Algot Sandberg - Solöga [ Barn ] [1a Tryckta Utgåva 1909, Senaste Tryckta Utgåva 1944, 347 s. ]

8/16/2019 Algot Sandberg - Solöga [ Barn ] [1a Tryckta Utgåva 1909, Senaste Tryckta Utgåva 1944, 347 s. ]

1/346

e BOKLAGRET

Omnibus

Algot Sandberg

Solöga


2/346

Algot Sandberg SOLÖGA

Idé och utformning: Franko Luin [email protected]

e B O K L A G R E T

ISBN 91-7301-624-1Omnibus Typograwww.omnibus.se/[email protected]

Omnibus


3/346

3

e B O K L A G R E TSOLÖGA

Innehåll

Uppför Minquas Kil 4En afton på Kakarikonk 19Långe Finn 39Krigsrådet 60Överfallet på Kakarikonk 80På spaning efter Solöga 99

En överläggning på Fort Nassau 117I Minquasindianernas läger 134Bland stigmännen 153Fru Armgard på Printzhof 172Rövarna och deras förföljare 194

Solöga räddad 217Man rustar sig 242Belägringen av Elfsborg 258På Tennakong 276Elfsborgs fall 293

En tvekamp 307För sent 337


4/346

4

e B O K L A G R E TSOLÖGAF Ö R S T A K A P I T L E T

Uppför Minquas Kil

S

olen hade nyss gått upp i augustimorgonen. Mendess strålar trängde knappast igenom urskogens

täta snår och de åldriga, jättelika trädens tjocka lövverk.Därför var det mörkt härinne, där fåglarna sjöng sinahymner till den vaknande dagen och där rådjuren gickmellan trädstammarna, betande av det saftiga gräset.

Allting stod här som naturen en gång danat det; män-niskofot hade knappast trampat här, annat än bekläddmed indianens mockasin. Ty detta var hans område. Hithade de vite männen ännu inte kommit, fastän de redanfanns längre ned vid oden, som här öt mitt igenom

urskogen. Lugn och jämn gled den sakta nedåt havet,förande med sig grenar och stammar, som huggits av devita uppe i norr, där dessa också slagit sig ner. Timretskulle ned till Hopokahacking, där man höll på att upp-föra nya blockhus och förstärka skansarna.

Floden, som öt genom skogen under de lummigagrenarna i fullkomlig skugga, så att vattnet såg nästansvart ut, var Poutaxat, som indianerna kallade den — devita benämnde den Delaware-oden. Häruppe i sinsmalaste del kallades den av de holländska nybyggarna


5/346

5

e B O K L A G R E TSOLÖGAför Minquas kil efter en indianstam, som ägt områdetför många år sedan. Men söder om det och ända ned till

trakten av Fort Kristina var ännu indianland.De två indianer, som denna morgon satt nedhukade

på strandbädden av Poutaxat, befann sig sålunda på sitteget område. De satt alldeles orörliga, nakna till midjan.Deras mörkbruna kroppar var inte tatuerade, det långa,

svarta håret pryddes inte av den tunga fjäderkammen.De var sålunda inte ute på krigsstigen. Men bågarna ochtomahawkerna låg dock i kanoten, som nedanför derasfötter var bunden vid en trädrot.

Den ene av indianerna var en äldre man med stam-mens bistra, stelnade drag, den andra var betydligt yngre.Fastän han satt nedhukad med händerna knäppta omknäna, kunde man se, att han var betydligt längre ochkraftigare än sin följeslagare. De bytte inte ett ord, inteen muskel rörde de, så att om ett mänskligt öga trängtigenom skogssnåren, som omgav dem, skulle det kunnatta dem för två statyer. De satt så, fastän timme led eftertimme. De sov dock inte, ty blickarna irrade vaksammaomkring.

Till sist reste sig den yngre av de båda rödskinnen ochsträckte på sig. Det var en ståtlig och muskulös ynglingmed brett, högt bröst, och på de raka axlarna satt etthuvud av ovanlig indiansk skönhet. Han tog några steg


6/346

6

e B O K L A G R E TSOLÖGAgenom gräset inåt skogen, försvann för ett par minuterbakom trädstammarna, men kom så långsamt tillbaka.

— Han sade ju, att han skulle vara här strax efter sol-uppgången, yttrade han med lågmäld röst, och redanär det långt lidet på dagen. Kan hans fjät ha förirrat sigi skogssnåren?

Den äldre indianen skakade på huvudet.

— Inte Landsökaren, svarade han. Han känner varjehandsbredd mark ända från det stora vattnet i söderoch upp till kullarna i norr. Han har vandrat här, sedandin moder bar dig på sin rygg, när din fader yttade sinwigwam från Mattinekonk, då de vita männen köptelandet av honom för så många wampums*, som ck rumpå ett snöre mellan hans båda utsträckta armar. Nej,Landsökaren går inte vill, han har blivit uppehållen avden store hövdingen på Tennakong, men han kommer,ty han har ännu aldrig svikit sitt ord. Vi har att hålla vårtoch bida honom här såsom vi kommit överens.

Varpå den unge indianen utan att säga ett ord återsatte sig ned med ryggen stödd mot en trädstam.

Den gamle hövdingen — ty att den äldre av de två

rödskinnen var en hövding, det vittnade hela hans ut-seende om — skulle inte heller komma på skam med sittförlitande på den han kallat Landsökaren, ty efter en

* Ett slags snäckor, slipade och uppträdda på snören och an-vända som mynt bland indianerna.


7/346

7

e B O K L A G R E TSOLÖGAkort stund klang genom skogens tystnad ett långdraget

”hallå”. Den unge indianen utstötte ett skrik, liknande

lätet av en skmås, och vände huvudet i den riktning var-ifrån det första ropet kommit. Efter inte många minuterhördes knastret av trädgrenar under trampande fötterinne i skogen och en man kom ned till stranden.

Det var en kortväxt, bredaxlad gur. Han var klädd

i en jacka av grovt, mörkgrönt vadmal, han hade knä-byxor av skinn, svarta långstrumpor och mockasinerav hårig hud. På huvudet bar han en läderkaskett avsamma form, som ännu användes i vissa delar av Sverigeute på landsbygden. Han hade en påse slängd över axelnpå en rem, och i handen en tjock stav med järnskoningoch en knotig krycka. Hans ålder tycktes vara bortåtsextio år, ty det långa håret, som föll ned på hans axlar,var starkt gråsprängt, men han föreföll dock trots sinålder både spänstig och ungdomlig.

De båda indianerna hade stigit upp och hälsade ho-nom med en värdig böjning på huvudet.

— Ni har väntat på mig, sade mannen, men jag blevuppehållen på Tennakong av guvernören. Vi är dock i

alla fall ute i tid.Den gamle indianen såg på sin unge följeslagare meden blick, som tydligt sade: ”Ser du, att jag hade rätt.”

— Jag har vandrat en lång väg, fortfor nykomlingen.I går middag lämnade jag guvernören och har inte


8/346

8

e B O K L A G R E TSOLÖGAsedan dess ätit mera än ett mål. Låt oss därför spisagemensamt, innan vi sätter oss i kanoten och far uppför

oden.Han öppnade sin skinnpåse, tog fram ett stycke torkat

kött, ett par kakor torrt bröd och en aska med någondryck. Med kniven, som han drog ur läderskidan, skarhan stora stycken av köttet och räckte indianerna jämte

bröd. Under tystnad började de sin måltid. Mannen iskinnkasketten tog proppen ur sin aska och satte dentill munnen och bjöd den så åt den gamle indianen. Mendenne skakade på huvudet.

— Det är den röda drycken min broder räcker mig,sade han. Den lägger sig tungt under hjässan. Poutaxatsvatten är bättre och hälsosammare.

— Som du vill, röde broder, skrattade mannen. Annarsär pontac en god sort vin, och jag likar den bäst av alla,som guvernören på Tennakong bjuder.

Han drack ännu en klunk, varpå han tog ur en cka ivadmalsjackan en pipa, utskuren av ett stycke trä, fylldeden med tobak, slog eld med en inta och tände.

— Det är tid att vi beger oss av, sade den gamle indi-

anen värdigt, reste sig och gick ned till kanoten.De båda andra följde. Hövdingen satte sig på huk ifören, mannen med tobakspipan sjönk bekvämt ned imitten och den unga indianen skötte paddelåran. Hantog långa, djupa tag, men farkosten sköt inte så synnerli-


9/346

9

e B O K L A G R E TSOLÖGAgen stor fart, ty man gick mot strömmen, som visserligeninte var så stark, men ändå märkbar — stockarna och

grenarna i motsatt riktning seglade rätt hastigt förbi.Medan de tre männen i kanoten sakta glider uppför

Poutaxats mörka vatten under ett lövvalv så tätt, att detstundom vållade dem svårighet att komma fram, tordedet vara skäl att något närmare skildra de händelser

och förhållanden, som bildar bakgrunden till den scenvi nyss varit vittne till . . .

Vi skriver år 1655 och benner oss i den nuvarandenordamerikanska staten Delaware, vilken genomyts avoden med samma namn, eller, såsom den ursprung-ligen kallades av landets urinvånare, Poutaxat. Redanår 1623 anlades här av holländaren Cornelius May denförsta europeiska kolonin, vilken sedan genom era nyaexpeditioner från moderlandet ökades under de följandeåren. Holländarna anlade på östra sidan av oden ettfäste, som de kallade Fort Nassau, varifrån de drev by-teshandel med indianerna. De gick sedan allt längre öst-erut och samlade sig talrikt på en plats, som ck namnetNieuw Amsterdam och som blev första upprinningen till

det nuvarande New York.Efter Gustav II Adolfs död och under drottning Kris-tinas minderårighet började den svenska förmyndar-regeringen sysselsätta sig med kolonisationsplaner,och man kastade blickarna på den del av nya världen,


10/346

10

e B O K L A G R E TSOLÖGAdär holländarna, med vilka Sverige då stod i livlig för-bindelse, redan slagit sig ned. År 1637 utrustades med

fartygen ”Kalmar Nyckel” och ”Gripen” en expeditionsom via Holland avgick till Nordamerika, medförande etthundratal emigranter. I mars månad 1638 landade manpå västra sidan av Delawareoden. På grund av landetsskönhet och rikedom kallades stället för Paradisudden.

Redan den 29 mars avslöt svenskarna sitt första landköpmed indianerna och anlade ett fort, som ck namnetKristina. Det var beläget på västra stranden av Delawa-reoden vid en krök av densamma.

Koloniseringen fortsattes sedan under de närmast föl-jande åren genom era expeditioner och ytterligare land-områden inköptes. Så anlände år 1641 skeppet ”Charitas”från Sverige med en skara nybyggare, även från Finland,och till stor del löst folk. Två år senare anlände mednytt fartyg en väpnad besättning till Fort Kristina, ochsvenska regeringen utsåg den ena guvernören efter denandra, ty ingen av dem stannade länge kvar.

Ända till år 1649 ankom då och då ytterligare ny-byggare. Koloniseringen tog ganska stor utsträckning.

Svenskarna byggde era fort och anlade nybyggenlängs oden långt uppe i ödemarken, där indianernaännu ostörda hade sitt hemvist. Skinnhandeln bedrevsi betydande omfång och stora laster av dyrbara skinnävensom tobak gick tillbaka till Sverige.


11/346

11

e B O K L A G R E TSOLÖGAMen i och med svenskarnas växande makt och väl-

måga började avundsjukan från holländarna ta sig ut-

tryck och det i början vänskapliga förhållandet förbyttesi endskap. På båda sidor hade man vänskapligt sinnadeindianer till sin hjälp i stridigheterna.

En tredje part i dessa var engelsmännen, som medsneda blickar såg både svenskar och holländare och som

med alla medel sökte att reta dessa emot varandra föratt därigenom kunna roffa åt sig hela makten över detrika landet.

En kraftig guvernör över den svenska kolonin var Jo-han Printz, en av den stora Gustav Adolfs krigare. Hanverkade mycket gott för kolonisterna, var deras kraftigaförsvarare och såg till att svenskmannaseder inte dog utbland dem. Han höll dem i tukt och herrans förmaning,och han byggde dem en kyrka, som på samma gång cktjäna som fästning vid endernas angrepp.

Emellertid hade intresset för kolonin i nya världenså småningom slappats hemma i Sverige, och undermånga år hörde man ingenting därifrån. GuvernörenJohan Printz reste tillbaka till Sverige med ett holländskt

fartyg. Då utnämndes till hans efterträdare en svenskämbetsman, sekreteraren i Kommerskollegium, JohanClaesson Rising. Han ankom till Delaware år 1653 ochmed honom följde inte mindre än 350 nybyggare. Det


12/346

12

e B O K L A G R E TSOLÖGAvar också behövligt, ty kolonin hade tunnats ut betydligtgenom stridigheter och sjukdom.

När Rising anlände, befann sig sålunda den svenskakolonin i ett rätt bedrövligt läge. Han gjorde allt för attrycka upp förhållandena, och det lyckades honom ocksåtill dels. Han var till sitt sinnelag en annan än översteJohan Printz, i det han framför allt sökte gå fram med

lämpor. Avogheten mellan de tre europeiska makternai Delaware hade blivit allt större. Holländarnas makthade växt under den kraftige guvernören Peter Stuy-vesant, vilken residerade i Nieuw Amsterdam. JohanRising lyckades till en början medla och svenskarnakunde till och med köpa ytterligare land av indianernaoch utvidga sin pälshandel. Kolonisterna hade underårens lopp spritt sig över större områden, bodde långtifrån varandra och hade börjat glömma samhörigheten.Guvernör Rising samlade dem emellertid ännu en gång,väckte deras känsla av att vara svenskar, söner av etthugstort folk, och sökte inplanta hos dem, att endastgenom enighet skulle de bli i stånd att i längden bjudasina vedersakare spetsen.

Så stod sakerna vid den tidpunkt vår berättelse bör-jar. En av de kolonister, som ankommit till Nya Sverige— såsom kolonin kallades i hemlandet — redan med denförsta svenska expeditionen år 1637 var löjtnanten MånsKling. Han hade tjänat under hjältekonungen under det


13/346

13

e B O K L A G R E TSOLÖGAtyska fälttåget, han hade varit med under Lützens blodi-ga dag. Utarmad hade han några år senare kommit hem

och då maningen gick att förena sig med expeditionentill nya världen hade han varit en av dem som lyssnat tilldensamma — han hade ingenting att förlora, men alltatt vinna. Från början hade han med liv och lust del-tagit i koloniseringen och svenskarnas angelägenheter.

Han var en praktisk karl. Han var med och förmedladelandköpen från indianerna, han kartlade de förvärvadeområdena, satte upp råmärken och stakade ut de jord-lotter, som de så kallade frimännen eller bönderna skullebesitta. Utom av frimännen bestod kolonin av folk, somvar i kronans och kolonialstyrelsens tjänst.

Måns Kling var den av svenskarna, som bäst lärt kän-na det nya Sverige. Han hade år efter år strövat igenomdess skogar och moras, han hade levt bland indianernaoch även bland holländare och engelsmän hade hanera vänner än ender. På grund av sina trägna strövtågkallades han av indianerna för Landsökaren.

Det var alltså han, som satt i kanoten med de bådarödskinnen. När de paddlat uppför oden väl en timmas

tid och den täta urskogen begynt glesna något, så attman såg höjder och gräsrika dalar på båda stränderna,över vilka augustisolen från middagshöjd tömde sitt ljus,började Landsökaren eller, som hans namn ju var, MånsKling, att tala till sina följeslagare.


14/346

14

e B O K L A G R E TSOLÖGA— Min broder, den stora hövdingen Peminacka, befann

sig i sitt wigwam, rökande sin pipa i fred, då mitt bud

träffade honom för tre solvarv sedan?— Min vite broder gissar rätt. Det är längesedan Pe-

minacka begav sig ut på krigsstigen. I två år har toma-hawken legat nedgrävd och rostat. Mitt hår kommer attvitna som en kvinnas. Nu är det endast de vita männen,

som svingar stridsyxan. Den röda mannen får vandralångt in i skogarna, om han vill träffa en ende. Denröda mannen älskar inte att överge den jord, i vilkenhans förfäders ben vilar. Därför får han sitta utanför sinwigwam och se solen gå upp och ned, och med blickarnafölja röken från elden, som steker hans föda. Väl för degamla, som en gång tagit sina skalper, innan de storaskeppen kom seglande. Men för de unga, sådana somKiapes där, är det ett hårt öde. Hans fader, Mitatsimint,den stora hövdingen och min broder, skulle gråta omhan från de sälla jaktmarkerna kunde skåda . . .

Den unga indianen vilade på åran.— Den stora Peminacka förgäter, att Kiapes redan tagit

tre skalper från våra ender av Mantasstammen uppe

i norr på andra sidan de stora skogarna, och hans vänLångfot skall nog ge honom tillfälle att ta era, innansommaren är över.

— Varför tror du det, Kiapes? frågade Måns Kling.


15/346

15

e B O K L A G R E TSOLÖGA— Jag såg det i den unge krigarens ögon, när han träf-

fade oss i skogen med ditt budskap.

— Kanhända du såg rätt, Kiapes, och jag skulle inteha något emot att få ta ett nappatag med holländarna.Svärdet begynner rosta i slidan och fängkrutet på böss-san har man möda att hålla torrt. Har min broder Pe-minacka inte sport något från Mantasmännen i norr och

Mingos i öster?— Peminacka har nästan glömt vad det vill säga att gå

spejarstig, svarade den gamle hövdingen. Han har bliviten fredlig trapper, som inte ser efter andra spår än demskogens djur lämnar efter sig.

— Den stora hövdingen talar som om han var själv-aste den goda kaplanen Lars Lock, skrattade Måns Kling.Men det skulle lysta mig att se honom, om han ck höraMingoernas eller Mantas’ krigsrop ljuda.

Hövdingen pekade på sin båge, som låg vid hans fötteroch han reste stolt på huvudet.

— Kan Peminackas pil träffa rådjuret i språnget ellerden smygande silverräven, vet den nog också att nå enMingo. Minquas har inte blivit kvinnor, fastän de grävt

ned stridsyxan, därför att den store hövdingen på Ten-nakong vill hålla fred med dem, som ler åt honom iansiktet, men spottar åt honom på ryggen.

— Där sade du ett sant ord, utbrast Måns Kling. Detär också vad jag har sagt honom mången en gång. Men


16/346

16

e B O K L A G R E TSOLÖGAhan vill bara buga åt alla håll. Annat var det de tider, närPrintzen var vår guvernör.

— Ja, ja. Tordönet var en stor hövding. Då ljöd strids-ropen i skogarna och det var nära nog som i de dagar,då de vita männen ännu inte satt sin fot på Poutaxatsstränder. Men hur vitt går din färd denna gång, Land-sökare?

— Upp till Kakarikonk, hövding. Männen där är juockså dina vänner och jag vet, att det är länge sedan durökte en fredspipa i deras blockhus. Och du, Kiapes, görmig nog också gärna följe, eller hur?

— Kakarikonk är en vacker plats och människorna därär utan svek, sade den unge indianen.

Måns Kling såg skrattande på honom. De paddladeframåt under tystnad. De hade ännu ett gott styckeupp till Kakarikonk, som låg vid en biod till Poutaxat.Plötsligt höll den unge indianen upp åran och pekadeuppåt östra stranden. På något avstånd syntes rök stigaupp mellan träden. Måns Kling nickade.

— Är det rödskinn eller vita, eller kanske båda delarna?Måhända är det så gott att ta reda på det. Det är be-

stämt inte folk från Kakarikonk i alla fall.— Inte är det Minquas och inte Rankokas, sade dengamle hövdingen; de har dragit långt västerut på jakt-stigen. Kommer röken från röda män, måste det varaMantas eller Mingos.


17/346

17

e B O K L A G R E TSOLÖGA— Men de har inte varit här uppåt på tre somrar, sade

Måns Kling.

Den gamle Peminacka gjorde en bekräftande huvud-rörelse.

— Det är till intet nyttigt att sitta och gissa som ungakvinnor, sade han; männen söker ut, om det är endereller vänner.

Med ett djupt årtag förde Kiapes kanoten intill stran-den, gjorde ett tecken åt den gamle hövdingen och hop-pade i land. Smygande försvann han in i skogen. De bådaandra satt tysta i farkosten, indianen tydligen försökandeatt med sitt skarpa öra upptäcka något ljud.

— Det är panterns lätta, ljudlösa gång hos den ungekrigaren, sade han lågmält. Inte en gren knakar underhans mockasin.

Det dröjde en god stund innan Kiapes syntes igen nerebland träden. Han skakade tomahawken han tagit medsig och han syntes så upprörd, som det var förenligt meden indians värdighet. Peminacka såg skarpt på honom.

— Tala. Vi väntar, sade han.— Skelöga har slagit läger uppe i skogen med ett dus-

sin Mingos. De har kommit fjärran från, jag såg det påderas hästar. Jag såg också att Skelöga och hans vännervar på krigsstigen.

— Och varthän tror du att den bär? frågade MånsKling.


18/346

18

e B O K L A G R E TSOLÖGADen unge indianens ansikte blev mörkt.

— Vart skulle Skelöga gå, om inte till Kakarikonk? sade

han. Skelöga är inte ute för skalper, han krigar inte förkrigets skull, han har alltid ont i sinnet.

— Där sade du ett sant ord igen, vän Kiapes, bekräfta-de Måns Kling. Så var det då i dubbel måtto tacknämligtatt jag gjorde denna färden och att jag har två av mina

präktigaste vänner med mig.— Kommer han till Kakarikonk, sade den unge indi-

anen, och jag vet, att han gör det, så stannar jag där ochjag skall ta hans skalp, hellre den än från tio Mingos.

Hans öga lyste av hat, där han stod kvar på strandenoch liksom tycktes tveksam om, huruvida han skullegå tillbaka och ta den där skalpen genast. Hövdingentecknade emellertid åt honom att han skulle stiga i båten.Han lydde och fattade ånyo paddelåran. Efter ytterligareen timmes färd blev skogen något glesare, där odendelade sig i två grenar. Kiapes svängde stäven åt vänster.Landet utgjordes här av moras, bevuxna med småskog,så blev marken kuperad med små kullar och dalgångaremellan dem, och här såg man i skydd av en skogsdunge

några blockhus, av vilka ett var betydligt större än deandra och låg avskilt. På en liten slätt syntes på en högstenfot en svensk väderkvarn, vars vingar just gick runti vinden.

Man hade nått fram till nybygget Kakarikonk.


19/346

19

e B O K L A G R E TSOLÖGA A N D R A K A P I T L E T

En afton på Kakarikonk

D

en unge indianen förde med några årtag kanotenintill stranden, där trädens grenar hängde över

vattnet. Man var visserligen här bland idel vänner, menden naturliga försiktigheten hos rödskinnet tog även härut sin rätt.

Sedan båten fastgjorts, steg dess tre passagerare i

land. Stranden låg öde, ingen människa syntes till.— Männen är ännu ute på fälten, sade Måns Kling ochkvinnfolken lär väl anse sig fuller väl försvarade bakompalissaden.

Blockhusen var nämligen omgivna av förskansningar,

så att de låg liksom inom en stor borggård. Men därfanns en grind eller rättare ett led och mot det riktade detre männen sina steg. Måns Kling lät höra ett långdraget

”hallå” och en hund började skälla till svar. Från det när-maste blockhuset kom en pojke utspringande, men då

han ck syn på de båda indianerna utanför palissaderna,ck han brått in i huset igen för att efter några ögonblickkomma tillbaka med en äldre man.


20/346

20

e B O K L A G R E TSOLÖGA— Guds fred, Bertil Eskilsson, ropade Måns Kling, det

är vänner, som är ute på färdväg, som du ser. Släpp in

oss och låt oss komma till tals.Mannen öppnade ledet och skakade hand med Måns

Kling. De båda indianerna böjde högtidligt huvudet tillhälsning, men följde inte med de vita, utan satte sig nedi en liten skogsdunge innanför palissaderna.

— Lång tid har sannerligen förutit, sedan Mölndalhade besök av Måns Kling, sade Bertil Eskilsson, enstorväxt karl, en typ av svensk danneman, i vadmals-kläder och grova, spikbottnade läderskor. Jag hoppas, attdu för endast goda tidender med dig till dessa fredligabygder.

— Det beror på hur man tar det, genmälde Måns Kling.Jag kommer på Risingens vägnar till er med budskap. Deövriga är borta på fälten, kan jag förmoda, så jag har välatt töva, tills de hunnit komma tillbaka för aftonvarden.Annars är allt gott och väl här i Molndal. — Mölndalvar det svenska namnet på nybygget, som indianernakallade Kakarikonk.

— Ja, Gud bättre, här har varit fredligt sedan fjolåret.

Vi har inte sett stort till rödskinnen och med de holländ-ska har vi kommit väl omsams. De är inte så obstinatanu som på Printzens tid.

Måns Kling log.


21/346

21

e B O K L A G R E TSOLÖGA— Nej, han var dem en ful sk att fjälla. Han ville

behandla dessa krämare som han hundsfotterade de

kejserliga i Tyskland, när han var dragen i fält med denstora konungen. Men andra tider, andra seder och jagser ju, att man kommer fram också med lämpor. Menunderstundom kan det dock gå för långt, så att svärdoch stycken får tala.

— Du säger det där, som om någonting vore i gör-ningen.

— Ingen rök utan eld, sade Måns Kling. Så mycketkan jag säga, att det tycks arta sig till orostider — det ärklokast att var man är beredd.

De stod utanför den låga ingången till Bertil Eskils-sons blockhus. Solen var i nedgående och kastade sinastrålar över skogen, vilken visade stora gläntor på allasidor. Där hade nybyggarna under årens lopp brutitmark och lagt den under plogen och gyllene, sollystaskördar vajade där så långt ögat kunde nå.

— Skall vi inte säga till Peminacka och den unge Kiapesatt de följer oss in? frågade Bertil Eskilsson.

Måns Kling skakade på huvudet.

— Minquasmännen är våra uppriktiga vänner, det vetdu, sade han, men de förlikar sig inte gott med att trädain under sotad ås hos den vite. När vi skall överläggamed dem, må vi hålla ting borta i skogen, där kännerde sig mest hemma.


22/346

22

e B O K L A G R E TSOLÖGADe steg in i blockhuset, som bestod av två rum, skilda

genom en grov avplankning. Bertil Eskilsson, som var

den äldste nybyggaren på platsen, bodde här ensammed sin familj; de övriga blockhusen var betydligt störreoch inneslöt alla era hushåll. Från det inre rummet kommor Eskilsson ut, en fryntlig gumma i bindmössa överdet grånade håret.

— Nå, ser man på, själve Landsökaren, sade hon. Detvar då kärt besök. Då får vi väl bjuda på någonting rik-tigt gott, Bertil.

Från ett massivt skåp tog hon en stånka av snidatträ och ett par tennstop och ställde dem på det grovttillyxade bordet.

— Far, sade hon, du går ned och tar svickan ur tun-nan.

Bertil Eskilsson öppnade en lucka i golvet och steg nedi källaren, därifrån han hämtade stånkan full av skum-mande öl. De båda männen drack i långa drag.

— Åh, sade Måns Kling smackande, ingen brygger ettöl som ni, mor Bertil. Det minner en om gamla dagaroch om gamle kungens tid.

Mor Bertil suckade.— Ja, sade hon, ofta går min tanke åter till de tiderna.Föga kunde väl jag då ana, att jag en gång skulle nöd-gas lägga mitt huvud till ro tusen mil från hemstranden.Men människan spår och Gud rår, heter det.


23/346


24/346

24

e B O K L A G R E TSOLÖGAjust kastat sina blickar på Ingrid — nånå, hon är vackertillräckligt för det också.

Nu inföll Bertil Eskilsson, som satt tyst och rökte påsin pipa, medan han smuttade på sitt öl:

— Nej, får Risingen sin vilja fram, skall nog unge Pap-egoia gilja bland de holländska eller engelska, bland vilkadet ju nns förnäma damer. Så menar han att kunna

stifta varaktig fred härute, om det kan bli släktskap avpå båda sidor om Poutaxat.

— Och det gamla svenska namnet dö bort kanske! sadeMåns Kling häftigt. Nej, först skall vi slåss ett tag och se,vem som är starkast. Vi kunde det i Printzens tid ochvid Gud kan vi det inte ännu. Och vad anbelangar be-blandelse med de holländska, så vill jag säga, att GustavPapegoia är så god en svensk som någon av oss.

— Det har han efter moder sin, sade mor Bertil. Likarekvinna tror jag inte nns i hela detta land, de måndenu ta både de holländska och engelska med. Jag glöm-mer aldrig, när jag i fjol till påsken var på gästabud hoshenne på Printzhof. Det tycktes mig vara ackurat somhos den gamla greve Brahe hemma hos vårt, du minns

nog, Bertil.— Så har vi ju den präktige Knut Lilliehöök, fortforMåns Kling, som inte tycktes vilja släppa tanken på attgifta bort den sköna Ingrid Bertilsdotter. Den fänrikenmånde väl varje tös kunna lika.


25/346

25

e B O K L A G R E TSOLÖGA— Den vet jag har sina blickar åt annat håll, sade mor

Bertil. Han kom förbi här för två dagar sedan, och . . .

— Jag vet, sade Måns Kling, han hade ärende några millängre norrut, till Vasa.

— Jojo, han har ärende ofta dit, den där . . . hur ärdet indianerna kallar honom? — Långfot. Det är KarinLennartsdotter, som drar förstås, det sturska våpet.

— Seså, sade Bertil Eskilsson, hör nu upp med det därtramset. Vill vår herre, att Ingrid skall ha en man, så fårhon det, det är min tro. Flickan springer i alla fall inteefter någon, och det gör hon rätt i. Hon har sin glädje iatt gå far och mor tillhanda — dag efter dag är hon utepå fältet och arbetar som en dagsverkare. Hon styr ochställer som en riktig förkarl för alla de andra, gu’ signahenne, tösabarnet.

Fönstren i stugan var små och satt högt uppe undertaket, så att det började bli skumt därinne, när solendalade till nedgång. Då gick männen med ölmuggarnaut och satte sig på en bänk utanför knuten. De bådaindianerna satt fortfarande som statyer i den lilla skogs-dungen.

Där borta i skoggläntan syntes nu nybyggarna i grup-per komma tillbaka från dagsarbetet. De bar liar ochräfsor, som vanligt svenskt skördefolk, och de gnolade entaktfast visa, medan de gick. Det tycktes vara bortåt ettfyrtiotal karlar och hälften så många kvinnfolk. Nu var


26/346

26

e B O K L A G R E TSOLÖGAde så nära, att man kunde se att i spetsen gick en ung,kraftigt byggd icka. Hon hade vadmalskjolen uppfäst

vid ena höften, så att ett vackert, solbrynt ben till hälf-ten var synligt. Hon var barfota och barhalsad och överdet långa, blonda håret, som hängde i två ätor nedåtryggen, hade hon ett vitt huckle, knutet bakom öroneni nacken. Hennes ögon var stora och blå, och den friska

halvöppna munnen visade en rad pärlvita tänder. MånsKling svängde sin kaskett, när hon riktigt kom inom syn-håll, och hon svarade med att svänga den bara armenöver huvudet.

— Kärt främmande, sade hon glatt, när hon kom framtill blockhuset, och oväntat sedan. Men det är nog erän jag som vilja hälsa Måns Kling välkommen till Moln-dal.

Både karlar och kvinnor kom fram och skakade handmed den gamle mannen, som hade ett glatt ord åt alla.

— Du, Olof Torsson, sade han, och Lars Dalbo ochsjälvaste Anders timmerman ser jag är med i arbetet.Det är rätt, när skörden skall bärgas, får alla händerhugga i. Men gå nu och spisa er aftonvard och sedan

samlas vi utanför kyrkan, ty jag har kommit hit att talamed er alla gemensamt.— Får jag också vara med? frågade Ingrid Bertilsdotter,

eller är det bara karlarna du har att säga något, MånsKling!


27/346

27

e B O K L A G R E TSOLÖGA— Kom du, min tös, om dig lyster, men jag tror att du

inte sett, att du har en god vän i dungen därborta.

Ingrid såg ditåt.— Nej, vad ser mitt öga! utbrast hon. Min gamle vän,

den store hövdingen, och den unge, stolte krigaren Kia-pes. Välkomna hit, men varför sitter ni så fjärran frånvårt lag?

Hon hade skyndat bort till dem. Kiapes hade sprungitupp och hans ögon betraktade glänsande den unga ick-an. Han böjde huvudet och när hon fortfarande sträcktehanden mot honom, tog han den och behöll den i sin.

— Solöga gör den unge krigaren lycklig genom att kallahonom sin vän, sade han allvarligt. Min blick upptäckteSolöga redan när hon kom långt borta i skogen.

— Ja, jag vet att du ser skarpt och långt som den ungaörnen, skrattade Ingrid. Men efter som du inte vill kom-ma bort till far och mor och Landsökaren, så stannar jaghos dig, Kiapes. Det är förresten roligare att prata meddig än med gamle Måns Kling, last han är en rar ochvänlig farbroder.

— Måltiden väntar på Solöga, sade Kiapes, och den får

hon inte försumma, att hennes kinder inte bli håliga ochhennes gång matt som den sårade hindens.— Tack för dina omsorger, Kiapes, och jag skall lyda

ditt råd. Men sedan kommer jag tillbaka och då skall


28/346

28

e B O K L A G R E TSOLÖGAdu berätta mig om din stams strider med Mantas ochMingos. Jag likar så att höra dig tala om detta.

— Kiapes skall delta i de gamles rådslag, sade den ungeindianen, men om sömnen inte tynger Solöga, när nat-ten faller på, skall han göra som hon befaller.

— Ja, ja, vi kan sitta här och gamle Peminacka vakaröver oss.

— Ingen behöver vaka över Solöga, när hon är i Kiapes’vård, sade den unge krigaren stolt.

— Ja, du är en präktig gosse, skrattade Ingrid — jagönskar bara, att du var en av de våra, tillade hon sakta,i det hon sprang ifrån honom och in i blockhuset, därmor Bertil just satte fram kvällsvarden. Den åts på gam-maldags vis, i det husfadern började med en lång bords-bön, som de andra vördnadsfullt åhörde med knäpptahänder. Maten var bastant och alla gjorde heder åt an-rättningen. Ännu en stånka öl kom upp ur källaren ochmännen lät den sig väl smaka. Vad indianerna beträffar,åt de ur Landsökarens tornister, som han lämnat kvar åtdem, och släckte sin törst ur den lilla källan, som porladefram i skogsdungen, där de slagit sig ned.

Efter en stund ringde en liten klocka. Det var hög-tidligt i den stilla, ljumma sommaraftonen. Klockanhängde i en liten primitiv trästapel på taket till det storablockhuset, där ett grovt tillyxat kors på ena gaveln gavtillkänna, att det var nybyggets kyrka. Pastorn bodde


29/346

29

e B O K L A G R E TSOLÖGAdock inte här, utan i Fort Kristina, varifrån han reste ochhöll gudstjänst turvis i de spridda nybyggena.

Vid klockans ljud kom män, kvinnor och barn ut uralla blockhus och samlade sig kring kyrkan. Så tystnadeklangen och Bertil Eskilsson, såsom nybyggets äldste,steg upp på en sten, medan de övriga runt omkringböjde knä.

— Vi tackar dig, Herre, sade han, för allt gott du givitoss i denna dag liksom i de framfarna tider. Värdes be-skydda och bevara oss under den kommande natten föreld, brand och alla farligheter. Giv att vi måtte ära Diggenom att redligen vandra. Välsigna detta landet ochvårt kära gamla Svearike och dess hulderika drottning.*Vänd hennes hjärta till oss, att hon inte i framtiden läm-nar oss i endehänder, såsom i era år nu varit har. Givoss, att när vi en gång på uppståndelsens dag möts införditt anlete, vi då måtte få återse alla de kära vi en var isin stad lämnat på andra sidan det stora vattnet. Pris ochära ske dig, treenige Gud, Fader, Son och Ande.

Alla sade de högt och tydligt ”amen”. Fortfarande medknäppta händer och med blickarna riktade mot höjden,

tog Bertil Eskilsson upp psalmen ”Vår Gud är oss enväldig borg”, som sjöngs av männens basröster och kvin-nornas diskant. Sången gjorde ett mäktigt intryck, som

* Drottning Kristina hade vid denna tid redan avsagt sig tronen,men därom visste kolonisterna naturligtvis ingenting.


30/346

30

e B O K L A G R E TSOLÖGAdet syntes även på de båda indianerna, vilka stod pånågot avstånd med böjda huvuden och allvarliga drag.

Så grupperade männen sig på marken i en krets, rö-kande sina pipor. Kvinnorna stod i en grupp på någotavstånd och samtalade lågmält. Nu steg Måns Klingfram och började tala.

— Fria män i Mölndal, började han, jag kommer med

budskap till er från vår lagliga herre här, han som densvenska kronan satt oss till ett förestyre, guvernörenJohan Rising. Han hälsar er alla och minns er fuller väl,sedan han för två år gästade er krets. Ni vet, hur det igångna tider varit har, hur vi samt och synnerligen medsvenskt och nskt blod i ådrorna ständigt tillhopa i mot-och medgång, hur vi kämpat sida vid sida, inte så mycketmed de röda männen, med vilka vi alltid sökt leva pågod fot, men med de holländska, som vid mångfaldigatillfällen velat oss om livet och bestrida oss rätten till delandområden, vi dock lagligen förvärvat från deras ur-sprungliga ägare. Om det äger vi ju bevis nog genom dengamla hövdingen Naaman, som var den där förmedladeoss alla köpen från de olika stammarna. Ni minns, hur

under Printzens första tid vi stred karskeligen för vår rättoch ingöt hos de holländske en hälsosam fruktan.Så sände oss kronan, när Printzen för tre år sedan

seglade hem, trött och matt av den långa tiden här, den-ne Johan Rising, en man mera av pennan än av svärdet.


31/346

31

e B O K L A G R E TSOLÖGAHan har bedrivit det annorledes med de holländske:han har ingått fördrag och överenskommelser att var-

dera nationen skulle utan kränkning besitta vad honomhörde till och att till bekräftelse på det svenskarna skulleäga befästa yttermera de båda skansarna vid Fort Kris-tina och vid Göteborg samt med Trefaldighetsskansen,medan de holländske skulle äga att förfara sammaledes

med sitt ansenliga Fort Nassau och skansarna nere motöppna havet.

Så har det nu varit gångandes året runt och vi allatrodde att nu äntligen, tack vare pergament och sigill,vi skulle kunna leva i frid och ro, dyrka våra åkrar ochidka vår byteshandel med de röda. Skogarna är ju storanog och villebrådet tillräckligt både för de svenske ochholländske.

Men nu spörjes tidender om, att de holländske inteämnar akta för rov att bryta tro och loven. Fjärran häri-från i trakten av Nieuw Amsterdam skall deras guvernör,den härsklystna Peter Stuyvesant, vara å färde med attutrusta en otta för att med den tillintetgöra våra fästenoch lägga i ruiner alla våra nybyggen samt göra varje

svensk och nsk friman sig underdånig. Ännu torde detdock töva en eller annan vecka innan de är redo.Måns Kling tystnade och Bertil Eskilsson tog till

orda:


32/346

32

e B O K L A G R E TSOLÖGA— Vare det långt ifrån mig att säga att allas vår vän

Måns Kling talar det som ingen grund har, men han var

alltid en stor krigare, som intet hade emot en ärlig fejd,vadan han i det stycket var Printzens handgångne man,medan vi frimän ju alltid helst velat leva i lugn och frid.Kanske att blodet nu börjar sjuda honom i ådrorna ochatt han gör fredliga handelsskepp till krigiska galejor.

Vi vet ju alla, att de holländske idkar stor sjöfart medmoderlandet — det år vår sorg, att den svenska kronaninte sätter oss i stånd att göra sammaledes. Frågar jagdig alltså, Måns Kling, vadan du har dina tidender?

— Det skall jag säga dig, Bertil Eskilsson och alla öv-riga frimän, svarade Landsökaren. Flera av er kännerförvisso den indianske hövdingen Ahopaneck av Andas-takastammen. Ni vet, att han under många år varit entrogen vän till Johan Papegoia, vår saligen avlidne kom-missarie, och att vänskapen sedan överyttats på hansänka, fru Armgard Printz på Printzhof. Nåväl, för envecka sedan kom denne samme Ahopaneck med sin stamhem från en era månader lång jakttur. De var lastademed skinn och stora affärer gjordes vid Tennakong. De

hade också i hemlighet begivit sig till trakten av NieuwAmsterdam och Ahopaneck hade med egna ögon settalla rustningarna. Och det är inte blott de holländskemed sina vänner bland indianerna, som ärnar angripaoss; bland dem nns även svenskar och nnar, som vill


33/346

33

e B O K L A G R E TSOLÖGAresa vapen mot sitt eget folk. Ni känner dessa stigmänoch brottslingar, som benådades genom att forslas över

hit i de gamla dagarna. Ni vet också vilket regementede ville föra bland oss och hur det blev nödvändigt attjaga bort dem. Flera har vi ju under årens lopp skjutitned som hundar. Men många av dem har sällat sig tillde mot oss entliga indianerna, levt bland dem, antagit

deras seder och bruk. De holländske har tagit dem i sinsold. De har delat ut bössor bland dem och stigmännenhar undervisat indianerna i deras bruk, fastän det hög-tidligen vid vår första ankomst hit beslutades bland allavita att aldrig överlämna ett skjutvapen till en röd man,en överenskommelse som Stuyvesant senast bekräftatmed Johan Rising. Nåväl, nu ser det ut, som skulle vi fåen hel krigsmakt emot oss, och det är till den ändan jagkommit till er, män i Mölndal. Guvernören har till sistfått ögonen öppna för den fara som hotar, och den man-haftiga fru Armgard har varit ett kraftigt redskap därvid.Nu har han sänt mig till er med följande budskap. Hanber er genast förstärka era skansar och palissader, hanerbjuder er att öka era förråd av krut och ammunition

från kronans förråd, som dess bättre ännu är tillräckliga,tack vare den långa freden, och han tillförser sig att nialla gör er plikt som svenska män, när enden en gångkommer. Om ni inte anser er kunna behålla kvinnor ochbarn i säkerhet inom era palissader, kan ni sända dem


34/346

34

e B O K L A G R E TSOLÖGAtill Tennakong, där fru Armgard mottager dem alla påsin befästade gård. Samma budskap som jag nu bragt

er, bringar junker Lilliehöök de övriga nybyggarna uppåtoden och på de spridda ställena inåt skogarna. Hanerbjuder dem också anförare av Kristinas och Elfsborgsbesättningar. Själv gick jag hit, därför att ni alla är minagamla vänner och er behöver jag inte bjuda hövding, då

ni har sådan en man som Bertil Eskilsson bland er.— Ja, ja, ropade era av männen, där som det kommer

till fäktning, är han den rätte anföraren. Skulle det såilla vara, att du talar sant, Måns Kling, skall vi göra vårtbästa, men du får tillge oss, om vi ännu är något tve-hågsna. Vi har också haft möten med indianerna, somströvat vida omkring, men ingen av dem har sagt ossnågot.

Mans Kling blev het.— Tror ni verkligen, att jag är den man, som ränner

landet kring med limstången, sade han. Vid Gud, låtnu inte av bekvämlighet förleda er att sitta i godan ro,till dess måhända enden är över er och ni intet hinneruträtta. Jag ärnar för övrigt själv övertyga mig om att

Ahopaneck talat sanning. När jag lämnar er, går jag medmina två följeslagare här genom skogarna för att speja utde holländske och då kan ni få ännu klarare besked. Jagvill dessutom säga er en sak. När vi i dag rodde uppförMinquas kil, såg vi plötsligt rök stiga upp ur skogen. Den


35/346


36/346

36

e B O K L A G R E TSOLÖGAdenne stigman, som är svartare i sin själ än den svar-taste Mingo.

— En gång skall jag ta Skelögas skalp, sade Kiapes bi-stert. Jag skall jaga honom, tills vi står öga mot öga.

— Nej, nej, Kiapes, lämna du honom åt någon annan,det är bättre. Långe Finn skall inte möta döden genomen tapper krigare, han skall dö uslingens och missdåda-

rens död, och den blir honom nog en gång också be-skärd.

— Fruktar Solöga, att Kiapes inte skall kunna besegraden usle Skelöga? frågade den unge indianen med glö-dande blickar.

— Nej, nej, Kiapes, du är för god, det var bara det jagmenade.

Överläggningen mellan nybyggarna och Måns Klingfortgick ännu en god stund. Ingrid vandrade med denunge indianen bort till den lilla skogsdungen, där desatte sig ned och samtalade viskande, medan den gamlePeminacka stod bakom dem med korslagda armar, stöddmot en trädstam. Ingrid hade känt Kiapes sedan hon varen liten icka och då han var bara gossen, som med sin

moder Notike ofta kom till nybygget. Då hade de lekttillsammans, och sedan de vuxit upp, hade barndomensvänskap alltid bibehållit sig.

— Solögas röst är ljuv som aftonvinden, sade Kiapes,Solöga skall alltid tala sina fäders språk till indianen,


37/346

37

e B O K L A G R E TSOLÖGAhan minns det ännu, sedan hon lärde honom det, dåde båda var barn.

— Du lovade mig, Kiapes, att du skulle berätta mig.Den unge indianen skakade på huvudet.

— Nej, Kiapes’ stämma är sträv; Solöga skall tala omden store vite hövdingen, som gick ut att strida mot en-den, som inte ville tro på den stora Anden, den, som

Landsökaren kämpade med, när han var en ung man.— Ack, det har du ju hört så många gånger, Kiapes, log

Ingrid. Jag kan inte säga dig något nytt. Landsökarentalar säkert om det bättre, jag vet bara, vad jag hört avhonom, far och de andra här.

— Landsökaren vill jag också höra, när lägereldenammar i skogen, men när Solöga talar blir det som envacker saga.

— Som du vill då, Kiapes . . .Och Ingrid satt där och berättade om guldkonungen

från Norden, om Snömajestätet . . .Kiapes nickade . . .

— Snömajestätet, så var det. Och det är ett vackertnamn, fastän hans hår inte hunnit vitna.

— Nej, han hette så därför att han kom från vårt landlångt, långt uppe i norr, där snön ligger vit hela året ompå de höga bergen.

— Ja, du sade det Solöga, jag minns det nu. Hans hårhade ju samma färg som ditt. Men berätta vidare . . .


38/346

38

e B O K L A G R E TSOLÖGASå satt de länge i sommaraftonen, till dess mor Bertil

ropade sin dotter till sig. Det var tid att gå till vila — i

morgon var det åter en dag av arbete.Och det blev tyst i nybygget. Där hördes inte ett ljud

— endast odens sakta sorlande, där den rann ned mothavet.

Utanför dörren till Bertil Eskilssons blockhus låg i

gräset Peminacka och Kiapes. Den gamle slumrade, menden unge låg vaken och blickade upp mot den djupblånatthimlen.


39/346

39

e B O K L A G R E TSOLÖGAT R E D J E K A P I T L E T

Långe Finn

D

en unge Minquaskrigaren Kiapes hade, som vi sett,under färden uppför Minquas kil upptäckt att den

man han på sitt språk kallade Skelöga och en truppMingos slagit läger inne i skogen några mil från Kakari-konk. Låt oss för en stund dröja hos dem i urskogen.

De hade på rödskinnens vis gjort upp en lägereld mel-

lan några stenar och satt runtomkring, lugnt väntandepå att den på ett spett upphängda unga hjorten skullebli stekt. Skevöga, eller som Måns Kling kallat honom,Långe Finn, låg rak lång i gräset med armarna underhuvudet och sov efter den långa ritt truppen fullbordat

under natten. Hästarna betade ett stycke ifrån, tjudradevid de närmaste träden.På mannen, som sov, syntes det, att han kommit lång-

väga ifrån. Hans höga ryttarstövlar var täckta av damm.Han var klädd i gula läderbyxor och hans rock var av

samma snitt som begagnades av svenska soldater dennatid. Själv var han en krigartyp med spetsigt hakskäggoch blonda mustascher, stor och grovt byggd. Vid hanssida låg hans svärd i läderbalja och ett pistolhölster.


40/346

40

e B O K L A G R E TSOLÖGAIndianerna satt och rökte ur pipor förfärdigade av

majsstockar med ett långt vassrör. De hade intagit den

vanliga nedhukade ställningen och tycktes fullkomligtförsjunkna i sig själva. Deras ögon riktades endast dåoch då på hjorten, från vilken fettet drop ned i elden,som sprakade och knastrade genom begjutningen. Devar fullständigt nakna med undantag av ett skinn kring

höfterna, och deras seniga, bruna kroppar glänste mus-kulösa av den ingnidna oljan. Två av dem var äldre män,medan de övriga var ynglingar ungefär av samma åldersom Kiapes.

Till sist reste Långe Finn på sig och gnuggade sig iögonen.

— Är inte hjortsteken färdig snart? frågade han. Minainälvor skriar av hunger. Du, min vän Singvri, tag kni-ven och skär en skåra i bogen får vi se om blodet harstannat. Fastän man är på giljarefärd, kan man dockinte svälta.

Den ene av de äldre indianerna reste sig, gick fram tillelden och skar ett stycke ur djurets kropp.

— Minquaskrigarna, de feghjärtade, må äta rått kött,

sade han, men Mingos gör det aldrig.Långe Finn mumlade en ed mellan tänderna ochsträckte ut sig på marken igen. Han låg och tänkte påde öden, som fört honom hit över till den nya världen.


41/346

41

e B O K L A G R E TSOLÖGADet var nu sju långa år sedan han kommit över från

Finland, med ett av de fartyg, som sänts från moder-

landet över till Nya Sverige. Han hade skickats i väg näs-tan som fånge. Ty man ansåg honom som en farlig man.Vild till sin natur från ungdomen, hade han levt blandde nska moarna. Ingen visste egentligen varifrån hankommit, han hade fört ett liv som till hälften stigman, till

hälften soldat. Gång på gång hade han genom att stickasig undan i skogarna undgått drottningens värvare, somfor omkring och pressade folk till hären i Tyskland, dåman inte ville låta inskriva sig med godo. Han ärnadeinte gå drottningens ärenden som simpel soldat, då maninte ville erkänna hans börd och ge honom åtminstonekornettbeställning. Och dock sade han sig vara son avden svenske generalen Königsmark och en rysk furstin-na. Han hade försökt göra sina rättigheter gällandegentemot svenska kronan, men han betraktades somen fräck äventyrare, som man gärna inte ville stickain bland soldathoparna i det nska rytteriet, då hanred omkring och eggade allmogen till uppstudsighetmot regeringens ämbetsmän. Många var de våldsdåd,

som skrevs på hans räkning, och de unga kvinnornai de nska bygderna fasade, då de hörde hans namn.Ett människoliv eller en kvinnas ära var för honom avintet värde. Omsider blev han emellertid infångad i Ka-relen och då man inte ville gå tillrätta med honom inför


42/346


43/346

43

e B O K L A G R E TSOLÖGAutan att något ont gjordes honom, helst som Printzensbefallningar inte mera aktades och hela den svenska ko-

lonin på grund av det alldeles brutna sambandet medmoderlandet råkat i ett slags upplösningstillstånd, såatt var och en skötte sig och försökte att leva på bästasätt. På Kakarikonk eller Mölndal hade Långe Finn oftavarit gäst under sina långfärder genom skogarna. Sedan

han sett Ingrid Bertilsdotter, hade han särskilt gynnathennes fader och många var de bördor av naste mård-skinn han burit till honom. Skön Ingrid hade dock frånförsta stund visat honom stor kallsinnighet. Trots dettahade han dock till slut friat till henne hos hennes fader,förtäljande att han var lovad en hög ställning hos denholländske guvernören i Nieuw Amsterdam. Men dåvaknade Bertil Eskilssons stolthet och han jagade bortlycksökaren, som så glömt det svenska namnet, att haninte tvekat att helt övergå till enden. Långe Finn gick,men svor att hämnas. Från den dagen hade redan etthalt år gått utan att han låtit höra av sig vare sig medont eller gott, och i Kakarikonk hade man börjat glömmabort honom. Han hade hela tiden levt bland holländarna

och vetat att befordra de planer han bar på, för att engång ta hämnd först på svenskarna, som låtit honomundergå ett nesligt straff, och sedan på Bertil Eskilsson,vilken jagat bort honom som friare.


44/346

44

e B O K L A G R E TSOLÖGAMen nu var allt förberett och nu hade han begivit sig

ut på krigsstigen. Mingoindianerna var sedan gammalt

hans vänner. Han hade i åratal levt i deras wigwams ochhade lärt sig deras språk. De höll honom nästan somen av de sina, och ansåg honom vara en stor hövding,son av en ännu större krigare i ett land långt borta, därsnön ständigt låg över bergen. Han var också en man,

som kunde med tungan uttala ett, men i hjärtat menaett annat och det förstod Mingos. Ty av alla Delawaresindianstammar var dessa de svekfullaste och lömskaste.Han hade därför inte svårt att få ett dussin krigare avdem med sig, när han slutligen beslöt att ta hämndeni sin egen hand, helst som det var uppenbart att i denkommande fejden Minquas skulle gå med de svenske ochMinquaskrigarna var Mingoindianernas arvender.

— Nu kan den vite brodern komma och stilla sinhunger, sade äntligen den indian Långe Finn kallat Sing-vri. Hjortens bogar är möra nog för ett blekansikteständer.

— Nå, det var inte för tidigt, utbrast Långe Finn ochtog det rykande stycke kött indianen räckte honom.

Singvri delade sedan i tur och ordning ut åt de andra iföljet.Långe Finn hade en fältaska av läder, som han satte

till läpparna och tog en klunk ur. Singvri sneglade påhonom.


45/346

45

e B O K L A G R E TSOLÖGA— Är det av den holländske hövdingens dryck? frågade

han.

— Så, du känner till kummel, skrattade Långe Finn.— Det värmer blodet och gör hjärtat modigt, sade in-

dianen. Den store hövdingen bjöd mig dricka av det, dåjag första gången besökte honom i Amstel.

— Så vill inte jag vara sämre, menade Långe Finn. Du

kan ta dig en klunk, Singvri, men jag skalperar dig, omdu dricker för djupt.

Hövdingen fattade fältaskan nästan med vördnad.— Det är som eld, sade han, i det han lämnade till-

baka askan. Det är gott för den röde mannen liksomför de vita. De är vänliga mot indianen. De ger honomdrycker, som gör honom modig, och de sätter i hanshänder vapen, som ger eld och dödar. Därför har denstore hövdingen i Amstel gjort Mingos till skogarnasmäktigaste invånare. Inte kan Minquas med sina bågarlängre besegra Mingos. Talar jag rätt, Pinnan?

Han vädjade till sin äldre kamrat, vilken liksom deövriga lugnt ätit utan att ge akt på samtalet, som fördes.Pinnan böjde på huvudet och såg på Långe Finn.

— Jag minns, sade han långsamt, när blekansiktenaförst kom på sitt skepp till Poutaxats mynning. Mingossåg dem långt ute på havet och betraktade dem medhäpnad, ty sådana kanoter hade de aldrig sett. Och närde kom närmare, kom det från dem blixtar som från den


46/346

46

e B O K L A G R E TSOLÖGAmolntyngda himlen och det dånade värre än tordönet.De röda männen stod som fastnaglade av häpnad, och

när blekansiktena sedan kom till dem och ville köpaland av dem, så vågade de inte säga nej, ty de vita var jublixtens och åskans herrar. Men de lärde känna varan-dra, de röda männen förstod till sist hemligheten medblixten och dundret, som inte mera skrämde dem. Själva

kunde de dock inte frambringa det. Men så gav den storahövdingen bössor även åt Mingos därför att han ville hadem till vänner och därför att de är de förnämsta indi-anerna på Poutaxats stränder. Om jag varit guvernören,skulle jag inte ha gjort det.

— Du tycks vara riktigt tacksam, Pinnan för den äraPeter Stuyvesant visat dig genom att ge dig den bästabössan av alla.

— En bössa kan skjuta inte bara åt ett håll, sade indi-anen.

— Nå, jag bryr mig inte om att tyda dina gåtor, gen-mälte Långe Finn. Jag förstår, att du vill smaka eldvattnetalldeles som Singvri.

— Nej. Det må vara nog, att jag lärt mig hantera blekan-

siktenas vapen; deras drycker rör jag aldrig. Vill den vitebrodern svara mig, vart han tänker föra oss.— Du är nyken som en kvinna, Pinnan, men jag skall

svara dig. Vi går till Kakarikonk.


47/346

47

e B O K L A G R E TSOLÖGA— Det är ett starkt nybygge, sade Singvri. Palissaderna

är fasta.

— Inte så fasta, att de inte kan överkommas med list,sade Långe Finn. Jag ärnar inte döda och bränna dennagång. Det är den vita ickan jag vill åt.

— Solöga, sade Pinnan, jag känner henne.— Då vet du också, att hon är härlig som solen. Jag vill

göra henne till min hustru.— Men du har ju ingen wigwam, sade Pinnan och gav

Långe Finn en blick, i vilken det låg något av förakt.— I skogarna här bygger man sitt wigwam var som

helst. Dock vill jag säga dig, Pinnan, att jag ärnar föraSolöga till Amstel, för att hon måste vara i säkerhet närkriget bryter ut. När de vita på andra sidan oden ärkuvade, har jag fått den holländske guvernörens löfte attfå Tennakong i förläning för att sitta där som hans hand-gångne man. Tror du inte att Tennakong är ett wigwamsom passar Solöga?

— De vita på andra sidan oden är tappra män, gen-mälte Pinnan. Deras fäder var stora krigare. Jag minnsgott den store Buffeln, som for över havet.

— Jaså, Printzen. Men han nns inte mer.— Jag minns, fortfor indianen, hur han kunde lyfta enman i luften och slå honom i marken som hade han varitett barn. Men nu är han borta och hans stam har intevarit på krigsstigen sedan dess. Varför hatar guvernören


48/346


49/346

49

e B O K L A G R E TSOLÖGADe unga Mingokrigarna lyssnade och deras blickar

glödde. Långe Finn nickade förstående åt dem. De slu-

tade sin måltid och resten av hjorten lastade de på sinahästar.

— Solen står på middagshöjd, anmärkte Singvri. Ännuär det för tidigt att göra uppbrott mot Kakarikonk. Mörk-ret faller på först vid midnattstid.

— Vi rider inte heller dit raka vägen, genmälte LångeFinn. Jag skall först visa er, vad denna skogen gömmeroch som ni vet intet om, därför att era mockasiner intelängre trampar stigarna. Låt oss sitta upp och långsamtrida mot norr.

Snart satt truppen på hästryggarna och de små ragg-håriga hästarna sökte sig väg mellan träden, var de bästkunde. Långe Finn red i spetsen som vägvisare. Skogenblev emellertid allt mera tät, trädens grenar hängdelångt ned och stigen bar uppför. Då satt de av och leddedjuren.

— Detta är våra bröder Mantas’ hemvist, sade Pinnan.För du oss till deras byar bakom höjderna?

— Nej, vi färdas inte så långt och du ser att vår stig går

längre mot norr.— Till de ogästvänligaste trakter i Poutaxats land,genmälte Singvri, där endast skogssnårens djur har sitttillhåll, där björnen river och där den bruna vargen slitermed skarpa tänder.


50/346

50

e B O K L A G R E TSOLÖGA— Rätt sade du, Singvri, det är där de vita stigmän-

nen bor.

— Min broder menar dessa, som de vita jagat bortfrån sina wigwams därför att de inte ville hörsammaden store hövdingens befallningar från Tennakong? sadePinnan.

— Jag hör, att ditt minne inte blivit slött, fastän du är

gammal, sade Långe Finn. Just till stigmännen går vårfärd. De är mina vänner.

— Då är det bättre att vara vän med de röda männen,sade Pinnan eftertänksamt. Stigmännen, som du kallardem, är falska i sitt hjärta.

— Det skall du säga, Mingo, gäckade Långe Finn. I vadde har för händer är de pålitliga. Och de räds aldrig.

— Du menar att de röda männen blivit feghjärtade?sade Singvri med en mörk blick.

— Nej, men en röd man är en röd man, och ett blekan-sikte ett blekansikte. Deras gåvor är inte desamma.

Indianen föll i begrundande och ledde sin häst vidareutan att yttra ett ord mera.

När de klättrat uppför några skogshöjder, började

landskapet bli vildare. Skogen stod hög, men inte tätareän att här och där fanns en mindre glänta. Man sågöverallt bergknallar av en formation, som om en gånggenom någon naturrevolution ett större berg sprängts


51/346

51

e B O K L A G R E TSOLÖGAsönder och jättelika block kastats hit och dit. Indianernabegynte att se sig omkring med oroliga blickar.

— Det är här de onda andarna alltid har sitt hemvist,sade Pinnan. Den röde mannen älskar inte att nalkasdem. Och hans steg blev dröjande. Långe Finn skrattadegäckande.

— Så kan ni lägra er här allesammans, sade han;

medan jag färdas vidare.Indianerna lät inte säga sig detta två gånger. En av

de unga krigarna stannade orörlig och såg mot en kulle.Hans arm höjdes och han pekade på en luden varelse,som stod upprätt på den lilla platån.

— Ja, där har du kanhända en av dina skogsdjävlar,sade Finn. Skall du inte vända ryggen till och visa su-lorna på dina mockasiner?

— Vår vite broder skall inte gäckas med de ungakrigarna, sade indianen allvarigt. Fruktan har ännualdrig fått insteg i en Mingos hjärta. Men de onda an-darna . . .

— Hör upp med ditt dumma snack. Det är en av våravänner stigmännen. Han är inte mera en ande än du

och jag.Långe Finn svängde sin hatt med ett ljudligt ”hallå”och fortsatte vägen uppåt kullen. Den ludna gurenförsvann där bakom. Indianerna satt i en krets på mar-


52/346

52

e B O K L A G R E TSOLÖGAken och följde Långe Finn med blickarna, tills han intelängre var synlig.

Vägen förde honom ned i en dalgång, på ömse sidorbegränsad av klippor. Ingen människa syntes längre tillhär, men han visste tydligen vart han gick. Han trängdein mellan träden och stod framför öppningen till vadsom såg ut som en grotta. Naturen hade ursprungligen

danat den, men människohänder hade fullbordat dengenom att stapla stenblock på stenblock. Han ropadeännu ett hallå och väntade.

Då kom omsider en man till öppningen. Det kundegott vara den, som för en stund sedan stått uppe påkullen. Han var nämligen klädd i byxor av ogarvad hudoch hade en likadan jacka. Hans hår och skägg växtevilt, hans ansikte hade breda käkar och kindknotornavar utstående, ögonen var små och lurande.

— Jag anade, att jag skulle råka er alla här, sade LångeFinn och räckte mannen handen. Du är fortfarande denvaksamme, vän Rambo.

— Vad är det, som för dig till de fredlösas borg? frå-gade mannen. Och du kommer i följe med rödskinn.

— Ja, Rambo, vi är ute på krigsstigen och vi har tagitvägen förbi hos er.— Krigsstigen, genmälte mannen. Vadan blåser då vin-

den ifrån? Har den fördömde skrivaren på Tennakongdruckit vargablod och fått bärsärkaraseri?


53/346

53

e B O K L A G R E TSOLÖGA— Är de där inne? frågade Långe Finn undvikande.— Ja, de sover. Vi hade festmåltid i natt. Vi var framme

vid Vasa aftonen förut och lyckades stjäla en kagge väl-jäst äppelcider från de fördömda frimännen. Nu soverde ruset av sig. Men du kan i förvägen säga mig vadsom för dig till oss. Är det byte att få, vet du att vi gårmed dig.

Den jättelike Rambo satte sig på en sten, väntande påatt Långe Finn skulle tala.

— Äntligen kommer det att braka löst, sade denne.De holländske rustar sig att angripa Fort Kristina ochpå en gång göra slut på både Risingen och hans välde.Guvernör Stuyvesant i Amstel har fått order från sinregering att kväsa både de svenske och de engelske.Svenskarna är modlösa. På sex hela år har de inte hörtmycket hemifrån Sverige. Man har lämnat dem vindför våg, syns det. Jo, när Risingen kom, hade han för-stås sändebrev, men det har inte kommit nytt folk ochmånga av de gamla har fallit ifrån. De har gått sunnanoch västan och slagit sig ned på nya platser, så att nusyns de holländske tiden vara inne. Och Risingen har

retat honom. För inte länge sedan löpte in i viken enholländsk galeja. Den stannade Schute vid Elfsborgoch tvang honom att ge lösen. Det kunde Stuyvesantinte lida och därför skall de svenske utrotas eller ge sigunder de holländske. Det får inte nnas mer än en na-


54/346

54

e B O K L A G R E TSOLÖGAtion vita i Poutaxats land, det har han svurit en dyr edpå. Först skall turen komma till svenskarna och sedan

till de engelske.— Och du går med de holländske? sade Rambo.— Glömmer du, att Printzen lät mig slita spö! svarade

Långe Finn häftigt. Den dagen svor jag att göra desvenske allt det omak jag kunde. Och jag tänker, att ditt

ryggbast också svider ännu.— Fanen månde ta hela Tennakong, blev Rambos svar.

Hur behandlade oss inte Printzen. Därför att vi höggvårt behov till de magra hemmanen i Finnmarken frånkronans skogar lät man spärra in oss som missdådareoch sedan skickade man oss hit, slagna i järn. Här ckvi arbeta som slavar hos frimännen och Printzen tänkte,att han så skulle ta hämndkänslan ur kroppen på oss.Men han misstog sig. En efter en lyckades vi rymma vårkos. Vi blev skogarnas fria män och du vet, att sedande dagarna har vi låtit höra av oss. Ingen har gjort desvenske så mycket förfång som Peter Rambos stigmän.Printzen, den harkranken, satte ett pris på mitt huvud,men jag skrattade åt det. Han sände ett följe av sina

legoknektar mot oss, men vi dräpte hälften av dem ochsedan har man lämnat oss i ro. Men det säger du santi, gäller det att gå till rätta med packet på Tennakongoch nybyggarna uppåt oden, så är vi dina män på detvillkor, att de holländske inte utkräver vedergällning av


55/346

55

e B O K L A G R E TSOLÖGAoss för, vad vi råkat gå dem för nära. Vi vill ha sold ochsedan oss tillförsäkrad frihet att slå oss ned på någon

plats, ty med åren blir man dock led att leva de fågelfriasliv. Vad säger du?

— Du har talat som en förståndig man, Peter Rambo,sade Långe Finn. Jag har just kommit hit på den hol-ländske guvernörens vägnar för att efterforska era vill-

kor. Det har han med egen mun sagt mig, att om ni intefaller de holländske i ryggen utan ställer er under hansbanér, kan ni av honom utverka er de fri- och rättigheterni önskar. De svenska frimännen är han sinnad att låtaarbeta som legojon på de holländskas faktorier kringAmstel och då nns intet hinder i vägen att ni besitterfrimännens jord, om att ni sådant önskar.

— Det förslaget likar mig väl och i detta stycket kanjag svara för de övriga. Är guvernören redo att begynnaoförtövat?

— Inte alldeles. Ännu har han inte ottan i stånd. Hanärnar angripa Fort Kristina och Elfsborg från sjösidan,och samtidigt skulle vi samt med en del holländskaknektar och Mingos och Mantas bryta fram från land.

De svenska skall klämmas mellan sköldar. Dock har jaghans löfte att för mig enskilt få börja leken. Jag är jämtede Mingos du såg från höjden på väg till Kakarikonk föratt göra upp en liten räkning med Bertil Eskilsson.


56/346

56

e B O K L A G R E TSOLÖGA— Då vet jag nogsamt, vad du bär i sinnet, sade Peter

Rambo och grinade, varvid hans starka, gulgröna tän-

der blev synliga. Det är den vackra Ingrid, som alltjämtleker dig i hågen. Men akta dej, Långe Finn, den tösenhar både näbbar och klor och smidig är hon som enung indian.

— Åh ja, sade Långe Finn och strök sin blonda mus-

tasch, men jag tänker att jag nog är den karl, som kankuva henne. När Bertil Eskilsson jagade bort mig dengången jag kom i friarärenden, svor jag i mitt sinne, attden skymfen skulle komma att stå honom dyrt, och jaghar inte glömt det.

— Men inte kunde han skäligen ge sin dotter åt enman, som slitit spö.

Unge Finn gjorde en grimas.— Och ändå anser jag mig vara likare karl än självaste

Johan Rising, den pennfäktaren. Det yter fursteblod imina ådror, vill jag mena. Och lät de svenske mig oför-skylt slita spö, skall jag snarligen skära breda remmarur ryggbastet på dem, så blir vi mer än kvitt, vad densaken anbelangar. Men har inte de stockarna därinne

sovit ruset av sig snart?— Du kan ju själv träda in och se efter, sade PeterRambo.

Grottan ck ljus genom en öppning i taket. Ingångenvar smal, så att den knappast släppte igenom mer än en


57/346

57

e B O K L A G R E TSOLÖGAman i sänder, men innanför var utrymmet drägligt stort.Marken var här betäckt med mossa och torkat gräs och

ett tjugutal karlar låg huller om buller och snarkade ljud-ligt. Somliga av dem var halvnakna, med endast byxorav ludet skinn, andra hade trasiga vadmalskläder ochgrovbottnade skor. Mot bergväggen på ena sidan stoduppställda i rad tunga intlåsbössor. Av någonting, som

påminde om civiliserade människors bostad fanns härinte ett spår. Runt omkring låg strödda avgnagda benoch andra rester av måltider, som synbarligen intagits påvildarnas sätt. Och om vildar påminde alla dessa skäg-giga män, där de låg på rygg med vidöppna munnar ochsnarkade, så att det gav eko i bergväggarna. För LångeFinn erbjöd omgivningen ingen överraskning, ty hanhade varit bland stigmännen mången gång förr, tidtalstill och med levt bland dem. Nu sparkade han omilt tillden närmast liggande.

— Upp med dig! skrek han. Fienden är över oss!Mannen rusade upp med ett tjut och vid ljudet av det

vaknade de andra. De reste sig yrvakna och grep efterbössorna, men Långe Finn började gapskratta.

— Ser ni inte att ni fått främmande, sade han. Detmåste ha gått hett till i går, då ni han så svårt att fåsömnen ur kroppen. Här skulle jag kunnat skalpera erallesammans.


58/346

58

e B O K L A G R E TSOLÖGA— Inte när Peter Rambo står på vakt, sade den när-

maste buttert. Men varifrån kommer Långe Finn?

— Det skall han säga, om ni krälar fram ur detta hål,där luften osar. Ut med er, så får vi hålla krigsråd.

Männen lydde uppmaningen. De var ännu slöa ochsatt och gäspade, men det blev så småningom liv i denena efter den andra, när de ck klart för sig, vad Långe

Finns ärende gällde.— Det var just på tiden, sade en, att det blev något att

beställa. Krut och ammunition börjar ta slut och att pådetta sättet bara löpa omkring och stjäla blir långsamt.Kakarikonk, säger du. Det är jag med om. Där har defyllda visthus.

— Men de förstår att hantera bössorna också, inföllen annan.

— Är nu rädd, mjölnar-Anders. Så får du bli hemma.— Rädd? Nej, den leken skall just lysta mig att leka.

Det blir andra vingar än på kvarnen jag kommer attsätta i gång. Du har Mingos med dig?

— Ja, men vi går till Kakarikonk på skilda vägar. Inteskulle jag vilja ha ett så stort blodbad, att ryktet om det

kommer den stora leken alltför mycket i förväg. Ni fårspara på krutet, men väsnas och gasta så mycket er lys-ter. Och när ni så dragit nybyggarnas uppmärksamhet åter sida, tänker jag det blir lätt för mina Mingos att rövabort ickan. Har ni förstått?


59/346

59

e B O K L A G R E TSOLÖGADär lades ännu råd en stund, varpå Långe Finn läm-

nade stigmännen och gick åter till indianerna, som satt

kvar på samma plats han lämnat dem.— Seså, Singvri och Pinnan, nu är mitt ärende här

uträttat, sade han. Nu leder vi hästarna tillbaka nedåtoden och följer dess lopp. Vi kan bäst nalkas Kakari-konk den vägen, och vi kommer dit i god tid. När sedan

mörkret fallit på, är vår stund inne. Vi tar palissadernafrån östra sidan, medan stigmännen anfaller på den väs-tra. Det blir nog inte denna gång bruk för tomahawkerna.Vi skall i stället se, om inte de unga Mingokrigarna ärsmidiga som ormar. Den, som lyckas föra Solöga oskaddtill mig, lovar jag en av den stora guvernörens allra -naste bössor, som skall göra honom avundad av alla deröda männen på Poutaxats stränder.

Tysta satte sig indianerna i gång genom skogen medLånge Finn i spetsen. Det hade redan lidit ganska långtpå eftermiddagen.


60/346

60

e B O K L A G R E TSOLÖGAF J Ä R D E K A P I T L E T

Krigsrådet

L

åt oss nu förytta oss några mil längre nedåt Dela-wareoden, där den yter bredare än i den del, som

kallas Minquas kil, till de delar av landet, som utgjordehuvudorterna för den svenska koloniseringen.

Redan 1637 hade den förste svenske guvernören PeterMinuit anlagt Fort Kristina på norra stranden av Pouta-

xat, som här bildar ett knä. Detta fäste var länge detenda av betydenhet och det förstärktes betydligt underguvernör Printz. Denne lät dessutom tre mil söder omFort Kristina anlägga starka skansar, vilka han kalladeNya Elfsborg. Här måste alla fartyg passera, så att detta

fäste fullständigt behärskade oden. Själv tog guvernörPrintz sin bostad på ön Tennakong, som låg norr omFort Kristina. Här byggde han Printzhof och kring dennaslog sig de esta kolonisterna ner, trots att de sedan,som vi sett, spred sig långt uppåt Delawareoden. Nya

Elfsborg var visserligen den starkaste belastningen medbestyckning av 14-pundiga kanoner, men den svenskahuvudorten var dock fortfarande Fort Kristina. De hol-ländska faktorierna och forten låg på östra sidan längrenedåt odens mynning och av dessa var Fort Nassau


61/346

61

e B O K L A G R E TSOLÖGAhuvudorten för den holländska koloniseringen, till dessdenna så bredde ut sig, att guvernörens residens yt-

tades längre uppåt landet, till Nieuw Amsterdam ellerAmstel.

Det är tidigt på morgonen samma julidag, då viträffat samman med Måns Kling och hans trogna indian-skaföljeslagare uppe vid Minquas kil. På Fort Kristina

tycks man ännu sova. Endast vakterna innanför vallarnaär vakna och går sin jämna passgång.

Fortet är beläget på en utskjutning i oden. Tre storaskansar till ansenlig höjd vetter åt oden och de är såhöga, att man genom dem är fullkomligt skyddad åtmin-stone för indianernas anfall, om de skulle komma i sinakanoter. Stiger man upp på en av skansarna, får man engod överblick över hela området. Det upptas av minstett trettiotal blockhus, större och mindre, i vilkas mittreser sig en av grovt stockvirke byggd kyrka med spetsigttorn. Terrängen är kuperad. Här och där står mindreskogsdungar kvar efter den uthuggna skogen. Man serinte här fält och ängar, ty nybyggarna inom fortets om-råde är inte jordbrukare, utan består dels av kolonins

tjänstemän, ett femtiotal soldater samt för övrigt en tillett par hundra personer uppgående befolkning av päls-jägare och byteshandlare.

Vakterna, som patrullerar bakom skanserna, är kläddai kyller och järnhuvor — det är den gamla svenska uni-


62/346

62

e B O K L A G R E TSOLÖGAformen från Gustav Adolfs tid. De bär pikar vid sidanoch intlåsbössorna på axeln. Ännu vilar över odens

lugna vatten morgondimman, som just bryts av solensstrålar. Vakterna stannar då och då och ser ut över val-larna på en utsikt, som nu mött deras blickar i många år.Det är grånade män, som till största delen kommit hitmed de första fartygen; de har sett Fort Kristina växa

upp, de har varit med om att bygga skansarna och förabestyckningen i land från fartygen. De har sett den enaguvernören gå och den andra komma, och de ha fäktatmed indianer och holländare under den krigiske överste-löjtnant Printz dagar. Men nu har de i ett par år levt istilla lugnet och kyllren börjar kännas dem besvärliga,ty de är ju till intet nyttiga.

Två av de grånade soldaterna möts under sitt pass. Destannar, stödjande sig mot bössorna.

— Så går då solen upp för ännu en ny dag, Påvel, sägerden ene. Jag undrar, när jag skall se den för sista gången.Jag vånne jag vore där när som helst.

— Där säger du sant, Lars Ulf. Inte tänkte, jag, då dennådiga regeringen sände mig hitöver, att jag skulle bli

lämnad här i all min tid. Men kronan tycks ha förgätitoss platt. Oj, oj, Ulf, jag drömmer i natten om torpetdär hemma, jag drömmer om de dagar, då vi trampadeTysklands jord tillhopa du och jag med de övriga väst-götarna. Och jag kan ännu spritta upp i sömnen, då jag


63/346

63

e B O K L A G R E TSOLÖGAtycker mig höra det ropet i novemberdagen, som skar ossgenom märg och ben: ”Konungen är fallen!”

Påvel strök med avigsidan av handen över ögonen.— Herrans vägar är underliga, sade han, och Han vet

väl bäst, varför vi skall stanna här. Nu rostar pikarnaoch krutet är svårt att hålla torrt i fängpannan. Inte ärdet för kristet folk att gå till strids mot de röda hedningar

och de holländske är inte sådana krigare som de kej-serliga var en gång. Då var det muntert att ta nappatag,Lars Ulf.

— Du skall inte tala om det, Påvel, ty då kommer tå-rarna mig i ögonen, gamla karlen. Men se där ser jagväbeln komma ut ur blockhuset. Då lär väl tiden förreveljen vara inne och vi blir avlösta och får somna fråneländet.

— Men drömmarna, Lars Ulf.— Ja, Påvel, drömmarna.De båda soldaterna skildes åt och återtog sin gång.

Våbeln, en riktig krigargestalt, gick tvärs över den lillaborggården till ett mindre vakthus, och snart hördesen trumma virvla. Några minuter senare kom en piket

och avlöste de båda gamla västgötarna, som långsamtförfogade sig till ett av blockhusen.Men nu blev det liv på Fort Kristina. Ur alla dörrar

kom männen, skyndande till det som utgjorde varsoch ens dagliga id. Det började röka ur rökfången och


64/346

64

e B O K L A G R E TSOLÖGAkvinnor i korta kjolar och hättor vandrade med spanni handen till källan i dungen för att hämta vatten till

morgonvasken.Det största blockhuset, som på gaveln mot vallarna

hade ett slags burspråk, beboddes av guvernören JohanClaesson Rising och hans familj. På krigarvis gick ensoldat på post även därutanför.

”Rezidencet”, som blockhuset kallades, var en byggnadi två våningar i olikhet med alla de övriga. Det upptog pånedre botten en stor sal med öppen spis av tegel samtpå loftet sovrummen för guvernören och hans hustru.Husets tillydenheter låg i källaren, som var byggd avgrova stenblock. Man trädde dit in genom en bastantjärnbeslagen dörr.

Så tidigt på morgonen var den stora salen ännu tom.Genom de små fyrkantiga fönstren sken solen in ochkastade strimmor av guld på det bastanta bordet, somhade sin plats mitt på golvet. Kring detsamma stod hög-karmade stolar. På väggarna hängde brokiga bonaderoch på spiselkrönet var placerade tennstop och bägare idubbla rader. Bjälkarna i taket var bemålade med tänke-

språk ur bibeln. Under fönstren fanns väggfasta bänkarmed dynor. Hela husgerådet bar vittne om att det engång medförts från det gamla landet för att i någonmån ge bekvämlighet och en smula stass åt blockhuseti nybygget.


65/346


66/346

66

e B O K L A G R E TSOLÖGADå han åter kom in, höll en tjänarinna på att duka

fram frukosten på det stora bordet.

— God morgon, gamla Margit, hälsade guvernören.Vad har du i dag att bjuda oss på? Du vet ju att vi harfrämmande i huset och att vi får ännu era.

— Åh ja, ers nåd, svarade Margit lugnt, jag kunde förri världen ställa det så, att de lärda herrarna i kollegiet

inte gick misslynta från ers nåds bord, så tänker jag attsåväl Sven Schute, kommendanten, som vördig pastornskall bli tillfreds och vad fru Armgard beträffar är honinte svår att förnöja. Hur mår min kära fru i dag, om jagfår spörja?

— Tack, Margit, det är bättre med henne, men jagtänker, att ännu ett par dagar håller hon sig allt tillbädden.

— Ja, jag må väl säga det, utlät sig den gamla tjänar-innan, det var ett elände att nådig herrskapet skullelämna Sverige. Frun har knappast varit sig lik en endadag, sedan hon kom hit.

— Du har rätt, Margit, och det grämer mig också, menjag är i rikets tjänst faren och det kunde inte annorlunda

bli. Dock det säger jag, att om vår nådiga regering snartville tänka på oss och sända oss ett fartyg, skickade jaghenne hem oförtövat, och stannade här al

Documents

Algot Sandberg - Solöga [ Barn ] [1a Tryckta Utgåva 1909, Senaste Tryckta Utgåva 1944, 347 s. ]