Algot Sandberg - Vildfågel [ prosa ] [1a tryckta utgåva 1917, Senaste tryckta utgåva =, 213 s. ]

8/16/2019 Algot Sandberg - Vildfågel [ prosa ] [1a tryckta utgåva 1917, Senaste tryckta utgåva =, 213 s. ]

1/213

e BOKLAGRET

Omnibus

Algot Sandberg

Vildfågel


2/213

Algot Sandberg VILDFÅGEL

Idé och utformning: Franko Luin [email protected]

e B O K L A G R E T

ISBN 91-7301-616-0Omnibus Typograwww.omnibus.se/[email protected]

Omnibus


3/213


4/213

4

e B O K L A G R E TVILDFÅGELF Ö R S T A K A P I T L E T

Pjalten

S

å, vackra Karin, stå ej och bliga! Nog kunde du åtminstone niga,

När Anders Pers tar i dej Och klack emot klack han slår.Det är ej värt att vara kruserlig,Utan en smula mera hanterlig,

Annars man går förbi dej Och vackert du sitta får. Sitta och sucka Som gammal nucka Skrumpen, förhånad,

Grånad i hår.Dansa, min Karin, dansa och sjung! Kyssas och smekas, mens man är ung,Uti ljuv förening,Det är livets mening . . .

Tids nog blir du slö och tung . . .

Det var Daniel — hela bygdens Daniel — som sjöngoch ackompanjerade sig på sin ol. När han kom tillrefrängen, skuttade och struttade han omkring efter


5/213

5

e B O K L A G R E TVILDFÅGELtakten, kastade huvudet med de grånade lockarna till-baka och skrattade och halvgrät på en gång. Flickorna

och pojkarna bara skrattade och slog sig på knäna, såhjärtinnerligt roligt hade de åt den galne spelmannen.Men de äldre skakade på huvudet och tyckte det varsynd och skam, att Daniel inte kunde hålla sig nykteroch uppträda som folk på ett anständigt gille.

Ty det var slåttergille hos nämndemannens och ung-domen hade samlats till dans på den nyslagna ängen.Den låg där, ännu ångande efter hövålmarna, i sensom-markvällens rodnande skymning. Runt om stod björkenoch aspen tät, så att ängen var som en stor sal. Det varbara golvet som var litet tuvigt, men det märkte inteunga svingande och svängande fötter, bara spelmannenhöll takten.

Och det gjorde Daniel. Ingen kunde spela en vals ellerpolkett som just han, och därför fanns han också medpå varje gille milsvitt omkring . . .

Nu slängde han olen i en buske, torkade med avigahanden svetten från sin höga panna och såg bortåtplatsen, där borden stod dukade.

”Nå, nämndemansmor, nu har jag väl för . . . förtjänaten ordentlig su-sup?” skrattade han. ”My-myggen surrarmig ner i ha-halsen, så jag bli-blir alldeles torr. Vä-väntabara en mo-momang, ickor, sk-ska ni få en vals.”


6/213

6

e B O K L A G R E TVILDFÅGELHan stammade, när han talade, men aldrig när han

sjöng. Och det gjorde han alltid, när han spelade. Han

hade hundrade danser, och de esta hade han satt bådemusik och ord till. Var det ett riktigt nt gille, satte hangärna ihop en ny vals eller polka, men det kostade alltidlitet extra i förtäring . . . med betalningen var det inteså noga.

”Undrar just om han tål mycket mera,” sade nämnde-mansmor.

Då började Daniel skratta.

Slå i, kära mor, en bräddfylld bål!

Jag sätter’n för munnen och säger skål!Tag druvor från Frankers landOch från Guadalquivirs strandOch häll så i alltihopEtt svenskt och ett ärligt stop . . .

Få se, om jag inte det tål.

”Ja, en stolle är han och en stolle blir han,” menadenämndemansmor och räckte spelmannen ett glas.

Men ungdomen var otålig. Det doftade så från äng

och skog och het var julikvällen. Huvuden blev yraoch hjärtan slog häftigt. Det låg dans och älskog i luf-ten . . .


7/213

7

e B O K L A G R E TVILDFÅGELDå tog Daniel på nytt olen, han sprang upp på en

bänk, strök tillbaka håret, så att det föll ned över axlarna,

stämde och preludierade.”Pass opp nu, ickor och pojkar!” Snubbla inte på tu-

vorna! Valsen skall gå gungande, klingande, sjungande,svingande. Nu . . .

Han spelade och sjöng:

Säg, minns du än den gångenEn doftfylld julinatt? Du smög dig från balkongenBland rosor, och fången

Av kyssarna, som brunno, Jag vid din sida satt,Och sans och tanke svunnoI het julinatt.

Jasminerna vällukter tömde,

Om älskog de drömde,En näktergal sjöng sin trängtanI jubel och längtan.Din kind allt hetare brände,Du skalv, jag det kände . . .

Säg, minns du än den gångenI doftfylld julinatt?

Då skimrade där fuktigt i unga ögon, då skälvde detkring unga läppar, då trycktes unga hjärtan mot unga


8/213

8

e B O K L A G R E TVILDFÅGELhjärtan . . . och valsen gick i längtan och trängtan. OchDaniel spelade allt vildare. Han sjöng inte längre, men

hans läppar rördes i ohörbara ord. Han skakade sitthuvud, så att de grå lockarna dansade och hans ögontycktes fånga någonting långt, långt borta . . . någontingsom ingen annan än han såg . . .

Tills han utmattad sjönk ned på bänken och dolde

ansiktet i händerna. De unga hörde upp med dansen.De blev stående par om par, med armarna om varan-dras liv, och såg på Daniel . . . hans kropp skälvde somav snyftningar.

”Nu är det slut med honom,” sade nämndemannentill sin granne, där han stod bredbent och rökte pipa.Fyllan har tatt honom si, nu kan han inte resa sig. Handrösar väl ner i buskarna, vad det lider. Nå, vi har jualltid Johan här med dragspelet, så inte behöver vi slutaför den skull.”

Och man kände till Daniel. Ingen brydde sig om ho-nom, där han satt. Man hade fått nog av dans för enstund och det hade kommit fram en ny, stor kaffepannapå bordet. Men det var man då ense om, att ingen kunde

spela som Daniel Lind, pjalten från Rackebytorpet . . .Då prasslade det i snåren bakom Daniel . . . han hördedet inte. En hand rörde vid hans skuldra . . . han kändedet inte. Där kom i en viskning:

”Far!”


9/213

9

e B O K L A G R E TVILDFÅGELHan sansade den inte.

”Far!” . . . viskningen var enträgen, bedjande.

Då lyfte han huvudet från händerna och såg sig om . . .hans ögon var irrande, slöa.

”Ingrid!””Kom med mig hem, far!”Han reste sig vacklande utan ett ord. Flickan tog ho-

nom under armen och ledde honom genom småskogen.Hans fot snubblade ibland, så att han höll på att förlorabalansen. Hon grep tag i honom, han stannade och drogdjupt efter andan.

”Fiolen!” sade han.Hon satte honom ned på en trädstubbe och sprang

tillbaka . . . kvistarna knakade under hennes bara fötter.Så kom hon med olen, och de fortsatte utåt landsvägen.Då hörde de tonerna från Johans dragspel och Danielskyndade på stegen.

”Du behöver inte hålla mig under armen, Ingrid,” sadehan. ”Det var bara i skogen, där jag inte kunde se . . . här,förstår du . . .”

Sommarkvällens skymning sänkte sig allt djupare om-

kring dem, där de drog vägen fram, han med den halv-drucknes långa steg, liksom för att motväga kroppensslingringar, hon med trippande fötter. Det mörka håretlåg utslaget kring hennes axlar. Hon var klädd endast ien kort kjol och en brokig blus, som lämnade den magra


10/213

10

e B O K L A G R E TVILDFÅGELsextonåriga barmen fri. Armarna var bara. Under denvänstra höll hon fast olen, stadigt men varsamt, medan

stråken hängde ner från handens slutna ngrar.Vägen gick slingrande uppåt. De hade lämnat fält och

ängar bakom sig. Nu tog skogen vid, mörk furuskog, somblev allt tätare ju längre de färdades. Sida vid sida vand-rade de tysta, och kvällen led hän emot natt, ty det var

nästan milen emellan slättbygdens sista by och Racke-bytorpet strax innanför gränsen till obygderna.

Daniel stannade.”Du är trött, lilla Ingrid?””Nej, far! Låt oss gå vidare. Jag satt i skogen hela tiden

under dansen och väntade . . . jag gick hemifrån straxefter dig.”

”Det hade du inte behövt. Var det mamma somskickade dig?”

”Nej, jag ville gå själv.””Och se på dansen?””Nej’.”Det kom kärvt och avvisande.

”Nej, visst nej. Du är för god för drängar och tross.

Men ser du, Ingrid, nu måste jag vila litet, innan vi kom-mer till Hornsjöbackarna.””Åh nej, far! Vi har ju bara fjärdingsvägen kvar.””Jag är inte ung, Ingrid. Var nu en snäll icka. Bara

några minuter.”


11/213

11

e B O K L A G R E TVILDFÅGELHan gick ned på skråningen invid stigen, ty det var

knappast längre en väg. Ingrid blev stående framför

honom. Hon såg på honom, men det kände han endasti mörkret.

”Ge mig olen.””Åh nej, far!””Ge mig olen, säger jag!”

Hon lydde.”Börjar du spela, vill du aldrig gå igen.””Jag skall inte spela . . . det var bara någonting som for

mig genom huvudet.”Han begynte letande knäppa på strängarna.

”Jag har haft så mycket visor i huvudet i dag, ser du,Ingrid.”

”Dem kan du sjunga för mig, när vi kommer hem, far. . . i morgon, då skall jag be dig om det.”

”Men då kanske jag glömt dem.””Så kan du dikta nya.””De nya man diktar blir aldrig så vackra som dem man

glömmer.”Han fortfar att leka på strängarna.

”Varför kan jag inte sova i skogen i natt, Ingrid? Dethar jag ju gjort så många gånger förr. Det är ljumt iluften och . . . skynda dig hem du, Ingrid, och säg mam-ma . . .”

”Jag törs inte gå ensam över Hornsjöbackarna, far.”


12/213

12

e B O K L A G R E TVILDFÅGEL”Så skall du det inte heller. Jag följer väl med då.”Han reste sig mödosamt. Det blev att sträva vidare, ty

vägen steg starkt uppåt, tills där ur en glänta i skogensyntes ett svagt ljus.

”Mamma sitter uppe, ser jag,” sade Daniel Lind.” Gud-skelov att man är hemma!”

”Ser du det, far.”

Liten och späd satt mor Lind vid ett bord framförfönstret och läste i en stor gammal postilla. Hon föreföllnästan som ett barn, som genom något slags trolldomåldrats i förtid. Ingrid hade redan vuxit henne över hu-vudet. Hon bråddes på fadern. Ty Daniel Lind var resligtill växten. Där han nu stod i stugan, nådde hans huvudnästan taket. Det var ett vackert huvud med hög, välvdpanna. Nu öt den samman med hjässan, som blivit kal.Men kring tinningarna och om nacken föll det svarta,grånade håret i långa bucklor. Näsan var böjd, munnenfyllig och vek, hakan hängde litet slapp, som den gärnagör på män, som dricker mycket, ögonen låg djupt innemed blåa ringar omkring och de var svarta med en svagskiftning av kastanjebrunt. Han bar en svart sliten herre-

mansbonjour och hatten han kastat av sig i sängen varav ruggig fälb. Ruset hade vikit ifrån honom under denlånga vandringen. Och när han såg på Ingrid, föll somen skugga av blygsel över hans ansikte.


13/213

13

e B O K L A G R E TVILDFÅGELHan gick bort till hustrun och böjde sig ned över

henne och hon såg upp på honom med stora, blå barna-

ögon, som verkade så underligt främmande bland detlilla anletets för tidiga rynkor och skrynklor. Ty hon varinte äldre än trettiofem år mot Daniels fyrtiotvå.

”Vad är det du läser, mamma?” frågade Daniel vänligt,överdrivet vänligt, som han plägade, när han hade ont

samvete. Och som han ofta hade det, var han merendelsmjuk och öm till sinnelaget. ”Nå, din postilla naturligtvis.Ja, ja, det kan vara gott att läsa den ibland, Elisabet.”

Mor Lind slog ihop den tjocka boken och knäppteomsorgsfullt ihop spännena.

”Du skall väl ha mat, fast det är sent, Daniel?” frågadehon.

”Nej tack.””Då var det kanske riktigt kalas hos nämndeman-

nens?””Ja, nog var det så, men . . .””Man brydde sig inte om att bjuda far, det såg jag,”

sade Ingrid.Hon hade satt sig i ett hörn, dinglande med de bara

benen, och hon tuggade på läpparna.”Kära barn, jag kunde nog fått om jag velat.””Du ck ett par smörgåsar och brännvin och öl, det

ck du. Men det varma och allt det andra behöll de försig själva . . . åh, jag såg allt, allt!”


14/213

14

e B O K L A G R E TVILDFÅGEL”Du skall inte vara stygg och avundsjuk, Ingrid,” för-

manade modern.

”Allesammans därnere i byn är de elaka. Tror du jagskulle velat ha en enda bit av dem! Men de skrattade ochhöll nojs med far . . . det gör de alla, och därför avskyrjag dem. Gå aldrig till dem mera far!”

”Kära Ingrid, hur skulle man kunna reda sig utan mig!”

sade Daniel och han log medvetet.”Och du bryr dig alls inte om att man kallar dig pjal-

ten?”Ingrid stod framför honom med ammande ögon och

skälvande läppar.”Ja ja! Och du är pjaltens dotter!””Tig! Jag vill inte höra det!”Ingrid kämpade med gråten.

”Ja, det är så det!” suckade Daniel.”Det får inte vara så, far! Du får inte låta dem trampa

på dig. Men det gör de, så länge du dricker.””Ingrid,” viskade mor Elisabet varnande.Daniel dolde åter ansiktet i händerna, där han sjunkit

ned i sängen.

”Du har rätt, Ingrid. De föraktar mig alla . . . alla . . .mamma och du . . . Och det är just detta som gör migså olycklig.”

Mor Elisabet såg med skygg blick på Daniel och smögsig ut i köket. Då slog Ingrid armarna om faderns hals.


15/213

15

e B O K L A G R E TVILDFÅGEL”Föraktar jag dig, far! Nej, jag älskar dig, älskar dig!

Du är så långt mera än alla andra! Jag vet det ju. Ingen

är som du, fast . . .””Jag förstår dig, barn. Men, ser du, jag kan inte. Det är

min olycka och min lycka . . . det kan du inte förstå, menså är det. Så har det alltid varit, ända sedan jag var ung.Jag vet ju att det är uselt av mig. Jag borde ju som an-

dra arbeta och träla, fylla min buk, snarka som ett svin,stiga upp och gå och lägga mig, dag efter dag. Har jaginte försökt? Jo, men jag kan inte. Därför att det sjungerinom mig, sjunger omkring mig. Påta i jorden kan intebli toner, leva dagakarlsliv kan inte bli melodier. Utantonerna skulle jag dö . . . Kanske vore det bäst . . . Ochså, när jag går omkring i skogen, när jag hör fåglarnaoch har min ol . . . då, Ingrid . . .”

”Ja, jag vet, far!””Och när så människorna är vänliga mot mig, varför

skulle jag inte sjunga och spela för dem?””Och så förstår de dig inte, de bara gycklar med dig.””Jag förstår mig själv, inte bryr jag mig om de andra.

Förresten, Ingrid, om jag inte spelade och sjöng på gil-

lena, på bröllop och begravningar, hur skulle vi då kunnaleva? Och vi måste leva . . . jag måste leva för din skull,för mors skull. Jag vill leva, till dess pjaltens dotter fårvingarna färdiga till ykt. Du är född till någonting an-nat än att gå i Rackebytorp och samla bränsle i skogen,


16/213

16

e B O K L A G R E TVILDFÅGELplocka bär och sälja till folket nere vid bruket. Du ärfödd att vara prinsessa, prinsessa av sång och toner. Nu

är du en stackars ruggig liten vildfågel, men när vingar-na en gång vuxit ut, blir du en vacker svan, som seglar isolens guld på blånande vatten. Ser du, det går jag ochdrömmer och diktar om. Det skulle jag aldrig kunna göraöver spaden eller bakom plogen. Därför måste jag, ser

du! Du är ju alla mina drömmar, Ingrid.””Jag vill hellre gå barfota och med riven kjol hela mitt

liv, än att du . . .””Så får du inte säga; då gör du mig så sorgsen. Någon-

ting måste jag tro på, och det är dig. Tag inte bort dentron för mig, Ingrid, då kommer jag att förgås i vånda,då först skulle jag aldrig mera ha en ljus stund.”

Han drog ickan häftigt intill sig och snyftade mothennes bröst.

”Låt det vara som det är, Ingrid! Var inte vred på mig,förakta mig inte. Sådan jag blivit är jag, och jag kan intebli annorlunda . . . Herren hjälp oss allesammans.”

Ingrid strök med handen över hans hår.”Förlåt mig, far. Du vet att jag älskar dig just sådan

som du är. För mig är du en kung . . . ja, en stor ochvacker kung . . . så drömmer jag ibland om dig . . . Mennu skall du gå och lägga dig, och sova gott. Godnatt, far,och var inte ond på Ingrid.”

Hon kysste honom och sprang ut i köket.


17/213

17

e B O K L A G R E TVILDFÅGEL”Nu går far till sängs mor, gå in till honom,” sade

hon.

”Hade du svårt att få hem honom?” viskade modern.”Nej,” svarade Ingrid kort. ”Låt mig vara i fred nu”.Det var tyst i Rackebytorpet. Ingrid kastade sig klädd

ned på bolstret, som hon släpat fram ur ett hörn, ochlåg och stirrade ut i mörkret.


18/213

18

e B O K L A G R E TVILDFÅGEL A N D R A K A P I T L E T

I Rackebytorpet

I

ngrid kom springande från skogen ned till stugan.Hon var klädd i blotta linnet och sin kjol. Hennes

långa, svarta hår var vått, ty hon hade varit och badat iskogstjärnen ett stycke bortom torpet. Nu satte hon sigi solen för att torka sitt huvud.

Hon bråddes på sin far. Svart var håret, svarta var

ögonbryn och ögonfransar. Men moderns stora dunkel-blå ögon hade hon ärvt. Och sommarsolen hade brynthennes hud, så att hon såg ut som en tatterska. Kantigoch skranglig var hon, med magra armar och magra ben,och hennes ansikte hade denna underliga oregelbunden-

het, som oftast påträffas hos ickan när hon begynnerväxa ut till kvinna. Men över de insjunkna dragen låg ettslags sällsamt skimmer och man tyckte sig kunna se, hurskönheten höll på att födas ut ur detta groteska huvud.Näsan var ännu för tunn, så att den verkade stor, mun-

nen var för skarp och hakan sköt för långt fram. Mendet fanns linjer, som viskade om en kommande mjukhet,om livets karghet och försakelser inte ck tillfälle attytterligare markera dem. Aningen om att en strålandefjäril en gång skulle yga ut ur denna gråsvarta puppa


19/213

19

e B O K L A G R E TVILDFÅGELlåg mest i de stora, undrande ögonen. Och när hon nusatt där i solen följde deras skiftningar tydligen hennes

tankar. Det var skogen och den klara tjärnen . . . och deglittrade och strålade; det var sommaraftonens skym-ning och det lade sig över dem ett fuktigt skir; det vardansen på nämndemansängen och de mörknade ochblev nästan blixtrande svarta. Och hennes läppar pres-

sades samman till en smal strimma och hennes långa,magra ngrar knöts. Så drogs mungiporna uppåt ochblottade de korta, starka tänderna alldeles som till ettbett. Då for en skälvning genom hennes kropp och honbörjade häftigt repa bladen av de svarta vinbärsbus-karna och kasta dem omkring sig.

Där låg en liten täppa framför stugan. Gräset växtehögt och frodigt där och det fanns inga andra blommorän de brandröda ringrosorna, som stod i täta klungoröverallt ända fram till stugväggen och på båda sidor omden förfallna förstukvisten. Bärbuskarna var så gamlaoch torra, att de knappast bar någon frukt och någraenstaka äppelkart satt maskstungna på de nästan kalagrenarna av ett åldrigt dvärgträd. Hela torpet vittnade

om fattigdom och förfall.Mor Elisabet kom från stian, där hon varit och givitgrisen några skulor. Hon satte ner spannet på markenoch torkade av händerna på sitt gamla förkläde.


20/213

20

e B O K L A G R E TVILDFÅGEL”Vad du har varit tidigt uppe, Ingrid,” sade hon. ”Jag

gick ut i köket klockan fem, och då var du inte där.”

”Jag gick redan i natt ut och lade mig i skogen. Det varså hett inne, att jag inte kunde sova.”

”Du får ta reda på Rosa och laga att vi får en skvättmjölk. Jag tyckte jag hörde skällan nyss åt Brattfors till,inte så långt borta. Gud ske lov att pappa inte åt någon-

ting i går kväll, så jag har sillen och den kalla potatisenåt honom, när han vaknar.”

Ingrid steg upp. Hon gick in i stugan efter en buckligbleckaska och gav sig i väg utan ett ord. Mor Elisabetstod kvar och såg henne försvinna i skogen på andrasidan vägen. Hon lyssnade. Svagt kunde hon höra ljudetav en skälla långt borta. Ingrid måste också ha hört den,och mor Elisabet gick in i köket. I kammaren låg Danieloch sov djupt och tungt.

Hon gjorde eld i spisen och satte på kaffepannan. Förvilken gång hon kokade av sumpen, visste hon inte, mendet fanns inte en böna i huset. Hon hade letat i Danielsckor, men där fanns inte en slant, och hon suckade.Hon hade trott att han skulle köpt med sig litet från

handelsboden nere i byn. Men kaffeblasket tystadeändå litet hennes knorrande mage, när hon blötte ettpar surbrödskanter, i det och åt . . . de måste mjukas uppordentligt, ty mor Elisabet hade redan så dåliga tänder.


21/213

21

e B O K L A G R E TVILDFÅGELDet prasslade i skogen på avstånd, där Ingrid låg på

knä bredvid kon och lät mjölken strila ner i bleckaskan.

Hon hörde upp och lyssnade. Nu såg hon den ankom-mande skymta mellan träden, hon kunde urskilja hansgrågröna dräkt, de bruna läderdamaskerna och denmörka hatten med fjädern vid sidan. Det var den nyejägmästaren vid Storforsbruket . . . han hade kommit om

hösten och hade varit några gånger åt Rackebyhållet, fastbruket låg nära tre mil österöver. Men så nära som i daghade han aldrig varit. Ingrid hade emellertid sett honomvid kyrkan på våren, då hon gick fram för prästen. Dåhade han stått på kyrkbacken och han hade hälsat påDaniel Lind och Daniel hade med stolthet visat på sinicka och han hade tagit Ingrid i handen.

Nu hade han sett Ingrid, vek av från stigen och kombort till henne.

”God dag, Ingrid.””God dag.””Det tycks inte vara mycket bete här på skogen,” sade

han. ”Kon är mager.””Det är magert allting häruppe,” svarade Ingrid.

”Ja, stackars liten,” sade jägmästaren och klappadeIngrid på hennes bara axel.”Låt bli mig,” snäste hon och yttade sig.Jägmästaren skrattade.”Jag tror du har humör.”


22/213

22

e B O K L A G R E TVILDFÅGEL”Han kan klappa sina bruksickor och låta bli mig,

tycker jag.”

”Förlåt, snälla Ingrid, men din unga skuldra är verkli-gen så brun och vacker.”

”Den är min och inte jägmästarns. Gå sin väg nu ochlåt Rosa vara. Hon blir orolig och då kan jag inte mjölkahenne.

”Jag tänkte mig just ner åt ert håll,” fortfor jägmästa-ren. ”Jag sätter mig och väntar, tills du är färdig, skalljag bära spannet åt dig.”

Ingrid svarade ingenting, utan fortsatte tyst sitt ar-bete. Jägmästaren satt och rökte sin pipa. Så började hangnola en valsmelodi. Ingrid sneglade på honom.

”Den där har far diktat,” sade hon.”Åh, har han?””Men ni sjunger den inte rätt.””Sjung den för mig då, du Ingrid.””Nej.””Sjunger du aldrig?””Jo, när jag är ensam och ingen hör mig, utom far

förstås ibland. Han lär mig sjunga.”

Det var som om faderns melodi gjort Ingrid litet min-dre snäv. Jägmästaren sjöng nu mera distinkt, det villsäga inga ord. Ingrid satte sig och lyssnade.

”Så, nu är det rätt. Men det nns ord till melodin.”


23/213

23

e B O K L A G R E TVILDFÅGEL”Det vet jag, men jag kan dem inte. Kan du dem, Ing-

rid?”

”Naturligtvis. Jag kan orden till alla fars visor.””Var får han dem ifrån du?””Var han får dem ifrån? Far är diktare både med penna

och stråke.””Det var märkvärdigt så du uttrycker dig.”

”Kanske det är så underligt att jag vet vad en pennaoch stråke är?”

”Nej, inte det precis . . .””Nå, då så . . . Det kan ju hända att jag vet litet mer

än det.””Och du kan mjölka en ko också, ser jag.””Det kan jag, och mata en gris med.”Hon började skratta och jägmästaren instämde.Ingrid tog mjölkstävan och beredde sig att gå. Jägmäs-

taren ville ta den, men Ingrid skuffade undan honom.”Jag bär den helst själv.””Men jag får väl följa med åtminstone?””Skogen är inte min.””Jag har ett ärende till din far.’’

Ingrid stannade.”Skall det . . . skall det bli dans på Storfors då?””Nej, inte det jag vet.””För då hade far inte gått.””Varför det?”


24/213

24

e B O K L A G R E TVILDFÅGEL”Det vet jag inte, men han har aldrig varit åt det hål-

let, så långt jag kan minnas. Han tycker inte om folket

på Storfors.””Menar du brukspatronen?””Jag vet inte ens om det nns någon brukspatron där.

Jag har aldrig varit längre än nedåt byn och så uppåtstorskogarna förstås. Dem känner jag, mycket bättre

än jägmästarn.””Din far också?””Ja, vi brukar vara i sällskap däruppe.””Vad gör ni där då?””Far lär mig allting om träden och gräsen och blom-

morna och fåglarna . . . allt det kan far och han har såmånga underliga och vackra saker att berätta om allt-sammans.”

”Och så spelar ni och sjunger förstås?””Det gör vi också. Det är det härligaste jag vet att gå

i skogen med far.””Du tycks mig vara en märkvärdig icka, Ingrid.””Det svarar jag inte på. Men nu skall jag springa före

och säga till pappa, att jägmästarn kommer.”

Hennes snabba fötter bragte henne snart ur sikte förunge jägmästare Gerle. Han tänkte, att det inte var såmärkvärdigt, att den konstige Daniel Lind också hadeen besynnerlig dotter, litet virrig och brådmogen, tyck-tes det. Om Daniel Lind hade han ju hört mycket. Vad


25/213

25

e B O K L A G R E TVILDFÅGELsom var sant, visste han inte. Det var som hade spunnitsig omkring honom ett nät av historier och sägner. Att

han var kommen av bättre folk, som man säger, tycktesvara klart. Det sades ju till och med . . . men han hadealdrig lyssnat till det. Han var ny på trakten och folkethär var i allmänhet kärvt och inbundet och såg gärnaen främling med misstroende. Därför gav man inte så

lätt bort sig och fast Daniel Lind var en stackare, hördehan ändå till detta folk. Om han en gång varit någon-ting, tycktes man förresten ha glömt det. Nu var hanpjalten i Rackebytorpet, som sjöng och spelade vid gil-len, bröllop och begravningar, men mest på denna sidaom skogshöjderna. I de stora dalsänkningarna österut,där Storfors låg, kände man mindre till honom, tycktesdet, och därför var det jägmästaren inte egentligen hadereda på någonting om Daniel Lind . . . Det var för övrigtnästan tjugu år sedan och tiden går fort. De gamla hadedött undan och de unga hade haft för mycket annat atttänka på för att bevara minnet av den Daniel Lind, somen gång . . .

Daniel satt inne i köket och åt. Han tuggade och tug-

gade, men det syntes, att maten inte smakade honom.Kall potatis och sill, som var litet härsken. Och så varden skuren ”med sammanhang”, vilket förargade honom.Men han sade ingenting . . . det var ”dagen efter” ochdå kände han sig vanligen mera eller mindre förkrossad.


26/213

26

e B O K L A G R E TVILDFÅGELHan hade samvetsagg . . . han var en usling, och det varhans fel att det inte fanns annan mat i huset än härsken

sill. Och Elisabet satt vid spisen och såg på honom, tystoch ängslig, rädd att med ett enda ord möjligen fram-kalla ett utbrott. Om Daniel bara vetat att hon inte ensi tankarna förebrådde honom, att hon gärna skulle hasvultit ihjäl sig, bara han . . . ! När han kastade en skygg

blick på henne, vände hon sig bort. Hon kunde ju intehjälpa, att hon hade de där stora, sorgsna ögonen.

Då kom Ingrid in i stugan med spannet. Utan ett ordsilade hon upp mjölken och satte en spilkum framförfadern. Han tömde den i ett enda tag.

”Det kommer någon och vill tala vid dig, far,” sadehon.

”Är det fjärdingsmannen, så löper jag till skogs,” ut-brast Daniel och reste sig.

”Nej, det är jägmästarn på Storfors.””Såå? Vad kan han vilja mig?””Det vet jag inte,” svarade Ingrid. ”Han träffade mig

uppe i skogen och jag sprang före.””Då är det bäst att du tar emot honom därute,” sade

mor Elisabet.”Nej, han kan gärna se hur vi har det,” mumlade Da-niel mellan tänderna. ”Eller vad tycker du inte det också,Elisabet?”


27/213

27

e B O K L A G R E TVILDFÅGEL”Han kan ju inte rå för det ändå,” sade mor Elisabet

stilla.

Ingrid såg från den ena till den andra.”Vad menar du med det, far?””Ingenting, kära barn,” lade mor Elisabet sig emellan.

”Skynda dig in i kammaren och bädda upp och städaav litet.”

Ingrid gick. Jägmästaren kom just ut ur skogen ochgick över vägen. Mor Elisabet tog Daniel i armen ochsåg bedjande upp på honom.

”Vad du än gör, Daniel, säg ingenting åt honom. Allahar glömt det nu och . . . och . . . det kan ju aldrig bliannorlunda.”

”Nej, det kan inte det, det kan inte det,” mumlade Da-niel. ”Men en gång kanske . . . jag är bara fyrtiotvå, hanär över sextio . . . jag har försprång.”

”Åh, se så! Vad skulle den där jägmästarn här! Bara dukommer att tänka på det . . . jag vet ju hur det är . . .

”Tror du inte det är bittert att tänka på sitt livs olyckadå?”

”Det är ju svårt för människor att dela skulden rätt-

vist.””Menar du att jag . . . ?” brusade Daniel upp.”Nej, nej, Daniel, det vet du nog!”Jägmästaren stod ute i täppan. Daniel gick ut på förstu-

kvisten, i det han medvetet viskade till mor Elisabet.


28/213

28

e B O K L A G R E TVILDFÅGEL”Ännu har jag inte glömt, hur man tar emot folk.”Han skakade hand med jägmästaren och han försökte

hålla sig värdig ända till högtidlighet. Han hade slängtpå sig sin svarta bonjour och vit halsduk bar han somalltid, fast den var både skrynklig och solkig.

”Var så god och stig in, jägmästarn, under mitt lågatak. Vad vållar mig äran av ett så ovanligt besök?”

De gick in i kammaren. Ingrid försvann just genomdörren till köket.

”Var så god och sitt ner, jägmästarn, om det nnsnågon stol, som håller en så pass duktig karl. Får jag lovatt bjuda på någonting?”

”Nej tack, herr Lind.””Åhjo, en kopp kaffe?”Han gläntade på köksdörren.

”Elisabet, vi skulle ha litet kaffe.”Mor Elisabet knäppte händerna, skakade på huvudet

och gav honom en blick, som han förstod.”Det kommer om en stund, jägmästarn. Vi kan kanske

prata så länge.”Mor Elisabet passade på tillfället att gå sin väg, uppåt

skogen för att samla bränsle. Hon ville ha Ingrid medsig, men ickan sade tvärt nej och blev sittande i köketvid spisen. Då hon blivit ensam, smög hon sig fram tilldörren för att lyssna.


29/213

29

e B O K L A G R E TVILDFÅGEL”Jo, det är så, herr Lind, att vi hela hösten ska stämpla

ut skog på Storfors, det vill säga åt Hornsjöhållet och

hela vägen ända till Högtiden . . . ja, herr Lind vet ju attdet är brukets skogar alltsammans?”

”Jo, jag vet. Jag känner mycket väl till, var gränsernagår, vartenda träd också, skulle jag kunna säga.”

”Just det. Därför tänkte jag få hjälp av herr Lind,

både med själva utstämplingen och framför allt med demyckna skriverierna.”

”Vem är det som satt de funderingarna i huvudetpå jägmästarn?” frågade Daniel med märkbart miss-troende i rösten. ”Finns det kanske inte folk på bruket,som duger?”

”Det kan väl hända, herr Lind, och vad funderingarnaangår, har jag fått dem själv. Herr Lind tar nog inte illaupp, om jag säger, att jag tyckte ni kunde behöva för-tjäna litet.”

”Det kan nog ha sin riktighet, herr jägmästare, menaldrig på Storforsskogarna.”

”Jaså, varför inte det? Är det någonting särskilt meddem?”

”Ja, det är det, herr jägmästare. De skogarna är förban-nade.””Såså, vad är nu det för tal! Jag tycker det är alldeles

välsignade skogar.”


30/213

30

e B O K L A G R E TVILDFÅGEL”För honom som rår om dem, kanske, men inte för

mig. Jaja, jag har ändå inte skytt dem. Det är vår herres

härligaste skogar, det vet också jag, och när jag fått varaensam med Honom uppe i de vildaste trakterna, då harjag nog kunnat glömma . . . Men när ni nu kommer ochber mig . . . nej jag kan inte.”

”Nu skall herr Lind vara förståndig och inte låta sin

överspändhet få råda. Jag vet ju inte alls vad ni menarmed era ord. Skogen har väl aldrig kunnat göra er någotont.”

”Inte skogen, men den som rår om den kanske.””Åh! Menar ni brukspatron Hage?”Ja, just brukspatron Hage!”Daniel gick fram och tillbaka på golvet. Han kastade

med huvudet, strök gång på gång med handen över detlockiga håret och det kom glöd i hans svarta ögon.”

”Hetsa inte upp er nu, herr Lind,” sade jägmästarenlugnande. ”Jag försäkrar, att min avsikt helt och hålletär förestavad av vänlighet.”

Daniel stannade framför honom, grep fatt i hans handoch tryckte den.

”Det vet jag, jägmästarn, och jag vet också att jag rasari blindo, det skulle människorna säga om de såg ochhörde mig. Men jag kan inte hjälpa det. Jag är kanskeöverspänd, som ni säger, men jag är inte galen, sommånga påstår, fast jag har mina stunder och då . . . men


31/213

31

e B O K L A G R E TVILDFÅGELdet hör inte hit. När man skrattar som värst åt pjalteni Rackebytorpet, då har han den största pinan i hjärtat,

då kommer allt vad jag gått igenom och lidit över migsom en glödande od, som det bubblande järnet ur ensmältugn. När jag ser mig omkring här, när jag ser minstackars utpinade hustru och min Ingrid, som springeromkring vild och trasig som en tattarunge, fast hon har

äkta vallonblod i ådrorna, då kommer det över mig igen,då nns det ingen annan råd än att jag tar min ol ochgår ned i bygden och spelar och får mig en fylla, somdet kallas. Men sedan är det ytter värre. Då tycker jagatt alltsammans är mitt fel. Nu tror ni förstås, att detinte står rätt till här uppe . . .” han lade handen över sinhöga panna . . . ”Men om ni skulle få höra . . .”

Han såg länge på jägmästaren.”Ja, varför skulle ni inte få höra det?”


32/213

32

e B O K L A G R E TVILDFÅGELT R E D J E K A P I T L E T

Daniel Linds historia

”A

lltsammans far som ett virrvarr genom mitt huvud,när jag så här försöker gå tillbaka in i det förutna,”

började Daniel Lind. ”Det är bäst att jag sätter mig ochskulle jag bli för orolig, så säg till mig. Nu vill jag berättalugnt alltsammans . . . det kan göra mig gott att en gångriktigt få tala ut. Se, jag har inte sprungit kring bygden

med det, jag har tigit . . . tigit. Nyss tyckte jag, att jagskulle velat skrika ut det för alla människor, men så kom-mer med ens räddhågan och blygseln över mig. Vem kandela skulden rätt här i världen? Ja, det är någon som sagtmig det, min hustru tror jag, och hon har rätt. Nej, vad

tjänar det egentligen till?””Jag begär visst inte ert förtroende, herr Lind. De fågånger vi träffats har jag emellertid fått det intrycket,att det var hos er någonting brustet, att ni är ämnad tillnågot annat . . .”

”Än en stackars spelman och visdiktare för drängaroch pigor! Ja, det har ni rätt i, och ni skall få höra . . .

Ser ni, jag har också varit tjugu år en gång, också jaghar drömt och hoppats mycket av livet, Jag är inte föddhär i trakten, många mil längre söderut. Min far var


33/213

33

e B O K L A G R E TVILDFÅGELkyrkoherde i Rudberga. Det var en karlakarl, stor ochpräktig, kommen av vallonsläkt liksom också min mor.

Också jag skulle bli präst. Det vävdes många och storaförhoppningar om mig. Som primus gick jag ut frångymnasiet och kom till Uppsala.

Jag hade aldrig läst mycket . . . jag var en av de därynglingarna, som allting ög i, som man brukar säga.

Vad jag älskade var musik, och när jag kom till universi-tetet, hängav jag mig utan sans åt min passion. Jag barasjöng och spelade, var nationens visdiktare och kompo-sitör. Ni känner naturligtvis Uppsala . . . kanske ändåinte som det var på min tid. Natten gjordes till dag vidglasens klang och med studierna gick det klent. När jagom sommaren kom hem till far och mor, var jag vanligenalldeles förbi. Men skogen gav mig hälsan igen, jag levdefriluftsliv bland blommor och fåglalåt, för att om höstenbörja samma liv igen.

Så dog min far och mor ck nådar. Jag hade tagit’dimmen’, ck ’venia concionandi’ av högvördiga konsisto-rium och så kom jag hem till församlingen som hjälp-präst. Men jag tog Uppsala med mig, till mors stora sorg.

Hon tiggde och bad mig . . . ack, det hjälpte inte! Det varinte vår Herre jag hade vare sig i själen eller kroppen.Och så en juldagsmorgon hände det.

Jag skulle predika julottan och hade stigit upp på pre-dikstolen. Med kraftig röst sände jag ut över försam-


34/213

34

e B O K L A G R E TVILDFÅGELlingen: ’Nåd vare med eder och Herrans frid!’ Jag fortforatt röra läpparna, men där kom inte ett ljud. Det var

som om någonting helt plötsligt gripit om min tunga ochhöll fast den. Jag kämpade . . . förgäves! Församlingensatt häpen och stirrade på mig. Julljusen dansade runtför mina ögon. Så blev det mörkt omkring mig och jagsjönk till golvet . . .

Den julottan blev det missfall i Rudberga kyrka . . .”Han tystnade och strök sig över pannan, som han ofta

plägade göra.”Jag föll i en lång och svår sjukdom. På era månader

kunde jag inte få fram ett ord, och när talförmågan åter-vände så småningom, stammade jag, så att man knapptkunde förstå vad jag sade . . . det har blivit litet bättremed åren, men ibland kommer det över mig svårt igenännu i dag. Då var det naturligtvis slut med prästen. All-ting var brustet hos mig. Då tog jag ännu mera än förrtill enslingslivet i skogarna, alltid i sällskap med min ol.Jag spelade i torp och vid milor, gjorde långa vandringar,sov om natten på en tuva eller i en lada. Tills en gam-mal vän till min far lät mig komma till hans familj som

informator för ett par pojkar.Ett par år gick på detta sätt. Under tiden hade minmor gift om sig. Vet ni med vem? Med brukspatronenpå Storfors, för hon var en grann och ståtlig kvinna den


35/213

35

e B O K L A G R E TVILDFÅGELgången. Nå, det hade ni ingen aning om att patron Hageär min styvfar?”

”Nej, sannerligen inte . . .””Nå, det är nog inte många, som tänker på det numera.

Han, den mäktige mannen med ordnar och band, somär en pamp i brukssocieteten, och jag, den halvgalnepjalten i Rackebytorpet. Det lugna livet i ett gott hem

hade verkat välgörande på mig. Mitt lyte hade visserli-gen gjort mig skygg och litet konstig, men nu tänkte jag,att någonting kunde det väl bli av mig. Jag ville fortsättaatt studera. Så tog jag mod till mig och for och hälsadepå mor. Den dagen glömmer jag aldrig . . .

Det var om sommaren och brännande hett. Ni kännerStorfors bättre än jag . . . jag har aldrig satt min fot därsedan och hade aldrig varit där förr. Ni vet kanske, attden tiden låg järnvägsstationen en halv mil från bruketoch att man inte upptäcker huvudbyggnaden, förränskogen öppnar sig och man med ens står på gårdsplanen.Synen kom så överraskande, att jag plötsligt stannadehäpen. I solgasset låg ett par danska doggar slöande ochen tioårs pojke roade sig att rycka rosor från rabatter-

nas buskar och plocka sönder dem. Då han ck se mig,skrek han åt hundarna: ’Bus på honom!’ Och de vildabestarna kastade sig över mig. Det kom så oväntat, attjag inte ck tid att sansa mig. Jag skrek och slog med minkäpp. Mina kläder slet odjuren i trasor och ett av dem


36/213

36

e B O K L A G R E TVILDFÅGELtog ett stycke ur min vänstra arm; ni kan få se ärret . . .här . . .” han kavlade upp rockärmen och skjortan. ”Det

var ett sataniskt oväsen. Min mor kom ut. Hon höll påatt svimma av förskräckelse . . .

Jag skall inte tala om allt vad som hände. Om kvällentog jag avsked av min mor . . . hon grät över sig givet.Men hon kunde ingenting göra, sade hon. Brukspatronen

hade ett samtal med mig, elakt, övermodigt, omänskligt.Han ville inte veta av några besök av förolyckade exis-tenser . . . han hade ingenting att skaffa med mig, hanförbjöd mig att någonsin visa mig för hans ögon. Villejag fara till Amerika, skulle han ge mig respengar, annars.Jag var så upprörd och förkrossad, men på samma gångså skälvande het av vrede och hat, att åter nekade mintunga göra tjänst. Vad jag hatade honom mest för varatt han tagit min mor ifrån mig. Jag gick, och pojkslyng-eln — brukspatronens son i det föregående giftet — varden sista jag såg . . . han stod på den höga trappan ochräckte ut tungan åt mig! Jag såg aldrig min mor meraheller. Hon dog efter två år och genom den där vännentill min far ck jag några tusen kronor efter henne. Men

dessförinnan . . .När jag om aftonen vandrade från bruket och in i sko-gen, visste jag inte längre vart jag gick. Vad som möjligenläkts ihop av det brustna inom mig, hade gått i krasigen, mycket värre än någonsin. Vart skulle jag ta vä-


37/213

37

e B O K L A G R E TVILDFÅGELgen? Hela natten grubblade jag på det, medan jag irradeomkring. Resa min väg, till ett annat land? Jag kunde

det inte. Om jag ännu hade något fotfäste i livet var detmin hembygd, hur var det möjligt att jag skulle kunnalämna den? Inte hade jag några vänner, men träden ochblommorna och fåglarna kände mig, och jag kände dem.Därför stannade jag, började på nytt driva omkring. Jag

spelade, ck en bit mat och en sup . . . många supar . . .och så förstår ni nog . . . En dag hamnade jag i det härtorpet. Där var man vänlig emot mig. Elisabet, minhustru, var inte nitton år den tiden . . . Ja, och så komIngrid, ickan vår, och så måste vi gifta oss, och det harjag aldrig ångrat . . . kanske Elisabet, men aldrig jag. Gudvälsigna henne. Det var just vid den tiden som jag ckmors pengar och så övertog jag Rackeby, och det såg litetljusare ut den första tiden. Men inte kunde jag sköta jord.Jag planterade blommor och alla skogens fåglar byggdebo kring knutarna. Jag hade lovat Elisabet att inte draomkring i bygden längre och så stark var min föresats,att jag slog sönder min ol . . . våndan under nattenefter det dådet trodde jag aldrig jag skulle överleva.

Men pengarna ög snart sin kos. På en marknad köptejag på nytt en ol av en zigenare för en kanna brännvin.Det är en underbar ol, vet ni. Pusztans all drömmandelängtan ligger gömd i den. Och så blev det galet på nytt.Det gick utför, jag blev den jag varit förr, och nu går det


38/213

38

e B O K L A G R E TVILDFÅGELinte att ändra. I mer än tio år har jag dragit omkring såhär som den utskrattade lekarepjalten. När jag tänker

tillbaka på de framfarna åren, förstår jag inte, hur vi överhuvud taget kunnat leva. Men livhanken är seg, och jaghar någonting, som hållit mig uppe, annars hade jag välför länge sedan gjort slut på alltsammans . . . min hustruskulle nog ha rett sig bättre utan mig . . . hon har en bror

uppe i Stockholm, som slagit sig bra fram och han harera gånger skrivit till henne. Men hon stannar hos mig,det trogna hjärtat. Ni förstår kanske, vad som hållit migfast vid livet? Min Ingrid, min vackra Ingrid. För hon ärvacker, jägmästarn, är hon inte det?”

Då han inte ck något svar, fortfor han:”Ja, ni har inte sett på henne förstås. Och i trasor . . .

åh, om jag kunde klä henne i silke och guld, hon skullevara skön som en prinsessa. Ni har inte lagt märke tillhennes ögon . . . och hennes hår, som hon kan lindakring sin midja. Och hon är inte heller som bygdens barnhäruppe. Ni tror det kanske inte . . . men allt vad jag vethar jag försökt att lära henne och hon har ett förstånd,som går över de estas. Hon kunde bli någonting, och

det är min sorg, att hon skall kanske hela livet gå här. Förriktig uppfostran kan hon ju aldrig få genom mig. Så honsjunger! Ni skulle bara höra. Hon kan drilla som varendafågel och så känner hon namnet på varenda blomma.


39/213

39

e B O K L A G R E TVILDFÅGELÅh, jag skulle kunna hålla på hela dagen att tala om minIngrid! Nå, jägmästarn, vad säger ni nu om det här?”

”Käre herr Lind, en sorglig historia var det sannerligen,men . . .”

”Jag vet vad ni vill säga. Det är mitt eget fel. Men omjag den gången inte blivit bortstött, om man visat migbara litet av den vänlighet mitt sjuka hjärta längtade

efter . . . Visst har jag under årens grubbel gått och för-storat alltsammans. Säg gärna att mitt olycksöde bliviten x idé . . . Det står dock alltid kvar, att . . .”

Han tystnade och gick några slag fram och tillbakai kammaren. Så lade sig ett sorgset leende kring hansveka mun.

”Fast,” nästan viskade han, ”då hade jag ju aldrig fåttIngrid.”

Daniel hade hela tiden talat lugnt. Men hans ögonhade irrat och stirrat och det var synbarligen med denstörsta ansträngning han inte givit starkare utlopp åtsina skiftande stämningar. Han tycktes nu också alldelesutmattad, och jägmästaren bröt inte tystnaden. Slutligenvar det, som om Daniel plötsligt kommit ihåg, vad det

egentligen varit fråga om, och han sade:”Jägmästarn inser nog nu, att jag inte kan ha någon-ting att skaffa med Storforsskogarna.”

”Nej, herr Lind, det inser jag inte alls,” svarade jägmäs-taren och han sökte göra sin ton så affärsmässig som


40/213

40

e B O K L A G R E TVILDFÅGELmöjligt. ”Vad ni nyss berättat mig, förstår jag mycket välmåste ha gjort ett djupt intryck på er den gången och jag

medger gärna att det behandlingssätt ni rönte var hårtoch obarmhärtigt, men . . .”

”Ni menar kanske att jag förtjänade det?””Visst inte. Men, som ni själv sade, ni har grubblat

för mycket på det under alla de långa åren. Ni är inte

den enda, som blivit orättvist behandlad och fått bådesmälta och glömma det. Sådan är världens gång. Och ialla fall förstår jag inte, vad mitt erbjudande kan ha medden gamla historien att skaffa.”

”Jag borde heller inte ha talat om den,” sade Danielmörkt. ”Jag borde ha insett, att ni inte skulle förståmig.”

”Om ni avslår mitt erbjudande,” fortfor jägmästareGerle, ”blir det bara att tillfredsställa ert eget hat, omjag får kalla er känsla så. Skogen blir naturligtvis ut-stämplad utan er hjälp, och vare sig ni följer mig ellerinte . . . brukspatronen kommer aldrig att få veta någotom den saken.”

”Nej, ck han veta det, jagade han nog bort mig.”

”Det är jag inte så alldeles säker på, herr Lind. Han harblivit gammal nu och mycket ställer sig nog annorlundaför honom nu än mot förr. Jag är säker på, att om ni gåtttill honom någon gång under de här åren . . .”

”Aldrig, herr jägmästare . . . aldrig.”


41/213

41

e B O K L A G R E TVILDFÅGEL”Jag har resonerat som så,” vidblev jägmästaren, ”och

om ni inte tar illa upp, skall jag säga det. Ni behöver

komma ifrån det liv ni för, utan varje intresse och mål.Arbete är ett gott läkemedel för själen. Vi skulle dagligenvara tillsammans i guds fria natur, ni skulle få så mycketatt göra, att ni inte hade tid att tänka några dummatankar. Det skulle göra er frisk, ge er en nyktrare syn på

tingen. Och när så hösten kom, skulle ni ha fullt uppatt göra här hemma med alla efterarbeten . . . det bliren hel mängd skrivgöromål, förstår ni nog. Tänk på erhustru och dotter, herr Lind, de har rätt att fordra av eratt . . .”

”Ja, visst är det sant. Men jag vet knappast om jag kanarbeta . . . jag har inte gjort det på tjugu år.”

”Förlåt mig, herr Lind, men blygs ni inte över den be-kännelsen?”

”Jo, det gör jag. Men vår herre gör den ena till bruks-patron och den andre till pjalt.”

”Han gör ingen till pjalt. Till det gör man sig själv ochså skyller man på vår Herre, det är så bekvämt.”

Daniel såg på jägmästaren.

”Jag har hört att den nya tidens människor ska varasådana som ni . . . ja, jag tänker mig det. Nu går alltingså fort. Hur gammal är jägmästarn?”

”Tjugufem år.”


42/213

42

e B O K L A G R E TVILDFÅGEL”Se se! Och redan en betrodd man. Underligt. Då be-

griper jag att ni inte kan fatta mig.”

”Nej, drömmar och dimmiga föreställningar har jagaldrig förstått mig på eller befattat mig med. Livet ärarbete, och hårt arbete.”

”För somliga är det nog någonting annat också, herrjägmästare.”

”Så får man låsa in det på något säkert ställe och baraöppna och se på det någon enda gång, när man hartid efter väl uträttade plikter . . . Nå, hur ska vi ha detnu?”

”Ja . . . det är vänligt av jägmästarn, det förstår jagnog,” sade Daniel Lind och tydligen kämpade han medsig själv. ”Kanske jag skulle kunna . . . men . . . då blir jagju jämt borta . . .”

”Det tycks ni ju för det mesta vara nu också.””Det förstås, men inte på samma sätt.””Söndagarna hade ni ju alltid för er själv.””Och vad skulle man säga i bygden? Se, där behöver

man mig också. Alltid skall man kalla på mig . . . ja, ser niungdomen håller nog av mig och mina låtar i alla fall.”

”Ni skall inte bry er om ungdomen. Låt ni den skötasig själv. Tror ni verkligen att den förstår er och ert spel?Nej, den har alldeles nog av drängarnas piglock.”

Då slog Daniel handen i bordet.


43/213

43

e B O K L A G R E TVILDFÅGEL”Där sa’ jägmästarn ett sant ord. Det är rätt . . . jag är

för god att kasta pärlor för svin.”

”Ser ni det, herr Lind.”Daniel gick upprörd fram och tillbaka.

”Man skrattar, när jag gråter, man . . . jo, det har jagnog känt och ibland tycker jag att jag skulle vilja slåmin ol i huvudet på dem. Så är det inte, när jag spelar

ensam, eller för Ingrid . . . Jägmästarn, Ingrid kunde jufå följa med oss ibland?”

”Ingrid? . . . Ja, naturligtvis kunde hon det, om hontyckte det var roligt.”

”Då säger jag ja, jägmästarn. När skall jag börja?”Det låg iver i hans röst och hans ngrar rörde sig

nervöst, men med ett slags rytm, som om han haft dempå olsträngarna.

”Jag är färdig om två dagar. Då kommer jag över ochhämtar er. Vi börjar i trakterna här närmast och gårsedan nordost över. Det gläder mig att få herr Lindssällskap.”

”Gör det?””Uppriktigt.”

Jägmästaren räckte Daniel handen, och han slog till.”Jag tror nog, att Elisabet skall bli glad,” sade han.”Men olen, jägmästarn, den tar jag med mig.”

Så gick jägmästare Gerle. Daniel Lind stod kvar ochsåg efter honom. Han satte sig ned på sängen och han


44/213

44

e B O K L A G R E TVILDFÅGELbåde skrattade och ck tårarna i ögonen. Så rusade hanmed ens ut i köket.

Han hade så när stött omkull Ingrid.Hon stod där med blossande kinder.

”Har du inte varit ute, Ingrid?””Nej.””Har du stått här och lyssnat?”

”Ja.””Då har du hört alltsammans?””Vartenda ord.””Jaså . . .” Daniel drog Ingrid till sig . . . ”det var inte

meningen. Jag har alltid hållit borta från dina öron alltdetta stygga . . .”

”Och det är sant, far?””Visst är det sant, barn, men du skall glömma det, som

jag gjort.”Ingrid stod där med sammanpressade läppar.

”Han bussade hundarna på dig, den där pojken, hanhånade dig, räckte ut tungan åt dig, därför att du varsjuk och fattig. Lever han där borta på Storfors?”

”Nej, det gör han inte och jag vet inte heller var han

nns. Det hör heller inte hit, han var ett bortskämt barnoch förstod inte bättre.””Om jag varit du, far, hade jag strypt honom.””Inte sådana ord, Ingrid.””Nej, men tänka det, kan du inte förbjuda mig.”


45/213

45

e B O K L A G R E TVILDFÅGEL”Var är mamma, Ingrid?””Borta i skogen.”

”Säg ingenting åt henne om att du hört det.””Nej.””Och så ska vi uppåt skogarna tillsammans, du och

jag, Ingrid.””Om jag följer med ja.”

”Inte lämnar du Daniel, barn?”Då slog hon armarna om hans hals.

”Aldrig, aldrig! Far, tag olen och spela för mig dendär melodin du diktade uppe i Brattforsliden midsom-marnatten.”

”Gärna Ingrid.”Han spelade, och Ingrid låg på knä framför honom

med ansiktet dolt i händerna.


46/213

46

e B O K L A G R E TVILDFÅGELF J Ä R D E K A P I T L E T

Skogsrået

D

aniel hade fått storstövlar av jägmästare Gerle ochförsta dagen kom han inte riktigt till rätta med

dem. Han klampade och snubblade och han lyfte föt-terna högt vid varje steg. Och jägmästaren skrattade.

Det var två män utom Daniel, som följde honom. Dehade tält med sig och duktiga matsäckar. Brännvin hade

de också, men det tog jägmästaren hand om. Det blevbara en ordentlig sup till varje mål.Egentligen uträttade Daniel inte så värst mycket. Han

behövde det heller inte, ty han var först och främst väg-visare, menade jägmästaren . . . han hade ju själv sagt,

att han kände så gott som varje fullmåligt träd åtmins-tone på en halv mils omkrets. Och det visade sig ocksåungefär vara fallet. Han gick och såg sig omkring. Iblandblev han borta ett par timmar. När han kom tillbaka,kunde han säga:

”Nu har jag dem på mina fem ngrar, jägmästarn. Detär fyrahundra stycken precis rakt norrut till den gamlauthuggningen.”

När man slutade i god tid om kvällen och slog läger,då längtade Daniel efter sin ol, som han inte tagit med


47/213

47

e B O K L A G R E TVILDFÅGELsig . . . både Elisabet och Ingrid hade bett honom låta blidet. Och han gick oroligt av och an, såg uppåt träden

och upp i himlen, ck fatt i en blomma på tuvan, sattesig och studerade den noggrant och allvarligt. Iblandlyssnade han med huvudet på sned.

”Jag tyckte det var någon, som spelade långt borta,”sade han och suckade.

Om lördagseftermiddagen, då man skulle sluta arbetetför veckan, kom Ingrid. Daniels ansikte sken upp.

”Du här, barnet mitt! Varför har du inte olen meddig.”

”Jag ville bara se hur du hade det, far, och så följa meddig hem.”

”Då kunde vi ju spelat på hemvägen. Det hade varit sålätt att gå den långa vägen då. Jag har arbetat strängtde här dagarna, ser du, och jag är inte van, så jag harblivit trött.”

Jägmästaren kom och hälsade. Ingrid höll händernabakom ryggen och såg knappt på honom.

”Du är väl inte rädd för mig, Ingrid?””Nej.”

”Då kan du väl ge mig handen.”Hon räckte honom den, och han behöll den i sin. Ing-rid drog inte undan den. Daniel hade gått litet avsides tillde båda karlarna, som höll på med aftonvarden.


48/213

48

e B O K L A G R E TVILDFÅGEL”Hur har det varit, jägmästarn?” frågade hon och nu

såg hon på honom med sina stora ögon . . . ”Jag menar

med far?””Bra, kära barn. Han har skött sig som en hel karl.””Då får han följa med jägmästarn nästa vecka ock-

så?””Naturligtvis.”

”Tack. Jag kom hit, för jag tänkte att han annars skullegått andra vägen nedåt byn och vara borta hela sönda-gen.”

”Stackars barn!” jägmästaren strök Ingrid över håret.”Så vackert hår du har. Och så mjukt.”

Men då han fortfarande ville smeka henne, skalv hontill och drog sig undan med en skygg blick, och hennesbrynta kinder blev ännu mörkare av rodnaden.

”Nu skall du äta med oss, Ingrid, innan vi går.”De satte sig allesammans i gräset. Där fanns smör och

skinka och ägg, som Ingrid inte sett på mången god dag.Först lät hon truga sig, men så åt hon glupskt.

Daniel sade:”Ja, Ingrid, det är inte senare än att vi kan gå ner till

byn och köpa hem litet till i morgon.””Nej, far. Det blir mer än milen och det orkar du noginte.”

”Men ni hade ju ingenting hemma, när jag gick i mån-dags, kära barn.”


49/213


50/213

50

e B O K L A G R E TVILDFÅGEL”Jag behöver inte ta emot allmosor, när jag förtjänat

pengar!” utbrast han häftigt.

”Se så, herr Lind,” sade jägmästaren vänligt men all-varligt. ”Nu ska vi inte bråka. Ingrid har förresten köptdet här . . . av mig. Herr Lind skall nog få betala det.”

”Jaså, det var en annan sak. Jägmästarn är så god ochpåminner mig nästa avlöning.”

”Var lugn.”De gjorde sig i ordning att gå nedåt bygden.

”Om ni inte har någonting emot det, så följer jag medett stycke,” fortfor jägmästaren.

”Men jägmästarn skall ju åt andra hållet?” sade Da-niel.

”Inte i afton. Jag har uträttningar i morgon i Kolboda. . . jag ligger på gästgivaregården i byn i natt.”

De vandrade skogsstigarna fram. Jägmästaren tog åtkorgen, som Ingrid bar.

”Låt mig hjälpa dig ett stycke.””Nej!””Se så, lilla barn. Korgen är tung och jag är starkare

än du,” log han.

Han tog korgen. Ingrid såg på honom från huvud tillfot med en lång blick. Så slog hon förvirrad ned ögonenoch sprang ett stycke, så att hon kom före de båda andra.Och jägmästaren fortfor att bära korgen, tills de skildesi skogen alldeles ovanför Rackebytorpet.


51/213

51

e B O K L A G R E TVILDFÅGELNär Daniel kom in, var han verkligen så trött att han

genast gick och lade sig.

Men på söndagsmorgonen gick han ned till byn medsin ol. När han skulle till att gå, ställde Ingrid sig fram-för honom i dörren.

”Du skulle väl ge mor pengar, far.””Ja visst, men jag skall ju bara gå ned och träffa jäg-

mästarn . . . du hörde ju, att han skulle stanna på gäst-givaregården.”

”Ge mor pengar först,” . . . Ingrid såg stadigt på honomoch han slog ned blicken. Så letade han i ckorna . . .han hade redan yttat över pengarna till sin gamla bon-jour . . . och tog fram fyra femkronesedlar.

”Det är vad jag ck,” sade han liksom litet skamset.”Det var inte mycket . . . för mig.”

Ingrid tog de tre sedlarna och gav fadern den fjärde.”Den räcker,” sade hon bestämt.Daniel gick med en nick, utan att säga ett ord.

”Tack, Ingrid,” sade mor Elisabet. ”Så behöver vi intesvälta den här veckan. Du kan till och med köpa dig tygtill en ny kjol. Det behöver du, stackare.”

”Får jag det, mor?””Ja, i morgon, när pappa gått till skogs, ger vi oss av nedtill byn. Hör du, han är en snäll man, jägmästarn.”

”Ja.”


52/213

52

e B O K L A G R E TVILDFÅGEL”Det var en Guds lycka, att han ville ta pappa. Bara han

nu inte ställer till så, att han inte får komma tillbaks.”

”Han lovade mig att far skulle få arbeta, så länge hansjälv ville.”

Sent om kvällen kom Daniel hem. Han var inte precisdrucken, men hans pengar var slut. På måndagsmorgo-nen gick han åter uppåt skogarna. Inte heller nu tog han

olen med sig.”Det tjänar ingenting till,” sade han. ”När man går

så där och trälar, får man ingen lust att spela. Jag hadedet de första dagarna, men jag tror att om jag också fåttolen, hade jag inte rört den. Det skall vara dans . . . ellerfåglarna i ensamheten . . . eller du, Ingrid.”

Så gick han.Ingrid sömmade med itiga ngrar sin nya kjol. Ar-

betet var ovant och gick inte fort. Men om onsdagen vardet färdigt och hon log av glädje över att vara så n. Honsade till modern:

”Jag tror jag skall gå och hälsa på far ett slag.””Gör du det, barn, så kan du ta med dig korgen åt jäg-

mästarn!”

Ingrid gav sig i väg. Hon plockade korgen full avskogsblommor, röda och vita . . . det fanns inga andraän röda och vita.

Hon ck gå länge, innan hon träffade dem hon sökte.På långt avstånd såg hon jägmästaren sitta på ett vind-


53/213

53

e B O K L A G R E TVILDFÅGELfälle och röka pipa. Hon såg hans grågröna dräkt, denkäckt uppvikta hatten med påfågelsfjädern och hon

stannade. Hon tänkte gå en omväg långt förbi honom.Men han hade redan sett hennes röda blusliv och hanropade ett ”hallå”. Då gick hon emot honom.

”Jaså, du kommer och hälsar på oss igen, Ingrid. Detvar snällt av dig.”

”Var är far?””Han ligger och sover middag med de andra ett stycke

härifrån.””Jag skulle gå och lämna igen korgen, bad mor.””Du har den ju full med blommor. Vem skall ha dem?

Far?””Nej . . . ingen. Jag plockade dem bara därför att jag

tycker om blommor.””Vill du inte ge mig ett par?”Ingrid sträckte fram korgen.

”Tag . . . så många ni vill,” sade hon.Han kastade åt henne sin hatt.

”Sätt några stycken i hatten.”Ingrid lydde.

”Vet du, jag satt och tänkte på dig, just när du kom.””Det tror jag inte.””Det är sant. Jag kom att tänka på, hur bra du passar

till de här skogarna.””Passar?”


54/213

54

e B O K L A G R E TVILDFÅGEL”Ja visst. Du liknar ju en riktig skogsnymf med dina

stora blå ögon och ditt långa svarta hår. Vet du vad en

skogsnymf är?””Ja, lika bra som jägmästarn. Ni menar väl förresten

ett skogsrå. Nymfer nns inte i våra sagor, bara i Grek-lands.”

Jägmästaren började skratta.

”Nej, men så lärd lilla fröken är!””Kalla mig inte fröken,” . . . det kom litet häftigt.”Nej, du är Ingrid, skogsrået, som smyger omkring

bland träden, som sover under en buske i det mjukagräset och som kan trolla.”

”Det kan jag inte.””Jo, du skulle kunna förtrolla mig.””Det förstår jag inte.””Därför att du är så vacker. Tror du mig, när jag säger,

att jag aldrig sett sådana ögon som dina? Aldrig ett så-dant hår som ditt . . .” han smekte åter över det.

”Om ni sade det aldrig så många gånger, skulle jagändå inte tro det.”

”Inte det?”

Han tog plötsligt hennes huvud mellan sina händeroch kysste hennes läppar.Ingrid yttrade inte ett ord. Hon rörde sig inte. Men det

skimrade fuktigt i hennes ögon och hennes magra barm


55/213

55

e B O K L A G R E TVILDFÅGELhävdes vid ansträngningarna att kväva gråten. Då sågjägmästaren på henne.

”Seså, lilla barn! Inte var det så farligt” . . . hans röstvar vänlig och mild . . . ”Ja, om du vill skall jag följa digtill far.”

”Tack. Jag hittar nog själv. Är det åt det där hållet?””Ja, det är det . . . du kan förresten se tältet därborta

mellan träden.”När Ingrid visste, att jägmästaren inte längre kunde

se henne, vek hon av in i djupa skogen. Hon gick hastigt,allt hastigare ämtade hennes bröst, tills hon brast igråt. Hon kastade sig ner på marken och dolde ansikteti gräset. Inte visste hon varför hennes tårar rann. Honkände sig bara så olycklig, tyckte hon! Om hon kunnatfå dö just nu, just här i den djupa skogen, åh, det var justvad hon ville. Allting var ju så . . . så! Varför skulle hon gåhit upp just i dag? Hon hade känt sig glad, när hon vand-rade hemifrån och plockade sina blommor. Hon hadekallat dem vid namn och talat vid dem. Hon skulle gå tillfar . . . hon ville visa honom, hur n hon var. Han hadeinte sett det själv naturligtvis, men hon ville visa ändå,

att hon inte längre var någon trasunge. Och . . . och . . .hon grät stilla, stilla. Till dess hon överraskade sig självmed att ligga alldeles tyst. Hon hade ögonen slutna, menhon tyckte att det liksom sken under ögonlocken ändå.Och hon satte sig upp. Det sken fortfarande, men hon


56/213

56

e B O K L A G R E TVILDFÅGELkunde inte se solen. Åh, så dum hon var! Varför skullehon gråta. En fågel sjöng i trädet över henne . . . det var

en göktita . . . hon kände melodin. Ja, hon kände allafåglars melodier. Han sjöng och en annan svarade. Honförstod. Det var hon som lockade honom till boet . . . detlät alltid så då. Och hur hon lyssnade, började hon le.Hon satt där till sist och tänkte på ingen världens ting.

Och det ljöd liksom en melodi inom henne. Hon hadealdrig hört den förr. Det måste vara så med far, när hanck sina melodier. De kom till honom, utan att han viss-te varifrån och han kunde inte bli fri ifrån dem, förränhan fått spela dem, det hade han sagt henne. Åh, om honkunnat spela nu som far! Men om hon också haft olen,skulle det inte lyckats henne, och därför kunde hon intebli fri. Det sjöng och det sjöng. Om fåglarna velat tystna,så att hon kunde höra den riktigt . . . riktigt!

Hon reste sig långsamt. Hon gick längre och längre ini skogen. Hon visste inte vart, hon bara vandrade, ochdär det var ljudlöst hörde hon melodin allt starkare. Dåstannade hon för att inte knakande ris under hennestrampande fötter skulle ta bort en enda ton av detta,

som sjöng. Hon tyckte, att hon var ett skogsrå . . . Skogs-rå? Vem hade sagt det? Inte kallade man sig själv för ettskogsrå! Hon lyssnade till melodin, om den kunde talaom, vem som sagt att hon var ett skogsrå. Som kundetrolla . . . förtrolla!


57/213

57

e B O K L A G R E TVILDFÅGELOch så kom hon till en skogstjärn. Hon kastade sig

ned vid brädden och såg ner i vattnet. Nej, det var dun-

kelbrunt och gav inte någon spegelbild. Och hon skulleså gärna velat se, hur ett skogsrå såg ut. Hon suckadedjupt och blev liggande med huvudet stött i ena han-den. Så ljudlöst stilla låg hon, att en räv, som skuttadeförbi . . . alldeles intill henne . . . inte vädrat hennes när-

varo. Hon sprang upp, inte därför att hon var rädd. Intetskogens djur kunde skrämma henne. Men han hade intevädrat henne. Då var hon kanske inte en människa, utanverkligen ett skogsrå. Räven hade nog inte sett henneheller då.

Men så började hon skratta åt sig själv. Hon såg sigomkring. Det måste lida mot kvällningen. Var befannhon sig någonstans? Nå, det var ingen fara . . . hon skullenog ta sig hem. Hon såg väderstrecken på trädgrenarnasställning . . . där genom gläntan kunde hon förresten seaftonrodnaden. Då visste hon, åt vilket håll hon skullegå.

Hon vandrade långsamt sin väg fram. Ibland stannadehon, när hon tyckte att den där melodin började tona

igen. Men nu ville den inte komma åter.Det var sena aftonen, när hon äntligen nådde torpet.Mor Elisabet satt utanför på bänken och stickade på enstrumpa i skymningen.

”Du blev länge. Hur var det med pappa?”


58/213

58

e B O K L A G R E TVILDFÅGEL”Jag träffade honom inte.””Träffade du honom inte? Men korgen då?”

”Den . . . den måtte jag ha glömt i skogen.””Glömt?” Mor Elisabet skakade på huvudet.


59/213

59

e B O K L A G R E TVILDFÅGELF E M T E K A P I T L E T

Vaknande oro

I

ngrid smög sig fram genom skogen. Hon hade slagitut sitt långa hår kring axlarna och lät det falla ner

framför bröstet, där hon höll till det med utspärradengrar . . . hon ville gömma sitt röda liv, som hon troddeskulle synas på långt håll mellan trädstammarna. Påbara fötter tassade hon fram över tuvorna . . . det var

stora, kullriga tuvor med strävt gräs, ty marken var litetvattensjuk. Hon gick lutad litet och sträckte spanandefram huvudet. Då och då stannade hon för att lyssna.Men det var ljudlöst tyst i den stora skogen. Ekorrarnasmackade bara, när de kilade från träd till träd framför

och uppöver henne, och barren föll från torra grenar såatt det lät nästan som regn. Och hon gick försiktigt vi-dare. Det var tidiga förmiddagen och solen lekte mellanstammarna. Hon gick emot den. Marken höjde sig, nuvar den som torr, knirkande mossa. Den lyste röd emot

henne. Ett smultronställe mitt i gläntan. Ingrid böjde signer och stoppade några bär i munnen. Hon smackademed tungan och log . . . hon såg sig omkring. Där stoden gammal björk, som var nästan utdöd och lutade påsned, ynkligt, tyckte Ingrid, som om den dött av sorg


60/213

60

e B O K L A G R E TVILDFÅGELöver att vara ensam bland alla de tusende furorna. Hontog upp en kniv ur kjortelsäcken och skar ett långt rist

i stammen. Så ådde hon av nävern runt om . . . denrullade sig kring hennes handled, som hade det varitfjäder i den. Och hon gjorde hastigt en stor strut avnäverstycket och började plocka smultron i den. På enhalvtimme hade hon den fylld. Då satte hon sig ner och

åt. Hennes röda läppar blev ännu rödare och det varsom droppar av blod kring hela hakan. Hon tog handenfull av bären, böjde huvudet bakåt och proppade mun-nen full och så mumsade hon med starka, vita tänderoch det knastrade av de små kärnorna. Gång på gånglyssnade hon och skakade på huvudet. Hon slängdeäskan lång väg och tassade så vidare. Vid hennes fötterporlade fram en liten källåder. Den hade grävt en gropi marken och där bubblade vattnet klart som i en skål.Ingrid kastade sig framstupa och drack i djupa drag. Sårullade hon om på rygg, lade sig med händerna undernacken och såg upp i himlen och hon sjöng sakta. Tillshon häftigt satte sig upp . . . hon hade långt borta hörtett ”hallå” . . . mycket långt borta måste det vara, ty det

ljöd nästan som ett eko bara. Kanske det också var eko,ty däruppe, framför henne, låg Bjurtjärnsåsen medden djupa ravinen och där brukade det vara eko. Ing-rid började halvspringa, tills hon ämtade. Men då varhon också framme vid åsen och kunde se nedåt. Det var,


61/213


62/213

62

e B O K L A G R E TVILDFÅGELreste de sig och kom emot henne. Nej, de kunde inte hasett henne, för hon hade stuckit ut huvudet mellan ett

par buskar. Hon lät dem komma närmare och närmare.Jo, de tänkte bestämt gå upp hit till ravinen. Då de varalldeles nedanför åsen, gled Ingrid sakta ner till bottenpå ravinen, sprang till dess ena ända. Där fanns allde-les som en grotta mellan väldiga stenblock. Nej, dit in

tordes hon inte . . . far skulle nog visa jägmästarn den.Och de ck inte se henne. Men hon gömde sig i snårenett stycke ifrån . . . hon kastade sig raklång på marken . . .de skulle inte kunna upptäcka henne.

Hon hade gissat rätt. Där kom de. Ingrids ögon spe-jade. De steg utför. Jägmästarn hade i dag bössa . . . denhängde i en rem över axeln. Och den grågröna dräkten.Och läderdamaskerna, som var nyputsade, så att deblänkte i solen. Och den mörkgröna, uppvikta hattenmed påfågelsfjädern i . . . Ingrid såg bara honom. Honlåg där med varje nerv spänd, hela hennes varelse varsom två stora, spejande ögon, hon följde varje hans rö-relse. Han kunde gå i skogen! Han slant aldrig. Ingridvisste nog, hur svårt det var. Men han steg ner, som om

han gått på släta landsvägen. Hon var så helt och hålletsyn, att hon inte hörde vad som talades. Och han kombort emot hennes gömställe, alldeles som hon hade trott.Hennes kropp genomfors av så täta skälvningar att deti stället tycktes henne som om hon blivit alldeles stel.


63/213

63

e B O K L A G R E TVILDFÅGELOm han nu böjt undan buskarna och sett ner på henne,skulle hon inte kunnat röra ett nger. Men hon skulle

ha dött av blygsel.Jägmästaren såg sig omkring.”Ja, det här är ju en riktig upptäckt, herr Lind,” sade

han. ”Ravinen är ju skyddad på alla sidor av den tätasteskogen. Här kan snön inte driva upp.”

”Det minns jag heller aldrig att den gjort,” svaradeDaniel. ”Här är skydd för alla vindar.”

”Utmärkt. Då bygger vi skjulen just här och tar vårtkvarter, när avverkningen börjar i vinter på det här storaskiftet. Tänk, här har jag aldrig varit, fast jag tycker jaggått omkring rätt mycket i brukets skogar.”

”Det är någonting märkvärdigt med den här ravinen,skall jag säga jägmästarn,” fortfor Daniel. ”Det är somom huldrorna skulle ha hägnat in den med osynliga nät.Man kan gå omkring den i åratal utan att upptäcka den.Man märker inte att skogen bildar som en glänta påömse sidor om den. Kronorna går ihop, som vore detträd vid träd hela vägen. Och så bryr man sig inte om attgå upp för sluttningen. I gamla tider påstås det också att

stigmän ska ha haft sitt tillhåll här och varit väl gömda.Grottan därborta . . .”De gick alldeles förbi Ingrid . . . hon vågade knappast

andas. Så försvann de in i grottan och hon hörde intelängre, vad de sade. När de kom ut igen, satte sig jäg-


64/213

64

e B O K L A G R E TVILDFÅGELmästaren på en sten. Han grenslade av sig bössan ochlade den bredvid sig . . . han satt på andra sidan mitt

emot Ingrid . . . hon såg hur han förde handen till mun-nen och gäspade.

”Det kommer efter,” sade han. ”Jag satt i karriolen helanatten och ck naturligtvis inte en blund i ögonen. Jagtror jag skall passa på att sova ett par timmar. Här är

rent av inbjudande . . . gräset är mjukt att ligga i. HerrLind kunde gärna försöka få fatt på våra båda rymlingaroch så skicka hit en av dem för att säga mig till, när detär middagsdags.”

”Det skall jag göra, jägmästarn.””Apropå, hur mår Ingrid! Jag har inte sett till henne på

över en vecka.””Nej, hon och min hustru har fått så mycket att styra

med hemma numera, säger de.””Vet herr Lind, ni skulle laga att hon kom härifrån i

vinter. In till staden. Hon är för rar och god att gå häroch växa upp alldeles som en av de andra unga ickornai trakten. Hon har ju ett ovanligt gott huvud. Kunskaperhar hon också, så det är förvånande.”

”Ja, jag har försökt lära henne allt vad jag vet,” sadeDaniel med ett vemodigt leende.”Det förstår jag, men hon borde få sitt vetande ordnat.

Och så har hon ju en så vacker röst, säger herr Lind.””Ja, det har hon. Och musikalisk är hon också.”


65/213

65

e B O K L A G R E TVILDFÅGEL”Och så kommer hon att bli mycket vacker.””Jaja, det har jägmästarn nog rätt i. Och det gör mig

både glädje och sorg. Men naturligtvis har jägmästarnrätt. Det är synd att sådana anlag som Ingrids ska be-höva förkvävas och bli till ingenting häruppe. När jagtänker på det ibland, känner jag riktig ångest. Då tyckerjag det är en stor synd att jag satt henne till världen.

Det kunde ha varit nog med att hennes far blev enmisslyckad människovarelse. Men det är naturligtvisalldeles omöjligt, vad jägmästarn säger. Hur skulle jagnågonsin i livet kunna tänka på att få råd att skicka bortmin icka, och för resten, jag skulle aldrig kunna lämnahenne ifrån mig.”

”Det vore höjden av egoism, herr Lind, och vad detandra angår, så nog skulle den saken kunna ordnas pånågot sätt. Jag säger ännu en gång att det är synd omickan.”

”Bara hon inte har varit för länge här uppe i skogsbyg-derna och med mig,” sade Daniel tankfullt. ”Det är inteså litet vildfågel hos Ingrid, och vildfåglar trivs sällan ibur, jägmästarn.”

”Åh, hon är ju bara barnet ännu. Hur gammal ärhon?””Nå, det tror kanske jägmästarn inte, för hon är ju så

outvecklad ännu, men hon fyller sexton år till julen.””Nej, det hade jag verkligen inte trott.”


66/213

66

e B O K L A G R E TVILDFÅGEL”Jägmästarn har rätt. Hon är ett barn, ett rart barn, så

mjuk, så vek. Men det ligger ändå på bottnen någonting

obändigt hos henne. Hon är skogsbarnet. Det är medhenne som med skogen. Den kan stå där så stilla medsollysta grenar, men den kan också susa och brusa, närstormen kommer. Nej, jag tror aldrig jag skulle vågasläppa henne ifrån mig.”

”Vi kan alltid tala om saken, herr Lind. Jag intresserarmig verkligen för Ingrid. Det var någonting hos henne,som slog mig, första gången jag såg henne.”

Ingrid lyssnade spänt. Hon hörde ju att han talade omhenne, men hon hade inte någon riktigt klar uppfattningav vad det var, som han sade. Fortfarande var hela hen-nes varelse spänd på att se, ögonen stod orörliga sompå den där blivit hypnotiserad. Tills hon måste blundadärför att det begynte sticka i dem. Men hon såg honomändå under de fällda ögonlocken. Han blev bara så långtborta, som när man ser genom en omvänd kikare.

Daniel hade gått . . . Ingrid visste inte riktigt när detskedde, hon tyckte att han helt plötsligt bara försvann.Jägmästaren reste sig, knäppte upp sin rock över bröstet

och så kastade han sig raklång i gräset med armarnaunder huvudet. Han vände på det några gånger och såtycktes han somna. Ansiktet hade han vänt åt Ingrid.

Alltjämt låg hon orörlig bland buskarna. Hon vågadelyfta litet på huvudet för att stödja det i händerna. Och


67/213

67

e B O K L A G R E TVILDFÅGELså gick minuterna, halvtimmen, timmen . . . hon hadeingen aning om tiden . . . det fanns ingen tid. Begrep-

pet existerade inte längre för henne. Han sov . . . sovdjupt och lugnt. Hon följde med ögonen höjningarnaoch sänkningarna av hans bröst. Till sist, då han fort-farande inte rörde på sig, började hon sakta släpa sigfram genom buskarna, sakta, sakta, så att inte minsta

kvist bröts . . . Om han nu vaknat, skulle hans öga hafallit på henne genast. Hon låg raklång i gräset inte tiosteg ifrån honom. Det kom över henne någonting un-derligt. Hon visste inte, hon tänkte inte heller på vaddet var. Det kändes bara så underligt. Hon tyckte honskulle ha velat skratta, men när hon öppnade munnenoch kände ryckningen i läpparna, skalv hon till som i enrysnig, och i nästa sekund var hon alldeles het. Henneskinder brände, hon måste vrida på sig, så att hennesvänstra sida blev fri . . . hjärtat slog så hårt och hastigtmot marken, att det gjorde ont och hon tyckte det skullekunnat höras.

Så, med ens reste hon sig på knäna. Hon stod på sinanakna fötter. Det var henne omöjligt att låta bli det . . .

hon måste! . . . Tassande, fot om fot, med överkroppenframåtlutad, smög hon sig fram till den sovande. Nustod hon alldeles tätt bredvid honom. Hade hon yttatfoten aldrig så litet till, skulle den ha snuddat vid hanshand, som låg med armen slappt vid hans sida. Och hon


68/213

68

e B O K L A G R E TVILDFÅGELhukad

Documents

Algot Sandberg - Vildfågel [ prosa ] [1a tryckta utgåva 1917, Senaste tryckta utgåva =, 213 s. ]