Embed Size (px)
Citation preview
Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap
Att bli tillfrågad om våld i nära relation
En litteraturstudie om kvinnliga patienters upplevelser
Författare
Emma Gustafsson
Matilda Kyösti
Examensarbete i Vårdvetenskap 15 hp
Sjuksköterskeprogrammet 180 hp
2016
Handledare
Helena Volgsten
Examinator
Barbro Wadensten
SAMMANFATTNING Bakgrund
Våld i nära relation är ett samhällsproblem. Genom att utföra screening kan vårdpersonalen
identifiera och stödja kvinnor som utsatts för våld, vilket är viktigt för att kunna erbjuda
adekvat vård och främja en god hälsa.
Syfte
Syftet med litteraturöversikten är att kartlägga kvinnliga patienters upplevelser av att
vårdpersonal frågar om våld i nära relation.
Metod
Litteratursökning gjordes i databaserna PubMed och CINAHL. Efter kvalitetsgranskning
kvarstod 15 artiklar, varav 14 med kvalitativ ansats och en med mixad metod som därefter
analyserats.
Resultat
Kvinnor upplevde att det var positivt att bli tillfrågade då de inte ansåg att de var kapabla till
att be om hjälp. Det ansågs viktigt att vårdpersonalen hade rätt kompetens. Att vårdpersonal
frågade regelbundet, på en säker plats samt erbjöd information och rådgivning var viktigt. Det
var också viktigt hur vårdpersonal ställde frågan, deras beteende, samt om de verkade
intresserade. Kvinnor kunde dock uppleva att bli tillfrågade upplevdes som ett hot mot deras
säkerhet. Brist på information ansågs som ett hinder för att få hjälp.
Slutsats
Det finns en efterfrågan hos kvinnor att vårdpersonal måste kunna tillgodose deras behov av
information och ha kompetens inom ämnet, samt att kvinnorna vill uppleva att de är säkra om
de berättar om våldsutsatthet. Ytterligare forskning behövs för att utreda vilka förhållanden
som är optimala för att kvinnor ska vilja anförtro sig åt vårdpersonalen.
Nyckelord: kvinnor, våld i nära relation, vård, screening
ABSTRACT Background
Intimate partner violence is a public health problem. By performing screening, health care
professionals are able to identify and support women who have been exposed to intimate
partner violence. This is important in order to provide women with health care that is
appropriate for their needs.
Aim
The aim is to survey patient's experiences of health professionals asking about intimate
partner violence.
Method
Systematic searches were performed in the databases: PubMed and CINAHL. After the
qualitative review, 15 articles were chosen, fourteen of which were qualitative studies and one
of mixed method for analyzing.
Findings
Women felt it was good to be asked about intimate partner violence as they were not able to
ask for help themselves. It was considered important that the health care professionals had the
knowledge and qualification to ask about it. It was also important that health care
professionals asked regularly, in a safe place and offered information and advice when
needed. It was also important how health professionals posed the question, and how they
acted while doing it. Women, however, could experience to be asked as a threat to their
safety. Lack of information was also seen as an obstacle for help.
Conclusions
According to women, health care professionals must be able to meet their needs for
information and have expertise in the subject. Women also want to feel safe when disclosing
about intimate partner violence. Further research in the topic is encouraged. This is needed to
probe favorable conditions for asking women about intimate partner violence.
Keywords: Women, Intimate Partner Violence, Care, Screening
INNEHÅLLSFÖRTECKNING BAKGRUND .......................................................................................................................................................... 1
Våld i nära relation - en definition ..................................................................................................................... 1
Ett samhällsproblem ........................................................................................................................................... 1
Hälso- och sjukvårdens roll ................................................................................................................................ 1
Att fråga om våld ................................................................................................................................................ 2
Våldets påverkan på kvinnan ............................................................................................................................. 3
Att söka hjälp ..................................................................................................................................................... 4
Teoretisk referensram ......................................................................................................................................... 5
Problemformulering ........................................................................................................................................... 6
Syfte ................................................................................................................................................................... 6
Frågeställningar .............................................................................................................................................. 6
METOD .................................................................................................................................................................. 6
Design ................................................................................................................................................................ 6
Sökstrategi och urval .......................................................................................................................................... 6
Bearbetning och analys ...................................................................................................................................... 8
Forskningsetiska överväganden.......................................................................................................................... 8
RESULTAT ............................................................................................................................................................ 8
Främjande faktorer ............................................................................................................................................. 9
Positiva upplevelser att frågas om våldsutsatthet ........................................................................................... 9
Vem kvinnor anser ska fråga om våld ............................................................................................................ 9
Tillgång till information ............................................................................................................................... 10
En god relation ............................................................................................................................................. 10
Vårdpersonalens positiva beteende och handlingar ...................................................................................... 10
Vårdpersonalens kompetens ......................................................................................................................... 11
Hindrande faktorer ........................................................................................................................................... 11
Negativa upplevelser av att frågas om våldsutsatthet ................................................................................... 11
Att äventyra säkerheten ................................................................................................................................ 12
Vårdpersonalens negativa beteende och attityder ......................................................................................... 12
Brist på information...................................................................................................................................... 13
DISKUSSION ....................................................................................................................................................... 13
Resultatdiskussion ............................................................................................................................................ 13
Främjande faktorer ....................................................................................................................................... 13
Hindrande faktorer ....................................................................................................................................... 15
Kliniska implikationer .................................................................................................................................. 16
Metoddiskussion............................................................................................................................................... 16
Slutsats ............................................................................................................................................................. 18
REFERENSER...................................................................................................................................................... 19
BILAGA 1 ............................................................................................................................................................ 26
1
BAKGRUND
Våld i nära relation - en definition
Våld i nära relation är ett samhällsproblem och en kränkning för individen som blir utsatt, där
framför allt kvinnor utsätts. Det kan bestå av fysiskt, psykiskt och sexuellt våld samt social,
materiell eller ekonomisk utsatthet (Socialstyrelsen, 2015). Det som kännetecknar våld i nära
relationer är att den som utsätts ofta har starka band till förövaren. Detta gör det svårt för
kvinnan att medge att partnerns beteende är felaktigt. Detta försvårar för kvinnan att söka
hjälp. Syftet med våldet är att etablera samt utöva makt och kontroll. Våldet sker mestadels i
hemmet och trappas vanligtvis upp och blir allvarligare ju längre tid som går. Vanligtvis är
det kvinnan som utsätts för våld av en manlig förövare som hon har eller har haft en relation
med, även om våld förekommer även mot män och i samkönade relationer (Nationellt
centrum för kvinnofrid[NCK], 2016a).
Ett samhällsproblem
Våld i nära relation utgör stora kostnader för samhället (Valpied & Hegarty, 2015), individen
och framtida generationer då det även påverkar barn i hem där våld förekommer. Emellertid
är det svårt att beräkna den verkliga kostnaden samt se de kostnader som kommer på lång sikt
(NCK, 2016b). Våld i nära relation utgör även ett stort samhällsproblem med konsekvenser på
individers hälsa (Valpied & Hegarty, 2015). Inom vissa vårdinstanser är våldsutsatta personer
överrepresenterade. Våldsutsatta personer finns dock i hela samhället vilket understryker
vikten av att det finns en medvetenhet om särskilt utsatta grupper samt vilka signaler och
tecken på våldsutsatthet som finns (Socialstyrelsen, 2014).
Hälso- och sjukvårdens roll
Målet för hälso- och sjukvården är god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen.
Hälso- och sjukvården ska bedrivas så att den uppfyller kraven på god vård enligt hälso- och
sjukvårdslagen (SFS, 1982:763). För att kunna erbjuda adekvat vård och stöd är det en
förutsättning att våldsutsattheten upptäcks (Socialstyrelsen, 2014). Både svenska och
internationella studier visar på att det finns ett stort mörkertal gällande våld i nära relation.
Genom att utföra screening kan vårdpersonal både identifiera och stödja de som blivit utsatta
(Socialstyrelsen, 2002; Spangaro, 2009). Screening definieras som en systematisk
undersökning för att urskilja individer som är omedvetna om eller i riskzonen för ohälsa
(Socialstyrelsen, 2016). Screening eller att fråga rutinmässigt ökar identifieringen och
medvetenheten av kvinnor som blir utsatta för våld i nära relation samt att det leder till
2
lämpliga åtgärder, stöd och minskade negativa konsekvenser på kvinnans hälsa (Taft, 2004).
Kunskap och utveckling hos vårdpersonal motiverar till att identifiera våld i nära relation
(O’Doherty et al., 2014). Utöver detta beskrivs ett indirekt syfte där vårdpersonalen synliggör
att våld förekommer samt markerar att det inte är acceptabelt (Socialstyrelsen, 2002).
Att fråga om våld
I en studie av Zeitler et al. (2006) om unga kvinnors attityd inför allmän screening av våld
inom hälso- och sjukvården uppgav 90 % att detta var mycket bra eller bra idé. Signifikant
var att unga kvinnor som själva upplevt fysiskt våld under senaste året tyckte att det var en
sämre idé, men även i denna grupp tyckte 80 % att det var bra att fråga alla kvinnor.
Faktorer som underlättar för hälso- och sjukvårdspersonal(benämns vårdpersonal
fortsättningsvis) att fråga om våld är att det finns en tydlig policy från ledningen, utvecklade
rutiner att ta hand om den utsatte samt möjlighet till rådgivning och handledning för
personalen. Att vårdpersonalen har kunskap om samhällsinstanser och vad de kan bidra med
verkar också underlättande (Paterno & Draughon, 2016). Vårdpersonal kan uppleva
frustration över de kvinnor som trots uppenbara tecken på våld, förnekar sin utsatthet. Detta
förstärker vikten av att vårdpersonal får kunskap om våldsprocessen, uppbrottsprocessen samt
samhällets ansvar för att förstå hur kvinnorna som blivit utsatta reagerar. Ett gott bemötande
av kunnig och empatisk personal som inte skuldbelägger kvinnan kan leda till att kvinnan är
mer benägen att vända sig till denne för att få hjälp (Beynon, Gutmanis, Tutty, Wathen &
MacMillan, 2012). Vårdpersonal har en viktig roll för att identifiera och bemöta utsatta
kvinnor(Paterno & Draughon, 2016) samt att öka kunskap och förespråka beteendeförändring
hos dessa kvinnor (Andrews, Felton, Wewers & Heath, 2004).
Vårdpersonal har inte alltid kompetens eller tid för att identifiera eller ge råd till utsatta
kvinnor (Campbell et al., 2001). Då kompetensen inom ämnet ofta kan vara låg leder det till
att arbetsgivaren måste ta ansvar och utbilda arbetstagare. För att kunna diskutera ämnet
behöver vårdpersonal ha förståelse för våldets processer, uttryck i nära relationer, liksom
kunskap om typiska skador och andra konsekvenser av våldsutsatthet. Detta behövs för att
göra en adekvat bedömning av patientens behov av vård (Berglund & Witkowski, 2014).
Det motstånd som finns hos vårdpersonal att fråga om våld i nära relation beror på rädsla för
att ställa personliga frågor som kan kränka patienten, men också en okunskap om hur de ska
3
gå vidare för att hjälpa patienten (Socialstyrelsen, 2002). Brist på kunskap kan leda till att
kvinnor inte tillfrågas om våld (Paterno & Draughon, 2016).
Att fråga om kvinnans psykosociala situation och sociala nätverk bidrar till att förstå kvinnans
förutsättningar att bryta relationen (Beynon et al., 2012). Vårdpersonal behöver även hjälpa
kvinnan att bedöma den risk hon kan utsättas för om hon går tillbaka till relationen (Williston
& Lafreniere, 2013).
Undersökningar som gjorts på enstaka mottagningar i Sverige visar att patienterna inte
upplevt screening kränkande, om de förstått anledningen till att den utförs. Kvinnorna är ofta
mer positiva om det framkommer att alla tillfrågas. Snarare kan det upplevas kränkande när
vårdpersonalen inte frågar och därmed osynliggör problemet (Socialstyrelsen, 2002).
Att ställa frågan om våld i nära relation visar på kompetens hos vårdpersonalen samt sänder
ett budskap om att denne kan ge stöd och hjälp till kvinnan. När vårdpersonalen frågar lyfts
också våld som ett folkhälsoproblem, vilket i längden kan bidra till större öppenhet och
attitydförändring i samhället (Berglund & Witkowski, 2014). Enligt Swailes, Lehman, Perry
& McCall-Hosenfeld (2016) utför vårdpersonal selektiv screening efter det egna omdömet
gentemot mot kvinnor som har en högre risk för att bli utsatta på grund av sociodemografiska-
eller hälsofaktorer. Detta stärks av Paterno och Draughon (2016) som beskriver att
vårdpersonal ofta har en stereotyp föreställning om den våldsutsatta kvinnan vilket leder till
att de inte frågar kvinnor som inte passar in i den normen.
Kvinnor upplever inte alltid att de utsätts för våld och det kan då vara bra att exemplifiera
situationer så att kvinnan kan känna igen sig. Det kan också underlätta att kvinnan får berätta
med egna ord och att det görs i dialogform (Berglund & Witkowski, 2014).
Våldets påverkan på kvinnan
Att utsättas för våld i nära relation drabbar hälsan fysiskt och psykiskt, både på kort och lång
sikt (NCK, 2016b) samtidigt som många kvinnor som söker sjukvård inte vet om att deras
hälsa påverkas av deras våldsutsatthet (Berglund & Witkowski, 2014). Negativa hälsoeffekter
kan uppkomma långt efter att våld i nära relation har upphört men benägenheten att söka hjälp
för dessa hälsokonsekvenser minskar med tiden (Campbell, 2002).
4
De som utsätts för våld i nära relation kan drabbas av kroppsskador efter våldet, liksom
kronisk smärta (Campbell, 2002; NCK, 2016c) samt mag- och tarmproblem (NCK, 2016c).
Utöver dessa problem kunde kvinnorna också drabbas av symtom från det centrala
nervsystemet så som svimningar och kramper. Kvinnor uppgav även problem med aptitlöshet
och ätstörningar (Campbell, 2002). Offren kan även drabbas av psykologiska besvär;
exempelvis ångest, depression och posttraumatiskt stressyndrom(Campbell, 2002; NCK,
2016c). Utöver de nämnda symtomen kan kvinnan drabbas av gynekologiska symtom,
exempelvis vaginala blödningar, sexuellt överförbarbara sjukdomar, urinvägsinfektioner,
smärta vid samlag, genital irritation samt minskad sexuell lust (Campbell, 2002).
Att söka hjälp
Att kvinnor inte söker hjälp eller lämnar sin partner kan förklaras med våldets
normaliseringsprocess, där kvinnan successivt lärt sig att acceptera våldet som en del av
vardagen. Hon kan då acceptera och försvara partnerns beteende. Det kan bero på att
förändringen kommit gradvis och våldets successivt blivit värre under förhållandet, vilket
leder till att kvinnan förskjuter och omformulerar beteenden och händelser. Detta leder till en
normalisering som hindrar kvinnan att söka hjälp (Wendt & Enander, 2013).
Det våldsamma förhållandet och uppbrottsprocessen beskrivs enligt en studie av Scheffer
Lindgren och Renck (2008) av tre stadier; att avstå från att avsluta förhållandet, att pendla
mellan att vilja stanna i förhållandet och att vilja lämna det, samt att komma till en frigörande
vändpunkt. Det första stadiet kännetecknas av passionerad kärlek, att våldet uppenbarar sig på
ett smygande sätt, pendlande mellan våld och ömhet, anpassning och hopp om förändring, att
välja att fokusera på sina barn och att känna skam och skuld. Det andra stadiet karakteriseras
av en upptrappning av våldet och att mannen vägrar att låta kvinnan lämna förhållandet. Det
sista stadiet är då kvinnan slutgiltigt kan frigöra sig, får stöd av andra, tvingas att välja mellan
att lämna förhållandet eller dö, samt vill skydda sina barn.
Walkers teori är en förklaringsmodell av våldscykeln och består av tre faser; när spänningen
byggs upp, när våldet eskalerar och när förhållandet istället får en smekmånadskaraktär innan
spänningen åter byggs upp. "The open window phase" – Det öppna fönstrets fas är ett tillägg
till Walkers cykliska teori om våld. Det föreslås att en fas med ett öppet fönster kan uppstå
efter att våldet eskalerat och innan smekmånadsfasen. Denna fas kännetecknas av att kvinnan
förstår att hon är ett offer och att hon inte kan göra något för att få våldet att upphöra. Under
5
denna period är hon mest benägen att söka hjälp och lär sig att det finns andra alternativ än att
leva i våldsutsatthet. Hon är då också mest mottaglig för åtgärder som kan förändra hennes
situation. Om hon får stöd och bekräftelse kan hon då ta sig ur situationen. I studien där tesen
testats visade alla deltagare på beteenden som ingår i det öppna fönstrets fas; såsom känsla av
verklighet och hjälpsökande. 88 % av alla de beteenden som kvinnorna beskrev och som
klassificerades som ”öppet fönster”-beteenden utspelade sig också efter våldet eskalerat och
innan smekmånadsfasen påbörjats (Matar Curnow, 1997).
Teoretisk referensram
Virginia Henderson var en av de första sjuksköterskor som arbetade med att beskriva
omvårdnadens specifika ansvarsområde. Hendersons idéer har influerat många senare
omvårdnadsteorier (Kirkevold, 2000). Henderson beskriver människans behov där fysisk och
psykisk kraft, vilja och kunskap leder till självständiga beslut och handlingar (Henderson,
1982). Detta leder i sin tur till att människan tillgodoser sina behov och kan uppnå hälsa. För
att upprätthålla hälsa krävs att människan utformar en livsstil som på ett tillfredställande sätt
kan främja hälsa, men ibland hämmar livsstilen hälsan istället. När individens kraft, vilja och
kunskap är reducerad leder det till en nedsatt förmåga att tillgodose sina grundläggande behov
och individen får då ett nedsatt hälsotillstånd. Henderson hävdar att alla människor som inte
har kraft, vilja eller kunskap nog för att tillgodose sina basala behov behöver omvårdnad.
Omvårdnaden, i form av stödjande och ersättande åtgärder, behövs när individen själv inte
kan upprätthålla en hälsofrämjande och lindrande livsstil (Kirkevold, 2000).
Enligt Henderson ska sjuksköterskan utföra de omvårdnadsåtgärder som individen skulle gjort
för att tillgodose sina mänskliga behov, om denne varit i stånd till det. Förutom detta ska
sjuksköterskan också hjälpa patienten med de medicinska åtgärder som skadan eller
sjukdomen kräver, liksom tillhandahålla en hälsofrämjande och säker miljö då detta påverkar
både fysisk och psykisk hälsa. Omgivningen ska anpassas till patientens ålder, sociokulturella
kontext och tillstånd (Henderson, 1982).
Henderson har också utformat allmänna riktlinjer för sjuksköterskan. Sjuksköterskan ska
ständigt tolka och sträva efter att förstå patientens grundläggande kroppsliga och
känslomässiga behov genom inlevelseförmåga. Sjuksköterskan har även till uppgift att aktivt
lyssna, noggrant observera, samt att ha en ödmjukhet inför att det inte är möjligt att förstå en
annan människas behov. Sjuksköterskan ska också skapa en relation patient och sjuksköterska
6
emellan, på ett naturligt och konstruktivt sätt. Åtgärder ska anpassas efter patientens tillstånd
och önskemål. Att lindra och trösta tillhör också riktlinjerna, liksom att undervisa patient och
närstående i vad denne behöver göra för att tillgodose sina behov (Henderson, 1982).
Problemformulering
Våld i nära relation är ett samhällsproblem. Ett stort mörkertal finns bland kvinnor som
utsatts. Genom att utföra screening kan vårdpersonalen identifiera och stödja dessa kvinnor,
något som också är nödvändigt för att kunna erbjuda adekvat vård som främjar god hälsa. Det
finns en rädsla hos vårdpersonalen för att fråga den typen av personliga frågor samt en
okunskap kring hur de ska gå vidare med informationen. Genom att göra en litteraturstudie i
ämnet ges en överblick av patienternas perspektiv, något som gör att vårdpersonal kan få en
förbättrad kunskap och därmed kan bli bättre på att fråga om våld i nära relation.
Syfte
Syftet är att kartlägga kvinnliga patienters upplevelser av att vårdpersonal frågar om våld i
nära relation.
Frågeställningar
Vilka faktorer anser kvinnor kan främja att de väljer att delge vårdpersonal om sin
våldsutsatthet när de tillfrågas?
Vilka faktorer anser kvinnor kan hindra att de väljer att delge vårdpersonal om sin
våldsutsatthet när de tillfrågas?
METOD
Design
Designen som användes i denna studie var en litteraturstudie baserad på tidigare forskning.
Syftet med en litteraturöversikt är att skapa en överblick av det nuvarande forskningsläget
(Forsberg & Wengström, 2013).
Sökstrategi och urval
En preliminär sökning utfördes i oktober 2015 för att undersöka om tillräcklig forskning fanns
för att kunna genomföra en litteraturstudie i ämnet. Den slutgiltiga sökningen utfördes i
januari 2016. Sökningarna gjordes i databaserna PubMed och CINAHL. Sökorden som
användes var ”health care ”, ”domestic violence”, ”ask”, ” intimate partner violence”, ”
experience”, ”battered”, ” primary health care ”, ”patient experience”, ” help seeking”, ”
help”, ” interview” och ”trust”. Sökorden ansågs adekvata då de var nyckelord i studier som
7
hittades under den preliminära sökningen. Sökningarna redovisas i tabell 1. Om artiklarna
hade titlar som överensstämde med frågeställningarna läste båda författarna igenom
abstrakten. Om abstrakten ansågs relevanta lästes artiklarna i sin helhet. Därefter inkluderades
eller exkluderades artikeln i studien. Artiklarna som inkluderades avhandlade patienters syn
på att söka hjälp och att bli tillfrågade om våldsutsatthet vid vårdkontakt. Artiklarna var
originalartiklar med kvalitativ ansats alternativt hade mixad metod samt var tillgängliga för
studenter via Uppsala universitetsbibliotek. Ytterligare inklusionskriterier var att artiklarna
hade etiskt godkännande eller presenterade ett forskningsetiskt resonemang samt att de var
skrivna på svenska eller engelska. Exklusionskriterierna var de som var utgivna tidigare än
2000 och som inte besvarade syftet. 18 artiklar valdes ut då de besvarade denna studies syfte.
Tre artiklar exkluderades vid kvalitetsgranskningen då de bedömdes ha låg kvalitet.
Litteraturstudien innehåller därmed 15 artiklar.
Tabell 1. Sökstrategi
Databas Sökord Utfall Lästa abstract Utvalda
CINAHL Health care, domestic
violence, ask 21 7 2
Health care, intimate
partner violence,
experience
220 25 3
Health care, battered,
experience 121 16 1
PubMed Violence, experience,
primary health care 290 9 3
Intimate partner
violence, interview,
women, health care
211 14 3
Intimate partner
violence, patient
experience, health
care
156 25 2
Domestic violence,
Health care, Ask 126 10 1
Health care, help
seeking, battered 81 12 1
Intimate partner
violence, health care,
help
398 17 1
Intimate partner
violence, interview,
trust
19 4 1
8
Bearbetning och analys
Studierna kvalitetsgranskades enligt Forsberg och Wengström:s (2013) checklista för
kvalitativa artiklar. Mallen användes som underlag för att granska artiklarna. Om författarna
inte var överens gällande gradering av kvalitet diskuterades detta till konsensus kunde nås.
Artiklarna graderades efter kvalitén låg, medel och hög, för att sedan exkludera artiklarna
med låg kvalitet. Artiklarna som erhöll medelhög eller hög kvalitet fördes in i en resultattabell
och presenteras i bilaga 1.
Efter artiklarna hade lästs igenom analyserades resultat som besvarade studiens
frågeställningar. Resultatet delades in efter de två frågeställningarna i två huvudkategorier;
främjande och hindrande faktorer för att kvinnor skulle berätta för vårdpersonal att de utsatts
för våld i nära relation. Därefter bearbetades resultatet efter de likheter och skillnader som
fanns. Inom främjande faktorer framkom sex underkategorier, och inom hindrade faktorer
fyra underkategorier.
Forskningsetiska överväganden
De etiska överväganden som bör tas hänsyn till vid en litteraturstudie är att välja studier som
har fått tillstånd från etisk kommitté eller där noggranna etiska överväganden har gjorts samt
att redovisa alla artiklar som ingår i litteraturstudien (Forsberg & Wengström, 2013).
Enligt Forsberg & Wengström (2013) bör forskarna även presentera alla resultat som besvarar
deras syfte. För att öka trovärdighet för studien valdes därför att inkludera alla artiklar som
besvarade syftet oavsett författarnas förkunskaper, åsikter och värderingar. Författarna valde
utifrån Forsberg & Wengströms rekommendationer att bara inkludera artiklar som hade etiskt
godkännande för att säkerställa att etiska överväganden gjorts i studierna där informanter
deltagit.
RESULTAT I denna litteraturstudie ingår 15 artiklar, varav 14 med kvalitativ ansats från olika delar i
Europa, USA och Asien. Utifrån syftet indelades resultatet i huvudkategorier; faktorer som
främjar och faktorer som hindrar att kvinnor väljer att berätta att de utsätts/blivit utsatta för
våld i nära relation. Främjande faktorer resulterade i sex underkategorier och hindrande
faktorer delades upp i fyra underkategorier.
9
Främjande faktorer
Positiva upplevelser att frågas om våldsutsatthet
Kvinnorna ansåg att det var positivt att få tala om sina erfarenheter av våld med vårdpersonal
samt att bli frågade om våldsutsatthet (Bacchus, Mezey & Bewley, 2003; Belknap & Sayeed,
2003; Kelly, 2006; Stenson, Saarinen, Heimer & Sidenvall, 2001). Våldsutsatta kvinnor som
var positiva till screening förklarade detta ställningstagande med att de ville ha hjälp, men
vågade inte be om det själva (Mørk, Tanggard & Taket, 2014; Kelly, 2006). Kvinnorna
beskrev att de inte avslöjade sin våldsutsatthet spontant utan var i behov av att någon frågade
dem (Bacchus et al, 2003; Malpass, et. al., 2013, Stenson et al., 2001). I studierna beskrevs en
önskan om att vårdpersonalen regelbundet frågar om våldsutsatthet (Chang et al., 2005a;
Malpass, et. al., 2013). En skillnad som framkom i studierna var hur kvinnorna ville att frågan
skulle ställas. I Chang et al.:s (2005a) studie önskade kvinnorna att vårdpersonalen skulle
fråga om våld som en del av anamnesen. Stenson et al. (2001) föreslog istället att kvinnorna
skulle få svara via frågeformulär. Mørk et al.:s (2014) studie pekade mot att frågor om våld
skulle nämnas i ett sammanhang och att kvinnorna inte ville frågas enligt ett rutinmässigt
formulär utan föredrog ett mer flexibelt sätt att fråga om våld. Ytterligare tog studierna upp att
platsen som kvinnorna skulle kunna tänka sig prata om det våld de utsatts för skulle kännas
säker (Battaglia Finley & Liebschutz, 2001; Chang et al., 2005a; Kelly, 2006; Peckover,
2003).
Vem kvinnor anser ska fråga om våld
En skillnad mellan vem som skulle fråga om våld i nära relation fanns i studierna. Några
upplevde det som lämpligt att bli frågad av sin barnmorska på mödravårdscentralen (Stenson
et al., 2001), men läkare (Malpass, et. al., 2013; Mørk et al., 2014) och BVC-personal
(Bacchus et al, 2003; Peckover, 2003) var också föreslagna alternativ. Enligt Prosman, Wong
& Lagro-Janssen (2013) ansåg dock kvinnor att det var olämpligt att vända sig till läkare eller
psykolog. Därtill uttryckte kvinnor att de kände motvilja till att berätta om sin våldsutsatthet
för manlig vårdpersonal (Bacchus et al, 2003). Vårdpersonalens kön ansågs dock inte som en
viktig faktor i en studie av Battaglia et al. (2001). Kvinnor i samma studie beskrev att de
föredrog att berätta om sin våldsutsatthet för vårdpersonal de delade etnicitet och
livsupplevelser (inklusive våld) med (Battaglia,et al., 2001).
10
Tillgång till information
Att erbjuda information och rådgivning ansågs viktigt i flera av studierna (Chang et al.,
2005b; Kelly, 2006; Loke, Wan & Hayter, 2012; Peckover, 2003). Gemensamt för studierna
var att de hoppades att vårdpersonal skulle kunna erbjuda information som var praktisk och
konkret (Loke, Wan & Hayter, 2012; Peckover, 2003). Andra kvinnor ville ha information om
kvinnoorganisationer (Dichter, Wagner, Goldberg & Iverson, 2015; Peckover, 2003), resurser
och vägledning genom olika system (Dichter et al., 2015) eller med att hitta en juridisk
företrädare (Malpass, et. al., 2013). Viktigt var att kvinnorna kunde få tillgång till
information, rådgivning och resurser oavsett om de valde att avslöja sin våldsutsatthet för
vårdpersonal eller inte (Chang et al., 2005a; Chang et al., 2005b). Information i form av
planscher och flygblad som riktade sig till våldsutsatta kvinnor, i vårdinrättningarnas
mottagningsrum, väntrummen och toaletter om ämnet ansågs viktigt (Chang et al., 2005a;
Malpass et. al., 2013).
En god relation
Kvinnorna ansåg att det var viktigt att det fanns en personlig relation patient och vårdpersonal
emellan för att kunna prata om våld (Chang et al., 2005a; Nemoto, Rodriguez & Mkandawire-
Vahlmu, 2008; Peckover, 2003; Stenson et al., 2001). Att vårdpersonalen frågade om deras liv
och om våld tydde på att de visade omtanke som i sin tur främjade en god miljö där våld
skulle kunna avslöjas (Kelly, 2006;Stenson et al., 2001). Enligt Peckover (2003) beskrevs att
kvinnorna inte delgav att de var utsatta för våld förrän de förväntade sig att våldet skulle
eskalera, trots att de upplevde att de hade en god relation. Att kvinnor endast berättade om sin
våldsutsatthet när deras egen eller deras barns säkerhet var hotad framkom även i studierna av
Kelly (2006) och Loke et al., (2012).
Vårdpersonalens positiva beteende och handlingar
Kvinnorna beskrev att det var viktigt att vårdpersonalen behandlade dem som viktiga personer
som de var intresserade av att hjälpa (Battaglia et al., 2001; Belknap & Sayeed, 2003; Kelly,
2006; Nemoto et al., 2008). Det ansågs också viktigt att vårdpersonal var tålmodiga och
visade att de inte skulle överge kvinnan och hennes problem. Det stärkte tilliten och gjorde att
kvinnorna hade lättare att berätta om sina problem (Chang et al., 2005a; Battaglia et al.,
2001). Det ansågs viktigt att vårdpersonal visade att de lyssnade på kvinnorna (Belknap &
Sayeed, 2003; Kelly, 2006; Loke et al., 2012; Nemoto et al., 2008). Det var också viktigt att
vårdpersonalen förstod dem (Nemoto et al., 2008; Pratt-Eriksson, Bergbom & Lyckhage,
11
2014) och hur svårt det var att berätta att de var utsatta för våld i nära relation (Chang et al.,
2005a; Mørk et al., 2014). Kvinnorna ansåg att det var viktigt att de kunde tala fritt om ämnet
med vårdpersonalen (Battaglia et al., 2001;Chang et al., 2005b; Mørk et al., 2014; Nemoto et
al., 2008; Stenson et al., 2001). Kroppsspråkets betydelse för att förmedla stöd, omtanke samt
att främja relationen framkom i flera studier. Detta kunde innebära att exempelvis att se
vänlig ut och hålla ögonkontakt (Battaglia et al., 2001; Chang et al., 2005a; Dichter et al.,
2015). Uppföljning från vårdpersonalens sida tyckte kvinnorna var positivt (Chang et al.,
2005a; Nemoto et al., 2008). Det kunde innebära att visa på tillgänglighet (Chang et al.,
2005a; Battaglia et al., 2001; Kelly, 2006; Nemoto et al., 2008) eller uppföljande
telefonsamtal (Chang et al., 2005b; Nemoto et al., 2008).
Vårdpersonalens kompetens
Läkare förväntades förstå att kvinnorna blev utsatta för våld i nära relation utan att de direkt
uttalade detta (Kelly, 2006; Mørk et al., 2014; Prosman et al., 2013). En hög kompetens hos
vårdpersonalen stärkte kvinnornas upplevelser av att vårdpersonalen kunde hjälpa dem om de
berättade om sin våldsutsatthet (Loke et al., 2012; Peckover, 2003; Prosman et al., 2013)
vilket stärks av Battaglia et al. (2001) som beskriver att de utsatta kvinnorna var mer benägna
att söka hjälp hos vårdpersonal ju högre klinisk färdighet de hade.
Hindrande faktorer
Negativa upplevelser av att frågas om våldsutsatthet
Vårdpersonalens reaktion på att kvinnorna berättat att de utsatts för våld ansågs otillräcklig
(Bacchus et al, 2003; Peckover, 2003) och kvinnorna upplevde inte att vårdpersonalen erbjöd
det stöd och skydd kvinnorna behövde (Peckover, 2003). Kvinnor hade negativa känslor kring
att vårdpersonal frågat om våld i nära relation (Chang et al., 2005a, Mørk et al., 2014,
Battaglia et al., 2001; Dichter et al., 2015; Stenson et al., 2001). Studierna skiljer sig med
avseende på varför de inte uppskattade att bli frågade. Kvinnor upplevde att det var avlägset
och irrelevant eller att de kände sig misstrodda när de blev tillfrågade (Stenson et al., 2001)
En likhet mellan studierna var att kvinnor beskrev att frågan kändes för privat (Bacchus et al,
2003; & Stenson et al., 2001). Det fanns flera faktorer som påverkade varför kvinnorna inte
berättat om sin våldsutsatthet; att vårdpersonal inte frågade på ett tydligt sätt (Dichter et al.,
2015), att mötet med vårdpersonalen var för kort eller misstro till kontinuiteten inom vården,
eller att de upplevt att de blivit tillfrågade för att de hade blåmärken eller var nedstämda
(Mørk et al., 2014). I Malpass, et. al.:s (2013) studie önskade kvinnorna att vårdpersonal
12
frågade om våldsutsatthet och övergrepp när kvinnan hade synliga skador eller sökte vård för
nedstämdhet eller ångest. Att förövaren närvarat när vårdpersonalen frågar om våld förekom
men ansågs olämpligt (Bacchus et al, 2003; Chang et al., 2005a).
Att äventyra säkerheten
Av rädsla för sina förövare undvek kvinnorna att tala om sin utsatthet med vårdpersonal
(Kelly, 2006; Loke et al., 2012; Peckover, 2003; Prosman et al., 2013). Kvinnorna var osäkra
på vad som kunde hända om de berättade för vårdpersonal,vilket ledde till att de inte valde att
berätta (Chang et al., 2005a; Dichter et al., 2015; Kelly, 2006). Dessa konsekvenser beskrivs
främst som rädsla för att förlora vårdnaden om sina barn (Dichter et al., 2015; Kelly, 2006;
Peckover, 2003) men i en studie även hur vårdpersonalen delade information med andra
(Dichter et al., 2015). Kvinnor beskrev att trots att många hade ett stort förtroende för
vårdpersonalen, oroade de sig ändå för att sekretessen skulle brytas (Mørk et al., 2014). I
Battaglia et al.:s studie (2001) beskrevs att om vårdpersonalen i fråga var påstridig för att ta
reda på om missförhållanden rådde kunde kvinnorna uppleva detta som oönskat, tillika ett hot
mot deras säkerhet samt autonomi. En negativ aspekt med att vårdpersonalen ansågs påstridig
var även om de ringde till kvinnornas hem då det enligt kvinnorna kunde utgöra ett hot mot
deras säkerhet (Chang et al., 2005b).
Vårdpersonalens negativa beteende och attityder
En viktig faktor var att kvinnorna inte ville känna sig dömda när de frågades om
våldsutsatthet (Battaglia et al., 2001; Chang et al., 2005a; Dichter et al., 2015; Mørk et al.,
2014; Prosman et al., 2013). Om patienter upplevde att de inte hade en öppen kommunikation
kunde detta hindra att förtroende byggdes upp (Battaglia et al., 2001). När vårdpersonalen inte
ansågs lyssna beskrevs detta som negativt och hindrade kvinnan från att prata om våld med
vårdpersonalen (Belknap & Sayeed, 2003). Kvinnorna ansåg också att det var svårt att prata
om sina upplevelser av våld i nära relation med de som inte förstod hur det var att möta våld i
vardagen (Nemoto et al., 2008). Kvinnor som berättat att de blivit utsatta för våld i nära
relation upplevde att de inte blev tagna på allvar av hälso- och sjukvården (Pratt-Eriksson et
al., 2014; Prosman et al., 2013). Att vårdpersonalen tedde sig ointresserade beskrevs som
faktorer som hindrade kvinnorna från att berätta om sin utsatthet (Bacchus et al, 2003;
Battaglia et al., 2001; Chang et al., 2005a) och kunde uppfattas som otålighet (Battaglia et al.,
2001) eller en känsla av att inte vara nog viktig (Chang et al., 2005a). De avstod från att
13
berätta då de var rädda att ta upp vårdpersonalens tid och skapa problem (Mørk et al., 2014;
Pratt-Eriksson et al., 2014, Battaglia et al., 2001).
Brist på information
Kvinnorna upplevde att de inte hade information om att de kunde uppsöka vård för att få hjälp
(Prosman et al., 2013) samt att informationen vården kunde erbjuda inte var tillräcklig
(Bacchus et al, 2003; Malpass, et. al., 2013). När varken muntlig eller skriftlig information
fanns på mottagningarna blev kvinnorna osäkra på om de kunde ta upp problemet med
våldsutsatthet med sina läkare (Bacchus et al, 2003). Kvinnor i studien av Chang et al.
(2005a) beskriver att information på mottagningen gjorde att de kände att de kunde vända sig
dit för att få hjälp. Språkbarriärer utgjorde ytterligare hinder, dels då de inte alltid kunde
tillgodogöra sig information (Peckover, 2003; Kelly, 2006) eller kommunicera med
vårdpersonal (Peckover, 2003) men också då de hade svårt att förstå information om vilka
resurser och stöd som fanns (Kelly, 2006).
DISKUSSION Kvinnor i studierna upplevde att det var positivt att bli tillfrågade då de inte ansåg att de var
kapabla till att be om hjälp. Det ansågs också att det var viktigt att vårdpersonalen hade rätt
kompetens. Att vårdpersonal frågade regelbundet, på en säker plats samt erbjöd information
och rådgivning var viktigt för att främja att kvinnorna berättade. Det lades även vikt vid hur
vårdpersonal ställde frågan om våld, deras beteende, när de frågade samt om kvinnorna kände
att vårdpersonalen var genuint intresserade av att hjälpa dem. Kvinnor upplevde en osäkerhet
när vårdpersonal frågade om våld på grund av att det ansågs utgöra ett hot mot deras säkerhet.
Brist på information ansågs som ett hinder för att få hjälp.
Resultatdiskussion
Främjande faktorer
I denna studie framkom att de tillfrågade var positiva till att bli tillfrågade om våld i nära
relationer (Bacchus, Mezey & Bewley, 2003; Belknap & Sayeed, 2003; Kelly, 2006; Stenson,
Saarinen, Heimer & Sidenvall, 2001). Detta stärks av en studie av Zeitler et al. (2006); men
också av Webster, Stratigos och Grimes (2001) där de flesta kvinnor oavsett om de utsatts
eller inte utsatts för våld ansåg att det var en god idé. Det var även viktigt att regelbundet
tillfrågas om våld (Chang et al., 2005a; Malpass, et. al., 2013) och att frågas som en del av
anamnesen (Chang et al., 2005a). Detta stöds av Spangaro et. al (2016) som i sin studie menar
att om frågor om våldsutsatthet ingår i anamnesen leder det till att kvinnan kan förbereda sig
14
för att få frågan och att eventuellt berätta för vårdpersonalen om sin situation. Kvinnor i denna
studie beskrev att de inte spontant kommer att be om hjälp utan är i behov av att någon frågar
dem (Bacchus et al, 2003; Malpass, et. al., 2013, Stenson et al., 2001). Att de själva inte ber
om hjälp kan i sin tur härledas till den normaliseringsprocess som gjort att kvinnan kan vara
oförmögen att inse att hon är ett offer (Wendt & Enander, 2013).
Platsen som kvinnorna skulle kunna tänka sig prata om det våld skulle kännas säker (Battaglia
et al., 2001; Chang et al., 2005a; Kelly, 2006; Peckover, 2003) något som också stärks av
Furniss, McCaffrey, Parnell & Rovi (2007) som menar att sjuksköterskor har svårt att fråga då
sjukhus ofta inte kan tillhandahålla med en privat miljö. Henderson beskriver att vården måste
tillhandahålla en hälsofrämjande och säker miljö då detta påverkar både fysisk och psykisk
hälsa (Kirkevold, 2000).
I denna studie framkommer att vården måste kunna tillgodose kvinnor genom interventioner
och information oavsett om de delger sin våldsutsatthet till vårdpersonalen eller inte (Chang
et al., 2005a; Malpass et. al., 2013), något som stärks av Spangaro et al. (2016). Enligt
Hayati, Eriksson, Hakimi, Högberg & Emmelin (2013) gav information kvinnorna styrka som
ledde till att de valde att lämna förövaren. Denna studies resultat visar på vikten av
information (Chang et al., 2005a; Chang et al., 2005b; Dichter et al., 2001; Kelly, 2006; Loke,
et al., 2012; Malpass, et. al., 2013; Peckover, 2003). Enligt Henderson (1982) kan nedsatt
kunskap göra individen oförmögen till självhjälp. Information och kunskap kan därför stärka
kvinnans förmåga att ta kontroll över sin situation.
Dennas studies resultat tyder på att kvinnor endast söker sig till vården då de förväntar sig att
våldet ska eskalera och att deras eller deras barns säkerhet hotas (Kelly, 2006; Loke et al.,
2012; Peckover, 2003). Detta styrks dock inte av Matar Curnow:s (1997) studie som visade på
att det hjälpsökande beteendet är starkast efter att våldet har eskalerat och innan en
smekmånadsfas påbörjas. Detta anses inte ha någon betydelse för den som ska ge vård
eftersom vårdpersonalen enligt Henderson (1982) oavsett ska ge vård när individens kraft,
vilja och kunskap är nedsatt.
Vårdpersonal hade en viktig roll att se och visa intresse för kvinnorna för att de skulle känna
en vilja att berätta (Battaglia et al., 2001; Belknap & Sayeed, 2003; Kelly, 2006; Nemoto et
al., 2008). Kvinnorna ville att vårdpersonal förmedlade detta genom att lyssna (Belknap &
Sayeed, 2003; Kelly, 2006; Loke et al., 2012; Nemoto et al., 2008) och visa förståelse för
kvinnorna och deras situation (Nemoto et al., 2008; Pratt-Eriksson, Bergbom & Lyckhage,
15
2014). Detta kan styrkas av Henderson(1982) som menar på att sjuksköterskan ska sträva
efter att förstå patientens behov, likväl som hon ska lyssna på patienten.
Resultatet visade på att omvårdnadspersonal och läkare behövde kompetens för att kunna
hantera kvinnornas problem (Loke et al., 2012; Peckover, 2003; Prosman et al., 2013). I en
studie av Fugate, Riordan, Naureckas & Engel (2005) beskrevs att kvinnorna inte trodde att
vårdpersonal kunde hjälpa dem vilket kan kopplas ihop med brist på förtroende för dessa. I en
artikel av Furniss et al. (2007) ansåg sjuksköterskor att de för att kunna fråga om våld
behövde lära sig hur man frågar, samt vara mer kunniga inom ämnet.
Hindrande faktorer
I dennas studie ansågs att fråga om våld vara för privat och kvinnorna ville därför inte frågas
av vårdpersonal (Bacchus et al, 2003; & Stenson et al., 2001). Detta stöds av Fugate et al
(2005) där kvinnorna upplevde att det var för personligt att berätta om våldet de upplevde.
Rädsla för sina förövare hindrade enligt denna studies resultat kvinnor från att prata om sin
utsatthet med vårdpersonal (Kelly, 2006; Loke et al., 2012; Peckover, 2003; Prosman et al.,
2013). Detta stöds av Fugate et al. (2005). Kvinnorna upplevde en osäkerhet kring vad som
skulle hända om de avslöjade sin våldsutsatthet för vårdpersonal (Chang et al., 2005a; Dichter
et al., 2015; Kelly, 2006). De oroade sig också för negativa konsekvenser av att berätta om sin
våldsutsatthet; främst som rädsla för att förlora vårdnaden för sina barn (Dichter et al., 2015;
Kelly, 2006; Peckover, 2003). Detta styrks även av Spangaro et al. (2016) och Hayati et al.
(2013).
Denna studie visar på att informationen vården kunde erbjuda inte var tillräcklig för att
kvinnorna skulle vilja anförtro sig om sin våldsutsatthet (Bacchus et al, 2003; Malpass, et. al.,
2013). Paterno & Draughon (2016) och Socialstyrelsen (2002) beskriver en liknande
problematik där brist på kunskap hos vårdpersonalen kan leda till att de inte frågar om våld.
Brist på information ansågs i denna studie skapa en osäkerhet hos kvinnorna då de inte visste
hur de skulle söka hjälp (Bacchus et al, 2003;Chang et al. 2005a) vilket stöds av Fugate et al.
(2005). Vikten av att vårdpersonalen kan undervisa patienten med den information denne
behöver för att tillgodose sina behov beskrivs även av Henderson (1982).
Språkbarriärer utgjorde enligt denna studie ett stort hinder för kvinnor att söka hjälp
(Peckover, 2003; Kelly, 2006). Språkbarriärer beskrivs också som ett av de största hindrena
för att sjuksköterskor ska kunna utföra screening i en studie av Furniss et al. (2007). Detta kan
16
stödjas av Henderson (1982) som menar att omgivningen ska anpassas till patientens
sociokulturella kontext.
Kliniska implikationer
En litteraturöversikt om hur kvinnor vill bli tillfrågade om våld i nära relation samt vad som
främjar och hindrar dem från att berätta om sin utsatthet är viktigt som kunskapsunderlag för
hälso- och sjukvårdspersonal. Detta kan leda till att kvinnor känner att de blir tillfrågade på ett
bättre sätt, samt att de som lever i våldsutsatthet kan få hjälp att komma ur situationen eller få
tillgång till interventioner som anses vara hjälpsamma. Ett kunskapsunderlag kan även styrka
hälso- och sjukvårdspersonal i att fråga om våld då de kan använda sig av vad som främjar att
kvinnor berättar om våldsutsatthet, likväl som de kan undvika de hinder som gör att
kvinnorna inte väljer att berätta. Ur ett samhällsperspektiv kan en god utformad screening
leda till att mörkertalet av våldutsatta kvinnor och möjligen en bättre psykisk och fysisk hälsa.
Om fler kvinnor berättar om sin våldsutsatthet kan det erkännas i större grad som ett
samhällsproblem, något som kan leda till att större resurser läggs på området. Om våld i nära
relation får högre prioritet som samhällsproblem, kan också hälso- och sjukvårdspersonal
känna att de ur en etisk synpunkt är ålagda att tillfråga kvinnor om de utsatts för våld i nära
relation.
Metoddiskussion
En styrka i denna studie är att alla artiklar som skulle analyseras lästes igenom av båda
författarna. Detta garanterade i högre grad att allt material som kunde tolkas som resultat från
artiklarna också användes i studien. Detta är i linje med de etiska överväganden som
presenterats i studien. Ett inklusionskriterie var att studierna skulle finnas på svenska eller
engelska vilket kan ha begränsat urvalet.
Samtliga artiklar hade kvalitativ ansats utom en som var utförda med mixad metod där endast
det kvalitativa resultatet användes i innehållsanalysen. Om både kvantitativa och kvalitativa
artiklar hade använts hade ämnet kunnat belysas på fler sätt, samtidigt som resultatet inte i
lika hög grad kan jämföras då kvalitativt och kvantitativt data ofta skiljer sig med avseende på
metod. Alla studier som ingick i studien hade en forskningsetisk diskussion och var antingen
godkända av en etisk kommitté alternativt behövde inget etiskt godkännande
17
Checklistan som användes för kvalitetsgranskningen inte hade ett poängsystem för
kvalitetsgradering, vilket ledde till att författarna behövde diskutera igenom artiklarna och
därefter bedöma artiklarnas kvalitet med underlag av Forsberg och Wengströms (2013)
checklista.
En annan styrka i denna litteraturöversikt är att studierna utfördes i samhällen som liknar
Sverige i vissa strukturella avseenden, exempelvis genom att de bedriver en modern sjukvård.
Dock kan kulturella skillnader finnas, som möjligtvis påverkar resultatet. Definitionen för vad
våld i nära relation innefattar kan skifta kulturer emellan, liksom samhällets syn på våld
gentemot kvinnor. Det är också möjligt att en skillnad fanns i hur arbetskulturen hos hälso-
och sjukvårdspersonal såg ut och huruvida de ansåg att hjälpa utsatta kvinnor ingick i deras
arbetsuppgifter.
En svaghet är att det har varit problematiskt att urskilja vilken personalkategori som syftas på
i artiklarna. Med vårdpersonal syftar författarna i denna studie på legitimerad hälso- och
sjukvårdspersonal enligt svensk standard. Det har inte varit möjligt att urskilja om de som
omtalades som “health care professionals” i studierna hade en liknande kompetens och
yrkesbeskrivning. Utöver detta kan det diskuteras huruvida detta har någon betydelse för
resultatet då studierna överlag inte valde att skilja på vårdprofessionerna förutom vid
klargörandet vem som skulle fråga om våldsutsatthet. De studier som diskuterade “health
visitors” kom från Storbritannien där arbetet främst innefattar arbete med barn från att de föds
till att de börjar skolan. Dessa är utbildade sjuksköterskor eller barnmorskor. Då arbetet liknar
det svenska systemet med barnavårdscentraler användes termen BVC-personal. Detta gjordes
då ingen distinktion kunde göras mellan vilka utbildningar dessa hade (National Health
Service, 2016). I studierna diskuterades dock “health visitors” främst i egenskap att de var
hälso- och sjukvårdpersonal som skilde sig från andra verksamheter då de besökte kvinnorna i
hemmet. Utöver detta hade det varit önskvärt att hålla ett fokus på sjuksköterskans roll, men
då ordet sjuksköterska nästan aldrig nämns i studierna var detta inte möjligt. Därför
inkluderades “health care professionals” och “physicians”. Författarna använde inte
“physician” som sökord, men valde inte heller att exkludera material som handlade om läkare.
Detta kan förklaras med att artiklarna som avhandlade ämnet var för få för att göra en sådan
omfattande exklusion.
18
Då både fokusgrupper, intervjuer och telefonintervjuer användes som datainsamlingsmetoder
i studierna kan det skilja mellan undersökningsgrupperna hur trygga och ärliga informanterna
kunde känna sig i intervjusituationen. I fokusgrupper kan resultatet ibland anses mer
översiktligt än om intervju använts som datainsamlingsmetod. En liknande problematik kan
finnas för telefonintervjuer. Dock var antalet studier som använde sig av telefonintervjuer och
fokusgrupper få, något som beskrivs i bilaga 1.
Slutsats
Det finns en efterfrågan hos kvinnor gällande information, kompetens inom ämnet hos
vårdpersonal samt att de vill uppleva att de är säkra om de berättar om våldsutsatthet. Fortsatt
forskning behövs dock för att utreda vilka förhållanden som är optimala för att kvinnor ska
känna sig trygga med att anförtro sig åt vårdpersonalen.
19
REFERENSER Andrews, J., Felton, G., Wewers, M.E., & Heath, J. (2004). Use of community health workers
in research with ethnic minority women. Journal of Nursing Scholarship,36(4), 358-365.
doi:10.1111/j.1547-5069.2004.04064.x
Bacchus, L., Mezey, G. & Bewley, S. (2003). Experiences of seeking help from health
professionals in a sample of women who experienced domestic violence. Health and Social
Care in the Community,11(1), 10-18. doi: 10.1046/j.1365-2524.2003.00402.x
Battaglia, T.A., Finley, E. & Liebschutz, J.M. (2003). Survivors of Intimate Partner Violence
Speak Out: Trust in the Patient-provider Relationship. Journal of General Internal
Medicine,18(8), 617–623. doi:10.1046/j.1525-1497.2003.21013.x
Belknap, R.A. & Sayeed, P. (2003). Te Contaria mi Vida: I would tell you my life, if only you
would listen. Health Care for Women International,24(8) 723-737. doi:
10.1080/0739933939227454
Berglund, A. & Witkowski, Å. (2014). Hälso- och sjukvårdens ansvar. G. Heimer, A. Björck
& C. Kunosson (Red.). Våldsutsatta kvinnor (3. uppl., ss. 127-152). Lund: Studentlitteratur.
Beynon, C., Gutmanis, I., Tutty, L., Wathen, N. & MacMillan, H. (2012). Why physicians
and nurses ask (or don’t) about partner violence: a qualitative analysis. BMC Public
Health,12(473). doi: 10.1186/1471-2458-12-473
Campbell, J. (2002). Health consequences of intimate partner violence. The Lancet,
13:359(9314), 1331-1336.
Campbell, J., Coben, J. H., McLaughlin, E., Dearwater, S., Nah, G., Glass, N. & Durborow,N.
(2001). An evaluation of a system-change training model to improve emergency department
response to battered women. Academic Emergency Medicine,8(2), 131-138. doi:
10.1111/j.1553-2712.2001.tb01277.x
20
Chang, J., Decker, M., Moracco, K., Martin, S., Petersen, R. & Frasier, P. (2005a). Asking
about intimate partner violence: advice from female survivors to health care providers.
Patient Education and Counseling, 59(2) 121-147. doi: 10.1016/j.pec.2004.10.008
Chang, J., Cluss., P., Ranieri, L., Hawker, L., Buranosky, R., Dado, D.,...Scholle, S. (2005b).
Health care interventions for intimate partner violence: what women want. Women’s Health
Issues, 15(1) 21-30. doi:10:1016/j.whi.2004.08.007
Dichter, M., Wagner, C., Goldberg, E. & Iverson, K. (2015). Intimate Partner Violence
Detection and Care in the Veterans Health Administration: Patient and Provider Perspectives.
Women’s Health Issues, 25(5) 555-560. doi: 10.1016/j.whi.2015.06.006
Forsberg, C. & Wengström, Y. (2013). Att göra systematiska litteraturstudier:värdering,
analys och presentation av omvårdnadsforskning. (3. uppl.) Stockholm: Natur & Kultur.
Fugate, M., Landis, L., Riordan, K., Naureckas, S. & Engel, B. (2005). Violence Against
Women 11(3) 290-310. doi: 10.1177-1077801204271959
Furniss, K., McCaffrey, M., Parnell, V. & Rovi, S. (2007) Nurses and barriers to screening for
intimate partner violence. MCN, The American Journal of Maternal/Child Nursing, 32(4)
238–243.
Hall, E.O.C. (2012). Omvårdnadsteori - utveckling, begrepp och användning. I B. Bidstrup
Jörgensen, & V.Ö. Steenfeldt (red.). Omvårdnadsteori som referensram:i forskning och
utveckling.(1. uppl., ss.11-31). Stockholm: Liber.
Hayati, E.N., Eriksson, M., Hakimi, M., Högberrg, U. & Emmelin, M. (2013). Elastic band
strategy: womens lived experiences of coping with domestic violence in rural Indonesia.
Global Health Action 6(2013) 18894. doi: 10.3402/gha.v6i0.18894
Henderson, V. (1982). Grundprinciper för patientvårdande verksamhet. (3. uppl.) Stockholm:
Libertryck.
21
Kelly, U. (2006). “What Will Happen If I Tell You?” Battered Latina Women’s Experiences
of Health Care. Canadian Journal of Nursing Research 38(4) 78-95.
Kirkevold, M. (2000). Omvårdnadsteorier: analys och utvärdering. (2. rev. uppl.) Lund:
Studentlitteratur.
Loke, A., Wan, E. & Hayter, M. (2012). The lived experience of women victims of intimate
partner violence. Journal of Clinical Nursing, 21(15-16), 2336-2346. doi: 10:1011111/j.1365-
2702.2012.04159.x
Malpass, A., Sales, K., Johnson, M., Howell, A., Agnew-Davies, R. & Feder, G. (2014).
Women’s experiences of referral to a domestic violence advocate in UK primary care
settings: a service-user collaborative study. The British Journal of General Practice, 64(620),
151–158. doi: 10.3399/bjgp14X677527
Matar Curnow, S. (1997). The Open Window Phase: Helpseeking and Reality Behaviors by
Battered Women. Applied Nursing Research, 10(3), 128-135. doi: 10.1016/S0897-
1897(97)80215-7
Mørk, T., Tanggaard Andersen, P. & Taket, A. (2014). Barriers among Danish women and
general practitioners to raising the issue of intimate partner violence in general practice: a
qualitative study. BMC Women’s Health, 14(47). doi: 10.1186/1472-6874-14-74
National Health Service. (2016). Health Visitor. London: National Health Service. Hämtad
den 22 april, 2016, från https://www.healthcareers.nhs.uk/explore-roles/public-health/health-
visitor
Nationellt centrum för kvinnofrid. (2016a). Våld i nära relationer. Uppsala: Nationellt
centrum för kvinnofrid. Hämtad den 16 mars, 2016, från
http://www.nck.uu.se/Kunskapscentrum/Kunskapsbanken/amnen/Vald_i_nara_relationer/Val
d_i_nara_relationer_amnesguide/
22
Nationellt centrum för kvinnofrid. (2016b). Våldets kostnader. Uppsala: Nationellt centrum
för kvinnofrid. Hämtad den 16 mars, 2016, från
http://www.nck.uu.se/Kunskapscentrum/Kunskapsbanken/amnen/Vald_i_nara_relationer/Val
dets_kostnader_amnesguide/
Nationellt centrum för kvinnofrid. (2016c). Medicinska och psykosociala konsekvenser av
våld i nära relationer. Uppsala: Nationellt centrum för kvinnofrid. Hämtad den 16 mars,
2016, från
http://www.nck.uu.se/Kunskapscentrum/Kunskapsbanken/amnen/Vald_i_nara_relationer/Me
dicinska_och_psykosociala_konsekvenser/
Nemoto, K., Rodriguez, R. & Mkandawire-Valhmu, L. (2008). Battered Japanese women’s
perceptions and experiences of beneficial health care. Japan Journal of Nursing Science, 5(1),
41-49. doi: 10:1111/j. 1742-7924.2008.00099.x
O’Doherty, L. J., Taft, A., Hegarty, K., Ramsay, J., Davidson, L.L. & Feder, G. Screening
women for intimate partner violence in healthcare settings: abridged Cochrane systematic
review and meta-analysis. British Medical Journal, 2014; 348. doi:
http://dx.doi.org/10.1136/bmj.g2913
Paterno, M. & Draughon, J. (2016). Screening for Intimate Partner Violence. Journal of
Midwifery & Women’s Health, (2016)00, 1-6. doi 10.1111/jmwh.12443
Peckover, S. (2003). I could have just done with a little more help’: an analysis of women’s
help-seeking from health visitors in the context of domestic violence. Health and Social care
in the Community, 11(3), 275-282. doi:10.1046/j.1365-2524.2003.00423.x
Pratt-Eriksson, D., Bergbom, I. & Lyckhage, E. (2014). Don’t ask don’t tell: Battered women
living in Sweden encounter with healthcare personnel and their experience of the care given.
International Journal of Qualitative Studied on Health and Well-being, 26(9), 23166.
doi:10.3402/qhw.v9.23166
23
Prosman, G., Wong, S. & Lagro-Janssen, A. (2013). Why abused women do not seek
professional help: a qualitative study. Nordic College of Caring Science, 1, 28:3-11. doi:
10:1111/scs.12025
Scheffer Lindgren, M. & Renck, B. (2008). Intimate partner violence and the leaving process:
Interviews with abused women. International Journal of Qualitative Studies on Health and
Well-being, 3(2), 113-124. doi: 10.1080/17482620801945805
SFS: 1982: 763. Hälso- och sjukvårdslag. Stockholm: Socialdepartementet. Hämtad 23
februari, 2016, från https://www.riksdagen.se/sv/Dokument-
Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Halso--och-sjukvardslag-1982_sfs-1982-763/
Socialstyrelsen. (2014). Att vilja se, vilja veta och våga fråga. Stockholm: Socialstyrelsen.
Från http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/19568/2014-10-30.pdf
Socialstyrelsen. (2015). Definition av våld och utsatthet i nära relationer. Stockholm:
Socialstyrelsen. Från http://www.socialstyrelsen.se/valds-
ochbrottsrelateradefragor/valdinararelationer/valdsutovare/definition
Socialstyrelsen. (2002). “Tack för att ni frågar” - screening om våld mot kvinnor. Stockholm:
Socialstyrelsen. Hämtad den 13 januari, 2016, från
http://www.kvinnofrid.nu/download/bank/Tack_for_att_ni_fragar.pdf#__utma=1.1290597642
.1446400587.1452671703.1452671703.1&__utmb=1.3.10.1452671703&__utmc=1&__utmx
=&__utmz=1.1452671703.1.1.utmcsr=google|utmccn=%28organic%29|utmcmd=organic|utm
ctr=%28not%20provided%29&__utmv=-&__utmk=4095152
Socialstyrelsen. (2016). Termbanken. Stockholm:Socialstyrelsen. Hämtad den 19 april. 2016,
från http://socialstyrelsen.iterm.se/?fTerm=s
Spangaro, J., Koziol-McLain, J., Zwi, A., Rutherford, A., Frail, M. & Ruane, J. (2016).
Deciding to tell: Qualitative configurational analysis of decisions to disclose experience of
intimate partner violence in antenatal care. Social Science & Medicine 154(4) 45–53.
doi:10.1016/j.socscimed.2016.02.032
24
Spangaro, J., Zwi, A. B. & Poulos, R. (2009).The elusive search for definitive evidence on
routine screening for intimate partner violence. Trauma Violence & Abuse, 10(1), 55–68. doi:
10.1177/1524838008327261
Spangaro, J., Zwi, A. B., Poulos, R. & Man, W. (2010). Six Months After Routine Screening
for Intimate Partner Violence: Attitude Change, Useful and Adverse Effects. Women &
Health, 50(2010), 125–143.
Stenson, K., Saarinen, H., Heimer, G. & Sidenvall, B. (2001). Women’s attitudes to being
asked about exposure to violence. Midwifery, 17(1), 2-10. doi: 1/midw.
10:1054/midw.2000.0241
Swailes, A., Lehman, E., Perry, A. & McCall-Hosenfeld, J. (2016). Intimate partner violence
screening and counseling in the health care setting: Perception of provider-based discussions
as a strategic response to IPV. Health Care for Women International (2016)19, 1-12.
doi:10.1080/07399332.2016.1140172
Taft A, Watson L. & Lee, C. (2004). Violence against young Australian women and
associated reproductive events: a cross sectional analysis of a national population sample.
Australian and New Zealand Journal of Public Health, 28(4), 324–329. doi: 10.1111/j.1467-
842X.2004.tb00438.x
Valpied, J. & Hegarty, K. (2015). Intimate partner abuse: identifying, caring for and helping
women in healthcare settings. Womens Health, 11(1), 51-63. doi: 10.2217/whe.14.59
Webster, J., Stratigos, S. M. & Grimes, K. M. (2001). Women’s responses to screening for
domestic violence in a health-care setting. Midwifery (2001)17, 289-
294.doi:10.1054/midw.2001.027
Wendt, E. & Enander,V. (2013). Övergiven eller stöttad? Våldsutsatta kvinnors erfarenheter
av bemötande inom hälso- och sjukvården. Göteborg: Västra Götalandsregionens
kompetenscentrum om vild i nära relationer(VKV).
25
Williston, C. & Lafreniere, K. (2013). “Holy cow, does that ever open up a can of worms”:
Health care providers’ experiences of inquiring about intimate partner violence. Health Care
for Women International, 34(9), 814-831. doi: 10.1080/07399332.2013.794460
Zeitler, M.S., Paine, A.D., Breithart, V., Rickert, V.I, Olson, C., Stevens, L., Rottenberg, L.
Davidson, L. L. (2006). Attitudes About Intimate Partner Violence Screening Among an
Ethnically Diverse Sample of Young Women. Journal of Adolescent Health,39(1), 119–119.
doi:10.1016/j.jadohealth.2005.09.004
26
BILAGA 1 Författare, år,
landand
Design Syfte Deltagare
Bortfall
Resultat Kvalitet
Bacchus, Mezey och
Bewley, 2003,
Storbritannien
Kvalitativ
intervjustudie med
semistrukturerade
frågor.
Att undersöka våldsutsatta
kvinnors erfarenheter av att söka
hjälp från vårdpersonal. Studien
undersökte även kvinnornas
nuvarande psykiska hälsa.
16 nyförlösa kvinnor
som upplevt våld i nära
relation under de
senaste 12 månaderna.
Inget beskrivet bortfall.
Kvinnorna skattades högt på skalor som
undersökte posttraumatiskt stressyndrom
och postnatal depression. De föredrog att
söka hjälp hos BVC-personal. Tidsbrist,
brist på sekretess och kontinuitet i vården
var teman som kvinnor upplevt. Få ville
frivilligt bekänna sin våldsutsatthet för
vårdpersonal och ännu färre frågades om
detta av vårdpersonal.
Medel
Battaglia, Finley och
Liebschtz, 2003,
USA
Kvalitativ
intervjustudie med
öppna frågor.
Att identifiera karakteristika som
generar tillit i patient-
vårdpersonalrelationen bland
personer som överlevt våld i nära
relation.
27 kvinnor som utsatts
för våld i nära relation.
Inget beskrivet bortfall.
Kvinnorna som överlevt våld i nära
relation ansåg att följande teman var
viktiga för att utveckla tillit hos
vårdpersonal;kommunikation om
våldsutsatthet, professionell kompetens,
hur de betedde sig mot patienten, omsorg
och känslomässig jämlikhet.
Medel
Belknap och Sayeed,
2003, USA
Kvalitativ
intervjustudie med
öppna frågor.
Att undersöka kvinnors tankar och
känslor kring att bli frågadeom
våldsutsatthet av vårdpersonal
samt att undersöka de faktorer som
gör att vårdpersonal kan bygga upp
tilltron som behövs för att
kvinnorna ska vilja berätta om
våldsutsatthet.
7 kvinnor som utsatts
för våld i nära relation.
Inget beskrivet bortfall.
Vissa handlingar hos vårdpersonalen
främjade kvinnornas möjlighet att
diskutera deras våldsproblematik. Detta
innefattade att vara närvarande för
patienten, fråga om hennes liv, lyssna på
hennes svar och att hjälpa henne att få
kontakt med kvinnofridscentrum.
Medel
Chang, Cluss,
Ranieri, Hawker,
Buranosky, Dado,
McNeil och Scholle,
2005, Storbritannien
Kvalitativ
intervjustudie med
semistrukturerade
frågor.
Att undersöka vad kvinnor vill att
sjukvården erbjuder för åtgärder
gällande våld i nära relation, samt
att förstå varför de ansåg att vissa
åtgärder var användbara alternativt
inte användbara.
21 kvinnor som
levt/levde i en
våldsam relation.
Inget beskrivet
bortfall.
De tyckte att rådgivning och information
var viktiga. Hälften ville ha hjälp med
depression eller substansberoende. Minst
uppskattat var att vårdpersonal gjorde en
polisanmälan.
Medel
27
Författare, år, land Design Syfte Deltagare
Bortfall
Resultat Kvalitet
Chang, Decker,
Moracco, martin,
Petersen och Frasier,
2005, USA
Kvalitativ
intervjustudie med
fokusgrupper.
Att undersöka vilka råd kvinnor
som upplevt våld i nära relation
skulle ge till vårdpersonal
angående hur man frågar och
diskuterar våld i nära relation.
41 kvinnor som
levt/levde i våld i
nära relation.
Inget beskrivet
bortfall.
Kvinnorna rådde vårdpersonal att ge en
anledning till varför de frågade om våld i
nära relation, skapa en atmosfär av
trygghet, samt att ge information, stöd och
tillgång till resurser oavsett om kvinnan
bekänt att hon levde i en våldsam relation
eller inte.
Hög
Dichter, Wagner,
Goldberg och
Iverson, 2015, USA
Kvalitativ
intervjustudie med
semistrukturerade
frågor. 14 av
intervjuerna (alla med
läkare) via telefon,
övriga på plats.
Att utforska patienters och
vårdpersonals perspektiv gällande
att identifiera och att fråga om våld
i nära relation på hälsocentral för
krigsveteraner.
40 personer.
25 kvinnor
sombesökte
veteransjukvården
samt 15 läkare.
Inget beskrivet
bortfall.
Vårdpersonalen hade svårt att fråga om
våld, obekväma med ämnet samt oroade
sig för konsekvenserna av avslöjandet,
samt patienternas brist på privatliv. Både
personal och patienter tyckte att större
insatser behövdes för att bemöta våld i
nära relation.
Hög
Kelly, 2006, USA Kvalitativ
intervjustudie med
öppna frågor.
Fokusgrupper hölls
senare för att validera
insamlat data.
Att öka vårdpersonals kunskaper
om vårdupplevelsen av
misshandlade latinska kvinnor.
17 kvinnor som
använde
samhällsresurser
för våldsutsatta
kvinnor. Inget
beskrivet bortfall.
Teman som rädsla, oro och osäkerhet var
centrala. Deras rädslor för att berätta om
sin situation alternativt att detta skulle
upptäckas av vårdpersonal var relaterat till
deras rädsla för förövaren. Trots detta,
ville de att vårdpersonal skulle fråga om
våld i nära relation och att erbjudas hjälp.
Medel
Loke, Wan och
Hayter, 2012, Hong
Kong
Kvalitativ
intervjustudie med
semistrukturerade
frågor.
Att få bättre förståelse av kvinnors
upplevelser som har blivit utsatt
för våld i nära relation, deras
beslut om att avslöja eller stanna
kvar i relationen samt deras
erfarenhet av att söka hjälp och
deras behov.
9 kvinnor som
sökte vård på
akutmottagning
och uppgav att de
skadats av sina
partners. Inget
beskrivet bortfall.
Kvinnorna skämdes ofta för att avslöja att
de blivit utsatta för våld och var ovilliga
att söka hjälp. De var rädda för att bli
förlöjligade eller ignorerade. De upplevde
ambivalens att vara i den utsatta
relationen, men sökte inte hjälp förrän de
inte längre kunde tolerera situationen och
sökte hjälp. De som hade negativa
upplevelser av att söka hjälp var relaterat
till kulturella åsikter.
Medel
28
Författare, år, land Design Syfte Deltagare
Bortfall
Resultat Kvalitet
Malpass, Sales,
Johnson och Howell,
2014, Storbritannien
Kvalitativ
intervjustudie med
öppna frågor.
Att förstå kvinnors upplevelser av
att bekänna utsatthet för våld i nära
relation i primärvårdsmiljö, sam av
att senare hänvisades vidare till en
advokat som arbetar med ämnet.
35 kvinnor som
remitterats av läkare till
juridisk hjälp efter våld
i nära relation
tillfrågades Av 35 som
från början var
intresserade deltog.12
kvinnor och 23 tackade
nej.
Allmänläkare och sjuksköterskor kan spela
en viktig roll i att identifiera kvinnor som
upplever våld i nära relation och att
hänvisa dessa vidare till juridisk hjälp.
Läkare kan också ha en viktig roll i att
hjälpa kvinnor att bibehålla alla
förändringar de gör i samband med sin
advokatkontakt genom att fråga om våld
under senare möten.
Hög
Mørk, Andersen och
Taket, 2014,
Danmark
Kvalitativ
intervjustudie med
individuella intervjuer
med semistrukturerade
frågor, samt
fokusgrupper.
Att besvara frågeställningen om
vilka attityder och barriärer som
existerar bland allmänläkare, de
som överlevt partnervåld och
kvinnor som inte har någon
historia av våld, gentemot att fråga
om våld på vårdcentral.
16 personer varav 3
allmänläkare, 8 kvinnor
som överlevt våld i nära
relation och 5 som inte
hade någon erfarenhet
av det. Inget beskrivet
bortfall.
Danmark står inför samma utmaningar
gällande att bemöta de som överlevt våld i
nära relation som andra liknande länder.
Kvinnorna vill att allmänläkare ska fråga
om våld på ett respektfullt, icke-dömande
sätt. Allmänläkare är motståndskraftiga
mot att fråga om våld och behöver
utbildning i hur de ska bemöta kvinnor
som blir utsatta för våld.
Hög
Nemoto, Rodriguez
och Mkandawire-
Valhmu, 2008, Japan
Kvalitativ
intervjustudie med
semistrukturerade
frågor.
Att undersöka japanska,
misshandlade kvinnors perspektiv
och upplevelser på att erhålla
hälso- och sjukvårdens hjälp för att
hantera den våldet deras partners
utsatte dem för.
15 kvinnor som upplevt
våld i nära relation.
Inget beskrivet bortfall.
Tre teman kunde identifieras hjälpsamma
när japanska kvinnor erhöll hjälp från
vårdpersonal; empati och förståelse,
professionellt ingripande samt flexibilitet
gällande system och assistans.
Hög
Peckover, 2003,
Storbritannien
Kvalitativ
intervjustudie med
semistrukturerade
frågor.
Att undersöka både lekmanna- och
det professionella perspektivet på
hälsobesökspraktiker samt
våldsutsatta kvinnors upplevelser
av att söka hjälp.
16 kvinnor som bodde
på ett skyddscentrum
för våldsutsatta
kvinnor. Inget beskrivet
bortfall.
Svårigheter att söka hjälp för
våldsutsatthet som uppfattades var
praktiska svårigheter. Detta innefattade
rädsla för egen säkerhet, brist på kunskap
gällande stöd och säkerhet samt rädsla att
förlora vårdnad av sina barn. Kvinnor som
bekände våld i nära relation upplevde att
de varken fick stöd eller skydd.
Medel
29
Författare, år, land Design Syfte Deltagare
Bortfall
Resultat Kvalitet
Pratt-Eriksson,
Bergbom och
Lyckhage, 2014,
Sverige
Kvalitativ
intervjustudie med
ostrukturerade frågor.
Att få en djupare förståelse av
kvinnors upplevda erfarenheter av
våld i nära relation samt deras
interaktioner med vårdpersonal,
socialarbetare och polis efter ha
blivit utsatta för våld i nära
relation.
12 kvinnor som
bodde på ett
skyddscentrum
för våldsutsatta
kvinnor. Inget
beskrivet bortfall.
Kvinnor återupplevde sina trauman, samt
upplevde likgiltigt beteende, outhärdligt
lidande under deras möten med
vårdpersonal. De var besvikna och ledsna
på bristen av stöd, vård och empati.
Vårdpersonal behövde förstå och upptäcka
tecken på våld i nära relation samt att då
ge adekvat vård. Kvinnor som utsatts för
våld behöver känna trygghet och att de
kan lita på vårdpersonal. Brist på
förtroende hos kvinnorna som blivit
utsatta kan leda till att förre rapporterar
och söker hjälp.
Medel
Prosman, Wong och
Largo-Janssen, 2013,
Nederländerna
Kvalitativ metod med
semistrukturerade
frågor.
Att undersöka och få insikt i
mönstret om att söka hjälp för
våldsutsatta kvinnor på en
familjemottagning, som inte
erkänt.
33 kvinnor kontaktades
då de utsatts för våld i
nära relation varav 14
senare genomförde
intervjun och 19
tackade nej.
Omedvetenhet om våldets påverkan på
kvinnor och barn, negativa erfarenheter av
vården, bristande förtroende för vården
samt rädsla för den förövaren hindrade
kvinnorna för att söka professionell hjälp.
Kvinnor behöver stöd av familj och vänner
för att be om professionell hjälp. Vården
är inte anpassad till de behov våldsutsatta
kvinnor behöver i form av mer praktiskt
och psykologiskt stöd efter utsattheten.
Hög
Stenson, Saarinen,
Heimer och
Sidenvall, 2001,
Sverige
Studie med kvalitativ
och kvantitativ metod.
Kvalitativa intervjuer
hade frågor med öppna
svar. Ungefär 10%
intervjuades på telefon.
Att undersöka kvinnors attityder
till att under och efter graviditet bli
tillfrågade av deras barnmorskor
om våldsutsatthet.
1074 personer var
möjliga deltagare. 879
kvinnor som var
registrerade på
mödravårdscentral
deltog i hela
undersökningen. 195
personer representerade
det interna bortfallet.
Det fanns ingen skillnad mellan de som
rapporterade våldsutsatthet och de som
inte gjorde det, huruvida de tyckte att bli
tillfrågade om våld var oacceptabelt.
Hög
![Blånader och silverhår - SITENAME · problemet under lång tid förblivit osynligt i samhällsdebatten [2]. Både äldre män och kvinnor utsätts för våld – i nära relationer,](https://img.pdfslide.tips/doc/110x75/5eb494f9d9b59313a226bcf9/blnader-och-silverhr-sitename-problemet-under-lng-tid-frblivit-osynligt.jpg)
