Bryssel Ia-förordningens undantag för skiljeförfarande1081409/FULLTEXT01.pdf · 2017-03-14 · 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser ... Relevanta

JURIDISKA INSTITUTIONENStockholms universitet

Bryssel Ia-förordningens undantag för

skiljeförfarande- en analys av dess tolkning, tillämpning och

tillkortakommanden

Niklas Jansson

Examensarbete i internationell privaträtt, 30 hp Examinator: Patrik Schöldström Stockholm, Höstterminen 2016

Definitioner och förkortningar

Bryssel I-förordningen Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område

Bryssel Ia-förordningen Europaparlamentets och Rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (omarbetning)

Brysselkonventionen 1968 års Brysselkonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (konsoliderad version)

Brysselreglerna/Brysselsystemet Bryssel I-förordningen, Bryssel Ia-förordningen och Brysselkonventionen

EEG Europeiska ekonomiska gemenskapen

EU Europeiska unionen

EU-domstolen Europeiska unionens domstol

EUT Europeiska unionens officiella tidning

Kommissionen Europeiska kommissionen

LSF Lag (1999:116) om skiljeförfarande

Luganokonventionen Konventionen den 30 oktober 2007 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område

Modellagen UNCITRAL Model Law on Internat ional Commercial Arbitration 1985 with Amendments as Adopted in 2006

New York-konventionen Convention on the Recognition and Enforcement of Foreign Arbitral Awards (New York, 1958)

Prop. Proposition

Rom I-förordningen Europaparlamentets och Rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I)

SOU Statens offentliga utredningar

http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/AUTO/?uri=celex:32001R0044

Abstract Within the European Union, the so called Brussels I Regulation (the ”Regulation) determines

the national courts’ jurisdiction and the recognition and enforcement of judgements in civil

and commercial matters. The Regulation excludes arbitration in its article 1(2)(d) and is the-

refore only applicable in regards to court proceedings and court judgements. Regarding ar-

bitration, national law is instead applied. When it comes to the recognition and enforcement

of foreign arbitral awards, most national laws are based on the so called New York Conven-

tion. This convention has been immensely popular with as many as 156 signatories to date.

The global impact of the New York Convention has been the driving force towards a judicial

system of international commercial arbitration.

This paper aims to analyse the interpretation and application of the Regulation’s exclusion of

arbitration. Relevant law which forms the context for the arbitration exception is presented.

The main chapter critically reviews the Regulation’s recital 12, which was inserted in the

2012 version to further explain the arbitration exception, as well as case law from the Eu-

ropean Court of Justice where the court have interpreted the arbitration exception. Even

though the purpose of the recital is clarification, the impact of it is still uncertain. None of the

cases brought to the European Court of Justice has involved a dispute where the 2012 Brus-

sels I Regulation was applicable. Instead, the case law featured in this paper concerns the ar-

bitration exception as it was regulated in previous Brussels regulations without the recital.

Furthermore, the interpretation of the arbitration exception is unclear because of the vague

wording of the recital. An argument could be made that the recital does nothing to solve the

main problem caused by the split between court proceedings and arbitration proceedings in

this context, namely parallell proceedings and potentially conflicting judgements/awards.

This problem can find a solution by partially regulate arbitration proceedings within the Re-

gulation. A lis pendens rule, similar to the one regarding choice of court agreements, could be

implemented. Strong opposition from the arbitration community has made this proposition

impossible. The fear from the arbitration community of European law having a negative im-

pact might, however, be unjustified.

1. Inledning 2 1.1. Bakgrund 2

1.2 Syfte och frågeställningar 3

1.3 Metod och material 4

1.4 Avgränsningar 5

2. Relevanta regler inom den internationella skiljemannarätten 8 2.1 Allmänt 8

2.2 Internationellt skiljeförfarande och utländsk skiljedom 9

2.3 Erkännande och verkställighet av skiljeavtal och skiljedomar 11 2.3.1 Prövningen av skiljeavtals giltighet/tillämplighet 11

2.3.2 Grunderna för att hindra erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar 12

2.4 Sammanfattning 13

3. Relevanta regler inom Brysselsystemet 14 3.1 Allmänt 14

3.2 Lis pendens enligt Bryssel Ia-förordningen 15 3.2.1 Allmänt 15

3.2.2 Gällande prorogationsavtal 15

3.3 Erkännande och verkställighet av domstolsdomar från annan medlemsstat 17 3.3.1 Allmänt 17

3.3.2 Grunderna för att hindra erkännande och verkställighet av domstolsdomar från annan medlemsstat 18


4. Brysselsystemets relation till skiljeförfaranden 20 4.1 Allmänt 20

4.1.1 Nuvarande reglering 20

4.1.2 Processen fram till den nuvarande regleringen 24

4.2 EU-domstolens tolkning av undantaget för skiljeförfarande 28 4.2.1 Allmänt 28

4.2.2 C-190/89 Marc Rich 28

4.2.3 C-391/95 Van Uden 32

4.2.4 C-185/07 West Tankers 35

4.2.5 C-536/13 Gazprom 41


5. Utökad EU-reglering av skiljeförfarande och skiljedomar 46 5.1 Allmänt 46

5.2 Parallella förfaranden och motstridiga utgångar 47

5.3 Ömsesidigt förtroende mellan domstolsprocessen och skiljeförfarandet 52

5.4 Avslutande kommentar 54

Källförteckning 56 Litteratur 56

Elektroniskt 59

Offentligt tryck 59

Rättsfall 60

1. Inledning

1.1. Bakgrund

Den internationella privaträtten hanterar tvister som på något sätt rör sig över statsgränser.

Området i sig brukar sammanfattningsvis beskrivas som ett svar på tre grundläggande frågor:

1. Vilken domstol är behörig att pröva tvisten?

2. Vilket lands lag ska gälla när domstolen prövar tvisten?

3. Hur kan en dom som meddelats i ett land, erkännas och verkställas i ett annat land?

Inom EU ger den s.k. Bryssel Ia-förordningen svar på den första och tredje frågan ovan avse-

ende mål och domar på privaträttens område. Denna förordning fyller en mängd syften som

sammanfattningsvis berör den fria rörligheten för domstolsdomar på privaträttens område,

förutsebarhet och rättssäkerhet, stabil administrativ grund för tvistlösning, minimering av ris-

ken för parallella förfaranden samt ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaternas rättsord-

ningar. 1

När det gäller internationella tvister vid domstol mellan kommersiella parter, kommer Bryssel

Ia-förordningen därmed att bestämma vilket EU-lands domstol parterna ska vända sig till

med sin stämningsansökan och hur den vinnande parten kan använda sig av domen i ett annat

EU-land. Att lösa sin tvist genom ett domstolsförfarande är förmodligen det som de allra fles-

ta intuitivt tänker sig i första hand. Domstolsprocess är dock inte den enda tvistlösningsmetod

som parterna har till hands.

Skiljeförfarande är den tvistlösningsmetod som på en global nivå föredras av kommersiella

parter, d.v.s. normalt inte privatpersoner eller statliga organ i deras offentliga verksamhet. 2

Svaren på varför kommersiella parter föredrar skiljeförfarande ser olika ut beroende på om

det är ett nationellt skiljeförfarande kontra ett internationellt sådant, även om fördelarna över-

Magnus i Magnus & Mankowski (2016) s. 10.1

2015 International Arbitration Survey s. 5, där 56 % av de tillfrågade föredrog internationellt skiljeförfarande 2

och 34 % föredrog internationellt skiljeförfarande tillsammans med någon annan alternativ tvistlösningsmetod (exempelvis medling) och Born (2014) s. 1 ff.

!2

ensstämmer i mångt och mycket. Det som brukar betonas i ett nationellt skiljeförfarande är 3

snabbhet, sekretess, flexibilitet och möjlighet att tillföra skiljenämnden särskild expertis. När 4

det kommer till skiljeförfarande på en internationell nivå framhävs istället verkställighet,

undvikande av särskilda rättssystem/nationella domstolar, flexibilitet och möjligheten att väl-

ja skiljenämndens ledamöter. 5

I Bryssel Ia-förordningens artikel 1 specificeras tillämpningsområdet på ett negativt sätt ge-

nom att räkna upp vilka områden som inte omfattas. Enligt artikel 1(2)(d) är förordningen

inte tillämplig på skiljeförfaranden. Detta innebär på en grundläggande nivå att förordningens

behörighetsregler inte gäller för skiljenämnder och att en skiljedom inte erkänns och verk-

ställs med hjälp av förordningens regler. Skiljeförfaranden regleras istället av nationell rätt

eftersom EU-rätten inte är tillämplig. Behörighetsregeln inom skiljemannarätten är relativt

enkel, i vart fall att förstå: skiljenämnden är behörig om parterna avtalat om det. Skilje6 -

nämndens behörighet grundar sig därmed på ett skiljeavtal. Gällande erkännande och verk-

ställighet av utländska skiljedomar är det den s.k. New York-konventionen som ligger till

grund för nationell rätt; denna globala konvention har ett stort antal anslutna stater och det

råder konsensus om att den fungerar väl.

Hur kan det då finnas en problematik? Om Bryssel Ia-förordningen endast omfattar dom-

stolsprocesser medan skiljeförfaranden har ett eget fungerande och effektivt system, borde

inte de båda tvistlösningsmetoderna leva i separata världar? I och med dessa frågor kan det

antas att kopplingen däremellan inte är så kategorisk som den kan ge sken av. Denna uppsats

ämnar att analysera denna relation.

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att utreda hur Bryssel Ia-förordningens undantag för skiljeförfa-

rande tolkas och tillämpas samt analysera hur effektiv den nuvarande regleringen är. Vissa

Lindskog (2016) avsnitt 2.5.2.3

Ibid., Heuman (1999) s. 27 ff., Hanqvist (1998) s. 111 f., prop. 1998/99:35 s. 39 ff. och SOU 2015:37.4

2015 International Arbitration Survey s. 6, Born (2014) s. 73 ff., Blackaby, Partasides, Redfern & Hunter 5

(2015) s. 1-70 avsnitt 1.97-1.107.

LSF 1 § och Modellagens artikel 7.6

!3

bakomliggande regler inom den internationella skiljemannarätten och Bryssel Ia-förordning-

en behandlas för att kontextualisera och ge en förståelse för problematiken. De problem som

kan urskiljas vid tolkningen och tillämpningen av undantaget för skiljeförfarande tillhör i sto-

ra drag följande tre kategorier: (i) domstolsprocesser och domstolsdomar som berör skiljeför-

faranden, (ii) parallella förfaranden, motstridiga utgångar och torpedostrategier samt (iii) EU-

reglering kontra global reglering. De frågeställningar som framförallt kommer försöka besva-

ras är därmed:

1. Har den nuvarande Bryssel Ia-förordningen förändrat relationen till skiljeförfaranden

och i så fall på vilket sätt?

2. Hur har Brysselreglernas undantag för skiljeförfarande tolkats av EU-domstolen?

3. Är den nuvarande regleringen tillfredställande? Vilka problem är ännu olösta och vad

är anledningen till att de är olösta?

1.3 Metod och material

Arbetet har framförallt präglats av en rättsanalytisk metod. Uppgiften som uppsatsen för-

hoppningsvis utför är därmed inte att dogmatiskt fastställa vad gällande rätt är utan istället att

analysera en relation mellan en tvistlösningsmetod/del av processrätten och en EU-reglering.

Mer specifikt syftar analysen till att belysa hur denna relation är uppbyggd. Den gällande re-

gleringen har kritiskt granskats och realistiska alternativ har undersökts. Metoden är även

rättsanalytisk på så sätt analysen sker fritt; rättspolitiska och komparativa inslag finns exem-

pelvis gällande frågor om bl.a. påverkan på skiljeförfarandet som exportvara, skiljeförfaran-

dets popularitet och effektivitet. Dessutom är merparten av den doktrin som används ut-

ländsk.

Det finns vissa specifika aspekter i denna uppsats gällande materialet som behöver utvecklas.

För det första hänvisas det i relativt stor grad till olika rapporter. De flesta av dessa fungerar

på liknande sätt som de svenska förarbetena, där EU-domstolen i hög grad hänvisar till dem

och på så sätt underbygger sina resonemang. Dessa kan alltså ses som officiella lagkommen-

tarer, publicerade i EUT, och har därmed högt rättskällevärde. En annan typ av rapport är den

s.k. Heidelbergrapporten. Den är ingen lagkommentar per se utan istället en analys av hur

!4

pass tillräcklig och effektiv den dåvarande regleringen var. Rapporten är mycket omfattande

och gjordes på beställning av Kommissionen. 7

För det andra bör en aspekt av den nuvarande regleringen kommenteras: vad har en ingress-

punkt för rättskällevärde? Den stora nyheten i och med Bryssel Ia-förordningen i kontexten

för denna uppsats, är nämligen ingresspunkt 12. EU-domstolen har utvecklat ett antal princi-

per gällande ingresspunkternas betydelse. En ingresspunkt kan aldrig begränsa en rättighet

som anges i artiklarna och inte heller ge en rättighet som inte klart framgår. Ingresspunkterna 8

kan dock användas som tolkningshjälp vid bedömning av en artikels omfattning, om denna är

oklar. 9

Den tredje och sista aspekten som ska kommenteras är förhållandet mellan Brysselkonven-

tionen, Bryssel I-förordningen och den nuvarande Bryssel Ia-förordningen. Den praxis som

analyseras från EU-domstolen i denna uppsats avser endast tolkningen av Brysselkonventio-

nen och Bryssel I-förordningen. Brysselkonventionen tillhör inte EU-rätten i snäv mening,

men EU-domstolen gavs behörighet att tolka denna enligt ett särskilt protokoll. Gällande de 10

artiklar där ingen förändring har skett så behåller EU-domstolens tolkningar avseende Brys-

selkonventionen och Bryssel I-förordningen sitt prejudikatvärde i sin helhet, vilket är till viss

grad sant gällande skiljeförfarandeundantaget. 11

1.4 Avgränsningar

Även om uttryck såsom ”Brysselreglerna” och ”Brysselsystemet” används på vissa ställen i

denna uppsats, så är utgångspunkten för analysen inte att jämföra skiljeförfarande med alla de

EU-regleringar där det nämns. Det är endast Bryssel Ia-förordningen, och i viss grad dess fö-

regångare, som behandlas. Den nuvarande Luganokonventionen (och dess tidigare versioner)

Heidelbergrapporten (2007) s. 4 ff.7

C-162/97 Brottmål mot Gunnar Nilsson, Per Olov Hagelgren och Solweig Arrborn p. 54 och C-308/97 8

Giuseppe Manfredi mot Regione Puglia p. 30.

C-288/97 Consorzio fra i Caseifici dell'Altopiano di Asiago mot Regione Veneto p. 23.9

Protocol (1971) och Bogdan (2014) s. 101.10

Ibid s. 102.11

!5

har likalydande undantag för skiljeförfarande i artikel 1(2)(d). Luganokonventionen kom12 -

mer inte att behandlas uttryckligt, men tolkningen och tillämpningen av bestämmelserna an-

ses traditionellt överensstämma med Bryssel Ia-förordningen även om EU-domstolen inte har

behörighet att tolka denna konvention. Det anges även i ingresspunkt 4 till Luganokonven13 -

tionen att konventionens bestämmelser bör anpassas till bestämmelserna i Bryssel I-förord-

ningen; förmodligen är alltså en ny Luganokonventionen anpassad till Bryssel Ia-förordning-

en att vänta.

Ett annat exempel på ämnets specificering gällande relationen mellan EU-reglering och skil-

jemannarätt är att Rom I-förordningen inte kommer behandlas överhuvudtaget. Denna för-

ordning behandlar tillämplig lag för avtalsförpliktelser och undantar bl.a. skiljeavtal i artikel

1(2)(e). Analysens utgångspunkt gäller därmed skiljeförfarande som processform, till viss del

som institut, och inte lagkonflikter vid tolkningen eller tillämpningen av ett skiljeavtal.

Med hänsyn till att den internationella privaträtten endast blir aktuell när en statsgräns korsas,

är det också naturligt att fokus gällande skiljemannarätten är internationell. Det finns en na-

tionell kontext där det på sina ställen hänvisas till den svenska regleringen. Tyngdpunkten

vilar dock på de internationella instrument som ligger till grund för nationell rätt, och det är i

de sammanhangen som New York-konventionen och Modellagen blir relevanta. Ett resultat

av detta internationella fokus är att svenska källor endast utgör en del av hänvisningarna. En

annan närliggande avgränsning är att de tvister som avses framförallt är mellan kommersiella

parter.

Slutligen är det på sin plats att nämna något om kapitel 2 och 3 i denna uppsats. Syftet med

dessa kapitel är inte att ge en komplett bakgrund till den gällande regleringen. Det som istäl-

let framhävs är specifika delar inom den internationella skiljemannarätten och EU-rätten som

har direkt koppling till de frågeställningar som denna uppsats ämnar att besvara. Urvalet i

dessa kapitel är inte godtyckligt utan de koncept och regleringar som beskrivs genomsyrar

Konventionen behandlar samma sakområde som Bryssel Ia-förordningen och gäller gentemot Schweiz, Norge 12

och Island.

Bogdan (2014) s. 102.13

!6

sedan den vidare analysen i kapitel 4 och 5. För att helt förstå den kritiska ansats som kapitel

4 och 5 har, är det enligt min mening nödvändigt för läsaren att ha denna bakgrundskunskap.

!7

2. Relevanta regler inom den internationella skiljemannarätten

2.1 Allmänt

Grundpelaren för den internationella skiljemannarätten är New York-konventionen. Det är

förmodligen ingen överdrift att beskriva denna konvention som det internationella instrument

som rönt störst framgång inom den kommersiella sfären. Konventionen har sin grund i en 14

reaktion på den då gällande regleringen som ansågs vara otillräcklig; de ursprungliga och hu-

vudsakliga syftena var därmed effektivisering och förenkling. Ett tydligt bevis på det sist15 -

nämnda är det faktum att konventionen i sin helhet endast upptar några sidor. Sedan 1958, då

texten framlades genom förarbete av Internationella handelskammaren och FN:s ekonomiska

och sociala råd, har 156 stater anslutit till konventionen. Sverige skrev under New York-16

konventionen redan samma år medan ratifikationen skedde först 1972 med följande ändringar

av då gällande lag (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar. I den nuvarande 17

LSF återfinns bestämmelser som speglar New York-konventionen, men också andra komplet-

terande bestämmelser, i det avslutande kapitlet om erkännande och verkställighet av utländsk

skiljedom m.m. 18

Ett annat centralt juridiskt instrument som bör nämnas är Modellagen. Medan New York-

konventionen anses vara grunden för erkännande och verkställighet inom den internationella

skiljemannarätten, så har denna modellag kallats ”the single most important legislative in-

strument in the field of international commercial arbitration”. Modellagen är en mer kom19 -

plett ”reglering” som stater kan använda som mall för sina egna nationella skiljeförfarandela-

gar. Den är inte bindande för stater utan de kan välja de lösningar de vill, även om avväg-

ningarna i Modellagen utgår från att den antas i sin helhet. Med andra ord är det alltså inte

bara erkännande och verkställighet som behandlas utan hela skiljeförfarandeprocessen som

Se bl.a. Born (2014) s. 102 ff. och Blackaby, Partasides, Redfern & Hunter (2015) s. 605-662 avsnitt 11.40.14

van den Berg (1981) s. 6 ff. Den tidigare regleringen var ett Genèveprotokoll om skiljeklausuler från 1923 och 15

en Genèvekonvention om verkställighet av utländska skiljedomar från 1927.

New York-konventionens status på UNCITRAL:s hemsida.16

SÖ 1972:1.17

LSF 52-60 §§.18

Born (2015) s. 47.19

!8

sådan. Nationella lagar baserade på Modellagen finns idag i 72 stater. Modellagen ligger 20

inte direkt till grund för LSF, även om den har haft och kommer att ha stor betydelse vid ut-

formningen av enskilda bestämmelser. Modellagen var från början ämnad som ett komple21 -

ment till New York-konventionen och bekräftar på så sätt den senares framgång. 22

De huvudsakliga målen som New York-konventionen ämnar att uppnå är två: (i) att giltiga

skiljeavtal upprätthålls och (ii) att giltiga skiljedomar verkställs på en internationell nivå. 23

2.2 Internationellt skiljeförfarande och utländsk skiljedom

Bakomliggande de uttalade målen för New York-konventionen finns idén om att stater inte

ska diskriminera utländska skiljedomar. Utgångspunkten är därmed att erkännande och verk-

ställighet av utländska skiljedomar ska ske enligt samma förutsättningar som för inhemska

skiljedomar. För förståelsen är det därför viktigt att definiera vad som menas med en ”ut-

ländsk” skiljedom. En definition finns i New York-konventionens artikel I, nämligen att det

handlar om en skiljedom som har utfärdats i ett annat territorium än det där erkännande och/

eller verkställighet söks. Detta för dock tankarna till en fysisk plats, där exempelvis skilje-

nämnden befinner sig när skiljedomen meddelas eller där förhandlingen ägde rum. Vad som

istället menas är skiljeförfarandets säte; detta är avgörande för huruvida skiljedomen ska an-

ses vara inhemsk eller utländsk. Innan detta uttryck förklaras ska kopplingen mellan den ut-

ländska skiljedomen och internationellt skiljeförfarande analyseras.

Givetvis finns det ett samband mellan ett internationellt skiljeförfarande och en utländsk skil-

jedom. Sambandet är dock inte så att det förstnämnda alltid leder till det sistnämnda. Vad 24

den internationella aspekten i detta sammanhang till viss del innebär innebär är det som i sin

tur gör den internationella privaträtten relevant, med andra ord det som gör Bryssel Ia-förord-

ningen och New York-konventionen relevanta. Inom den internationella privaträtten utgår

analysen normalt sett från ett internationellt perspektiv i kontrast till ett nationellt system;

Modellagens status på UNCITRAL:s hemsida.20

SOU 2015:37 s. 85 ff.21

Born (2015) s. 49.22

Paulsson (2016) s. 1 f.23

van den Berg (1981) s. 17 ff.24

!9

utan det internationella uppstår det vanligtvis ingen diskussion om lagval. För skiljemanna25 -

rättens del är den största konsekvensen av detta frågan huruvida en specifik reglering ska an-

vändas eller inte i det enskilda fallet. Ett exempel skulle kunna vara frågan om när New 26

York-konventionen kontra den inhemska regleringen ska tillämpas. 27

En annan aspekt på det internationella perspektivet är att se det mer konkret; det är helt enkelt

en benämning på skiljeförfaranden som på något sätt överskrider gränser. Sådant förfarande

kan också kallas transnationellt, vilket möjligtvis är mer passande i detta sammanhang. En 28

definition av ett internationellt skiljeförfarande kan hittas i Modellagens artikel 1, där fyra

alternativa kriterier uppställs. Viktigt är att påpeka att ett skiljeförfarande kan ses som inter-

nationellt trots att det handlar om en tvist mellan två svenska parter. 29

Som i detta avsnitt inledningsvis konstaterades så är skiljeförfarandets säte avgörande för en

skiljedoms ”nationalitet”. Vad menas då med detta uttryck? I LSF används uttrycket ”platsen

för förfarandet” (se bl.a. 22 och 52 §§), vilket var en ny terminologi jämfört med tidigare. In-

nan den nuvarande lagen kom till tillämpades olika lagar för svenskt skiljeförfarande och ut-

ländska skiljeavtal/skiljedomar, där det istället talades om var skiljeförfarandet skulle ”äga

rum”. Båda dessa uttryckssätt är dock missvisande. Vad det egentligen handlar om är inte 30

någon geografisk plats, utan ett juridiskt-tekniskt begrepp som det knyts vissa rättsverkningar

till. I utredningen från förra året, vars syfte var att modernisera LSF, föreslås det bl.a. att 31

uttrycket ”platsen för förfarandet” ska ändras till ”skiljeförfarandets säte” i enlighet med in-

ternationellt vedertagen terminologi. Bestämmandet av platsen för förfarandet/skiljeförfa32 -

Bogdan (2014) s. 20.25

Gaillard & Savage (red.) (1999) s. 45 ff.26

Se Utsökningsbalken (1981:774) 3:15-18 som behandlar svenska skiljedomar som exekutionstitlar.27

Blackaby, Partasides, Redfern & Hunter (2015) s. 1-70 avsnitt 1.19-26.28

Jfr Hobér (2016) kommentaren till 48 § not 190, där uttrycket ”internationell anknytning” diskuteras.29

Se exempelvis 1 § lag (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar där utländskt skiljeavtal definieras 30

som när skiljeförfarandet ”skall äga rum utom riket”.

Lindskog (2016) kommentaren till 22 § avsnitt 3.31

2015:37 s. 89 ff. och 178 f.32

!10

randets säte hindrar med andra ord inte att exempelvis förhandling, förhör, överläggning

o.s.v. kan ske på olika geografiska orter. 33

2.3 Erkännande och verkställighet av skiljeavtal och skiljedomar

2.3.1 Prövningen av skiljeavtals giltighet/tillämplighet

New York-konventionen behandlar, det officiella namnet till trots, inte bara erkännande och

verkställighet av utländska skiljedomar utan förpliktar även de anslutna parterna att erkänna

giltiga skiljeavtal. Detta sker främst genom mekaniken i artikel II(3) där det anges att en 34

domstol ska hänvisa parterna till skiljeförfarande förutsatt att en av parterna åberopar ett skil-

jeavtal och domstolen finner att skiljeavtalet är giltigt och tillämpligt.

Även om skiljeavtalet i sig definieras i New York-konventionens artikel II, specificeras inte

vilka typer av skiljeavtal som faller in under definitionen. Med en analogi av artikel I, kan

skiljeavtalen som omfattas i vart fall anses vara de som resulterar i en utländsk skiljedom. 35

Förmodligen omfattar dock artikel II en bredare kategori av skiljeavtal, inklusive sådana som

resulterar i en inhemsk skiljedom. Eftersom det genomgående tillämpningsområdet för New 36

York-konventionen är internationella skiljeförfaranden kan det hävdas att artikel II omfattar

alla skiljeavtal som har en internationell ”karaktär”. 37

Hur prövas då giltigheten/tillämpligheten av dessa internationella skiljeavtal? Vilken behö-

righet har domstolen kontra skiljenämnden gällande denna fråga? En grundläggande doktrin

inom skiljemannarätten är Kompetenz-Kompetenz, eller compétence-compétence. Kortfattat

beskrivet innebär doktrinen att skiljenämnden har behörighet att pröva sin egen behörighet. 38

Principen kommer till uttryck i LSF 2 §. Detta innebär att skiljenämnden som utgångspunkt

har att pröva skiljeavtalets giltighet/tillämplighet, eftersom det är just detta som grundar dess

Prop. 1998/99:35 s. 112 f.33

Se artikel II(1)-(2). Detta återspeglas på ett tydligare sätt i förslaget till en uppdaterad New York-konvention 34

som författats av en framstående författare på området, se van den Berg (2009).

van den Berg (1981) s. 57 ff. 35

Born (2014) s. 345.36

Born (2014) s. 314 och van den Berg (1981) s. 63 ff.37

Born (2014) s. 1046 f.38

!11

behörighet. Vad artikel II(3) i New York-konventionen dock visar, och som också kommer till

uttryck i LSF 2 § 1 st. 2 men. samt Modellagens artikel 16(3), är att domstolen också har

möjlighet att pröva skiljeavtalets giltighet/tillämplighet (och därmed skiljenämndens behörig-

het).

2.3.2 Grunderna för att hindra erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar

Prövningen av huruvida verkställighet ska ske eller inte bedrivs genom ett särskilt exekvatur-

förfarande som inleds i Svea hovrätt, se LSF 56-59 §§. Denna prövning omfattar dock en39 -

dast den utländska skiljedomens status som exekutionstitel vilket då innefattar prövningen

om något av hindren i 54-55 §§ (som motsvarar New York-konventionens artikel V) förelig-

ger. När det gäller endast erkännande av en utländsk skiljedom aktualiseras inget exekvatur40 -

förfarande, 56 § 1 st. e contrario. Istället prövas detta i den process där fråga om erkännande

kommer upp, vilket dock oftast är ett verkställighetsärende. 41

Grunderna för hinder mot erkännande och verkställighet i New York-konventionens artikel V

kan indelas i två grupper: i) de som måste åberopas och bevisas och ii) de som domstolen ex

officio kan ta upp. Viktigt att påpeka i sammanhanget är att domstolen som prövar frågan all-

tid har en diskretionär rätt att erkänna eller verkställa en skiljedom, även om någon av grun-

derna anses föreligga. Detta kommer till uttryck i inledningen av artikel V där det anges att

erkännande och verkställighet ”may be refused”. En grundlig genomgång av hindren faller 42

inte inom ramen för denna uppsats, men de kommer ändå presenteras. Grunderna som måste

åberopas och bevisas av motparten till den sökande för att hindra erkännande och verkställig-

het av en utländsk skiljedom, är fem: (i) att skiljeavtalet av någon anledning är ogiltigt, (ii) att

motparten till den sökande inte har blivit underrättad i vederbörlig ordning om tillsättandet av

skiljenämnden eller om själva skiljeförfarandet, (iii) att skiljenämnden har överskridit sitt

uppdrag, med andra ord att den inte har agerat i enlighet med parternas skiljeavtal, (iv) att

Jfr Hobér (2016) kommentaren till 56 § not 221, där författaren menar att NJA 1933 s. 649 innebär att detta 39

exekvaturförfarande inte är exklusivt utan talan kan anhängiggöras i underrätt på grundval av utländsk skilje-dom.

Lindskog (2016) kommentaren till 53 § avsnitt 3.4 och 4.2 samt kommentaren till 56 § avsnitt 3.1.40

Lindskog (2016) kommentaren till avsnittsindelning till 52-60 §§ avsnitt 1.1.4.41

Detta är inte lika tydligt i LSF där det anges att om något av hindren föreligger så ”erkänns och verkställs 42

inte” den utländska skiljedomen, se 54-55 §§.

!12

skiljenämndens sammansättning eller handläggningen i sig varit oriktig och (v) att skiljedo-

men ännu inte är bindande för parterna eller att skiljedomen undanröjts av en kompetent

myndighet. Grunderna som kan tillämpas av domstolen ex officio är endast två: (i) att skilje-

domen avser en fråga som enligt erkännande-/verkställighetslandets rättsordning inte får av-

göras av skiljenämnd; det kallas även då att tvisten inte är skiljedomsmässig och (ii) att er-

kännande eller verkställighet av skiljedomen skulle strida mot erkännande-/verkställighets-

landets (internationella) public policy.

2.4 Sammanfattning

New York-konventionen förpliktar parterna att erkänna internationella skiljeavtal. Ett skil-

jeavtals giltighet/tillämplighet kan prövas av både domstol och skiljenämnd. Om en sådan

prövning leder till att skiljenämnden är behörig, kommer skiljeförfarandet resultera i en skil-

jedom som kan verkställas i enlighet med New York-konventionens regler. Det är alltså klart

att Bryssel Ia-förordningens regler gällande erkännande och verkställighet inte ska tillämpas

på skiljedomar.

Det är framförallt den nämnda fördelningen av behörighetsprövningen, och utgången av den-

samma, som har orsakat störst problem i relation till Bryssel Ia-förordningens undantag för

skiljeförfarande. Omfattas en domstolsprövning av ett skiljeavtals giltighet/tillämplighet av

Bryssel Ia-förordningen? Omfattas en domstolsdom, som innehåller en sådan behörighets-

prövning av Bryssel Ia-förordningen? En domstolsdom som förklarar en skiljedom verkställ-

bar, ska denna omfattas av Bryssel Ia-förordningens erkännande-/verkställighetsregler eller

New York-konventionens? Mer om bl.a. detta i kapitel 4 och 5 nedan. 43

NJA 2005 s. 642, där förstnämnda alternativet valdes. Se Pålsson (2008) för kritik mot en sådan ordning.43

!13

3. Relevanta regler inom Brysselsystemet

3.1 Allmänt

Utvecklingen med att samordna regler inom EU (dåvarande EEG) gällande de nationella

domstolarnas behörighet samt erkännande och verkställighet av domar på privaträttens områ-

de, inleddes med Brysselkonventionen från 1968. I mars 2002 ersattes Brysselkonventionen 44

av Bryssel I-förordningen, som i sin tur ersattes av Bryssel Ia-förordningen i januari 2015.

EU-förordningarna bygger båda i grunden på Brysselkonventionen, därmed bibehåller de

flesta prejudikat från EU-domstolen gällande Brysselkonventionen sin betydelse för förord-

ningarnas tolkning. 45

Principen om ömsesidigt förtroende mellan de nationella domstolarna är av central betydelse

för Bryssel Ia-förordningen i allmänhet och för EU-domstolens tolkning av Bryssel Ia-för46 -

ordningens undantag för skiljeförfarande i synnerhet. Denna princip är grundläggande för 47

den fria rörligheten av domstolsdomar som Brysselreglerna strävar efter och förstärker på så

sätt denna rörlighet. Vad som menas med ömsesidigt förtroende kan ses ur två perspektiv: 48

det förtroende som eftersträvas på ett politiskt plan och det förtroende som kommer till ut-

tryck i EU-domstolens praxis. Den politiska aspekten av de nationella domstolarnas ömsesi-

diga förtroende för varandra syftar till att avskaffa alla typer av exekvaturförfaranden. EU-49

domstolen har tillämpat principen inom ramen för huruvida en domstolsdom ska vägras er-

kännande och verkställighet enligt Bryssel Ia-förordningens tredje avsnitt. 50

Jenard (1979) s. 3 ff. och Magnus i Magnus & Mankowski (2016) s. 18.44

Bogdan (2014) s.102 och Magnus i Magnus & Mankowski (2016) s. 25.45

Van Castler (2016) s. 26 ff.46

Detta framgår av EU-domstolens motiveringar i den praxis som redovisas i kapitel 4.47

Heidelbergrapporten (2007) s. 241.48

Ibid s. 242.49

Ibid.50

!14

3.2 Lis pendens enligt Bryssel Ia-förordningen

3.2.1 Allmänt

Huvudregeln enligt Bryssel Ia-förordningens domsrättsregler är att domstolen där svaranden

har sitt hemvist är behörig. Utöver denna allmänna behörighetsgrund innehåller Bryssel Ia-51

förordningen ett stort antal konkurrerande behörighetsgrunder som antingen är alternativa

(exempelvis uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser ) eller exklusiva (exempel52 -

vis där den fasta egendomen är belägen om talan avser sakrätt/nyttjanderätt i densamma ), 53

eller p.g.a. prorogationsavtal ). Ett resultat av Bryssel Ia-förordningens behörighetsregler är 54

att flera domstolar vara behöriga att höra samma talan. Reglerna kring lis pendens, Bryssel

Ia-förordningens avsnitt 9, har som syfte att lösa detta potentiella problem. 55

Lis pendens-regeln är förhållandevis klar. När en talan gällande samma sak, mellan samma

parter, inlämnas till domstolar i olika medlemsstater så ska varje domstol förutom den där

talan väcktes först, låta handläggningen av målet vila. Parallella förfaranden och potentiellt 56

motstridiga utgångar motverkas genom att ge företräde till den domstol där en process först

inleddes. Regeln att den domstol där talan inte väcktes först att vilandeförklara målet är 57

tvingande. När det kommer till olika käromål som inte uppfyller kriterierna om ”samma sak”

eller ”samma parter” finns en fakultativ regel i artikel 30, med samma betydelse gällande

tidsaspekt och vilandeförklaring. Det handlar då om käromål som har ett sådant samband med

varandra att gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika oförenliga domar,

se artikel 30(3).

3.2.2 Gällande prorogationsavtal

En nyhet med Bryssel Ia-förordningen är artikel 31(2)-(4). Artikel 31 behandlar situationen

när flera domstolar är exklusivt behöriga; huvudregeln är då att samma prioritetsregel som

Artikel 4.51

Artikel 7(1)(a).52

Artikel 24(1).53

Artikel 25.54

Det bakomliggande syftet är givetvis processekonomiskt, se Jenard (1979) s. 41 och Pålsson (2008) s. 241.55

Van Castler (2016) s. 175.56

Fentiman i Magnus & Mankowski (2016) s. 713 f.57

!15

beskrivits ovan ska gälla, d.v.s. där talan väckts först har företräde. I artikel 31(2) anges det

dock en annan prioritetsordning. Om parterna har ingått ett prorogationsavtal så ska varje

domstol låta handläggningen vila tills dess att den domstol som valts i prorogationsavtalet

förklarat sig obehörig. Det föreskrivs vidare i artikel 31(3) att om den i prorogationsavtalet

valda domstolen finner sig behörig så ska varje annan domstol avvisa talan. Den domstol som

har företräde när det gäller prorogationsavtal är alltså den som parterna har kommit överens

om; det spelar ingen roll om talan väckts först hos någon annan domstol. Syftet med denna

reglering är att tillmäta prorogationsavtal, och därmed den manifesterade partsautonomin,

”största möjliga verkan, inte minst på grund av deras praktiska betydelse i den internationella

handeln”. 58

Anledningen till denna förändring var framförallt EU-domstolens tolkning av lis pendens-

reglerna i förhållande till prorogationsavtal i mål C-116/02 Gasser. EU-domstolen uttalade 59

då följande gällande tillämpningen av artikel 21 Brysselkonventionen, nuvarande artikel 29 i

Bryssel Ia-förordningen: (i) att den domstol där talan väckts senare skulle vilandeförklara må-

let oavsett om denna hade behörighet enligt ett prorogationsavtal till dess att domstolen där

talan väcktes först förklarat sig obehörig, och (ii) att detta gäller oavsett om handläggningsti-

derna hos den domstol där talan först väcktes är orimligt långa. Denna tolkning av lis pen-

dens-reglerna öppnade i sin tur upp för otillbörliga processföringsmetoder, främst då att en

part väcker talan så snabbt som möjligt hos en domstol, i strid mot ett prorogationsavtal, i

syfte att förhala processen (den s.k. torpedostrategin). Dessutom hade anti-suit injunctions 60

som finns i engelsk rätt, d.v.s. föreläggande från domstol om att part inte får väcka talan al-

ternativt måste återta sin väckta talan under straffansvar, som kan förstärka ett prorogations-

avtals effekt, underkänts inom EU genom C-159/02 Turner. Genom införandet av artikel 61

31(2) upphävs därmed EU-domstolens tolkning i Gasser av lis pendens-regelns prioritet i för-

hållande till ett prorogationsavtal; företräde ges istället till prorogationsavtalet.

Kommissionens grönbok (2009) s. 5.58

C-116/02 Erich Gasser GmbH mot MISAT Srl. Kommissionens rapport (2009) s. 6, Dickinson (2009), Hess 59

(2011) s. 14 och Layton (2011) s. 14.

Ibid.60

C-159/02 Gregory Paul Turner mot Felix Fareed Ismail Grovit, Harada Ltd och Changepoint SA.61

!16

I samband med utredningen till den nuvarande Bryssel Ia-förordningen fördes dessutom dis-

kussioner om EU:s tillträde till Haagkonventionen om avtal om val av domstol från 2005. 62

EU undertecknade Haagkonventionen 2009 och den trädde i kraft i förhållande till EU under

hösten 2015, med efterföljande ändringar i svensk rätt. 2005 års Haagkonvention har inte 63

några direkt uttryckliga lis pendens-regler. Den indirekta betydelsen av behörighetsreglerna, 64

gällande valda och icke valda domstolar i ett prorogationsavtal, i artikel 5-6 innebär samma

lösning som Bryssel Ia-förordningen föreskriver. Företräde avseende domstolsbehörighet 65

ges alltså till den domstol som parterna har valt i sitt prorogationsavtal. 2005 års Haagkon-

vention ska fungera vid sidan om Bryssel Ia-förordningen och ska främja internationell han-

del samt bygger på grundtanken att prorogationsavtal ska respekteras. Konventionen inne66 -

håller även regler om erkännande och verkställighet av domar som bygger på domstolsbehö-

righet med stöd av ett prorogationsavtal. För närvarande är EU (och därmed indirekt dess

medlemsstater), USA, Mexiko, Singapore och Ukraina parter till konventionen.

3.3 Erkännande och verkställighet av domstolsdomar från annan medlems-

stat

3.3.1 Allmänt

Något som genomsyrar Bryssel Ia-förordningens regler om erkännande och verkställighet är

en liberal grundsyn, på många sätt lik den grundsyn som ligger bakom New York-konventio-

nen. Huvudprincipen är att en dom meddelad i en medlemsstat som faller inom Bryssel Ia-67

förordningens tillämpningsområde ska erkännas och verkställas automatiskt. Något särskilt 68

förfarande behövs alltså inte och gäller för både erkännande och verkställighet. Tidigare

krävdes ett exekvaturförfarande för att verkställighet skulle kunna ske. Detta innebär bl.a. att

Kommissionens rapport (2009) s. 6.62

Prop. 2014/15:93 s. 6 och ändringar av lag (2014:912) med kompletterande bestämmelser om domstols be63 -hörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden.


Hess (2011) s. 14.65

Prop. 2014/15:93 s. 9. Jfr med de uttalade syftena bakom New York-konventionen, se avsnitt 2.1 ovan.66

Pålsson (2008) s. 263.67

Bogdan (2014) s. 286 f. 68

!17

en domstolsdom från en medlemsstat får samma positiva och negativa rättskraft som i ur-

sprungslandet i alla andra medlemsstater. 69

Avskaffandet av exekvaturförfarandet var den största nyheten i Bryssel Ia-förordningen och

klassades som ambitiöst, men ändå pragmatiskt och logiskt. Det är dessutom en skillnad 70

från hur det fungerar gällande erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar enligt

New York-konventionen. Som beskrivits ovan krävs det ett exekvaturförfarande för att göra

en utländsk skiljedom verkställbar. 71

3.3.2 Grunderna för att hindra erkännande och verkställighet av domstolsdomar från annan

medlemsstat

Huvudreglerna gällande erkännande och verkställighet enligt Bryssel I-förordningen bygger

alltså i mångt och mycket på principen om ömsesidigt förtroende. Gränsen för detta förtroen-

de dras dock i och med de erkännande- och verkställighetshinder som uppräknas i artikel

45. Bestämmelserna är tvingande för domstolen: ”ska erkännande [och verkställighet] av en 72

dom vägras” [min kursivering]. Bevisbördan ligger, liksom enligt New York-konventionen,

på den part som vill hindra erkännande och/eller verkställighet. Den aktuella domen i en 73

hindersprövning får inte omprövas i sak enligt artikel 52.

Grunderna måste enligt texten åberopas av en part. Vägransgrunderna får även beaktas ex of-

ficio av domstolen men domstolen är inte skyldig att göra en sådan prövning. Det finns 74 75

totalt fem vägransgrunder enligt artikel 45: (i) att erkännande eller verkställighet uppenbart

strider mot grunderna för rättsordningen (public policy) i den medlemsstat där erkännande

eller verkställighet söks, (ii) att domen är en tredskodom eller en annan dom som har medde-

lats mot en svarande i dennes utevaro och svaranden inte har delgetts stämningsansökan eller

Ibid s. 286.69

Hess (2011) s. 7 ff., Dickinson (2011) s. 6 ff. och Layton (2011) s. 6 ff.70

Se avsnitt 2.3.2 ovan.71

Som gäller som verkställighetshinder enligt hänvisning i artikel 46.72

Jenard (1979) s. 43 och Franq i Magnus & Mankowski (2016) s. 872.73

Pålsson (2008) s. 272 och Franq i Magnus & Mankowski (2016) s. 870 f.74

Franq i Magnus & Mankowski (2016) s. 871 f.75

!18

motsvarande handling i tillräckligt god tid och på ett lämpligt sätt för att kunna förbereda sitt

svaromål, (iii) att domen är oförenlig med en domstolsdom som har meddelats samma parter i

den medlemsstat där erkännande och/eller verkställighet söks, (iv) att domen är oförenlig

med en dom som tidigare har meddelats i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland mellan

samma parter och rörande samma sak och (v) att domen är oförenlig med Bryssel Ia-förord-

ningens tvingande behörighetsregler gällande försäkringstvister, konsumenttvister, anställ-

ningstvister eller exklusiv behörighet (sistnämnda gäller alltså bl.a. i strid med ett proroga-

tionsavtal).

3.4 Sammanfattning

I enlighet med principen om ömsesidigt förtroende ska medlemsstaternas domstolar dels re-

spektera att varje nationell domstol har rätt att pröva sin egen behörighet, dels erkänna och

verkställa en dom från en annan medlemsstats domstol automatiskt. Den yttersta gränsen för

detta ömsesidiga förtroende är att Bryssel Ia-förordningen tillåter vissa grunder för att hindra

erkännande och verkställighet.

Ett resultat av ett processekonomiskt perspektiv, men även en logisk följd av varje domstols

rätt att pröva sin egen behörighet, är Bryssel Ia-förordningens regler om lis pendens. Ut-

gångspunkten är att den domstol där talan väcktes först har företräde och alla andra domstolar

ska vilandeförklara sina mål. Ett undantag från denna huvudregel aktualiseras när parterna

ingått ett prorogationsavtal, som har stora likheter med ett skiljeavtal, där istället prioritet ges

till den domstol som parterna valt i sitt avtal. Partsautonomin ges då företräde.

!19

4. Brysselsystemets relation till skiljeförfaranden

4.1 Allmänt

4.1.1 Nuvarande reglering

Det explicita förhållandet mellan Bryssel Ia-förordningen och skiljeförfaranden är förhållan-

devis entydigt; utgångspunkten är att det inte ska finnas en relation överhuvudtaget. I artikel

1(2)(d) anges kort och koncist att förordningen inte är tillämplig ”på skiljeförfaranden”. Frå-

gan är dock vad som menas med uttrycket ”skiljeförfaranden” i detta sammanhang. Givetvis

är det klart att Bryssel Ia-förordningen inte ska användas som verktyg för erkännande och

verkställighet av skiljedomar. Som tidigare beskrivits tillämpas då New York-konventionen

som den införlivats i nationell rätt. Undantaget för skiljeförfaranden äger dock tillämplighet i

fler situationer än i renodlade erkännande- eller verkställighetsprocesser.

I Bryssel Ia-förordningens ingress uppräknas ett visst antal beaktandeled och totalt 41 ingres-

spunkter (sistnämnda är förmodligen mer kända som whereas clauses). Ingresspunkt 12 är en

nyhet från tidigare Brysselregler och har som syfte att beskriva undantaget för skiljeförfaran-

den mer detaljerat:

”Denna förordning bör inte tillämpas på skiljeförfaranden. Ingenting i denna förordning bör hindra en med-lemsstats domstol, vid vilken talan väcks angående en fråga som omfattas av ett skiljeavtal mellan parterna, från att hänvisa parterna till skiljeförfarande eller att vilandeförklara eller avvisa talan eller undersöka om

skiljeavtalet är ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart i enlighet med deras nationella lagstiftning.

En dom från en medlemsstats domstol om huruvida ett skiljeavtal är ogiltigt, utan verkan eller ogenomför-

bart bör inte omfattas av denna förordnings bestämmelser om erkännande och verkställighet, oberoende av om domstolen avgjorde frågan som en huvudfråga eller som en incidensfråga.

Om en medlemsstats domstol, som är behörig enligt denna förordning eller enligt nationell rätt, däremot har

funnit att ett skiljeavtal är ogiltigt, utan verkan eller ogenomförbart, bör detta inte hindra domstolens dom rörande saken från att erkännas eller, i förekommande fall, verkställas i enlighet med denna förordning. Det-ta bör inte påverka behörigheten för medlemsstaternas domstolar att besluta om erkännande och verkställig-

het av skiljedomar i enlighet med konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar, antagen i New York den 10 juni 1958 (1958 års New York-konvention), som har företräde framför denna förordning.

!20

Denna förordning bör inte tillämpas på en talan eller ett förfarande som rör i synnerhet inrättandet av en skil-jenämnd, skiljemäns behörighet, genomförandet av ett skiljeförfarande eller någon annan aspekt av ett så-dant förfarande, och inte heller på någon talan eller någon dom som rör ogiltigförklaring, omprövning, över-klagande, erkännande eller verkställighet av en skiljedom.”

Det finns ett antal punkter som är värda att notera. Till att börja med använder sig texten ge-

nomgående av ett rådgivande språkbruk istället för tvingande. Detta är inte avgörande men är

ändå intressant då undantaget i sig använder sig av det absoluta uttrycket ”shall not”. Vidare 76

betonar det första stycket de nationella domstolarnas självständighet. Det anges att varje

domstol kan efter egen bedömning exempelvis avvisa mål p.g.a. att skiljeavtal föreligger mel-

lan parterna eller förklara det åberopade skiljeavtalet ogiltigt. Detta första stycke är inte sär-

skilt upplysande utan upprepar något som är allmänt accepterat, nämligen att domstolarna

kan göra en självständig bedömning av ett skiljeavtal; detta kan i sin tur anses härstamma

från New York-konventionen. Dessutom kan detta liknas vid en variant av principen om 77

ömsesidigt förtroende, i och med att varje nationell domstol har denna ”rätt” till självständig

bedömning. Stycket anger dock i slutet att den nationella lagstiftningen ska gälla, vilket gör

det klart att EU-rätt inte ska tillämpas beträffande denna fråga.

Det andra stycket föreskriver att Bryssel Ia-förordningens regler om erkännande och verkstäl-

lighet inte bör tillämpas på en domstolsdom där någon del av avgörandet avser huruvida ett

skiljeavtal är ogiltigt eller tillämpligt, oavsett om detta har varit själva saken i målet eller en

preliminärfråga. Detta understryker endast att en sådan dom inte bör erkännas eller verkstäl78 -

las i enlighet med Bryssel Ia-förordningen; relationen till andra regler som exempelvis lis

pendens klargörs inte. Att det framhävs att detta gäller oavsett om domstolen ”avgjorde frå-

gan som en huvudfråga eller som en incidensfråga” är ett resultat av EU-domstolens senaste

avgöranden i frågan (svenska översättningen borde dock använda ”preliminärfråga”

istället). Lösningen kan leda till motstridiga avgöranden, men den är möjligtvis så långt som 79

regleringen kan sträcka sig. Ett alternativ är att en domstols bedömning av ett skiljeavtals

Det rådgivande ”should” används i den engelska översättningen av ingresspunkt 12.76

Se bl.a. Lindskog (2016) kommentaren till 2 § avsnitt 5. Prövning av allmän domstol, Blackaby, Partasides, 77

Redfern & Hunter (2015) s. 415-440 och Hartley (2014) s. 858. Jfr RH 2010:75 där Luganokonventionen inte ansågs tillämplig på en negativ fastställelsetalan angående bundenhet av skiljeavtal.

Den svenska översättningen använder istället ”incidensfråga”78

Se mer nedan under avsnitt 4.2.79

!21

tillämplighet skulle få genomslag och bli bindande inom EU genom Bryssel Ia-förordningens

regler om erkännande av domar. Lösningen minskar parternas incitament att tävla om vem 80

som först får ett avgörande gällande ett skiljeavtals giltighet från en nationell domstol inom

EU. Denna del av domen kommer inte erkännas och/eller verkställas inom hela EU, men 81

frågan om skiljeavtalets giltighet/tillämplighet blir rättskraftigt avgjord i det specifika landet.

Det tredje stycket kan ses som en gardering mot regeln i andra stycket. Om en domstol be-

dömt skiljeavtalets giltighet/tillämplighet som preliminärfråga och slagit fast att det inte är

tillämpligt, kan den del av domen som avser huvudfrågan fortfarande erkännas och/eller

verkställas. Det understryks att tillämpligheten av New York-konventionen inte bör påverkas,

något som även upprepas i artikel 73(2). Detta stycke är förmodligen det mest intressanta ef-

tersom det visar att skiljeförfarandet inte ges kategoriskt företräde framför domstolsproces-

sen. Bara för att ett skiljeavtal är aktuellt i målet innebär det inte att den följande domen hind-

ras från att erkännas och verkställas i enlighet med Bryssel Ia-förordningen. 82

Sambandet mellan andra och tredje stycket kan förklaras på följande sätt. En dom vars sak-

fråga är huruvida ett skiljeavtal är giltigt eller tillämpligt, d.v.s. en fastställelsedom, erkänns

och verkställs inte enligt Bryssel Ia-förordningens regler. När det gäller en dom där ett skil-

jeavtals giltighet eller tillämplighet avgörs som en preliminärfråga, men själva sakfrågan är

någon annan, ska denna del av domen inte erkännas eller verkställas med hjälp av Bryssel Ia-

förordningen. Om domstolen har ett skiljeavtals giltighet eller tillämplighet som preliminär-

fråga och domstolen bedömer skiljeavtalet ogiltigt eller inte tillämpligt i det aktuella målet,

kan den del av domen som avgör sakfrågan erkännas och verkställas i enlighet med Bryssel

Ia-förordningen.

Slutligen innehåller det fjärde stycket en exemplifiering av vad undantaget för skiljeförfaran-

de ska anses innefatta (uppräkningen är i stort sett ett resultat av EU-domstolens tolkning av

artikel 1(2)(d)).

Fletcher (2015) under rubriken ”Recital 12 - what does it say?”.80

Erk (2014) s. 68.81

Hartley (2014) s. 858.82

!22

Det har framförts att artikel 1(2)(d) tillsammans med ingresspunkt 12 endast upprepar den

diskussion som uppkommit och bibehåller på så sätt osäkerheten kring det exakta tillämp-

ningsområdet för undantaget. En part som på något sätt vill obstruera processen har förmod83 -

ligen möjligheter till det beroende på hur den tolfte ingresspunktens andra och tredje stycken

tolkas. För att hårdra det i detta fall skulle det alltså innebära att en doms erkännande och

verkställighet enligt Bryssel Ia-förordningen, och även domstolens behörighet i sig, hindras

eller i vart fall fördröjs så länge det finns en anknytning till ett skiljeförfarande i det aktuella

målet. En annan kritik har varit att ingresspunkten visserligen gör det lättare att förhindra 84

s.k. taktisk processföring (där obstruktion är det enda syftet) men att det inte klargör en lös-

ning på det praktiska problemet med en domstolsdom och skiljedom som omfattar samma sak

med olika utgångar. På annat håll har den nuvarande regleringen accepterats för sitt mini85 -

malistiska angreppssätt; med andra ord är dess uttryckliga mål att bibehålla status quo med

förtydliganden och exemplifieringar är, inte optimalt, men så långt en EU-reglering kan

sträcka sig i nuläget. 86

En annan nyhet i Bryssel Ia-förordningen är artikel 73(2). Vad som uttrycks där är kort och

koncist att förordningen inte ska påverka tillämpningen av New York-konventionen. Samma

information ges, med ett annat ordval, i slutet av det tredje stycket i ingresspunkt 12. Den ex-

akta innebörden av denna artikel, och dess påverkan på tillämpningen av Bryssel Ia-förord-

ningen är dock något oklar. Det skulle kunna hävdas att artikeln, tillsammans med det tredje 87

stycket i ingresspunkt 12, innebär att om en skiljedom och en domstolsdom behandlar samma

sakfråga mellan samma parter, så ska skiljedomens erkännande och verkställighet enligt New

York-konventionen ges företräde. Detta är dock inte en rimlig tolkning. Vad regleringen 88 89

innebär är istället att New York-konventionen ska ges företräde, och därmed inte påverkas av

Se bl.a. Van Calster (2016) s. 59 f., Fletcher (2015) under rubriken ”Recital 12 - what does it say?”.83

Van Calster (2016) s. 59 f.84

Se bl.a. Erk (2014) s. 66 ff. och Fletcher (2015) under rubriken ”Recital 12 - what does it say?”85

Se bl.a. Hess (2012) s. 1109 ff., Camilleri (2013) s. 899 ff., Hartley (2014) 857 ff.86

Mankowski i Magnus & Mankowski (2016) s. 1098 f. 87

Erk (2014) s. 67 f.88

Dowers & Tang (2015) s. 141 och Mankowski i Magnus & Mankowski (2016) s. 1099.89

!23

Bryssel Ia-förordningen, när en tillämpning av den överlappar med Bryssel Ia-förordningens

tillämpningsområde. Därmed blir innebörden begränsad. Regleringen fyller endast ett syfte 90

när New York-konventionen och Bryssel Ia-förordningen är tillämpliga på samma gång, vil-

ket inte är ofta med tanke på undantaget för skiljeförfarande. New York-konventionen har 91

inte några bestämmelser gällande erkännande och verkställighet av en domstolsdom när par-

terna har ett skiljeavtal och Bryssel Ia-förordningen har inte några bestämmelser gällande

konflikt mellan en domstolsdom och skiljedom. 92

Utformningen av den nuvarande regleringen var ämnat att förtydliga det rådande läget. Hur

klargörande dessa förtydliganden verkligen är har diskuterats en del ovan. En anledning till

att regleringen är utformad på det sätt som den är har självklart ett ledord bakom sig: kom-

promisser. Ingresspunkt 12 är som tidigare beskrivits en nyhet i Bryssel Ia-förordningen från

2012. För att förstå varför regleringen har blivit till kritiserad p.g.a. dess otillräcklighet, kan

dess historia ge en bra förklaring då den hade en minst sagt krokig väg till sin slutliga

lydelse. 93

4.1.2 Processen fram till den nuvarande regleringen

En diskussion kring omfattningen av Bryssel Ia-förordningens undantag för skiljeförfarande

har funnits sedan länge; även om en majoritet har varit nöjd med att skiljeförfarande undantas

har tolkningen orsakat tillämpningsproblem. I och med Heidelbergrapporten, en studie av 94

tre ledande akademiker på området inom ramen för det europeiska rättsliga nätverket på pri-

vaträttens område, kom funderingar om inte Brysselreglernas undantag för skiljeförfarande

behövde göras om. I sin rapport om tillämpningen av den dåvarande Bryssel I-förordningen 95

hänvisade Kommissionen till Heidelbergrapporten för att motivera varför undantaget för skil-

jeförfarande behövde reformeras. I Kommissionens grönbok om översyn av den dåvarande 96

Ibid.90

Mankowski i Magnus & Mankowski (2016) s. 1099.91

Dowers & Tang (2015) s. 141 f. 92

Van Calster (2016) s. 57 ff.93


Dowers & Tang (2015) s. 131.95


!24

Bryssel I-förordningen gavs ett antal förslag på hur relationen mellan Brysselreglerna och

skiljeförfarande kunde förtydligas. Även innan denna reformprocess fördes diskussioner om 97

att inkludera skiljeförfarande inom Brysselreglerna. 98

Utgångspunkterna för reformen var att tillmäta skiljeavtal största möjliga verkan och att ”sä-

kerställa […] fri rörlighet för skiljeavgöranden i smidiga former och […] förebygga parallella

förfaranden”. Intressant att notera är att fokus låg på skiljeavtal och skiljedomar och inte på 99

deras potentiella negativa inverkan på den fria rörligheten av domstolsdomar. Det som fram-

förallt diskuterades var att ”partiellt” inkludera skiljeförfarande inom Bryssel Ia-förordning-

en. Detta skulle enligt Kommissionen, med hänvisning till Heidelbergrapporten, innebära föl-

jande fördelar: 100

(i) Domstolsförfaranden som syftar till att stadfästa skiljedomar skulle falla innanför Brys-

selreglernas tillämpningsområde, d.v.s. erkännas och verkställas automatiskt. Förslagsvis

skulle då sätesdomstolen vara exklusivt behörig med förbehåll för att parterna avtalat nå-

got annat.

(ii) Brysselreglernas behörighetsregler skulle omfatta interimistiska åtgärder som beslutades i

samband med skiljeförfaranden. Detta skulle förstärka skiljeförfarandenas effektivitet.

(iii) En domstolsdom gällande ett skiljeavtals giltighet och/eller tillämplighet skulle omfattas

av Brysselreglernas regler om erkännande. Parallella förfaranden skulle då undvikas när

ett skiljeavtal anses giltigt eller tillämpligt i en domstol, men det motsatta i en annan.

Även här skulle då sätesdomstolen vara exklusivt behörig, med förbehåll för partsavtal.

Detta skulle innebära mer effektiva skiljeavtal på en EU-nivå.

(iv) Skiljedomar som är verkställbara enligt New York-konventionen skulle dessutom kunna

dra nytta av en regel om att en oförenlig domstolsdom nekas erkännande och verkställig-

het.

Kommissionens grönbok (2009) s. 9 f.97

Se framförallt van Houtte (2005) s. 516 ff.98


Ibid s. 9 f. 100

!25

Förslaget om att partiellt inkludera skiljeförfarande möttes av hård kritik, dels från skilje-

domsvärlden, dels från många medlemsstater. Kritikens huvudpunkter var att regleringen 101

skulle innebära ett steg tillbaka för skiljeförfarandevänliga medlemsstater, underminera prin-

cipen om Kompetenz-Kompetenz och inkräkta på New York-konventionens tillämpningsom-

råde. 102

Resultatet av denna kritik var att Kommissionen ändrade sin infallsvinkel; förslaget om att

partiellt integrera skiljeförfarande och skiljedomar i Bryssel I-förordningen förkastades. 103

Att införa skiljeförfarande inom samma regelsystem var därmed inte aktuellt, detta uteslöt

dock inte att skiljeförfaranden skulle kunna regleras på något sätt. Istället framfördes tre and-

ra alternativ: 104

(a) status quo,

(b) utöka undantaget till att omfatta alla domstolsförfaranden som berör skiljeförfaranden,

eller

(c) förstärka skiljeavtalets effektivitet genom en lis pendens-regel.

Dessa tre alternativ analyserades i sin tur utifrån fyra olika mål, som skulle lösa de främsta

problemen med det gällande undantaget: (i) undvika parallella förfaranden och motstridiga

utgångar, (ii) förstärka skiljeförfarandets effektivitet inom EU, (iii) ha så positiv påverkan på

ekonomin som möjligt och (iv) upprätthålla fundamentala rättigheter. Enligt Kommissio105 -

nen var det, föga förvånade med tanke på hur alternativen benämndes, alternativ (c) som upp-

fyllde dessa mål på bästa sätt. 106

Se bl.a. Pinsolle (2009) s. 62 ff., Pullen (2009) s. 56 ff., IBA:s skiljeförfarandekommitté (2009) s. 302 ff., 101

samt Sjövall (2015) s. 650 med hänvisningar till Storbritanniens, Frankrikes, Österrikes och Schweiz remissvar till Kommissionens grönbok.

Doers & Tang (2015) s. 133.102

Impact Assessment (2010) s. 37.103

Ibid s. 36 f. Med tanke på hur Kommissionen döpte dessa alternativ är det relativt klart vilket av dem som 104

föredrogs.

Ibid s. 37 ff.105

Ibid s. 39.106

!26

Det var därmed en logisk följd att i Kommissionens första utkast till Bryssel Ia-förordningen

intogs det en lis pendens-regel i artikel 29(4) och en ny ingresspunkt, som dock inte alls var

lika omfattande som den nuvarande ingresspunkt 12. Liknande den lis pendens-regel som 107

finns i den nuvarande regleringen gällande prorogationsavtal, så avsteg artikel 29(4) från det

normala fokuset på en tidsmässig prioritetsordning. När en part åberopade ett skiljeavtal inför

en domstol, skulle denna domstol vilandeförklara målet om en process inleddes antingen hos

sätesdomstolen eller den aktuella skiljenämnden gällande giltigheten eller tillämpligheten av

skiljeavtalet. Detta gällde oavsett om sätesdomstolen eller skiljenämnden hade frågan som

själva saken i målet eller som preliminärfråga. En förutsättning för lis pendens-regelns

tillämplighet var också att skiljeförfarandets säte var inom EU.

Förslaget verkar i stort ha bemötts positivt, även om det inte ansågs vara felfritt. Alldeles 108

oavsett detta försök till en viss reglering av skiljeförfaranden, stod det dock klart att unions-

lagstiftaren inte skulle godkänna Kommissionens förslag. Europaparlamentet hade nämligen

precis innan detta första utkast utgivit en resolution gällande tillämpningen och översynen av

Bryssel I-förordningen. Där angavs det att parlamentet ”mots[atte] sig kraftigt ett (även parti-

ellt) avskaffande av att skiljedomar undantas från tillämpningsområdet”. Vidare framfördes 109

följande:

”Europaparlamentet anser att det måste göras klart i artikel 1.2 d i förordningen att inte bara skiljedomsförfa-randen, utan också sådana rättsliga förfaranden där huvudfrågan eller en tillhörande eller preliminär fråga

handlar om prövning av skiljedomstolars behörighet eller giltigheten av deras beslut, inte omfattas av denna förordning.” 110

I slutänden skrotades planerna på att partiellt reglera skiljeförfaranden, eller i vart fall proces-

ser som berör dessa, helt och hållet. Bryssel Ia-förordningens artiklar har inte ändrats i syfte

att adressera relationen. Den slutliga kompromissen blev istället en ny ingresspunkt vars syfte

var, som beskrivits, att bistå i tolkningen av undantaget.

Kommissionens första utkast (2010) s. 8, 14 och 35.107

Dickinson (2011) s. 18 ff. och Horn (2011) som ville ändra en del, medan Hess (2011) s. 14 ff. och Layton 108

(2011) s. 16 ff. var mer positivt inställda.

Europaparlamentets resolution (2010) p. 9.109

Ibid p. 10.110

!27

4.2 EU-domstolens tolkning av undantaget för skiljeförfarande

4.2.1 Allmänt

Numera finns alltså ingresspunkt 12 vars syfte är att klargöra hur undantaget för skiljeförfa-

rande ska tolkas. I vilken utsträckning detta verkligen har skett är omdiskuterat. En central

rättskälla för hur medlemsländernas domstolar ska tillämpa undantaget är EU-domstolens

praxis, d.v.s. EU-domstolens svar på en nationell domstols begäran om förhandsavgörande.

Omfattningen av Brysselreglernas undantag för skiljeförfarande har tolkats av EU-domstolen

i framförallt fyra rättsfall:

• C-190/89 Marc Rich & Co. AG mot Società Italiana Impianti PA (”Marc Rich”)

• C-391/95 Van Uden Maritime BV, som bedriver verksamhet under namnet Van Uden Af-

rica Line mot Kommanditgesellschaft in Firma Deco-Line m.fl. (”Van Uden”)

• C-185/07 Allianz SpA och Generali Assicurazioni Generali SpA mot West Tankers Inc

(”West Tankers”)

• C-536/13 "Gazprom" OAO mot Lietuvos Respublika (”Gazprom”)

4.2.2 C-190/89 Marc Rich

Bakgrund till tvisten 111

Marc Rich & Co. AG (”Marc Rich”), ett företag registrerat i Schweiz, och Società Italiana

Impianti PA (”Impianti”), ett företag registrerat i Italien, avtalade om att sistnämnda skulle

sälja råolja till förstnämnda. Efter förhandlingar fram och tillbaka sände till slut Marc Rich de

fullständiga villkoren. Dessa villkor innehöll en kombinerad lagvalsklausul och skiljeavtal

vilket angav engelsk rätt som tillämplig och att vid uppkommen tvist skulle skiljeförfarande

användas med säte i London. Skiljenämnden skulle bestå av tre personer; parterna väljer en

var och dessa skiljemän väljer tillsammans den tredje.

När råoljan levererats reklamerade Marc Rich till Impianti p.g.a. fel i vara. Impianti stämde

då Marc Rich vid italiensk domstol med yrkande om fastställande att Impianti inte var skade-

ståndsskyldigt gentemot Marc Rich för det påstådda felet. I samband med att stämningsansö-

kan delgavs, påbörjade Marc Rich skiljeförfarande i London. Impianti vägrade delta i skilje-

förfarandeprocessen. Marc Rich väckte då talan i engelsk domstol om att denna skulle tillsät-

Se p. 2-8 i domen.111

!28

ta skiljeman för Impiantis räkning och för att domstolen skulle skicka kallelse till Impianti

om skiljeförfarandets påbörjande. Impianti invände då inför den engelska domstolen att något

giltigt skiljeavtal inte fanns och att preliminärfrågan om giltigheten först måste avgöras, en

fråga som enligt Impianti föll in under Brysselkonventionen. Brysselkonventionens lis pen-

dens-regler innebar då att den engelska domstolen skulle vilandeförklara målet eftersom Im-

pianti väckt talan först i italiensk domstol och saken inför de båda domstolarna var densam-

ma. Underrätten dömde att Brysselkonventionen inte var tillämplig och ansåg sig behörig. 112

Domen överklagades och överrätten begärde förhandsavgörande från EU-domstolen avseen-

de tolkningen av Brysselkonventionens undantag för skiljeförfarande. 113

EU-domstolens bedömning

Detta var första gången som EU-domstolen skulle ta ställning i konflikten mellan Storbritan-

niens omfattande tolkning av undantaget och Kontinentaleuropas restriktiva tolkning. EU-114

domstolens svar bekräftade den omfattande tolkningen. Första delen av tolkningsfrågan 115

som den engelska domstolen hänskjutit var huruvida en domstolsprocess gällande tillsättan-

det av en skiljeman omfattades av undantaget. EU-domstolen konstaterade att den ursprung-

liga anledningen till undantaget var framförallt att skiljeförfarande redan reglerades på ett till-

fredställande sätt i andra internationella konventioner. Det slogs därför fast att undantaget 116

för skiljeförfarande i Brysselkonventionen tog sikte på skiljeförfarande ”in its entirety”, vilket

då inkluderar processer vid en nationell domstol. Med andra ord var det inte tillräckligt att 117

anse Brysselkonventionen tillämplig endast p.g.a. att en medlemsstats domstol var

inblandad. 118

Se artikel 21 Brysselkonventionen, som motsvaras av artikel 29 i den nuvarande Bryssel Ia-förordningen.112

Andra frågor ställdes också men besvarades inte med hänsyn till det svar som gavs, se p. 30 i domen.113

Schlosser (1979) avsnitt 61.114

Dowers & Tang (2015) s. 128.115

Se p. 17 i domen.116


Van Calster (2016) s. 47.118

!29

I detta fall var saken hos den engelska domstolen tillsättandet av en skiljeman för Impiantis

räkning vilket är en fråga som särskilt ska anses omfattas av undantaget. Att Impianti in119 -

vände att något giltigt skiljeavtal inte fanns var därmed inte själva sakfrågan, utan just en in-

vändning, och påverkade därmed inte bedömningen huruvida undantaget var tillämpligt. 120

Det hade ingen betydelse att det inte fanns någon internationell konvention som reglerade

tillsättandet av skiljemän. Det kan tilläggas att eftersom sakfrågan inför den engelska dom121 -

stolen var tillsättandet av skiljeman och inför den italienska domstolen var det skadestånds-

skyldighet, uppstod ingen lis pendens-situation. 122

Den andra delen av den tolkningsfråga som EU-domstolen hade att besvara var huruvida un-

dantaget i Brysselkonventionen för skiljeförfarande även täckte en preliminärfråga om ett

skiljeavtals giltighet. Det var alltså nu inte fråga om sakfrågan för tvisten, utan en inledande

fråga som får avgörande betydelse för domstolens behörighet att överhuvudtaget pröva sak-

frågan. Enligt Impiantis resonemang kunde undantaget inte omfatta en fråga om ett skiljeav-

tals giltighet överhuvudtaget, oavsett som sakfråga eller preliminärfråga. Detta eftersom en 123

tvistande part då skulle kunna undvika en tillämpning av Brysselkonventionen (och dess lis

pendens-regler i denna situation) enbart genom att hävda att skiljeavtal föreligger. Kom124 -

missionen var av samma åsikt gällande denna tolkning. 125

Denna tolkning accepterades inte av EU-domstolen. Istället formulerade denna ett test med

utgångspunkt i ”the subject-matter of the dispute”, vilket kan ses som en specificering av

konstaterandet ovan att undantaget omfattar skiljeförfarande ”in its entirety”:

”In order to determine whether a dispute falls within the scope of the Convention, reference must be made solely to the subject-matter of the dispute. If, by virtue of its subject-matter, such as the appointment of an arbitrator, a dispute falls outside the scope of the Convention, the existence of a preliminary issue which the

Se p. 19 i domen. Se även Schlosser (1979) s. 93 p. 64.119

van Houtte (2005) s. 513.120

Se p. 20 i domen. En fråga som New York-konventionen alltså inte reglerar.121

Se förslaget till avgörande av Generaladvokat Darmon i mål C-190/89 p. 96.122

Se p. 22 och p. 24 i domen.123



!30

court must resolve in order to determine the dispute cannot, whatever that issue may be, justify application of the Convention.” 126

Undantaget för skiljeförfarande ansågs alltså omfatta den aktuella tvisten och Brysselkonven-

tionens lis pendens-regler var inte tillämpliga i detta fall.

Innebörden av EU-domstolens förhandsavgörande i Marc Rich

Essensen i EU-domstolens test är att se till sakfrågan i tvisten; om denna omfattas av undan-

taget för skiljeförfarande innebär det att ingen preliminärfråga överhuvudtaget kan leda till att

Brysselkonventionen ska tillämpas. EU-domstolen undvek alltså frågan om ett skiljeavtals

giltighet inför en domstol omfattas av undantaget, utan fokuserade på sakfrågan i tvisten och

alla preliminärfrågor kopplade därtill. Testet har kritiserats för att vara otydligt. Att skilje127 -

förfarande undantas ”in its entirety” kan tyckas självklart eftersom undantaget anger just

”skiljeförfarande” utan inskränkning.

Vad som menas med ”the subject-matter of the dispute” är inte heller klart. En logisk slutled-

ning av EU-domstolens test skulle vara att när sakfrågan inte rör skiljeförfarande (som den

gjorde i detta fall) innebär det att processen faller inom ramen för Brysselkonventionens

tillämpningsområde. Det skulle då innebära att en preliminärfråga om ett skiljeavtals giltighet

i en sådan process inte skulle göra undantaget i Brysselkonventionen tillämpligt. Detta 128

skulle i sin tur kunna tillåta parallella förfaranden i olika medlemsstater när ett skiljeavtal be-

döms vara giltigt av en skiljenämnd i en medlemsstat, men ogiltigt av en nationell domstol i

en annan medlemsstat. Brysselkonventionens lis pendens-regler skulle då inte vara tillämp129 -

liga eftersom den ena processen är ett skiljeförfarande som undantas från tillämpningsområ-

det. Detta är givetvis processekonomiskt ineffektivt. Ett annat allvarligare problem med en

sådan ordning uppstår om skiljenämnden och den nationella domstolen kommer till olika

slutsatser inte bara i preliminärfrågan utan också i själva sakfrågan. En situation skulle då

uppstå med motstridiga avgöranden som båda skulle vara verkställbara inom hela EU; skilje-

Se p. 26 i domen. Det finns ingen officiell svensk översättning.126

Se bl.a. Van Calster (2016) och Rogerson i Magnus & Mankowski (red.) (2016) s. 78.127

Dowser & Tang (2015) s. 128. Frågan är får ett svar genom den nuvarande Bryssel Ia-förordningens in128 -gresspunkt 12, andra stycket.

Heidelbergrapporten (2007) s. 50 f.129

!31

domen med hjälp av New York-konventionen och domstolsdomen med hjälp av Brysselkon-

ventionen. 130

En annan fråga som inte besvarades var om ett skiljeavtals giltighet hade varit själva sakfrå-

gan i tvisten, skulle undantaget då också varit tillämpligt? Svaret är sannolikt ja och kom till

uttryck redan i den s.k. Schlosserrapporten och numera även genom Bryssel Ia-förordning131 -

ens ingresspunkt 12, andra stycket.

4.2.3 C-391/95 Van Uden


Parterna i denna tvist var Van Uden Maritime BV (”Van Uden”), ett företag registrerat i Ne-

derländerna, och Kommanditgesellschaft in Firma Deco-Line m.fl. (”Deco-Line”), ett företag

registrerat i Tyskland. Ett ramavtal ingicks där att Van Uden skulle tillhandahålla lastutrymme

till Deco-Lines förfogande på en fartygslinje mellan Europa och Afrika i utbyte mot hyresbe-

talningar. Efter att Deco-Line underlåtit att betala vissa fakturor, inledde Van Uden ett skilje-

förfarande i Nederländerna i enlighet med parternas avtal. Van Uden ansökte även vid neder-

ländsk domstol om en interimistisk åtgärd i form av utbetalning p.g.a. att Deco-Line fördröj-

de skiljeförfarandet och de uteblivna betalningarna orsakade likviditetsproblem.

Deco-Line invände att den nederländska domstolen saknade behörighet eftersom Deco-Line

var registrerat i Tyskland. Den nederländska domstolen ansågs sig dock behörig enligt Brys-

selkonventionens artikel 24 och genom tillämpning av den nederländska civilprocesslagen. 133

Att parterna hade ingått ett skiljeavtal påverkade inte domstolens behörighet då en part ändå

hade rätt att ansöka om interimistiska åtgärder enligt nederländsk lag. Domen överklagades 134

och överrätten upphävde underrättens dom med hänvisning till att tvisten saknade tillräcklig

anknytning till den nederländska rättsordningen. Tvisten hamnade till slut i den högsta dom-

van Houtte (2005) s. 513 f.130

Se Schlosser (1979) s. 93 p. 64, vilket är en rapport om konventionen som upprättades när Danmark, Irland 131

och Storbritannien anslöt sig.


Artikel innebär att en medlemsstats domstol kan utfärda interimistiska åtgärder, även om en domstol i en 133

annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak. Motsvaras av Bryssel Ia-förordningens artikel 35.

Detsamma gäller enligt LSF, se 4 § 3 st., och Modellagen, se artikel 9.134

!32

stolen som begärde förhandsavgörande från EU-domstolen om Brysselkonventionens tillämp-

lighet.


Den nederländska domstolen ställde totalt åtta tolkningsfrågor till EU-domstolen. Vad des135 -

sa kokade ner till var i stort sett huruvida den nederländska domstolen kunde vara behörig

p.g.a. uppfyllelseforum alternativt den ovannämnda behörigheten för interimistiska åtgär136 -

der. Det som är relevant för denna genomgång är vilken betydelse det har för Brysselkonven-

tionens tillämplighet att tvisten omfattas av ett skiljeavtal. Om ett giltigt skiljeavtal förelig137 -

ger, innebär det att alla domstolsprocesser i anledning av huvudavtalet anses falla in under

Brysselkonventionens undantag för skiljeförfarande? En bred tolkning av undantaget borde

leda till att alla processer gällande parternas avtal innefattas, inklusive ansökningar om inte-

rimistiska åtgärder. Motargumentet till det sistnämnda är att sakfrågan vid en process om 138

en interimistisk åtgärd inte berör skiljeförfarande per se, utan istället uppfyllelse av en kon-

traktsförpliktelse, och därmed omfattas processen av Brysselkonventionen. 139

EU-domstolen konstaterade inledningsvis att behörigheten enligt Brysselkonventionens arti-

kel 24 förutsätter att den interimistiska åtgärden rör ett område som omfattas av Brysselkon-

ventionen. Med andra ord, om den interimistiska åtgärden ansågs skydda skiljeförfarandet 140

så skulle Brysselkonventionen inte vara tillämplig. När det gäller relationen mellan interimis-

tiska åtgärder och skiljeförfarande uttalade EU-domstolen följande:

”Det skall i detta avseende likväl konstateras att interimistiska åtgärder i princip inte syftar till att genomföra ett skiljeförfarande, utan vidtas parallellt med ett sådant förfarande och är avsedda att understödja detta. De avser inte skiljeförfarandet som sådant, utan syftar till att skydda rättigheter av vitt skilda slag. Frågan om de


Alltså domstolsbehörighet vid uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser, Brysselkonventionens 136

artikel 5(1) och Bryssel Ia-förordningens artikel 7.1(a).


Detta förespråkades av Deco-Line samt den tyska och brittiska regeringen, se p. 26 i domen.138

Detta förespråkades av Van Uden och Kommissionen, se p. 27 i domen.139

Se p. 28-30 i domen.140

!33

omfattas av konventionens tillämpningsområde avgörs således inte av vilken typ av åtgärder det är fråga om, utan av vilket slag av rättigheter de är avsedda att skydda.” 141

Detta innebar alltså att interimistiska åtgärder som understödjer ett skiljeförfarande inte om-

fattas av undantaget. Brysselkonventionen, och dess artikel 24, var tillämplig eftersom den

fråga som den interimistiska åtgärden avsåg föll inom ramen för tillämpningsområdet. 142

Innebörden av EU-domstolens förhandsavgörande i Van Uden

EU-domstolens avgörande i Van Uden kan sägas inskränka den breda tolkning som gjordes i

Marc Rich. Vad som slogs fast var att undantaget för skiljeförfarande endast träffar domstols-

processer där sakfrågan rör skiljeförfarande som sådant, alternativt domstolsprocesser som är

accessoriska till skiljeförfarande (som tillsättande av skiljenämnd i Marc Rich). Domstols-

processer som är understödjande (och därmed parallella/självständiga) till ett skiljeförfarande,

som en process om interimistiska åtgärder, omfattas däremot av Brysselkonventionen. Att en

domstolsprocess lik den i Van Uden, som har en direkt koppling till ett skiljeförfarande, om-

fattas av Brysselkonventionen måste anses vara en restriktiv tolkning av undantaget och ris-

kerar att urholka detsamma. Van Uden understryker alltså, på samma sätt som Marc Rich, 143

att sakfrågan i tvisten är avgörande för undantagets tillämplighet. Ironiskt nog leder detta till

en bred tolkning i Marc Rich och det motsatta i Van Uden.

En problematisk aspekt av EU-domstolens avgörande är den oklara distinktionen mellan ac-

cessoriska domstolsprocesser (som i Marc Rich) och understödjande domstolsprocesser (som

i Van Uden). I just denna situation var möjligtvis skiljelinjen klar; den interimistiska talan 144

avsåg själva yrkandet i skiljeförfarandeprocessen och inte skiljeförfarandet i sig. Ponera att

ena parten för en process vid domstol om exempelvis upptagande av bevisning eller hörande

av sakkunnig , räknas detta som en accessorisk eller understödjande process? Processen 145 146



Rogerson i Magnus & Mankowski (2016) s. 80, Van Calster (2016) s. 50 och Beraudo (2001) s. 16.143

Van Calster (2016) s. 49 f. och van Houtte (2005) s. 516.144

Kan ske, med skiljenämndens tillstånd, enligt LSF 26 § och Modellagens artikel 27.145

van Houtte (2005) s. 516.146

!34

är självständig i den meningen att den kan pågå parallellt med skiljeförfarandet, men under-

stödjande i och med att resultatet kommer intas i skiljeförfarandeprocessen.

4.2.4 C-185/07 West Tankers


Front Comor, ett fartyg ägt av West Tankers Inc (”West Tankers”), kolliderade med en pir på

Sicilien. Fartyget befraktades av Erg Petroli SpA (”Erg”) som också ägde piren. I fraktavtalet

angavs engelsk rätt som tillämplig och vid tvist skulle skiljeförfarande användas med säte i

London. Erg vände sig till sina försäkringsbolag Allianz SpA (”Allianz”) och Generali As-

sicurazioni Generali SpA (”Generali”) för ersättning och inledde skiljeförfarande i London

avseende den överskjutande delen. Allianz och Generali ersatte Erg i enlighet med försäk-

ringsavtalet och inledde därefter en domstolsprocess i Italien mot West Tankers för att

regressvis återkräva den utbetalda ersättningen. West Tankers invände att den italienska dom-

stolen saknade behörighet med hänvisning till skiljeavtalet.

West Tankers inledde en domstolsprocess i England med yrkande om att tvisten med Allianz

och Generali skulle avgöras med skiljeförfarande. I samma process yrkade West Tankers att

den engelska domstolen skulle meddela ett förbud för Allianz och Generali att inleda något

annat förfarande än skiljeförfarande samt mot att vidhålla talan vid den italienska domstolen

(alltså en s.k. anti-suit injunction). Den engelska domstolen biföll West Tankers yrkanden.

Allianz och Generali överklagade och gjorde gällande att en anti-suit injunction stod i strid

med Bryssel I-förordningen. Den engelska högsta domstolen begärde förhandsavgörande från

EU-domstolen med tolkningsfrågan: ”utgör [Bryssel I-förordningen] hinder för en domstol i

en medlemsstat att förbjuda en person att väcka eller vidhålla en talan i en annan medlemsstat

när en sådan talan strider mot ett skiljeavtal?”. 148



!35


Till en början konstaterade EU-domstolen att frågan i målet inte är huruvida anti-suit injunc-

tions är tillåtna i sig enligt Bryssel I-förordningen, detta var parterna nämligen redan överens

om. Frågan var istället huruvida en domstolsprocess vars syfte är att understödja ett skilje149 -

förfarande (jfr ovan gällande Van Uden), som anti-suit injunction användes till i detta fall,

skulle falla utanför Bryssel I-förordningens tillämpningsområde. EU-domstolen hänvisade

tillbaka till Rich och Van Uden, d.v.s. att endast föremålet för talan ska beaktas vid bedöm-

ningen av tillämpningsområdet och frågan huruvida en rättighet omfattas av Bryssel I-förord-

ningen beror på vilken rättighet förfarandet ämnar skydda. Slutsatsen av detta var att pro150 -

cessen vid den engelska domstolen visserligen inte omfattades av Bryssel I-förordningen,

men att fokus i denna situation istället bör ligga på hur processen vid den italienska domsto-

len påverkades. 151

Först skulle då avgöras huruvida den italienska domstolsprocessen omfattas av Bryssel I-för-

ordningen. I denna fråga uttalade EU-domstolen följande:

”Domstolen anser således att om ett förfarande omfattas av tillämpningsområdet för [Bryssel I-förordningen] på grund av föremålet för tvisten, det vill säga det slags rättigheter som förfarandet avser att skydda såsom

ett yrkande om skadestånd, omfattas även en prejudicialfråga rörande tillämpligheten av ett skiljeavtal, inbe-gripet frågan om skiljeavtalets giltighet, av förordningens tillämpningsområde.” 152

”Av detta följer att den invändning om att domstolen saknar behörighet på grund av att det förekommer ett

skiljeavtal som West Tankers har gjort vid [den italienska domstolen], inbegripet frågan om huruvida skil-jeavtalet är giltigt, omfattas av tillämpningsområdet för [Bryssel I-förordningen].” 153

Den italienska domstolsprocessen omfattades därmed av Bryssel I-förordningen. Den engels-

ka domstolens anti-suit injunction stred mot den allmänna principen att varje domstol har rätt

att själv pröva sin behörighet och därmed mot principen om ömsesidigt förtroende. Om den 154

italienska domstolen var förhindrad att pröva preliminärfrågan om skiljeavtalets giltighet eller

Se p. 21 i domen. Anti-suit injunctions förbjöds inom EU för ”renodlade” domstolsprocesser i och med 149

C-159/02 Gregory Paul Turner mot Felix Fareed Ismail Grovit, Harada Ltd och Changepoint SA.


S p. 23-25 i domen.151



Se p. 28-30 i domen.154

!36

tillämplighet, skulle dessutom en parts rätt till domstolsprövning urholkas. Detta eftersom

den andra parten då skulle kunna undvika domstolsprocess genom åberopa att skiljeavtal fö-

religger mellan parterna. Den engelska domstolens anti-suit injunction ansågs därmed vara 155

oförenlig med Bryssel I-förordningen eftersom den riktade sig mot en domstolsprocess under

Bryssel I-förordningen. Om det engelska beslutet istället hade riktat sig mot en domstol som

grundade sin behörighet under New York-konventionen skulle det inte strida mot EU-rätten.

Innebörden av EU-domstolens förhandsavgörande i West Tankers

Avgörandet var kontroversiellt inom, och blev kritiserat av, skiljedomsvärlden. Vad EU-156

domstolen gjorde var nämligen att slå fast en allmänt gällande regel att frågan om ett skil-

jeavtals giltighet/tillämplighet faller in under Bryssel I-förordningens tillämpningsområde, så

länge som frågan kommer upp som en preliminärfråga. Eftersom ett skiljeavtals giltighet/157

tillämplighet alltid kommer upp som en preliminärfråga om en part begär avvisning p.g.a. att

skiljeavtal föreligger, får denna regel en potentiellt bred tillämpning.

Från en EU-rättslig synpunkt var utgången i sig, att användandet av anti-suit injunction un-

derkändes, rimlig. För det första ligger det i linje med EU-rättens effektivitetsprincip. 158

Domstolsprocesser som inte omfattas av Bryssel I-förordningen (hos den engelska domstolen

i detta fall) kan hindra förordningens effektiva genomslag inom EU. Motargumentet är 159

dock att stipulerade undantag självklart har en påverkan på Bryssel I-förordningens genom-

slagskraft och att detta redan borde ha tagits med i beräkningen när undantaget infördes. 160

För det andra stärker det principen om ömsesidigt förtroende. En nationell domstol har rätt att

pröva sin egen behörighet och detta ska accepteras av andra nationella domstolar inom unio-

nen. Undantag från den gällande lis pendens-regeln, som möjliggör denna prövningsrätt för


Se bl.a. Rogerson i Magnus & Mankowski (2016) s. 80, Erauw & Rommelaere i Wautelet, Kruger & Cop156 -pens (red.) (2012) s. 313-329, Hess (2012) s. 1083 ff., Dowser & Tang (2015) s. 130 f. och Sjövall (2015) s. 644 ff.

Sjövall (2015) s. 646.157

För genomgång av denna princip se Tridimas (2007) s. 418 ff. I detta sammanhang innebär alltså principen 158

att EU-reglerna behåller sin ändamålsenliga verkan.

Van Castler (2016) s. 54.159

Ibid.160

!37

de nationella domstolarna, har inte godkänts oavsett om ena parten väcker talan vid annan

domstol i ond tro med syfte att försena processen i strid mot ett prorogationsavtal eller om 161

domstolsprocessen i det ena landet har orimligt långa handläggningstider. 162

EU-domstolens fokus låg alltså på den italienska domstolsprocessen. Frågan om denna pro-

cess omfattades av Bryssel I-förordningen besvarades med hjälp av testet som etablerades i

Marc Rich. Sakfrågan i tvisten var skadestånd och inte skiljeförfarande, därmed var förord-

ningen tillämplig. För att understödja sitt ställningstagande att preliminärfrågan om ett skil-

jeavtals giltighet/tillämplighet också skulle omfattas av Bryssel I-förordningen, hänvisade

EU-domstolen till den s.k. Evrigenis-Kerameusrapporten. Ställningstagandet angående 163

denna fråga i rapporten har dock inte saknat kritik; redan i förslaget till avgörandet i March

Rich uttryckte generaladvokat Darmon ”serious doubts” att undantaget skulle tolkas på detta

sätt. Denna kritik bemöttes inte av EU-domstolen. I slutänden är EU-domstolen långt ifrån 164

sitt resonemang i Marc Rich. Där ansågs tillsättandet av skiljenämnd falla utanför Bryssel I-

förordningen med hänvisning till bl.a. att det handlade om en process vars syfte var att påbör-

ja ett skiljeförfarande. Samma argument borde rimligtvis kunna överföras på en anti-suit in-

junction vars syfte är att upprätthålla parternas skiljeavtal och därmed påbörja ett skiljeförfa-

rande. 165

Att EU-domstolen fokuserade på det förfarande som omfattades av Bryssel I-förordningen

(den italienska domstolsprocessen) och inte det som föll utanför (den engelska domstolspro-

cessen), var nödvändigt för att hävda de nämnda EU-rättsliga principerna. Det kan dock dis-

kuteras om inte detta fokus är oförenligt med domen i målet C-145/86 Hoffmann. Enligt 166

Brysselkonventionen var frågor om äktenskap uteslutna från tillämpningsområdet (samma

C-159/02 Gregory Paul Turner mot Felix Fareed Ismail Grovit, Harada Ltd och Changepoint SA och Pålsson 161

(2008) s. 248.

C-116/02 Erich Gasser GmbH mot MISAT Srl och Pålsson (2008) s. 248.162

Se Evrigenis & Kerameus (1986) s. 8 p. 35, vilket är en rapport om konventionen som upprättades när 163

Grekland anslöt sig.

Se förslaget till avgörande av Generaladvokat Darmon i mål C-190/89 p. 44.164

Van Castler (2016) s. 56.165

C-145/86 Horst Ludwig Martin Hoffmann mot Adelheid Krieg som diskuteras mer utförligt i Sjövall (2015) 166

s. 647.

!38

som frågor om skiljeförfaranden), medan underhållsskyldighet p.g.a. äktenskap

omfattades. Två domar stred logiskt sett mot varandra; en tysk dom förelade underhålls167 -

skyldighet p.g.a. äktenskap, medan en nederländsk dom hade upplöst äktenskapet i fråga in-

nan den tyska domen föll. EU-domstolen slog fast att de nederländska domstolarna inte var

skyldiga att erkänna eller verkställa den tyska domen, trots att den sistnämnda omfattades av

Brysselkonventionen. De nederländska domstolarna kunde förlita sig på sitt inhemska av168 -

görande. Trots att det nederländska avgörandet inte omfattades av Brysselkonventionen gav

EU-domstolen företräde till det. Samma resonemang skulle kunna överföras på West Tankers,

d.v.s. att den inhemska engelska domstolsprocessen ska ges företräde. Möjligen blev ut169 -

gången som den blev p.g.a. målets familjerättsliga karaktär; de kommersiella parterna i West

Tankers saknar samma skyddsintresse.

Ur ett EU-rättsligt perspektiv var utgången motiverad, och stöd fanns att hämta (även om det

varit kritiserat) i en officiell rapport om undantagets tillämplighet. Hur ser då den andra sidan

ut, d.v.s. den kritiska hållning som skiljedomsvärlden intog? Vilka problem kan potentiellt

uppstå med EU-domstolens tolkning? Det som ligger i grunden är en oro för skiljeavtalets

effektivitet och en resulterande underminering av parternas överenskommelse om att undvika

domstolsprocess. 170

Problemen ur ett skiljerättsligt perspektiv har med Bryssel I-förordningens lis pendens-regler

att göra. Som redan beskrivits, konstaterade EU-domstolen att processen vid den engelska

domstolen inte omfattades av Bryssel I-förordningens tillämpningsområde. Detta i enlighet

med det test som etablerades i och med Marc Rich. Vad detta innebär är att om den engelska

domstolsprocessen hade påbörjats först, hade den italienska domstolen inte haft någon skyl-

dighet att vila målet enligt Bryssel I-förordningens artikel 27. Detta skulle i sin tur kunna 171

leda till oförenliga utgångar gällande skiljeavtalets giltighet/tillämplighet. Även om den 172

Enligt den nuvarande Bryssel Ia-förordningen omfattas inte heller underhållsskyldigheten, se artikel 1(2)(e).167


Sjövall (2015) s. 647.169

Hess (2012) s. 1083.170

Motsvaras av artikel 29 i Bryssel Ia-förordningen.171

Rogerson i Magnus och Mankowski (2016) s. 81.172

!39

italienska domen inte skulle bli erkänd eller verkställd i England skulle den erkännas och 173

verkställas i resten av EU i enlighet med Bryssel I-förordningens regler därom. Situationen

komplicerades ytterligare av att skiljeförfarandet genomfördes i England; en skiljedom med-

delades och denna bekräftades sedermera av engelsk domstol. En intressant fråga är om 174

denna ”bekräftelse” av den engelska domstolen kan ses som en dom i enlighet med Bryssel

Ia-förordningen artikel 45(1)(d). Detta skulle i så fall innebära att den italienska domstolens

avgörande inte skulle erkännas eller verkställas inom EU. 175

Innebörden av West Tankers tillsammans med Bryssel I-förordningens lis pendens-regler ur-

holkar sätesdomstolens funktion, som bl.a. innefattar att ge stöd åt ett skiljeförfarande. Några

exempel på denna stödfunktion är att sätesdomstolen ska finnas till hands för att pröva ett

skiljeavtals giltighet/tillämplighet i en fastställelsetalan , utse del av skiljenämnd vid parts 176

underlåtenhet och möjliggöra prövning av editions- och vittnesfrågor. Vad alla dessa åt177 178 -

gärder från domstolens sida förutsätter är att denna har möjlighet att pröva skiljeavtalets gil-

tighet/tillämplighet. Skiljeavtalet är grunden för dessa processer. Om då exempelvis ett skilje-

förfarande har sitt säte i Sverige, skulle en svensk domstol inte ha möjlighet att utöva sin

stödfunktion om en av parterna tidigare hade väckt talan i Tyskland. Den tyska domstolens 179

bedömning av preliminärfrågan om skiljeavtalets giltighet/tillämplighet skulle då vara bin-

dande för den svenska sätesdomstolen, i enlighet med Bryssel I-förordningens regler om er-

kännande. Detta skulle i sin tur kunna bjuda in till forum shopping och processtorpeder. 180 181

Se artikel 45(1)(c) Bryssel Ia-förordningen.173

Van Castler (2016) s. 54 med hänvisning till West Tankers Inc v Allianz Spa & Anor [2011] EWHC 829 174

(Comm) (11 mars 2011).

Ibid. Se även NJA 2005 s. 642.175

Se LSF 2 § 1 st. 2 men. och Modellagens artikel 8(1).176

Se LSF 14 § 3 st. och 15 § och Modellagens artikel 11(3)-(4).177

Se LSF 26 § och Modellagens artikel 27.178

Ponera då alltså att svaranden har sitt hemvist i Tyskland och domstolsbehörighet föreligger enligt Bryssel Ia-179

förordningens artikel 4(1).

Sjövall (2015) s. 646 f.180

Ibid och Erauw & Rommelaere i Wautelet, Kruger & Coppens (red.) (2012) s. 318.181

!40

Uppdelningen i preliminärfråga (skiljeavtalets giltighet/tillämplighet) och huvudfråga (skade-

stånd) var i slutänden onödig. Om syftet var att förbjuda anti-suit injunctions skulle det räckt

med att hänvisa till att en sådan åtgärd förhindrade ett förfarande som omfattades av Bryssel

I-förordningen. Ett uttalande gällande preliminärfrågor skulle då vara överflödigt eftersom 182

förfarandet i sig givetvis omfattar dessa frågor.

4.2.5 C-536/13 Gazprom


Den litauiska staten och Gazprom OAO (”Gazprom”), ett företag registrerat i Ryssland, ägde

ett litauiskt bolag tillsammans med en tredje part. Ägarna hade ingått ett aktieägaravtal som

inkluderade ett skiljeavtal. Den litauiska staten ansökte vid litauisk domstol om att en utred-

ning gällande det litauiska bolagets verksamhet skulle inledas. Gazprom invände då att den 184

litauiska domstolen saknade behörighet eftersom tvisten omfattades av aktieägaravtalet och

därmed skiljeavtalet.

Gazprom inledde ett skiljeförfarande vid Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut (i

enligt med skiljeavtalet) och yrkade att skiljenämnden skulle förelägga den litauiska staten att

dra tillbaka sin talan vid den litauiska domstolen. Skiljenämnden konstaterade i skiljedom 185

att skiljeavtalet hade i boss utsträckning åsidosatts och förelade den litauiska staten att åter-

kalla eller begränsa sina yrkande vid den litauiska domstolen. Gazprom ansökte vid samma

domstol att skiljedomen skulle erkännas och verkställas i Litauen.

I den första processen ansåg sig den litauiska domstolen behörig och hänvisade till att den

gällande sakfrågan inte var skiljedomsmässig enligt litauisk rätt. I den andra processen neka-

de samma domstol att erkänna och verkställa skiljedomen i enlighet med New York-konven-

tionens artikel V(2), d.v.s. både p.g.a. bristande skiljedomsmässighet i sakfrågan, men dess-

Sjövall (2015) s. 649.182

Se p. 12-25 i domen.183

Den litauiska staten ville bl.a. att domstolen skulle utreda huruvida den verkställande direktören och vissa 184

styrelseledamöter gjort sig skyldiga till otillbörligt beteende.

Alltså ett föreläggande som motsvarar de engelska domstolarnas anti-suit injunction. Uttrycket anti-suit in185 -junction förbehålls dock åtgärden vid den engelska domstolsprocessen för att kunna särskilja från detta föreläg-gande från en skiljenämnd.

!41

utom att ett erkännande och/eller verkställande skulle strida mot litauisk och internationell

public policy. Målen gick upp till den litauiska högsta domstolen som begärde förhandsavgö-

rande hos EU-domstolen.


EU-domstolen sammanfattade inledningsvis den hänskjutande litauiska domstolens tolk-

ningsfrågor på följande sätt: hindrar Bryssel I-förordningen en nationell domstol att erkänna/

verkställa, eller att inte erkänna/verkställa, en skiljedom som innebär att en part förbjuds att

framställa vissa yrkanden framför samma nationella domstol? Huvudargumentet för ett ja186 -

kande svar på den frågan är att skiljedomen begränsar den nationella domstolens rätt att be-

stämma sin egen behörighet, och undergräver därmed Bryssel I-förordningens ändamålsenli-

ga verkan. 187

Utgången i West Tankers bekräftades som riktig som en följd av principen om att varje dom-

stol har rätt att pröva sin egen behörighet, principen om ömsesidigt förtroende och principen

om domstolsskydd. Skillnaden från West Tankers, konstaterade EU-domstolen, var att frå188 -

gan inte är huruvida en domstols anti-suit injunction är tillåten utan istället om en domstol

kan erkänna/verkställa en skiljedom där ett sådant föreläggande har beslutats av en skilje-

nämnd. Principerna som var aktuella i West Tankers var därmed inte aktuella. Bryssel I-189

förordningen (innefattande principen om ömsesidigt förtroende) är endast tillämplig på behö-

righetskonflikter mellan nationella domstolar, inte mellan en nationell domstol och skilje-

nämnd. Principen om domstolsskydd är inte heller aktuell eftersom en part kan åberopa 190

hinder vid en erkännande-/verkställighetsprövning. Bryssel I-förordningen hindrade allt191 192 -

så inte den litauiska domstolen från att erkänna/verkställa, eller inte erkänna/verkställa, skil-

jedomen.



Se p. 33-34 i domen.188


Se p. 36-37 i domen. 190

Se New York-konventionens artikel V.191


!42

Innebörden av EU-domstolens bedömning

Gazprom ska säkerligen inte tolkas så att EU-domstolen lättade på sin stränga syn gällande

anti-suit injunctions. Även om förbudet mot en part att vidhålla sin talan gällde en domstols-

process som omfattades av Bryssel I-förordningen, aktualiserades inte principerna som åbe-

ropades i West Tankers. De främsta anledningarna till denna utgång var enligt EU-domstolen

att (i) Bryssel I-förordningen berör konflikter mellan domstolsprocesser och (ii) parternas

domstolsskydd upprätthålls med hjälp av erkännande-/verkställighetsprocessen. Den stora

skillnaden från West Tankers var med andra ord att föreläggandet av typen anti-suit injunc-

tion kom från en annan nationell domstol. Dessa två huvudargument som EU-domstolen mo-

tiverade sitt förhandsavgörande med i Gazprom kan diskuteras ur i vart fall två aspekter.

För det första skiftade EU-domstolen i Gazprom fokus till den process som utfärdade själva

föreläggandet, d.v.s. skiljeförfarandet. I West Tankers fokuserade EU-domstolen istället på

det motsatta förfarandet, den domstolsprocess som ”drabbades” av föreläggandet (processen

vid den italienska domstolen). I båda målen var processerna där föreläggandena utfärdades av

sådan karaktär att de föll utanför tillämpningsområdet för Bryssel I-förordningen. Hur kom-

mer det sig att anti-suit injunction var tillåten i Gazprom, men inte i West Tankers? Svaret

från EU-domstolen var, som skrivet, att Bryssel I-förordningen endast är tillämplig på behö-

righetskonflikter mellan domstolar. Motargumentet är att det inte borde spela någon roll om

en anti-suit injunction kommer från skiljeförfarandets sätesdomstol eller en skiljenämnd. 193

Anledningen till att EU-domstolen motiverade på detta sätt baserar sig förmodligen på två

samverkande skäl: (i) skiljenämndens anti-suit injunction var inte förelagd med en sanktion,

därmed kunde den inte sägas inverka i lika hög grad på den litauiska domstolens behörighets-

prövning som i West Tankers , och (ii) principen om ömsesidigt förtroende hindrar en na194 -

tionell domstol från att ingripa i en annan medlemsstats domstols behörighetsprövning, oav-

sett om någon av processerna faller utanför Bryssel I-förordningens tillämpningsområde. 195

En princip om ömsesidigt förtroende finns inte uttalad mellan domstolar och skiljenämnder.

Sjövall (2015) s. 656.193

Se p. 40 i domen där detta indirekt uttryckts och Hartley (2014) s. 855 som dock endast diskuterade målet 194

innan förslag till avgörande eller EU-domstolens dom hade meddelats.

Van Castler (2016) s. 56 och Sjövall (2015) s. 656.195

!43

För det andra slog EU-domstolen alltså fast i Gazprom att principen om domstolsskydd inte

underminerades, med hänvisning till skyddsmöjligheten i en erkännande-/verkställighetspro-

cess av skiljedomen. Detta argument skulle dock kunna appliceras på West Tankers också.

Med andra ord, varför ska käranden som inledde domstolsprocessen i Italien i strid mot skil-

jeavtalet skyddas men inte käranden som gjorde detsamma i Litauen? 196

Slutligen är det värt att notera att EU-domstolen inte nämner den nya Bryssel Ia-förordningen

med dess klargörande ingresspunkt 12. Någon vägledning för hur denna nya ingresspunkt ska

tolkas och hur den påverkar undantaget i artikel 1(2)(d) gavs alltså inte alls. Det ska dock sä-

gas att i målet var det den gamla Bryssel I-förordningen från 2001 som var tillämplig. Gene-

raladvokat Wathelet däremot, fäste stor betydelse till denna ingresspunkt i sitt förslag till av-

görande. Till en början anser Generaladvokat Wathelet att ingresspunkt 12 bör tillämpas 197

retroaktivt, d.v.s. att dess innehåll speglar hur Brysselreglernas undantag för skiljeförfarande

ska tolkas och alltid borde ha tolkats. Ingresspunkt 12 hade på så sätt ”återställt den tolk198 -

ning av undantaget för skiljeförfaranden från tillämpningsområdet för Bryssel I-förordning-

ens som gjordes i domen Rich”. Han menade vidare bl.a. att om West Tankers hade hand199 -

lagts i enlighet med Bryssel Ia-förordningen från 2012, så hade den anti-suit injunction som

den engelska domstolen utfärdade inte bedömts som oförenlig med Bryssel Ia-

förordningen. Detta får understöd, enligt Generaladvokat Wathelet, av den tolfte ingress200 -

punktens fjärde stycke. 201

Slutsatsen blev densamma, skiljenämndens föreläggande i Gazprom var inte oförenligt med

Bryssel I-förordningen eftersom förfarandet inte omfattades av tillämpningsområdet. Ge202 -

neraladvokat Wathelet gick dock steget längre och slog bl.a. fast att anti-suit injunctions till

Sjövall (2015) s. 656 f.196

Se förslaget till avgörande av Generaladvokat Wathelet i mål C-536/13 p. 124-152.197

Ibid p. 91. Detta ställningstagande får anses vara kontroversiellt och kan anses strida mot Bryssel Ia-förord198 -ningens artikel 66 och dessutom mot principen om förutsebarhet, se Dickinson i Dickinson, Lein & James (2015) s. 30 not 305.

Ibid p. 141.199

Ibid p. 133-134.200

Ibid p. 137-138.201

Van Castler (2016) s. 56.202

!44

stöd för ett skiljeförfarande inte hindras av Bryssel Ia-förordningen, något som EU-domstolen

inte uttalade sig om. I sin dom nämnde inte EU-domstolen Generaladvokat Wathelets förslag

till avgörande överhuvudtaget.

4.3 Sammanfattning

Bryssel Ia-förordningens undantag för skiljeförfaranden har utvecklats med hjälp av en ny

ingresspunkt och en bestämmelse om New York-konventionens företräde. Kritik kan riktas

mot den nya regleringen att den endast upprepar det redan kända och inte ger förtydliganden

där det behövs. Det finns även argument för den nuvarande minimalistiska lösningen med

tanke på de olika intressen som den måste ta hänsyn till.

EU-domstolen har tolkat undantaget i Brysselreglerna i totalt fyra rättsfall; alla avser tillämp-

ning av undantaget i regleringar innan den nuvarande Bryssel Ia-förordningen. En fråga som

kommer upp är därmed hur pass prejudicerande, eller rent av relevant, denna praxis är i och

med den nya regleringen. Det test som myntades i Marc Rich gäller förmodligen fortfarande;

huruvida undantaget är tillämpligt eller inte avgörs av ”the subject matter of the dispute”. Om

sakfrågan faller utanför Bryssel Ia-förordningens tillämpningsområde innebär det att prelimi-

närfrågor för den tvisten faller utanför. Enligt Van Uden omfattas domstolsprocesser som hör

ihop med skiljeförfarande av skiljeförfarandeundantaget, medan domstolsprocesser som är

fristående faller inom Bryssel Ia-förordningens tillämpningsområde. Det är svårt att säga vad

som gäller med den nya regleringen. Klart är dock att preliminärfrågan gällande skiljeavtals

giltighet/tillämplighet inte omfattas av Bryssel Ia-förordningen, därmed inskränks West Tan-

kers prejudikat. Detta innebär dock inte att anti-suit injunctions till stöd för ett skiljeförfaran-

de godkänns utan den delen av West Tankers är sannolikt fortfarande prejudicerande. En så-

dan anti-suit injunction måste dock komma från en nationell domstol och inte en skiljenämnd

för att vara förbjuden enligt EU-rätten, som framgår av Gazprom.

!45

5. Utökad EU-reglering av skiljeförfarande och skiljedomar

5.1 Allmänt

En rimlig slutsats i och med Bryssel Ia-förordningens undantag för skiljeförfarande, är att

förordningen inte bör ha någon inverkan på skiljeförfarandeprocesser. Förhållandet är dock

mer komplicerat än så. Som har presenterats i det föregående kapitlet har klargöranden skett

framförallt genom en nyskriven ingresspunkt. Vägen fram till den slutgiltiga texten var dock

inte den rakaste. I nuläget finns det heller ingen praxis från EU-domstolen gällande tolkning-

en av undantaget för skiljeförfarande innefattande den tolkningshjälp som ges i nämnda in-

gresspunkt. 203

Brysselreglernas undantag för skiljeförfarande har historiskt sett orsakat betydande tolknings-

svårigheter för EU:s medlemsländer. Dessa oklarheter har EU-domstolen försökt reda ut i 204

fyra rättsfall. I och med den nya ingresspunkten i Bryssel Ia-förordningen, uppkommer dock

frågan vilket värde denna rättspraxis kommer ha i framtiden. Det kan även hävdas, vilket har

diskuterats i stor utsträckning ovan, att EU-domstolens tolkningar inte är oproblematiska. Det

är osäkert hur relevanta dessa prejudikat är med hänsyn till att det aldrig tidigare funnits ett

såpass detaljrikt undantag som den nuvarande regleringen.

Problematiken med tolkningen, den ibland hätska diskussion som uppstått och den förhållan-

devis textrika ingresspunkt 12, kan alla spåras tillbaka till en stark motsättning mellan de som

är för en mer omfattande EU-reglering och de som förespråkar mer laissez-faire inom skilje-

domsvärlden. Vad denna motsättning handlar om är dock inte huruvida skiljeförfarande i sin

helhet ska regleras inom EU eller inte. Det råder i stort sett konsensus om att New York-kon-

ventionen fungerar bra, även om diskussioner har förts kring att uppdatera och modernisera

texten. Utgångspunkten är därmed inte att inkorporera själva systemet som konventionen 205

redan reglerar i Bryssel Ia-förordningen. Att erkännande och verkställighet av utländska skil-

Generaladvokat Wathelet tog upp och tolkade utifrån ingresspunkt 12 i sitt förslag till avgörande i mål 203

C-536/13 Gazprom. I punkt 91 hävdar denne att ingresspunkt 12 ska fungera retroaktivt och att det förklarar hur undantaget alltid borde ha tolkats.

Rogerson i Magnus & Mankowski (red.) (2016) s. 77 med en stor mäng hänvisningar till litteratur och rätts204 -fall och Kommissionens rapport (2009) avsnitt 3.7.

van den Berg (2009).205

!46

jeavtal och skiljedomar ska regleras på global nivå och inte på EU-nivå är en grundbult i den

popularitet som skiljeförfarandet har fått bland kommersiella aktörer. Denna motsättning 206

grundar sig istället på vilket sätt som skiljeförfarandets självständighet kan försäkras. Med

andra ord råder det delade meningar om huruvida någon typ av EU-reglering bör tillförsäkra

skiljeavtalets (och därmed skiljeförfarandets) effektivitet eller om en sådan lösning skulle in-

kräkta på det rådande, tillfredställande skiljerättsliga systemet.

Det är framförallt en grupp av problem som inte lösts med Bryssel Ia-förordningen. Vad det

handlar om är de situationer där parterna driver sina mål om samma sak i två olika förfaran-

den med potentiellt motstridiga utgångar. En annan sida av denna situation är hur parterna

använder skiljeavtal för att genomföra torpedostrategin.

Den nuvarande regleringen är en kompromiss. Frågan är dock om nämnda problem kan lösas

på ett förhållandevis smidigt sätt men att det är något som lägger hinder i vägen. Detta ”nå-

got” syftar på relationen mellan domstolsprocessen och skiljeförfarandet, d.v.s. förtroendet

mellan de olika tvistlösningsmetoderna.

5.2 Parallella förfaranden och motstridiga utgångar

Problemet med parallella förfaranden och potentiellt motstridiga utgångar har diskuterats på

en rad olika ställen i denna uppsats. Grundproblemet är alltså att en domstol och en skilje-

nämnd kan komma till olika slutsatser gällande ett skiljeavtals giltighet/tillämplighet. Ett sce-

nario skulle se ut på följande sätt. Ett svenskt företag ingår avtal med ett tyskt företag. Avtalet

innehåller en skiljeklausul. Tvist uppstår och det svenska företaget inkommer med stäm-

ningsansökan till tysk domstol (svarandens hemvist). Den tyska domstolen anser att skiljeav-

talet mellan parterna inte är giltigt/tillämpligt och påbörjar sin process. Samtidigt inleder det

tyska företaget ett skiljeförfarande i Sverige i enlighet med skiljeavtalet. Den utsedda skilje-

nämnden anser att skiljeavtalet är giltigt/tillämpligt. Det tyska företaget väcker också en fast-

ställelsetalan vid svensk domstol (sätesdomstolen), som även den anser att skiljeavtalet är

giltigt/tillämpligt. 207

Se bl.a. 2015 International Arbitration Survey s. 6.206

En av de funktioner som sätesdomstolen har, se LSF 2 §.207

!47

Det är lätt att se de potentiella problemen, framförallt det att den tyska domstolsdomen (gäl-

lande sakfrågan) kommer att erkännas och verkställas i enlighet med Bryssel Ia-förordningen

inom EU och skiljedomen genom New York-konventionen på en global nivå. Detta gäller all-

deles oavsett om utgångarna är motstridiga eftersom ingen av grunderna för att vägra erkän-

nande och verkställighet enligt Bryssel Ia-förordningen eller New York-konventionen är

tillämpliga. Viktigt att påpeka i sammanhanget är dock att den del av den tyska domstolsdo-

men som avser skiljeavtalets giltighet/tillämplighet inte omfattas av Bryssel Ia-förordningens

erkännande- och verkställighetsregler. Vidare, den bedömning som sätesdomstolen gör, den

svenska domstolen i exemplet ovan, är inte bindande för den tyska domstolen eftersom det

svenska domstolsförfarandet omfattas av undantaget för skiljeförfarande. För att ytterligare

komplicera situationen så omfattas den tyska domstolsdomen gällande själva saken av Brys-

sel Ia-förordningen, vilket innebär att denna del ska erkännas och verkställas i Sverige. Något

hinder mot sådant erkännande och verkställighet föreligger inte eftersom den svenska dom-

stolen inte avgjort sakfrågan och en skiljedom omfattas inte av Bryssel Ia-förordningens arti-

kel 45(1)(c). Även om en befintlig skiljedom möjligtvis kan analogt anses vara ett hinder en-

ligt artikel 45(c), så finns det ännu ingen en skiljedom i exemplet ovan eftersom skiljeförfa-

randet precis påbörjats. 208

Hur hanterar undantaget, tillsammans med ingresspunkt 12, denna situation? Det korta svaret

är att en lösning inte presenteras. I första stycket uttrycks det att Bryssel Ia-förordningen inte

ska hindra en domstol från att hänvisa till skiljeförfarande när skiljeavtal finns. Samtidigt

anges det också att Bryssel Ia-förordningen inte hindrar domstolen från att pröva giltigheten/

tillämpligheten av skiljeavtalet. Visserligen kommer domstolens bedömning gällande skil-

jeavtalets giltighet/tillämplighet inte att erkännas eller verkställas (enligt ingresspunktens

andra stycke), men detta hindrar inte att domstolsprocessen ändå fortgår samtidigt som ett

skiljeförfarande inleds av den andra parten.

Ett sätt att undvika problemet med parallella förfaranden inför domstol och skiljenämnd, och

därpå följande potentiellt motstridiga utgångar, är att införa en lis pendens-regel som avser

denna situation i Bryssel Ia-förordningen. Det var just detta som föreslogs av Kommissionen

Rogerson i Magnus & Mankowski (2016) s. 82.208

!48

i sitt första utkast till den nuvarande Bryssel Ia-förordningen. Vad som dock inte är särskilt

klart är varför denna lösning inte godkändes. Det verkar vara så att både Europaparlamentet

och Europeiska rådet var emot idén om att partiellt reglera skiljeförfaranden inom Bryssel Ia-

förordningen, där framförallt skiljeförfarandevänliga medlemsstater såsom Storbritannien och

Frankrike var drivande. Om skiljeförfarandevänliga medlemsstater var emot lösningen med 209

en lis pendens-regel, borde det rimligtvis vara så att detta på något sätt underminerar skilje-

förfarandets ställning. Vilka fördelar och nackdelar finns det då med en lis pendens-regel som

ger företräde för partsautonomin? Kan en sådan lösning rent av motverka sitt syfte och mins-

ka skiljeförfarandens popularitet och effektivitet, eller är dessa farhågor överdrivna?

En utgångspunkt inför den nuvarande Bryssel Ia-förordningen var att det fanns en generell

konsensus om att den dåvarande regleringen inte upprätthöll partsautonomin inom tvistlös-

ning på ett tillfredställande sätt. Att utforma prioritetsordningen vid lis pendens och ge fö210 -

reträde till antingen skiljeförfarandet i sig eller sätesdomstolen, måste anses fullt ut stödja

partsautonomin. Kommissionens tankegång var att om parterna avtalat om skiljeförfarande

och detta ges företräde i behörighetsprövningen, kommer populariteten för säten och skilje-

domsinstitut inom EU att öka. Lösningen är lik den som numera gäller för prorogationsav211 -

tal där den kronologiska ordningen för stämningsansökningarna inte är avgörande.

Det bakomliggande syftet med den lis pendens-regel som Kommissionen föreslog skulle

förmodligen uppfyllas. Ett av de stora problemen med avtal om tvistlösningsmetod, d.v.s.

både skiljeavtal och prorogationsavtal, är s.k. taktisk processföring där talan väcks i en med-

lemsstat i strid med tvistlösningsavtalet i obstruktionssyfte. Detta har numera i stort sett 212

funnit en lösning för prorogationsavtalens del i Bryssel Ia-förordningens artikel 32(2)-(3).

Även om en part hinner väcka talan först i en medlemsstat i obstruktionssyfte, så hindrar inte

denna process det förfarande som parterna kommit överens om enligt med prorogationsavta-

let. En liknande lis pendens-regel för skiljeavtal skulle definitivt fungera på samma sätt, med

andra ord skulle den tänkta obstruktionen inte fungera. Regeln skulle dessutom ge en fördel

Sjövall (2015) s. 651.209

Dickinson (2011) s. 19.210

Impact Assessment (2010) s. 38 f.211

Se exempel på sådana situationer i C-116/02 Gasser, C-159/02 Turner och C-185/07 West Tankers.212

!49

till skiljeavtal där skiljeförfarandets säte är inom EU; om sätet är utanför skulle skyldigheten

att vilandeförklara målet inte finnas. Motstridiga utgångar skulle motverkas i och med att två

olika förfaranden med två olika utgångar inte tillåts ske; om skiljenämnden eller sätesdomsto-

len anser att skiljeavtalet inte är giltigt/tillämpligt ska den andra domstolen avvisa talan. I

slutänden betonar lis pendens-regeln många utgångspunkter som är centrala inom skiljeman-

narättsvärlden: fokus ligger på sätesdomstolen, Kompetenz-Kompetenz förstärks och partsau-

tonomin är avgörande. 213

Utöver nämnda fördelar, som i stort sett uppfyller de utsatta målen, skulle dock lis pendens-

regeln få vissa icke-önskvärda effekter. Till en början är det viktigt att klargöra olikheterna

mellan ett skiljeavtal och ett prorogationsavtal. Skiljeavtalet specificerar en helt annan metod

för tvistlösning mellan parterna, medan prorogationsavtalet endast specificerar en viss dom-

stol. Utan ett skiljeavtal är standardmetoden domstolsprocess. Detta innebär att skiljeavtalet

kan ses som ett avsteg från parternas rätt till domstolsprövning, därmed är det särskilt viktigt

att verkligen klargöra att skiljeavtalet omfattar den aktuella tvisten. Om då till exempel skil-

jenämnden anser sig behörig, d.v.s. att skiljeavtalet är giltigt och tillämpligt, medan sätes-

domstolen anser det motsatta, ska då domstolen som vilandeförklarat målet avvisa talan?

Svaret är förmodligen jakande, skiljenämndens eventuella behörighetsöverskridande kan

ändå åberopas på ett senare stadium som erkännande- och verkställighetshinder enligt New

York-konventionen. Resultatet rimmar dock illa med Bryssel Ia-förordningens bakomliggan-

de syften, framförallt betoningen av ömsesidigt förtroende mellan de nationella domstolarna.

En annan aspekt som har med skillnaden mellan skiljeavtalet och prorogationsavtalet att göra

är medlemsstaternas inställning till hur ingående domstolsprövningen ska vara gällande ett

skiljeavtals giltighet och/eller tillämplighet. Vissa tillämpar en s.k. full review, där en ingåen-

de prövning ska göras, medan andra begränsar sin prövning till en prima facie-bedömning,

d.v.s. en mer ytlig prövning. Det finns även exempel på medlemsstater (bl.a. Tyskland och 214

Österrike) som tillämpar full review när giltigheten av ett skiljeavtal ska bedömas medan en

prima facie-bedömning används gällande tillämpligheten av skiljeavtalet i det specifika må-

Hess (2011) s. 16.213

Madsen (2013) s. 736 ff.214

!50

let. Några medlemsstater (bl.a. Frankrike) drar dessutom detta ännu längre och tillåter inte 215

domstol att pröva skiljeavtalets giltighet eller tillämplighet om skiljeförfarande redan har in-

letts, en tillämpning som kallas för den negativa effekten av Kompetenz-Kompetenz. När då 216

domstolarna i olika medlemsstater, i viss utsträckning, använder sig av olika prövningsprinci-

per så kommer tillämpningen av den föreslagna lis pendens-regeln inte att tillämpas på sam-

ma sätt inom hela EU. Till exempel om parterna avtalat att skiljeförfarandets säte ska vara i

Frankrike, skulle lis pendens-regeln endast slå till när ett skiljeförfarande inleds. Dessutom

komplicerar t.ex. anknytningsdoktrinen situationen ytterligare, vilken innebär att ett skiljeav-

tal omfattar rättsförhållanden som egentligen inte omfattas om de har tillräckligt nära anknyt-

ning. En lösning på detta problem är att ramen för domstolens prövning av ett skiljeavtals 217

giltighet/tillämplighet harmoniseras inom EU.

Lösningen med en partiell reglering av skiljeförfarande under Brysselreglerna är något som

analyserades utförligt i Heidelbergrapporten. Olika alternativ diskuterades, bl.a. ett mer 218

utvidgat undantag för skiljeförfarande, vilket skulle leda till att alla domstolsprocesser röran-

de skiljeförfarande omfattades, inklusive anti-suit injunctions. Vid utformningen av Brys219 -

sel Ia-förordningen var det den brittiska delegationen som förespråkade denna lösning

främst. Detta alternativ underminerar dock dels den grund som Bryssel Ia-förordningen 220

vilar på, dels de mål som en reglering skulle ämna att uppfylla. Att tillåta anti-suit injunctions

är något som EU inte kan tillåta eftersom det strider mot varje domstols rätt att själv pröva sin

behörighet och mot det ömsesidiga förtroendet. Ett utvidgat undantag skulle dessutom inne-

bära ett underlättande för användandet av torpedostrategier. Så fort en tillstymmelse till 221

skiljeavtal presenteras skulle då domstolen vara skyldig att avvisa talan. Med andra ord skulle

denna lösning motverka det utsatta målet. Syftet bakom att inkludera artikel 73(2), och un-

Born (2014) s. 1084 f.215

Brekoulakis (2009) s. 240 ff.216

Madsen (2013) s. 742 ff.217

Se framförallt s. 64 ff. 218

Heidelbergrapporten (2007) s. 60 ff.219

Dowers & Tang (2015) s. 133.220

Impact Assessment (2010) s. 38.221

!51

derstryka New York-konventionens företräde, skulle möjligtvis kunna tolkas som ett sätt att

försöka blidka förespråkarna för ett utvidgat undantag. 222

Vad lis pendens-regeln skulle åstadkomma är med andra ord att hindra motstridiga utgångar

eftersom parallella processer inte tillåts. Hur ska då en verkställighetsmyndighet hantera en

domstolsdom med en utgång och en skiljedom med en annan utgång gällande samma sak? I

det land där domstolsdomen utfärdades skulle den motstridiga skiljedomen sannolikt inte er-

kännas och verkställas enligt New York-konventionen, möjligtvis med hänvisning till public

policy. Detta kan givetvis ses som ett problem i sig och minskar skiljedomens internatio223 -

nella effektivitet. Den del av domstolsdomen som gäller själva saken kan erkännas och 224

verkställas enligt Bryssel Ia-förordningens ingresspunkt 12, tredje stycket. Det kan dock vara

så att skiljedomen kan användas som en ”sköld” för att hindra erkännande och verkställighet

av den motstridiga domstolsdomen. Tre olika alternativ kan tänkas: (i) skiljedomen anses

analogt omfattas av artikel 45(1)(d), (ii) om skiljedomen erkänns och verkställs av en domstol

kan denna domstolsdom användas för att hindra erkännande och verkställighet av den mot-

stridiga domstolsdomen enligt artikel 45(1)(c)-(d) eller (iii) det tredje stycket av ingress225 -

punkt 12 kan tolkas så att skiljedomar ska ges företräde framför motstridiga

domstolsdomar. 226

Sett till den effekt som den föreslagna lis pendens-regeln skulle få, är det svårt att se några

avgörande nackdelar; detta gäller i vart fall när det kommer till måluppfyllelsen om att und-

vika parallella förfaranden, motstridiga utgångar och torpedostrategier.

5.3 Ömsesidigt förtroende mellan domstolsprocessen och skiljeförfarandet

Anledningen till den föreslagna reformen av undantaget för skiljeförfarande, som då inte blev

så omfattande som Kommissionen velat, var bl.a. att skiljeavtal ”bör tillmätas största möjliga

Mankowski i Magnus & Mankowski (2016) s. 1097 f.222

Dickinson, Lein & James (2015) s. 82.223

Karampelia (2013).224

Jfr NJA 2005 s. 642 där en engelsk skiljedom förklarades verkställbar av engelsk domstol. Denna engelska 225

domstolsdomen erkändes och verkställdes i Sverige med hjälp av Bryssel I-förordningen.

Dickinson, Klein & James (2015) s. 83 ff.226

!52

verkan, och erkännande och verkställighet av skiljeavtal [sic!] uppmuntras”. Eftersträvade 227

mål med Bryssel Ia-förordningen kan till viss del sägas vara i motsättning till detta. Detta ef-

tersom förordningen reglerar domstolsprocesser, d.v.s. gemensamma regler för domstolsbe-

hörighet, ömsesidigt förtroende mellan de nationella domstolarna och fri rörlighet för dom-

stolsdomar. Om det uppkommer en situation där systemet för domstolsbehörighet och dom-

stolsdomar hotas av en skiljeförfarandeprocess är det inte speciellt långsökt att anta att EU-

domstolen kommer att tolka Bryssel Ia-förordningen till systemets fördel.

Ett av alternativen som diskuterades under reformprocessen av skiljeförfarandeundantaget

var att inkorporera skiljedomar i systemet och införa pågående skiljeförfarande som en själv-

ständig grund för att vägra erkännande och verkställighet. Detta alternativ förkastades dock 228

på ett tidigt stadium och det är lätt att förstå varför. Att inkräkta på New York-konventionens

område är något som många inte vill med tanke på dess popularitet och effektivitet. Det skul-

le dessutom inte vara i linje med det ömsesidiga förtroendet domstolarna emellan eftersom

detta förtroende då måste utvidgas till skiljenämnder. Även om den legala kvalitén på skilje-

förfarande som sådant är allmänt accepterat, är det fortfarande ett faktum att de specifika skil-

jeförfarandena är väldigt heterogena och en kontroll av det processuella är påkallad. Att 229

grundläggande rättssäkerhetsgarantier upprätthålls är något som bör ligga inom domstolens

kontrollsfär. En sådan processuell kontroll förutsätts också av New York-konventionens arti-

kel V.

Den nuvarande regleringen, specifikt då den nya ingresspunkten och artikel 73(2), hanterar

relationen mellan domstolsprocessen och skiljeförfarandet på ett otydligt sätt. Klargörandet

att den del av en domstolsdom som bedömer ett skiljeavtals giltighet/tillämplighet inte ska

erkännas och verkställas enligt Bryssel Ia-förordningen, tycks ge företräde till skiljeförfaran-

dets autonomi och skiljenämndens Kompetenz-Kompetenz. När det sedan slås fast att dom-

stolsdomen gällande själva sakfrågan ändå kan erkännas och verkställas uppstår givetvis en

motsättning. Även om skiljenämnden har kvar sin rätt till att pröva sin behörighet, så är ju


Heidelbergrapporten (2007) s. 61 ff. och Impact Assessment (2010) s. 37.228


!53

själva syftet (oftast) med att inleda en tvist att få en bindande dom. Skiljedomens effekt och

användbarhet minskar kraftigt om sakfrågan redan blivit prövad av domstol och dessutom

kan erkännas och verkställas på annan plats.

Frågan är också hur själva innehållet av en partiell reglering av skiljeförfaranden inom Brys-

sel Ia-förordningen, såsom lis pendens-regeln som diskuterades i det förra avsnittet, skulle

tolkas av EU-domstolen. Om lis pendens-regeln skulle utformas så att prioritet ges till skilje-

förfarandet eller sätesdomstolens process, måste regleringen även ge en definition på vad

skiljeförfarandets säte är. Möjligtvis måste det också definieras när en skiljeförfarandeprocess

ska anses vara påbörjad, likt Bryssel Ia-förordningens artikel 32. Dessa exempel handlar om

begrepp som visserligen är upp till varje nationell lagstiftning att definiera, men som ändå har

en lång tradition av internationell kontext bakom sig i och med New York-konventionens sto-

ra genomslag.

Vad skulle hända om EU-domstolen gav sin tolkning av dessa begrepp och gav de en något

annorlunda innebörd än hur de definieras inom den internationella skiljedomsvärlden? EU-

domstolens uppgift är i slutänden inte att upprätthålla skiljeförfarandets popularitet och effek-

tivitet. Det som då balanseras är EU-domstolens mål att främja den inre marknaden och det

nationella målet att främja näringslivets intresse av en effektiv tvistlösning. Detta skulle po-

tentiellt innebära att näringslivet alltid måste ta hänsyn till ”EU-skiljeförfarande” och väga

fördelarna/nackdelarna med ett sådant. Den internationella kontext som skiljeförfarandet rör

sig i idag skulle därmed undermineras, inte nödvändigtvis p.g.a. att EU-domstolens lösningar

skulle ha någon negativ påverkan utan förmodligen p.g.a. den osäkerhet som den lokala an-

passningen orsakar. Kanske skulle näringslivet föredra de tolkningar som har en lång historia

bakom sig och avtala om att skiljeförfarandets säte ska vara utanför EU; detta försvagar gi-

vetvis bl.a. de europeiska skiljedomsinstitutens konkurrenskraft och får därmed ekonomiska

effekter.

5.4 Avslutande kommentar

En rimlig slutsats är att en lis pendens-regel med sikte på skiljeförfarande inte skulle nämn-

värt påverka skiljeförfarandets ställning negativt. Det kan hävdas att en sådan lösning tvärtom

!54

ger fördelar åt skiljeförfaranden med säte inom EU. Baksidan är dock att den globala skilje-

mannarätten får sig en törn och att EU-baserade skiljeförfaranden, inklusive då hos skilje-

domsinstitut såsom Stockholms Handelskammares, potentiellt undviks av länder utanför uni-

onen. Den accepterade internationella ordningen med sin grund i New York-konventionen

skulle då anpassas till något nytt och regionalt baserat.

I slutänden finns det en motsättning mellan Bryssel Ia-förordningens bakomliggande syften

tillsammans med EU-domstolens tolkningar, kontra näringslivets och skiljeförfarandevänliga

staters vilja att värna om skiljeförfarandets starka ställning som tvistlösningsmetod. En av de

viktigaste anledningarna till varför skiljeförfarandet föredras är dess internationella kontext,

vilket potentiellt skulle kunna hotas av EU:s fokus på den inre marknaden. Det är förmodli-

gen just detta som gör en partiell reglering av skiljeförfarande så kontroversiell. En rädsla för

att skiljeförfarandets autonoma ställning skulle påverkas negativt och att tvistlösningsmeto-

dens popularitet och effektivitet skulle minska på en global nivå. En rädsla för att ändra på

det beprövade. Frågan är dock om inte denna rädsla är överdriven och bidrar till det motsatta;

den nuvarande lösningen upprätthåller inte ett tillräckligt effektivt genomslag för skiljeavtal

och skiljedomar. Ett lägsta krav bör åtminstone vara att skiljeavtal åtnjuter samma skydd som

prorogationsavtal. I sin strävan att undvika EU-reglering kan alltså skiljedomsvärlden sägas

skjuta sig själv i foten.

!55

Källförteckning

Litteratur

Beraudo Jean-Paul (2001), The Arbitration Exception of the Brussels and Lugano Conven-tions: Jurisdiction, Recognition and Enforcement of Judgments, 18 Journal of International Arbitration, nr. 1, s. 13-26 [cit. Beraudo (2001)]

Blackaby Nigel, Partasides Constantine, Redfern Alan, Hunter Martin (2015), Redfern and Hunter on International Arbitration, 6 u., Kluwer Law International; Oxford University Press [cit. Blackaby, Partasides, Redfern & Hunter (2015)]

Bogdan Michael (2014), Svensk internationell privat- och processrätt, 8 u., Nordstedts Ju-ridik [cit. Bogdan (2014)]

Born Gary (2015), International Arbitration: Cases and Materials, 2 u., Kluwer Law In-ternational [cit. Born (2015)]

Born Gary (2014), International Commercial Arbitration, 2 u., Kluwer Law International [cit. Born (2014)]

Brekoulakis Stavros (2009), The Negative Effect of Compétence-Compétence: The Verdict has to be Negative, 2 Austrian Arbitration Review, s. 237-258 [cit. Brekoulakis (2009)]

Camilleri Simon (2013), Recital 12 of the Recast Regulation: A New Hope?, 62 International and Comparative Law Quarterly, nr. 4, s. 899-916, British Institute of International and Com-parative Law [cit. Camilleri (2013)]

Dickinson Andrew, Lein Eva & James Andrew (red.) (2015), The Brussel I Regulation Re-cast, Oxford University Press [cit. Dickinson, Lein & James (2015)]

Dickinson Andrew (2011), Note on The Proposal for a Regulation of the European Parlia-ment and of the Council on Jurisdiction and the Recognition and Enforcement of Judgments in Civil and Commercial Matters (Recast), Direktoratet för medborgerliga rättigheter och konstitutionella frågor, på uppdrag av Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor [cit. Dickinson (2011)]

Dickinson Andrew (2009), Brussels I Review – Choice of Court Agreements, 11 juni 2009, ConflictofLaws.net - http://conflictoflaws.net/2009/brussels-i-review-choice-of-court-agree-ments/#comment-344682 [cit. Dickinson (2009)]

Dowers Neil & Tang Zheng Sophia (2015), Arbitration in EU Jurisdiction Regulation: Brus-sels I Recast and a New Proposal, 3 Groningen Journal of International Law, nr. 1, s. 125-146 [cit. Dowers & Tang (2015)]

Erk Nadja (2014), Parallel Proceedings in International Arbitration: A Comparative Eu-ropean Perspective, 30 International Arbitration Law Library, Kluwer Law International [cit. Erk (2014)]

!56

http://ConflictofLaws.net

http://conflictoflaws.net/2009/brussels-i-review-choice-of-court-agreements/#comment-344682

http://conflictoflaws.net/2009/brussels-i-review-choice-of-court-agreements/#comment-344682

Fletcher Barry (2015), Recasting the arbitration exception?, New Law Journal, nr. 7637 [cit. Fletcher (2015)]

Gaillard Emmanuel & Savage John (red.) (1999), Fouchard Gaillard Goldman on In-ternational Commercial Arbitration, Kluwer International Law [cit. Gaillard & Savage (red.) (1999)]

Hanqvist Dan, Ur askan i elden? Valet mellan rättegång och skiljeförfarande, Svensk Jurist-tidning 1998, s. 110-133 [cit. Hanqvist (1998)]

Hartley Trevor (2014), The Brussel I Regulation and arbitration, 63 International and Com-parative Law Quarterly, nr. 4, s. 843-866, British Institute of International and Comparative Law [cit. Hartley (2013)]

Hess Burkhard (2012), The Brussels I Regulation: Recent case law of the Court of Justice and the Commission’s proposed recast, 49 Common Market Law Review, nr. 3, s. 1075-1112, Kluwer Law International [cit. Hess (2012)]

Hess Burkhard (2011), Note on The Proposal for a Regulation of the European Parliament and of the Council on Jurisdiction and the Recognition and Enforcement of Judgments in Civil and Commercial Matters (Recast), Direktoratet för medborgerliga rättigheter och kon-stitutionella frågor, på uppdrag av Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor [cit. Hess (2011)]

Hess Burkhard, Pfeiffer Thomas & Schlosser Peter (2007), Report on the Application of Re-gulation Brussels I in the Member States, Study JLS/C4/2005/03, Ruprecht-Karls-Universität Heidelberg: Institut Für Ausländisches und Internationales Privat- und Wirtschaftsrecht [cit. Heidelbergrapporten (2007)]

Heuman Lars (1999), Skiljemannarätt, Nordstedts Juridik [cit. Heuman (1999)]

Hobér Kaj, Lag (1999:116) om skiljeförfarande, Karnov, uppdaterad per den 1 juli 2016 [cit. Hobér (2016)]

Horn Florian (2011), Note on The Proposal for a Regulation of the European Parliament and of the Council on Jurisdiction and the Recognition and Enforcement of Judgments in Civil and Commercial Matters (Recast), Direktoratet för medborgerliga rättigheter och konstitu-tionella frågor, på uppdrag av Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor [cit. Horn (2011)]

International Bar Association kommitté för skiljeförfarande, IBA Submission to the European Commission on Regulation (EC) No 44/2001, 10 Business Law International, nr. 3, s. 302-320 [cit. IBA:s skiljeförfarandekommitté (2009)]

Karampelia Maria (2013), The arbitration exclusion reconsidered in the Brussels I Regula-tion reform, 25 november 2013, Lexology, Globe Business Media group - http://www.lexolo-gy.com/library/detail.aspx?g=092a713a-a17d-40af-9a3a-b79416680dad [cit. Karampelia (2013)]

!57

http://www.lexology.com/library/detail.aspx?g=092a713a-a17d-40af-9a3a-b79416680dad

http://www.lexology.com/library/detail.aspx?g=092a713a-a17d-40af-9a3a-b79416680dad

Kronke Herbert, Nacimiento Patricia, Otto Dirk & Port Nicola Christine (red.) (2010), Recognition and Enforcement of Foreign Arbitral Awards: A Global Commentary on the New York Convention, Kluwer Law International [cit. Kronke, Nacimiento, Otto & Port (red.) (2010)]

Layton Alexander (2011), Note on The Proposal for a Regulation of the European Parliament and of the Council on Jurisdiction and the Recognition and Enforcement of Judgments in Civil and Commercial Matters (Recast), Direktoratet för medborgerliga rättigheter och kon-stitutionella frågor, på uppdrag av Europaparlamentets utskott för rättsliga frågor [cit. Layton (2011)]

Lindskog Stefan, Skiljeförfarande - En kommentar, Lag (1999:116) om skiljeförfarande, Ze-teo, uppdaterad per den 1 maj 2016 [cit. Lindskog (2016)]

Madsen Finn, Påståendedoktrin eller anknytningsdoktrin - Efter vilka principer ska en dom-stol eller skiljenämnd ta ställning till verkan av en skiljeklausul i ljuset av nyare rättspraxis?, Svensk Juristtidning 2013, s. 730-753 [Madsen (2013)]

Magnus Ulrich & Mankowski Peter (red.) (2016), European Commentaries on Private In-ternational Law ECPIL Volume I: Brussels Ibis Regulation, Verlag Dr. Otto Schmidt [cit. Magnus & Mankowski (red.) (2016)]

Paulsson Marike (2016), The 1958 New York Convention in Action, Kluwer Law International [cit. Paulsson (2016)]

Pinsolle Philippe (2009), The Proposed Reform of Regulation 44/2001: A Poison Pill for Ar-bitration in the European Union?, 12 International Arbitration Law Review, nr. 4, s. 62-66 [Pinsolle (2009)]

Pullen Andrew (2009), The Future of International Arbitration in Europe: West Tankers and the EU Green Paper, 12 International Arbitration Law Review, nr. 4, s. 56-62 [Pullen (2009)]

Pålsson Lennart (2008), Bryssel I-förordningen jämte Bryssel och Luganokonventionerna, Nordstedts Juridik [cit. Pålsson (2008)]

Sjövall Fredrik (2015), Bryssel och skiljeförfarande - ett relationsdrama i fyra akter med Sverige i publiken, Svensk Juristtidning 2015, s. 642-657 [cit. Sjövall (2015)]

Tridimas Takis (2007), The General Principles of EU Law, 2 u., Oxford University Press [cit. Tridimas (2007)]

Van Castler Geert (2016), European International Private Law, 2 u., Hart Publishing [cit. Van Castler (2016)]

van den Berg Albert Jan (2009), Hypothetical Draft Convention on the International En-forcement of Arbitration Agreements and Awards: Explanatory Note, 50 Years of the New York Convention, ICCA Congress Series, nr. 14, Kluwer Law International [cit. van den Berg (2009)]

!58

van den Berg Albert Jan (1981), The New York Arbitration Convention of 1958, Kluwer Law and Taxation Publishers [cit. van den Berg (1981)]

van Houtte Hans (2005), Why not Include Arbitration in the Brussels Jurisdiction Regulation, 21 Arbitration International, nr. 4, s. 509-521, The Official Journal of the London Court of International Arbitration (LCIA) [cit. van Houtte (2005)]

Wautelet Patrick, Kruger Thalia & Coppens Govert (red.) (2012), The Practice of Arbitra-tion: Essays in Honour of Hans van Houtte, Hart Publishing [cit. Wautelet, Kruger & Cop-pens (red.) (2012)]

Elektroniskt

2015 International Arbitration Survey: Improvements and Innovations in International Arbi-tration, upprättad av School of International Arbitration, Queen Mary University of London och White & Case LLP - http://www.whitecase.com/sites/whitecase/files/files/download/pub-lications/qmul-international-arbitration-survey-2015_0.pdf [cit. 2015 International Arbitration Survey]

New York-konventionens status på UNCITRAL:s hemsida: UNCITRAL Texts & Status - In-ternational Commercial Arbitration & Conciliation - Convention on the Recognition and En-forcement of Foreign Arbitral Awards (New York, 1958) (the "New York Convention”) - Sta-tus - (hämtad 29 september 2016) - http://www.uncitral.org/uncitral/en/uncitral_texts/arbitra-tion/NYConvention_status.html [cit. New York-konventionens status på UNCITRAL:s hem-sida]

Modellagens status på UNCITRAL:s hemsida: UNCITRAL Texts & Status - International Commercial Arbitration & Conciliation - UNCITRAL Model Law on International Commer-cial Arbitration (1985), with amendments as adopted in 2006 - Status - (hämtad 3 oktober 2016) - http://www.uncitral.org/uncitral/en/uncitral_texts/arbitration/1985Model_arbitra-tion_status.html [cit. Modellagens status på UNCITRAL:s hemsida

Offentligt tryck

Sverige

SOU 2015:37. Översyn av lagen om skiljeförfarande.

Regeringens proposition 2014/15:93. Avtal om val av domstol – 2005 års Haagkonvention.

Regeringens proposition 1998/99:35. Ny lag om skiljeförfarande.

SÖ 1972:1. Konvention om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar.

EU

Europaparlamentets resolution av den 7 september 2010 om tillämpning och översyn av rå-dets förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkstäl-

!59

http://www.whitecase.com/sites/whitecase/files/files/download/publications/qmul-international-arbitration-survey-2015_0.pdf

http://www.whitecase.com/sites/whitecase/files/files/download/publications/qmul-international-arbitration-survey-2015_0.pdf

http://www.uncitral.org/uncitral/en/uncitral_texts/arbitration/NYConvention_status.html

http://www.uncitral.org/uncitral/en/uncitral_texts/arbitration/NYConvention_status.html

http://www.uncitral.org/uncitral/en/uncitral_texts/arbitration/1985Model_arbitration_status.html

http://www.uncitral.org/uncitral/en/uncitral_texts/arbitration/1985Model_arbitration_status.html

lighet av domar på privaträttens område, 7 september 2010, P7_TA(2010)0304 [cit. Europa-parlamentets resolution (2010)]

Impact Assessment, Accompanying document to the Proposal for a Regulation of the Eu-ropean Parliament and of the Council on jurisdiction and the recognition and enforcement of judgments in civil and commercial matters (Recast), 14 december 2010, SEC(2010) 1547 slutlig [cit. Impact Assessment (2010)]

Förslag till Europaparlamentets och Rådets förordning om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, 16 december 2010, KOM(2010) 748 slutlig [Kommissionens första utkast (2010)]

Grönbok om översyn av rådets förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, 21 april 2009, KOM(2009) 175 slutlig [cit. Kommissionens grönbok (2009)]

Protocol on the interpretation by the Court of Justice of the Convention of 27 September 1968 on jurisdiction and the enforcement of judgments in civil and commercial matters, 3 juni 1971, OJ L 204, 2.8.1975, p. 28–31 [Protocol (1971)]

Rapport från Kommissionen till Europaparlamentet, Rådet och Europeiska Ekonomiska och Sociala Kommittén om tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 44/2001 om domstols be-hörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, 21 april 2009, KOM(2009) 174 slutlig [cit. Kommissionens rapport (2009)]

Report on the accession of the Hellenic Republic to the Community Convention on Jurisdic-tion and the Enforcement of Judgments in Civil and Commercial Matters, upprättad av Demetrios Evrigenis & K.D. Kerameus, 24 november 1986, Official Journal of the European Communities, nr. C298/86 [cit. Evrigenis & Kerameus (1986)]

Report on the Convention on jurisdiction and the enforcement of judgments in civil and com-mercial matters, upprättad av Paul Jenard, 5 mars 1979, Official Journal of the European Communities, nr. C59/79 [cit. Jenard (1979)]

Report on the Convention on the Association of the Kingdom of Denmark, Ireland and the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland to the Convention on jurisdiction and enforcement of judgments in civil and commercial matters and to the Protocol on its interpre-tation by the Court of Justice, upprättad av Peter Schlosser, 5 mars 1979, Official Journal of the European Communities, nr. C59/79 [cit. Schlosser (1979)]

Rättsfall

Högsta domstolen

NJA 2005 s. 642

Rättsfall från hovrätterna

RH 2010:75

!60

EU-domstolen

Dom av den 13 maj 2015 i mål C-536/13, "Gazprom" OAO mot Lietuvos Respublika, (ECLI:EU:C:2015:316)

Förslag till avgörande av Generaladvokat Wathelet den 4 december 2014 i mål C-536/13,"Gazprom" OAO mot Lietuvos Respublika, (ECLI:EU:C:2014:2414)

Dom av den 10 februari 2009 i mål C-185/07, Allianz SpA och Generali Assicurazioni Gene-rali SpA mot West Tankers Inc, (ECLI:EU:C:2009:69)

Dom av den 27 april 2004 i mål C-159/02, Gregory Paul Turner mot Felix Fareed Ismail Grovit, Harada Ltd och Changepoint SA, (ECLI:EU:C:2004:228)

Dom av den 9 december 2003 i mål C-116/02, Erich Gasser GmbH mot MISAT Srl, (ECLI:EU:C:2003:657)

Dom av den 25 november 1998 i mål C-308/97, Giuseppe Manfredi mot Regione Puglia, (ECLI:EU:C:1998:566)

Dom av den 29 april 1999 i mål C-288/97, Consorzio fra i Caseifici dell'Altopiano di Asiago mot Regione Veneto, (ECLI:EU:C:1999:214)

Dom av den 19 november 1998 i mål C-162/97, Brottmål mot Gunnar Nilsson, Per Olov Ha-gelgren och Solweig Arrborn, (ECLI:EU:C:1998:554)

Dom av den 17 november 1998 i mål C-391/95, Van Uden Maritime BV, som bedriver verk-samhet under namnet Van Uden Africa Line mot Kommanditgesellschaft in Firma Deco-Line m.fl., (ECLI:EU:C:1998:543)

Dom av den 25 juli 1991 i mål C-190/89, Marc Rich & Co. AG mot Società Italiana Impianti PA, (ECLI:EU:C:1991:319)

Förslag till avgörande av Generaladvokat Darmon den 19 februari 1991 i mål C-190/89, Marc Rich & Co. AG mot Società Italiana Impianti PA, (ECLI:EU:C:1991:158)

Dom av den 4 februari 1988 i mål C-145/86, Horst Ludwig Martin Hoffmann mot Adelheid Krieg, (ECLI:EU:C:1988:61)

Utländska domstolsavgöranden

West Tankers Inc v Allianz Spa & Anor [2011] EWHC 829 (Comm) (11 mars 2011)

!61

Documents

Bryssel Ia-förordningens undantag för skiljeförfarande1081409/FULLTEXT01.pdf · 2017-03-14 · 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser ... Relevanta