1 2019 1

Nr 1 2019

Alfridas stormiga fest sidan 6

Frösunda 1915 sidan 2

Fattigstugumannen sidan 7

Livet i Solsta banvaktsstuga sidan 8

Frösunda vårmarknad sidan 12

Nyast i styrelsen sidan 12

Grundad 1978

2 2019 1

För mer än hundra år sedan såg Frö-sunda inte ut som i dag. Ändå finns det mycket som är sig likt. Det kan man få uppleva om man läser ett gammalt nummer av Norrtelje Tidning.

Frösunda 1915

I början av 2019 gjorde Henrik Stolpe ett fynd på Åvas-ta gård i Frösunda: En gammal tidning från början av 1900-talet. Det var en extra julbilaga som följde med Norrtelje Tidning den 18 december 1915 och handlade om Frösunda. TextenskrevsavFrösundaprofilenZackeusCarlssonsom senare tog namnet Waldebäck. Han var född i Närtuna 1861 och kom som lärare till Frösunda 1887. Här blev han kvar som lärare, fotograf, organist, politiker och mycket annat till sin död 1933. Texten ibilaganärskrivenavhonomochärenavfleratexter om Frösunda som han har lämnat efter sig. Här börjar den med att ”Frösunda är ett kon-sistoriellt pastorat”, vilket kan få läsningen att tvärbromsa med våra nutida ögon. På hans tid tillsattes kyrkoherden genom prästval i ett konsistoriellt pastorat, till skillnad från i regala eller patronella pastorat där kungen bestämde. Och vet man det kanske det blir lättare att ta sig igenom den intressanta texten. Där står även att man hittat årtalet 1216 på en vägg i kyrkan. En senare sanning är att det hittades rester av en text, men den var helt otydbar. Med god fantasi målades ändå årtalet 1216, som dock anses vara helt obelagt. Kyrkan är sannolikt byggd på 1400-talet.

3 2019 1

Zackeus Carlsson, Klockaregården.

Lärare, fotograf, organist, politiker med mera.

Han har skrivit texten och fotograferat flera av bilderna.

Ernst Johan Östman. Kyrkoherde Frösunda 1913 - 1928.

Karl Rudberg, Kårstaby.Vakanskomminister i Frösunda.

Johan Johansson, Byle. Kyrkvärd och nämndeman.

4 2019 1

Johan Arvid Jansson, Prästgården. Nämndeman.

Frans Gustaf Gustafsson, Lövsta. Före detta nämndeman.

Otto Emanuel Mattsson, Bergs gård. Handlare.

5 2019 1

Anders Gustaf Wallerstedt, Frösundajärnvägsstation. Stationsföreståndare.

Johan Arvid Jansson, Prästgården. Nämndeman.

6 2019 1

År 1933 var Bertil Stolpe 12 år. Han bodde då i Villesborg, vid södra infarten mot Rolsta på vägen mot Kårsta. Någonstans hade han hittat en liten lönn-planta, som han frågade sin far om han fick plantera i trädgården. När stormen Alfrida kom hade plantan vuxit i mer än 85 år och blivit ett enormt stort lönnträd. Och nu orkade trädet inte längre utan föll och blev till ved. Men Bertil står kvar och bor fortfarande alldeles i närheten.

Alfrida har namnsdag den 3 januari. Detfiradehonmedenrejälfestblåsasombörjade redan dagen före namnsdagen. Det blev den värsta stormen i mannaminne som drabbade vår del av Sverige extra hårt. Med ”mannaminne” brukar bara menas avståndet mellan två stormar, men Alfrida var faktiskt värre än vanligt. Vinden tjöt i skorstenarna, husen skakade, träden föll som fel aktier på börsen och elektriciteten lyste med sin frånvaro. Och många träd lade sig tvärs över vägarnasåattingenkomfram.Deflestaträden försvann dock riktigt snabbt, så riktigt instängda blev vi inte. Omslagsbilden visar södra infarten mot Rolstasomdockvarblockeradfleradagar. Ändå hände inga stora allvarliga olyck-or i Frösunda. Vi bara satt och myste med stearinljus i stugorna och tyckte synd om oss. Och en del var det faktiskt synd om, framför allt skogsägarna som fått mycket jobb. Spåren kommer att synas länge. Men Alfrida har lugnat ner sig.

Vägen vid Eriksborgs kvarn och Karlsborg, ”Kul-Pelles”, var en av många platser som blockerades av nedfallna träd. Resterna fanns kvar länge.

7 2019 1

Väster om vägen mellan Åvasta och Fredriksberg ligger en liten åkerlapp på Åvasta ägor. Den kallas Lundsvreten och där låg en gång ett torp. Troligen byggdes torpet Lund, eller Lundtorpet, på 1760-ta-let. Från 1769 börjar kyrkböckerna också visaattCarlMattssonochhanhustruCajsaAndersdotter bor där. Kanske var det han som byggde torpet? Det vet vi inte. Carl var född i Skepptuna 1739 ochhan verkar komma till Frösunda med sin hustrunärhanflyttar inpåLundtorpet.Kyrkböckerna har en del luckor just där. Men de båda makarna bör ha kommit till Frösunda senast 1766. Deras första barn Per föddes då i Frösunda. Och på Lundtorpet föddes totalt sex barn. Ett av dem, Anders som föddes 1778, blev bara två år innan han dog. Efter1784flyttarfamiljenmellanoli-ka platser inom Billsta, men visar sig på Lundtorpet igen 1798. De kallas då ”inhy-ses” vilket brukar betyda att de börjat bli gamla och skröpliga och inte orkar göra så mycketnyttaförsig.Carlkallas”ofärdig”och var då inte mer än 59 år gammal. På den tiden var det ändå hög ålder för den som arbetat tungt. Och hustrun Cajsa var också dålig,”mjältsjuk” står det kyrkboken. Deprime-rad skulle vi nog kalla det idag. Hon dog 1810 som ”bröstsjuk” eller av tuberkulos, 68 år gammal. DåvarmakenCarl71årochklaradeinteensattvarainhyseshjon.Hanfickflyttatill Frösundas fattigstuga. Där kallades han ”krympling” och levde bara ett år tills han dog av lungsot. Titeln i dödboken blev ”fattigstugumannen”. Därmed hade Carl Mattssons familjvarit kopplad till torpet i ungefär 45 år. Somvanligtpåtorpensåflyttadediversepersoner in och ut under åren. Medan ma-karnaCarlochCajsaännulevdeflyttadeänkan Stina Jansdotter också in på torpet. 1813 kom även hennes son Anders An-dersson dit. Han var född i Markim 1799 och kom att titulera sig sockenskomakare från 1819. Från 1835 bodde statdrängen Johan Erik Öberg på Lundtorpet med hustru och fem barn.Deflyttadebortefterbaraettår,ochsedanstodstugantom.Denfinnskvarsomtom stuga till 1842, men sedan försvinner alla spår ur kyrkböckerna. Men stenarna ligger kvar i otydliga formationer som med lite god vilja kan tolkas som rester av husgrunder. Och minnena kan leva länge än.

Fattigstugumannen från Lundtorpet

Detta är två sammanfogade kartor över Åvasta och Billsta från 1776 och 1795. Lundtorpet låg mellan Åvasta och Fredriksberg. Vägen mellan de gårdarna har precis samma sträckning idag medan vägen till Billsta är helt annorlunda. Lundvreten vid Lundtorpet är fortfarande öppen och uppodlad.

Spåren efter Lundtorpet ligger nära vägen men är svåra att se. Med lite fan-tasi kan man skönja stensträngar som kan vara rester av husgrunder.

8 2019 1

På hösten 1945 när jag var ungefär åtta månader tillträdde min pappa Martin Hed-lund tjänsten som banvakt i Solsta. Han kom från Granby kvarn i Orkesta där min farfar var mjölnare. Min pappa hade dittills arbetat i kvarnar, med timmerhuggning och med banarbete sedan han som sextonåring hade börjat sitt arbetsliv som busskonduk-tör. Min mamma Marianne Hedlund kom från Växjötrakten och hade en tid arbetat i Orkesta som rikstelefonist. Solsta banvaktsstuga hade nr 106, men i en tidigare nummerserie hade den tydligen haft nr 11. Den låg vid km 32 (räknat från

Stockholm) mellan Frösunda och Lind-holmen där den gamla landsvägen skär järnvägen på snedden, vilket gjorde att stuganstomtpånorrsidanfickettkilformatutseende.Självahusetflyttadeslångteftervår tid där något tiotal meter söderut och blev stomme i det hus som står där idag.

Väg & järnväg intillTomten löpte söder om järnvägsövergång-en längs spåret och avgränsades där av en hagtornshäck. Denna häck klipptes regel-bundet av en man som var anställd för just detta slags trädgårdsarbete vid stationer

och banvaktsstugor. Om han därutöver också gjorde rena banarbetarjobb vet jag inte. Järnvägen hade också en sotare som med jämna mellanrum kom och sotade. Båda var skickliga yrkesmän. Längst ner i söder, med gaveln mot spåret, stod tvättstugan, som också in-rymde dasset. Halvvägs mellan huset och tvättstugan fanns brunnen med en hand-pump. Någon gång i början av 1950-talet drogs vatten in i huset med en ledning, som gick via en hydrofor i källaren under husets västra gavel upp till köket. Mer moderniserat än så blev det inte – inget varmvatten, ingen toalett inne i huset. Innanför häcken fanns potatis- och grönsaksland och längst ner i hörnet, vid tvättstugan, fanns hallon- och vinbärsbus-kar. Ett par små åkerlotter på andra sidan spåretsomhördetillbanvaktsstugan,fickbrukas av Sven Wahlström – känd också

Livet i Solsta banvaktsstugaNär järnvägarna byggdes på 1800-talet kom det också nya titlar i svenska språket. Stationsinspektor, eller stins i dagligt tal, och banvakt var två vanliga sådana. Båda har försvunnit, men minnen av dem lever kvar. Här minns Tom Hedlund hur det vara att leva med en far som var banvakt i Solsta.

Solsta banvaktsstuga, fotograferad 1903. Framför stugan står dåvarande banvakten Karl Albert Edman med barnen Karl Sigfrid, Emma och Manne, och hustrun Anna längst till höger. Ett tåg sveper just in från höger i bild och är suddigt på grund av den långa exponeringstiden.

foto Zackeus Carlsson,Vallentuna bildarkiv

9 2019 1

som spelman och som auktionsförrättare – i den närmaste av de två gårdarna i Solsta motattvifickettparpotatisfårorienavhans stora åkrar. Min mamma var mycket driftig när det gällde såväl hushåll som odling, så i princip var vi självförsörjande när det gällde grönsaker, potatis och bär. Svamp fanns dessutom i skogen och den gångenetttågkördepåenälg,fickminpappa och det övriga röjningsmanskapet dela på köttet. Ägg köpte vi hos familjen Hagberg i Solstalund ett par hundra meter åt sydost och mjölk hos familjen Lund-kvist i den södra Solstagården. Lönen var mycket mager, så det gällde att hushålla billigast möjligt. Gaveln mot spåretSjälva stugan stod i en sluttning med gaveln mot spåret. Den var, om jag har förstått rätt, byggd efter i princip samma plan som banvaktsstugan i Ensta, liksom stugan i Rö och stugorna i Lövhamra vid Kundby utanför Rimbo och Ålderbäcken norr om Rånäs. Den innehöll ett rum och kök samt en farstu med garderob och svalförråd. Till vinden gick en trappa på den östra gaveln. Däruppe var det lågt i tak och vi använde den inte mycket. Huset täcktes av ett plåttak. Värmekällorna var två: vedspisen i kö-ket och kakelugnen i rummet. När man steg upp på morgonen under den kalla årstiden

gällde det att först göra eld i köksspisen för att få upp värmen i huset. För att man inte skulle behöva invänta spisvärmen för att kunna koka morgonkaffet fanns deten elektrisk kokplatta. Också under årets varmare perioder var vedspisen i gång, eftersom den behövdes för mammas ofta avancerade matlagning och bakning. Spillbitar som vedDet fanns ännu ett uthus, som stod ungefär där det nuvarande huset står och innehöll vedbod och vedskjul. På baksidan av vedboden fanns ett par förrådsutrymmen. Den nödvändiga veden var huvudsakligen spillbitar som hämtades hos min farfar och farmor vid Granby kvarn. Kvarnen var hopbyggd med ett sågverk och därifrån hämtade vi hem ett lass årligen som min pappa sedan sågade upp och högg till lämpliga bitar för spisen och kakelugnen. Från början lånade vi häst och vagn av Sven Wahlström, senare hjälpte han själv till genom att köra traktor och vagn. Det var en egendomlig känsla att på väg hem vagga fram högt uppe på vedlasset i höjd med telefontrådarna. På spårets östra sida, norr om vägöver-gången, hade pappa sitt dressinhus. Den södra delen var själva dressinutrymmet där dressinen stod på ett par kraftiga bräder med rätt spårvidd som slutade vinkelrätt mot spåret. Den norra delen av dressinhu-

set var en välförsedd verktygsbod. Min pappa hade som banvakt nr 19. Yrkesbeteckningen ändrades någon gång under 50-talet till banbiträde. Hans sträcka omfattade, åtminstone i början, ungefär en halvmil: från ett par, tre hundra meter söder om km 31 till någon halvkilometer norr om utfartsväxlarna vid Frösunda station. Från kurvan söder om banvaktsstugan sluttade järnvägen ett par hundra meter förbi Solstagårdarna och sedan bar det uppför. Pålen som markerade km 31 stod nära krönet på vad som kallades Söders backe. Där hade en gång funnits ett sol-dattorp som för längesedan var borta.

Dressin till FrösundaVarje morgon (6 eller 6:30?) tog han sin dressin ner till Frösunda station, där han fickuppgifteromeventuellaextratågellerannat som var viktigt att känna till, och fortsatte sedan till gränsen för sträckan ute på gärdena norr om stationen, innan han vände hemåt. Hemifrån trampade han sedan iväg till den södra gränsen för sträckan och vände där. (Den här ord-ningsföljden är jag inte absolut säker på – kanske tog han ibland den södra delen av sträckan först.) Var tredje söndag trampade han med sin dressin över sin egen sträcka och de två angränsande; de två lediga söndagarna kontrollerades hans sträcka av den ena

Banvaktsstugan finns fortfarande kvar, men flyttades en bit söderut och byggdes om kraftigt på 1960-talet. Delen av huset till vänster om ingången innehåller den gamla byggnaden. Flytten och ombyggnaden gjordes av Kjell Wahlström från Solsta, och mer om detta och om banvakten Edman finns att läsa i Sockenstrunt 1986 nummer 2.

10 2019 1

respektive den andra av banvakterna på de två angränsande sträckorna. Arbeten som kunde skötas av en man genomfördehansjälv.Iflerafallvardettunga sysslor som slipersbyten, och i öv-rigt handlade det om löpande underhåll. Frösunda station med bangård krävde förstås sin speciella uppmärksamhet. Väg-övergångar, broar, vattentrummor under banvallen, stängsel utefter banan med mera hörde till det han ansvarade för och höll i skick. Banvallen skulle vara prydlig och ogräsfri. Sommartid stod en enrisruska i en tunna vatten vid spåret längs skogen norr om Solsta som en säkerhetsåtgärd om någon tjuvbromsande vagn skulle sprida gnistor som gjorde att vegetationen tog eld. Vintrarna med tjälskador kunde vara mycket besvärliga. För större arbeten fickhanhjälpavettrörligtbanarbetarlag,somflyttades i olikakonstellationer tillarbetsplatser där det krävdes mer än en man. Sådana större arbeten planerades av banmästaren, som då och då gjorde inspektionsturer med sin motordressin. Som antagligen alla banvaktsbarn har jag trampat dressin en hel del och jag har varit med vid olika banarbeten. Säkerhets-

tänket var ett annat den gången, och inte hade banmästaren något att invända mot att jag någon gång vid hans besök också var med ute i spåret. Nära katastrofenEn gång höll det på att gå mycket illa när jag var kanske fem eller sex år. Det var en vinterdag med djup snö och pappa höll på att ta bort någon av ringarna i dressinens fyra hjul – ringarna satt tätt och hjulen blev annars tunga av blötsnö när det var blidväder. Han hade dressinen på spåret och hade hoppats bli klar med arbetet innan eftermiddagståget mot Rimbo skulle passera. Jag stod mittemot dressinkuren nere i den djupa snön vid spåret. Han hann inte färdigt – plötsligt kom tåget genom 60-kilometerskurvan något hundratal me-ter söderut och han slet av dressinen och drog ner den på motsatt sida av spåret vid dressinkuren.Jagfickdådendummaidénatt jag skulle korsa spåret för att komma över på pappas sida. Om han då inte hade kastat sig framför loket och tryckt ner mig i snön hade jag inte kunnat skriva detta. Föraren, som hade bromsat utan att få stopp på tåget, var säker på att han

hade kört över oss, men kunde lugnad fortsätta när pappa vinkade åt honom där han hängde ut genom sidofönstret och tittade bakåt. Allt avlöpte alltså väl och vi behövde ingen medicinsk hjälp den gången. Sådan fanns annars att få av Roslagsbanans spe-ciella läkare, den ytterst originelle doktor Magnusson som var provinsialläkare i Rimbo. Vanligen reste man till honom i Rimbo med sina krämpor, men han kunde också göra hembesök med bil, vilket hände oss ett par gånger.

JärnvägstelefonI en banvaktsstuga, där tågen passerar ett fåtal meter utanför, kommer allt att kretsa kring järnvägen. Järnvägstelefonen, som i vårt fall var genomgående från Roslags Näsby till Rimbo, hängde på väggen vid dörren och påminde oupphörligt om sin existens. Alla signaler hördes i alla telefo-ner i stationer och banvaktsstugor – med en vev på apparatens sida ringde man koden till den man ville nå, en kombination av långa och korta signaler (tre snabba varv med veven, respektive ett varv) i enlighet med morsealfabetet. I Solsta

Banvaktsstugan ligger vid järnvägsövergången på ”gamla vägen”, norr om Solsta. Från början låg stugan ungefär där den är utmärkt på kartan, alldeles intill övergången. Många personkopplingar finns också till de andra husen runtomkring där tidigare banvakter och banvakters släktingar har bott.

hade vi en lång och tre korta (b i morsealfabetet) och det gällde att hänga med när det ringde så att man inte missade att svara. Man kunde också lyssna på alla samtal genom att helt enkelt lyfta luren – när det ringde riktigt mycket och man anade störningar i trafiken var det extraspännande att tjuvlyssna. Någon vanlig telefon hade vi inte. Om vi behöv-de ringa gick vi till Hag-bergs, och det var också dit man ringde om man ville meddela oss något brådskande eller viktigt, som den gången min farfar plötsligt hade dött i en hjärtinfarkt 1954. Något som förundrade mig, ju äldre jag blev, var placeringen av banvakts-stugorna. Vi hade lands-vägen fyra kilometer till Lindholmen och tre kilo-meter till Frösunda – de tåg vi skulle åka med såg vi passera utanför gaveln. Andra banvaktsstugor låg lika illa eller sämre till, som Sparren mellan Kår-sta och Rö och Igelberget mellan Rydbo och Täljö. Ofta cyklade vi till Lindholmen när vi skulle åka tåg – där vände lo-kaltågen från Stockholm. Ändå var det Frösunda som var vår station. Den

kartunderlag från Lantmäteriet

11 2019 1

låg ju på min pappas sträcka, och nära den, uppevidstoravägen,lågaffärensomvioftast handlade i. Den lilla SolstabynEn hållplats i Solsta hade nog ändå inte haftetttillräckligttrafikantunderlagpådentiden. Byn var glest befolkad och bestod, förutom av de två gårdarna i söder, av spridda hus längs eller i närheten av den slingrande grusväg som var den gamla landsvägen. Hos familjenHagberg, som skaffadetv redan 1957, fanns det två vuxna barn, elva och sexton år äldre än jag. Dit gick jag ofta och läste alla veckotidningar som de hade köpt. Vanligen var deras mamma Karin, som var änka och halvsyster till Sven Wahlström, hemma ensam. Hon var försynt och mycket snäll och bjöd gärna på saft och kakor, medan jag, fördjupad i veckotidningarnas tecknade serier, svarade enstavigt på tilltal. En kväll i veckan var det ett halvtimmesavsnitt av Djungel-Jim på tv. Då var jag ofta på plats hos Hagbergs. Något år senare köpte vi själva tv. I Almaskog längs spåret norr om ban-vaktsstuganboddeAdéleWahlström,somvar mamma till Sven Wahlström. Hennes brunn var dålig, så vi bar ofta upp vatten till henne. Hon prenumererade på Norrtelje Tidning som pappa tog hem till henne från stationen, och sedan kunde jag leverera den om jag inte var i skolan. Hon tillbringade större delen av sitt liv i köket, där hon också hade sin säng. Någon gång blev vi bjudna påkaffedär,ochdåöppnadesdenannarsstängda dörren till den oeldade salen, där familjeporträtt prydde väggarna. Närmaste granne söder om banvaktsstu-gan var den föregående banvakten Johan Jansson, som hade byggt ett hus som de kallade Solliden åt sig och sin hustru Hilda. Mittemot oss i sydväst låg Odenslund, som tidigt beboddes av en före detta banvakt, Albert Edman. Hans dotter Emma gifte sig med änkemannen Lundkvist på den gård därvisedanhämtademjölk.Närviflyttadefrån Solsta bodde hennes son Olle och hans fru Kerstin sedan några år i Odenslund. Emma Lundkvists dotter Karin var gift med Sven Wahlström i granngården, så på ettellerannatsättvardeboendeiflertalethuskringbanvaktsstugansammanflätademed familjeband. Långt till skolornaSolsta ligger lite för sig självt i socknens södra del, medan skolorna låg längre norrut. Till småskolan i Torsholma och till folkskolaniÅvastafickviåkamedGöstaLindbergs taxi från det väggarage som då fanns vid vägskälet nära Frösunda kyrka. Ditfickvicyklasjälva.Påeftermiddagarnakom Lindberg sedan och hämtade oss i skolan och körde oss tillbaka. När jag vid tio års ålder började i läroverk i Stockholm blev det längre att cykla: antingen till Lindholmen eller till Frösunda. Dagarna blev ganska långa. Jag

cyklade hemifrån kvart i sju och var hemma kvart i fem. Men jag trivdes i Solsta och tyckte inte alls att den långa resvägen var något problem – inte ens vid sträng kyla eller när det var mycket snö. Ibland var det nödvändigt att ta till lite extra tid. Om det hade snöat under natten var det motigt att ta sig ut till vad vi kallade stora vägen, den väg från Söderby i Orkesta till Torsholma som hade byggts som beredskapsarbete på 1930-talet. I värsta fall var stora vägen baraplogadåtfelhållochdåfickjagcyklapåfelsida.Biltrafikenvardålyckligtvisännu ganska gles. Flest barn på sommarenInte heller var det något problem att växa upp utan särskilt många jämnåriga i när-heten. Visserligen fanns Kjell och Lennart Wahlström i den närmaste Solstagården. Kjell var ett år äldre och Lennart några år yngre än jag, men det var sällan vi lekte med varandra. På somrarna kom det sommargäster med barn i lämplig ålder till några av de närliggande husen och då blev det lite livligare. Särskilt lärarfamiljen Wahlström från Eskilstuna som bodde i sin sommarstuga strax norr om Almaskog under hela lovet hade stor betydelse för mig. Nils Wahlström var äldsta son till AdéleWahlströmochalltsåstorebrortillSven. Deras barn lekte jag en hel del med: Kerstin, några år äldre än jag, och Anders, ett år yngre än jag. De var alltså kusiner med Kjell och Lennart. Min mamma deltog i socknens sociala liv genom att under en period vara enga-gerad i en föreläsningsförening, som bjöd in olika föredragshållare till Kyrkskolan. En banvaktsfru som styrelsemedlem i en sådan förening, där social ställning spe-lade en viss roll, var naturligtvis ganska unikt. Mina minnen av de framträdanden jag lyssnade till är numera ganska bleka. Bäst kommer jag ihåg ryttmästaren A. A.

Vogel som berättade om Nya Guinea och visade ljusbilder därifrån och prästen Nils Gustafsson från Dalarna som på somrarna spelade Gud Fader i Himlaspelet av Rune Lindström. När det inte var spelsäsong reste han runt i landet och uppförde spelet som enmansteater. Det var en särskild känsla att på bilderna möta Nya Guineas urbefolkning i tropiskt solljus eller färdas ända in i himmelen med hjälp av den myck-et uttrycksfulle aktören, för att sedan stiga ut i höstmörkret och cykla hem. Som banvaktsfamilj tillhörde vi framför allt järnvägen, medan vi i mycket mindre ut-sträckning var en del av den jordbruksbygd där vi bodde – även om min mamma hade en mycket avancerad köksträdgård. Själv betraktade jag, inte utan intresse men utan att ta del i det, jordbruket jag såg omkring mig. Slutligen var det ändå allt som hörde järnvägen till, från den frekvent ringande bantelefonen på köksväggen till tågen som gick förbi, som blev det för mig väsentliga. Solsta farvälDen 16 februari 1959 lämnade vi Solsta och flyttade till Roslags Näsby.Vid detlaget hade min pappa vidareutbildat sig till banmästare och som sådan arbetade han redan i Roslags Näsby; senare skulle han bli stationerad i Värtan och slutligen i Mörby. Den där februaridagen kom Mjölk-Hol-ger från Markim med en av järnvägens lastbilar, som annars transporterade mjölk från bondgårdarna till Mjölkcentralen i Stockholm. Hela bohaget fick plats påflaket.Flyttningengicktillettännuinteens halvfärdigt höghus där vi hade fått en lägenhet genom järnvägens försorg. Mina föräldrar följde med i hytten, medan jag cyklade en sista gång till Lindholmen, där jag lyfte in cykeln i motorvagnens bagageutrymme. När jag lastade ur cykeln i Roslags Näsby tog något helt nytt sin början. Tom Hedlund

Tom Hedlund växte upp i Solsta banvaktsstuga och levde nästan 15 år nära tågen och miljön runt dem.

foto Ulrika Palme

12 2019 1

Medlemsavgift vuxen 150 kr Plusgiro 80 58 98-4 Swish 123 183 45 30Hemsida www.hembygd.se/frosundaFörra utgåvan av Sockenstrunt var nr 2 2018. Alla utgåvor från starten 1978 finns att läsa på hemsidan. Text och bilder i detta nummer Margaretaoch Bertil Hellsten där inget annat anges.

Styrelse Margareta Hellsten, ordförande 08-512 302 54 ordforanden@frosundahembygd.seElise Eklund, sekreterare 076-814 60 09 lokanget@outlook.comBarbro Olsen, kassör 070-678 21 24 b_olsen@tele2.seAnne Hägglund 070-202 12 64 anne.hagglund@telia.comLotta Frejd Malmqvist 070-235 44 23 lottafrejd@icloud.comMonika Gustafsson 072-313 42 19 mongus656@gmail.com Måns Svensson 070-552 22 96 mans_svensson@telia.comSockenstruntBertil Hellsten, ansvarig utgivare 08-512 302 54 bertil.hellsten@telia.com

Lotta nyast i styrelsenVid hembygdsföreningens årsmöte valdes Lotta Frejd Malmqvist in i styrelsen. Hon är därmed nyast i den. - Vad vill du göra i styrelsen? - Min ambition är att öka medlemsantalet eftersom jag av erfarenhet vet hur viktigt det är med en starkmedlemsförening.Mestförattökavi-känslanibygden.FörmigochUffevardetoerhörtbety-delsefullt att känna oss välkomna av hembygdsföreningen. Men jag skulle inte bara vilja arbeta för att värvamedlemmarsomärnyinflyttade,utanocksåvärvademsomäretableradeibygden.Därskajagförsöka ha lite kreativt tänkande. - Tack! Och välkommen!

Frö-sunda vår-

mark-nad

I år var det fjortonde gången som Frösunda vårmarknad fyllde Tors-holma ridhus. Och om det räknats rätt så var vi flerdeltagareännågon-sin, minst 1200 stycken. Som vanligt fanns det massor av nödvändor att köpa, inklusive för-täringar av olika slag, och dessutom mängder av aktiviteter för barn i alla åldrar (alltså till långt över pensionsåldern). Just utomhusaktiviteter-na sysselsatte många. Det gick att blåsa såpbubblor, hoppa i hö eller hopp-borg, åka hästskjuts med mera, men också att titta på får och hundar som visade upp sig. Frösunda vårmarknad blir en allt viktigare insti-tution i bygden. Välkom-men igen nästa år!Bygge av ”hotell” för att rädda insekterna.

Solceller för att rädda klimatet. Och plånboken.

Frösundas våfflor.

Arbetsgruppen Långhundraleden dök upp.

Största bubblan.

Barn hos Livsten för 1000 år sedan.

Vallentuna bibliotek i Frösunda.

Grillkorv åt folket!