Dagboken – kapitel 2VAD:Jag ska läsa om dagboksskrivande i allmänhet, läsa och lära mig mer om Anne Franks dagbok, läsa Dagg Masks dagbok och skriva en egen dagbok från en dag i mitt liv.

SYFTE: 1) Jag får fundera över olika funktioner

dagboksskrivande kan ha för olika människor.2) Jag får lära mig mer om Anne Franks liv och läsa

delar ur hennes dagbok. 3) Jag får arbeta med ordkunskap och språkliga

uttryck och utveckla mitt ordförråd.4) Jag får träna mitt skrivande

UPPGIFT: o Jag har läst om dagbok och blogg och funderat

över frågorna.o Jag har läst texten om Anne Frank och textutdrag

ur hennes dagbok.o Jag har arbetat med textfrågorna till Anne Franko Jag har arbetat med de svåra orden i Anne Franks

texto Jag har läst Dagg Masks dagboko Jag har arbetat med textfrågorna och

ordkunskapen till Dagg Masks texto Jag har skrivit min egen text till kapitel 2 i mina

memoarer

Dagboken

I dagboken kan du skriva ner händelser och tankar varje dag eller lite då och då. Många tycker om att skriva dagbok för att summera viktiga saker som hänt i ens liv eller för att minnas intressanta tankar och idéer man fått. Både barn och vuxna skriver dagbok. Förr skrevs dagbok bara för hand, men idag förekommer både ett mer personligt dagboksskrivande för hand och ett mer offentligt dagboksskrivande, som oftast sker på olika bloggar. Fördelen med bloggen är att andra kan följa och ta del av personens upplevelser, erfarenheter och tankar. På en del bloggar är det också möjligt att ge kommentarer och ställa frågor till skribenten.

Skriver du själv dagbok ibland? När då? I vilka situationer? Hur?

Skriver du själv på en blogg? Vad handlar den om? När skriver du?

Följer du några bloggar som andra skriver? Varför? Hur hittar du bra bloggar? Vilka områden tycker du det är roligt att läsa om?

Anne Franks dagbok På nästa sida ska du få stifta bekantskap med en flicka som skrev dagbok under två år under andra världskriget. Du kommer att få läsa om Annes liv och ett utdrag ur hennes dagbok med några arbetsuppgifter till. Men innan du går vidare i texten får du fundera över frågan nedan en stund.

Minns du någon födelsedagspresent du fått som kommit att betyda mycket för dig?

Den 12 juni 1942 fick en flicka, Anne Frank, i Holland en födelsedagspresent av sina föräldrar som kom att bli hennes finaste ägodel. Det var en dagbok. Dagboken blir den vän hon kan anförtro sig åt, och hon kallar den ”Kitty”.

Anne föddes i Tyskland, i staden Frankfurt am Main den 12 juni 1929. Annes mamma heter Edith, hennes pappa Otto. Anne har också en syster, Margot, som är tre år äldre. Familjen Frank är affärsmän och har bott i Frankfurt i många generationer. Familjen är s.k. icke-ortodoxa eller liberala judar. Det betyder att de tillhör det judiska samfundet, men att de inte utövar sin religion särskilt ofta.

När Anne föds under 1920-talet var det depression i världen. Många människor var fattiga och det rådde stor arbetslöshet. I Tyskland var det därför många människor som började följa det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiet, NSDAP. Partiets ledare hette Adolf Hitler och partimedlemmarna kallade sig för nazister. I sina tal skrek Hitler ut att tyskarna förtjänade bättre levnadsvillkor, att tyskarna skulle vara stolta för de var bättre än andra folk, att NSDAP skulle ta tyskarna ur fattigdomen efter första världskriget, skydda dem mot kommunismen och att de skulle befria dem från judarna som Hitler sa var orsaken till så mångas fattigdom. Antisemitismen var inte Hitlers uppfinning, men det var judarna som Hitler gav skulden till mellankrigstidens depression. 1933 fick NSDAP så många röster att de blev Tysklands största parti. De avskaffade då demokratin i Tyskland, förbjöd alla andra partier

och kastade alla oppositionella i fängelser och nyinrättade koncentrationsläger. Många tyskar teg av rädsla, andra trodde blint på Hitlers idéer. Hela tiden använde Hitler propaganda mot judar för att stärka sin makt och spä på hatet. Livet för judarna blev allt svårare i Tyskland. Både judiska män och kvinnor miste sina jobb, och de judiska barnen fick inte längre vara i samma klassrum som andra barn. Hela familjen Frank hade med oro följt utvecklingen och därför lämnade de, liksom många andra judiska familjer, Tyskland strax efter att Hitler kom till makten 1933. Under åren 1933-1939 lyckades ungefär hälften av de 600 000 judar som bodde i Tyskland lämna landet.Familjen Frank flyttar till Amsterdam i Holland. 1933 startar pappa Otto ett nytt affärsföretag där, Opekta AB, som säljer pektin. Pektin används när man kokar marmelad för att få den att stelna och säljs flytande i flaskor eller som pulver i små påsar. Den holländska fröken Miep är kontorist i familjen Franks företag och under åren uppstår en familjär vänskap mellan fröken Miep, hennes fästman Jan och hela familjen Frank. Liksom Familjen Frank ser Miep

och Jan med oro på Hitler och nazismens utveckling.

Margot och Anne börjar skolan igen, får nya kamrater, och efter två år talar de holländska nästan lika bra som tyska.

Det andra världskriget1938 ockuperade nazisterna Österrike och delar av Tjeckoslovakien. I september 1939 invaderar de Polen, men då förklarar Frankrike och England Tyskland krig. Detta är starten på det som kommer att bli ’Det andra världskriget’. Den tyska armén anfaller nu land efter land. Annes pappa börjar undersöka möjligheten att lämna Holland, men han hinner inte så långt. Den 10 maj 1940 går tyska trupper in i Holland. Den stora hamnstaden Rotterdam bombas och många holländare dör. Om inte holländarna kapitulerar kommer tyskarna fortsätta bomba de holländska städerna. Den holländska kungafamiljen och regeringen flyr till England, även Holland är nu ett av Tyskland ockuperat land.Under 1940 förändrades inte så mycket i Holland, med undantag för att alla holländare behövde infinna sig för att få nya personbevis,

ett slags pass. Alla judiska medborgare fick en särskild stämpel med bokstaven J. Två år senare får alltså Anne en dagbok i födelsedagspresent. I den skriver hon ner sina tankar och känslor. I början är det mer privata händelser som vem hon är, vad hon gör, vem hon är arg på eller vem hon är hemligt kär i. Men med tiden påverkas hon alltmer av det som händer runt omkring henne. 1941 ser Annes pappa med oro på framtiden för judarna och sin familj. Han förstår att det bara är en tidsfråga innan judar får affärsförbud och skriver därför över ägarskapet av sitt företag på två holländska män, Kuger och Kleinman, men fortsätter att jobba på företaget som tidigare.

Att gå under jordenMåndagen den 29 juni 1942 står det att läsa i de holländska tidningarna att alla holländska judar under sommaren och hösten ska flytta till tyska arbetsläger. Redan den 5 juli får de första tusen judarna en inkallelseorder att infinna sig vid stationen – Annes syster Margot står med på den listan. Vi klädde allesammans på oss så tjockt som om vi skulle övernatta i kylskåp. För vi ville ju ta med oss så mycket kläder som möjligt. Ingen jude i vår situation skulle våga gå ut på gatan med en kappsäck i handen. Jag hade på mig två linnen, två par strumpor, tre par byxor, en underklänning, över den en klänning, så kjol och en jacka och sommarkappa, mina bästa skor, pampuscher, schal, mössa och alla möjliga saker. Redan innan jag gick hemifrån höll jag på

att kvävas, men det var det ingen som brydde sig om.(ur Anne franks dagbok den 8 juli 1942)

Anne kramar sin katt en sista gång, familjen skriver en lapp till grannarna att ta hand om katten, och sedan står de alla vid 7-tiden på morgonen ute på gatan där deras vän, kontoristen Miep, kommer på cykel och möter dem. Anne vet inte vad som ska hända än, men berättar sedan om alltsammans i sin dagbok. Anne berättar att Margot, hennes föräldrar och hon själv, med var sin papperskasse, fullproppad med saker, i händerna lämnade sitt hem denna sommarmorgon. De följde Miep genom gatorna tills de kom till den byggnad dit Ottos företag, nu Kugers och Kleinmans, flyttat en tid tidigare. Adressen är Prinsengracht 263. Kuger, Kleinman och Miep är involverade i planen att låta familjen Frank ”gå under jorden” i en gårdsbyggnad till företagslokalerna.

Bland flyttlådor får familjen Frank nu försöka skapa sig ett nytt hem och installera sig i en ny tillvaro – en tillvaro där de inte längre får gå ut, höras eller synas. Det visar sig också att familjen ska bo tillsammans med ytterligare en judisk

familj, van Daans, som också göms i samma del av huset. Att leva instängdI över två år tvingas de två judiska familjerna gömma sig i gårdshuset. På denna lilla yta lever 8 personer. De får inte gå ut, inte prata och inte röra sig så det hörs, annat än under fabriks

öppettider. På vinden förvaras den mat Miep lyckas smuggla in. På bilderna syns sovrummet, bokhyllan som döljer ingången till gårdshuset och Annes utsikt från vindsfönstret – det enda fönster de kan öppna. Under denna tid skriver Anne till Kitty.

Fredag 9 okt 1942

Kära Kitty!Idag har jag bara sorgliga och deprimerande nyheter. Våra judiska vänner och bekanta blir bortförda i massor. Gestapo behandlar dem inte precis milt. De lastas in i boskapsvagnar och förs till Westerbork, det stora judelägret i Drente. Westerbork måste vara fruktansvärt. För hundra människor har de bara ett enda tvättrum och alldeles för få w.c:n. Man säger att alla sover huller om buller i barackerna: män, kvinnor och barn. Man hör därför talas om stor sedeslöshet.Att fly är omöjligt, nästan alla från det lägret är brännmärkta genom sina rakade huvuden eller också genom sitt judiska utseende.Om det här i Holland är så hemskt, hur förfärligt måtte det då inte vara där borta, dit de skickas? Vi antar de flesta blir mördade. Engelska radion pratar om gaskamrar, och det är kanske när allt kommer omkring det snabbaste dödssättet. Miep har berättat om fruktansvärda saker och är själv ytterst upprörd. Härom natten satt en gammal ofärdig kvinna utanför hennes dörr. Hon måste sitta där och vänta på Gestapo, som far omkring och samlar upp människor. Hon var så rädd så hon darrade, den stackars gamla – luftvärnskanonerna dånade, strålkastarnas ljus skar genom mörkret, ljudet från de engelska flygmaskinerna återkastades som åskskrällar från husväggarna. Men Miep vågade inte ta in den gamla kvinnan. Tyskarna straffar sånt förfärligt hårt.Också Elli är tyst och ledsen. Hennes vän har blivit skickad till arbetsläger i Tyskland. Hon är rädd att de engelska flygarna som flyger över vårt hus ska kasta bomber på miljoner kilo på hans huvud. (...)

Min sorgesång är inte slut än. Har du någonsin hört talas om gisslan? Det är deras straffmetod för sabotörer. Det är det allra hemskaste du kan föreställa dig. Oskyldiga människor blir utan vidare fängslade och inte mer frigivna. Om man sedan konstaterar sabotage någonstans och förövarna inte blir funna, så ställs ett antal män av denna gisslan mot väggen. Detta nidingsdåd blir därefter offentliggjort i tidningen som varning för sabotörer. Vilket folk, dessa tyskar. Och till dem hörde också jag en gång. Nu har Hitler för länge sedan gjort oss statslösa. Och större fiendeskap än mellan tyskar och judar finns inte på jorden!

Din Anne!

Tisdag 11 april 1944

Kära kitty!Halv tio knackade Peter försiktigt på vår dörr och frågade pappa om han ville hjälpa honom med en svår sak i engelskan. ”Det verkar kusligt” sa jag till Margot, ”det ligger någonting under”. Jag hade rätt. Just då höll nån på att göra inbrott i lagret. På ett ögonblick var pappa, van Daan, Dussel och Peter därnere, medan mamma, fru van Daan och jag väntade. Fyra ensamma kvinnor måste prata, det gjorde vi också, fastän vi hörde ett slag nerifrån. Så blev allt tyst. Klockan slog en kvart över nio. Färgen hade försvunnit från våra ansikten, vi var visserligen lugna, men rädda. Vart hade herrarna tagit vägen? Vad betydde slaget? Hade de kanske slagits med inbrottstjuvarna? Klockan tio steg i trappan. Pappa kom in, blek och nervös,

följd av herr van Daan. ”Släck, kom tyst med upp, vi väntar polisen i huset.”Vi hade inte tid att vara rädda. Ljuset släcktes. Jag ryckte till mig en kofta och så var vi däruppe. ”Vad har hänt? Berätta fort!” Men det fanns ingen som kunde berätta. Herrarna hade gått ner igen. Tio minuter över tio kom de alla åter upp. Två höll vakt vid Peters öppna fönster. Dörren till korridoren var låst. Vridskåpet förskjutet. Vi hängde en tröja över nattlampan. Sedan berättade de:Peter hörde två hårda slag, sprang ner och såg då att det till vänster om lagerdörren fattades en planka. Han sprang upp, alarmerade den försvarsdugliga delen av familjen och alla fyra gick de ner. När de kom in i lagret var inbrottstjuvarna i farten. Utan att betänka sig skrev van Daan: ”Polis!”Hastiga steg utanför, inbrottstjuvarna flydde. För att undvika att polisen skulle upptäcka dem satte våra herrar tillbaka plankan igen, men en hård spark utifrån slängde den på nytt till marken. Herrarna blev förbluffade över en sådan fräckhet. Van Daan och Peter hade lust att döda dem. Med plankan slog van Daan hårt i marken och allt blev tyst. De tänkte åter sätta plankan på plats då… ridå! – Ett äkta par stod utanför och belyste med sin ficklampa hela lagerlokalen genom öppningen. ”Förbaskat” mumlade en av herrarna… och ett ögonblick hade de bytt roller: från att spela polisen var de nu inbrottstjuvar. De smög upp alla fyra, Peter öppnade fort dörrar och fönster i köket och privatkontoret, kastade telefonen på golvet och till slut hade de alla fyra hamnat bakom den skyddande väggen.

Högst sannolikt varskodde det äkta paret med ficklampan polisen. Det var söndagskväll, påskdagskvällen. Annandag påsk skulle ingen vara på kontoret. Vi kunde alltså inte röra oss förrän tisdag morgon. Tänk dig att sitta i en sådan ångest i två nätter och en dag! Vi trodde varken det ena eller det andra, satt bara där i beckmörkret, för fru van Daan hade för säkerhetsskull släckt, viskade och vid minsta ljud ”Ts,ts!”Klockan blev halv 11, 11, inte ett ljud. Omväxlande kom pappa och van Daan till oss. Så en kvart över 11 hördes ljud nerifrån. Varje andetag hördes. I övrigt rörde vi oss inte. Steg i huset, i privatkontoret, så … i vår trappa. Ingen andades nu hörbart. Åtta hjärtan dunkade. Steg i vår trappa. Så rasslande ljud från vårt vridskåp.Det ögonblicket går inte att beskriva. ”Nu är vi förlorade”, viskade jag och såg oss alla samma natt bortförda av Gestapo. Rassel från vridskåpet två gånger till. Sen föll någonting. Stegen avlägsnade sig. För tillfället var vi räddade. En skälvning genomfor oss alla. Från något håll hörde jag tänder skallra. Ingen yttrade ett ord.Inte ett ljud hördes nu i huset, men ljuset lyste på trappavsatsen alldeles framför vridskåpet. Hade de tyckt att skåpet verkade misstänkt? Eller hade polisen glömt att släcka? Tungornas band löste sig. Ingen fanns mer i huset, utom möjligen en polisvakt utanför huset.Vi darrade av skräck och måste allihop på w.c. Hinkarna var uppe på vinden. Peters papperskorg av plåt var det enda som kunde tjänstgöra som ersättning. (…)

Jag beredde mig på att polisen skulle komma tillbaka. Då måste vi säga att vi var underjordiska. Antingen var polisen goda holländare och då vore vi räddade, eller också var det NSB och då måste vi muta dem!”Ta bort radion!” suckade fru van Daan. ”Jag ställer den i ugnen,” svarade hennes man. ”Om de hittar oss, hittar de ju radion också”.”Då hittar de också Annes dagbok”, tillade pappa. ”Bränn den då”, yttrade den av oss som var mest rädd. Det ögonblicket och när polisen bråkade med vridskåpet var mina två värsta ögonblick. ”Inte min dagbok, min dagbok ska vara tillsammans med mig!” Men pappa svarade lyckligtvis inte mer. (…)Ingen av oss alla hade någonsin svävat i så stor fara som den natten. Gud beskydde oss. Tänk bara, polisen framför vårt skyddsskåp, ljuset tänt, och ändå hittade de oss inte. (…)Den påfrestande upplevelsen har medfört många förändringar. Herr Dussel får inte längre sitta på kontoret utan i badrummet. Klockan halv nio och halv tio går Peter genom hela huset för att kontrollera. Hans fönster får inte längre stå öppet under natten. Efter halv 10 får vi inte längre spola på vår w.c. Ikväll kommer en snickare för att förstärka dörrarna till lagret. (…) Vi har fått en stark påminnelse om att inte gå ner och att vi är människor som lever under jorden, fängslade judar, fängslade på en enda fläck, utan rättigheter, men med tusentals skyldigheter. Vi judar får inte ta hänsyn till våra känslor, vi måste vara tappra och starka, måste ta på oss vårt öde utan att knorra, måste göra allt som står i vår makt och förtrösta på Gud. En gång kommer väl detta förskräckliga krig att

sluta, en gång kommer vi att bli människor igen och inte bara judar.Vem har lagt detta öde på oss? Vem har givit oss judar denna undantagsställning bland folken? Vem har låtit oss lida såsom vi hittills gjort? Det är Gud som har skapat oss så, och det blir också Gud som befriar oss. Om judarna bär allt detta lidande och ändå fortbestår, så kan vi från att ha varit fördömda en gång bli förebilder. (…) Genom århundraden har judar måst lida. Genom århundraden har vi också varit starka. (…)Den här natten trodde jag att jag skulle dö. Jag väntade på polisen och var beredd som soldaten på slagfältet. Jag ville gärna offra mig för fosterlandet, men nu när jag är räddad är min allra högsta önskan att bli holländska. Jag älskar holländarna, älskar vårt land, älskar språket. Jag skulle vilja arbeta här. Också om jag måste skriva till självaste drottningen, skulle jag inte ge vika förrän jag nått mitt mål. Jag blir alltmer oberoende av mina föräldrar. Så ung jag är har jag mer levnadsmod, bättre och säkrare rättskänsla än min mamma. Jag vet vad jag vill, jag har ett mål, jag har en mening, jag har en tro och en kärlek. Låt mig vara den jag är, då är jag nöjd. Jag vet att jag är en kvinna med mycket kraft och inre mod.Om Gud låter mig leva kommer jag uppnå mer än mamma någonsin gjort. Jag kommer inte att leva ett obetydligt liv. Jag kommer att arbeta för världen och för människorna! Och nu vet jag att det viktigaste framförallt är mod och ett glatt sinne.

Din AnneSöndag morgon strax för 11, 16 april 1944

Kära Kitty!Dagen igår får du aldrig glömma, för den är mycket viktig för hela mitt liv. Är det inte mycket betydelsefullt för varenda flicka, när hon får sin första kyss? För mig är det i alla fall så. Brams kyss på min högra kind räknar jag inte. Inte heller Mr Walkers på min högra hand.Hur jag plötsligt fick den där kyssen ska du få höra:Igår kväll klockan 8 satt Peter och jag på hans soffa, och han hade lagt armen om mig. ”Låt oss sätta oss lite längre in”, bad jag, ”Så att jag inte stöter huvudet i skåpet”. Han flyttade sig nästan in i hörnet. Jag stack min arm under hans och om hans rygg och han höll mig hårt om axlarna. Vi har ofta suttit så, men aldrig så tätt ihop som igår kväll. Han lutade sig hårt intill mig. Mitt vänstra bröst låg mot hans. Mitt hjärta klappade hårt. Men det var inte slut än. Han fick ingen ro förrän mitt huvud låg på hans axel och hans ovanpå mitt. När jag efter fem minuter rätade på mig igen, tog han hastigt mitt huvud mellan sina båda händer och drog mig intill sig. O, det var så skönt. Jag kunde inte tala, bara njuta stunden. Han smekte lite tafatt min kind och min arm, lekte med mina lockar, och vi satt kvar så med huvudena tätt lutade mot varandra. Känslan som genomströmmade mig, Kitty, kan jag inte beskriva för dig. Jag var så lycklig. Och han också, tror jag. Halv nio reste vi oss. Peter tog på sig sina gymnastikskor för att kunna gå riktigt tyst på sin runda. Jag stod bredvid och väntade, och hur det sedan plötsligt kom, det vet jag inte, men innan vi gick ner kysste han mig på håret till hälften, på vänstra kinden och till hälften på

örat. Jag sprang ner utan att se mig om. Jag längtar förfärligt till ikväll.

Din Anne.

Anne och Peter hann träffas korta stunder några kvällar ytterligare innan de båda fångades in. Den 4 augusti 1944 röjdes deras gömställe i gårdshuset och de två familjerna och herr Dussel blev under förmiddagen infångade av Gestapo och deporterade till olika koncentrationsläger. Även herr Kugler och herr Kleinman arresterades och sattes i fångläger, men de överlevde båda kriget. Vem som angav familjerna är ännu okänt.

Den ende överlevande ett år senare var Annes pappa Otto, som var en av de som överlevde det fruktade koncentrationslägret Auschwitz i Polen, när ryssarna befriade lägret den 27 januari 1945. Via båt från Svarta havet, genom Medelhavet till Frankrike tog han sig slutligen med tåg tillbaka

till gårdshuset i Amsterdam. Där hittade han bladen från Annes dagbok på golvet. Några veckor efter andra världskrigets slut fick han veta att hans fru, och båda döttrar dött i lägren. Både Margot och Anne hade dött i koncentrationslägret Bergen-Belsen av infektionssjukdomen tyfus.

Annes pappa samlade ihop bladen från Annes dagbok och renskrev dem. 1947 hittade han en förläggare som var villig att publicera dem. Det blev början på många nytryck och översättningar av Annes personliga berättelse av hur det är att som barn tvingas växa upp under de hemskheter som råder i krig.

Textfrågor1. I sin s.k. ”sorgesång” nämner Anne flera

olika slags hemskheter hon hört drabbar människorna under kriget. Ge minst tre exempel.

2. Varför kommer det poliser som genomsöker huset?

3. Annes dagbok är mycket viktig för henne. Var i texten märks det tydligt?

4. Vad vill Anne göra med sitt liv när kriget är slut?

5. Många barn växer upp i krigssituationer. Kan du nämna några platser i världen där det just nu är krig och barn far illa?

6. Berätta om en valfri tanke du fick när du läste om Anne eller ur hennes dagbok.

7. Det finns många svåra ord i Annes dagbokstext. Använd ordbok och förklara följande ord:

Ockupera –Invadera -Koncentrationsläger –Tyfus –Deprimerad –Sedeslöshet –Brännmärkta –Ofärdig –Gisslan –Sabotör –Sabotage –Nidingsdåd –Statslösa –Invasion –Leva/gå under jorden –

Gestapo –Luftvärnskanoner –Förövare –8. Hittade du några fler ord du inte kunde sedan tidigare?Dagg Masks dagbok – av Kerstin Erlandsson-Svevar

Tänk om en daggmask kunde skriva dagbok. Då skulle det kunna se ut så här:

07.30 Vaknade och sträckte ut mig i hela min längd. Trött efter gårdagens maskerad. Låg och drog mig i fem minuter. Som en riktig latmask.07.35 Hungrig som en varg. Smällde i mig ett helt björklöv till frukost. Trodde jag skulle spricka.08.00 Kände mig instängd. Filosoferade en stund. Kom fram till att meningen med livet är att röra sig framåt.08.30 Makke Maskulin slingrade förbi. Han var på väg att leta efter Maske, som surat till och gått under jorden. Vi har blivit riktigt bra kompisar sen han kastade masken tidigare i våras. Mitt förslag att vi skulle ses och jobba ihop nån dag föll i god jord.09.00 Saknade Dagga. Hon har varit borta sen skyfallet. Varför skulle hon krypa upp till ytan? Hon har aldrig förr visat att hon vill flyta ovanpå. Jag rörde upp himmel och jord när hon försvann. Många hjälpte mig leta, men förgäves. Hon var som uppslukad av jorden. Vilket mörker! Tröstade mig med min maskot.09.30 Här finns miljoner slingerbultar, men ändå känns det som det bara är lilla jag. Alla verkar vara i maskopi* med varandra. Jag är ensam tillsammans med många.10.00 Ryckte upp mig. Försöker maskera min ensamhet. Jobbade utav bara sjutton. Gick ner på två meters djup. Intressant område. For fram som ett jehu*. Rätt stenigt. Stötte på två släktingar som låg ihopslingrade. Jag förstod nog var landet låg. Snodde

mig därifrån. Kom att tänka på Dagga igen. Hon fyller mig med hela sej fastän hon inte är här.11.00 Fick tag på en grönsaksstjälk. Malde och malde som en galning, men det var för träigt för min smak. Tur att jag inte bjudit nån på middag.12.00 Tog siesta. Hade mardröm. Så här var det: Vågade mej upp ovan jord för att leta Dagga. Ett svart monster dök på mej från ingenstans och grabbade tag i mej bakifrån. Plötsligt befann jag mej i ett totalt tomrum, dinglande i ett fruktansvärt intet. Som tur var vaknade jag precis då. Dagga skulle ha kunnat förklara drömmen för mig. Dagga, Dagga! Varför har du övergivit mej! Jag behöver dej. Här. Nu.13.30 Filosoferade lite igen. Mindes då jag först såg jordens mörker. Under är vad jag är! Men, Dagga, du är inte hos mej, när jag vill dela mina tankar med dej.14.00 Bestämde mej för att inte arbeta mer idag. Kände för att maska och ligga lågt ett tag. Blir ibland trött på att bara syssla med jordnära ting. Därför vardagsfilosoferar jag ibland. Jag tänker, alltså finns jag till. Med tankens kraft kan man få det att hända som man mest av allt vill. Så är det ju! Hur kunde jag glömma det? Alltså: Jag tänker med varje bit av min kropp. På dej. Jag tänker det jag allra helst av allt vill.15.03 Det hjälpte. Dagga är äntligen tillbaka!!!-----------------------------------------------------------* Vara i maskopi med betyder att man är i hemligt samförstånd med någon* Fara fram som ett jehu – betyder att fara fram med väldig fart. Uttrycket kommer från konungen av Israel, i andra Konungaboken 9, som kommer med sin här i väldig fart för att utplåna den regerande kungaätten.

Uppgifter till texten Vilken känsla/vilka känslor tycker du att Dagg

Mask förmedlar i sin dagbok? Ge exempel på några språkliga lustigheter i texten

som har med ordet ”mask” att göra. Fundera över och förklara följande uttryck:

Att kasta masken Att falla i god jordAtt röra upp himmel och jordAtt vara uppslukad av jordenAtt jobba utav bara sjuttonAtt förstå hur landet liggerAtt sno sigAtt filosoferaAtt maskaAtt ligga lågt

Skrivuppgift till mina memoarerSkriv en egen dagbokssida över vad du gjort under en dag i ditt liv och använd den dagen som ett kapitel i dina memoarer. Vill du hellre skriva något från varje dag under en vecka går det lika bra.