Blodbokhastur.net/abbe/nwn/mods/Tomas/Pre-Ex/Blodbok%20fr%e5n... · Web viewBrev till Justitierådet Bertil Bengtsson, Stockholm den 1 oktober 2002 112 Allmän sameproblematik t.ex

Cramér: Samernas Vita Bok (SVB)30 vol. 1966–2003Volym 30©Tomas Cramér 2003

Vad skulle Love Almqvist, Axel Munthe och Gunnar Ekelöf sagt om Sveriges barbari mot de pacifistiska samerna och deras urfolkskultur, enastående i Europa?Blodbok........................................................................................1

Vinterstierna II av Tomas Cramér Stockholm och Jeriko-Masada 2000–2003....................................................................1

Innehåll.........................................................................................2Errata till Docent Åke Holmbäcks Alexandershugg....................4Addenda till Docent Åke Holmbäcks Alexandershugg..............11Bilaga till Addenda.....................................................................19

Lappkodicillen 1751 ur Samisk synpunkt...............................19Påvens ursäkter – och svenska kyrkans......................................28Skrivelse till Historisk Tidskrift.................................................32Till Joakim Nergelius.................................................................33

Samerna och ILO 169..............................................................33Skrivelse till Claes-Göran Kjellander.........................................34Föredrag på Rotary, Den Gyldene Freden, Stockholm den 25 september 2000......................................................................36Föredrag av författaren, kammaradvokatfiskal – hovrättsfiskal Tomas Cramér å Stora Sällskapets lokaler den 2 november 200045

1

Blodbok

Vinterstierna II av Tomas Cramér

Stockholm och Jeriko-Masada 2000–2003

Innehåll

Appell oktober 2000 till regeringen............................................67Stoppa antisamitismen! Sapmi i oktober 2000..........................69Blodbok......................................................................................72Samisk forskning og forskningsetikk.........................................76Den Samiska Budkaveln Stoppa Jan Alvös gränsbestämning....87Den Samiska Budkaveln Öppet brev till regenringen................91

Budkavlen bifogar:................................................................95Yrkande.................................................................................96

Den Samiska Budkaveln Stoppa Jan Alvös gränsbestämning III98Föreläsning av kammaradvokatfiskalen Tomas Cramér å Raoul Wallenberg-institutet, Lunds Universitet, torsdagen den 15 mars 2001..........................................................................................101Brev till Justitierådet Bertil Bengtsson, Stockholm den 1 oktober 2002..........................................................................................112Allmän sameproblematik t.ex. i bildkonsten............................114Not till Tomas Cramér: Jämlikheten satt ur spel, Jämtlandsposten 1986..........................................................................................118Närmare om Otto Jebens’ verk om Eiendomsretten.................119Anförande av Tomas Cramér, författare, f.d. kammaradvokatfiskal, sameombudsman i 35 år, vid seminarium anordnat av Den Samiska Budkavlen m.fl. den 23–24 april 2002 (2002-04-24).............................................................................131

Tillägg 2002-06-14.............................................................152Brev till Docent Björn Holmgren, Stockholm den 25 mars 2003154Fyra kvinnor till sametinget......................................................157

Sigrid Stångberg..................................................................157Anneli Jonsson....................................................................158Victoria Harnesk.................................................................158Åsa Simma..........................................................................158

Brev till Professor Einar Niemi, Tromsö..................................159Brev till Professor Hugh Beach, Örsö den 31 juli 2002...........161

Tillägg den 30 augusti 2002................................................166Brev till Lars-Anders Baer, Sametinget...................................170Brev till Mattias Tydén, Stockholm den 14 juli 2002..............172

Tillägg 2002-11-01.............................................................175Tillägg 2002-11-14.............................................................183

Brev till Professor Martin Scheinin..........................................185Tillägg till skrivelse till Professor Martin Scheinin, Åbo...187

Samefrågan ur folkrättslig synpunkt.........................................189Brev till Professor Sture Linnér, Stockholm den 18 januari 2003193Brev till Lilian Mikaelsson, Stockholm den 30 oktober 2002..200Föreläsning på Etnografiska Museet den 7 december 2002 i anslutning till en utställning om influenser från utlandet.........202

2

Brev till Docent Dick Harrison, Stockholm den 14 juli 2002. .218Samedag IX..............................................................................220Brev till Expeditionschef Arne G. Arnesen, Stockholm den 8 maj 2003..........................................................................................246(Samedag X) Samerna och folkrätten Utrikespolitiska Institutet, Gamla Stan, Stockholm den 10 juni 2003................................248

Kommentar till Ulf Mörkenstams föredrag........................272Öppet Brev till Ambassadör Thomas Hammarberg.................273Slutord Samernas Vita Bok (SVB) 30 volymer 1966-2003, volym 30 Vinterstierna I-II.......................................................277

Kring 1960 var samerna i Sverige ej långt från sin undergång. Juridiskt gick det ej att tillvarata samernas rätt effektivt och på allvar, t ex i de stora vattenmålen som drabbade samerna hårt. I dessa mål var samernas markäganderätt ej erkänd till skillnad från i ILO 169-konventionen, som nu tillkommit. Den civilrättsliga karaktären av samernas rätt till renbete, jakt och fiske, till slöjdvirke etc erkändes ej ens inom gränsbestämda områden som skattefjällen och trakterna ovan 1873 års definitiva odlingsgräns, enligt lag liggande till samernas uteslutande begagnande.I lagstiftningen hade samernas äganderätt sedan gammalt erkänts, av Gustav Vasa 1526, 1543 (jakträtten baserad på lappskattens – ovan lappgränsen – skattemannarätt) och två brev 1551, där äganderätten klart uttalas för samerna. Denna politik följdes av Johan III, (urminnes hävd vid Torne älv) av Karl IX, de lappars i Norlanden Konung, (många kungabrev) av Gustav II Adolf och av Axel Oxenstierna, Legifer Laponiae, och som återinsatt lagman (förut lagman under Sveriges långvariga ockupation av landskapen) över Jämtland-Härjedalen fader till 1646 års skattebrev för samerna med rätt till djurskjutning.När de stora civila principrättegångarna inleddes för de svenska samernas del i Norge 1963, var läget kritiskt.Norrmannen Peder Kjerschow hade varit ombud för de svenska lapparna i Troms och Nordland fylker enligt ett kungl svenskt brev 1873, och då varit effektiv och samevänlig och stött sig på samernas rätt enligt den av riksdagen efter proposition godkända samekodicillen till 1751 års gränstraktat mellan Sverige och Danmark-Norge. Denna kodicill innebar en internationell emancipation av samerna, byggande på dessas traditionella emancipation i Sverige under Vasaätten. Denna samepolitik stöddes 1751 av de stora danska juristerna Hielmstierne och Stampe, grundad på lundaprofessorn Samuel von Pufendorffs lära om äganderätt uppkommen av occupatio per universitatem, icke per fundos, av coetus hominum och särskilt vanlig vid stagna et montes asperi. Den internationelle högt uppburne Pufendorff hävdar

3

Errata till Docent Åke Holmbäcks Alexandershugg

alltså äganderätt för samerna genom kollektiv ockupation av ett samfund eller skrå (universitas, lappby, district enligt kodicillens terminologi), icke gårdsbruk, av en folkgrupp, och detta är särskilt vanligt när det gäller sjöar och icke odlingsbara berg.Kjerschow greps senare av den starka norska nationalismen, och ville i ett statligt norskt betänkande 1904 helt eliminera samernas rätt att gå till domstol med sina civilrättsliga frågor och rätten till land och vatten. Detta förnekande av en elementär medborgarrättighet till domstolsprövning av civilrätt och domstolsskydd för "den lille mannen utan förbindelser" spred sig till Sverige trots domareden och domarreglerna. Det starka inflytandet av vulgärdarwinismen (den tyske darwinisten Ernst Haeckel beundrad av svensken Bengt Lidforss, av Ellen Key m fl) förmedlat i svenska Högsta Domstolen av Knut Olivecrona redan 1884, märks här. Olivecrona gjorde 1884 en helomvändning från sin tidigare samevänliga inställning som innebar anslutning till Carleson-Cramérs m fl försvar för samerna i HD 1868. Med orätt blev den nya Olivecrona 1884 vägledande för svenska höga jurister ända till vår tid (path dependence).Kammarkollegiet hade till uppgift att hjälpa samerna i rättegångar vid domstol, bl a i de stora vattenmålen i Norrland. Kollegiet hade härvid en strävan att monopolisera talerätten och förnekade att samer eller samebyar kunde föra talan om själva rätten till land och vatten. Kollegiet för "allmänna intressen" hade enligt kollegiet en förmyndarställning, men kollegiet hävdade ej någon statens äganderätt till land och vatten i sameallmänningarna eller någon statens rätt till jakt eller fiske där. Kollegiet hävdade att samernas rätt var ett privilegium men att renbeteslagen ingalunda var en lag om vem som är ägare till sameallmänningarna. Det var en öppen fråga som även rättsfall visar. Ingen ägare fanns? Kollegiet hade rättshistorisk arkivmässig kontakt med äldre jordförhållanden, stora kunskaper utöver de allmänna domstolarnas, t ex gällande det norrländska avvittringsverket. Därför fick kollegiet regelmässigt remiss från domstolarna, men det vägrades i Skattefjällsmålet. Enkla slutsatser från äganderätt borde undvikas? Samebyar kunde föra talan vid Vattendomstolen med egna advokater i tillåtlighets- och ersättningsfrågor. Lappfonden skulle dock ha markersättningen. Dessa samernas advokater betalades av sökandeparten, oftast statliga Vattenfall. Ingen av dessa advokater forskade djupare i samernas rätt till land och vatten. Ingen sådan advokat bestred på allvar tillåtligheten av ett vattenkraftföretag eller en reglering av en sjö/sjöar. Allmänt accepterades Holmbäck-Wiklunds felaktiga bok SOU 1922:10 som ett "Work of Authority"; advokaterna visste alltför väl att deras räkningar var i fara om de tog sin uppgift i de muntra vattenmålen på för stort allvar. Vattenfall bjöd generöst på mat och dryck, särskilt i fjällsjöarnas obygd, där annan service ofta saknades eller var otillräcklig – fikonlövet. Sameutredarna Lennart af Klintberg och Hans-Åke Wängberg togs från vattendomstolarna där de inhämtat Holmbäcks syn av 1922. De fick ej samejuridiskt kunnig bisittare i sina utredningar trots samernas krav. Därför blev utredningarna ytliga, som justitierådet Bertil Bengtsson konstaterat.

4

Den ende som ej fick betalt av sökanden var kammaradvokatfiskalen för allmänna intressen. Som sådan började jag ifrågasätta Holmbäcks arkivforskning och drakoniska felaktiga slutsatser, som godtogs utan skärskådan.Ännu i de svenska renbeteslagarna 1886 och 1898 erkänns samernas urminnes hävd, samtidigt som den gamla sametryggheten, lappskatten, avskaffas parallellt med den allmänna grundskatteavskrivningen. Felaktigt påstod staten att lappskatteland ej fanns i norr. Först 1928 påstod staten att samerna blott hade ett lapp-privilegium (odiosum), ej en civilrätt grundad på urminnes hävd.I Kammarkollegiets praxis är det dock klart, att skatt och skattläggning medför skattemannarätt. Tar Kronan skatt, erkänner Kronan därmed att skattebetalaren har rätt till det han skattar för (t ex samisk beskattad rätt till djurskjutning, 1646, på en tid då bönderna saknade sådan rätt) och att Kronan ej kan ändra förutsättningarna ensidigt. Att samerna ej fick vinterboplatser, "vinterstamhåll", minskar ej rätten till vinterbete i skogarna, var helst renen söker betet. Civilrätt består, även om grundskatten avskaffas (så för samerna som för bönderna). Grundskatteavskrivningen åsyftade ej civilrättsliga förändringar och kan aldrig tilläggas någon sådan innebörd.En lång tids skattebetalning skapar en kameral civilrätt till grundfaktorerna (t ex vinterbetet), som ej administrativt kan borttagas vid det administrativa avvittringsverket i Norrland och dess förrättningar (sentida hemmansgränser).Lappskatten betalades såväl före som efter 1646 och ända till 1925 eller längre på sina håll. Rättsfall visar att lappskatten i nutiden avgör rätten till fiske, NJA 1962 s 392 och detsamma gäller jakträtten. – Om staten nu anser sig äga skattefjällen (ehuru det ej dömts så) är staten skyldig att enligt avvittringen tillhandahålla dem för renskötsel med nödvändigt vinterbete på statens ansvar, att av staten vid domstol försvaras mot angrepp, enligt skattläggningen.På grund av samernas svaga rättsstatus kring 1960 var det nödvändigt att föra talan vid domstol, som skedde i Altevatnmålet 1963-1968, med sikte på Höyesterett, där målet vanns och Kjerschow med svenska efterföljare som Ragnar Lassinantti, riksdagsman och landshövding, besegrades. Länsstyrelsen hade i detta mål, felaktigt utgående från att samernas rätt var en rätt för staten, i klar strid med 1873 års kungl brev utfärdat fullmakt för en norsk advokat. Samerna hade därvid ej hörts och tillfrågades ej alls vid skjönnsrettens session.Det var helt uteslutet att avvakta resultatet av vidare akademiska forskningar, särskilt som intresset bland etablerade yngre rättshistoriker var minimalt. Självkritiska historikerröster hörs stundom citera det gamla ordet att historien är den osanning, varom historikerna enat sig.Alltså fördes talan grundad på min ej avslutade men grundliga forskning och målet vanns helt i Höyesterett 1968, skadestånd och rättegångskostnader utdömdes till samerna.

5

De svenska och norska sametingen skulle ej ha tillkommit om ej Altevatndomen 1968 (jfr Varfjell-Stifjelldomen 1979) krossat Peder Kjerschows juridiska villolära och det svenska privilegium odiosum.I många frågor visar sig i nutiden historiska forskare som starkt ifrågasätter etablerade, möjligtvis felaktiga, tillsynes bergfasta ståndpunkter.Ett sådant forskningsobjekt är just Axel Oxenstiernas verkande som Legifer Laponiae. Att han var starkt samevänlig kan ej betvivlas. Han stod på Vasaättens grund och en konungsdom i Torneå 1615 med dess förspel och efterspel, bl a Knäredsfreden 1613 och den följande svenska samepolitiken med skattebreven 1646 i Jämtland-Härjedalen är av största betydelse.Mauritz Carlsson har i Den värmländska avvittringsfrågan noggrant och förtjänstfullt utrett förutsättningarna för 1683 års påbud om skogarna. Detta brev handlar om skog för bergsbrukets behov. I brevet – icke riksdagsbehandlat – sägs att det är fel att bönderna slagit under sig stora skogar ofta många mil bortåt, ja allt till fjällen. Härav framgår ju klart att fjällen ej var inbegripna under skogspåbudet. Fjällen har ju ingen för bergsbruket brukbar skog. I brist på riksgräns mot Norge, på suveränitet i fjällen, hade Karl XI ej heller någon möjlighet att lagstifta om den odelade Finnmark, som då sträckte sig ända ner i Härjedalen och innefattade just fjällen. Det är ett alltför vanligt anakronistiskt synsätt som ligger till grund för att söka göra gällande att 1683 års påbud skulle kunna drabba sameallmänningarna, göra dem till svensk statsegendom i privaträttslig mening, före riksgränsen 1751, även om man för ett ögonblick tänker bort att påbudet blott gäller skog. Det vore krigsorsak. Det skulle ju då gälla alla områden som Sverige pretenderade på, där det fanns även norska pretentioner, korsade vitt över fjällkölarna. Intet blir 1683 kronans förrän efter genomförd avvittring. De här framförda fakta innebär att det ej finns något avvittringsanspråk för någon kronans – statens – äganderätt i fjällen 1683. 1720–1734 faller dessutom alla sådana anspråk, omöjliga redan från början och ej i stånd att senare "blomma upp" i strid mot sitt ursprung. – Norska förhållanden är något helt annat, fjällen såldes av kungen. En svenska statens eventuella äganderätt måste ha uppkommit efter 1751 och bekräftas av domstolsavgörande, vilket ej skett i Jämtland-Härjedalen eller norr därom. Riksdagen kan ej mot det internationella och svenska egendomsskyddet ensidigt avgöra äganderättsfrågan eller jakt- och fiskerättsfrågan till statens fördel utan due process of law and just compensation. Tidigare var Finnmarken odelad, "fellesområdet".Det visar sig också att 1683 års påbud ej alls figurerar i debatten om rätten till dessa områden före docenten Åke Holmbäcks uttalanden med helomvändning i den statsbeställda bok han tillsammans med och på förslag av den mycket samekritiske, med Herman Lundborg samarbetande, Uppsalaprofessorn K B Wiklund skrev 1922, SOU 1922:10.Holmbäck antyder ej i denna bok att han 1920 i Upsala Universitets Årsbok utförligt motiverat och hävdat att samerna ägde sina skatteland. När Skattefjällsmålet (1966-

6

1981) var före i HD kände jag ej till Holmbäcks undanskymda, av Holmbäck och andra aldrig åberopade eller gendrivna uppsats av 1920, och kunde ej åberopa den. Holmbäcks förfarande betar honom all auktoritet i samerättsfrågan.Det är karakteristiskt att när argumenten är svaga och tvivelaktiga och dessutom ett lappkast, som i detta fall, skall en författare uppträda kategoriskt och mycket bestämt, kraftigt avhuggande den gordiska knuten. Just detta grepp tar Holmbäck när han påstår att all tvekan måste falla när han radikalt inför det i detta sammanhang aldrig åberopade 1683 års påbud som helt avgörande, trots att Karl XI ej var kung över det odelade "fellesområdet", sameområdet i fjällen. Här bör beaktas riksdagens uttalanden vid godtagandet av kodicillen och gränstraktaten med samma valör på kungl proposition, och givetvis Svea hovrätts universal på kungl befallning 1752 om godtagande av lapprätten som skulle tillämpa kodicillen. Av vissa samer och lappskatteland tog kungen skatt som suzerän, men Sveriges kung kunde ej lagstifta för skattefjällen förrän han blev ensam kung där 1751. Detta hindrar ej att Vasaättens rättsprinciper för samerna lades till grund för samernas beskattning och behandling med åtföljande bindande rättigheter, men någon konfiskering av samernas rätt till land och vatten kunde ej ske. Ej heller efter 1751 kan någon grund för uppkomsten av en statens äganderätt utfinnas. Ensidigt partsdekret av riksdagen räcker ej enligt regeringsformen och Europakonventionen med tilläggsprotokoll, som ingår i Sveriges lag.Perspektivet, såväl med Vasaättens och Axel Oxenstiernas sammanhängande same- och fjällpolitik med lappskatten som vapen (markrätten vid Nasafjäll), som Holmbäck borde satt sig in i, som även med Holmbäcks egen ståndpunkt 1920 har helt försvunnit inför Alexandershugget 1922 i SOU 1922:10.Nästa stora forskningsuppgift är försvaret av samernas rätt i HD 1868 (Carleson-Cramér m fl) och i riksdagen 1871 där juristprofessorn riksarkivarien Johan Jacob Nordström – med magnifikt porträtt i riksarkivet – beskriver samernas markäganderätt pga urminnes hävd i första kammaren.Dessa samevänliga strömningar fyllde 1800-talet. Exempel härpå är 1841 års kungl brev om bestämmande av säkra gränser för lappallmogens i Jämtland län renbetestrakter, tillkommet på samernas begäran, med dess lättfunna förarbeten, "ej påträffade" av Holmbäck, som skiljer lapparnas mark från Kronans och enskilda jordägares. Detta samevänliga perspektiv ändrades 1884, då Knut Olivecrona som sagt bytte fot och förde vulgärdarwinismens och industrialismens talan i HD och vann anslutning, bl a av Kjerschow i Norge. Knut Olivecrona såg framför sig samernas utdöende i en grandiost tecknad kulturbild, "det moderna projektet".Socialdarwinismens och rasbiologins (Herman Lundborg även före 1921) inbrott, riktat mot samer och judar, skulle varit ämnet för min avhandling. Jag mötte så ringa rättshistoriskt intresse för detta ämne att det arbetet ej kunde fortsätta, men jag hann framlägga bevis för utrikesministern Albert Ehrensvärds initiativ 1912 till tvångsförflyttningar av ett flertal nordsamer söderut i Sverige (möten i Saltsjöbaden

7

och senare med norske utrikesministern Irgens i Göteborg). Här spelade även presidenten och talmannen Ivar Afzelius en mindre vacker roll med olämpliga uttalanden om samerna, som nu skulle vara åtalbara.Socialdarwinismens svenska debut i samefrågan, föregången av Gustaf von Düben i Svensk Tidskrift 1872, och dess fortsatta helt förändrande inflytande på denna fråga är ett stort ämne som märkligt nog helt undgått den juridiska och rättshistoriska forskningen, undgått Nordisk familjebok och Nationalencyklopedin och andra uppslagsverk. Inflytandet från "det moderna projektet"?Det var som sagt nödvändigt att igångsätta samernas rättskamp vid domstol 1963, Altevatnmålet, bifall till alla sameyrkanden 1968 i Höyesterett, då (1963) 80 år förflutit sedan "fellesloven" om samernas rättsförhållanden antogs av riksdagen och stortinget. Särskilt den dubiösa norska doktrinen om "festnede forhold" och den svenska doktrinen om "privilegium odiosum" 1928 gjorde det angeläget att gå till rättegång mot staterna snarast efter mitt tillträde som sameombudsman hos Svenska Samernas Riksförbund 1962 (till 1982). Passivitet skulle ha lett till obotlig rättsförlust. Här bör det noteras att i Skattefjällsmålet 1966-1981 det som sagt icke blev så dömt, att staten äger skattefjällen. HD förklarade på svaga grunder (bland dem Holmbäcks 1683 års påbud!) att samerna ej hade äganderätten. Staten yrkade, i medvetande om att någon hållbar rättslig grund ej finns för statens äganderätt, ej att få en sådan rätt fastställd. Efter den grundliga huvudförhandlingen i sju månader kände staten läget och JK Stark erkände 1988-1989 samernas rätt enligt de lagakraftvunna, i många fall av Kungl Maj:t givna avvittringsutslagen (jfr JO Bexelius den 24 januari 1966 till regeringen). Äganderätt blev ej tilldömd staten, som lätt hade kunnat genstämma och yrka sådan rätt. Även med en statens äganderätt gäller att som sagt skattläggningens och lappskattens rätt, nu bättre känd, kvarstår som en samernas rätt, en stark rätt ehuru – i så fall, trots avvittringen – icke en äganderätt, tills nya rättegångar och folkrättsliga framsteg (bl a ILO 169) kan visa annat. Vi är nu tillbaka i Kammarkollegiets gamla ståndpunkt: Det finns ej någon klar äganderätt och samerna har oberoende av äganderätt en stark rätt av säreget slag, en rätt sui generis. Det finns intet skäl varför denna sui generis-rätt, civilrätt, skulle anses förintad genom den generella grundskatteavskrivningen. I allmänhet består skattläggningens fastighetsrättsliga verkan alltjämt (Horssten i Stockholms skärgård ägs pga skattläggning för höslag, ej blott för fiske). Presidenten i Svea hovrätt Harry Guldberg varnade för "enkla slutsatser från äganderättsbegreppet". Detta förstod JK Stark, som kunde bedöma det administrativa avvittringsverket bättre än dagens politiker-jurister. HD uttalade i Skattefjällsmålet att samernas äganderätt kan ligga bättre till norrut. "En ros på kistan", lagd av politiker-juristerna.Grundfrågor om samernas urbefolkningsrätt skall lösas vid oberoende domstol, ej genom riksdagens partsdekret som politiska övergrepp. Dessa principrättegångar måste helt finansieras av staten och skötas av högkompetenta jurister för samerna.

8

Kanske tiden nu är kommen för historikerna att träda i riksarkivarien J J Nordströms fotspår med de här nämnda forskningsämnena i den anda av rättvisa åt samerna, som var svensk tradition före socialdarwinismens och rasbiologins genombrott med presidenten och talmannen Ivar Afzelius, greve Albert Ehrensvärd, professorerna K B Wiklund och Herman Lundborg i Uppsala, Bengt Lidforss i Lund och docenten Åke Holmbäcks karriärlystna Alexandershugg på sig själv 1922, då Rasbiologiska institutet tillkommit, på en entusiastisk politisk allomfattande våg, framför allt fokuserat på samernas rasbiologi. Även Hjalmar Branting var anstucken av rasförbättring som senare makarna Myrdal. Branting kände Herman Lundborgs skrifter och motionerade i riksdagen om tillskapandet av dennes institut vid Upsala Universitet, där denne professor intimt samarbetade i samefrågan med kollegan K B Wiklund. I nämnda fråga producerades magnifika, elegant inbundna samerasvolymer, den sista 1941 av Gunnar Dahlberg. I nomadskolorna drevs skallmätning på eleverna med skolmyndigheternas fulla bistånd.

Biografi:Cramér, Tomas: Samernas Vita Bok (SVB) 1966-2000, 30 volymer, Riksarkivets bibliotek.Cramér, Tomas m fl: Studier i renbeteslagstiftning 1970.Doktorsavhandlingar av docent Hugh Beach, Upsala och dr Tom G Svensson, Stockholm.Nothin, Torsten: Från Branting till Erlander.Svensson, Tom G: The Sami and their land, Oslo 1997, en monografi över Skattefjällsmålet, kommenterad av Tomas Cramér i Harald Cramér och traditionen, Stockholm-Visby, 1997, 198 s.Sameministern Annika Åhnberg ber samerna om ursäkt för apartheidskola 1913–1940, grundlagsstridiga tvångsförflyttningar i Sverige 1919–1939, falsariet lapp-privilegium odiosum 1928 (ej tidigare) med olagliga rättsförluster för samer i norr, falsariet bortdömt av HD 1981 men lagen, som vilar på falsariet, ej ändrad av riksdagen trots löfte. Ursäkten upprepas oförbehållsamt av sameminister Margareta Winberg den 17 mars 2000 i riksdagen.Konventionen ILO 169 om urbefolkningars rätt har en kraftig moralisk-etnisk laddning. Denna framträder på många sätt, bl a starkt i den franska (officiella) textens artikel 13: Partie II – Terres

9

Addenda till Docent Åke Holmbäcks Alexandershugg

"1. En appliquant les dispositions de cette partie de la Convention, les gouvernements doivent respecter l'importance spéciale que revêt pour la culture et les valeurs spirituelles des peuples intéressés la relation qu'ils entretiennent avec les terres ou territoires, ou avec les deux, selon le cas, qu'ils occupent ou utilisent d'une autre manière, et en particulier des aspects collectifs de cette relation.2. L'utilisation du terme "terres" dans les articles 15 et 16 comprend le concept de territoires, que recouvre la totalité de l'environnement des régions que les peuples intéressés occupent ou qu'ils utilisent d'une autre manière.Denna har i hög grad sin tillämpning på den så sent som 1928 tvärkluvna svenska samebefolkningen, falsariet lapp-privilegium odiosum i 1928 års rennäringslag – ej i tidigare lagar. Här är det ej fråga om formal-juridik utan om vad en skicklig formal-jurist betecknat som känslosamma och lösliga resonemang, som dock världssamfundet knäsatt utan hänsyn till svenskt Axel-Hägerström-Olof-Palme-sockentänkande och hegemoni (parochial attitude) för hemmabruk. "Himlen gick brant ner vid socknens gränser" (Harry Martinsson). Samvetet räckte bara till för internationellt bruk och så är det fortfarande, tills ursäkterna fullföljs med praktiska åtgärder för alla norrboende samer med bl a jakt- och fiskerätt såsom samer (korrektion av 1928 års ingrepp i civilrätten utan ersättning). Ursäkterna skulle aldrig ha fått komma på Palmes tid, hägerströmianismen var då ännu för dominerande och Palme kall för samerna (personlig erfarenhet vid en officiell samedelegations uppvaktning för Palme som partiledare). Palme såg som Per Wästberg och Anders Ehnmark m fl kleptokratin och nedvärderingen, kolonialismen, blott i Afrika och annorstädes långt från Sverige.Regeringsrådet Stig von Bahr i intervju i SvD den 30 april 2000: Har inflödet av den europeiska rättstraditionen gett svenska domstolar en starkare ställning gentemot den politiska makten? – Ja. Helt klart. Vi är väl mer av den tredje statsmakten än för 10–20 år sedan. 1970- och 80-talen kan väl sägas representera en all-time-low vad gäller domstolens ställning i förhållande till regering och riksdag. Där har också rättsprövningslagen betytt mycket, att vi prövar det lagliga i vissa regeringsbeslut. Det har faktiskt höjt kvaliteten på besluten väsentligt. Så det var välbehövligt? – Rimligt, får man väl säga.På snart sagt varje punkt går 1981 års Skattefjällsdom i HD på denna sockenlinje helt i strid mot etiken i 1989 års ILO 169 (som ju ej var någon nyhet i denna konvention). Utan Altevatndomen i Höyesterett 1968 hade HD 1981 knappast ens erkänt samernas ockupation och urminnes hävd. Nämnda konvention gäller folk – ej någon viss näring. Detta har helt förträngts i SOU 1999:25 (Heurgren – Marie Blomquist Hagsgård) av allt att döma på order från ovan. Sådana order har även hindrat objektiv forskning i de ensidigt sammansatta utredningarna Lennart af Klintberg och Hans-Åke Wängberg, båda vattenrättsjurister och vana vid docent Åke Holmbäcks synsätt i SOU 1922:10, som gällde i vattendomstolarna, i omedvetenhet om att Holmbäck

10

1920 i Upsala Universitets årsskrift utförligt förfäktat motsatsen (politisk ändring 1922).Såtillvida har Bertil Bengtsson rätt när han i sin opposition i januari 2000 på Otto Jebens doktorsavhandling Om eiendomsretten til grunnen i Indre Finnmark 1999, Cappelen ak.forlag, Oslo, 612 s, säger att någon verklig sameforskning ej skett i Sverige, till skillnad mot Norge. Här måste Bengtsson mena statlig sameforskning, ty Cramérs privata sameforskning, sedan 1954, under de senaste decennierna helt utan statligt eller privat stöd (blygsamt privat stöd tidigare) ledde till bifall till alla sameyrkandena i Höyesterett 1968 i Altevatnmålet (1963–1968, Cramérs forskning, initiativ och fullmakt, norske höyesterettsadvokaten Björn Dalan, med utmärkt insats processuellt). Med rätta ger Bengtsson Altevatndomen 1968 (kallad Altevatn II) dess sanna roll som helt banbrytande (bestyrkt av den viktiga Varfjelldomen (Rt 1979, sid 493, som Bengtsson ej nämner). Jebens har ej förstått denna Altevatn II med dess isbrytande effekt. I sin artikel i Sv. J. T. 2000 sid 36 är Bengtsson dock tillbaka i socken-synen från 1981 (Skattefjällsdomen med ofullständigt referat i NJA 1981 sid 1). Hegemonin som rådde 1966–1981 (Skattefjällsmålet) är helt oförenlig med sameminister Annika Åhnbergs nyssnämnda ursäkt till samerna i sent 1990-tal, upprepad av Margareta Winberg i riksdagen 2000 med fördömande av den svenska rasismen mot samerna, allt detta grundat på känslosamma och lösliga resonemang ur den perfekte formaljuristens synpunkt. Hegemonin hindrade ej Einar Holm, hovrättslagman med mycket lång norrländsk erfarenhet, att med två juristbisittare döma mycket mer realistiskt än HD, som är utan denna erfarenhet, i tingsrättens dom, ofullständigt refererad i NJA 1981 sid 1. Holm ansåg att samerna ägt skattefjällen men att kronan tillvällat sig äganderätten på 1800-talet. Annika Åhnbergs ursäkt framfördes till samerna i Tärnaby, gällde som sagt tvångsförflyttningarna av samer 1919–1939, 1913 års nomadskola, som skapade boklösa hem, 1928 års falsarium lapp-privilegium odiosum, m m. Denna ursäkt blev först möjlig genom forskning angående de känslosamma och lösliga elementen, som visade sig substantiella och fasta, ehuru främmande för gamla skolans hegemoniska ämbetsmän (path dependence). Forskningsresultaten, bl a samernas emancipation 1751–1752, framfördes till sameministrarna av Landsförbundet Svenska Samer (LSS), och av den samiska budkavlen och Mailing List (en grupp vetenskapsmän som ej vill framträda med namn, kan bli förföljda på olika sätt, bl a vid politiserade universitet och i konservativa samekretsar till vänster och höger). Olof Palme hade som sagt ej tillåtit en sådan ursäkt.Avlövningen av samernas rätt började runt 1882, utan att de en gång befintliga beslutshandlingarna nu kan återfinnas i Kammarkollegiets jordeboksdivision, då jordnaturen skatte, lappskatt, lappränta, olagligt ändrades till krono under enskild disposition (= stadgad åborätt). Detta stred mot förenings- och säkerhetsakten 1789, som förbjöd ändring av jordnaturerna, som ett led i etablerandet av jordäganderätten till fastigheter av skatte jordnatur, vilken natur gjordes lika med frälse. 1789 års äganderättsåtgärder har ansetts orubbliga. Inom det statliga systemet kom dock

11

strömningar till synes, med syfte att betaga samerna all del i exploateringsvinsterna i Lappland, det stora framtidslandet (bokverk 1906, idéerna från 1880-talet, av samemotståndaren biskop Olof Bergqvist, närmast rasist, i Luleå och Fr. Svenonius, Bergqvist även fader till apartheidskola för samebarn 1913).Avlövningen fortsatte med förbud 1886 för samerna att upplåta jakt- och fiskerätt med motiveringen: "Betänker man huru föga ägnat ett lappsamfund är att hålla överläggningar och fatta beslut, samt att till gemensamt gagn använda inflytande medel, torde befinnas bäst att åt länsstyrelsen uppdraga göromål av dylik art", dvs ren rasism (samerna hade ju skött sig själva och överlevt sedan Kristi födelse, troligen långt dessförinnan, och levt med egen religion och eget styre; deras ägande av jakt och fiske vitsordas ju här).Den verkliga avlövningen kom ju först med falsariet lapp-privilegium odiosum 1928, då samemajoriteten berövades jakt- och fiskerätt som en behövlig åtgärd då stora grundlagsstridiga tvångsförflyttningar genomfördes av nordsamer söderut i Sverige efter norska påtryckningar, mot ytterst svagt svenskt försvar av de svenska samiska medborgarnas rätt, för att främja inflyttning av "en nasjonalt pålitelig norsk bondebefolkning" (ej till förmån för norska samer; rasism). 1992–1993 genomfördes olagligen "fri skottlossning i fjällen för envar", ett grovt övergrepp mot samernas äldsta rättighet befäst av drotsen 1328 och utförligt, baserat på lappskatten, 1543 av Gustav Vasa. Jämför dennes brev 1526 och 1551.Denna avlövning av samernas rätt till land och vatten kan gott jämföras med den tyska avlövningen av judarnas rätt i Tyskland 1932 till 1938 (kristallnatten). I Svante Isakssons bok Ingen frid i fjällen 1999 hotas med blodiga motsättningar bl a i förordet (redan nu vilar en exorbitable burden å samerna). I judeförföljelsen var det viktigaste skedet Hitlers tillvänjning av tyskarna 1932–1938 genom gradvisa, ibland ganska små, åtgärder mot judarna, vilka 1930 hade fulla rättigheter liksom samerna 1868-1871. Tyskarna bragtes successivt att se dem som mindervärdiga oblodigt. Så kom den blodiga kristallnatten 1938 utan större reaktion bland allmänheten. Vägen låg klar mot massutrotningen. Genom att denna blev blodig (eller kemisk – ännu värre) kom en ytterst stark motreaktion, högst berättigad, i världen, jfr kurderna. Följer Sverige inslagna spår kan det bli en i stort sett oblodig etnisk rensning av samer i Sverige byggande på Herman Lundborgs och K. B. Wiklunds professors-rasism i Upsala, 1921–1941, som många hoppades vara övervunnen, men som knäsattes i riksdagen 1992 "fri skottlossning i fjällen". Professors-rasismen var riktad mot samer och judar. Om studerade norrboende barn till renägare, även äldre personer i andra-tredje generation, samt jordbrukare m fl i samma situation ävensom "altmuligmenn" vägras officiellt medlemskap i samebyn med jakt- och fiskerätt, observera 1970-talets framsynta förslag i SSR till stödjande medlemmar i byn, förestår brain drain och degeneration. Det kan aldrig överlåtas åt samebyn själv att sköta "urvalsluckan" som en sorts Judenrat. Man sätter då byn i en koncessionsgivarsituation som ingen by är vuxen eller bör intvingas i. "Standardkravet" kräver allt fler renar per aktiv i renskogen. Dessa påpekanden har

12

framförts i remisskören, men tycks ha helt bortrensats i remissammanställningen av Marie Hagsgård (på order?).De tunga remissinstanserna torde vara SSR, renskötardominerat, och Sametinget, dominerat av en extra renskötarvänlig utbrytarorganisation ur SSR. Dessa kan ej förväntas säga nej till att ge samebyn "all makt" även om mer insiktsfulla samer inser att här återkommer det gamla förslaget av 1968 att samebyn skall själv på eget initiativ utesluta egna medlemmar (Judenrat). Detta lyckades samerna insiktsfullt stoppa genom 1968 års klarsynta samepolitiska program, men det blev kvar när en utesluten renskötare söker återinträde, som framgick av Ivan Kitoks rättsfall i Genève, där utgången blev att rätt till land och vatten faller under artikel 27 i CCPR, men att Kitok dock ej fick medlemskap. Fallet blev söndervattnat av consensusresonemang i Human Rights Committee, Genève. Vad hade det ej betytt, om Human Rights Committee tagit in Kitok i byn, liksom om HD ej haft så ensidiga formal-jurister i Skattefjällsmålet, utan som Bengtsson lagt större vikt vid den efemära karaktären av 1886–1898 års lagar, exercisreglementen utan juridisk analys och tyngd, som byggde på osanna förutsättningar och rasistiska-koloniala grunder, som staten nu bett om ursäkt för, men som var lika felaktiga under den ovan skildrade hegemoniperioden? Ej ens avvittringen eller 1928 års lag kunde HD korrekt bedöma, utan den kunnige J. K. Stark, samernas motpart i HD i Skattefjällsmålet, fick korrigera Skattefjällsdomen med konstaterandet att avvittringen gäller.DO och Östersjöombudsmannen Ole Espersen har även fallit för Path Dependence i hegemonins anda, liksom Margareta Winberg ursäkten till trots nu uppenbarligen är hårt pressad från samma konservativa håll.1928 års utestängande från jakt- och fiskerätt av renskötarättlingar och traditionella fiskesamer – småbrukare måste lagstiftaren kraftfullt ändra själv, utan att sätta en viss samegrupp i Judenrat-position.Höyesterettsadvokaten Otto Jebens förordar i sin stora och omfattande, i huvudsak formal-juridiska doktorsavhandling, 612 sidor, grundad på verklig nordlig erfarenhet (som svenska HD saknar och saknade 1981), att inre Finnmark skall ägas av samerna där, ej blott av renägarna, pga svensk jurisdiktion där före 1751. Då måste med så mycket större skäl t ex Jokkmokks fjällvärld ovan odlingsgränsen, en del av det gamla Finnmark, ovan Gustav Vasas lappgräns av 1543, som sträckte sig ända ner i Härjedalen (Hultblads avhandling) ägas av dess samer, som ju varit under nämnda jurisdiktion, är därunder alltfort. Detta så mycket mer om man betraktar judeavlövningen av samernas rätt 1882 (jordebokstiteln) och senare som illegitim och diskriminerande, otjänlig att läggas till grund för nya lagstiftningsåtgärder. Detta gäller med extra styrka allt som grundas på det med hänsyn till samernas långa historia helt färska falsariet lapp-privilegium 1928, se Cramér-Prawitz: Studier, Norstedt 1970, kap VI och förordet.

13

Bertil Bengtssons opposition på Jebens' avhandling kommer att tryckas i Tidsskrift for Rettsvitenskap, Oslo, som däremot vägrade trycka Tomas Cramérs kritik mot Otto Jebens kodicillartikel i Tidsskrift for Rettsvitenskap 1986, ett utslag av det generella presstabut mot initierade juridiska sameartiklar av prosamisk art. (Cramérs kritik av 1986 biläggs här; i Jebens stora bok 1999 finns fortfarande missuppfattningar beträffande 1751 års kodicill.)Lagprövning måste ske utan någon restriktion, ty grundlagen är tillkommen i enighet. Om 51 överröstar 49 i en samefråga i riksdagen, måste domstol med ämbetsmannaoväld, kritik även mot hegemoni i tiden, kunna pröva detta fullt ut mot grundlagen, ty ingen same är med i riksdagen. Detta gäller även t ex när ett samevänligt parti, om sådant finns i riksdagen, t ex i röstmaximering vis-à-vis andra partiers röstmaximering, kompromissat bort en samefråga mot en "viktig" fråga för partiet. Minoritetens rätt är en för ursprungsfolk olöst fråga i parlamentarismen. "Över oss sorlar, över oss gungar, folk av en främmande stam". Samerna och baskerna är Europas mest avvikande folk (Svante Pääbo m fl).Bengtsson har givit hegemonin ett starkt stöd i Sv.J.T. 1987 sid 234: "Att ge enskilda, icke folkvalda personer makt att underkänna riksdagens beslut annat än i extrema situationer torde framstå som en främmande, närmast elitistisk tanke, klart stridande mot det svenska demokratiska systemet". Här döms den historiskt konstitutionellt välbefästa, opolitiska, rättsprövande bestående ämbetsmannaovälden bort med hänsyn till hegemonin. Det ligger ej så fjärran att då tala om politiserade domstolar. – När det gäller EU:s kommissionärer har ämbetsmannaoväldens stora betydelse kommit i förgrunden liksom integriteten (märk fallet med en f d premiärminister i Frankrike).Domstolar, som avstår från att med ämbetsmans oväld verkställa en grundlagsenlig prövning av efemära judeförordningsliknande (1930-talet) lagar, till gagn för den fattige i domareden, och ej i praktiken anser (det orimliga) uppenbarhetskravet uppfyllt, torde få anses politiserade. Bertil Bengtsson hedrade sig i Skattefjällsmålet 1981 genom att ensam verkställa just denna lagprövning, men föll med orätt för uppenbarhetsrekvisitet, som är orimligt och tänkvärt nog ej finns i Strasbourg eller Genève. Det torde därmed anses otillbörligt och stridande mot den i svensk lag införda europakonventionen 1950. ILO 169 avser naturligtvis ej att ratihabera lagdiskriminering, som är ung men av äldre datum än ILO 169 (här åsyftas det först 1928 införda falsariet lapp-privilegium odiosum med olaglig expropriation av icke-renskötande samers jakt- och fiskerätt utan ersättning). Meningen är ju att göra upp med gamla koloniala orättvisor mot ursprungsfolken, även om Kirunaborna m fl kolonialister är däremot och har stöd av de politiska partiernas röstmaximering. Bengtssons kurage 1981 i lagprövningsfrågan ställer majoriteten i skarpt ljus.I vissa frågor styrs alla partierna i riksdagen, "parlamentspartiet", av trender, förmåner åt riksdagsmän, av mediaskrået och lobbies, rovdjurs-, skogsbolags-, bonde-, skoter-, jägarlobbyn (riksdagens jaktklubb) av röstmaximering etc. Det

14

naturliga när det gäller marklösa jägare hade ju varit att släppa in dem på skogsbolagens ganska nyförvärvade stora skogsmarker, men nyssnämnda faktorer gjorde att denna börda utan ersättning "skyfflades över" på samerna 1992. Det drabbade samernas äldsta näringsgrenar, jakt och fiske, långt äldre än den långflyttande helnomadismen och med äldre egen rätt än denna. Dessa samenäringar skyddades av drotsen 1328, av Gustav Vasa – med åberopande av lappskatten, av honom jämställd med skatt från skattebonden, 1543, av Vasaätten, av 1751 års kodicill för samerna och av 1752 års universal av Svea Hovrätt, som stadfäste samernas egen domstol, lapprätten, som skulle tillllämpa kodicillen, vilken gav rätt till land och strand även åt icke-renskötande samer (Otto Jebens sid 96). Jebens har (sid 93 ff) ej beaktat professor Jacob Sundbergs viktiga påpekanden om Pufendorffs ockupationslära i Diedut 3/1998 eller att universitas i juridisk text betyder "samfund, skrå".Att ställa same mot same i en Judenrat-situation, att olagligt öppna fri skottlossning i fjällen, att vägra samerna fri rättegång, fanns i Skattefjällsmålet, vilket gör att samerna måste förlora ett flertal pågående processer om vinterbetesrätt, att vägra samekvinnorna jämställdhet (Andrea Amft), allt detta ställer staten öppen för starkt kritiska påpekanden.Mot samerna står nu, som samhället utvecklats, fem ytterst starka välförankrade, rika, mediepopulära lobbies (riksdagens omförmälda jaktklubb etc). Detta gör att samerna måste ges medel att få biträde av advokater av den dignitet som kan uppväga de oerhört mäktiga lobbies. Ännu på 1960–1970-talen räckte det med djupa kunskaper i ett team som visste mer än HD. Hegemonin i Sverige i dåtiden kunde intet juridiskt ombud göra något åt ändå. Den rådde då under alla regeringar. Här har det inträtt en stor juridisk förändring, med Strasbourg och Genève, alltmer inarbetade. Det går med stöd av ämbetsmannaoväld att få rätt mot lobbies. Realistiskt sett duger dock här ej en advokat utan mediaröst. Stridsvilja fordras också. Rätten är given för de vakande, ej för de sovande (Israel Ruong). Hånfulla ord om mammutmål (egendomsskyddet – rätteligen en hedersbenämning) får ej avskräcka. Utan dessa mål, Altevatn 1963–1968, Skattefjäll 1966–1981, anhängiggjorda 80 år efter respektive fellesloven och renbeteslagen, för att undvika "festnede forhold", hade samerna redan varit vigda åt undergången i skicklig, kolonialistisk etnisk rensning. Rensningen oblodig, därför mer effektiv, där samerna ges makt endast när den vändes mot samerna själva medan avlövningen av rätten successivt fortgår, som i Tyskland på 1930-talet, i fullföljd av Lundborg – Wiklunds professors-raskamp mot judar och 1928 "privilegierade" samer. Samefolket i norr måste återupprättas, återges den fulla rätt som de slugt berövades genom 1928 års nyhet, det 1981 av HD bortdömda falsariet lapp-privilegium odiosum. Alla samer i norr måste av staten, ej av andra samer ställda i konflikt mot samemajoriteten i norr (och mot Svante Isakssons hotande svenska ortsbefolkning), åter få rätten till jakt och fiske, sedan falsariet som sagt bortdömts av HD i det ena mammutmålet 1981, vilket HD borde vara stolt över att ha fått handlägga, när politikerna i negativa kompromisser och

15

röstmaximering endast slagit vakt om samerättens avlövning. Höyesterett har aldrig klagat över mammutmål I, Altevatn 1963–1968, utan tvärtom hyllat målet i Varfjellsdomen 1979.Påven har bett judarna om ursäkt.Svenska staten har bett samerna om ursäkt, flera gånger men låter dem utan åtgärd och finansiering förblöda i processer mot rika motparter, som med orätt sätts i totalt överlägsna förhandlingspositioner. Hotet om kristallnatt mot samerna existerar efter rättsavlövningar sedan 1880-talet.När ber svenska kyrkan, med lågt i tak, samerna om ursäkt, en kyrka som motsatt sig ratificering av ILO 169, som sätter ersättning till samernas koloniala motparter främst, utan att betänka sin egen stora skuldbörda. Kyrkans attityd underlättar för staten att icke ratificera, trots att en omedelbar ratifikation av en konvention för det samiska folket i norr, icke för en viss näring, är just vad de givna ursäkterna kräver. Det moraliska stöd kyrkan här ger staten måste betecknas som djupt omoraliskt (se biskop Olof Bergqvist).Samuel von Pufendorff, svensk professor i Lund och svensk rikshistoriegraf, tysk professor har som nyss antytts missuppfattats av HD i dess dom i Skattefjällsmålet 1981. Med orätt har HD uppfattat Pufendorff som enbart folkrättsjurist. Detta har vederlagts av professor Jacob Sundberg i Diedut 3/1998. Pufendorff var riktningsgivande, modern i sin samtid, på ett mycket större register än HD med sin begränsade infallsvinkel kunnat förstå. Detta framgår av Rättshistoriska studier, Band 12, Lund 1986, Samuel von Pufendorff 1632–1982, 172 sid. samt av Anders Hammarlund: Tarokspel i Göttersdorf, SvD den 9 april 2000. HD:s förvisning av Pufendorff till blott folkrätten är ett exempel på HD:s trånga syn på vidden i svenskt 1600–1700-tal, som i verkligheten står i motsättning till den successivt förändrade synen på samerna från positiv 1868–1871 till negativ 1883–1884 (Knut Olivecronas volte-face) och 1886 (motsättning mellan lagtext och antisamiska förarbeten av icke-förpliktande kolonialistisk natur). Först 1928 får den koloniala privilegiesynen sitt rättsstridiga genomslag, ej förr. Privilegiesynen av 1928 blev dock trots allt bortdömd av HD 1981 i Skattefjällsdomen, som i sin svårgenomskådliga fraseologi dock gömmer en del för samerna att ta fasta på, men så fördolt att HD därigenom underlättat för regering och riksdag att låta olagligheterna bestå och starkt utvidgas till "fri skottlossning i fjällen" 1993.Sveriges etiska-moraliska internationella försvar för urbefolkningar har ingen tillämpning hemmavid för samerna. Här gäller kleptokratin, colonialism and greed, nedvärdering av samerna från mitten av 1880-talet i parallell med judarna i Tyskland under 1930-talet fram till kristallnatten 1938. I dagens Sverige förekommer som sagt hot om våld mot samerna (Svante Isaksson: Ingen frid i fjällen 1999).

Vissa upprepningar har varit oundgängliga av pedagogiska skäl.

16

ErrataPå sid 437 stårAugin, Molde, samer… 1987:3skall vara:Gaugin, Nolde, samer… 1987:3LexikaltOccupatio per universitatem (Pufendorff). Universitas enligt Cavallins lexikon 1936 = samfund, skrå, hos juridiska författare.Revêtir enligt Dictionnaire de synonymes (Larousse) 1947: qui nous distingue dans l'ordre des emplois, les honneurs et les dignités.I Tidsskrift for Rettsvitenskap 3:1986 sid 215 ff har Otto Jebens skrivit "Om Lappekodisillen av 1751".Rubriceringen ger närmast vid handen att fråga skulle vara om en allsidig behandling av den berömda kodicillen. Först på sid 221 kommer en definition av målsättningen för Jebens tidskriftsartikel. Här sägs att ändamålet är begränsat till i första hand att söka belysa rättigheter och plikter för de båda rikena Sverige och Norge inbördes och för samer eller grupper av samer som kan härröra från kodicillen då den utgavs eller eventuellt fastslogs genom densamma. Härav får läsaren det intrycket att fråga är om en allsidig behandling. Så är emellertid knappast fallet. Den svenska forskningen på området kommer knappast alls till tals, och på sina ställen är framställningen närmast begränsad till norsk rätt.Ett perspektiv som synes saknas i Jebens' artikel är det, att bakom en traktat, eller man kan måhända säga en gemensam "lagstiftningsprodukt" från mitten av 1700-talet ej ligger någon enhetlig "lagstiftarvilja". Danmark-Norge var ett kungligt envälde där kungen hade rätt att stifta lag och ingå traktater och detta är Jebens' perspektiv.Sverige däremot hade vid 1700-talets mitt närmast en "parlamentsdiktatur" där kungen personligen i stort sett var maktlös och makten var koncentrerad hos ständerna.Det finns dock 1751 och vid riksdagsbehandlingen 1752 – även lappar satt i bondeståndet – en enhetlig lagstiftningsvilja, som går ut på att på eget statsterritorium erkänna samernas marksystem, även i de former vari det utbildats

17

Bilaga till Addenda.

Lappkodicillen 1751 ur Samisk synpunkt

och befästs hos motparten, såsom lappby. Detta är en självklar förutsättning för "paraplyfunktionen", som var ett ömsesidigt centralt mål för kodicillen, och i högsta grad förenligt med tidens äkta multikulturella synsätt. Häri och som samekulturell "Declaration of Intent" för hela den samiska nationen – Schnitlers samvetssak – representerar kodicillen en hög kulturståndpunkt: respekt för en kulturform som det skulle vara helt anakronistiskt att beteckna som "främmande".Stundom görs gällande att en traktat ej skulle vara bindande inom ett land förrän traktaten genom en inhemsk lagstiftningsakt införlivats med den egna lagstiftningen, transformationsteorin. Det kan emellertid klart konstateras att någon transformationsteori ej existerade vid 1700-talets mitt, teorin framkommer väl på allvar först på 1920-talet.Lappkodicillen anses vara koncipierad från svenskt håll, närmast av gränskommissarien Klinckowström, och Sveriges accepterade avsikt med kodicillen vara att Sverige skulle få en möjlighet att "hålla ett paraply" över sina samer, när dessa, främst för sommarbete för renar, vistades i de sommarbetesland i Norge som naturen själv anvisar alldeles oberoende av den sentida riksgränsen.I den mån man av förarbetena till lappkodicillen kan få fram gemensamma åsikter och grunder bör naturligtvis kodicillen tolkas i enlighet med dessa. En sådan grund är den lappiske nationens konservation, som båda staterna anslöt sig till. Här var det ju ej fråga om nationalstater i vår tids bemärkelse. Sverige var multinationellt genom de finska länen och de lappmarker som hörde till Västerbotten, Kemi, Torne, Lule, Pite och Ume lappmarker, noggrant indelade i distinkta byar med egen styrelse och egna gränser. Sverige hade också liksom Danmark tyska besittningar med egen rättsordning. Det härskande mentala klimatet var generöst mot en nationalitet som den samiska, och skilde sig mycket från nutidens enhetliga nationalstatsideal med en demokrati där 51 bestämmer över 49 av hundra utan samiska företrädare.Kodicillen präglas alltså dels av konsensus, t ex beträffande den lappiska nationens konservation, men delvis också av accepterad strävan att binda motparten genom exigibla bestämmelser, "paraplyfunktionen".Samerna är urbefolkningen i sina områden, genom vilka 1751 års gräns skär på ett ur samenäringarnas synpunkt sett mycket onaturligt vis. När man bedömer den samiska nationen i Norden samlat, bör man använda kartmaterial utan nationalstatsgränser och kommungränser. Samebefolkningen fördelar sig med nordsamer i stark koncentration kring treriksröset vid Kilpisjärvi, längre söderut med Lule-samer och ännu längre söderut sydsamer fördelade tvärs över riksgränsen, vilken hela vägen saknar samekulturell betydelse.Från 1520-talet och framåt finnes ett tämligen rikligt källmaterial beträffande de olika staternas samepolitik och samejuridik.

18

Den svenska samejuridiken utgjorde utgångspunkt för Sverige vid riksgränsförhandlingarna. Motsvarande var naturligtvis förhållandet på dansk-norsk sida.Den svenska forskningen om kodicillen tog i modern tid sin början kring Altevatnmålet 1963–1968 (Altevatn II Rt. 1968 sid 429 ff).Enskilda svenska samebyar, Talma och Saarivuoma, vände sig till mig i samband med Svenska Samernas Riksförbunds (SSR) landsmöte 1963 och klagade på den behandling de fick röna i Norge vid Altevatns reglering där deras talan fördes av "ombud for de svenske lapper i Troms och Nordland fylker" en norsk advokat som utrustats med fullmakt av länsstyrelsen i Norrbottens län i Luleå. Denna advokat hade fört domstolstalan angående bl a rent personliga krav såsom skador på fiskenät utan att ha fullmakt från samerna själva trots att ett svenskt kungabrev av 1873, då detta "ombud" kom till, uttryckligen föreskrev att sådan fullmakt skulle föreligga. Med stöd av mina egna redan gjorda forskningar angående bl a kodicillen fann jag förhållandet påkalla åtgärd och grep in i målet, i andra instans och i Höyesterett, där jag var närvarande med Björn Dalan som norsk advokat. Peder Kjerschow var på sin tid sådant svenskt "ombud" i Troms och Nordland, och har avgivit intressanta rapporter, där han är kritisk mot norska myndigheter. Han är alltså en i raden av "åsiktsbytare" i samefrågan.1964 skrev jag om samernas rätt i Israel Ruongs festskrift och 1969 i Lina Homme (ed): Nordisk nykolonialisme, och 1970 publicerade jag tillsammans med juris doktor G Prawitz ett verk kallat Studier i renbeteslagstiftning (Norstedt)) där jag skrivit ett särskilt kapitel om 1751 års kodicill och där kodicillen i svensk språkdräkt är avtryckt. Sedermera har jag behandlat samejuridiska problem i Cramér: Samernas Vita Bok (SVB) 1966–1986, varav 22 (sedermera 30) volymer utkommit med bl a vägande bidrag av professorerna Knut Bergsland, Gunnar Eriksson, Gerhard Hafström och Magnus Mörner samt fil doktor Tom G Svensson. I detta material har allvarliga försök gjorts att se kodicillen och andra dokument ur samisk synpunkt, vilket Höyesterett i betydande utsträckning gjort i sin Altevatndom 1968. Felet med tidigare "samejuridisk forskning" har ju varit, att denna forskning bedrivits ur nationalistisk synpunkt. Särskilt dåligt intryck har riksadvokaten Peder Kjerschow gjort då han i 1904 års norska betänkande vill vägra samerna – norska och svenska – rätten att gå till domstol med sina juridiska frågor. Lantbruksdepartemanget skall enligt Kjerschow ha det slutliga avgörandet. Kjerschows avsikt i ett statligt betänkande att vägra samerna en sådan elementär civil rättighet som att gå till domstol med sina frågor om land och vatten kan endast förklaras om författaren har sett samerna som undermänniskor, en synpunkt som ej var tidsskedet främmande, vilket påpekats av flera av de nämnda professorerna. Dylik nationalistisk litteratur bör utmönstras och forskningen bör på nytt byggas direkt på källorna. Samernas Vita Bok innefattar till ganska stor del aktpublikation. Det är i hög grad önskvärt att denna strävan fullföljes så att ett verkligt diplomatarium laponicum uppkommer. Härvid bör måhända en omvänd kronologi iakttagas, så att 1900-talsdokument såsom de

19

officiella inlagorna från Sverige och Norge till skiljedomstolen 1909 i Köpenhamn och 1912 års båda svenska protokoll angående tvångsförflyttning av de svenska nordlapparna inom Sverige först publiceras. 1900-talsdokumenten torde nämligen ha störst aktuell betydelse för de nya lagstiftningar, som nu bör komma till stånd i tre nordiska länder som resultat av pågående samerättsutredningar. Givetvis måste också Hielmstierne-Stampes uttalanden tryckas i sin helhet liksom källställena hos Pufendorf. Saken har ej blott betydelse för en ny renbeteskonvention efter 2002. Det gäller här hela samefolkets och samekulturens framtid, ej blott den renskötande samiska minoritetens. I detta avseende måste kodicillen, som vilar på konsensus i fråga om den samiska nationens bevarande som sagt tillmätas stor betydelse såsom en "Declaration of Intent". Det får ej bli så att dagens demokratier inför framtidens dom kommer att framstå som dominerade av barbari och ohejdad exploateringslusta jämfört med upplysningstidens bestämmande politiska gestalter grevarna Tessin och von Holstein, präglade av upplysningstidens pluralism i anda och sanning. Rättskulturen fick ett särskilt påtagligt uttryck i lapprätten, samernas egen domstol, baserad på lappbyn (district), påbjuden i kungabrev och i norrlandshovrätten och hovrätten över alla lappmarkerna Svea hovrätts universal efter riksdagsbehandling.Vid unionsbrottet 1905 hade Sverige naturligtvis en plikt att tillvarataga sina samiska svenska medborgares intressen i Norge, vilka ju var mycket äldre än riksgränsen. Ett sådant bevakande av välförvärvade rättigheter skedde också 1905 och inför skiljedomstolen 1909 genom landshövdingarna Hjalmar Hammarsköld och Karl Bergström samt kammarrådet Axel Klockhoff. Peder Kjerschow yrkade på tvångsförflyttningar inom Sverige och vid påpekandet att detta skulle betyda landsförvisning genmälde Kjerschow att samerna saknade fädernesland. Sverige motsatte sig starkt denna tanke om tvångsförflyttningar och representerades i skiljedomstolen 1909 av Ivar Afzelius. Blott några år senare var Afzelius emellertid mogen att totalt slå om. Detta skedde våren 1912 vid ett sammanträde inför utrikesexcellensen jur. dr. greve Albert Ehrensvärd från Tosterups slott i Skåne. Afzelius kom här enligt protokollet med direkt rasistiska förklenande yttranden om samerna och Ehrensvärd lovade i september 1912 i Göteborg sin norska kollega Irgens att tvångsförflyttningar av svenska samer skulle genomföras utan frivillighet och utan att samerna var tillfrågade eller ens underrättade. Enligt en artikel av Ehrensvärd i tidskriften Forum 1915 ansåg Ehrensvärd att fråga var om en indianpolitik i Troms fylke där samerna skulle drivas bort för jordbrukets skull. Ehrensvärd talar om att kodicillen brukade betecknas som samernas Magna Charta och säger att frågan om samernas rätt till land skulle göras till föremål för skiljedom (och då naturligtvis i Sverige beträffande svenska samer för domstolsavgörande).Sverige inledde på detta sätt, i det givetvis ytterst vällovliga syftet att skapa goda förhållanden till grannlandet Norge, en undfallenhetspolitik där svenska medborgares rätt offrades utan frivillighet och utan rättslig prövning och ersättning. Mot denna bakgrund är det missvisande när Jebens sid 220 säger att Sverige var villigt att upphäva 1905 års Karlstadskonvention i övervägande grad av praktiska grunder. I

20

själva verket är det önskan om Norges vänskap som har dominerat den svenska politiken och detta politiska intresse har lett Sverige till att temporärt uppge svenska samiska medborgares rätt till land och vatten.I Altevatnmålet 1968 var Vassdragsvesenet ej part i Höyesterett utan lantbruksdepartemanget var motpart till de två svenska samebyarna och enskilda samer. Under målets gång förde Höyesterettsjustitiarius Terje Wold juridiska diskussioner med parterna och framhöll att det är ett långvarigt bruk i näring som ger upphov till civila rättigheter. Enligt domen konstateras också ett flerhundraårigt bruk i näring, och mer fordras ej för alders tids bruk. Det förekommer, att denna innebörd av domen bestrides, men grunden måste då vara att samerna med Kjerschow bedöms som undermänniskor, inkapabla att förvärva och bära rätten till land och vatten. Det finns åtskillig "antropologisk" forskning med rötter hos Darwin-Haeckel som pekar åt detta håll, t ex Allette Schreiner "Die Nord-Norweger", Oslo 1929, och Antropologische Lokal-Untersuchungen in Norge, Hellemo (Tysfjordlappen), Oslo 1932. Det finns åtskilligt sådant material i Norge och i Sverige från det ökända Rasbiologiska institut som förestods av professor Herman Lundborg, vilken samarbetade intimt med den tongivande "lappologen" professor K B Wiklund, båda i Upsala.Man kan knappast komma till ett riktigt resultat i den juridiska sameforskningen, om man ej tar hänsyn till de ideologier som härskat och från tid till annan avlöst varandra. Önskan att förtränga och tabuisera allmänt rådande tänkesätt, vilka numera anses oacceptabla, är dock ofta synnerligen stark och kan även – när det gäller samerna – spåras i Högsta Domstolens Skattefjällsdom 1981, särskilt i ett parti som ej är med i referatet i NJA 1981 sid 1 ff och ej heller i den engelska översättningen av domen i den av rättsfonden utgivna volymen "The Sami National Minority in Sweden". På sid 227 talar Jebens om "det tidligere fellesskap i suverenitet". Enligt min mening kan man, beträffande lappbyar som betalade skatt till både Stockholm och Köpenhamn eller eventuellt även till Moskwa, eller låg i fjällen där riksgräns ej fanns före 1751, ej tala om någon suveränitet. Dessa lappbyar är ej under någon främmande suveränitet utan på sin höjd suzeränitet. De gamla lappbyarna får uppfattas som småriken där alla lappar är medborgare, icke "medlemmar", med neutralitet i krig och med egna gränser och egen styrelse. Som jag redan i denna tidskrift 1968 och i min bok 1970 påpekade spelar dessa lappbyar, under namnet distrikt, en betydande roll i kodicillen, där det bl a föreskrivs att i varje distrikt, där överflyttande lappar finnas, skall utses en lapplänsman och två nämndemän, och dessa ingår sedan i samernas egen domstol, "lapprätten". Detta är kanske det viktigaste partiet i kodicillen och det är djupt förankrat i själva den accepterade och antagna kodicilltexten. Begreppet lappby eller distrikt är grundläggande i kodicillens systematik och torde främst böra tolkas med utgångspunkt i den ända sedan Gustav Vasa väletablerade svenska samerätten. Här är det ej blott konsensus som har betydelse när det gäller att tolka vad kodicillens artiklar innebär utan även i högsta grad paraplyfunktionen. Båda länderna har accepterat lappbybegreppet och

21

kodicillen talar själv om gräns för lappby. I Samernas Vita Bok V:1 nämns Gustav Vasas brev av 1526, 1543 och 1551. 1543 talar Gustav Vasa om lappgränsen som en känd och välbekant sak. 1551 tar han ett antal lappbyar i sitt beskydd med deras ägor i rörligt och orörligt, vilket senare betyder fast egendom. Den gamla svenska uppfattningen befästes under Johan III, Karl IX och Gustav II Adolf 1615. Närmast framstår lappbyns rätt som en rätt av allodial karaktär för förste erövrare eller ockupant. Minst av allt kan man hos Gustav Vasa skönja någon syn på lapparna såsom "Untermenschen". Detta gjordes gällande redan i Skattefjällsmålet och bestyrkes nu av noggranna forskningar av Kaisa Korpijaakko redovisade i Diedut 1985:3–4 Samerna och Jordäganderätten. Det urgamla begreppet allodial rätt till jord omtalas i de tryckta förarbetena till 1734 års lag för Sverige och Finland. Korpijaakko visar att lappskattelanden behandlades såsom innehavda under äganderätt från 1500-talet och framåt. Docent Åke Holmbäck framförde samma tanke i Upsala Universitets årsskrift 1920 grundad på arkivforskningar. Liksom Ivar Afzelius, och tidigare Knut Olivecrona 1881–1884 i Högsta Domstolen, bytte emellertid Holmbäck snabbt åsikt och skrev tillsammans med K B Wiklund 1922 en bok om lappskattelandsinstitutet. Här framförde Holmbäck för första gången en teori om att ett påbud om skogarna 1683, vilket i sin egen text undantager fjällen (för vilka lappskatt utgick och suveränitet saknades), skulle ha förstatligat samernas rätt. Den finske forskaren Heikki Hyvärinen har emellertid påvisat att detta påbud, såsom tillkommet under det karolinska enväldet, "suveränitetstiden", ansågs obsolet och icke längre gällande vid 1700-talets mitt. Docent Holmbäck hade blivit övertalad av Wiklund och måste söka få någon om än bräcklig grund för sitt åsiktsbyte. Jag har själv haft tillfälle att intervjua Åke Holmbäck om detta i närvaro av professor Gerhard Hafström, och Holmbäck uppgav att han vid författandet av boken 1922 (SOU 1922:10) var helt beroende av Wiklund och av material ur arkiven, som Holmbäck erhöll från Wiklund. Holmbäck uppgav att han ej var intresserad av detta arbete och kände olust inför det. Wiklund åter var djupt inblandad i tvångsförflyttningarnas förhistoria och 1922 års offentliga utredning var politiskt nödvändig för dessa förflyttningar. Albert Ehrensvärd skriver emellertid 1915 att han var fullt medveten om att samerna kunde ha rätt till land och vatten, men denna rätt prövades ej i Norge förrän i Altevatnmålet 1968 respektive i Sverige i Skattefjällsmålet 1981, som utmynnade i att samerna gott kan ha äganderätt till områden i Lappland (se volym 22 av SVB). Peder Kjerschow är alltså genomgående desavouerad. Samerna har gått till domstol och där vunnit stora framgångar: de har ej av domstolarna behandlats som undermänniskor, ur stånd att förvärva allodial rätt.En allodial rätt för de gamla lappbyarna är särskilt väl belagd för den urgamla Suondavare lappby vid Torne älv, vars gräns vid Songamuotka rå befästes redan 1584 av Johan III. Samebyn fick sedan ett särskilt kungabrev av Gustav II Adolf 1615 där konungen föranstaltade om en konungsdom som meddelades 1615 i Torneå. I materialet från rättegången nämns Gustav Vasas brev av 1551 med dess garantier, och samebyn framträder som ett smårike, som för talan och vars styrelse gör besök i

22

Stockholm hos den mäktige rikskanslern Axel Oxenstierna som var lagman "legifer Laponiae". Professor L M Aubert har i NJA II 1876 redogjort för hur Axel Oxenstierna 1645 återinsattes som lagman, "legifer Laponiae" i Jämtland och Härjedalen. Aubert uppger att Oxenstierna redan hade blivit lagman där 1611, då Sverige under pågående krig ockuperade dessa landskap. Oxenstierna representerade alltså en kontinuitet, och var väl medveten om den redan utbildade svenska samejuridiken eller lapprätten med dess starka tonvikt på de småriken, som de gamla lappbyarna utgjorde. Lapparna ansågs också som lougfaste män (edfasta män, dvs kristna män) vid gränsförhandlingarna på hög nivå 1638 i trakten av Nasafjäll i Arjeplogs fjällvärld.Det väsentliga vid 1700-talets mitt inom juridiken var Samuel von Pufendorfs starka dominans i nordisk rätt. Pufendorf hade varit professor vid Heidelbergs och Lunds universitet 1660–1676 och åtnjöt en oerhörd respekt. I förarbetena till kodicillen (redovisade i SVB) hänvisar Stampe till Pufendorf, och det viktiga här är själva Pufendorfs ockupationslära när det gäller vatten och icke odlingsbara berg. Här säger nämligen Pufendorf att äganderätt kan förvärvas av en grupp människor, "coetus hominum" genom kollektiv ockupation och icke genom gårdsbruk. Detta är ju som en beskrivning på de småriken som de gamla lappbyarna otvivelaktigt utgjorde. Jebens begår ett misstag när han vill lägga Stampes argumention till grund. Det viktiga är tidens gällande juridiska principer. Stampe var ju konsulterad för att hjälpa den danska enväldiga kungamakten med argumentationen. Själva denna argumentation är ju då givetvis ensidigt sedd ur partens synpunkt. När Pufendorfs ursprungliga lära åberopades av samerna i Skattefjällsmålet var det med direkta citat från Pufendorf, framtagna av hänvisningarna hos Stampe. De gamla lappbyarna klövs i många fall av 1751 års gräns. I eget land består emellertid den allodiala rätten ovan odlingsgränsen för de svenska lappbyarna, en beteckning som kanske hellre bör användas än den av föreningstänkande influerade beteckningen sameby. Beträffande Kautokeino och Karasjokk, som ej klövs 1751, torde den urgamla allodiala rätten för förste ockupant fortfarande bestå. Tiden från 1751 är alltför kort för att t ex staten skulle ha kunnat förvärva någon äganderätt till dessa två lappbyar som låg under svensk jurisdiktion före 1751. "Festnede forhold" av rent kolonial natur kan ej läggas till grund (Finansdep 1848 etc).De kluvna samebyarna, såsom Könkämä, Lainiovuoma, Saarivuoma, Talma och vidare söderut har i Norge sin rätt pga alders tids bruk bevarad. Den beskrivning som först voterande i Altevatnmålet gör av samernas bruk i näring under flera hundra år i Norge är just en beskrivning av vad som erfordras för att förvärva en rätt genom alders tids bruk. Peder Kjerschows "undermänniskoinställning", som smittade greve Ehrensvärd, måste vara ett passerat stadium.Ett intressant inlägg i debatten har gjorts av Geir Hågvar vid ett stort samejuridiskt symposium i Kautokeino hösten 1986. Hågvar betonar den allsidiga näringsbasens betydelse för äganderättsbegreppet och för uppkomst av sådan rätt i områden som ej är ägnade för traditionellt åkerbuk. Detta bringar i åtanke gränskommissarien (1740–

23

1747) Lorenz Stobées redogörelse till riksdagen 1746–1747 för lapparnas näringsliv, dess omfattning och betydelse. Stobée ger uttryck för den hållning som ligger bakom Klinckowströms lyckade genomförande av kodicillen med den dansk-norska motpartens fulla instämmande. Hågvars uppfattning stämmer väl med Solems bild av de gamla skoltsamiska byarnas rätt till land och vatten där Solem säger att det var lappbyn som hade "den oprinnelige rett" förvaltad av byrådet, norraz. Den uppfattning om samernas rätt som äganderätts-skapande, som Hågvar framför när det gäller Finnmarksvidda, står mycket nära Pufendorfs lära om coetus hominum, en grupp människor som har äganderätt, ej skapad genom gårdsbruk utan genom kollektivt tagande i anspråk, till vatten och icke odlingsbara berg, stagna et montes asperi.Fredspristagaren Elie Wiesel har framhållit den stora globala betydelsen av the Holocaust. Rasismen fick nedslag hos greve Arthur de Gobineau, fransk ambassadör till Sverige-Norge på 1870-talet som kan sägas inleda den maligna rasismen, utvecklad bl a av darwinisten Ernst Haeckel och i hans efterföljelse av Herman Lundborg, professor i rasbiologi i Uppsala. Samer och judar var båda illa sedda av Herman Lundborg som den rika litteraturen om "rashygien", tidens modeord, klart visar. Judarna hade också svårigheter i Norge, vilka behandlas i Hugo Valentins bok Judarnas historia i Sverige, 1924. Judarna hade i Sverige "negativa privilegier" såsom tillstånd att vistas i landet blott i vissa städer, utan rätt att äga fast egendom eller vittna på ed inför rätta etc. Greve Ehrensvärds tvångsförflyttningar av svenska samiska medborgare i strid med folkrätt, grundlag och civilrätt medförde att man i Sverige kom att se samernas rätt till land och vatten som ett (jude)privilegium, som utretts i Cramér: Volym 22, 1986. Denna (jude)privilegiesyn är oförenlig med Altevatndomen 1968 (lappbyns rätt enligt alders tids bruk) och Skattefjällsdomen 1981 (samernas rätt till land och vatten grundas på ockupation och urminnes hävd och ej på gåva från staten eller på lag) och med Pufendorfs lära som uppbär lappkodicillen.Juridisk skaparförmåga kännetecknar Pufendorf och den går tillbaka på en öppen inställning till de juridiska realiteterna. Hågvars framställning har samma på en gång fria och skapande attityd och skiljer sig därigenom starkt från en konventionell framställning som den Jebens givit till stor del byggande på föråldrad litteratur och ej direkt på själva källmaterialet.

Tomas Cramér

KällmaterialRA, StockholmGränshandlingar Danica1913 års renbetesdelegerade

24

1909 års skiljedomstolIvar Afzelius' samlingTosterupssamlingen (Albert Ehrensvärd)Laponica-samlingenUppsala Universitetsbibliotek, handskrifterKarl Bergströms samlingK B Wiklunds samling och samling av tidningsklippC G Westmans samlingKarl Staaffs samling

LitteraturCramér: Samernas Vita Bok (SVB) 22 vol 1966–1986 med register i volym 22. Märk V:1 med uppsatsen Han scal Eder holla viid Sveriges lag och goda gambla sidvennior.Cramér-Pravitz: Studier i renbeteslagstiftning 1970, där Cramér behandlar kodicillen i kap 6.Cramér: Om samernas privaträttsliga rätt till land och vatten. Tidsskrift for Rettsvitenskap 1968 s 71–84.Cramér: Samernas rätt till jorden i Tidsskrift for Rettsvitenskap 1974 s 642–654.Cramér: The Sami people in the sight of Swedish law, i Nordisk Tidskrift for International Rett 1982 s 44–52.Cramér: Protection of the identity of aboriginal territories and peoples (urfolk) i Nordisk Tidskrift for International Rett 1985 s 28–32.Cramér: Superlawyers and Sami in Sweden i Nordic Journal of International Law 1986 s 58–63.Boethius, Bertil: Skogen och bygden (Stobée s 215), Stockholm 1939.Otnes, Per: Den samiske nasjon. Oslo 1970.Svensson, Tom G: Ethnicity and Mobilization in Sami Politics, Stockholm 1976.Beach, Hugh: Reindeer Husbandry in Transition, Upsala 1981.Rättsfonden: The Sami National Minority in Sweden (Cramér s 131), Upsala 1982.Sagt om irländaren James Joyce: He could not forgive his country and his church for his loss of faith in them.

25

Påvens ursäkter – och svenska kyrkans

I boken Förlorarnas historia av docent Magnus Nyman, 1997, 365 sid, görs klart att ingen av Vasaättens kungar var verklig lutheran, utom möjligen Gustaf II Adolf. Den våldsamma förföljelsen av katolikerna, Johannes Messenius, utmärkt historiker, m fl, påvisas.Svenska kyrkan var politiskt styrd ända från början. Gustav Vasa tog itu med Olaus Petri. Den verkliga lutheranismen kom med Karl XI av Pfalz. Enligt C G Andrén i boken Tsar Peter och Kung Karl 1998 (red Sverker Oredsson) blev det en verklig Gleichschaltung (Hitlers, ej Andréns uttryck) av Svenska kyrkan till luthersk ortodoxi med den kända hustavlan med dess starkt bindande verkan. Karl XI upplevde som ung kriget som blodigt och hemskt (Lund 1667), och hans defensiva försvarsorganisation fungerade så bra för offensiv att Karl XII fick smak för krig.Karl XII var extrem lutheran. Kyrkan var politiskt styrd och medverkade i soldatrekryteringen med starkt tryck. Plats för fredlighet, och demokrati i sådan riktning, fanns ej.Karl XII upplevde som sagt kriget som lockande.Svenska regenter har ju kunnat bekämpas och har fått lämna makten i många fall (Karl Knutsson Bonde, Kristian tyrann, Kristina, Gustav III–Gustav IV, Oscar II i Norge etc). Det stod i landskapslag: Svear äga konung taga och sva vräka.Kristus, aldrig krigare, får fattas som främst en fredsförkunnare, till skillnad mot Muhammed, som var kriganförare. En fältprost, som manar till seger, är alltså en självmotsägelse. Trosbekännelsen talar om en helig allmännelig kyrka, ej om en nationell kyrka. Under Pfalzarna valde dock kyrkan kungen-makten. Är det så fortfarande? Strävan efter politisering av kyrkan, universitet, domstolar, revision, numera JO och JK (ej mer Bexelius-Stark), av alla kontrollmakter med fri tanke på hög nivå och omsorg (domareden) om den "lille mannens" rättssäkerhet.Den fria tanken har försetts med politisk broms liksom den höga nivån. Lysenko stod staty vid porten till Mosvas Universitet (ögonvittne). Se om denne i Nationalencyklopedins korta framställning av politisering.Kyrkan bidrog till att Karl XII efter nederlag och sex år i Turkiet kunde göra två dyra mobiliseringar mot Norge. Vad skulle han med Norge? En demokratisk motmakt mot Karl XII kunde grundats på kristna argument men så blev det ej. Även Swedenborg spelade med. Hans Villius skildrar Karl XII som en evig pubertetsyngling vilken som ung upplevde kriget positivt och envis aldrig kom ur detta före sin död 1718. Karl XII lade sig även på ett oacceptabelt sätt i domstolarnas dömande (Ingvar Eriksson: Nils Bielke, 2000, sid 348 f.) Prosten Jacob Boëthius i Mora som kritiserat enväldet, dömdes till döden, men fick sitta i fängelse i Nöteborg. Han ansåg att Guds ord ej stämde med statsskicket. Efter frigivning av ryssarna insattes han på Danvikens hospital 1704 (kommenterat av Linné i Nemesis divina). Han var en ensam motståndare i prästerskapet. – Ändå hade kyrkan varken krönt Karl XII eller av honom på egna och folkets vägnar mottagit någon konungaed.

26

Härefter kommer konventikelplakatet 1720–1858 med såväl föregångare som efterföljare. Tankefrihet fanns ej.Linné: Denna vetenskapliga sanning skulle jag hävda om skriften det tillåtit (i Vetenskapsakademien).Nu: Total politisk makt över Svenska kyrkan. Kyrkofullmäktige kan sägas vara de politiska partiernas B-lag II; i kommunen finns deras B-lag I.Herbert Tingsten: Det vore slöseri att ha eliten i riksdagen. Där behövs en regering och en skuggregering. De övriga är knapptryckare, skall ej vara för bra eller för många. (Muntligt uttalande på Verdandi-debatt i Uppsala, citerat ur minnet.)Intresset för religion är regelmässigt ringa i kyrkofullmäktige, ledamöterna är intresserade av att samla meriter i sitt politiska parti och rapportera-ansvara där (erfarenhet som ålderspresident i kyrkofullmäktige). Jämför politiska nämndemän och jurymän i tryckfrihetsmål. Norska kyrkan och Finnemisjonen står sig ej väl i en jämförelse.1998 begravdes två lappskallar, i Alta i Finnmarks fylke, utanför kyrkogården på en parkeringsplats som skall asfalteras. De tillhörde två avrättade samer från det religiösa laestadianska upproret i Kautokeino 1852. Ännu efter 150 år hade kyrkan ej förlåtit dem, så de kunde begravas på kyrkogården. Se härom Nellejet Zorgdrager i Diedut 3/1998 och Paul Anders Simmas film om skallarna och begravningen utförd av prästen i full ornat på parkeringsplatsen. Jämför Amalthea-dådet 1908: Mord på strejkbrytare, två dödsdömda. Nåd 1917, därefter hyllningar av mördarna.Biskop Olof Bergqvist se Cramér: Vinterstjärna, Stockholm 2000, sid 335–336 och Nordisk familjebok.Gustav Vasas inställning till samerna var mycket positiv. 1526 tillförsäkrade han dem att de skulle få åtnjuta Sveriges lag under svenska domare. 1543 garanterande han samernas jakträtt grundad på deras skatt, som jämställdes med böndernas skatt. De skulle få behålla sitt jaktbyte såväl ovan som nedan lappgränsen. 1551 tillförsäkrar han dem äganderätt till mark och vatten. De var då av shamanistisk religion, som på 1600-talet, i strid med Westfaliska fredens garanti för religionsfrihet 1648, barbariskt utrotades med stalinliknande medel, se illustration Vinterstjärna, bakre pärmen. Jojken förbjöds, men kunde ej utrotas. Få präster visade förståelse för samerna, några rapportörer till Johannes Schefferus (Laponia 1673 på initiativ av Magnus Gabriel de la Gardie) intog dock en ganska god hållning, liksom den norske prästen von Westen.Judarna fick sin internationella emancipation – befriades ur ghettot – 1789 genom den irreligiösa franska revolutionen. Samerna hade fått sin emancipation internationellt 1751–52 (USA:s negrer och Rysslands livegna 1861–62). Den samiska rätten bevakades av HD 1868 och juristprofessorn J J Nordström i riksdagen 1871 (samisk äganderätt pga urminnes hävd och ockupation).

27

Judarna fick i Sverige ett negativt privilegium 1782. De fick då för första gången komma in i Sverige på hårda villkor, bl a fick de ej äga fast egendom. Villkoren bättrades under 1860-talet.Samerna nedvärderades i stället med början på 1880-talet genom en rad åtgärder som kan jämställas med nedvärderingen av judarna i Tysklands 1930-tal före kristallnatten 1938. År 1930 hade judarna fulla rättigheter, som samerna 1751–1752. Över dessa nedvärderande åtgärder hördes samerna ej, lika litet som judarna, vilkas egendom den politiska makten ville komma åt, även i det avseendet en parallell. Judarna söker nu sitt åter.1928 förklarades samerätten för första gången vara ett negativt privilegium av samma art som 1782 års judeprivilegium. Lappfogdarna fick 1928 en oerhörd makt över samerna, de blev kolonialofficerare, med sådanas attityd till kolonibefolkningen (självsyn). Denna befolkning stängdes in i renskötseln, med de ofta påpekade följderna brain drain och ärftliga åkommor som hälta, och så är det även nu. Nomadskolan hade lägre bildningsmål än folkskolan och byggde på ett slags apartheid (Bergqvist 1913, varade till 1940, följder ännu idag). Ett av syftena med detta var att samerna ej skulle få ersättning eller del i vinst vid exploateringen av Lappland. Nomadskolan straffade de outvecklade lappar, som den efemära s k renbeteslagen, ”lapplagen”, i realiteten blott ett exercisreglemente, utan verklig juridisk halt, grundad på osanna "fakta" om lappskatteland, byggde på 1886 och i avgörande grad 1928. Sådan judelagstiftning kan ej ratihaberas i Sverige idag. Formaljuridik som ej tar hänsyn till dessa faktorer kan ej godkännas, ej vara avgörande.Påven har vid klagomuren bett ett folk som ej tror på Jesus Kristus, judarna, om förlåtelse bl a för ghettoiseringen.När blir kyrkan beredd att be samerna om ursäkt för det våldsamma kristnandet (ej mild mission) och för modern kyrklig samepolitik av Olof Bergqvists art? Kyrkan borde betänkt detta när kyrkan yttrade sig över ILO 169 (Bilaga Hammar).Sancta Katharinastiftelsen bör med blicken mot bibeln, dess ord, upptaga samernas sak, för sig. Samefrågan kan ej hänvisas till det rasistiska Norrland, där åsikterna är fast etablerade åt fel håll, se Margareta Winbergs åsikt, ursäkt, men ovilja att ratificera ILO 169, den 17 mars 2000 i riksdagen. Jämför tornedalingen landshövding Ragnar Lassinantti i riksdagen: När den starkare kulturen möter den svagare, blir det den svagare som går under, och jag tror ej att samerna kommer att besparas detta öde (ärende om anslag till tidningen Samefolket, motion skriven av Cramér, bifölls mot Lassinantti).Det I haven gjort en av dessa minsta mina bröder, det haven I gjort mig. Matt. 25, Karl XII:s bibel 1703, motto för Vinterstjärna 2000, 494 sidor.Nedlåtenhet är nyckelordet för Sveriges attityd mot samerna sedan 1872, professor Gustaf von Düben i Svensk Tidskrift, och 1884, åsiktsbytaren Knut Olivecrona i HD:

28

Präster (undantag L L Laestadius efterföljare och ett fåtal andra, Gustaf Park, Johan Märak), dåliga exempel är Vitalis Kornell, "lapp skall vara lapp", och biskop Olof Bergqvist, lappfogdar och nutida lokala fogdar, med ändrad titel, och landshövdingar (något undantag finns), ämbetsverk och centraltjänstemän (undantag vissa kammarråd och ambassadör Love Kellberg), domare, undantag Rekke och Einar Holm med bisittare.Denna svenska nedlåtande attityd ingår i samernas exorbitant burden, som Sveriges politiker lagt på samerna och som frammanat samisk splittring. Här finns också t ex: en orimlig skadedjurspolitik med exempellöst kraftig internationell ensidig lobbying som lindar politikerna runt lillfingret (Riksdagens jaktklubb). Nedlåtande attityd sammanhänger med biosfär-uppfattning. Ekosfär – den som är helt hänvisad till lokala resurser för sin överlevnad, biosfär – den som kan tillföra resurser utifrån och därmed är likgiltig för t ex skada av skadedjur, "samerna kan leva som pauperiserade understödstagare utan skattemannarätt till land och vatten på sina gränsbestämda skattlagda skatteland och skattefjäll, stödda av avvittringsrätt, lappmarksgräns och odlingsgräns". Denna nedlåtande attityd förnekar att samernas juridiska rätt är en rätt för ett folk, ej för en viss näring, som med orätt påstods först 1928, judeprivilegium odiosum.2000-04-25Tomas Cramér

Litt: Bengt Åhlén: Ord mot ordningen, Ordfront 1986, Svensk censurhistoria.Stockholm den 14 april 2000Historisk TidskriftPär FrohnertLundSom belysning bifogar jag en uppsats som Tidsskrift for Rettsvitenskap vägrade införa 1986. Var skälen att fakta och åsikter var oönskade, ehuru välgrundade?Är det av liknande skäl som Du ej vill införa min opposition på Mörkenstams avhandling?Nedgraderingen av samerna från ett bra opinionsläge i HD 1868 och i riksdagen 1871, successivt till "fri skottlossning i fjällen" och ett totalt felkonstruerat sameting 1992–93 påminner om andra nedgraderingar i Europa (1930-talet) och Amerika.– Emancipation 1751–52– Disfranchisement 1884–86

29

Skrivelse till Historisk Tidskrift

– Privilegium odiosum 1928– Path Dependence nu– Exorbitant Burden nuDetta får ej komma fram? Det går att nå Mörkenstam. Det går att slipa formen. Frågan kräver ett svar.Med vänlig hälsning

Tomas CramérBlockhusudden 16115 24 StockholmTelefon: 08-661 00 56Bilagor: Bilaga 1Bilaga 2 Till Joakim NergeliusSvenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen har i sitt remissyttrande missförstått konventionen som en text för rennäringen. Det är dock en global konvention för (i Sverige) en hel ursprungsbefolkning, nämligen samerna. Av dessa, i Sverige 20 000 av en världsbefolkning om 80 000 samer i fyra länder, är renskötarna en liten minoritet om 2 000. Åtgärder måste därför i Sverige vidtagas för detta folk och tillvaratagandet av dess juridiska rätt till land och vatten. Härvid kommer de norrboende samerna i främsta rummet, lärare, farmaceuter, konstnärer, småbrukare m fl, även "altmuligmenn", 8 000, med renskötarna inalles 10 000 norrboende samer. Artikel 13 i konventionen, särskilt i dess franska officiella språkform, kan under inga förhållanden kringgås som två utredningar gör (Heurgren, Görel Oskarsson). Samerna måste få autonomi och medlemskap i Nordiska rådet (jfr Åland 25 000 invånare).I Norden är det endast Sverige som försöker minimera samernas rätt genom att endast – i strid mot ILO 169 – rättsligt erkänna den lilla renskötargruppen. Denna konventionsstridiga politik, som tillkom genom en lagändring så sent som 1928, privilegium odiosum som dessutom är bortdömt av HD i dom 1981, leder till brain drain och degeneration. Påpekanden härom, om felaktig samepolitik och om att alla

30

Till Joakim Nergelius

Samerna och ILO 169

samer i norr hade jakt- och fiskerätt före 1928, synes ha uteslutits från den officiella remissammanställningen.Tomas CramérStockholm den 24 maj 2000

Till RedaktörClaes-Göran KjellanderDN

B. B.Jag sänder Dig här Vinterstjärna 2000 och Blodbok 2000 med Dick Harrisons recension i Sydsvenskan. Som kommentar till denna anför jag 1) Gunnar Myrdal hävdade med rätta att vetenskap kan bedrivas på fruktbärande sätt, och vara vetenskap, även med ett engagemang, om detta engagemang deklareras öppet. 2) Med min erfarenhet som hovrättsfiskal och t f lagman från Svea Hovrätt och domstolarna i åtta år, samt från Kammarkollegiet – som det var då med sin oslagbara expertis på äldre jordrätt – som t f kammarråd och kammaradvokatfiskal i åtta år, har jag statens egen utbildning i allmän rätt och i den speciella kameralrätten och äldre jordrätten, med praktisk processerfarenhet som domare och processuellt ombud.Som sameförfattare, medlem av Sveriges Författarförbund sedan 1971, har jag alltså en utbildning, erfarenhet och kunskap som ingen annan har. Vid 40 år antog jag professor Israel Ruongs anbud att bli den första sameombudsmannen (det blev 35 år 1962–1997) varför jag även där har en unik erfarenhet av processer – av såväl renskötare som icke-renskötare – och ej minst offentlig försvarare i många brottmål mot samer samt civilmål. Bland civilmålen främst Altevatn 1963–1968 med bifall till alla våra yrkanden i Höyesterett 1968 (min forskning, mitt initiativ, mina fullmakter, mycket goda processuella insatser av höyesterettsadvokaten Björn Dalan), Skattefjäll 1966–1981, som dömde bort falsariet lapprivilegium odiosum av 1928, 1971 (utan denna dom skulle all rättskamp i Sverige för samerna vara utsiktslös). Referenten i HD i Skattefjällsmålet kritiserar dessa mål som oönskade mammutmål (sådan kritik hörs ej i Norge), men utan dem skulle vi ej fått sameting, som i och för sig blev felkonstruerat av politikerna med deras ständiga nedlåtenhet mot samerna.Tack för Din artikel i DN den 18 maj 2000 och flera föregående.

31

Skrivelse till Claes-Göran Kjellander

Titeln Blodbok sammanhänger med Svante Isakssons hot om våld mot samerna (förordet och passim). Isaksson ger en mycket osakkunnig skildring av äganderätt och andra rättigheter, vilket jag som specialist i ämnet (se ovan) lätt ser.Du talar om statens tunga ansvar mot samerna. Staten har bundit utredarna Lennart af Klintberg och Hans-Åke Wängberg vid att rättsförhållandet mellan samerna och Kronan skall vara som det är, dvs lappprivilegium odiosum av 1928, som är ett år 1981 av HD bortdömt falsarium. Som Bertil Bengtsson påpekat i sin opposition år 2000 mot Otto Jebens’ avhandling och i Svensk Juristtidning 2000 nr 1 har Sverige aldrig gjort någon djup sameutredning och svenska historiker-rättshistoriker har, som Dick Harrison påpekat, varit oförlåtligt ointresserade, ibland klart fientliga.Norge har som stat skött utredandet bättre, men resultaten där har ytterst begränsad betydelse för Sverige, enär den svenska samepolitiken sedan Gustav Vasa varit mer samevänlig och ej påstått att staten äger fjällen (i Norge sålde den enväldige danske kungen stora fjällområden till privatmän). Sveriges nedlåtenhet mot samerna 1928, 1971 och senare har släppt andra intressenter alldeles för långt fram inom samernas gränser, särskilt skattefjällsgränsen och odlingsgränsen, och någon verklig vetenskaplig analys har staten ej velat tillåta utan förhindrat. Analysen finns i Samernas Vita Bok (SVB) 1966–2000, 30 volymer.Sameförfattarna Cramér, Jebens och Korpijaakko (alfabetisk ordning), alla med tunga böcker i sameämnet, en djup produktion, måste stå i centrum för informationen, det sanningssökande studiet och de omedelbara åtgärderna. Ej enbart formal-juridik utan även och i allra högsta grad struktur, som formal-juridiken genomgående grovt försummat.Se Cramérs opposition mot Ulf Mörkenstams avhandling om lapprivilegium i Stockholm 2000, som Historisk Tidskrift nedlåtande vägrat publicera. Oppositionen innehåller viktiga teser för framtiden, emancipation, disfranchisement, path dependence och exorbitable burden. Det sista begreppet kan tvinga bort den för samerna centrala renskötseln, samerna ger upp inför alla orimliga koloniala belastningar, ett självmord som i Masada, berget jag nyligen besökt. Paralleller, koloniala, nedvärderande världen över.Med vänlig hälsning

Tomas CramérJag har ju haft äran att tillhöra den här klubben ganska länge, varit president och också hållit föredrag tidigare om samerna. Jag skulle vilja börja med ett begrepp som man använder i England. Ni vet att det finns dinosaurier, de dog ut en gång, de var

32

Föredrag på Rotary, Den Gyldene Freden, Stockholm den 25 september 2000

inte anpassningsbara och då säger man i England om sådana höjdare och professorer osv, som inte kan anpassa sig – en akademiker kallas på engelska för ”don” – då kallas de inte för dinosaurs utan donosaurs. De håller fast vid det gamla och kan inte anpassa sig. Just i samefrågan vimlar Sverige alltså av donosaurs, som inte vill anpassa sig, inte släppa fram välgrundade nya tankar. Jag kan ta ett utomordentligt bra exempel. Vi fick ju en diskrimineringsombudsman för ett antal år sedan. Den första var Peter Nobel, mycket känd från internationell verksamhet och nu också medlem av den internationella kommittén mot rasdiskriminering, som sitter i Genève. Han gjorde mycket bra uttalanden i samefrågan, till stor del inspirerad av en amerikan, som nu håller på att bli professor i kulturantropologi i Uppsala, Hugh Beach, som har forskat i den här frågan och som har en kreativ inställning till hur det verkligen förhåller sig. Nobel skrev utförligt i pressen i samefrågan (vilket även jag gjorde). Men i Sverige vill man gärna låta en ridå gå ner för samefrågan. Man är väldigt pigg på urbefolkningar i Afrika osv, de som bor i djungler i Kongo och som inte besväras så mycket av krigen där utan de sköter sitt stillsamma liv och bushmännen lite längre söderut är ju också något liknande, alltså icke krigiska folk. Det där uttalade sig Peter Nobel för, att ett icke krigiskt folk som samerna, som ju har funnits i Sverige i 1000 år – redan Tacitus talar ju om samerna i Sverige – borde också behandlas på ett bra sätt. Kai Curry-Lindahl skrev även om detta, Sveriges ledande naturskyddare. Då tänker man sig ju att detta diskrimineringsombudsmannaämbete skulle ha, som ju statliga myndigheter ska ha, en konsekvent linje och har man en gång slagit in på en policy, t ex i samefrågan, skulle man vänta sig att den fullföljs. Men det finns åtskilliga politiska donosaurs, som inte vill ha en sådan utveckling, därför att det ställer till problem, när man skulle utnyttja vattenkraften och gruvorna uppe i Norrland och timmerskogen och även nu den tunga motoriserade turismen. Då blev det en nedvärdering av samerna och många donosaurs, inte minst inom politiken, vill gärna hålla fast vid det här och inte observera vetenskapens nya, färska rön. En som bjöds in till den här klubben att hålla föredrag var Peter Nobels efterträdare Frank Orton och han visade sig ju vara en mycket framstående donosaur. Han ville absolut inte fullfölja Peter Nobels mera moderna linje utan var faktiskt motståndare till samerna och det kom också fram i hans föredrag som han höll här. Det var, om jag minns rätt, när vi var på andra sidan vattnet Riddarfjärden i bryggeriet. Jag tror att det var där eller om det var ännu tidigare. Den här klubben har ju vandrat från olika ställen för att till slut hamna på det här trevliga stället. Denne Frank Orton kände kanske, det är möjligt att han hade varit på anställningsintervju, han kände kanske att inom politiken, tyvärr både inom (s) och (m) så vimlar det av donosaurs, som inte vill att det här genom nya rön ska gå framåt och moderniseras. Så Frank Orton höll ett seminarium samtidigt som det första sametinget öppnades i Kiruna och det var oerhört negativt i hela sin hållning. Sedan har tyvärr diskrimineringsombudsmannen hållit fast vid den här donosaur-linjen i

33

samejuridiken. Orton gjorde internationell karriär med den linjen. Espersen, Östersjöombudsman, är även en donosaur. Man har nu en utveckling som gott kan sägas innebära en oblodig utrensning av samerna och som faktiskt är baserad på rasistiska grunduppfattningar, som fördes fram av Herman Lundborg, som var professor i rasbiologi vid Uppsala universitet 1922. 1922 kom institutet till efter en aktion i riksdagen där även Branting var motionär och ville få till det här Rasbiologiska institutet. När jag talar om rasism så hänför jag mig till en bok som jag har här bakom som har kommit ut alldeles nyligen, Leo Kromár: Rasismens ideologer, Norstedt 2000, och som analyserar det här framför allt ur synpunkten av judarnas behandling. Då vill jag göra den distinktionen att man måste urskilja malign rasism. Ni vet att det finns malignt melanom, alltså en cancerform, som är väldigt farlig och det finns också godartade former. Jag uppfattar det så att lite skämt om judarna, som man hade i Sverige kanske i slutet på 1800-talet osv var ändå någonting godartat, jfr Norgehistorier. Judarna hade ju faktiskt i Tyskland fulla medborgerliga och civilrättsliga rättigheter 1930, Bismarck var inte antisemit och hade sett till att judarna hade fulla rättigheter. De upprätthölls av Weimarrepubliken. Det tog då inte Hitler mer än knappt tio år, ni vet med judestjärnan, inte bära portfölj, inte åka på spårvagn osv, det blev en nedvärdering som blev katastrofal. Och så kom ju 1938 Kristallnatten, då man inte bara slog sönder butiksfönster utan också mördade judar. Eftersom man hade förberett det här under tiden från 1932 ungefär på olika sätt, så blev det ingen större reaktion i Tyskland sorgligt nog och det ledde ju sedan till denna kemiska utrotning, som man iscensatte och som nu Göran Persson vill ta upp och har tagit upp och vill återkomma till. Jag tror att det är den 27 januari som det skall bli ett nytt internationellt seminarium om detta. Men egentligen, enligt min syn, så är det viktigaste just nedvärderingen, som skedde under 1930-talet. Hade den inte skett, så hade det sedan inte kunnat rulla på. Där vill jag alltså göra en parallell med samerna, som också blev mycket starkt nedvärderade i mitten på 1880-talet. Tidigare hade man en mycket samevänlig tradition i Sverige och den tog sig uttryck hos Gustav Vasa i olika brev, som han utfärdade där han talade om samernas äganderätt till land osv. Det fullföljdes av Vasaätten och kom också starkt till uttryck 1751, när vi gjorde upp om gränsen med Danmark/Norge och vattendelaren blev ju i stort sett gräns då. Det var egentligen ohistoriskt för samernas rättigheter hade gått över vattendelaren, eftersom sommarbetet ofta ligger i Norge och vinterbetet i Sverige. Då fick man i alla fall ett tillägg till gränstraktaten, kodicillen 1751, som bl a gav samerna egen domstol. Denna domstol anbefalldes av Svea hovrätt efter kunglig befallning 1752 i ett universal, att denna domstol skulle döma om samernas olika förhållanden, bl a rättsliga förhållanden enligt kodicillen som lag och det skulle de vanliga domstolarna respektera. Så det var ju en väldigt stark manifestation, som skedde då. Fråga: Var låg domstolen någonstans?

34

Ja, det var så att lapparna var organiserade i distrikt eller lappbyar och det var inte en domstol, som hade något visst säte på ett visst ställe utan den organiserades när det uppkom en tvist. Då skulle det ske val på vissa sätt och den skulle sammansättas av både norska och svenska samer, för det var ju mycket gränstvister, som det var frågan om. Efter det att den här kodicillen hade kommit till, så skulle de svenska samerna ändå ha rätt att flytta in i Norge till sommarbetet. Det var främst sådana saker man tänkte på men också arvet av lappskatteland, som fanns redan då. Det var alltså ett bra tillstånd som man hade och Sverige då, det gamla Sverige från Vasarnas tid och på 1700-talet var ju ett land som gick i öst-väst, kan man säga. Man talade svenska, finska, ingriska, liviska, plattyska och tyska, för Sverige hade ju Finland som var en mycket tung del av Sverige och som hade samma rättskipning med nämnd osv som Sverige hade. Och man hade Ingemanland, Estland, Lettland och Usedom och Wollin och Bremen och Verden, som vi har läst om i skolan. Men 1809 blev vi av med Finland, fick Norge i stället, och då blir det mentalt en förändring i tänkandet. Man tänker i norr och söder i stället och några som bidrog starkt till det där var Geijer med Vikingen. Vikingen är ju inte same eller finne utan Vikingen är en arisk person och Fritiofs saga kom Tegnér med och Fritiof är ju faktiskt hjälte i en norsk saga. Så det blev en ariskhet över det hela som var helt främmande för 1700-talets Sverige, då man ju hade Finland, som var lika mycket Sverige som Sverige. Lagarna publicerades även på finska etc, etc. Nå, då blev det alltså så småningom en mental förändring där dessa som talar ett annat språk osv, kanske var av annan ras, hade funnits tidigare och haft respekt, men nu var det av dem i stort sett bara samerna kvar. De blev då mentalt en sorts relikt som man inte fäste så stor vikt vid. Men man gjorde dock fortfarande detta i Högsta Domstolen 1868, när några justitieråd, majoriteten i Högsta Domstolen talade för samernas rättigheter. Jag hade också glädjen att ha en gammal förfader med där, Viktor Cramér. När jag hade ett mål i Norge i Höyesterett 1968 så kunde jag åberopa då vad min frände hade sagt i Högsta Domstolen 1868 och det var ju ganska roligt, måste jag säga. Man fick då i alla fall en nedvärdering under 1800-talet och den hade ännu inte verkat 1868. En mycket framstående jurist Johan Jakob Nordström, som var professor i juridik och svensk riksarkivarie talade varmt om samernas rättigheter i riksdagen 1871 och talade om samernas äganderätt osv. Ett annat justitieråd, som inte var med då, men som kom att uttala sig i frågan senare, Knut Olivecrona, höll med om det här som Carleson och Cramér och andra hade sagt 1868. Men han vänder 1884 och får med sig Högsta Domstolen och då talar han om invasioner av en främmande folkstam och att folkstammar ”som icke vilja överge nomadlivet måste till slut efter ett tynande liv utdö”. Det är ju alltså malign rasism, där man predikar i praktiken utrotande av samerna. Han talar mycket också om industrins väldiga utveckling med järnvägarna osv, så det är den här nedvärderingen som man gör nu därför att samerna kan ha vissa ekonomiska anspråk på landet där uppe. Hitlers förföljelse av judarna var ju

35

inte bara att han hatade judarna av rasistiska skäl utan han ville ju komma åt deras rikedomar också. Nu läser vi ju i tidningarna att judarna vill komma åt det guld som på olika sätt har försvunnit i olika banker osv. Man vill alltså återvinna det som man förlorade under Hitler och det är inte så underligt om samerna vill ha något liknande, vill ha någon form av restitution. Det utmanar väl dessa donosaurs som är skickliga kolonialister. De av rasskäl i Sverige steriliserade har fått ersättning. Jag ska sluta med att nämna ett exempel. Rovdjuren gör ju stora skador på renhjordarna och förut fick man betalt för varje ren som var skadad och då uppstod det ju en statistik på hur många renar som Naturvårdsverket fick betala för. Sedan har Naturvårdsverket mycket smart konstruerat det så att nu får sameby betalt för varje lodjur som finns där. Finns det ett lodjur så får byn X kronor och finns det två lodjur som får byn 2X kronor. Men detta medför att det finns ingen statistik då längre på hur mycket de tar. Ibland säger man ju att svenskarna är ganska trubbiga psykologiskt, men när det gäller kolonialism gentemot samerna är svenskarna förbluffande skickliga och de stöds då också av de här donosaurs som finns både i den akademiska världen och framför allt kanske i den politiska världen och i jordbruksdepartementet. Förr så hörde man alltid talas om att man körde ihjäl så många renar, när hjordarna passerade järnvägen. Det har ju blivit tyst om det. Ja, det var så när jag nappade från ett anbud från professor Israel Ruong 1962 att bli sameombudsman, han hade fått pengar av jordbruksministern Gösta Netzén, som sedan blev landshövding i Skåne och i praktiken gift med en grevinna där och han är ju styvpappa till den här radikale greven, ni vet, Piper, på Christinehof. Han hade lovat pengar till någonting som skulle kallas för sameombudsman och jag antog då det budet och började föra rättegångar. – Man körde ju över kolossalt många renar då och jag blev alltså sameombudsman 1962 som jag var sedan i 35 år. Då visade det sig att det fanns inga staket utmed järnvägen som kunde hindra de här överkörningarna och järnvägen betalade väldigt dåligt också. Då tog jag upp det med en oerhört konservativ donosaur, lappfogde Hedbäck och han sa: Nä, men lapparna kan aldrig bli ense. Somliga vill ha stängsel, somliga vill inte ha stängsel och då for jag ju ut till de här byarna som berördes och talade med dem utförligt om saken och det var en komplett enighet om att man ville ha stängsel. Då tvingade jag fram att man byggde stängsel och det har ju reducerat de här överkörningarna, särskilt mellan Kiruna och Gällivar,e kolossalt mycket. Men sedan var det också fråga om ersättningen och då stämde jag Järnvägsstyrelsen efter att först ha försökt att få dem att göra upp i godo. Rättegången ledde då till väsentliga förhöjningar av ersättningsbeloppen. Så att man kan säga att samerna får ingenting gratis utan man måste driva deras saker. Det finns ett uttryck på latin som heter Jura data sunt vigilantibus et non dormientibus, dvs rätten är given för de vakande och inte för de sovande. Det brukade Israel Ruong, som hade värvat mig, professor i Uppsala, ordförande i

36

Samernas Riksförbund, citera efter mig. Det är en linje som man följde då i stora rättegångar. En som jag vann med hjälp också av en norsk höyesterettsadvokat, jag fick ju inte föra talan i Norge, 1968. Vi vann bifall till allt vi hade yrkat. Sedan förde jag en annan jätterättegång i Sverige som tog 15 år från 1966 till 1981, då Skattefjällsdomen kom. Det är den som samerna nu åberopar, när Vattenfall begär lagfart på vissa fastigheter utmed Lule älv. Högsta Domstolen sa i Skattefjällsmålet att skattefjällen som det målet gällde ägdes inte av samerna, ehuru avvittringen av dessa fjäll skulle skilja mellan samerna, kronan och enskilda jordägare, men däremot kunde samerna gott ha äganderätt längre norrut och det är det som nu åberopas i den här processen om lagfart. Där vann man i underrätten – det är alltså en process hos inskrivningsmyndigheten eller inskrivningsdomaren, det är en skriftlig process, men man förlorade sedan i hovrätten och nu ligger det i Högsta Domstolen. Den talan förs av en annan person. Jag är inte övertygad om att han för fram de argument som bör föras fram. Jag ska strax visa en bok skriven av en norsk höyesterettsadvokat som jag inte tycker att detta ombud har åberopat tillräckligt bra. Det är den här boken av Otto Jebens, en mycket erfaren höyesterettsadvokat, som heter Om eiendomsretten til grunnen i indre Finnmark. Det är alltså samejuridik 612 sidor. Den har jag haft tillfälle att penetrera i sommar. Under tre veckor hade jag förmånen att vara på San Michele på Capri och då ägnade jag mig åt att göra en kommentar till den här boken. Det vet det här ombudet som nu är i Högsta Domstolen med det här lagfartsmålet men han har inte tagit någon notis om det och det tycker jag är väldigt tokigt, därför att vad Jebens säger i största korthet är att samerna äger inre Finnmark. Det kallas för Kautokeino och Karasjokk som Sverige blev av med till Norge 1751. Och vad bygger Jebens på? Jo, han bygger på den svenska rättskipningen före 1751 och den menar han utgör en grund för att det är samerna som äger de här områdena i inre Finnmark. Norrmännen följde inte alls upp den här svenska rättskipningen utan det gick i stå. Men Sverige hade alltså häradshövdingar som satt där och nämnden bestod av samer. Det är ett mycket stolt kapitel i Sveriges historia, att man hade rättskipningen, både i Sverige och Finland och även i Lappmarkerna. Alla Lappmarkerna hörde för övrigt till Sverige. Kemi lappmark hörde till Sverige, inte till storfurstendömet Finland och så har vi Torne, Lule, Pite och Ume lappmark och Åsele lappmark samt Jämtland-Härjedalens lappmark, från 1645 svensk, skattlagd 1646, finns också. Alla de hörde till Sverige och alla hade en framstående rättskipning före 1751. Det är alltså den som nu Jebens tar fram på sina 612 sidor. Det måste ju analyseras och framföras utförligt för att beaktas i Sverige och inte falla bara som försummat i klorna på dessa donosaurs, som inte vill lära någonting nytt. Fråga: Finns det någon efterträdare till dig som sameombudsman? Nej, jag var alltså sameombudsman hos någonting som heter Svenska Samernas Riksförbund med ordföranden Israel Ruong, som ju var professor och en man med fri tanke på hög nivå, vilket är någonting man efterlyser mycket inte bara i samefrågan utan lite varstans. Då anställdes jag på sådana villkor att jag hade ett eget initiativ och

37

det var på grund av det som de här rättegångarna kom till. Men efter 20 år så pensionerade jag mig 1982 och då inrättade man inte någon ny sameombudsman utan man fick en administrator bara, en jurist och det är han nu som för den här rättegången om det här lagfartsärendet. Enligt min uppfattning var det mycket bra att man hade en jurist med en ämbetsmannaställning där man själv kunde ta initiativ, men det har man alltså inte längre. Fråga: Vad heter han? Administratorn som de har nu heter Jörgen Bohlin. Han har tagit en jur kand och tillhör Västmanland-Dala nation i Uppsala, han var direktör för deras bostadsstiftelse, men har inte suttit ting, inte gått i hovrätten, inte varit i Kammarkollegium, där jag var i åtta år och det är de som egentligen har sakkunskapen på det här området. Tyvärr, så har väl frågan kommit i fel händer, liksom målet i Sveg om vinterbete (fel juridisk grund) och ett mål i Strasbourg (ej uttömt inhemska rättsmedel varför Strasbourg ej tog upp målet). Avgörande i alla de här diskussionerna har ju varit hur länge samerna har bott i Sverige. Det har blivit lite av en specialitet i Sverige med samisk arkeologi. Du sa tusen år. Vad jag förstår så rör det sig nu om ett par tusen års bosättning eller att man har funnits i Sverige, kanske ännu längre. Jag refererade bara till Tacitus då som skriver om samerna i Germania ungefär vid tiden för Kristi födelse. Men arkeologerna under ledning av Inger Zachrisson som är docent och på Riksantikvarieämbetet har ju kommit till att de har, precis som du säger, en mycket längre historia i Sverige också. Man har fynd som visar detta. Jag konstaterar bara det att lapphundarna och lapparna slog sig ner efter Istiden i Sverige. Ja, och lapphunden har ju följt samerna troget. Jag har ju haft tillfälle att jaga älg med samerna under 20 år, då jag har varit den ende svensken i jaktlaget, så jag har ju en rik erfarenhet av också dessa underbara hundar. Jag ska inte gå in på detaljer, men det finns mycket att säga om dem. Fråga: Förlåt, men lapparna är väl svenskar i alla fall? Ja, de är svenska medborgare men de får ju inte samma rättigheter som svenska medborgare och det är det som jag har reagerat så mycket mot. Jag tycker att är man jurist, så ska man se till att alla har de juridiska rättigheter inför domstolarna osv som de bör ha. Det där är intressant, man hör i alla fall att lapparna var ju först i Sverige, samerna heter det väl egentligen. Men Sverige invaderades ju efter Istiden, allt eftersom isen försvann och det måste ju ha börjat neråt Skånehållet till. Är det så att samerna kom först där i Skåne och sedan har vandrat uppåt eller? Det tror jag är en mycket svår fråga att besvara. Det finns olika teorier, men en tänkbar sak är ju att de helt enkelt följde isranden. Isen drog sig ju tillbaka successivt

38

och isen var väl i Skåne och när isen försvann där så kan samerna ha kommit och helt enkelt följt isranden. Men det tror jag vetenskapsmännen är ganska osäkra om. Ja, då borde det finnas fynd söderut i Sverige också. Om jag har förstått min vän Inger Zachrisson rätt så säger hon att norr om Dalälven är det fullt med fynd av en befolkning som kan tolkas vara samernas förfäder. Men söder därom, om jag har förstått henne rätt, så har man inte dessa fynd. Samerna kan ha gått via Balticum söderifrån till Dalälven av något skäl. Men det är möjligt att de har kommit österifrån och vi har fått folk söderifrån, från Tyskland och Danmark? Ja, det där är det mycket diskussioner om. Ett tag så var motståndare till samerna väldigt inne på att de kommit uteslutande norrifrån och i stort sett utmed Ishavskusten och sedan skulle de ha trängt ner i Norge, ner mot Gudbrandsdalen i sen tid. Det var liksom lämpligt om man inte gillade samerna, då var det en lämplig teori, som en norsk historiker som hette Yngvar Nielsen höll på med. Det är väl det som angrips nu mycket av Inger Zachrisson. Men det spelar ju egentligen ingen större roll, därför att det är ju så länge sedan bägge sakerna. Jag skulle vilja fråga, när jag var liten så hette det alltid lappar och nu så pratar man bara om samer. Varför har det gått över till ett annat namn? Israel Ruong sa lika gärna lapp som same. Han tyckte det där var lite löjligt. Han sa, han var ju språkman, att en ny term den adekveras, ett fint ord. Den får samma dåliga betydelse som kanske, ni vet, det hette Siam och så skulle de byta till Thailand, men man tjänar inte mycket på det. Egentligen är jag mera vän av att tala om lappby än om sameby för samebyn har man nu gjort till någon sorts förening av något slag. Jag menar att den gamla lappbyn egentligen var en liten stat, en ministat. Bakom kodicillen 1751, som jag nämnde om, så ligger det juridiska teorier av en som heter Samuel von Pufendorff och han talade om occupatio per universitatem som gjordes av en coetus hominum, alltså en ockupation som gjordes av en grupp människor. Jag har nu forskat i det här och ser att det man har trott, occupatio per universitatem skulle ha varit någon generell ockupation av något slag men universitas enligt både Cavallins lexikon och ett fransk-latinskt lexikon, som jag kunde konsultera på San Michele, säger att i juridisk text så betyder universitas en grupp, en communauté eller något sådant där. Så occupatio per universitatem betyder nog egentligen rätt tolkat ’ockupation av varje lappby’. Hur har detta uttryck samer kommit fram? Var har det kommit ifrån? Ja, det är väl från samiska språket själv som man har fått fram det där. De kallar sitt land för Sapmi. Men språket hette ju i min ungdom lappska och nu heter det alltså samiska.

39

Det kommer från deras eget språk. Det är hämtat från deras eget språk. På samiska talar man aldrig om lapp utan det heter Sapmi/motsvarande. Det finns ju samer i både Finland, Sverige och Norge. Är det någon differens från styrande hur man ser på samerna i Finland och Norge kontra Sverige? Ja, det är en oerhört intressant fråga. Norge har nog haft vissa tider en väldigt ’nedlatende hållning’ som en holländsk forskare, Zorgdrager, har uttalat. Alltså Norge har haft en väldigt paternalistisk attityd. Det har nog Sverige också haft efter 1884. Sverige och Finland har ju hört ihop så länge, så lappolitiken är ganska lika i dessa båda länder. Men i Norge har det varit, tror jag man kan säga, mera negativt. Så när kodicillen 1751 kom till innebar det en internationell acceptans av Vasaättens gamla lappvänliga linje, emancipation. Jag föredrar egentligen lapp, eftersom lappby är någonting gammalt som står i skattelängder osv. Det här sameby det har man mera gjort till en förening och vattnat ur begreppet. Är lapp från början en nedsättande benämning? Det är mycket diskussion om det också. De bodde i Lappland. Lapp är väl det primära, gissar jag. Ja, jag vågar inte riktigt svara på det. Filologin har ju inte varit min modell och egentligen inte samekulturen heller utan jag visste ju när jag tog det här jobbet 1962 att jag skulle få så oerhört mycket att göra med de rent juridiska frågorna. Det var ingen idé för mig att börja lära mig språk osv för det skulle ändå ej kunna genomföras, eftersom jag jobbade ’full time and overtime’ med de här rättegångarna. 1962–1982 var jag sameombudsman hos SSR, 1982–1997 hos LSS, en annan samesammanslutning, inalles 35 år, på samernas egen begäran. Kan du kort nämna om dina litterära alster? Jag har ju haft en mycket stor produktion så det här är volym 30 av en serie som jag har gett ut som heter Samernas Vita Bok. Den kan vi ju låta gå runt. Jag har sedan också gett ut en fortsättning på den som kallas för Blodbok. Den termen hänför sig till att vissa författare förordar en våldsam vändning mot samerna. Det är en som heter Svante Isaksson som nyligen har skrivit en bok som heter Ingen frid i fjällen och han förordar faktiskt våldsam vändning i lite fördolda ordalag. Därför har jag kallat den för Blodbok. Jag tror att man måste i en sådan här produktion, del 30, hela samlingen finns på Riksarkivets bibliotek, ta lite suggestiva titlar därför att media är så ointresserade av den här frågan. Det beror väldigt mycket just på det här att det är en så oblodig, slug eliminering av samerna. Dels har man den här lagfartsprocessen i Gällivare som samerna kanske håller på att förlora, dels har man vinterbetesprocesser, som gäller det nödvändiga vinterbetet. Det vill en massa bönder få bort. De har finansiering genom försäkring som samerna ej kan få men man vägrar

40

samerna att värja sig med fri rättegång, som jag hade i Skattefjällsmålet, där staten stod för alla kostnader. Då får man alltså en oblodig utrensning. Det attraherar inte media. Utrensningen av judarna var ju så blodig och hemsk, det tycker media är intressant, men en sådan här skicklig kolonialism, när man eliminerar en urbefolkning i smyg, så att säga och med väldigt sluga metoder, det bryr sig inte media om. I Sverige har det ju blivit så att media leder nu politiken. Sådana politiker som Branting och Arvid Lindman, Bagge, tog egna initiativ men nu har det ju utvecklat sig så med vår demokrati att det som inte media tar upp, det finns inte. Jag kan bara hoppas att Vinterstierna och Blodbok kan locka läsare. De finns på Internet. Jag är född i Lycksele och det ligger ju i Lappland. Lycksele kallas för Lapp-Stockholm. Det var en stor grej för lapparna att åka ner till Lycksele. Det är ungefär som vi från Lycksele skulle åka ner till Stockholm. Du säger att de inte hade några rättigheter, men vad jag fick lära mig när jag var liten i varje fall, det var ju motbok då, men tydligen så hade lapparna… de behövde inte gå efter motboken för på systemet i Lycksele så blev det nästan slutsålt när de kom. Då fick vi aldrig gå ut jag och min brorsa för de satte igång ett festande som var rent otroligt när de väl kom till Lycksele. Det var vissa marknader, det fanns två stora marknader på vintern och då kom det ner lappar och satte en jäkla ruljangs på hela staden och de behövde tydligen inte följa det här motbokssystemet. Jag vet inte om de hade något annat sätt att komma åt sprit. Känner du till det? Först ska jag säga att jag har en hatt på vilken det står Lapp-Stockholm. Den har jag köpt i Lycksele! Så det är ju alldeles rätt. Dryckenskapen har under vissa tider varit katastrofal bland samerna. Det var ju den religiösa kyrkoherden som började med laestadianism, alltså Lars Levi Laestadius, som fick lapparna att nyktra till och det var en stor räddningsaktion för de höll ju på att förgås då i superi. Det var väl en återgång till äldre tider kanske Du berättar om. – Bror Hjort har ju snidat och målat samerna och Laestadius, mitten av 1800-talet, i Jukkasjärvi kyrka. I byn finns några hemska hushållskåtor kvar, där samiska skolbarn tvingades bo. Det var Olof Bergqvist, Luleås första biskop som åstadkommit den dåliga skolgången 1913. Då ber jag att få tacka föredragshållaren och överlämna en skraplott. Jag är mycket imponerad av dina kunskaper. Det har ju talats i detta sällskap förut om samefrågan. Det är en sorts lackmuspapper, där man kan testa den svenska demokratin, för det är mycket som ställs på spel när man tar itu med denna fråga. Samerna har ju ingen representation i riksdagen och har alltså svårt att göra sig gällande. Nu finns det en konvention som ILO har antagit,

41

Föredrag av författaren, kammaradvokatfiskal – hovrättsfiskal Tomas Cramér å Stora Sällskapets

lokaler den 2 november 2000

169, i kraft 1991, som gäller urbefolkningar och Sverige är nu i en vånda, hur man ska behandla det här, för man har misshandlat samerna på många sätt juridiskt. Det är en lång historia som vänder i mitten av 1880-talet, då man får en stark inspiration av vulgärdarwinismen som tar sig uttryck framför allt i ett volte face, en åsiktsändring hos en mycket inflytelserik jurist, Knut Olivecrona, som förut har varit samevän och instämt med vad man hade sagt i Högsta Domstolen 1868, då Carleson, Edvard Henrik Carleson, som sedermera blev statsminister och även en förfader till mig, Victor Cramér, m fl uttalade sig starkt till förmån för samerna. Frågan kom igen till HD och då var också Knut Olivecrona med på linjerna som Carleson m fl hade dragit upp, men 1884 så byter han fot och slår in på tankegångar där han talar om ’invasioner av en främmande folkstam’ och att ’stammar som icke vilja övergiva nomadlivet måste till slut efter ett tynande liv utdö’. Det är alltså en dödsdom, kan man säga, över samekulturen, som uttalas i HD av denne dödsstraffets stora bekämpare, Knut Olivecrona, som var mycket känd som framstående jurist och just som hyllad motståndare till dödsstraffet.Sedan har man egentligen fastnat i hans negativa syn och han talar också mycket om hur järnvägarna nu sträcker sig fram allt längre norrut och industrin osv, så man skönjer där en tendens att vilja främja utveckling av olika saker, gruvor, vattenkraft, timmerskog och nu i senare tid, det visste ju inte han, den tunga motoriserade turismen. Samernas upplevs av Olivecrona rasistiskt som ett oönskat hinder, som bör avlägsnas.ILO 169 vill alltså stärka urfolkens rätt till sina markområden och det är icke en konvention för en viss näring utan det är en konvention för folk och alltså av global räckvidd. Så när Sverige hanterar det här, så får ju Sverige försöka leva upp till sin reputation som världssamvete och en sorts moralisk likriktare för världen, som man ju kanske särskilt under Palmes tid uppträdde som. Urfolken i världen är ca 350 miljoner, så prejudikaten är viktiga globalt.Men det är stora svårigheter med det här och inte minst beror väl det på att de politiska partierna har svårt att riktigt finna någon fast grund i den här frågan. Partierna i Sverige har en hel del gemensamma drag och ett gemensamt drag är ju att man vill ha röstmaximering för eget parti. Man är också ense om att riksdagsmän ska vara många, ha höga löner, höga traktamenten, resor o dyl och om man vill ha en etikett på detta, som förenar våra politiska partier, så kan man ju kalla det för parlamentspartiet. Röstmaximering vill man gärna ha även i Norrland, fast det ju bor ganska lite folk i Norrbotten och Västerbotten och Jämtland-Härjedalen. Men där vet man, att om man intar en alltför samevänlig hållning, så förlorar man röster där uppe och det kommer att betyda att partierna inte vill engagera sig i samefrågan på allvar, särskilt inte när det gäller rätten till land och vatten, som konvention 169 handlar om.Då låter man alltså en, tyvärr får man säga, rasistisk folkmening uppe i norr, kanske särskilt i Kiruna och Gällivare, bestämma sin politik, även om jag gärna vill tro att denna rasistiska inställning till samerna egentligen bara finns hos en minoritet i

42

Norrbotten och Västerbotten. Men partierna är rädda för att förlora röster där uppe och det kommer att bestämma deras politik i hela landet. Så man kan säga att valmanskåren i Sverige aldrig får dessa problem klarlagda av partierna. Sveriges folk bor ju till mycket stor del i Stockholm, Göteborg och Malmö, där det saknas rasism mot samerna och där blir det aldrig klarlagt, man för aldrig ut den här frågan om samerna, rätten till land och vatten, som ändå är en global fråga och en viktig fråga eftersom det är Europas enda urbefolkning, som faller under ILO 169.Det är väl tankeväckande att man skulle kunna lansera ett förslag om folkomröstning i vissa sådana här frågor, därför att samerna når ju aldrig ut till valmanskåren och det är egentligen inte svenska folket som är motståndare till samerna utan det är, om jag får använda termen, parlamentspartiet, det som förenar alla partier men ej svenska folket.Det här är mycket typiskt, när det gäller Vänsterpartiet. Det hjälpte samerna kolossalt mycket under John Takmans tid. John Takman var ju en allmänt respekterad riksdagsman, han var socialläkare i Stockholm och han gjorde mycket för samerna, när han satt i riksdagen. Jag tror att han kom in på det sista tilläggsmandatet och han fick sist välja utskott av alla kommunisterna i riksdagen och då kom han till Jordbruksutskottet och det var just där som sameärendena kom 1971 och 1972. Han samarbetade mycket med mig, som ingalunda är kommunist, och man åstadkom väsentliga resultat, eftersom samerna genom mig fick reda på vad som hände i utskotten. I den situationen har de ju aldrig varit förut och det är ju där som makten sitter. SAF och LO är ju ständigt i den gynnade situationen. Man fick alltså reda på dessa drafts osv och det var vissa väsentliga saker, som man lyckades rädda, uttrycket ”samernas uteslutande begagnande” m m. Men när sedan frågan om fri skottlossning i fjällen kom upp 1992 – då man ville förtrampa samernas rätt och ge alla rätt till småviltjakt och fiske i fjällområdena – så lär Vänsterpartiet ha hört sig för där uppe i norr ungefär så här: Ska vi hjälpa lapparna även den här gången? Och då fick de till svar där uppifrån: Nej, för all del, gör inte det, för då kommer vi ju att förlora våldsamt med röster här uppe.Det där är ju en bild av att, om man så vill, partiväsendet kanske inte speglar folkets åsikter utan det är partiernas åsikter som bestämmer. Ja, det blir väl kanske inte någon folkomröstning om sådana här frågor, men tanken illustrerar liksom hur snett det här är. Det finns problem som inte fångas in i vårt nuvarande parlamentariska system. Det finns frågor som man inte kan rösta bort, t ex rösträtten, och detsamma bör gälla ett annat folks rätt, t ex samernas rätt. Det är barbari att rösta bort den.Ett i Sverige förbisett faktum är att hela namnfloran i norra Jämtland vilar på ett substratus av samiska namn. Detta gäller sjönamn, bergsnamn och ett vitt bestånd av lokala namn. Dessa namn betecknar den samiska uråldriga ockupationen av bergsområdet, för vars användning i människans tjänst namngivningen är essentiell. Den svenska bristen på förståelse för sydsamiskans egenvärde och bestånd vittnar om en primitiv, nästan barbarisk oförståelse för kulturarvet. En genomsnittlig svensk

43

skidturist får en påver, ytlig kontakt med bergsområdet-fjällområdet. Levi Johanssons skildringar har ett helt annat djup, men inventeringar saknas. Jämför härmed det multikulturella – i verklig mening – Schweiz med fyra språk och en sann respekt och en reell medelstilldelning även för det minsta språket rätoromanskan i kantonen Graubünden. Detta är en sann icke-barbarisk inställning.Nationalencyklopedin i Sverige lämnar en redogörelse för rätoromanskan, som är godtagbar, medan dess redogörelse för samefrågor är ytterst bristfällig, bättre författare, professor Hugh Beach, hade föreslagits av sakkunniga.Det finns rättigheter, som ej kan röstas bort, t ex rösträtten. Till dessa rättigheter ska räknas urfolks rättigheter till språk, till land och vatten. En sak är att ändra rättigheter inom det egna folket, i vårt fall svenskarna, en enhetlig grupp. En helt annan sak är att med majoritetsprincip, 51 ./. 49 av 100 där de pacifistiska samerna ej är med, ändra samernas, ett annat folk, skattlagda sedvanerätt till sommarbete och vinterbete, till jakt och fiske, eller att inskränka folkets rätt enligt ILO 169 till att, mot ILO 169 blott gälla en viss näring och dess utövare, som dessutom ställs utan rättegångsmöjligheter ekonomiskt.Användningen av de jämtländska skattlagda skattefjällen i Jämtland-Härjedalens lappmark för hästbete o dyl har säkerligen skett efter godvillig upplåtelse av samerna, något som ej avspeglas i domböckerna, vilka blott upptar tvister. Uppgörelser och otvistiga förhållanden kommer domböckerna ej att avspegla.Jag tänkte nu uppehålla mig vid en motion som har kommit från Miljöpartiet, som heter Samerna och ILO 169. Den är ganska omfattande, tio sidor och tar upp olika punkter men man måste som jurist rikta kritik mot den här motionen. Jag tror att det kan vara fruktbärande att ta upp en granskning. ILO 169, den globala konventionen alltså, som International Labour Organization – som består av representanter för regeringar, arbetsgivare och arbetstagare – har gjort och som trädde i kraft 1991, har fortfarande inte ratificerats av Sverige. Sverige våndas nu inför det här i augusti i år så var saken uppe i rasdiskrimineringskommissionen, som också sitter i Genève, liksom ILO, och där fick Sverige kritik för att man inte har gjort något åt det här med ILO 169.Motionen, som jag då tänkte lägga synpunkter på, har en inledning men där och i hela motionen saknas ett grundläggande rättsligt perspektiv. Då är det viktigt att påpeka att en norsk höyesterettsadvokat, Otto Jebens, som är mycket kunnig i samefrågor, har skrivit en bok på 612 sidor om Eiendomsretten til grunnen i indre Finnmark och det är alltså samejuridik hela boken igenom. Denne man har suttit i de norska utredningarna som man har gjort och han disputerade vid 81 års ålder i år och opponent var Bertil Bengtsson, som var referent i Skattefjällsmålet, som jag förde och som HD dömde 1981. Bengtssons opposition har jag fått tillgång till, direkt från Bertil Bengtsson, den kommer att tryckas i Tidsskrift for rettsvitenskap. Där framhåller Bengtsson att man i norska statliga utredningar verkligen har gått till grunden och utrett hur det förhåller sig med samernas rätt till land och vatten, vilket,

44

säger Bengtsson, man aldrig har gjort i Sverige. Vad som har skett i Norge är bl a att just Otto Jebens har varit med i de statliga utredningarna, vilket jag trots samernas enhälliga förslag ej förordnades till i Sverige (man tog en juridiskt okunnig person på förslag av en lappfogde Wikman) och kunnat lägga synpunkter som kanske inte alla har omfattat, men han har alltså haft möjlighet att reservera sig och skrivit mycket utförligt. Det är hans kunskaper i samerätt som han har sammanfattat i den här boken. Där har han också lagt synpunkter på svenska förhållanden i mycket hög grad. Han säger nämligen att i inre Finnmark, det som kallas för Kautokeino och Karasjokk, där hade svenskarna rättskipningen ända fram till 1751, då riksgränsen drogs om. Han glorifierar denna svenska rättskipning och menar att den var mycket framstående. Man hade då en domare och i nämnden satt samerna. Det var hög kvalitet på denna rättskipning och det har också den finska forskaren Kaisa Korpijaakko och även jag själv framhållit, att där stod lappskattelanden, som betalades lappskatt för av enskilda samer, mycket nära äganderätten. Man kan säga att de var föremål för äganderätt och att staten svarade för att de kom i åtnjutande av det de betalade skatt för inklusive vinterbetet.Sedan säger då Jebens i sin bok att Norge inte alls fortsatte med denna förnämliga rättskipning utan det var någonting som man tappade och han menar då att på grund av den svenska rättskipningen så är samerna idag ägare till de här områdena, som Norge fick först 1751 genom gränstraktaten Danmark-Norge ./. Sverige och han utvecklar detta mycket ingående.Men i den här motionen har man inte, trots att ju ILO 169 gäller juridik, tagit upp sådana förhållanden. Jebens bok är inte nämnd överhuvudtaget och den har kommit fram senare än ett svenskt betänkande som landshövding Sven Heurgren har avgivit, SOU 1999:25, där man tar upp frågan om Sveriges anslutning till ILO:s konvention 169. Men det egendomliga med den utredningen är att den inte tar upp samernas frågor på det sätt som Jebens gör och som jag också har gjort, nämligen från början, ifrån Gustav Vasas olika brev, som är mycket samevänliga, 1526, 1543 och 1551, utan man har i det här Heurgrenska betänkandet utgått från den svenska rennäringslagen av 1928, 1971 och den beaktar inte att samerna är ett folk utan de enda som Sverige egentligen erkänner som bona fide-lappar, om jag uttrycker mig så, är de renskötande samerna. Då har man kanske i bästa Hägerströmska anda gått ut ifrån den positiva lagen och tyckt att det är det man ska utgå ifrån, men det gör inte ILO 169 alls, ej heller Norge, utan det är ett skevt perspektiv som man har anlagt.Det är nog så också att Heurgren är ganska gammal, han var landshövding i Jämtland och han var väl känd som utredare åt regeringen med diverse radikala förslag tidigare. Han var alltså landshövding under en tid då det gamla lappväsendet och lappfogdarna var i full sving och har väl kanske kvar åsikter som han fick på den tiden. Han har inte alls uppträtt i efterdiskussionerna efter betänkandets avgivande, utan det är yngre hovrättsjurister som har uppträtt där och kommer att uppträda där i olika sammanträden som ligger i en nära framtid. Man kan kanske lätt få den känslan att Heurgren inte har varit så aktiv i den här utredningen utan det är de yngre

45

karriärjuristerna, som har skrivit det hela. Ofta är det ju så att det är sekreterarna som gör det mesta jobbet i utredningarna nuförtiden. Och det är ju unga karriärjurister, som är beroende av politikerna för sin framtid.Så det är väl kanske inte alltför långtgående att antyda att det kan vara så att det här att man utgår från den befintliga rennäringslagen, även om den kan kritiseras mycket starkt som rasistisk, ändå är någonting som är behagligt för politikerna och så har det blivit på det här sättet med det här betänkandet.Man skulle då vänta sig att motionen skulle innehålla juridiska ställningstaganden eller åtminstone juridiska resonemang, men det fattas där. Då är det framför allt två mål man tänker på, ett som avgjordes i Höyesterett 1968 och som kallas för Altevatn, där samerna vann bifall till allt som hade yrkats. Det gällde de svenska samebyarnas betesrätt i Norge, som då förklarades vila på ’alders tids bruk’ alltså motsvarande vår urminnes hävd. Om man då vill utröna hur det förhåller sig med juridiken för samernas del så måste man naturligtvis ta reda på hur domstolarna har resonerat i t ex Altevatnmålet eller det svenska Skattefjällsmålet, som HD avgjorde 1981. Om en jurist får frågan: Hur förhåller det sig med den och den juridiska frågan så ska ju en kunnig jurist närmast avge en profetia om hur det skulle gå om det här kom till domstol. Det är det som är avgörande för svaret som frågaren får av en kunnig jurist. Då skulle man ju förvänta sig att man också i en sådan här motion skulle nämna de här rättegångarna och hur domstolarna där har resonerat och vilka saker man ansett vara relevanta i historien och i den historiska utvecklingen. Men det perspektivet fattas här.I stället och det är ju naturligt för Miljöpartiet, så uppehåller man sig mycket vid FN:s konferens om Miljö och utveckling i Rio de Janeiro 1992. Det var väl så att den föregicks av en Stockholmskonferens, om jag minns rätt, 1972, där Ingemund Bengtsson var en ganska dominerande figur. Så säger man då att det antogs tre dokument vid Rio-konferensen och man uppehåller sig vid att där talas det också om urbefolkningars rättigheter. Det är ju mycket aktuellt t ex i Brasilien, där man ju hela tiden hugger ner skogarna och flyttar in nybyggare på indianernas områden olagligt osv. Men dessa uttalanden som man gjorde Rio, dessa miljöuttalanden, ekologiska uttalanden är ofta i praktiska sammanhang väldigt lite givande.Nu har vi ju en Norge-konvention, som har gått ut och det ska göras en ny konvention och arbetet på det pågår. Där har de svenska samerna och samebyarna betesrätter i Norge att försvara, rättigheter som försvarades vid gränsdragningen 1751 och då samerna fick en särskild domstol som dessutom Svea Hovrätt bekräftade på kunglig order 1752 i ett universal, där man sa att vanliga domstolar skulle respektera den här s k lapprättens domar. Det gäller bl a i fråga om betesrätten i Norge.Om man nu tänker sig att det blir nya förhandlingar med Norge, och det måste det bli, så tror jag att det är mycket farligt för de svenska samerna att säga att vi åberopar de ekologiska principerna, för de är ju så pass obestämda, så att från norskt håll kan

46

man då hävda att ”de ekologiska principerna talar till vår förmån, det är mycket bättre att vi stänger riksgränsen och så kan norska samer ta de här betesmarkerna i anspråk”. Även om det talar starkt emot biologiska fakta, nämligen att sommarbetet ligger i Norge och vinterbetet ligger i Sverige. I Norge är det kalkgrund och där växer det mycket gräs men det är tre meter snö på vintern för fjällen kammar ju av nederbörden under det att i Karesuando t ex är det bara 60 cm snö över lavtäcket på vintern. Men ska man tilllämpa ekologiska principer så är det att befara att det kan friseras på olika sätt så att varje part där finner argument för sin ståndpunkt. Däremot är det ju min åsikt att Altevatndomen 1968, bekräftad av en annan dom i Höyesterett, Varfjälldomen 1979, är mera substantiellt att gå på. Då har man alltså en rättslig grund, en civilrättslig grund, alders tids bruk, för betesrätten i Norge.Det här är nu frågor som är oerhört viktiga men som inte berörs i den här motionen. På det sättet blir det inte någon riktig stringens i hela attityden här och en stor risk är ju att inget parti egentligen har någon trängtan efter att verkligen fokusera på de juridiska viktiga grundläggande frågorna utan det blir mera obestämt och saknar juridisk konklusion. Man talar om samerna som ett ursprungsfolk och man talar om samernas kultur. Där skulle jag vilja säga att samernas kultur ju är mycket uppburen av renskötseln och väldigt beroende av att den kan bestå. Det är ungefär som fäbodkulturen för dalmasarna och dalkullorna. Det finns mycket lite fäbodkultur som fortfarande lever kvar, men det är ändå på något sätt någonting som är essentiellt för dalakulturen och kanske för mycket kultur i Norrland. Professor Sigurd Erixon skrev en bok om Gruddbo på Sollerön, där han skildrar hur byn Gruddbo har fäbodar och hur de använder dem under olika tider av sommarhalvåret som är mycket intressant. Det påminner mycket om samernas nomadism faktiskt.Riksantikvarieämbetet har också tagit upp det här med fäbodkulturen och vill att den ska stödjas och landshövdingen i Jämtland har också reagerat starkt, när det var ett hot mot fäbodkulturen som gick ut på det att de som har sina kreatur på fäbodar egentligen inte skulle få låta djuren beta på andras skogar utan det skulle vara bestämda gränser, jfr samernas vinterbete. Och det är symtomatiskt att denna kultur ivrar man för i Riksantikvarieämbetet, men samekulturen som är mycket äldre och som fortfarande ändå kvarlever den beaktas inte på samma sätt. Det är någonting egendomligt med detta. Vad nyss sagts om Jämtland och samespråket som ett kulturellt substratus där gäller ju hela sameområdet.Om jag tänker mig att jag skulle föra talan för judar eller invandrare eller t o m romer, så är det liksom ändå på något sätt accepterat. Jag har ju erfarenheter av det där från svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen i den meningen att när jag talar där för samerna, så är det på något sätt ändå en nedlåtande attityd man möter. Ja, det är lite grann som den där negressen i Alabama som ville sitta i den vita avdelningen i bussen och hon blev ju avkörd och det var ursprunget till Martin Luther Kings verksamhet. Men jag känner mig som den där negressen, det är på något sätt som att det här med samerna inte är riktigt accepterat. Jo, visst är de urbefolkning, men ja, men man tar det inte riktigt seriöst. De som är med och brukar

47

vara med i den svenska avdelningen av den Internationella Juristkommissionen är ju till stor del från domarkåren. Det förvånar mig, den där attityden.När denna svenska avdelning av Internationella Juristkommissionen avgav ett remissutlåtande över ILO 169, så gick de inte alls in på det att det är en konvention för ett folk och inte för en näring. Det här betänkandet tar bara upp det som näring. Det var professor Claes Sandgren, då ordförande i Internationella Juristkommissionen och en advokat Wahlén från Göteborg som avgav det här yttrandet. Jag har sedan frågat Claes Sandgren: Hur kunde ni skriva på det där sättet för det här är ju alldeles uppenbart avsett för folk och inte för näring? Ja, man har inte kunnat ge något svar utan egentligen beklagat att det blev så. Det är icke fri tanke på hög nivå.Det är fortfarande någonting som fattas i accepten eller den bristande accepten av samerna på samma nivå som judar, invandrare, romer och det förvånar mig mycket att det är så. Samerna är pacifister, har aldrig fört några krig. Det kan vara vårt förakt för svaghet (professor Harald Ofstad) eller en missuppfattning av Heidenstams Ura-Kaipa i Svenskarna och deras hövdingar. Där låg Heidenstams sympatier hos samerna (det är ju dem det gäller) men en vulgärdarwinistisk ytlig tolkning kan ge motsatt intryck, se härom Bo Ollén: Berättelsen om Ura-Kaipa i Studier tillägnade Henry Olsson 1956 (Norstedt) s 212–231. Härmed kan jämföras K B Wiklunds och Björn Collinders tämligen rasistiska Verdandi-skrifter om samerna, John Bauers troll (förvrängda samer), boken I Marsfjällets skugga av Bernhard Nordh och flera filmer, fram till Anders Isakssons kryptorasistiska våldsflirtande Ingen frid i fjällen och negativa remissyttranden från Svenska kyrkan, Kiruna kommun m fl över SOU 1999:25. Rasbiologiska institutet vid Uppsala Universitet 1922–, under Herman Lundborg, hade samerna som huvudintresse.Men på sätt och vis bär också den här motionen spår av detta. Man kommer inte riktigt in till sakens kärna, nämligen att det är inte bara renskötarna (2 000) som måste få rättigheter kvar utan även sådana samer som bor i norr (8 000) och som har andra yrken. De kan vara veterinärer eller farmaceuter eller lärare eller småbrukare. Det finns exempel på sådana som har gamla rötter i en sameby, men staten tvångsförflyttade ett stort antal nordsamer från Karesuandoområdet söderut i Sverige och t ex i Vapsten sameby i Västerbotten är det nu endast nordsamer som finns. De har ett annat språk, en annan dräkt, en annan kultur. Det var synd om dem att de måste flytta, men det var också synd om de här ursamerna som nu inte är med i byn och alltså inte har några rättigheter. För genom 1928 års lag tog man ifrån dem de rättigheter till framför allt jakt och fiske som de då ännu hade. Det var alltså så sent som 1928 och man tycker ju inte att det egentligen, när det har skett så sent, ska kunna läggas till grund för några ställningstaganden nu, när vi har den här konventionen som ju förenar folken, samerna i detta fall.Om jag tar ett par konkreta exempel så känner jag mycket väl en lärarinna, chef för sameskolan i Tärnaby, Sigrid Stångberg. Hennes pappa var ordförande i Vapsten

48

sameby och hon fiskar fortfarande i de traditionella sjöar som familjen alltid har fiskat i, men det är mot lagen, fast det tolereras av dem som bor där uppe. 1928 tog man ifrån henne alla rättigheter. En småbrukare som bor i samma dal eller dalen bredvid, Tage Östergren är också ett sådant exempel. Hans föräldrar tillhörde den gamla byn men han har nu inga rättigheter. Han blev fälld för älgjakt och jag hjälpte honom då och vi förlorade i HD och så förde jag det målet till Strasbourg. Jag hade som rådgivare ambassadör Love Kellberg, som jag förde resonemang med och som är mycket insatt i samefrågor. Han var förhandlare med Norge, när vi fick den konventionen som nu går ut. Han stödde det här. Han har också 18 års erfarenhet i kommissionen i Strasbourg, så han kan ju det här, både samesidan och den juridiska sidan. Ja, vad sa då Strasbourg? Jo, de sa att Tage Östergren borde ha klagat på 1971 års lag. De menade att det var då han hade förlorat sin rätt. Det var ju inte sant för det var redan 1928 som den gruppen blev av med sina rättigheter. Det är ju också så att om han hade klagat på 1971 års lag så hade staten naturligtvis invänt att det stora målet om Skattefjällen redan var igång då, det startade 1966 och avgjordes efter 15 år i HD 1981. Love Kellberg stod fullständigt frågande inför hur man kunde döma på det sättet i Strasbourg och var rent av inne på att man skulle vända sig till presidenten i Strasbourg för att få det här upptaget på nytt. Men av vissa skäl, som inte hade med juridiken att göra, så blev det inte så. I princip ska man ”exhaust local remedies” och det hade Östergren gjort. Han kunde knappast klaga direkt på en lag, då borde det dessutom gällt 1928 års lag, som genom det rasistiska falsariet lapprivilegium odiosum olagligt berövade honom jakt- och fiskerätten utan ersättning. 1971 års lag vilar fortfarande på det av HD 1981 i Skattefjällsmålet bortdömda falsariet lapprivilegium. Detta måste ILO och andra institutioner i Genève och annorstädes noggrant beakta och tillhålla Sverige att korrigera nedvärderande rasistiska samelagar (”judelagar”) av nyare datum 1928 – 1971 – 1993. Dessa nedvärderande lagar strider mot de goda förhållandena för samerna juridiskt i Sverige före 1884. Om 1928 års lagstiftning hänvisas till Cramér-Prawitz Studier, Norstedt, 1970, särskilt företalet och kapitel IV. Falsariet lapprivilegium bygger på och visar en svensk antisamitism, som samerna kraftigt demonstrerat mot bl a på årsdagen 2000 av Kristallnatten den 9 november. Här visar Sverige en unik antisamitism, som saknar motsvarighet i Norge och Finland. Endast Sverige har gjort sig skyldigt till att betrakta samernas rätt som ett privilegium odiosum (judeprivilegierna av 1782, endast bo i tre städer, ej äga fast egendom). Steriliseringarna, som vilar på samma rasgrund, har föranlett ersättning som innebär ett statens erkännande, vilket även Annika Åhnbergs ursäkt gör.Det här är ju alltså väldigt olyckligt, att man liksom låser in samerna i renskötsel. Om en same, som är renskötare, får ett barn, ta Sigrid Stångberg som exempel, som studerar, då blir hon alltså exkluderad från rättigheterna och det kommer ju att leda till en betydande braindrain, begåvningarna slussas ju bort från renskötseln från det sättet. Det kan också leda till degeneration. Det finns någonting som heter höftledsluxation som är ärftligt bland samerna och detta att man reserverar

49

rättigheterna enbart för renskötare stimulerar ju ingifte. Det är skadligt för då kan sådana där saker nedärvas och det gör de också.Förlåt, de är bara 2 000.Ja, de renskötande är bara 2 000 och jag för min del har den åsikten att de icke-renskötande, sådana som Tage Östergren, småbrukaren, Sigrid Stångberg, läraren, eller Inga-lill Idivuoma som är farmaceut och andra sådana, om de räknas in så blir det åtminstone kanske 10 000 och det är ju ändå en stor grupp. Renskötargruppen tenderar ju att bli mindre och mindre också genom att Lantbruksstyrelsen/Jordbruksverket stimulerar maskinisering av renskötseln, helikoptrar och snöskotrar osv. För att finansiera det så måste man ha fler och fler renar per renskötare och det innebär ju att gruppen tunnas ut personellt. Så det är mycket stora problem med detta.Till slut tar man upp i den här motionen, som jag nu lägger kritiska synpunkter på, pågående rättegångar och där är det så att Vattenfall, dvs staten har begärt lagfart på vissa fastigheter inom en by som heter Sörkaitum och då gjordes invändning från samernas sida, att i domen 1981 i Skattefjällsmålet så sa HD att ’ni äger inte Skattefjällen i Jämtland, som processen gällde’. Skälen till det är nog föga hållbara, men jag ska inte gå in på det. Däremot sa man då att längre norrut kan det lägga bättre till för samerna och det var det man åberopade mot Vattenfall och inskrivningsmyndigheten – som det heter nu, inskrivningsdomaren hette det tidigare – sa då att det var inte säkerställt att Kronan hade någon äganderätt till de här områdena så därför blev det ingen lagfart. Det klagade då Vattenfall på till Hovrätten och Hovrätten kom med domskäl som egentligen handlar mest om 1900-talet med lite tillbakablickar på det historiska. Man har alltså inte rullat upp det här från Gustav Vasa och framåt utan man har rullat upp det från nutid och lite grann bakåt. Enligt min uppfattning kommer man inte rätt på det sättet. Däremot sa inte HD 1981 att kronan äger fjällen. Kronan hade lätt kunnat genstämma i målet och yrkat detta, men kronan visste att de ej hade någon grund juridiskt, vågade ej genstämma.Det där har nu kommit till HD i en begäran om prövningstillstånd men jag är rädd för att de som nu för talan för samerna inte kanske har fördjupat sin talan tillräckligt mycket, så det är stor risk att det inte blir något prövningstillstånd. Jag har då bl a för dem som för denna talan påpekat vikten av den här tjocka boken av Otto Jebens och att den har kommit efter det här betänkandet t ex och tillför helt nya synpunkter till samejuridiken. Men man har inte gjort mer i HD än att man har nämnt att den här boken finns. Jag har ju betydande erfarenhet av att föra talan i domstolar och inte minst i HD, jag stod ju i sju månader i muntliga förhandlingar inför HD i Skattefjällsmålet. Det är min övertygelse, att det räcker inte att nämna titeln på en bok. Inte gör HD några självständiga bedömningar av innehållet i boken bara för att man har nämnt titeln, utan man måste ju göra en analys och ett påstående att denna bok innehåller det och det, som är viktigt och bra för oss och så får motparten säga att min ärade kollega har fel, man ska i stället lägga de här synpunkterna och så blir

50

det diskussion och då tar HD till sig saken. Men att bara nämna några böcker och lämna saken till HD, därmed vinner man inte någon framgång.Emellertid är det så att samerna inte har några pengar att processa för och inskrivningsdomarens beslut innebär att staten skulle väcka talan och då skulle man få den här frågan om äganderätten till de här fjällområdena, överloppsmark som det kallas i lantmäterisammanhang, belyst. Det kan ju staten göra, men vill inte så gärna göra det. Samerna däremot är inte i en situation, att de kan föra en sådan talan, därför att de har ingen finansiering för det. Det blir ju då ett ensidigt rättsförhållande, när den ena kan kriga på allvar och den andra, pacifisten, som tvingas försvara sig mot juridisk aggression, bara kan föra den här skriftliga processen – för processen hos inskrivningsdomaren är en skriftlig process, där blir det inga muntliga förhandlingar. Risken är ju då att staten får lagfart på de där fastigheterna och då kan man kanske tro att då kan staten få lagfart på alla fjäll, vilket den inte har för närvarande, eller statens myndigheter kan uppträda i belysning av en lagfart här i Sörkaitum, som om staten hade lagfart på alla fjäll. Det blev ett sorts prejudikat fast det egentligen inte är något prejudikat utan bara en prövning i den skriftliga summariska processen. Så det är mycket stora risker för samerna, detta med fjällen och sommarbetet.Sedan är det också så att det pågår processer om vinterbetet. Då säger man här i motionen, att 12 samebyar idag är stämda i sju rättsprocesser av privata markägare som inte vill tillåta professionellt renbete på sina marker. I den första processen, som startade 1990, förlorade de fyra samebyarna fullständigt i Tingsrätten, domen är överklagad och ligger för närvarande hos Hovrätten. Där är det så, om vi ser till finansieringen, att dessa bönder som förde processen i Sveg, som alltså samerna förlorade 1990, det är 600 bönder och var och en har en ganska liten skog. Då valde man från samernas sida att göra gällande urminnes hävd till vinterbete på de här skogarna. Det innebär då i praktiken att man ska bevisa, att samerna har varit med sina renar på den här lilla skogen, och det är 600 små olika skiften, i princip i 90 år, vartenda år och det borde ju samernas företrädare ha insett, att det går inte att bevisa. Det finns ju inga dokument, det finns inga vittnen som kan intyga detta.Då borde man i stället ha gått in mera på sedvanerätten mera allmänt och därom görs nu i Norge stora utredningar, som borde ha åberopats här. Det är professor Tom G Svensson i Oslo, en svensk som har disputerat på samerna. Han har också skrivit en stor monografi om just Skattefjällsmålet, som pågick 1966 till 1981, alltså i 15 år. Dessa böcker, hans doktorsavhandling och monografin, har observerats mycket lite i Sverige. Han gör nu på uppdrag av Justitiedepartemanget i Norge utredningar om samernas sedvanerätt och ett sådant sammanhang borde naturligtvis ha tagits upp i det här målet i Hovrätten. Att göra gällande att man har urminnes hävd i en sådan här liten skog är i praktiken omöjligt, men med urminnes hävd är det också så att det är någonting som bryter den gällande rätten och bevisbördan. Sedvanerätt och skattlagd rätt är civilrätt som vilar på jorden, på skogsmarken, och som avvittringen ej kunde bryta på 1800-talet när nybyggarna fick gränser i skogen. Samernas rätt finns kvar på bondmarken. Detta är en juridisk fråga som måste domstolsprövas med lika

51

förutsättningar angående rättegångskostnader som visades, som existerade, i Skattefjällsmålet 1966–1981. Rättsfallen Lilla Hamnskär och Torringen belyser frågan. Här behövs sakkunniga, i rättsliga frågor, som belysts och krävts i Appell till regeringen oktober 2000, undertecknad av tungt vägande sakkunniga.Skattläggningen som man också nu vet mycket mer om än vad man gjorde när gränserna drogs upp för de här bondehemmanen/nybyggarna i skogen på 1800-talets mitt i Härjedalen borde ha åberopats i det här målet. Så även det har kommit i en olycklig situation och böndernas talan finansieras därför att de får ta det på sina försäkringar. Det är nog så att försäkringen hjälper inte om det är en äganderättstalan, men bönderna för ju inte en äganderättstalan, de för en negativ fastställelsetalan som innebär att samerna inte har någon rätt på deras område. Det är alltså en partiell rätt det är frågan om och inte en äganderätt, under det att samerna på sina hemförsäkringar kan, har det visat sig i praktiken, inte få sina rättegångar finansierade. Det är dessutom så att det är en begränsning till 4 basbelopp, men är man 600 bönder så räcker ju 4 basbelopp per bonde nästan obegränsat till rättegångar. Advokaterna, som har varit framgångsrika i Sveg har ju då naturligtvis stimulerat till de här andra sex processerna, som nu pågår. Där är det t o m så att vissa jurister som anlitas av samerna har tillrått att samerna ska låta det gå till tredskodom, dvs man dyker inte upp i rättegången och då vinner käranden bifall till sin talan och advokaterna får betalt för sina räkningar. De lär ju bli godtagna, eftersom motparten, svaranden, inte är där överhuvudtaget. Det är klart att advokaterna stimulerar ju naturligtvis då bönderna till att föra sådana här rättegångar. Dessa advokater är nära lierade med LRF. Det blir en väldigt underlig situation.Vad som inte sägs i den här motionen, där man klagar på detta om rättegångskostnader, är att när jag förde Skattefjällsmålet från 1966 till 1981, så hade jag fri rättegång för enskilda samer. Pro forma förlorade samerna målet och blev ålagda att betala ett par miljoner till staten i rättegångskostnader, men jag uppvaktade då Jan Erik Wikström, som var den minister som hade hand om det här då, och med hjälp av ett brev som Bertil Bengtsson, referent i detta mål, hade skrivit till mig, så kunde jag övertyga Jan Erik Wikström om att den här processen ändå hade skapat mycket klarhet och samerna hade vunnit vissa saker, bl a så hade HD dömt bort någonting som kallas för lapprivilegium, som jag kanske kan komma tillbaka till. HD lade ockupation och urminnes hävd till grund – dömde bort falsariet lapprivilegium. Bertil Bengtsson sade att jag skrivit rättshistoria. Då gjorde Jan Erik Wikström en proposition till riksdagen och sa att vi ska inte ta ut det här av samerna, de här miljonerna som samerna blev ålagda att betala till staten. Så den processen finansierades totalt av staten, både samernas kostnader och statens egna kostnader. Men sedan har man tagit bort denna möjlighet till fri rättegång. Det kan nog inte uteslutas att just det här Skattefjällsmålet var orsaken till detta. Då lever vi inte i en rättsstat.Så nu står samerna där utan möjligheter att processa. Det strider ju totalt mot grundtankarna i ILO 169, att det ska vara en sådan inegalitet mellan parterna. Särskilt

52

om det blir så att samerna blir tvungna att låta det gå till tredskodom, då vinner ju bönderna och advokaterna utan att behöva kämpa så att säga. Så det är en mycket egendomlig situation. Men det här att samerna hade fri rättegång i Skattefjällsmålet och att de här processerna finns, Altevatn och Skattefjäll, där man ju kan studera hur domstolarna har bedömt vad som är juridiskt relevant. (Därmed är det ej sagt att domstolarna, HD, i sak dömt rätt, vi vet idag mer om samelagarnas rasistiska natur och nedvärderingen.) Det finns inte alls med i den här motionen, som är undertecknad av ett stort antal miljöpartister. Samerna är givetvis tacksamma för motionen men kompletterar den så här.Hur stor yta ungefär har samerna?Ja, det är en fråga man ofta får. Det sägs ofta i media osv att samerna disponerar 1/3 av Sveriges yta och liknande saker. Det är alltså mycket stora ytor, men det som gäller är ju bara lavbetet på vintern, om vi talar om vinterbetet och skogarna. Det är ju en mycket liten belastning. Allting som är värdefullt på de områdena, gruvor och vattenfall och timmerskog, har ju andra tagit. Det leder i väldigt hög grad på villospår, om man säger att samerna har så stor yta för det de får nyttja på den här ytan är ju nästan värdelösa tillgångar för andra. Samerna har på syna ytor blott hålen i schweizerosten. Allt värdefullt har kolonialistiskt tagits ifrån pacifisterna.Det är ju bara 2 000 samer som är inom renskötseln och det är ju alltså en väldigt liten grupp. Det de nyttjar är ju sånt som egentligen inte har något värde för andra.Dessutom är det som antytt en viktig fråga, som jag tycker kommer in där också, det är det att svenskarna är ju av gammalt ett krigarfolk. Det visar ju vår historia, under det att samerna är ju pacifister, det visar också historien. Samerna har ju aldrig gjort något väpnat motstånd mot den svenska kleptokratin eller någonting sådant där. Det kanske är det som ligger bakom det här att jag tycker att jag har så svårt att få respekt, när jag vill föra upp samernas frågor. Det är möjligt att det ligger på något sätt i krigarfolks traditioner, att sådana här som inte är krigarfolk ser man ner på. Jag upplever i alla fall det mycket starkt, att man ser ner på samerna.När jag har uppträtt t ex på Historikerdagarna i Åbo för ett år sedan ungefär, så var det där ju väldigt tydligt. Riksarkivarien, som är ordförande för Historikerdagarna, ville inte släppa fram mina synpunkter. Man baxnar när man märker vilken oerhörd nedlåtenhet som finns. Det är mycket egendomligt. Man vill stampa ut åsikter och fakta, som man ej kan gendriva.Men vad arealen beträffar, så är det då pro forma en stor areal. Men det är ju en väldigt liten nyttighet på denna areal. Populistisk agitation talar bestickande om areal medan man tar det sista substantiella, försäljningsbara, jakt- och fiskerätten, för att främja icke-samiska intressen.Men hur mycket blockerar samerna lantbrukarna?Jag menar att de inte blockerar just någonting.

53

Hur är det med jakt och fiske, det har de ju haft som binäring hela tiden?Där är det väl så att det finns två gränser, lappmarksgränsen från 1751 och odlingsgränsen från 1873. Ovan odlingsgränsen ligger landet i princip ”till samernas uteslutande begagnande”, det står i lagen. På det området – det är lättast att svara på det – är det egentligen samerna som äger jakt- och fiskerätten, enligt min uppfattning. Det var olyckligt 1992, när Per Unckel, ganska demagogiskt drev igenom att det blev fri skottlossning i fjällen, dvs envar som betalar 500 kronor till Länsstyrelsen kan jaga ripa med hund och även fiska, och detta på samernas områden ovan odlingsgränsen på det område, som enligt gällande lag är ”till samernas uteslutande begagnande”. Det är ju ganska häpnadsväckande. Det gällde att få röster från jägare. Samerna har rätt att själva få bestämma om sina ägda rättigheter.När det sedan gäller trakter nedanför odlingsgränsen, så har samerna också jakträtt, men det är inte egentligen lika omstritt, utan det är väl snarare så att de argument man anför är att renarna skulle skada skogen. Renen har ju funnits där i alla tider och skogen växer, så jag har lite svårt att acceptera det argumentet.Jag var med i en rättegång där man gjorde gällande, att det var faktiskt i Härjedalen, att renarna hade förstört ett visst planterat skogsområde. Då var det en same, som var ordförande i byn där och jag, och då sa vi att då går vi till det där planteringsområdet och tittar för har renen varit där så måste det ju finnas spillning. Vi gick där och Vattenfallarna letade och vi tittade och till slut så kom de med fem små pärlor, avföring, och då sa min vän Tomas Tomasson, att det där kan lika bra vara get eller får för det kan man inte skilja på vinterspillningen. Så den där påstådda skadan var uppenbart inte vållad av ren. På höjdlägen kan plantorna lätt dö av kölden. Den s k forstvetenskapen har fört fram Pinus contorta, hormoslyr, icke förnyelsebara kalhyggen i höjdlägen och annat misslyckat.Det finns experter som säger att det blir skador och det finns experter som säger att det inte blir sådana skador. Eftersom renen har varit där så länge och skogen fortfarande växer så är det lite svårt att tro att den verkligen skulle vålla så mycket skador där. Jag tror att det är ganska överdrivet.Men vad hade den fria skottlossningen för juridisk grund? Var den ett övergrepp?Ja, man tycker det och det har ju blivit väldiga protester också. Man har ju sagt att det där måste göras om på något sätt. Annika Åhnberg, som var en klok sameminister bad ju samerna om ursäkt för oförrätter som hade skett, t ex de här tvångsförflyttningarna från 1923 och fram till 1939 av nordsamer söderut i landet och andra oförrätter, t ex att man 1928, först, tog bort jakt- och fiskerätten från de samer som inte är renskötare. Men den nuvarande sameministern Margareta Winberg verkar inte alls att ta den där ursäkten på allvar.Min uppfattning är väl, som sagt, att det är det här med röstmaximeringen som spelar så stor roll. Annika Åhnberg hade ju tagit emot uppvaktningar från olika samesammanslutningar, då jag hade varit med och hon blev nog övertygad om att det

54

var väldigt mycket oförrätter som hade begåtts. Hon var ju inte samma typ av partigängare som Margareta Winberg är utan av en lite annan människotyp, om jag ska uttrycka mig vänligt.Hur har Norge och Finland hanterat ILO-konventionen 169?Norge har ratificerat den. Norge har inte, som Sverige tänker göra, bara ratificerat den med hänsyn till renskötarnas rätt. I Norge har man alltid ansett att samerna är ett folk och att renskötarna är en liten minoritet inom det norska samefolket. I Norge undersöker professor Tom G Svensson den samiska sedvanerätten på justitiedepartemangets uppdrag.Finland är väl lite grann i samma vånda som Sverige, när det gäller att ratificera och det är också så i Finland att där är inte renskötseln en företrädesrätt för samer utan envar har rätt att driva med renar i Finland. Det gör vissa skillnader.Jag kan väl göra en liten fotnot till det där och säga att de finska samerna har en mycket duktig ledare, Pekka Aikio och en mycket duktig sekreterare, Heikki Hyvärinen, som är en nära vän till mig och vi utbyter tankar. Jag har publicerat ett par böcker som heter Vinterstierna och Blodbok och de där diskuterar jag med Heikki Hyvärinen och naturligtvis med Tom G Svensson, som jag nämnde, i Norge så det finns en ganska stor konsensus på det sättet. I Norge har man ju haft en sameledare, professor Ole Henrik Magga, fortfarande verksam, som också är av stora dimensioner. Sameforskaren professor Henry Minde kan nämnas.I Sverige har det ju tyvärr blivit så att man har valt ett sameting, men det har fortfarande efter två val tio partier på en valmanskår av drygt 3 000. Det berodde på att Per Unckel ordnade ju med den här fria skottlossningen i fjällen men också samtidigt, nedlåtande, med Sametinget och då gav han valpengar till vem som helst som ville ha valpengar. Man gjorde ingen granskning av om det var ett parti som hade något program eller någonting sådant där. Min uppfattning är då att staten har stimulerat fram motsättningar i det här valda Sametinget, som samerna har väldigt svårt att göra någonting åt. Tio partier på en valmanskår av drygt 3 000, ja, man behöver bara nämna det inför kloka människor, så tycker de ju att det är ett mycket konstigt förhållande.Sametinget ägnar sig tyvärr mycket åt inre tvister, gärna persontvister. Udden bör ju riktas mot riksdagen och staten och kanske partiväsendet, men udden blir nu riktad inåt i stället. Tiden brådskar och samernas fiender jublar och vinner orättfärdigt processer medan sametinget, så tillskapat av Unckel, strider same mot same.Den sammanslutning, som jag tjänade i 20 år som Sameombudsman, Svenska Samernas Riksförbund, har också på något sätt tappat gnistan. Israel Ruong som var den ordförande i SSR som värvade mig 1962 brukade efter mig citera Rätten är given för de vakande och icke för de sovande, Jura data sunt vigilantibus et non dormientibus. Men det har de liksom tappat nu på något sätt.

55

1981, när Skattefjällsdomen just hade kommit, så vägrade man i vändningen, när det var ett förslag att man skulle gå till Strasbourg. Det var nämligen så att i Skattefjällsdomen 1981 så var Bertil Bengtsson, den duktigaste domaren i HD, skiljaktig och ville slå vakt om samernas rätt till jakt och fiske. Idén var då att man skulle gå till Strasbourg och man hade mycket goda argument att framföra där man skulle säga att det är Bertil Bengtsson som har rätt. Döm nu i Strasbourg såsom han har gjort och inte som majoriteten har gjort. Det hade givetvis varit ytterst värdefullt om någon annan, t ex Gunnar Ehrner, i HD instämt med Bertil Bengtsson. Det fanns brister i domen som man kunde påpeka. Det s k uppenbarhetskravet i RF II:14 gäller ej i Strasbourg. Men då vägrade alltså SSR:s landsmöte i vändningen. När de sedan 15 år för sent verkligen gick till Strasbourg, då var det det här med fri skottlossning i fjällen som kom 1992 som man ville föra dit. Då hade man begått det misstaget att man inte hade ”exhausted local remedies”, alltså man måste föra talan till toppen i Sverige, innan man får gå till Strasbourg och det hade man försummat. Då sprack det målet.Organisationsbilden, det var ju det du frågade om, är faktiskt mycket bättre i Norge och Finland, tyvärr får man säga, än vad den är i Sverige, bra för samerna i grannländernaFår jag ställa en fråga till? Om man definierar samer som renskötare och samer har ett monopol på renskötsel, så är gränserna väldigt enkla, men om man definierar samer som en folkgrupp…, hur gör man då vid ingifte, när man plötsligt får en fjärdedelssame och åttondedelssamer och sextondelssamer? Och hur går det ihop med den svenska inställningen att vi ska inte ha några judepass eller vi ska inte nämna etniskt ursprung i pass eller andra handlingar? Är det inte väldiga definitionsproblem?Jo, det är ett erkänt problem och det kallar man ju för kriterierna. Det kriterium man har lagt till grund, när det gäller att ha valrätt till Sametinget är språkkriterium. Min uppfattning är att det har staten valt för att då blir det så få samer som möjligt. Då ska man ha haft samiska som hemspråk eller kanske det kan räcka med att någon i farfarsgenerationen har haft samiska som hemspråk. Det är i alla fall språkkriterium. – I andra länder räknar man minoriteter i folkräkning. Varför ej i Sverige? Vi har ju dock en vallista till sametinget. Varför ej gå vidare?För min del tycker jag att man gott kunde ha åtminstone ett härstamningskriterium, då man skulle kunna säga att har man åtminstone ”eine Grossmutter” som kan anses vara same så ska man kanske kunna tillhöra den här gruppen. Det måste ju utredas naturligtvis sådana kriterier innan man kan komma vidare. Sydsamer har ofta tappat språket flera generationer tillbaks. Föräldrarna – inspirerade av alltid stark svensk assimilationspolitik – ansåg att samiskan blott skulle bli en belastning för deras barn i livet.Ett uppslag är ju också att man ska ha ett helt öppet kriterium: den som känner sig som same, ska erkännas vara same. Men det där har man inte egentligen ägnat sig åt

56

att utreda utan man har tagit det här språkkriteriet. Det har lett till att en dansk läkare som är gift med en sameflicka och kan några ord samiska har fått valrätt. Ja, det är ett vanskligt problem naturligtvis, men visst går det att komma tillrätta med det.Min uppfattning är ju som sagt den att de samer som ska ha rättigheter till jakt och fiske är, för att ta konkreta exempel, läraren Sigrid Stångberg, dotter till ordföranden i byn, men nu är det ingen av de här gamla samerna, som är i byn längre, exempelvis småbrukaren Tage Östergren, bara för att konkretisera resonemangen. De bor i norr och då tycker jag att det är rimligt att de ska få rättigheter. Och det ska inte vara så att samebyn ska sköta insläppsluckan för de vill ju ha så få medlemmar som möjligt som kan utöva rättigheter utan det var staten som tog bort dessa rättigheter från de här jag nämnde 1928, alltså vid en ganska sen tidpunkt, i samband med tvångsförflyttningarna och det ledde till lägre ersättningar i vattenmålen och då tycker jag att det är staten som ska hyfsa detta problem.Jag tycker för min personliga del att det inte är Stockholmssamer a priori utan närmare anknytning i norr som ska få några rättigheter, utan de som bor där uppe, om man vill uttrycka sig så, kanske felaktigt, har obehag av att bo i norr med tendens till rasism, det är de som ska ha rättigheter. De har ju också en konkret kontakt med norr. Om man bor i Tärnaby, som Sigrid Stångberg, så har man ju en konkret kontakt. Ett faktum är att hon fortfarande fiskar i sina sjöar och ingen bråkar om det. Avskaffandet av hennes rätt 1928 var olagligt och hon har urminnes hävd.Däremot Tage Östergren blev ju fälld för älgjakt och som jag nyss beskrev så fick han inte rätt heller i Strasbourg på grunder som förvånade både mig och Love Kellberg. Det var obegripligt hur de kunde döma på det sättet.Det här språkkriteriet, innebär det alltså att om jag t ex lär mig samiska då får jag de rättigheter som tillkommer samen?Ja, den danske läkaren han fick ju det, men han var ju gift med en sameflicka, så det kanske var det som gällde, jämte att han hade lärt sig några ord. Men det helt öppna kriteriet skulle ju kunna vara så att den som känner sig som same och har varit mycket där uppe och identifierar sig med samerna skulle ju enligt ett sådant kriterium kunna erkännas som same. Det där med kriterierna har man ju inte alls utrett. Det var faktiskt så att jag tjänstgjorde som sameombudsman 20 år i SSR, Svenska Samernas Riksförbund, 1962 -1982, och därefter 15 år som sameombudsman i någonting som hette Landsförbundet Svenska Samer och det var alltså 35 år från 1962–1997. Jag har publicerat över 30 volymer om samejuridik. Då begärde vi faktiskt, SSR begärde en folkräkning av samerna och fick ett kungabrev, som man säger, ett brev från regeringen undertecknat av Sträng, som sa att nu ska det bli en folkräkning av samerna. Då skulle de ju ha kunnat ställa det här med kriterierna på sin spets. Då fick man ju bestämma sig för vilka kriterier. Det kan ju också hända att det är så att räknar man kriterier om språk så finns det X antal samer, räknar man kriterier om härstamning, så finns det Y antal samer, räknar man identifikation så finns det Z antal samer. Det kanske inte finns ett enda rätt svar utan det beror på kriteriet.

57

I alla fall, Statistiska Centralbyrån sa sedan någon månad innan den här allmänna folkräkningen skulle ske, att det är för sent, vi har inte kunnat förbereda det här och de sa det vid en sådan sen tidpunkt så det var omöjligt att få till det. De saboterade alltså ett brev undertecknat av Sträng. Det är sådant där man stöter på i kampen för samerna. Det är Ibsen som talar om Böjgen, det är något motstånd som man inte kan identifiera men som finns hela tiden. Svensk assimilationssträvan, krigarfolket, finns med. Kulturell protektionism sitter i väggarna.Har du någon uppfattning om hur många renskötande samer det fanns i början av 1900-talet, för det minskade ju kraftigt?Ja, då var det ju mycket mer manuellt. Nu är det ju maskinerna som gör mycket av jobbet. Det är väl ungefär som i lantbruket att det fanns mycket fler personer då. Jordbruksverket stimulerar maskiniseringen för hårt i renskötseln.Har kungen intresserat sig för den här frågan? Han är ju intresserad av miljöfrågor.Då kommer man in på ytterligare ett intressant och pinsamt kapitel. Kungen öppnade det första Sametinget och drottningen gjorde en underbar entré klädd i Jukkasjärvi-dräkt, som har en särskilt vacker mössa, som en känd sameslöjdare, en dam, hade gjort, Rosmari Huuva. Hon var ju underbar i denna entré! Och kungen öppnade Sametinget.1992 blev det ju samtidigt fri skottlossning i fjällen och kungen är ju jägare och han var ute på ripjakt. Då finns det alltså samiska journalister i TV och i olika media och de har ofta ingen utbildning alls utan de har hamnat i det där och i sin egenskap av same så figurerar de, även om de inte har någon utbildning. De förföljde då kungen och drottningen med TV-kamera, när han var ute på en helt legal ripjakt. Det blev ju pinsamt, kungen fick svara på frågor och drottningen var ju som sagt också med. Jag menar, vilka dumheter kan man inte göra! Det här är då landets två populäraste personligheter, dem skulle ju samerna, om jag får använda det uttrycket, kanske blasfemiskt, dem skulle ju samerna spänna för sin vagn, de skulle ju slå upp stora affischer med drottningen i samedräkt osv. I stället så antagoniserar man kungen, så när det nya Sametinget efter nyval skulle invigas, då var kungen och drottningen där, men kungen vägrade att öppna Sametinget. Jag frestas att komma med ett nytt latinskt citat: Contra stupiditatem et dii frustra pugnant. Mot dumheter kämpar själva gudarna förgäves. Det är ju sådana otroliga missar man kan göra då. Det förstår ju för hela gruppen. Det är ej kungen eller svenska folket som är samernas motpart, se 1968 års samepolitiska program.Den fria skottlossningen och fisket. Det är fritt fram nu för vem som helst att fiska och jaga på fjällen. Hur mycket utnyttjas det av icke-samer?Det utnyttjas ganska mycket. Det som är, tycker jag, mest pinsamt, är det att man får jaga med hund. Hunden upplevs av renen, även om varken jägaren eller kanske hunden ser någon ren, så känner renen vittringen av hunden. Man använder ju hundar för att valla renar och det är ju vargskräcken egentligen som ligger i botten, som är

58

nedärvd hos renen. Renen som ju är ett idisslande djur behöver inte bara beta, den behöver ligga och idissla. Jakten då överallt är ju oerhört störande. – Själva jakträtten är ju samernas som Per Unckel olagligt förgrep sig på för småvilt. Om älg tvistas nu. Fritt fiske på skattefjällen är klart olagligt enligt kungligt brev den 20 april 1841 om avvittringen av skattefjällen, tryckt i Cramér-Prawitz Studier, Norstedt 1970, se även förordet med angivet rättsfall.Även skottlossning ??Jo, men jag undrar om den egentligen är så väldigt störande. Jag har ju jagat älg med samerna i 20 år som den ende svensken i jaktlaget och då är det ju skottlossning, men jag har aldrig upplevt att renarna bryr sig om det. Det viktiga är ju att man kan skilja på ren och älg, vilket inte alla jägare kan. Det har ju förekommit tyskar som har varit så stolta över att de fällt så många älgar och så har det varit renar! Själv har jag fällt ett dussin älgar.Framtidsvision för samernas del? Oblodig utrensning?De här processerna angående fjällen är farliga där myndigheterna blir mer och mer enväldiga, och där ofta beslut fattas av skogsmyndigheter och länsstyrelser som inte bryr sig om de garantier som samerna dock har i folkrätten. Det finns ju bl a FN:s konvention 1966 om civila och politiska rättigheter och konventionen mot rasdiskriminering. Det finns i grundlagen och i civilrätten, men ofta är de där besluten lokalt fattade av en länsstyrelse som tycker att det där med grundlagen osv det ligger över vår horisont. Vi håller på, lokalt, här, tycker lokala myndigheter. Därför förordar jag att det skulle bli ett ämbetsverk, gärna mitt gamla ämbetsverk Kammarkollegium, som skulle få hand om samefrågor, för då skulle frågor kunna föras dit och då skulle det folkrättsliga och grundlagsrättsliga skyddet kunna beaktas av en myndighet med position och pondus. Nu har man tänkt sig att det skulle bli någon särskild grupp i Jordbruksdepartementet och kanske andra departement också som skulle ha hand om sådana här frågor. Men det tycker jag inte alls stämmer med svensk konstitutionell uppfattning, utan det ska ju vara ämbetsverk i princip som agerar bundna av lagar och inte en minister. Ministerstyret har ju tyvärr gamla anor just när det gäller samerna. Lappfonden, numera Samefonden, sätter i mycket kronan på den minister som det gäller, i det här fallet Margareta Winberg, som är jordbruksminister och sameminister. Samefonden är samernas egna pengar, men samerna får ej bestämma. Fonden är dessutom alldeles för liten, särskilt när man tänker på vad svensk kleptokrati tar ut av samernas skattlagda lappskatteland och skattefjäll. Samerna måste få fri rättegång och kunna ta rättegångsinitiativ, som i Skattefjällsmålet. Den försäkring samerna (SSR) har är alldeles otillräcklig.Har själva rennäringen minskat, när de renskötande samerna är färre?Ja, det är ju en hel del problem som de möter och jag tycker nog och har också skrivit om det, att lagstiftningen lägger en exorbitant burden på de samerna. Det var det uttrycket som användes i Sporrong-Lönnroth-målet, som Sverige förlorade i Strasbourg. Då hade man exproprierat en fastighet någonstans i närheten av

59

Östermalmshallen och det pågick i 20 år. Man kunde inte sälja den, man kunde inte reparera den, men staten stämde aldrig in frågan om inlösande av fastigheten, utan den var exproprierad och då ska ju, enligt lagarna, vederbörande ägare stämmas och så ska saken utageras. Men det skedde ju inte. Då fördes det till Strasbourg och då sa man där att de här ägarna, Sporrong och Lönnroth, de är så illa behandlade, att det är exorbitant burden. Orbit är ju någonting som rör sig som planeterna rör sig i sin kretsgång. Även det rättsliga ska röra sig inom vissa cirklar och i en viss ordning. Men här hade det gått så långt och de enskilda var så ’ledederade’ av statens tillvägagående så det var exorbitant burden de var ålagda. Staten fick också betala skadestånd osv. Även renskötseln rör sig ju ”like a planet in its orbit”. Samekultur är markanknytning.Professor Jacob Sundberg har ju sådana här låtsasrättegångar, mock trials, i olika nordiska länder med deltagande av domare från de högsta instanserna och det kallas för Sporrong-Lönnrothska priset som då unga jurister får tävla om. Han har ju haft en kolossal framgång med det där. Dessa unga jurister får då ansluta sig till vissa advokatbyråer, Claes Palme brukar ofta vinna, alltså grupp Claes Palme vann senast i Helsingfors, när jag var där och det är mycket spännande. De tilldrar sig ju i Högsta Domstolens lokaler eller i Regeringsrättens lokaler osv. Allt det här bygger ju då på att Sverige förlorade det där målet och har även förlorat en del andra mål också i Strasbourg och kanske även i Genève där Human Rights Committee handlägger mål som har att göra med den här konventionen från 1966 om civila och politiska rättigheter.Jag förde ett mål där för en man som heter Ivan Kitok. Lappfogden hade uteslutit Kitok ur byn, därför att han hade jobbat på banan, det är mycket vanligt att samerna gör, alltså jobbar på järnvägen. Då var reglerna sådana att om man inte hade renskötsel som huvudsaklig försörjning så skulle man ut ur byn. Det hade drabbat Ivan Kitok. Nu ville han komma tillbaka till byn, men byn sa nej och det hade de möjlighet att göra enligt lagarna. Kitok gjorde gällande i Human Rights Committee att det här var orimligt. Han tillhörde byn sedan gammalt och det där att han hade uteslutits, därför att han jobbade på banan, berodde på att det var dåliga renår, han hade förlorat nästan alla sina renar, vad skulle han göra? Då sa Human Rights Committee att det var så att skyddet i artikel 26, tror jag det är, för samernas kultur som finns där, omfattar också rätten till land och vatten, alltså rätten till renskötsel t ex. Men jag hörde av den svenske domaren, som bodde i Linköping, att det hade blivit söndervattnat det där målet i någon sorts konsensusresonemang, för det fanns domare från Venezuela, som inte ville säga ja till Kitok, för där har de indianer som de inte gillar och det fanns domare från Japan, som inte gillar ainofolket och så blev det hela liksom urvattnat på något sätt för att man eftersträvade någon sorts konsensus. Så han fick inte komma tillbaka till byn men ändå blev det ett betydelsefullt uttalande, att den här konventionens artikel 26 omfattar också rätten till land och vatten. – Rennäringen minskar när de har dåliga advokater som förlorar mål om marken, ej för fram skattläggning och sedvanerätt, ej pressar på om fri rättegång.

60

Sverige vill assimilera samerna oblodigt, ej blodigt utrota dem. Kulturarvet får finnas i jojkrummet på världsmuseet. Marken tar krigarfolket.Rasistiska tendenser ?? röstmaximeringen egentligen som ligger bakom allting?Ja, om vi nu tar det här med Carleson och Victor Cramér m fl 1868, de slog ju starkt vakt i HD om samernas rättigheter. Vi importerade en professor Johan Jacob Nordström till Sverige från Finland och han kom in i riksdagen som representant, tror jag, för Uppsala Universitet. Han blev riksarkivarie i Sverige och han talade oerhört starkt som jurist för samernas äganderätt i riksdagen 1871. (Nuvarande riksarkivarie är en paradoxal motsats.) Hans fiende var då Gustav von Düben som gav ut en stor bok om lapparna 1873. Men i Svensk Tidskrift 1872 uttalar sig von Düben klarare. Han hade varit i Kamerun och på olika ställen i Afrika och han var tagen av det här med vulgärdarwinismen och ondgör sig över de här herrarna i HD och Nordström på ett väldigt flagrant sätt. Han blottar sig där på ett annat sätt än vad han gör i boken av 1873. Så där var det en frontställning och von Düben var som sagt uppenbart frälst av social-darwinismen. Det var väl framför allt Herbert Spencer som stod för den. Det var ju rättvist att svaga skulle slås ut osv. Olivecrona slår ju in på det när han säger att stammar som inte vill överge nomadlivet måste till slut efter ett tynande liv utdö. Det är ju en sorts dödsdom. Min uppfattning är ju att det där är ren rasism. Han dömer ju ut samerna i sitt votum där.Sedan fick vi ju det rasbiologiska institutet 1922 vid Uppsala Universitet som publicerade tjocka elegant inbundna böcker, The Race Biology of the Swedish Mountain Lapps, där det är en uttalad rasism. Det sista bandet publicerades 1941 och då hade Herman Lundborg avgått och det var någon annan som tydligen med orätt ansågs vara mindre rasistisk som var chef. Här åsyftas isolering och utrensning, pauperisering.Rasismen var någonting som var accepterat genom universitetsinstitutet som Herman Lundborg förestod och som även efter hans avgång hävdade lapprasism. Lagar, särskilt den av 1928, som vilar därpå, på nedvärderingen av samerna, är en sorts 1930-talets judelagar, som vi ej nu kan bygga på. De är sentida, rasistiska, går tillbaka på Knut Olivecronas rasism, hans yrvakna rasism av 1884, ”nyfrälst”. Där är det svenska etablissemanget fortfarande i ”path dependence”.Det är väl inte utagerat ännu?Nej, det anser inte jag utan fortfarande bygger man ju på 1928 års lag och den bygger på någonting som var alldeles nytt då. Man karaktäriserade nämligen samernas rätt till land och vatten som ett privilegium och det var något totalt nytt. Det hade man inte 1886, då den första lagen kom. Då var det urminnes hävd man talade om, även 1898. Men 1928 ville man alltså, mycket pga tryck från Norge för de här tvångsförflyttningarna, (de vållades ju av att norrmännen ville minska de svenska betesrätterna i Norge), då ville man alltså ha ökat utrymme för de här som man hade tvångsförflyttat och då ville man ta bort jakt- och fiskerätten från sådana samer som inte var renskötare. Men det kunde man ju inte göra. Enär det var en civilrätt, då fick

61

man ju betala pengar för det. Då hittade man falskeligen på, att det var ett privilegium.Förebilden för sådana här negativa privilegier, privilegium odiosum, som juristerna talar om ,var det judeprivilegium som Gustav III gav judarna 1782. De fick bara bo i tre städer, inte äga fast egendom. Nu gav man alltså lapparna också ett sådant här privilegium odiosum. De fick helt enkelt inte längre jaga och fiska, de här som bodde där uppe men inte var renskötare och det kunde man göra därför att det var ett privilegium, förklarade man. Ett privilegium är någonting som man får av kungen och som kungen kan ta tillbaka. Det är liksom kännetecknade för ett sådant här privilegium odiosum. Samerna själva förstod naturligtvis ingenting av det här. Privilegium, då tänker man på fördelar för adeln och präster osv. Att det fanns någonting som heter privilegium odiosum var ju ingen same som förstod. Det här är utrett i den här boken, som jag gav ut tillsammans med en mycket framstående jordrättsexpert, doktor Gunnar Prawitz. Prawitz har i ett kapitel här utrett den här frågan mycket noga. Han var en oerhört framstående jordrättsexpert. I kapitel IV, Vilka rättigheter har de samer som ej äro medlemmar av lappbyn? har han kartlagt att det var just det här med privilegium som man använde som ett instrument för att ta bort rätten från samer som inte var renskötare utan att behöva utge ersättning. Prawitz gjorde efter mina rättsliga idéer detta grundläggande arbete som en botgöring. Han visste att jag och min fader var aktiva antinazister. Han hade en lång meriterande tjänstgöring i Kammarkollegium och Lantmäteristyrelsen.Nu när t ex en sådan här motion görs då är man ju liksom helt oinitierad i hur det verkligen förhåller sig med sådana här saker. Eftersom det är frågan om ILO 169 och den, så klart, är en juridisk konvention, det är ju frågan om rätten till land och vatten i artikel 13 och följande, så är det ju förvånansvärt, men kanske inte överraskande att den här motionen är nästan tom på juridiska resonemang.Vulgärdarwinismen figurerar ej heller i motionen, ehuru den har en dominerande roll mot de pacifistiska samerna. Som ovan påvisats reagerade Verner von Heidenstam i Ura-Kaipa (1908) mot den i tiden så dominerande vulgärdarwinismen. Denna lära präglar 1928 års och 1971 års lagar med en rasistisk nedvärdering av samernas civilrätt till land och vatten, som HD 1981 dömt bort. Sådana raslagar kan ej nu läggas till grund vid ratifikation av ILO 169 som gäller folk, ej viss näring, eller vid samelagstiftning.Samerna måste befrias från den tryckande lagstiftningens nedvärdering med dess rasistiska exorbitant burden. Lapprivilegium är en rättsstridig börda.Samerna måste få fri rättegång som kärande och svarande, rättsstaten kräver detta.Ett effektivt grundlagsskydd utan uppenbarhetsspärren (se Bengtssons votum i Skattefjällsmålet, NJA 1981 s 252) är ett rättsstatens krav.Tiden lider, om det inte är någon som vill ställa någon ytterligare fråga, så sätter vi punkt här och jag får tacka för en oerhört givande stund.

62

Återgår bl a i frågan om svensk etnocentrism på Tomas Cramérs föreläsning å Axel Munthes San Michele, Capri, den 14 juni 2000 (Munthe stor samevän, som reagerade mot vulgärdarwinismen i tiden).

Seriös sameforskning förutsätter att författaren när det gäller propositionen och statsråds uttalanden alltid låter politisk tillhörighet framgå. Se Anders Isaksson: Per Albin IV W & W 2000 Rasbiologi s 93–104.Konventionen ILO 169 är en konvention för urfolk, ej för en viss näring. Det är därför urfolket samernas rätt till land och vatten som skall undersökas ända från Gustav Vasas brev 1526, 1543 (lappgräns, jakträtt) och två brev 1551 (samernas äganderätt).Det planeras nu en informationskampanj bland samer och andra om ILO 169. Gentemot samerna är det svenskarna som är immigranter, invandrare och lantmäteriet (avvittringen) kunde ej avskaffa samernas civilrätt till skatteland och vinterbete, grundad på ockupation, urminnes hävd, skatt och skattläggning, Kronan svarar för att tillhandahålla de nyttigheter som lappskatten erlades för, bl a biologiskt nödvändigt vinterbete. Med grundskatteavskrivningen avsågs en jämlikhetsreform, ej avskaffande av civilrätt (detta runt förra sekelskiftet – 1900). Man kunde beteckna de bofasta icke-renskötarnas samiska rätt i norr som en starkt utvidgad hemfrid, se artikel 13 och följande i ILO 169, på originalspråk. Artikel 23 talar om samer med landsortsyrken, lärare, farmaceut, småbrukare etc.Vid informationen är det av vikt att finansiering rikligt ges till medverkan centralt och lokalt av de författare, som producerat sig i viktiga frågor, ”de röda trådarna” inom samernas historia och samejuridiken, exempelvis tvångsförflyttningarna, lappfogdeväldet, falsariet lapprivilegium, som HD dömde bort 1981 i Skattefjällsmålet men som lagarna fortfarande vilar på (Cramér m fl Studier, Norstedt 1970).Sådana författare, som en upplysningskampanj ej kan förbigå utan att reduceras till indoktrinering, är professor Hugh Beach, som nyligen provföreläst om världsarvet Laponia och som har en rik produktion om samerna. Vidare professor Tom G Svensson med sin avhandling om samernas rättskamp och sin stora monografi om Skattefjällsmålet, ytterligare Tomas Cramér, doktorerna Otto Jebens och Kaisa Korpijaakko, professorerna Bertil Bengtsson, Uppsala, och Gunnar Eriksson, Grillby. Cramér har producerat 30 volymer av Samernas Vita Bok. Det är att märka att dessa volymer, registrerade i nummerordning av Riksarkivets bibliotek, är uttryck för samernas egen vilja som den uttryckts i SSR:s landsmöten från 1962 och LSS’ riksmöten 1983–1997, Cramérs 35 år som sameombudsman, och att Cramér i volym

63

Appell oktober 2000 till regeringen

30 givit en sammanfattning av ”de röda trådarna” i samernas historia baserad på dessa landsmötes- och riksmötesbeslut enligt protokollen.Den här ovan angivna produktionen kan ej nonchaleras, utan måste få en välfinansierad del i informationen centralt och lokalt. Det kan ej uteslutas att det i den nu tyvärr starkt splittrade svenska samevärlden finns personer, utan egen bokproduktion rörande ”de avgörande röda trådarna i samehistorien”, som vill monopolisera informationen. Här måste produktionen vara avgörande och de personer som stått för denna stå i främsta rummet när det gäller deltagande och finansiering centralt och lokalt (resor, materialproduktion). Problemen är invecklade och samerna får ej missledas genom en styrd, ensidig information som döljer problem, nu främmande för ”den vanlige samen” resp ”den vanlige nybyggaren”. Fri tanke på hög nivå måste få utrymme och indoktrinering uppifrån undvikas. I Altevatnmålet – Cramérs forskning, initiativ och fullmakter från enskilda och samebyar – vann samerna bifall 1968 till alla sina yrkanden. I Skattefjällsmålet 1981 dömdes lapprivilegium bort men lagen vilar på detta falsarium. Altevatn 1963–68, Skattefjäll 1966–1981. Båda målen startade av professor Israel Ruong och landsmötet, som fick årliga protokollförda rapporter, med Samernas Vita Bok.Otto Jebens är en höyesterettsadvokat med stor nordlig erfarenhet. Hans bok, 612 sidor samejuridik, är en hyllning till svensk samejuridik och samerättskipning (lapprätten, samer i häradsnämnden). Denna bok är epokgörande – disputation år 2000 med Bertil Bengtsson som opponent – men synes ha förbigått SSR och sametinget, som ej producerat någon kommentar, vilket är nödvändigt. Utan en sådan kommentar är upplysningskampanjen, informationen, från början förlegad. Medel har redan begärts för en sådan sakkunnig kommentar och måste beviljas. Denna ytterst relevanta avhandling ligger ju i tiden efter SOU 1999:25.Även ”den lille mannen” måste få finansiering att värna sin rätt vid domstol. Även staten måste kunna förlora i fria domstolar, som ej likt förvaltningsmyndigheter tar instruktioner, Altevatn, Skattefjäll, fri tanke på hög nivå och staten skall utan knot helt acceptera domen, i Norge, som för alla samer i norr i Sverige som ännu 1928 ägde sin rätt, sin civilrätt, grundad på ockupation etc. Kyrkomötet har nyligen bifallit en motion av tre biskopar, vilka yrkar närmare undersökning av samernas rättsliga förhållanden, vilket kyrkan försummat i sitt remissyttrande över SOU 1999:25. Dessa förhållanden måste ut till offentligheten i kyrkoanknutna organ/institutioner.Lars J Nutti SirkasFör den Samiska Budkavlen och för egen del

64

Stoppa antisamitismen! Sapmi i oktober 2000

# Brev till fil dr Ulf Mörkenstam

Stockholm den 9 december 2000

Dr Ulf Mörkenstam,Uffe, P Lantto har skrivit en avhandling ”Tiden börjar på nytt”, analys av samernas etno-politiska mobilisering 1900–1950. Han åberopar samarbete med Dig och disputerar idag i Umeå. Jag har hos opponenten anmärkt på att Cramér: Samernas Vita Bok (SVB) 30 volymer 1966–2000 ej är med i litteraturförteckningen trots att den innehåller ett stort historiskt material av betydelse för avhandlingsämnet. SVB är lätt tillgänglig i Riksarkivets bibliotek. Man kan säga att avhandlingen är en grov nedvärdering av sameledaren Gustav Park. Denne stod för aktiv rättskamp mot den svenska rasismen utövad av lappfogdarna Hedbäck, elev till den antisamitiska K B Wiklund, uppvuxen i Finland, höll samebysammanträden (enligt lag och förordning) på finska, föraktade och patroniserade med njutning lapparna (självsyn i fält T C), Malmström (Nb) och Ritzén (Vb). Rasismen var väl förankrad – liksom nedvärderingen av samerna – hos åsiktsbytaren Knut Olivecrona i hans volte face-votum i HD 1884, som HD följde. Landssekreteraren i Nb Ragnar Sundberg, var en stark opponent för detta med mycket stor makt.I Umeå-Luleå kunde reformer ej åstadkommas, rasismen var för inrotad. I departementen i Stockholm kunde mer uträttas, inställningen påverkas. Park kunde där med L Berglöfs hjälp, få en ökad tolerans och vissa reformer – en annan syn (Allan Tigerschiöld: Samerna värdefulla, nyttiga – helt annat än zigenarna som är helt värdelösa människor. Sven Härdén hade liknande ”positiv” syn på samerna. Dessa kansliråd hade mycket stort inflytande i departementen, vittne T C) Torkel Tomasson var hedersvärd, men var som lågtjänsteman tvungen till ödmjuk anpassning. Park anpassade sig klokt och diplomatiskt till L Berglöf, som hade höga förbindelser på det centrala planet, där reformer och diplomati var möjliga och kunde ge utdelning i attityder. L Berglöfs valspråk: ”Samerna hörs – och myndigheterna beslutar” gav dock vissa öppningar, som var helt uteslutna i Umeå-Luleå efter 1884, men kunde ge utslag i Stockholm. Civilministern Axel Bergström hade 1873 sagt att det var uteslutet att genom lagstiftning beröva samerna någon rätt, varav de fortfarande var i besittning, då gällde det en proposition om norrländsk avvittring, Nb-Vb, och detta kunde åberopas i Stockholm jämte HD 1868 och J J Nordström i riksdagen 1871. Berglöf satt i Kammarkollegium där man höll reda på sådant, och ej flöt med vulgärdarwinismen som HD. I Kammarkollegium var kammarråden viktigare och kunnigare än generaldirektörerna. Park förde effektiv rättskamp mot den svenska rasismen i norr. Ännu idag avskys Parks hållning i Norrbotten. P Lantto är ett uttryck för detta. Ragnar Lassinanti i riksdagen: När den svagare kulturen möter den starkare, blir det den svagare som går under, och jag tror ej att samerna undgår detta öde (= jag önskar ej). Lantto nedvärderar Park till fördel för Tomasson,

65

vilken i stort sett var ofarlig för norrbottens-rasismen-nedvärderingen, vilken måste bekämpas med en Per Albin Hanssons hårda nypor i kampen mot Zeth Höglund. Park förespråkade tidigt en sameombudsman med tanke på rättegångar. Här tänkte Park nog ej på den bombastiske advokaten Hallström, som ej ägde erforderliga kunskaper utan anlitades i brist på bättre och förlorade viktiga mål, som kunde ha vunnits. Parks storverk var skapandet av SSR, vars stadgar skrevs hos Park i Stensele prästgård, vilket Lantto förbigår. Lantto nämner ej ens vilka som var med vid detta avgörande, historiska tillfälle. Lantto försummar kulmen på perioden 1900–1950. Året 1900 är ej någon perioddelare.Lantto kunde gott låtit blicken gå ett stycke till och omnämnt SSR:s båda katastrofala misstag. Det första i slutet av 1970-talet när styrelsen drog tillbaka förslaget om stödjande medlemmar i samebyn. Hade landsmötet tagit detta förslag eller låtit det falla framåt, hade många av Sametingets problem och problemen med ILO 169 varit lättare. Det andra misstaget 1981 var då SSR beslöt att ej gå till Strasbourg för att hävda Bertil Bengtssons votum i HD samma år. Sedan gjorde SSR allt fler misstag, misskötte mål i Strasbourg, Sveg och Sörkaitum-Gällivare. SSR deklinerade, kunde ej med klok politik, 1968 års samepolitiska program dominera Sametinget, som även det deklinerade i same-same personstrider. Här hade Park, i sin kraft, samernas Per Albin, den enhetsskapande store talaren, ledaren, i högsta grad behövts. Se Anders Isaksson: Per Albin IV W&W 2000 Landsfadern, bl a om den svenska rasismen s 89–104, där dock nyare rön om samerna ej beaktats.Park trodde på aktiv rättskamp mot Nb-Vb-rasismen och nedvärderingarna, som Park med kraft bekämpade. Lantto framhåller Tomasson, som i stort sett var ofarlig för dessa värderingar i effektiv politik, som ovan antytts. Själv har jag sysslat med samesaker i fält och som doktorand i Stockholm och Lund sedan 1954, sameombudsman på samernas begäran (I. Ruong, T. Östergren) 1962–1997. Beträffande Park är jag ett åsyna vittne i fält, bl a i vattenrättsskipningen från 1954. Jag har sett och hört honom. Jag har hört upplysta samer tala och vittna om honom, om hans klarsyn och sveklöshet och om hur arvet efter honom förskingrades vid 1980-talets början, klarlagt i Samernas Vita Bok liksom skedet 1868–1871 med omkastning 1884. Men stor intuition såg Park – nästan ensam bland samerna – denna omkastning och dess grundläggande betydelse för skeendet 1900–1950, för samejuridiken. Seriös sameforskning kräver att politisk färg och inriktning klarläggs för varje proposition, varje större beslut i samepolitiskt sammanhang.Med sameforskarhälsning

Tomas Cramér

66

Blodbok

Samernas framgångar 1977 i riksdagen var resultatet av 1968 års samepolitiska program och ett intensivt arbete med de politiska riksdagspartierna, som imponerades av samernas enighet och förenade vilja, som först nu frigjorts helt från lappfogdeväldet och lokala förtryckande instanser. Från Lykselehåll hördes likväl missljud i riksdagen 1977. Dessa missljud visade sig ha djup partipolitisk förankring. En vittring spreds, som förmärktes i höga instanser och på landsmötet 1981. Samerna hade genom sin enighet av riksdagen fått en ställning som ett folk i sitt eget land. Detta måste politiskt reduceras och framför allt ej få bekräftas i Strasbourg. Detta var den skickligt spridda vittringens innebörd. Partiintresset flätade skickligt ihop helt skilda intressen på 1981 års landsmöte i Östersund, och hindrade en hänvändelse till Strasbourg, som efter all sannolikhet hade hindrat Per Unckel från att som utbildningsminister på samernas bekostnad skörda röster från jägare och fiskare 1992. Unckel mötte 1992 i december ej något partipolitiskt motstånd, alla partier vårdade främst sina tilltänkta röster i norr, och detta färgar partiernas samepolitik mot hela väljarkåren i landet, som ju är mycket större än de tre samelänens befolkning. Därför måste informationen under yttrandefrihet gå ut i hela landet om samernas rätt till land och vatten. En hel del grova missförstånd beträffande samernas historiska förhållanden har jag klarat upp i boken Vinterstierna [http://home.swipnet.se/vinterstierna], ca 400 sidor, del 30 av Cramér: Samernas vita bok (SVB) 1966-2003, 30 volymer, riksarkivets bibliotek. Volymen Blodbok utkommer 2003. Samernas historia är ytterst intressant, särskilt kring de välbelästa förhandlarna och stora juristerna 1751-1752 och 1868, 1871, 1873, ursprunglig ockupation av herrelöst land av sameby- familjegrupp med äganderättsverkan i jämlikhet, occupatio per universitatem (universitas = skrå, liten grupp). Efter en antisamitisk nedvärdering 1884-1950, som ej kan tillerkännas rättsverkan, kommer återuppresningen genom SSR 1950-1980 (Altevatn i Höysterett 1968). Den Samiska Budkaveln kritiserar starkt regeringens förhalningspolitik mot samerna, ett folk i fyra länder utan en egen stat. I Sverige undviks nödvändiga avgöranden genom ständigt nya utredningar. Härigenom förringas medvetet samernas rätt till land och vatten genom innötning av olagligheter. Samerna har aldrig själva fått bestämma vem som är same (definitionen) eller fått den minsta autonomi (jämför Åland, Färöarna, Grönland). Utrensningen av samerna sköts i Sverige skickligt utan blod. Rättsfallet NJA 1962 s392 visar att lappskatten från 1646 och senare för jakt och fiske fortfarande har gällande verkan trots grundskatternas avskrivning. Fri jakt och fritt fiske på skattefjällen och andra sameområden är alltså olagligt enligt svensk fastighetsrätt [H.D. 1981 försummade den förblivande verkan av 1841 års avvittring och skattläggning, eller dolde den i en dunkel fraseologi (professor Tom G. Svensson)] och dessutom stridande mot konventionen ILO 169, som i art. 13 och följande ger en rätt av säreget slag,

67

oberoende av dokument och lagfart, en rätt för hela samefolket sui generis. Vidare utredning av denna olaglighet tjänar endast till förhalning och skapande av fait accompli, fullbordade olagliga fakta, som genom innötning skadar samerna, en redan från början ojämlik part. Samerna har enligt arkeologin nomadiserat efter skilda stråk och hållit vissa vinterbeten i träda. Sedvanerätten kan ej begränsas till blott årsvisst bruk (konventionell urminnes hävd, rätt sui generis till biologiskt betesbehov måste numera vägas in, vilket liksom lappskatten för djurskjutning lägger bevis bördan på käranden, samernas motpart, enär lappskatten förutsätter vinterbeten som en aldrig förlorad civilrätt). Skogstilldelning till andra av skog genom administrativt lantmäteri kunde enligt rättsfall (Lilla Hamnskär) ej borttaga civilrätt som redan fanns och var skattlagd, då vilande och alltjämnt vilande på skogen. Denna rätt på "bondskog" har staten att försvara, såsom självpåstådd ägare skyldig att tillhandahålla fjällen för renskötsel genom "lantmäteriservitut", med nödvändigt vinterbete. Uppdraget gränsbestämning, i strid med nomadismen, till lagman Jan Alvö bör återkallas. Hans utredning kan ej ge några för ILO 169 relevanta svar, lika litet som landshövding Heurgrens utredning gjort, begränsad till renskötarna och rennäringslagstiftningen. Uppdraget tjänar blott till förhalning och skapande av för samerna menliga fullbordade fakta, som redan sagt innötning av olagligheter. Alvös uppdrag tjänar enbart samernas motparter och Budkaveln yrkar att uppdraget återkallas. ILO 169 och folkrätten åsyftar ju just att eliminera återstående rester av kolonialism och kleptokrati (märk att samerna respekterar privat mark så långt privat rätt sträcker sig enligt avvittringen). Alvö-uppdraget kan hur som helst inte begränsas av domar som fällts i mål som vanskötts av ombud Jörgen Bohlin, som i dispositvit mål förlorat i två instanser "Svegmålet" (jämför ett förlorat mål i Strasbourg) försummat att åberopa relevanta grunder. En meningsfull utredning måste kunna ta del av och bedöma allt relevant stoff, med remiss till kunnig instans (kammarkollegium). Hänsyn måste tagas till att fri rättegång berövats samerna efter de framgångar skattefjällsmålet 1981 medförde (som ledde till att riksdagen ej tog ut tilldömd rättegångskostnad). Samerna har i brist på fri rättegång stora rättegångsskulder, som orsakat att vissa ytterligare vinterbetstvister gått till tredskodom. Sådana domar kan ej hindra en seriös utredning att på allvar pröva frågan om rätt till vinterbete p.g.a. relevanta grunder (sedvanerätt, lappskatt) som ej hindras av lagar vilande på nedvärdering (1884, 1886). På grund av H.D:s klart tillkännagivna avsikt att blott pröva "gällande svensk fastighetsrätt" i skattefjällsmålet (dispositivt) yrkades klokt nog ej sui-generis-rätt i målet. När sådan rätt nu med än större tydlighet gäller enligt folkrätten, har frågan därom kommit i ett nytt läge. Skall då Sverige syssla med förhalande utredningar om

68

innebörden av en föråldrad och missuppfattad rättsåskådning, som rätterligen ändock ej kan blockera folkrättens genomförande (se Norge, Danmark m.fl.). Professor Kjell-Åke Modéer saknar kunskaper i samejuridik och är ett exempel på den av Budkaveln med kraft påtalade informations- och faktaresistensen i fråga om samernas rätt till land och vatten. Modéer bör ej anlitas angående samefrågor och sådan rätt. Budkaveln anför jäv mot Kjell-Åke Modéer. Modéer har ej velat sätta sig in i den invecklade samerätten och har avstyrkt fondanslag till forskning om denna (sådana anslag har Gustav VI Adolfs fond givit). Modéer står som sagt för den svenska faktaresistensen mot nytänkande av typ Källström-Lindgren-Mörkenstam i frågan om samernas rätt till land och vatten. Modéer har forskat om helt andra saker. Blott en professorstitel är en för svag merit för påstådd expertis i den komplexa samefrågan om rätt till land och vatten. Mörkenstam har framhållit att 1968 års samepolitiska program har samma inriktning som Mörkenstams teser. Det framgår av skattefjällsmålet att lappmarkserfarenhet är ett viktigt element för domare- rättshistoriker, se tingsrättens dom i dess helhet. Varken Alvö eller Modéer har någon sådan erfarenhet. Slutligen måste den skarpa kritik Sverige nyligen fått för sin samepolitik av Rasdiskrimineringskommissionen och av Human Rights Committee, båda i Geneve, beaktas. Kritiken gäller näringsunderlaget, jakt och fiskerätt, samernas sista överlåtbara rättighet, vinterbete samt försummelsen att ratificiera ILO 169 m.m. Dessa instanser förväntar sig en mycket fylligare rapport från Sverige i dessa frågor, då yttrandefriheten nödvändiggör att Budkavelns kritik utan censur redovisas in extenso av Sverige till Geneve. Jag har tidigare anmärkt på att Lundmark ej redovisar litteratur och som slående exempel hänvisat till att Lundmark försummat professor Magnus Mörners med noter försedda redogörelse i Historisk Tidskrift för Mörners vittnesmål i H.D. i skattefjällsmålet. Denna Mörners artikel är särskilt apostroferad i redaktörens inledande nummerpresentation. I Patrik Lanttos recension i Historisk Tidskrift 2002 av Mörkenstams avhandling konstateras socialdarvinismen som en självklarhet i den svenska samefrågan, ett förbisett faktum som först påpekats av Cramér och därefter underbyggts av professor Gunnar Eriksson i utförliga utredningar, särskilt om Ernst Haeckels roll i Sverige. Vad gäller vulgärdarvinismen, darvinismen och socialdarvinismen kan slutligen hänvisas till André Pichon: La societé pure. De Darwin et Hitler, Flammarion Paris 2000, ISBN: 2-08212705-2, 458 sidor. Det är nog utsiktslöst att som Lundmark försöka hävda att darvinismen i dess olika skepnader skulle saknat betydelse för den svenska samefrågan. Man talar ibland om att en fråga vinklas. Lundmarks bok är ett utmärkt exempel på denna metod.

69

SOU 1999:25 (Heurgren). Här görs det grundläggande misstaget att ILO 169 skulle vara en konvention - icke för urfolk i dess helhet - utan för en viss näring. Den av staten introducerade - särskilt 1928 men fortfarande - idén falsariet lapprivilegium läggs alltså till grund, trots att den strider mot själva grundtanken i ILO 169 - urfolkens enhet, länge framhållen och nu bekräftad av Mörkenstam 2002 i boken Svenska Värderingar. SOU 2001:101 Här görs i kap 2 det grundläggande misstaget att ej redovisa professor Gunnar Eriksons utredningar och den till grund för rennäringslagstiftningen liggande ohållbara nedvärderingen av samerna av antisamitiskt slag, som gör att dessa lagar ej kan betraktas som någon hållbar fastighetsreglering lika litet som Gustav III:s judeprivilegium: Ej äga fast egendom. Samerna kan åberopa ursprunglig ockupation av herrelös mark, i jämlikhetens namn kan denna ockupations förblivande civilrättsverkan (äganderätt) ej ifrågasättas. Den skedde av små kollektiv, familjegrupper, universitates, eventuellt av större kollektiv efter lokala förhållanden, bestyrkta av kungabrev och skattläggning, Tingevare, Siggevare med flera i Torne lappmark ner mot ishavskusten på Gustav Vasas tid. Sverige hade en generell samepolitik främst för riksgränsens skull. Kunniga instanser har aldrig betraktat renäringslagstiftningen som någon "lag om vem som äger fjällen". Denna lagstiftning är helt av näringspolitisk natur, ej juridiskt genomarbetat för att lösa 1868, 1871, 1873 hävdade äganderättsfrågor. Förarbetena gällde sedvanerätten till vinterbete (där vi numera vet mer om lappskatten), där urminnes hävd sköts in av politiska skäl utan att vara det väsentliga. På grund av sin näringspolitiska efemära natur kom renbeteslagstiftningen aldrig in i lagboken. (Oslo 2002, De nasjonale forskningetiske komiteer, ISBN 82-7682-039-5)Cramér: (V.g. ursäkta språkliga inadvertenser.)

I sin artikel i Festskrift till Carsten Smith 2002 framhåller f.d. justitierådet Bertil Bengtsson, som var referent och ensam reservant i det kända Skattefjällsmålet 1966–1981 (med 6 månaders huvudförhandling i HD) att sameforskningen i Norge är mycket mera djupgående och seriös än den är i Sverige. Den här anmälda boken är ett gott exempel på Bengtssons tes. Detta har troligen att göra med hägerströmianismens fortsatt starka ställning i Sverige, ej minst i domarkåren och HD. I Norge finns och fanns motsvarande tankar inom rättsfilosofin, men motvägdes och motvägs av andra rättsfilosofiska tankar (Arne Næss m.fl.). Att hägerströmianismen har så stark ställning fortfarande i t.ex. svenska domstolar, särskilt HD, bärs ej upp av rättsfilosofiska skäl – Hägerström blev fackligt kritiserad

70

Samisk forskning og forskningsetikk

av Hedenius och andra ganska snabbt – utan har politiska grunder och sammanhang med hur justitieråden utses (utan någon oberoende sakkunnig prövning), och förses med extra inkomster, vilket pressar ned lönenivån för hela domarkåren. De justitieråd som arbetat träget i statsdepartementen som rättschefer eller motsvarande har vant sig av med att reservera sig för egen åsikt, som man gör i en hovrätt men självklart ej i ett departement. Dessa departementsmän sätter sin prägel på HD, dess allmänna linje och stora följsamhet, som präglar även icke-ex-departement-justitieråd (möjligen något mindre nu än på 1970-talet och 1981). Docenten Staffan Källström har utrett detta i Svenska Värderingar? Att ifrågasätta det invanda, Carlssons förlag 2002, som är den svenska motsvarigheten till den här kommenterade norska "etikboken". I Norge sker denna uppgörelse under uttryckligt åberopande av etiken och dess relevans för samefrågor, i en officiell publikation. I Sverige måste det ske inofficiellt. Med tanke på UD:s underlåtenhet att, trots åläggande, översätta och sprida den ampra kritik Sverige fått på sin samepolitik av två bestämmande FN-kommittéer i Genève, se min artikel i Samefolket 5/2003, här bilagd och Jordbruksdepartementets helt avvisande inlägg här den 10 juni 2003 å Utrikespolitiska Institutet (ett inlägg som genom tekniska brister ej bandades) lär det dröja innan etik och moral i samefrågan, vulgärdarwinistisk nedvärdering av samerna i lagen etc. officiellt upptas i Sverige. Enligt Bertil Bengtsson är detta icke-fakta. Trots sekteristiska drag, Finnemissionens inställning är nog ej helt död, är debattklimatet friare i Norge, högre i tak. Förhållandena var helt annorlunda när vi i Sverige hade konsultativa statsråd i själva regeringen (Dag Hammarskjöld!), motsvarande nutidens rättschefer men med självklar rätt till egen åsikt, vilken de ej hade anledning att av karriärskäl dölja och så småningom förtränga. Detta har fått en ödesdiger verkan i HD när folkrätten så snabbt utvecklas till urbefolkningarnas (i Sverige samernas) fördel, vilket riksdagen trots sitt motstånd måste acceptera under EU:s tryck, konventionernas tryck inklusive ILO 169, men där HD lätt blir en konservatismens högborg med föråldrade departementsåsikter som "herrschende Meinung". För den just skildrade föråldrade svenska åsiktsriktningen är en utredning om samisk forskning och forskningsetik närmast begreppsmässigt otänkbar. Har ej Hägerstöm sagt att etik och moral totalt saknar värde i juridiken, där enbart lagstiftarens produkter positivt gäller, oavsett om de mot grundlagen bygger på vulgärdarwinistisk nedvärdering, olikhet inför lagen och civilrätten mellan hög och låg, etnisk diskriminering och frånvaro av ersättning vid tillgrepp av rätt såsom särskilt kameralt skattlagd jakträtt 1646 och dito fiskerätt enligt lagakraftvunna utslag likmätigt 1841 års brev om bestämmande av säkra gränser för lappallmogens (kollektiv) renbetestrakter (tidig avvittring, väl att skilja från senare avvittring). Påvisande av att den norska "kulturella" förnorskningen av norska samer har en ännu värre parallell i den svenska försvenskningen av icke-renskötande svenska samer genom att de brutalt blev helt utdefinierade 1928 är en etisk fråga som är o-existent i hägerströmianens svenska värld i Sverige. Detta är en fråga som ligger i

71

förlängningen av Altevatnmålet 1968 och Skattefjällsmålet 1981. Frågan observeras i den norska här behandlade "etikboken" men är närmast o-existent i Sverige, där t.o.m. Gunnar Sträng kördes över i fråga om etnisk folkräkning av samerna, som Genève nu kräver. Den svenska regeringen tycker sig här ha skapat önskade och önskvärda fullbordade fakta. Den bestående utdefinieringen gäller som sagt de icke-renskötande. Mot denna utdefiniering protesterade SSR 1968 i det Samepolitiska Programmet och vid Tärnamomötet och i Porjusmanifestet på 1970-talet. Krafter som ville behaga regeringen drev SSR bort från denna etiska allsamiska linje, det var mycket enklare att göra SSR till en fackförening för renskötare utan någon skarp forskningskrävande rättskamp ens för dessa, farväl till ork och tåga och välplanerade processer på relevanta grunder och utan formfel. Keep smiling. Vad de renskötande fjällsamerna beträffar stängdes de in i biskop Bergqvists nomadskola av 1913 med hälsofarliga förläggningar och lägre bildningsmål än i folkskolan. Detta skapade boklösa hem, brain drain och inavel. Endast fjällsamebarn hade tillträde till nomadskolan. Ändock är en svensk officiell juridisk utredning om svensk sameforskningsetik, trots EU-medlemskapet som framtvingar åtlydnad av konventioner inklusive ILO 169, fortfarande av konservativa hägerströmianska skäl tyvärr ytterst avlägsen, närmast otänkbar. EU-trycket erkänns dock av Bertil Bengtsson, Sveriges riksdag kan ej i längden, trots de starka antisamitiska mångtaliga lobbygrupperna och egen motvilja, behålla Sveriges jumboposition i urfolkspolitiken. Genom mångtaliga sameutredningar med dubiösa, på olika sätt för uppgiften o-ägnade, utredningspersoner, enstaka undantag finns som Ingemar Eliasson, med styrande direktiv målar staten upp falska kulisser, bakom vilka döljs viljan att skapa fullbordade fakta som pga. den mycket långa tidsutdräkten (jakt- och fiskerätten togs från samerna olagligt 1992 av Per Unckel och riksdagen) gör restitution – realistisk ersättning alltmer avlägsen trots konventionerna inklusive ILO 169. Staten bedriver, till skillnad från Norge och Danmark, beträffande ILO 169 en mångårig uppskovspolitik med flera förhoppningar, varav en är att trötta ut samerna som i tidsavsnittet saknar ledare med ork och tåga och – delvis intuitiv – kunskap som akademikern Gustaf Park, och en annan som sagt är att skapa fullbordade fakta som blir svåra att rätta till/lämna adekvat ersättning för. Den rätta linjen är den norska, ratificering genast av 1989 års ILO 169, vilket medlemskapet i ILO kräver. Hindret har ju bestått i att Sverige, till skillnad från Norge, brutalt 1928 utdefinierat majoriteten av samerna från all samisk rätt, vilket SOU 1999:25 bemödade sig att dölja. Hägerströmianerna med sin begränsning till "positiv rätt", även om den är antisamitiskt grundad, och sitt förnekande av etik och moral och folkrätt (W. Lundstedt) betraktade professor Gunnar Erikssons utredning om vulgärdarwinismen som o-existent och förgriplig. Staten förutsätter en numera helt obefogad grundlös tilltro till det statliga utredningsväsendet, som detta allmänt förtjänade på de konsultativa statsrådens tid

72

då objektiviteten och grundlagen satt i högsätet (efter Gustaf von Düben 1872 och Knut Olivecronas politiska åsiktsbyte och genomslag i HD 1884 har det dock ej funnits någon objektivitet i de svenska utredningarna för samernas del). Mot denna bakgrund av svenska misstag beträffande t.ex. occupatio per universitatem (universitas betyder här sameby, stor eller liten) och av svenska falskheter som privilegium odiosum (lapprivilegium är ett svenskt konstruerat falsifikat av 1928 varpå rennäringslagen fortfarande vilar) är det ytterst intressant att Norges forskningsetiska Komiteer i sin publikation 2, 2002 gripit sig an med ett ämne och tagit grepp, som Sverige med sin enormt starka hägerströmtradition (en sorts sekterist-religiös barnatro) aldrig tar upp (etik och moral är juridiskt o-existent; folkrätten som bygger därpå med sin starka urfolksrätt – starkare än normal minoritetsrätt – kommer dock med EU:s hjälp att tvinga svenska riksdagen till reell efterföljd trots utredningskulisserna och deras syfte: fullbordade fakta till samernas skada under den långa "utredningstiden"). EU och dess omhuldande av de internationella rasdiskriminerings- och mänskliga rättighetskonventionerna CERD och CCPR, barnkonventionen m.fl.; kommer riksdagen ej att i längden kunna undgå. Det nuvarande förtigandet av de bestämmande Genèvekommittéernas ampra kritik av Sverige – se Samefolket nr 5/2003 s. 14–15 – kan regeringen och UD ej mot dessa kommittéers krav upprätthålla (vid krav från samer att få ut texterna på svenska hänvisar UD till Genèves hemsida – engelsk text). Det rätta hade naturligtvis varit att ratificera ILO 169 samtidigt med Norge, men Sveriges skräck för att den nyssnämnda brutala utdefinieringen av samernas majoritet 1913 (nomadskolan) och 1928 (det ännu bestående falsariet "lapprivilegium") skulle blottas låg i vägen. Norge hade ju alltid erkänt urfolket samerna som en enhet (nu i Norge 45.000) som skulle förnorskas, medan Sverige juridiskt utdefinierat samernas etniska majoritet med enastående brutalitet, av Sveriges 25.000 samer är en mycket stor etnisk härstamningsmässig majoritet, även de lappmarksboende, utdefinierad i strid mot ILO 169, vilket SOU 1999:25 som sagt gör allt för att dölja; Genève kräver som nämnt etnisk folkräkning i Sverige. Nu till texten i den norska etiska sameforskningsboken, publ. 2/2002 där även jurister medverkar. Motsvarigheten i Sverige: Svenska Värderingar? Att ifrågasätta det invanda, Stockholm 2002, Carlssons förlag, är sponsrad av Röda Korset, har kungligt förord men har ej kunnat få med någon jurist ur etablissemanget – domarkåren i Sverige, klarsynen fattas där. Boken har mycket stor saklig tyngd men är ej en officiell utredning som den norska. Det kan här av utrymmesskäl ej bli fråga om referat och närmare sakgranskning av den norska "etikbokens" olika artiklar. Jag måste inrikta mig på de principiella frågorna, vad som i ont och i gott skiljer Norge från Sverige i sameforskningen och samefrågan – juridiken. Det som är bra för samerna i Norge i forskning och i juridik (t.ex. ILO 169) borde förenas med motsvarande företeelser i Sverige till samernas bästa (t.ex. tingsrättens från grundlagsstridig nedvärdering fria, på lappmarkserfarenhet grundade dom i Skattefjällsmålet). Samerna är offer för politiska trätor 1905 Sverige-Norge

73

(oskyldiga offer). Här borde upplysningsmännens fria etiska syn med samernas neutralitet i krig (underförstått mot våld och tvångsförflyttningar) i kodicillen återkallas till liv och tillämpning och forskningsrancuner mot etiska föregångare och aktivistiska rättegångar inställa. Kirsti Strøm Bull inledde sin sameforskning runt 1995. Hon visar ej någon uppskattning av eller ens kännedom om den forskning som drevs runt professor Wilhelm Aubert, med ytterst stark etisk prägel och kanske just därför mot nästan krampaktigt motstånd i Norge, och bl.a. avkastade boken Nordisk Nykolonialisme, samiska problem idag (red. Lina R. Homme). Det Norske Samlaget, Oslo 1969 (Orion) med juridiskt bidrag av Cramér, och i övrigt av Aubert, Nils Jernsletten, Anton Hoëm, Lina Homme och Per Otnes, vilken även skrivit en särskild bok i ämnet. Cramérs bidrag i denna bok vilar på juridisk forskning inom Kammarkollegiet från 1954 (den svenska dåvarande myndigheten för historisk samejuridik), och som sameombudsman från 1962 (till 1997) med den banbrytande segern i Altevatnmålet 1965 och 1968 (där Norge och Sverige bestritt all samisk civilrätt – jfr Varfjell 1979). Strøm Bull, s. 88–98 fick av Carsten Smith lära sig att Norge grundats på territorerna till två folk norrmän och samer (märk här att kvänerna ej är med). Detta var naturligtvis ej något som Smith då konstruerat själv utan grundade sig på studier av litteratur, ej blott norsk-nationell sådan av Peder Kjerschow m.fl., märk 1904 års norska betänkande med dennes antisamitiska uttalanden där samerna bl.a. ska förvägras tillgång till domstol (Lantbruksdepartementet ska slutligt avgöra land- och vattenfrågor för samerna). Smith hade säkerligen kunskap om Karl Nickul (skolter), Tegengren (Kemi), Israel Ruong (Torne), Hultblad (Lule), Göthe (Ume), Solem, Terje Wold, Tönnesen, Jacob Sundberg, Hugh Beach, Tom G. Svensson, Cramér (Torne lappmark med Altevatn 1963–1968 samt Jämtland med Skattefjällsmålet 1966–1981 med ett pärlband av professorer, publicerat och bandat; Jämtland-Härjedalen blev officiellt svenskt först 1645 i Brömsebrofreden), andra onämnda. Carsten Smith är ej offer för den norska ensidigheten hos Strøm Bull, Erik Niemi och Henry Minde. Carsten Smiths uttalanden å s. 90 om rätt att utöva kultur gäller hela samefolket i Norden. Smith gör ej undantag för den svenska icke-renskötande gruppen (som Sverige brutalt gör, se SOU 1999:25). Cramér har även publicerat Studier i renbeteslagstiftning 1970 (med jordrättsexperten dr Gunnar Prawitz), Norstedt, Stockholm, som innehåller ett särskilt kapitel av Cramér om förhållandena med Norge (Kap. VI). Cramér påpekar här att unionsfejderna gjorde samerna impopulära i Norge, enär Sverige sin plikt likmätigt tog sina medborgares rätt tillvara i dessa diplomatiska fejder. Samerna kom

74

oförskyllt i kläm. Detta blev ännu värre när Albert Ehrensvärd som svensk utrikesminister på Kjerschows krav, mot de partipolitiska motståndarna Hjalmar Hammarskjöld och landshövding Karl Bergström, gick med på grundlagsstridiga tvångsförflyttningar av nordsamer, möte med norske utrikesministern Irgens i Kjerschows närvaro i Göteborg 1912 (Karl Staaffs regering). Det var alltså en inomsvensk partikamp, det gällde att komma åt partipolitiska motståndare på samernas bekostnad, etiken häri var greve Ehrensvärd likgiltig, en hög ande som översatte subtil fransk poesi. "Ehuru liberal var Albert Ehrensvärd dock ej någon folklig man" (Biografiskt lexikon). Detta ledde (trängsel) till utdefinieringen av de svenska icke-renskötande samerna 1928 genom liberalen Johan Widén (falsariet lapprivilegium). Det fordras en omfattande beläsenhet för att bedöma dessa saker och den saknas tyvärr ofta hos såväl de berörda (samer) som hos de beslutande (politiker under lobby-inflytande) och hos journalistgruppen, som ofta eller nästan alltid har hand om initiativet i samhället. Det är därför nödvändigt att lyssna till exempelvis professorerna Hugh Beach, Tom G. Svensson och Gudmundur Alfredsson med stor uppmärksamhet. Detta har ju också i högsta grad med "unionsjubileet" Sverige-Norge 2005 att göra. Albert Ehrensvärd och hans medhjälpare 1912 talmannen i första kammaren och presidenten i Svea hovrätt Ivar Afzelius var båda tidspräglade intelligensaristokrater utan den förståelse för lappmarksförhållanden och enkelt naturnära liv som fanns så markant vid 1700-talets mitt (kodicillen med förarbeten) då all sjöfart var vindberoende och all landtransport hade levande dragare, samerna hade ett betydande kommunikationsmonopol. Samernas äganderätt genom ockupation (av sameby – universitas), genom kameral skattläggning och på dessa rättsinstitut grundad besittning var och är en civilrätt till land och vatten lika väl som de gamla vidsträckta adelsgodsen (fertil mark) som består och respekteras genom CCPR och Europakonventionen 1950. Kung Karl Johan tog bort Norge från det danska enväldet och godkände i Norge en mer demokratisk författning än Sverige hade då. Samerna hade ingen skuld, intet inflytande 1905, 1912 eller i 1919 års renbeteskonvention som i tysto vilade på tvångsförflyttningar. Dessa gick i sin tur i mycket tillbaka på gränsspärrningen Finland-Norge 1852 (amtmann Harris lyssnade ej på samerna men utrikesminister Stierneld lyssnade på Harris). Kjerschows tes att samerna saknade civilrätt återgick hos staterna 1960 när de bestred att samerna hade egen civilrättslig talan, vilket dock för Sveriges del framgick av 1873 års brev om ombud för "de svenske lapper i Troms og Nordland fylker", som länsstyrelsen i Norrbotten årligen åberopade vid förordnandet av en norsk advokat utan att på Cramérs begäran kunna förete kungabrevet av 1873; av Kammarkollegiets exemplar framgick att lapparna skulle ge advokaten fullmakt i varje särskilt fall men detta tillämpades ej, länsstyrelsen ansåg att rätten var en rätt för staten, samma förhållande på norsk sida. Altevatnmålet avsåg att bryta, och bröt, Kjerschows uppfattning genom Højesterett som gav de svenska samerna den av

75

staterna helt förnekade civilrätten – det var den rätten det processades om i målet – ej blott en ersättningsrätt i vattenmål. Advokaten Andreas Arntzen, som förlorat målet för Lantbruksdepartementet i Højesterett (Vassdagsvesenet med advokaten Lous vägrade fullfölja), blev sedan juridisk norsk sekreterare i den följande renbeteskommissionen, han ville politiskt ta tillbaka vad han förlorat juridiskt, medan de svenska samerna vägrades juridiskt biträde av Björn Dalan eller Cramér, som de begärde. Detta ledde till att Nikolaus Kuhmunen gav upp de krav som Per Idivuoma var den ende att hävda i kommissionen. När det talas om etik bör redovisningen av vad som hänt vara fullständig, de statliga utredningarna är långt ifrån alltid förenliga med de verkliga dokumentens sanning. Personer som Arntzen och Albert Ehrensvärd ville rekompensera personliga eller politiska lidna nederlag på bekostnad av en part som ej fick föra talan adekvat. Civilministern Axel Bergström uttalade 1873 i riksdagen att det ej kunde komma ifråga att genom lagstiftning reducera samernas lagliga rätt. Detta skedde när principerna i 1873 års avvittringsstadga riksdagsbehandlades, gällande Västerbottens och Norrbottens lappmarker, där nybyggarna skulle få gränser, vilket ej innebar att staten blev ägare till den icke avvittrade övriga marken. Vid tillämpningen av 1873 års stadga gränsbestämdes ej samernas områden men Axel Bergströms ord gällde och Carleson 1868 och Nordström 1871 var i gott minne. Likväl var 1841 års bestämmande av säkra gränser för lappallmogens i Jämtlands län renbetestrakter, som enligt förarbetena skulle skilja mellan Kronans, nybyggarnas och samernas marker, ett bestyrkande av samernas ockupation, skattläggning 1646 lika med bondhemman jämte djurskjutning, skattläggning av fisket, besittning och hävd till bestämda jordeboksförda fastigheter något helt annat än 1873 års avvittring, trots att Åke Holmbäck sökte blanda bort korten i SOU 1922:10, där han ändrade mening från 1920. Utan isbrytaren Altevatnmålet och utan Skattefjällsmålet, i vilka samerna hävdat sin civilrätt, hade samernas möjligheter att nu vinna framgång med stöd av en radikalt förbättrad folkrätt varit små. Altevatnmålet startade 1963, 80 år efter "fellesloven" och Skattefjällsmålet 1966. Axel Bergströms son Karl Bergström, landshövding i Norrbotten, var 1905–1912 troligen den ende deltagaren som hade levande kontakt med samerna och mot sådan bakgrund tog vara på deras intressen i linjen Carleson–Nordström–Axel Bergström 1868–1871–1873 fortsatt av Hjalmar Hammarskjöld–Karl Bergström 1905 som sveks av de politiska inomsvenska motståndarna Karl Staaff och Albert Ehrensvärd 1912 med bistånd av den svenske skiljemannen i 1909 års norsk-svenska skiljedomstol (Matzen – Gram de övriga), Ivar Afzelius som 1912 förordade den grundlagsstridiga tvångsförflyttningen av nordsamer. Ehuru Peder Kjerschow varit av Sverige utsedd till ombud för "de svenske lapper i Troms og Nordland fylker" och då kritiserat norska myndigheter för dålig behandling av samerna, är det mindre troligt att han i arbetet med 1904 års norska betänkande

76

konsulterat några samer. Han var väl en av de talrika åsiktsbytarna till samefientlighet i samefrågan Knut Olivecrona, Ivar Afzelius, Åke Holmbäck m.fl., alla av politiska skäl, samt den kunnige kameralisten kammarrådet Åke Bohman, avliden som sekreterare i den svensk-norska renbeteskommissionen, som efter direktkontakt med samerna i fält tvärtom bytte åsikt till samernas fördel och övergick till att ansluta till kollegan Cramérs forskningsresultat. Cramér valde aktiv rättskamp framför att från t.f. kammarråd bli ordinarie, framför akademisk karriär. Utan aktiv rättskamp i rätt tid, 80 år efter den nedvärderande lagstiftningen, analyserad av professor Gunnar Eriksson, hade samernas rätt till land och vatten förvissnat under statligt tryck. Bohman efterträddes av Hans-Åke Wängberg, en vattenrättsjurist utan forskningsintresse som på skämt sade: Jag hade aldrig sett en lapp eller en ren, men Danmarks alla lyxhotell kände jag utan och innan, det var där kommissionen sammanträdde. Kommissionsmedlemmen Per Idivuoma, nykterist, kunde även berätta interiörer därifrån, allt av etiskt intresse. Till skillnad från Carsten Smith har Kirsti Strøm Bull kommit sent till sameproblemen och den med dem förenade etiken. Att erkänna föregångare som Wilhelm Aubert med hans etiska krets, med dess juridiska sakkunskap, Knut Bergsland, Gerhard Hafström, Tom G. Svensson och Gunnar Eriksson m.fl. är god etik. Genom den tidiga avvittringen (1841) är samernas rätt till land och vatten bäst befäst med säkra gränser i Jämtlands län, byggande på den enhetliga samiska äganderätten i Sverige ända sedan Gustv Vasa 1526, 1543 och 1551. Bertil Bengtsson har en tendens att framhålla Korpijaakko och Strøm Bull för att kasta en skugga på lappmarkskännaren professor Knut Bergsland m.fl. Audhild Schancke skriver s. 99–133 intressant om skelettfrågor. Hon nämner s. 101 Alette Schreiners skallmätningar i Hellemotbotn i Tysfjorden 1932. Som besökare på plats läste jag hennes otroligt rasistiska antisamitiska skildring därifrån, ett exempel på att man måste gå till själva dokumenten. Den av Bertil Bengtsson med stor kraft radikalt förnekade vulgärdarwinismen med nedvärderingen tillmäts av Schancke en avgörande roll s. 103. Jag har ovan talat om etik och moral i samefrågan som o-existent för den svenske politiske juridiske hägerströmianen, s. 105 säger Schancke "Samisk fortid var et icke-tema i norsk historieskrivning" (syftar på Yngvar Nielsen). Hennes fortsättning om rasläran i Norge och Halvdan Bryn är ytterst läsvärd. Parallellen med professor Herman Lundborgs professur och Institut för rasbiologi vid Upsala Universitet 1922 under beskydd av vulgärdarwinisten K. B. Wiklund med stort inflytande är uppenbar men utförs ej av Schancke. Norska forskare har skarp blick i "Sameetikboken" som är officiell, men har påtagligt svårt att blicka utanför Norges (sentida 1751) gränser, vilket sameetiken kräver. I Schanckes ytterst läsvärda framställning nämns s. 122 Arbetsgruppen för urfolk under FN:s människorättighetskommission WGIP, som nyligen har etablerat ett permanent forum under professor Ole Henrik Magga. Under nämnda kommission

77

sorterar även de förut nämnda rasdiskriminerings- och MR-kommittéerna, som även är klagoinstanser, som kan avgöra mål när inhemska rättsinstanser "uttömts", vilket för samernas del i Sverige är omöjligt pga. brist på fri rättegång och stora rättegångsskulder pga. bristfälligt skötta mål (vinterbete i Härjedalen, försummelse att uttömma inhemska rättsmedel i Strasbourg-mål) och pga. 11:14 RF, som hindrar fri domstolsprövning i Sverige, men som sagt saknar motsvarighet i Genève-Strasbourg, om samerna mot alla odds skulle hinna dit. Ytterst viktig är noten s. 127 om ILO 169, där d) "opplevelse av undertrykkelse, marginalisering, frarövelse, utelukkelse eller diskriminering, uansett om disse forhold fortsatt er til stede", anses relevant för rätt, t.ex. till land och vatten. Det rör sig ju i ILO 169 om en rätt sui generis för ett folk, ej en näring. HD prövade i det dispositiva Skattefjällsmålet ej någon rätt sui generis, ej heller rätt enligt mom. d). Dessa grunder kan samerna alltså åberopa utan hinder av 1981 års HD-dom. Målet individualiseras genom grunden som åberopas, ej genom fastigheten. Det är ej så dömt, att staten äger skattefjällen (yrkande därom fanns ej). En viktig omständighet är givetvis, att de dock av HD prövade, yrkade rättsgrunderna av HD missbedömts, ockupation av sameby liten eller stor (occupatio per universitatem), kameral skattläggning med jordeboksredovisning under skattetitel, som senare olagligt ändrats i strid med 1789 års garantier för jordnaturs oföränderlighet, besittning, lagakraftvunna avvittringsutslag och antisamitisk nedvärdering i lagstiftningen (samernas ockupation skulle blott gälla vad de ursprungligen nyttjade, säsongvis mulbete, jakt, fiske, vilket ej gäller de vidsträckta fertila adelsgodsen eller bondhemman – likhet inför lagen – etnisk nedvärdering). Ändringen av jordeboksnaturen skedde utan samernas hörande och är uppenbarligen av medvetet antisamitisk natur som ohistoriskt vunnit anslutning i Sverige på 1880-talet, ett av många led vid den tiden i statens försök till tillgrepp av samernas gränsbestämda mark (Jämtland-Härjedalen). Jag anser att min av Gunnar Eriksson bestyrkta teori om vulgärdarwinism-nedvärdering nu fått allmänt erkännande. Min parallell samer-adel-ockupation-äganderätt kommer att erkännas av framtiden (rätt till skog och utmark). Ragnvald Kallebergs uppsats Om vitenskapelig ydmykhet är ytterligt läsvärd. Man kan gott säga att detta gäller särskilt för det stora antalet kvarvarande svenska hägerströmianer, som aldrig präglats av någon som helst ödmjukhet. Det är här omöjligt att ens försöka referera Kallebergs intrikata, värdefulla framställning s.151–185. Einar Niemi s. 22–44 har sitt stora intresse hos kvänerna, som enligt Carsten Smiths definition ej är bland de territorieägare, på vilkas territorier Norge (liksom Sverige) grundats (se 1776 års karta). Mitt personliga intresse för samerna är till stor del grundat på den nedlåtande behandling (självsyn) de fick i vattendomstolarna på 1950- och 1960-talet, och av Vattenfall alltsedan 1918, och på att det är ett folk som aldrig fört krig (vilket ej

78

hindrar att samiska värnpliktiga oftast är elitsoldater i nutiden). Samernas rätt till neutralitet i krig enligt 1751 års kodicill har givetvis ej tillkommit som en nyskapelse eller av en slump. Den är en hedersbevisning av upplysta män till en fredlig kultur med en rätt till land och vatten inom samiska gränser före 1751, civilrätt, som ej ska attackeras genom krig eller våldsamma påtryckningar eller lärd formaljuridik. Andra fredliga folk är tibetanerna, aboriginerna, bushmän, pygméer m.fl. I Mabo-målet vann urbefolkning i Australien en juridisk seger, efter folkmordet i Tasmanien. Tibetanerna kan under kommunismen ej föra någon rättegång och deras land har nyligen av grannlandet Indien förklarats tillhöra Kina, vilket kan medföra svåra problem i Tibet och för tibetanska flyktingorgan i Indien. Samerna som fredligt folk, som aldrig velat bilda egen stat, förtjänar den respekt för sin rätt till land och vatten, som upplysningsmännen gav dem genom sin emancipation av rätten till land och vatten, som redan Gustav Vasa som sagt respekterade 1526, 1543 och 1551 och som neutralitetsrätten förutsätter. Skulle det vara möjligt att ta samernas land och vatten med våld eller genom infiltration, vore en neutralitetsregel, liksom regeln om självständig samisk rättskipning, Den Lappiske Nationens Conservation, blott en för upplysningsmännen helt otänkbar cynism. Rättvisetänkandet hos Hielmstierne och Stampe, Klinckowström m.fl. är oförenligt därmed. Jag är en stor beundrare av Finland och det finska folket med dess tapperhet och sisu, som ej minst Sverige utnyttjat efter Gustav Vasas långa fredsperiod internationellt. Finland har också visat dessa beundransvärda egenskaper i kampen mot kommunistisk aggression. Det speciella krav på rättsskydd, som ett icke-krigförande folk, urfolk, enligt min mening har, är dock ej något kvänerna kan stödja sig på, hur beundransvärda de än ter sig med sin enastående livsduglighet i ett hårt klimat. Deras expansion har dock skett på de fredliga samernas bekostnad. Min uppskattning av de fredliga folken – dessa folks attityder är dock vad som behövs i en värld med våldsam folkökning och stark tonvikt på krigiskt våld utan fredlig uppföljning – delas ej av svenska jurister, som ej kommit loss ur hägerströmianismens grepp (som Norge till stor del sluppit). Einar Niemis favorisering av kväner framför samer och hans tendens att eliminera forskningsmiljö Oslo–Uppsala–Stockholm–Lund (folkrätt) har slagit an i Sveriges konservativa miljöer. Niemi har ej med Hugh Beach, Tom G. Svensson, Gunnar Eriksson eller Cramér i sin litteraturlista. Utrymmet hindrar vidare granskning. Etikboken är imponerande på en svensk, som tyvärr måste anse en officiell svensk motsvarighet ligga bortom horisonten.

Den som har fölt horisontens evig vikende krets har fattet frihetens vesen aldrig å bli tilfreds

79

men altid å flytte dens grenser vidare ut etsteds Nordahl Grieg ur minnet

Norge har, trots vissa av norrmännen själva kritiserade sekteristiska drag, en höjd i debatten och i just norska Højesterett som Sverige saknar med sin obefintliga officiella sameetikdebatt och i HD. En domstol som utan ord avkänner den politiska vittringen, fakta och icke-fakta, en sak av största etiska intresse, ämbetsmännens självständighet och höga obyråkratiska etiska öppenhetsnivå och kritiska mod. Den svenska riksdagens och dess partiers sameattityd är som hos Tegnér:

När de mäktige på jorden Trampa en föraktad ätt Och i Södern och i Norden Styrkan överallt har rätt När den svagare förtryckte Än sin dolk i gördeln bär I din egen barm du flykte Och slut frid med Världen där (Tegnér Fridsröster ur minnet)

Den svenske hägerströmianen bör lyssna till Gunnar Ekelöfs översättning i Valfrändskaper av sufisten Rumis dikt (ur minnet):

Hur länge skall vi som barn i jordiska kretsen fylla vårt sköte med stoft och stenar och skärvor? Kom låt oss fly från barndomen upp till de vuxnas fest Se hur den jordiska infattningen har fångat dig! Skär sönder säcken och höj ditt huvud fritt.

Kompletterad enligt manus. (Cramér är jurist, författare och journalist.)

80

I en framställning till regeringen 2002-07-14 med med viktiga bilagor har Den Samiska Budkaveln åberopat sin korrespondens med statsrådet Annika Åhnberg, som ledde till dennas ursäkt å regeringens vägnar för samerna för grundlagsvidrig tvångsförflyttning, usel skola och det faktum att samerna aldrig själva fått bestämma definitionen av same i Sverige eller fått ens något mått av autonomi (jämför Åland, Färöarna, Grönland).Vid nämnda framställning var fogad en föreläsning vid samedag VIII i Stockholm 2002-04-24 där Tomas Cramér s 701 beskrev hur professor Kell-Åke Modéer blockerat doktorandforskning om samerna, utan att Modéer själv äger några kunskaper i den invecklade samejuridiken med dess starka kameraljuridiska kopplingar och anknytningar till den administrativa norrländska avvittringen, som ej kunde (det kända rättsfallet Lilla Hamnskär) avklippa befintlig kameral civilrätt, (lappen själv som för landet skattar 1751 etc.). Budkaveln framhåller att Modéer ej publicerat sig inom den komplicerade samejuridiken, utan sysslat med rättskipningen i Sveriges tyska besittningar, advokatväsendet i USA och annat långt från samerna. Det finns sakkunniga inom kameral- och jordskatteväsendet som vore mycket värdefullare för Jan Alvös eventuella utredning, särskilt som nomadismen erkännes av konventionen ILO 169, vilket gör att alternativa vintervandringsstråk till det bete som kan vara tillgängligt är nödvändiga. Arkeologin har visat att sådana stråk alternerat historiskt, varför urminnes hävd ej får fattas alltför ortsbestämt och årsvist. Lagbesluten om sedvanerätt till vinterbete har en allmännare syftning. Traditionell uppfattning är att sedvanerätten sträcker sig till kusten i Norrbotten och Västerbotten (se Mankers karta).Alvö och Modéer saknar lappmarkserfarenhet. Hela gränsbestämningsidén är stridande mot ILO 169, som försvarar nomadism, och bör återkallas. Den tjänar blott samernas motparter.Den rättshistoriska trygghet som namnet Modéer avser att skänka är en illusion. Modéer har aldrig satt sig in i samejuridiken, och den avgörande kameralistiken, t.ex. 1646 års skattläggning av skattefjäll för djurskjutning, (grundskatternas avskrivning avsåg ej att någon civilrätt skulle mistas; under 1886 års och följande lagar ligger nedvärdering av samerna som skarpt kritiserats i Geneve). Budkaveln anför jäv mot Modéer vad gäller Jan Alvös eventuella utredning.Historiska museet har just nu en utställning där det görs gällande att samlevnad samer – svenskar alltid varit friktionsfri. Detta stöds med äldre insignifikativa citat. Åsa Simma har filmats och filmen visas kontinuerligt på museet, men Åsa Simmas budskap är något helt annat (tyvärr är ljudkvaliteten sådan att hennes budskap ej går fram).

81

Den Samiska BudkavelnStoppa Jan Alvös gränsbestämning

Författare som t.ex. Bernhard Nordh, Svante Isaksson och Lennart Lundmark visar i modern tid att utställningen ger en felaktig bild. Kritiken mot Sverige från Geneve visar detsamma. Museet har ej kunna besvara kritiken.Tredskodomar mot samernas vinterbetsrätt har meddelats, då samerna ej har råd att processa och ej har fri rättegång i livsavgörande processer; fri rättegång avskaffad efter de framgångar samerna enligt Bertil Bengtsson vann i 1989 års dom i Skattefjällsmålet, framgångar som gjorde att staten avstod från att taga ut vunnen rättegångskostnad (riksdagsbeslut).Sådana tredskodomar kan ej vara avgörande mot ILO 169 och den starka kritiken mot Sverige från två instanser i Geneve 2001-2002, Rasdiskrimineringskommissionen och Männisorättskommittén har framfört kritik som borde självmant upptagas av diskrimineringsombudsmannen.Statliga utredningar får ej vara präglade av informations- och faktaresistens (beskriven i brev till professor Hugh Beach 2002-07-31).# Den Samiska BudkavelnStoppa Jan Alvös gränsbestämning II

I en framställning till regeringen 2002-07-14 med viktiga bilagor har Den Samiska Budkaveln åberopat sin korrespondens med statsrådet Annika Åhnberg, som ledde till dennas ursäkt å regeringens vägnar till samerna för grundlagsvidrig tvångsförflyttning, usel skola och det faktum att samerna aldrig själva fått bestämma definitionen av same i Sverige eller fått ens något mått av autonomi (jämför Åland, Färöarna, Grönland). Art 1:2 i ILO 169.Vid nämnda framställning var fogad en föreläsning vid samedag VIII i Stockholm 2002-04-24 där Tomas Cramér s 701 beskrev hur professor Kell-Åke Modéer blockerat doktorandforskning om samerna, utan att Modéer själv äger några kunskaper i den invecklade samejuridiken med dess starka kameraljuridiska kopplingar och anknytningar till den administrativa norrländska avvittringen, som ej kunde (det kända rättsfallet Lilla Hamnskär) avklippa befintlig kameral civilrätt, (lappen själv som för landet skattar 1751 etc.). Budkaveln framhåller att Modéer ej publicerat sig inom den komplicerade samejuridiken, utan sysslat med rättskipningen i Sveriges tyska besittningar, advokatväsendet i USA och annat långt från samerna. Det finns sakkunniga inom kameral- och jordskatteväsendet som vore mycket värdefullare för Jan Alvås eventuella utredning, särskilt som nomadismen erkännes av konventionen ILO 169, vilket gör att alternativa vintervandringsstråk till det bete som kan vara tillgängligt är nödvändiga. Arkeologin har visat att sådana stråk alternerat historiskt, varför urminnes hävd ej får fattas alltför ortsbestämt och årsvisst. Lagbesluten om sedvanerätt till vinterbete har en allmännare syftning. Traditionell uppfattning är att sedvanerätten sträcker sig till kusten i Norrbotten och Västerbotten (se Mankers karta).

82

Alvå och Modéer saknar lappmarkserfarenhet. Hela gränsbestämningsidén är stridande mot ILO 169, som försvarar nomadism, och bör återkallas. Den tjänar blott samernas motparter.Den rättshistoriska trygghet som namnet Modéer avser att skänka är en illusion. Modéer har aldrig satt sig in i samejuridiken, och den avgörande kameralistiken, t.ex. 1646 års skattläggning av skattefjäll för djurskjutning, (grundskatternas avskrivning avsåg ej att någon civilrätt skulle mistas; under 1886 års och följande lagar ligger nedvärdering av samerna som skarpt kritiserats i Genève). Budkaveln anför jäv mot Modéer vad gäller Jan Alvås eventuella utredning.Historiska museet har just nu en utställning där det görs gällande att samlevnad samer – svenskar alltid varit friktionsfri. Detta stöds med äldre insignifikativa citat. Åsa Simma har filmats och filmen visas kontinuerligt på museet, men Åsa Simmas budskap är något helt annat (tyvärr är ljudkvaliteten sådan att hennes budskap ej går fram).Författare som t.ex. Bernhard Nordh, Svante Isaksson och Lennart Lundmark visar i modern tid att utställningen ger en felaktig bild. Kritiken mot Sverige från Genève visar detsamma. Museet har ej kunnat besvara kritiken.Tredskodomar mot samernas vinterbetesrätt har meddelats, då samerna ej har råd att processa och ej har fri rättegång i livsavgörande processer; fri rättegång avskaffad efter de framgångar samerna enligt Bertil Bengtsson vann i 1981 års dom i Skattefjällsmålet, framgångar som gjorde att staten avstod från att taga ut vunnen rättegångskostnad (riksdagsbeslut).Sådana tredskodomar kan ej vara avgörande mot ILO 169 och den starka kritiken mot Sverige från två instanser i Genève 2001-2002, Rasdiskrimineringskommissionen och Människorättskommittén har framfört kritik som borde självmant upptagas av diskrimineringsombudsmannen.Statliga utredningar får ej vara präglade av informations- och faktaresistens (beskriven i brev till professor Hugh Beach 2002-07-31).Landet ovanför odlingsgränsen i Norrbotten och Västerbotten ligger enligt lag till samernas uteslutande begagnande. Samerna gör där ej anspråk på privat mark i vidare mån än lantmäteriet och lappskatten stöder (avvittringen). Staten måste respektera samernas rätt, liksom på skattefjällen i Jämtlands län. Dessa fjäll är genom lantmäteri avgränsade åt lappallmogen enlighet k. Brev 1841 om bestämmande av säkra gränser för lappalmogen i länets renbetestrakter, bekräftat genom utslag av länsstyrelse och regering, samt genom skatteläggning 1646 och senare. N.I.A. 1962 s 392. Här behövs ej ytterligare gränsbestämning. I alla fallen skyddar lappskatten det nomadiserande vinterbetet som civilrätt, skattläggning för djurskjutning förutsätter bete året om, även vinterbete på skogen, som staten ej kunde ge bort med större rätt än staten hade den när ”bondgänserna” senare bestämdes (avvittringen).

83

Enär I.L.O. 169 skyddar nomadismen, som innebär att man flyttar så långt betesbehovet kräver, olika långt olika år enligt en rätt sui generis, är en gränsbestämning av vinterbetet en självmotsägelse.Grundskatternas avskrivning var en politisk jämlikhetsfråga, det var uteslutet att denna avskrivning skulle medföra någon civilrättslig förlust av markrätt. Den som påstår sådan förlust har att styrka sitt påstående. Samerna har vinterbete i skydd av lappskatten, som ej blivit underkänd och ej kan gränsbestämmas.Skattefjällsdomen 1981 kan kritiseras. Klart är dock att den ej gällde vinterbetet.Till regeringen

Den samiska Budkavlen har genom personliga kontakter och ömsesidig korrespondens verksamt bidragit till statsrådet Annika Åhnbergs ursäkt på regeringens vägnar till samerna för grundlagsstridiga tvångsförflyttningar 1919–1939 av nordsamer. Verkningarna av dessa förflyttningar är fortfarande starkt märkbara, splittrande inom den svenska samegruppen, liksom biskop Bergqvists hälsovådliga, underhaltiga och splittrande (icke-renskötare var utestängda) nomadskola 1913–1941. Sveriges samepolitik, som statsrådet Åhnberg – regeringen – bad samerna om ursäkt för, ledde till/förutsatte splittring bland samerna själva. Detta har kommit till uttryck i sametingets arbete genom svårigheten att förena grupper, som regeringsåtgärder splittrat, "staten härskar genom att splittra". Samegrupper, som genom missriktad lagstiftning fått större rätt till land och vatten än andra, som utdrivits ur samebyarna, har av staten bringats i motsättning till de utdrivna, som bortdefinierats som samer. Brain drain och inavel hotar.I grannlandet Norge har en helt annan samepolitik förts, där alla samer räknats som samer utan juridisk definitionsmässig tvångsassimilering (Norge har dock haft en stark, nu övergiven, assimileringssträvan kring sekelskiftet 1900, då både Norge och på skilda sätt Sverige diskriminerade samerna-samekulturen).Fil. dr. Ulf Mörkenstam har i ett föredrag i Stockholm i april 2002 redogjort för "bortdefinieringen" av samerna i svensk samelagstiftning. Enligt dr Mörkenstam har de svenska samerna aldrig i modern tid fått själva bestämma vem som är same och heller aldrig – i motsättning till ålänningar, färingar och grönländare – fått någon – om aldrig så blygsam – autonomi (t.ex. att själva bestämma om sin redan 1328 och 1543 garanterade rätt till jakt och fiske). Dr Mörkenstams teser är publicerade i Röda Korsets bok Svenska Värderingar 2002 (bil.).Samefolket i Sverige bör behandlas med traditionell respekt (före 1884), som den enhet det är, med mycket större kraft än Rennäringspolitiska Kommittén gjort i SOU

84

Den Samiska BudkavelnÖppet brev till regenringen

2001:101. I SOU 1999:25 görs kardinalfelet att ILO 169 ej skulle gälla samerna som folk, utan blott renskötseln, alltså det ovan angivna härska genom att splittra, divide et impera.Denna skrivelse är avsedd som ett remissyttrande över just SOU 2001:101.Budkavlen stod som arrangör till Samedag VIII i Stockholm den 23–24 april 2002, där bland andra Ulf Mörkenstam, Tomas Cramér, Nils Johan Päiviö och Sigrid Stångberg talade. Ett viktigt tema var von oben-inställningen efter 1884 från svensk sida och nedvärderingen av samerna i lagstiftningen 1886 och senare, särskilt 1928 med falsariet lapprivilegium i stället för samernas civilrätt grundad på ursprunglig ockupation av mark av samegrupper, (även små familjegrupper, universitates, occupatio per universitatem 1751 rätt tolkat).En utmärkt slående och belysande parallell till denna samelagstiftning med missbruk av politisk makt och av nedvärdering är 1899 års Åkarpslag, promulgerad av Ludvig Annerstedt, denne har även utövat inflytande på samelagstiftningen.Om Åkarpslagen skriver juris professorn Nils Stjernberg i Nordisk Familjebok 1922, den s.k. Uggleupplagan: "Åkarpslagen plägar man benämna ett på grund af en motion af led. i Andra kammaren Per Pehrsson i Åkarp (se denne) 1899 gjordt tillägg till den allmänna straffbestämmelsen för rättsstridigt tvång (se d.o.) i Straffl. 15:22, genom hvilket tillägg straff infördes jämväl för försök till dylikt brott, dock endast för så vidt fråga är om försök att 'tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbetet eller att öfvertaga erbjudet arbete'. Genom den ensidighet, som utmärkte nämnda lagändring, så väl som på grund af förhållandena vid dess tillkomst i öfrigt, har densamma otvifvelaktigt i icke ringa mån bidragit till att rubba den aktning för lagen, som tidigare utmärkt det svenska rättssamhället. I stället för att straffbelägga försök till rättsstridigt tvång öfver hufvud, tog förevarande lagstiftning endast sikte på vissa slags försök till rättsstridigt tvingande och därvid endast på sådana, som ur det då politiskt maktegande arbetsgifvarintressets synpunkt voro särskildt betänkliga. Försök att rättsstridigt hindra någon att deltaga i arbetsinställelse eller att rättsstridigt tvinga någon att återgå till arbetet eller att öfvertaga erbjudet arbete straffbelades sålunda icke. Redan därigenom fick lagen i sin affattning en tydlig karaktär af klasslagstiftning. Än betänkligare var emellertid, att straffet för de sålunda straffbelagda försöken sattes lika högt som straffet för fullbordadt tvingande, ehuru eljest straffet för försök enligt Straffl. så godt som undantagslöst är lindrigare än straffet för fullbordadt brott. Särskildt odiöst blef detta afsteg från eljest vedertagen grundsats på grund däraf, att genom försökets likställande med det fullbordade brottet i förevarande fall tillika skapades en vidsträcktare häktningsbefogenhet vid dylika försök, än eljest hade behöft bli fallet. Det ensidiga intresse, som nämnda lagstiftning tjänade, markerades än tydligare därigenom att, medan rättsstridigt tvång enligt 15:22 eljest kan åtalas af allmän åklagare, endast om målseganden anger det till åtal, redan förut genom ändringar 1893 och 1897 i Straffl.

85

15:24 fastslagits, att det fullbordade tvingandet utan vidare skulle hemfalla under allmänt åtal, därest gärningen afsåg att 'tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå till arbetet eller öfvertaga erbjudet arbete' samt denna regel nu äfven utsträcktes till det straffbara försöket. Den af riksdagen antagna lagen sanktionerades af konungen trots afstyrkande af samtliga Högsta domstolens i förslagets granskning deltagande ledamöter. Flera förslag om dess upphäfvande eller ändring blefvo under den följande tiden af riksdagen afslagna. Först 1914, efter Världskrigets utbrott, vidtogs däri den ändringen, att straffmaximum vid försök nedsattes till 2 års fängelse, medan detsamma i fråga om det fullbordade brottet alltjämt är 2 års straffarbete. Till följd af denna ändring har ock häktningsbefogenheten i fråga om försök blifvit väsentligen inskränkt." N. S-g.Åkarpslagen vilade alltså, som renbeteslagarna, på politiskt maktmissbruk av ekonomiska skäl, och kan väl kallas kleptokrati, och på nedvärdering av vanlottade arbetare/samer, som betogs rätten att försvara sig.Lagar som vilar på diskriminerande nedvärdering bör avskaffas, och så skedde med Åkarpslagen medan renbeteslagstiftningen består, fortfarande vilande på det 1981 av Högsta Domstolen bortdömda falsariet lapprivilegium.En s.k. "fastighetsreglering", som skulle inneslutas i rennäringslagstiftningen kan givetvis ej göras gällande enär den vilar på nedvärdering och vulgärdarwinistiska rasläror utredda av professorn i idéhistoria i Umeå-Uppsala Gunnar Eriksson i Cramér: Samernas Vita Bok (SVB).I Kammarkollegium (på den tiden expert på äldre jordrätt) hävdade kammarrådet Åke Bohman att samernas rätt till land och vatten var en rätt av säreget slag, en rätt sui generis. Bohman var sekreterare i den svensk-norska renbeteskommissionen och blev stor kännare av 1751 års kodicill som garanttext för den lappiska nationens konservation, och som påbjuden för svenska domstolar genom Svea Hovrätts på riksdagsbeslut om kodicillen grundade universal 1752 (lapprätten, bestående enbart av samer, vilka fick egen jurisdiktion och neutralitet i krig, internationell emancipation). Bohman kände den äldre jordrätten på ett helt annat sätt än Hans-Åke Wängberg, som trädde in efter Bohmans förtida död. Wängberg ägde ej de insikter, som fanns och trots ändrad inriktning ännu består i Kammarkollegium men saknas i Högsta Domstolen, som därför alltid (dock trots yrkande ej i Skattefjällsmålet) hörde kollegiet och oftast följde dettas mening om äldre jordrätt. I Kammarkollegium ansågs ej renbeteslag-rennäringslag vara "lag om vem som äger fjällen". Syftet med lagen var alls ej att lösa denna fråga utan ursprungligen att lösa vinterbetesfrågan, utan att man då kände till arkivmaterialet, t.ex. 1646 skattläggning, eller ens gjorde seriösa försök i arkiven eller nyttiggjorde ev. arkivkunskap. Det är ej heller 1981 så dömt att staten äger Skattefjällen, JK vågade ej genstämma och yrka äganderätt för staten i Skattefjällsmålet i medvetande om att 1683 års skogspåbud ej duger som fångeshandling och att annan sådan ej finns. JK, den i ämnet väl insatte Hans Stark, erkände tvärtom i en förlikning 1988 giltigheten av avvittringsutslagen

86

enligt 1841 års fördarwinistiska avvittring, vilka utslag vunnit laga kraft med skattläggning vilande på 1646 års principiella skattläggning för djurskjutning och för själva fjällen som territorier viktiga för riksgränsen i en nyvunnen provins liksom norrut lappskatten vann malmfälten åt Sverige 1751. Samernas rätt sui generis bör ses som en ytterst stark mark- och vattenrätt med stor omfattning enligt JK 1988 – ILO 169. Sui generis-principen uppbär ILO 169, av 1989. Den är ej prövad, alltså ej underkänd, av HD 1981. Vid förberedelsen i HD, trots yrkande därom ej protokollförd, blev det klart att HD skulle genast underkänna en dylik princip. HD var endast beredd att göra en konventionell prövning av typ konventionell fastighetsrätt. Vid samma förberedelse i HD framförde JK (Gustaf Knös att maktprincipen borde avgöra målet till kronans förmån (Hägerström-tankegång, se Staffan Källström i Svenska Värderingar, Carlssons förlag 2002, s. 27-34). Trots yrkande därom protokollfördes ej heller detta. Det hade varit oklokt att yrka erkännande av samernas rätt sui generis med säker utsikt att få yrkandet ogillat. Rätten sui generis är alltså ej prövad, ej ogillad. Kronans påstådda äganderätt är ej heller (för att ej få den avslagen) yrkad, ej bifallen, i det dispositiva Skattefjällsmålet. Ny forskning har nu öppnat ögonen för rätten sui generis enligt bl.a. ILO 169, särskilt artikel 13 och följande.Ett stundom hört argument mot samernas äganderätt eller rätt sui generis till Skattefjällen är att det är "så stora områden". Internationellt är detta fallet med många urbefolkningars områden, aboriginer i Australien, vilka vann Mabo-målet, folken i Norra Ryssland, inuiter, bushmän och pygméer m.fl. i Afrika, okrigiska liksom tibetanerna, indianer i USA ("the Indians got the mountain tops") och Sydamerika. Här måste juridiska vikter gälla mer än politiska. I Sverige är det fråga om köldöknar som de okrigiska samerna på plats kunnat ockupera och ensamma nyttja med sin överlägsna mångsidiga ökenteknik av (halv)nomadiskt slag, godkänd i konventionen ILO 169. Tack vare denna teknik har samerna i modern tid först 1903 (malmbanan), 1918 (Suorva) och 1919 (tvångsförflyttningarna), då själva fjällen utsattes för tunga hot och angrepp, behövt ett aktivt effektivt juridiskt försvar mot staten, vilket samerna fick först 1962. Tidigare drev (före 1884) staten en riksgränspolitik där samerna var statens avgörande argument mot andra stater (lappskatten). Samerna var ännu 1868–1871 ej blott ohotade av staten utan direkt inom staten tagna i försvar med sin äganderätt. – Vidare erkänner staten vidsträckta enskilda markinnehav av mycket värdefull mark (ej öknar), t.ex. stora tämligen nyskapade bolagsskogar i Norrland och annorstädes, adelssläkters stora innehav i många fall ytterst grundade på ockupation (t.ex. Hörningsholm-Bordsjö).Det stöter på diskriminering att säga att sådana gamla eller nya stora innehav kan andra ha och kräva permanent respekt för även när det gäller nya användningssätt – men icke samerna. En sådan diskriminering torde strida mot Europa-konventionen 1950 med tilläggsprotokoll och mot 1966 års konvention om civila och politiska rättigheter, CCPR. Talan kan föras i Strasbourg respektive Genève (obs. Ivan Kitok-fallet). Även rasdiskrimineringskonventionen kan åberopas. Enligt lag ligger

87

skattefjällen och marken ovan odlingsgränsen (utanför enskild mark) till samernas uteslutande begagnande och detta skall ej ändras utan jakt och fiske återföras; fisket är särskilt skattlagt åt samerna på skattefjäll enligt NJA 1962, s. 392.Det är av stort intresse att taga del av artiklar i Biografiskt Lexikon om Eduard Carleson, Ivar Afzelius, Ludvig Annerstedt, Wilhelm Lundstedt och Knut Olivecrona (signifikativt för nedvärderingen av samerna är att Stig Jägerskiöld ej medtagit Olivecronas viktiga normerande välkända åsiktsbyte i samefrågan 1884, för nutidens jämställdhetspolitik så högst intressant).Budkavlen har här utvecklat och ytterligare exemplifierat de tankar och synsätt, som Budkavlen och Samedagarna I–VIII under lång tid konsekvent framfört och delgivit regeringen. Budkavlen riktar stark kritik mot den bristande yttrandefriheten – bristande publiceringsmöjligheter (diplomatarium laponicum) – i samhället, och särskilt i gruppen för urbefolkningsdekaden (ordförande Peter Weiderud) som totalt saknat utrymme och intresse för Budkavlens budskap, aldrig själv organiserat konferenser där detta budskap fått fritt och motiverat framföras och debatteras med respekt, ej medverkat vid konferenser på hög nivå nyligen, Etnografiska museets och Budkavlens konferenser, eller deras finansiering, vilket yttrandefriheten enligt RF krävt. – Svenska kyrkan har haft samma attityd och ej velat tillstyrka en direkt ratifikation av ILO 169, vilket dels tytts som ett politiskt opportunt ställningstagande, dels ock lett till stark inomkyrklig kritik som stridande mot Matt. 25 in fine.Det finns ett starkt behov att komma ifrån rådande ministerstyre i den samlade samefrågan – rörande alla landets samer – så att frågans sakliga aspekter bringas i centrum av ett ämbetsverk kunnigt i äldre ännu bestående jordrätt och folkrätt. I realiteten sköts nu denna fråga av byråkrater-rådgivare i Jordbruksdepartementet, vilka – då de saknar eget ansvar – ej kan kritiseras. På grund av ministerstyret måste kritiken riktas mot statsrådet, som måhända ej har tid med frågan utan lämnat densamma till underlydande, som sagt, utan eget ansvar. Saklig kritik mot statsrådet (obs. avgångna statsrådet Annika Åhnbergs ursäkt till samerna) för att ej följa upp blir alltför lätt uppfattad som en politisk kritik och hamnar följaktligen i en politisk låsning, där intet annat politiskt parti har – även om problemet inses – makt och intresse att dyrka upp låset, en nu allmänt gängse kritik mot ett förstelnat politiskt (och medialt) system.Urbefolkningsåret 1993 blev globalt och i Sverige ett löjeväckande fallissemang, i Sverige under Hans Dau, en man som just verkat för att beröva samerna bestämmandet över jakt och fiske. FN instiftade då urbefolkningsdekaden 1994–2004 vars brist på yttrandefrihet i Sverige just beskrivits.

Budkavlen bifogar:1. Bild av George Manuel och Johan Kuhmunen. DN sid 1 den 11 juni 1972 med kommentar.2. Lappkodicillen 250 år den 18 oktober 2001.

88

3. Svenska samer fick aldrig rättvisa. DN den 31 december 2001.4. Skrivelse till Per Fjellström den 1 februari 2002.5. Vad skall ske efter hovrättsdom 2002-02-15 om vinterbete i Härjedalen?6. Skrivelse till Martin Scheinin den 9 mars 2002.7. Tillägg till skrivelse till Professor Martin Scheinin, Åbo den 9 mars 2002.8. Tomas Cramér å Samedag VIII den 24 april 2002.9. Tomas Cramérs kritik den 5 juni 1996 av urbefolkningsdelegationen, en kritik som är än mer relevant 2002. – I en PM 1995 redogör den mycket erfarne journalisten Per Fjellström för elva fall av medial nonchalans och försummelse när det gäller den svenska samefrågan. Många fler exempel härpå finns. Fjellström uttrycker sin förhoppning att Peter Weiderud m.fl. vid seminariet 1996-07-15 i Stockholm skall bryta det rådande tabut. Jag är av Fjellström bemyndigad att framföra att detta seminarium blev den stora besvikelse och det brott mot yttrandefriheten som framgår av min PM 1996-06-05. Fjellströms och andra samers förhoppningar att dekadens ledning skulle fullfölja FN:s uppdrag sveks och sviks alltjämt. Av opportunitetsskäl får jämställdheten, värdigheten och yttrandefriheten enligt RF och FN:s uppdrag stå tillvaka.

YrkandeI SOU 1999:25 och SOU 2001:101 förekommer en mycket svår tabubeläggning av det omfattande materialet i Samernas Vita Bok (SVB) 1966–2002 och i Samedag I–[VIII], ett material av kända professorer och vetenskapsmän, erfarna män, bl.a. dr Peter Nobel, med stora insikter praktiskt och teoretiskt. Detta tabu måste regeringen korrigera, då det strider mot RF, motsatsen till yttrandefrihet, likavärde, frihet och värdighet, rätt och plikt att taga del av andras yttranden, informationsfrihet.Regeringen kan ej skylla på Högsta Domstolens diskutabla konventionella dom 1981 i Skattefjällsmålet när det gäller historiska och/eller idéhistoriska förhållanden. Om sådant kan HD ej döma med förpliktande verkan. Det har sagts att "om HD skulle döma så att Gotlands kyrkor byggts av protestanter, så är de likväl byggda (ca 90) av katoliker". I kap 2 i SOU 2001:101 förbigår Bertil Bengtsson schablonmässigt helt Gunnar Erikssons utredning om inverkan på renbeteslagstiftningen av vulgärdarwinismen och Knut Olivecronas dithörande för framtiden normerande åsiktsförändring och nedvärdering 1884. HD har visserligen underskattat Gunnar Eriksson, men detta är ej en materia som HD kan döma om med någon förpliktande verkan, varför Erikssons åsiktsriktning, som ökat i auktoritet sedan ILO 169 tillkommit för urbefolkningar som sådana, som folk, ej som utövare av visst yrke, och nedvärderingsfaktorer alltmer uppmärksammas (jämställdhetskrav för olika grupper) bör utförligt redovisas, vilket regeringen har att kraftfullt tillse, i enlighet med sin ursäkt till samerna, och enligt RF.Stoppa den etablerade anti-samitismen i folkhemmet.

89

Finansiera ytterligare samerättegångar i Sverige enligt Bertil Bengtssons rekommendation i Kautokeino vid kodicillens 250-årsjubileum och enligt det nedan anförda.Som framgår av Cramérs analys (Cramér var hovrättsfiskal och tjänstgjorde i åtta år som kammaradvokatfiskal) är vinterbetet i Härjedalen grundat på skattläggning för djurskjutning och alltså på en kameral civilrätt å skogar, som senare – efter 1841 – gavs i administrativ avvittring till nybyggen och hemman av kronan, som ej kunde överlåta skogen med bättre rätt än kronan hade den, alltså fortfarande med den biologiska ren-vinterbetesrätten (uråldrig) i behåll liksom älgens bete.Denna och därmed sammanhängande juridiska grunder kan och bör framföras i ett redan befintligt mål mot samerna i tingsrätten och detta är en betydande fördel även för kronan, som eljest måste på något sätt förvärva vinterbetesrätten. Det är givetvis billigare för kronan att få rätten erkänd i ett mål som redan är anhängigt.Det är givetvis ett oeftergivligt krav enligt RF 7:2 att vetenskapliga instanser som Raoul Wallenberginstitutet i Lund och Kulturantropologiska institutet i Uppsala blir utförligt hörda som officiella remissinstanser, och justitierådet Bengtsson har påpekat en liknande partisk ensidighet när det gällde utremitterandet av SOU 199:25. Detta är en uppgift för regeringen som sådan att se till enligt RF, kan ej lämnas till dagens jordbruksdepartement. Regeringen har även att tillse att yttrandefriheten släpps fram enligt RF liksom likställigheten och jämlikheten, som ej får smusslas bort av ett departement som partiskt domineras av samerna motstående intressen med maktens tung-lobby på många fält (märk de antisamitistiska insändarna som nu åter införs i media). Kammarkollegiet bör höras allmänt som remissinstans men även av ett speciellt skäl, nämligen den kamerala civilrätten till vinterbete i Jämtland-Härjedalen.Den av dr Mörkenstam bevisade ojämlikheten, underordningen av samerna, skall rättas genom att sametinget som ett eget landsting kommunalt förvaltar jakt och fiske samt ekoturism å samernas områden med ensamrätt.Porjus den 14 juli 2002DEN SAMISKA BUDKAVLEN

Lars J. Nutti (Sirkas)

Alexander Pittja (Sörkaitum)

90

Zoe Pittja (Sörkaitum)I en framställning till regeringen 2002-07-14, samt en inbjudan december 2002 till regeringen m.fl. till samedag IX 2002 12 15, båda med viktiga bilagor har Den Samiska Budkaveln åberopat sin korrespondens med statsrådet Annika Åhnberg, som ledde till dennas ursäkt å regeringens vägnar till samerna för grundlagsvidrig tvångsförflyttning, usel skola och det faktum att samerna aldrig själva fått bestämma definitionen av same i Sverige eller fått ens något mått av autonomi (jämför Åland, Färöarna, Grönland). Art 1:2 i ILO 169.Vid nämnda framställning var fogad en föreläsning vid samedag VIII i Stockholm 2002-04-24 där Tomas Cramér s 701 beskrev hur professor Kell-Åke Modéer blockerat doktorandforskning om samerna, utan att Modéer själv äger några kunskaper i den invecklade samejuridiken med dess starka kameraljuridiska kopplingar och anknytningar till den administrativa norrländska avvittringen, som ej kunde (det kända rättsfallet Lilla Hamnskär) avklippa befintlig kameral civilrätt, (lappen själv som för landet skattar 1751 ”äga skatteland”, samernas permanenta neutralitet i krig, den lappiska nationens conservation, etc.). Budkaveln framhåller att Modéer ej publicerat sig inom den komplicerade samejuridiken, utan sysslat med rättskipningen i Sveriges tyska besittningar, advokatväsendet i USA och annat långt från samerna. Det finns sakkunniga inom kameral- och jordskatteväsendet som vore mycket värdefullare för Jan Alvås eventuella utredning, särskilt som nomadismen erkännes av konventionen ILO 169, vilket gör att alternativa vintervandringsstråk till det bete som kan vara tillgängligt är nödvändiga. Arkeologin har visat att sådana stråk alternerat historiskt, varför urminnes hävd ej får fattas alltför ortsbestämt och årsvisst. Lagbesluten om sedvanerätt till vinterbete har en allmännare syftning. Traditionell uppfattning är att sedvanerätten sträcker sig till kusten i Norrbotten och Västerbotten (se Mankers karta). ILO 169 Art 13:1, se fransk text, och Art 14:1, som Heurgrens utredning försummat (SOU 1999:25). Direktiven 2002:7 kan ej godtas, de bygger på grova fel i Heurgrens utredning och använder ILO 169 som ett vapen mot samernas fastställda gränser, deras skattemannarätt och deras nomadism. Detta är ett missbruk av globala ILO 169.Alvå och Modéer saknar lappmarkserfarenhet. Hela gränsbestämningsidén är stridande mot ILO 169, som försvarar nomadism, och bör återkallas. Den tjänar blott samernas motparter.Den rättshistoriska trygghet som namnet Modéer avser att skänka är en illusion. Modéer har aldrig satt sig in i samejuridiken, och den avgörande kameralistiken, t.ex. 1646 års skattläggning av skattefjäll för djurskjutning, (grundskatternas avskrivning avsåg ej att någon civilrätt skulle mistas; under 1886 års och följande lagar ligger

91

Den Samiska Budkaveln Stoppa Jan Alvös gränsbestämning III

nedvärdering av samerna som skarpt kritiserats i Genève). Budkaveln anför jäv mot Modéer vad gäller Jan Alvås eventuella utredning.Historiska museet har just nu en utställning där det görs gällande att samlevnad samer – svenskar alltid varit friktionsfri. Detta stöds med äldre insignifikativa citat. Åsa Simma har filmats och filmen visas kontinuerligt på museet, men Åsa Simmas budskap är något helt annat (tyvärr är ljudkvaliteten sådan att hennes budskap ej går fram).Författare som t.ex. Bernhard Nordh, Svante Isaksson och Lennart Lundmark visar i modern tid att utställningen ger en felaktig bild. Kritiken mot Sverige från Genève visar detsamma. Museet har ej kunnat besvara kritiken.Tredskodomar mot samernas vinterbetesrätt har meddelats, då samerna ej har råd att processa och ej har fri rättegång i livsavgörande processer; fri rättegång avskaffad efter de framgångar samerna enligt Bertil Bengtsson vann i 1981 års dom i Skattefjällsmålet, framgångar som gjorde att staten avstod från att taga ut vunnen rättegångskostnad (riksdagsbeslut).Sådana tredskodomar kan ej vara avgörande mot ILO 169 och den starka kritiken mot Sverige från två instanser i Genève 2001-2002, Rasdiskrimineringskommissionen och Människorättskommittén har framfört kritik som borde självmant upptagas av diskrimineringsombudsmannen.Statliga utredningar får ej vara präglade av informations- och faktaresistens (beskriven i brev till professor Hugh Beach 2002-07-31). ILO 169 är en konvention för ett folk – samerna – ej för en viss näring. Detta gäller globalt.Landet ovanför odlingsgränsen i Norrbotten och Västerbotten ligger enligt lag till samernas uteslutande begagnande. Gränsen är alltså redan bestämd av riksdagen 1873 och kan ej ombestämmas. Samerna gör där ej anspråk på privat mark i vidare mån än lantmäteriet och lappskatten stöder (avvittringen). Staten måste respektera samernas rätt, liksom på skattefjällen i Jämtlands län. Dessa fjäll är genom lantmäteri avgränsade åt lappallmogen enligt k. brev 1841 om bestämmande av säkra gränser för lappallmogens i länets renbetestrakter, bekräftat genom utslag av länsstyrelse och regering, samt genom skattläggning 1646 och senare. N.I.A. 1962 s 392. Här behövs ej ytterligare gränsbestämning. I alla fallen skyddar lappskatten det nomadiserande vinterbetet som civilrätt, skattläggning för djurskjutning förutsätter bete året om, även vinterbete på skogen, som staten ej kunde ge bort med större rätt än staten hade den när ”bondgänserna” senare bestämdes (avvittringen).Enär ILO 169 skyddar nomadismen, som innebär att man flyttar så långt betesbehovet kräver, olika långt olika år enligt en rätt sui generis, är en gränsbestämning av vinterbetet en självmotsägelse. Lappskatten, stärkt av ILO 169, ger vinterbetesrätt, den äldsta rätten, på ”bondmarken”.

92

Grundskatternas avskrivning var en politisk jämlikhetsfråga, det var uteslutet att denna avskrivning skulle medföra någon civilrättslig förlust av markrätt. Den som påstår sådan förlust har att styrka sitt påstående. Samerna har vinterbete i skydd av lappskatten, som ej blivit underkänd och ej kan gränsbestämmas.Skattefjällsdomen 1981 kan kritiseras. Klart är dock att den ej gällde/gäller vinterbetet, ej heller äganderätt sui generis enl. ILO 169 till skattefjäll eller vinterbetesrätt.Påståendet i dir. 2002:7 att skattefjällen – registerfastigheter – skulle vara statligt ägda kan ej stödjas på skattefjällsmålet, där staten i medvetande om sin saknad av fångeshandling ej vågade genstämma och yrka äganderätt (dispositivt mål), ej på 1981 års dom eller någon annan dom, se J.K. 1988. Enl. Art. 2:2a i ILO 169 skall samerna kunna finansiera rättegångar i samma utsträckning som motparten ”bönderna”. Reellt gäller detta ej i Sverige.Rättsverkan av lappskatten för djurskjutning vad gäller vinterbete är oprövad, den måste tas upp i tingsrätten. Sedan utredningsdir. 2002:7 skrevs har Rasdiskrimineringskommissionen och Human Rights Committee 2001 05 01 resp. 2002 04 01 framfört mycket skarp kritik mot Sverige. Att som Sverige använda ILO 169, ännu ej ratificierad, som en pretext för en samenegativ gränsbestämning, som ej skall kunna revidera ”tredskodomar av finansiell nöd”, och som strider mot nomadprincipen i ILO 169 (folkrätten), som ej skall anlita samer utan bygga på samernas motparter statsmyndigheterna (ILO 169 Art 2:1 och 2 och 1968 års samepolitiska program, antaget av landsmötet, aldrig upphävt) framstår som förkastligt, en icke-objektiv utredning som skall inställas.Dir 2002:7 utelämnar den viktiga nomadismen i folkrätten.Renen skall nomadistiskt, stödd på skattläggning och folkrätt, ILO 169 etc., få söka vinterbete där den finner det. Detta uråldriga onus vilar på ”bondmarken”. Enär renens vinterbiotop är 100-årig skog, gör renen föga skada på skogen.Även älgen söker vinterbete fritt. Dess vinterbiotop är emellertid skogens föryngringsfaser, varför den gör stor skada på skogen.Dessa enkla fakta söker samernas motparter av olika skäl förringa, liksom statsmyndigheterna. En utredning från Sydsverige, som främst skall lita till statsmyndigheterna och saknar ortskännedom och utredande samer, är otjänlig och bör inställas.Framhärdar staten i att genomföra en dylik partsutredning, bör den kunna angripas hos Europakommissionen med stöd av sameprotokollet från Sveriges inträde i EU.Enligt Budkavelns uppdragTomas Cramér

93

Nr 4 av Historisk Tidskrift 2000 har temat Sverige-Finland. Det är måhända signifikativt att inga sameproblem eller lappmarksproblem fått plats i detta nummer. Hela dramatiken kring 1852 års gränsspärrning av gränsen Finland-Norge är utan behandling, ehuru denna gränsspärrning har en mycket intressant förhistoria i Finlands strävanden, grundade på 1751 års kodicill, att nå en isfri hamn vid Ishavet och de många förvecklingar som härrörde av detta och som sagt hade att göra med 1751 års kodicill till gränstraktaten mellan Sverige och Danmark-Norge samt med Svea Hovrätts universal 1752 där domstolarna anbefalldes att respektera den av enbart samer bestående Lapprättens beslut. Lapprätten skulle döma efter kodicillen, som fortfarande existerar. Historikernas och rättshistorikernas intresse synes ej alls vara riktat mot dessa samefrågor, vilka dock i ljuset av konventionen ILO 169, Europakonventionen 1950 och FN:s konvention om civila och politiska rättigheter 1966 m.fl. konventioner kunde synas erbjuda stort intresse. ILO 169 är ratificerad av Danmark och Norge men ej av Finland och Sverige. Som sagt, intresset från historiker och rättshistoriker för dessa frågor synes vara obefintligt. Rättshistorikern Erik Anners förklarade en gång för mig att kärnan i problematiken är att Sverige aldrig på allvar efter 1884 erkänt samerna och så kan det ju verka vara.Desto mer intressant då att höjesterettsadvokaten Otto Jebens utgivit verket Om eiendomsretten til grunnen i Indre Finnmark, Cappelen Akademisk Forlag Oslo 1999. Jebens har vid 81 års ålder i januari 2000 disputerat på denna avhandling, 612 sidor samejuridik, och bland opponenterna befann sig justitierådet, professor Bertil Bengtsson vars opposition tryckts i Tidskrift for rettsvitenskap. En stor roll i Jebens bok spelar Skattefjällsdomen i Högsta domstolen 1981 efter en huvudförhandling, muntlig sådan, om sex månader. Märkligt nog hade vännen Jebens ej inviterat mig, som förde samernas talan i målet, till disputationen, ehuru min adress var honom väl känd.Själv har jag bl.a. publicerat Samernas Vita Bok (SVB) som innefattar 30 volymer, skrivna på samernas uppdrag, utkomna under perioden 1966–2000, samt Cramér-Prawitz Studier i renbeteslagstiftning, Norstedt 1970, i vilket verk kodicillen 1751 samt åtskilliga andra urkunder är tryckta och lättillgängliga. Se där vidare särskilt förordet och kapitel IV och VI. SVB är också lättillgänglig i Riksarkivets bibliotek i Stockholm. Debattkrävande även professor Tom G. Svenssons The Sami and their Land, Novus forlag, Oslo 1997 (Instituttet for sammenlignende kulturforskning, som även gav ut Erik Solems verk) samt Björn Forseth: Samelandets historia 2000, som dock helt utelämnar samejuridiken.Jag kan naturligtvis här ej ta upp alla intressanta och diskutabla punkter i Jebens framställning utan måste begränsa mig till ett urval.

94

Föreläsning av kammaradvokatfiskalen Tomas Cramér å Raoul Wallenberg-institutet, Lunds

Universitet, torsdagen den 15 mars 2001

Redan på sid 25 gör Jebens en intressant observation med anledning av 1965 års norska lag om statens umatrikulerte grunn i Finnmark där det heter ”staten har som eier av umatrikulert grunn ingen plikt til å bekoste eller vedlikeholde gjerder mot tillstøtende grunn”. Härom säger Jebens att dessa bestämmelser har till uppenbar förutsättning att staten redan i förväg är ägare av denna jord i Finnmarken som hittills har varit omatrikulerad. Lagen åsyftar ej, säger Jebens, att etablera äganderätt för staten, varför spörsmålet om staten verkligen är ägare måste avgöras oberoende av denna lag.Detta resonemang kan självklart överföras till svenska förhållanden där uttryck som ”kronojord” ”mark under statens omedelbara disposition”, ”statens jakträtt som markägare” etc. ej kan tilläggas någon äganderättsverkan. I själva verket är det också så att äganderättsfrågan beträffande samemarkerna aldrig av riksdagen avgjorts till statens förmån efter en verklig och ingående utredning av sakförhållandena, syftande till etablering av någon statens äganderätt ”av nyo”, med statligt laga fång. Se ILO 169. Enligt hävdvunnet betraktelsesätt i Sverige är det ej heller meningen att regering och riksdag skulle via lagstiftning avgöra äganderättsfrågor. Sådana frågor anses tillkomma domstolarnas avgörande. Det är då viktigt att konstatera att staten ej i Skattefjällsdomen 1981 av HD tilldömts någon äganderätt till Skattefjällen. Vad 1981 års dom säger är att samerna ej är ägare till Skattefjällen, men härav kan ej motsättningsvis slutas, att det är staten som är ägare. Man kan tänka sig Knut Robberstads kluvna äganderätt eller olika former av funktionell äganderätt. Sakförhållandet var det att staten i Skattefjällsmålet lätt kunnat göra en genstämning med yrkande att staten skulle förklaras som ägare. Detta förutsätter emellertid ett laga fång för staten och det enda dokument som åberopats såsom ett sådant laga fång är 1683 års påbud om skogarna.Jag har i en uppsats som jag kallat Docenten Åke Holmbäcks alexandershugg fört i bevis att 1683 års påbud ej kunde avse fjällen där olika korsande suveränitetsanspråk gjordes gällande på den långa Finnmark som sträckte sig från Härjedalen till ryska gränsen och där Kölen låg som en räcka av höga berg mitt igenom Finnmarken, alltså ej någon riksgräns. Så beskrivs också Finnmarken i Egil Skallagrimsons saga.När jag har haft att bedöma hur denna föreläsning skulle disponeras, har jag funnit att jag bör först taga upp mina synpunkter på Högsta domstolens Skattefjällsdom 1981 och i anslutning därtill allmänna sameförhållanden, framför allt i Sverige. Jag har emellertid velat inleda med en synpunkt hos Jebens som jag nyss framhållit och som synes mig vara mycket betydelsefull. Man måste alltså, när det gäller lagstiftning fråga sig om avsikten varit att etablera en äganderätt för staten efter en seriös utredning, eller om det blott är fråga om ett förutsatt förhållande, som ej etablerar något nytt, eller åsyftar att så göra med ny bevisning.Fakta om samerna – ofta missuppfattadeEfter Kalmarunionens fall genom Gustav Vasa, kung 1523 – Stockholms blodbad 1520 – var gränsen Sverige-Finland och Norge oviss. Gustav Vasa, aldrig blygsam,

95

ansåg sig suverän även över Ishavskusten. Det är helt anakronistiskt att utgå från 1751 års och 1809–1826 års gränser när tal är om äldre tider, då blott lappbygränser fanns och samerna hade monopol på kommunikationerna över land och flodis. Gustav Vasa gav samerna gynnsamma brev 1526 (rättskipning, Sveriges lag), 1543 (lappgräns, rättighetsgivande lappskatt, jakträtt) och 1551 (samebyarnas äganderätt till land och vatten). Detta blev hela Vasaättens och Axel Oxenstiernas gemensamma samepolitik även för Jämtland-Härjedalens lappmark, som hölls besatt av Sverige långa tider, även före Brömsebrofreden 1645 med skattefjällens-lappbyarnas skattemannarätt 1646. Oxenstierna var legifer Laponiae (lagman) även i Härjedalen-Jämtland. I Knäredsfreden 1613, två år efter lapparnas kungs, Karl IX, död, avstod Sverige Ishavskusten, vissa lappbyar mellan Titisfjord och Varangerfjord, dessa avstådda lappbyars gräns bildade nu norsk riksgräns mot ”tvisteparken” Finnmark, en första riksgräns för Norge i norr, men Sverige avstod ej de lappbyar som ligga till fjälls. Fjällappbyarna var föremål för korsande suveränitetsanspråk, från kungarna i Danmark och Sverige, på den långa Finnmark, Härjedalen till Ryssland, som dessa lappbyar – lappmarker bildade, där Kölen låg i mitten av den långa Finnmarken. Ingen kung var ensam suverän med lagstiftningsmakt över denna Finnmark efter 1613. Delad suveränitet finns ej. Gustav Vasas brev för lappar och lappbyar måste anses gällande i hela ”svenska” lappmarkerna före 1613 och sedan till fjälls, ty de var givna med sådan pretention och suveränitetsanspråk, anspråk som Karl XI ej ens gjorde 1683, då han – utan riksdagen – gjorde anspråk på skogar i Sverige – ej fjällen – för bergsbrukets behov. 1683 års påbud om skogarna gäller ej fjällen och i påbudet respekteras enskild skogsrätt, civilrätt, t.ex. för lappbyar och skattelappar (dessa ej uttryckligen nämnda i påbudet, men kronan skyddade alltid skattebetalarens rätt till det han betalade skatt för, t.ex. djurskjutning, som förutsätter vinterbete för ren och älg, jfr Gustav Vasas ovannämnda brev om samerna).Vad lagen avser att skydda 1886, 1898, 1928 ifråga om vinterbetet är sedvanerätten som sådan, skyddad av kodicillen i hemland och ”utomlands, ”etiketten urminnes hävd” är ej det väsentliga, utan ursprunglig ockupation och sedvanerätt, som lantmäterietavvittringen ej kunde bryta på nybyggesmark. Den sistnämnda rätten utreds nu i Norge på justitiedepartemangets uppdrag av professor Tom G. Svensson just som civilrätt, juridisk rätt.I förarbetena till 1734 års lag nämns den urgamla odalrätten, som gäller skattemannens rätt och frälsemannens rätt. Frälset var ju blott en gynnad del, en avdelning av odalrättshavarna. Staten ville ibland fördunkla detta med teorier, som hade föga med samens eller bondens verklighet att göra, men har intresserat just teoretiker.Efter grundlagen 1720 och efter 1734 års lag kunde enväldets påbud 1683 ej blomma upp till något som detta påbud aldrig avsett eller kunnat avse, något fjällregal. En ens förfalskningen ”Helgeandsholmsbeslutet” som 1587 presenterades för Johan III proklamerar något fjällregal. Denne konung försvarade ju i stället samernas urminnes

96

hävd ovan Songamuotka rå vid Torne älv, där lappmarksgränsen och odlingsgränsen fortfarande möter denna älv, riksgräns och landskapsgräns först 1809.Genom den riksdagsbehandlade gränstraktaten 1751 med dess även riksdagsbehandlade lappkodicill fick den svenske kungen suveränitet i fjällen, i den långa Finnmarkens svenska del, där pretentionerna dittills korsat varann från Härjedalen norrut i numrerade tvistepunkter. Ömsesidigt gav länderna upp pretentioner de haft, norska i bl.a. Jämtland och övre Västerbotten och svenska i Jokkmokk, Jukkasjärvi och i Kautokeino-Karasjokk. De sistnämnda två byarna intar ej någon särställning av större betydelse jämfört med t.ex. Jokkmokks fjällvärld. Båda är 1751 helt dominerade av samer och var före 1751 omstridda mellan Sverige och Norge. Gällivare är en utbrytning från Jokkmokk och mellan dem ligger Suorvamagasinet, vars dämning skadade samerna i högsta grad. 1919 nekades samerna helt skadereglering och såväl renskötare som fiskesamer med gammal äganderätt – sedvanerätt – har behandlats på ett ytterst nedlåtande sätt av domstolar, av Vattenfall och av skattemyndigheter ända upp till högsta instans.1751 åberopades juristprofessorn från Lund, rikshistoriografen i Sverige Samuel von Pufendorff från dansk-norsk sida, med svenskt instämmande, när det gällde samernas rätt till land och vatten.Pufendorff ansåg att samerna ägde landet pga. occupatio per universitatem. Det har först genom Tomas Cramérs forskningar kommit fram att universitas här betyder skrå, samfund, sammanslutning = lappby – familjegrupp. Detta är civilrätt, ej blott – ett missförstånd – folkrätt. Pufendorff säger att sådan äganderätt, vanlig vid stagna et montes asperi, förvärvas av coetus hominum, här lappby, familjegrupp – en grupp människor, och ej per fundos, ej genom gårdsbruk. Parallellställningen visar ytterligare att det gäller civilrätt, privaträtt, ej blott folkrätt. Lappbyn är en typisk privaträttslig universitas. Termen lappby föredrages nu framför samebyn, som har graderad rösträtt och sämre rätt för kvinnor, en sorts ekonomisk förening. I lappbyn, en liten stat – självständighet – familjegrupp (universitas – coetus) före 1751, är alla norrboende samer lokalt med som medborgare, en menighet enligt 77 § 1809 års regeringsform.Gruppockupation av äganderätt enligt tidens ledande juristprofessor, även vid tyska universitetet, Samuel von Pufendorff, nu som sagt åberopad 1751 från danskt håll, civilrättsligt oomstridd, gäller givetvis även familjegrupper med skattefjäll, ”district” (kodicillen 1751, väl belagda, i Jämtland-Härjedalens lappmark, vilka grupper en och en ockuperat skattefjället såsom universitas enligt lexikon Félix Gaffiot och mer detaljerat enligt La Grande Encyclopédie (nära samtidig, KB). Detta inom säkra gränser för lappallmogens renbetestrakter – skattefjäll, vilka gränser drogs upp enligt 1841 års K. brev om lantmäterigränser, ett fördarwinistiskt brev och förfarande, vari karta upprättas och utslag ges. Enligt brevets förarbeten skulle skattefjället skiljas från Kronans och enskildas ägor. Ockupationsrätten för universitas – coetus familjegruppen, nu ”lappbylappdistrict” att äga ettvart ”district”, skattefjäll, består,

97

parallellt med denna löpte, löper skattemannarätt och stadgad åborätt, ständig besittningsrätt etc. (Gustav III).En inrymd skattelapp kunde ej ensam bruka ett skattefjäll. Han behövde medhjälpare, ”sprintare”, men han behövde oavvisligen en familj för vakthjälp, för kläder och skodon, föda och en mångfald olika göromål. Att familjen utgör en universitas – coetus i juridisk mening framgår som sagt av La Grande Encyclopédie, tome XXXI.Den svenska lapprätten, äganderätt för lappbylappdistrict till land och vatten består lika i landet sedan Gustav Vasa och Axel Oxenstierna, Legifer Laponiae även i Jämtland-Härjedalen med skattläggning.Sedan Norge ratificerat ILO 169 torde kodicillen 1751, i Sverige riksdagsbehandlad och på K. befallning konfirmerad av Svea hovrätt från Kemi till Jämtland-Härjedalens lappmark 1752, ej kunna avskaffas. Den finns ju där som bevis, subsidiärt giltig. Kodicillen erkänner som sagt enligt internationella förarbeten civilrättsligt (Samuel von Pufendorff oomstridd civilrättslig auktoritet) äganderätt genom ockupation för district. Uppenbarligen utgör skattefjället ur ockupationssynpunkt district ockuperat av en universitas. Ockupationen av herrelöst land är ju densamma från nord till syd. Detta är äganderätt-urfolksrätt enligt ILO 169 (familjegrupp = universitas – coetus hominum, hushåll med husfolk). Som ägare av skattefjäll står idag sameby i direkt succession från district, när det gäller besittningen och det faktiska utövandet under lag och promulgationsbestämmelser av lappmannanäringar, som sagt utgående från ockupation i gammal tid, kontinuerlig drift och lantmäterimässigt fastställda gränser för lappallmogens (obs. kollektiv) renbetestrakter enligt K. brev 1841. Att samebyn är en kontinuitet från familjegruppen (district) och som juridisk person succederat denna grupp och lappbyn torde ej bestridas av någon.Vinterbetesrätten är ett civilrättsligt appendix till skattefjället. Förutom civilrätten skyddar även folkrätten den kulturellt nödvändiga vinterbetesrätten – sedvanerätten (bl.a. enligt kodicillen) och påbjuder fri rättegång för samerna, jämställdhet inför domstol, som nu ej råder, enär motparten kan anlita försäkringar, vilket samerna ej kan (villkoren). Detta måste rättas till realistiskt, en part kan rent faktiskt finansiera rättegången, motparten kan det ej. Realismen måste här övervinna ev. byråkratiskt motstånd. Domstol har att tillse jämställdheten enligt artikel 6 m.fl. i Europakonventionen 1950 genom ett särskilt överklagbart beslut angående fri rättegång för samerna, vilket i särskild ordning kan föras till internationell instans, rättsfallet Airey ./. Irland i Strasbourg.Uppdelningen, flerfacetteringen, av samernas rätt till land och vatten, urbefolkningarnas på jorden generellt viktigaste problem, kan ej läggas samerna till last.Samekollektiv accepterades som ägare av Vasaätten och Axel Oxenstierna som Legifer Laponiae. Skattefjällen skattlades 1646, under Oxenstiernas lagmanskap, på

98

begäran av en Finnekonge i lappfiellerne, vilket klart förutsätter befintliga kollektiv 1646 i Jämtland-Härjedalens lappmark, familjegrupper, en eller flera per skattefjäll.En enda sådan familjegrupp kan civilrättsligt ockupera med äganderättsverkan ett herrelöst fjäll – detta oberoende av termer och begreppsjuridik. Detta accepterades av Vasaätten. Även de andra grunderna för samisk markrätt, ständig besittningsrätt, skattemannarätt, stadgad åborätt etc. är processbara. Själva uppdelningen är dock ett resultat av svensk splittarpolitik, växelvis avskärmning, från 1809–1815 och framför allt under det vugärdarwinistiska skedet från 1884 i HD som Sverige aldrig kommit ur i sin nedvärdering, kleptokrati och kolonialism. Samerna har en stor fordran och Sverige en stor skuld, som Sverige erkänt genom sin ursäkt. 1886 och 1898 lämnar lagtexten samernas grundrätt orörd. Vulgärdarwinismen, ett viktorianskt arv, blev avgörande för 1928 års, 1981 bortdömda, lapprivilegiefalsarium, varpå den förvända svenska rättsfördelningen ännu vilar för samerna. Den viktorianska vulgärdarwinismen (England beundrades) drevs främst i Tyskland av Ernst Haeckel m.fl., som fick ett enormt inflytande i Sverige (professor Gunnar Eriksson i SVB efter uppslag av Tomas Cramér i Dagens Nyheter).Talande om den bestående nedvärderingen av samerna är, att tre av the small Nations of the North, Åland, Faroes, Greenland är med i Nordiska Rådet medan Samiland är utanför. En ytterligare sådan small nation, Iceland, är sedan länge egen stat, något som samerna dock ej har ambition att uppnå. Medlemskapet i Nordiska Rådet är däremot en självklarhet och frågan varför det ej röstats igenom är brännande, politisk nedvärdering sedan 1884 i Sverige och ungefär samtidigt i Norge – Finland. Trots riksdagens löfte 1971 att rätta sig efter domen i Skattefjällsmålet 1981, består det nedvärderande lapprivilegiefalsariet av 1928, ehuru bortdömt 1981, fortfarande rättighetsmässigt. ILO kan säkerligen ej acceptera, att dylik nedvärdering får bestå. Det rör sig här om självklarheter, vilka dock måste utvecklas med risk för upprepning, enär materialet tycks vara så svårt att förstå för dem som är fångade av vulgärdarwinismen och Hägerström – Lundstedts villoläror. Politiker predikar etik och moral i och för södra Sudan och förkastar tvångsförflyttningar. Samma höga principer måste gälla tvångsförflyttningar och nedvärdering i Sverige.Kodicillen 1751 stadgar om domstolen/lapprätten, som skall använda kodicillen som lag. På kunglig befallning stadfäste Svea hovrätt [som dömde över alla svenska lappmarker från Kemi lappmark (före 1809) till Jämtland-Härjedalens lappmark, denna långsträckta Finnmark] genom ett universal 1752 som sagt lapprätten med order till de vanliga domstolarna att respektera lapprättens avgöranden. Detta var upplysningstid. De politiska upplysta ledarna, grevarna Tessin och von Holstein bestämde utan trång nationalism och till samma tankeriktning hörde Gustav III, som erkände samernas odalrätt, skattemannarätt, och ständig besittningsrätt, 1789. I själva förenings- och säkerhetsakten förklarades jordnaturerna oföränderliga 1789, inklusive lappskatt och lappränta. Samerna var då allmänt uppskattade i ett multispråkligt och multikulturellt Sverige, med lapska, finska, estniska, lettiska,

99

ingermanländska, plattyska och tyska som levande reminiscenser i égalité, kosmopolitism och en viss kvardröjande imperialism (Gustav III).Lappbyarnas äganderätt till landet, universitates, genom ockupation, erkändes av länderna i kodicillen civilrättsligt, liksom skattelappens odalrättskattemannarätt. Dessa två skikt i samernas rätt till land och vatten består alltjämt och försvarades i HD 1868 och av J. J. Nordström i Riksdagens första kommare 1871 samt av Knut Olivecrona i HD vid flera tillfällen. Kodicillen gav neutralitet i krig och skulle trygga den Lappiske Nationens Conservation. Den svenska stadgade åborätten – ständiga besittningsrätten behövde kodicillen ej gå in på.Redan kring 1815 kom emellertid en tyskinspirerad (motståndet mot Napoleon) göticism in i Sverige med en viss verklighetsförfalskning (Bo Grandien). Geijers Vikingen 1811 och senare Tegnérs Frithiof är ej same eller finne, men väl svensk-norrman med arisk anstrykning. Detta förbereder i viss mån en helt ny syn på samerna, vilka haft en stor utrikespolitisk betydelse vid Ishavet och vid Novembertraktaten med England-Frankrike 1855 och genom sitt transportmonopol i inlandet m.fl. faktorer, som nu successivt förlorade sin betydelse genom industri och järnvägar, småningom isbrytande ångfartyg etc.Genom Knut Olivecronas åsiktsbyte 1884 i HD kom helt nya faktorer att dominera, i viss mån tidigare förebådade genom Geijer och Tegnér m.fl. Samerna hade haft en stark stämma som nämndemän i tingen. Detta ersattes nu successivt med stumhet efter tillkomsten på samernas begäran av K. brevet 20 april 1841 om bestämmande av säkra gränser för lappallmogens renbetestrakter i Jämtlands län. Här skulle lapparnas områden skiljas från områden, som antingen tillkommer enskilda jordägare eller kronan. Det var sista gången samerna på allvar, ej blott skyltmässigt, hade verkligt inflytande, före samerättsprocesserna. Studera noga SSR:s landsmötesprotokoll 1950–1982 med programarbetet och många rättegångar, beslutade och uppföljda.Knut Olivecronas helt nya attityd 1884 kännetecknas av1. Nedlåtenhet från höga svenskar. Nedvärdering av samerna, som av tyska judarna 1932–38, jämför judeprivilegium i Sverige 1782: Ej äga fast egendom. Sverige har dock aldrig haft någon malign rasism mot judarna, men malign antisAmitism. 2. Stumhet för samerna. Ingen representation med beslutsmakt. 3. Isolering. Lappfogdar har monopol på kontakter. 4. Brist på seriös forskning. von Düben 1872, 1873 5. Pauperisering. Landets värden tar andra. 6. Retardering. Nomadskola. Hushållskåtor. Lägre bildningsmål skapar boklösa hem och de okunniga lappar som 1928 års lagstiftning förutsatte. 7. Inbördes splittring. 1928 ”lapprivilegium” endast för rensamer, alla andra samer berövas sin civilrätt utan ersättning. Konkurrens same / same, som fortsätter i den

100

avsedda motsättningen mellan rennäringslag (rättigheter till land och vatten) och de rättighetslösas representation enligt sametingslagen. Lappfogde Hedbäcks klassiska koloniala cynism: Lapparna kan aldrig komma överens om något (renstängsel utmed järnväg, som sedan blev byggda i samisk enhällighet). Dessa sju faktorer är motsvarigheten till steriliseringspolitiken i Sverige. På grund av dessa sju behövde samer ej steriliseras, de skulle reduceras till rensamer, som skulle dö ut ändå. Andra samer fråntogs olagligt sin rätt, som nu måste restitueras, och allt gjordes för deras försvinnande, de bortdefinierades (unikt för Sverige) helt som samer (jfr ILO 169, en konvention för urfolk, ej för viss näring). Det är att beklaga att SSR-förslaget om stödjande medlemmar (1970-tal) ej genomfördes.Åsiktsbytare* Knut Olivecrona. * Ivar Afzelius 1909–1912. * Åke Holmbäck 1920–1922 (SOU 1922:10). * Peder Kjerschow, en gång ombud for de svenske lapper i Troms og Nordland fylken enligt K. brev 1873. Bakom G. von Düben 1872 i Svensk Tidskrift och Knut Olivecrona 1884 står vulgärdarwinismen med professorerna K. B. Wiklund och Herman Lundborg i Upsala, länge verksamma.Se André Pichot: La Société Pure. De Darwin à Hitler. Flammarion Paris 2000, 453 sidor. Se Tors strid 1872 i Svenska Klassiker 2001 sid 50, som uttrycker svensk konsensus mot mörkögda, Hans Forssell modell.HD:s största fel 1981 i Skattefjällsdomen ära. Förnekandet av vulgärdarwinismen (ej med i NJA). b. Försummandet av Holmbäck 1920 i Upsala Universitets Årsskrift, där Holmbäck bl.a. stödd på Bertil Boethius, hävdar att samerna äger lappskatteland och skattefjäll. c. Påståendet om Pufendorff 1751 som endast folkrätt. Feltolkning av universitas. d. Påståendet om 1683 års påbud som ”successivt” gällande fjällen; HD dömer dock ej 1981 staten som ägare av skattefjällen, staten har ej yrkat därpå, saknar laga fång och det vet JK, se JK Hans Stark 1988 i förlikning med samerna. e. Helt andra grundläggande synsätt än i ILO 169 och modern folkrätt. f. Brist på uppslutning kring Bertil Bengtssons votum. ”Hägerströmianism”. g. Försummandet av avvittringens ändamålsbestämmelse till förmån för renskötsel i Skattefjällen 1841, korrigerat av JK Stark 1988, jämför JO Bexelius. Fel i samerättegångar

101

1. Fri skottlossning i fjällen – ej uttömt inhemska rättsmedel. Strasbourg 15 år för sent – målet togs ej upp. Samerna borde ha gått till Strasbourg 1981 med Bertil Bengtssons votum, däri 11:14 RF åberopas, 11:14 saknar motsvarighet i Strasbourg (det svenska uppenbarhetsrekvisitet). 2. Vinterbete: Försummat ockupation, skattläggning och sedvanerätt, bl.a. enligt kodicillen 1751 och Svea hovrätt 1752, blott utsiktslöst åberopat urminnes hävd på små skogslotter (omvänd bevisbörda). Sveg förlorat mål; ej inmanat staten som självpåstådd ägare av skattefjäll, egna bokförda fastigheter med lantmäteribestämda klara gränser, låt vara utan lagfart, att försvara vinterbetet enligt förlikning med JK Stark 1988. Detta kan upptagas i första instans i nya mål som instämts mot samerna. Försummat folkrättens skydd, kulturskydd m.m. 3. Sörkaitum lagfart. Ej åberopat statens bristande laga fång, 1683 års påbud duger ej. Lappbyns ockupation av äganderätt enligt Pufendorff 1751 ej åberopad. Samernas, lappbyarnas ockuperade områden är mycket rika och samerna, ej blott renskötarna äger dem enligt ILO 169 artikel 13 och följande.Staten har i flera fall satt in kleptokrati och kolonialism mot samerna som nu blott äger ”hålen i schweizerosten”. Staten har avskaffat samernas fria rättegång, som åtnjöts i Skattefjällsmålet. Artikel 6 i Europakonventionen. Rättsfallet Airey / Irland, rättsfallet Holy Monasteries / Grekland i Strasbourg.Samerna fick sin internationella emancipation 1751–1752 med äganderätt och med den av enbart samer bestående lapprätten, vald av lappbyar (kodicillens ”district”), en domstol som enligt riksdagsbeslut skulle tillämpa kodicillen som lag. Jämför emancipation av USA – negrer och av ryska livegna 1861–1862. Petrus Laestadius har skildrat hur lapprätten eroderades under 1800-talet av länsstyrelserna, givetvis under inflytande av tyskinspirerad göticism m. m. som gjorde att upplysningstidens égalité, kosmopolitism, Tessin, von Holstein, Gustav III, sjönk i glömska. Ett verkligt paradigmskifte 1809–1815.Knut Olivecronas (1884) och G. von Dübens anda medförde att samerätten undergick avgörande disfranchisement, närmast förintades, särskilt genom falsifikatet ”lapprivilegium” 1928, bortdömt av HD 1981 i skattefjällsdomen, som trots löften av riksdagen 1971 dock aldrig i de konkreta konsekvenserna ändrats av riksdagen, där lobby (parad med partiernas röstmaximering) utövas av

1. Skogsbolagslobbyn 2. Bondelobbyn 3. Rovdjurslobbyn 4. Jägarlobbyn, riksdagens jaktklubb 5. Skoterlobbyn 6. Industrituristlobbyn, tungt motoriserad turism

102

Dessa lobbies är även viktiga i annonsörskretsar som i hög grad styr media. Har Sverige väl valt disfranchisement är det påkostande, men en plikt, enligt moralenetiken bakom ILO 169 att stoppa antisAmitismen, enligt folkrätten, att ändra riktning, man kommer alltför lätt i beroende av sitt eget felaktiga val, path dependence (nobelpristagaren Douglass North). Samerna har ytterst svag lobby-kapacitet, och media är ointresserade av en oblodig ethnic cleansing.Judenedvärderingen av samerna vill taga sameallmänningens, lappbyarnas, värden. Nedvärderingen måste mötas med principiell pacifism, etik och moral och skydd i båda fallen (jude – same får helt olika utveckling i Sverige från 1700-talet, judarna får ej äga fast egendom 1782, alla begränsningar borta 1870 för dem, se Hugo Valentin: Judarnas historia i Sverige, Stockholm 1924, judarna kräver en internationell ersättning för mistade värden).Samelagarna tillgodoser nu intressen för dessa sex lobbies och lägger på samerna en orimlig börda, en exorbitant burden. Alla norrboende samer, 2.000 + 8.000 = 10.000, måste tillerkännas juridisk rätt, så att den inkalkylerade splittringen, professor Israel Ruongs splittrande rakkniv, av 1928 upphör. Renskötarna kan tvingas ge upp av den orimliga bördan.

Det finns en stark lust att förkväva en allsidig samedebatt om rättsliga ting. Tidsskrift for Rettsvitenskap vägrade att trycka Cramérs hovsamma men i sak skarpa artikel om lappkodicillen 1986, en artikel som nu fått ytterligare tyngd genom insikten om ordet universitas = skrå, grupp, sammanslutning i juridisk text (Félix Gaffiot och La Grande Encyclopédie), dvs. lappby.Se nu Blodbok (SVB volym 30) sid 469–483.Sameinstitutet ville ej trycka Cramérs uppsats om judeprivilegium = lappprivilegium av 1928, en i Sverige avgörande distinktion, unik för Sverige – saknas i Norge och Finland.Se nu Vinterstierna (SVB volym 30) sid 406–430.Riksarkivarien Norberg ville ej släppa fram en förutsättningslös diskussion om samefrågan på svenska historikermötet i Åbo.Se nu Vinterstierna (SVB volym 30) sid 255–321.En allsidig diskussion är ett vetenskapligt livselixir-livsluft.Bertil Bengtsson har framhållit att Cramér skrivit ny rättshistoria. Detta skedde särskilt genom Altevatnmålet 1963–1968, Cramérs forskning och initiativ på yrkande av Talma sameby, Cramérs omsorgsfulla val av utmärkt norskt ombud, B. Dalan. Detta mål stöddes av I. Ruong och landsmötet och var generellt civilrättsligt isbrytande för samernas rätt till land och vatten. Domen 1968 var epokgörande för samerna, bestyrkt av Varfjelldomen 1979. När Skattefjällsdomen 1981 dömer

103

civilrätt och dömer bort lapprivilegiet av 1928, ligger roten i Altevatndomen i Norge 1968, av Cramér utvecklad på uppdrag av I. Ruong och landsmötet.Utan allsidig diskussion och legitima och motiverade ifrågasättanden kommer i samefrågan ”patriotiska” och nationalistiska ”storsvenska”, ”stornorska” synpunkter att dominera.Dessa ifrågasättanden tycks på ledande håll, se bl.a. nyss anförda exempel, uppfattas som ”eld i mattan”, vilken måste stampas ut utan någon debatt. Det som inte kan gendrivas måste stampas ut.Seriösa sameforskare måste ta del av Cramér: Samernas Vita Bok (SVB) 1966–2000, 30 volymer, lättillgängliga i Riksarkivets bibliotek, numrerade 1–30, vilka upptager även icke-renskötares för samekulturen viktiga ställning. Detta gör även Cramér-Prawitz: Studier i renbeteslagstiftning, Norstedt 1970, se särskilt förordet och kapitel IV och VI. Till SVB hänvisar NJA 1981 sid 1 och Bertil Bengtsson i Tidsskrift for Rettsvitenskap.Detta är ett försök till summering i huvudpunkter av budskapet i de trettio volymerna Cramér: SVB 1966–2000, skriven på samernas uppdrag. Senaste volym 29–30, Vinterstierna–Blodbok 590 sidor. Dessa korta huvudpunkter får en rikt nyanserad bakgrund i SVB.Blockhusudden medio februari 2001Tomas CramérStockholm den 1 oktober 2002

Justitierådet Bertil BengtssonWallingatan 1752 24 UPPSALA

Broder,Tack för brev 2002-09-20!I Kautokeino 2001 uppehöll Du Dig starkt vid att nedvärderingen av samerna ej – i vulgärdarwinistisk form eller eljest – alls fanns/finns i samelagstiftningen i Sverige. Denna skiljer starkt med legala svärdseggen mellan renskötare (med samerättigheter) och icke-renskötare (helt annan syn i grannlandet – unionslandet Norge). Detta hävdade Du i direkt strid med professor Gunnar Eriksson som utrett

104

Brev till Justitierådet Bertil Bengtsson, Stockholm den 1 oktober 2002

vulgärdarwinismen med de dominerande från 1880-talet härskande professorerna Ernst Haeckel, Bengt Lidforss m.fl. med rasläror i litterär-vetenskaplig dominans, Herman Lundborg med favoritelev Georg Bergfors.Av Ditt brev ser jag att Du ej läst Källström – Mörkenstam i Röda Korsets bok Svenska Värderingar? 2002 (Carlssons bokförlag), vari nedvärderingen så klart ådagaläggs.Det intressanta och viktiga mot pågående ethnic cleansing av samerna i Sverige (till skillnad från Norge med bl.a. Altevatn-domar 1965 och 1968 och Varfjell 1979 samt två HR-domar 2002) vore ju en diskussion 2002-12-15 mellan Dig (hedrad av ett särvotum 1981) och doktorerna Källström – Mörkenstam – Lindgren, vilka enligt min uppfattning bevisat nedvärderingen på ett nyanserat, övertygande sätt.Detta är en yttrandefrihetsfråga, där olika meningar måste få komma fram och söka etablera "wie es eigentlich gewesen" (Ranke), även om media och politiska partier helst lägger samesaken i mörker och låter samerna försvinna (renskötsel bort och resten assimilering).Du framhöll ju i Kautokeino att det behövs nya sameprocesser. Detta kan ju förklaras närmare på Etnografiska Museet 2002-12-15.Själv har jag ända sedan ungdomen (ganska ensam i skolan i Djursholm) högt uppskattat de icke-krigförande folken, som tibetaner och samer, vilka senare som bekant vunnit Skattefjällsmålet i första instans samt Altevatnmålet i två instanser 1965 och 1968 (HR) – jfr Varfjelldomen 1979 (HR) och två vunna HR-domar 2002, ävensom aborigines, vilka i högsta instans senare vunnit två mål, m.fl. Även Gandhi fogade in sig i den bilden för mig. Professor Arne Næss skriver i Gandhi (Natur och Kultur 2002) s. 53:"Som en viktig princip vill jag framhäva normen att inte beskriva motståndarens ståndpunkt på ett sätt som är nedsättande. Bland de rimliga möjligheterna för tolkning av det vi säger får det inte finnas sådana som gör motståndarna dummare eller ondare. En helt annan sak är att påstå att motståndarna drar felaktiga eller vilseledande slutsatser av sina ståndpunkter. Gandhis framställning av vad de engelska imperialisterna stod för skilde sig inte väsentligt från det som de själva sade att de stod för."Detta passar ju precis in på normgivaren och åsiktsbytaren Knut Olivecrona och hans HD 1884 och på Mörkenstams bild av gällande lag 2002. Mörkenstam klargör ju oemotsägligt samelagstiftningens innebörd, nedvärdering, som svenska juristkåren utan undersökning är resistent emot att inse. "Den svenska juridiken är ren, trots att lagen vilar på falsariet lapprivilegium, ingen döms ohörd." Jag framhöll i pressen, särskilt i DN, då pressen tog vad jag skrev (före Per Wästberg) fakta som ingen bestred, kunde bestrida, och som nu yngre forskare åter framför.Hjärtliga hälsningar från tillgivne

105

Tomas CramérSom ett viktigt historiskt tema har ofta angetts ”Vad man gemensamt kunde tänka vid en viss tidpunkt” (mentalitetsforskning).Brev till Hans Henrik Brummer med bilaga Tomas Cramér: Jämlikheten satt ur spel, Jämtlandsposten 1986

Blockhusudden den 2 mars 2001Överintendent Hans Henrik BrummerWaldemarsuddeDjurgårdenStockholmBroder!I den praktfulla katalogen år 2001 till utställningen Svenska Klassiker finns en artikel om Mårten Eskil Winge illustrerad med Tors strid mot jättarna 1872. På den bilden slog Tor ihjäl mörkögda, mörkhyade svartskallar. Sedermera presidenten i Kammarkollegium Hans Forssell stod modell för Tor. Forssell var redaktör för Svensk Tidskrift, när professor Gustaf von Düben 1872 där publicerade sin mycket samefientliga artikel, riktad mot samevännerna Carleson-Cramér m.fl. i Högsta domstolen 1868 samt mot riksarkivarien Johan Jakob Nordström i riksdagen 1871. Landshövding Widmark i Norrbotten var medförfattare till von Dübens arbete 1873 om lapparna med dess samenegativa foton tagna av von Dübens fru Lotten. von Düben bröt med orätt mot den traditionella uppfattningen av samerna som Skandinaviens urinnevånare. Hans Forssell var vän med landshövding Widmark som ivrade för exploatering av järnmalmen, som ligger på lappskatteland i Kiruna och Gällivare. Dessa land borde därför elimineras vilket Widmark med undanskjutande av samernas rätt verkade för som utredare och i riksdagens utskott samt sedermera vid lantmäterietavvittringen i Norrbotten, som skedde både ovan och nedan odlingsgränsen av 1873. Skattefjällen i Jämtland-Härjedalens lappmark fick sina gränser bestämda mot såväl enskilda som mot Kronans marker enligt ett kungligt brev den 20 april 1841. Vid förrättningarna enligt detta brev fick samerna föra sin talan och de fick sina gränser bestämda, säkra gränser för lappallmogens i Jämtlands län renbetestrakter, som det heter i 1841 års brev. Norr om Jämtland hindrade Widmark gränsbestämning av lappskattelanden med påståenden om att sådana ej existerade i Norrbotten, påståenden som sannolikt var medvetet falska, eftersom sådana lappskatteland där har kunnat beläggas av mig och doktor Kaisa Korpijaakko-

106

Allmän sameproblematik t.ex. i bildkonsten

Labba i Finland. Jordeboksmaterialet och andra källor var tillgängliga även på Widmarks tid. Jämför att åsiktsbytaren (1920 ./. 1922) Åke Holmbäck i SOU 1922:10 påstår att förarbetena till 1841 års lantmäteribrev – arkivmässigt lättfunna – ej kunnat påträffas.Winges målning går väl ihop med tidens både viktorianska och tyska vulgärdarwinism. Det ariska hade fått en nordisk form redan genom Geijers Vikingen 1911 och Tegnérs Fritiof (ingen av dem same eller finne) och sedermera genom Viktor Rydbergs Fädernas gudasaga som starkt bidrog (1880-tal).Hans Forssell var liksom en senare chef på Kammarkollegium, Lennart Berglöf, med många sameuppdrag, mindre uppskattad av de kunniga kammarråden, se dock Carl Bildts minnestal över Forssell i Svenska Akademien (Herman Schücks arbete om Forssell som snart utkommer). Slående är det totala accepterandet av ”ariska” synsätt inom samhällets tongivande kretsar: Tor är OK 1872.I samband med Liss Erikssons utställning nyligen på Waldemarsudde överlämnade jag till Dig volym 29–30 av Cramér: Samernas Vita Bok, tillsammans 542 sidor vari delarna Vinterstierna och Blodbok ingår. Jag kan nu även överlämna min uppsats 1986 i Jämtlandsposten Jämlikheten satt ur spel: HD:s dom i Skattefjällsmålet, illustrerad med bl.a. Johan Fredrik Höckerts tavla Gudstjänst i Lövmocks fjällkapell, som vann guldmedalj på Parissalongen 1855, inköptes av Napoleon III och placerades på museet i Lille, varifrån den återköptes av Aron Borelius till Norrköpings Museum. Till 1866 års utställning lånade Frankrike ut Lappmässan som gjorde stor lycka på utställningen, ett fördarwinistiskt verk, år 1855 fanns ju ingen darwinism.Det är en avgörande skillnad mellan uppfattningen 1855 och Tors kamp mot underlägsna 1872. Här ligger vulgärdarwinismens starka inbrott i Sverige genom inflytande – ett synnerligen stort inflytande – i Sverige av den tyske vulgärdarwinisten Ernst Haeckel med sin Natürliche Schöpfungsgeschichte 1868, som liksom Darwins Arternas uppkomst 1859 fick en utomordentligt snabb och vid spridning bl.a. i Sverige. Haeckel var också upphovsman till den monistiska rörelsen som hade flera svenska anhängare bl.a. Ellen Key.Bo Grandien i Rönngruvans glöd 1987, som dock talar om lappar och finnar, och Tomas Björk i Svenska Klassiker 2001 har här försummat ett väsentligt paradigmskifte i svenskt kulturliv. På 1880-talet kom som sagt Viktor Rydbergs Fädernas gudasaga och även hans undersökningar i germanisk mytologi som bidrog till en ”arisk” fixering. Vissa rader i hans Himlens blå är dock betänkliga, trots att Rydberg aldrig själv föll för vulgärdarwinismen i Sverige eller i internationella sammanhang. I Himlens blå heter det

”Till ariskt blod, det renaste och äldstatill svensk jag vigdes av en vänlig norna.

107

Mitt folk har till symbol av sina anorfått himmelsblått i väna barnaögonoch himmelsblått i ärekrönta fanor.”

och har säkert ofta uppfattats som ett ja till Tors nedslående av de mörkögda, mörkhyade svartskallarna, bland dem pacifistiska samer inom Sveriges gräns.Sverige har haft en malign antisamitism, men Herman Schück bejakar att Sverige självt aldrig har haft någon malign antisemitism.Jag bifogar en uppsats av mig ”Fakta om samerna – ofta missuppfattade” av 2001.Anna Hierta-Retzius och Julia Svedelius, född von Heijne, med rötter i Stockholms intellektuella värld, var förkämpar för försvenskningen av samer och tornedalsfinnar som drevs mycket starkt bl.a. i särskilda ”arbetsstugor” uppe i sameland och Tornedalen. Biskop Olof Bergqvists nomadskola av 1913, med lägre bildningsmål för samer än för andra folkskolebarn och med usla inkvarteringsförhållanden, de fick ej bo i vanliga fyrkantiga rum, har också lett till boklösa hem, en kultureffekt som kan visa sin negativa karaktär i flera generationer, ett socialt arv. Härtill bidrar den åsyftade brain drain som åstadkoms genom att ”lärda samer” 1928 genom lag olagligt förlorar sin juridiska rätt till land och vatten.Höckerts lappmässa i Lövmock, tavlan är även känd under andra namn, hade väl prytt sin plats bland svenska klassiker och kunnat ge ett väsentligt perspektiv på det vulgärdarwinistiska svenska paradigmskiftet, som ju är helt otänkbart före 1860-talet, ty först då fanns Darwins och Haeckels skrifter. Tilläggas kan att samernas äganderätt till land och vatten starkt attackerades utan att dock lösas genom lagstiftning 1886, 1898, 1928 (falsifikatet lapprivilegium) eller 1971. Tornedalsfinnarnas rätt till land och vatten attackerades aldrig utan fick bestå. Falsifikatet lapprivilegium är bortdömt av HD i Skattefjällsdomen 1981, som återgår på Höjesteretts isbrytande Altevatndom 1968, men riksdagen har trots löften 1971 aldrig reviderat lagen efter HD:s bortdömande av lapprivilegium, vilket falsifikat alltså fortfarande består, ehuru avvisat av högsta juridiska instans. Varför valdes Höckerts lappmässa, med dess fördarwinistiska lappuppfattning, bort på Waldemarsuddes Svenska Klassiker? Problemen finns oavsett ev. bortval. Bo Grandien i sitt nämnda arbete är dock som sagt inne på problematiken ”lappar och finnar”, medan Tomas Björk i katalogen ej alls berör detta ändock ganska viktiga ämne när det gäller Tors kamp. Höckert 1855 och på 1866 års utställning kontra Winge 1872 är en utmärkt parallell till Carleson-Cramér i HD 1868 och J. J. Nordström i riksdagen 1871 kontra von Düben i Svensk Tidskrift under Hans Forssell 1872 och Knut Olivecronas åsiktsändring i HD 1884.Frankrike besegrades av Tyskland 1871 och det tyska kejsardömet proklamerades den 18 januari 1871 i spegelsalen i Versailles. Tyskarna var kända som det värsta

108

kolonialfolket i Afrika och där hade von Düben varit och fått inspiration. Detta ledde i Sverige mot samerna till antisamitism, kleptokrati och kolonialism.Johan Tiréns samebilder är ett försvar av en antisamitistiskt nedvärderad grupp under vulgärdarwinismens bann (Ernst Haeckel m.fl.). Johan Tirén fick en sådan bild utställd i riksdagen 1886 (riktad mot riksdagsmannen bruksägare W. Farups ”Tors” nedskjutning av renar vid Ljusnedals bruk i Härjedalen). Johan Tirén vore värd en utställning, insatt i rätt sammanhang, väl studerat, ett den svenska rasismens lackmuspapper.Med hjärtliga hälsningarDjurgårdsgrannen i det lilla husetTomas CramérBilagor utelämnadeDet bör tilläggas att docenten Åke Holmbäck 1920 i Upsala Universitets Årsbok hävdade att samerna ägde sina lappskatteland och skattefjäll. Holmbäck torde ha av politiska skäl förmåtts att helt ändra uppfattning i denna fråga, varvid professor K. B. Wiklund (som nära samarbetade med professor Herman Lundborg, chef för Rasbiologiska institutionen vid Upsala Universitet) varit verksam, se förordet och innehållet i SOU 1922:10, där Holmbäcks arbete av 1920 ej gendrives, icke ens nämnes. Rasbiologiska institutet verkade 1922–1959 men Lundborg, f. 1868, hade verkat sedan 1900-talets början. När Holmbäck var närmare 90 år hade jag ett tillfälle att i närvaro av professor Gerhard Hafström intervjua Holmbäck. Holmbäck uppgav då att han ej var intresserad av att få uppdraget att skriva det som blev SOU 1922:10, att han var helt beroende av det material som ställdes till hans förfogande av Wiklund och att han egentligen ville ge uttryck åt sin stora sympati för samerna, vilket ej var möjligt inom uppdraget och inom SOU 1922:10. Det är rimligt att av Holmbäcks intervjuuttalanden sluta, att Holmbäck egentligen kvarstod vid sin uppfattning 1920, vilken han dock även i intervjun undandolde. Som sagt gör Holmbäck heller inga försök att gendriva vad han skrivit i ämnet 1920 och han återkommer ej heller senare till frågan. I själva verket försattes nog Holmbäck av K. B. Wiklund i ett tvångsläge. Wiklund var djupt inblandad i arbetet på en renbeteskonvention mellan Sverige och Norge, vilken till slut blivit av 1919 med ikraftträdande 1923 och med omfattande tvångsförflyttningar av samer som förutsättning. Dessa tvångsförflyttningar kunde ej genomföras om Holmbäcks åsikt av 1920 skulle stå sig. Holmbäcks åsikter av 1920 borde ej heller, enligt överheten, bli allmänt kända och framför allt ej kända för samerna. Samerna skulle ju kunnat motsätta sig tvångsförflyttningarna. Sydsamerna kunde ju åberopande Holmbäck vägra att mottaga de tvångsförflyttade nordsamerna.

109

Not till Tomas Cramér: Jämlikheten satt ur spel, Jämtlandsposten 1986

Det gällde därför att undandölja Holmbäcks uppsats av 1920. 1981 var den okänd för HD, liksom den verkliga innebörden av ”universitas” enligt La Grande Encyclopédie.I förordet säger Jebens att det efter nationell rätt och folkrätt ej blott gäller politiska överväganden utan även rättsliga frågor. Häri ligger givetvis att det finns rättsliga frågor som ej kan behandlas med avhuggande lagstiftning som sedan hävdas enligt Axel Hägerströms och Wilhelm Lundstedts tvivelaktiga läror. Särskilt när det gäller äganderätt är domstolsprövning nödvändig. Samernas rätt till land och vatten är så gammal och hävdvunnen genom ursprunglig ockupation av lappby att den generellt måste domstolsprövas och kunna föras till Strasbourg eller Genève där det svenska uppenbarhetsrekvisitet ej gäller (11:14 RF). Samerna måste i sådana sammanhang få fri rättegång som i Skattefjällsmålet 1966–1981 vari staten även betalade sina egna rättegångskostnader. Till fri rättegång finns även folkrättslig rätt enligt artikel 6 i Europakonvention, jfr rättsfallet i Strasbourg Airey ./. Irland. Denna fria rättegång måste även – som i Skattefjällsmålet – möjliggöra forskning om sedvanerätt och ockupation, och det måste vara möjligt att föra fram frågan om fri rättegång, till fri prövning i högsta instans med möjlighet till överprövning i Strasbourg i ett särskilt förfarande. Sker ej så har samernas motparter med sina försäkringslösningar och sin goda ekonomi ett övertag och kan anlägga en vulgärdarwinistisk översittarattityd och framtvinga tredskodomar till sin fördel med full betalning till kärandeadvokaterna utan närmare prövning. Sådana tredskodomar kan ej i huvudsaken föras till Strasbourg eller Genève, varför spörsmålet om fri rättegång enligt artikel 6 måste kunna framföras separat till slutligt svenskt avgörande i högsta instans, alltså uttömmande av inhemska rättsmedel i just denna fråga. Det nu aktuella spörsmålet om ”class action”, grupptalan (väl förd) blir viktigt.Jebens citerar på sid 24 Peter Schnitler, juristutbildad major och statlig dansk-norsk undersökare av samernas rättsförhållanden som säger om Indre Finnmark att det var obrukligt och obeboeligt för bondfolk och tålte ingen annan slags invånare än lapparna som även var de ”eneste beboere av området”. Schnitler bevakade som jurist den danska kronans rätt vilket framgår av hans vinklade sätt att ställa frågor men han synes ingalunda ha satt samernas klara besittning till områdena ifråga. Vad Schnitler här säger gäller som sagt med samma rätt samerna i Jokkmokks fjällvärld som är av betydande storlek och saknade svensk suveränitet före 1751. Före detta år korsade gränspretentionerna för staterna Kölen. Samerna kunde – kan – grunda sin äganderätt till land och vatten på ursprunglig ockupation för lappbyn – distrikt i 1751 års kodicill – och skattläggning-skattebetalning för lappskatteland. Vissa tider samlades skatten in av lappbyn. Dess betalning skedde med vissa ceremonier i marknaderna. Redan här kan nämnas att occupatio per universitatem av båda stater erkändes som rättsgrund för samerna 1751. Universitas betyder som sagt här lappby.

110

Närmare om Otto Jebens’ verk om Eiendomsretten

Lappbyn har alltså sin rättsgrund till äganderätt, lappskattelandet sin skattemannarätt. Dessa rättsgrunder kan sammanfalla, de stöder varandra. Lappbyns ockupation, äganderätt är oberoende av grundskatternas avskrivning kring år 1900. Denna avskrivning åsyftade i sig ej heller att avskaffa någon civilrätt.Jebens tar särskilt upp Kautokeino-Karasjokk där samerna länge varit ensamma men där nu talrika inflyttare finns. Samma betraktelsesätt kan anläggas t.ex. på Jokkmokks fjällvärld med få nybyggen men nu med inflyttare särskilt knutna till den tunga motoriserade industriturismen. De sentida kommungränserna kan inte tillmätas någon betydelse när det gäller samernas rätt. Kommungränsen ger i sig ej kommunen någon särskild rätt till land och vatten. Det är även att märka att om man mäter från Treriksröset vid Kilpisjärvi i jämna cirklar möter man en stor koncentration av samer oberoende av sentida riksgränser av 1751, 1809, 1826 och av sentida kommungränser. För sydsamiskan som språk spelar riksgränsen ingen roll.I svensk jaktlagstiftning förutsättes att staten är ägare – på förhand – av fjällvärlden i Sverige. Någon ändring av gällande rättsförhållanden har ej åsyftats, eller motiverats, eller etablerats och därför är detta en fråga som måste avgöras oberoende av jaktlagstiftningen. Just ett sådant resonemang för som sagt Jebens angående 1965 års lag om statens umatrikulerte grunn i Finnmark. Här måste man även ta hänsyn till folkrätten (Strasbourg – Genève) med dess ovan angivna krav på opartisk rättegång. Jebens tar även upp frågan om god tro.Jebens anför på sid 51 uttryckliga exempel på att Finnmark karaktäriserats som koloni, med kolonialism.I Norge har man ej velat erkänna kollektiv äganderätt. I Sverige är det däremot klart att häradet ägde häradsallmänningar och menigheters rätt var skyddad av 77 § i 1809 års regeringsform. Att ett sådant skydd ej finnes i nuvarande regeringsform innebär givetvis ej att menigheternas hävdvunna rätt skulle ha försvunnit. En sådan civilrätt har ej bortfallit blott för att grundlagen ändrades. Lappbyn var en universitas, ett skrå, en menighet, vars ockupation kodicillen internationellt och nationellt erkänner som äganderättsskapande, ej blott folkrättsligt utan civilrättsligt-privaträttsligt.Ockupation för ett skrå, en kommunitet med äganderättsverkan kan väl för övrigt knappast tänkas ha blott en folkrättslig verkan men nationellträttsligt vara en nullitet. Jag uppfattar alltså lappbyn som ägare av sitt område på grund av ockupation. Var lappby är en liten stat med gränser där alla lappar är medborgare, jfr Island före kungadömet. Suveränitet fanns ej, den var knuten till en furste, vilket bl.a. belysts av Peter Englund i hans stora verk om Karl X Gustaf. Furstar hade samerna ej ehuru de hade sociala skillnader (Ottar). Ej heller gutarna eller friserna hade furstar. Med min uppfattning stämmer att Pufendorff säger att lappbyns rätt ej kunde överlåtas som ett gårdsbruk kan.På sid 71 citerar Jebens Saxlund (senare höjesterettsdomare) som 1844 erkänner samernas äganderätt såsom första besittningstagare till marken. På sid 77 kommer Jebens in på rättsfallet RT 1968 s394 Brekken. Brekkenmålet handlades i Höjesterett

111

på en annan avdelning samtidigt med Altevatn II, RT 1968 s429 och jag, som själv var närvarande och åt i Höjesterett kan meddela att dessa båda mål stödde varandra och en viss höjesterettsdommer anförtrodde mig att han varit med redan i RT 1955 s361, Marsfjell, men att han inte ansåg att det deltagandet skulle hindra honom från att döma rätt i Brekkenmålet. När det kommer till Altevatnmålet är Jebens’ referat ej pålitligt. Det var ej Vassdragsvesenet som förde målet till Höjesterett. Vassdragsvesenets advokat Georg Lous förklarade att han ej kunde tillstyrka Vassdragsvesenet att överklaga till Höjesterett, ty han förutsåg att målet där skulle förloras. Det var alltså Lantbruksdepartemanget genom advokaten Andreas Arndtzen som gick till Höjesterett och där förlorade målet. Vad samerna framförde i Höjesterett var en civilrätt grundad på ockupation, sedvana och alders tids bruk, ingalunda någon expropriationsrättslig ersättningsrätt. Höjesterett dömde också på ett sådant sätt att man kan förklara denna dom som en verklig isbrytare och detta bestyrkes också av Varfjell-Stifjelldomen 1979. För säkerhets skull ringde jag efter domen upp höjesterettsjustitiarius Terje Wold och han bekräftade i telefon att innebörden av Altevatndomen 1968 just är civilrätt och urminnes hävd. Jeg vil mene det, utbrast Wold i telefonen. Jebens ger här en starkt missledande framställning. Parter i målet var samebyarna Talma och Sarivuoma men även enskilda samer till skillnad från vad Jebens uppger. Både kollektiven lappbyarna-samebyarna och de enskilda samerna erkändes alltså som parter inför rätta, liksom detta skedde i Skattefjällsdomen i HD 1981. Genom en hänvisning till RT 1979, s1283, Kåfjordbotn, kommer Jebens ändock till slut fram till att Altevatnmålet 1968 innebär alders tids bruk.Kodicillen 1751 och Svea Hovrätts universal 1752 på kunglig befallning sedan riksdagen godkänt kodicillenJebens säger på sid 89 att många av samerna inte hade något klart etablerat stadsborgerskap. Detta framgår också av uttalanden i samband med kodicillen (cives temporanei) att samerna måste välja medborgarskap efter kodicillens ikraftträdande. Enär den långa Finnmark som delades 1751 ej var underkastad suveränitet, är det helt naturligt att samerna ej hade något medborgarskap. Deras lappbyar måste ju anses som egna små stater i vilka alla där boende samer hade medborgarskap. Sverige hade under Gustav Vasa och Vasaätten en för samerna mycket förmånlig politik som erkände samernas äganderätt i form av lappbyarnas ursprungliga ockupation, occupatio per universitatem, och i form av den skattemannarätt med vidsträckt verkan som bl.a. Gustav Vasa erkände 1543 med speciell hänsyn till jakträtten som redan drotsen Knut Jonsson slagit vakt om 1326. Genom ett danskt betänkande av de framstående juristerna Hielmstierne och Stampe med åberopande av Samuel von Pufendorffs läror blev det en internationell emancipation av samernas rätt till land och vatten som utgick från Vasaättens ståndpunkt. Detta blev man ense om och kodicillen med dessa danska förarbeten godkändes även av Danmark-Norge, varför den rimliga tolkningen är att detta sedermera måste gälla såväl i Norge som i Sverige på helt likartat sätt utefter hela den långa riksgränsen. Den tidigare

112

gränskommissarien Lorentz Stobée har utförligt redogjort för samernas förhållanden och stora ekonomiska betydelse för landet. Peter Schnitler hade gjort omfattande resor och satt sig in i samernas förhållanden och på norsk sida hade von Westen stor erfarenhet beträffande de religiösa förhållandena. Det är därför förvånande när Jebens påstår att författarna av kodicillen inte skulle ha haft närmare kunskap om samernas sedvanor eller samisk tankegång eller till rättskipningen i de samiska områdena. Detta synes vara en närmast oförklarlig ståndpunkt hos Jebens och tvärt emot Jebens finns det grund att utgå från att kodicillen ger en närmare upplysning om karaktären av samernas rätt till jorden i Norge och Sverige, när det gäller äganderätten.Kodicillen använder uttrycket äga skatteland. Man får utgå från att överste Klinckowström skrivit detta med utgångspunkt från gällande rättsuppfattning hos domaren Sadelin och andra norrlandsdomare. Opposition mot detta uttryck från Malmerfelt har ej kunnat övertyga Kanslikollegium, och det förhåller sig också så att det berömda Haukiniemimålet fastnade i Kammarkollegium på grund av en remiss till Malmerfelt. Det synes övervägande sannolikt att Malmerfelt ej kunnat få med de kunniga kammarråden på sin linje och att Kammarkollegiet därigenom aldrig kommit att avge begärt yttrande till Svea Hovrätt (Kammarkollegiums protokoll). Samernas äganderätt till landet på grund av ursprunglig ockupation, sedvana och urminnes hävdalders tids bruk enligt Pufendorffs lära blev klart erkänd i kodicillen och dess förarbeten såsom äganderätt för lappbyn och skattemannarätt för skattelappen. Att Sverige ej begärde ersättning av Danmark-Norge för mistad samisk rätt i Norge och vice versa förklaras av en redan då befintlig kolonialistisk attityd, där rätten fick vika för politiska ställningstaganden. Sveriges allmänpolitiska läge efter Hattarnas misslyckade krig mot Ryssland var ju sådant att Sverige måste kompromissa och låta samerna betala, hur orättfärdigt detta än var. I sådana frågor torde detta i världshistorien ej vara något ensamstående exempel. Senaste renbeteskonvention är ett bland dessa många exempel. Jebens ger sig in på en tolkning av uttrycket occupatio per universitatem som används av Hugo Grotius och Samuel von Pufendorff. Det framgår av ett latinskt-franskt utförligt lexikon av Félix Gaffiot samt av La Grande Encyclopédie att universitas här betyder skrå eller sammanslutning eller grupp, dvs. i det här sammanhanget lappby, som i kodicillen kallas för distrikt. Jebens har allvarligt misstagit sig när han tolkar detta som en ockupation i sin helhet, en allomfattande generell eller allmän ockupation. Här ligger nu ett betydande misstag som kan bero på patriotiska eller nationalistiska tendenser hos forskare.De citat från Grotius eller Pufendorff som Jebens ger är också bristfälliga och det är viktigt att fasthålla att Pufendorff talar om occupatio per universitatem av en coetus hominum, en grupp människor – en specifikation som ofta förbisetts – och att detta är vanligt vid stagna et montes asperi. Ockupationen sker här av en grupp et non per fundos, icke genom gårdsbruk, alltså som sagt en parallellställning som gör den privaträttsliga karaktären av uttalandena uppenbar, vilket förbisetts bl.a. av HD i Skattefjällsdomen 1981. Lappbyns äganderätt till land och vatten är alltså erkänd av

113

kodicillen och dess förarbeten, och skattelappens skattemannarätt var väl erkänd i Sverige ända sedan Gustav Vasas olika brev och Vasaättens samevänliga hållning.Förut har berörts Peter Schnitlers vinklade frågor. Vid hans förhör ställdes frågorna så att kungens allmänning var det för de tillfrågade gynnsammaste alternativet eftersom de aldrig tillfrågades om lappbyarnas äganderätt eller lappskattebetalarens skattemannarätt. Detta uttryck kungens allmänning kan ej tillerkännas någon avgörande betydelse, lika litet som det svenska uttrycket kronojord eller mark under statens uteslutande disposition eller ”markägarens” jakträtt, presumerat statens. Sådana uttryck utgår ju som Jebens riktigt påpekat i annat sammanhang från ett förutsatt förhållande, icke från ett utrett förhållande, och i Sverige har det alltid t.ex. i Kammarkollegium varit erkänt att sådana uttryck ej på något sätt är avgörande för den på djupet liggande äganderätten, som ju också eventuellt kan vara en kluven äganderätt eller en funktionell äganderätt. När Jebens säger att Schnitlers frågeställningar inte blev klart motsagda av de närvarande på de ting som Schnitler höll, är detta ett högt ställt krav. Även nutidens samer kan ha svårt att hålla dessa juridiska distinktioner och deras rätta tolkning i klar åtskillnad. Jebens synes här ha varit något för nationalistisk och Jebens har också en viss tendens att för äldre tider anakronistiskt resonera utifrån de sentida gränserna av 1751, 1809 och 1826.Innebörden av kungasköte till Jockum Irgens 1666 eller till Peter Dass 1750 är att de förbehåller samernas rättigheter, men innebär också en form av översitteri eller maktfullkomlighet från den danske kungens sida (ej sällsynt under enväldet som varade långt in på 1800-talet i Danmark) när han anser sig kunna sälja dessa fjällområden utan föregående utredning om rättigheter. Efter grundlagen 1720 och Sveriges rikes lag 1734 var sådana tilltag otänkbara i Sverige. Förarbetena till 1751 års kodicill ligger i norska riksarkivet. Vid flera besök där har jag mött ett mycket stort motstånd mot att få tillgång till dessa handlingar. Det som är tryckt i Nye Danske Magasin, andra bandet, tredje häftet, Köpenhamn 1806 är icke fullständigt men andra forskare har fått bättre tillgång till detta material och bland dem kan nämnas kammarrådet Axel Klockhoff vars redogörelse finns tryckt i Samernas Vita Bok (SVB), samt Ove Bjarnar.1904 års norska betänkande i den norsk-svenska samefrågan är starkt samefientligt. I detta betänkande vill Peder Kjerschow helt förbjuda samerna tillgång till domstolarna när det gäller rätten till land och vatten. Enligt Kjerschow skall sådana frågor slutligt avgöras av Landbruksdepartemanget, vilket ju är en mycket utrerad ståndpunkt ur synpunkten av mänskliga rättigheter. I min till Tidskrift for rettsvitenskap 1986 sända artikel angående kodicillen, med bemötande av Jebens’ artikel där i samma ämne, framhåller jag betydelsen av ett diplomatarium lapponicum där bl.a. Kjerschows många uttalanden borde ingå liksom inlagorna till 1909 års norsk-svenska skiljedomstol, där bl.a. Ivar Afzelius var svensk representant, vilket ej hindrade denne från stark samefientliga ståndpunkter 1912 vid ett av Albert Ehrensvärds stora samepolitiska möten, då Ehrensvärd ville söka lösningen av den norsk-svenska samefrågan. Ehrensvärds protokoll som utrikesminister från Saltsjöbaden 1912 och

114

senare från Göteborg vid ett möte med norska utrikesministern Irgens, borde naturligtvis tryckas i detta diplomatarium lapponicum.Ett sådant diplomatarium skulle ju lyfta fram åtskilliga fakta som Norge och Sverige ej vill ha fram i ljuset. Det har också visat sig att olika handlingar när det gäller den s.k. Panggruppen och dess intrigerande mot samernas jakträtt i Sverige ej arkiverats. Desto viktigare är det då att sådana handlingar som verkligen blivit förvarade kommer fram i ljuset. Latinets occupatio per universitatem måste ju då tolkas korrekt. I Sverige bestod samernas rätt grundad på ockupation och sedvana i lagarna 1886 och 1898.När i Sverige i lagen 1928 lapprivilegium, ett falsarium, lades till grund, förutsattes denna grund, motiverades ej, etablerades ej, blott förutsattes grundlös som en rätt att fråntaga samerna deras hävdvunna rätt i Sverige, lappprivilegium fördes fram som ett bestående faktum, ej som en ändring av lappbyns rätt, man gjorde en helt ogrundad parallell med lappmarksfriheter, s.k. lappmarksprivilegier, som avsåg de koncessioner staten givit nybyggarna på samernas mark genom lappmarksreglementet 1749 då för första gången landshövdingen kunde ge koncession, utan samernas medgivande, åt nybyggare. Enligt lappmarksplakaten 1673 och 1695 krävdes samernas godkännande. HD:s dom i Skattefjällsmålet 1981 bör så förstås att ockupation och urminnes hävd är grunden för samernas rätt till land och vatten. Denna ockupationsrätt och besittning, hävd, bestyrkes av kodicillen och dess omförenade förarbeten enligt Pufendorff, gällande för alla sameområden. Detta är grundat på nödvändigheten av den lappska nationens konservation med neutralitet i krig och vittgående självstyrelse genom den internationella lapprätten. Ockupationsrätten, äganderätten, för lappby står alltjämt vid makt. Troligen kan den möta större förståelse i Strasbourg eller i Genève, där det svenska uppenbarhetsrekvisitet ej finns, ej heller Hägerströmianismen i W. Lundstedts tappning.Samerna har ingen aggressivitet, de fortsätter, lugnt, ”like a planet in its orbit”. Vajorna drar till fjälls till kalvningslanden. Det hela pulserar enligt sina hårda, naturliga lagar sedan isranden drog norr ut. Detta har skildrats av Björn Ambrosiani i TV så att den renskötande och fiskande befolkningen drog sig utefter Norges isfria kust norrut. En annan del av denna befolkning tog sig norrut via Finland och dessa grupper möttes uppe på Nordkalotten. Renen kan till skillnad mot kon, hästen, fåret och sädesslagen ”leva ute året om” i Fennoskandia. Renen jagades och tämjdes. Renkultur är på väsentligt sätt avgränsad mot ”bondekultur”. Aggressiviteten ligger på motsidan, Knut Olivecrona 1884, Peder Kjerschow 1904, båda åsiktsbytare. Gunnar Eriksson har utrett vulgärdarwinismens betydelse med Ernst Haeckel, Bengt Lidforss, Gustaf von Düben, de båda landshövdingarna Widmark i Norrbotten m.fl. Gunnar Eriksson utredde detta efter ett uppslag av Tomas Cramér. Professor Gunnar Eriksson liksom professor Tom G. Svensson – den senare med ett utförligt yttrande och båda med vittnesmål i Hovrätten – närmaste nonchalerades av HD 1981. Idéhistorien och kulturantropologin kan ej numera behandlas på sådant sätt av

115

domstol. En ny talan i något av de nya vinterbetesmålen förutsätter forskningsmöjligheter och advokatkompetens i rättshistoria och folkrätt. I det kända Svegmålet, som redan nått Hovrätten, är det för sent att komma med välmotiverade nya grunder, men sådana kan upptagas i de mål som ännu ligger i första instans, varvid hovrättsmålet förklaras vilande.Nedvärderingen av samerna i lagstiftningsprocessen framför allt 1928 och 1971, en nedvärdering som fortfarande består, måste klarläggas som nedvärderande lagar vilka ej löser frågorna som kanske en missriktad Hägerströmianism vill göra gällande. Någon utredning och verklig analys av samernas rätt föregick ej falsariet lapprivilegium.Pekka Aikio i det finska Sametinget har pläderat för att Miljödepartementet borde överta samerätten. Detta vore kanske även i Sverige ett sätt att slippa vulgärdarwinismen.Jebens talar på sid 101 om den svenska rennäringslagen av 1886. Lagen hette dock Lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. På sid 103 talar Jebens om en uppfattning som delvis härskade i rättsteorin på 1800-talet. Detta är ett synnerligen betänkligt uttryckssätt. I själva verket skiftade rättsuppfattningen under 1800-talet alldeles våldsamt och detta har jag tidigare redogjort för i motsättningen mellan Carleson-Cramér m.fl. i HD 1886 och J. J. Nordström i riksdagen 1871, å ena sidan, och Gustaf von Düben 1872–1873 och Knut Olivecrona i sitt åsiktsbyte 1884 å den andra. Inbrottet av vulgärdarwinismen har jag också berört och detta skedde säkerligen även i Norge varom ytterligare utredning behövs. ”På 1800-talet” är ett ovetenskapligt uttryckssätt inom juridiken.På sid 109 återkommer Jebens till Altevatndomen 1968 men anför ej den principiellt viktiga Varfjelldomen 1979, som Jebens i ett senare avsnitt i boken felciterar, i detta sammanhang. På sid 110 kommenterar Jebens Korssjödomen som säger att det är det utövande bruket som är det avgörande grundlaget för rätten till rendrift i ett bestämt område. Här bortser Jebens från de mycket stora bevissvårigheter som kan uppkomma och som uppkom i Svegmålet i Sverige om vinterbete. ILO 169 förespråkar eller fastlägger betydelsen av nomadisk näring. Enligt min mening måste det biologiska behovet tillmätas en mycket stor betydelse. Sker ej så blir beviskraven omöjliga att uppfylla och en stark presumtion måste då råda för att renskötseln äger sin betesrätt. Vid åberopande av ockupation som rättsgrund för en lappby till vinterbete blir det det biologiska behovet som kommer i centrum. Ockupation måste anses civilrättsligt omfatta vad som behövs av vinterbete för lappbyns bestånd även dåliga och skiftande betesår inom hela området som bär vinterbetesväxter. Sedvanan sedan flera sekler talar samma språk liksom lappbyns faktiska existens fram till nu. Något krav på urminnes bevislig anknytning till viss (stor eller liten) fastighet kan ej upprätthållas. Tillgången till betesväxter är det väsentliga, en tillgång, en civilrätt, som lantmäteriet-avvittringen ej kunde avklippa i Sverige på nybyggesmark. Kodicillen är naturligtvis ej det ursprungliga underlaget för samernas rätt till land och

116

vatten, men kodicillen innebär att Danmark-Norge och Sverige erkänner att lappbyn (skrået, samfundet, kommuniteten) har äganderätt på grund av ockupation och att detta även gäller ”äganderätten till vinterbetet” som civilrätt på avvittrade nybyggen efter biologiskt behov. Även på oavvittrade fastigheter av gammal skattejordnatur torde renbetesrätten gälla t.ex. i Västerbottens kustland. Det viktiga är att där är problematiken en annan. Här kan hänvisas till Mauritz Carlssons uttömmande utredning i verket Den värmländska avvittringsfrågan.Jebens säger på sid 112 att Korssjödomen innebär att renbetesrätten är en rätt som vilar på bestämda arealer. Detta må måhända vara för norsk del, för norskt renbete, eftersom domen finns. Det svenska erkännandet av occupatio per universitatem, äganderätt för lappbyn gäller även nödvändig ”äganderätt till vinterbete”, civilrätt som står sig mot lantmäteriavvittring på nybyggesmark. I Sverige behöver ej urminnes hävd till bete på viss skogsavvittrad fastighet bevisas vilket ofta är omöjligt särskilt på en liten fastighet. Här måste alltså det biologiska behovet avgöra och sedvanerätt, skattläggning, skatteuppbörd och ockupation fattas på ett annat sätt och med andra bevisregler än urminnes hävd enligt den svenska lagtexten. Jämför norsk samisk vinterbetesrätt i svenska skogar och folkrättens kulturskydd.På sid 113 kommer Jebens in på Maukendomen. Denna dom är enligt min mening ur synpunkten av samisk ockupationsrätt, äganderätt för lappby, stödd på en missuppfattning, ”rennäringens rätt”, som strider mot en korrekt juridisk tolkning av universitas = kommunitet = lappby. Rättsfallet RT 1985 s541 är felaktigt (Jebens’ citat gäller blott lagmansrätten). I verkligheten uppkommer successions- och ersättningsfrågor som ej får lösas så lättvindligt och nationalistiskt kongenialt som sker i lagmansrättens dom där själva bruket och ”rennäringens rätt” ställs i centrum och icke den som har utövat bruket. Detta är ju ett sätt att avlöva den civilrättsliga karaktären hos samernas rätt till land och vatten. Metoden påminner om Hägerströmianismens upplösning av äganderätten i skilda delfaktorer, vilket Tage Erlander enligt sina memoarer (budskap av Karleby) hälsade med glädje, eftersom man då kunde avlöva äganderätten steg för steg utan en avgörande konfrontation. Nu när Sverige införlivat Europakonventionen med tilläggsprotokoll är juridiken annorlunda, och Norge med ILO 169 kan knappast vidhålla en dylik syn på samerätten. Ersättningsrätten för mistade områden för rättssubjekt får ej kolonialistiskt avlövas bort.Jebens säger redan i förordet till sin bok att den norska staten är byggd på två folks jord, samernas och norrmännens. I Sverige är förhållandet detsamma men det har varit ytterst svårt att få Sverige som stat att erkänna detta enkla faktum. Tvärtom har ju Sveriges politik varit museal på det sättet att man nog utan investeringar och med minimala ersättningar för skador och inga för landets tillgångar (kleptokrati) pro forma velat behålla en pauperiserad renskötarbefolkning, som förmodades dö ut (Knut Olivecrona) men däremot velat assimilera den återstående samisktalande och samiskättade folkstocken, som fråntagits, olagligt, sin civilrätt till land och vatten. Det är oerhörda rikedomar i form av gruvor, vattenkraft och vattenmagasin,

117

timmerskog och tung motoriserad industriturism som tagits ut från samernas land, land till samernas uteslutande begagnande enligt lag, ovan 1873 års odlingsgräns, varvid man också måste betänka, att samernas rätt i princip är lika stor nedanför odlingsgränsen. Det är här viktigt att återge Jebens’ uttalande att samerna i egenskap av ett annat folk har sin självständiga och särpräglade kultur och sin egen rättstradition och med historisk utgångspunkt är bärare av sina egna rättsliga ordningar, obs här vad Erik Solem och även K. B. Wiklund i SOU 1922:10 säger om skoltsamerna, som behållit de ursprungliga samiska rättsförhållandena med samebyn som jordägare på grund av de ej utsatts för samma diskriminerande behandling under tsarväldet. ILO 169 är en konvention för ett folk, ej för en viss näring, se bl.a. artikel 13 ff.Sverige har allt sedan Vasaätten en föredömlig generell samepolitik, som är internationellt erkänd med juridisk verkan genom kodicillen 1751 och Svea Hovrätts universal 1752 om Lapprätten och respekten för dess domar. Detta goda, nästan exemplariska förhållande till ett annat folk har Sverige ända tills vulgärdarwinismen bryter igenom med början 1872 och med full och skrämmande verkan 1884. Norges samepolitik kring 1900 med förnorskningssträvandena är i hög grad utsatt för berättigad kritik, men efter Altevatndomen 1968 och Varfjelldomen 1979, som möjliggjorde agerandet och demonstrationerna kring utbyggnaden av Alta älv har Norge visat en förbättrad politik, även om försäljningen av marken i Finnmark utgör ett egendomligt frågetecken. Sverige däremot står kvar på den vulgärdarwinistiska ståndpunkten och kryptosamefientliga böcker som Svante Isakssons Ingen frid i fjällen 1999 tillåts påverka opinionen. Svenska media, ”annonsörstyrda” styr till stor del politiken och ämnen som media ej tar upp kan betraktas som icke existerande. En oblodig ethnic cleansing som den som nu föregår av samerna i Sverige väcker ej medias intresse. De reformer som nu tilltänks av SOU 1999:25 och kommande betänkanden av Rennäringspolitiska kommittén och i den svensk-norska renbetesfrågan ger tyvärr bilden av en krympande renskötarbefolkning med allt större krav på reninnehav per renskötare, vilket är detsamma som en ännu mer krympande renskötarbefolkning. Myndigheterna befrämjar dyrbar maskinisering med hälsorisker. Renskötarna drivs att ge upp yrket genom exorbitant burdens, ovan sid 552, bl.a. ekonomisk njugghet trots all vinst från områdena. Å andra sidan vill statsmakterna, styrda av partiernas röstmaximering och en intensiv antisamisk lobbyverksamhet ej förena samerna i norr med gemensamma juridiska rättigheter, t.ex. till jakt och fiske, utan tvärtom fortsätta att befrämja motsättningarna same kontra same, rennäringslag kontra sametingslag.På sid 137 går Jebens in på Indre Finnmark före 1751 under svensk jurisdiktion, en jurisdiktion som Jebens starkt berömmer. Enligt min uppfattning fanns det inte någon suveränitet i Finnmark från Ryssland till Härjedalen före 1751. Den finske professorn Jarl Gallén talar om ett gemensamt område mellan Finland och Ryssland-Novgorod i gammal tid, en odelad Finnmark utan suveränitet. Denna Finnmark var ej delad mellan länderna och Galléns betraktelsesätt kan tillämpas hela vägen ända ner i

118

Härjedalen. De på grekiskt-katolskt område befintliga skoltbyarna anses ha bevarat mest av de ursamiska rättsliga dragen och där var det territoriet för samebyn som var det väsentliga, under vintern samlades samerna i vinterbyn, Talvatis. Under sommaren flyttade olika familjer ut till sina olika sommarland med fiske. Dessa skoltbyar fick förmånliga landbrev av tsarerna.På sid 142 åberopar Jebens Gustav Vasas bud av 1542 och Karl XI:s bud om skogarna av 1683. När det gäller Gustav Vasa är det givetvis hans brev direkt angående samerna av 1526, 1543 och 1551 som är av betydelse. Brevet 1542 gäller rätten till uppodlingar som i dåtiden låg långt från samernas områden. Karl XI:s påbud om skogarna 1683 gäller ej fjällen och kunde som redan påpekats ej gälla dessa eftersom suveränitet där ej fanns och gränspretentionerna korsade varandra. Lappmarksplakaten 1673 och 1695 förutsatte enligt domböckerna samernas godkännande av nybyggen.Jebens åberopar Holmbäcks redogörelse 1922 Om Lappskattelandsinstitutet. Det har ovan visats vilken vacklande grund Holmbäcks redogörelse 1922, SOU 1922:10, är. I stället torde Holmbäcks verkliga uppfattning framgå av hans uppsats i Upsala Universitets Årsskrift 1920 där han anser att samerna är ägare av lappskatteland och lappskattefjäll. Mauritz Bäärnhielms artikel Sameland och samerätt 1977 är skriven av en befattningshavare i Jordbruksdepartementet, med tanke på det svenska ideologiska klimatet vid denna tid var det för en sådan befattningshavare uteslutet att utveckla frågan om samernas äganderätt. Ovan har jag utvecklat hur odalrätten levde kvar i den folkliga rättsuppfattningen och i böndernas och samernas verklighet oberoende av de teoretiska spekulationer, som undersökts av Jan-Erik Almquist m.fl. men som i verklighetens värld ej spelade så stor roll. Jebens arbetar med föråldrad litteratur och utan kontakt med otryckta källor.Jebens’ kommentarer på sid 153 ff till Skattefjällsdomen i Högsta domstolen 1981 är ej så träffande.Referatet i NJA 1981 s 1 ff redovisar ej fullständigt domen i första instans, som i flera avseenden är mer verklighetsnära än HD:s dom. Detta beror till stor del på att ordförande Einar Holm hade stor erfarenhet som häradshövding i Gällivare domsaga och därför kände till de norrländska förhållandena i sameområdena. I HD torde ingen av de i målet tjänstgörande domarna ha haft någon nämnvärd norrländsk erfarenhet. Domen har därför ej alls den närhet till de verkliga förhållandena som Tingsrättens dom besitter. Tingsrätten dömde så att samerna hade ägt Skattefjällen men att Kronan någon gång under 1800talet tillvällat sig äganderätten. I ordet tillvälla ligger att Kronan skaffat sig äganderätten på olagligt sätt.Gustav III var en stor imperiebyggare, ehuru hans krig var obetänksamma och ej lyckosamma. Gustav III hade därför stort intresse av sameområdena som ju utgjorde gränsen mot Ryssland och Gustav III var en av de svenska kungar som tillbringat längst tid i Finland. Jordnaturernas oföränderlighet garanterades i Förenings- och säkerhetsakten av Gustav III 1789 och detta var menat som en verklig garanti. Någon

119

gång på 1880-talet ändrades av Kammarkollegium jordnaturen lappskatt eller lappränta till jordebokstiteln ”krono under enskild disposition”. Med den sistnämnda jordebokstiteln avses ständig åborätt och den ständiga besittningsrätten till åborättshemman garanterades också av Gustav III 1789. Ändringen av jordebokstitel på lappskatteland och lappskattefjäll torde ha gjorts för att få in beteckningen krono som aldrig stått där tidigare. Några handlingar som förklarar ändringen finns ej, ett nytt exempel på arkivluckor som ej är sällsynta när det gäller samernas rätt till land och vatten. Efter en viss tids förlopp tog sig kronomyndigheterna för att avskaffa lappskatten och falskeligen föra fram den ståndpunkten att samernas civilrätt därmed hade försvagats. Meningen med grundskatteavskrivningen var emellertid i verkligheten en jämställdhetsreform och något syfte att inskränka sedvanerätt eller äganderätt, ockupationsrätt förelåg ej. Gustaf III som imperiebyggare skildras av Jonas Nordin i Historisk Tidskrift 4/2000 sid 584. Jämför Eric Tuneld: Geografi öfver Konungariket Sverige 6 uppl. Stockholm 1792, band 3 del 1–8 Norrland och Lappland, som visar att lappmarkerna tillades stor betydelse. Kemi lappmark tillhörde Västerbotten, utom Kusamo socken. Tuneld säger att lapparna ursprungligen varit sui juris, dvs. självständiga. Allt talar för att Gustav III 1789 inkluderade lappskatten.Jebens påstår på sid 153 att staten fick medhåll i domen. Om härmed menas att staten tilldömdes äganderätt till Skattefjällen så är detta oriktigt. Så blev ej fallet. Staten vågade ej genstämma och yrka äganderätt för sig på grund av bristen på laga fång och medveten om att 1683 års påbud ej på något sätt kan utgöra ett laga fång till fjäll för Kronan. Detta är noga påvisat ovan. Jebens säger på sid 154 att staten hävdade att vara ägare till Skattefjällen, men detta är oriktigt om det skulle innebära att staten i målet yrkade äganderätt för egen del. Så skedde ej, av nyss anförda skäl. Jebens’ referat av Kronans ståndpunkter på sid 154 kan ifrågasättas.I Jebens’ referat av Skattefjällsdomen 1981 har jag ej kunnat återfinna 1646 års mycket betydelsefulla svenska skattläggning av skattefjäll där fjällen ifråga med djurskjutning och råmärken, gränser beläggs med en bestämd skatt vilket uppenbarligen medför skattemannarätt. När HD gör gällande att samerna skall kunna visa en intensiv städsevarande och av andra väsentligen ostörd användning av ett skattefjäll med någorlunda fasta gränser verkar detta att vara oförenligt med erkännandet av nomadismen som sker i ILO 169 och givetvis i kodicillen. Högsta Domstolen nämner också att bönder brukat Skattefjällen för hästbete. Allt tyder på att detta skett med samernas begivande, ty några tvister om sådana förhållanden finns ej i domstolsprotokollen. Domstolarna behandlar tvister men ostridiga förhållanden och godvilliga upplåtelser avspeglas ej i domboksmaterialet vilket synes ha förbigått HD liksom att samebyarna hade råmärken sig emellan enligt 1646 års skattläggning, varför någon begränsning till ett visst område, en ruta, på ett visst skattefjäll förefaller vara en sentida konstruktion. I en särskild förlikning med samerna 1988 erkänner JK avvittringen av 1841 ”om bestämmande av säkra gränser för lappallmogens i Jämtlands län renbetestrakter” som rättighetsskapande, vilket HD till

120

JK:s stora överraskning (JK Stark förde talan i målet genom G. Knös) försummat. Denna avvittring tillhör ett helt annat mentalitetsskede än den faktiska avvittringen norr om Jämtland (tolkning av 1873 års stadga).På sid 172 f återkommer Jebens till Bäärnhielms uppsats Sameland och samerätt 1977. Härtill är att säga att Bäärnhielm icke har tillräckligt ingående kunskaper i äldre jordrätt och rättshistoria. Professorn i rättshistoria Kjell-Åke Modéer yttrade till mig a propå denne Bäärnhielms uppsats ”att den är skriven av en person med intresse för rättshistoria”. Jämför Bäärnhielm i Svensk Juristtidning 2000 sid 966.Jebens återkommer på sid 173 ff till professor Jan Erik Almquist och hans teorier om jordrätten. Det är intresseväckande att läsa den lärde Almquists olika framställningar av ämnet, men det blir ändå huvudsakligen teori fjärran från bondens och framför allt samens konkreta verklighet. Man kan därför ej bygga något av verklig betydelse på dessa teorier.Beträffande 1789 års lagstiftning av Gustav III, återkommer här odalrätten och det finns ej något skäl att undanta lappränta och lappskatt från den rehabilitering som skedde beträffande böndernas jord, och som alltsedan ansetts orubblig. Detta har jag ovan redan kommenterat. Det är viktigt att läsa Cramér-Prawitz Studier i renbeteslagstiftning 1970, särskilt företalet och kapitlen IV och VI. I kapitel IV utreds utförligt de icke renskötande samernas rätt och falsariet lappprivilegium av 1928, som bortdömts av HD 1981 men likväl fortfarande utgör den fiktiva eller oriktiga grund på vilken svensk diskriminerande lag om samernas rätt till land och vatten i sina konkreta ställningstaganden, se SOU 1999:25 med rika exempel på förtrampad civilrätt, fortfarande vilar.Det finns mycket att tillägga om Jebens’ mycket rika verk. Kritiken här ovan må ha framstått som sträng, men det är likväl så att Jebens har ett grepp på ämnet som vittnar om hans stora förtrogenhet med verkligheten i sameområdena i Skandinavien, en erfarenhet som han delar med framlidne professor Knut Bergsland, som gjorde mycket framstående utredningar om samernas rätt till land och vatten i Skattefjällsmålet. Det är därför påkallat att avslutningsvis uttala stor respekt för den bildade och kringsynte, erfarne juridiske författaren Otto Jebens i hans kamp mot den ariske Tor (målad med svastikan av Mårten Winge 1872) som slår lokala mörkögda mörkhyade.

121

Traditionsbrott genom ny ännu bestående juridisk nedvärdering som bas för "gällande lag" av 1886, 1928 och senare. Samerna 1884 i HD (ras, mindervärdig kultur), 1935 i tongivande Sveriges Radio (samerna ingår ej i folkhemmets juridiska jämlikhet). – Den smarta, svenska, snåla, kalla, oblodiga, tung-lobby-styrda, politiska, etniska rensningen.Jag har en del kompletteringar till vad som har framförts här vid seminariet. Jag tycker kanske särskilt att Mörkenstams framställning är stimulerande och viktig där han analyserar det staten har lagt till grund sedan 1884. Den har manipulerat samebegreppet och skjutit fram det här med renskötsel till en början och sedan om jag får kort sammanfatta, så har man gått över till språket som kriterium men summa summarum av det hela är egentligen att samerna inte själva får bestämma vem som är same och får inte ha någon autonomi som Åland, Grönland och Färöarna. Och Island, kan man ju också nämna som en tidigare Small Nation of the North, som har blivit självständig. Island var ju ganska förtryckt under dansktiden. Splittringen bland samerna är alltså vållad av staten och går igen i Sametinget (se 1968 års samepolitiska program, antaget av landsmötet).Jag har tagit med några kartor och bilder och här är en stor karta över Norden, som jag tycker är viktig att titta på för det som Mörkenstam framhöll om den svenske samen som renskötare, det finns ju som föreställning inte alls i Norge, vårt grannland, som vi var i union med under en ganska lång tid. Där har man ju diametralt motsatt ståndpunkt. Där är den genomsnittlige samen en fattig fiskare eller en fattig bonde och renskötsel är någonting i periferin, en marginell detalj nästan i samevärlden i Norge, som är det största samelandet med kanske 40.000 à 50.000 samer och där nu också Højesterett har gjort ett par domar, Selbu och Manndalen, där man under inflytande av Carsten Smith har givit samerna vittgående rättigheter och har en mycket friare ställning än vad den svenska Högsta Domstolen har, som ju rekryteras ensidigt av regeringen från departementen till väldigt stor del. När domen i Skattefjällsmålet kom 1981 sa Lars Anders Baer och jag som båda hade agerat då i över sex månader i huvudförhandling i HD, att detta är en dom meddelad av tjänstemän och inte av domare. Man hade alltså inte använt juridiska vikter utan politiska vikter. Det har sin historia som jag återkommer till.Det här med kartan är viktigt därför att när man talar om samefrågor, så ska man bortse från riksgränserna, som är mycket unga i förhållande till samernas gränser sedan gammalt, och till samerna. Man bör räkna samer oberoende av riksgränserna.

122

Anförande av Tomas Cramér, författare, f.d. kammaradvokatfiskal, sameombudsman i 35 år,

vid seminarium anordnat av Den Samiska Budkavlen m.fl. den 23–24 april 2002 (2002-04-

24)

Vid Treriksröset Kilpisjärvi och runtom finns många samer, som ej bör räknas "kommunvis". Den här gränsen mot Norge är från 1751, alltså en mycket sen, den här gränsen mot Finland är från 1809, en ännu senare tidpunkt. 1751 års gräns går ju också här (Norge-Finland), någonstans hit. Den här gränsen (Norge-Ryssland) är från 1826, det är alltså en väldigt sen gräns. Den tillkom då man delade det s.k. faellesområdet och det var den svenske utrikesministern då som förde Norges talan och man lyckades ganska bra att få en gränsreglering här. Det är viktigt att tänka på det här, att den svenska definitionen, vad man kan kalla för manipulerandet av samebegreppet, är alltså något svenskt, väldigt specifikt svenskt och finns inte alls i Norge, där man har en bättre definition och en mycket friare högsta domstol.Det verkliga brottet i den juridiska utvecklingen skedde ju 1965, när overskjönnsretten i Senja erkände att samerna hade en civilrättslig rätt till land, Altevatn m.fl. distrikt, som sedan i konventionen 1972 togs från de svenska samerna på ett mycket egendomligt sätt. De här röda områdena på samebykartan markerar alltså de gamla samiska privaträttsliga områdena, sådana områden som vi förlorade i konventionen 1972, då ambassadör Love Kellberg var en utmärkt svensk förhandlingsledare. Jag ingick också i denna förhandlingsgrupp. Här har vi riksgränsen och det är alltså så att samebyarnas gränser är mycket äldre än 1751 års riksgräns. Man kan se en hel del av de samiska gränserna genom de här röda områdena, som vi fick avstå 1972 efter jobbiga förhandlingar, den skulle vara 30 år och de har gått nu. Samebyarna är ju gamla. Här hade man norr om Torneträsk, Tingevare och Siggevare m.fl. Det var väl kanske runda byar för mycket länge sedan, det var en annan konfiguration då, där man hade en vinterby, en talvesit och så flyttade man ut till olika fiskesjöar osv. på sommaren. Det var först när en hel del faktorer nödvändiggjorde den här långflyttande helnomadismen som alltså är en relativt sen företeelse, som man fick de här avlånga samebyarna. Samebyn har ändå bibehållit sin juridiska natur av juridisk person som kan inneha samiska rättigheter, oberoende av de sentida riksgränserna. Sameby och enskild same har erkänts taleberättigade i högsta instans. Renarnas migration vinterbete–sommarbete är biologisk och har varit densamma hela tiden.Nu har man ju sagt i lagen att samernas rätt vilar på urminnes hävd och den tillkommer samebefolkningen. Det är juridiskt en mycket konstig konstruktion, för samebefolkningen är ju inte någon juridisk person, som kan föra talan inför domstol. Inte heller är det så att urminnes hävd kan tillhöra samebefolkningen som rättsligt institut.I min anslutning till kartor och bilder kommer jag åter till en del saker jag redan berört. Urminnes hävd vilar på ockupation, dvs. att man har innehaft ett visst område och där har man varit, brukat allt som kunde brukas, och man har kört bort andra. Denna ockupation ligger bakom kodicillen 1751, där man citerar en mycket lärd och allmänt uppburen jurist som heter Samuel von Pufendorff, som talar om occupatio per universitatem, dvs. ockupation av ett rättsobjekt. Man har feltokat det där och

123

trott att universitas var någonting väldigt allmänt och diffust, men det betyder egentligen lexikalt en grupp, ett skrå, en familjegrupp eller någonting sådant. Denna urminnes hävd vilar alltså på ursprunglig ockupation. Hävd kan också vara derivativ, någonting som man har förvärvat från någon annan, eller extinktiv, dvs. en hävd som utsläcker någon rätt som fanns förut. Det där är ju inte fallet med samerna, utan samerna är de ursprungliga ockupanterna, som genom samebyns (universitas) ockupation blivit ägare. Universitas kan vara liten, t.ex. en familjegrupp, som tar t.ex. ett skattefjäll i besittning, occupatio per universitatem.Jag tänkte nu att jag skulle visa några bilder. Jag kanske skulle säga att jag har ju haft en förmåga eller kommit i en situation där jag har kunnat göra vad man bland kulturantropologer kallar för 'participating observation', deltagande observation. Jag har ju varit i domstolarna, i Svea Hovrätt och bl.a. på Gotland och i Norrland som domare, jag har varit i Kammarkollegium i 8 år, jag har sett förvaltningen, där man då sysslade med sådant som äldre jordrätt och jag har alltså kunnat iaktta inifrån hur man resonerar i domstolarna och i förvaltningen. Sedan har jag ju varit sameombudsman i 35 år, dels hos SSR och dels hos Sagka Stångberg i LSS och alltså kunnat göra en 'participating observation'. Jag har jagat älg med samerna i 20 år och fällt ett dussin älgar.Någonting som jag skulle vilja understryka är det som jag nämnde när Mörkenstam talade, betydelsen av 1968 års samepolitiska program som antogs av flera landsmöten och som aldrig har avskaffats men ändå på något sätt inte har implementerats riktigt starkt. Det beror kanske på en tendens som finns på åtskilliga håll att skynda långsamt, flyga långsamt och lågt. 1964, tror jag att det var, talade jag i norra Jämtland, en plats där samerna samlas vid midsommar, Ankarede. Jag varnade då starkt för den här tendensen att flyga långsamt och lågt. Jag sa det att samerna har klarat sig genom flera sekler genom att retirera och kanske i viss mån tillämpa en politik av att flyga långsamt och lågt, vilket ju alla vet är det farligaste som en flygare kan göra. Men nu, sa jag, så har samerna retirerat så mycket, att det går inte längre att retirera utan nu måste man ta upp en kamp på allvar och motparten är naturligtvis staten, som uppträder som kolonialist och kleptokrat. Kleptokrat är en som styr genom att tillägna sig annans egendom. Det har kanske varit olyckligt den där tendensen att flyga långsamt och lågt, "fly slow and low". Jag fick stort gehör i Ankarede, bl.a. av de talrikt närvarande norska samerna. Jag tror att det var 1964 som samerna gjorde en stor demonstration i Stockholm i socialdemokraternas demonstrationståg den 1 maj. Jag har en film från det här, det var en stor uppslutning och man gick med fanor, man gick på Kungsgatan och där var Ingvar Åhrén och Per Mikael Utsi, det var stor uppslutning. Tänk om man hade fortsatt med det, hållit på med den demonstrationen varje år! Då hade ju samerna haft en plats på kartan, politiskt, som man nu tyvärr inte har.Här alltså Israel Ruong och jag själv på bild. Det var omkring 1960. Vi lärde känna varandra i slutet på 50-talet och då var ju misären bland samerna, särskilt i norr stor, social, politisk, statusmässig, hälsomässig och kunskapsmässig misär. Samerna var

124

portförbjudna på det ledande hotellet, Standard Hotell i Kiruna. Det fanns ett uselt lapphärbärge i Kiruna för övernattningar. Det var mycket dryckenskap osv. Även kunskapsmässigt var det ju som sagt en stor misär. Israel Ruong, när jag träffade honom, kände inte till kodicillen 1751, som ju är av absolut avgörande verkan i samejuridiken. Men han insåg ju min kompetens från Svea Hovrätt och åtta år i Kammarkollegium och att jag kunde göra en hel del nytta genom att hjälpa samerna och han friade till mig på rälsbussen mellan Arvidsjaur och Bastuträsk, i samband med en stor gemensam resa som vi gjorde, för ämbetsmannatjänsten som Sameombudsman hos SSR. Han kände mig utomordentligt väl, och visste att jag var en bestämd person med rättegångserfarenhet, jämför företalet till Cramér m.fl.: Studier i renbeteslagstiftning (Norstedt 1970), och särskilt kapitel IV och VI i boken.Här är en annan samepionjär, Per Idivuoma och så tror jag att det är Lennart af Klintberg på bilden, som var samerättsutredare. Man tog ju gärna vattenrättsdomare till utredare och det berodde ju på att de hade ju i sina vattendomar underkänt alla krav från samer som inte var renskötare. Så den stora fiskesamebefolkningen runt Store Lulevattnet osv. fick ingenting. Då tyckte staten att sådana personer passade ju bra som utredare, för de hade ju redan som domare tagit ur samisk synpunkt helt fel ståndpunkt. Lennart af Klintberg yttrade sig om samernas reformkrav och kallade dem för 'yttringar av missnöje med gällande ordning'. Det var ju ganska talande för vilken inställning han hade.Nästa utredare var Hans Åke Wängberg. Han var med en gång på ABF-huset i Stockholm och då kom frågan upp om autonomi för samerna. Då sa Hans Åke att det tyckte han var någonting fullkomligt uteslutet. Atle Grahl-Madsen, en folkrättsprofessor i Uppsala och sedan i Bergen och som jag nämnde igår hade det här seminariet Small Nations of the North och både Åland, Färöarna och Grönland (vi besökte dessa samt Samiland för seminarier) har ju fått autonomi, men man hade alltså här till samerättsutredare valt en vattenrättsdomare ur en tradition som hade underkänt anspråk från icke-renskötare och som betecknade autonomi för samerna som någonting helt uteslutet. I ond tro hade staten givit direktiv att rättsförhållandet mellan Kronan och samerna skulle vara oförändrat, alltså 1935 års syn; ingen sanningskommission, ingen kunnig samerättsjurist ehuru samerna begärt en sådan.Nu går jag tillbaka lite grann. Här är alltså en fördarwinistisk bild. När man talar om vulgärdarwinism så behöver inte det vara riktat mot Darwin som Gunnar Broberg varit inne på. Det var kanske mera tysken Ernst Haeckel och Bengt Lidforss som påverkade i Sverige. Men det här är alltså en bild som jag visar från före Darwin. Darwins bok kom 1859 och det här är alltså Johan F. Höckerts målning Lappmässa i Lövmokk. Den vann guldmedalj på Salongen i Paris 1855 och inköptes av Napoleon III och placerades på museet i Lille varifrån den återköptes av Aron Borelius till museet i Norrköping, där den nu finns.Här är alltså samerna behandlade som vanliga människor. Hela det här von oben-begreppet, som sedan kommer med darwinismen, finns inte här utan här är det en

125

jämställdhet som existerar. Samerna har status ända sedan Schefferus Laponia 1673 och kodicillen 1751. Det där som Sagka Stångberg var inne på i sitt föredrag, att man hela tiden hade en von oben-attityd, en klapp på huvudet osv. återspeglas ju inte här utan det är något nytt som kommer i och med darwinismen, när den tränger igenom i Sverige på allvar 1884 (Knut Olivecrona som bildar skola, och som predikas i folkhemmet 1935 i radio av Georg Bergfors, Herman Lundborgs favoritelev, med "vi" svenskar, och "de andra" samer och zigenare enligt Anne-Li Lindgren i Historisk Tidskrift, 2002. Tilläggas kan att John Bauers troll är förvrängda samer, som presenteras på ett häpnadsväckande sätt av Helena Nyblom, prins Eugens vän, i John Bauers sagovärld 2001, Bonnier-Carlsen).Här har vi då ett bild-exempel från en svensk tidskrift som heter Nutiden 1879. Det är alltså professor Virchow, som var en mycket känd person. Han var medlem av Svenska Vetenskapsakademien liksom Haeckel och var högt skattad i Sverige. Virchow anställer hjärnskålsmätning på lappar, skaffade av zoofirman Hagenbeck, i Berlins zoologiska trädgård. Jag tror att det var Lars J:son Nutti som frågade Broberg, om det verkligen var hjärnskålsmätning som han hade gjort och det ser man ju här på bilden. Här är det en herre i hög hatt som för protokoll och Virchow har i handen en klav, som man kunde mäta skallar med. Här emellan ligger alltså vulgärdarwinismens genombrott som helt strider mot traditionen i Sverige, som egentligen var att man uppskattade samerna, gav dem hög status. I samefrågan är det ytterst viktigt att bredda synsättet, att låta t.ex. konsten komma med, komma utöver "sameutredarnas" snäva synsätt.Landshövding af Donner – om jag fattar det rätt var han landshövding i Västerbotten – började förbereda det här med Hasselhoun och att man gick över till kronoinrymning i värdskapet på lappskattelanden. Betydelsen härav får ej övervärderas. Samebyn, sameenheten, hade äganderätten pga. ockupation. Inrymningen avsåg värdskap (åborätt). Det skedde ju naturligtvis inrymning på det praktiska planet men äganderättssaken blev aldrig juridiskt sett knäckt på hög nivå. Det var inga höga rättsfall, som i överrätter bestämde det här utan det var någonting som skedde på administrativ nivå. Åborätt fanns även på privat mark. Det är nog alldeles klart att vad som sker på lägsta administrativ nivå kan inte utplåna civilrättsliga rättigheter. Rättsfallet Lilla Hamnskär visar detta vid avvittringen. Då sa HD att avvittringen är ett administrativt förfarande och det kan inte klippa av en befintlig civilrätt och alltså fick Lilla Hamnskär behålla den fiskerätt de hade och som de kunde styrka urminnes hävd till. Det är oerhört viktigt ur samernas synpunkt också, att avvittringen inte kan avklippa befintliga civilrättsliga rättigheter, som även kan uppkomma genom skattläggning av kronoskatte-jordnatur (äganderätt) och genom bekräftad sedvanerätt (kodicillen i riksdagen 1751 och i Svea hovrätt 1752 på kungligt uppdrag).Också när HD flera gånger fick remisser och det var det här problemet med Norge och bråket om samernas rättigheter, åtminstone de svenska samernas rätigheter, som norrmännen gnällde över, då yttrade sig Edvard Henrik Carleson i HD med de andra

126

justitieråden (något undantag) och sa 1868 att 'otvivelaktigt är lappens sekelgamla och genom statsfördrag erkända och helgade rätt så god som någon annans' och det var då kodicillen han syftade på. I kodicillen står det att lapparna får äga lappskatteland och man får inte förtränga lappen själv som för landet skattar. Den är av 1751, alltså yngre än lappmarksreglementet från 1749 och dessutom är den som sagt påbjuden för svenska domstolar genom Svea hovrätts universal 1752 där man erkände Lapprätten, samernas egen domstol som står i kodicillen och som ska avgöra bl.a. om lappskatteland. Statsfördrag som kodicillen 1751 gällde utan vidare som lag efter riksdagens beslut och tar över äldre förordningar. Samerna i Sverige hade traditionellt hög status, som sagt bekräftad genom Johannes Schefferus Laponia 1673, en internationell succé.Så visst var det så att förvaltningen på ett förvaltningsplan trängde undan samernas hävdvunna rätt men det blev aldrig knäckt juridiskt. Hade det varit knäckt så hade inte Edvard Henrik Carleson, som sedan blev statsminister, kunnat hävda det som han säger här och de åtgärderna hade alltså inte knäckt frågan. Viktor Cramér var med i samma högsta domstol där och höll med Carleson i de principiella sammanhangen. Carsten Smith i Norge brukar säga att han hade någon förfader efter mitten av 1800-talet som hade lagt sig ut för samerna och han var fylkesman. Det var alltså 1868 i HD som man tog klar ställning för samerna på de regler som man hade i kodicillen. 1968 kunde jag åberopa i Højesterett i Oslo vad Viktor Cramér hade sagt i HD 1868 (bilder).Ännu tydligare var Johan Jakob Nordström (bild) som var svensk riksarkivarie och som var importerad från Finland. Han hade varit juris professor där och undersökte bl.a. skogsfrågor och uppträdde 1871 i riksdagen. Han uttalade klart och tydligt att samerna har äganderätt till sina områden på grund av bl.a. urminnes hävd. Han undersökte som sagt detta i samband med de skogsutredningar han hade gjort i Finland. Nu fick man alltså klara belägg från rättshistorien i form av Nordström och från Högsta domstolen att samerna ännu då 1871 hade en stark ställning juridiskt sett, lika stark som bönderna. Samernas högstatus var orubbad och bestående.Men sedan kommer de vulgärdarwinistiska angreppen från Gustaf von Düben och H. A. Widmark. Düben var medicinare, han var inne på det här med skallmätning och sådana här saker. (Bild) Han gör i Svensk Tidskrift 1872 ursinniga anfall på Nordström och Carleson och Carlesons Högsta domstol och deras resonemang. Det är alldeles tydligt att Düben var fångad av det socialdarwinistiska och skallmätning osv. Anders Retzius var den som började med skallarna och sedan blev det strid mellan olika professorer om vem som skulle få fortsätta på de här skallarna, som samlats in bl.a. av L. L. Laestadius, och till slut brann skallarna upp, så den professorsstriden löste sig på det sättet. von Düben kom sedan med en bok om lapparna, en stor bok, 1873 och där medverkade också en av landshövdingarna Widmark, H. A. Widmark.

127

Det var två landshövdingar Widmark i Norrbotten och de var långt ifrån några samevänner. Det som intresserade dem var de stora järnmalmsfälten och att det, som Love Kellberg har framhållit flera gånger, var så att Sverige fick de där malm- och järnfälten därför att lapparna var där och betalade skatt för de där områdena och de ligger på lappskatteland. Widmarkarna, de ville förinta samernas rätt till lappskatteland och Widmark d.y., som medverkade också i von Dübens bok, var mycket verksam i riksdagen och i olika kommittésammanhang osv. och det är mycket möjligt att den här glömskan som det är talat om här, att man glömde bort lappskattelanden, att den hade att göra med att Widmark inte ville veta av några lappskatteland. Det nämndes också av Nils Johan Päiviö att Holmbäck hade glömt lappskatteland. Om vi säger att den här glömskan var kanske alldeles medveten, så tror jag inte heller att vi ska låta någonting för mycket räknas Holmbäck till godo utan om man har lite erfarenhet av akademiska befordringsstrider (det har jag genom min fader) så tror jag att Holmbäck ville bli professor och han insåg att K. B. Wiklund var den som hade nyckeln. K. B. Wiklund var ju insyltad i de här förhandlingarna med Norge och hade Holmbäcks åsikt av 1920 i Upsala Universitets Årsskrift fått stå sig, nämligen att lapparna ägde lappskattelanden, då skulle de tvångsförflyttningar som i tysto var förutsättningen för 1919 års konvention, grundlagsstridiga tvångsförflyttningar, inte ha kunnat genomföras. Då skulle t.ex. samerna som satt i Vapsten, kunnat säga: Nej, inte några Omma och andra nordlappar hit, för det här är lappskatteland som ägs av oss! Därför måste man alltså tysta ner Holmbäcks åsikter av 1920. Att vara barmhärtig mot Holmbäck där och inte vilja s.a.s. tala om hur det i verkligheten är, det tror jag inte att man ska. Jag har ju även visat att Holmbäck falskeligen påstått att handlingarna till 1841 års brev om säkra gränser för lappallmogens renbetestrakter i Jämtlands län förkommit. K. B. Wiklund förringade samernas gamla svenska högstatus och sköt ned Holmbäck av 1920. Om Holmbäck stått på sig med 1920 års korrekta åsikt hade hans karriär varit förstörd. Holmbäck tog därför emot förordnandet som ledde till SOU 1922:10, som framgår av dess text, där Holmbäck av 1920 helt förtigs.Det finns fler exempel också på det att vissa gjort karriär på att förneka lapparnas rätt. En mycket duktig jurist var med och förhandlade med Norge, Lennart Persson, han var med mig och Love Kellberg och förhandlade. Han gjorde sedan en utredning, när samerna begärde ersättning för mistade områden. De här mistade områdena, de här röda områdena på kartan, det fanns ju sådana inne i Sverige också och då gjorde Lennart Persson en mycket negativ utredning i ersättningsfrågan. Därefter blev Lennart Persson justitieråd. Eliel Steen gjorde bland andra en liknande karriär.Det var ju ett stort initiativ, Miljökonferensen 1972 (statsrådet Ingemund Bengtsson). Jan Mårtensson i sina memoarer har skildrat att det var han som fick uppdraget att fixa den här konferensen. Regeringen var inte så väldigt entusiastisk men det gick bra och i sina memoarer säger Jan Mårtensson att det kom indianer dit och de visade upp några underliga papper från sina 'reservations'. De har ju treaties som försäkrar dem om äganderätten till dessa som nationer, och sa Mårtensson mycket von oben till

128

passmyndigheterna att jag har släppt igenom dem och sedan åkte de hem och gjorde inte något väsen av sig, enligt Jan Mårtenssons memoarer. Men i själva verket var det så att George Manuel, som var den ledande indianen i National Indian Brotherhood i Kanada flögs upp av Dagens Nyheter och träffade Johan Kuhmunen som var representant för samerna (bild på första sidan i DN). DN som var mycket intresserad av detta, hade en utmärkt artikel av Gun Leander som flög med oss osv., och andra också under det att tjänstemän och jurister var passiva. Jag tror att man kan säga, utan att vara orättvis, att det var herr Per Wästberg, som gjorde slut på det här intresset att skriva om samerna. Per Wästberg intresserade sig för Mugabe och andra personligheter i Afrika, på världsscenen. Samerna, en svensk urbefolkning, var för smått för honom, chefredaktör för DN. Nu är det väldigt svårt att få in någonting i de stora media, någonting som s.a.s. verkligen innefattar en analys av det hela när det gäller Sveriges urbefolkning samerna. DN är synnerligen trend- och opinionsledande. Det blir blott nyhetsbetonade snuttar. Se Maria-Pia Boëthius' bok om journalistskrået.Jag har själv en del akter i Skattefjällsmålet. Det pågick ju alltså i HD i sex månader, det är det största civilmålet som har varit i Sverige och naturligtvis spelade den här möjligheten för samerna att ha en sameombudsman att föra saker till rättegång osv. en väldigt stor roll för att göra slut på lappväsendets enorma maktställning som vi hörde om. Vi var i Kautokeino Ruong och jag 1963 och vi besökte Talma och jag fick där en fullmakt av Talma, de hade fullmäktige där som de valde och de har rätt att utfärda fullmakt. Hedbäck, som var en av de allra värsta lappfogdarna, han hoppade genast upp och sa att den där fullmakten gäller inte för den måste ges på årsstämman. Det stod i lagen att i lappby ska varje år hållas årsstämma under ordförandeskap av lappfogde eller landsfiskal. Stämman kunde alltså ej hållas på samiska. Hedbäck höll stämma på finska. Den lagen använde sig Hedbäck av, men domstolarna brydde sig inte om Hedbäck utan den där fullmaken gällde och så småningom fick jag ju fullmakt av praktiskt taget alla samebyar och kunde då sidsteppa lappfogdeväldet. Det var ju, som vi fick höra här, en enorm maktställning de hade i alla möjliga sammanhang. Ett särskilt viktigt sammanhang var de här stängselbyggena som gjordes, låg man inte bra till hos fogden, så blev det inget jobb. Fogden kunde även utesluta misshagliga samer från byn (rättsfallet Ivan Kitok som jag förde i Genève). Det var alltså en otrolig maktställning. I och med det att kom en sameombudsman, det har ju bl.a. den bäste lappfogden, Iwan Lundberg i Jämtland, intygat, fick samerna en by-pass, för att använda ett sådant uttryck, så att de kunde komma runt lappfogdeväldet och vända sig till domstol, med ett eget samiskt initiativ utan advokatkostnader och politiskt dubiösa advokater som Hallström. Gustaf Park var snart sagt den ende same som, utan juridiska kunskaper, såg behovet verkligt klart, före Israel Ruong. Lappfogdementaliteten har dock övervintrat i förvånande grad, både lokalt och centralt (Naturvårdsverket m.fl.). Det behövs ett ämbetsverk för den rättsliga samefrågan, omfattande alla samer. I den frågan råder nu ett förtryckande ministerstyre. – Talma bad mig starta Altevatn-målet 1963.

129

Det vore önskvärt att Nationalmuseum gjorde en utställning om Tirén-konstnärerna, som ju var de som försvarade samerna i konsten, målade samer som tar vara på renar som har skjutits av drängarna till bruksägare Farup som ägde Ljusnedals bruk i Härjedalen. Härjedalen har alltid varit en bekymmersam ort för samerna. Denne Farup var norrman men konstigt nog ändå svensk riksdagsman och den här tavlan som visar lappar som tar hand om skjutna renar hängdes upp i riksdagen i samband med att man skulle göra 1886 års renbeteslag. Det var mycket slagsmål då och von Steyern som var minister var ju ganska samevänlig men Widmark och många andra höll på traditionerna från Olivecrona 1884. Det är där, 1884, som genombrottet sker i HD från juridiska vikter som Carleson och Viktor Cramér och Johan Jakob Nordström hållit på. I senare omgångar var Knut Olivecrona med på Carlesons linje. 1884 bytte han fot och då är det politiska vikter som gäller och inte juridiska vikter. Man ska kanske också nämna att 1873 års avvittringsstadga är någonting som måste skiljas mycket radikalt från 1841 års kungl brev om 'bestämmande av säkra gränser för lappallmogens i Jämtlands län renbetestrakter'. Det var alltså en avvittring i Jämtland som är fördarwinistisk och 1873 då har vulgärdarwinismen börjat visa sig men ännu inte trängt igenom. Det fanns åsiktsbyte 1884, samernas traditionell högstatus revs ned och återkom ej i folkhemmet. Sverige har aldrig kommit ifrån denna statusförändring som påverkar lagstiftningen (disfranchisement, exorbitant burden, path dependence som jag utvecklat i SVB). Nedvärdering. Civilministern Axel Bergström försvarade 1873 starkt samernas rätt i riksdagen som en replik till Dübens anfall 1872 på Carleson av 1868 och Nordström av 1871. Det var jag som först påpekade vulgärdarwinismens roll och genomslag 1884 i HD och jag fick begärt stöd av professor Gunnar Eriksson, tryckt av mig i Samernas Vita Bok (SVB). Eriksson understryker starkt vulgärdarwinismens avgörande roll, den plötsliga nedvärderingen av samerna 1884 i HD. Jag måste nämna att Axel Bergström alltså var civilminister 1873 och denna avvittringsstadga utfärdades i administrativ ordning men det var en hel del frågor som togs upp i riksdagen. Den är inte beslutad av riksdagen, men frågorna togs upp i riksdagen före utfärdandet. Han kallades för kung Bergström, vilket kanske antyder att han hade ett magnifikt uppträdande med auktoritet. Han sade i riksdagen att det ej kan komma ifråga att genom lagstiftning beröva lapparna några rätigheter de fortfarande är i laglig besittning av. 1873 års avvittringsstadga vilar egentligen på ett sådant uttalande av kung Bergström. Han son, Karl Bergström var sedan landshövding i Norrbotten och var mycket samevänlig. Han verkade också i samband med tvisterna 1905 om lappfrågan, då vi skiljdes från Norge. Han var själv inblandad där som samevän, men sveks 1912 av presidenten-talmannen Ivar Afzelius (se SVB).Men jag tror att det är riktigt att säga att traditionen från Knut Olivecrona, när han bytte åsikt 1884, nedvärderingen dominerade. Det var egentligen rätt till vinterbete som man stadfäste 1886. Man att den vilar på urminnes hävd, det sade Steyern. Men det är mycket möjligt och det har bl.a. justitierådet Bertil Bengtsson framhållit, att det är sedvanan som är det viktiga. Det där att man åberopade urminnes hävd var

130

egentligen för att få det att glida igenom hos bönderna i riksdagen. Man ska inte fästa sig så väldigt mycket vid det utan det är mera sedvanan, som är det centrala, jämte 1646 års klara skattläggning, Gustaf Vasas, Vasaättens och Axel Oxenstiernas principiella enhetliga samepolitik där djurskjutningsrätt ingår under skatten liksom 1543. Den lappskatten har betalts i 250 år. Det var riksgränsintresset som låg i botten, skattefjäll och svensk lappskatt med dess nödvändiga underlag vinterbetesrätt, garanterad av Kronan som skattetagare av kronoskatt, bönderna i norr fick/får finna sig i att lappskatten gav/ger vinterbetesrätt genom en sedvana av kodicill-typ.Jag nämnde att samerna demonstrerade på Kungsgatan 1964 tillsammans med socialdemokraterna i 1:a Majtåget och det var mycket betydelsefullt och det borde man ha fortsatt med. Överhuvudtaget så är det viktigt för samerna att synas i olika sammanhang. Professor Jakob Sundberg hade samefrågan uppe vid en av sina internationella övningar, låtsasrättegångar, som var mycket uppskattade. Det var 1996 i Helsingfors, men då tog han bara upp folkrättsliga frågor. Jag hade då sett till att den här sameflaggan, som jag har med mig här också, satt på väggen och det var en avslutningsfest i Finlandia. Det var kanske 300 à 400 jurister där och då tyckte jag att det var ju inte bara folkrätten och gränsregleringen 1826 mellan Ryssland och Norge som skulle tas fram. Vid det laget var man lite vinsäll och vänsäll, så för att få erforderlig uppmärksamhet satte jag på mig en samemössa som jag hade köpt i saluhallen samma morgon och intog talarstolen och talade om samernas egen verksamhet som inte alls hade varit berörd, bl.a. då Altevatn-målet som jag kan säga att jag vann redan 1965 med Overskjönnsretten, alltså hovrätten i Norge och sedan 1968 i Højesterett och det blev utgångspunkten för Alta älv-historien som de norska samerna gjorde, där man ju kedjade fast sig i samband med kraftverksbygget osv. Juridiskt sett var Alta älv-målet inte alls lika intressant som Altevatn-målet, men samerna i Norge fick ett rent politiskt genomslag, genom medias stöd, medan framför allt de svenska samerna nu i nutiden och sedan ganska länge har haft väldigt svårt att egentligen få något stöd eller få framföra sina synpunkter ens i de stora tongivande media.Jag har alltså talat där, i Helsingfors 1996, för att ytterligare understryka det här med att samerna själva var ju inte passiva utan hade ju verkligen spelat en roll. Jag hade framhållit detta och inte minst det här med Alta älv, som ju var en stor politisk framgång för de norska samerna och egentligen baserades på Altevatn-domen, där man hade vunnit de första avgörande juridiska framstegen. Före Altevatn-domen 1965 hade nämligen både Sverige och Norge menat att betesrätten i Norge var en rätt för staten och inte alls en rätt för samerna. Men så blev det inte i Overskjönnsretten 1965 och inte heller i Højesterett 1968 utan där erkände man att det var en rätt som samerna hade (bilder). Varfjelldomen 1979 i Højesterett understryker detta. Så för att ytterligare understryka det här så krönte jag Jakob Sundberg med den där mössan och vid avslutningen drog jag också fram flaggan. Det är att märka här att det var 300 à 400 jurister, med många höga domare och ledande advokater, så det var ju

131

en viktig målgrupp. Man måste synas med samernas egen aktivitet via mina fullmakter och landsmötesbeslut. Lars Thomassons "skildring" av SSR:s historia saknar stöd i de samtida protokollen.Jag ska sluta med att visa Jakob Sundberg själv. Här sitter han iförd den här mössan och hyllas med en jojk av några damer, som står här (bilder). I rapporten 1996 finns det en intressant redogörelse för de här samefrågorna. Jakob Sundberg har också skrivit i Diedut 3/1 1998 utförligt om det här, men det är nog bara fråga om folkrätten, som dock är verkligt intressant.Det är kanske dags att göra en paus. Jag har ju mer att säga, inte minst om den här frågan om vinterbetet och där har ju då samerna förlorat i tingsrätten i Sveg och där var det så att det var 500 à 600 bönder som hade stämt samerna, även vissa bolag var med och de hade mycket större markinnehav. Bolagen, som drivit samefientlig propaganda bland bönderna, drog sig mycket smart ur den där processen. Skulle man överhuvudtaget försöka att vinna processen på urminnes hävd, så var ju enda chansen att bolagen med sina stora marker skulle vara inblandade, därför att dessa bondskogar, 500 à 600 enskilda bönder, de är ju inte större än kanske en mycket stor djursholmstomt och att visa då att man har urminnes hävd, dvs. man har varit där varenda vinter i 90 år med sina renar, det tror jag är en hopplös uppgift och det borde ju Jörgen Bohlin ha insett, att det går helt enkelt inte, att köra med enbart urminnes hävd. Det är dessutom så att enligt lagens regler, den som åberopar urminnes hävd, får bevisbördan. 'Förebär någon urminnes hävd, vise då med gamla män och lagliga dokument' osv., det stod i lagen. Det normala är ju att käranden ska ha bevisbördan men just när det gäller urminnes hävd så stämmer inte det. Bolagen hade slugt lagt upp strategin och drog sig slugt ur i tid med sina stora marker. Staten är också stark, slug och skicklig i sin kolonialism och kleptokrati mot samerna, där ekoturismen och Naturvårdsverket har enorma medel och en ytterst dyr manskapsstyrka med dyr utrustning och logistik, som används att trakassera samerna i näringsutövning med obefogade anhållanden etc. Kostnaden för denna antisamitiska kampanj borde redovisas i detalj. Kampanjen saknar helt proportionalitet. Rovdjursvänner i domarsäte, det är ej rättvis rättegång enligt Europakonventionen.Inte heller kunde samerna då, om man bara körde med urminnes hävd, säga att staten påstår nu att de äger skattefjällen och bör inträda i processen. – Det är inte dömt så, för staten, JK vågade inte yrka på äganderätt i Skattefjällsmålet, genstämma samerna och yrka äganderätt, för JK visste att statens grund för äganderätt till skattefjällen är obefintlig. Så det vågade man sig inte på. Men staten påstår ju nu i alla fall, trots att det inte är dömt så, att den äger skattefjällen och då är det naturligt om samerna säger: 'OK, ni säger att ni äger skattefjällen, då är ni på grund av avvittringen skyldiga att tillhandahålla dem för renskötsel'. Det är ingen som förnekar att det förhåller sig på det sättet. 'Då måste ni nu gå in i målet och försvara vinterbetesrätten för annars kan ni inte uppfylla skyldigheten att tillhandahålla skattefjällen för renskötsel.' Men då har staten svarat: Ja, men ni åberopar bara urminnes hävd och urminnes hävd för renbete uppkom genom att man har renar där. Och staten har

132

aldrig haft några renar där. Så staten säger då: Nej, urminnes hävd får ni fixa själva och då är det samerna som har hela bevisbördan. JK har i en särskild förlikning 1988 erkänt att 1841 års avvittring med lagakraftvunna utslag gäller.I stället skulle man ha åberopat den skattläggning som skedde 1646 och som är bristfälligt och missvisande citerad i Högsta domstolens dom i Skattefjällsmålet, s. 187. Där är det nämligen så att det är alldeles klart att det är en skattläggning som sker precis parallellt med skattläggning av bondhemman osv. Det sker då efter ett krig som Axel Oxenstierna har satt igång och han blev återinsatt som lagman 1645. Han hade varit lagman där för Sverige höll Jämtland ockuperat under lång tid. Det har utretts av en norsk professor som heter Aubert, som har skrivit i den svenska tidskriften Nytt Juridiskt Arkiv 1874 och det åberopade jag och Lars Anders Baer starkt i målet men det syns inte till i Högsta domstolens dom. Det var t.o.m. så att Lars Anders hade dristat sig till att låna den där volymen NJA 1874 i HD:s eget bibliotek och då fick han strafftal av ordföranden för att han hade dristat sig att gå in i Högsta domstolens bibliotek och låna den där volymen. (Hur skulle vi annars fått tag i boken, eller Bergsordningarna, som vi på liknande sätt blev obefogat klandrade för?)Kronoskatte är alltså äganderätt helt enkelt. Det är en jordnatur skatte, likställd med krono (som är något helt annat) och frälse, och den får samerna i 1646 års skattläggning, med riksgränsintresset som främsta motiv hela vägen från Dalarna norrut för den enhetliga svenska samepolitiken. De får också djurskjutning, som enligt 1543 års Gustav Vasa-brev med lappgränsen. Äganderätten stämmer med 1551 års båda Gustav Vasa-brev. Riksgränsen löper i norr mellan ishavskustens norska samebyar (1613 Knäred) och de svenska samebyarna till fjälls, samma avgörande sameproblematik hela vägen, som underbygger svenska rikets anspråk. Det är fåfängt att söka förringa Axel Oxenstiernas kunskaper och förblivande id och konsekvens i frågorna.Snarare står 1646 års skattläggning, som före Knut Bergsland ej nog uppmärksammats, som den mest perfekta sammanfattningen av Vasaättens-Oxenstiernas jämlika samepolitik, den fredliga samiska nationens konservation för alla samer med neutralitet i krig och juridisk rätt till näringsunderlaget som den närmare utformats i riksdagsbeslut om 1751 års kodicill efter proposition och i 1752 års universal av Svea Hovrätt på kunglig befallning (internationell emancipation och högstatus).Jag har närmare behandlat dessa frågor i brev 2002-02-01 till redaktör Per Fjellström och 2002-03-09 med tillägg samma dag till professor Martin Scheinin.Min artikel Vad skall ske efter hovrättsdom 2002-02-15 om vinterbete i Härjedalen föreligger som motion i sametinget (tillägg här).Folkhemmet byggde/bygger även juridiskt på hög status för förut ringaktade grupper, men där är samerna ej med (före 1884 var samerna ej ringaktade).

133

Kronoskatte är alltså äganderätt helt enkelt. Det är jordnaturen skatte, helt skild från frälse och krono (viktigt att undvika sammanblandning). Det här brevet 1646 har ju med visshet lagmannen Axel Oxenstierna, som hade startat kriget och erövrat Jämtland, varit införstådd med. Drottningen blev myndig först 1644 och Axel Oxenstierna hade startat kriget 1643 och vunnit i Brömsebrofreden 1645. Det här är alltså en skattläggning för djurskjutning och djur i sådana här sammanhang betyder ren och älg. Det går ej att skattlägga för djurskjutning om inte det finns bete för de här djuren året om. Vinterbetet, renbetet, är någonting som renarna alltid har utnyttjat. Det har varit en självklarhet, att man utnyttjar det. Så när det står i det här brevet, att de inte får göra bönderna på deras bolbyar intrång, då kan det inte avse det här lavbetet, för det var ju urgammalt. De som först kom, när isen smalt, var renarna och strax därpå kom samerna. Därför kan man absolut inte anse att det här renbetet på vintern är ett intrång på bolby-rättigheter 1646. Fördarwinistisk avvittring i Härjedalen har kommit mycket långt senare och då sågs samernas vinterbetesrätt som en skattegaranterad rätt på skogen som avvittring ej kunde rubba när gränsen drogs i skogen där vinterbetesrätten redan fanns inbegripen under lappskatten.Det här borde man alltså ha åberopat och det skrev jag också till domstolen och skrev också i Östersundsposten, att det här med skattläggning är viktigt och bör åberopas som en grund. Det lärde jag mig under åtta år i Kammarkollegium, att fanns det någon kameral rättsregel som gällde så var det Kronans ansvar för att den som betalar skatt till Kronan också får åtnjuta det som man betalar skatt för. Brevet har ju inte återkallats efter 1646 års skattläggning utan lappskatten står i jordeboken och har betalats enligt brevet, som utgavs till samerna. Jag har talat med höga jurister om det här och de tycker att det här resonemanget verkar vara värt att pröva. Jag har också talat med mina gamla vänner i Kammarkollegium, få kvarvarande i Kammarkollegium har kännedom som jag om den här gamla jordrätten. De är inte heller oförstående för det här resonemanget. Skattskyldigheten och skattebetalningen i 250 år kan ju inte Kronan/staten undandra sig. Staten måste medverka i en sådan rättegång och värna vinterbetet.Jag ska sluta med att säga att i Kammarkollegiet sa man också att de hade inte tillstyrkt några pengar till hovrättsprocessen, de ansåg det alldeles hopplöst att gå till hovrätten med urminnes hävd. Däremot hade de varit med på att utge pengar till första instans för där var ju samerna svarande. Det var inte deras fel att det hade kommit igång, det var ju bolagen.Bertil Bengtsson anser det fullständigt hopplöst att få prövningstillstånd i Högsta domstolen, därför att det är en bevisfråga. Jag har skrivit om det här, Vad skall ske efter hovrättsdom om vinterbete i Härjedalen? och utvecklat det här och jag hyser förhoppningar att det ska väckas en motion i Sametinget så att det blir offentligt och det blir debatt kring frågan. (Kort därefter väcktes motionen.) Jag slutar här./Applåder/

134

Det är naturligtvis ej så att den som bekämpar vulgärdarwinismen hos Virchov, Ernst Haeckel och Bengt Lidforss måste vara kreationist och tro på Bibelns skapelseberättelse, som är poetisk men naiv (se Jack Miles: God's Biography och Gamla Testamentet).Docent Christian Braw säger i SvD i en recension 2002-03-11 av Sebastian Haffner: En tysk mans historia, Norstedt 2002, bl.a. följande: "Men, säger Haffner, den verkliga drivkraften till judebojkotten var inte judarnas egenskaper eller handlingar. Vad det i själva verket handlade om var att omvandla det tyska folket till en djurart bland andra, tvingad till kamp för sin överlevnad. Haffners iakttagelse är viktig. Idéhistoriskt set[t] är Darwins viktigaste insats att han stryker ut gränsen mellan människan och djuret. Det är mycket tydligt i hans verk 'Descent of Man', i synnerhet i det sista kapitlet. Nazismens antisemitism syftade till en bestialisering – i ordets exakta mening – av det tyska folket." (Descent of Man 1871)Även Sverige tillämpade Nürnberglagarna av 1935 mot blandäktenskap. En tysk som ville gifta sig med en svensk var tvungen att visa ett intyg på att hon eller han ej var jude (SvD 2002-03-16).Per Idivuoma var den som jämte Lars Utsi försvarade 1968 års samepolitiska program mot en kupp, som Lars Thomasson försökte sig på. Kuppen misslyckades och den aktiva linjen vann helt övertygande på flera landsmöten i SSR. 1968 års program är aldrig avskaffat och det vilar på det genomskådande av statens koloniala och kleptokratiska system som Ulf Mörkenstam så förträffligt analyserat i sin genomlysning den 23 april 2002 av den statliga nedvärderingen av samerna. Enligt Mörkenstam har samerna aldrig fått själva definiera vem som är same. Ej heller har samerna fått någon självstyrelse i kommunal eller annan form. Högerkrafter som Ragnar Lassinantti (i riksdagen: När den svagare kulturen möter den starkare, blir det den svagare som går under, och jag tror ej samerna besparas detta öde – sagt med avslagsyrkande på en av Cramér skriven efter debatten bifallen motion om anslag till tidningen Samefolket) eller Per Unckel (fri skottlossning och rättsstridigt fritt fiske i fjällen december 1952) har lyckats dölja denna nu ytterligare klarlagda nedvärdering. Fastighetsregler som vilar på en sådan nedvärdering saknar givetvis verkan, jämför nedvärderingen före Kristallnatten. Den defaitistiska linjen "flyg långsamt och lågt" segrade på ett nästan förrädiskt sätt i renbeteskommissionen när Hans-Åke Wängberg efterträtt det kunniga kammarrådet Åke Bohman som sekreterare. Kammarrådet Bohman höll på samernas rätt till mark och vatten som en rätt sui generis nu och enligt kodicillen. Endast Per Idivuoma försvarade segern i Højesterett i Altevatn-målet 1968 inom denna kommission.Från Norge kom sekreteraren advokaten Andreas Arntzen i nämnda kommission. De svenska samerepresentanterna vägrades däremot juridiskt biträde i kommissionen, trots att Arntzen var den advokat som såsom ombud förlorat Altevatn-målet och naturligtvis ville för Norge "ta igen" de områden samerna vunnit i Højesterett norr

135

om Torne träsk, vilket också lyckades som kartan visar (röda områden). Tomas Cramér och den av honom utbildade Björn Dalan vägrades rätten (för de svenska samernas representanter) att biträda i kommissionen. Sverige hade lovat att förhandla på basis av kommissionens betänkande och en ren katastrof i landförlust kunde undvikas blott på grund av Per Idivuomas reservation, genom ambassadören Love Kellbergs skickliga diplomatarbete.Per Idivuoma försvarade vid 1981 års landsmöte skyldigheten att gå till Strasbourg och där yrka fastställande av Bertil Bengtssons för samerna gynnsamma votum 1981 i Skattefjällsmålet. Hade så skett hade med all sannolikhet "fri skottlossning och fritt fiske i fjällen" blivit omöjligt enär samerna då visat vilja att stå på sin rätt. I stället vann linjen "flyg långsamt och lågt", uppbackad av Jörgen Bohlin, som i två instanser senare förlorat målet om vinterbete i Härjedalen (ej tagit med viktiga juridiska grunder) och Lars Thomasson. När Bohlin 15 år för sent gick till Strasbourg hade han försummat att uttömma inhemska rättsmedel varför målet, pga. detta skäl, ej togs upp.Per Idivuoma intrigerades bort från sin välförtjänta starka ställning inom SSR och defaitismen segrade till samernas skada. Per Idivuomas linje kännetecknar de Samedagar I–VII som hållits under ordförandeskap av bl.a. Love Kellberg, hovrättsrådet Christer Rune och Lilian Mikaelsson, som ordförande i Stockholms sameförening med flitigt deltagande av professor Hugh Beach m.fl. (Riksarkivet).Det är Kampmarschen-Budkavlens bestämda uppfattning att denna konferens skall hedras genom att upptagas som Samedag VIII. När så sker, blir Samedag VIII i april 2002 insatt i ett historiskt och programmässigt meningsfullt perspektiv och undgår att bli blott en temporär "ad hoc"-aktivitet utan ett klart aktivt samband med vad som gjorts och kommer att göras för att bekämpa den förkastliga linjen i statens samepolitik, nedvärderingen, som dr Ulf Mörkenstam så förtjänstfullt och klart demonstrerat vid denna Samedag VIII. Så vill Kampmarschen-Budkavlen som arrangör se och hedra seminariet den 23 till den 24 april 2002 i Stockholm, vilket jag uttalar på uppdrag av ordföranden konstnären Lars Johansson Nutti, vars fullmakt jag har. En försoning kan aldrig nås om ej staten stryker ut den av dr Mörkenstam analyserade nedvärderingen, ger samerna grundlagsskydd och tar artikel 13 i ILO 169 på allvar med beaktande av den franska texten och korrigerande av "landsbygdsindustri" till landsortsyrken. (Lars J. Nutti, Porjus, var nödsakad att lämna seminariet i förtid, avreste med tåg.)Professorn i folkrätt Atle Grahl-Madsen, Uppsala-Bergen, höll som sagt en seminarieserie Small Nations of the North, publicerad i den danska folkrättstidskriften. Serien gällde Åland, Samiland, Färöarna och Grönland. Alla dessa, utom Samiland, har nu autonomi och är med i Nordiska Rådet. Förklaringen är den av dr Mörkenstam klarlagda svenska nedvärderingen av samerna definitionsmässigt, som saknar motsvarighet i det största minst sagt närbelägna samelandet Norge. I Norge är en same en m.e.m. fattig fiskare eller bonde.

136

Renskötseln är viktig, men utövarna dock en perifer del av samebefolkningen enligt norsk uppfattning. Sverige, allt sedan 1884 halvhjärtat eller helt negativt i samefrågan, har nu infört en språkdefinition. Härigenom utesluts många samer som under inflytande av biskop Bergqvists nomadskola av 1913 (blott för renskötarbarn) och svensk assimileringspolitik förlorat samespråket för flera generationer sedan. Ett härstamningskriterium skulle ge fler samer vid en folkräkning, men Sverige vill ej ge upp "frukterna" av en målmedveten assimileringspolitik under lång tid, och genomföra en folkräkning av samerna enligt bl.a. ett härstamningskriterium och ett självvalskriterium. Dr Mörkenstam har till full evidens visat att samen alltid förvägrats att själv välja samisk identitet på tjänligt sätt (ex. folkräkning med självval i frihet enligt härstamning ett par tre generationer bakåt som i Finland). Sverige måste klart erkänna sina brister, sin negativa samejuridik som är ohållbar enär den bygger på nedvärdering; jämför den negativa Skattefjällsdomen, tjänstemannadomen, helt utan känsla för urbefolkningsrätt sui generis, som redan då fanns och vunnit bekräftelse i ILO 169, med de mycket samepositiva Selbu- och Manndalen-domarna 2002.Det var dock 1965 års Altevatn-dom i Senja overskjönnsrett under Carl Tank som på talan av Cramér och den av honom utbildade Björn Dalan bröt det statliga koloniala maktmonopolet, som gjorde gällande att samernas rätt till land och vatten var en rätt för staterna, administrerad av kolonialofficerare och underofficerare, t.ex. Hedbäck, Malmström, Ritzén. Dessas arkiv är viktiga belysande källor, liksom vittnesmål av dem utanför lappväsendet "som var med" (Runeberg). Vinnande parter 1965 och i Højesterett 1968 (se Varfjelldomen 1979) var samebyar och enskilda samer, över allt taleberättigade rättssubjekt till skillnad från "samebefolkningen", som ej heller kan göra och upprätthålla en äganderättsskapande ockupation, som innebär att bruka själva vad som går att bruka och avvisa andra.Glöm ej heller att Peder Kjerschow i Norge och Kammarkollegium i Sverige ville helt förvägra samerna att föra domstolstalan om samernas rätt till land och vatten, själva nyckelfrågan för samekulturen. Carl Tanks dom 1965, på talan grundad på Cramérs forskning, gjorde slut på denna koloniala disfranchisement-attityd och återställde samernas rättsliga emancipation av 1526, 1543, 1551, 1646 och 1751–1752. Samerna underställs nu en exorbitant burden, en outhärdlig obärbar mångförgrenad börda av bl.a. ekoturismen och det massivt överfinansierade och i media (särskilt TV) ensidigt överpropagerade rovdjursskyddet med ytterst låga ersättningar till samerna för rovdjursskador, som tar lika många renar per år som årsslakten."Sverige som ett land utan kolonialt förflutet" (statsrådet Ulla Lindström m.fl.) är en sanningslös idé, vilket en sanningskommission snabbt skulle konstatera (utan inslag av vattenrättsdomare, som i vattenmål dömt bort alla samer utom renskötare – innan de tillsattes som utredare, som vanligt, utan kunnig juridisk motbalans i kommittén).

137

Humanistisk bildning och kringsyn är nödvändig för att rätt sätta in och uppfatta de påtagliga svängningarna i den svenska samepolitiken. Välförvärvade rättigheter, skattemannarätt 1646 och tidigare, välbefäst senare, faller ej bort genom vulgärdarwinistisk nedvärdering och därpå grundad lagstiftning, som ej kan godtas som fastighetsreglerande, lika litet som utländska motsvarigheter. När fattigvårdssverige byttes mot folkhemssverige 1932–1933 kvarstod nedvärderingen i ny form av nedklassning. I det nya folkhemsparadigmet skildes "vi" från "de andra" 1935, och där är grunduppfattningen fortfarande oförändrad i Sverige. Samerna är "de andra", särskilt i tjänstemannaögon och därom kan jag vittna som "insider" i "participating observation". Vi har i Sverige aldrig kommit ifrån 1935 års syn.Det krävs en fördjupad juridisk-humanistisk behandling av ämnet för att uppnå jämlikhet och den behandlingen har givits vid denna Samedag VIII och tidigare Samedagar. Den svenska överheten (dit även media numera måste räknas) måste göra denna behandling tillgänglig genom intresse, deltagande, publicering och finansiering av publikationer.Kulturantropologerna har som nämnt ett centralt begrepp, deltagande observation. Är det någon som kan uppfylla kraven härpå, vad beträffar samerna, i högre grad än jag? Jag har ju deltagande observation i tingsrätt och hovrätt, som domare och i HD som ombud i flera mål. Jag kan ju vittna inifrån domstolarna och förvaltningen, åtta år i Kammarkollegium som bl.a. kammarråd, 35 år som Sameombudsman.I en ytterst intressant uppsats i Historisk Tidskrift 2002:1 har som redan anförts Anne-Li Lindgren skildrat folkhemmets attityd till samerna 1935 i en radioserie med prosten Georg Bergfors i Sollefteå, som sagt rasprofessor Herman Lundborgs favoritelev. Här skildras folkhemmet som "vi" och samerna som "de andra". "Vi" behärskar naturen men "de andra" är slavar under naturen. "De andra" står utanför folkhemmet och bör ej omhuldas, de är ett främmande element. Vad lyssnaren kan få fram är ju Knut Olivecronas budskap från 1884, där han helt byter fot från samejuridik, som gynnar samerna och som Knut Olivecrona anslutit sig till förut i HD i anslutning till HD 1868 med Carleson och Cramér m.fl. 1884 går den inflytelserike Olivecrona över till samepolitiken av kolonialistiskt och kleptokratiskt slag, som staten vill ha den.De samer som vill behålla sin flyttande renkultur måste enligt Olivecrona "efter ett tynande lif utdö". Det intressanta med 1935 års auktoritativa radioserie är att vi nu har bevis att folkhemmet i sin ideologiska nytappning av social modell, social ingenjörskonst av "Myrdal-modell" direkt vidareför Olivecronas nedklassande attityd av 1884. Den attityden vilade då på Darwin-Spencers tankegods, som ej alls var av socialt eller socialistiskt folkhemsslag. Spencer ansåg ju socialpolitik som förkastlig, något som hindrade 'survival of the fittest', de dugligastes överlevnad. Även den i Sverige ytterst inflytelserike tyske vetenskapsmannen Ernst Haeckel med sin monism, Bengt Lidforss m.fl. hör till samma läger.

138

Folkhemmet från 1932–1933, "Per Albin Hansson" har ju en annan färgning, syftar till något gott för alla, alla som tillhör "vi-gruppen". Inga järnhårda regler om utslagning skall gälla för "vi-gruppens" totalitet. Staten är goda gåvors givare åt "oss". Däri ingår dock ej samer och zigenare. "Vi-gruppens" kännemärke är att den vill och kan styra naturen, lägga naturen under sig och betvinga den. Detta varken vill eller kan samerna, och de är därför "de andra", som ej omfattas av folkhemmet. Lassinantti i riksdagen 1963.Våra domare och förvaltningsmän har aldrig kommit ur 1935 års attityd som med folkhemmets nya förtecken fortsätter linjen "efter ett tynande lif utdö".Norge har nu övergivit sin starka förnorskningspolitik mot samerna och har i likhet med Danmark ratificerat ILO 169. Danmark har en djupare förståelse för urfolksproblematiken och skiljer sig där från Norge men framför allt från Sverige. Den danska IWGIA, International Work Group for Indigenous Affairs, har verkat med finansiellt stöd i många år på hög nivå. Danmark har investerat stort på Grönland. Sveriges historiker och rättshistoriker styrs fortfarande konservativt av delningen "vi" mot "de andra". Anne-Li Lindgrens nyss nämnda analys av 1935 års radiokampanj i Historisk Tidskrift 2002:1, sid 29–53 är något unikt, och manar till efterföljd i svensk historisk forskning. Hennes engelska sammanfattning återges här:

Text saknasHär måste även konsten beaktas, bl.a. J. F. Höckert 1855, Karl Tirén 1886, John Bauers troll förvrängda samer, med den otroligt rasistiska sagan Bortbytingarna av prins Eugens vän Helena Nyblom i "John Bauers sagovärld", Bonnier/ Carlsen 2001 (144 sidor). Mårten Winges Asaguden Tor 1872 i sitt råa tyskeri. Motbilden Göran och draken av Torsten Renqvist. Innebörden av vad jag velat uttrycka om de icke-krigförande folkens rätt till land och vatten har sammanfattats av Renqvist, sameättling både på mors- och farssidan. I Sankt Göran och draken 1993 av professor Jan Svanberg avbildas den fyra meter långa Göran och draken av Renqvist. Svanberg:"För att avsluta med ett modernt svenskt exempel väljer vi Torsten Renqvist, de senaste årtiondenas mest uppmärksammade träskulptör. I en artikelserie 1984, där olika medverkande beskrev mötet med en för var och en särskilt betydelsefull bild, berättade Renqvist följande: Sommaren 1955 fick han i Övertorneå kyrka se den i trä snidade skulpturgrupp från 1400-talet med Sankt Göran och draken som återgivits ovan (bild 145). 'Jag var målare på den tiden, men inför denna pjäs greps jag av en föraning om att jag skulle komma att ägna mig åt något annat.' Nämligen åt att skapa träskulpturer, vilka gestaltar livsåskådningsfrågor i en personlig och särpräglad stil. Det är på dem som Renqvists konstnärsrykte numera främst vilar.Till hans centrala verk hör skulpturgruppen 'Göran och draken'. En skiss i mindre skala gjordes i platan 1972 och följande år utförde Renqvist den stora – fyra meter långa – versionen i bemålad asp. Efter att ha visats på flera utställningar köptes

139

gruppen till Atheneum i Helsingfors för 400.000 kronor – en konstnärligt betydande Göransgrupp tillmäts sålunda ett högt pris även i vår tid.Äldre epokers entydiga hjältar representerande det goda i kamp mot ondskan har 1900-talets omvälvande erfarenheter problematiserat. Så har James Joyce och Eyvind Johnson förvandlat Odysseus till en komplicerad modern människa i sina romaner 'Odysseus' och 'Strändernas svall', utgivna efter första respektive andra världskriget. Det senare kriget och den nya psykologin har också påverkat Renqvist till en motsvarande problematisering av Sankt Görans möte med draken. I Renqvists skulptur har Göran stött ned sin lans i marken och lämnat hästen fredligt betande intill den. Ensam, enarmad och nästan blind utan vapen och rustning möter han med uppåtvänd, frågande blick ur sitt känsliga ansikte den väldiga draken. Även den står helt stilla och höjer sakta sitt huvud med slutet gap mot Görans sänkta hand."I en text till skulpturen har Renqvist givit ledtrådar till dess tolkning:"Det finns ett glapp mellan de lagar vi anser att naturen följer och det vi menar att människan är eller bör vara. Någon har sagt att människan är pervers natur; våra moraliska och etiska föreställningar avlägsnar oss från den natur som vi ändå oundgängligen är utgångna från.Där finns alltså en klyfta, och den ser stökig ut. Tar vi skuttet över blir vi starka, sköna och förfärliga så som den fascistiska ideologien vill se sin elit. På den andra sidan, isolerad, rusar helgonet i monologen.Jag föreställer mig att S:t Göran går ned i rämnan. Då är han visserligen bara Göran. Där vidrör han bägge sidor av gapet.Ty! Den som ser det han är satt att försvara i det han är ämnad att förinta befinner sig i ett svårartat läge. I myten inträffar detta nästan aldrig. Men i verkligheten jämt och samt.Föreställningen om ett 'rätt' liv måste vara möjlig att efterleva. S:t Göran duger inte där. Han blev en drake även han. Fast vit."Svanberg fortsätter: Skulpturen är målad i endast två färger. Jordsvarta är hästen och draken som representerar naturen, den tämjda och den vilda. Mot deras med marken parallella, horisontala former står Görans vertikala, vita gestalt. Han är inte helgonet utan människan, som söker försoning mellan sitt ethos som kulturvarelse och naturen, sitt eget och allt skapat och skapandes kaotiska, driftstarka ursprung bortom ont och gott."Mårtens Winges bild av guden Tor som slår ned "lappar och Tornedalsfinnar" 1872, nyligen utställd på Waldemarsudde, faller på plats i Torsten Renqvists perspektiv på Göran.Sverige och särskilt dess tjänstemän – och med ett fåtal undantag politiker – har aldrig kommit ur 1935 års attityd mot samerna i folkhemmet.

140

En mediaman som Ingemar Wizelius i DN var mycket intresserad av samefrågan och mycket skrevs då av Cramér och andra. Per Wästberg gjorde slut på detta. Han gjorde sig märkvärdig om Afrika, Mugabe m.fl. som chefredaktör för DN men var iskall för den inhemska samefrågan – minoritetsfrågan (även svarta Afrika har ju många fredliga icke-krigförande folk av same-typ).De viktiga media i Sverige har sedan varit passiva i samefrågan. DN har en tydligt trendgivande roll. Om medias kolossala betydelse allmänt i sammanhang med folkgrupper kan hänvisas till Noam Chomski, Naomi Klein, John Pilger och Maria-Pia Boëthius (utan att skriva under på varje ord).Den för samerna bittra sanningen är den att samerna är ett främmande element, "de andra", i folkhemmet och att detta genomsyrar tjänstemän och politiker. De utredare staten tillsatt har varit vattenrättsdomare. Lennart af Klintberg kallade som sagt samernas reformkrav för yttringar av missnöje med gällande ordning, och föranledde sameras samepolitiska program av 1968 med klarsynt analys av den verkliga situationen av kolonialistisk och kleptokratisk splittrande statlig karaktär. Hans-Åke Wängberg var en annan vattenrättsdomare, med traditionen att ta samerna rätt ned. Wängberg ansåg autonomi för samerna helt utesluten, ett avslöjande yttrande på ett offentligt sammanträde på ABF-huset.Denna politiskt välbehagliga tjänstemannaattityd och politikerattityd har jag ju kunnat studera bl.a. 1971 inifrån under Ingemund Bengtsson med juristerna Erneholm och Köhl och i många andra fall, vägran att ens diskutera. Sverige har aldrig kommit ur 1935 års attityd – samerna hör ej till folkhemmet, har ingen hemortsrätt där. Samma erfarenhet har jag gjort som doktorand i Lund i rättshistoria; och i den svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen. Att man numera i ILO 169 erkänner nomadism och att man ej längre tror att naturen kan betvingas har ej kunnat bryta iskylan hos Per Wästberg m.fl. Detta är Path Dependence (Douglass North). Det ingångna spåret binder, men domstolar kan bryta det, som 1965 i Norge (Carl Tank) och 2001 i Selbu, Manndalen (Carsten Smith). 1981 års HD mäktade ej frigöra sig från folkhemsattityden, styrandet, 1935 års propaganda, utan Carl Tanks ämbetskurage. Mona Sahlin talar nu varmt om romer. Där är Sverige god gåvas givare; samerna har krav. Malmfälten kom till Sverige genom lappskatten, vattenmagasin, timmerskog, tung motoriserad turism, ekoturism.Professor Atle Grahl-Madsen ledde en i Danmark i folkrättstidskriften publicerad serie Small Nations of the North. Åland, Färöarna, Grönland har autonomi. Endast Samiland är utan. De svenska samerna borde ha bildat en egen Föreningen Norden, som jag föreslog. En sådan förening skulle ej ha vägrats att vara med vid Föreningarnas nordiska möten med flagghissning o.dyl. Den vägen hade Åland och Färöarna gått.Man måste studera i SSR:s protokoll, där jag varje landsmöte gav utförliga juridiska redogörelser som godkändes, trots vissa verkningslösa motinlägg. Se professor Tom

141

G. Svenssons avhandlingar. SSR:s arkiv och protokoll måste bevaras och göras allmänt tillgängliga utan restriktioner.1964 gick samerna talrikt i socialdemokratisk 1 maj-demonstration. Film finns av det imponerande sametåget på Kungsgatan i Stockholm. "Flyg långsamt och lågt"-mentaliteten hindrade flera 1 maj-demonstrationer. Detta gjorde en obotlig skada. Detta stora parti hade kunnat göras samevänligt genom demonstrationer som ingen kunnat hindra. I stället blev Partiet iskallt i samefrågan. Det hade kunnat gå andra vägen om samerna ställt upp (märk dock Annika Åhnbergs ursäkt, som ej följts upp, ursäkten kom efter möten med LSS och i samband med Samiska Budkavlen).Israel Ruong förstod detta, förstod samejuridiken. Under politiskt tryck återföll han dock 1981 i sina äldre kreativitetsresistenta osakkunniga amatörjuridiska hemsnickerier. ILO 169 har en helt annan modern inriktning. 1981 års HD ser samerna som "de andra" med 1935 års ögon. Även samerna föll i stor utsträckning under propagandatryck från landshövdingar och lappfogdar för 1935 års attityd. Professor Erik Anners sade att Sverige aldrig erkänt samerna på allvar. Detta är sant fr.o.m. 1884 (Knut Olivecrona), som är det år då rätten i samefrågan får vika för kolonialpolitiken och dess uttryck maktmonopolet för lappfogdar i all livets skiften. Kolonialofficerare som Ivar Afzelius talade om 1912 i Saltsjöbaden på ett möte under utrikesminister Albert Ehrensvärd med landshövdingar och andra höga "lappexperter". Detta följdes upp 1912 i Göteborg i möte mellan utrikesministrarna Ehrensvärd och Irgens, med tvångsförflyttningar av svenska samer som resultat i strid med grundlagen.Samernas tendens att "flyga långsamt och lågt" styrde 1981: ej Strasbourg; när man 15 år för sent gick till Strasbourg hade Jörgen Bohlin gjort ett formellt fel, varför målet ej togs upp. Här finns också tyvärr hos samerna en tendens från biskop Bergqvists nomadskola 1913: bristande studieiver. Samerna studerar ej de viktiga röda trådarna i sin egen historia: Tvångsflytten, falsariet lappprivilegium bortdömt 1981, men som lagen vilar på ännu.Enligt min mening är det rättsligen just ockupation för en grupp, en mindre sammanslutning, en lappkommunitet, sameby, familjegrupp som är avgörande. Ockupation innebär att man brukar ett område inom naturgränser, allt som kan brukas och kör bort andra. Urminnes hävd vilar på samernas ockupation, ett originärt fång. Ej ett extinktivt eller derivativt fång."Samebefolkningen" är ej juridisk person, kan ej föra talan, kan ej utöva ockupation på plats eller köra bort andra, vilket är vad som utmärker urminnes hävd. En omöjlig konstruktion som endast kan förklaras med 1935 års attityd: samerna hör ej till folkhemmet, goda gåvors givare, samerna kan behandlas hur som helst juridiskt, ingen stringens krävs.Inte heller är det någon idé för samer att verka i politiskt val: Det kommer bara att klargöra att samernas röster saknar betydelse för ett vart av partierna i riksdagen; de kan tvärtom förlora röster i norr genom samevänlighet. I Sverige är politisk barnatro i

142

partierna ytterst viktig. Där står vi kvar på 1935. Hela valmanskåren kan dock nås med verklighetstrogen information om tillgängliga medel ej blott används i norr.När det gäller de dövas teckenspråk och romer som "de andra" i folkhemmet har efter lång vinter en varmare attityd kommit, ty där kan svenskarna stå som "god gåvas givare". Länge rådde dock där samma diskussionstabu som fortfarande i samefrågan.Märk dock att man ville lägga ner döv-blind-institutet centralt i Örebro, kommunalisering skulle ske, avvärjdes i sista stund. Kollektivisering ingår i den politiska barnatron.Läget för samerna är helt annat. Här är "vi" ej "god gåvas givare" med fördröjning; "vi" måste inse att "de andra" (samer) har krav pga. kolonialofficerares och kolonialunderofficerares förtryck under landshövdingar som Widmarkarna och Ragnar Lassinantti i Norrbotten. Ragnar Lassinantti ansåg definitivt inte att samerna ingick i folkhemmet. Ragnar Lassinantti ville ha "ekonomiskt optimal markanvändning" i fjällen och sameområdena, men det ville ej riksdagen. Ragnar Lassinantti stod för 1935 års radioevangelium och samerna som "de andra" utanför folkhemmet i kamp med vänstermannen John Takman i samefrågan i riksdagen, se Riksdagstrycket 1971–1972.

Framställningen är något kompletterad enligt manus. Med tanke på det massiva mentala motståndet hos majoriteten av historiker, rättshistoriker, partipolitiker och tjänstemän – men ej hos den stora valmanskåren när den får information – är vissa upprepningar/kompletteringar pedagogiska i form av notiser. Avsikten är att bekämpa den folkhemssyn på samerna som "de andra, som skall hållas utanför de goda gåvorna och kompensationerna i folkhemmet" som auktoritativt framlades 1935 och som Sverige ej kommit ifrån. Besvara frågor.Av ekonomiska skäl kan bilderna ej återges här, de visades 2002-04-24 som overhead.

Tillägg 2002-06-14Berömvärt är Mattias Åhrén: An Introduction to the WIPO Intergovernmental Committee (IGC) on Intellectual Property (IP), Genetic Resources (GR), Traditional Knowledge (TK) and expressions of Folklore, publicerad i Indigenous Affairs, organ för International Work Group for Indigenous Affairs, Köpenhamn, nr 1 2002.Särskilt viktigt är att Åhrén framhåller att urfolksrätten är att se som en rätt av säreget slag, en rätt sui generis, som enligt (den ej av Åhrén åberopade) konventionen ILO 169 om rätt till land och vatten för urfolk (särskilt artikel 13 och följande).

143

I Skattefjällsmålet 1966–1981 åberopades starkt att samernas rätt till land och vatten är just en rätt sui generis. Tjänstemannadomen 1981 i HD tog till skillnad från tingsrätten helt avstånd från sui generis-tanken vad gäller samernas rätt till land och vatten, vilket gör Skattefjällsdomen 1981 omodern i detta som i många andra hänseenden, en relikt från en mot ILO 169, CCPR m.fl. konventioner stridande Hägerström-Lundstedt-epok, unik för Sverige. Sui generis framfördes ej som juridisk grund eller som yrkande av samerna, är därföStockholm den 25 mars 2003

Docent Björn HolmgrenHässjevägen 16756 47 UPPSALA

Björn,För en tid sedan sände Du mig Thomas Wallerström: Samer mellan öst och väst under medeltiden i ett arkeologiskt bidrag till renskötselns historia, Norrbottens Museums Årsbok 2002. Tack för detta Xerox!Wallerström har nog rätt i stort. Han nämner ej drotsen Knut Jonssons (nu aktuella Heliga Birgittas morbror, hos vilken hon uppfostrades) brev 1328 med garantier för samernas jakträtt (venaciones, brevet är på latin). Jag tror att svenska Finnmark då enligt svensk pretention omfattade hela sameområdet från Ishavet till Norra Dalarna och att Hälsingarna och Birkaborna var de mest gynnade i brevet.Vad som jag tror kommit i skuggan är den mäktiga kyrkan.Jag tänker mig det dåtida "svenska" sameområdet som ytterst rikt, med lax och björn (fullt jaktbar) som huvudtillgångar. På det sättet skildrar Sten Bergman på 1920-talet Kamtchatka och det finns all anledning att uppfatta "svenska" Finnmark, sameallmänningar, lagutskottet nr 30/1982/83, ej "no man's land" på samma sätt med samma stora rikedomar. Bergman omtalar sätt att bevara lax. Detta möjliggjorde för de fredliga icke-krigförande samerna att mera avancerat stationärt levnadssätt, vida bekvämare än den långflyttande helnomadismen och framför allt renmjölkningen, som var ytterst arbetskrävande med daglig samling, apterande av dihinder på kalvarna etc. Alltså helt motsatt "evolutionens" nu alltmer övergivna betraktelsesätt.

144

Brev till Docent Björn Holmgren, Stockholm den 25 mars 2003

Det var nog den mäktiga kyrkan som delvis med eget folk tog laxen i beslag från samerna med hjälp av staten. Biskoparna red med stora följen och drängar. Detta förklarar de tvister om laxfiskerätten i de stora norrlandsälvarna som pågått in i senaste tid – med tidsmässigt försummande av samernas historiska rätt i rättsfall i HD, där staten stundom vunnit efter voluminösa utredningar. Egentligen var laxfiskevatten samernas (liknande tvister i Norge t.ex. ortodoxa Neiden med Skoltefossen) men den usurperades av kyrkan och staten.Strandägande bönder ville sedan med lagens vattenrätt, 12:4 J.B. och tidigare regler, hävda laxfiskerätt i "nutid", då samernas ursprungliga rätt sjunkit i glömska.Samerna drevs till ett obekvämare liv, ett fattigare och mera arbetskrävande ensartat liv, där de tvingades in i mera omfattande beroende av i förväg tidssatta marknader. På dessa kunde kustbönder göra grova förtjänster på skinn av bäver, mård etc. Älvsborgs lösen visar att dessa kustbönder var bland de förmögnaste i svenska riket.Kyrkan har ju aldrig varit särskilt samevänlig. Den trängde nog undan – med statens hjälp, och senare under reformationen undanträngd av staten – samernas från laxfisket (mycket begärligt för fastan) utan större betänkligheter.Kyrkan etablerade sig i norr och allt talar väl för att detta skedde i bl.a. materiellt intresse långt före byggandet av stenkyrkorna i Luleå gammelstad och Kalix (och givetvis långt före svenskarnas byggande av träkyrkan i Kautokeino 1601).I sen tid uppträdde ju kyrkan samefientligt – etno-centriskt genom biskop Olof Bergqvists usla nomadskola 1913 och hans skriverier, genom rasprofessorn Herman Lundborgs favoritelev prosten Georg Bergfors' samenegativa radiopropaganda 1935 (Anne-Li Lindgren) samt genom ärkebiskopen K. G. Hammars vägran i remissyttrande som ej ändrats att direkt ratificera konventionen ILO 169. Hammar vill ju se trosbekännelsen (tron på Gud är det enda som är säkert) som "symbolisk" (svar på fråga i S. Katharinastiftelsen) och generellt tolka kristendomen som "poesi".Poesi – dikter – Ekelöf – Tranströmer tolkar ju var och en helt subjektivt. Gäller detta även Kristi etik och moral?Skall då även Nya Testamentets etik och moral enligt Hammar tolkas helt (politiskt) subjektivt? Matteus 25 i "Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig". K. G. Hammar politiserar kyrkan.Detta är en del av en allmänfarlig politisering i Sverige med 11:14 i grundlagen som bas (grundlagen får ej kontrolleras av domstolarna när det är riksdagen som brutit grundlagens rättsgarantier).Politisering av domstolarna, hur tillvaratogs samernas sekelgamla nämndemannaskapstradition när nämndemännen började utses politiskt? Den tillvaratogs icke. Vidare hur utses justitieråden (ingen sakkunnigbedömning, de tas ofta direkt från lång departementstjänstgöring liksom JO).

145

Politisering av kyrkan, se ovan, av de förr självständiga universiteten som själva valde sin universitetskansler.Hotande politisering av de självständiga ämbetsverken, t.ex. Kammarkollegium med självständiga kammarråd, dito Kommerskollegium m.fl. (hotas av Nuder-Svegfors' nytillsatta utredning).BakgrundLaxfisket i älvarna omtalas av Dick Harrison i Jarlens sekel 2002 sid. 335, 554 (lax som skattepersedel), 558 (Upsala domkyrkas laxfiskeverke) och 559 (lax som underförstått element i svensk expansion vid Bottenviken 1327, 1328, 1335 då ärkebiskop Olof utdelar till Nils Sparre ett intresseområde i Pite).Vad Harrison ej nämner är att drotsen Knut Jonsson 1328 erkänner samerna som rättsinnehavare, vilka ej får hindras i sina jakter.På sid. 561 säger Harrison beträffande Tornedalen att "samerna drog sig undan eller assimilerades med nykomlingarna". Detta var rättsövergrepp beträffande det viktiga fisket, ett huvudintresse för kyrkan. Att samerna ej är/var krigförande innebär ej att de är/var rättslösa, men kyrkans inflytande var stort och för samerna ytterst negativt, Harrison sid. 557 ff.På sid. 568 nämner Harrison samerna i förbigående som skatteobjekt. Svensk lappskatt innebar att samerna hade juridiska rättigheter, kronan svarade för att skattedragaren fick åtnjuta det beskattade, tillerkändes jakt- och fiskerätt, rätt till land och vatten inom stor eller liten sameby (universitates, sameallmänningarna). I Österland hade kronan svårt att hävda de fredliga samernas rätt, men förlusten av det ytterst rika laxfisket synes ha tvingat samerna till den nomadism Wallerström beskriver. I den mäktiga och gods- och rättighetssamlande kyrkan har samerna hela tiden haft en aktiv motpart, en katolsk eller protestantisk godsägare, skogsägare. Under senare skeden tycks den ortodoxa kyrkan ha varit välvilligare (skoltsamerna), tvingad av tsarens gramotor.Även om först de norska stormännen och senare Birkaborna blev rik och profiterade grovt på samerna var det dock fråga om en symbios och den svenska lappskatten innebar som sagt en garanti för samernas rätt till land och vatten, en sammanhållen svensk samepolitik från norr till söder. Riksgränsens hävdande var/blev ett samernas territoriella monopol via lappskatten för sameallmänningarna, olika markdelar (universitates), samebyar, stora eller små, med ursprunglig ockupation och skattläggning och seklers skattebetalning som bas/grund. Sverige fick 1751 malmfälten i Kiruna och Gällivare på grund av lappskatten för land och vatten med dess privata äganderätt. Likställigheten och jämlikheten fordrar att ockupation och skattläggning gäller lika för same, för svensk (jämför de stora adelsinnehaven idag med samma gamla – ockupation, skatte-frälserötter). Som den lappmarkserfarna tingsrätten fann i Skattefjällsmålet är det samma sak i Jämtland, trots HD:s tjänstemannadom 1981.

146

Med vänliga hälsningar

Tomas CramérSametinget och SSR domineras av "grabbgäng", redaktör Gustaf Jillkers uttryck. Därför behövs prominenta kvinnor

Sigrid StångbergStorsand, Box 142, 920 64 Tärnaby, tel: 0954-102 68Sigrid Stångberg är lärare i Sameskolan i Tärnaby, Västerbotten, och är medlem av Sametinget, vald med många kryss. Sigrid Stångberg är från en renskötarfamilj, fadern ordförande i Vapsten sameby. Lappfogden och myndigheterna gynnade de tvångsförflyttade Karesuando-samerna, vilket ledde till att de befintliga "ursamerna" eliminerades från byn och landet, som de ägde enligt professor Åke Holmbäck i Upsala Universitets Årsskrift 1920. Holmbäck, vår förste domare i Europadomstolen i Strasbourg, ändrade officiellt åsikt i en politisk utredning SOU 1922:10, som följts av mångtaliga politiska sameutredningar.Sigrid Stångberg har en utomordentlig erfarenhet under många år av hur samerna behandlats.Sigrid Stångberg är ordförande i Vadtijen Saemiej Sijte, en organisation för de eliminerade samerna, vilkas sak även tas upp av den Samiska Budkavlen, som var mycket aktiv med Sigrid Stångberg i en korrespondens och möten som ledde till sameminister Annika Åhnbergs ursäkt till samerna på regeringens vägnar för tvångsförflyttningar 1920–1939, usel skola (biskop Olof Bergqvist i Luleå 1913), förnekande av samernas rätt att själva bestämma vem som är same, rätt till viss autonomi och rätt att få samefrågor avgjorda inom rimlig tid utan att sättas på nya utredningar (senaste exemplet: Jan Alvås' "gränsbestämning" i strid mot den erkända nomadismen och förhalandet av jakt- och fiskerätten).De egentliga landägarna pga. ockupation, skattläggning och lappskattserläggande under sekler, alltså de eliminerade samerna i Vapsten, diskvalificerades av lappfogden och myndigheterna när Vapsten sameby sist av alla konstituerades enligt 1971 års rennäringslag. De inflyttade Karesuando-samerna ägde ingen markrätt i Vapsten, jakt- eller fiskerätt men lappfogdarnas credo var: Nu skall det komma folk från norr som skall lära er renskötsel (den extensiva renskötseln som gjorde den kulturbevarande intensiva skötseln omöjlig, Gustaf Parks patos då). Ekonomismen låg bakom, se Mörkenstam. Denne framhåller att renskötseln bibehålls som central för samekulturen, men att myndigheterna helt styrs av ekonomismen. En svensk

147

Fyra kvinnor till sametinget

kulturell fasad bedrivs negativt av Norrbottens landshövdingar enlig R. Lassinanttis maxim i riksdagen: När den starkare kulturen möter den svagare, blir det den svagare som går under, och jag tror inte att samerna kommer att besparas detta öde. Kommer den nya landshövdingen Per-Ola Eriksson (c) att kraftigt reagera mot den hittillsvarande av myndigheterna i Jönköping m.fl. platser söderut stödda Lassinantti-linjen, som också ville ha ekonomiskt optimal markanvändning ovan odlingsgränsen, vilket riksdagen avslog 1971, 1977 och 1982/83, Lagutskottet nr 30, sameallmänningarna. I riksdagens voteringar besegrades alltid Lassinantti i samefrågor. Jämförde oerhörda kostnader som nedläggs att bevara skadedjur av partisk myndighet.

Anneli JonssonAugustendalsvägen 24, 131 52 Nacka Strand, tel: 08-718 37 19, 0708-50 63 83Anneli Jonsson är från en ytterst framstående renskötarfamilj i Idre sameby, Norra Dalarna. Åt Idre sameby har hon ordnat lokala miljonanslag. Anneli Jonsson har arbetat på hög nivå i Pfitzer. Blev intervjuad av Jordbruksdepartementet för en tjänst, sameinformation. Anneli Jonsson sade att sameinformation bör rikta sig till de intellektuella i storstäderna och att 6 Mkr ej var ett stort informations-belopp. Hon fick ej tjänsten, som gick till en osjälvständig manlig person, bror till Sametingets president, som för en passiv poltik som staten gillar.

Victoria HarneskLojovägen 2, 181 47 Lidingö, tel: 0702-23 56 10Victoria Harnesk är från StorLule-Jokkmokk, Sirkas sameby, från en tvångsförflyttad renskötande Karesuando-familj, samekulturellt aktiv. Ordförande i Stockholms sameförening.

Åsa SimmaBergsundsgatan 5, 117 37 Stockholm, tel: 08-669 34 22, 0701-50 24 60Åsa Simma är teaterutbildad i Danmark, tidigare chef för Sameteatern i Kiruna, med stor konstnärlig internationell erfarenhet. Norrbottensmyndigheterna ville tvinga henne att flytta till Kiruna som villkor för att få sitta kvar som teaterchef, när Åsa Simma ansåg sig tvungen att för sin konstnärliga utvecklings skull vara i Stockholm. – Nu har man som chef för teatern i Kiruna tillsatt en icke-same som bor i Uppsala. Åsa Simma kommer från en framstående renskötarfamilj i Lamiovuorna sameby, den näst nordligaste i landet. Åsa Simma var huvudperson i Historiska Museets

148

sameutställning nyligen, filmad intervju på engelska i utställningen, talar i radioserien Kulturnytt. Coming woman i samekulturen.

Stockholm den

Professor Einar NiemiHistoriska InstitutionenUniversitetetTROMSÖNorge

Bäste Broder,Åberopande tidigare korrespondens vill jag ånyo uttrycka min uppskattning för boken Den finske fare och behandling av skoltsamernas rätt i Neiden m.m. och jag vill varmt gratulera till Gad Rausing-priset å 800.000.Enligt svensk press talar Du om nätverk i norr, men Uppsala (Hugh Beach) och Stockholm (Cramér med 30 volymer Samernas Vita Bok, SVB, 1966–2003, docent Staffan Källström, fil. dr Ulf Mörkenstam) nämns ej; en man som Henry Ninde har tydligen svårt med Uppsala-Stockholm, vilket jag redan för några år sedan påtalat för Dig i brev, som besvarats. Det var dock denna miljö som genom Altevatn-målet i Höyesterett 1968 bröt isen för samernas rätt till land och vatten. Detta framgår ju klart av Varfjell-Stifjellmålet i hovrätten 1979. Dessa fakta passar tydligen ej vännen Henry som jag träffade vid Kodicillens 250-årsjubileum i Kautokeino 2001.Jag vill nu gärna inbjuda Dig till Utrikespolitiska Institutet (chef Anders Hellner) i Stockholm, Lilla Nygatan 54, Gamla Stan, den 24 april 2003, kl 16, där Samerna och folkrätten skall diskuteras i samarbete med Olof Palmers Internationella Centrum (Thomas Hammarberg).Jag bifogar en del handlingar från nyligen hållna seminarier i Stockholm, Samedag VIII–IX. Där finns även en observation om Gad Rausing-medel som använts fel. Detta saknar givetvis varje tillämpning på Ditt ytterst välförtjänta pris.Med de bästa välgångsönskningar

149

Brev till Professor Einar Niemi, Tromsö

Tomas Cramér

P.S.Jag vill nämna att professor O. H. Magga skall tala den 24 april i Stockholm tillsammans med fil. dr Ulf Mörkenstam, som skrivit ytterst stringent avslöjande om svensk samepolitik i den av Röda Korset inaugurerade boken Svenska Värderingar? Att se och ompröva det invanda, Carlssons bokförlag, Stockholm, där även docent Staffan Källström skriver. Detta är ny banbrytande samevetenskap på det rättsliga fältet, där Sverige skiljer sig mycket från Norge.Eftersom Du skall mottaga priset ur Konungens hand kan det vara viktigt att veta att dennes syster Christina, prinsessan, skrivit förord till den bok där Ulf Mörkenstams avslöjar den svenska rasismen mot samerna, som även FN:s rasdiskrimineringskommitté och FN:s människorättskommitté, båda i Genève, avslöjat och kritiserat skarpt 2001 och 2002. Kommittéerna ålägger Sverige att på ett omfattande sätt publicera deras utlåtanden, vilket Sveriges UD totalt försummat. Utlåtandena är ej ens översatta till svenska (eller till det "godkända" språket samiska). Prinsessan Christina var tidigare ordförande i Röda Korset.Man gör ej karriär vid Umeå universitet på att vara aktiv samevän.Det är tydligt att det var mina och min broders (docent i medicin) samtal med skolkamraten Gad Rausing i min broders bostad på Narvavägen i Stockholm som åstadkom att Gad gav dessa medel till forskning om nordliga minoriteter. Vi talade mycket med honom just om detta och även om Dina avslöjande insatser.D.S.Örsö den 31 juli 2002

Professor Hugh BeachHerman Ygbergs väg 13167 61 BROMMA

Käre Hugh,Tack för vårt långa samtal på Örsö den 24 juli 2002 om samer.

150

Brev till Professor Hugh Beach, Örsö den 31 juli 2002

En viktig sak – begrepp – hann jag dock ej komma in på: Informationsresistens (faktaresistens).Stalins illdåd med Gulag-fångläger och tvångsarbete var väl kända i väst genom utkomna böcker, men det var först Solsjenitsyn med sina verk, utsmugglade till väst, som bröt informationsresistensen och faktaresistensen som bl.a. vissa svenska statsråd, som idealiserade öst, stod för.En alldeles liknande resistens, inom svensk juridik, stod Axel Hägerström, Uppsala-filosof, för. Han blev för t.ex. makarna Myrdal en sorts ofelbart och heligt orakel i Delfi. Staffan Källström (se nedan) skildrar Myrdals Delfi-färd. Den svenska juridiken influerades oerhört starkt av hans kritik av rättighetsbegrepp och glorifiering av politiska lagbeslut, för vilka inga gränser skulle finnas. Det i själva verket odefinierbara begreppet "samhällsnyttan" skulle avgöra allt, vilket givetvis ställer minoriteter och deras intressen, om de saknar effektivt grundlagsskydd, i en svår politisk ställning. Hägerström kritiserade t.o.m. grundlagsskydd.Själv har jag länge kritiserat denna resistens, oemottaglighet för juridiska argument och motsvarande svaghet för politiska argument. Rysslandsexperten Staffan Skott har lärt mig underbygga detta mitt resistens-resonemang.Vad som nu hänt är publicerandet av boken Svenska Värderingar? Att se och ompröva det invanda, Carlssons bokförlag 2002, där Staffan Källström dissekerar Hägerströmianismen och Wilhelm Lundstedts roll i denna.Till Källströms framställning kommer dr Ulf Mörkenstams utredning Bilden av den andre i svensk samepolitik, s. 49–71 i boken, där det, i detta ljus över svensk juridiks resistens, konstateras att samerna aldrig själva fått i Sverige definiera vem som är same eller fått den minsta autonomi, jfr Åland, Färöarna, Grönland. Sveriges lagstiftare skapade det 1981 bortdömda falsariet "lapprivilegium" och lade det 1928 i ond tro till grund för "lapplagstiftningen", som fortfarande vilar på falsariet!Tingsrätten i Skattefjällsmålet lade juridiska överväganden till grund, men i överrätt härskade den omnämnda resistensen, som ej ville se att samelagarna 1883, 1886 etc. vilade på nedvärdering, påvisad av professor Gunnar Eriksson i målet. En Hägerströmiansk positivist är resistent mot Gunnar Erikssons utredning och resonemang, men kan ej som domare "döma bort" Erikssons idéhistoria, därtill saknas både makt och kompetens.Hela raden av professorer i Skattefjällsmålet 1966–1981, Cramérs team, berömt av tingsrätten, strandade i överrätt mot resistensen, tjänstemännen i domarsäte i överrätt var ideologiskt positivistiskt vaccinerade mot fakta.2000-talets seminarier, Etnografiska museets och Budkavlens Samedag VII–VIII, markerar en front mot Hägerström och en diskussion av hans lära, en lära unik för Sverige som ej fått internationellt genomslag t.ex. i Strasbourg eller Genève. För svenske Hägerströms orakelsvar existerar ingen minoritetsnedvärdering, men

151

internationellt finns den och angrips i ILO 169 av 1989, som väl redan är allmän folkrätt.Mycken sameforskning har varit koncentrerad till själva kulturen och ej på de speciella kuriositeterna i svensk juridik, som Gunnar Eriksson, Staffan Källström och Ulf Mörkenstam, just i detta rättsfilosofiska juridiska sammanhang, belyst.Den nyss bortgångne fotografen Pål-Nils Nilsson kan betecknas som en pro-samisk aktivist. Nilsson förstod dock aldrig de egenarter i svensk juridik som ovan beskrivits. Han var en av de få som fick tala fritt i media utan bortvinkling i samefrågan, och kunde därför ha belyst problemen på rätt sätt, så att resistensen brutits, satt yxan där det tog.Bortvinkling i TV, radio och andra media är annars alltför vanlig (vargfrågan och många andra exempel). Samer klagar över att deras långa intervjuer vinklats så, att de närmast bragts att säga motsatsen till vad de sagt, medan "rovdjursforskningen" får bedriva tung-lobby och ges enorma medelstillgångar. Samerna betalar med mycket stora underkompenserade renskador och brist på anslag till näring, medan "rovdjursforskningen" har en mycket tung ensidig lobby och jätteanslag, en parallell till utrotandet av USA:s indianer genom nedskjutning av bufflarna. Samer frihetsberövas.I landshövding Bo Holmbergs utredning SOU 2001:6, kap. 2: Etiken, om äldrevård och rätten därtill betonas etiska, etniska och moraliska värden (E. Bischofberger) vilket klart markerar att Sverige numera på ledande håll övergivit Hägerströms positivistiska synsätt när det gäller en minoritets rättskrav och nu framhävda allmänna etiska, etniska, naturliga och moraliska värden som oraklet Hägerström, som skapade den långvariga sega svenska resistensen mot information och fakta, helt var emot.Hela läggningen av den av Röda Korset initierade boken 2002 Svenska Värderingar? Att se och ompröva det invanda (Carlssons) är ju en förintande kritik mot resistensen hos domare, medlemmar av svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen, rättshistoriker som bär Hägerströmarvet från unga år, politiker som tror sig kunna tolka och lagstifta fritt utan att respektera folkrätten, som vilar på moraliska principer, jämställdhet och jämlikhet.Hela detta ytterst viktiga, avgörande saksammanhang kan ej serveras i snuttar, eller nyhetiseras (kräver utförlig seriös behandling på "kultursidan") – även om boken är en stor nyhet i det att den sätter samerna i fronten på ett nytt sätt mot just den svenska Hägerströmianismen – positivismen i överrätter utan lappmarkserfarenhet och kameral rättslig expertis, som mot vanligheten ej efterfrågades av HD. Motparten JK Hans Stark ansåg att HD med orätt förbigick de lagakraftvunna fördarwinistiska avvittringsutslagen enligt 1841 års författning, med skattläggning i efterföljd av 1646 års, ty i 1988 års förlikning sattes detta i centrum. Stark hade ju följt hela målet nära. Hänvisas till Cramér m.fl.: Studier i renbeteslagstiftning, Norstedt 1970 och Cramér: Samernas Vita Bok (SVB) 30 volymer 1966–2002.

152

Jag var personligen ända sedan studietiden i Uppsala för bl.a. Wilhelm Lundstedt djupt medveten om Hägerströmianismens ensidighet, udd mot folkrätten och monopolanspråk. I samband med Altevatn-målet med norska domar 1965 och (HR) 1968 såg jag också tydligt sui generis-karaktären av samernas rätt till land och vatten och diskuterade den med Björn Dalan, som jag handledde i samerätten (Dalan gjorde en utmärkt processuell insats inför förstående självständiga domstolar).I Skattefjälls-målet fanns i tingsrätten lappmarkserfarenhet och en viss förståelse både för Hägerströmianismens ensidighet och för sui generis-synpunkter. Allt detta saknades i överrätt, och sedan förberedelsen i HD helt klargjort att sui generis-synpunkter ej skulle beaktas framställdes intet yrkande om rätt sui generis. Denna rätt är alltså omfattad av ILO 169 (av 1989) och av allmän folkrätt och ligger bakom HR-domar av 2002 i Norge.I HD i det dispositiva Skattefjälls-målet yrkades blott prövning enligt modern svensk fastighetsrätt, det enda som skulle prövas enligt Bertil Bengtsson vid förberedelsen, trots yrkande därom ej protokollförd. Det hade alltså varit skadligt för samerna att yrka sui generis-rätt i HD. Rätt sui generis är därmed alltså ej prövad, ej ogillad i Skattefjälls-målet, dispositivt, vilket betyder att endast sådana grunder prövas, vilka parterna framfört och yrkat.HD säger ju 1981 också att det ej finns något fack i modern svensk rätt, där samerätten till land och vatten kan inrymmas (häradsallmänning lämnas märkligt nog obeaktat ehuru ägd av kommunitet).Detta är ju rent juridiska förhållanden med en HD då inpyrd med Hägerströmianism (visst sammanhang med utnämningssystemet) och principiellt avvisande mot både sui generis-rätt (ej prövad, ej ogillad) och mot "vetenskaplig" (Ernst Haeckel, Bengt Lidforss m.fl.) nedvärdering av samerna, bagatelliserad som lagstiftningsfaktor (reellt en faktor av avgörande betydelse) och obeaktad trots den större sakkunskapen hos professor Gunnar Eriksson.Först boken Svenska Värderingar? 2002 kritiserar Hägerströmianismen med samtidigt insättande av samefrågan, Källström – Mörkenstam, i sammanhang. Häri ligger något principiellt nytt.Före 1982, då jag lämnade SSR, diskuterades samejuridik på varje landsmöte, och 1968 års samepolitiska program vilar på sui generis och anti-Hägerströmianism, men dessa svårförståeliga rent juridiska frågor var det då för tidigt att öppet ta fram och söka begripliggöra. Landsmötesdiskussionerna t.o.m. 1982, protokollförda, är dock av största intresse, liksom Din avhandling och Tom G. Svenssons avhandling och senare monografi över Skattefjälls-målet. Ur juridisk synpunkt är det dock boken Svenska Värderingar? som ur just denna synpunkt tar fram fakta i ett sammanhang som ingen vågat sig på i en Hägerström-inpyrd svensk juristvärld. Jämställdhetsaspekten för minoriteter har väl äntligen möjliggjort detta, att även samerna kommer med i sammanhanget SOU 2001:6. Israel Ruong stod helt bakom 1968 års samepolitiska program, baserat på styrelseresolutioner sedan 1962. Han var

153

ju den ende jag kunde diskutera dessa svårtillgängliga saker, Hägerström – Lundstedt och sui generis, med. Vi båda hade ju gott om tid på långa resor i fjällen i Troms, i Kautokeino, i Arjeplogfjällen (se nedan). Hägerström är nog äntligen på väg ut tillsammans med faktaresistensen (jämför boktiteln 2002). Detta är något nytt, ett svenskt paradigm-skifte à la Kuhn. Kända fakta erkänns äntligen, ställs i nytt ljus och den av HD i det dispositiva Skattefjälls-målet oprövade, klokt nog icke-yrkade samerätten till land och vatten sui generis kan med kraft hävdas i ljuset av ILO 169 av 1989, som just hävdar en sådan rätt, en autokton rätt, oberoende av fångeshandling, lagfart etc., till ett nödvändigt näringsunderlag. Samerna är en autokton minoritet i fyra länder men saknar egen stat. Kurderna är i fyra länder utan egen stat, en parallell, men samerna är okrigiska, går rättens väg, vilket hjälpte dem starkt i tingsrätten i Skattefjälls-målet och i Altevatn-målet 1965 och 1968.Hugh, genom oss båda, numera professor Tom G. Svensson i hans avhandling och hans stora monografi över Skattefjälls-målet, där han var närvarande, genom professor Gunnar Eriksson m.fl. är väl känt sedan länge att samerna behandlats kolonialt och kleptokratiskt i Sverige sedan 1884. Media har dock varit informations- och faktaresistenta (om de ens orkat/orkar läsa vad vi omfångsrikt styrkt och skrivit).Inte vill jag göra Dennis Töllborg (Ordfront), Staffan Källström, Anne-Li Lindgren (Historisk Tidskrift), Ulf Mörkenstam eller Bo Holmberg till några Solsjenitsyn men de kan fullgöra funktionen och inge föreställningen att nu äntligen finns det en ny okonventionell generation, som gör upp med Kjell-Åke Modéer och andra makt-är-rätt-Hägerströmare, numera kanske omvända, men vilka dock bär Hägerström-arvet i hjärtat sedan departementens och unga års indoktrinering, de finns bland domare i högsta instans, tjänstemän.Nytt är att faktaresistensen och informationsresistensen upplöses hos ny generation, vilket möjliggör nödvändig mediasupport åt samerna. Det är tyvärr ett faktum, att politiskt initiativ i Sverige numera är så gott som ett monopol för media, där nu antisamitisk tung-lobby styr. Denna vittgrenade, vittförankrade lobby har jag specificerat på annan plats, liksom jag där klargjort hur media styrs av annonsörer, lösnummerköpare, ägare, konventioner (t.ex. Hägerströmianismen, "samerna ingår ej i folkhemmet"), nyhetisering, snuttifiering, motstånd mot djupanalys, historisk okunskap (Maria-Pia Boëthius). Din egen djupgående vetenskap har ju ej haft anledning att ta ställning till Hägerströmianismen, ett juridikens problem, eller "samerna ingår ej i folkhemmet", ett folkhemmets problem.Jag och Israel Ruong var som sagt givetvis överens om att just dessa svåra saker ej utförligt kunde komma upp på ett landsmöte, där dock redan 1968 års samepolitiska program vilade på Holmberg – Bischofbergers etiska syn på minoriteters rätt, en rätt som ju fanns redan då (1968) och enligt texten i SOU 2001:6 skapats av Thomas av Aquino på 1200-talet, ej av Holmberg 2001.

154

Härtill kommer att Anne-Li Lindgren i Historisk Tidskrift 2002:1 påvisat hur Herman Lundborgs favoritelev prosten Georg Bergfors i radio 1935 oemotsagd förkunnat att samerna ej omfattades av svenska folkhemmets välvilja. Bergfors har även skrivit böcker i samma rasistiska riktning mot samerna, vilka böcker "gick hem" även bland jurister. Norrbotten som Sörgården.Allt detta innebär att särskilt Budkavlens seminarium i Stockholm i april 2002, Samedag VIII, medfört en hel del nytt viktigt stoff, som blivit bevisbart nu, ehuru det funnits hela tiden.En eventuell idé att vänta med det segerrika Altevatn-målet (1963–1968) och det i tingsrätten segerrika Skattefjälls-målet (1966–1981) i avbidan på slutförd forskning är förfelad. Det vanns ju en revolutionerande framgång i Altevatn-målet 1965 och 1968 (HR). Vidare var det 1883 och 1886 som lagarna med nedvärderingen som grund skrevs, varför det med hänvisning till "festnede forhold" och motsvarande på svensk sida med bl.a. Hägerströmianismen var helt nödvändigt med rask och beslutsam handling på den juridiska utredning Cramér och den av denne i samerätt utbildade Prawitz, en eminent kameraljurist och rättshistoriker, 1966 åstadkommit, under målet starkt utvidgad. Hägerströmianismen med dess faktaresistens visade sig dock fortfarande överstark i överrätt 1981.Ett ytterligare tecken 2002 bland många på att faktaresistensen och informationsresistensen i Sverige äntligen börjar vika på 2000-talet när det gäller samerna är Statens Historiska Museums lexikon Medeltidens ABC, Prisma-Norstedt 2001, art. samer, som bl.a. påvisar samernas urgamla hemortsrätt i Sverige och fasta organisation i territoriella och sociala enheter, ett släktskapssamhälle eller familjesamhälle i inbördes avancerat samarbete.Detta är den moderna bilden, som tjänstemännen i domarsäte i överrätt i Skattefjälls-målet 1966–1981 var alltför fångna i Georg Bergfors m.fl. samebild för att kunna tillägna sig, denna bild med rötter i professor Herman Lundborgs i Uppsala "rasforskning" med huvudfokus på samerna 1900–1922–1941. Bergfors propaganda med sin folkhemsanknytning tonade ned den rasistiska roten och blev därigenom så mycket mer effektiv i tjänstemannakretsar, som ej ville se och erkänna den svenska kolonialismen och kleptokratin. "Sådant har aldrig förekommit, ingen nedvärdering, den svenska juridiken är ren": faktaresistens. Sådan informations- och faktaresistens gjorde även mina doktorandstudier i Lund omöjliga.Skattefjällsdomen 1981 omsluter ju alla grundväsentliga juridiska samefrågor om rätten till land och vatten (mitt ämne) men kritik av HD-domen 1981 tilläts ej. Doktors-arbetet skulle handla om "samerätt utanför Skattefjällsdomen 1981". Seminarierna hade dragit publik i Lund sedan Gerhard Hafströms tid men plötsligt skulle seminarium i Lund blott omfatta professor Modéer och doktoranden Cramér, detta meddelat i Lund, dit Cramér rest med en i förväg levererad uppsats för seminariebehandling. Modéer avvisade alltså tanken att han skulle sätta sig in i den arbetsamma och inopportuna frågan om samernas rätt till land och vatten. Modéer

155

var då som många rättrogen Hägerströmian och avvisade helt tanken på t.ex. domaretik, som han senare lär ha hållit kurser i. Någon möjlighet att överklaga Modéers nej till fortsatta doktorandstudier (resistensen) fanns givetvis ej. Ämnet var ju helt oetablerat och kunde ej räkna på gehör i ett befintligt doktorandråd.Samerätten till land och vatten är fortfarande levande pga. Altevatn-målet och Skattefjälls-målet, trots faktaresistensens stora roll i överrätt i sistnämnda mål, en resistens som det tagit tjugu år från HD:s dom 1981 att lyfta ridån från. Får vi se ett politiskt ridålyft? Georg Bergfors (med Albin Neander) utvecklade i folkboken Norrbotten (2 band) 1928 sina antisamitiska åsikter. Dessa utvecklades i radio 1935 och skar ut samerna ur folkhemmet med förblivande verkan även för HD 1981, med dess mycket starkt markerade resistens mot modernare tänkande (CCPR 1966, i vardande ILO 169) där HR med sin allmänt omvittnade friare ställning lyft ridån (Altevatn 1968, två domar 2002).Gamle vännen

T. C. (beredd till diskussion)

Tillägg den 30 augusti 2002Den 29 augusti visade TV1 – Dokument inifrån: De icke önskvärda – ett långt och informativt program om den nazistsympatiserande professor Herman Lundborg, Rasbiologiska institutets chef vid Uppsala Universitet från 1922. Programmet framhöll mycket utförligt och ingående att Lundborgs huvudintresse var samerna, som han nedvärderade från rasistiska utgångspunkter. Hjalmar Brantings roll vid tillkomsten av institutet framhölls. Emellertid släpptes i programmet samespåret. Det mesta som framfördes var kända ting från äldre tid, t.ex. L. L. Laestadius' roll som leverantör av samekranier från kyrkogårdar i Finland, där denne svenske präst hjälpte till att gräva upp dem och skilja dem från skelettet i övrigt. Man saknade starkt omnämnanden av viktiga samemotståndare som professor Gustaf von Düben (i Svensk Tidskrift 1872), justitierådet normbildaren Knut Olivecrona i HD 1884 (bytte åsikt till en rasistisk linje och förordade industriell exploatering av samernas områden utan hänsyn till dessas rätt till land och vatten), professorn i Uppsala i lapska Karl Bernhard Wiklund som samarbetade med Lundborg utifrån vulgärdarwinistiska utgångspunkter och deltog i Lundborgs antisamitiska publikationer, dessa av stort omfång, magnifika och publicerade internationellt t.o.m. 1941.Steriliseringarna av "debila" m.fl. har sin parallell i den starka juridiska nedvärderingen av samernas rätt till land och vatten i renbetslagar 1883, 1886 och senare, med falsariet "lapprivilegium" bortdömt av HD 1981. (Dessa lagar åsyftar ej

156

att lösa äganderättsfrågor.) Detta framhöll redaktör Per Fjellström och jag för f.d. universitetskanslern Carl-Gustaf Andrén, ordförande i steriliseringsutredningen. Vi ifrågasatte vid ett sammanträde med Andrén begäran om tilläggsdirektiv men mötte total oförståelse hos Andrén, medan den juridiske sekreteraren i utredningen visade stort intresse. Vi förvånades över Andréns etik och moral. Vårt sammanträde skedde med dessa båda på vår begäran. Det var och är föga känt att Per Fjellström hade utan resultat begärt tilläggsdirektiv om samerna redan hos Margot Wallström inför utredningen och Andréns kommande tillsättande.Sakerna är närmare utredda i Cramér: Samernas Vita Bok (SVB) 1966–2002, trettio volymer, lättillgängliga i riksarkivets bibliotek.Programmet glorifierade Margot Wallström men glömde helt bort Annika Åhnbergs ursäkt till samerna på regeringens vägnar, som sameminister, efter uppvaktningar av bl.a. Den Samiska budkavlen.Givetvis borde programmet tagit fram dr Staffan Källström och dr Ulf Mörkenstam och professor Hugh Beach. Dessa kan leda samespåret fram till nutid. I stället togs professor Gunnar Broberg, Lund, fram utan motsägande. Broberg har konsekvent undvikit att sätta sig in i och kommentera den legala diskrimineringen och bristande rättsliga jämlikheten för samerna. Broberg är ett exempel just på informationsresistens och faktaresistens (detta märktes när Broberg liksom Mörkenstam och Cramér deltog i Budkavlens Samedag VIII 23–24 april 2002 i Stockholm) till skillnad från sin lärofader professorn i idéhistoria i Umeå-Uppsala Gunnar Eriksson, som i SVB och i HD påvisat det enorma för samerna negativa inflytande som vulgärdarwinisterna Ernst Haeckel och Bengt Lidforss m.fl. utövade i Sverige. Haeckel med sin "monistiska" rörelse, dit Ellen Key m.fl. hörde, var helt dominerande i den akademiska undervisningen i Sverige (Gunnar Eriksson). Vid bedömandet och analysen av HD:s dom i Skattefjälls-målet 1981 måste samesidans fylliga professors-argumentation, redovisad i SVB, beaktas på ett helt annat sätt än dåtidens HD gjorde. HD:s referat 1981 är ej pålitliga, tjänstemannapenetrationen påtaglig. Konventionen ILO 169, en konvention för ett folk, ej för en viss näring, får väl anses uttrycka allmän folkrätt numera, varför dagens HD trots 11:14 i grundlagen skulle vara "mer domare och mindre tjänsteman".TV-programmet var utmärkt men visade en blindhet för samernas juridiska lägen nedvärderingen, antisemitism och antisamitism hos Lundborg m.fl. som parallell till steriliseringsoffren. Lagarna om samerna vilar fortfarande på det 1981 bortdömda falsariet lapprivilegium (antisamitism). Den svenska juridiken är ej världens renaste och mest upphöjda. Mot samerna framhärdar den i kolonialism och kleptokrati, söndra och härska.Den högt uppsatta politikern Margot Wallström och den synnerligen framstående ämbetsmannen Carl-Gustaf Andrén, teolog, är starka exempel på mediastyrningen av samhällsinitiativet (DN 1997 sedan länge kända fakta steriliseringen) och på informationsresistens och faktaresistens (samefakta var ju kända och utvecklades

157

sakkunnigt i tal och skrift av Per Fjellström – same – och Cramér). C-G Andréns position i Sverige var så utomordentligt eminent, att han kunnat ta ett sådant eget initiativ, om tilläggsdirektiv, som andra framstående utredningsledare stundom gjort. Resistensen, vaccineringen mot nytänkande, faktaresistensen verkade tyvärr, synbar i attityd. Steriliserade fick räknas, deras nedvärdering var relevant genom journalistskrået. Samernas nedvärdering genom grundlagsstridiga tvångsförflyttningar 1919–1939 och tvångsflyttning på 1960-talet (Nordneset i Norge, svenska samers betesrätt där), usel skola med lågt bildningsmål 1913–1941, det juridiska falsariet lapprivilegium, bristen på likhet inför lagen, sådana åtgärders offer fick däremot ej räknas och kompenseras. Behovet av folkräkning av samerna, deras olika kategorier och kompensationsgrunder nåddes ej av ämbetsetiken, hörde ej till folkhemmet, kunde ej genomtränga resistensen. Desto större bör uppskattningen vara av Annika Åhnberg som sameminister när hon på faktabasen tvångsförflyttningar 1919–1939 i strid med grundlagen, usel nomadskola (biskop Bergqvist) 1913–1941, rasbiologi (professor Herman Lundborg – prosten Georg Bergfors 1900–1935–) tog ett unikt politiskt initiativ utan mediainitiativ genom att be samerna om ursäkt på regeringens vägnar. Åhnberg kanske egentligen bar arvet efter John Takman, stödd på Sameombudsmannen, den störste samekämpen i riksdagen, se riksdagstrycket 1971, rennäringslag, och 1972 renbeteskonvention, jfr senare riksdagstryck. Takman var van att som socialläkare och aktivist arbeta utan stöd av tunga media, av etablissemanget. Det är ej Åhnbergs fel att hennes ursäkt ej följts upp politiskt av något parti eller initiativmässigt av media. Mediet TV tappade ju efter en mycket god informativ början helt samespåret i programmet (den 29 augusti 2002) trots att Maija Runcis medverkat i boken Svenska Värderingar? (Carlssons bokförlag) 2002 tillsammans med Staffan Källström och Ulf Mörkenstam och alltså väl känner samespåret fram till det fortfarande ojämlika och nedvärderande rättsstridiga nuläget, som de båda sist nämnda så objektivt och väl belyst.Detta är även en viktig yttrandefrihetsfråga enligt grundlag. Möjligheten att tiga ihjäl en pågående ethnic cleansing, utrotning av en urgammal minoritet genom att juridiskt missgynna och splittra minoriteten (sametingets konstruktion, ministerstyre för samefolket som en enhet enligt ILO 169 utan begränsning till viss näring) och starkt gynna motstående intressen är icke acceptabel. Kritiken mot detta måste få effektivt framföras. Samefolket som urfolk enligt ILO 169, folkrätten, utestår olöst som samhällsfråga. TV-programmet den 29 augusti blev en applåd till Sverige, goda gåvors givare, som genom Wallström – Andrén generöst löst en gammal, nu medieaktualiserad fråga. Multikulturella Sverige älskar rollen av god gåvas givare, men vill ej erkänna sitt koloniala konsekventa kleptokratiska massiva förtryck alltsedan HD 1884 bytte fot i samefrågan för snart 120 år sedan.

158

T.C.Den 19 januari 2003

Käre Lars-Anders,Artikeln Svenskjävel i Samefolket nr 12 handlar om en film i SVT 2003-01-15 (rasism som i filmen), repris 2003-01-17. Lars Thomassons fabulering i samma nr 12, s. 26–28 gör ju även mig till svenskjävel, vilket han fyllt nog över 100 sidor med i Samefolket i flera år. Det han skriver är mest strunt och missar helt den stora juridiska kampen som Du deltog i och vars utgång i Högsta Domstolen Du kommenterade i just Samefolket (ej dom av domare). Fabuleringen saknar stöd i samtida protokoll.Jag anser att Högsta Domstolen hade på sig ett politiskt scoutbälte i domen, "det bestående är alltid rätt, även lagar som vilar på nedvärdering". Vad Lars Thomasson gör mot mig innebär ju att även han bär detta politiska scoutbälte och det gjorde han väl när han politiskt agiterade mot att gå till Strasbourg 1981, samernas största historiska misstag nr I.Nr II var att styrelsen 1977 drog tillbaka förslaget till Landsmötet om stödjande medlemmar. Utan misstag nr I och II skulle samerna stå mycket starkare idag (även om man förlorat hade man visat att man ville kämpa för det rätta).Filmen Svenskjävel tar ju upp rovdjursfrågan och jag har länge varit förvånad över att de organiserade samerna inte gått till medveten kunnig attack mot Naturvårdsverket, som ju ej är den objektiva domstol samerna har rätt till enligt Mänskliga rättighetsförklaringen i FN 1948 och följande konventioner. Varför kontaktas ej en folkrättsadvokat ur eliten?Min artikel – Stoppa Jan Alvås gränsbestämning! – är vanställd i Samefolket. Jag bifogar den rätta lydelsen samt min artikel Samerna och det svenska storsamhället i Contra 6/2002.På sida 3 överst i artikeln mot Jan Alvås gränsbestämning framhåller jag att enligt ILO 169 artikel 2:2a skall samerna kunna finansiera rättegången i samma utsträckning som motparten "bönderna" men att detta ej tillämpas i Sverige. Rätten för samerna till rättegångsfinansiering i Sverige gäller enligt allmän folkrätt, Europakonventionen, CCPR m.fl. Varför går ej samerna till attack via eminent folkrättsjurist och kräver att staten finansierar detta?Observera att Europaparlamentet anmärkt på Sverige (men trots de två, Genève- och FN-organens kritik glömt samefrågan).

159

Brev till Lars-Anders Baer, Sametinget

Det måste gå för Sametinget att via svenska politiker få igång Europaparlamentet samt via interpellation i riksdagen ställa statsministern och sameministern till svars. Uppvakta dessa ministrar! När nu rovdjursfrågan fått publicitet!Det finns mycket att göra. Varför passivitet?Eftersom det är svårt att processa när samerna står på 12 miljoner minus i rättegångskostnad pga. vanskötta rättegångar (vinterbete; observera Skattefjällsmålet var välskött och ej ledde till något minus i rättegångskostnad) är det folkrätten som ger möjligheter. En folkrättsjurist kan driva frågan om obalansen till samers nackdel när det gäller rättegångskostnad och även se till att få nödvändig publicitet. Proportionaliteten är viktig folkrättsmässigt och den finns ej för närvarande i rovdjursfrågan.Gamle vännen och stridskamraten,

Tomas CramérRing mig gärna, 08-661 00 56.Stockholm den 30 oktober 2002

Mattias TydénHistoriska InstitutionenStockholms Universitet106 91 STOCKHOLM

Bäste Mattias Tydén!Hjärtligt tack för Ditt brev den 16 oktober 2002. Seden att besvara brev är ej välbevarad överallt i vårt land.Jag måste börja med att gå tillbaka till mitt brev till justitierådet Bertil Bengtsson 2002-10-01, där jag åberopar Arne Næss och Gandhi och betonar att mitt syfte ej är att svärta ner personer på motsidan utan att söka förklaringar, kanske ofta utanför en svensk politisk konsensus med begränsat synfält och inslag av räddhåga och disciplin även hos sådana som ej har något att frukta (mer än onåd, som kan vara förödande för anslag o.dyl. – en risk som bör tagas men är beaktansvärd då universiteten och HD politiseras). Din forskarkamrat Ingvar Svanberg har gjort goda insatser som sameforskare men sade mig att han ej ville fortsätta som sådan "man blir så illa

160

Brev till Mattias Tydén, Stockholm den 14 juli 2002

behandlad". Han hade rätt, men för min del har jag fortsatt i alla fall i tanke att om Sveriges ethnic cleansing (utrensning) av samerna lyckas, skall åtminstone en stämma ha påvisat sådant som folkrättens krav, ILO 169 som gällande ett folk, ej blott en näring, etc. på ett ingående och sakkunnigt sätt.Mitt brev till Hugh Beach (8 s.) 2002-07-31 påvisar Staffan Skotts begrepp resistens.Du säger skälen är många, komplexa och ibland triviala (till att man ej tar upp samefrågor seriöst).Jag tror skälen är politiska. Under 61 års styre har vissa saker gått in, bland dessa att samernas rätt till land och vatten (mitt juridiska ämne) bör förträngas. Intet svensk parti företräder i realiteten någon annan linje nu. I förhållande till invandrare och t.ex. romer är Sverige "god gåvas givare", men i förhållande till samerna kolonialist och kleptokrat. Vi fick malmfälten 1751 pga. att samerna var där och betalade lappskatt till Sverige, bevakat sedan Axel Oxenstierna. Ända fram till 1884 tillmättes samerna i Sverige värdighet, men vulgärdarwinismen känner ej denna värdighet. Den, vulgärdarwinismen, blev ett godkännande i efterhand, i England av vad England gjort sedan länge i sina kolonier och USA och Sydamerika mot indianerna.HD var politiskt determinerad i Skattefjällsdomen 1981 (tingsrätten hade dömt mycket bättre i målet). Samerna har ända sedan 1981 kallat HD-domen för tjänstemannadom, ej dom av domare. Se bl.a. på hur justitieråden utnämns.Professorn i Göteborg, Dennis Töllborg har i Ordfront skrivit uttömmande om detta om hur de bestäms av sin miljö och lång departementstjänstgöring; skriver man ej de lagar ministern vill, blir man aldrig justitieråd; dessa ex-departementstjänstemän sätter sin prägel på klimatet i HD. De höga juristerna träffas, känner vittringen utan ord; en viss typ av politiskt tänkande sätter prägeln i mål vars utgång regeringen är speciellt intresserad av.Ingemar Eliasson vågar i SOU 2002:77, s. 145 föreslå en samevänlig grundlagsändring, starkt antyda den, trots att det ej står i direktiven. Detta är ett nu tyvärr ovanligt utslag av ämbetskurage, att ej anpassa sig till vad som politiskt förväntas. Den 23–24 april 2002 på Samiska Budkavlens seminarium Samedag VIII i Stockholm visade Gunnar Broberg ej detta ämbetskurage, han är politiskt anpassad, liksom C. G. Andrén när han ej tog initiativ om samerna sakligt utifrån Annika Åhnbergs ursäkt till samerna. De är, måhända omedvetet, politiskt anpassade som många, många svenskar.Detta är ju något helt annat än "konspiration" i vanlig mening, det kan betecknas en resistens mot juridiska fakta med politiska rötter.Minister Pär Nuders deklaration 2002-10-21 i TV ger vid handen att ämbetskuraget (t.ex. Inga Britt Ahlenius, Gerner) skall ytterligare bekämpas och politiseras.Samerna har juridisk rätt att utkräva, de är ej supplikanter som ber Sverige "god gåvas givare", och detta förargar. Deras motståndare är politiserade, förenas politiskt

161

i att ej utöva ett eget ämbetskurage. Man har nått en nedvärderande antisamitisk politisk Gleichschaltung i svenska ämbetsmannakretsar. De själva är nog ofta omedvetna härom, det har gått i blodet även hos "politiskt fristående" och hindrar en objektiv prövning, med andra ord resistens mot information och fakta. Frånvaro av initiativ, om ej media blåser på, betyder ämbetskuragets förfall. Resistensen utmärker i hög grad rättshistorikerna. Det är deras attityd att det är farligt att bli politiskt omöjlig. Därför är den nya forskargenerationen Källström – Lindgren – Mörkenstam respekt värd. Den vågar bryta den härskande konsensus, den antisamiska enigheten och resistensen i tjänstemanna- och politiska kretsar. Detta i en möjligen numera grundad förhoppning att man ej längre gör sig politiskt omöjlig i en Solsjenitsyn-roll. Den 22 oktober 2002 skriver f.ö. Kim Salomon om denna roll under strecket i SvD, s. 11, spalt tre.Sverige och svensk juridik är bäst enligt etablissemanget även när "lapplagen" vilar på falsariet lapprivilegium, som HD dömde bort 1981. Broberg och Andrén har vid direkta diskussioner "man mot man" visat sig ej vilja ta till sig "nya" rön i boken Svenska värderingar? 2002 (motsv.) eller i sak sameminister Annika Åhnbergs ursäkt till samerna för tvångsflytt, usel skola, frånvaro av rätt att själv definiera vem som är same och av varje rätt till autonomi (jfr Åland, Färöarna och särskilt Grönland).Broberg (till skillnad från Gunnar Eriksson) och Andrén kan ej frikännas från en stark "patriotisk" politiserings låga perspektiv. Om ej Gandhi förbjöd det skulle jag beteckna dem, såsom förnekare av det de blivit överbevisade om, svenskt begränsade. Värdighetsperspektivet för samerna finns ju så klart i 1751 års kodicill till gränstraktaten med Norge och Svea hovrätts universal 1752 som erkänner Lapprätten, samernas egen domstol med enbart samer. Eduard Henrik Carleson och hans HD 1868 med bl.a. Viktor Cramér slår vakt om samens värdighet lika med bondens, med samma rättsställning. Denna HD betraktar kodicillen, erkänd av Sveriges riksdag och av Svea hovrätt, lapprätt, med kodicillen som lagtext att åberopa, helt likvärdig med svensk lag (monism, krav på "transformering" kommer först på 1920-talet). ILO 169 hävdar värdigheten, f.ö. är ju kodicillen "transformerad" genom riksdagsbeslut efter proposition 1751.1884 bryter vulgärdarwinismen in och slår i HD genom Knut Olivecrona och det är slut på all värdighet utom för antisemiten och antisamiten Ernst Hæckels germaner (Gunnar Eriksson). Dessa idéer lever kvar hos rasprofessor Herman Lundborg vid Uppsala universitet med favoriteleven prosten Georg Bergfors (1922, 1941, stor publikation, 1935 i radio). Det är ju de "ledande andarna" som bör studeras, Carleson 1868, J. J. Nordström 1871, G. von Düben 1872, Axel Bergström 1873 i riksdagen, Knut Olivecrona 1884, Ivar Afzelius 1912, Åke Holmbäck 1920 och volte-face 1922 i ond tro. De tre sistnämnda är alla flagranta åsiktsbytare.Nils von Steyern är värd forskning. Han låg bakom 1886 och 1898 års lagar och arbetade för sedvanerätten till vinterbete. Begreppet-falsariet lapprivilegium av 1928 härrör ej från honom. Han fick hela tiden kämpa mot Olivecrona-traditionen och mot

162

H. A. Widmark, landshövding i Norrbotten och lappskattelandens fiende. Vi vet för litet om von Steyerns djupare uppfattning i samesaken men han tycks ha hyllat tesen åt var och en hans rätt (suum cuique liksom Nordström, Carleson och Axel Bergström, detta oberoende av fångeshandling och lagfart).Något som ej prövades av HD 1981 i Skattefjällsmålet var samernas rätt sui generis – en rätt av säreget slag, utan fångeshanding, upplåtelse, lagfart och andra formalia. Kronan har ej någon giltig fångeshandling eller lagfart på fjällen och kan ej heller åberopa någon sui generis rätt som en sameby med sin ockupation av äganderätt i värdighet. En sådan rätt för samerna hävdades av kammarrådet Åke Bohman, en av alla tiders största kameraljurister, sekreterare i svensk-norska renbeteskommissionen. Studier även i fält hade lett Bohman till detta.I HD förekom en förberedelse av Skattefjällsmålet som trots yrkande ej blev protokollförd! Den sköttes av referenten Bertil Bengtsson. JK genom Gustaf Knös hävdade då att maktprincipen skulle avgöra målet (Hägerströmianism). Bertil Bengtsson klargjorde att i målet uteslutande skulle prövas vilka rättigheter samerna ägde enligt gällande svensk lag, närmast urminnes hävd. Dessa saker borde givetvis förts till protokoll och det hade väl varit det enda lagliga och försvarbara. Resultatet blev att rätt sui generis, som enligt CCPR 1966 och sedermera enligt ILO 169 1989, ej yrkades.Samernas rätt sui generis är trots utförlig historisk genomgång i sex månader alltså ej påstådd eller åberopad i HD som grund för samernas talan, det hade varit oklokt at åberopa den så. Rätten sui generis är alltså ej åberopad, ej påstådd eller yrkad och därmed ej heller ogillad eller ens prövad (dispositivt mål). – Det blev helt klart att historiska orättvisor ej kunde prövas i målet, blott gällande rätt; den klara parallellen med häradsallmänning beaktades märkligt nog ej ehuru kommunitet äger.Hela det folkrättsliga komplexet och kritiska uttalanden i Genève av Rasdiskrimineringskommissionen och Human Rights Committee om nordisk samepolitik, närmast Sverige och Norge, återstår att behandla på ett sätt som tillvaratar samernas värdighet. Värdigheten försvann med Knut Olivecrona 1884 och H. A. Widmark men bör återföras med Ingemar Eliasson. Folkrättens tryck mot svensk efterblivenhet och provinsialism blir överstarkt. Sverige har Europas enda urbefolkning men har i sin hemmablindhet (ytterst påvra riksdagsdiskussioner före 1970-talet) ej alls insett forskningens betydelse eller problemets dimensioner: "Det vet man väl hur det är med lapparna."Med bästa hälsningar

Tomas Cramér

163

Tillägg 2002-11-01Lennart Lundmark har skrivit "Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm…" Norrlands universitetsförlag i Umeå 2002. En märklig boktitel.Det viktiga huvudspåret samernas rätt till land och vatten som behandlas bl.a. i konventionerna om civila och politiska rättigheter, CCPR, 1966, artikel 1 och 27 m.fl. och om urfolkens rätt till land och vatten, ILO 169, 1989, artikel 13 m.fl., principer kända sedan länge i folkrätten, obs. rättsfallet Ivan Kitok i Genève och kritik mot Sveriges rapporter, faller bort i Lundmarks bok, som koncentreras på en närsynt behandling av riksdagsdebatter, vilka ej alltid varit så initierade, verkningsfulla eller handlingsinriktade. Principerna i konventionerna var som sagt kända långt före 1966 i internationell rätt. Tyvärr anger Lundmark alltför sällan vem som var statsminister och handlande statsråd vid tillsättande av utredningar, avgivande av propositioner etc. Det är givetvis viktigt att veta om det är konservativa, liberala eller socialistiska regeringar som agerar, särskilt som samerna själva först på 1960- och 1970-talen får möjlighet att handla mera aktivt inom det politiska beslutsmaskineriet, inspirera motioner, agera genom intresserade riksdagsmän i utskotten etc. Sameombudsmannens intensiva aktivitet, 1963 börjar rättegångsaktivitet, Altevatn, Skattefjäll på samernas begäran.Lundmark har gjort en mycket ambitiös genomgång av material, men har ingen historiografi, ingen systematisk litteraturlista. Däremot åberopar han selektivt litteratur och referenser som noter till sina olika kapitel, vilket möjliggör en stark bortvinkling. SSR:s styrelse- och landsmötesprotokoll och övriga handlingar redovisas ej.Framstående författare som professorerna Hugh Beach, Tom G. Svensson m.fl. elimineras. Vad som andrages i Cramér: Samernas Vita Bok (SVB) 1966–2002, 30 numrerade volymer, och i Cramér m.fl.: Studier… Norstedt 1970, varken nämnes, refereras eller kommenteras. Blott avtryck av arkivtexter däri får hänvisning av Lundmark.I ett samhälle som dagens svenska, där jämställdhet och människans värdighet står så totalt i centrum måste en författare, när det gäller samerna framhäva den internationella emancipation som ligger i 1751 års kodicill vilande på Pufendorffs och Grotius' högstående juridik. 1751 ger Sverige och Danmark-Norge samerna en egen domstol, vilande på gammal samisk tradition, Lapprätten, som skall tillämpa kodicillen som lagtext. Riksdagen bifaller en proposition härom och Svea hovrätt bekräftar saken genom ett universal 1752. Kodicillen gäller lika med svensk lag, och samebyn, districtet, framstår som rättighetsbärare.Denna rättighetsbärare kvarstår, även om inrymningen av samer i värdskapet som åbo – en sorts fideikommissrätt – på lappskatteland (underavdelning av samebyn som markägare) sköts administrativt, och detta bekräftas av juristerna i HD 1868 med sedermera statsministern Eduard Henrik Carleson som ledare för Viktor Cramér m.fl. (utförlig motivering, styrkt av juris professorn J. J. Nordström i riksdagen 1871 i en

164

utförlig genomgång). Det är givetvis dessa kunniga män, som förstår sig på 1751 års internationella emancipation av samerna, jämförlig med emancipationen av USA:s negrer genom Lincoln och Rysslands livegna genom Alexander II 1861–1863, som är det viktiga. Det får nog sägas vara Sveriges traditionella syn på samerna som bekräftades 1751 (Karl IX samernas konung, Skattefjällsdomen 1981 bekräftar samernas ställning, äganderätt, enligt urminnes hävd i norr sedan 1600-talet).Den svenska samevänliga traditionen går ju tillbaka till Gustav Vasa med en serie viktiga, nästan alltid förbisedda brev. 1526 tillförsäkrar kungen samerna att deras domare skall hålla dem vid Sveriges lag (jordabalk etc.) och goda gamla sedvänjor. 1543 säger kungen till bönderna att lapparna betalar skatt till mig liksom ni bönder och ni skall respektera deras rätt till jaktbyte även nedanför lappgränsen. Här befästes alltså lappgränsen, samernas uteslutande begagnande och lappskatten, som ger rätt bl.a. till jakt och jaktbyte, en samernas rätt som drotsen befäst redan 1328. 1551 befäster Gustav Vasa i två brev samernas äganderätt till land, rätten i rörligt (lös egendom) och orörligt (fast egendom). I en konungsdom 1615 befästes samernas rätt och förarbetena går tillbaka till Gustav Vasas brev. Detta var viktigt för riksgränsen som Axel Oxenstierna sedan bevakade med samernas skatterätt till sina territorier (äganderätt) som viktigaste "svenska schackpjäs" mot Norge norr om Dalarna i en fast rikssvensk tradition (Axel Oxenstierna legifer Laponiæ, lagman). Detta visas klart av de svenska pretentionerna vid gränsförhandlingarna för gränstraktaten 1751 med kodicillen (Nordlandsmötet, med dess betoning: överallt där Sveriges krona tager skatt, där äger hon ock landet – suveränitet grundad på samernas skatterätt – äganderätt). Samernas rätt var Sveriges välbevakade starka kort utmed hela gränsen norr om Dalarna. 1751 var Sverige nödsakat att kompromissa (svag politisk ställning) men gränsen kunde bli bättre för Sverige i framtiden – mycket kunde hända i kommande krig ansåg Sverige då, mycket hände ju också. Se om Gustav Vasa, konungsdomen 1615, Gustav II Adolf, Axel Oxenstierna etc. i SVB.Emancipationen bekräftas 1751 av förhandlarna Danmark-Sverige Mangelsen och Klinckowström, byggande på utredningar av Pufendorff, Grotius och danskarna Hielmstierne och Stampe, eminenta jurister. Som icke-jurist synes Lundmark helt sakna sinne för juridikens vikt och betydelse när det gäller att avgöra juridiska frågor som samernas rätt till land och vatten. Vikten av likhet i värdighetshänseende synes Lundmark sakna sinne för, när det gäller förhållandet nybyggare – bönder – samer, en faktor som står i centrum 1751–1752, i paritet med dagens jämställdhetstänkande, men som helt förloras 1884 när vulgärdarwinismen slår igenom i HD med Knut Olivecronas totala åsiktsbyte.I det framväxande organisationssverige hindras samerna av lappfogdar/lappväsendet, personer som värdighetsförnekarna Ragnar Sandberg och Ragnar Lassinantti, att organisera sig. Först 1950 kan Gustaf Park bilda Svenska Samernas Riksförbund (SSR), som nu 2002 under annat namn är största parti i Sametinget under Lars-Anders Baer, som effektivt medverkade varje rättegångsdag under HD:s sex månader

165

långa huvudförhandling i Skattefjällsmålet i slutet av 1970-talet och kritiserade tjänstemannadomen av 1981 i Samefolket.Naturligtvis är det samernas egen aktivitet, myndigheternas kamp mot denna och deras näringspolitiska förintande av samiska rättigheter till land och vatten som är det intressanta ämnet: Emancipationen 1751–1752, disfranchisement (mistande av värdighet och näringspolitiska rättigheter) 1884 – 1886 – 1928 – –1992 – 1993. Myndigheternas fixering vid ett negativt spår lägger en orimlig börda på samerna, en exorbitant burden. Myndigheterna blir beroende av sina egna djupa hjulspår, path dependence (Nobelpristagaren Douglass North) trots det klara budskapet i ILO 169.Lundmark har valt bort 1751–52 och SSR 1950–1980 samt Sametinget ävensom de ledande idébärarna – en ytterst vinklad framställning.Professor Gunnar Eriksson har gjort sig känd för stor lärdom och förmåga att omvärdera "välbefästa" uppfattningar (t.ex. Olof Rudbeck 2002).Den samernas värdighet som så tydligt står fram i kodicillen och hos kunniga män som Nordström, och Carleson med kolleger i HD 1868, statsrådet Axel Bergström 1873 i riksdagen (innebörden av avvittringsstadgan 1873), raseras totalt hos Knut Olivecrona och hans HD 1884, där det talas om invasioner av en främmande folkstam som hotar jordbruket och en framväxande svensk kolonialism och industrialism utan hänsyn till samerna i norr. Länge har det letats efter ideologisk förklaring till detta tankeskifte.På förfrågan har professor Gunnar Eriksson utrett denna radikala tankeglidning. Det är den vulgärdarwinistiska syn som den inflytelserike tyske professorn Ernst Hæckel, antisemit och antisamit, tillsammans med professor Bengt Lidforss m.fl. företrädde, som är förklaringen. Hæckel valdes in i svenska vetenskapsakademien och hade ett enormt inflytande, närmast monopol, inom den akademiska undervisningen i naturvetenskapliga ämnen. Hans internationella rörelse, monismen, fångade in Ellen Key och många andra centralt placerade opinionsbildande intellektuella. Denna verkan sträckte sig till juridiken och många andra samhällsområden. Människans värdighet var för Hæckel förbehållen germanerna och efter den franskinriktade Karl XV:s död 1872 blev Sverige alltmer tyskinriktat (kungligheten hade fortfarande makt, men det var naturligtvis ej detta som var avgörande). För samernas del var värdigheten borta och nedvärderingen blev det ledande temat, buret av Olivecrona, Gustaf von Düben, kolonialist och landshövdingen i Norrbotten H. A. Widmark. Justitieministern Nils von Steyern sökte värna samernas rätt i kamp med motsatta intressen. Lagar som vilar på nedvärdering, en nykommen sådan, jfr judarna, kan givetvis ej anses bindande t.ex. i äganderättsfrågor, som lagen 1886 dessutom ej avsett att lösa, Carleson – Nordström – Axel Bergström var ju i gott minne 1883–1886.När Lundmark i sitt förord talar om "den oprecisa användningen av begreppet social- eller kulurdarwinism, som alltför länge präglat diskussionen om svensk samepolitik", är detta missvisande. Det är Gunnar Erikssons ytterst precisa konstateranden av fakta

166

(skilda slag av darwinism) på 1970-talet i Skattefjällsmålet, som fastslagit raserandet av begreppet samernas värdighet i svensk lagstiftning, med lappfogdeväldet och falsariet "lapprivilegium" 1928 som följd. Efter opposition av Cramér vid Mörkenstams disputation har det blivit erkänt att lappmarksprivilegium var något som nybyggarna fick – viss skattefrihet m.m. – men att samernas rätt till land och vatten aldrig varit sedd i Sverige som något privilegium odiosum, jfr judeprivilegium under Gustaf III, "ej äga fast egendom" utan som en civilrätt, districtets rätt och uttrycket "äga skatteland" i kodicillen 1751. Detta uttryck låg i Sveriges intresse för riksgränsens skull (som kunde komma att revideras i framtiden).Mörkenstam har ju senare, 2002, i boken Svenska Värderingar? klarlagt diskrimineringen av samerna, bristen på jämlikhet och värdighet, nedvärdering som lagstiftningens ohållbara grund (jfr Åland, Färöarna, Grönland). Lundmark har ett norrlandsperspektiv på samerna och undviker den disfranchisement – näringspolitiskt förnekande av rättsliga positioner – som kommer med nedvärderingen, Knut Olivecronas åsiktsbyte 1884. Åsiktsbytet är ett uttryck för "modernitet" av Hæckels märke, som generellt präglar tiden, och fortfarande råder, som Mörkenstam påvisat 2002. Olivecrona vänder sig i sin nedvärdering av samerna klart mot kodicillens juridik, som han tidigare bejakat.Herman Lundborgs nazistinriktning och "vetenskapliga" antisamitiska "forskning" uttömmer ej Hæckels inflytande allmänt i Sverige. Nedvärderingen av samerna i lagstiftningen har en allmännare grund än enbart Lundborgs rashygien. Det är snarare vulgärdarwinisten professor Karl Bernhard Wiklunds stora inflytande och förnekande av varje värdighet hos samerna (tidskriften Daphne 1906, Wiklunds Verdandiskrift, jfr Collinders Verdandiskrift) som fortfarande verkar.Det är beklagligt att Lundmarks ambitiösa genomgång givit ett så magert och missvisande resultat. Han uppehåller sig ostrukturerat vid riksdagsdebatten utan att redovisa politiska bakgrunder för de agerande. Ej heller redovisar han de tankeströmningar och trender som behärskar tidevarven. Lundmark väljer enbart ett nedvärderingens tidsavsnitt.Det är nödvändigt att den informationsverksamhet, som nu i hela Sverige skall inledas om samerna, beaktar yttrandefriheten. Norrlandsintressen motsatta samernas intressen har lätt att skaffa finansiering för tendentiös litteratur, som främjar följande av inslagna villospår (Lundmark).Den kritik Sverige fått av sina rapporter till Genève i samefrågan nödvändiggör att Sverige finansierar och medger fritt tillträde och fri egen talan för författare och journalister som fritt vill verka för främjande av samernas sak vid informationssammanträden samt finansierar publicering av litteratur och inlägg som främjar samernas rätt till land och vatten, ett legitimt intresse varav samernas värdighet som folk – och urfolk – är helt beroende.

167

Lundmarks bok 2002 saknar varje framtidsprogram för samernas del och varje kritik av rådande läge, klarlagt av Mörkenstam 2002. Kontentan av Lundmark: Fortsätt som förut med en "lapplag" vilande på det 1981 bortdömda falsariet lapprivilegium.

Lundmark påminner om samerättsutredaren Lennart af Klintberg som 1968 kallade samernas reformkrav för "yttringar av missnöje med gällande ordning". 1968 års samepolitiska program är ett pregnant uttryck för samernas vilja, men förbigås helt av Lundmark, ehuru flera gånger antaget av SSR:s landsmöte.Då Lundmarks bok kan befaras få ett passiviserande inflytande (och en propagandaroll i statens informationsverksamhet i landet) – med stort stöd i norrlandskretsar – på framtida svensk samepolitik oavsett folkrätten, är det av stor betydelse att det besinnas hur boken helt saknar politisk precisering trots at riksdagsdebatter ges så stort ostrukturerat rum däri. Först på 1960- och 1970-talen blir riksdagsdebatterna mer informerade, 1971 lag, 1972 renbeteskonventionen, 1977 positiv principdeklaration, 1983 lagfartsfråga, varvid det är partipolitiska inlägg som måste observeras liksom 1992, då samernas sista omsättningsbara tillgång, jakt och fiske, olagligt fråntages dem.Som redan påpekats, har samernas egen effektiva aktivitet, som börjar 1950, ej fångat Lundmarks intresse, han har försummat SSR:s styrelseprotokoll, landsmötesprotokoll och registratur, som är av största intresse för ämnet "Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm". Det är ju först 1950 som "lappen" övervunnit hindren och kan komma igång med en systematisk, strukturerad egen samepolitisk verksamhet gentemot staten, som ovedersägligen är samernas största motpart som 1968 års samepolitiska program konstaterar, återgående på många års styrelse- och landsmötesresolutioner. Dr Mörkenstam har vitsordat, att 1968 års program innehåller det väsentliga av hans budskap i Svenska Värderingar? 2002.Johan Raattamaa, 1811–1899, ledande laestadian, bidrog starkt till att återupprätta och befästa samernas värdighet och bl.a. bekämpa det utbredda superiet, en reaktion mot nedvärderingen. Denna värdighetsbefrämjande gärning formade samer som Lars Utsi och Per Idivuoma och gav dem kraft att motstå sådana politiska partiströmningar, som ostrukturerat refereras i Lundmarks bok. Det är viktigt att notera Lundmarks försummande av konstens vikt för att sätta samernas värdighet i centrum, målningar av Karl Tirén som visar riksdagsman Farups renmord i Härjedalen, tavlan hängdes upp i riksdagen 1886, (och riksdagsmän, försummade av Lundmark, talade 1886 i samernas sak), och framför allt Bror Hjorts enastående konstverk i Jukkasjärvi kyrka, som i stort format hyllar laestadianismen som uppehållare av samernas värdighet när riksdagen förnekar den, när kyrkan förnekar den (biskop Olof Bergqvist, ärkebiskop Hammar).I organisationssamhället Sverige är det först 1950 som samerna kan med kraft föra fram en egen stämma på det enda sätt, detta samhälle respekterar. All heder åt tidigare samemöten 1917 (Norge) 1918 (Östersund) etc. men det är först 1950 som

168

det blir viktigt vad samerna själva åstadkommer. Ledmotivet i riksdagarna efter 1884 och ännu 1992, för nu tio år sedan, har varit förnekande av samernas värdighet och nedvärdering av dem och näringspolitiskt av deras rätt som professor Gunnar Eriksson påvisat.SSR utvecklade en stor konsekvent kraft, som är väl dokumenterad och avspeglas i riksdagarna med början på 1960-talet bl.a. i motioner och uppvaktningar i utskotten på ett strukturerat sätt med ledning av 1968 års samepolitiska program för hela samefolket (Israel Ruongs djupaste patos). SSR:s arkiv är – som redan påpekats – en mycket rik källa, som Lundmark försummat till förmån för – i jämförelse – ointressant material med oinitierade aktörer, vilka ej heller insatts i sina politiska sammanhang.Boken heter "Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm".När en författare väljer bort den juridiska traditionen från 1751, starkt levande hos kunniga debattörer till 1884, då vulgärdarwinismen slår igenom, och sedan väljer bort SSR från 1950, samernas egen aktivitet som först då får luft, kan författaren skapa en fantombild.Man kommer ej ifrån (trots Lundmarks försök) att lagstiftning har med juridik att göra, att lagstiftning ej går att förstå utan en juridisk analys. Då Lundmark (ej jurist) uppenbarligen saknar förutsättningar för en dylik analys samt vilja att söka göra den, söker han i ett hopplock av m.e.m. udda uttalanden i riksdagen komma bort från lagstiftningens verkliga innebörd och skälen härför (kolonialism och kleptokrati i ett politiskt mönster). Det är ej lappskattelandsåbon som har gjort den äganderättsskapande ursprungliga ockupationen av herrelöst land, detta har gjorts av samebyn som rättsligt kollektiv, universitas, occupatio per universitatem, erkänd internationellt 1751 och med även nu bestående rättsverkan, förstärkt av skattläggning. I Skattefjällsmålet vägrade HD mot praxis den yrkade remissen till Kammarkollegiet. Grundskatteavskrivning åsyftade ej att avskaffa bestående rätt, civil- och kameral rätt, även om en del tjänstemän trodde detta. Man måste äga kameraljuridiska kunskaper, som finns kvar i Kammarkollegiet, för att bedöma grundskatt och skattläggning.Det är knappast någon som bestrider att darwinismen, även, kanske på ett annat sätt, vulgärdarwinismen, omgestaltade synen på människa och människovärde, ett uttryck som förekommer – liksom utvecklingsläran – ostrukturerat i Lundmarks text och citat. Marx, Nietzsche, alla påverkades, även detaljfrågan samefrågan, och kristendomens syn, människan som en eminent varelse med fredlig värdighet, vad ni gjort för dessa minsta har ni gjort för mig, Matt. 25, "den som griper till svärd skall förgås med svärd", kom under starkt attack allmänt, survival of the fittest (Spencer). Darwin påverkade alltså hela människosynen och därmed synen på "lappen". Lundmarks hopplock av ostrukturerade referat/citat av spridda uttalanden i riksdagen, som ej identifieras politiskt, kan ej rubba faktum, en förändring av

169

tidsandan, som nyttjades av antisamiska politiker (ofta åsiktsbytare av politiska skäl, Knut Olivecrona 1884, Ivar Afzelius 1912, Åke Holmbäck 1920–1922).En mera närsynt analys av Herman Lundborgs "rasforskning på lapparna med skallmätning etc. och mot rasblandning" kan påstå att amerikansk rashygien till stor del legat bakom. Detta kan dock ej eliminera denna allmänna förskjutning i tidsandan, långtidsverkan av Ernst Hæckel med monismrörelsen, Karl Bernhard Wiklund m.fl. som Gunnar Eriksson utrett, långt utöver Lundmarks korta citat.Det fanns även en från Norrland kommande propaganda, som påverkade riksdagsmännen, som saknade egen kunskap. Ragnar Lassinantti yttrade i riksdagen, när Cramér på 1960-talet, ett nytt initiativ, inspirerat en motion om anslag till tidningen Samefolket, att när den svagare kulturen möter den starkare, blir det den svagare som går under, och samerna skola ej undgå detta öde. Lassinantti yrkade avslag, men förlorade i voteringen. Exemplen på Lassinanttis negativa propaganda mot samerna är många, bl.a. vid en utskottsresa till Kiruna, där John Takman deltog. Det var först genom Sameombudsmannens verksamhet som strålkastaren riktades mot den sedan länge dolt pågående propagandan.Lappfogde hedbäck gjorde negativ samepropaganda inför Love Kellberg, Hans-Åke Wängberg och Tomas Cramér, officiella förhandlare med Norge, i mitten av 1960-talet. När det gällde omfattande renöverkörningar på järnvägen Gällivare – Kiruna påstod Hedbäck att samerna ej önskade något renstängsel "lapparna kan aldrig bli ense om någonting". Att märka är att Hedbäck enligt lag var ordförande på samebyastämmorna och allsmäktig över protokollet (inga justeringsmän fick väljas). När Sameombudsmannen hört byarna visade sig enighet om renstängsel, som byggdes och överkörningarna minskade radikalt.Lappfogde Härdelin yttrade till Cramér när denne tagit ämbetet som Sameombudsman på Ruongs initiativ vid landsmöte 1962 och just tillträtt i Arvidsjaur, vid en grogg på Laponia som Härdelin envisats att bjuda på: "Lapparna, de är som stora barn". Härdelin var den som dolt fört "stenogram" vid ett av Parks landsmöten och givit upphov till ett konkurrerande landsmötesprotokoll (Länsstyrelsens i Norrbotten), som Park tryckte vid det riktiga protokollet, omtryckt i SVB. Dessa figurer, Lassinantti m.fl. har ju fört samma antisamitiska propaganda även före 1950. Seriösa undersökningar av lappfogdarnas och länsstyrelsernas arkiv pågår. De kommer att visa aktivitet av antisamitistisk art under lång tid före 1950, Hedbäck, Malmström, Ritzén (Norrbotten och Västerbotten).Tyvärr har min gamle skolkamrat Gad Rausings fond givit bidrag till Lundmarks förkastliga bok, som givetvis kommer att med orätt åberopas mot samiska intressen i framtiden, medan samerna har ytterst svårt att få några anslag. Detta strider mot yttrandefriheten i grundlagen, som givetvis skall gälla vid den landsomfattande information om samerna som staten nu förebådat.Johan Widéns desperata nödförslag 1928 med falsariet "lapprivilegium" kommer sedan omfattande lagstiftningsförsök stjälpts av lagrådet/HD och resulterar i 1928 års

170

koloniallag. Widéns hållning går tillbaka på Knut Olivecronas åsiktsbyte 1884, en text som juristerna ivrigt studerat i överdriven respekt för Olivecronas namn och i okunskap om åsiktsbytet. Detta påpekades av Cramér i hans extra-opposition vid Mörkenstams disputation, och Dr Mörkenstam har dragit konsekvenserna i boken Svenska Värderingar? att ifrågasätta det invanda, Carlsson bokförlag 2002. Widéns politiska inramning och ideologi – han sätter lappfogdar, ej samer, i centrum och skiljer helt ut icke-renskötare t.ex. från jakt och fiskerätt – måste belysas. Den har bringat ofärd för framtiden alltsedan 1928, en lag med oöverskådliga förarbeten, med en von oben-inställning som myndigheterna fortfarande har.Jämför falsariet lapprivilegium 1928 med Gustaf III:s judeprivilegium "ej äga fast egendom". Parallell nedvärdering i judarnas fall givetvis ej uppfattad som "fastighetsreglering" och därmed avskaffad, i samernas fall lika felaktig men dock enligt HD:s föråldrade tjänstemannadom 1981 bestående, (samerna äger ej skattefjällen, vilket dock innebär att kronan tilldömts äganderätten), men stridande mot ILO 169 artikel 13 m.fl. som ger urfolken en rätt av säreget slag, sui generis, utan fångeshandling, lagfart eller annan särskild rättstitel. Rätt sui generis drabbas ej av HD:s dom 1981 (dispositivt mål) ty den åberopades klokt nog ej som grund.Märk att Lundmark själv för fram sin behandlade tidsperiod till 1981 med sin (osakkunniga) kommentar till Skattefjällsdomen 1981 (sid. 164 med dessutom oriktig uppgift om källmaterial). Med hänsyn till bokens titel borde givetvis samernas högperiod och kreativa enade vilja 1950–1980 behandlats allra främst, t.ex. professor Tom G. Svenssons monografi över Skattefjällsdomen The Sami and their Land 1997, en ögonvittnesskildring, rikt illustrerad.

Tomas CramérFörfattare och journalist med stor erfarenhet av svenskt rättsväsen och svensk förvaltning samt av samefrågor, invald i Författarförbundet, Skogs- och lantbruksjournalisterna, PEN-klubben, Helsingsforskommittén och Författarcentrum Öst.

Tillägg 2002-11-14Riksdagens protokoll 1977-05-12 nr 130 s. 147 (1966/77)Utbildningsminister J. E. Wikström (fp): Nu får vi en statlig samepolitik. Samerna utgör i Sverige en etnisk minoritet, som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en särskild ställning. Man måste vid utbyggnaden av samhällets stöd till samekulturen ge utrymme även åt andra bedömningar än dem som kan göras beträffande övriga minoritetsgrupper i det svenska samhället. Samernas önskemål

171

och krav skall tjäna som riktmärke för de framtida statliga insatserna = riksdagens beslut.Fru Marklund (vpk): Vi i Kiruna har sedan sex år ett samrådsorgan med samerna. SSR (långt citat i protokollet) har inskärpt betydelsen av sådana organ i kommunerna.Georg Andersson i Lycksele (s): Riksdagsbeslutet idag innebär ej garantier för den samiska kulturens bestånd. Jag är i det avseendet mer pessimistisk än Wikström. Marklund kritiseras.Sellgren (fp): Långt citat av SSR:s skrivelse till berörda utskott. SSR vill utvidga samebyn, medlemskretsen.Carlsson i Vikmanshyttan (c): SSR citeras. Samerna som nordisk fråga är viktiga.vpk hade väckt samevänliga motioner och fru Marklund begärde votering och rösträkning.Kulturutskottets hemställan i betänkandet 1976/77:43 med anledning av proposition 1976/77:80 bifölls.Samerna genom SSR hade arbetat hårt och hade 1977 ett betydande inflytande, citerades ymnigt i riksdagsdebatten, men landsmötet drev ej frågan om stödjande medlemmar 1977 och ej frågan om Strasbourg 1981, vilket i belysning av den senare utvecklingen ter sig som ytterst olyckligt och vållar splittring i Sametinget. Frågan borde ha lösts 1977, 1981. Samesaken har ännu ej hämtat sig.

Samernas historiska fredlighet går tillbaka åtminstone till (bevisligen) 1300-talet. Den erkänns programmatiskt i kodicillen 1751 genom att samerna tillförsäkras permanent neutralitet i krig och egen domstol. Fredligheten nödvändiggör än ytterligare folkrättens skydd och aktualiserar Sveriges plikt att ge skydd och ersättning åt en fredlig, länge kleptokratiskt styrd (dr Mörkenstam) urbefolkning i dess eget land.Human Rights Committee 1 april 2002 om Sverige: 15. The Committee is concerned by the limited extent to which the Sami Parliament can have a significant role in the decision-making process on issues affecting the traditional lands and economic activities of the indigenous Sami people, such as projects in the fields of hydroelectricity, mining and forestry, as well as the privatization of land (articles 1, 25 and 27 of the Covenant).The State party should take steps to involve the Sami by giving them greater influence in the decision-making process affecting their natural environment and their means of subsistence.Här inkluderas givetvis det fulla återställandet åt samerna av beslutanderätten över jakt och fiske, samernas sista omsättningsbara värdefulla tillgång. Likaså inkluderas

172

rovdjurspolitiken som nu sköts av rovdjursvännerna i Naturvårdsverket i strid med artikel 6 i Europakonventionen. Här fordras snabba exigibla beslut av objektiv instans.The Sami people erkänns som folk enligt artikel 1 i CCPR.

Samerna själva måste inse folkrättens styrka i samefrågan.Professor Martin ScheininÅbo

Härmed insändes följande handlingar:– Från Urfolksseminarium på Etnografiska Museet 2001-05-18, sid 590–616*– Rapport från Kautokeino 2001-10-18, sid 616a–643– Brev till Per Fjellström 2002-02-15, sid 644-649– Artikel i DN 2001-12-31 om Tomas Cramér, sid 650– Vad skall ske efter hovrättsdom 2002-02-15 om vinterbete i Härjedalen? 2002-02-25, sid 651–655– Utdrag från professor Dennis Töllborgs artikel i Ordfront 1–2 2002 m.m.Som framgår av dessa handlingar är vi ytterst kritiska mot framställningen i SOU 2001:101 "En ny rennäringspolitik" och flera av dess förslag. Ej heller andra kapitlet om renskötselrätten, av Bertil Bengtsson, referent i HD i Skattefjällsmålet, är acceptabelt utan grundar sig på ett förlegat Hägerström–Lundstedt-tänkande. Rennäringslagen är till stor del en produkt av kolonial kleptokratisk antisamitism, som tog fart när samernas transportmonopol i norr, förutsättningen för Gustav Vasas och hans söners ishavspolitik, förlorade i betydelse (järnväg, isbrytande fartyg) och när samernas betydelse för Sveriges riksgränser försvann. Med en viss cynism kunde åsiktsbytaren Knut Olivecrona 1884 i HD tala om att samernas nomadism (nu godtagen i ILO 169) skulle leda till att de skulle "efter ett tynande lif utdö". I förarbetena till 1886 års lag hävdas att samerna även i deras gränsbestämda områden saknade totalrätt, de ägde ej "resträtten", en fortfarande eftersläpande konventionsstridig linje. Juridiska vikter, skattemannarätten etc. ersattes i ämbetsmannavärlden av politiska vikter.Bertil Bengtsson framhåller i SOU 2001:101 sid 122 att Skattefjällsmålets för samerna menliga prejudikatverkan är försvagad, men redogör ej för den välbelysta

173

Brev till Professor Martin Scheinin

nedvärderingen av samerna alltsedan Knut Olivecronas åsiktsbyte och helomvändning i HD 1884, biskop Bergqvists negativa nomadskola med rasistiska förutsättningar 1913–1941 och professor Herman Lundborgs – professor K. B. Wiklunds samarbetsvän – rasbiologiska institut i Upsala 1922. Detta institut publicerade både antisemitisk och antisamitisk men framför allt antisamisk skallmätarlitteratur, det sista 1941, i magnifika volymer, som påverkade lagstiftningen med falsariet lapprivilegium 1928 och allt fortfarande. Ingen vill idag åberopa tysk judelagstiftning 1933–1937 som giltig juridisk grund.Det hade varit en välgrundad förhoppning att Bertil Bengtsson skulle ha redovisat dessa samiska viktiga klarlägganden, som på alla samers vägnar framfördes i Skattefjällsmålet, i SOU 2001:101. Bengtsson värjer sig i stället med all makt mot tanken att den svenska godhetens, världssamvetets lagstiftning, skulle rönt ett rasbiologiskt nedvärderande inflytande, trots professor Gunnar Erikssons klarlägganden av vulgärdarwinismens dominerande inflytande på "lapplagarna" i Sverige. Bengtsson befinner sig i Axel Hägerströms och Wilhelm Lundstedts förlegade värld, som förnekar etiska och moraliska sanningskrav, den svenska politiska godhetens lagstiftning är god och får ej ifrågasättas med aldrig så välbelagda fakta. Sådana fakta från "Cramérs team" av professorer tabuiseras bort, är icke-fakta, som Anders Ahlmarks kända icke-grund, som den ryska båten Tsesis med olja gick på (advokat Claës Palme vann målet åt Tsesis, då fakta äntligen kom till heders, verkliga fakta).Stockholm den 9 mars 2002

Lars Johansson Nutti Alexander PittjaSirkas sameby Sörkaitum sameby

Zoe PittjaSörkaitum sameby

gm

174

Tomas Cramérenligt fullmaktBlockhusudden 16115 25 Stockholmtel: 08-661 00 56

Bilagor

Tillägg till skrivelse till Professor Martin Scheinin, Åbo

Informationen om ihållande fortgående politisk nedvärdering av samerna och deras rätt till land och vatten sedan 1884 (den normgivande åsiktsbytaren Knut Olivecrona i HD) i Sverige är obestridlig och har analyserats av professor Gunnar Eriksson m.fl. Det finns dock en mycket stark informationsresistens i riksdagen och i domstolarna i Sverige (undantag tingsrätten i Skattefjällsmålet). Medel måste ges till domstolsprövning, av staten, enligt gällande konventioner och folkrätt sedan samefonden (till stor del skadeståndsmedel från tidigare svenska intrång på samernas rätt; skadeståndsmedel ges falskt sken av att vara statsanslag – indianpolitik) tömts. Samernas motpart är främst staten, med dess skyldighet att skydda samernas näringsunderlag inkl. vinterbete. Samernas talan mot motparter måste skötas av folkrättsjurister, ej av förlorare, som ombud. Så kan samernas rätt att gå till internationell instans iakttagas och tillvaratagas redan i en svensk process med tanke på bl.a. Europakonventionen av 1950, som är en del av svensk lag, och ej får göras illusorisk.

Allmänt kan hänvisas till André Pichot: La société pure De Darwin à Hitler, Flammarion Paris 2000 ISBN:2-08212705-2, 458 sid.

Belysande är bilagda öppna brev till sameministern daterat Porjus den 28 september 1998 från ledningen för den Samiska Budkaveln, som gjort en demonstrationsmarsch till Östersjöombudsmannen Ole Espersen och sammanträffat med denne. Budkaveln hade startat från Karesuando och hade en levande kontakt med sameministern Annika Åhnberg och en löpande skriftväxling med henne.Bilagan Urbefolkningsrätt 1998-09-28 bifogas liksom f.d. regeringsrådet Bertil Wennergrens föredrag 1995-02-12 i Föreningen för Europaprocess med noter av professor Jacob Sundberg.

175

Bristerna i processföringen i tingsrätt och hovrätt i "Svegmålet", avgjort i hovrätten för Nedre Norrland 2002-02-15 har varit kända för regeringen redan när målet låg i tingsrätten och sedan fortlöpande – utan att regeringen ingripit till samernas skydd enligt folkrätten, som dess skyldighet varit (byte på ministerposten). På olika samiska håll har informationsresistensen varit dominerande (dölja gjorda misstag 1981 och senare).1996 i juni hölls i Helsingfors tävlingen om det Sporrong Lönnrothska priset XII med sameämne. Här bifogas några foton från tävlingen.1. Tomas Cramér i talarstolen i Finlandia om samernas flagga, hissad i rummet, och om kampen för rätten till land och vatten förd av samerna i Altevatnmålet och senare.2. Tomas Cramér kröner prof. em. Jacob Sundberg.3. Jacob Sundberg krönt.4. En jojk till programledningens ära (sid 69 i rapporten).

Vidare bifogas Sundbergs inlägg i Kautokeino 1998, Diedut 3/1998 sid 35–52, om lappkodicillen 1751 samt inledningen till Gudmundur Alfredssons inlägg vid samma seminarium.

Det gäller för samerna att vara synliga med sitt budskap inför hela valmanskåren och i huvudstäderna där många samer finns utan diskriminering och kan räkna på stöd i val vid full information.Stockholm den 9 mars 2002

Tomas Cramérenligt fullmakt

Sverige har fått bestämd kritik av FN:s rasdiskrimineringskommitté i Genève med anledning av Sveriges obligatoriska rapport dit.I sitt utlåtande den 1 maj 2001 säger Kommittén, vilkens diplomatspråk innebär amper kritik, att staten har plikt att sprida kännedomen om CERD, rasdiskrimineringskonventionen, bland samerna, NGO-grupper, föreningar och allmänheten tillika med Kommitténs uttalanden, p. 9.

176

Samefrågan ur folkrättslig synpunkt

Någon sådan spridning har ej skett. Ej ens tidningen Samefolket har fått uttalandet den 1 maj 2001 på något språk, engelska, svenska, samiska, från staten.Kommittén rekommenderar i p. 13 att samernas landrätt stärks vad gäller jakt och fiske samt att "Sami lands" ej säljs till privata. Kommittén kräver att i lagstiftning erkänns traditionell samisk rätt till land och renskötsel som viktig symbol för hela samefolket "Sweden's indigenous people". Kommittén kräver att staten ratificerar ILO 169 om urfolk (alltså ser Kommittén ILO 169 som en konvention för hela folk, i Sverige hela samefolket, ej blott som Heurgrens utredning SOU som en konvention för enbart renskötare). Sverige snedvinklar alltså frågan till samernas skada.Kommittén kräver att statistik upprättas med data baserade på etniskt ursprung (vilket samerna även krävt). Kommittén kräver att staten rapporterar mer omfattande och aktuell statistik, p. 18, statistikkravet är en kritik mot snedvinkling.Kommittén kräver att dess uttalanden med stor bredd delges allmänheten genom statens försorg (alltså oberoende av medias ointresse), p. 19. Detta har ej skett.Sammantaget är slutsatsen för läsaren, att Sverige utövar rasdiskriminering mot samerna, särskilt genom dröjsmål och ständigt nya utredningar, medförande förhalning.FN:s människorättskommitté uttalar den 1 april 2002 att CCPR (konventionen om civila och politiska rättigheter) borde infogas i det svenska lagverket, särskilt som CCPR ger bättre skydd än 1950 års Europakonvention (CCPR art. 25, 26, 27 om etniska minoriteter).Staten skall enligt denna kommitté i lag tillförsäkra processmöjligheter att hävda rätt enligt CCPR, p. 6.Människorättskommittén kräver att staten ger Sametinget en betydande roll när det gäller beslut om traditionell samemark och om hela samefolkets ekonomiska verksamhet och företagande, exempelvis när det gäller vattenkraft, gruvor och skogsindustri samt landförsäljning, CCPR art. 1, 25, 27. Här är det tydligt att Kommittén avser hela det svenska samefolket, ej enbart renskötare samt att den mycket viktiga artikel 1 i CCPR åberopas, p. 15, med rätt till självstyrelse och till näringsunderlaget land och vatten.Den svenska staten åläggs att vitt sprida människorättskommitténs uttalanden den 1 april 2002, p. 16. Detta är ett åläggande riktat till staten, vilket staten ej uppfyllt. Staten har att uppfylla åläggandet helt oberoende av medias ointresse, och av de politiska partiernas ointresse. Det är FN som bedömer vad som är rasdiskriminering och mänskliga rättigheter och tar över eventuella svenska motföreställningar. Liknande kritik har framförts mot Sverige av Europaparlamentets utskott.När exempelvis nomadismen erkänns av ILO 169, är det folkrättsstridigt att låta en utredare – Jan Alvå – göra gränsbestämning av bl.a. vinterbete för ren. Nomadism

177

innebär urbefolkningens rätt att föra sina renar ned till tillgängligt vinterbete, en urgammal rätt som ej kan gränsbestämmas.I den nordiska tidskriften Retfærd 2002 nr 3 trycks s. 1–9 professor Håkan Hydéns utredning (över SOU 2002:37) av ett kriminalrättsligt fall, Osmo Vallo, som hållits levande genom insatser främst av en enskild person, Vallos moder. Detta är ingalunda något unikt, många rättsliga frågor, även inom civilrätten, har hållits vid liv och efter motgångar bragts till riktig lösning genom ork och tåga.Hydén hänvisar till en uppgift av Dick Sundevall i Aftonbladet 2002-10-14 att man i England ålagt domare en mångkulturell vidareutbildning men inte i Sverige. Det förefaller då påkallat att erinra om en svensk tradition av mångkulturalism i en för rättsliga bedömanden viktig fråga. Jag syftar på den värdefulla traditionen med samiska nämndemän.Detta är ju en mångkulturell "utbildning" som svenska domare fått i sekler. Sådana domare som Erik Solem i Norge och Einar Holm i Sverige har fått en djup insikt i sameförhållanden genom tjänstgöring i lappmarker och i Sverige genom samernas deltagande som domare i rättskipningen. När övergång i sen tid skedde till politisk utnämning av nämndemän hade man kunnat göra förbehåll: samiska nämndemän skulle ingå i nordliga domstolar, men denna värdefulla sekelgamla tradition vårdades ej, det mångkulturella släpptes för politiseringen.När samerna enligt ville få upp frågan i domstol om samernas rätt till land och vatten utsågs föredömligt Einar Holm till ordförande i ett domarkollegium av tre jurister i det kända Skattefjällsmålet. Här borde ju en same varit med, men den starkt kritiserade undermåliga nomadskolan av 1913 (biskop Olof Bergqvist) hade ej gynnat uppkomsten av samiska akademiker.Einar Holm hade dock lappmarkserfarenhet och hans domstol dömde så, att samerna ägt skattefjällen ifråga, men att staten på 1800-talet "tillvällat sig äganderätten" (= fått över äganderätten på olagligt sätt). Denna dom var grundad på djup lappmarkskännedom, och det hade varit lätt för samerna att med denna dom lagakraftvunnen sedan angripa statens tillvällande. I referatet i NJA har Einar Holms dom förkortats och hänvisning skett till Cramér: Samernas Vita Bok, som har den fulla texten.Presidenten von Schultz i Hovrätten för nedre Norrland var djupt engagerad i målet. Olyckan var att han avled under nyårspausen i huvudförhandlingen. Efter hans bortgång blev behandlingen summarisk och en kort dom ändrade Einar Holms insiktsfulla bedömning.Det lyckades dock att få prövningstillstånd i Högsta domstolen, huvudförhandling i sex månader med Cramér och Lars-Anders Baer som kärande, och fri rättegång hade samernas ombud skaffat i god tid ( nu efter lagändring ej möjligt, trots folkrättens krav härpå).

178

I SOU 2002:37 klandrades utredningssystemet i Sverige för ensidighet. Hydén skriver: I detta perspektiv saknas en aktör i utredningen, domstolarna. Längre fram säger Hydén på s. 9: "Rättsmaskineriets agerande framstår i dessa sammanhang som tendentiöst och enögt. Den omständigheten att rätten är en del i statsmaktens förlängda arm tycks göra att den kommer i försvarsposition och överreagerar gentemot dem som utmanar och uppfattas hota denna statsmakt. I den rättssociologiska litteraturen (t ex Eugen Ehrlich) talar man om att rättssystemet har sina blinda fläckar. Dvs rätten har svårigheter att uppfatta nya och/eller andra aspekter och företeelser än de som normalt sett förekommer och som den är tränad att se. Och när den väl bestämt sig för hur ett händelseförlopp skall uppfattas har den svårt för att se något annat. Det handlar i och för sig om samma fenomen som följer av etablerad kognitionspsykologi, men som i juridikens fall förstärks av dess professionella och systemiska karaktär. - - - - - - Vissa aspekter och företeelser syns inte i den backspegel domstolen använder för bedömning av ett fall. Detta beror, dels på de specialiserade egenskaper som utredningen pekar på att rättssystemet uppvisar och som nämns ovan, samt dels på att rättssystemets företrädare inte är utbildade och tränade att se nyanser i de verklighetsbeskrivningar som den oförmedlade "verkligheten" reproducerar och för vidare.Rättssociologiska avdelningen menar att dessa omständigheter i hög grad medverkar till en snedvriden rättslig behandling och olikhet inför lagen med åtföljande förtroendeförluster för rättssystemet. För att komma till rätta med dessa problem krävs en ökad omvärldskunskap hos jurister, något som måste förmedlas i grund- och vidareutbildning.Problemet med bristande likhet inför lagen för t ex invandrare är inte att de bedöms annorlunda, utan att de uppfattas annorlunda och därför får en annan (rättslig) bedömning.Detta yttrande, som utarbetats av undertecknad, har varit föremål för diskussion på ett seminarium vid rättssociologiska avdelningen den 18 september 2002, varvid värdefulla synpunkter tillförts yttrandet."Författarupplysning:Håkan Hydén är professor vid Rättssociologiska avdelningen, Lunds universitet.

Stockholm den 18 januari 2003

179

Brev till Professor Sture Linnér, Stockholm den 18 januari 2003

Professor Sture LinnérGrev Turegatan 54114 38 STOCKHOLM

Käre Sture,Strax före jul 2002 vid signerandet inför en stor publik av Din bok Europas ungtid, 2002, som jag läst med största intresse, apostroferade Du vänligen mig som jurist för samerna. Möjligen spelade det in att jag vid Sicilien-resan i ett litet tal hyllat Dig som motståndsman ända sedan Uppsala-tiden, med Dag Hammarskjöld etc. och med Dina humanistiska böcker, som läses.Jag vill gärna förklara mitt engagemang lite närmare och börjar med att återge ett brev till justitierådet Bertil Bengtsson 2002-10-01 med referens till Arne Næss:"Stockholm den 1 oktober 2002

Justitierådet Bertil BengtssonWallingatan 1752 24 UPPSALA

Broder,Tack för brev 2002-09-20!I Kautokeino 2001 uppehöll Du Dig starkt vid att nedvärderingen av samerna ej – i vulgärdarwinistisk form eller eljest – alls fanns/finns i samelagstiftningen i Sverige. Denna skiljer starkt med legala svärdseggen mellan renskötare (med samerättigheter) och icke-renskötare (helt annan syn i grannlandet – unionslandet Norge). Detta hävdade Du i direkt strid med professor Gunnar Eriksson som utrett vulgärdarwinismen med de dominerande från 1880-talet härskande professorerna Ernst Haeckel, Bengt Lidforss m.fl. med rasläror i litterär-vetenskaplig dominans, Herman Lundborg med favoritelev Georg Bergfors.Av Ditt brev ser jag att Du ej läst Källström – Mörkenstam i Röda Korsets bok Svenska Värderingar? 2002 (Carlssons bokförlag), vari nedvärderingen så klart ådagaläggs.Det intressanta och viktiga mot pågående ethnic cleansing av samerna i Sverige (till skillnad från Norge med bl.a. Altevatn-domar 1965 och 1968 och Varfjell 1979 samt två HR-domar 2002) vore ju en diskussion 2002-12-15 mellan Dig (hedrad av ett särvotum 1981) och doktorerna Källström – Mörkenstam – Lindgren, vilka enligt min uppfattning bevisat nedvärderingen på ett nyanserat, övertygande sätt.

180

Detta är en yttrandefrihetsfråga, där olika meningar måste få komma fram och söka etablera "wie es eigentlich gewesen" (Ranke), även om media och politiska partier helst lägger samesaken i mörker och låter samerna försvinna (renskötsel bort och resten assimilering).Du framhöll ju i Kautokeino att det behövs nya sameprocesser. Detta kan ju förklaras närmare på Etnografiska Museet 2002-12-15.Själv har jag ända sedan ungdomen (ganska ensam i skolan i Djursholm) högt uppskattat de icke-krigförande folken, som tibetaner och samer, vilka senare som bekant vunnit Skattefjällsmålet i första instans samt Altevatnmålet i två instanser 1965 och 1968 (HR) – jfr Varfjelldomen 1979 (HR) och två vunna HR-domar 2002, ävensom aborigines, vilka i högsta instans senare vunnit två mål, m.fl. Även Gandhi fogade in sig i den bilden för mig. Professor Arne Næss skriver i Gandhi (Natur och Kultur 2002) s. 53:"Som en viktig princip vill jag framhäva normen att inte beskriva motståndarens ståndpunkt på ett sätt som är nedsättande. Bland de rimliga möjligheterna för tolkning av det vi säger får det inte finnas sådana som gör motståndarna dummare eller ondare. En helt annan sak är att påstå att motståndarna drar felaktiga eller vilseledande slutsatser av sina ståndpunkter. Gandhis framställning av vad de engelska imperialisterna stod för skilde sig inte väsentligt från det som de själva sade att de stod för."Detta passar ju precis in på normgivaren och åsiktsbytaren Knut Olivecrona och hans HD 1884 och på Mörkenstams bild av gällande lag 2002. Mörkenstam klargör ju oemotsägligt samelagstiftningens innebörd, nedvärdering, som svenska juristkåren utan undersökning är resistent emot att inse. "Den svenska juridiken är ren, trots att lagen vilar på falsariet lapprivilegium, ingen döms ohörd." Jag framhöll i pressen, särskilt i DN, då pressen tog vad jag skrev (före Per Wästberg) fakta som ingen bestred, kunde bestrida, och som nu yngre forskare åter framför.Hjärtliga hälsningar från tillgivne

Tomas Cramér"

Jag vill inte utmåla motståndare som onda, men de bör ha en lyssnande attityd, ett lugnt tonläge och acceptera fakta! Högsta Domstolen står generellt ofriare än Høyesterett, bär generellt ett politiskt scoutbälte, farligt för yttrandefriheten. Detta politiska scoutbälte sitter ej blott på HD:s ledamöter. Statsrådet Ulla Lindström talade felaktigt om Sverige, ett land utan kolonialt förflutet. Scoutbältet runt henne förträngde den svenska kolonialismen och kleptokratin mot samerna,

181

radiopropagandan verkade, studieiver saknades, även hos statsministrarna, som noterade motsvarande problem i utlandet.Generalkonsul Ingmar Karlsson skriver i SvD sid 9, spalt 4 2002-12-31 om att skilsmässan Sverige-Norge ej belastades av territoriella konflikter eller minoritetsproblem. Karlsson har skrivit mycket om minoriteter men aldrig – såvitt jag vet – om samerna. Samerna var oförskyllt en svensk stor bråkpunkt 1905. Greve Albert Ehrensvärd "löste" som utrikesminister i Karl Staaffs regering 1912 denna mycket invecklade fråga med grundlagsstridiga tvångsförflyttningar av ett stort antal svenska nordsamer söderut inom Sverige (vissa fakta, utan politiska bakgrunden, se Uggleupplagan Supplement Lappar). Detta känner troligen den kunnige Karlsson till – liksom att Hjalmar Hammarskjöld och landshövding Karl Bergström var helt emot dislokationer bl.a. av grundlagsskäl – men det är ej opportunt att nämna. Det politiska scoutbältet sitter trångt på svenska höga tjänstemän. Alltid redo! Tvångsförflyttningarna har aldrig ersatts, som steriliseringarna. De tvångsförflyttade med renar fick minimal – om någon – hjälp av samhället. De allsmäktiga lappfogdarna utjämnade ej motsättningarna mellan inflyttare och samiska landägare-renägare på plats, vilka senare samer ej fick stöd av Åke Holmbäck efter hans politiska volte-face (se strax nedan) 1920 ./. 1922.Vad det framför allt gäller för det trogna politiska utnämnda scoutbältet är att fortsatt tabubelägga samernas rätt till land och vatten (mitt ämne efter omfattande tjänstgöring i Svea hovrätt och Kammarkollegium) och den judeparallella nedvärderingen därav. Occupatio per universitatem av (mycket) små samegrupper med äganderätt till fjäll måste förnekas. Privilegium odiosum med sin judeparallell, falsifikatet lapprivilegium som vår samelagstiftning vilar på, och som strider mot människovärde, jämställdhet och jämlikhet, och folkrätt, måste förnekas eller döljas i dimmig fraseologi av tjänstemän, som samerna oavbrutet framhållit sedan 1981. Ethnic cleansing av samerna i Sverige sker genom hägerströmsk avlövning av rättigheter utan blodsutgjutelse, fångar därför ej media. I dess stycken förnekas själva yttrandefriheten, tabu skall råda. Sameämnet skall i Sverige med rikliga penningmedel vinklas bort från rätten till land och vatten, kolonialism och kleptokrati. Den äldre jordrätten med dess kamerala grund får ej beröras, endast Bertil Bengtsson gjorde 1981 några ansatser (utan att inse den kraftiga judeparallellen – nedvärderingen, antisamitismen), som dock strandade mot politiska scoutbältets kärna, den oförsvarliga 11:14 RF, som i praktiken eliminerar alla fasta rättsgarantier, i partipolitisk enighet kring en dubiös grundlag. Folkrätten återstår med t.ex. det grekiska rättsfallet Holy Monasteries (m.fl.) i Strasbourg.Tvångsförflyttningarna 1919–1965 vållar fortfarande svåra motsättningar samer emellan, och statsrådet Annika Åhnberg bad samerna om ursäkt för dem, för usel skola och för att samerna ej själva fått definiera sin grupp. Regeringen har glömt denna ursäkt.

182

Ett exempel på scoutbältet är när jag i HD 1979 gjorde gällande att docent Åke Holmbäck av karriärskäl gjorde en helomvändning 1920 ./. 1922 beträffande samernas äganderätt: 1920 ja ./. 1922 nej. Justitierådet X yttrade inför sittande rätt att detta vore en oerhörd beskyllning mot en rättsvetenskapsman.För att vara skonsam, icke stämpla honom, avstod jag från att säga att jag som son till en vald universitetskansler (som avgick efter tre år i protest mot politiseringen av universiteten – och fortsatte en eminent vetenskaplig karriär i USA, Sverige och Indien, han räddade judar under kriget) nog visste mer om akademiska befordringar än han (Holmbäcks professorsblivande hade av politiska skäl uteblivit om han ej ändrat åsikt och då och senare aldrig omtalat sin förra åsikt – enligt min intervju med Holmbäck hans egentliga åsikt, 1920 i Upsala Universitets årsskrift).En känd docent, som för radion rapporterade om Skattefjällsmålet 1979 har omvittnat hur en liknande resistens mot en modern realistisk syn – nu manifesterad på seminarium 2002-12-15 inför publik med bl.a. ambassadör Love Kellberg, Samedag IX, Ulf Mörkenstam – Staffan Källström – Anne-Li Lindgren – Hugh Beach m.fl. – kännetecknade HD:s ledamöter. De var helt oförstående mot en egalitär syn.Ockupation av herrelös skattefjällsmark kunde samerna ej verkställa enligt HD. När Skattefjäll las till skatt bl.a. för djurskjutning hade det ej skattläggnings verkan – skattläggningen 1646 återgavs ej i HD-domen 1981, ej heller senare skattläggning i utslag mot 1800-talets mitt för de olika Skattefjällen, rättsfall NJA 1962 sid 392 och förlikning med JK 1988.Här underkändes alltså människovärdet, jämställdheten och jämlikheten och godkändes nedvärderingen. Ett professorsteam ställdes å sido av tjänstemän i domarsäte. Nyckelbegrepp som universitas = liten samegrupp och privilegium odiosum = negativt falskkonstruerat "lapprivilegium" penetrerades ej (det senare får dock anses bortdömt 1981). Lagen vilar fortfarande på detta falsifikat av politisk natur. HD missade 1981 en unik chans att med klarhet ställa tillrätta.Vad jag nu ville säga är att med all beundran för grekernas kultur och tänkande är det dock ett slavsamhälle av rasistisk elitär (Platon) karaktär. Den utomordentliga kvinnliga guiden i Agrigento, Sicilien, med alla templen sade: "The Greeks were racists." och det bekräftade Du till mig där på platsen. Hon syftade på grekerna mot urbefolkningen siculerna. Säger ej Xenofon i Anabasis något liknande?När grekerna under Odysseus borrat ut ögat på cyklopen med glödspjut rymde de, men brydde sig ej om fårens öde, ett faktum Du framhävt.Nu kommer det jag ville säga.Ingen har så väl träffat det anspråkslösa naturnära slavfria samesamhället som Gunnar Ekelöf.Bergens frihet, äganderätt, med lagstadgad rätt till neutralitet i krig (1751). I Promenader talar han om kåtan som en enkel bostadsform liksom båten (del 6 i

183

Samlade skrifter). Jag har prövat båda – en månad/år i kåta–tält och minst en månad/år i koj. Under 20 års älgjakt som ende svensk i samiskt jaktlag i Norrbotten-Västerbotten-Jämtland har jag kunnat studera hur intet av älgen lämnas. Allt tas till vara omsorgsfullt, som Ekelöf säger om renen i Färd. Älgköttet täcks noga mot björnen i skogen.Ekelöf är fri från snobbismen hos Sten Selander eller Axel Hamberg eller Anders Bjärvall. Ekelöf har det rätta underifrånperspektivet.Ekelöf är i ton med de samiska författarna Johan Tuuri, Paulus Utsi och Per Idivuoma.Det är svårt för mig att fara till Åre, Storlien eller Riksgränsen med den prylfixerade turistandan "down-hill-only", "after-ski", och reklamspråket som används där, så helt olika de samiska trakterna där man är beroende av landets alstringsförmåga. Passionen för tiondels – hundradels – sekunder i störtloppen med deras grava olycksrisker. Det accepterade lyxlivet i Monaco för "stjärnor". Stora delar av Sapmi – samelandet – måste fredas från denna typ av "turistanda" som hotar bl.a. världsarvet Lapponia (Hugh Beach).Samerna som lever av landet – ekosfär, ej biosfär som kan importera allt utifrån – behövs som referensgrupp mot framtiden och måste få behålla makten – ges makten åter – att bestämma över ekoturism och etnoturism, jakt och fiske. Idén att människan skulle kunna domptera naturen är sedan länge passé. Människan kan förskingra naturens och urbefolkningens värden, skogarnas och fjällens värden. Detta pågår nu snabbt. El Niño, översvämningar, förgiftningar, krig om naturtillgångar, regnbrist, elbrist, skogsskövling nationellt och globalt, tung motoriserad turism.Samiskan, även sydsamiskan, ej politiskt erkänd, existerar som hemspråk i Sverige till skillnad från jiddish.Konventionen ILO 169 av 1989 till skydd för urbefolkningar måste av Sverige nyttjas till samernas skydd, ej till deras skada genom gränsbestämningar i strid mot nomadismen eller mot redan gjorda bestämningar till samernas skydd, vilka är förpliktande. ILO 169 är skriven för urfolk, ej för en viss näring. Direktiven för gränsbestämningen 2000:7 är skrivna före den ampra kritik Sverige fått av två FN-organ i Genève 2001 och 2002.Det centrala i detta brev är hänvisningen till Ekelöfs texter, som så unikt förstår det lätta, rörliga, fria snabbhetsanpassade i samekulturen (en parallell till den beduinkultur Du skildrat) men som svenska media totalt negligerar alltsedan Per Wästbergs tid i DN, se Maria-Pia Boëthius om journalistskrået.Christian Erikssons Lapp på Thielska Galleriet och Bror Hjorts stora skulptur i Jukkasjärvi kyrka är släkt med Ekelöf.Samernas köldöken: en kort sommar, där regn ofta är bra för renen, en lång sollös vinter med snöljus.

184

Beduinens öken: het dag kall natt.ILO 169 gäller för båda, ratificerad av Norge-Danmark, ej Sverige. I strid med ILO 169 har samerna aldrig själva fått definiera vem som är same i Sverige, ej fått finansiering till livsviktiga processer, ej fått den minsta autonomi (jfr Åland, Färöarna, Grönland, tre av The four small Nations of the North, professorn i folkrätt Atle Grahl-Madsen Uppsala-Bergen med seminarier i Mariehamn, Thorshavn, Quaqortoq, Kautokeino, publicerade i den danska folkrättstidskriften). Se boken Svenska Värderingar? Carlssons bokförlag 2002 (Mörkenstam – Källström). Din tillgivne beundrare (ej minst vad gäller Bysans med Hagia Sophia och den kristna romerska rätten Codex Justinianus av Tribonianus 533)

Tomas Cramér

Detta brev blev säkert för långt men är likväl blott en ringa summering av vad jag skrivit i 30 volymer Samernas Vita Bok (SVB, Riksarkivets bibliotek). De icke-krigförande, icke naturförstörande (när våra nationalparker i norr blev nationalparker 1909 hade samerna skött dem i mer än tusen år och de var i så ypperligt skick att de blev viloplatser för Dag Hammarskjöld) folken måste bevaras som referenspunkter, som jämförelseverklighet, universitates, med fast grundlagsskydd och folkrättsskydd som verkligen bevakas av domstolar som Høyesterett med klara ögon. Det stora hotet är girigheten hos H. A. Widmark, Knut Olivecrona och deras otaliga nedvärderande elever. De stora rikedomar Sverige tagit ut ur Jämtlands lappmark och lappmarker norr därom gör att vi har råd att rikligen, utan kostnadskrav vid ev. förlust (en nödvändighet när det gäller en unik kulturell urbefolkningsminoritet, se Skattefjällsmålet), finansiera samernas kunniga rättskamp enligt ILO 169 (inga tredskodomar) och näringsliv. FN:s urbefolkningsår 1993 blev ett groteskt fiasko under Hans Dau, riksdagsman från Västerbotten, som just då bidragit till att fråntaga samerna makten – rätten över jakt och fiske i områden till samernas uteslutande begagnande enligt lag. Det framstående kanslirådet Einar Herlitz säger att om han varit kvar i Jordbruksdepartementet som var starkt inkopplat när jakt- och fiskerätten 1992-12-15 berövades samerna (han var då redan pensionerad) hade berövandet ej skett (Per Unckel statsråd).FN:s urbefolkningsdekad 1994–2004 kommer att omspännas i Sverige av det svenska politiska scoutbältet. Hör intet, ser intet, säger intet.Dekaden har ej visat något aktivt intresse för de viktiga seminarierna i Stockholm med Ulf Mörkenstam, Tomas Cramér och många andra vetenskapsmän Samedag VIII–IX 2002, vilket yttrandefriheten krävt liksom människovärdet, jämlikheten och

185

jämställdheten. Sveriges största "sameby" är Stockholm , och den ledde dessa seminarier, Samedagar, med deras nya rön. ILO 169 omfattar stockholmssamerna.Observera en viktig understreckare i Hufvudstadsbladet 2002-10-04 av dr Rauna Kuokkanen om samepolitiken och samerätt till land och vatten och en i SvD 2003-01-18 av professor Merete Mazzarella: Trähästen rymde det moderna medvetandet (samerna och beduinerna representerar något värdefullt mänskligt före en korrupt vändpunkt, underifrånperspektivet).USA har så kort historia, spekulerar nu i krig, inleder det 21:a seklet därmed och med motstånd mot internationell krigsförbrytardomstol, mot The Rule of Law, mot Rättssamhället med välförtjänt stort R. Indianerna, hur har det gått med dem? Sverige var tre sekler gammalt, styrt av lagmän och lagar utan slaveri, med kvinnofrid och tingsfrid, hemfrid, kyrkofrid m.m. vid tiden för Stockholms blodbad och ännu vid den tiden behärskade indianerna hela Amerika, nord och syd, med delvis mycket hög kultur.Bäst att tillägga att jag ej är pacifist, gjorde två års militärtjänst under kriget, låg både vid finngränsen Torne älv och samegränsen Jämtland-Riksgränsen (bittert att vakta "permittenttågen" till Norge).D.S.Stockholm den 30 oktober 2002

Lilian MikaelssonMunstycksvägen 12123 57 FARSTA

Kära Lilian,Välkommen hem!Mitt anförande den 24 april 2002 på Samiska Budkavlens seminarium har ingivits till regeringen av Lars J. Nutti och ytterligare några samer med yrkande att Sametinget får förvalta jakt och fiske på samernas områden och helt sköta ekoturismen.Detta mitt anförande biläggs här och är av dessa samer och mig auktoriserat. Det är alltså den form mitt anförande skall ha vid en publikation enligt upphovsrätten av hela seminariet.

186

Brev till Lilian Mikaelsson, Stockholm den 30 oktober 2002

Jag kommer att tala på Etnografiska Museet den 7 och den 15 december 2002 och hoppas Du kommer då. Jag vill då bl.a. behandla Lennart Lundmarks bok "Lappen är ombytlig" 2002 och Ingemar Eliassons SOU 2002:77. Human rights Committee och Rasdiskrimineringskommissionen har gjort viktiga uttalanden nyligen.Det är betydelsefullt att kodicillens samiska värdighet, den lappiske nationens conservation, med bakgrund i Pufendorff och Grotius och uttryckt i samernas egen domstol, Lapprätten, uppfattas rätt.Förlusten av samisk värdighet kommer med Knut Olivecrona 1884, skallmätningen etc.Värdigheten upprättas nu av en ny forskargeneration som sätter kända saker i nytt ljus i boken Svenska värderingar? 2002 (Carlssons bokförlag), inspirerad av Röda Korset.Med hjärtliga hälsningarTillgivne

Tomas Cramér08-661 00 56

Bilaga

Tomas CramérJag har medfört några kartor här. Samerna är ju ett folk i fyra länder och det är viktigt att komma ihåg den saken för man får inte se samefrågan isolerad. I våra nordiska länder genom väderleksrapporter osv. så får vi ju bilder av vårt eget land bara. I norska väderleksrapporter har man två bilder, en av norra Norge och en av södra Norge, som de lägger parallellt ihop, men det blir så väldigt fokuserat på just det egna landet. Samerna finns ju här på Kolahalvön, i norra Finland och i Norge, mycket i Norge i norska Finnmarken och sedan söderöver. Modern forskning har visat att samerna fanns mycket längre söderöver än vad man har antagit under vissa tider.Jag talar här som författare och journalist.

187

Föreläsning på Etnografiska Museet den 7 december 2002 i anslutning till en utställning om

influenser från utlandet

Sedan har jag en karta här som visar svenska förhållanden, de svenska samebyarna som nu är sådana här långsträckta band och denna karta sträcker sig ner till Jämtland och Härjedalen, där samernas områden kallas för skattefjäll och de blev gränsbestämda enligt ett kungligt brev 1841 Om bestämmande av säkra gränser för lappallmogens i Jämtlands län renbetestrakter. Det är intressant därför att då hade man ännu en hög värdering av samerna. Jag kommer att försöka åskådliggöra den juridik och politik som dragits med varandra om samerna under tidernas lopp. Juridiken var mycket dominerande 1751, när man drog upp den här gränsen mellan Sverige och Norge-Danmark, Norge var ju under Danmark då, och då gjorde man någonting som kallades för kodicillen 1751. Den innebar att lapparna skulle få flytta över gränsen liksom hittills enligt gammal sedvänja, grundad på sedvänja som fortfarande består i form av en rätt sui generis, en rätt av säreget slag enligt konventionen ILO 169 av 1989. Motiven för detta var den lappiske nationens konservation. Bakom detta låg två förhandlare som var mycket belästa och kunniga män, militärer, general Mangelsen på norsk-danska sidan och överste Klinckowström på den svenska sidan. Klinckowström var befryndad med en mycket stor jurist som hette Samuel von Pufendorff och Pufendorff och Hugo Grotius var stora lärda som låg bakom den här synen på den lappiske nationens konservation och betydelsen av att man respekterade denna nation. Det var också ett par mycket framstående danska jurister, Hjelmstierne och Stampe som skrev ett tryckt betänkande om de här sakerna, där man också har stor respekt för samerna och deras rättigheter. Man talar i denna kodicill till gränstraktaten 1751 om district och det är detsamma som samebyar. Man tänker sig där att områdena ägs av samebydistrictet på grund av ursprunglig ockupation, ockupation av herrelöst land. Det är alltså en rättstitel. Denna höga uppskattning av samerna fanns i Sverige ända från Gustav Vasas tid då Kalmarunionen hade spruckit och det var lite osäkert vem som rådde om de här områdena. Gustav Vasa var ju inte blyg så han ansåg att det var Sverige och han själv som ägde dessa områden och han utfärdade en serie kungabrev som var mycket förmånliga för samerna. Inte minst ville han komma åt samebyar här vid Ishavskusten. Han garanterade deras ägor "i rörligt och orörligt". Orörligt är alltså fast egendom, immeuble på franska. Det där fick Sverige ge upp i Knäredsfreden 1613, då man avstod Ishavskusten, men man sade därmed "dock ej menandes de lappbyar som ligga till fjälls". Riksgränsen var mellan lappbyarna uppe vid kusten och dem som låg till fjälls. Lappbyarnas gränser var alltså helt officiellt erkända i 1613 års fred som begrepp, och lappbyarnas hävd visade var de gick.Den här gränsen mellan Sverige och Finland är ju så ung som 1809. Torne lappmark tillhörde då Sverige, mycket större än det därav som nu ligger i Sverige och även Kemi lappmark tillhörde Västerbotten, alltså det svenska landskapet. Så det var mycket som vi avstod 1809 till ryssarna. Det gjorde också att mentaliteten i Sverige blev i viss mån förändrad. Tidigare hade man ju haft Finland, östra Sverige, man hade Ingermanland, Estland, Lettland och på det sättet gick Sverige i öst och väst och

188

man hade respekt för andra folk med andra språk, de var ju många under Sverige. Finland var "lika mycket Sverige som Sverige", östra riksdelen.Efter 1809 blev det ju bara samerna och Tornedalsfinnarna som blev kvar i Sverige. Ganska snart så växlade mentaliteten över. Man kan tänka på Geijers Vikingen, som kom strax efter freden 1809. Vikingen är ju inte same eller finne och man kan tänka på Tegnérs Fritiof, som ju är en norsk hjälte. Det blev starkt nordiskt-germanskt, kan man säga. Redan 1809 förändrades tänkesättet i viss mån, men man hade fortfarande stor respekt för samerna och de behandlades som vanliga människor och det är där det så småningom kommer in ett brott i utvecklingen. I belysning av det här tankebrottet kan jag visa den här tavlan av Johan Fredrik Höckert Gudstjänst i Fjällkapell och här är det alltså samer i ett fjällkapell. De behandlas precis som vanliga människor. Denna tavla vann guldmedalj på Parissalongen 1855 och inköptes av Napoleon III och placerades på museet i Lille, varifrån den återköptes av Aron Borelius och finns nu på Norrköpings museum. Här är det alltså fortfarande en stor respekt för samerna, som präglar framställningen.Här har vi nu en bild i en svensk tidning 1873. Här har det alltså hänt någonting. Det här är professor Virchow med någon sorts klav där han kan mäta och vad han mäter är hjärnskålar på lappar i Berlins zoologiska trädgård. Dessa lappar hade importerats från Kautokeino i Nordnorge till Berlin av Hagenbeck, zoofirman i Hamburg, som också Evert Taube har talat om i en berömd sång. Så här har man fått en helt annan syn. Jag återkommer till hur det var med den saken.Jag tänkte sticka emellan med några bilder av personer som har varit aktiva på samesidan. Det här är Per Iduvuoma från Lannavaara, en by mycket långt norrut i Sverige, där jag hade mitt andra hem under ett antal år. Han var en oböjlig kämpe för de samiska rättigheterna och har spelat mycket stor roll i den samiska rättskampen.Här är en annan som också spelade stor roll. Den här bilden tror jag är från Troms fylke i Nordnorge någon gång 1962 eller något sådant. Det här är alltså Israel Ruong som var nomadskoleinspektör och doktor sedermera titulärprofessor i Uppsala. Det är viktigt att framhålla och fokusera på de här prominenta samerna som spelar så stor roll för utvecklingen, helt främmande för en samisk rasism, som även finns och bl.a. riktar sig mot ingifta svenska kvinnor. Ruong var ju gift med en svenska.Den här respekten för samerna som fanns i kodicillen 1751, alltså ett bihang till gränstraktaten med Danmark-Norge, tog sig också uttryck i att samerna fick en egen domstol Lapprätten, som bestod av enbart samer. Svea Hovrätt gav på kunglig befallning ut ett universal 1752 där man sa till de svenska domstolarna att ni ska respektera dessa rättigheter och dessa domar som Lapprätten utfärdar. Det blev sedan i många fall så att i den svenska Högsta domstolen tog man upp de här problemen och det var därför att det var stridigheter med Norge om samernas betesrättigheter i Norge. De här röda områdena på kartan var områden som vi förlorade 1972, alltså ganska nyligen, i en konvention med Norge. Tidigare hade de svenska samerna ännu betydligt större områden här och flyttade ut till öarna, vilket

189

var en fin gammal tradition. På öarna var det ju bra att ha renarna för där behövde man inte bevaka dem så mycket. Detta kom då upp i Högsta domstolen 1868. Jag sa förut att det har varit en kamp mellan politik och juridik och här hävdades då verkligen juridiken i Högsta domstolen, där man hänförde sig till kodicillen av 1751 och hur betydelsefull den hade varit och att den inte i rättighetshänseende skilde mellan lappen och bonden. Den som stod för det här var Edvard Henrik Carleson, som sedermera blev statsminister. Han skrev mycket utförligt om det där och det blev en praktiskt taget enhällig högsta domstol, som slog vakt om samernas rättigheter. Norrmännen ville gärna minska samernas rättigheter. Även jag hade med en förfader i domstolen 1868, Viktor Cramér, som bl.a. också var ordförande i Enskilda Banken. Han höll med om Carlesons principer. Det var 1868 och samma juridiska förnämliga ståndpunkt framhölls i riksdagen 1871 av Johan Jakob Nordström, som var juris professor i Finland och sedan fick tsarens tillstånd att flytta över till Sverige, där han blev riksarkivarie. Han satt som representant för Uppsala universitet, tror jag att det var, i riksdagen 1871. Han uttalade klart att samerna äger sina områden pga. sedvanerätt och urminnes hävd och han har ett långt anförande, Nordström var en mycket magnifik person, och utredde det här och sade att han hade sysslat med vissa skogsutredningar i Finland under sin finska tid, så därför hade han god kännedom om samernas äganderätt till sina områden. Det hänger ett porträtt i Riksarkivet av denne magnifike Nordström.1873 var också samefrågor uppe i riksdagen. Då var det frågan om avvittring, dvs. att nybyggen som man hade fått uppta i Lappmarken skulle, som det stod i 1749 års lappmarksreglemente, geometrice avtagas. De skulle alltså gränsbestämmas. När 1873 års avvittringsstadga behandlades i riksdagen, det var vissa principfrågor som behandlades, då var det så att civilministern Axel Bergström uttalade att det inte kunde komma ifråga att genom lagstiftning minska någon rätt varav lapparna fortfarande kunna vara i laglig besittning. Så då var det alltså starka röster som höll på den traditionella juridiska ståndpunkten. Den går ju ut på att det var samebyarna, universitates (även mycket små enheter), som hade ockuperat herrelösa områden och därmed blivit ägare till områdena. Det var någonting som man inte sedan rättsenligt kunde ändra på eller tycka att det var inte så noga med detta utan man skulle respektera det. Om det också var stora områden, så finns det ju, som vi alla känner till, stora områden i Sverige, som fortfarande är under enskild äganderätt sedan länge. Man kan tänka på ätten Bonde med Hörningsholm och det jättelika fideikommisset Bordsjö nere i Småland, som nästan omfattar en hel kommun. Så detta att det skulle vara så stora områden, som ju dessutom är köldöknar, som endast samerna kunde behärska med sin speciella teknik, är inget argument och det tyckte inte heller herrarna Carleson och hans högsta domstol, Johan Jakob Nordström och Axel Bergström, civilminister.Nu kommer det då en brytning och det är mycket inflytande av framför allt tyska idéer. Det var en tysk vulgärdarwinist, får man väl kalla honom för, Ernst Hæckel, som kom in Svenska Vetenskapsakademien och utövade ett oerhört stort inflytande.

190

Det har på min begäran och efter min idé utretts av professorn i idé- och lärdomshistoria, Gunnar Eriksson i utförliga utredningar. Han var då professor i Umeå men kom sedan till Uppsala och har alldeles nyligen gjort sig känd genom ett magnifikt verk om Olof Rudbeck. Denne Hæckel och Bengt Lidforss, som var svensk professor, lite av samma ull som Hæckel, som var antisamit och antisemit och de utövade ett stort inflytande. Gunnar Eriksson har visat att nästan all akademisk undervisning i sådana här ämnen som zoologi och biologi osv. dominerades helt av Hæckel under en lång period och han hade som sagt säte i Vetenskapsakademien.En som nappade på det här var Gustaf von Düben, som skrev i Svensk tidskrift 1872 oerhört polemiska artiklar riktade mot Carleson och hans högsta domstol och mot Nordström. Düben var också influerad av kolonialism, han hade varit i Afrika på olika ställen och det blev ett starkt inflytande av exploateringshunger i Sverige. Man menade att Sverige hade uppe i Lappland en koloni, där man kunde utvinna mycket och då var det inte tal om att lapparna skulle vara delaktiga i den utvidgningen som skulle ske utan det var andra folkgrupper, som skulle berikas genom detta.Man kan säga att det stora genombrottet kanske för de här vulgärdarwinistiska tankarna kom också i Högsta domstolen. Det är en mycket klar och skarp brytning där. Där kan man ju anknyta till temat som Kristian Lagercrantz inledningsvis här talade om, alltså influenser utifrån, som får en stor betydelse och påverkar mycket. Högsta domstolen hade 1868 och även senare uttalat sig i stark samevänlig riktning och det hade också Knut Olivecrona, som var en mycket framstående jurist varit med på, men han byter fot eller gör vad fransmännen kallar för en volte face 1884, då han dömer ut samekulturen. Han talar om invasioner av en främmande folkstam och den måste ge plats för en högre civilisation, vars berättigade intressen det är statens skyldighet att värna och vidga. Han tycker alltså att jordbruket skadas av invasioner av en främmande folkstam och han talar också om industrin och järnvägsbyggandet och det är inte tal om att samerna skulle få någon del av denna industriella exploatering av deras områden utan han ser det helt ur exploatörens synpunkt. Det fick en mycket stor betydelse för framtiden. Olivecrona var nämligen en mycket framstående jurist och han var känd som dödsstraffets stora bekämpare, så det är ju lite egendomligt att vad han gör 1884, när det gäller samerna, så är det faktiskt ganska mycket att utfärda en dödsdom för de svenska samerna. Detta är ju vad svenska politiker gör nu, så han såg framåt som en svensk Jules Verne, olycksprofet.Man kan säga att den lag vi fick i Sverige 1886, som var den första svenska renbeteslagen, är mycket färgad av Olivecronas synpunkter, men man kan ändå inte säga att den lagen innefattar någon reglering av äganderätten till de här områdena, samernas områden i norr. Det är blott fråga om näringspolitik. Allt för nära i tiden låg dock de här uttalandena av Carleson, Nordström och Axel Bergström inte minst, som just hade talat om avvittringsstadgan, dvs. det lantmäteri som skulle ske, när man avgränsade jordbruksnybyggena uppe i Norrbotten och Västerbotten. Detta innebar att nybyggena fick gränser men ingalunda att överlappmarken blev statens, ty staten saknar fångeshandling och lagfart. Det skedde alltså enligt en stadga 1873

191

under det att de här områdena, Skattefjällen i Jämtland, är avvittrade enligt ett kungligt brev 1841 och som alltså tillhör en helt annan period, en fördarwinistisk period under det att tilllämpningen av 1873 års avvittringsstadga, i strid mot vad riksdagens förarbeten sagt, kom ju efter genombrottet, kan man säga, av de vulgärdarwinistiska tankegångarna. I den stilen, kan man nog säga, att lagstiftningen har fortsatt och det var alltså 1886 som den första lagen kom. 1886 års lag vilade på nedvärdering av samerna liknande Gustaf III:s nedvärdering av judarna, men var näringspolitisk, tog ej ifrån samerna äganderätten, saknade underlag för något sådant. Sedan blev det fortsatta besvär med samefrågor, markfrågor, och man tvångsförflyttade ett stort antal lappar från Karesuandoområdet här uppe för att bli vän med Norge. Det var utrikesminister Albert Ehrensvärd som var fader till de grundlagsstridiga tvångsförflyttningarna. Det var under Karl Staaffs regering 1912, som det där skedde. Man hade en del stora möten och man gick med på att man skulle tvångsförflytta samer inom Sverige, så dessa nordsamer finns nu ända här nere i Härjedalen, man har flyttat dem inom Sverige och detta mycket därför att Albert Ehrensvärd som utrikesminister ivrade oerhört för att man skulle bli vän med Norge. När unionsbrottet skedde 1905, så var samefrågan en bråkpunkt som Sverige använde och det var ju inte samernas fel utan samerna blev offer då för de politiska stridigheterna.Här kommer jag in på temat, som jag antydde redan i början, att det är en fråga om juridik å ena sidan, äkta juridik s.a.s., respekt för vars och ens rättigheter, och politik som tycker att man kan tumma på sådana rättigheter. Det finns ett latinskt uttryck som jurister brukar använda, som heter suum cuique, åt var och en hans rätt. Det stod ju t.ex. Carleson och Nordström för, men 1912 så gjorde man alltså de här tvångsförflyttningarna, som tidigare förhandlare, Axel Bergströms son landshövding Karl Bergström och Hjalmar Hammarskiöld hade motsatt sig, sådana här dislokationer. 1912 lyckas Albert Ehrensvärd få Ivar Afzelius, som var en annan oerhört framstående jurist, att säga ja till de här tvångsförflyttningarna. Ivar Afzelius var talman i riksdagens första kammare och president i Svea Hovrätt, så man är ganska förvånad över att han kunde tillstyrka det här. Det skedde också på den andra dagen av ett sammanträde på hotellet i Saltsjöbaden 1912 och man kanske kan gissa, utan att kunna bevisa det, att det hade varit lite samtal kanske vid punschen mellan Albert Ehrensvärd och Ivar Afzelius på kvällen den första dagen och den andra dagen är alltså Ivar Afzelius på väg att lösa upp den här svenska linjen "inga dislokationer". Till saken hör att man hade fått till stånd en skiljedomstol om vissa samefrågor mellan Sverige och Norge och där var Ivar Afzelius den svenske representanten. Det var en dansk professor Madsen, som var ordförande och Greger Gram var den norske representanten. Så Ivar Afzelius kunde man ju ha trott skulle vara lite fastare i sin hållning, när det gällde att försvara samernas intressen, men det var han alltså inte.1912 kom man överens och Albert Ehrensvärd hade ett hemligt möte med Irgens, som var norsk utrikesminister, i Göteborg. Man försökte att få så lite offentlighet

192

kring det här som möjligt och dessa tvångsförflyttningar genomfördes 1920 och kanske ända fram till 1939, med nya tvångsförflyttningar kring 1965, även de grundlagsstridiga (distriktt Nord Neset i en trakt där Højesterett 2002 dömt till samisk fördel). Konventionen med Norge kom 1919 och det var en väldigt besvärlig historia. Redan där började det juridiska försvaret för samernas välförvärvade senare domfästa rättigheter att luckras upp.En annan tråkig historia som hände var att biskop Olof Bergqvist, den första biskopen i Luleå, lyckades genomföra, i en proposition 1913, en dålig nomadskola. Samebarnen, renskötarbarnen, skulle inte få gå i vanliga skolor utan i särskild skola, som hade ett lägre bildningsmål och de fick inte bo i hus utan de skulle bo i kåtor. Det var då inte riktiga samiska kåtor utan det var brädkåtor, som var mycket hälsofarliga och bedrövliga på många sätt. Denna skola fanns under lång tid och skapade förstås boklösa hem, det är sådana effekter som släpar efter länge, om man retarderar ett folks bildning och att de inte får bo i ordentliga bostäder. Det kan man nog se effekter av kanske ännu idag, det här med boklösa hem. Man kanske rent av kan säga ibland brist på studieiver, som är någonting oerhört viktigt. Ärkebiskop K. G. Hammar har motsatt sig omedelbar ratificering av ILO 169, så Kyrkan går emot evangeliets likställighet.Det var också så att 1928 var det Johan Widén som var lagstiftare. Han hade varit landshövding i Jämtland och han kom med ett falsarium, han kallade falskeligen lapparnas rätt till land och vatten för ett privilegium och det är ett rent falsarium. Det fanns någonting som hette lappmarksprivilegium men det var nybyggarna som fick flytta upp ovanför lappmarksgränsen. Här är lappmarksgränsen på kartan och det här är odlingsgränsen. Ovanför den så ligger landet enligt lag "till samernas uteslutande begagnande". Men hade fått ta upp vissa jordbruk här i alla fall och det var ganska mycket stridigheter kring det där. Man fick också genom 1928 års lag inte minst ett mycket starkt lappfogdeväsen och dessa lappfogdar var ju en sorts kolonialofficerare, som dessutom hade hand om alla samernas angelägenheter, fattigvård och arbete med stängselbyggen och sådant, allt passerade lappfogden. Fogden, med allomfattande makt över samerna, enligt lag ordföranden på årsstämman, hade ett starkt fogdevälde och hade kolonialunderofficerare, kallade lapptillsyningsmän. Samebyns ordförande kallades ordningsman och ingick i hierarkin längst ner.Det fanns ingen yttrandefrihet för samerna. Det var mycket svårt för samerna att organisera sig. Den som lyckades genomföra det var kyrkoherde Gustav Park i Stensele. Han ordnade olika landsmöten. Det allra första samiska landsmötet var i Trondheim 1917 och sedan ordnade Park med bistånd av Carl Lindhagen ett möte i Östersund 1918. Men i brist på slagkraftig organisation så kunde dessa landsmöten inte utöva så mycket inflytande och det var först 1950 som Gustav Park lyckades bilda Svenska Samernas Riksförbund (SSR) och det grundades då på samebyarna, för de hade ju kanske ändå någon kassa och kunde vara en bas. Men det var lite olyckligt

193

på det sättet att sådana samer som inte tillhörde samebyn, dvs. inte var renskötare, hade 1928 års lag skurit bort. De fick inte jaga och fiska och därmed hade man ju slagit in en kil i samebefolkningen, så SSR blev mycket renskötselorienterat, även om det fanns sameföreningar, som också kom med så småningom och som då organiserade de icke-renskötande samerna. Det här är ett tråkigt drag i den svenska samepolitiken, som inte alls finns i Norge. I Norge erkänner staten och har alltid erkänt samerna som en homogen grupp och i den norska befolkningen anser man då officiellt att renskötarna är en mindre del som sysslar med renar men det är inte någon avgrund befäst mellan dem och de icke-renskötande. Men så har det blivit i Sverige inte minst genom Johan Widéns lagstiftning 1928. Detta strider totalt mot ILO 169, som gäller ett folk, ej en näring.1950, äntligen, så lyckades Gustav Park bilda Svenska Samernas Riksförbund och då hade man ju en organisation och i organisationssverige känner ni ju säkert alla till att man måste vara en organisation för att det ska överhuvudtaget tas på allvar vad man säger. Så blev det ju då 1950, att man kunde verkligen framföra synpunkter och bli hörd. Då tyckte Israel Ruong att det var jobbigt för det blev mer och mer arbete för honom och han var ju nomadskoleinspektör och hade redan fullt upp att göra, så han lyckades av jordbruksministern Gösta Netzén få pengar till en sameombudsman och det skulle komma till 1962. Jag reste då mycket med Ruong uppe i fjällen, i Troms fylke i Norge och kring Hornavan och Rebnisjauri, som ligger ovanför Hornavan, där Ruong var uppvuxen. Han var inte renskötarson till skillnad från Gustav Park, utan han var nybyggarson, alltså son till en lapsk nybyggare i ett nybygge som heter Blomhöjden, som vi passerade. Deras första nybygge Harrok var nu bara en björklund vid stranden av Rebnisjauri, djungeln hade tagit tillbaka det där nybygget, om man ska citera Djungelboken. Ruong förstod då att det var mycket som jag kunde bidra med för jag hade då varit i Svea Hovrätt i åtskilliga år, utlånad som domare på landet, bl.a. i Norrland och varit åtta år i Kammarkollegium, som är ett ämbetsverk som just sysslar med sådana här gamla jordfrågor. Då när vi hade gjort en resa tillsammans, på rälsbussen – man flög inte på den tiden, man åkte tåg och rälsbuss – mellan Arvidsjaur och Bastuträsk, så frågade Ruong mig om jag kunde vara villig och ta den här posten som sameombudsman. Efter en viss betänketid, så sade jag ja till detta, för jag tyckte att det var viktigt, att inte den här gruppen, som är nästan Europas enda urbefolkning bara skulle förintas pga. statens kolossalt negativa politik och fogdevälde och att politiken i så hög grad hade kommit att dominera över juridiken. Jag var då 40 år, och lade ner ett ytterst intensivt arbete på samejuridiken och på civil- och kriminalmål, där jag vann prejudikatmål och ställde staten mot väggen.Samerna hade ju då haft en dålig skola och var inte så kunniga, inte ens Ruong, som dock var docent i Uppsala, kände till kodicillen av 1751 och Svea Hovrätts universal 1752, som ju är totalt grundläggande dokument i samejuridiken och som man ju i Kammarkollegium kände mycket bra till. Jag började då 1962 och då var det en

194

sameby, Talma, som hade blivit utsatt för en vattenreglering, här är Torne träsk och här uppe ligger Altevatn. De hade fått en vattenreglering på sig och de var mycket missnöjda med den och bad att jag skulle ta på mig att föra talan i det där målet. Det sade SSR:s landsmöte att så skulle det bli. Det var fri och livlig debatt i landsmötena och jag klargjorde juridiken med beröm av Ivan Lundberg (se nedan). I Norge måste man ha en norsk advokat, så jag åkte till Oslo och skaffade en mycket duktig advokat, som hette Björn Dalan och vi började föra talan i målet om Altevatn. Då var det så att båda staterna Sverige och Norge ansåg att det svenska renbetet i Norge, som hade en mycket stor omfattning men 1919 redan hade begränsats, var en rätt för staten pga. att det byggde på 1919 års konvention om renbete. Jag sade till mina vänner i Talma och på landsmötet att det där tror inte jag på, staten har ju aldrig haft några renar där eller fiskat eller jagat. Med det trots allt sunda bondförstånd, som jag tror att de har i Højesterett, för det var ju dit naturligtvis som det här målet skulle komma, så kommer det att visa sig, att staten har fel och det är vi som har rätt. Det visade sig också och det var ganska sensationellt. 1965 dömde Senja Overskjönnsrett så att det här var en rätt för de svenska samebyarna och enskilda samer som hade fört talan i det här målet. Detta blev också fastställt med ännu kraftigare skrivningar av Højesterett 1968. I ett intressant mål i Højesterett, Varfjell, 1979 så säger Højesterett att samernas talan i det här målet, Varfjell, Stifjell, skulle egentligen vara preskriberad, prekludert, för samerna hade missat en tidsfrist, men då säger Højesterett att det var ju så att innan Altevatnmålet avgjordes 1968 så kunde samerna inte veta att de hade några rättigheter överhuvudtaget och deras lappfogdar undervisade dem närmast om att de inte hade några rättigheter. Så vi anser att preskriptionstiden ska löpa från tiden för Altevatndomen och inte från tiden för de angrepp på samiska intressen, vattenreglering eller vad det var, som hade skett. Bättre betyg kan man ju inte få för den här domen 1968, när de uttryckligen säger i Højesterett, att det hade ändrat hela rättsregeln, så att en fordran som egentligen skulle ha varit preskriberad fortfarande levde och skulle räknas från tiden för den här domen 1968. Så det var en mycket intressant händelse, som de norska samerna verkar ha svårt att erkänna; den same-samiska känslan på olika nivåer varierar.I Sverige var man fortfarande ganska avvisande och det är nog min åsikt att man fortfarande är det. 1964 hade man tillsatt en utredning, som inte hade den sammansättning som SSR ville, så stämde vi, och det var ett stort antal samebyar och enskilda samer, 1966 på rätten till de här skattefjällen i norra Jämtland. Som jag sade förut, så var ju de avvittrade enligt ett kungligt brev 1841 Om bestämmande av säkra gränser för lappallmogens i Jämtlands län renbetestrakter, dvs. det ligger mycket nära till hands att tycka att de är avvittrade åt lapparna. Har de fått bestämda gränser och det är lappallmogen som får dem, då är det väl lapparnas områden, men det tyckte inte staten och det blev en jättelik rättegång, det s.k. Skattefjällsmålet. Det skrevs mycket om det och det förekom i tidningarna också en hel del. Här är då en bild av mig och en del av akten i det här målet. Det var ett jättelikt mål. Vi vann det, kan

195

man säga i tingsrätten, för Einar Holm, en hovrättslagman, hade varit häradshövding länge i Gällivare domsaga, så han kände till lappmarksförhållandena och hade utnämnts till ordförande i tingsrätten med två bisittare (jurister). De skrev en mycket lång dom och sade att samerna hade ägt de här områdena, men staten hade sedan tillvällat sig äganderätten, skriver de, dvs. fixat äganderätten på olagligt sätt. Det var ju en mycket bra dom, därför att var det så att samerna hade ägt områdena och staten hade tillvällat sig äganderätten då kunde man ju med skäl hävda att tillägnandet inte skulle stå sig utan det skulle man ju kunna angripa och få bort. Det var då innebörden av det här målet och som jag sa hade Skattefjällen fått sina gränser bestämda redan före det här med Hæckel och hela nytänkandet, det förringande tänkandet 1884 om samernas rättigheter. I förarbeten till 1841 års kungliga brev stod att skattefjällen skulle skiljas från nybyggarnas och Kronans marker. Tyvärr förlorade vi det där målet i Hovrätten i en mycket kort dom. Målet började på hösten och hade pågått några månader, när presidenten von Schultz dog under jul- och nyårsuppehållet. Han hade varit mycket intresserad av det här målet och var en jurist av hög kvalitet. Det blev då tyvärr efter hans bortgång en ganska kort dom. Men jag lyckades få prövningstillstånd i Högsta domstolen och där blev det också ett misslyckande, som kritiserades ganska starkt av mig och av Lars Anders Baer, som nu är ordförande i Sametinget, som ju har kommit till för ett antal år sedan. Han hade förut varit ordförande i SSR och han var med mig varenda dag i Högsta domstolen under sex månader då målet pågick i Högsta domstolen. Han liksom jag var mycket missnöjd med Högsta domstolens resonemang. Jag ska inte gå in på det i detalj, men Lars Anders Baer skrev i tidningen Samefolket mycket skarp kritik och menade att det här var mera en dom av tjänstemän än en dom av domare, alltså underförstått man hade liksom känt på vittringen vilken dom som förväntades av Höga Överheten. Det är ju ett problem med politiken kontra juridiken. Det svenska politiska scoutbältet: Sverige är alltid bäst och dess juridik ofelbar även när den vilar på förfalskning (Widéns lapprivilegium).Då kanske jag skulle sluta med att säga några ord om den här boken som har kommit och som ansluter sig, tycker jag, till någonting som ändå är intressant som Svante Isaksson har skrivit om i flera böcker. Det är Lennart Lundmark, som skriver i en av de stora tidningarna och han har gett ut en bok alldeles nyligen, som heter Lappen är ombytlig, ostadig och obekväm. Det är ju en konstig titel på en bok, tycker jag. Vad han gör där är att han samlar ihop ett stort antal uttalanden i riksdagen i samefrågor, men han har inte någon fullständig litteraturlista, han har visserligen gått igenom mycket litteratur, men den anges bara som noter till hans kapitel och på det sättet kan han vinkla bort en hel del betydelsefull litteratur. Vidare när han citerar uttalanden i riksdagen i stil med det som har gett boken dess titel, så anger han inte, när det har varit debatt i riksdagen, vilket parti som debattören tillhör eller, om det är fråga om tillsättande av utredningar, vem som är statsminister, vilka partier som ingår i regeringen osv., så det blir liksom ett ostrukturerat hopplock av mest negativa uttalanden, som han har kunnat samla ihop. Han har inte fört tillbaka resonemanget

196

till 1751 och den höga uppskattning som samerna då åtnjöt – den lappiske nationens konservation, neutralitet i krig, äga skatteland, det är ju faktiskt ganska stora uttalanden. Och inte heller har han ens nämnt Edvard Henrik Carleson och hans högsta domstol. Därigenom så insätts ju inte de här delvis ganska förgripliga, förklenande uttalandena om samerna i någon politisk ram och ännu mindre inom någon juridisk ram. Det blir ett antal, en samling av negativa uttalanden, som inte placeras i sin kontext. Boken slutar i stort sett 1950 men han nämner ändå Högsta domstolens dom i Skattefjällsmålet 1981 så på sätt och vis har han ju ändå fört fram diskussionen till modernare tider. En sådan bok borde ju egentligen inte vara möjlig att skriva och så sluta 1950, för som jag har varit inne på här tidigare, så är det ju först 1950 som samerna får en organisation och som man överhuvudtaget tycker sig ha anledning att i ett organisationsland som Sverige bry sig om vad samerna säger, de blir remissinstans osv. Lundmark har valt s.a.s. en period som är så negativ och insignifikant ur samisk synpunkt som man gärna kan finna. Det är symptomatiskt att Norrlands universitetsförlag i Umeå publicerat denna tendensbok. Umeå har aldrig varit någon samevänlig universitetsmiljö, tendensen är omvänd.Det olyckliga är ju att det finns en konvention – det är ju inte olyckligt i och för sig, det olyckliga är ju Sveriges attityd – det finns alltså en konvention ILO 169, som talar om urbefolkningar och deras rättigheter och den har Sverige inte ratificerat, inte Finland heller, men Norge, som är det största samelandet har ratificerat den och Danmark som ju också har en urbefolkning på Grönland har också ratificerat den. Det är alltså olyckligt att Sverige inte sköter samefrågan bättre och Sverige har fått mycket stark kritik av rasdiskrimineringskommissionen i Genève och av människorättskommittén i Genève, Human Rights Committee. Det är nämligen så att Sverige är rapportskyldigt till de där kommissionerna och då får de anledning att uttala sig om Sveriges samepolitik. De har kommit fram med mycket amper kritik mot Sverige, 2001 och 2002. Det är nästan den enda möjlighet som samerna har att föra fram sina synpunkter, därför att det har processats om vinterbete och enligt min uppfattning så har dessa processer skötts mycket dåligt från samernas sida. Det är bl.a. här nere i Härjedalen som de har förlorat mål om vinterbete och jag tror att det beror på att målen inte har varit skötta på rätt sätt, viktiga juridiska grunder har ej förts fram i tingsrätten, där det måste ske. Sverige gör liksom ingenting för att avhjälpa de här bristerna som finns. Det här med jakt och fiske som Kristian nämnde är också en sådan här utestående fråga. Men Sverige skjuter på det och sätter igång nya utredningar och förhalar frågan. Genom de här rättegångarna, som samerna har förlorat, så har samerna nu en skuld i rättegångskostnader till motparter på kanske 10 à 12 miljoner kronor och det gör ju att samerna inte kan processa. De viktiga rättsfrågor, som borde tas upp kan inte tas upp i domstol, för man kan inte sätta igång rättegångar när man står på minus, ett sådant starkt minus som råder här. Enligt ILO 169 ska samerna ha samma möjlighet att processa som motparten men den skyldigheten har staten ej uppfyllt, trots att den gäller enligt allmän folkrätt, FN 1948.

197

Därför är de här kommissionsrapporterna och uttalandena i Genève egentligen den enda rättsliga vehikel, om jag får säga så, som samerna har tillgång till överhuvudtaget. Det övervägs nu om man skulle försöka få hjälp av EU, eftersom Sverige inte bryr sig om det här andra kritiken de har fått. Man skulle kunna få hjälp av EU att trycka på Sverige för att de ska ta den här kritiken, som de har fått av instanserna i Genève, på allvar. Det kanske inte är alldeles omöjligt, att EU:s ombudsman Jacob Söderman som är från Finland och kan läsa svenska skulle kunna stödja den här saken. När Sverige gick in i EU, så kom det ett särskilt protokoll och det ger kanske vissa utgångspunkter. Sverige och Sveriges regering är nu väldigt sugna på EU och EMU så det är ju möjligt att det skulle kunna vara en väg, annars är det ju en risk att samerna blir utrensade. EU-parlamentet är även en möjlighet. Renskötseln får sämre och sämre förhållanden, ekonomiska och andra, och splittringen mellan renskötarna och de icke-renskötande samerna, som ju är majoriteten, består och regeringen gör ingenting för att avhjälpa det heller. Samerna är väl ungefär 20.000–25.000 i Sverige och 40.000 i Norge och kanske 5.000 i Finland och resten på Kolahalvön i Ryssland, så det rör sig väl om en befolkning på ca 80.000 och de svenska 25.000 är alltså splittrade och det är ju en befolkning som måste vårdas om den ska kunna bestå, annars blir det 'ethnic cleansing', en utrensning som är oblodig, det sköts skickligt av Sverige och pressen, som ju har en sådan oerhört stor betydelse, när det gäller initiativ i samhället, tycker att det här som är så oblodigt och odramatiskt är inte mycket att bry sig om. Detsamma gäller radio och TV. Annars är ju en parallell till samerna, som är ett folk i fyra länder utan egen stat, kurderna, som också är ett folk i fyra länder utan egen stat, men där fattas det ju inte blod och dramatik och dessutom är de över 20 miljoner, så utrensningen eller elimineringen av den gruppen är ju kanske ändå inte möjlig, även om en hel del stater skulle vilja genomföra den. När blod flyter är media intresserade, Sveriges samestrypning utan blod är högeffektiv, förnekar elitistiskt underifrånperspektivet i Svenskjävel.Så den här skickliga oblodiga 'ethnic cleansing' som pågår i Sverige bör man, enligt min uppfattning, söka alla vapen mot som man kan finna överhuvudtaget. Och med det slutar jag mitt anförande. //Applåder////Fråga om nomadskolan//

Tomas CramérDet var ju så att, som jag var inne på, att Sverige före 1809 var ett multinationellt land och det fanns ju då, som jag nämnde, finska, estniska, lettiska och vi hade ju tyska besittningar också, det fanns både deutsch och plattdeutsch, men i och med 1809 så blev det ju bara Tornedalsfinnarna och samerna kvar och de här diktarna av Vikingen och Fritiof och Svea, att inom Sveriges gräns erövra Finland åter…, de marginaliserade ju de här grupperna på ett sätt som inte var möjligt, när Sverige hade så många andra språk inom sina besittningar. Då fick man ju så småningom – och

198

kanske också att det sammanföll med vulgärdarwinismen – en strömning, som skulle försvenska Tornedalsfinnarna och lapparna. Så i skolorna i Tornedalen fick man inte tala finska och nomadskolan skulle ju vara på svenska, även om man då, eftersom barnen i många fall inte kunde ett ord svenska när de började skolan, fick lov att använda lapskan som en sorts vehikel. Men målet var ju att det skulle vara undervisning på svenska. Det kan man ju kritisera.//Ytterligare fråga apropå undervisning i Afrika mellan olika befolkningsgrupper/

Tomas CramérJag har ju alltid varit imponerad, ända sedan jag gick i skolan, av de här fredliga folken. Det finns ju pygméer i Kongo och det finns ökenfolk i Kalahari osv., som nu behandlas mycket dåligt. Det är ju folk, som aldrig har fört några krig. Tibetaner är ju också folk som inte har varit krigiskt inriktade, det finns aborigenees, bergsfolk bl.a. i Vietnam och andra också. Jag var redan som gymnasist väldigt intresserad av detta. Jag gick i läroverk i Djursholm, så jag var väl mer eller mindre ensam om den åsikten, men jag hade den i alla fall. Jag har också tagit starkt intryck av Gandhi. En norsk professor Arne Næss har i år kommit ut med en bok om Gandhi och där säger han att när man kämpar för någonting mot en motpart så ska man inte försöka att svartmåla motparten utan man ska försöka att kanske i viss mån anknyta till motpartens argumentation och inte antagonisera motparten. Det har jag också försökt att hålla mig till. Kritik ska ju framföras och yttrandefrihet ska finnas, även om de svenska medierna, när det gäller samefrågan, inte medger någon yttrandefrihet, men det ska ju finnas i princip i alla fall. Gandhi sa någonting om att det som engelsmännen framhöll som sin officiella uppfattning i Indien var ungefär detsamma som Gandhi sade för de var ju väldigt, vad ska vi säga, överklassbetonade, elitistiska som svenskarna mot samerna.Så det finns paralleller, visst gör det det, men det verkar som att i dagens Sverige så har man lite uppskattning för det där. Vi håller ju på och rustar ner nu, men svenskar är nog i botten ändå ett krigarfolk, till skillnad bevisligen från samerna.//Fråga om hur lappfogdarna utsågs//

Tomas CramérJa, det var inte någon lapp i alla fall. Det förekom ju faktiskt lappar som eftersträvade att bli lappfogdar, men det lyckades aldrig, även om de var högt kvalificerade. De lappfogdar som jag personligen har haft erfarenhet av var Hedbäck och Malmström i Norrbotten och Ritzén i Västerbotten. Sedan fanns det en som hette Ivan Lundberg i Jämtland och han var till skillnad från de andra samevän, så det var någonting helt annat i Jämtland. Ivan har tyvärr nyligen avlidit, han stödde min kamp för samerna i tal och skrift.Hedbäck var uppvuxen i Finland. Han berättade för mig att det enda skälet till att inte de röda 1917 sköt hans far, som var ingenjör eller direktör på något bruk någonstans vid kusten, var att han var svensk, de andra direktörerna sköts av de röda. Hedbäck

199

hade varit elev till Karl Bernhard Wiklund, som var professor i lapska i Uppsala, och som var oerhört kunnig men samtidigt var han en fullblodsvulgärdarwinist och det var inte så främmande på den tiden. Det fanns t.ex. en man i Finland som var expert på zigenarna och gav ut ett lexikon över deras språk osv., men han föraktade zigenarna. Det där att sympatisera med dem som man forskade om var ovetenskapligt, det var att 'go native' och det skulle man inte.//Fråga om von Düben//

Tomas CramérJa, alltså 1872 så skrev han i Svensk Tidskrift och där lyfte han visiret s.a.s. och visade sig som den mer eller mindre lappkritiker, för att använda ett snällt ord, som han var. I boken 1873 om lapparna, så har han ju bilder som är tagna av hans fru Lotten och de har ju försökt hela tiden att visa lapparna så apliknande som möjligt. En som har bidragit och skrivit en hel del i boken är landshövdingen H. A. Widmark i Norrbotten, som hade ett enda intresse, när det gällde samerna och det var exploateringen av malmfälten. Han upplevde samerna bara som ett stort hinder och inte minst lappskattelanden. Det är nämligen så att Gällivare och Kiruna ligger på gamla lappskatteland och det gjorde att när man gjorde den första lagstiftningen 1886, då såg man inga lappskatteland. De var lätta att hitta i arkiven men man såg dem inte. Boken fick ett stort inflytande, blev auktoritativ, med orätt. Det är näringspolitik i 1886 års lag. I Kammarkollegium ansåg man ej att den lagen var en lag om vem som äger fjällen, den saken var ju behandlad av Carlesson – Nordström och motutredningar saknades.Jag är rädd för att Lundmarks bok och Svante Isakssons böcker och kanske Bernhard Nordhs I Marsfjällets skugga och andra samefientliga böcker kommer att spela en stor roll nu, när det ska gå ut någon informationsverksamhet. Jag är mycket rädd för att staten kommer att göra informationsverksamheten mest i norr, i Norrbotten och Västerbotten och min bestämda uppfattning, som delas av många samer är ju att det är meningslöst med upplysningsverksamhet och information där uppe, för där vet alla redan vad de tycker. Lapparna tycker vad de tycker och de andra tycker vad de tycker och de kommer att tycka likadant hur mycket information de än får. Yttrandefriheten kräver att information lämnas till hela valmanskåren och omfattar rätten till land och vatten.Jag vet inte om jag svarade riktigt på det här om lappfogdarna. Hedbäck var alltså väldigt diktatorisk. Han höll då stämma, för det stod i lagen att "med lappby ska en gång om året hållas årsstämma under ordförandeskap av lappfogde eller landsfiskal". De fick inte vara ordförande på sina egna sammanträden. Hedbäck höll då sammanträden på finska för att samerna, särskilt uppe i norr, kunde bra finska, för de var ju från Tornedalen och även i Gällivare förekom mycket finska och så kunde de lite norska men svenska var de främmande för. Bara detta att man inte kunde hålla bystämma med samerna på samiska är ju förvånansvärt.

200

Hedbäck var väldigt diktatorisk. Jag minns, när jag var i Troms fylke på sommaren så träffade jag den största renägaren i Sarivuoma, en by här uppe, tillsammans med Hedbäck, Johan Labba hette han, och då tog Hedbäck honom så här och skakade honom och sa: Är du min lapp? Det var symptomatiskt då för föraktet i Hedbäcks attityd. Den stöddes av en landssekreterare i Norrbotten som hette Ragnar Sandberg, som var oerhört mot Gustav Park och samernas organisationssträvanden osv. och även landshövdingen Ragnar Lassinantti, som var en bildad man på många sätt. Jag hade inspirerat en motion i riksdagen, det måste ha varit på 60-talet någon gång, i mitten på 60-talet kanske, om stöd till tidningen Samefolket. Då var Lassinantti riksdagsman, han var inte landshövding då ännu och så sade Lassinantti att när den svagare kulturen möter den starkare, så blir det den svagare som går under och jag tror inte heller att lapparna kommer att besparas detta öde. Elias Jönsson som var första namn på motionen jag skrivit och med viss möda fått fram (det var nytt då med samevänlig motion) sade då: Låt oss rösta nu här i kammaren, det var på nattkröken och då besegrades Lassinantti i voteringen och det hade han ju förtjänat.Lappfogdarna hade ju stöd från högsta ort och ibland har man kritiserat Gustav Park för att han höll sig mycket till en nog ganska dubiös lapputredare som hette Lennart Berglöf, som så småningom blev generaldirektör i Kammarkollegium. Berglöf var nog ganska diskutabel, hade ej gott rykte i Kammarkollegium. Hans linje var väl att lapparna hörs och myndigheterna beslutar. Men han var ju här i Stockholm och därigenom fick alltså Gustav Park kontakt i Stockholmsmiljön och med sådana som Ragnar Sandberg och Ragnar Lassinantti så var ju Norrbottensmiljön hopplös. Där skulle samerna aldrig få någon framgång. Det har kritiserats lite grann, att Park höll sig så pass mycket till Berglöf, men det tror jag har den här förklaringen som ju är naturlig.Hedbäck var lappfogde för det nordligaste distriktet och sedan kom Malmström lite längre söderut och han var ungefär av samma ull som Hedbäck, kanske inte riktigt lika utmanande. Dess lappfogdar – kolonialofficerare hade ju stöd i Widéns odiösa lagstiftning, varför staten har ett tungt ansvar, som börjar uppmärksammas i Genève.Jag var också med och förhandlade med Norge. Det var en konvention 1972 och då skulle det vara vissa vinterbetesområden, Granöomårdet hör till Västerbotten och då hade Ritzén, lappfogden i Västerbotten, mer eller mindre order att de måste skaffa fram ett monopolområde där norrmännen, norska samer skulle få ensamrätt till bete och då höll han sammanträden där uppe och skrev någonting om att det där skulle gå bra. De samer som hade varit på sammanträdena var mycket upprörda för de hade motsatt sig det där å det allra kraftigaste. Det var en liten bild över den lappfogden i Västerbotten.Ivan Lundberg, som jag nämnde i Jämtland, var obesmittad av darwinistiska tankegångar. Han gillade lapparna helt enkelt och det kan man inte säga om Hedbäck och Malmström.Är det någon mer fråga?

201

//Fråga//

Tomas CramérDe, lappfogdarna, heter nu någonting i stil med byrådirektörer eller något sådant.//Fråga// På länsstyrelsen?

Tomas CramérJa, just det, det finns någon sorts rennäringsavdelningar där. Jag är nog förvånad över hur mycket av det här gamla giftet som sitter kvar ändå i de lokala nivåerna, hos länsstyrelsen osv. "Panggruppen" på länsstyrelserna i norr var en skandal. Ämbetsmän svek sin plikt för att komma åt samernas jakträtt. Det har skrivits om ganska mycket, det är en resistens som finns mot nytänkande i de här frågorna och den är väldigt besvärande. Det politiska scoutbältet.Det har kommit ut en bok, som Röda Korset har varit sponsor till, som heter Svenska värderingar? Att ifrågasätta det invanda, att se och ompröva det invanda (på Carlssons förlag) och den som kanske allra mest har fokuserat sig på resistensen mot ny forskning och nya synsätt är Ulf Mörkenstam. Han kommer att vara på Yale University i USA och lägga fram sina teser. De finns i den nämnda boken. De går ut på i största korthet att lapparna aldrig någonsin har fått definiera vem som är lapp i Sverige. Det har staten gjort. Man har skiljt på renskötare och icke-renskötare, det är statens påhitt helt enkelt, strider mot folkrätten, FN 1948.Inte heller har samerna fått en minsta antydan till autonomi. Om vi jämför med Åland, Färöarna, Grönland så har ju de långtgående autonomi och samerna däremot har i Sverige ingen autonomi alls. Åland har lika många invånare som antalet svenska samer, men har ett nästan perfekt självstyre. Egentligen är det så att det här är inte några nyheter som Mörkenstam och de andra författarna framför utan det har sagts av mig och av professor Hugh Beach i Uppsala och andra, men det finns en resistens, och då har vi gjort en parallell med Stalins förtryck i Ryssland och Gulag osv. Det var ju känt, det hade ju skrivits om detta, men det var först när Solsjenitsyn tog itu med det, med sin litterära förmåga som man bröt resistensen mot de nya (nygamla) sanningarna. Den här boken är någon sorts svensk Solsjenitsyn, den bryter igenom den resistensen utan att kanske komma med så kolossalt mycket som är epokgörande nytt, men de gör som Solsjenitsyn, de framställer det i en ram, som gör att man måste lyssna, om nu de svenska byråkraterna kommer att lyssna och de svenska politikerna, det vet man inte. Deras resistens är betydande och de sprider en vittring från långvarigt maktinnehav och propaganda, samerna tillhör ej folkhemmet, människovärde och jämställdhet gäller ej dem, deras skattläggning är ej skattläggning, deras ockupation saknar rättsverkan, vad än folkrätten säger.//Fråga om industrialiseringen påverkade//

202

Tomas CramérJa, brytningen kommer ju med Knut Olivecrona 1884. Tidigare hade man ju slagit vakt om samerna och Carleson säger ju i Högsta domstolen 1868, att enligt det då gällande, alltså kodicillen av 1751 så har bonden och samen precis samma rättigheter under det att han menar att de förslag som då presenterades satte lappen i andra hand. Det som sker då i Högsta domstolen 1884 är ju att Knut Olivecrona säger att man ska inte behöva tåla "invasioner av en främmande folkstam" och liknande saker. Vi ser nu framför oss en utveckling här med järnvägar osv., som naturligtvis inte samerna enligt Olivecrona, kan få någon ekonomisk del av eller kan få stoppa på något sätt. Där sker alltså en mycket tydlig brytning. Avslutningsvis kan man ju hoppas att den här boken – som är ganska färsk, från 2002 – kommer att ha en verkan och öppna ögonen ungefär som Solsjenitsyn gjorde i Ryssland.

Kristian LagercrantzDetta anknöt till vår pågående utställning om influenser utifrån, här från Ernst Hæckel m.fl. Det var fantastiskt, vi hämtade stoff från långt, långt tillbaka och vi begav oss ända in i framtiden. Jag ber att få tacka så mycket.//Applåder//Vissa kompletteringar har skett, föranledda av viktiga händelser.Stockholm den 14 juli 2002

Dick Harrison

Broder Dick,Varmt tack för den vackra boken Jarlens sekel. Det vore härligt om Du kunde fortsätta Din initierade lappmarksskildring – själv eller genom elev – s. 555 ff och följa detta drama över 1646 års skattläggning, Schefferus 1673, 1751–52 kodicill, Gustaf III 1789, Viktor Cramér m.fl. i HD 1868, Gustaf von Düben 1872, Knut Olivecronas normerande volte-face 1884, ras-mindervärdig kultur, Herman Lundborgs favoritelev prosten Georg Bergfors i Sveriges Radio – moder Sveas egen röst – 1935, se Anne Li Lindgren i Historisk Tidskrift 2002:1.Sveriges politiker, historiker och rättshistoriker har aldrig kommit ur 1935 års attityd. Visserligen har folkhemmet en ny attityd mot "svaga grupper"; den äldre

203

Brev till Docent Dick Harrison, Stockholm den 14 juli 2002

fattigvårdsattityden skall ändras till ett varmare klimat. Undantagna är dock samer och zigenare, som står utanför folkhemmet 1935 och alltfort. Din kritik mot rättshistorikerna är verkligen drabbande.Här har rasskäl medverkat liksom – när det gäller de okrigiska samerna – oblodig social ingenjörskonst. Både blod och frånvaro av blodsutgjutelse pga. samernas okrigiskhet: Blodbok. – 1328 (1543 Gustav Vasa) garanterade drotsen Knut Jonsson – S. Birgittas morbror – samernas jakträtt-fiskerätt, en omsättningsbar tillgång som togs ifrån dem först den 14 december 1992 av Per Unckel! Åkarpslagen 1899 – se Nils Stjernberg i Uggleupplagan – ett politiskt och nedvärderande övergrepp, är en parallell till rennäringslagstiftningen som "fastighetsreglering"; Ludvig Annerstedt – se Biografiskt Lexikon – stod bakom båda.Jag studerar Din tjocka bok på Örsö i skärgården, plats för ett flertal internationella sameseminarier, med bl.a. dr Otto Jebens från Norge. Tack!Jag bifogar en skrivelse till regeringen denna dag. FN:s mening med att inrätta urbefolkningsdekaden 1994–2004 – reaktion mot Columbus – var ju säkerligen ej att dekaden nationellt skulle verka som mörkläggningsorgan, vilket nu sker i Sverige under Peter Weiderud, som tillhandagår samernas motpart staten, exploatören i Columbus-stil: kleptokrati.Vännen

Tomas C.Paneldebatt på Etnografiska Museet 2002-12-15Victoria Harnesk (ordförande), Kristian Lagercrantz, Johanna Wiklund, Hugh Beach, Staffan Källström, Anne-Li Lindgren, Tomas Cramér.

Kristian LagercrantzVälkomna till Etnografiska Museet, till Samedag IX. Det passar in särskilt bra av framför allt två skäl. Dels för att vi har en utställning, som vi har öppnat om hur världsbilden har präglats i Sverige under olika tider – det är ju samma anslag som paneldebatten idag om resistenta åsikter med särskilt fokus på samerna – och dels för att exakt tio år sedan på dagen så togs det en ödesdiger lag. Jag lämnar över med stor glädje till Victoria Harnesk, ordföranden i Stockholms sameförening, som kommer att förklara närmare varför vi sitter här.

204

Samedag IX

Victoria HarneskTack så mycket. Vi sitter här idag för att höra olika talare berätta om samefrågan och kanske framför allt om samernas rätt till land och vatten. För exakt tio år sedan togs en lag, som gjorde slut på samernas exklusiva rätt till jakt och fiske i fjällen. Tidigare var det så att man var tvungen att fråga samebyarna om lov för att få jaga och fiska i fjällen, men så är det inte längre. Den lagen som togs för tio år sedan är ett allvarligt steg tillbaka. Det man tog var samernas sista omsättningsbara tillgång. Renskötselrätten har inget kommersiellt värde till skillnad från rätten till jakt och fiske. Det där var allvarligt. Vi kommer under dagen att få höra talas om ratificeringen av ILO-konventionen 169 också och då är det viktigt att påpeka att den konventionen är en konvention för ett folk och inte för en näring.Med det så vill jag tala om hur det här kommer att gå till. Varje talare har 25 minuter var på sig och jag vill uppmana talarna att hålla den tiden för det vore synd om vi inte hann höra slutet på någons inlägg. När det är tre minuter kvar på varje talare, så kommer jag att knacka lite grann i bordet för att uppmärksamma om att tiden håller på att rinna ut.Jag sitter här bredvid Johanna Wiklund som är FN-förbundets representant.

Johanna WiklundJag företräder Svenska FN-förbundet och jag arbetar som handläggare för mänskliga rättigheter. Vi arbetar inte specifikt med samernas rättigheter, men vi är väldigt intresserade av samefrågan. Jag delar på ordförandeskapet här med Victoria. Vi kan väl inleda då med den första talaren som är professor Hugh Beach. Så är det docent Staffan Källström, doktor Anne-Li Lindgren och författaren Tomas Cramér. Vi hälsar professor Hugh Beach välkommen som kommer att kritiskt redogöra för reservatet Lapponia, som består av gamla nationalparker. Varsågod.

Hugh BeachTack så mycket. På 25 minuter kan jag inte göra så mycket mer än kanske redogöra för vissa viktiga frågeställningar, som hör ihop med just utnämningen av världsarvsområdet Lapponia. Som ni hör är jag både förkyld och amerikan och då hörs det lite annorlunda, t.o.m. för mig själv. Men jag gör så gott jag kan.1996 utnämnde UNESCO det nya världsarvsområdet Lapponia i norra Sápmi. Det är ett område som innefattar flera nationalparksområden, Padjelanta, Sarek, Stora Sjöfallet och också några naturskyddsområden (Muddus är en nationalpark). I alla fall är det ett sammanhängande stort område. Vi har en overhead som visar vilket område det gäller. Vad jag vill påpeka är att samma områden ingår i Sveriges samebyar, alltså där renskötseln får bedrivas. Det innebär att Lapponia-området sammanfaller med åtminstone, jag tror att det är, uppåt åtta olika samebyar, fjällsamebyar och också några skogssamebyar, Gällivare skogssameby, t.ex.

205

Det viktiga att komma ihåg, när det gäller Lapponia, är att det finns flera världsnaturarv i Sverige, Drottningholm är ett världsnaturarv. Det som är specifikt märkligt med Lapponia är att det blev utropat till världsnaturarv på grund av två skäl, inte bara kulturellt skäl utan också av naturskäl men båda tillsammans och det kallas för dual site på engelska, alltså utmärkande båda, jag läser upp motiveringen: "Området är geografiskt, biologiskt och etnologiskt unikt och framstående och innehåller naturfenomen av exceptionell skönhet samt utgör en viktig naturmiljö för bevarandet av biologisk mångfald. Vidare är området sedan förhistorisk tid befolkat av samerna och utgör ett av de bäst bevarade exemplen på ett nomadområde i norra Skandinavien. I Lapponia finns boplatser och betesmarker för stora renhjordar, vilket anses vara en sedvänja som en gång i tiden var mycket vanlig och som kan härledas till ett tidigt stadium av mänsklighetens ekonomiska och sociala utveckling."Jag vet inte om jag som antropolog precis skulle hålla med om deras 'olika stadier av mänsklighetens utveckling', men i alla fall, det viktiga här är ju att inse att det är en 'dual site'. Det är både på grund av naturskönhet och märkligheter men också att det finns ett samiskt kulturlandskap där. Det finns bara, tror jag, tre andra så kallade 'dual sites' i världen, två av dessa är i Australien och en i Nya Zealand. Båda i Australien har med områden där aboriginerna är med och den i Nya Zealand, har med områden där maoribefolkningen är med och som utgör kulturelementen i dessa områden. I viss mån är det så att bevarandet av naturintressen och samernas egna intressen går hand i hand och visst gör det det i mångt och mycket, men inte hela tiden och det finns vissa viktiga aspekter, som jag tycker man bör nu ta upp. Jag hoppas att de kommer fram i diskussionen. Först och främst är det: Vems natur är det som man nu ska bevara? Är det de svenska fjällen? Är det Sápmi? Den natur vi ska ha, ska den ha 200 vargar, ska den ha 500 vargar, ska den ha 2 vargar eller ska den ha 50 vargar? Vad är naturligt för området t.ex.? Som ni vet finns det ingen kommun i hela Sverige, där samerna är i majoritet. Det innebär i detta svaga politiska läge, där samiska rättigheter har blivit på något sätt falskeligen omvandlade till att vara privilegier, inte bara i lagstiftningen, då är det så att om samerna på något sätt blir kända så är det som kriminaliserade. Man läser i tidningen, särskilt i Norrbottens tidningar, hela tiden att samernas renskötsel förstör de svenska fjällen, överbetning, trampar ner, det är samerna som skjuter alla rovdjur, som är skyddade. Det är samerna som förstör biologisk mångfald etc., etc. I den situationen är det väldigt farligt, samerna är i en väldigt ömtålig situation för deras rättigheter kan snabbt ryckas undan och inte bara exproprieras utan också konfiskeras. Det senaste fallet vi hade var just med småviltsjakten, där det inte är fråga om expropriation och det är inte fråga om 'due process and just compensation', alltså det var fråga om ren konfiskering. Sådant kan hända.Och vad händer i en dagssituation, som är nu, där samisk renskötsel har pressats och pressats och pressats till att vara mer och mer rationell, där man rationaliserats något enormt? Det innebär att för att bedriva en modern och rationell renskötsel idag, så

206

krävs det viss teknologi. Visst den finns, man fraktar renar i lastbilar, man måste frakta dem numera till särskilda EU-godkända slakterier, flyttvägarna på mark är förstörda, man får inte ha s.k. buskslakt, som man brukade ha. Man måste driva en väldigt rationell renskötsel, som innebär att man ofta använder helikopter, man kanske använder snöskoter under vintern, vissa samebyar kör motorcykel under barmarksperioden. I viss mån kommer de här sakerna i kläm, när ett område som är utnämnt till ett naturskyddsområde vill ha en orörd natur. Då uppfattas den här typen av renskötsel lite grann som: Ja, visst, vi måste ha kultur här, vi måste ha samer här, men det får vara någon måtta med den typ av renskötsel. Den högteknologiska renskötseln är inte samisk kultur och som vi har uppfattat det, enligt svensk lag, är samisk rennäringslag baserad på att man ska ge samerna särskild rätt till land och vatten för att bevara deras särpräglade kultur. OK, det låter bra, men baksidan av samma mynt, the flip-side of the coin, som vi säger på engelska, är att i den mån man anser att samerna då frångår sin s.k. naturliga, samiska kultur i samma mån bör deras rättigheter, eller vad vi nu kallar för privilegier, avlövas, så att renskötare som far omkring med snöskoter och åker helikopter och använder sig av GPS och GSM osv. tycker vi illa om. Är det därför vi har gett samerna särskilt särpräglade kulturrättigheter för att ha betesrättigheter i Sverige åt sina renar i fjällen? Då börjar vi få problem och inte bara det utan särskilt fokuserar vi på Lapponia. Det är många olika intressen, det är naturintressen, det är kulturintressen och så är det turism och alla möjliga olika intressen och de går inte hand i hand. Samebyarna själva har tillsammans tagit initiativ och fyra har kommit tillsammans och utformat ett väldigt fint och stort samebyarnas Lapponia-program. Jag har tyvärr bara den icke publicerade, men det här kan man få tag på på nätet, väldigt genomtänkt och väl utfört. Alla som är intresserade bör ta sig en titt på det här. Kommunerna, Gällivare kommun, Jokkmokks kommun, har sedan gått ut och gjort sitt eget Lapponia-program, kanske 50% av det är nästan taget från det här programmet, men i mycket av det är samerna och kommunerna överens, men inte helt överens. Så det finns inom Lapponia en viss, kan man säga, explosiv fara här som sätter naturvårdsintressen kontra samernas intressen, trots att de har så väldigt mycket gemensamt och det är synd. Jag vill bara påpeka ett exempel som ett tankeexperiment på vår egen syn på vad natur är och vad som är naturligt. Vi läser t.ex., vi kan titta på statistik som visar att renskötseln idag är subventionerad av 178% av sin produktion genom olika bidrag, rovdjursersättning först och främst, ett enormt stort bidrag till rennäringen, påstås det. Och så är det en massa annat.En ren, som är riven av rovdjur, då tycker man: staten kommer in och ger ersättning för den rivna renen. Nu har man hittat på en ny modell, att man ska inte ge ersättning för varje riven ren utan man ger ersättning i stället för det antal rovdjur och föryngringar, som finns i fjällvärlden. Och sedan har staten med Naturvårdsverket och samebyar kommit överens om den typen av rovdjurspolicy som ska vara. Då staten har begärt att det ska bli så, har staten dock inte alls med full kompensation

207

finansierat det som det skulle kosta. Bortsett från det vill jag bara ta upp idén om staten som betalar rovdjursersättning eller ersättning till samerna för att det finns rovdjur. Detta belopp – och det är ett ganska kraftigt belopp – räknas med i de här 178% av produktionen, som rennäringen ger och då får man alla svenskar att tycka: Att ja, renskötsel är ju bara någon sorts skyddad verkstad, hobbyverksamhet som vi skattebetalare egentligen betalar för att samerna kan leka renskötare. Egentligen hade det varit mer än rationellt om vi inte alls hade någon renskötsel, kan man tänka sig. En gammal rätt får dock klart nyttjas med moderna medel.Men om man tittar lite mer på det. Det här stora beloppet för ersättning ser vi kanske först och främst som naturligt, att rovdjur river renar och då är det visst trevligt och bra och beundransvärt av staten att gå in och betala renskötarna som har drabbats av den här naturliga katastrofen, en olycka, nästan som oväder, som en beteskatastrof som staten går in och betalar. Men är det verkligen så? Om man tittar på reglerna nu för jakt och möjligheten för renskötare att skydda sina renar mot t.ex. rovdjursattacker, är det för det mesta omöjligt för en renskötare, att skydda sin egendom. Jag kan inte läsa upp alla paragrafer men man får inte följa efter rovdjur, man får inte försvara sig från första angrepp, man ska bara stå stilla och titta på, när det äter upp renen framför sig. Man har möjlighet att agera vid ett andra anfall, om man kan bevisa att det är samma rovdjur, men man får inte följa den med skoter eller någonting sådant. Gevären, som man ska försvara sig med, får inte vara ihopplockade på samma ställe. Alltså, summan av alla de olika föreskrifterna är att det är totalt omöjligt att skydda sig från rovdjursangrepp, om man inte i förväg tar och flyttar på hela renhjorden. Om t.ex. en bonde i Skåne skulle få ersättning för att hans kor behöver föda, då får han majs eller vete eller någonting, då är det bidrag till bonden, men om samen är tvungen på det här sättet att ge mat till vargen eller till järven, till rovdjuren, då är det, som jag ser det, ett bidrag till rovdjursskötseln. Det är inte ett bidrag till renskötseln. Det beror på hur man ser på det. Men jag ser på det på det viset på grund av att numera i fjällen är det inte så att det är bara en naturkatastrof, inte bara naturligt när vargen eller järven eller rovdjur får härja som de vill för samerna är maktlösa att försvara sig själva. Det är också naturligt för renskötaren att försöka försvara sig själv, men det får man inte göra enligt lagstiftningen. Jag menar att det har gått överstyr, det är ej lika självklart nu att det här är bara en naturkatastrof. Det här är en 'legislerad' situation, som har gjort att det har blivit så här. Jag har inte alls någonting emot att staten betalar renskötarna för rovdjursrivna renar men det jag har emot är att jag inte tycker om när den summan förs över som ett argument för att visa att staten är så otroligt hygglig och betalar så mycket till renskötseln, att det blir 178% av produktion som sedan läggs rennäringen till last, när man räknar ut dess samhällsnytta.Det är flera dilemman som samerna ställs inför, när det gäller Lapponia. Ett är det här med hård press för rationalisering och sedan att samtidigt flyta över markerna som änglar som inte rör markerna. Det ska vara så skyddat. Det ska vara som Sveriges eller hela Europas sista vildmark och ändå har det varit samernas hem i över

208

tusentals år. Menar man att samerna inte har haft någon impact alls i området och dessutom inte ska ha heller. Bäst att hålla sig till skidor. Den typen av dilemma kommer upp hela tiden.Som ni vet, när det gäller det juridiska, om samerna ska försöka bevisa urminnes hävd för ett område, för att skydda en egendomsrätt för markerna, då gäller det att visa fasta gränser, då gäller det att visa ganska intensivt utnyttjande av markområdena. Men, när man ska försöka visa att man har en sorts moralisk rätt till området, då ska man visa att man inte rör den alls. Den är knappast synlig där, det är som man kallar det på engelska, ett 'stewardship argument', när man vill visa att man är den som bäst har hand om området och bevarar det i sitt naturliga skick, då ska man ha kontroll över det. Då ska samerna visa sitt bra förmyndarskap över området genom att inte ha den minsta impact på det, men däremot ska de enligt lag visa att de har urminnes hävd på det, då har de verkligen haft impact, och förmågan att kunna visa det långt tillbaka i tiden med fasta gränser och intensivt arbete. Så det är en väldigt märklig sits, inte bara när det gäller Lapponia och det kommer att ordas ännu mera polariserat och fram till sin paradox, menar jag, genom att titta på problematiken genom Lapponia. ILO 169 godkänner nomadism.Jag kanske bör stanna där och ta itu med frågor senare. Från samernas perspektiv kan mycket… Man har eko-allting, man har ekomjölk och man kan också ha ekokolonialism eller e-colonialism, kan man säga. Det innebär att man använder ekologiska argument för att ha ny styrningsmekanism. Visst, att säga något emot ekologi är som att svära i kyrkan eller banka på Moder Jord eller någonting sådant. Det vill jag inte alls. Jag är mycket för bra ekologi osv. men att vad som händer… Ta t.ex. det historiska perspektivet i Norrland. Timmerindustrin har gått fram enormt kraftigt och varför är det så att det finns en liten kil i Lapponia-området, som är vitt på kartan? Nu står det Stora Sjöfallet över det, men det är en liten kil där, som inte är i parken, Lapponia. Det är därför att de har dämt, vattenfallet är dämt 11 gånger. Så det får inte vara med. Det är definierat så, det ska inte vara med, men annars är det sammanhängande. Stora Sjöfallet blev nationalpark 1909 men har dämts bort, en intresseförintelse som även Lapponia kan sägas innebära mot samernas starka ställning enligt besluten 1909.Alltså enorma, stora, exploateringar på gång och sedan efter att samernas betesmarker har krympt då kommer man och säger: Titta, vad fruktansvärt dålig renskötsel ni har! Ni håller på att trampa upp markerna. Helt ekologiskt fel! Det är ganska 'hypocritical', tycker jag. Jag vet inte vad man säger på svenska, ja, hycklande, kanske det.

Victoria HarneskTack, Hugh Beach. Jag kommer själv från en renskötande samefamilj i just Lapponia-området. Det är särskilt intressant att lyssna på det här. För dem som vill ställa frågor, så finns det tid för det efter det att samtliga talare är färdiga, alltså vi sparar alla frågor till slutet. Ambitionen är att vi ska vara färdiga här kl. 17.

209

Då ska vi ta och lämna över ordet till Staffan Källström, som har tittat närmare på hur samefrågan behandlas bl.a. i riksdagen i den avsaknad av etik och moral, som man kan känna finns i konkreta myndighetsbeslut. Stämmer det?

Staffan KällströmInte riktigt. Jag har inte tittat på hur det har behandlats i riksdagen utan min närvaro här betingas av en helt annan sak.Mitt bidrag till den här diskussionen är att peka på hur en svensk tradition inom rätt och juridik, den s.k. rättsrealismen eller hägerströmianismen, har haft betydelse för kopplingen mellan rätt och politik under svenskt 1900-tal och därmed också indirekt kan tänkas ha haft betydelse för diskussionerna om samernas ställning i det svenska samhället under samma tid.Alltså, i vilket rättsligt, politiskt sammanhang är samefrågan insatt? Det är i denna kontext, som mitt anförande idag kommer att handla om.Jag ska börja i det svenska 1930-talet. En höstdag i mitten av 30-talet, så tar en svensk politiker tåget från Stockholm till Uppsala och knackar på i ett hus på Floragatan. Han välkomnas med kaffe av husets värdinna och han sitter och pratar en stund med värden och så återvänder han till Stockholm. Mannen, som reste tur och retur till Uppsala den här dagen var en av det samtida Sveriges mest omtalade intellektuella och politiker. Han hade just blivit invald i Första kammaren på socialdemokraterna men han var också professor i internationell ekonomi. Hans namn var Gunnar Myrdal. Den person han sökte upp i Uppsala var den nyligen avgångne professorn i praktisk filosofi Axel Hägerström. När jag drygt 40 år senare frågade Gunnar Myrdal varför han åkte till Uppsala den dagen, så sade han ungefär så här. "Jag åkte till Uppsala för att få Hägerströms välsignelse och när jag återvände till Stockholm, så var jag säker på att jag hade blivit välsignad."Varför ville en aktiv socialdemokrat, tillika en av det spirande Folkhemmets arkitekter, bli välsignad av en professor i filosofi? Jag ska återkomma till detta men först förmedla ytterligare en bild från tidigt svenskt 1900-tal, från andrakammarvalet 1928, det som gått till historien som kosackvalet. Den politiska högern hade då hotat med invasion om ryska trupper om socialdemokraterna fick makten i landet. Den socialdemokratiska propagandan å sin sida gick ut på att kräva rättvis fördelning av landets tillgångar. Socialdemokraterna skickade denna höst ut en av sina riksdagskandidater för att motarbeta den borgerliga propagandan. Han var professor i civilrätt i Uppsala och hette Vilhelm Lundstedt. Han kommer en dag under valrörelsen till det lilla samhället Skutskär i norra Uppland. Dagen därpå så kunde man se ett referat av talet han höll i tidningen Socialdemokraten. Han säger så här: "När man på motståndarsidan hojtar om vårt angrepp på äganderätten, så kan vi ta detta med största ro, ty det finns ingen äganderätt och har i alla tider aldrig funnits någon äganderätt. Hela begreppet är blott en fantasiprodukt, logiskt otänkbart i verkligheten."

210

Och så avslutar han med orden: "Det finns över huvud inga rättigheter." Den som lyssnar lite ouppmärksamt på det här talet kanske kunde få för sig att Lundstedt med de här avslutande orden "Det finns inga rättigheter" menar ungefär att de besuttna har lagt beslag på landets rikedomar och ni arbetare har inte fått ta del av dessa, rätten att äga har kommit att förbehållas de rika. Han menade inte så. Han menade exakt vad han sa: Det finns inga rättigheter.Jag ska försöka sätta in detta yttrande i en kontext som ger en mening, vilket inte bara omfattar den rättsfilosofiska eller juridiska bilden utan också den politiska aspekten. Jag ska också visa vilken betydelse som denna och besläktade frågor om rättigheternas innebörd får i det begynnande Folkhemmets tid och som i stor utsträckning kommer att prägla mycket av svensk politik under 1900-talet, Folkhemmets tid som var de sociala ingenjörernas tid. Frågan om de juridiska rättigheternas innebörd var en central fråga i den politiska debatten, kan man säga, under hela 20- och 30-talet. Ytterst handlade det naturligtvis om huruvida den uppåtstigande socialdemokratin skulle hantera kraven på socialt och politiskt utrymme för ett större antal människor och en annorlunda fördelning av landets rikedomar, samtidigt som man hade att ta hänsyn till de gränser som de demokratiska institutionerna sätter, i varje fall så länge som man vill agera som ett reformistiskt parti och inte sträva att ta makten genom våld. Förr eller senare så kommer man naturligtvis till frågan om inskränkningar, utvidgningar i lagstiftningen som stöttar de mål som man strävar efter att uppnå. Frågan om begränsning av den privata äganderätten var en sådan viktig fråga som inte bara hade en rejäl utan också en stark symbolisk innebörd och det blev också en av de viktigare stridsfrågorna alldeles i början av socialdemokratins långa maktinnehav som började 1932.I en av Tage Erlanders memoardelar drar sig den förre statsministern till minnes diskussionen kring äganderätten på 20- och 30-talet. Han talar om hur viktigt det var att man kom bort från föreställningen om äganderätten som okränkbar och att man i stället kunde se frågan om äganderätten instrumentellt, dvs. som ett sätt att påverka samhällsutvecklingen i den riktningen som partiet önskade.Men dessa idéer kring en ny syn på äganderätten växte naturligtvis inte fram i ett vakuum. Förutom att det fanns ett starkt ideologiskt betingat önskemål att ge den här frågan politisk tyngd, så fanns det också bakom den politiska retoriken en strävan hos socialdemokratins ideologer att ge problemet intellektuell och politiskt godtagbar lösning. Det fanns med andra ord en strävan att förankra diskussionen om äganderätten i en vetenskaplig diskurs, vilket i det här sammanhanget betyder en filosofisk eller rättsfilosofisk kontext.Samma år som kosackvalet äger rum, publicerar Östen Undén en artikel i en akademisk tidskrift, som är tillägnad just professorn i filosofi Axel Hägerström. Jag ska inte här gå in på Undéns argumentation utan jag ska bara lyfta fram en aspekt. Äganderätten är, säger Undén, en diktion, äganderättsbegreppet kan på sin höjd användas som en hållpunkt för tanken och det är den praktiska användbarheten, som

211

avgör, så är det. De som således hävdar att det finns en äganderätt, oberoende av vad den politiska majoriteten bestämmer är begreppets innebörd, har helt lämnat verklighetens värld. I praktiken betyder det att ett begrepp som äganderätt helt bestäms av den politiska majoritetens vilja. I praktiken betyder det också naturligtvis att äganderätten, som kom att behandlas i domstolarna, blev ett instrument för den politiska makten. Det lämnar t.ex. utrymme för expropriering av privat egendom, om det ligger i den politiska majoritetens intresse. Det finns ingen rätt oberoende av makten att hävda, det finns ingen rätt oberoende av makten att hävda den.Den här slutsatsen kom att bli central och den är viktigare än man tror för hela det svenska politiska etablissemanget under 20-, 30- och 40-talen.Man kan göra en lite vidare aspekt, själva samefrågan till det svenska samhället på 1900-talet. Om man går ytterligare ett steg och ser det ur en vidare aspekt, så kan man se den här processen som äger rum inom ramen för den politiska filosofiska kontexten i det svenska 1920-talet och 1930-talet som uttryck för det som sociologen Max Weber kallar det sociala livets rationalisering. Alltså, rationaliseringen av värden som han menade kunde iakttas på olika kulturella vetenskaper, inte minst sociala områden, och en effekt av den här rationaliseringsprocessen är, enligt Weber, att de traditionella, religiösa mönster som individen tidigare har anknutit till nu, har övergetts eller håller på att överges till förmån för en mer rationell världsbild.Detta leder i sin tur till att människan kan förvandla världen efter sina önskningar. Det moderna perspektivet innebär ett medvetande om den historiska processen, att allt är föränderligt och att allt kan ändras. Tidigare oöverstigliga hinder i form av traditionellt bestämda regler, beteendemönster, rättigheter och vad det nu handlar om, betraktas som konstruktioner av människor och därför också kan förvandlas och förändras av människor.Gunnar Myrdal, som var en av Hägerströms trognaste lärjungar, sade vid ett tillfälle, att 'Hägerström tilltalade dem som ville ändra på saker och ting'. Det var nog detta som var en av de stora sakerna med Hägerströms filosofi som kunde användas av de sociala ingenjörerna på 20-, 30- och 40-talen. Man kunde ändra på saker och ting utan att behöva ta hänsyn till en massa tjafs om äganderätt, rättigheter och sådant.Men varför just Hägerström? Ja, alla intellektuella på 30-talet att räkna med läste Hägerström, menade Gunnar Myrdal och det var säkert så. Han räknade naturligtvis sig själv till de intellektuella som läste Hägerström. Man kan väl säga att Hägerströms idéer uttryckte den här, ska vi säga, rationaliseringsprocessen som Max Weber talade om. Rationaliseringsprocessen invaderade den ena vetenskapen efter den andra och inte minst filosofin. Det var ju inte någonting som bara präglade den svenska verkligheten. Så såg det ut i hela Västeuropa och Nordamerika. Det är inte orimligt att påstå att hägerströmianismen eller Uppsala-filosofin, som den också kom att kallas, blev den intellektuella förankringen för många politiker i mellankrigstidens Sverige. Här finns ju många dimensioner att ta hänsyn till vad gäller inflytande. Vilhelm Lundstedt, professorn som talade i Skutskär, spelade aldrig

212

någon större politisk roll, när han kom in i Första kammaren så småningom men hans insats i den svenska juristutbildningen har varit mycket betydelsefull. Jag har mött jurister, som talat om hur Lundstedt och hans lärjungar präglade deras syn på rätten under 30- och 40-talet, den instrumentellt politiska synen på rätten och rättigheterna som är så framträdande för den här uppfattningen förmedlades till nya generationer av jurister.Utrikesminister Undén å sin sida hade en central position i svensk, socialdemokratisk politik under ett halvt sekel och hans syn på den juridiska rätten, som också var så här instrumentellt politisk kom därför också naturligtvis att prägla den förda politiken. Jag ska inte här gå närmare in på Hägerströms filosofi men bara konstatera att den hägerströmska s.k. värdenihilismen, kan sammanfattas i ett antal teser som man kan säga återkommer hela tiden när man diskuterar Hägerström och hans betydelse. – För det första: Det går inte att slutgiltigt avgöra mellan existerande idéer om rätt och orätt. Alla sådana idéer sägs ha bestämd och specifik och social historisk, kulturell kontext. Vad som är rätt inom en kultur kan vara orätt inom en annan. Moralen är en produkt av samhället. Vi känner fruktan av olika slag för att bryta mot moralen och därför efterlever vi den liksom vi efterlever lagarna.– För det andra: Det finns inga värden oberoende av den som har makt att hävda dem. Alltså det finns ingen rätt oberoende av den politiska maktens möjlighet att hävda den här rätten. Det finns inget sammanhang, där rättvisan är objektiv. Det finns bara instrumentell rättvisa. Nu utgick Hägerström från just moralföreställningar, han var professor i moralfilosofi bl.a. och det var det som var hans grund men den föll snabbt över från moralen till juridiken, bl.a. i hans lärjunge Lundstedt. Hägerström själv återkommer ständigt till rättsföreställningar, som han menar är metafysiska och därmed definitionsmässigt ovetenskapliga. En av Hägerströms viktigaste angreppspunkter har viss relevans också för den här dagen, nämligen hans kritik av idéerna om s.k. naturliga rättigheter. Kan man, frågar sig Hägerström, tänka sig rättigheter, att de kan existera oberoende av en rättsordning som kan garantera deras position i verklighetens värld? Vad är t.ex. äganderätten värd om den inte kan relateras till rådande rättsförhållanden och den makt som utövas av domstolarna? Alltså rättigheterna kan inte ses isolerade från sitt sammanhang. Rättigheter oberoende av en social och rättslig organisation, ett straffsystem t.ex. är av det skälet något otänkbart och rätten i ett samhälle vilar helt och hållet på den samhällsordning, som har makt att hävda den. En politisk gruppering som vill bygga ett nytt samhälle måste alltså konstruera om rätten och på den vägen få till stånd en ny rättsuppfattning bland medborgarna. Eftersom det inte finns några rättigheter som alla utan invändningar kan enas kring – endast politiskt bestämda – så innebär samhällsomvandling att man ger rättigheterna en ny innebörd. Konkret kan detta ta sig uttryck t.ex. i en artikel, som Myrdal skrev på 30-talet, som handlar just om hur man ska se på äganderätten. Han diskuterade det aktuella

213

bostadsförsörjningsprogrammet, det behövdes många nya bostäder, folk flyttade in till städerna osv. Det var en stor förflyttning från landsbygd till stad. Den arkitekt som planerar ett sådant här område tycker att det är jättebra, om han har tillgång till så mycket mark som möjligt, alltså ett stort område garanterat för rationellt bostadsbyggande. Vad ska man göra med folk som vägrar att flytta på sig? Arkitekten som sådan behöver ju inte ha något emot privat äganderätt, han finner emellertid att denna rätt inte står i någon rimlig proportion till samhällsvinsten, vilken skulle bli större om ägarstrukturen var en annan, alltså föreslår arkitekten socialisering av marken.Vi hörde Hugh Beach tala tidigare om samhällsnyttan. Det är precis det som det handlar om här. Samhällsnyttan kräver att man ska kunna bygga rationellt för många människor, det ligger i de flestas intresse enligt den politiska majoritetens uppfattning. Då betyder det som man såg som rättigheter ingenting, även om de har etablerats tidigare. Även om man har köpt sitt hus utifrån lagliga förutsättningar så är det så att i den här situationen så bestämmer den politiska majoriteten vad det är som ligger i samhällets intresse.Det är alltså inte svårt att tänka sig då att folkhemsbygget och den sociala ingenjörskonsten kunde hämta inspiration från den hägerströmska tankevärlden. Idéer om en absolut rätt är ju oförnuftiga och hit hör ju också sådana saker som hävdvunna rättigheter, tradition, sådant som är intimt förknippat med samefrågan. Vad som nu gäller är vad som är bra för samhället i sin helhet, alltså inte vad som gagnar en specifik samhällsgrupp. Resultatet blev på något vis en expertkultur, som ersätter förlegade traditioner, religion och föreställningar om rättvisa utifrån den värdenihilistiska tesen, att vi inte har möjlighet att skilja den ena värdeståndpunkten från den andra i en objektiv mening så vi kan konstruera någon typ av föreställningar som är passande för det samhälle, som vi lever i, som den politiska majoriteten har att regera.Hur ska man då sammanfattningsvis se relationen mellan filosofi och samhälle under svenskt 1900-tal och framför allt svensk mellankrigstid? I vilken utsträckning kan man säga att den hägerströmska filosofin haft en praktisk betydelse för det svenska samhällsbygget och de frågor som diskuterats, t.ex. samefrågan? Något har jag antytt här: Äganderättsfrågan som är den avgörande brytpunkten i den politiska debatten och den därmed sammanhängande frågan om juridikens eventuella politisering. Hägerströms syn på värdeföreställningar, som i första hand tillhör känslornas sfär men inte har med en objektiv verklighet att göra. Vidare den politiskt vetenskapliga elit som samlas i regeringskansliet, när det långa socialdemokratiska maktinnehavet tar sin början 1932. Aldrig har överströmningen från universitet varit så stark som under början av 30-talet. Därtill Hägerströms eget medborgarideal, alltså den upplyste individen som tror på rationella lösningar av samhällsproblemen. Det kan knappast råda någon tvekan om att Hägerströms idéer i en eller annan mening påverkar samhällsklimat och underlättar för det sociala livets ingenjörer och detta alldeles oavsett om sådana som t.ex. Per-Albin Hansson eller Gustav Möller till

214

skillnad från Undén och Myrdal läste Hägerström. Det var inte på den officiella politiska nivån som rationaliseringsprocessen fick sitt tydligaste genomslag, härskade i den politiska retoriken, utan i departementets inre arbete, i ämbetsverk, i domstolar och i andra samhälleliga institutioner, t.ex. de som hade hand om samefrågan. Man kan säga rent generellt att även om man inte direkt kan påvisa att hägerströmianismen fick betydelse i ett enskilt fall, i en enskild regeringsproposition eller liknande, så kan man ändå med stor säkerhet vara förvissad om att den kom att spela en stor roll i skapandet av det samhällsklimat som möjliggjorde det sociala livets rationalisering.Jag vill också avslutningsvis säga att det faktum att hägerströmianismen kom att få stort genomslag i svensk juridik naturligtvis också måste kopplas till allmänt specifikt svenska faktorer, t.ex. att det funnits en lång svensk tradition, att den juridiska rättstillämpningen kopplas till politiska organ redan före Hägerström och dessutom det faktum att det var en vanlig karriärväg för domare att gå från departement till domstol. En annan inte specifik svensk faktor i sammanhanget som är viktig är att notera att just när det gäller synen på samernas rättigheter, så är det mycket utbredda föreställningar kring raser och rashygien i början av 1900-talet och de spelar säkert en viktig roll, när det gäller uppfattningen av samerna. Samerna inrangerades i det schema för rasernas inbördes förhållande och egenskaper som rastänkandet byggde på och Sverige var ju världens ledande nation på 1920-talet, när det gällde att fastställa skillnader mellan vad man trodde var olika raser. Svenskarna hörde t.ex. till den nordiska rasen medan samerna kopplades ihop med mongoler. På rasernas rankstege intog mongolerna en mycket blygsam roll. Till detta kom också under slutet av 1800-talet och i det begynnande 1900-talet den s.k. socialdarwinismen, som också Hägerström var påverkad av, dvs. tanken att Darwins idéer om kampen för tillvaron i naturen också kunde överflyttas på mänskliga samhällen. I det perspektivet hade samerna spelat ut sin roll och skulle försvinna i konfrontationen med den svenska rasen och kulturen. Så såg man det på 1900-talets början.

Victoria HarneskTack så mycket, Staffan Källström. Då går vi vidare till Anne-Li Lindgren, som har synat bilden av samerna i massmedia.

Anne-Li LindgrenNärmare bestämt kommer jag att prata också om 30-talet. Bilder av samer i skolradion på 1930-talet, konstruktioner av nationell identitet, inkluderingar och exkluderingar. Jag har alltså studerat skolradion. Vi fick ju en nationell rundradio i Sverige på mitten av 20-talet och redan från början, så insåg man att barn var en viktig målgrupp att nå ut till, så man började att göra barnprogram redan från starten. Men man insåg också att skolan, folkskolan, den gemensamma bottenskolan, kunde använda sig av radion som ett sätt att få en gemensam bottenskola över hela landet,

215

som ett sätt att nå ut till alla elever över hela landet, med samma röst, samtidigt, som en enhet. Men i den här konstruktionen av en svensk, en speciell svensk identitet, så hade man också behov av att förhålla sig emot någonting, de andra, dem som vi inte var och där var samerna en sådan grupp, zigenare var en annan grupp. Men det fanns också beskrivningar, t.ex. Sten Bergman och Sven Hedin och deras resor som det pratades väldigt mycket om. Det var alltså folk i främmande länder, det var Sydeuropa, Sydamerika och hur de här programmen beskrev de här befolkningarna har jag bl.a. jämfört med hur man då beskrev samerna. Det är det som det här kommer att handla om.Jag vill också säga att skolradion sändes inte bara för skolorna utan det sändes i den vanliga rundradion fast på eftermiddagen, så om man ville lyssna hemma, så kunde vem som helst slå på de här radioprogrammen och lyssna på dem, så det här var inte något som var exklusivt för skolan, även om målgruppen var specifikt folkskoleelever. Man gjorde också speciella skolradiohäften med fotografier och med presentationer av programmen, som eleverna skulle titta på innan de lyssnade på programmen, som varade i ungefär 20–25 minuter och sedan skulle man diskutera programmen i efterhand. Det fanns alltså ganska medvetna idéer om att om vi får barnen att prata annorlunda, så får vi dem också att tänka annorlunda. Det här är också en del av det här svenska folkhemsbygget. Man pratade mycket om att man skulle få in nya personligheter ute i landet, ute i skolorna, man skulle få in nya idéer. Vad var då det här nya? Ja, det var väldigt kopplat till den socialdemokratiska folkhemsvisionen, vilket är väldigt intressant, eftersom man egentligen inte har kunnat visa hur det socialdemokratiska i de här folkhemsvisionerna kunde få ett sådant snabbt genomslag, som de har fått i Sverige. Jag tror att skolradion är en del av hur det här kunde gå till, hur det kunde ske med en sådan omfattning så pass snabbt som det gjorde. Det här är också ett material som ingen har tittat på faktiskt, innan jag hittade det här i arkivet. Nu är det ju inte så att alla program finns kvar, däremot så finns nästan alla manuskript kvar, så jag har alltså studerat det här från texter.Jag vill också inledningsvis säga att jag utgår från en ganska speciell syn på språkets roll för att formulera identiteter, för att formulera föreställningar, för att formulera känslor hos befolkningen. Alltså hur vi ska uppfatta dem vi själva är, sker ganska mycket via språket och vilka föreställningar som skapas via språket och därför är det också ett viktigt studiematerial, anser jag. Det är inte bara språket som retorik, som alltså ligger här uppe, utan det är någonting som vi också använder med att bearbeta varje dag som individer. Det är mer på den nivån som jag har min utgångspunkt.Om man då tittar på ett sådant här motiv på 30-talet, som var väldigt vanligt och som man faktiskt också ser i utställningen här utanför med Vega-expeditionen i slutet på 1800-talet men sedan också med Hedin och Sten Bergman. Det är ju resan, det är en sådan här viktig kulturell markör, kan man säga, man byggde väldigt många

216

berättelser, väldigt många framställningar just kring resor. Man använde resan som motiv. Då kan man ju fråga sig på vilket sätt framställdes resorna. Var de hot eller möjligheter? Och i så fall för vem? Det är också en sådan här grundläggande frågeställning, som jag har haft, när jag har gått igenom det här materialet.Ungefär hälften av skolradioprogrammen från 1935, som jag har specialstuderat, handlar på något sätt om resor. Det var också mycket vanligt i folkskolans barntidning, som idag heter Kamratposten och som har funnits sedan 1892. Det är också ett material, som jag har studerat från det här perspektivet. Det var också vanligt i Hemmets Veckotidning, äventyrsböcker, även i den allmänna radions utbud, det var ofta de här exotiserande resorna, Sten Bergman osv., reseskildringar, som var en populär genre på 30-talet, naturbeskrivningar om Sverige. Här har man framför allt visat hur man har beskrivit naturen för att skapa föreställningar om att vi är av individualitet men också om demokratin. Här är t.ex. semesterresan en viktig resemetafor, alltså semesterresan skulle göra Sverige till allas egendom. Det är också viktigt då hur man t.ex. beskriver samerna och fjällen och fjällnaturen. Det här kommer jag att prata mer om snart. Det var alltså en del av en allmän demokratisering, nu hade alla fått rösträtt men de skulle också ha rätt till att resa och utforska sitt eget land. I det här fanns ett budskap om att Sverige var till för alla, fjällen och naturen var till för alla och bl.a. Svenska Turistföreningen var väldigt pådrivande och väldigt aktiv i att lansera de här idéerna.Men det är faktiskt också en ny hjälte vid den här tiden och det var ju upptäcktsresenären. Det var inte bara Sven Hedin men han är väl arketypen för det här. Han var ju också en speciell sorts upptäckare. Han reste ut i världen och upptäckte det okända och det var i vetenskapens tjänst. Det var alltså en speciell form av upptäckter, som man premierade med det här pratet om resan. Sedan fanns det också i skolradion en väldigt speciell kategori och det var barn, som var upptäcktsresanden fast de reste ju inte ut i världen utan de upptäckte Sverige, det egna landet, de upptäckte restaurangköken, de upptäckte godstågsexpeditionerna och de berättade för andra barn i radion om det här, men idén, idealet var ändå att de var och kallades också för upptäcktsresanden, när de presenterades i radion.Det fanns också äventyrsböcker av alla slag, det är flygmaskiner, bilar, blixttåg och "dylika förekommer och höra nog annars till vår tid". Det här är ett citat som jag har hämtat från en skolradiokonferens, där alltså de som satt och producerade programmen tillsammans med en hel mängd folkskollärare från hela landet var med. Det visar också vilket sorts äventyr det var som man pratade om, vad det var för sorts resa som premierades här.Geografi var också ett viktigt ämne. Det fyllde ett naturligt behov hos barnen, det handlade väldigt många gånger om att beskriva naturtillgångar, Sveriges naturtillgångar, vattnet, bergen, skogen men också staden fanns med i de här beskrivningarna, de var en del i paketet. "Dylika föredrag vidgar vyerna", det fanns alltså en väldig tilltro till potentialen i de här resebeskrivningarna.

217

Det fanns också en väldig fokusering vid Stockholm. Det ena var semesterresan, den orörda naturen och fjällen men den andra var Stockholm. Om man ser på hur man vände sig till barn, så var Stockholm ett pris. Om man var med och tävlade i folkskolans barntidningstävlingar, så kunde man vinna en resa till Stockholm som pris, hela klassen kunde ofta vinna det. Likadant var det i skolradion, man vann en resa till Stockholm, så Stockholm och staden var också en sådan här idylliserad plats. Man gjorde det till en idylliserad plats men också någonting som var del av det moderna. Henrik Berglind, som var ansvarig för skolradion, sade bl.a. så här, det är citat från ett radioprogram: "Så är den stora dagen inne, alla ansikten stråla i förväntan, alla är pigga fast en och annan inte har sovit sedan klockan två på natten av fruktan att inte hinna vara i tid vid tåget. Föräldrar och anhöriga vinkar vid stationen. Det hurras. Många av barnen har inte tidigare rest tåg och ingen av dem har varit i Stockholm förr. Men nu har resan ut i världen börjat." Alltså det här visar hur man beskrev Stockholm och storstaden som något väldigt åtråvärt, någonting som alla barn skulle längta till. De här barnen skulle då få resa till Stockholm på en skolresa och det här gjorde man radioreportage om.Jag pratade om nationell identitet och inkludering. Vad var det då som var det svenska, det som alla skulle bli för någonting? Vad var folkhemsvi? Vad var det för någonting? Det kommer jag att prata om nu. Men vi ska också visa hur man hade någon slags tilltro till att radion verkligen var ett medel för att förmedla det här. Nu är det återigen citat från ett radioprogram:"Först och främst den [skolradion] låter oss känna på ett påtagligt sätt att vi alla i detta land äro en enhet. I detta ögonblick är kanske mer än 2.000 skolor runt om i vårt land som en enda väldig skolklass. Jag vet inte hur många ni blir tillsammans. Skolradion kan för er alla vara en påminnelse om att ni hör ihop liksom ni alla just nu hör en och samma röst tala till er."Det här är från den 9 september 1935, alltså den här väldiga tilltron till mediets betydelse för att skapa en nationell identitet, skapa en känsla av att vi i Sverige är på samma sätt, oavsett om vi bor på landsbygden, staden eller var vi än bor. "Från Skåne till Haparanda" var något som man slängde sig med hela tiden, att det var samma budskap som gick ut över allt. Skolradion var särskilt populär på landsbygden. Det var framför allt på landsbygden som folkskollärare tog till sig det här och ville använda det för det var ju också där man tyckte det var spännande med det här nya som skolradion innebar. I städerna var inte alls genomslaget lika stort.Sedan gjorde man program t.ex. om Kalifornien, de solkyssta apelsinernas land, och vad är det man beskriver bl.a. där? Ja, det är faktiskt rätt mycket av det svenska. Det är bonden, det är den skötsamme svensken, men det här är alltså om Kalifornien. "Var kan då få se en vacker och välskött farm?", säger han. "Här bor en svensk

218

farmare. Svenskarna är kända som duktiga jordbrukare där ute." Han är egentligen där, när han gör det här, låtsas han, fast här ser man det här 'var är man?', 'var befinner man sig någonstans?', 'där ute, där borta'. "Vi besöker flera av dem, t.ex. Andersson från Skåne, bröderna Häggmark från Ångermanland, deras tungomål röjer dem. Även när de talar engelska, hör man deras landsmåls brytning." De kan alltså inte dölja att de är de här goda genuina svenskarna. Det här handlar också väldigt mycket om hur de längtar hem och hur de längtar tillbaka och hur de egentligen vill tillbaka till Sverige.Det var flera program om Sven Hedin och hans upptäcktsresor i radion vid den här tiden. Han hade precis kommit hem från en resa 1935, så han var speciellt uppmärksammad. Jag vill också ge några exempel på hur han som upptäcktsresenär beskrevs i skolradion, bara för att ge en liten konklusion. "Under sin ungdoms djärva pionjärfärder korsade Sven Hedin många av de allra strängaste och svåraste ökenområden, som ingen förut hade vågat sig in i. Upptäckaren fullföljde sina krävande forskningar tills han funnit förklaringen. Det ville sig så väl, att Sven Hedin blev den förste vise man, som fick reda på att hans ungdoms djärva förutsägelser verkligen hade gått i uppfyllelse."Här är det alltså den vite mannen som upptäcker… Det här är ju en konstruktion, en skapelse av att det inte fanns några människor där Sven Heden var, men det fanns det ju och bl.a. så följdes han av väldigt många människor i sina karavaner men också sättet som han själv beskriver de här på visar att han hade en väldigt hierarkisk människosyn, där vissa var där uppe och andra var där nere och vissa var människor och andra vet jag inte om de hörde till den kategorin… Sven Hedin:"Det har alltid varit min princip och mitt mål att söka sådana trakter av det innersta Asien, som är okända, som bildar vita fläckar på våra kartor. Då utsätter man sig för oerhörda risker."Jag tar upp det här för jag kommer senare att visa lite om hur man sedan beskriver samerna och Sverige och ni kommer då att se skillnaden i hur det här okända, hur den här naturen beskrivs annorlunda, när det handlar om samerna.Exkludering, det andra som den här identiteten skulle skapa sig en relation till var bl.a. samerna. Ett program gjordes 1935 och hette En dag i en nomadskola av pastor Georg Bergfors. Det presenterades så här i skolradiohäftet:"Sedan lång tid tillbaka i tiden har i norra Sverige bott en folkstam, lapparna, som till härstamning, språk, försörjningssätt, seder och bruk, i högsta grad skiljer sig från landets övriga inbyggare. Själva kallar de sig samer. De har invandrat från norr och öster och ingen vet med visshet var deras vagga stått."Det här är alltså en väldigt speciell beskrivning i relation till hur det svenska beskrevs för det svenska beskrevs bl.a. med Verner Rydén, att vi germaner hade bebott det här landet i 6.000 eller 10.000 år, samma landbit, samma territorium. Vi visste var vi kom ifrån, vi visste vårt ursprung, vi var ingen främmande folkstam, som lapparna

219

beskrivs här utan vi var någonting genuint som hörde till territoriet och som hade utvecklat en relation till territoriet. Det var alltså ett väldigt intrikat sätt att lyfta fram betydelsen av ett annorlunda språk, en annorlunda kultur, annorlunda försörjningsstrategier. Man skapar alltså här bilden av en invandrare i Sverige. Det var också att man hade inget eget territorium utan samerna, lapparna, som Bergfors talade om, var utspridda i en fjällvärld, som de hade tagit i besittning och de saknade kunskap om sin historia, sade man också i de här programmen. Om man ser hur man samtidigt beskrev svenskarnas inblandning i kolonisationen av Amerika, ja, det var ingenting som svenskarna hade tagit i besittning och man hade inte annekterat något främmande land utan man hade ingått vänskapliga förbindelser och indianerna såg på svenskarna som sina bröder. Om man jämför de här beskrivningarna, så visas det väldigt tydligt hur samerna skapas som det andra här, men också zigenarna, fast inte just i radion.De delade inte den ursprungliga och grundläggande relationen mellan befolkning och territorium, som annars skrevs fram för att förstärka det svenska. Samerna var inte ett ursprungsfolk och det var också en viktig sådan här mytbildning vid den här tiden, att var man ett ursprungsfolk, som hade bebott sitt land under en lång tid, då hade man faktiskt också rätt till sitt land. Någonstans fanns det sådana föreställningar och jag skulle vilja säga emot dig lite, för mongolerna var ju också ett sådant där folk, som lite idylliserades just därför att de hade en koppling sitt territorium. De var ett ursprungsfolk och det var också indianerna, men man beskrev inte samerna på det här sättet. De visste inte om de hörde hemma i Norge, Finland eller Sverige, de visste inte var de kom ifrån, det var sådana här saker som hela tiden upprepades.Själva radioprogrammet, ja, det kunde låta så här:"Lärarinnan behövde bara ta ett steg ur skolsalen, så står hon ute på skolgården. Hon kastar en blick på armbandsuret för att se om tiden är inne. Jo, klockan är kvart över åtta. 'Uppställning', kommenderar hon. 'God morgon'. Flickorna niga och pojkarna bocka sig så att de röda tofsarna i deras mössor slår dem i ansiktet. 'Marsch in'. Vi höra intet klapprande av skor mot trä- eller stengolv utan bara ett mjukt tassande, om ett ögonblick ett prassel som då man vandrar i lingon- eller videsnår."Det här är alltså ett sätt att presentera det samiska som någonting väldigt annorlunda, om man jämför med en svensk skola, som man överhuvudtaget inte behöver beskriva för det är så självklart vad det är för någonting. Alltså olikheterna presenterades här slag i slag, det var en annorlunda rumsform, ett annorlunda uttal, annorlunda kläder, annorlunda byggmaterial och annorlunda ljud och en närhet till naturen som inte fanns annars i det här svenska. Men det fanns också likheter, men olikheter och likheter konstruerar ju varandra hela tiden. Det var en skolvardag med ljud och material. Det var en lärarinna där, det var tidsangivelser, det var uppmaningar och hälsningar. Så här fanns både det som var likt men också det som var väldigt olikt. Sedan säger Bergfors:

220

"Den skola jag just nu tänker på är en liten lappkåta av torv." Då är det helt klart, att här är det olikheten som står i centrum. Man pratar också om den runda skolsalen, att det inte fanns fönster eller skolbänkar, osv.Man skapar också i de här programmen en föreställning om att den lapska karaktären är någonting helt annat än den svenska, det är en annan folkstam, det är någonting helt annat. Man säger lapska barn eller barn, man säger aldrig skolbarn om samernas barn t.ex. i programmen. I skolan beskrivs de i teoretiska ämnen som hängivna och intresserade men också undermåliga och ganska klumpiga, men när de kommer ut i naturen, då ändrar barnen helt beteende, då blir de snabba, skickliga, praktiska och då kan de t.o.m. styra innehållet i lektionen, beskrivs det som. Men det är en väldigt speciell beskrivning av det här. Samerna är de enda som varit i stånd att finna sin utkomst där, alltså i fjällen.Samen var i naturens våld, det var renen som i stort sett bestämde var lappen skulle uppehålla sig. Lappen måste följa med sina renar. Det här är intressant om man relaterar det till hur det svenska beskrevs. För hur var den moderna demokratiska svensken vid den här tiden? Ja, det var inte någon som måste följa naturen, som var underkastad naturen utan svensken var någon som hade kontroll över naturen, svensken byggde dammar, man elektrifierade, man byggde flygplan, man byggde vägar, man ökade kommunikationerna och det blev snabbare kommunikationer. Det var den här moderniseringsbilden, som väldigt starkt trycktes på i samband med det här andra svenska. Jag menar att det som är väldigt speciellt med det här är att det skapas nästan… Det är ingen propaganda och det är inte någonting som man säger: Titta här, vad annorlunda! Titta här, vad tokigt! utan det här byggs in som en del av en större beskrivning och det får det att framstå som väldigt vardagligt och som väldigt naturligt i någon mening. Jag tror att här kan vi också förstå det, som du pratar om, synen på naturen, vems är naturen, vem är det som ska kontrollera eller kontrolleras av naturen. Sådana föreställningar grundläggs också i språket i den här typen av beskrivningar.Det här var bara ett litet axplock, men jag får avsluta här. Jag vill bara också att den svenska naturen och det svenska natursinnet, som man så ofta pratade om, kopplades helt till civilisationen och det var sprunget av civilisationen och det var mycket mer civilisationstanke och då skulle naturen, som jag sa inledningsvis, fungera som rekreation för dem som hade blivit trötta i civilisationen men inte på det sättet som samen skulle kunna använda den. Så det var helt olika beskrivningar. Tack så mycket.

Victoria HarneskTack så mycket Anne-Li Lindgren. Då lämnar vi över ordet till Tomas Cramér, som kommer att prata om en nyutkommen bok av Lennart Lundmark. Varsågod.

221

Tomas CramérJag kan börja med att understryka den kolossalt stora vikten av yttrandefriheten. Dessa tre talare, som har talat nu här, representerar ju alla saker som man ofta officiellt försöker att förtränga och det har ju varit oerhört intressant att lyssna till dessa föredrag. Vad jag skulle vilja börja med är att visa den här bilden, som är från 1855. Då fanns ännu inte attityderna, som vi har hört tre talare tala om, utan samerna var uppskattade i Sverige. Det här är alltså Gudstjänst i Fjällkapell av Johan Fredrik Höckert. Den visar samerna jämställda med, om jag uttrycker mig så, vanliga människor. Det är ingen skillnad här utan de är fullvärdiga personer.Sedan kommer då en nedvärdering, som har mycket att göra med socialdarwinismen, som Staffan Källström talade om här. Här har vi ju då ett bra exempel på det, en svensk tidskrift 1873 och här är det alltså en totalt annan syn på samerna och det är ju den syn som dessa tre talare har beskrivit, kan man säga. Här är det alltså professor Virchow, som var medlem av Svenska vetenskapsakademien liksom Ernst Hæckel, som hade en oerhörd betydelse och införde en form av vulgärdarwinism i Sverige och dominerade den akademiska utbildningen. Här är det Virchow, som har en klav där man kan mäta och vad han gör är att han gör hjärnskålsmätning på samerna i Berlins zoologiska trädgård och dessa samer importerades från Kautokeino i Nordnorge, som tidigare tillhörde Torne lappmark och Sverige. De är importerade av Hagenbeck, zoofirman, som importerar apor och lejon osv. från olika ställen. Det är ju en kolossalt talande bild, måste man säga.Tidigare, 1855 och däromkring hade man en annan uppfattning om samerna och det berodde mycket på att samerna hade så stor betydelse för riksgränsen. Gustav Vasa ville lägga beslag på ishavskusten och då använde han ett antal lappbyar utmed ishavskusten, när Kalmarunionen hade spruckit, för att försöka komma över ishavskusten. Men det fick vi släppa i Knäreds-freden 1613 och då gick riksgränsen mellan dessa samebyar utmed ishavskusten och samebyarna i fjällen. Jag har med den här kartan, för när man talar om samer är det alltid viktigt att ha med hela området. Det var alltså samebyar här uppe som Gustav Vasa ville lägga beslag på men som vi fick avstå 1613 i freden vid Knäred. Då sades det att 'därmed ej menandes de lappbyar som ligga till fjälls'. Dem skulle alltså Sverige ha kvar. Så riksgränsen gick alltså mellan lappby vid kusten och lappby uppe i fjällen. Det här är en mycket färsk gräns från 1809 och den här är från 1751. Det är ju ganska nya gränser. En stor del av Torne lappmark gick till Finland eller snarare Ryssland. Även Kemi lappmark hörde till Västerbotten, så lappmarkerna var mycket svenskt dominerade och man hade lappskatt. Liksom dessa tre talare, som har talat här, inte är så framhävda av det officiella Sverige, så är inte heller litteraturen, t.ex. Hugh Beachs avhandling Reindeer herd management in transition, en mycket tungt vägande tjock bok, och professor Tom G. Svensson, som har disputerat på samernas rättskamp, den finns på engelska,

222

Ethnicity and Mobilization in Sami politics, 1976 och han har skrivit en monografi över Skattefjällsmålet, som gällde de här områdena i norra Jämtland. Den har också i något tecken av brist på yttrandefrihet inte blivit uppmärksammad. Det är alltså en juridisk bok, monografi över ett centralt rättsfall och den har inte uppmärksammats i juridiska tidskrifter osv. Man kan nog kanske, som Staffan Källström var inne på, ganska starkt skönja en politisk strävan bakom det här. På många ställen i samhällets toppar, så känner man en sorts vittring utan att det kanske sägs så mycket ord av vad som förväntas av olika höga myndigheter. Det finns alltså en resistens mot nya tankar här. Där har boken som heter Svenska värderingar? där Staffan Källström har skrivit och doktor Ulf Mörkenstam har skrivit, sponsrats av Röda Korset och försöker bryta upp den här resistensen. Fakta om samerna är nog egentligen ganska kända, nedvärderingen, som vi har talat om, men man vill liksom inte erkänna det där riktigt ändå.Det här seminariet har ju en titel som syftar på jakt och fiske och jag tänkte därför att jag skulle säga några ord just om det. I domen om skattefjällen 1981, som meddelades efter sex månaders muntlig huvudförhandling i Högsta domstolen, så erkänner egentligen HD samernas rätt till jakt och fiske, men Tom G. Svensson har sagt att det är en sådan invecklad fraseologi i HD:s dom så det är svårt att få fram kontentan ur den. Det möjliggjorde också för Per Unckel 1992 att göra samernas rätt till småviltsjakt och fiske till en sak för vem som helst som betalar 500 kr till länsstyrelsen. Samerna fick alltså inte längre ha bestämmanderätten över denna jakt. Men egentligen var det inte någon riktig lag utan vad det var Per Unckel gjorde var att göra en mycket dubiös omtolkning av den lag som redan fanns.Jag skulle vilja säga någonting om juridiken här. Jag menar för det första att samebyarna, som finns här i Jämtland, Härjedalen och här uppe ligger en som heter Semisjaur-Njarg, ett exempel, det är alltså en avlång by med vinterbete här nere, ända nere vid kusten och sommarbete här uppe. De blev av med en del sommarbete i Norge 1972 genom en konvention, som ändå blev mycket bättre än vad man varit rädd för, mycket tack vare Love Kellberg, som är här och som kämpade mycket för detta. Jag menar att dessa samebyar ockuperade områdena och ockupation är en källa till äganderätt. Det är en grund för äganderätt. Samerna hade då i de här köldöknarna här uppe en ökenteknik, som var överlägsen alla andras och de kunde då utan konkurrens ockupera de här områdena. Enligt min mening finns det ingen anledning, att senare underkänna denna ockupation. Om vi jämför med stora adelsdomäner, som det jättelika fideikommisset Bordsjö, som familjen Bonde har i Småland, så vilar det också ytterst på ockupation. De har haft det väldigt länge. Det är ingen som ifrågasätter att det ska finnas kvar, men när det gäller samerna så är man ganska pigg på att nagga det i kanten och på något sätt underkänna den här ockupationen-äganderätten och smuggla in främmande jägare och fiskare och eko- och etnoturister mot markägarens vilja. Det tycker jag, för min del, inte är riktigt.

223

Jämtland och Härjedalen, tillsammans med en del andra landskap, Gotland t.ex., fick Sverige genom ett krig som Axel Oxenstierna förde och det var 1645 vid Brömsebrofreden, som Jämtland och Härjedalen kom till Sverige. Då blev det en skattläggning av vissa fjäll där och det står i landshövding Hans Strijks brev 1646 att eftersom dessa lappfjäll har 'tillika med Jämteland fallit under Sverige och det har varit en finnekonge i lappfjällerne' som har visat det brev han hade fått från den danska överheten och nu begär han skattläggning av sina fjäll och då säger landshövdingen att han får skattläggning av ett par fjäll och där står det då: 'skatta för den skull tre riksdaler'. Det är alltså en skattläggning, som är precis likadan som böndernas och vanliga bönder, som har hemman har ju skattemannarätt. Det finns inget skäl, när man läser den här skattläggningen, att ifrågasätta att inte samerna också fick skattemannarätt "med djurskjutning". Men tyvärr i HD:s dom 1981 så har de inte citerat den här skattläggningen fullständigt och den hade ändå åberopats av mig genom professor Knut Bergsland, som var en av flera professorer som var sakkunniga åt mig, så där har man, tycker jag, försökt att hoppa över någonting, som är mycket viktigt. Jag menar, att den skattläggningen består fortfarande, därför att när man avskaffade grundskatterna i början på 1900-talet, då var det en jämlikhetshistoria. Bönderna fick alltså betala grundskatt, hemmansränta, för sina hemman och de tyckte att dessa statsbor behöver inte betala någon grundränta, det är orättvist att vi ska besväras med det så av jämlikhetsskäl så vill vi ha bort de här grundskatterna. Detta drogs in i frågan om militärtjänst och alla möjliga saker och då drog man bort de här grundskatterna. Men det var aldrig någonsin meningen att civila rättigheter, som var förknippade med grundskatterna, skulle komma bort. Det finns en del sådana rättigheter till urfjäll och annat som hänger ihop med gamla skattläggningar och det var aldrig meningen att sådana rättigheter skulle komma bort.Det första var alltså ockupation och det andra var skattläggning 1646. 1841 gjorde man lantmäteri på de här skattlagda enheterna, skattefjällen i Jämtland/Härjedalen och då skattlades fiskesjöarna, så de är alltså skattlagda till samerna på de här fjällen, som fick bestämda gränser då enligt det lantmäteri, s.k. avvittring, som skedde pga. 1841 års kungliga brev om bestämmande av säkra gränser för lappallmogens i Jämtlands län renbetestrakter.Det tredje skiktet i det här om samernas rätt är inrymning i lappskatteland. Lappskattelandet var en underavdelning av samebyn och enligt min uppfattning, så var det samebyn som hade ockuperat och som erkändes som ägare – det gjorde ju Gustav Vasa 1551 bl.a. här uppe och på andra ställen också och han talade 1543 också om lappgränsen. Skattelandet är alltså en underavdelning av samebyn och det ärvdes på ett särskilt sätt, som ett slags fideikommiss, så det var en av sönerna som fick rätten till lappskattelandet. Man kunde inte splittra upp det på många barn för då skulle det hela pulvriseras på ett olämpligt sätt, utan det var ett av barnen som fick inrymning, som det hette. Jag lärde mig det där i Kammarkollegium under mina åtta år där och det kallades för 'inrymning i värdskapet på skattelandet', en åborätt kallades det också för.

224

Det skedde då till stor del enligt en kungörelse 1805 av Kammarkollegium. Ett kammarråd som heter Bergström har skrivit mycket om det här med åborätten. Den avskaffades senare 1886, när man gjorde den första inomsvenska renbeteslagen och då påstod man att det gamla var egentligen lappbyar och det skulle inte finnas kvar några lappskatteland utan dem tog man kål på. Så småningom upphörde då de här inrymningarna i värdskapet. Jag menar då att den här punkten tre, inrymningarna, är nog kanske den svagaste delen av samernas rätt för dem har man upphört med för länge sedan och kanske för närmare hundra år sedan. Skulle man nu försöka realisera åborätten, då måste man gå igenom alla dödsbon under hundra år och se vilken av sönerna skulle vara den rätte åbon och det skulle bli ett oerhört pyssel att gå igenom allt det där. Så jag tycker att det är den svagaste delen av samernas rättigheter och jag tycker att Kaisa Korpijaakko och andra har med stor rätt framhållit att lappskattelanden hade en stark ställning, men det har nästan blivit lite för mycket. Man har bara velat tänka på lappskattelanden och då var det så att den här inrymningen i värdskapet som åbo på ett skatteland skedde först av häradsrätten men sedan gled det så småningom över till länsstyrelsen och då har man tagit det som exempel eller som skäl till att lappskattelanden ägdes av kronan. Men det är alldeles fel resonemang, för vem som skulle inrymmas i värdskapet kan man ju betrakta som en administrativ sak som skulle ordnas helt enkelt enligt de dispositionsregler som fanns och det var inte så betydelsefullt egentligen. En del jurister favoriserar idén om äganderätt till skatteland, kanske i medvetande om att skulle enskild same äga gammalt skatteland blir renskötseln omöjlig. Äganderätt är för sameby.Jag menar då att jakt och fiske egentligen skulle vara processbart för samerna, eftersom de har skattläggningen för djurskjutning 1646 och de har sjöar, som är skattlagda till samerna. Det är alltså fel att upplåta fiske där och även jakt till vem som helst, som betalar 500 kr till länsstyrelsen. NJA 1962 s. 392.ILO 169, en internationell konvention är en konvention för ett folk och inte för en misshandlad näring som renskötseln, den är för ett folk som har renskötseln som en symbol, som fäbodlivet för dalfolket. Det har missuppfattats av landshövding Heurgren, som gjorde en utredning som heter SOU 1999:25, där han bara har utgått från de befintliga lagarna, som är mycket dåliga och underhaltiga under det att det rätta skulle ju ha varit att utgå från ILO 169 och vad den ställer för krav och sedan utifrån det laborera om den svenska lagstiftningen beträffande samerna. Jag vet också att prominenta personer i utrikesdepartementet tycker att det hade varit mycket bättre om Sverige hade börjat som Norge och Danmark med att ratificera ILO 169 och sedan fixa till lagarna, så att det passade med konventionen i stället för att som Heurgren gå den motsatta vägen och där, tycker jag, kommit alldeles på fel spår.En noggrann analys har gjorts av dr Ulf Mörkenstam av hur staten ända sedan 1886 har hindrat samerna att själva definiera vem som är same, vilket är ett krav enligt ILO 169, att urbefolkningen ska få definiera sig själv och vilka som är med i

225

urbefolkningen, och man har också hindrat minsta autonomi. Heurgren, i sin utredning, SOU 1999:25 ifrågasätter knappast denna svenska attityd och han vill ha en gränsbestämning för kanske framför allt vinterbetet. Man ser det blå här på kartan på väggen, det är vinterbetet. Det tycker jag för min del är mycket tveksamt, eftersom ILO 169 klart erkänner nomadism. Skattefjällen, som jag nyss sade, är ju bestämda åt lappallmogen enligt ett kungligt brev 1841 'Om bestämmande av säkra gränser för lappallmogens i Jämtlands län renbetestrakter' och trakterna skulle delas mellan nybyggarna, kronan och samerna. De trakterna är också, enligt lag, 'till samernas uteslutande begagnande', så där behöver man inte några gränsbestämningar, det är redan gränsbestämt. På något sätt är det ju väldigt dubiöst, för att använda ett vänligt ord, att försöka gränsbestämma det om igen. Det gör man ju inte med Bondeska familjens Bordsjö eller baroniet Adelsvärd eller andra jättelika områden, som dessutom är fertila områden. Det här är ju fråga om köldöknar. Direktiv för gränsbestämning, 2000:7 skrevs före rasdiskrimineringskommissionens m.fl. kritik av Sverige 2001–2002.Jag ställer mig väldigt tveksam till gränsbestämning. Jag har skrivit en artikel som snart kommer i tidningen Samefolket, som heter Stoppa Jan Alvås gränsbestämning! Jan Alvå är en lagman i Lunds tingsrätt och han skulle också få hjälp av professor Kjell Åke Modeer som också är skåning. Jag försökte doktorera för Modeer men blev stoppad, så jag vet ju att Modeer kan egentligen ingenting om det här. Man har bara stoppat in honom därför att en professor i rättshistoria – ger någonting med dignitet osv. – men om det är en professor som inte vet någonting om ämnet så är ju den digniteten högst dubiös. Jag tror att det är viktigt att stoppa det här och hoppas nu att Sametinget och SSR och andra tar itu med den här frågan. Det är nämligen så att samerna förlorade ett mål om vinterbete i Härjedalen och det menar jag, berodde på att deras advokat inte begrep sig på saken. Här var ju alltså dessa vinterbeten skyddade, menar jag, av 1646 års skattläggning för djurskjutning. Skattlägger man någonting för djurskjutning då förutsätter det att det finns bete året om, för ren och älg, som avses med 'djur'.[Bortfall i ljudupptagningen.]

Hugh Beach…verkligheten så associerar det här med mongoler då och det var ett ytterligare belägg på att man måste se det i en sådan här evolutionistisk socialdarwinistisk tankegång, inte bara 'real Mongolian', Mongoliet alltså.

Victoria HarneskStaffan.

Staffan KällströmJag vill understryka det som Hugh säger här. Det är ju så att när man upptäckte att även mongoler kunde få mongolism, då föll hela begreppet. Det är ett mycket bra

226

exempel på hur man konstruerar en verklighet efter de värderingar som är rådande i ett samhälle.Sedan Anne-Li Lindgrens invändning mot det här med mongoler på 30-talet. Det är alldeles korrekt som du säger, jag menade inte 30-talet, jag hade tänkt på de här tidigare tabellerna som gjordes upp i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet. De sociala ingenjörerna var ju inte rasister, de var inte rashygiener, de tyckte sådant var vulgärt, de sysslade med socialgrupper och folkgrupper osv. Men man ska också ha klart för sig att i början av 1900-talet så var det flera olika traditioner, giltiga samtidigt. Det fanns socialdarwinism från 1800-talets slut, det fanns föreställningen från 1700-talet om den ädle vilden, ursprungsland och sådana saker. Sedan fanns det så sent som på 20-talet faktiskt ett rasbiologiskt institut i Sverige. Sverige var ju främst i världen, som sagt, när det gällde rasbiologi och de ägnade sig i väldigt stor utsträckning just åt samerna. Herman Lundborg, som var chef för institutet och Retzius som var en av hans underhuggare åkte upp och tillbringade en månad uppe i kåtorna i Lappland och konstruerade tabeller av olika slag. Man mätte hit och dit för att se vad som kännetecknade den typiska lapska utseendet. Det var ju ett sätt också att ha kontroll. Du talade om exkludering och inkludering, det var ett sätt att få koll på vad vi har för befolkning här i landet och vem är det som har rätt att räknas som riktiga svenskar. Det tankesättet försvann ju inte i och med att rastänkandet försvann utan det finns ju kvar som något slags underström hela tiden, den här exkluderings- och inkluderingsproblematiken.Som alltid när man konstruerar den här typen av värdeföreställningar kring folk, så blir det alltid egendomligt förr eller senare. Å ena sidan så var samerna svaga och de skulle gå under i konfrontation med de s. k. svenskarna – de var svaga, det sade man i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet – å andra sidan så var samerna väldigt starka för de hade överlevt i den hårda naturen. De här olika bilderna var giltiga samtidigt. Alltså man kan konstruera vilken verklighet som man vill, det beror alldeles på vilka intressen man har, sociala och politiska och rättsliga.

Anne-Li LindgrenJag håller helt och hållet med men det intressanta är ju ändå att man sätter de här bilderna i relation, alltså samen mot vad som var den nye svensken. Då är ju det här en modell, som inte fungerar. Jag håller med dig om att det finns dubbla bilder och det är också så tydligt med de här barnen, de har ju ändå en viss framtid, för deras framtid ligger i att de blir bofasta och att de inordnar sig i skolsystemet och blir svenskar. Som det framhålls i det här materialet, som jag har gått igenom, så är det däri framtiden finns. Framtiden finns inte i den här folkstammen där de är, det ska inte gå tillbaka till det utan det är att gå upp i det dominerande systemet.

Nisse Matti[Delvis bortfall i ljudupptagningen.]

227

Jag måste få reagera som same. Jag lovar att jag ska inte ?? Tomas Cramér, som jag tänkte kommentera. Som same reagerar jag betänkligt på ?? sanningen som om den vore den värsta skridskobana. Cramér säger att Heurgren gjorde fel ?? utsänd av regeringen med fastlagda direktiv. ?? godkände nomadismen. Javisst, men det förutsätter ju att man ställer upp gränser. ILO-konventionen godkände nomadism på så vis att den kräver att man ?? vissa rättigheter inom mark, där samerna brukat sitt land med annat, alltså vinterbetesmarker.

Tomas CramérJag tänkte bara säga någonting om att jag hade ju tillfälle att tala här också den 7 december och då talade jag mycket om den här boken som har en sådan konstig titel: Lappen är ombytlig och ostadig och obekväm. Jag har inte tagit upp den här idag för det gjorde jag den 7 december. Lennart Lundmark har alltså samlat en massa samefientliga citat från riksdagen men aldrig talat om vem som var regering, vem som var statsminister, vem som var sameminister, när de här uttalandena gjordes, så det är hopplock av samefientliga citat, kan man säga. Han har helt glömt 1751 års kodicill, som var oerhört samevänlig och likaså den starka kraft som samerna själva kunde utveckla efter 1950, när Gustav Park hade lyckats bilda Svenska Samernas Riksförbund och man för första gången fick en organisation. I organisationssverige är det ju bara organisationerna man bryr sig om, LO osv. och då fick samerna äntligen sin organisation och kunde frigöra sig från lappfogdarna och landshövdingar som Lassinantti och landssekreterare som Ragnar Sandberg och andra.

Victoria HarneskOm det är OK, så vill jag gärna att vi avslutar med Lilian för att sedan sammanfatta det här.Lilian Mikaelson, Sameföreningen i Stockholm Nisse Matti, du säger att du inte förstod Sameföreningen i Stockholm. Jag måste säga att jag inte förstår hur Sametinget agerar många gånger och de samer som representerar oss, därför att man går ofta med på de av det svenska samhället föreslagna åtgärderna och lagarna osv. Och vad det leder till, så är det hela tiden att våra rättigheter beskärs och förminskas. Jag personligen har inget förtroende för Gränsdragningskommissionens Jan Alvå pga. att den består av flera svenskar än samer och att det skulle vara olika intressen som kan tala, jordbruket, skogsnäringen, jägarna och samerna. Det är fyra parter, varav tre är i en sorts maskopi, det är väl ett grovt ord, men de har gemensamma intressen gentemot samerna helt enkelt. Jag tycker att man glömmer att det handlar faktiskt om två mot varandra motstående kulturer. I den här frågan så är man motstående kulturer och motstående intressen. Samtidigt skulle jag vilja säga, att vad vi har hört här idag har handlat väldigt mycket om en svensk självsyn, att vi i Sverige är så bra på det här med demokrati och mänskliga rättigheter. I det här resonemanget, i självsynen, så har samerna som vanligt marginaliserats. Vi har inte samma möjligheter till mänskliga rättigheter i

228

Sverige. Sverige går ut och försvarar minoriteter i andra länder, men när det gäller den egna minoriteten, då är man inte lika alert. Jag vet att för kanske en månad sedan, så var det stor kalabalik därför att invandrarna påpekade just det här om hur man i Sverige diskriminerar folk från andra kulturer. Egentligen vill jag faktiskt bara säga att man kanske skulle titta på det svenska. Vi som samer har blivit studerade och betraktade och redogjorda för. Jag tycker att vi samer ska i stället göra tvärtom, titta på de svenska och jag vill tacka dem som har pratat här, för det är just det som ni har gjort. Ni har avslöjat det svenska, tack så mycket!Victoria HarneskTack så mycket. Då kommer Johanna att sammanfatta.

Johanna WiklundJag skulle å Svenska FN-förbundets vägnar tacka så väldigt mycket för den här intressanta och givande paneldebatten.Inledningsvis berörde Hugh Beach dilemmat mellan att sätta upp Lapponia på världsarvslistan och sedan ställa krav på de samer, som finns i det här området, att efterleva, helt enkelt klara av de krav man ställer. Frågan är: Går samernas behov hand i hand med de krav som man ställer på ett naturreservat? Det är en svår fråga. Samerna hamnar naturligtvis i kläm.Vidare så hörde vi Staffan Källström prata om hägerströmianismens roll och den betydelse, som filosofen fortfarande har kanske i det svenska systemet, därför att han hade väldigt stort inflytande på 30-talet. Alla intellektuella läste Hägerström och hans idéer går alltså ut på, som vi talade om alldeles nyss, att det går inte att avgöra vad som är rätt eller orätt för att det går inte att fritt ur sitt sammanhang konstatera här. Moral är en produkt av samhället och det finns alltså inga värden oberoende av den politiska makten att hävda dem. Vad är äganderätten värd om man inte kan hävda den? Som sagt, de här värderingarna kan fortfarande styra vår uppfattning i den här frågan.Det var också intressant att höra Anne-Li Lindgren tala om det inflytande som skolradion hade på 30-talet. Det kanske lade grunden också för det synsätt, som vi fortfarande idag i viss mån har, när det gäller olikheter, att man hela tiden pekar på vad det finns för olikheter mellan de folk som bor i vårt land, att man på ett ganska sublimt sätt, kanske inte kallt uträknande utan snarare aningslöst, jag kan inte riktigt avgöra om det var med berått mod, men hur man genom att beskriva olikheter mellan olika folk skapar motsättningar och att skolradion då har en ganska stor del i det här ansvaret.Avslutningsvis hörde vi Tomas Cramér, som visar hur samerna ganska långt tillbaka hade en annan ställning i samhället och när man då övergick till att mäta samernas hjärnstorlek och sådana absurda saker, hur samernas rättigheter urholkats fram till idag. Tomas Cramér menar att samerna skulle kunna hävda ockupationens rätt, skattläggningen av land, jakt och fiskesjöar och inrymning för att hävda sina

229

rättigheter och processa för dem. 1981 så kom man ganska långt med Skattefjällsdomen, som var så komplicerad så att det fanns utrymme för att inskränka den 1992, då Per Unckel passade på att ge även andra, som ville betala för det, rätt till småviltsjakt i samernas landområden.Jag skulle vilja tacka för en, som sagt, väldigt inspirerande paneldebatt. Jag hoppas att det kan stimulera till fortsatta diskussioner och olika arrangemang på det här området. Svenska FN-förbundet kommer att under nästa år att samla in material om hur Sverige efterlever rasdiskrimineringskonventionen. Vi kommer att lämna in en alternativ rapport till den svenska regeringsrapporten. Sverige kommer återigen att granskas 2004 och fram till dess vill vi ha alternativt material om hur vi anser att Sverige efterlever den här konventionen. Det ska bli väldigt spännande.Tack så mycket.

Stockholm den 8 maj 2003

ExpeditionschefArne G. ArnesenOSLO, Norge

Broder,Det vore roligt om Du kunde komma till Utrikespolitiska Institutet den 10 juni 2003, Lilla Nygatan 23 i Gamla stan i Stockholm kl 15.00. Talare är: J. H. Magga, Ulf Mörkenstam och Tomas Cramér. Ämne: Samerna och folkrätten.Dr Mörkenstam och docent Staffan Källström har i boken Svenska värderingar?, Att se och ompröva det invanda, Carlssons bokförlag, Stockholm 2002 (sponsor Röda Korset, kungligt förord) utrett hur de svenska icke-renskötande samerna är den värst utsatta samegruppen som finns (helt utan rättigheter, tvärtom i Norge).Jag är ganska skeptisk till Gaaltjes möte i Östersund i slutet av maj. I Porjus-manifestet i mitten av 1970-talet (mitt initiativ) togs ställning för dessa utsatta samer – många fiskesamer i norr – en sak som ej är något problem i Norge. Det är tveksamt om Gaaltje kan frigöra sig från den traditionella svenska same-fokuseringen på den lilla renskötargruppen (som dock har en symbolisk och kulturell tyngd för alla samer i Sverige).

230

Brev till Expeditionschef Arne G. Arnesen, Stockholm den 8 maj 2003

Jag bifogar mitt PM "Samefrågan ur folkrättslig synpunkt" 2003-03-24.I Sverige – som den avser – är man nu allmänt av den åsikten att Høyesterett är mycket friare än vår HD, som politiseras av att justitieråden tillsätts av regeringen utan oberoende sakkunnigprövning. De flesta tas direkt från departementen med den politisering som därav följer. De tas unga från hovrätterna, där man ju är skyldig att ha en egen uppfattning och så fort det behövs "skriva sig skiljaktig" = framföra sin egen mening. Detta är ju självklart omöjligt i ett departement. Där skall man skriva vad ministern vill – vi har haft socialdemokratiskt styre i 63 år. Skriver man ej vad ministern vill, blir man ej justitieråd eller regeringsråd. Arbetspressen är enorm i departementet och man blir "gleichschaltet" (Hitler). Dessa ränder går ej ur när man i djup tacksamhet mot utnämnaren blir justitieråd, rätten till egen åsikt har man glömt.Därav förklaras att Altevatn-målet dömdes rätt i Norge 1965 och 1968, se Varfjell 1979 (= Altevatn var ett genombrott). NOU 2001:34 är intressant.Skulle gärna höra från Dig!Med vänliga hälsningar

Tomas Cramér.P.S. I den nämnda boken kritiseras Hägerströmianismen från Uppsala, en lära som dominerat i den svenska samepolitiken och går ut på att på filosofisk grund bortse från etik och moral – en lära som man sluppit Norge. Den orättfärdiga förnorskningspolitiken hade en annan grund. – Jag vill poängtera Ove Bjarnars och Jarl Galléns utredningar.Anders Hellner (ordförande), Tomas Cramér, Thomas Hammarberg, Ulf Mörkenstam

Anders HellnerVi ska idag få diskutera Samerna och folkrätten, ett ovanligt ämne för Utrikespolitiska Institutet att ta upp, eftersom vi mest har utrikespolitiska frågor (märk dock renbeteskonventionen med Norge, som nu efter 30 år ska göras om efter 1751 års kodicill och senare konventioner) men desto större anledning tycker jag. Vi har då fått möjligheten här att samla en eminent liten panel, som ska introducera oss i detta område. Borta vid apparaterna sitter Tomas Cramér, som är jurist, men som har

231

(Samedag X) Samerna och folkrätten

Utrikespolitiska Institutet, Gamla Stan, Stockholm den 10 juni 2003

varit under en lång följd av år engagerad i samiska frågor, inte minst som Sameombudsman i 35 år och har också representerat samerna i internationella fora, i Strasbourg och Genève. Sedan är det Thomas Hammarberg, som ganska nyligen blev chef för Olof Palmes Internationella Centrum efter Carl Tham, men han är nu också ambassadör och rådgivare i humanitära frågor i Utrikesdepartementet. Bredvid mig här så sitter docenten Ulf Mörkenstam, som är statsvetare och studierektor för doktorsprogrammet vid Stockholms Universitet, men det är inte i första hand därför som han är här utan han har faktiskt ägnat väldigt mycket tid och tankeverksamhet åt samernas situation, inte minst genom att han har skrivit en doktorsavhandling som heter Om lapparnas privilegier, föreställningar om samiskhet i offentlig svensk samepolitik 1883–1997. När dessa lärda herrar har gjort sina inlägg så blir det då tillfälle för andra lärda herrar och damer m.fl. att efteråt ställa frågor. Då går ordet först till Tomas Cramér, som också har medfört alla dessa eleganta kartor, vilket kan vara nödvändigt och viktigt i det här ämnet. Varsågod, Tomas.

Tomas CramérJag kan börja med kartorna, tala om dem lite grann. Det där är alltså en karta över svenska sameområden, som går in i Norge med sina gamla civilrättsliga gränser från före 1751 (ockupation av sameby), men man behöver komplettera den med kartan över hela Norden för att sameområden är mycket koncentrerade kring Treriksröset här uppe. Man brukar säga i Sverige att det finns inte någon kommun som har någon stark samisk representation eller befolkning, men det beror på att man har storkommuner i Sverige. När man slog ihop Karesuando kommun med Kiruna kunde man med sådana åtgärder åstadkomma kommuner där samerna har mycket lite inflytande. De sena riksgränserna av 1751 och 1809 ska man bortse från, civilrättsligt för samernas del.Den här gränsen Sverige–Norge är från 1751, vilket ur samernas synpunkt är en mycket ung period. Samerna omtalades ju redan av Tacitus vid tiden för Kristi födelse och av Jordanes senare, så de var mycket kända för vetenskapsmännen redan vid tiden för Kristi födelse. 1751 är ju en ung gräns. Ännu yngre är den här ganska onaturliga gränsen mellan Sverige och Finland, som egentligen beror på ett blyertsstreck av tsaren där man skar igenom enhetliga byar efter Torneälvens sträckning för att få en riksgräns 1809. Svenska Västerbotten hade en östligare gräns vid Ijo älv och omfattade lappmarker, Kemi, Torne, Lule, Pite, Ume, utanför själva smala Västerbotten, vartill kommer Åsele lappmark och Jämtlands lappmark (skattefjällen), se 1776 års karta.Här ser man svenska sameområden och det som är markerat med rött är det som vi miste vid en renbeteskonvention för 30 år sedan, 1972, då ambassadören Love Kellberg, som hedrar oss med sin närvaro här, verkade mycket starkt. Utan insatser från honom och andra hade vi väl inte fått behålla så pass mycket som vi ändå fick, med civilrättens hjälp.

232

När jag pekar här så borde jag nämna ett mycket känt rättsfall som utspelade sig här uppe vid Altevatn, som ligger i Norge. Jag kanske skulle säga något kort om det målet. Där var det ju så att både Sverige och Norge hade bestritt att samerna överhuvudtaget hade någon civilrättslig rätt till sina norska områden som alltså har mycket äldre hävd än riksgränsen 1751. Det är alltså så att de gamla samiska gränserna överkorsades av riksgränsen. Samerna hade stor juridisk betydelse i gammal tid och Love Kellberg brukar framhålla att malmfälten här vid Gällivare och Kiruna fick Sverige 1751, därför att samerna var där och betalade skatt till Sverige och inte till någon annan. Så samernas betydelse för riksgränsen har varit kolossalt stor även i Jämtland–Härjedalen, som kom till Sverige 1645, där skattefjällen skattlades som bondehemman men även gavs jakträtten, djurskjutning, som bönderna ej hade då (drottning Kristina 1646). Skattefjällen är tillika med Jämtland fallna under Sverige, alltså särskild enhet, heter det 1646, en lappmark, del av den gamla Finnmarken (Egilssagan).Efter en liten inledande introduktion om kartbilden, så skulle jag vilja komma till lite modernare tider och är den här bilden på sätt och vis en vision av vad folkrätten har utvecklat sig till senare. Den här stod på första sidan av Dagens Nyheter 1972 och då pågick Miljökonferensen, som ministern Ingemund Bengtsson med bistånd av Jan Mårtensson ordnade. Då kom indianhövdingen George Manuel från National Indian Brotherhood i Kanada hit. Jag hade då mycket goda förbindelser med Dagens Nyheter och frågade dem om de var intresserade av det där och det var de och så flög DN:s plan upp mig och George Manuel och journalisten Gun Leander till Kiruna och nästa dag kom vi ut till en sameby som heter Rensjön och där träffade vi Johan Kuhmunen, som är här, och fotografen blev oerhört glad när vi kretsade över Rensjön med helikopter och han såg att Johan Kuhmunen hade tagit på sig den största tofsmössan i hela sameland, så att han fick en fin bild. Gun Leander skrev en mycket bra artikel som talade om att den här bilden kan synas vara ett jippo, men det är det inte utan det finns någonting som förenar urbefolkningar över hela världen, en klok förutsägelse om ILO 169 av 1989, urfolkskonventionen, som ju inte är gjord för att bekräfta nedvärderande lagar om urfolk.Jag tror att man lugnt kan säga att Kanada är föregångslandet, när det gäller urbefolkningar. De har haft en serie positiva rättsfall om indianerna och i British Columbia har en tribe som heter Nishka fått ett eget område med fulla rättigheter (jfr inuiternas Nunavut). Så Kanada är där ett betydande föregångsland under det att Sverige, tyvärr, får nog betecknas som ett jumbo-land i fråga om urbefolkningsrätten och erkännandet av den. Sverige har ju vägrat, ännu så länge, att ratificera konventionen om urbefolkningar som heter ILO 169. Däremot har Norge och Danmark ratificerat den där konventionen och det är ju mycket tal om hur den ska tillämpas. Som Bertil Bengtsson framhållit blir Sverige av det internationella trycket tvunget att ratificera, men vill dessförinnan skada samerna genom fullbordade fakta.I det sammanhanget kan jag också nämna att i Norge är samerna missnöjda med sin regering för det har kommit alldeles nyligen ett förslag beträffande rätten till det här

233

stora området, Finnmarks Fylke på kartan, och där har inte samerna fått tillräckligt gehör för sina önskemål. Det är så mycket mer egendomligt eftersom man har gjort en stor omfattande utredning om samisk sedvanerätt, som i huvudsak är gjord av samer (där påpekas de falska teorier om samerna som Yngvar Nielsen konstruerade i Norge) men ordföranden i sedvanerättsutredningen var professor Tom G. Svensson, som har disputerat i intressant och viktigt om samerna, översatt till engelska, i etnografi här i Stockholm men sedan länge tjänstgör i Norge och har kommit ut med den här mycket fylliga boken på engelska om Skattefjällsmålet 1997 (visas upp), ett mål i Sverige som kom 1966–1981 efter Altevatnmålet, som jag nämnde förut. I Altevatnmålet var det ju så att både Sverige och Norge bestred att samerna hade någon rätt överhuvudtaget. Den civilrätten fick vi alltså erkänd 1965 av den norska hovrätten och det var ett genombrott för samisk civilrätt. Detta erkändes genom Varfjellmålet 1979.Det finns alltså ett senare norskt rättsfall som heter Varfjell, 1979, och där sägs det att samerna kunde inte ha någon uppfattning om att de egentligen hade några civilrättigheter förrän Altevatnmålet avgjordes, 1965 vann vi i hovrätten och vi vann 1968 i Højesterett och då säger de alltså i Varfjell-målet att samerna kunde före Altevatnmålet inte veta att de hade några rättigheter. Därför tog Højesterett upp ett krav som egentligen var 'foreldet', dvs. preskriberat, men på grund av att samerna när väl skadan skedde där i Varfjell, när den skedde, så kunde inte samerna ha någon uppfattning om att de hade några civilrättigheter och därför räknade man då preskriptionstiden från dagen för Altevatnmålets dom och det är ju ett erkännande av mål som är utan motstycke, när man t.o.m. menar att det bröt preskriptionen. Skillnaden mot andra mål (Brekken m.fl.) är ju att där gällde det civilrättens omfattning, i Altevatn dess existens (se Varfjell).Sedan startade Skattefjällsmålet i Sverige 1966 och avgjordes 1981. Det vanns i Tingsrätten men förlorades i Hovrätten, sedan presidenten von Schultz, kunnig och intresserad, hade dött under själva huvudförhandlingen, vid nyår dog han och så kom det en mycket kort dom och sedan så småningom efter sex månaders huvudförhandling så kom det en dom i Högsta Domstolen, som samerna aldrig har varit nöjda med och där samerna kommit med en ganska stark kritik, mot domen i Skattefjällsmålet 1981.Då tänkte jag nämna något om vad grundlagen säger i Sverige. Den säger i 1:2 att etniska och språkliga minoriteters kulturliv och samhällsliv, inbegriper renskötseln m.m., ska skyddas. Den talar i 1:9 om likhet inför lagen. Nu är det visserligen så att det första kapitlet är mer av deklaratorisk natur och inte kan åberopas inför domstol direkt, men jag tror ingen skulle vilja göra gällande att principen om likhet inför lagen inte kan tillämpas därför att den står i första kapitlet av Regeringsformen. Jag återkommer till likhet mellan adeln och samerna. Samerna har också gamla ätter och en stark ättekänsla, som kräver likabehandling utan antisamitism.

234

Nu håller en processjurist, professor Christian Diesen på med en utredning om just det här om likhet inför lagen som enligt många inte tillämpas på rätt sätt. Om man går vidare i grundlagen, så står det i 2:15 att ingen får missgynnas pga. etniskt ursprung. I 2:18 talas det om ersättning i vissa situationer. En sak som har rönt stor uppmärksamhet var ju att riksdagen och Per Unckel 1992 tog ifrån samerna jakt- och fiskerätten. Det hävdas bl.a. av professor Bertil Bengtsson att det inte är förenligt med 2:18 i grundlagen. Sverige behöver en särskild grundlagsregel om samerna som Norge har (110 a).Dessutom finns det en paragraf i den svenska grundlagen som heter 11:14 som säger att om regeringen eller riksdagen har gjort en bestämmelse som strider mot grundlagen så får inte en domstol åsidosätta en sådan föreskrift. Det är alltså en mycket egendomlig regel som juristerna har försökt få bort mycket länge men inte lyckats med. Det är en paradoxal omvärdering av en författningsdomstol. I det stora målet om skattefjällen, som alltså pågick i 15 år åberopade Bertil Bengtsson i ett samevänligt votum just 11:14 mot samerna. 11:14 kanske bidrog till att Bertil Bengtsson egendomligt nog ej fick med sig fler reservanter (t.ex. Gunnar Ehrner). Taktik? Det är då att märka, när vi nu talar om folkrätten, att i folkrätten gäller inte denna begränsningsregel utan om man får ett mål underkänt pga. 11:14 i Sverige så kan man gå till Strasbourg-domstolen eller till Human Rights Committee i Genève och vinna där, därför att 11:14-begränsningen gäller inte i dessa folkrättsliga instanser och det är ju också de som bestämmer vad som är mänskliga rättigheter och vad som är rasdiskriminering. Det är nog många svenskar som tror att det kan man bestämma i Sverige, men så är inte förhållandet. Folkrätten tar över riksdagen, som i längden måste göra samerna folkrättslig rättvisa mot de fullbordade fakta regeringen nu söker skapa genom direktiv till partiska utredare, Lennart af Klintberg, H-Å. Wängberg, Jan Alvå, Gösta Elfving, Sören Ekström, Sven Heurgren m.fl., på olika sätt uppbundna.Jag återkommer till det folkrättsliga, men jag skulle vilja säga att de juridiska figurer, de juridiska begrepp eller institut som samerna kan åberopa är för det första ockupation av herrelöst land. På kartan längst bort kan man se samernas sommarland, höst-och-vår-land och vinterland med olika färgbeteckningar. I varje fall, när det gäller fjällen, så är det väl ingen som förnekar, att samerna var först där och alltså ockuperade dessa områden. Det framgår också av Altevatn 1968, där andra intressenter än samerna förlorade. Ockupation genom säsongvis mulbete jämte jakt och fiske anses då ha äganderättsverkan i andra sammanhang, når det gäller vanliga svenskar. Varför skulle det då inte gälla även när det gäller samerna?Ibland har man sagt att det där gäller inte därför att det är så stora områden, men jag brukar då göra jämförelsen med de stora adelsinnehav, som vi har sedan mycket gammal tid i Sverige. Jag brukar ta exemplet ätten Bonde som har ett jättefideikommiss i Småland, som heter Bordsjö. Fideikommisset är slut men ätten har land och vatten kvar. Annars tänker man mest på Hörningsholm, men det är samma innehavare. Om man läser Lars-Olof Larssons bok om Medeltidens Värend,

235

så framgår det att dessa adelsätter nere i Småland, Värend och Finnveden gjorde frälse nyodlingar som innebar ockupation av mark och fick då mycket stora markområden. Bönderna kunde ej uppodla nya hemman på ockuperad mark pga. regeln att bonde ej må skatta bonde, en regel som ej gäller samerna. Om det nu gäller för dessa stora frälse adelsinnehav – man kan också tänka på baroniet Adelsvärd i Östergötland, enorma, fertila områden eller på den som lär få mest EU-pengar av alla i Sverige, när det gäller jordbruk, Gyllenkrook på Svenstorp i Skåne, dessa jättelika innehav erkänner vi ju – varför skulle vi då inte kunna i namn av likhet inför lagen erkänna samernas rätt till sina ofertila områden som kräver samernas unika teknik. Är samen ej likvärdig med greve Bonde i ockupationens, juridikens, civilrättens och grundlagens värld? Då missgynnas samen av etniska skäl. Men HD 1981 var uppenbarligen inte redo för detta och det har nog skett, inte minst inom folkrätten, mycket betydande utveckling sedan dess, så att man kan nog gott göra gällande att med dagens folkrätt, så är knappast resonemangen i Skattefjällsdomen, som HD förde, bärbara längre. Bertil Bengtsson är själv inne på detta 2002 i Carsten Smiths festskrift.

Anders HellnerVad gick Högsta Domstolens argumentation ut på?

Tomas CramérJa, det var en mycket egendomlig argumentation. Professor Tom G. Svensson, vars vägande bok om Skattefjällsmålet Thomas Hammarberg just bläddrar i, gjorde gällande, när han hördes som sakkunnig i målet, att det var samebyar som hade ockuperat de här fjällen i norra Jämtland, som det målet gällde. Då säger HD att de anser inte att det fanns några samebyar före kanske 1841 och det strider alltså helt mot vad den sakkunnige, numera professor Svensson hävdade; att är samerna på platsen, så ingår det i deras naturliga rörelseschema, näringsschema, det är inte bara en person, som kan hålla på med renskötsel, det måste vara ett kollektiv, som jägare eller skötare av tamrenNär du frågar om HD:s resonemang så var det helt enkelt det uppenbart orimliga och mot sakkunskapen stridande påståendet att det inte fanns samebyar före 1841. Varför jag nämner 1841 beror på att då kom det ett kungligt brev om bestämmande av 'säkra gränser för lappallmogens i Jämtlands län renbetestrakter'. Då avvittrade man – genom lagakraftvunna utslag som i vissa fall gick ända upp till Kunglig Majestät – skattefjällen, de gamla jordeboksenheterna enligt skattläggningen 1646, av skatte jordnatur som det gällde, till samerna. Att försöka bestrida att samerna skulle ha besittningen till dessa skattefjäll, som är avvittrade enligt ett kungabrev om bestämmande av 'säkra gränser för lappallmogens i Jämtlands län renbetestrakter' tror jag ingen vågar hävda nu för tiden i alla fall. JK Hans Stark ansåg också i en förlikning 1988 med samerna, att avvittringsutslagen gäller. Stark var motparten i Skattefjällsmålet, ej övertygad av HD:s dom 1981, som felaktigt hoppar över avvittringen av 1841. Är det säkra gränser för lappallmogen, då har lappallmogen

236

också besittningen innanför dessa gränser, så mycket mer som ILO 169 erkänner nomadismen och rätt sui generis. Man blev mycket förvånad, när domen kom från HD 1981 därför att resonemangen verkade så egendomliga. Flera av deras resonemang stred ju helt och hållet mot vad det pärlband av professorer hade sagt som samerna hade fört fram som vittnen i målet. En väldigt viktig sak gällde Gunnar Erikssons utredning om vulgärdarwinismens inverkan, alltså den nedvärdering av samerna som skedde, egentligen i Sverige kan man datera den till 1884, då det kom fram sådana här nedvärderande synpunkter, som uppenbarligen inverkade på lagstiftningen i Sverige, som kom 1886, den första svenska lagen. Cramérs team, lovordat av tingsrätten bestyrkte varje punkt i resonemangen, särskilt vulgärdarwinismen, som nu – mot Bertil Bengtssons hägerströmianism – är erkänd som förödande kraft bakom antisamitiska lagar som bör underkännas, uppenbart kränkande (ett sådant fall erkänns även av 11:14 RF) mot samernas rätt till land och vatten.Nu hade vi ju tänkt att vi skulle kanske ge varje talare en halvtimme ungefär.

Anders HellnerMan behöver inte utnyttja hela sin tid direkt.

Tomas CramérNär man säger 1886 att samernas ockupation blott gällde de betes-, jakt- och fiskerätter som samerna nyttjade, är detta en klar nedvärdering gentemot vad HD hävdade 1868 och J. J. Nordström och civilminister Axel Bergström i riksdagen 1871–1873. Nedvärderingen är vulgärdarwinism, vilket erkänns klart i "Samisk forskning og forskningsetikk", Oslo 2002. Etiska frågor och samisk rätt sui generis prövades ej alls i det dispositiva Skattefjällsmålet, som ej heller dömde staten som ägare till skattefjällen (staten förde ej talan därom och kunde i brist därpå ej dömas som ägare). De etiska kraven och sui generis-kraven i ILO 169 är orubbade av HD-domen 1981, talan därom fördes ej klokt nog.Nej, jag har kanske svårighet att i stället dra över tiden, så därför tänkte jag nu gå över till att visa flera bilder. Den här bilden av indianen och samen (svenskarna vet mer om indianerna än om sina egna samer) tycker jag är mycket intressant. Tyvärr blev det så att pressens väldigt starka intresse för de här frågorna, samefrågorna, bleknade sedan och vad det beror på vet jag inte riktigt, men jag tror att Dagens Nyheter ända sedan Tingstens tid har en ställning av rikslikare inom media. Det var så att när Pär Wästberg blev chefredaktör för Dagens Nyheter då var det slut med intresset för samerna. Pär Wästberg hade ju läst stora underbara böcker i stort format med illustrationer om Afrika osv., det var det som intresserade honom och det här hemmaproblemet med samerna var för litet och för smalt och för oblodigt pga. Sveriges mycket skickliga kolonialism mot de icke-krigförande samerna, som prövat domstolsvägen. Det är en inställning som man också har stött på i Svenska Dagbladet alldeles nyligen, då man vägrade att ta in en artikel just om samerna och folkrätten,

237

som för övrigt finns här och ingår i mitt anförande. Den har kommit nyligen ut i tidningen Samefolket. Den stora pressen är likgiltig för rasdiskriminering om det ej flyter blod, i Sverige, som det i viss mån har gjort i Norge.Jag ser att det är en person som vill ställa en fråga, men jag tror att vi får lov att vänta med frågorna tills talarna har talat.Intressant är att målet om skattefjällen spelades in på band så det finns på Riksarkivet, hela målet från början till slut. Det var sex månaders muntlig huvudförhandling i HD, det är alltså det största civilmål som har förekommit i Sverige och det är alltså bandat alltihop. Det tror jag är betydelsefullt därför att en mycket kunnig och välkänd svensk docent Bure Holmbäck skulle referera målet och var i HD då och hörde på. Han har sagt till mig efteråt: Jag var ju alldeles häpen över hur totalt oförstående justitieråden var för sådana här resonemang om likhet inför lagen och nedvärdering osv., det som man kan kalla för antisamitism, en sorts parallell till antisemitism. Den parallellen är inte så märkvärdig eller konstig som det kanske kan låta för judarna fick överhuvudtaget inte komma in i Sverige förrän 1786 ungefär, då de fick ett privilegium av Gustaf III. Det innebar bl.a. att man inte fick äga fast egendom. Sådana negativa privilegier kallas av juristerna för privilegia odiosa och det är just det som man har åberopat mot samerna också, att samerätten skulle vara ett sorts privllegium odiosum. Det ligger bakom 1928 års rennäringslag, som fortfarande ligger bakom de lagar vi har om renskötsel och samer idag, helt oförenliga med likhet inför lagen, med civilrätten och rättshistorien.Nu tror jag att jag måste övergå till bildsviten. Det här är en intressant bild, som visar hur det var med synen på samerna före 1884 eller före vulgärdarwinismens inbrott. Det här är alltså en tavla av Johan Fredrik Höckert, mycket känd målare, som också har målat Slottsbranden 1697 då den unge Karl XII leder ut sin farmor från Stockholms slott. Här har han målat Gudstjänst i Lövmokks fjällkapell och här skildras då samerna precis som vanliga människor, det finns inget nedsättande i den här bilden. Den vann guldmedalj på Salongen i Paris 1855, köptes av Napoleon III och kom till museet i Lille, varefter den återköptes av Aron Borelius till Norrköpings museum, där den nu finns. Det visar alltså hur man såg på samerna före låt oss säga 1884. Sedan kommer det här som visar på hur man såg på dem lite senare. Det här är en svensk tidskrift som heter Nutiden 1879. Det är professor Virchow som anställer hjärnskålsmätning på lappar i Berlins zoologiska trädgård. Dessa lappar är importerade från Kautokeino, varifrån bl.a. min vän Lars J:son Nutti, bredvid mig här, nu i Porjus, tvångsförflyttad 1930, och hans släkt kommer. De var importerade till Berlin av Hagenbeck, zoofirman i Hamburg. Han har en klav i handen som han mäter hjärnskålar med. Här sitter en annan professor i hög hatt och protokollför resultaten. De har alltså en radikalt annan inställning till samerna, en inställning som man kan kalla för antisamitisk.

238

Det hade också inflytande på synen på samerna i lagstiftningen, men inte på 1840-, 1850- och 1860-talet. 1868 hade nämligen HD uppe frågan om samernas rätt och en ledande man var Edvard Henrik Carleson, justitieråd, senare statsminister, som hävdade då att otvivelaktigt är lappens sekelgamla och genom statsfördrag (1751 års kodicill, efter proposition godkänd av riksdagen) erkända och helgade rätt så god som någon annans, som böndernas rätt, den här egalitära synpunkten dominerande. Det här med antisamitism, det fanns helt enkelt inte. Även jag hade en anfader i HD 1868, Victor Cramér, som vi ser här. Han var ordförande i Enskilda Bankens styrelse när huset med denna styrelsesal, där vi nu sitter, byggdes 1863. 1968 i Højesterett i Oslo kunde jag åberopa vad Victor Cramér sagt i HD 1868, likhet inför lagen, och så dömde Højesterett 1968, samernas av Norge och Sverige förnekade civilrätt erkändes. Detta var före de av Bertil Bengtsson framhävda forskarna Korpijaakko och Strøm Bull (långt före den senare).Likadant var det i riksdagen, där riksarkivarien Johan Jakob Nordström 1871 hade mycket klarläggande anföranden om samernas äganderätt till fjällområden m.m. grundad på urminnes hävd. Det var en magnifik gestalt denne Nordström som hade varit professor i Finland och sedan blev svensk riksarkivarie. Men dessa herrar, Carleson och hans högsta domstol och Johan Jakob Nordström fick mothugg 1862 av Gustav von Düben, som var en skallmätare och angrep dem som kämpade för samerna. von Düben var nog ganska påverkad av kolonialismen i Afrika som han hade studerat på plats och ville nog anlägga sådana synpunkter på samerna och betrakta sameområdena som en koloni. Den synpunkten blommar fram kolossalt 1884 hos Knut Olivecrona i HD, där HD gör en volte face, som fransmännen säger, de byter åsikt totalt. Han utdömde samekulturen, "den måste gå under och ge plats för en högre civilisation vars berättigade intressen det är statens skyldighet att värna och vidga". Han talade också om invasioner av en främmande folkstam som efter ett tynande liv måste utdö. Samerna är väl kanske Sveriges allra äldsta befolkning, så det där med främmande folkstam var ju högst dubiöst och sanningslöst. von Dübens vulgärdarwinism blir helt etablerad först genom Knut Olivecrona och hans HD. 1886 års lag och riksdagsuttalanden speglar denna vulgärdarwinism (professor Gunnar Eriksson och nyss nämnda norska etikbok 2002). Knut Olivecrona personligen gör 1884 en politiskt välbehaglig förändring av vad han förut sagt i HD. Lika litet som lagar grundade på antisemitism kan godtagas, kan lagar grundade på antisamitism göra det.Här ser vi då den som lärde mig om samerna, nämligen Israel Ruong, professor och en lärd man i Uppsala. Han var egentligen inte renskötare, hans patos var egentligen inte för renskötarna, han var son till en nybyggare ovanför Hornavan vid Rebnesjaur, högt uppe i fjällen dit vi gemensamt reste och han har på ett utomordentligt fint sätt skildrat just dessa nybyggare och deras anknytning till naturen. Det var någonting som gjorde mycket stort intryck på mig. Jag fick i min tur lära honom samejuridik.

239

Han var mycket tacksam, visste föga därom, kände ej ens till 1751 års kodicill och dess riksdagsbehandling.Här ser vi en annan av mina lärare, Per Idivuoma. Hos honom i Laannavaara hade jag mitt andra hem under ganska lång tid. Det här tror jag är Lennart af Klintberg, en vattenrättsdomare som blev samerättsutredare. Han hade då dömt i vattenmål och dömt bort de här icke-renskötande samerna, de enda som räknades var renskötarna och därför, jag tror att det var därför som han blev sameutredare för regeringen ville inte ge någon rätt till sådana samer som inte var renskötare. Samernas bestående lappmarksrätt bygger ej enbart på renskötseln (ILO 169 är för ett folk, ej en näring). Om man då väljer en vattenrättsdomare som redan har tagit ställning i den frågan, som utredare, så vet man ju hur det kommer att gå. En berömd replik av Lennart af Klintberg, när det gällde samernas reformkrav var: Det är yttringar av missnöje med gällande ordning (= missnöje med falsariet lapprivilegium av 1928, som var och är etnisk särbehandling i strid mot likhet inför lagen och mot civilrätten). Det är ju inte precis någon neutral utredare som säger så. I det av SSR:s landsmöte flera gånger antagna klarsynta 1968 års samepolitiska program kritiseras Lennart af Klintbergs utredning och utpekas med rätta svenska staten som samernas mäktiga främsta motpart. Försvenskningen av icke-renskötare skedde genom ut-definiering, i samband med grundlagsstridig tvångsförflyttning av nordsamer (norska krav Peder Kjerschow). Försvenskning skedde genom ut-definiering, vilket var ännu värre än förnorskningen, som dock in-definierade alla samer, man ville förnorska dem. Sverige var brutalare och tog t.ex. 1928 olagligt bort jakt- och fiskerätten från icke-renskötare. Den svenska ut-definieringen är skälet till att Sverige till skillnad från Danmark och Norge ej omedelbart ratificerade ILO 169, som bl.a. i artikel 13 belyser icke-renskötarna.Jag ser nu att Anders skickar blickar på mig och jag kanske ska avsluta då med den här bilden och reflektioner om sameutredare. Jag vill då nämna professor Wilhelm Aubert (och Lina Homme) från Norge, mannen bakom Nordisk Nykolonialisme, Orion, Oslo 1969, där även jag skrev. Aubert förföljdes. Jag utdelar min artikel i Samefolket "Samefrågan från folkrättslig synpunkt" (bilaga) och den är som sagt del av mitt anförande här. Det kan finnas en influens från USA i samepolitiken om rätt till land och vatten. Svenska immigranter sände budskap tillbaka. Skillnad är att samerna föder sig på o-fertila områden, som de bör få den ekonomiska revenyn av. USA:s brutalitet var enorm, även mot helt fredliga indianer i Kalifornien som slaktades in på år 1900 (boken ISHI om indianen Ishi, den siste). Se I. W. Charny: Encyclopedia of Genocide, 1999, Vol. II, s. 434–437.

Anders HellnerTack ska du ha. Det här rummet som är Stockholms Enskilda Banks gamla styrelserum har bristande ventilation för så många, så alla kommer så småningom att

240

sitta och klippa med ögonen, så jag föreslår att du längst bak öppnar fönstret. Det är ganska varmt ute. Då lämnar jag ordet till Ulf Mörkenstam. Varsågod.

Ulf MörkenstamJag ska prata om offentlig svensk samepolitik under ett drygt sekel och mer precist om makten att definiera och föreställningar om samiskhet. Jag kommer att försöka göra två parallella poänger här. Dels söker jag visa hur olika föreställningar om samer sätter inneboende gränser för den politik som är möjlig att föra, dels söker jag förstå hur de värderingar som dominerade svensk samepolitik kring sekelskiftet 1900 fortfarande kan sägas prägla politiken. Min analys påbörjas i förarbetet till den första renbeteslagen, som Tomas har pratat om här, 1886. I och med den frångås sedvanerätten och ersätts av särskild lagstiftning. Därmed så förändras förutsättningarna för svensk samepolitik och de rättigheter samerna haft i egenskap av urbefolkning försvann. Att utgångspunkterna för politiken är helt nya, medför att kopplingen mellan samer och den nya lagstiftningen explicit konstrueras i den offentliga debatten. Särlagstiftning kräver, till skillnad från sedvanerätten, både att de särskilda rättigheterna preciseras och en allt noggrannare definition av vem rättigheterna ska komma till godo. För att förklara och rättfärdiga varför staten i fallet samer ska avvika från ett ideal om lika behandling av medborgarna så är den dominerande föreställningen om samiskhet av avgörande betydelse. Föreställningen om samiskhet svarar mot minoritetspolitikens kärna, frågorna varför vissa grupper ska särbehandlas, hur de ska särbehandlas och vilka som ska särbehandlas. Genom vad jag kallar analogikedjor så ska jag försöka rekonstruera den offentliga föreställningsvärld som legitimerar särskilda rättigheter för samer från 1883 och fram till idag. Jag urskiljer utifrån föreställningar om samiskhet fyra olika tidsperioder. 1. 1883–1917, en period som jag kallar ordnandet av svensk samepolitik. 2. Perioden 1918–1952, då man skapar distinktionen mellan renskötare och icke renskötare, som Tomas pratade om, som internaliseras i lagstiftningen 1928. 3. 1953–1977 präglas av renskötselns rationalisering.4. 1978 fram till idag, en period som jag kallar Samer som grupp, när man börjar se samer som en minoritetsgrupp och en urbefolkning. Jag ska precisera det vidare under periodens gång.Den dominerande föreställningen vid regleringen av samers rättigheter är att motstridiga intressen alltid måste förekomma mellan en bofast och en nomadiserande befolkning. Det anses därför viktigt att studera hur renskötsel bedrivs och om eventuell vanskötsel förekommer. För dem som vårdar och vaktar renar på ett vederbörligt sätt året runt, åstadkommer inte skador på bofastas ägor, hävdar man i den offentliga debatten. Med den här problemformuleringen så organiseras lagstiftningen kring en föreställning om den gode renskötaren och den gode renskötaren är nomad. "Renskötsel kan ej med framgång bedrivas i någon större

241

utsträckning därest renens vårdare ej följer honom på hans vandringar. Renskötseln fordrar därför att lappen för ett nomadiserande liv." Hämtat ur ett betänkande från 1909. Det understryker att rennäringen inte kan hanteras som andra näringar eller renskötsel som andra yrken. Tidig svensk samepolitik ska därför förstås som en reglering av renskötseln, där önskan om en god renskötsel är avgörande. Renskötsel är en fråga om en livsstil, en levnadsform som på något sätt måste bevaras. I diskursen så underförstås och förutsätts samer vara nomader och i det så finns det en värdering och föreställning om vad det innebär att vara en "riktig same". Det här synsättet förtydligas i diskussionen om samisk kultur, särskilt tydligt blir det när den naturliga orsaken till samers underutvecklade kultur, som man skriver, beskrivs i termer av att civilisation och renskötsel inte går ihop. Civilisationen är t.o.m. en värre fiende för samer än att deras renbetesland minskar. Så fort samer kommer i kontakt med en civiliserad värld, så förstörs deras välstånd, hävdar man i debatten.Biskops Bergqvists utredning om lappskoleväsendet och dess organisation från 1909 är ett välkänt exempel på den här inställningen. Skolväsendet behöver, enligt honom, omorganiseras, dels eftersom undervisningen är av ytterst låg kvalitet, dels eftersom de existerande "lappfolkskolorna med sin helårsläsning och sin femåriga kurs bidragit till att avvänja lapparnas barn från nomadlivet och renskötseln". Lösningen på problemet står att finna i att flyttsamers barn avskiljs från bofastas barn samtidigt som bofastas samebarn undervisas tillsammans med övriga bofasta. Samer är nomader och ska hållas för sig. Det blir också huvudargumentet vid särlagstiftningen. Statliga anslag till undervisning bör exempelvis endast utgå till: "nomadlappars i nomadlivet förblivande barn, andra lappar och lappbarn borde icke äga andra eller större anspråk på understöd än övriga svenska medborgare. Endast nomadlappar kunde göra anspråk på att understödjas i egenskap av lappar." Detta är 1913, en proposition, Statskontorets yttrande.Avgörande för politikens inriktning med avseende på särskilda rättigheter är den starka föreställningen om samiskhet som etableras. Jag ska visa det med en analogikedja, som jag har här. Man etablerar ju en föreställning om att samer som är renskötare är nomader, de ägnar sig åt god renskötsel, de är företrädesvis egentligen fjällsamer och det finns en nomadkultur. Hela den här synen på det samiska ligger till grund för att legitimera särlagstiftning. Det här med analogikedjan visar explicit vad samer är i statens ögon, men den visar också den offentliga politikens gränser. Det innebär för det första att de föreställningar som ligger till grund för svensk samepolitik bidrar till och förstärker en social och politisk ordning, där samers relation till det dominerande samhället definieras i termer av deras lägre värde. Den här föreställningsvärlden skapar och upprätthåller en samisk stereotyp där exempelvis samisk bofasthet utesluter möjligheten av något moment av samiskhet, därför att civiliserade lappar inte existerar. Då är de per definition svenskar och inte lappar enligt den logik som finns här.För det andra så underordnas de samer som inte inkluderas i särrättighetssystemet. Genom lagstiftning så tydliggör man att samisk kultur utanför rennäringen i statens

242

ögon egentligen inte existerar. Samer utanför renskötseln exkluderas därmed från den samiska gruppen och förutsätts automatiskt assimileras och överta svensk kultur. När svensk samepolitik definieras så medför då den här konstitueringen av det annorlunda för det tredje att en bred kulturell särbehandling eller särskilda politiska rättigheter ut-definieras som möjliga politiska handlingsalternativ även om de förs fram i debatten. Också möjligheten att utifrån andra föreställningar formulera problem och frågor, som berör den samiska gruppen, exempelvis utifrån bofastas samiska levnadsförhållanden trängs också ut ur debatten.Det här är utgångsläget när min andra tidsperiod 1918–1952 inleds. Det centrala problemet i svensk samepolitik formuleras nu som att det är nödvändigt att reglera och begränsa renantalet. Antalet renar hävdas leda till konflikter mellan bofasta och nomader och det hindrar jordbrukets fortsatta utveckling. Missförhållandena i renskötseln anses dock också vara beroende av förändrade renskötselmetoder, val av levnadssätt och en förändring i mentalitet. Genom mötet med en bofast kultur har inte samerna kunnat undgå att jämföra sitt arbete med de bofasta, hävdar man nu. Men eftersom samer bedriver en näring som kräver ett nomadiserande liv är det inte möjligt att arbeta under samma betingelser som en bofast jordbrukare. "Följden bleve ofrånkomligen, en bristande tillsyn av renarna. Lapparnas strävanden efter bättre yttre levnadsförhållanden har stundom sträckt sig längre än vad som kan vara möjligt att förena med utövande av en god renskötsel." Från en offentlig utredning 1936. Det är när levnadssättet förändras som de verkliga problemen inom renskötseln uppstår. Metoden blir sämre och mentaliteten blir degenererad. I statens ögon förutsätter god renskötsel, liksom under föregående tidsperiod, fortfarande ett specifikt levnadssätt. Den här begränsningen av renantalet medför dock en förändrad problemformulering i politiken och en avgång från renskötseln anses nödvändig. Strävan att minska renantalet medför därför ett förtydligande av att samer inte bara är nomadiserade renskötare, statligt stöd måste också utgå till dem som tvingas överge nomadlivet. Och det är inte minst viktigt därför det är de som ligger fattigvården till last. Det innebär att samer utanför renskötseln för första gången inkluderas i debatten. Den naturliga kopplingen mellan dem som politiskt konstituerats som samer, dvs. nomader, och får rätten att åtnjuta särrättigheter, blir därmed inte längre lika självklar. Den här förändringen medför därför att det samiska i den offentliga debatten rekonstrueras och definitionen av vem som är att räkna som same innesluter två kategorier samer, renskötande och icke renskötande. Den förra kategorien renskötare konstitueras i stort sett inom den analogikedja som vi känner igen från föregående tidsperiod.Samer är renskötande nomader och de ägnar sig åt god renskötsel. Nu gör man också tillägget att de inte belastar fattigvården med kostnaderna. De bör ha särskilda rättigheter, de bör segregeras. De icke renskötande däremot konstitueras utifrån vad de inte är, alltså de är varken nomader eller svenskar. Det skapas en analogikedja av negationer här. Samer är icke renskötare, de är icke nybyggare, de är icke bofasta, de

243

är icke nomader, de ägnar sig antingen åt dålig renskötsel eller undermåligt jordbruk, de är fattiga, de bör inte ha några särskilda rättigheter, de bör assimileras i det svenska samhället. Med de här analogikedjorna så tydliggör man återigen politikens gränser. Gränserna innebär för det första att kategorin renskötare fortfarande underordnas genom föreställningar att renskötsel och civilisation är oförenligt. Den samiska stereotypen återskapas därför och de renskötande frånkänns både kunskap och självbestämmande i egna angelägenheter. Analysen visar också för det andra hur den nya kategorin icke renskötare bidrar till att fullständigt legitimt exkludera samer utanför renskötseln från det här särrättighetssystemet. De är samer, men de är inte bärare av den samiska identiteten och därmed inte del av en särlagstiftning. I och med att icke renskötare räknas som samer enbart i egenskap av vad de inte är, så legitimeras för det tredje att det existerande systemet av särrättigheter inte rekonstrueras för att innesluta dem. Samers annorlundahet är beroende av deras relation till renskötseln, och därför anses inte heller några särskilda rättigheter behöva sträcka sig utanför renbeteslagstiftningen. Samepolitiken ordnas i en kategori samer med rättigheter, som ska segregeras, och en kategori som är exkluderad från rättigheter och aktivt ska assimileras.Under de första decennierna efter andra världskriget, så sker en påtaglig diskursiv förändring i offentlig svensk samepolitik. Det är fokus i min tredje urskiljda tidsperiod, den mellan 1953 och 1977. Explicit är rasbiologiska argument nu svåra att anföra och mer demokratiska argument framförs i stället.I den offentliga debatten anses inte lagstiftningen längre vara i takt med samhällets övriga utveckling och en helt ny lagstiftning bedöms vara nödvändig. Den övergripande frågan är nu i svensk samepolitik hur rennäringen ska kunna rationaliseras för att överleva konkurrensen med andra näringar. Rennäringen "betraktas som en underutvecklad näring" från en proposition 1962. Man måste hinna i kapp tiden och civilisationen, den måste rationaliseras. En förutsättning för att modernisera renskötseln är att antalet sysselsatta i rennäringen måste minska och att det traditionella levnadsmönstret bland renskötarna ändras. Rationaliseringen av renskötseln förutsätter därmed en förändrad syn på det specifikt samiska. Den gode renskötaren tycks inte längre vara den skötsamme nomaden utan god renskötsel mäts i ekonomisk lönsamhet. Samen betraktas därför nu som renskötare och det är en yrkeskategori och inte som nomader. Rennäringen anses också på så sätt vara lik annan ekonomisk verksamhet, det handlar helt enkelt om att omskola arbetskraften till nya yrken.Det här är då ur ett särrättighetsperspektiv problematiskt för de renskötandes normalisering i statens ögon, det skulle kunna medföra att den tidigare grunden för särlagstiftning försvann. För varför ska de som är lika behandlas särskilt? Speciellt om kostnaderna är stora för svenska staten. För att fortsätta att legitimera ett särskilt stöd till rennäringen måste näringen fortfarande på något sätt hävdas vara

244

annorlunda. En delvis ny föreställningsvärld etableras också, vilket innebär att rennäringen hävdas vara förutsättning för samisk kultur. När samisk kultur explicit anförs till stöd för särskild lagstiftning, så utsätts dock den dominerande föreställningsvärlden för inre svårigheter, därför att kultur som legitimeringsgrund för särskild lagstiftning, till skillnad från renskötsel, har potential att räkna med alla samer, dvs. även de icke renskötande. Möjlighet finns därmed att utifrån den uttalade viljan att stödja samisk kultur skapa ett nytt system av särskilda rättigheter. Men förutsättningen, när åtgärder till stöd för den samiska kulturen ska företas, är att det finns en enhetlig samisk kultur och den representeras av renskötarna. De representerar den naturliga kärnan i samekulturen, det normala i en normalfördelning och därmed så är de icke-renskötande avvikarna. Frågan om samisk kultur är då icke en utvidgning av dominerande föreställningar utan ytterligare ett starkt stöd för fortsatt ekonomisk och politisk fokusering av renskötseln. Det här förhållningssättet får sitt mest precisa uttryck i den proposition som föregår 1971 års rennäringslag: "Det är ett samhällsintresse, inte bara från näringspolitiska synpunkter, att rennäringens lönsamhet förbättras. Rennäring är en förutsättning för den samiska kulturen." Ekonomiska överväganden till förmån för rennäringen försvaras därigenom som ett stöd till samisk kultur. Det rättfärdigar dessutom, ja, nästan kräver en fortsatt omfattande statligt reglerad rationalisering, eftersom det är ett kulturkrav. Det innebär att den explicita diskussionen om samisk kultur förstärker den svenska samepolitikens särskiljande mellan renskötande och icke renskötande samer snarare än tvärtom. Den nya och som man säger själv demokratiska, moderna och upplysta eran utmynnar därför i system av rättigheter som är i det närmaste identiskt med det som skapades 1886. Under tidsperioden så konstituerades en helt ny analogikedja som den äkta samiska identiteten.Samer är renskötare, det är en yrkeskategori, man är näringsidkare och gärna småföretagare. Det är viktigt med samisk kultur, det samiska språket och man bör ha någon form av särskilda rättigheter, samtidigt så börjar man nu hävda att renskötarna redan är assimilerade, de är redan svenskar i den meningen och renskötseln, rennäringen är en näring som andra näringar. Så därför så är frågan om de är svenskar. De icke renskötande fortsätter att definieras utifrån vad de inte är, dvs. de är icke renskötande, de har ett svenskt levnadssätt, de är marginaliserade, de talar inte samiska, de är inte bärare av samisk kultur och i den bemärkelsen är de inte heller samer i lagstiftningens bemärkelse. De bör inte ha särskilda rättigheter, de är svenskar på det sättet.Det här menar jag gör att svensk samepolitik för det första trots sin mer demokratiska vokabulär endast är en modern variant av sekelskiftespolitiken och också vilar på samma grunder, nämligen en hierarkisk kultursyn där samer är av lägre värde än svenskar. Politiken präglas av det man kallar för den nödvändiga rationaliseringen och försök att göra dem som fortfarande är avvikande till äkta svenska medborgare.

245

Paradoxalt nog så är det här med särlagstiftning konstruerad utifrån renskötseln fortfarande legitimt samtidigt som rennäringen när den rationaliseras ska bryta just de kulturella traditioner, som betraktas som en förutsättning för dem. Politiken verkar alltså på två sätt.För det andra så tillerkänns de renskötande ett ökat politiskt handlingsutrymme men det begränsas utifrån deras identitet och definieras i termer av inflytande över sin egen näring. Gränserna för inflytande är liksom tidigare mycket tydliga. Uppmärksammandet av kulturen är en fråga om näringspolitik och med det så är egentligen grunden för svensk samepolitik oförändrad.För det tredje så gäller att uppmärksammandet av samisk kultur förstärker den underordnade position som de icke renskötande samerna intar. Genom att i identiteten icke-renskötande lägga icke-bärare av samisk kultur och icke samisktalande, markeras än tydligare den gräns mellan de som kan och de som inte kan ställa legitima krav i egenskap av att vara same och det är när kultur är den legitima grunden för särbehandling avgörande för att bibehållet system ska kunna legitimeras. Samisk kultur som legitimeringsgrund för de åtgärder som vidtas öppnar då diskursen om kultur är mer än renskötsel och delas av fler och som blev fallet i den sista studerade tidsperioden 1978 och fram till idag, en period som jag kallar för Samer som grupp. För rennäringen så får den väl etablerade kopplingen till samisk kultur stora konsekvenser under den här tidsperioden. Rennäringspolitik blir ett explicit minoritetsskydd. "Rennäringslagen syftar ytterst till att skydda den samiska befolkningens möjligheter till att behålla och utveckla sitt eget kulturliv. I den meningen är rennäringslagen inte bara en näringslag utan utgör ett minoritetsskydd som bygger på ett minoritetspolitiskt ställningstagande." Definitivt samma lagstiftning som 1886. Den vikt som fästs vid rennäringen som kulturbärare innebär även att staten ur ett folkrättsligt perspektiv påtar sig ansvaret för att garantera renskötselns vidare utövande. Dess fortlevnad är ett samhällsintresse som måste säkras. Men en förstärkt rättslig ställning för rennäringen kan också vara en plåga för andra markanvändares intressen. Det här är alltså Samerättsutredningen som pågick under 80-talet. Utifrån en klassisk problemställning i svensk samepolitik, nämligen renskötarens relation till andra befolkningsgrupper, så nås också den definitiva gränsen för förändring. Trots gällande rätt i Skattefjällsmålet och folkrätten, så för staten samma diskussion som vid sekelskiftet. Det råder konflikter mellan renskötarna och den övriga befolkningen. Renantalet måste kraftfullt regleras och nya metoder för renskötsel skapar problem, ofta i kombination med en förslappning i renvården, hävdas det. Så när motstående intressen vägs in, så förskjuts således perspektiv från att vara en fråga om samiska rättigheter, och därav rubriken på Samerättsutredningen, till att handla om en kamp mellan intressen. Det har tidigare

246

varit ett kraftfullt argument för statlig reglering och kontroll över rennäringen och det perspektivet släpps inte. Samers kulturella särart anses dock erhålla skydd i både grundlag och folkrätt och det anses inte heller "särskilt meningsfullt att söka utröna vilka kulturelement som är aktiva för att någon ska definiera sig själv som hörande till en samisk kulturkrets". 1989.En explicit koppling till renskötseln försvinner därmed i föreställningen om det typiskt samiska och kultur definieras som summan av gruppmedlemmarnas föreställningar, värden, symboler osv. När det här synsättet sammanlänkas med folkrätten så föranleder det förslag till många olika former av särlagstiftning vid sidan av rennäringen, en särskild språklag, en grundlagsändring, en särskild samelag osv. Med de här lagförslagen så skisseras en helt ny föreställningsvärld. Men den förefaller inte etableras eller vara den dominerande, eftersom i princip alla förslag till skydd av samisk kultur avvisas. Vi har numera en språklag. Det förelåg förslag redan i slutet av 80-talet, men det tog lång tid, liksom merparten av de förändringar som syftar till att erkänna samiska kulturbärare som grupp om än enbart av symboliskt värde. Ett sameting inrättas också och med ens institutionaliseras för första gången en form av kulturell autonomi. Formen för tinget överensstämmer dock väl med det mönster för svensk samepolitik som är etablerad och dess verksamhet är kraftigt reglerad. Det innebär att det folkvalda organet inte erhåller några konstitutionella befogenheter, t.ex. medbestämmanderätt i lagstiftningsfrågor eller vetorätt på förvaltningsbeslut. Det här nya synsättet innebär att olika kategorier samer upplöses. Under tidsperioden konstitueras en helt ny analogikedja för samisk identitet, som legitimerar särskilda rättigheter. Det finns en koppling till det samiska språket som förs fram, till samisk kultur. Viktigt här är samhörighetskänslan. Samer har också blivit erkända som urbefolkning, som en nationell minoritet. Den här kedjan av analogier gör tydligt att samer inte är lika andra medborgare och legitimerar därmed på ett självklart sätt positiv särbehandling och avvikelse från idealet om lika behandling. Det kräver även folkrättens krav på positiv särbehandling. Men den här nya föreställningen om samer medför också för det första att varken exkluderande särlagstiftning eller ett begränsat system av rättigheter, allt riktat till nackdel för icke-renskötare, egentligen går att politiskt legitimera. Samtidigt så har inte lagstiftningen förändrats i någon högre grad. Det innebär att svensk samepolitik idag äger en grundläggande inneboende motsättning där avvisandet av konkreta åtgärder i särskild lagstiftning inte överensstämmer med föreställningen om den samiska gruppen. När samer betraktas som minoritetsgrupp upprätthålls för det andra distinktionen mellan samer och svenskar. Det är den som legitimerar avvikelser från idealet om lika behandling. Den anses föranleda särskilda rättigheter men då staten bidrar med en stark kontroll över rennäringen, så utökas ej samernas politiska

247

handlingsutrymme som grupp. En traditionell och olycklig ordning tenderar därför att upprätthållas fortfarande.Om jag ska sammanfatta generellt, så blir det ungefär så här. Den offentliga politikens beroende av en föreställning om gruppen innebär att det är omöjligt att formulera en politik med särskilda rättigheter utan att samtidigt konstituera den grupp som ska särbehandlas och som särlagstiftningen är tänkt att skydda. Den politiska konstruktionen av gruppen, statens definitionsmakt får därmed avgörande konsekvenser för att skapa och upprätthålla politikens inneboende gränser. Det innebär att svensk samepolitik i princip varit oförändrad sedan förra sekelskiftet. Politiken har varit enhetlig och svårföränderlig trots betydande förändringar i åskådningssättet i politiken. Övergången från ett rasbiologiskt och kultur-kolonialt synsätt i vad man kallar en demokratisk minoritetspolitik och erkännande av samer som urbefolkning (ILO 169) har ännu så länge inte resulterat i särskilt omfattande konkreta, politiska åtgärder.För det andra så tenderar den grupp som ska särbehandlas att konstitueras som både annorlunda och underlägsen, vilket synliggör grupper i offentlig politik snarare än motverkar existerande stereotyper. Det är också uppenbart att svensk samepolitik i den första renbeteslagen förklarade samer och samisk kultur av ett lägre värde. I tidig samepolitik så är den här värderingen explicit. Den samiska identiteten tillskrivs naturgivna och oföränderliga egenskaper, som man säger, som den samiska rasen, naturen eller kulturen. Värderingen sker därigenom på tillsynes objektiv och neutral grund. Efter andra världskrigets slut så sker den här värderingen högre och lägre implicit och skillnaden mellan det avvikande samiska och det svenska samhället skildras i neutrala näringstermer. Samerna får anpassa sig till samhällsutvecklingen.Om jag avslutningsvis ska dra ut de politiska konsekvenserna av min analys så är svensk samepolitik nödvändig att förändra. Och i första hand på två områden: Vad gäller makten att definiera och vad gäller det politiska handlingsutrymmet. Frågorna varför samer ska särbehandlas, hur och vilka, har genom att gruppen definierats erhållit ett givet svar, vilket medför att politiken varit svårföränderlig. En konkret följd av att försöka leva upp till ett ideal om demokratisk jämlikhet – att ta alla individers lika respekt och omtanke på allvar – bör därför vara att definitionen av gruppen och av vad samiskhet är, måste överlåtas åt gruppen själv. Endast gruppen kan definiera och kategorisera sig själv. Så länge staten tillåts definiera vem som tillhör gruppen, kommer denna definition att fungera förtryckande.Ett jämlikhetsideal talar också för att samer bör tillerkännas ett faktiskt politiskt handlingsutrymme – självbestämmanderätt. Det kan ske genom att existerande system av särrättigheter rekonstrueras i grunden. En utsträckt särlagstiftning skulle exempelvis kunna innebära särskilda rättigheter i form av vetorätt i frågor som berör hur mark och vatten ska användas inom renbetesområdena och någon form av särskild politisk representation – exempelvis genom att sametingets verksamhet utvidgas – för att garantera samer en stark position i den samepolitiska diskursen.

248

Utan att tillerkänna samer som grupp makten att definiera och självbestämmande kommer särskild lagstiftning fortsätta att reproducera en hierarkisk ordning.Svar på fråga: Min grundtanke där var att samtidigt som man legitimerar, förklarar och rättfärdigar politiken som ett stöd till samisk kultur, där man skapar rennäring som förutsättning för samisk kultur, så försöker man samtidigt omforma rennäringen just för att bryta det levnadsmönster, som anses som förutsättning, dvs. politiken förs på två sätt. Man har två olika målsättningar om politiken.

Thomas HammarbergFår jag bara nämna innan jag börjar, jag representerar inte Utrikesdepartementet nu. Jag märker att departementet är starkt representerat här, bl.a. med representanter från Enheten för folkrättsliga och mänskliga rättigheter. Jag ser också att Jordbruksdepartementets enhet i just de här frågorna finns här, så där har vi också en källa för information om svensk politik och svenska ansträngningar.Jag tänkte tala om den internationella dimensionen och naturligtvis då både titta på hur vi försöker påverka det internationella arbetet för urbefolkningars rättigheter och hur vi påverkas av de överenskomna reglerna och de institutioner som skapats internationellt. Det här blir då väldigt kort, eftersom ämnet är stort.Vill man gå till källorna, så måste man granska alla de överenskommelser och internationella konventioner som finns om minoritetsrätt (även om urfolken i flera länder inte är i minoritet utan i majoritet – men problemen är sådana att ofta minoritetsrätten i sådana länder kan användas för att skydda denna majoritetsbefolkning – de är marginaliserade även om de är många till antalet).En av de ledande principerna i de internationella överenskommelserna om minoritetsrätt är naturligtvis icke-diskriminering, att ingen ska diskrimineras pga. nationalitet, religion, etnicitet osv., alla ska ha rätt till de mänskliga rättigheter som överenskommits. Alla ska ha de rättigheterna. Men därutöver kommer att det för vissa grupper krävs en positiv särbehandling för att människorna i de grupperna ska ha möjlighet att verkligen utnyttja sina rättigheter. De är av olika skäl i ett sämre utgångsläge och därför behöver de en form av särbehandling, en positiv särbehandling för att kunna utnyttja de rättigheter som alla har på ett fullvärdigt sätt. Det är naturligtvis detta som är dilemmat.Vad har vi då för regler? För det första så har vi en av de sex stora internationella konventionerna för att skydda mänskliga rättigheter , den som handlar om eliminering av rasdiskriminering. Det är framför allt den som handlar om skydd för minoriteter, men det finns skydd för minoriteter i samtliga de fem andra stora konventionerna. Den om barn t.ex. tar upp minoriteters rättigheter och kan anses täcka också den här frågan om urbefolkningarnas rättigheter. Det finns således inom FN-systemet en möjlighet att föra en meningsfull diskussion om vad som krävs av de enskilda medlemsstaterna när det gäller respekten för en sådan minoritet (eller majoritet).

249

Vi har inom Europa-rådet den stora konventionen om mänskliga rättigheter, som också skyddar minoriteters rättigheter och där har vi också under senare år fått två mycket intressanta konventioner, dels ramkonventionen om minoriteters rättigheter och dels minoritetsspråkskonventionen. Bägge har ratificerats av Sverige och bör användas i diskussionen mycket mer aktivt än vad vi hittills har gjort också i vårt eget land. De är viktiga och de bör studeras och vara en del av våra egna överväganden.Sedan har vi, som nämnts, ILO-konvention nr 169, som talar om urbefolkningarnas rättigheter och som Sverige inte har ratificerat. Det pågår som bekant en diskussion om vi bör göra det eller inte. Jag har uppfattat att det finns en utfästelse från statsrådet Margareta Winberg om att vi går i riktning mot en svensk ratificering. Som har sagts här tidigare så har Norge och Danmark tidigare ratificerat den konventionen.Vi har i andra regionala organ en del intressanta saker, som jag tycker vi borde lära oss av och det är framför allt utvecklingen inom organisationen OAS, Organisationen för Amerikas Stater. Dess interamerikanska konvention för de mänskliga rättigheterna har diskuterat de här frågorna mera intensivt, tror jag att jag vågar säga, än Europa-rådet och OAS har också kommit överens om en deklaration för urbefolkningars rättigheter. Det här är en mycket levande fråga i hela Latinamerika men också, som bekant i USA och Kanada. 1993 var ett FN-år för urbefolkningar som ledde fram till dekaden 1994–2004 – vi är alltså nära slutet på den dekaden. Meningen har varit att under den tioårsperioden skulle föras mera koncentrerat en diskussion inom FN-systemet för att ha både tydliga regler och institutioner, som kunde övervaka att de reglerna respekterades. Det är framför allt två projekt som har diskuterats. Det ena är att det skulle vara ett sorts permanent råd för att diskutera urbefolkningarnas situation och deras rättigheter. Den diskussionen har lett fram till ett beslut, det finns nu ett särskilt permanent råd i den här frågan, den har haft eller är på väg att ha sitt andra möte. Den rapporterar till Generalförsamlingens underorgan ECOSOC och har också fått ett permanent sekretariat. Jag tror att Sverige har varit aktiv att säkerställa att det blev ett permanent sekretariat som gör att det kan pågå verksamhet mellan mötena och försöka binda ihop FN-systemet så att frågan om urbefolkningarnas situation och rättigheter bevakas inom hela FN-systemet och inte isoleras inom detta permanenta forum.Så man måste säga att det har gjorts framsteg. Det började för ett antal år sedan i "sub-kommissionen för förhindrande av diskriminering och skydd av minoriteter" – ett sorts underorgan under Kommissionen för mänskliga rättigheter – som tillsatte en arbetsgrupp. Därmed finns – trots FN:s struktur, som bygger så mycket på regeringar och nationalstaterna – ett forum för en diskussion kring urbefolkningarnas rättigheter i olika länder. Det är ett framsteg.

250

Det andra större projektet som har diskuterats under dekaden är att generalförsamlingen antar en deklaration. En sådan deklaration är mindre bindande än en konvention, men ska ändå anses vara vägledande för regeringar. Arbetet med deklarationen har inte avslutats. Den information jag har är att diskussionen fortsätter och att det går trögt. En arbetsgrupp under kommissionen för mänskliga rättigheter har tillsatts men har vissa problem. Ett av problemen är uppenbarligen just frågan om hur man säkerställer att positiv särbehandling inte leder fel, fel också i den meningen att den i praktiken leder till diskriminering. Det pågår vissa konsultationer mellan de nordiska regeringarna för att säkerställa att det här projektet inte förliser utan att det verkligen kan bli en deklaration om urbefolkningarnas rättigheter relativt snart. Det är precis den typ av aktion som borde kunna vara möjlig inom FN-systemet, för att säkerställa åtminstone de framsteg som har gjorts, när det gäller att börja fungera, med tydligare internationella normer för skydd för urbefolkningarnas rättigheter.Ytterligare ett beslut har fattats, som jag tror egentligen är viktigt, men som inte riktigt har kommit upp på dagordningen och åtminstone inte märkts mycket i medierna. Kommissionen för de mänskliga rättigheterna i Genève har beslutat tillsätta en särskild rapportör för urbefolkningars rättigheter. Den som fått uppdraget är mexikanaren som heter Rudolpho Stavenhagen. Jag menar att det skulle kunna vara ett instrument som för diskussionen vidare, precis på de här punkterna som vi nu diskuterar. Jag tycker det skulle vara värdefullt om Rudolpho Stavenhagen inbjöds till Sverige och fick kontakt med den typ av frågeställningar som har kommit upp på det här mötet och även andra frågeställningar. Jag tror att han också skulle vara intresserad av att diskutera med regeringsledamöter om svenska problem och om vad som kan göras på ett internationellt plan för att förstärka urbefolkningarnas rättigheter. Det här är ett mycket kort sammandrag av så långt som den internationella diskussionen har kommit. Jag nämnde de sex FN-kommittéerna som är knutna till de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter. De kommittéerna ställer frågor om rättigheternas genomförande till de regeringar som har ratificerat. Numera är det naturligtvis rätt många ratificeringar av dessa sex konventioner och det betyder att systemet börjar fungera och urbefolkningarnas rättigheter kommer upp med jämna mellanrum. Sverige får frågor om hur vi behandlar samerna vid dessa internationella möten och svenska representanter tvingas besvara dessa frågor. Det gäller t.o.m. frågor ibland om enskilda mål i rättegångar. Det här är väl, om man ska se det på distans, en av de frågor där Sverige måste räkna med kritiska frågor internationellt. Våra FN-ambassadörer har ofta mött sådana frågor från grupper, som arbetar med mänskliga rättigheter internationellt men också från andra regeringar. Det är naturligtvis av enorm betydelse, när vi arbetar för ett stärkt system för mänskliga rättigheter att vi själva kan redogöra tydligt och klart hur vi har skyddat och skyddar minoriteters rättigheter i vårt eget land. Därför är det så viktigt att vi faktiskt

251

diskuterar detta och att vi har forskare som tittar på, inte bara på det historiska perspektivet, utan också andra dimensioner av svensk samepolitik. Jag tror att det faktiskt har skett rätt stora framsteg internationellt. Det var inte mer än 10 à 15 år sedan som samefrågan och de andra urbefolkningsfrågorna faktiskt inte fanns alls på FN:s dagordning. Men nu finns en öppning som bör utnyttjas konstruktivt. FN-systemet har mycket inriktat sig på den enskilda personens rättigheter. Här talar vi om att den enskilda personens rättigheter i dessa grupper kräver en respekt för hela gruppen för att rättigheten ska bli verklig. Detta har varit svårt för FN-systemet att få ihop i bärande normer och bra system för övervakning. Där behövs ytterligare satsningar och mera intellektuellt bidrag från vår sida och andra också. Tack.

Anders HellnerTackar så mycket. Jag tackar dessa tre prominenta personer, med sin bakgrund, var och en på olika områden för den här jämförande exposén. Nu har vi lite tid kvar för kommentarer till detta och korta frågor till panelen.Jag skulle själv då vilja börja fråga. Samer finns ju i Norge, Danmark, Finland och Sverige och i Ryssland också. Det förekommer en samordning här sannolikt och ett utbyte, men man kommer tydligen till olika slutsatser. Varför har nämligen Norge och Danmark ratificerat FN-konventionen men inte Sverige och Finland? Hur går resonemangen där? Det var min fråga. Jag skulle också vilja ställa en fråga, som ligger i botten på många minoritetsfolk som också är problematiskt, när det gäller t.ex. palestiniernas och grekcyprioters och turkcyprioters territoriella krav. Det är ju så att indianerna i Nordamerika och samerna kunde ju och kan ju i princip göra anspråk på kolossala mycket värdefulla markområden. Det här är ju då en politisk fråga, som tar över de juridiska bevekelsegrunderna, vilket jurister alltid tycker är besvärligt naturligtvis. Men det finns ju en praktikalitet i detta om Nordamerikas indianer eller Sveriges samer skulle kräva tillbaka de områden som de traditionellt har haft. Vad är då svaret på denna fråga? Är det pengar? Eller är att man kan inte kräva detta?

SameOm tvångsförflyttning av samer.

Tomas CramérDet var en fråga om norsk samepolitik. Varför har Norge ratificerat den här viktiga konventionen, ILO 169? Då vill jag först erinra om att de här två kommittéerna som Thomas Hammarberg var inne på, han talade om fler kommittéer, men rasdiskrimineringskommittén och kommittén för mänskliga rättigheter har ju kommit med en amper kritik mot Sverige, se min utdelade artikel i Samefolket, där man har krävt att vi ska ratificera ILO 169 från 1989, alltså en gammal konvention, som vi borde ha ratificerat för länge sedan.

252

Norge har gjort det och det beror på till en stor del att Norge har en totalt annan samepolitik än Sverige. Den analys som Ulf Mörkenstam på ett elegant och vetenskapligt sätt har gjort av den svenska samepolitiken är ju förödande, hur man skiljt ut olika grupper och förklarat i olika etapper sådana samer som inte är renskötare för oberättigade till stöd och att de egentligen är svenskar osv. En sådan samepolitik har Norge aldrig haft utan Norge har alltid erkänt att samer är ett folk, vilket ILO 169 anser. Sverige har ju feltolkat ILO 169 genom utredningen av landshövding Sven Heurgren, SOU 1999:25, där man vill låta påskina att konventionen är en konvention för en näring. Det är den inte alls, den är en konvention för ett folk. Dessa kommittéer har också krävt att Sverige ska göra en folkräkning av samerna på etnisk bas och det uttrycker ju väldigt klart att konventionen är för ett folk och inte för en näring eller för en språkligt definierad grupp (statens sametingsmisstag) under det att Heurgrens utredning fabulerar ju att konventionen bara är till för rennäringen och man tittar då på den rennäringslag man har och finner den otillfredsställande, den bör då putsas upp på olika sätt, men därmed missar man ju kärnan, nämligen att konventionen är för ett folk. I Norge har man alltid erkänt samerna som folk och man har den principiella synen att renskötseln, OK, det är en samisk historia, men det är bara en liten detalj i samefolkets liv. Norge är ju den största samenationen med kanske 40.000 à 45.000 samer. Som tvåa kommer Sverige med kanske 25.000 samer, om man räknar alla, vilket man ska göra. Det är ju faktiskt så att när samerna gjorde en framställning till regeringen att man skulle få denna folkräkning på etnisk bas så finns det ett kungabrev av Gunnar Sträng som sa att detta ska ske, men det saboterades sedan av Statistiska Centralbyrån, som inte ville göra detta. På något sätt, trots att Gunnar Sträng hade stort politiskt tryck, så ebbade det ut och blev ingenting. Det är kanske lite typiskt för svensk samepolitik.Norge hade nog lättare att ratificera det här eftersom Norge begrep, ville begripa, att det här är en konvention för ett folk under det att Sverige ville inte begripa det, vilket Heurgrens utredning är ett bra bevis för. Det kommer Sverige inte att klara i längden, för Sverige kommer inte att klara trycket. När Sverige gör rapporter till kommittéerna för rasdiskriminering och mänskliga rättigheter så får Sverige amper kritik. Vad som är rasdiskriminering avgörs, som jag sa i mitt anförande, inte av Sverige, riksdag, regering, utan det avgörs i Genève. Man kan ju också klaga t.ex. till mänskliga rättighetskommittén, när man har förlorat ett mål i Sverige. Jag förde ett mål till denna mänskliga rättighetskommitté, Ivan Kitok, och i det målet blev det klart att det skydd som vår grundlag ger för samerna och deras kultur innefattar också renskötseln. Däremot vann inte Ivan Kitok det han egentligen ville, det hindrades av kravet i Genève på consensus, nämligen att bli erkänd som medlem av byn med fulla rättigheter. Det reses oerhörda svårigheter för samerna att nå Strasbourg eller Genève. De måste processa i Sverige och får ej fri rättegång trots ILO 169, som ger

253

dem rätt därtill. I svensk domstol stoppas de av 11:14 RF, som de blir fria från först i internationell instans.Jag hoppas att jag har kunnat klargöra varför den norska samepolitiken är helt annorlunda. Nu kanske jag ska tillägga att det verkar ju som att Norge nu ändå har svikit detta genom lagförslaget om Finnmarken som min gamle vän Arne G. Arnesen tydligen har skrivit på Justisdepartemanget i Oslo och som har lett till stor besvikelse för samerna och mycket intensiva protester, därför att man har inte tagit hänsyn till Tom G. Svenssons utredning om samisk sedvanerätt. Det är en bok två gånger så tjock som hans bok som handlar om Skattefjällsmålet och som har observerats oerhört lite i Sverige. Det var detta om norsk samepolitik.Sedan var det en fråga varför förvaltar staten samernas markområden. Om jag då håller mig till de klaraste fallet, alltså fjällområdena, så processade vi ju om skattefjällen i nordligaste Jämtland. Där har ju staten egentligen inte några papper som säger att staten har rätt att förvalta de här områdena. Staten har inte någon fångeshandling, som man säger, staten har inte lagfart och samerna stämde därför på bättre rätt, dvs. äganderätt. Samerna vann i tingsrätten men förlorade i HD 1981. Den domen prövade ej rätt "sui generis", som ILO 169 bygger på, ej heller rätt pga. tidigare och nuvarande diskriminering, se den norska Etik-boken 2002, s. 127 (Audhild Schanche). – HD behandlade bristfälligt ockupation, skattläggning, 1841 års avvittring, besittning och 1751 års kodicill med dess omfattande civilrättsliga utredningar av Hielmstierne och Stampe, Carleson och Nordström, civilminister Axel Bergström i riksdagen 1873 m.fl. Den rätt som Bertil Bengtsson vill ge samerna i uppsatsen i Carsten Smiths festskrift 2002 är ytterst svag och beroende av myndigheter, bolag och enskilda jordägare med lobbymakt, som aldrig visat samerna någon hänsyn. Genève, som bestämmer, accepterar ej detta. Världssamvetet Sverige får dåligt anseende. ILO 169 ska råda med ILO:s tolkning. Den har som sagt ej tillkommit för att stödja nedvärderande lagar i Sverige.

Thomas HammarbergJag arbetade med urbefolkningarnas rättigheter för några år sedan som FN-sändebud i Kambodja. Deras mark var värdefull. Exploatörer kom dit, köpte sig helt enkelt papper som gjorde att de fick dokumentation på att de "ägde" skogsområdena och därför var urbefolkningsrepresentanterna helt slagna i alla rättsprocesser. Någon likhet inför lagen gällde inte. Det här är ganska typiskt för situationen i en rad länder. Generellt tror jag man kan säga att ju värdefullare ekonomiskt en mark är, som urbefolkningen befinner sig på, ju sämre läge har den här kategorin. Det om något skriker efter kraftfulla internationella vettiga normer för att skydda dem och mekanismer som gör att man övervakar att de reglerna verkligen respekteras. Marianne Olsson frågade om det finns paralleller till judeförföljelser och det gör det naturligtvis i historien här. Så var det och det tror jag att Ulf Mörkenstam fick fram. Också i vår behandling av romerna, zigenarna har det funnits samma strävan att mäta, att kategorisera människorna på olika sätt. Jag tillhör dem som tror att det är

254

oerhört viktigt att det blir något sorts officiellt avslut på den rasistiska politiken, även om det är långt i efterhand. Det är inte så att de nuvarande makthavarna behöver ta på sig en personlig skuld, när de ber om ursäkt, men jag tror att det är viktigt att statens representanter rensar upp i historien och markerar på ett tydligt sätt, att vi har kommit in i ett nytt skede och att vad som hände historiskt var felaktigt. Det här att det glider undan bara och det blir några fotnötter i historieböckerna tycker jag inte är tillräckligt för att demonstrera att den typen av behandling av olika grupper, rasism, systematisk diskriminering är uteslutet i framtiden. Där tycker jag inte att vi på alla punkter har gjort rätt för oss i det svenska samhället, det gäller också samerna.

Ulf MörkenstamJag ska göra en väldigt kort kommentar. Det är intressant när man ställer sig frågan vad Sveriges svar har varit här till de båda Genève-kommittéerna som ampert kritiserat Sverige 2001 och 2002. Man ställer sällan frågan: Vad har Sverige gjort för att föregripa den här typen av svar. I ett historiskt perspektiv har Sverige alltid varit reaktiv, aldrig aktivt själva i den här frågan. Man har reagerat antingen på det som är uppe i Norge i första hand eller det som har skett i ett internationellt perspektiv. Det var en första kort kommentar.Jag tänkte också bara beröra lagstiftningen lite kort. När lagstiftningen kommer till, när man sätter in det i ett perspektiv, så är det naturligtvis det här med mark- och vattenområdena viktiga, de ekonomiska aspekterna viktiga, när lagstiftningen kommer 1886 och 1928 (privilegium odiosum). Det blir viktigare och viktigare, de områdena för svenska staten, det är ett skäl även om det väldigt sällan anförs. Det är samtidigt så att det är en del av ett grundläggande av Sverige som nationalstat, det är en väldigt stark vilja att grunda en nationalstat vid den här tidsepoken, när lagstiftningen började skisseras vid slutet av 1850-, kanske 1860-talet och framåt. Rent konkret anförs bara praktiska konflikter som föranledde det här ursprungligen.

Kommentar till Ulf Mörkenstams föredragSjälvbestämmande kan samerna i Sverige utöva först sedan den etniska folkräkning skett, som Genève begärt.Nu ingår i sametinget renskötare och samer enligt språkkriteriet. Det senare är av staten valt för att få få samer. Många etniska samer är uteslutna från rösträtt, just de som är viktiga för urfolket samerna enligt ILO 169.Örsö den 28 juli 2003

255

Tomas CramérStockholm den 8 september 2003 ÖPPET BREVAmbassadör Thomas HammarbergOlof Palmes Internationella CentrumBox 836101 36 STOCKHOLM

Broder,Tack för Ditt värdefulla bidrag på Utrikespolitiska Institutet den 10 juni 2003, där Göran Ternbo förde fram ohållbara teser, som statsrådet Nykvist knappast kan stödja.Länge har man kunnat uppleva i svenska domarkåren och politikerkåren, t.ex. i Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen, där jag sedan 1950 – över 50 år – varit verksam, att samerna ej ingår i folkhemmet och att likhet inför lagen endast gäller för bona-fine folkhems-genossen.Inläggen av Dig och Ulf Mörkenstam 2003-06-10 borde skjuta sönder den positionen och visa att lag som vilar på antisamitism ej är bättre än den som vilar på antisemitism.Ockupation av land – utmark – i Småland skedde genom frälsebönder som utövade mulbete säsongvis (kor och får måste stallas in på vintern, endast renen och det gotländska utegångsfåret kan vara ute året om men detta kan ju ej göra rättslig skillnad för utmarkens ockupation) jämte jakt och fiske i utmark, professor L. O. Larsson i Kronobergs hembygdsbok 1974, 521 sidor. Vanliga bönder, skatte, hade ej jakträtt, men samerna skattlades 1646 för djurskjutning (vilket förutsätter bete året om). Samerna hade stor betydelse för riksgränsen liksom smålandsfrälset (med jakträtt). Här måste rättshistorikerna ta upp saken på allvar. Efter åtta år i Kammarkollegiet 1954–1962 och fyra år i Svea hovrätt 1950–1954 (statlig utbildning) vet jag en del om detta. Bland annat har jag genom självsyn erfarit hur främmande den vanlige domaren är för de fortfarande gällande avvittringsutslagen i Jämtland och Härjedalen (kungligt brev 1841) och den likaledes ännu giltiga kameralrätten – äldre skatterätten (jordskatt). HD:s dom 1981 i Skattefjällsmålet är amatörmässig, tjänstemannamässig, har aldrig accepterats av samerna, ej heller av JK Hans Stark (förlikning 1988). Samerna har en civilrätt till land och vatten oberoende av lagen (vilket klart erkänns 1968 av Høyesterett även för svenska samer).

256

Öppet Brev till Ambassadör Thomas Hammarberg

Parallellen samer-frälset är kameralt-rättsligt närliggande. Vulgärdarwinismen i 1886 års lag om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige (här finns "lappallmogen" från 1841 års kungliga brev kvar, det talas ej om någon "rennäringens rätt") med dess begränsning (nedvärdering) till att blott äga rätt till vad samerna brukade på medeltiden, är en ohistorisk novitet av 1884 (professor Gunnar Eriksson). I Småland fick samma hävd till utmark utveckla sig till full äganderätt (Bonde-ättens Bordsjö etc.) Samernas hävd ansågs kring 1870 innebära äganderätt (professor J. J. Nordström m.fl.). Otto Jebens hävdade med rätta i sin doktorsavhandling härom året, att i modern tid endast äganderätten ger samerna det skydd de oundgängligen måste ha för att bestå med sitt icke-våld.Dock gällde/gäller ju samernas hävd, ockupation, skattläggning, i princip skoglösa, ofertila områden, endast brukbara genom samernas unika teknik. "Lappallmogens renbetestrakter" får "säkra gränser" 1841, med oomtvistlig besittning, vilket ej innebär att lappallmogen ej kan ha rättigheter utöver dessa gränser, t.ex. till vinterbete. "Nödvändigt bruk i näring" ger civilrätt, detta är Høyesteretts linje, vilket jämte ockupation och skattläggning gäller vinterbetet. 1928 bortdefinierades de icke-renskötande, de var ej längre samer, bestämde staten, med hjälp av falsariet lapprivilegium, en nödlögn som förnekade samernas faktiska civilrätt, grundad på ockupation och skattläggning (ännu bestående kameralrätt). Dessa båda grunder och nödvändigt bruk i näring som civilrätt åberopades ej i vinterbetesmålet nyligen i Härjedalen, som därför förlorades av Jörgen Bohlin i tingsrätt och hovrätt.Nödlögnen orsakades via 1919 års renbeteskonvention av trängsel genom de grundlagsstridiga tvångsförflyttningarna på norsk begäran inom Sverige 1920–1939 av nordsamer (ingen ersättning lämnad de tvångsförflyttade)..För förståelse är det nödvändigt att gå in på vissa personella förhållanden. Själv fångades jag av kampen för de döva, som missbehandlades av staten (Skolöverstyrelsen) 1955 och framöver. Politiken gick ut på att förinta Pär Aron Borgs teckenspråk från tidigt 1800-tal (Manilla), som de verkligt döva behöver och som lyft dem från att vara "dumbe", dövstum, till ett mänskligt liv. Detta skulle ersättas med apparater så att alla blev lika, "gleichschaltet".I vattenmålen deltog jag som kammaradvokatfiskal och märkte samma statliga tendens där, mot samerna, nedvärdering av deras fastighetsrätt och önskan om att icke-renskötare skulle utdefinieras från samegruppen och att renskötarna skulle sakna fastighetsrätt, trots sin ockupation och skattläggning, och bli så minimerade i sin rätt till fjällen som möjligt. Ingen annan hade rätt till fjällen och de överdämda ytorna till vattenmagasinen, varför även detta innebar "Gleichschaltung". Lappfonden, ej samerna själva, fick en minimal ersättning, 1918 ingen ersättning alls. Fiskeersättning (all framtid) beskattades oerhört hårt.Hela tiden sedan 1954 varav 35 år som sameombudsman har jag väckt idéer och i samråd med professor Israel Ruong och landsmötet låtit specialister (Cramérs team

257

av professorer) utveckla idéerna. Den svenska tingsrätten med lappmarkserfarne Einar Holm förstod saken, som nu ILO 169 är inne på, men överrätterna hade (HD 1981) den traditionella antisamitiska synen, likhet inför lagen gäller blott folkhems-genossen (fil. dr Anne-Li Lindgren). Staffan Källström har benat ut den i Sverige, enbart där, så mäktiga hägerströmianismen, som fortfarande dominerar politikerkåren och domarkåren i Sverige med dess obefinliga sameetikdebatt. Det är ytterst lågt i tak i den bepansrade HD, i riksdagen och i det styrda sameutredningsväsendet (Göran Rosenberg i Culture and Crisis, Berghahn Books 2003).Idéutvecklingen stötte på motstånd av ängsligt småborgerlig natur hos turistsamesonen (Åre) Lars Thomassson, som ej såg de stora linjerna, tvångsförflyttningarna i strid med grundlagen (§ 16 i 1809 års RF) m.m.Samma typ av motstånd mötte hos den förmögne småstadssonen (Köping) Jörgen Bohlin, som kom till samesaken efter de norska segrarna 1965 och 1968 och sedan valde den lätta vägen "fackförening för renskötare" utan arbetsam aktiv rättskamp, forskning och sinne för folket, kulturen samedefinierad, ej minimerad genom statsdefinition.Dessa både kunde räkna med statens medhåll och ett visst automatiskt medhåll av gynnad samegrupp. Man spelade på den ängsliga inlärda småborgerligheten och vände sig emot kreativa idéer som bryter mot den anammade underdånigheten, utarmningen och gruppens uppsplittring som gynnar vissa. Se 1968 års Samepolitiska Program. Lappfogdarna t.ex. Hedbäck, Malmström, Ritzén, med suverän maktställning och talrika underhuggare i ett långt skede, senare maskerat, har i gärning lärt ut att staten kan hämnas på den som hävdar kultur och likhet inför lagen. Denna lärdom och den undermåliga nomadskolans brist på verklig lärdom (biskop Bergqvist 1913) sitter djupt.Dagens byråkrati, uppifrån och ned, är långt ifrån fri från lappfogdementalitet. Endast en djupgående "same" etikdiskussion typ Norge kan belysa rasläror, professor Herman Lundborg i rasbiologi vid Upsala universitet 1922 och mer svårgenomskådligt Karl Bernhard Wiklund via Åke Holmbäck, Ivar Afzelius och Georg Bergfors (bl.a. i radio som sagt belyst av fil. dr Anne-Li Lindgren). Komplicerade mekanismer kräver beläsenhet allsidigt, ej ekonom-politiska förenklingar (fil. dr Ulf Mörkenstam).Vulgärdarwinismens av mig påvisade antisamitiska bortdefiniering av samernas majoritet är av staten önskad, dold, borde enligt statsmyndigheterna och politikerna ej framvisas av 1968 års Samepolitiska Program, som SSR:s landsmöte antog 1968, jämför de fredliga inuiterna och aktuell Grönlandspolitik, av professor Gunnar Eriksson och nu Ulf Mörkenstam. Den passade ej heller den enkla konventionella politik Thomasson-Bohlin höll för lämplig. Jag har tidigare belyst hur HD redan i den, trots begäran, oprotokollerade förberedelsen i Skattefjällsmålet, ledd av Bertil Bengtsson, avvisade alla etiska-moraliska grunder, lät staten framföra maktprincipen som avgörande och framhöll att

258

konventionell svensk fastighetsrätt var vad som skulle prövas (rätt sui generis enligt ILO 169, som gäller, bör gälla, för bergsfolk, t.ex. i Kambodja, och etisk-moralisk rätt är alltså oprövad av HD 1981, yrkades ej i det dispositiva Skattefjällsmålet, kan prövas i nytt mål).Anteckningarna från 2003-06-10 finns på min hemsida. Mina skrifter finns i Cramér: Samernas Vita Bok (SVB) 1966–2003, 30 volymer (Riksarkivets bibliotek).Med vänliga hälsningarTomas CramérSe sid 4.De icke-krigförande folken i världen är prototyper för icke-våld, Gandhi – Martin Luther King – Arne Naess. Viktiga referensgrupper.Se Åsa Nilsson-Dahlströms avhandling 2003 Upsala (kulturantropologi) om "världsarvet Laponia" Negotiating wilderness in a cultural landscape, anmäld i Fjärde Världen 2/2003 av Tommy Lambrell. Det är ju ytterst egendomligt att Naturvårdsverket, ett partsorgan, sitter som domare när det gäller att flytta bort en ny varg från renbetena. Deras beslut borde överklagas to exhaust local remedies, för få bort denna domstolsanomali i Strasbourg (bostadsdomstolen kom ju bort).I Laponia-fallet råder ju ej heller någon proportionalitet. – Skall det vara turism där skall ju samerna i kraft av ockupation, skattläggning, och nödvändigt bruk i näring, civilrätt vara bestämmande.The Ingenous World 2002–2003 IWGIA, Köpenhamn har sameinformation sid 31–40 och bl.a. värdefull information om Guatemala-Nicaragua.Utöver Samedag X på Utrikespolitiska Institutet 2003 tog jag initiativ till Samedag VII och IX på Etnografiska Museet 2001 och 2002. Detta kommer att på min bekostnad publiceras i SVB Volym 30 (medverkande bl.a. professor Tom G. Svensson och justitierådet Bertil Bengtsson). Obs. Svenssons bok The Sami and their Land, Oslo, 1997; the Sami vs the Swedish Crown. A study of the struggle for improved land rights; The Taxed Mountains Case, 213 p. utgivare The Institute for Comparative Research in Human Culture, detta institut gav ut Erik Solems banbrytande studier i samerätt, där Solem betonar skoltsamernas byars markäganderätt som det ursprungligt samiska; samt även en sammanfattande bok av professor Knut Bergsland.

P.S. Vi sörjer Anna Lindh, hon var uttalat positiv till samerna, se hennes bilagda brev 2003-07-04 till samen Per Fjellström.

259

Innehållet i denna bok kan synas brokigt. Det är brev och föreläsningar cirkulerande kring antisamitismen, från begynnelsen (i H.D. 1884-1886) och alltsedan, unik för Sverige, extrem. Boken återger en mångskiftande verksamhet till de fredliga samernas bästa. Idéer grundade på djupgående forskning enligt seriösa ämbetsmannamässiga, statliga principer (jämför Arthur Lindhagen, Carsten Smith) med front mot all politisering och trendighet. Svea Hovrätts och Kammarkollegii bästa traditioner. Dessa idéer är, på uppmaning, utvecklade av professorer och andra framstående akademiker inom juridik (viktig, central), idéhistoria och kulturantropologi. Tio samedagar har hållits under bl.a. ambassadören Love Kellbergs ordförandeskap, i samverkan med de mest framstående experter man kan föra fram, den senaste 2003-06-10 på Utrikespolitiska Institutet i Stockholm. Dessa för utvecklingen framåt nationellt och internationellt i ständigt samarbete med upplysta, kunniga samer i enlighet med 1968 års av landsmötet antagna samepolitiska program och de rättegångar i Norge 1963-1968 och i Sverige 1966-1981, som startades av professor Israel Ruong och landsmötet med årlig avrapportering.

© 2003 Tomas Cramér

260

Slutord

Samernas Vita Bok (SVB) 30 volymer 1966-2003, volym 30 Vinterstierna I-II

Documents

Blodbokhastur.net/abbe/nwn/mods/Tomas/Pre-Ex/Blodbok%20fr%e5n... · Web viewBrev till Justitierådet Bertil Bengtsson, Stockholm den 1 oktober 2002 112 Allmän sameproblematik t.ex