CBMs Skriftserie 4 - SLU.SE

1

CBMs Skriftserie 4

Biodiversitet iodlingslandskapet

Anna Blomberg &Anna Burman (red.)

Mångfaldskonferensen 2000:

Centrum för biologisk mångfald

2

CBMs Skriftserie 4: Mångfaldskonferensen 2000

3

Biodiversitet iodlingslandskapet

Anna Blomberg och Anna Burman (red.)


2001

4


Centrum för biologisk mångfald (CBM) är ett nationellt centrum för forskning om biologiskmångfald som är gemensamt för SLU och Uppsala universitet. Verksamheten samordnas i ett nät-verk av institutioner, organisationer och myndigheter i hela landet.

Arbetet går ut på att samordna, initiera och bedriva forskning, utbildning och information medsikte på att bevara, hållbart nyttja samt restaurera biologisk mångfald i Sverige. CBM deltar också iinternationella samarbeten som syftar till att lösa problem inom biodiversitetsområdet.

Redaktörer: Anna Blomberg och Anna Burman

Formgivning: Anna Burman

Omslagsbild: Norsk löväng. Foto: I Austad; Austad et al. in print.

Bör citeras: Blomberg, A & Burman, A (red.) 2001. Mångfaldskonferensen 2000: Biodiversitet iodlingslandskapet. CBMs Skriftserie 4, Centrum för biologisk mångfald, Uppsala.

Distribution: SLU Publikationstjänst, Box 7075, 750 07 Uppsala.Fax: 018-67 28 54, tel: 018-67 11 00, e-post: [email protected]

Utgivare: Centrum för biologisk mångfald, Uppsala

Tryck: Repro, SLU, Uppsala 2001

Upplaga: 300

ISSN: 1403-6568ISBN: 91-89232-08-9

© 2001 Centrum för biologisk mångfald

5

InnehållsförteckningInledning 5

Konferensprogram 6

Deltagarförteckning 8

Kulturlandskapets biologiske mangfold – et historisk tilbakeblikk påVestlandsgården 15Ann Norderhaug och Ingvild Austad

Skötsel av naturliga fodermarker – viktiga kunskapsluckor ochforskningsuppgifter 23Tommy Lennartssom

Rödlistade arter i odlingslandskapet 31Björn Cederberg

Seminarieföreläsningar:

Vad betyder den biologiska mångfalden för landsbygdsborna? 37Marie Stenseke

Ekonomiska förutsättningar för betesbaserad naturvård 43Karl-Ivar Kumm

Hur får vi mer biologisk mångfald i odlingslandskapet? 49Olle Kvarnbäck

Successioners betydelse i odlingslandskapet – våtmarker 53Elisabeth Lundkvist

Betydelsen av biologisk mångfald för ekologiska processer 55Jan Bengtsson

Den dolda mångfalden hos markens mikroorganismer 59Marianne Clarholm

6


7

Introduktion

Mångfaldskonferensen 2000: Biologisk mångfald i odlingslandskapet, arrangerades i Linköping den5-6 oktober. Syftet med Mångfaldskonferensen 2000 var att knyta samman aktuell forskning ochpraktisk erfarenhet inom området ”Biologisk mångfald i odlingslandskapet”samt att diskutera hurden framtida forskningen inom området bör se ut.

Det gamla jordbrukslandskapet bestod av stora arealer mycket artrik slåtter- och betesmarksom nu är på väg att försvinna. Mindre gårdar läggs ner och jordbruket intensifieras och specialise-ras. I takt med att odlingslandskapet förändras får dess växter och djur allt svårare att överleva. Närmarken växer igen hotas också landskapets historiska och kulturella värden. Böndernas roll harförändrats från att vara livsmedelsproducenter till att bli naturförvaltare. För att det ska vara lön-samt att sköta marken på ett sätt som gynnar den biologiska mångfalden behövs ekonomiska inci-tament.

Under konferensens första dag hölls föredrag och seminarier som tog upp olika aspekter påbiodiversitet i odlingslandskapet. Den andra dagen ägnades åt exkursioner i Linköpings omgivning-ar där arbete pågår för att bevara eller restaurera mångfalden i odlingslandskapet.

Denna skrift är i huvudsak en sammanfattning av de föreläsningar som hölls under konferen-sens första dag. Här finns också en förteckning över de områden som besöktes av exkursionsdelta-garna under konferensens andra dag.

Mångfaldskonferensen återkommer varje höst. ”Turism och biodiversitet” kommer att varatemat för 2001 års konferens som planeras äga rum i Östersund den 27-28 september 2001. Merinformation kommer att finnas på CBMs hemsida (www.cbm.slu.se) samt i tidningen Biodiversesom ges ut gratis av CBM.

Mångfaldskonferensen 2000 anordnades av Centrum för biologisk mångfald (CBM) i samar-bete med Forskningsrådsnämnden (FRN), Länsstyrelsen Östergötland, Linköpings kommun ochLinköpings universitet. Ett stort tack till alla deltagande föreläsare och medarbetare!

Urban Emanuelsson och Anna BlombergCBM

8


ProgramTorsdag 5/10

08.30 - 09.00 Välkomstanförande

Landshövding Björn Eriksson, Urban Emanuelsson CBM, mfl.

09.00 - 09.30 Kulturlandskapets biologiske mangfold–et historisk tilbakeblikk på Vestlands-

gården

Ann Norderhaug, Högskolan i Sogndal

09.30 - 10.00 Skötsel av naturliga fodermarker–viktiga kunskapsluckor och forskningsuppgifter

Tommy Lennartsson, institutionen för naturvårdsbiologi, SLU

10.00 - 10.30 Fika

10.30 - 11.00 Rödlistade arter i odlingslandskapet

Björn Cederberg, ArtDatabanken

11.00 - 11.30 Habitat fragmentation in agricultural landscapes: consequences for butterfly

species and biodiversity.

Chris D Thomas, University of Leeds

11.30 - 13.00 Lunch

13.00 - 14.30 Sex parallella seminarier med följande teman:

1) Vad betyder biologisk mångfald för landsbygdsborna?

Marie Stenseke, Göteborgs universitet

2) Ekonomiska förutsättningar för betesbaserad naturvård

Karl-Ivar Kumm, SLU

3) Hur får vi mer biologisk mångfald i odlingslandskapet?

Olle Kvarnbäck, Hushållningssällskapet i Stockholm och Uppsala län och Kjell Sjelin,

lantbrukare från Vattholma

4) Successioners betydelse i odlingslandskapet–hagmarker och våtmarker

John Askling, Calluna och Elisabeth Lundkvist, Linköpings universitet.

5) Betydelsen av biologisk mångfald för ekologiska processer

Jan Bengtsson, SLU

6) Den dolda mångfalden hos markens ”mikroliv”

Marianne Clarholm, SLU

14.30 - 15.00 Fika

15.00 - 16.30 Seminarier (samma som ovan) omgång 2

17.00 - 17.30 Gemensam sammanfattning ledd av Urban Emanuelsson, CBM.

19.00- Konferensmiddag

9

Fredag 6/10

Exkursioner 8.30-16.00

Tur 1 Cykeltur till Tinnerö eklandskap (cyklar finns)Tinnerö eklandskap är den tätortsnära delen av det eklandskap som utbreder sig söder och öster

om Linköpings stad. På Tinnerö finns också ett vidsträckt fossilt odlingslandskap från järnåldern

med gravar, boplatser, stensträngssystem m.m. Området var tidigare övningsfält för militären och

dessförinnan arrendegårdar under Sturefors gods. Fortifikationsförvaltningen äger marken.

Tinneröområdet planeras att skyddas och vårdas som reservat med syfte att tydliggöra ekmiljöerna

och det fossila odlingslandskapet.

Landskapet präglas av stora öppna åkerytor som till stor del betas, vidsträckta ekhagar, bland-

lövskogspartier och mindre arealer med barrskog. Följande inventeringar är utförda: kärlväxter

och dagfjärilar i naturbetesmarkerna, häckfågelfaunan, fladdermöss, eklevande skalbaggar och

eklavar.

Exursionsansvarig: Claes Svedlindh, Linköpings kommun, e-post: [email protected]

Tur 3 Föllingsö odlingslandskapFöllingsö är ett säterilandskap i skogsbygden. Området ligger i södra Östergötland och förvaltas

sedan 1991 av Länsstyrelsen på uppdrag av Riddarhuset. Länsstyrelsen har under årens lopp gjort

stora restaureringsinsatser i såväl landskapet som i vissa byggnader. Det tidiga 1800-talslandskapet

är det tidsskikt som eftersträvas i restaureringen.

I området finns förutom åkermarker av skiftande ålder och storlek, stora arealer naturbetesmarker,

slåtteräng, utmarksbete, ekhagar, hamlade träd, bäckmiljö, trägärdesgårdar, järnålderslämningar

mm. Följande inventeringar är utförda: kärlväxter, marksvampar och dagfjärilar i naturbetesmarke-

rna, häckfågelfaunan, fladdermöss och eklavar.

Exkursionsansvarig: Hans Liman, Länsstyrelsen i Östergötland, e-post: [email protected]

Tur 5 Södra Bråta odlingslandskapSödra Bråta är en liten ensamgård i höjdläge i Östergötlands södra skogsbygd. Marken äges av

ASSI-Domän. Arbetet med naturreservatbildning pågår. Målsättningen för markanvändningen

kommer att vara det tidiga 1800-talslandskapet.

Förutom åkermark av olika storlek och ålder så finns här öppna naturbetesmarker, ekhage, hacke-

slåtterytor, slåtteräng, betad utmark, trägärdesgårdar. Följande inventeringar är utförda: kärl-

växter, marksvampar och dagfjärilar i ängs- och betesmarkerna.

Exkursionsansvarig: Dan Nilsson, Länsstyrelsen i Östergötland, e-post: [email protected]

Tur 6 Svensksundsvikens havsstrandängar och ekhagarSvensksundsviken ligger utmed Bråvikens södra strand. Den är grund och stor, drygt nio km2.

Kring viken utbreder sig strandängar som är de mest vidsträckta längs hela Östersjökusten. Vår

och höst rastar stora mängder flyttfåglar här. På strandängarna och de omgivande betesmarkerna

finns många intressanta växter och insekter som är knutna till välbetade marker. Området har

betats av boskap eller slåttrats under mycket lång tid. Området är naturreservat. I söder finns ett

fågeltorn. Stigen till tornet går genom mycket artrika betesmarker och uppe på Hagbergets krön

har man en fantastisk utsikt. Ekbackar med mycket gamla träd finns runt viken. I ekarnas inre

finns ovanliga skalbaggsarter och i de djupa barkspringorna trivs en mångfald skorplavar.

Exkursionsansvarig: Eva Siljeholm, Norrköpings kommun, e-post: [email protected]

10


Ackered, Hans KRAV, Box 1940, 751 49 [email protected]

Akersten, Alfred Länsstyrelsen Västra Götaland, Box 224, 532 23 [email protected]

Andersson, Caréne Informationskontoret, Linköpings kommun, 581 81 Linkö[email protected]öping.se

Andersson, Lars Växjö kommun, Box 1222, 351 12 Växjölars.andersson@kommun,vaxjo.se

Andersson, Marie Länsstyrelsen Östergötland, Lantbruksenheten, 581 86 Linkö[email protected]

Andersson, Sofia Jordbruksverket, Miljöenheten, 551 82 Jönkö[email protected]

Andersson, Stellan Alingsås kommun, Miljöskyddskontoret, Sveag 12, 441 81 Alingså[email protected]

Antonsson, Kjell Länsstyrelsen Östergötland, Miljövårdsenheten, 581 86 Linkö[email protected]

Areskoug, Veronika Centrum för biologisk mångfald, Box 7007, 750 07 [email protected]

Aronsson, Mårten Skogsstyrelsen, 551 83 Jönkö[email protected]

Askling, John Ekologiska kunskapsgruppen Calluna, Borggården, 582 28 Linkö[email protected]

Axelsson, Veronica Länsstyrelsen Östergötland, Lantbruksenheten, 581 86 Linkö[email protected]

Backeus, Ingvar Avd f växtekologi, Uppsala universitet, Villav 14, 752 36 [email protected]

Bengtsson, JanBengtsson, Niklas Länsstyrelsen Uppsala län, 751 86 Uppsala

[email protected], Åke Centrum för biologisk mångfald, Box 7007, 750 07 Uppsala

[email protected], Karl-Olof Linköpings univ, 581 83 LinköpingBergstedt, Johan Inst f skogl resurshush o geomatik, SLU, Fredriksbergsv 21, 589 23 Linköping

[email protected]öm, Anders Zoologiska inst, Stockholms univ, 106 91 Stockholm

[email protected], Anders Bäcksholm, 565 91 MullsjöBerlin, Gudrun Länsstyrelsen Skåne län, 205 15 Malmö

[email protected] Skåmedal, Susanne Länsstyrelsen Östergötland, Lantbruksenheten, 581 86 Linköping

[email protected], Kurt Allerød kommune, Garnerafdelingen, Vassingerødvej 2, DK-3540 Lynge, Danmark

[email protected], Anna Centrum för biologisk mångfald, Box 7007, 750 07 Uppsala

[email protected], Per Lagerbrings v 5 C, 224 60 Lund

[email protected], Anna Centrum för biologisk mångfald, Box 7007, 750 07 Uppsala

[email protected]

Deltagarförteckning

11

Börjesson, Agneta Jordbruksverket, Miljöenheten, 551 82 Jönkö[email protected]

Calmerbjörn, Mats Landstinget i Jönköpings län, Box 1034, 551 11 Jönkö[email protected]

Cassel, Anna Avd f naturvårdsbiologi o genetik, Uppsala univ, Norbyv 18D, 752 36 [email protected]

Cederberg, Björn ArtDatabanken, SLU, Box 7007, 750 07 [email protected]

Christiansson, Carl Naturgeografiska inst, Stockholms univ, 106 91 [email protected]

Claesson, Kenneth Länsstyrelsen Östergötland, Lantbruksenheten, 581 86 Linkö[email protected]

Claréus, Carin Länsstyrelsen Östergötland, Kulturmiljöenheten, 581 86 LinköpingClarholm, MarianneCroneborg, Hjalmar Länsstyrelsen i Gotlands län, Naturvård, 621 85 Visby

[email protected]öm, Peter Länsstyrelsen Östergötland, Miljövårdsenheten, 581 86 Linköping

[email protected], Marcelle Länsstyrelsen Östergötland, Lantbruksenheten, 581 86 Linköping

[email protected]

Ebenhard, Torbjörn Centrum för biologisk mångfald, Box 7007, 750 07 [email protected]

Edelstam, Caroline Eko-plan Caroline Edelstam, Holmstrandsg 3, 554 66 Jönkö[email protected]

Edlund, Jonas Norrköpings kommun, 601 81 NorrköpingEdman, Tobias Länsstyrelsen Skåne län, 205 15 Malmö

[email protected], Tommy Miljövårdsenheten, Länsstyrelsen Linköping, 581 86 Linköping

[email protected], Nicklas Inst f biologi o kemiteknik, Mälardalens högskola, Box 325, 631 05 Eskilstuna

[email protected], Lars Linköpings universitet/IFM-Biologi, 581 83 Linköping

[email protected], Urban Centrum för biologisk mångfald, Box 7007, 750 07 Uppsala

[email protected], Åsa Miljöenheten, Länsstyrelsen Kalmar län, 391 86 Kalmar

[email protected], Helena Park- och naturförvaltningen, Box 177, 401 22 Göteborg

[email protected], Jeanette Länsstyrelsen Halland, 301 86 Halmstad

[email protected], Angelika Blekinge Flora, Elleholm 637, 375 91 MörrumForseby Antonsson,Åsa Länsstyrelsen Östergötland, Lantbruksenheten, 581 86 Linköping

[email protected], Johan Plankontoret/Samhällsbyggnad, Eskilstuna kommun, 631 86 Eskilstuna

[email protected], Ann-Kristin Göteborgs fastighetskontor, Box 2258, 403 14 Göteborg

[email protected], Annika Bygg o miljö, Gävle kommun, 801 84 Gävle

[email protected]

12


Forsström, Per-Olof Göteborgs fastighetskontor, Box 2258, 403 14 GöteborgFranzen, Markus Länsstyrelsen Östergötland, Miljövårdsenheten, 581 86 Linköping

[email protected], Ingvar Naturbruksgymnasiet, Uddetorp, 532 96 Skara

[email protected]ågelström, Björn NEFO produktionen Omsorg, Westmang 49, 582 12 Linköping

[email protected], Lars Länsstyrelsen Östergötland, Miljövårdsenheten, 581 86 Linköping

[email protected]är, Anders SLU, Naturvårdsbiologi, Box 7002, 750 07 Uppsala

[email protected] Andersson,Carina Länsstyrelsen Östergötland, Lantbruksenheten, 581 86 Linköping

[email protected], Lars-Erik AB Borlänge Energi, stadsmiljö, Box 834, 781 28 Borlänge

[email protected], Lennart Göteborgs stadsmuseum, Norra Hamng 12, 411 14 Göteborg

[email protected], Sigrid Miljökontoret, Mjölby kommun, 595 80 Mjölby kommun

[email protected], Bo Länsstyrelsen Östergötland, Miljövårdsenheten, 581 86 Linköping

[email protected], Eva Vänermuseet, Box 724, 531 17 Linköping

[email protected], Svante Klinkendalsv 21, 590 41 RimforsaHagström, Mikael Länsstyrelsen Östergötland, Miljövårdsenheten, 581 86 Linköping

[email protected], Maria Jordbruksverket, 551 82 Jönköping

[email protected], Daniel Jordbruksverket, 551 82 Jönköping

daniel [email protected], Paula Länsstyrelsen Skåne län, 291 86 Kristianstad

[email protected]öggren, Mats Centrum för biologisk mångfald, Box 7007, 750 07 Uppsala

[email protected]örfors, Olle Östergötlands länsmuseum, Box 232, 581 02 Linköping

Ignell, Bengt Länsstyrelsen Blekinge län, 371 86 [email protected]

Ignell, Håkan Ekologiska kunskapsgruppen Calluna, Borggården, 582 28 Linkö[email protected]

Isaksson, Anna Länsstyrelsen Jönköpings län, Jönköpingsv 32 C, 561 32 [email protected]

Jansson, Eva Centrum för biologisk mångfald, Box 54, 230 53 [email protected]

Jansson, Nicklas Länsstyrelsen Östergötland, Miljövårdsenheten, 581 86 Linkö[email protected]

Jansson, Sonja Centrum för biologisk mångfald, Box 7007, 750 07 [email protected]

Jennersten, Ola WWF, Ulriksdals slott, 170 81 [email protected]

Johannesson, Jens Linköpings kommun, Storgatan 43, 581 81 Linköping

13

Johansson, Agne Torpön, 573 94 TranåsJohansson, Eva Linköpings kommun, Storgatan 43, 581 81 LinköpingJohansson, Gunnar Mullsjö folkhögskola, 565 32 Mullsjö

[email protected]ö.seJohansson, Markus Poulationsbiologiska avd, Uppsala univ, Norbyv 18 D, 752 36 Uppsala

[email protected], Olof Jordbruksverket, Miljöstödsenheten, 551 82 Jönköping

[email protected], Thomas Länsstyrelsen Östergötland, Miljövårdsenheten, 581 86 Linköping

[email protected], Peter Park o naturkontoret, Lunds kommun, Byggmästareg 4, 222 37 Lund

[email protected]örneskog, Anders Linköpings kommun, Kommunledningskontoret, 581 81 Linköping

[email protected], Bengt Zoologiska inst, Stockholms univ, 106 91 Stockholm

[email protected], Pär Länsstyrelsen Östergötland, Lantbruksenheten, 581 86 Linköping

[email protected], Karin Projekt Framtidsutsikt Siljan, Vasag 6, 795 30 Rättvik

[email protected], Agneta Huustogs, 610 20 KimstadKristoffersson, Marie Kommunledningskontoret, Motala kommun, 591 86 Motala

[email protected], Karl-IvarKvarnbäck, Olle Hushållningssällskapet, Box 412, 751 06 Uppsala

[email protected]ärrsgård, Sverker Länsstyrelsen Östergötland, Miljövårdsenheten, 581 86 Linköping

[email protected], Ylva Linköpings universitetLarsson, Catharina Park- och naturförvaltningen, Box 177, 401 22 Göteborg

[email protected], Tommy Inst f naturvårdsbiologi, SLU, 750 07 Uppsala

[email protected], Hans Länsstyrelsen Östergötland, Miljövårdsenheten, 581 86 Linköping

[email protected], Anna Naturvårdsverket, Landmiljöenheten, 106 48 Stockholm

[email protected], Susanne Västa Götalands län, Box 224, 532 23 Skara

[email protected], Leif Naturhistoriska museet, Box 7283, 402 35 Göteborg

leif.lithander@Lundgren, Anneli Länsstyrelsen Östergötland, Lantbruksenheten, 581 86 Linköping

[email protected], Ulf Länsstyrelsen Blekinge län, 371 86 Karlskrona

[email protected], Niclas Miljöstödsenheten, Jordbruksverket, 551 82 Jönköping

[email protected], Elisabeth Linköpings universitet, Avd f biologi, 581 83 Linköping

[email protected]öfberg, Marie Länsstyrelsen Skåne län, 205 15 Malmö

[email protected]

14


Magnusson,Ann-Charlotte Länsstyrelsen Kalmar län, Malmbrog 4, 391 86 Kalmar

[email protected], Johanna Länsstyrelsen Värmland, 651 86 Karlstad

[email protected],Marie-Lovise van SNF Skövde, Lundenv 36, 541 39 Skövde

[email protected], Ulrica Naturskyddsföreningen i Linköping, Björnkärrsg 15 B:11, 584 36 Linköping

[email protected], Christina Länsstyrelsen Jönköpings län, Landsbygdsavd, 551 86 JönköpingMunkert, Helena Länsstyrelsen Jönköpings län, Landsbygdsavd, 551 86 JönköpingMurelius, Cecilia Länsstyrelsen, Västmanlands län, 721 86 Västerås

[email protected], Marie Länsstyrelsen Södermanlands län, 611 86 Nyköping

[email protected]åreby, Jan Nardus - Ekologisk konsult, Solbacka, Gårdeby, 590 41 Rimforsa

[email protected]öller, Lone Länsstyrelsen Jönköpings län, Landsbygdsavd, 551 86 JönköpingNero, Denni NEFO produktionen Omsorg, Westmang 49, 582 12 Linköping

[email protected], Dan Länsstyrelsen Östergötland, Miljövårdsenheten, 581 86 Linköping

[email protected], Erika Länsstyrelsen Östergötland, Lantbruksenheten, 581 86 Linköping

[email protected], Peter Skövde Naturskyddsförening, Höjentorpsv 6, 532 92 Axvall

[email protected], Pia Riksantikvarieämbetet, UV, Järnvägsg 8, 582 22 LinköpingNilsson, Åsa Länsstyrelsen Blekinge län, 371 86 Karlskrona

[email protected], Olle Miljöförvaltningen, Landskrona kommun, 261 80 LandskronaNorderhaug, Ann Högskolan i Sogndal,

[email protected]öm, Helena Inst f landskapsplanering, SLU, Blodstensv 8, 752 58 Uppsala

helena2itpilot.seOdhult, Elisabet Länsstyrelsen Uppsala län, 751 86 Uppsala

[email protected], Dan NorrköpingOlsen, Lars-Göran Länsstyrelsen Blekinge län, 371 86 Karlskrona

[email protected], Pernilla Hässleholms Kommun, Kommunledningskontoret, Stadshuset, Hässleholm

[email protected], Jörgen Miljökontoret, Trollhättans kommun, 461 83 Trollhättan

[email protected], Roger Sveriges Natur/SNF, Box 4526, 116 91 Stockholm

[email protected], Susanne Miljökontoret, Mjölby kommun, 595 80 Mjölby

[email protected], Hans Inst f entomologi, SLU, Box 7044, 750 07 Uppsala

[email protected], Kristin Länsstyrelsen Halland, 301 86 Halmstad

[email protected]

15

Pehrson, Inger Palustre HB, Holms gård, 305 92 [email protected]

Persson, Cecilia Bagarfruv 33, 128 67 Skö[email protected]

Persson, Lennart Länsstyrelsen Jönköpings län, Landsbygdsavd, 551 86 JönköpingPersson, Sten Länsstyrelsen Östergötland, Lantbruksenheten, 581 86 Linköping

[email protected]älä, Katarina Centrum för biologisk mångfald, Box 7007, 750 07 Uppsala

[email protected], Ulla-Britt Centrum för biologisk mångfald, Box 7007, 750 07 Uppsala

[email protected], Börge Centrum för biologisk mångfald, Box 7007, 750 07 Uppsala

[email protected], Olle Plankontoret/Samhällsbyggnad, Eskilstuna kommun, 631 86 EskilstunaRanius, Thomas Lunds univ, Zoologiska inst, Helgonav 3, 223 62 Lund

[email protected], Staffan Inst f naturvårdsbiologi, SLU, Box 7002, 750 07 Uppsala

[email protected], Leif GräsROOTHen AB, Gimgöl, Ekeholm, 640 25 JulitaRosqvist, Gunnar Jordbruksverket, Miljöenheten, 551 82 Jönköping

[email protected]übberdt, Sissel Direktoratet for naturforvaltning, N-7485 Trondheim, Norge

[email protected]öm, Arne Länsstyrelsen Södermanlands län, 611 86 Nyköping

[email protected]öjestål, Johan Länsstyrelsen Skåne län, 291 86 Kristianstad

[email protected], KristianSamuelsson, Ulla-Britt Länsstyrelsen Östergötland, Miljövårdsenheten, 581 86 Linköping

[email protected], Anna Länsstyrelsen Östergötland, Lantbruksenheten, 581 86 Linköping

[email protected], Eva Norrköpings kommun, 601 81 NorrköpingSjelin, KjellSjöblom, Christina Malmö museer, Box 406, 201 24 MalmöSjögren-Gulve, Per Naturvårdsverket, Landmiljöenheten, 106 48 Stockholm

[email protected]ögren, Dagmar Föreningen Linköpings Ekopark, Spanngatan 1, 587 39 Linköping

[email protected]ölund, Anders Vägverket, 781 87 Borlänge

[email protected], Helena Informationskontoret, Linköpings kommun, 581 81 Linköping

[email protected]ött, Karl-Erik Projekt Framtidsutsikt Siljan, Vasag 6, 795 30 Rättvik

[email protected], Marie Kulturgeografiska inst, Göteborgs univ, Box 630, 405 30 Göteborg

[email protected], Jan Erik Projekt Framtidsutsikt Siljan, Vasag 6, 795 30 Rättvik

[email protected], Lars Stiftelsen för Västsvenska fritidsomr, Box 5+73, 402 22 GöteborgStröm, Björn Naturskyddsföreningen Linköping, Åbylundsg 36, 582 36 Linköping

[email protected]

16


Sturegård, Rolf Länsstyrelsen Uppsala län, 751 86 [email protected]

Ståhlberg, David Länsstyrelsen Skåne län, Lantbruksenheten, 291 86 [email protected]

Sundberg, Anna Länsstyrelsen Östergötland, Lantbruksenheten, 581 86 Linkö[email protected]

Svedlindh, Claes Linköpings kommun, Storg 43, 581 81 Linkö[email protected]

Svenningsson-Rydell,Annelie Jordbruksverket, 551 82 JönköpingSvensson, Linda Länsstyrelsen Östergötland, Lantbruksenheten, 581 86 Linköping

[email protected], Roger Inst f naturvårdsbiologi, SLU, Box 7002, 750 07 Uppsala

[email protected]öderström, Bo Centrum för biologisk mångfald, Box 7007, 750 07 Uppsala

[email protected]örby, Kristina BioAgri AB, Box 914, 751 09 Uppsala

[email protected], Maria Länsstyrelsen Östergötland, Miljövårdsenheten, 581 86 Linköping

[email protected], Chris D Centre for Biodiversity and Conservation, School of Biology, University of Leeds,

Leeds, LS2 9JT, [email protected]

Thomasson, Tove Miljökontoret, Hässleholms kommun, Stadshuset, 281 80 Hä[email protected]

Thorell, Pär SNF Linköpingskretsen, Pionjärg 19, 587 34 Linkö[email protected]

Tunón, Håkan Centrum för biologisk mångfald, Box 7007, 750 07 [email protected]

Törnkvist, Gösta Tekniska nämnden, Linköpings kommun, 581 01 Linkö[email protected]öping.se

Wall, Frida Linköpings universitetWallertz, Thomas Länsstyrelsen Östergötland, Lantbruksenheten, 581 86 Linköping

[email protected], Maria Länsstyrelsen Östergötland, Lantbruksenheten, 581 86 Linköping

[email protected], Anki SLU, Inst f ekologi o växtproduktion, Box 7043, 750 07 Uppsala

[email protected], Jens Centrum för biologisk mångfald, Box 54, 230 53 Alnarp

[email protected], Carina Hässleholms kommun, Stadshuset, 281 80 Hässleholm

[email protected]ånge, Cecilia Helsingborgs museum, Box 7123, 250 07 Helsingborg

[email protected], Gunilla Länsstyrelsen, Västmanlands län, 721 86 Västerås

[email protected]Åhlund, Matti Zoologiska inst, Göteborgs universitet, Box 463, 405 30 Göteborg

[email protected]Årnfelt, Erik Länsstyrelsen Östergötlands län, Miljövårdsenheten, 581 86 Linköping

[email protected]Östman, Örjan SLU, Box 7043, 750 07 Uppsala

[email protected]

17

CBMs Skriftserie 4: 15-21. Uppsala 2001.

Kulturlandskapets biologiske mangfold – ethistorisk tilbakeblikk på Vestlandsgården

Ann Norderhaug och Ingvild Austad

Den første jordbrukskulturen skapte nye forholdfor flora og fauna. Lyskrevende arter som had-de vandret inn i Norden i senglasial tid, fikkmulighet til ny spredning når mennesket ryddetlandskapet. Nye arter vandret også inn med jord-bruket. Det ble skapt nye mer eller mindre kul-turbetingete plantesamfunn og det biologiskemangfoldet økte. Klima, terrengform, jordarterog opprinnelig vegetasjonstype bestemte hvor-dan mennesket kunne utnytte landskapet og hvaslags jordbruk som kunne utvikles på stedet.Gjennom århundrer utviklet gjerne hver regionsitt særegne kulturlandskap både med hensyn tilkulturmarkstyper og andre landskapselementer.Forekomst, artsinnhold, struktur og fordeling avkulturmarker vekslet imidlertid ikke bare geo-grafisk, men også med tiden. Presset på natur-ressursene og landskapet øket og minket medbefolkningstallet. I tillegg ble utformingen avkulturlandskap og kulturmarkstyper påvirket avforandringer i driftsmåter, jordbrukspolitikk,økonomi og samfunnsutvikling.

Norges landskap, med store landformer ogkraftig relieff, får en av sine mest ekstreme, menbiologisk også kanskje mest varierte utforming-er i vestlandsgården, som utnytter naturressurs-ene i hele gradienten fra fjord til fjell. Karakte-ristisk for denne typen gårdsdrift er en intensivutnytting av lavereliggende dyrkbare arealer ogen omfattende bruk av utmarksressursene bådei lavlandet og fjellet, med lokalisering av heimes-tøler og fjellstøler i ulike vegetasjonssoner. Det-te resulterer i en landskapsstruktur som omfat-

ter mange, ofte små areal av åker og eng på inn-mark, utmarksslåtter, havnehager, lauvings- ogrisingsskoger i liene og stølsvoller, fjellbeiter ogmyrslåtter på fjellet. Landskapets struktur oginnhold har imidlertid variert også her. I et tverr-vitenskapelig forskningsprosjekt som ble gjen-nomført i 1995-97 arbeidet arkeologer, vegeta-sjonshistorikere, historikere, kulturminneforval-tere, etnologer og botanikere med å dokumen-tere ressurs-utnyttelsen og landskapsutviklingenopp gjennom tidene for vestlandsgården (Aus-tad in prep.).

Fire modellgårder ble plukket ut for pro-sjektet: Havrå i Hordaland, Lee, Grinde ogOrmelid i Sogn og Fjordane (Figur 1). Dissegårdene er noen av de mest autentiske vestlands-gårdene man kan finne i dag. De har alle en kom-pleks kulturlandskapsstruktur med gamle kultur-marker, høyt biologisk mangfold, verdifullt byg-ningsmiljø, et stort innhold av tekniske struktu-rer og brukere som kan informere om tradisjo-nelle driftsformer. Gårdene ligger langs en kyst-innlandsgradient og representerer ulike utnyt-tingsprofiler fra boreonemoral sone med rikedellauvskog til subalpin bjørkeskog og alpinsone. Basert på den dokumentasjon av dagenslandskap og gårdenes historie og utvikling somer gjort i forskningsprosjektet, er det mulig åsynliggjøre de vekslende forutsetningene for detbiologiske mangfoldet ved ulike tidspunkt.

Alle gårdene er brattlendte, tungdrevne ogmarginale sett med dagens effektivitetsskrav tiljordbruket. Bare deler av innmarka er derfor i

Ann Norderhaug og Ingvild Austad, Høgskulen i Sogn og Fjordane, Boks 133, N-6851 Sogndal, Norge. E-post:[email protected].

Norderhaug och Austad: Kulturlandskapets biologiske mangfold – et historisk tilbakeblikk på Vestlandsgården

18


drift i dag. Det dyrkes noe poteter og bringe-bær, men ellers består innmarksarealene først ogfremst av ulike typer slåtteeng. Noen engarealerhar tidligere vært åker, er mindre artsrike og pre-get av gjødselindikerende eller innsådde artersom krypsoleie (Ranunculus repens), engsyre(Rumex acetosa), hundekjeks (Anthriscus sylvestris),hundegras (Dactylis glomerata), engsvingel (Festucapratensis) og engreverumpe (Alopecurus pratensis).Her finnes imidlertid også mer artsrike naturen-ger med arter som gulaks (Anthoxantum odora-tum), engkvein (Agrostis capillaris), ryllik (Achilleamillefolium), blåklokke (Campanula rotundifolia),småengkall (Rhinanhtus minor), smalkjempe (Plan-tago lanceolata), engsmelle (Silene vulgaris ), gjeld-karve (Pimpinella saxifraga), rødknapp (Knautiaarvensis), gulmaure (Galium verum) og tiriltunge(Lotus corniculatus ). På en av gårdene finnes detspesielt artsrik natureng med bl.a. skogmarihånd(Dactylorhiza fuchsii), brudespore (Gymnadenia co-nopsea), nattfiol (Platanthera bifolia), stortveblad

(Listera ovata), bakkesøte (Gentianella campestris)vill-lauk (Allium oleraceum), vill-lin (Linum cathar-ticum) og marinøkkel (Botrychium lunaria). Enge-ne er stort sett åpne, men også lauveng med sty-vet alm (Ulmus glabra), ask (Fraxinus excelsior) ogselje (Salix caprea ) er fortsatt i tradisjonell drift(Auestad et al. 1998).

Selv om gårdene ble utvalgt fordi de fort-satt har et spesielt verdifullt kulturlandskap, erde preget av gjengroing både i inn- og utmarkpå grunn av delvis opphør av drift. Noe av ut-marka utnyttes til ekstensivt beite, men skog avforskjellig slag har overtatt større delen av ut-marksarealene. Variasjoner i geologi, topografiog lokalklima gjør skogbildet variert. Her finnesbåde små- og storbregneskog, lavurt- og høys-taudeskog og blåbærskog (Elven & Fremstad1991). Tresjiktet har ulik sammensetning. Gråor(Alnus incana) er vanlig pionertre. Bjørk (Betulapubescens) dominerer særlig opp mot den subal-pine sonen. Også osp (Populus tremula), rogn

Figur 1. Lokalisering av modellgårdene i prosjekt ”Den tradisjonelle vestlandsgården som kulturbiologisksystem”.

19

(Sorbus aucuparia), selje og furu (Pinus sylvestris) ervanlige treslag, ask og alm vokser i de lavestesonene på godt jordsmonn. Gran (Picea abies)forekommer ikke naturlig på Vestlandet, men erplantet inn noen steder. Innslag av myrarealerog vassdrag, knauser og blokkmarker bidrar ogsåtil mangfoldet av biotoper i utmarka.

Selv om utmarka gror igjen synes fortsattspor etter tidligere utnyttelse også her. Gamlestyvingstrær forteller at her var både hagemar-ker, lauvenger, styvings- og risingslier, mens åpneengpartier forteller om den tidligere utstrakteslåtte- og beiteaktiviteten (Figur 2). Stølsvollenepå heimestølene som tidligere var viktige slåtte-

marker, har delvis grodd igjen, men fjellstølenesvoller er fortsatt åpne selv om det er vel 50 årsiden de var i tradisjonell drift. Vegetasjons-forandringene går ikke så fort i fjellet og eksten-sivt sauebeite motvirker også gjengroingen. Van-lige arter på fjellstølenes grasvoller er sølvbun-ke (Deschampsia cespitosa), engkvein, fjelltimotei(Phleum alpinum), gulaks, finnskjegg (Nardus stric-ta), fjellmarikåpe (Alchemilla alpina), tepperot (Po-tentilla erecta), engsoleie (Ranunculus acris) og brear-ve (Cerastium cerastoides).

Modellgårdene har med andre ord et mosa-ikkpreget landskap med en blanding av natur-og kulturbiotoper og med flere småbiotoper og

Figur 2. Selv om utmarka i dag er gjengrodd synes fortsatt spor etter den karakteristiske vertikaleressursutnyttelsesprofilen på gårdene. På både Grinde, Lee og Ormelid muliggjorde heimestøler ogfjellstøler en omfattende bruk av utmarksressursene og utnyttelse av ulike vegetasjonssoner ved forskjelligeårstider. (Fra Austad et al. in prep.)


20


randsoner. I kulturmarkene, de semi-naturligevegetasjonstypene, er det fortsatt plass for denlyselskende floraen. Her vokser også kultur-marksavhengig beitemarkssopp bl.a. den trueterødnende lutvokssoppen (Hygrocybe ingrata; Jor-dal & Gaarder 1995). Til kulturmarkenes floraer det knyttet et rikt insektsliv. På en av modell-gårdene er bl.a. insektsforekomster i ulike sukses-jonsstadier av lauveng dokumentert. Flere nyearter for Sogn og Fjordane og også for Norgeble i den sammenheng registrert (Austad 1998).

De gamle styvingstrærne må sees som nøk-kelbiotoper i landskapet. De inngår i lauvenge-ne, hagemarkene og høstingsskogene, menvokser også som solitærtrær, i grupper på impe-diment og rydningsrøyser, i alleer, langs veier,bekker og i grenselinjer. De er biotoper for flereinsekter, men også for et utall lav-, mose- ogsopparter. En rekke sjeldne lavarter er registrertpå styvingstrærne på modellgårdene bl.a. Ramo-nia subsphaeriensis som representerer en ny slektfor den skandinaviske floraen og flere arter somer nye for den norske lavfloraen (Botnen & Moe1993). Død ved og hulrom i de gamle sty-vingstrærne gjør dem i tillegg til en viktig bio-top for fugl. En sammenligning av spurve-fuglfaunaen i utmarkas skog og i kulturmarkenepå en av modellgårdene (Langballe & Stedje1994) viste at de gamle hagemarkene med sty-vete trær er spesielt verdifulle for fuglefaunaen.Også eng og randsoner i kulturlandskapet spil-ler stor rolle for bl.a. trepiplerke (Anthus trivia-lis), gulsanger (Hippolais icterina) og grå fluesnap-per (Muscicapa stiata). De to siste artene sammenmed buskskvett (Saxicola rubetra), linerle (Mota-cilla alba), kjøttmeis (Parus major), gråtrost (Tur-dus pilaris) og gråsisik (Acanthis flammea) ble barefunnet hekkende i kulturmarkene, mens svart-meis (Parus ater), granmeis (P. montanus), spett-meis (Sitta europea), gransanger (Phylloscopus colly-bita), rødvingetrost (Turdus iliacus) og rugde (Sco-lopax rusticola) ble funnet hekkende bare i skog.

Variasjonen i biotoper i liene i indre Sogngir generelt et høyt artsantall av fugl. I slike lierer det i andre undersøkelser bl.a. konstatert hek-king av 6 spettearter: grønnspett (Picus viridis ),gråspett (P. canus), flaggspett (Dendrocopos major),

hvitryggspett (D. leucotos), dvergspett (D. minor)og vendehals (Jynx torquilla). Også rovfugl-, orr-fugl- (Lyrurus tetrix) og storfuglbestanden (Tetraourogallus) er god flere steder (Sætersdal & Hål-and 1986). Av hjortedyrene er det særlig kron-hjort som forekommer i liene der modellgård-ene ligger. Hjortestammen har økt sterkt etterat det kom en ny jaktlov i 1951 som begrensetavskytingen. Av de store rovdyrene er jerv oggaupe (lodjur) registrert i fjellområdene.

Modellgårdene har altså et stort biologiskmangfold både på arts-, biotop- og landskaps-nivå. Kulturlandskapet er imidlertid i forfall ogde gamle kulturmarkene er på retrett i dagenslandskap. Både antall kulturmarker og kultmarks-typer har minket de siste decenniene.

En slik gjengroing har vi sett før i Vestlands-gårdens historie selv om dokumentasjonen ikkeer så detaljert langt bakover i tiden. Svartedau-den (ca. 1350) førte til avfolking, ødegårder, tapav produksjonsarealer og semi-naturlige bioto-per. Skogen ble dominerende i landskapet. Avvåre modellgårder ble Lee sannsynligvis nedlagtetter Svartedauden mens de andre synes å ha hatten slags kontinuitet også i denne perioden (Øyein prep.). Etter 1500 og frem mot 1700 økte fol-ketallet og husdyrholdet på nytt, særlig i perio-den 1600-1650 (Domaas & Timberlid in prep).Ødegårder ble tatt opp igjen, Lee sannsynligvispå slutten av 1500-tallet. Utnyttelsen av ressurs-ene økte. Også skogressursene ble tatt i bruk istørre grad til tømmer, einervirke, tønnebånd,tjære- og trekullproduksjon. Landskapet ble sta-dig mer åpent med økende antall kulturmarker.Selv om enkelte biotoper og arter ble overut-nyttet i denne perioden var sannsynligvis land-skapet biologisk sett rikt og variert i sammenlig-ning med perioden både før og etter.

Ved slutten av 1700-tallet ble bruken avlandskapet intensivert på grunn av et stadig øken-de folketall og påfølgende bruksdelinger. Etterhvert fikk Vestlandsgården også husmenn. An-tall husdyr økte (Domaas & Timberlid in prep).Både innmarks- og utmarksdriften ble intensiv-ert. Skogarealet minket. I siste halvdel av 1800-tallet ble utmarka trefattig og så godt somskogløs. Styvingstrær spilte imidlertid fortsatt en

21

viktig rolle og en av våre modellgårder hadde såstor utmark at den heller ikke i denne periodenvar fullt utnyttet. Landskapet mistet likevel flerenaturlige biotoper. Det ble liten plass for denville faunaen samtidig som det var et hardt presspå den. Randsonene mellom skog og åpen markminket. Overutnytting gjorde sannsynligvis ogsåen del av de gjenstående biotopene mer artsfat-tige. Våre modellgårder synes å ha hatt tilstrek-kelig mye gjødsel for åkeren, men neppe for engaog utmarksarealene som ikke ble gjødslet. Bei-temarker som overutnyttes mister mange arter(Norderhaug et al. 1999). Et trefattig landskapsom utnyttes hardt til beite og slått tappes ogsåhurtigere for næring enn et tresatt (Austad et al.in print.). Denne utviklingen kulminerte i perio-den 1850-1870. Emigrasjon, flytting og etterhvert en jordbruksrevolusjon med innføring avkunstgjødsel og nye dyrkingsteknikker lettetpresset på landskapet. Likevel var landskapetrundt 1900 fortsatt nedslitt etter en lang peri-ode med overutnytting.

Perioden 1910-1930 representerte en ny tid.Landskapet fikk mulighet for å hente seg innigjen. Kunstgjødselen kom i bruk, likeså nye red-skaper og frøblandinger. Innmarka ble ryddetfor stein, driften her ble intensivert med følge aten del småbiotoper og arter forsvant. Presset påutmarka minket og det utviklet seg etter hvert ettotalt sett frodigere, mer biotop- og artsrikt land-skap. De store rovdyrene var imidlertid så godtsom utryddet på denne tiden. De gamle kultur-markstypene fantes fortsatt i landskapet, menstølsdriften opphørte gradvis liksom bruken avflere kulturmarker i utmarka. Mot slutten avperioden akselererte derfor gjengroingen. Den-ne utviklingen ble brutt i 1940-årene.

Under annen verdenskrig fikk man restriks-joner på bruk av kunstgjødsel og pålegg omkorndyrking. Bruken av innmarka var derfor in-tensiv. Husdyrholdet var allsidig og økte. Gamlekulturmarkshabitater ble tatt i bruk igjen og gård-ene ble i stor grad drevet tradisjonelt. Lauvengerog hagemarker med styvete trær var en del avdriften på alle modellgårdene. Utmarka var all-sidig brukt, men ikke sterkt utnyttet. Der fantesbåde skog av forskjellig slag og ulike kulturmar-

ker. Utmarksutnyttelsen omfattet også fjellom-rådene og stølsdriften ble gjenopptatt. Etter kri-gen ble åkerarealene stadig mindre, mens enga-realene lenge ble opprettholdt. Så godt som heleinnmarka var faktisk i drift helt fram til 1960.Randsoner og småbiotoper var mange i dettelandskapet. Kulturmarksartene hadde flere bio-toper, større populasjoner og bedre sprednings-muligheter enn i dag. Situasjonen var sannsyn-ligvis mest optimal med hensyn til det biologi-ske mangfoldet i 1950-1960. Den lignet påmange måter situasjonen i begynnelsen av 1900-tallet, men med en mer variert og mosaikkpre-get utmark.

Vestlandsgårdens landskap og forutsetnin-gene for det biologiske mangfoldet i inn- og ut-mark har med andre ord variert gjennom tidenedelvis etter samme mønster. Dagens situasjonfor Vestlandsgården og resten av Norge minnersterkt om ødegårdstiden etter Svartedauden. Deter imidlertid en stor forskjell. De gamle kultur-markene, de semi-naturlige biotopene, er ikkelenger en naturlig del av den moderne gårds-driften. Arealet av dem har variert gjennom år-hundrene, men de har hele tiden vært en viktigdel av landskapet. Noen av dem har eksisterthelt fra den tidligste jordbrukshistorien og bleopprettholdt også i ødegårdstiden (Figur 3). Defå kulturmarker som finnes i dag representererimidlertid de siste sporene av det gamle kultur-landskapet og de siste semi-naturlige biotopene.Det er derfor det er så viktig å ta vare på dem.Med dem forsvinner et biologisk mangfold iform av vegetasjonstyper og arter. Arter somkanskje ikke lenger har noen andre biotoper. Itillegg forsvinner kunnskap om økologisk forn-uftig og bærekraftig naturressursutnyttelse ogikke minst, om vår historie. Og kulturmarkeneer ikke lette gjenskape!

LitteraturAuestad, I., Norderhaug, A. & Sickel, H. 1998. Slut-

trapport for vegetasjonsøkologiske undersøkelseri prosjekt ”Den tradisjonelle vestlandsgårdensom kulturbiologisk system”. HSF, Avd. fornaturfag.


22


Figur 3. Alle modellgårdene har en meget lang historie og kulturmarkene lang kontinuitet. Lee og Ormelidvar demografisk øde etter Svartedauden, men Ormelid synes likevel å ha driftskontinuitet også i denneperioden. (Fra Øye in prep.)

23

Austad, I. 1998. Hagemark og lauveng på Vestlandet.I: Framstad, E. & Lid, B. (red.) Jordbrukets kul-turlandskap. Universitetsforlaget.

Austad, I. (red.) in prep. Vestlandsgården i fortid, nåtidog fremtid.

Austad, I., Domaas, S.T., Hauge, L. & Norderhaug,A. in prep. Dagens landskap - et vindu til forti-den. i: Austad, I. (red.) in prep. Vestlandsgårdeni fortid, nåtid og fremtid.

Austad, I., Norderhaug, A., Hamre, L.N. &Norderhaug, K.M. in print. Production mosaicsof wooded hay meadows.

Botnen, A. & Moe, B. 1993. Epifyttvegetasjonen(moser og lav) på askestuver i de to vestnorskekulturlandskapsområdene Havrå på Osterøy,Hordaland og Grinde i Leikanger, Sogn ogFjordane. UiB, Bot. Institutt.

Domaas, S.T. & Timberlid, A. in prep. Historisketilbakeblikk 1520-1930. Ressursbruk og press påressursene. i: Austad, I. (red.) Vestlandsgården ifortid, nåtid og fremtid.

Nikolai Astrup har brukt de maleriske, gamle lauvingstrærne som motiv i flere av sine bilder.

Elven, R. & Fremstad, E. (red.) 1991. Enheter forvegetasjonskartlegging i Norge. NINA utredning28.

Jordal, J.B. & Gaarder, G. 1995. Sopp i kulturlandska-pet. HSF-rapport 5/95.

Langballe, T. & Stedje, D.E. 1994. Effekten avgjengroing i kulturlandskapet på bestanden avhekkende spurvefugl. HSF, Avd. for naturfag,kandidatoppgave.

Norderhaug, A., Austad, I., Hauge, L. & Kvamme,M. (red.) 1999. Skjøtselsboka for kulturlandskapog gamle norske kulturmarker. Landbruksfor-laget.

Sætersdal, M. & Håland, A. 1986. Ornitologiskeundersøkelser i Kolarvassdraget, SagelvFrønningen og Erdalsvassdraget, Sogn ogFjordane, 1986. UiB, Zool. Museum, rapport:Ornitologi 34.

Øye, I. in prep. Vestlandsgården i arekeologisk lysgjennom fire tusen år. i: Austad, I. (red.)Vestlandsgården i fortid, nåtid og fremtid.


24


25

Alla som arbetar med naturvård i slåtter- ochbetesmarker, och med jordbrukslandskapets bio-toper över huvud taget, hamnar ibland i situa-tionen att inte veta hur man skall gå vidare i na-turvårdsarbetet. Det kan gälla praktiska skötsel-problem, som exempelvis: när skall vi slå, hurmycket skall vi röja, är hästar bra som betesdjur?Ofta handlar problemen om att väga sammanbrukarens ekonomi och livsmedelsproduktionmed produktionen av biologisk mångfald: Hurhårt måste vi beta för att tillgodose gräsmarks-arternas krav – och hur hårt kan vi beta inomramarna för lönsam produktion och djurhälsa?Ibland är problemen storskaliga, nationella ellertill och med internationella: Hur skall vi få detlilla skärgårdshemmanet att fortsätta djurhåll-ningen, eller få betesdjur till norrlandsgårdensvärdefulla gräsmarker?

Problemen tillhör som synes olika skalor,från små detaljer i skötseln, till nationell och in-ternationell jordbrukspolitik. De internationellaproblemen drabbar inte bara dem som arbetarmed internationell naturvård, utan berör ävenlokalt och regionalt naturvårdsarbete. På sam-ma sätt kan små skötseldetaljer vara helt avgö-rande för den praktiska naturvården, även omde vid första anblicken kan tyckas vara av en-bart akademiskt intresse.

En avsevärd andel av naturvårdens satsning-ar i jordbrukslandskapet berör naturliga foder-marker, d.v.s. ogödslade slåtter- och betesmar-ker. Det är naturligt, eftersom dessa biotoperhyser den största andelen rödlistade växter och


Skötsel av naturliga fodermarker – viktigakunskapsluckor och forskningsuppgifter

Tommy Lennartsson

Tommy Lennartsson, Institutionen för naturvårdsbiologi, SLU, Box 7002, 750 07 Uppsala. Tel 018-67 24 36. e-post:[email protected]

djur i jordbrukslandskapet - både nationellt ochinternationellt. Jag skall här diskutera några pro-blem och kunskapsluckor som berör skötseln avnaturliga fodermarker. Det är problem jag självstött på i naturvårdsarbete på regional och lokalnivå, och som jag funnit vara särskilt akuta.

Jordbrukspolitiken sätter ramarna förnaturvård i naturliga fodermarkerEn förutsättning för att över huvud taget kunnabevara fodermarkernas arter är att det finns bru-kare med betesdjur inom rimligt avstånd. I storadelar av Sverige är så inte fallet, och naturvårda-re i Norrland, Bergslagen och skärgården fårständigt erfara hur den ena djurbesättningen ef-ter den andra försvinner. Betesdjur krävs för attkunna hävda fodermarker i större omfattning,även om lokala slåtterprojekt, ofta på ideell ba-sis, har kunna bevara värdefulla gräsmarker påmindre ytor.

I det stora hela tycks jordbrukspolitikenfortfarande gynna hög, resurskrävande(över)produktion av livsmedel mer än den gyn-nar sådant jordbruk som bidrar till att produce-ra biologisk mångfald. I Uppland, där jag främstarbetat, finns de högsta hävdberoende naturvär-dena i Roslagskustens varierade jordbruksland-skap. Tyvärr är det i just detta landskap svårt attfå betesdjur till värdefulla marker, jämfört medt.ex. Mälarbygdens slättområden. Det är just idet småbrutna landskapet med höga naturvär-den som gårdar idag läggs ner och antalet betes-djur minskar.

26


Behovet av kunskapsuppbyggnad här ärförstås en fråga om styrmedelsforskning, näraknuten till nationell och internationell jordbruks-politik. Forskningen bör försöka ta fram eko-nomiska och politiska styrmedel som påverkarjordbruket i bl.a. följande riktningar:

• Ett areal- i stället för energiintensivt jord-bruk: ökat utnyttjande av lågproduktiva mark-slag, t.ex. naturbetesmark.

• Högre stabilitet i stödsystemen: dagensmiljöstöd uppfattas av många som osäkert, vil-ket gör att man tvekar att satsa på naturbetes-mark.

• Uppvärdering av gårdarnas naturvärden,så att man motverkar att områden med de hög-sta naturvärdena har sämsta gårdsekonomin.

• Uppvärdering av naturbetesmarker så attskötseln av dem inte konkurreras ut av andrastöd, exempelvis vallstöd.

Forskningen bör även beröra rena natur-vårdsåtgärder samt helst utvärdera möjliga nyalösningar:

• För att öka tillgången till betesmark ochmöjliggöra för intresserade brukare att satsa pånaturbete, kan det bli aktuellt att samhället, tillmarknadsmässiga priser, förvärvar betesmarkeller hela fastigheter när de blir till försäljning.Markerna kan sedan utarrenderas till naturvårds-intresserade brukare.

• Ett kraftigt ökat restaurerings- och stäng-selstöd under begränsad tid, för att igenväxandemarker skall kunna återtas i betesdrift.

• Omställning av hela gården till naturvårds-inriktad livsmedelsproduktion (på samma sättsom att gårdar idag kan ställas om till ekologiskproduktion). På så sätt kunde brukares natur-vårdssatsning komma hela gårdens produktiontill godo.

Vilka skötselmetoder krävs för attkombinera biologisk mångfald medgårdsekonomi och betesdjurens hälsa?Låt oss nu lämna problemen med nedlagda går-dar och brist på betesdjur, och i stället vända ossmot den betydligt angenämare uppgiften att ut-forma lämplig skötsel på marker där betesdjur

finns tillgängliga. Naturvårdens krav på betes-tryck, variation i betesmarkerna, avmasknings-medel m.m. upplevs ofta av brukaren som orim-liga, eller åtminstone svåra att uppfylla. Till det-ta kommer rädslan för att tvingas återbetala mil-jöstödet för hela avtalsperioden om betet varitotillräckligt eller markernas status fel klassade.

Köttproduktion på naturbetesmarkerDet är givetvis omöjligt att uppnå samma djur-tillväxt på en mager naturbetesmark som på enfrodig vall, men med rätt metoder kan skillna-derna göras så små som möjligt. Metoderna ärdock dåligt utvecklade – i viss mån kanske detrör sig om glömd kunskap! – och det är angelä-get att undersöka olika modeller för:

• Betesplanering: när skall man beta, ochmed vilka djur? Hur kan olika fållor utnyttjasför att optimera djurtillväxten och minimera be-lastningen från inälvsparasiter?

• Slutuppfödning: när skall man ta slaktdju-ren från naturbetesmarken och sätta dem på kraf-tigare foder?

• Samarbete mellan brukare: hur kan mandela upp naturbete och slutuppfödning mellansig, eller djur- respektive foderproduktion?

• Röjning och betesputsning: man kan ökadjurtillväxten genom att inte pressa betestryck-et så hårt, men kan då istället få problem medatt buskar sprider sig i betesmarken, eller attstrandängar blir tuviga. Här behövs både eko-nomiska modeller och teknikutveckling, exem-pelvis för skörd av ängshö på blöta strandängar.

När ekonomin på detta sätt optimeras såmycket det går, måste det sedan bli miljöstödetsuppgift att täcka mellanskillnaden, så att natur-bete blir likvärdigt med annan köttproduktion.Det handlar helt enkelt om att betala brukarenför produktionen av biologisk mångfald när hansköter naturbetesmarker. Värdet av biologiskmångfald är givetvis svårt att skatta, men måsteåtminstone vara så högt att det blir samma för-tjänst på naturbeteskött, som på andra köttsor-timent. Till den ekonomiska kalkylen bidrar gi-vetvis kostnaderna för produktionen, samt be-talningen för naturbetesköttet, och även här finns

27

viktiga frågor:• Kan man minska kostnaderna genom att

exempelvis låta djuren gå ute på vintern, ochgenom att beta stora arealer i sammanhängandebetesfållor?

• Hurdan är efterfrågan på naturbetesköttoch naturvårdslivsmedel över huvud taget? Vadskulle konsumenterna kunna betala extra för attbidra till att bevara biologisk mångfald?

Skötsel för bästa naturvårdsnyttaFrågeställningarna ovan måste även belysas urekologisk synvinkel, för att hitta de metoder somoptimerar naturvårdsnytta och produktion. Hur-dan är då den ekologiskt optimala skötseln avgräsmarker? Svaret är att vi inte vet, åtminstoneinte i detalj, och inte för varje organismgrupp.Däremot har vi en hyfsad uppfattning om vilkaförhållanden som krävs för att undvika störreförändringar av markvegetationen. En samman-fattande formulering skulle kunna vara: ”trädskik-tet skall vara så glest och betet såpass hårt att inte förna(löv-, barr- eller gräsförna) ackumuleras”. Formule-ringen baseras på att många växters groddplan-tor är så små att de inte överlever om förnalag-ret är för tjockt, vilket alltså innebär att växternainte kan reproducera sig. Det finns å andra si-dan ingen anledning att beta hårdare än så, ef-tersom ett hårdare bete sätter ner blomning ochfröproduktion. Även om jag inte sett några siff-ror på det, skulle jag tro att det betestryck somrekommenderas i samband med miljöstödet lig-ger ungefär rätt vad gäller att motverka förna-ansamling.

Inom dessa generella ramar finns dock platsför många frågeställningar:

• Förna får inte ackumuleras, men hur tjocktförnalager är acceptabelt, och hur skiljer sig här-vidlag olika typer av gräsmarker?

• Är löv- och barrförna ett större problemän gräsförna?

• Kan trampskador ge tillräckligt med gro-ningsplatser för frön trots att förnalagret egent-ligen är för tjockt - och vilka typer av betesdjurkan i så fall skapa lämpliga trampskador?

• Hur viktigt är det att betet infaller rätt tidpå säsongen?

• Är det bättre med ett svagt utdraget bete,än att koncentrera betet till en kortare period?

• Hur regelbundet måste betet vara mellanår; kan enstaka år helt utan bete, eller enstaka årmed riktigt hårt bete, vara positivt för de betes-beroende arterna?

Många av de skötselrekommendationer somfinns är baserade på vegetation och kärlväxter igrässvålen. Men varför skall just denna organism-grupp bestämma skötseln, varför inte lika gärnainsekterna, eller fågelfaunan? Skillnader mellanorganismgrupper har överlag debatterats flitigtunder senare år, och exempelvis har flera stu-dier visat att gräsmarkens insekter gynnas ombetet blir svagare.

Om man vill använda sådana resultat till attformulera alternativa skötselrekommendationerkrävs emellertid viss eftertanke. En rimlig ut-gångspunkt torde trots allt vara att de flesta ar-ter som samexisterar i en gräsmark har förut-sättningar att tåla samma skötsel. Det gäller sär-skilt arter som är beroende av varandra, ensidigteller ömsesidigt. Exempelvis kan man anta attde flesta växtätande insekter tål sådana förhål-landen som deras värdväxter behöver.

Och här har vi en nyckelfråga i samman-hanget, nämligen skillnaden mellan att ”tåla/gyn-nas av” och att ”behöva”. Eller, för att vända påformuleringen: om nu en population ”mår bätt-re” vid svagare bete, behöver verkligen populatio-nen må så bra? Frågan är befogad eftersom detknappast är troligt att alla arter har samma opti-mum. Allt eftersom nya arter studeras kommervi att få ett allt bredare spektrum av optimum-punkter, från svagt till hårt betestryck, om detnu är betestrycket vi vill belysa. Det säger sigsjälvt att det blir omöjligt att utforma en skötselsom är bäst för alla arter samtidigt.

Medan man således har rätt begränsad nyt-ta av att veta var arter har sina optima, är dettvärtom helt nödvändigt att känna till vad arter-na verkligen behöver. Man kan exempelvis sökaefter kritiska gränsvärden under vilka en popu-lation löper stor risk att dö ut. Även kritiskagränsvärden kan antas skilja sig mellan arter. Tillskillnad från arters optima kan dock kritiska

Lennartsson: Skötsel av naturliga fodermarker – viktiga kunskapsluckor och forskningsuppgifter

28


gränsvärden för olika arter adderas för att få framen lägsta eller högsta nivå på en viss skötselkom-ponent. Skötseln kan nämligen utformas så attde känsligaste arterna tillgodoses, varvid man kananta att även de mindre känsliga arterna klararsig.

Skillnaden mellan att tåla/gynnas av ochbehöva är särskilt relevant i gräsmarker, efter-som praktiskt taget alla arter i den miljön liderav näringsbrist och betesstörning. Detta är t.o.m.en av de viktigaste förutsättningarna för gräs-markernas höga artdiversitet i fältskiktet. Ingenväxtart har tillräckligt med resurser för att kun-na konkurrera ut sina grannar. En artrik vegeta-tion är i sin tur en förutsättning för den högadiversiteten av växtätande insekter, pollinatörer,och så vidare uppför näringskedjan. En konse-kvens av att arterna lever långt under sina opti-ma är att vi nästan alltid får resultatet att svagareeller upphört bete ger ökad vitalitet för den artvi studerar. Detta gäller givetvis bara under enbegränsad period, sedan tar högväxta och för-natåliga arter över. Sådana långsiktiga effektermåste självklart tas med i beräkningen när mantolkar sina resultat från betesförsök.

Slutligen vill jag betona att gräsmarksarterinte är detsamma som grässvålsarter. Det kanlika gärna vara värme- och ljuskrävande orga-nismer knutna till träd och buskar. I princip ärexempelvis gamla hagmarksträd lika hävdbero-ende som grässvålen. Om hävden upphör bör-jar utvecklingen mot skog, varvid de mer krä-vande arterna skuggas ut och till slut även hag-marksträden själva. Skillnaden mellan arter påhagmarksträd och arter i grässvålen är att de förrabara behöver öppethållande - röjning kanskeräcker i många fall - medan grässvålsarterna dess-utom behöver bete, slåtter eller liknande i fält-skiktet.

Ur det ovanstående kan jag vaska fram någ-ra särskilt angelägna rekommendationer förframtida forskning om skötselmetoder i natur-lig fodermark:

• Man bör sträva efter att hitta kritiska gräns-värden för olika skötsel- och omgivningspara-metrar, hellre än att skjuta in sig på arters opti-mala miljöer. Det går alltså inte att hitta en sköt-

sel som är bäst för alla arter samtidigt, men dä-remot en som är tillräckligt bra för alla arter.

• Man bör sträva efter att påvisa variation-ens betydelse, hellre än att försöka hitta en endaskötselmetod som kombinerar alla nödvändigaparametrar. Jag är övertygad om att exempelvismellanårsvariation i skötsel och rumslig varia-tion inom betesmarker är helt nödvändiga föratt bevara de naturliga fodermarkernas höga art-diversitet.

• Man bör sträva efter att påvisa de långsik-tiga konsekvenserna av olika skötselmetoder,genom så långa tidsserier som möjligt och ge-nom att extrapolera data, exempelvis med hjälpav demografiska undersökningar. Detta är nöd-vändigt för bl.a. för att kunna bedöma betydel-sen av mellanårsvariation (föregående punkt).

• Man bör sträva efter att ta fram kvantitati-va responsvariabler för biologisk mångfald, allt-så sådana som sätter siffror på hur den biologis-ka mångfalden ”mår”. Detta är nödvändigt föratt kunna jämföra och värdera olika skötselme-toder. Ett exempel på en kvantitativ variabel ären populations utdöenderisk.

Naturliga fodermarker i ett landskaps-perspektivJag har tidigare nämnt att de flesta arterna i engräsmark borde kunna samexistera, med rättskötsel. De flesta, men troligen inte alla. Säkertfinns i flertalet gräsmarker en grupp arter - bådeväxter och djur - som inte tål de skötselmetodersom majoriteten av arterna behöver. Det kanexempelvis vara arter som behöver extremt hårteller svagt bete, arter som är knutna till skuggigamiljöer, eller arter knutna till igenväxningsbus-kar och -träd. Hur skall vi klara dessa arter i na-turlig fodermark?

Den första fråga vi bör ställa oss är en vari-ant av problemet ”att tåla eller att behöva”. Omnu en art kan förekomma i naturlig fodermark,förutsatt att marken sköts på speciellt sätt, behö-ver arten verkligen fodermarken för sin fortlev-nad? Denna fråga är särskilt relevant för artersom är knutna till igenväxningssuccessioner;många sådana arter har kommit in i betesmark-erna under perioder med dålig eller ingen hävd.

29

Här bör vi fråga oss om vi för deras skull skalllåta en viss andel av betesmarkerna växa igen,eller om vi lika gärna kan skapa successionernapå annat sätt. Med andra ord: bara för att en artförekommer i betesmarker idag är det inte sä-kert att det är i betesmarken den egentligen hörhemma. För att kunna bedöma detta måste viåter försöka bedöma de långsiktiga effekterna.Vilka är de långsiktiga konsekvenserna av olikaskötselmetoder och de långsiktiga trenderna ilandskapets olika markslag?

Så snart vi börjar fundera över ”olika mark-slag” i jordbrukslandskapet, inser vi att betes-marken inte kan studeras som en isolerad bio-top. I många avseenden är betesmarkerna enaänden av ett brett spektrum av biotoper, frånhävdade, via successionsbiotoper till ren skog.

För att lättare kunna reda ut vilka arter somverkligen är beroende av betesmarker, respekti-ve kan förekomma i andra miljöer, kan ett flö-desschema av nedanstående typ användas (Fi-gur 1). De olika biotoperna är angivna med fetstil. Två betade biotoper finns med, dels vanligbetesmark, som varje år betas ”hårt”, så att för-

natjockleken hålls nere (”Normalt bete”), delsett ”Modifierat bete” som kan innebära sent be-tespåsläpp, eller enstaka år utan bete. Som alter-nativa biotoper finns skogs-, bryn- och succes-sionsbiotoper, samt en svagt betad biotop, somskulle kunna vara ett slags skogsbete. Flödessche-mat skiljer mellan vad arter behöver respektivetål.

Det ovan sagda kan, sammanfattningsvis,brytas till några konkreta frågeställningar:

• Hur vanligt är det egentligen att olika ar-ter i en och samma betesmark har så olika kravatt de i längden inte kan samexistera?

• Hur långa igenväxningsperioder skulle be-hövas för att tillgodose de beteskänsliga (menljuskrävande!) arternas krav?

• Hur många av betesmarkens arter skulleförsvinna under en sådan igenväxningsperiod,och hur stor andel av dessa kan sedan antas åter-kolonisera när hävden återupptas? Hur stor be-tydelse har det att djur kan röra sig mellan, ochuppsöka, olika kortlivade miljöer, medan växterär mer stillasittande och inte kan välja vart desprids?

Figur 1. Flödesschema.


30


• Vilka alternativa biotoper finns i landska-pet för de beteskänsliga respektive de betesbe-roende arterna - vilka alternativbiotoper skullevi kunna skapa?

• Vilka är de långsiktiga trenderna i dessaalternativbiotoper?

Särskilt den sista punkten är viktig att un-dersöka, eftersom det kan antas att en rätt storandel av växt- och djurpopulationerna i jord-brukslandskapet finns i miljöer som inte håller ilängden. Ett exempel är restpopulationer avhävdberoende arter som fortfarande lever kvari f.d. betesmarker, långt efter att hävden upp-hört. Det kan röra sig om långlivade kärlväxter,hålträdsinsekter i traktens sista gammelek, ellerinsekter knutna till blommande slån- eller ro-sensnår. Sådana restpopulationer drar upp dettotala antalet förekomster av en art, vilket göratt artens hotstatus lätt underskattas, men närrestpopulationerna slutligen försvinner kommerarten att gå tillbaka mycket drastiskt. Man bru-kar tala om en utdöendeskuld, orsakad av attbiologiska system ofta är tröga, och inte reage-rar direkt på försämrade förhållanden. Utdöen-deskulden är ett mycket viktigt ekologiskt argu-ment för en rejäl satsning på restaurering av igen-växande betesmarker, som jag föreslagit ovan.

Naturliga fodermarker i ett historisktperspektivSåväl betesmarkerna som landskapet i stort inne-håller alltså många arter som inte passar riktigtin vare sig i de öppna markslagen eller i skogen.Frågeställningarna under föregående rubrik vi-sar att vi behöver ta reda på hur dessa biotoperbör se ut, hur vanliga de bör vara i landskapet,och vilka artgrupper som behöver dem. För attundvika att svaren blir rena spekulationer bör vita hjälp av en av de viktigaste kunskapskällornaför naturvård i jordbrukslandskapet, nämligenhistoriska fakta.

Historisk kunskap har en unik position inaturvårdsarbetet eftersom den så att säga geross ett facit. Att arter minskar idag och blir röd-listade innebär att de var vanligare tidigare. Det-ta ”tidigare” landskap kan alltså antas varit bätt-

re för arterna i fråga än dagens landskap. När vi,slutligen, inom naturvården försöker förbättradagens landskap, är det troligt att vi i själva ver-ket försöker skapa större inslag av det historiskalandskapet. Det är givetvis inte fråga om att åter-skapa äldre tiders landskap. Däremot behövervi veta hur det såg ut, för att kunna bedöma vil-ka av det historiska landskapets komponentervi inte kan undvara idag.

Skötsel av naturlig fodermark är ett konkretexempel på det resonemanget. Den traditionel-la hävden innehöll utan tvekan mängder av kom-ponenter som vanligen saknas i dagens skötsel.Det gäller allt ifrån smärre detaljer i redskap ochbetesdjur, till övergripande skötselregimer, somslåtter, torkning och transport av ängshö ochefterbete på slåttermark. Det är mycket troligtatt vissa av dessa komponenter behövs för attundvika att växt- och djurpopulationer får enförhöjd utdöenderisk. Exempelvis är det troligtatt bristen på utnyttjande och transport av ängs-hö har reducerat ängsväxternas spridning till ettminimum. Om detta visar sig vara ett allvarligtproblem, vilket också är mycket sannolikt, voreen uppenbar naturvårdsåtgärd att återinföra den-na skötselkomponent i dagens skötsel. Eller, omdet inte låter sig göras, att hitta nya metoder somimiterar de delar av höutnyttjandet som inte kanundvaras, kanske genom aktiv fröspridning mel-lan gräsmarker. På motsvarande sätt kan manfundera över andra skötselkomponenter, somslåttertidpunkt, slåtterredskap, typ av betesdjur,betesdjurens storlek m.m.

Historiska fakta kan också belysa de pro-blem jag diskuterade under föregående rubrik,nämligen landskapets utseende, exempelvis be-tydelsen av successioner och andra ohävdadebiotoper i landskapet. Vi kan få en uppfattningom hur vanligt det var med nedläggning av mar-ker, genom ofred, sjukdomar, generationsskif-ten och annat, och även vilka markslag som la-des ned. Från sådana fakta kan vi sedan försökabedöma hur successionsbiotoperna såg ut, ochhur viktigt det är att återinföra dem i dagens land-skap.

En mycket viktig koppling mellan naturvårdoch historia är att vi behöver veta ursprunget till

31

dagens naturliga fodermarker, för att veta vilkaskötsel- och biotopkomponenter som prägladedem. När vi känner till det, kan vi jämföra meddagens förhållanden, och förhoppningsvis be-döma vilka av de nödvändiga komponenternasom saknas. Som bekant kunde äldre tiders fo-dermark indelas i inägomark och utmark. Inä-gomarken sköttes med slåtter och efterbete. Ut-marken var en ytterst varierad miljö, med varie-rande betestryck, kombinerat med ved- och vir-keshuggning, kanske lövtäkt och en mängd an-dra verksamheter, vilka tillsammans gav ett luck-igt och glest trädskikt, om nu träd överhuvudta-get förekom. Det är mycket möjligt att betes-känsliga arter inte nödvändigtvis var knutna tilligenväxningssuccessioner, utan i hög grad kun-de förekomma i utmarkerna. Idag har utmarkentill största delen blivit ren skog, och dagens be-tesmarker består mest av gammal inägomark, seFigur 2.

Både inägo- och utmarken hade karaktäris-tiska växt- och djursamhällen, med arter somtålde eller t.o.m. var anpassade till de speciellaförhållandena. Det är uppenbart att de förhål-landen som råder i dagens betesmarker skiljersig rätt mycket både från inägomarken och ut-marken. Hävden pågår under hela säsongen, utan

den viloperiod som finns i slåttermarker, ochbetet är säkert mer koncentrerat än det var i ut-marken.

Dagens betesmarker skulle egentligen be-höva passa både inägo- och utmarkens arter, ef-tersom det är den enda miljö som finns kvar.Men frågan är om betesmarken egentligen är till-räckligt bra för någondera. Jag tvivlar på att vimed dagens skötsel kommer att kunna behållaalla arter i betesmarkerna, eftersom artuppsätt-ningen har byggts upp under helt andra skötsel-former. I synnerhet kan vi förvänta oss en till-bakagång av gamla slåtterarter när den gamlainägomarken idag sköts med bete.

Den uppenbara naturvårdsårgärden är för-stås att återinföra drag av inägomark respektiveutmark i dagens betesmarker; vilket man väljerkan bero på betesmarkernas ursprung. Inägo-markens skötselkomponenter kan återinförasgenom ökat utnyttjande av slåtter med efterbe-te, eller kanske imiteras genom sent betespåsläpp.För att återinföra utmarksmiljöer krävs antagli-gen att skogsmark tas i anspråk. Utmarkens sköt-selkomponenter kan återinföras genom traditio-nellt skogsbete, eller möjligen imiteras genomsärskilda skogsbruksmetoder.

Inom gränslandet mellan historia och na-

Figur 2.


32


turvård finns således många viktiga frågeställ-ningar:

• Kan man klassificera arter till inägo- res-pektive utmarksarter?

• Hur stor chans har dessa två funktionellagrupper att klara sig i dagens betesmark - om deriskerar att försvinna, vilka skötselkomponen-ter saknas?

• Hur allvarligt är det att gamla slåttermar-ker idag sköts med bete?

• Hur kan vi återinföra eller imitera nöd-vändiga komponenter från traditionell hävd?

• Hur kan vi öka inslaget av inägoliknanderespektive utmarksliknande betesmark i landska-pet?

• Hur förhåller sig utmarksbeten till igen-växningssuccessioner vad gäller betydelse förbeteskänsliga arter?

• Hur vanligt var det med igenväxningspe-rioder i betesmarker under olika historiska epo-ker?

33

Rödlistade arter har under senare decennier fåttett stort genomslag i naturvårdsdebatten och harvisat sig vara ett kraftfull redskap när det gälleratt specificera hoten mot den biologiska mång-falden. Vad är då en rödlistad art? Enkelt kanden karakteriseras som en art som av olika skälriskerar att försvinna från landet eller rent av re-dan gjort det.

Från och med 2000 års rödlista har ett nyttkriteriesystem tillämpats vid bedömningar ochurval av arterna. Det baserar sig på nyare kun-skap bl.a. inom naturvårdsbiologi och popula-tionsdynamik t.ex. ökad kunskap om små po-pulationers utdöendeförlopp. Utvecklingen inominformationsbehandlingssektorn har också ut-gjort en avgörande faktor. Urvalskriterierna isystemet utgår ifrån gränsvärden i de simule-ringsmodeller som beskriver populationers san-nolika utveckling s.k. sårbarhetsanalyser (PVA=

population vulnerability analyses) (Kindvall,1998). Viktiga faktorer är kontinuerligt minskan-de och mycket låg populationsstorlek, faktorersom direkt relaterar populationens risk att dö uti landet. Bedömningarna sker utifrån fem set avkriterier med olika tillämpbarhet för olika orga-nismgrupper. Systemet har utvecklats och tes-tats genom den internationella naturvårdsunio-nen IUCN (International Union for Conserva-tion of Nature) och har tillämpats vid framställ-ningen av den globala rödlistan. Sverige är detförsta land (åtminstone i Europa) som fullt uttillämpar detta system. Andra länder förväntassuccessivt ansluta sig till bedömningssystemet,vilket kommer att på sikt innebära betydligt bätt-re möjligheter att jämföra en arts situation i helasitt utbredningsområde oavsett nationsgränser.

I bedömningsarbetet för framställning avden svenska rödlistan har ett hundratal grupp-

Rödlistade arter är sådana arter som löper risk att försvinna eller redan har försvunnit från vårt land.Från och med i år används ett internationellt bedömningssystem som direkt kopplar till försvinnande-risken. Bedömningen baserar sig främst på liten och/eller minskande populationsstorlek. Gränsvärdenaför de olika rödlistekategorierna är satta utifrån generella värden från datasimuleringar s.k. sårbarhet-sanalyser (PVA) och faktiska utdöendeförlopp. För ett mindre antal arter har PVA-resultat kunnat använ-das direkt vid bedömningen. Rödlistan utgör därmed en prognos för försvinnanderisken.

Den senaste revisionen av rödlistan har inneburit att antalet rödlistade arter med anknytning tillodlingslandskapet har ökat, betydligt mer än t.ex. i skogslandskapet, och uppgår nu till drygt 2000. Densammanlagda hotbilden har alltså blivit allvarligare för odlingslandskapets arter under den senaste pe-rioden.

En alarmerande stor andel rödlistade arter tillhör viktiga ekologiska nyckelgrupper, t.ex.pollinatörer och koprofager. Detta ger en allvarlig signal om ökad risk för negativa ekonomiska konse-kvenser för odlare. Småbiotoperna i odlinglandskapet är de refugier som hyser stor biologisk mångfaldoch stor artrikedom. Det är också i dessa miljöer många av de rödlistade arter kan finnas kvar. Flera arterär beroende av de typer av landskapsmosaiker som äldre kulturlandskap har kunnat tillhandahålla. Till deartrika biotoperna som minskat starkt hör också sandstäppsområden och torrängar. Det finns idag ettstort restaureringsbehov av dessa marktyper.


Rödlistade arter i jordbrukslandskapet

Björn Cederberg

Björn Cederberg, ArtDatabanken, SLU, Box 7007, 750 07 Uppsala. Tel 018-67 27 48. e-post:[email protected]

34


specialister medverkat, vilka ingår i ArtDataban-kens expertkommittéer. Dessutom har mång-dubbelt fler biologer involverats runt om i lan-det, vilka bistått med underlagsmaterial och be-dömningsförslag. Resultatet har blivit en natio-nell rödlista (Gärdenfors, 2000a) som från ochmed i år inkluderar 4120 arter. Sammanlagt harca 20 000 arter bedömts och således har ca 20% av de bedömda arterna inte befunnits haframtiden säkrad i landet. De kategorier somanvänds i rödlistan är följande Försvunnen (RE= Regionally extinct), Akut Hotad (CR = Criti-cally Endangered), Starkt Hotad (EN = End-angered), Sårbar (VU = Vulnerable), Missgyn-nad (NT = Near Threatened), Kunskapsbist(DD = Data Deficient). De sistnämnda är artersom troligen löper stor risk att försvinna menför vilka det inte varit möjligt att göra en merpreciserad klassning. Som Hotade arter betraktaskategorierna CR, EN och VU (Gärdenfors,2000b).

I den nya bedömningen har nettotillskottetvarit störst bland de arter som förekommer ijordbrukslandskapet. Av jordbrukslandskapetsarter är nu 2013 rödlistade (figur 1) och av dessaär 1033 arter hotade, vilket kan jämföras medskogslandskapets 2101 respektive 944 arter. Detvisar att det finns något fler rödlistade arter iskogslandskapet, men att fler är hotade i jord-brukslandskapet. Skillnaden blir tydligare omrisken för artförsvinnande beräknas. En sådangrov prognos visar att ca 60 % fler arter löperrisk att försvinna än i skogen. Därmed kan mansäga att utifrån rödlistans bedömning är hotsi-tuationen allvarligast för överlägset flest antalarter i jordbrukslandskapet jämfört med alla an-dra landskapstyper. Detta borde motivera stör-re satsningar på naturvårdsåtgärder i jordbruks-landskapet än vad som görs idag.

Den organismgrupp som i jordbruksland-skapet har flest rödlistade arter är insekterna,som är mer är tre gånger fler än t.ex. kärlväxter-

0

500

1000

1500

2000

2500

Antal rödlistade arter 2000

Antal rödlistadearter

Figur 1. Jämförelse mellan antal rödlistade arter i olika naturtyper. Staplarna anger antalet arter som klassatsi respektive landskapstyp. En art kan förekomma i flera naturtyper, varför summan av staplarnas artantal ärhögre än antalet rödlistade arter totalt.

35

na. Skalbaggarna är den största enskilda grup-pen av insekter med nära 700 arter varav 380 ärhotade (se figur 2). Bland de rödlistade insekter-na tillhör flera av arterna viktiga ekologiska grup-per. Jag vill särskilt betona ett par av dessa nyck-elgrupper som visat en mycket oroande tillba-kagång under senare år – dyngbaggar och vildabin.

Den fauna som är knuten till att komposte-ra dynga från kreatur, s.k. koprofager, är en avde grupper som gått starkast tillbaka. Dennagrupp har en särskild validitet i naturvårdshän-seende eftersom de sannolikt innehåller artersom utgör den sista resten av de stora gräsätar-nas följearter. Det är därför inte särskilt förvå-nande att de är anpassade till lättgrävda sandjor-dar och skogsmark, marker där fordom stäppvi-sent och uroxe huserade och där utmarksbetemed tamboskap erbjudit en möjlighet för dyng-ätarna att överleva. Dyngflugor, dyngbaggar ocholika rovinsekter på dessa har kontinuerligt mins-kat i takt med att utmarksbetet försvunnit. Densenaste tidens omfattande medicinering med

avmaskningsmedel och insektsbekämpnings-medel (pyretrinoidlappar) förmodas ytterligareha förvärrat situationen och ett stort antal dyng-baggar har försvunnit från landet eller blivit yt-terst sällsynta. Figur 3 visar skillnaden i bedöm-ning från 1993 till 2000 (observera att katego-rierna inte är helt jämförbara). Av dyngbaggar-na är idag mer än hälften av arterna rödlistade.Nedgrävningen och komposteringen av kodyngaär en ekosystemtjänst som vi inte lärt oss att tillfullo uppskatta. Denna nyttoaspekt blev mant.ex. tidigt varse i Australien där kodyngan an-samlades och skapade problem innan man kompå idén att införa tordyvlar som kunde ta sig anproblemet. Vi riskerar nu att bli utan flera tor-dyvelarter om trenden håller i sig. Problemet medaccumulering av kodynga i naturbeten och hag-marker kan också komma att öka. Här finns ock-så anledning att fundera över det politiska måletatt ”sluta kretsloppen”.

En annan viktig grupp är pollinatörerna.Funktionellt domineras dessa av bin och hum-lor (överfam. Apoidea). Det är en förvånansvärt

0

100

200

300

400

500

600

700

Antal rödlistade jordbrukslandskapsarter i olika organismgrupper

S:a taxa

Figur 2. Rödlistade arter i jordbrukslandskapet. Staplarna anger antalet arter inom olika organismgrupper.Insekterna är den helt dominerande gruppen och har därför splittrats upp i åtta delgrupper i diagrammet(steklar-trollsländor).

Cederberg: Rödlistade arter i odlingslandskapet

36


artrik grupp med drygt 280 svenska arter. Ge-mene man tänker omedelbart på honungsbietsom den enda biarten. Men dessutom tillkom-mer alltså ca 30 arter humlor, 10 arter gökhum-lor samt huvuddelen, drygt 240 arter, som ut-görs av solitärbin. Jämfört med dyngbaggarnaär nytillskottet på rödlistan betydligt större i den-na grupp (>50 %, se figur 4). Andelen rödlista-de biarter är dock fortfarande lägre och uppgårnu till 30 % av den totala bifaunan. Detta är lik-väl mycket allvarligt eftersom gruppen som hel-het utför en viktig ekosystemtjänst som vi alltidtagit för given. En utarmning av en sådan nyck-elgrupp kan få allvarliga konsekvenser både förden vilda floran och skördeutfallet från mångaav de odlade växterna.

Bin och humlor har liksom dyngbaggarnaen viktig kretsloppsroll att fylla. De pollinerar

DD RE/0CR/1

EN/1VU/2

NT/3+4

RL 1993

RL 20000

1

2

3

4

5

6

7

8

9

Rödlistade dyngbaggar

RL 1993RL 2000

baljväxter. Dessa får en allt större betydelse somkvävefixerare i jordbruket i takt med att fler od-lare övergår till ekologisk odling. Genom grön-gödsling med baljväxter kan de minska sitt be-roende av N-handelsgödsel. De allra flesta balj-växter kräver korspollinering för frösättning.Men det förutsätter att pollinatörerna finns påplats i landskapet. Under flera decennier har jord-brukslandskapet utarmats på flera sätt som drab-bat vilda bin negativt. Blomrikedomen som ti-digare karakteriserade ängar, dikesrenar och hag-marker finns bara kvar som rudiment. Ängsbru-kets upphörande, täckdikning av åkermarken ochbetesdrift endast på gödslade vallar har innebu-rit att näringsbasen för många av de vildbiartersom förr varit vanliga och typiska för odlings-landskapet har drabbats. Den massiva använd-ningen av herbicider i stråsädesodlingen har yt-

Figur 3. Rödlistade dyngbaggar 1993 och 2000. Flera av de arter som tidigare bedömdes som Sårbara (2),Sällsynta (3) eller Hänsynskrävande (4) har nu betraktats som Försvunna RE, Akut hotade CR eller Starkthotade EN. Fem tidigare ej rödlistade arter har dessutom tillkommit. Anledning till den skärptabedömningen är både en förvärrad hotsituation och ökad kunskap om arternas aktuella förekomst.Vinjettbild: Den försvunna arten trehornad tordyvel, Typhaeus typhoeus.

37

terligare minskat överlevnadsmöjligheterna förmånga arter.

Även boplatserna har minskat för de vildabina. De flesta arterna anlägger sina bon i mar-ken. Tillgång på lättgrävd, solexponerad jord ärhelt avgörande för många biarters möjligheteratt fortleva. Markblottor på boskapens sovho-lar, sandslänter och erosionshak i betade strän-der längs vattendrag, sandiga landsvägar, åker-vägar, fägator och tings- och marknadsplatserär strukturer som till stor del försvunnit frånlandskapet. I viss mån har grustag och vägskär-ningar kunnat erbjuda ersättningshabitat. För demånga vedboende vilda bina som normalt ut-nyttjar kläckhål av skalbaggar i äldre döda träd-stammar har på liknande sätt timmerväggar ochhalmtak utgjort goda substitut. Jordbruksland-skapets biarter har alltså hemortsrätt, men har

blivit hemlösa, i takt med att deras habitat harförsvunnit (se figur 5).

Det är uppenbart att vi i måste stoppa dennegativa trend vi nu är inne i – men var ska vibörja? Ett vikigt första steg är att sprida kun-skap om situationen. Humlor och andra vildabin uppfattas av de flesta som både både nyttigaoch fina. De har onekligen hög ”gullighetsfak-tor” och borde för den skull vara lätt att vinnagehör för att skydda och gynna på olika sätt.Åtgärderna som behövs är också tilltalande förde flesta t.ex. att öka blomrikedomen i landska-pet. Det är nödvändigt att restaurera flera avodlingslandskapets habitat som torrängar, träd-bärande betesmarker, solbelysta äldre träd meddöd ved, samt betade strandängar. Detta med-för större insatser och uppoffringar från markä-gare och kommuner, men är viktigt att få förstå-

DDRE/0

CR/1EN/1

VU/2NT/3+4

0

5

10

15

20

25

Rödlistade vildbin

RL 1993RL 2000

Figur 4. Rödlistade vilda bin 1993 och 2000. Det totala antalet rödlistade bin har mer än fördubblats.Kategorin DD, Kunskapsbrist innehåller flera arter som förmodligen redan försvunnit från landet.Vinjettbild: Randigt byxbi, Dasypoda hirtipes (Missgynnad NT) - den enda kvarvarande av tre byxbiarter iSverige.

Cederberg: Rödlistade arter i odlingslandskapet

38


else för, om vi ska kunna behålla och utveckladen biologiska mångfald, som vi i den bästa avvärldar kan uthålligt nyttja på ett vist sätt.

LitteraturCederberg, B. 2000. Vilda Bin. K. Skogs-o.

Lantbr.akad. Tidskr. 138(3): 63-68.Gärdenfors, U. (ed.) 2000a. Rödlistade arter i Sverige

Figur 5. Utbredningskarta för pälsbiet Anthophora retusa. Exempel på en vild biart, som minskat drastisktunder 1900-talets senare del och som nu endast finns kvar på ett par av de mest gynnsamma lokalerna påÖland och Gotland. Biet utnyttjar bl.a. storblommiga ärtväxter som t.ex. käringtand och häckvicker sompollenkälla.

2000 - The 2000 Red List of Swedish Species.ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Gärdenfors, U. (ed.) 2000b. Hur Rödlistas arter?ArtDatabanken, SLU, Uppsala.

Kindvall, O. 1998. Introduktion till sårbarhetsanalyser.ArtDatabanken Rapporterar 2. ArtDatabanken,SLU, Uppsala.

39

”Den biologiska mångfalden är total - förskräcklig en-ligt länsstyrelsen. Det är så värdefullt så det är inteklokt.”

Pensionerad bonde i Bohuslän om sina marker.

Vår upplevelse av landskapet är ofrånkomligensubjektiv. Beroende på faktorer som tidigare er-farenheter och personliga kopplingar, ser vi land-skapet på olika sätt och gör skilda värderingarav element och karaktärsdrag i det. Den land-skapsbild som utgör grund, då man från offent-ligt håll ställer upp mål för det fysiska landska-pet, är därför inte neutral, utan en av flera möj-liga beskrivningar av detsamma. Inom den of-fentliga landskapsvården finns vetenskapligtgrundade metoder för att definiera landskaps-värden och klassificera olika landskapsavsnitt ien trakt. De som bor och verkar där har sinaperspektiv och sina sätt att förhålla sig till denfysiska omgivningen. För dem är det ett levt land-skap, en integrerad del av vardagslivet.

Statens natur- och kulturmiljövård har hit-tills präglats av ett uppifrån-perspektiv, i vilketman i ringa grad uppmärksammat att odlings-landskapet kan betraktas och värderas på andrasätt. Så länge insatserna begränsats till ett fåtallandskapsrum, med värden som även uppfattatssom uppenbara av gemene man, har detta inteifrågasatts i någon större utsträckning. Men idagens situation, då mer än en fjärdedel av detsvenska jordbrukslandskapet är föremål för nå-gon form av landskapsvårdsstöd (Jordbruksver-ket m. fl. 1999), och då bevarande av alla nu

hävdade betesmarker och därtill utökning av are-alen av flera särskilda ängs- och betesmarksty-per föreslås bli ett delmål inom miljöpolitiken(SOU 2000:52), framstår en stark dominans avett centralt vetenskapligt och administrativt per-spektiv som problematiskt.

Den pågående förändringen av odlingsland-skapet, från att vara en bas för produktion tillatt bli en produkt i sig, kan näppeligen ske utanmedverkan från människor på lokal nivå. Av så-väl demokratiska skäl som effektivitetsskäl är detangeläget att involvera odlingslandskapets invå-nare och brukare i landskapsvården, inte baramed praktiskt arbete utan också i planering ochbeslutsfattande. Landskapet har förutsättningarför att bli en arena för kommunikation (Geel-muylden 1989, Jones 1991, jfr även Wanden1997). Men om man från den offentliga land-skapsvården ska kunna kommunicera med desom lever och verkar ute i bygderna om hur manska bevara olika miljökvalitéer i odlingslandska-pet, är det väsentligt att man har insikter i ochförståelse för de synsätt som finns i denna gruppoch den roll det omgivande fysiska landskapetspelar i deras livssammanhang (Se fig. 1).

Här presenteras resultat från ett forsknings-projekt i Bohuslän, vilka ger inblickar i vilkenvikt bönder och andra landsbygdsbor fäster vidnaturmiljön och biologiska värden, och hur detrelaterar till deras syn på landskapet. Det över-gripande syftet med studien var att öka kunska-pen om vilka värden som människor på lokalnivå ser och vårdar i kulturlandskapet. Under

Vad betyder biologisk mångfald förlandsbygdsborna?

Marie Stenseke


Kulturgeografiska inst., Göteborgs universitet, Box 630, 405 30 Göteborg. Tel: 031-773 13 89, fax: 031-773 13 98. E-post: [email protected]

40


1998 genomfördes fallstudier i tre socknar;Solberga utanför nordväst om Kungälv, Tegne-by på Orust samt Skee i Strömstads kommun(Stenseke, kommande). Forskningsprojektet ba-serades i huvudsak på tematiskt struktureradeintervjuer, och sammanlagt ingick nära 50 hus-håll i studien. Två tredjedelar av dessa bedrevhel- eller deltidsjordbruk. Centrala frågeställning-ar under intervjuerna var vilka värden man sågoch uppskattade i landskapet, vilka landskaps-vårdande insatser som gjordes, vilka kunskaperom natur- och kulturmiljön som var vid handensamt vilka band som fanns till landskapet ochtill bygden.

De personnamn som förekommer i textenär fingerade.

LandskapsvärdenI de studerade områdena finns ett stort intresseför det omgivande landskapets utseende ochkvaliteter. Människor ser och uppskattar mångaolika element och karaktärsdrag i den fysiskaomgivningen. Flera av de värden som nämns iintervjuerna relaterar till växt- och djurlivet: fåg-lar, värdefullt liv i bäckar, vilt (inte bara jaktvilt)och sällsynta växter. ”Vid torpet var det också natt-viol förut, men där har det varit gödslat ett tag. MenSten sa i somras att han såg en. Kanske är dom på vägtillbaka.” Därtill finns många slags naturobjektoch områden som man i bygderna lägger märke

till och värnar: jättegrytor, säregna träd, myr-stackstäta områden och vattenytor som forsaroch sjöar. Vad man främst önskar bevara äremellertid det öppna landskapet, öppna betes-marker. ”Alla strävar efter öppet landskap. Det villnog alla i stan också.” Fallstudieområdena är ingahelåkersbygder. De öppna markerna upplevs iolika grad som hotade av igenväxning eller plan-tering, och det känns viktigt att bevara det små-skaliga jordbrukslandskapet ”som det är”.

Sammantaget är naturen, liv och mångfald,en aspekt som skönjs bakom värdesättningen avolika påtagliga objekt och karaktärsdrag. Detmärks en respekt för levande organismer, förvilda djur och växter. En grundläggande upp-fattning som framträder är att om vi minskarmångfalden och ruggar balansen så faller det till-baka på oss själva. Naturvärden är i första handrelaterade till företeelser utanför de odlade ytor-na. Vidare har de en särskild betydelse för denicke-lantbrukande befolkningen och särskilt förinflyttade. Det är dock inte i första hand denbiologiska mångfalden i odlingslandskapet deuppskattar, utan växter och djur på de markerdär de kan röra sig fritt, i skogen och vid havet.

Vid sidan av naturaspekten kan man ocksåi värderingen av olika objekt och karaktärsdragurskilja en kulturhistorisk aspekt, samt en livs-kvalitetsaspekt, vilken har med skönhet och har-moni att göra. Överordnad samtliga dessa tre

Figur 1. Relevansmodell för kommunikation. Källa: Nitsch 1998. För att information om biologisk mångfaldoch andra miljökvalitéer skall tas emot och bli använd av dem som lever och verkar i odlingslandskapetkrävs att de uppfattar den som viktig och tillgänglig utifrån sina utgångspunkter.

41

är emellertid en s.k. bygdeaspekt, som relaterartill önskan om att bibehålla och utveckla byg-den och dess identitet, att kunna bibehålla går-dens eller traktens särart och ett landskap somvittnar om livskraft och omsorg. De allra flestaär framförallt angelägna om att bygden fortle-ver som befolkad och levande landsbygd, att detfysiska landskapet i byn eller socknen skall seskött ut och att husen förblir bebodda. Man villgärna också att karaktären av jordbruksbygd skallbestå, med brukade åkrar, betade marker ochaktiva bönder. ”Vi har snart ingen jordbruksbygdhär om det ska hålla på på det här viset. Vill inte attdet ska bli större och större enheter, då försvinner Bo-husläns kultur. Det kan bli så att hela Orust ligger förfäfot - blir bara nån häst här och där - ingen som kanklara sej på jordbruket på Orust.”

Elementen i det fysiska landskapet är avunderordnad betydelse i önskemålen om en le-vande landsbygd och att bevara traktens karak-tär. Måste man välja föredras bönder framförstengärdesgårdar, som flera uttryckte det. Mende olika aspekterna griper naturligtvis in i var-andra, varför förekomsten av sällsynta djur el-ler rika örtesängar kan uppskattas som teckenpå liv och mångfald, men även ses som ett före-träde för trakten. Vad som betraktas som värde-fullt i landskapet är inte heller statiskt. Föränd-ringar i omvärlden, förändringar av relationentill marken, nya idéer, ny teknik etc. kan leda tilländrade värderingar. Med ny kunskap kan yt-terligare objekt och karaktärsdrag komma attanses vara värdefulla, medan andra företeelseristället förlorar i dignitet.

KunskapMänniskorna ute i socknarna är väl bekanta mednaturmiljön i trakten. I allmänhet känner manigen vanligt förekommande arter, men ocksåsällsyntheter som järpe, häger och berguv blandfåglar, och slåttergubbe, nattviol och flera orki-déer bland örter. Genom information och lag-stiftning har medvetenheten ökat bland bönderom hur bekämpningsmedel och handelsgödselpåverkar växter, fåglar och småkryp vid sidan avåkrarna. De som haft NOLA- eller landskaps-vårdsbidrag har bestående intryck från rådgiv-

ningen, och utvidgade uppfattningar om vadsom är viktigt och värdefullt att bevara. ”Där ären särskild flora. Arne Lysell (tjänsteman på länssty-relsen) pekade ut den. Där finns styvmorsviol, kattfot,skörbjuggsört, ja massor av blommor.”

Men det är att märka att kunskap inte baraär något som kommer utifrån. Det finns ocksålokalt genererade vetskaper, traderade eller ba-serade på egna erfarenheter. Dessa är emellertidmycket svår att beskriva för de intervjuade. ”Manvet ju, tar för givet, tänker inte på det.” Dessutomexperimenterar en handfull markägare själva,bland annat för att finna former för en jord-bruksdrift med mindre miljöbelastning. Manupplever ibland också att utbildning och rådgiv-ning inte är anpassad till lokala förhållanden el-ler stämmer överens med det egna förhållnings-sättet till mark och landskap. ”Man lär sej om eko-logiskt jordbruk, men inte att ta tillvara på det somförfäderna en gång slitit med att ta upp, inte att se värde-na i naturen.”

Värdenas vårdMarkägare, lantbrukare och andra satsar tid, en-ergi och pengar på att värna olika kvalitéer i land-skapet. Det finns rikliga exempel på aktiviteter ide studerade socknarna för att bevara ett öppetoch ansat jordbrukslandskap. För äldre brukareoch fritidsbrukare är detta att hålla landskapetöppet en aktiv handling - att bevara markernaöppna är en klart uttalad ambition bakom mång-as insatser. ”Jag brukar det inte, men försöker hållalandskapet öppet, för jag vill inte ha skogen inpå.” Fördem som driver lantbruk i mer omfattande ska-la är öppethållandet kopplat till verksamhetenpå gården. ”Vi vill sköta det så att det är funktionelltoch att man är nöjd med hur det ser ut.”

Upplevelsen av vad som är landskapsvård-ande insatser hör samman med hotbilden. Jord-bruksmarker som löper stor risk att förbuskasnämns oftare som föremål för landskapsvård.”Vi är inte ute efter att få goda skördar, utan att hållamarkerna öppna. Och då inte bara se till åkrarna utanäven betena runtomkring.” Några av insatserna föratt hålla landskapet öppet har inneburit att manröjt i landskapet för att öppna upp igenvuxnaåkrar och beten, men många gånger innebär ak-

Stenseke: Vad betyder biologisk mångfald för landsbygdsborna?

42


tiviteterna för att hålla landskapet öppet att manlåter beta marker som bäckraviner, strandängaroch andra markslag som inte självklart har nå-gon plats i det moderna jordbruket. Några hål-ler får, vilka betar av väl. Andra har hästar ochlåter dem beta rent. En del fritidsbönder slår avgräset i hagar, som de inte lyckats att arrenderaut. För de flesta betyder det emellertid mindreatt bergsknallarna, de traditionellt betade ut-markerna, växer igen.

Att slå av gräs och att putsa kring vägar ochhus görs i första hand för att det skall se sköttut, för att man vill ha det snyggt kring sig, ochför att kunna visa upp ett städat ansikte utåt. Idetta arbete är inte bara bönder engagerade. PåLyrön i Tegneby socken organiserar exempelvisen familj årligen en heldag, där fastboende ochsommargäster deltar i arbetet med att putsa längsvägar och på andra ställen.

En stor del av markägarna och brukarnaanpassar vidare sitt jord- och skogsbruk för attkunna bevara eller förbättra särskilda naturmil-jökvalitéer. Man tänker på att inte göda åkerkan-terna, att inte odla för nära vattendrag eller sprutai bäcken. Sex av de intervjuade driver jordbruk ienlighet med KRAVs regler, eller näst intill. Fyraav dessa har stöd för ekologisk odling. De somhar valt en ekologisk inriktning har överlag ettideologiskt motiv i bakgrunden. Det ekonomis-ka stödet har i de flesta fall inte varit avgörande.”Det blev så att vi ifrågasatte det (handelsgödsel). Vimärkte att det växte lika bra ändå om man skötte detpå rätt sätt - byter vallen, sår i vitklöver också.”

Landskapsvårdsersättningens betydelseMer än en tredjedel av jordbruksenheterna iundersökningen innefattar ogödslade betesmar-ker. I flera fall rör det sig om marker som intekan nås med maskiner. För de flesta av dessamarker utgår ekonomisk ersättning för skötseln,s.k. betesmarksstöd. Vad betyder då den ersätt-ning som staten betalar för landskapsvård? Eko-nomiskt stöd är en uppmuntran, vilket föranle-der en del att exempelvis återuppta putsningenlängs diken i åkermarken. Andra känner upp-skattning för åtgärder de utfört sedan tidigareoch får stärkt motivation att fortsätta. För några

är den ekonomiska ersättningen genom jordbru-kets miljöstöd en viktig del av inkomsten, ochlandskapsvården för den skull del av hushålletsförsörjningsstrategi. Men för de flesta är intestöden av den storleken. Intresset för att arbetamed olika vårdåtgärder finns sedan tidigare, ochden ekonomiska ersättningen utgör droppensom utlöser aktiviteten.”Jag sköter ett stycke markinom ett naturvårdsområde en bit bort. Försöker att intefördärva det, utan slår och putsar rent. Får några småkronor för det - löjligt liten ersättning. Jag gör det för attbevara markerna.”

Men de ekonomiska ersättningarna är sam-tidigt vanskliga, då det när ett ekonomiskt sättatt betrakta landskapet. Om ersättningarnas ut-formning sedan förändras kan det få till effektatt det man upphör med sådant som man intelängre får finansiellt stöd för. ”Jag har haft ungdjurpå skogen och ville ha det till skogsbete, men det gickinte. Jag tog bara med 4 hektar av 14, men dom strökalltihop. Där hade det varit landskapsvårdsavtal. Jaghar ingen lust att prioritera och släppa djuren där nu.”

Lantbruksföretagare, bönder ochlandskapsskötareBeträffande lantbrukens storlek är landskapsvår-den generellt sett ett mer utpräglat drag på min-dre gårdar och på gårdar med deltids- eller fri-tidsbruk. Bilden är emellertid komplex. Samti-digt som ekonomiskt rationella beslut i regel lig-ger till grund för hur stora delar av markernasköts på heltidsjordbruk med modern drift, kanandra delar vårdas och värnas med stor omsorg.På samma sätt kan en brukare av en mindre en-het med höga natur- och kulturvärden enligtlänsstyrelsens klassificering, kraftfullt argumen-tera för användningen av handelsgödsel.

På flera medelstora och stora lantbruk harman tagit till sig en ekonomiskt rationell syn pådet fysiska landskapet, vilket dock inte alls be-höver betyda att man inte ser andra värden ände ekonomiska ute i markerna. På ekonomisktrationella enheter kan det finnas ett stort intres-se för och kunskap om natur- och kulturvärden,men ofta sorteras dessa landskapsvärden till ettannat meningssammanhang än företaget. Lant-bruksföretagandet handlar om att öka avkast-

43

ningen, konkurrera på marknaden, relatera tillde ekonomiska föreningarna och vara en del avlivsmedelsbranchen. ”Man måste ha rätt att drivaett företag...drar annars på sej kostnader. Det går inteannars.” Landskapets övriga värden relateras tillbygden och platsen, där historia och ens egenlivslinje ingår, eventuellt tillsammans med gran-nar i en bygemenskap. Mycket förenklat kan manbetrakta olika markytor som knutna till de skil-da meningssammanhangen; åkermark och av-verkningsytor till det förra, och markslag där inteintensiv markanvändning är ekonomiskt lönsam,som våtmarker och svårbrukade betesmarker, tilldet senare. ”Förutsättningen för att det blivit bevaratär ju att man inte kommit åt det med traktor.”

På många gårdar har dock bönderna ett livs-formsrationellt förhållningssätt, och ser sig själ-va i en mer traditionell bonderoll, med lantbruksnarare som ett sätt att leva än som en företags-form. Man skulle kunna tro att detta är en mins-kande skara, men i undersökningsområdena vardet livsformsrationella förhållningssättet påtag-ligt även hos ett antal unga bönder. Man villegentligen inte att lantbruksföretaget skall växa,utan att det skall gå att bedriva verksamheten ibefintlig omfattning. Detta kan ses som en öns-kan att hålla kvar vid en skala som är greppbaroch en relation till landskap och bygd, där inteen uppdelning behöver göras mellan förvärvs-verksamhet och andra dimensioner. Flera sneg-lar avundsjukt på förhållandena i grannlandetNorge, där det inte krävs så stora besättningaroch arealer för att ett heltidsjordbruk skall kun-na ge en dräglig inkomst. ”Jag tycker kanske det ärtveksamt med stöd till landskapsvård för området här,är inte så oländig terräng, inte så små stycken som domhar in i Småland. Tycker att man ska kunna driva engård ändå utan att få stöd för sånt. (Intervjuaren: Trordu att det skulle bli bevarat ändå?) Jag vet ju att en delmissbrukar marken, men tycker inte att det borde varaså. ”

Samtidigt finns alltfler markägare som harförsörjning tryggad genom andra verksamheterän lantbruk. För många av dem är landskapetsutséende och kvalitéer ett mål i sig. Man ägnarsig åt landskapsskötsel och prioriterar andra änekonomiska aspekter i markanvändningen, i-

bland utifrån en nostalgisk bild, och en identifi-kation med äldre tiders bönder.

I studien framkommer också skillnadermellan olika generationer i en del frågor somrör landskapsvärden och landskapsvård. I självapraktiken är det framför allt äldre som är aktiva.Det är de som tar sig tid att putsa längs gärdes-gårdar och vägar, då de tycker att det hör tilljordbruksskötseln. Bland yngre bönder märksemellertid en öppenhet för att ta till sig miljö-frågor och se landskapsvård som en del av jord-bruksföretaget. Äldre brukare har många gång-er efterkrigstidens utvecklingsidé inom jordbru-ket för ögonen. En del är också påverkade avegna upplevelser några decennier tillbaka avknapphet på resurser. Den unga generationen,däremot , ser i större utsträckning strävan motuthålligt jordbruk som en möjlig och kanske ävennödvändig utvecklingslinje. Några därför att deti ett ekonomiskt perspektiv ser nya affärsmöj-ligheter, andra på grund av att de har ett kritisktförhållningssätt till kemikalieanvändningen inomjordbruket.

Avslutande reflexioner”Biologisk mångfald” är inte ett begrepp somutvecklats av de som lever och verkar i odlings-landskapet, utan något de lärt sig genom kon-takter med den offentliga landskapsvården. Detär ingen term som självklart används för att be-skriva landskapsvärden, men däremot uppskat-tar de flesta landsbygdsbor värden som ligger ilinje med det. För den skull verkar det också fin-nas goda förutsättningar för att utveckla sam-verkan mellan det politiska och administrativasystemet och människor på lokal nivå i syfte attvärna särskilda landskapskvalitéer. En möjlighetskulle kunna vara att utforma delar av den of-fentliga landskapsvården så att de samverkar medlokala sätt att se på och värdera landskapet (jfrNassauer 1997). Landskapsvårdsmedel kan för-slagsvis konstrueras så att de samtidigt gynnarbåde biologisk mångfald och den önskan sompåvisades bland lokalbefolkningen i bohus-stu-dien om att det fysiska landskapet skall se sköttut och vittna om en levande trakt.

I den svenska landskapsvårdspolitiken, med

Stenseke: Vad betyder biologisk mångfald för landsbygdsborna?

44


dess fokusering på fysiska attribut, lyfts det fy-siska landskapet ut ur sitt lokala sammanhang,och behandlas inte som en del av landsbygden.På så sätt fjärmas också landskapsperspektivetfrån synsätten på lokal nivå. Då det sociala ochdet fysiskt materiella är sammanvävt i ett styckelandskap och förändras i ett komplicerat sam-spel, är det angeläget att landskapsvården på siktomvandlas till en integrerad del i arbetet medlandsbygdsfrågor. En förändring som kanske ärpå gång i och med att landsbygdsutveckling ochmiljöfrågor samlats i ett landsbygdsprogram iEUs och Sveriges nya jordbrukspolitiska pro-gram.

För att nå en konstruktiv dialog med de somlever och verkar i landskapet krävs emellertidockså att den ofrånkomliga subjektiviteten i frå-ga om landskapsperpektiv och landskapsvärde-ringar är en tydliggjord premiss.

”När korna var på väg från betet då höll de rent ivägkanterna, men när vi slutade med korna växte grä-set och jag tyckte det såg illa ut. Nu har jag tre tackor,så många som man får ha i fred för EU, och har hägnatin markerna och det ser ut som det gått bra.”

ReferenserGeelmuyden, A. K. (1989): Landskapsopplevelse og

landskap: Ideologi eller ideologikritikk?: Et es-say om de teoretiske vilkårene for vurdering avlandskap i arealplanleggingen. Dr. Scient-avhand-ling, 13. Norges Landbrukshøgskole, Institutt førLandskapsarkitektur.

Jones, M. (1991): The Elusive Reality of Landscape:Concepts and approaches in landscape research.I Norsk Geografisk Tidsskrift, vol 45, s 229-244.

Jordbruksverket, Naturvårdsverket & Riksantikvarie-ämbetet (1999): Miljöeffekter i Sverige av EU:sjordbrukspolitik. Rapport från projektet CAP:smiljöeffekter. Jordbruksverket rapport 1999:28,Jönköping.

Nassauer, J. I. (1997): Cultural Sustainability. AligningAesthetics and Ecology. In Nassauer, J.I. (red):Placing Nature. Culture and Landscape Ecology.65-84. Washington D.C: Island Press.

Nitsch, U. (1998): Konsten att informera om miljön.Samhälls- och landskapsplanering 3, Institutio-nen för landskapsplanering, SLU, Uppsala.

SOU 2000:52. Framtidens miljö - vårt gemensammaansvar. Betänkande från Miljömålskommittén

Stenseke, M. (kommande): Landskapets värden. Cen-trala perspektiv och lokala utgångspunkter.Choros, Kulturgeografiska institutionen vidGöteborgs universitet, Göteborg.

Wandén, S. (1997): Målkonflikter och styrmedel. Ettcentralt miljöstrategiskt problem. Naturvårds-verkets framtidsstudie 2021, rapport 4800. Sta-tens naturvårdsverk.

45

Naturliga gräsmarker och betesdjur harminskatPå 1870-talet fanns 2 milj ha naturliga slåtter-ängar och beteshagar samt stora arealer skogs-beten i Sverige. Dessa naturliga gräsmarker hadestor betydelse för landets livsmedelsförsörjningoch böndernas ekonomi. Nu återstår 0,4 milj habeteshagar medan slåtterängar och skogsbeten istort sett har försvunnit. De naturliga gräsmar-ker som återstår har liten betydelse för vår livs-medelsförsörjning men stor betydelse för denbiologiska mångfalden (Mattson 1985; Natur-vårdsverket 1997 b). Miljöstöd för biologiskmångfald har också stor betydelse för mångakreatursbönders ekonomi.

Runt sekelskiftet 1900 var det framföralltde naturliga ängsmarkerna som minskade. Val-lodling på åkermark kom allt mer att ersätta pro-duktionen av hö på naturliga ängsmarker. Dessaöverfördes efter dränering i stället till åker. An-delen ängshö av den totala höskörden i riketminskade från 56% 1866/70 till 15% 1916/20(Mattson 1985). Under 1900-talets första årti-onden ersatte kulturbeten i allt större utsträck-ning beteshagarna och skogsbetena. Ett skäl varden ökande mjölkavkastningen per ko, vilkenställde större krav på beteskvaliteten. Ett annatskäl var omsorgen om skogsindustrins framtidavirkesförsörjning. Sedan 1920-talet har också dettotala betesbehovet i landet minskat på grundav snabbt minskande antal nötkreatur, får ocharbetshästar. I stället har svinen ökat kraftigt

(Mattson 1985). Andelen bete i idisslarnas fo-derstater har också minskat. Så t.ex. minskadebetesandelen i de mellansvenska mjölkkornastotala foderförbrukning från 37% år 1950 till14% år 1980 (Oscarsson 1989). Det är troligtatt naturbeten och nötkreatur kommer att mins-ka och slaktkycklingar kommer att öka i snabbtakt de närmaste årtiondena, såvida inte miljöst-öden ökar eller betesbaserad köttproduktion ra-tionaliseras kraftigt (Naturvårdsverket 1997 a).

Teknisk utveckling och stigande reallönerbakom minskningenDen beskrivna omvandlingen kan till stor delförklaras av teknisk utveckling. Exempel på tek-nisk utveckling, som direkt och indirekt har mins-kat arealen naturlig gräsmark, är växtförädlingsom tagit fram högavkastande klöver och gräsför slåttervallar på åker. Konstgödseln har med-fört att naturliga fodermarker inte längre behövsför att via boskapens foder och gödsel förseåkern med växtnäring. Moderna maskiner harbidragit till att drastiskt sänka odlingskostnader-na för spannmål och därmed kostnaderna i kraft-foderbaserad animalieproduktion. Modernamaskiner har också ersatt arbetshästarna somtidigare var viktiga betesdjur.

Modern husdjursförädling har ökat mjölk-kornas avkastning och förbättrat svinens ochslaktkycklingarnas tillväxt och foderutnyttjande.Mjölkkornas högre avkastning har bidragit tillatt deras antal minskat från 1,9 milj på 1920-

Ekonomiska förutsättningar för betesbaseradnaturvård

Karl-Ivar Kumm

Inst. för ekonomi, SLU, Box 7013, 750 07 Uppsala. Tel: 018-67 18 14, fax: 018-67 35 02.E-post: [email protected]


46


talet till 0,4 milj år 1999 (Mattson 1985 och SCB).Svinens och kycklingarnas snabbt förbättradebiologiska produktivitet och möjligheterna tillarbetsbesparande automatisering och storskalig-het i den kraftfoderbaserade köttproduktionengör att betesbaserad köttproduktion har svårt attkonkurrera. Mellan 1995 och 2021 tros foder-förbrukningen per kilo griskött inkl moderdjurminska från 4,5 till 3,6 kg. Arbetsåtgången perkilo griskött beräknas samtidigt minska från 0,02till 0,01 timme. Slaktkycklingproduktion harännu lägre foderförbrukning och arbetsåtgång.I dikobaserad nötköttsproduktion är foderför-brukning och arbetsåtgång flerdubbelt högreeller 10 kg (exkl. bete) och 0,08 timmar. Potentia-len till förbättrat foderutnyttjande är också min-dre när det gäller nötköttsproduktion (Natur-vårdsverket 1997 a). En orsak är att det går åtett koår för att producera en kalv medan detendast åtgår 0,05 suggår för att producera ensmågris och ännu färre hönår för att produceraen kyckling. Nötkreaturen har dessutom högslaktålder, vilket bidrar till hög åtgång av under-hållsfoder per kilo producerat kött. Den lågahonliga reproduktiviteten och långa generations-intervallet hos nötkreaturen gör också att avels-framstegen inte blir lika snabba som hos svinoch fjäderfä.

Får har högre honlig reproduktivitet, kor-tare generationsintervall och lägre slaktålder ännötkreatur, vilket betyder att fåren utnyttjar fo-der bättre och kan förädlas snabbare än kött-nöt. Tjurkalvar födda av mjölkkor är också rela-tivt effektiva foderomvandlare i och med att deär biprodukter i mjölkproduktionen. Kastrera-de tjurkalvar (stutar) är också lämpliga betesdjurpå naturliga gräsmarker. Men även får och mjöl-krasstutar förbrukar väsentligt mera foder perkilo producerat kött än svin och kycklingar.

Betesdjur är mera lättskötta och mindre krä-vande på byggnader än svin och fjäderfä. Trotsdetta är den samlade arbets- och byggnadskost-naden per kilo beteskött väsentligt högre. Enorsak är den stora djurstock som måste hållasunder lång tid i nöt- och fårproduktionen. Enannan orsak är att svensk nöt- och lammkötts-produktion i allmänhet är mycket småskalig,

medan svinoch kycklingproduktionen har bli-vit alltmer storskalig och automatiserad, vilketdrastiskt minskat arbetsåtgången. Stigande real-löner har därför försämrat den betesbaseradeköttproduktionens konkurrenskraft. Stigandereallöner utanför jordbruket har också gjort attde flesta småbruk, som tidigare höll betesdjur,har försvunnit. Ungdomar har valt andra yrkeni stället för att ta över små kreatursgårdar eftersina föräldrar. Ännu för 50 år sedan fanns det250 000 gårdar med nötkreatur i Sverige varavnästan alla hade mjölkkor. År 1999 återstod en-dast 34 000 nötkreatursbesättningar varav 14 000hade mjölkkor (SCB).

En stor del av naturbetesmarkerna med bio-logisk mångfald hävdas av kvarvarande äldrelantbrukare som torde ha låga krav på arbetser-sättning och som dessutom utnyttjar gamla se-dan lång tid avskrivna byggnader. I ett slump-mässigt urval av 50 brukare med ”de finaste avde fina” hagmarksobjekten i ängs- och hagmark-sinventeringen var medianåldern 55 år och entredjedel var 65 år eller äldre*. Nötköttsproduk-tion tycks i många fall vara en tillfällig verksam-het mellan den tidigare mjölkproduktionensupphörande och slutlig nedläggning av den egnadjurhållningen (Kumm 1996).

Tillfälliga trendbrottDen långsiktiga minskningen av antalet poten-tiella betesdjur bröts tillfälligt under 1970-taletoch början av 1990-talet. Orsaken till det förstatrendbrottet torde ha varit den lönsamhetsför-bättring som blev resultatet av livsmedelssub-ventioner som infördes i början av 70-talet och

* Naturvårdsverket (1997 b) har gjort en nationelllista över ängs- och hagmarker vilken visar på ”detfinaste av det fina” inom varje region i landet. Fråndenna lista har slumpmässigt valts ut 50 områdensom innehåller naturbetesmarker men som inte varnaturreservat då listan upprättades. 30 av områdenahar valts i Sydsvenska höglandets skogsbygder, 10 isödra Norrlands och norra Svealands skogsbygderoch 10 i Mälardalens odlingsbygder.Undersökningen är ännu ej avslutad varför deresultat som anges är ofullständiga och preliminära.

47

som ökade efterfrågan på animaliska livsmedel.Orsaken till det tidiga 90-talets trendbrott tordebl.a. ha varit att det ekonomiska driftsresultatetförbättrades något på nötköttsgårdar vid dennatid (Lantbrukarnas Riksförbund 1997) samtidigtsom man trodde att lönsamheten långsiktigt skul-le försämras i spannmålsodlingen till följd av1990 års svenska livsmedelspolitiska beslut. Detutbetalades också omställningsstöd för övergångfrån spannmålsodling till bl.a. extensivt bete pååkermark. Denna hypotes stöds av att ökningenav köttdjur var störst i det spannmålsdominera-de Svealands slättbygder. En annan bidragandeorsak till trendbrottet kan ha varit försämrademöjligheter till arbete utanför jordbruket. Mel-lan 1989 och 1992 ökade antalet arbetslösa från50 000 till 350 000 (SCB). En tredje orsak varsäkerligen introduktionen av NOLA och Land-skapsvårdsersättning till bl.a. betesdrift på mar-ker med biologisk mångfald. Dessa faktorer bi-drog också till ökad efterfrågan på livdjur för attbygga upp nya besättningar. Antalet nötkötts-besättningar ökade från 21 000 till 25 000 mel-lan 1990 och 1994. Fårbesättningarna ökade från10 000 till 11 000 (SCB). Resultatet blev högrepriser på bl.a. köttraskvigor och tacklamm förrekrytering, vilket ytterligare förbättrade lönsam-het och framtidsförhoppningar i en god cirkel.

Trots att djurbidragen och miljöstöden ökatefter EU-inträdet 1995 så minskar nu åter anta-let potentiella betesdjur och besättningar medsådana djur i snabb takt. År 1999 hade nötkötts-och fårbesättningarna minskat till 20 000 res-pektive 8 000. En tänkbar orsak kan vara att ar-betsmarknaden åter har förbättrats. Viktigaretorde det vara att EU-stöden till spannmålsod-ling gjort det lönsamt att avbryta omställningentill extensivt bete. Minskningen av antalet nöt-kreatur och får de senaste åren har också varitstörst i Svealands slättbygder.

StödberoendeAtt betet på åkermark minskar har inte så storbetydelse för den biologiska mångfalden. Fördenna är det allvarligare att arealen hävdad na-turbetesmark har tenderat att minska i bl.a. Gö-talands skogsbygder de senaste åren. Om nuva-

rande relativt höga miljöstöd och bidrag mins-kar är risken stor att den hävdade arealen kom-mer att minska i snabb takt. Tabell 1 visar attcirka hälften av intäkterna i nötköttsproduktionmed hög betesandel i Götalands skogsbygderkommer från miljöstöd och bidrag. Trots dettaförmår inte produktionen med nuvarande svens-ka normalteknik ge full ersättning till nya bygg-nader och insatt arbete. Produktionen med nu-varande normalteknik förutsätter befintligabyggnader eller bönder med låga krav på arbets-ersättning. Betesdriftens ekonomiska hållbarhetär därför mycket skör om bidragen minskar isynnerhet som den konkurrerande kraftfoder-baserade köttproduktionen blir alltmera kost-nadseffektiv och pressar ner priserna på allt kött.Friare världshandel med jordbruksprodukter kanockså pressa ner köttpriserna.

Det är svårt att väsentligt förbättra djurtill-växt och foderutnyttjande utöver vad som antasi tabellen. Därför torde det vara nödvändigt medväsentligt billigare byggnader och mindre arbets-åtgång per djur för att förbättra den ekonomis-ka hållbarheten. Genom stora sammanhängan-de fållor kan även stängselkostnaden minska ochökad betesandel kan sänka kostnaderna för skör-dat foder.

Värdefulla betesmarker hotasNaturvårdsverket (1997 b) har satt som mål att200 000 ha naturbetesmark som förts till klass1-3 i Ängs- och hagmarksinventeringen senastår 2000 hävdas så att kvalitetsmålen nås. Sammasak gäller 7 000 ha betad skog på utmark somredovisas i ängs- och hagmarkslistan. Dessutominnefattar verkets mål att ytterligare 225 000 -275 000 ha andra typer av betesmarker med sär-skilda naturvärden skall hävdas år 2005. Det görsammanlagt 432 000 - 482 000 ha år 2005. Nu-varande hävdade betesmark ligger inom dettaintervall. Detta tyder på att nuvarande djurantalskulle räcka för att uppnå verkets mål i synner-het som det finns många djur som nu betar pååker eller uppföds med låg eller ingen betesan-del. Problemet är att djur kanske kommer attfattas där de mest behövs för den biologiskamångfalden.

Kumm: Ekonomiska förutsättningar för betesbaserad naturvård

48


Preliminära resultat från den tidigare nämn-da intervjustudien bland 50 brukare antyder attdet kan bli svårt att uthålligt bevara hävden påen betydande del av de särskilt värdefulla betes-markerna. Tabell 2 tyder nämligen på att det ärstor risk att beteshävden går förlorad på en tred-jedel av dessa marker som till stor del ligger iGötalands skogsbygder. Undersökningen tyderockså på att en allt större del av markerna kom-mer att betas av inhyrda djur. Brukare som tving-as upphöra med den egna hävden har i de flestafall en stark önskan att någon annan skall ta överhävden. Men i många områden är den befintligebrukaren redan den ”siste bonden i bygden”varför det inte finns någon i närheten som kansläppa dit sina djur.

FramtidsföretagBevarad biologisk mångfald och andra miljömålär nu prioriterade inom jordbrukspolitiken med-an traditionell rationalisering har fått minskadbetydelse. Från andra världskrigets slut fram till1980-talet genomsyrades svensk jordbrukspoli-tik av rationaliseringssträvanden för att förena

lantbrukarnas intresse av bättre lönsamhet medkonsumenternas intresse av billigare livsmedeloch skattebetalarnas intresse av att undvika onö-diga bidrag. Stöd till uppbyggnad av bärkraftigaföretag var härvid ett viktigt medel (Andersson1997). När man i slutet av 1960-talet börjadeintressera sig för att bevara värdefulla betesmar-ker och öppet odlingslandskap präglades ävendetta av en strävan att uppnå målen till så lågkostnad som möjligt (Kommittén för ekonomisklandskapsvård 1975).

Nuvarande jordbrukspolitik, inklusive stö-den för att säkerställa hävden av värdefulla be-tesmarker, skiljer sig på en avgörande punkt frånden tidigare politiken. Samhällsinsatser för attbygga upp kostnadseffektiva framtidsföretag hari stort sett upphört. Lantbrukarna lämnas nu attsjälva lösa sina ekonomiska anpassningsproblem(Andersson 1997). Detta fungerar troligen bra islättjordbruket och den ”industrialiserade” svin-och fjäderfäproduktionen. Det fungerar sämre iskogsbygder och betesbaserad djurproduktion,som fortfarande har en ur kostnadssynpunktogynnsam företagsstruktur. Medelstorleken på

Diko, aprilkalvning Mjölkrasstut, 25 månader

IntäkterKött / livdjur 4500 5700Bidrag 2500 3100Miljöstöd 1600 2600Summa 8600 11400

KostnaderFoder, livdjur, ränta mm 5800 6700Ny byggnad 1400 3000Arbete 2100 1900Summa 9300 11600

Intäkter - kostnader -700 -200

Källa: Sveriges lantbruksuniversitet 2000.

Tabell 1. Intäkter och kostnader i betesbaserad nötköttsproduktion. Götalands skogsbygder, stödområde 5 a,1-60 stödenheter, 20 dikor eller 50 producerade stutar per år. Kr per årsko eller producerad stut.

49

svenska dikobesättningar är 12 kor. Motsvaran-de för får är 24 tackor (SCB). I så små besätt-ningar blir arbetsåtgången och kostnaden videventuell nybyggnad mycket hög per djur. Ris-ken är därför stor att beteshävden upphör närnuvarande brukare och byggnader är utslitna.Nuvarande struktur blir särskilt känslig om skat-tebetalareintresset åter skulle få stor tyngd i jord-brukspolitiken, vilket skulle resultera i sänktabidrag. Den är också känslig vid brist på arbets-kraft och snabba löneökningar som lockar alltflera ungdomar att välja andra yrken och flyttafrån sina hemgårdar.

Slutsatsen är att hävden av betesmarkernasbiologiska mångfald skulle få större uthållighetom nuvarande miljöstöd kompletterades medstöd till teknik- och företagsutveckling. Åtgär-der för att minska arbets-, byggnads- och stäng-selkostnaderna och öka betesandelen är härvidviktiga. En annan viktig åtgärd är att utvecklaköttföretag som har förmåga att förflytta betes-djur till eljest obetade naturbetesmarker. Erfa-renhet från områden i Kanada med naturligabetingelser liknande de i Sverige visar att nöt-köttsproduktion med hjälp av sådana åtgärderkan bli ekonomiskt uthållig även utan bidrag.

ReferenserAndersson, Å 1997. The State and the farming in

Sweden. Institutionen för ekonomi, rapport 113.Sveriges lantbruksuniversitet. Uppsala.

Kommittén för ekonomisk landskapsvård 1975. Detigenväxande odlingslandskapet. Naturvårdsver-ket publikationer 1975:2. Stockholm.

Kumm, K.-I. 1996. Mera betesdjur för landskapsvård.Naturvårdsverket rapport 4591. Stockholm.

Lantbrukarnas Riksförbund 1997. Lantbrukarnas in-komster 1998 - Prognos. www.lrf.se/npol/eko-nomi/prognos/prog98.htm

Matsson, R. 1985. Jordbrukets utveckling i Sverige.Aktuellt från Lantbruksuniversitetet nr 344.Uppsala.

Naturvårdsverket 1997 a. Det framtida jordbruket.Rapport 4755. Stockholm.

Naturvårdsverket 1997 b. Sveriges finaste odlings-landskap. Rapport 4815. Stockholm.

Oscarsson, G. 1989. Utvecklingstendenser. Bete i jord-brukets och landskapsvårdens tjänst. Seminariumden 24 oktober 1989. Kungl. Skogs- ochLantbruksakademien. Stockholm.

Sveriges lantbruksuniversitet 2000. Områdeskalkyler.www-agriwise.slu.se/databok/klarakalkyler/

kalkyler.html

1970 1980 1990 2000 2010

Mjölkkor 39 33 26 18 7Köttdjur eller hästar 7 14 19 24 20Inhyrda djur 1 1 4 7 7Ej betat 3 2 1 1 16Summa 50 50 50 50 50

Källa: Egna intervjuer. Urvalet beskrivs i tidigare fotnot.

Tabell 2. Preliminära resultat från intervjustudie bland 50 lantbrukare med särskilt värdefulla betesmarker.Tabellen anger dominerande djurtyp olika år.

Kumm: Ekonomiska förutsättningar för betesbaserad naturvård

50


51

Ensidigheten i det nutida åkerbruket är ett hotmot såväl fortlevnaden av den vilda floran ochfaunan i odlingslandskapet som en uthållig jord-bruksproduktion. T.ex. har många av våra van-liga jordbruksfåglar som tofsvipa, sånglärka, la-dusvala, och stare har minskat med mellan 25och 50% bara de senaste 20 åren (Wirdheim,1997).

Hur kan vi förändra den situationen? Fördet första handlar det då om att enas om vadsom är problemet och vilken riktning som vi skaarbeta. Min bedömning är att mer biologiskmångfald i odlingssystemen framför allt kräver:

(a) En ökad variation av grödor och sorter i detaktiva lantbruket. Sett över landets totala växtod-ling har vi en någorlunda mångfald av grödor,men på regional och lokal nivå är det betydligtsämre. Här behövs både nya grödor och fram-för allt mer varierade växtföljder. Hur åstadkom-mer vi det? Ekologisk produktion?

(b) fler refugier och spridningsvägar för den vildafloran och faunan . Problemet med fragmenteringav t ex gräsmarker och våtmarker är stort. Mil-jöstöd och information är två viktiga faktorerför att få fart på åter- och nyskapande av små-biotoper, men de utnyttjas inte fullt ut. När fårvi se ett miljöstöd för anläggning av s k skal-baggsåsar i åkermark?

(c) ett ”skonsammare” åkerbruk. Med det sist-

nämnda menar jag framförallt en kraftigt mins-kad användning av bekämpningsmedel, särskiltbredverkande medel som slår ut hela artgrup-per av ogräs och insekter, samt mindre mark-packning och en god mullhalt i marken. Tren-den idag är tyvärr att användningen av kemiskabekämpningsmedel ökar. Enligt färska siffrorfrån Statistiska Centralbyrån (SCB) ökade anta-let sålda hektardoser av bekämpningsmedel med11 % mellan 1998 och 1999.

Hinder för biologisk mångfald iodlingssystemenEfter diskussion med rådgivarkollegor på Hus-hållningssällskapet har jag vaskat fram någrapåtagliga hinder i arbetet med biologisk mång-fald i odlingsssystemen, ja i odlingslandskapetsom helhet. Det finns säkert fler.

• Snabb strukturomvandling. Den ökade inter-nationella konkurrensen driver på storleksratio-naliseringen och specialiseringen inom det svens-ka jordbruket för att möta konkurrensen utifrån.Storskalighet tycks svårt att förena med mång-fald. WTO påskyndar denna process genom sinakrav på ökad frihandel.

• Prisfixering. Maten utgör en krympande del avhushållskassan men ända talas det mycket i me-dia om att den är för dyr!? Svårt då att ta betaltför kollektiva nyttigheter som biologisk mång-fald.

Hur får vi mer biologisk mångfald iodlingslandskapet?

Olle Kvarnbäck

Hushållningssällskapet i Stockholm och Uppsala. Tel 018-56 04 31. E-post: [email protected].


52


• ”Flockbeteende” både bland lantbrukare, han-del och konsumenter. Alla odlar samma saker,har samma typ av produkter, äter samma matetc.

• Arbetskraften för dyr i förhållande till andra”insatsmedel” i produktionen som kemikalier,maskiner, mark etc. Naturvård är arbetskrävan-de.

Naturvårdens redskapVilka redskap har naturvården i arbetet för enbevarad och utvecklad biologisk mångfald?

• Information och utbildning för:– allmänheten. Vad är biologisk mångfald? Varförär den viktig? Som konsument, skattebetalareoch medborgare i Linköpings kommun (somexempel), Sverige, EU och världen har ”man-nen på gatan” en nyckelroll i arbetet med biolo-gisk mångfald. Inom projekt ”Biologisk mång-fald i ekologiskt lantbruk” har vi nyligen startatett delprojekt om att kommunicera biologiskmångfald till allmänheten. Avdelningen för in-formationslära vid SLU (Magnus Ljung ochHelena Nordström) håller just på att avsluta enförstudie där de utvärderar det arbete som hit-tills lagts ner av myndigheter, ideella organisa-tioner, handel m. fl. I dagsläget finns, såvitt jagvet, inga statliga medel anslagna för informa-tion till allmänheten. Dags för en ”MarkernasMångfald”-kampanj för allmänheten?

– lantbrukare. Det statliga miljöprogrammet förjordbruket (till hälften finansierat med EU-peng-ar) har sedan 1996 givit stora möjligheter att in-formera om biologisk mångfald. Redovisning-en har dock varit tidskrävande och krånglig, be-sluten från länsstyrelser och Jordbruksverk i-bland sena och pengarna betalats ut i efterskottvilket nog avskräckt många privata aktörer frånatt arbeta med UID (Utbildning - Information -Demonstration). Jag efterlyser också mer sam-arbete mellan de olika delprogrammen. Det ärinte bara delprogram 1 (Markernas Mångfald)som är relevant för biologisk mångfald utan ävende andra delprogrammen (miljökänsliga områ-

den resp. ekologisk produktion). För att få merbiologisk mångfald i odlingssystemen är det t.ex.viktigt att skötselplanerna för natur- och kultur-värden omfattar mer än ängar, hagar och kult-stödsobjekt.

Att arbeta med biologisk mångfald inomprivatfinansierad rådgivning (t ex i samband medinförande av miljöledningssystem) är också entänkbar möjlighet att nå ut till lantbrukare.

– politiker och övriga aktörer. Att uppvakta politi-ker är flera av naturvårdsorganisationerna duk-tiga på men ännu så länge känns det som omkunskapsnivån hos politiker i allmänhet är myck-et låg. Biologisk mångfald är främst ett politisktkorrekt modeord som man gärna slänger sigmed. Det behövs en starkare förankring av be-greppet.

• Använd konsumentmaktenDet är viktigt att vi som bryr oss om biologiskmångfald efterfrågar produkter och varumärkensom är laddade med naturvårdsnytta. Konsu-menternas efterfrågan är något som ingen, var-ken lantbrukare, handel eller politiker säger nejtill. För exempel på produkter och varumärkense artikel i CBMs tidning Biodiverse nr. 3/2000.

• Miljöstöd för skötsel, restaurering ochåter/nyskapandeDe flesta stöd i de nya miljöstödsprogrammethar relevans för biologisk mångfald, inte baraBevarande av betesmarker och slåtterängar utanäven stöden för Öppet och varierat odlingsland-skap, Ekologisk produktion, Skyddszoner samtVåtmarker och småvatten för att nämna några.

• Lagstiftning– Biotop- och artskydd.Biotopskyddet ger ett generellt skydd för små-biotoper som åkerholmar, källor, våtmarker,småvatten, öppna diken, alléer, stenmurar, ochodlingsrösen. Min erfarenhet är dock att kun-skapen om biotopskyddet på många håll saknas,inte minst bland lantbruksrådgivare.

– Miljöavgifter/skatter på t ex bekämpningsme-

53

del, handelsgödsel, diesel etc. Som exempel harDanmark i dagsläget 10 ggr högre skatt på be-kämpningsmedel än Sverige, och föga överras-kande har Sverige gått ifatt, och ev. förbi, Dan-mark ifråga om användning om kemiska be-kämpningsmedel (Einarsson, 2000).

Underlätta för bondenMin övertygelse är att man behöver använda alladessa redskap, och få dem att samverka för attbli lyckosam i arbetet i arbetet med att bevaraoch utveckla den biologiska mångfalden i od-lingssystemen.

För bonden är alla dessa styrmedel delar ihans beslutsunderlag för vilka åtgärder han/honska vidta. Naturvårdens främsta uppgift i od-lingslandskapet är, enligt min mening, att under-

lätta för lantbrukarna att ta skötselbeslut somgagnar den biologiska mångfalden. Motsäger tex information och miljöstöd varandra minskarsannolikheten att bonden ska vidta några åtgär-der som gynnar mångfalden. Saknas någon delförsvåras och försenas arbetet.

Referenser:Wirdheim, A. 1997. Öppna landskap på väg att bli

fågeltomma landskap. Vår fågelvärld 7/1997.Einarsson, P. 2000. Bekämpningsmedelsstatistiken

1999. Ekologiskt Lantbruk nr. 8/2000.

Redovisning av ett gott exempel: Ekologi-ske lantbrukaren Kjell Sjelin från Vattholma,Uppland berättar om sin ovanligt diversa pro-duktion.

Kvarnbäck: Hur får vi mer biologisk mångfald i odlingslandskapet?

54


55

BakgrundSmåvatten och våtmarker är biotoper som idagökar i antal efter mer än ett sekel med utdik-ningar. De anläggs av flera skäl, bl.a. för närings-retention, för produktion av jaktbar fågel menockså för att öka den biologiska mångfalden. Deflesta nya våtmarker med dessa syften anläggs iodlingslandskapet på nedlagd åkermark.

Rekommendationer om hur man ska anläg-ga och sköta de nya våtmarkerna för att gynnaen biologisk mångfald är ensartade. Man rekom-menderar nästan uteslutande en öppen solbe-lyst vattenyta, flikiga stränder och en mångfor-mig vegetation oavsett var i landskapet och av-rinningsområdet våtmarken placeras. Våtmarkeri skogsmiljöer avråds ibland med argumentet attjordmånen (det blivande bottensubstratet) ärnäringsfattigt i jämförelse med åkermark, vilketskulle missgynna produktionen.

Artrika miljöerArtrikedomen är vanligen stor i småvatten ochvåtmarker och speciellt artrik är evertebratfau-nan. I vatten som torkar ut sommartid samt ismå permanenta vatten kan rovlevande insektersom dykarskalbaggar utgöra en stor andel av destörre evertebraterna och ersätta fisk som topp-predator. Fisk saknas ofta eftersom vattnen oftabottenfryser och syretillgången kan vara dålig. Istörre permanenta vatten etableras fisk förr el-ler senare, vilket ger en mindre divers insekts-fauna.

Biodiversitet i olika typer av våtmarkerI nordvästra delen av eklandskapet söder omLinköping finns många småvatten och våtmar-ker i olika successionsstadier. Våtmarkerna ärolika stora och ligger i olika miljöer, från öppenbetesmark till sluten skog. Dessutom finns bådepermanenta och temporära våtmarker. Vi harstuderat dykarskalbaggar i dessa våtmarker ochfaunornas diversitet i form av artrikedom, jämn-het och dominans.

Det går inte att säga vilken typ av våtmarksom har den mest diversa dykarfaunan, hög di-versitet finns i alla successionsstadier och i bådepermanenta och temporära våtmarker. Likheteni artsammansättning är stor mellan våtmarker avsamma typ, men skiljer sig mycket åt mellan oli-ka typer av våtmarker. Avståndet mellan våt-markerna är litet och de flesta dykare har godflygförmåga, vilket innebär att spridningsmöj-ligheterna är goda. Skillnaderna i artsammansätt-ning speglar därför arternas krav på sin miljö.

Vi har också jämfört faunorna i eklandska-pet med dem i alldeles nykonsturerade småvat-ten, där vegetation helt saknas och där botten-substratet är lera eller silt. I dessa till synes ogäst-vänliga miljöer hittar vi flera unika och ovanligaarter, som troligen har sin huvudsakliga före-komst i grustag eller liknande miljöer.

Detta betyder att våtmarker behövs i flerasuccessionsstadier och i olika miljöer för att enstor biodiversitet ska uppnås i landskapet. I vårundersökning var vattenfasens längd (vattnets

Successioners betydelse i odlingslandskapet –våtmarker

Elisabeth Lundkvist

Avd. för biologi, Linköpings universitet, 581 83 Linköping. Tel: 013-28 12 96, fax: 013-28 13 99. E-post:[email protected].


56


varaktighet), omgivningarnas slutenhet och våt-markernas ålder de viktigaste faktorerna för fau-nornas sammansättning.

Mångfald eller enfald i landskapet?Rekommendationer för våtmarksanläggning harofta varit fokuserade på enskilda våtmarker meninte tagit hänsyn till vad som i övrigt finns i land-skapet. Våra studier visar dock att många våt-marker av samma typ inte gynnar mångfalden,utan det är variationen mellan olika våtmarkersom skapar mångfald. Vi anser därför att manbör ha ett landskapsekologiskt synsätt i anläg-gandet av våtmarker.

Vi föreslår att rekommendationerna kringvåtmarksanläggning förändras. I övre delen avett avrinningsområde bör våtmarker i skogsmil-jöer vara ett naturligt inslag. Ju längre ner i av-

Figur 1a) I våtmarker med lika utformning, placerade i likartade miljöer blir också faunorna lika.Landskapets biodiversitet ökar endast lite för varje våtmark av den här typen som anläggs. b) I våtmarker avolika karaktär och placerade i olika miljöer blir överlappet av arter litet mellan våtmarkerna. Varje nyvåtmark som skiljer sig från de befintliga bidrar till biodiversiteten i landskapet.

rinningsområdet man befinner sig, desto störrebör andelen öppna, permanenta, solbelysta våt-marker vara. I hela avrinningsområdet bör dockfinnas både små temporära våtmarker och stör-re permanenta. Idag ges EU-stöd enbart till våt-marker större än 0,2 ha.

Vegetationen i våtmarkerna är av stor bety-delse för faunan, men likaväl behövs våtmarkerutan vegetation. Successionen går ofta fort ikonstruerade våtmarker och därför behövs enständig anläggning av nya våtmarker för att gyn-na tidiga kolonisatörer. Att anlägga nya våtmar-ker och låta andra växa igen kan alltså i vissalägen vara ett alternativ till att sköta våtmarke-rna för att förhindra igenväxning.

Målet för våtmarksanläggning bör inte varaatt maximera mångfalden i varje enskild våtmarkutan att få en stor mångfald på landskapsnivå.

57

Naturvården var tidigare huvudsakligen inrik-tad på att bevara enskilda hotade eller på annatsätt skyddsvärda arter. Under det senaste decen-niet har den emellertid börjat omfatta betydligtmer än så. Naturskyddsföreningen medverkadetidigt till att lyfta upp miljöfrågorna på den poli-tiska dagordningen, men ändå fanns det längeganska dåliga kopplingar mellan naturvård ochmiljövård, mellan ekologer som sysslade medartbevarande och de som ägnade sig åt ekosys-temens ekologi.

Numera anser många ekologer att den bio-logiska mångfalden är viktig för att ekosystemenska fungera bra för oss människor - för att an-vända dagens jargong är diversitet viktigt för attekosystemen uthålligt ska kunna leverera eko-systemtjänster. Ekosystemtjänster är processersom t.ex. produktion av biomassa, kontroll avskadegörare, pollinering, nedbrytning och om-sättning av näringsämen, vilka vi människor harnytta av. Åsikten är emellertid inte helt oomtvis-tad och ifrågasätts av en del forskare. Till exem-pel menar vissa ekologer att experimentella stu-dier - det klassiska sättet att undersöka hur sa-ker förhåller sig i naturen - inte visat sambandetmellan diversitet och ekosystem-processer på etttillfredställande sätt. Denna inomvetenskapligamotsättning nådde under hösten även ut tillmassmedia.

Full enighet bland vetenskapsmännen ärsvår att nå – vetenskapens roll är i mångt ochmycket att ifrågasätta vedertagna sanningar. Men

när det gäller frågan om den biologiska mång-falden behövs för ekosystemens förmåga attupprätthålla mänsklig verksamhet, är det viktigtatt fundera över om vi har råd att vänta tills hund-raprocentig enighet finns. Den hastighet medvilken arter försvinner och ekosystemen förenk-las är så hög att de flesta ekologer anser att nå-got måste göras nu, trots att en viss osäkerhetfinns.

Jag ska här kort försöka förklara vad de flestaekologer ändå är eniga om, och varför det finnsmotsättningar i dessa frågor. Min poäng är att viinte kan veta hur framtiden kommer att se ut,och att den biologiska mångfalden är en försäk-ring som gör att arter finns tillgängliga att görajobbet i ekosystemen även när miljön har för-ändrats på grund av t.ex. klimatförändringar ochannan mänsklig verksamhet. Jag kommer attfokusera på människans nytta av den biologiskamångfalden. Kom ihåg att det också finns etiskaoch estetiska skäl för bevarandearbetet!

Artrikedom och produktionMan har länge känt till att det är högre produk-tion av växtbiomassa i flerartsblandningar än imonokulturer. Tyska skogsforskare visade dettaotvetydigt i preussiskt välplanerade försök re-dan på 1800-talet. Det kan alltså verka lite kon-stigt att diskussion om detta pågår ännu idag.Orsaken är att forskarna inte är ense om exakthur denna blandskogs- eller samodlings-effektuppkommer.

Betydelsen av biologisk mångfald för ekologiskaprocesser

Jan Bengtsson

Institutionen för ekologi och växtproduktionslära, Box 7043, 750 07 Uppsala. Tel: 018-67 1516, fax: 018-67 34 30. E-post: [email protected].


58


Det finns ett antal olika förklaringar till sam-odlingseffekten: Olika arter har oftast olika ni-scher och olika resursutnyttjande, vilket gör attflera arter utnyttjar resurserna i systemet effek-tivare än en enda. Närvaron av vissa speciellaarter kan öka mängden tillgängliga resurser iekosystemet, t.ex. kvävefixerare. Olika samspelmellan arter, t.ex. med mykorrhizasvampar, kanockså höja produktionen i flerarts-system. Ska-degörare drabbar ofta svårare när en art växer imonokulturer än när den växer tillsammans medandra arter. Det finns också en statistisk effektsom spökar i småskaliga experiment - ju fler ar-ter man planterar tillsammans desto högre ärchansen att man får med de riktigt produktivaarterna som förmår att utnyttja resurserna påplatsen bäst.

Egentligen är de flesta ekologer eniga omföljande: Ett växtsamhälles medelproduktionen(om man slumpmässigt kombinerar alla artersom växer på en plats) ökar oftast när man gårfrån monokulturer till 10-20 arter, men når se-dan ett tak. Maximal produktion kan emellertidnås redan vid 4-5 arter om man väljer ut de art-kombinationer som växer bäst på en viss plats.Dessutom kan vissa arter, t.ex. gran i våra skog-ar, vara mycket produktiva även när de växerensamma.

Många markekologer har påpekat att vadsom gäller hos växter inte gäller i marken. Därhar man hittat mycket få effekter av artrikedompå t.ex. nedbrytning eller frigörelse av närings-ämnen. I ett elegant finskt försök visades att ökadartmångfald bland nedbrytarna inte påverkadenedbrytning och tillväxt av björkplantor. Däre-mot ökade tillväxten om det fanns fler olikagrupper av markorganismer närvarande. Denfunktionella diversiteten är alltså viktig i mark-ekosystemet, även om arterna inom dessa grup-per inte spelar så stor roll.

Det är främst när man går från monokultu-rer till artblandningar med ganska låg artrike-dom som man hittar effekter av ökad diversitetpå växtproduktionen. Liknande resultat har manerhållit även i andra ekosystem. Men i dessa un-dersökningar, som undantagslöst utförts på gan-ska små försöksytor, finns det mycket lite som

visar att en hög diversitet (mer än 20-30 arter) ärviktigt för ekosystemprocesserna.

Lösningen på detta problem, som orsakaten hel del diskussioner, är att det inte går att litatill korta och småskaliga försök om man ska för-stå mångfaldens påverkan på ekosystemproces-serna. Vi måste både ha ett längre tidsperspek-tiv och se till större områden, dvs. hela landskap.Vi måste också inse att naturen inte är stabil utanhela tiden förändras, och att de arter vi finner påen plats idag inte kommer att finnas där i fram-tiden.

Artrikedom och ekosystemets stabilitetDe flesta ekosystem utsätts för störningar ochpåverkas av t.ex. klimatförändringar. För att eko-systemet på en plats ska återhämta sig efter stör-ningar eller anpassas till ett nytt klimat måstedet finnas andra liknande ekosystem eller bioto-per i närheten som kan fungera som spridnings-källor. Om landskapet förenklas och biotoperförsvinner, som i modernt jord- och skogsbruk,blir det svårare för många arter att ta sig mellanbra platser i landskapet. Det finns också färretyper av biotoper för arter med olika miljökrav.

Man kan därför förmoda att en minskadbiologisk mångfald i landskapet leder till sämremöjligheter för de arter som är bäst anpassadetill lokala förhållanden att komma till rätt plat-ser. Det vill säga, potentialen att utnyttja plats-bundna resurser minskar när den biologiskamångfalden i landskapet försvinner. Då mins-kar stabiliteten i ekosystemen, och deras förmå-ga att leverera ekosystemtjänster även när deutsätts för störningar minskar.

Att experimentellt pröva denna hypotes iriktiga odlings- eller skogslandskap är knivigt,minst sagt. Därför anser vissa ekologer att detär ren spekulation att hävda att den biologiskamångfalden är viktig för ekosystemens stabili-tet. Det finns dock tillräckligt många undersök-ningar i teoretiska modeller och laboratorieför-sök med mini-ekosystem som stödjer idén föratt den måste tas på allvar. Några observationeri människans odlingsystem ger också stöd föridén att ökad diversitet stabiliserar leveransen avekologiska varor och tjänster från ekosystemen.

59

En kinesisk undersökning har visat att närman odlade en enda rissort fick man stora pro-blem med växtsjukdomar, vilket gör storskaligbesprutning nödvändig. Då utvecklade emeller-tid patogenen, som så ofta annars, resistens motbekämpningsmedlen och så fortsatte problemen.Om flera rissorter odlades i samma fält hindra-des emellertid sjukdomsutbrotten, och patoge-nen kunde inte heller anpassa sig till de olikasorterna. Detta ledde till en ökad stabilitet i skör-deutfallet, även om det samtidigt behövdes flermänniskor som arbetade under skörden.

Här i Sverige har många års forskning an-tytt att mångfalden av naturliga fiender påver-kas av landskapets utformning. Därför kan denbiologiska kontrollen av skadegörare bero på omlandskapet är småskaligt eller storskaligt. I våraundersökningar på ekologiska och konventionel-la gårdar har vi experimentellt kunnat visa att denaturliga fienderna har en större påverkan påhavrebladlusen - en av våra viktiga skadegörare- i småskaliga landskap och på ekologiska går-dar. Mångfalden naturliga fiender har upprepa-de gånger visats vara större i småskaliga land-skap, främst beroende på att det där finns flerkantzoner och andra bra miljöer för dessa. I dettafall bidrar alltså en hög biologisk mångfald påbåde biotop- och artnivå till en bättre biologiskkontroll och en ökad skördestabilitet.

Sammantaget visar de resultat som finns attdet är sannolikt att en högre biologisk mångfaldbåde påverkar ekosystemprocesserna positivt,och bidrar till att tillförlitligheten i processernaökar. Det kan dock vara på sin plats att påpekaatt vad som är positivt faktiskt kan bero på vadmänniskan vill att ekosystemen ”ska göra”. Omvi oroar oss för höjda koldioxidhalter i luften,och tror att detta kan motverkas av att så myck-et kol som möjligt binds fast i marken, är detkanske inte hög nedbrytningshastighet som ef-tersträvas, utan låg.

Biologisk mångfald som en försäkringÄven om ekologerna inte är helt eniga om vilkaeffekter den biologiska mångfalden har på eko-systemens förmåga att leverera ekologiska va-ror och tjänster, och inte heller vet exakt varför

dessa effekter oftast är positiva, tycker jag ändåatt dagens kunskaper är tillräckligt säkra för attkunna dra några slutsatser.

Det första vi ska komma ihåg är att vi vetatt alla arter inte är viktiga för de ekologiska pro-cesserna just nu. Det finns inte heller någonanledning att förvänta sig detta. Den som an-vänder sig av detta som ett argument emot be-varandet av den biologiska mångfalden är inteseriös.

Vi vet också att vi inte kan förutsäga fram-tiden, och vilka förändringar i klimatet och an-nan påverkan på ekosystemen som kommer attske. Vi vet bara att det kommer att vara annor-lunda än nu. Detta innebär att vi inte kan förut-säga vilka arter som kommer att bli viktiga, ochdärmed behövas, i framtiden. I en sådan situa-tion bör vi använda oss av försiktighetsprinci-pen - eller om man så vill försäkringstanken el-ler aktiesparar-analogin. Det innebär att vi sålångt som möjligt bör bevara den biologiskamångfalden, eftersom vi inte kan veta vilken delav den som kan bli viktig i framtiden. Den ak-tiesparare som enbart satsade på Framtidsfabri-ken och liknande företag 1999 lyckades inte såbra i ett lite längre perspektiv. Hur bra kommervi att lyckas i ett varmare klimat, om vi bara gyn-nat några få arter anpassade till dagens storska-liga odlingslandskap, medan många andra arterförsvunnit? Försiktighetsprincipen är allmäntaccepterad politiskt, och är applicerbar just i ettfall som detta där beslut måste fattas under osä-kerhet.

Så snarare än att se den biologiska mångfal-den och dess bevarande som ett problem förannan markanvändning, borde argumentet istäl-let vara att den biologiska mångfalden är en vik-tig naturresurs som vi har långsiktig nytta av attbevara. Att ha bevarat en hög artrikedom är ettkvitto på att vi säkerställer de biologiska natur-resurserna för framtida generationer. Det är enförsäkring som säkerställer flödet av ekosystem-tjänster till samhället när både miljön och sam-hället förändras. Att bevara den biologiska mång-falden ger därmed ökat handlingsutrymme ochgynnar långsiktigt samhällsutvecklingen.

Bengtsson: Betydelsen av biologisk mångfald för ekologiska processer

60


61

FörekomstÄnda sedan vi människor med eldens hjälp bör-jade förändra landskapet till vår fördel vad gäl-ler matproduktion, så har vi tagit hjälp av mik-roorganismerna. Medvetandet om detta är dockav mycket senare datum eftersom mikroorga-nismerna inte syns för ögat utan verkar i det för-dolda. Mikroorganismer finns i stora mängder ibåde natur- och jordbruksmark, den senare ärmer undersökt. I nederländsk jordbruksmark harman beräknat att det i varje hektar ner till 25 cmfinns bakterier motsvarande vikten av 3,5 kor,protozoer motsvarande 3 får och svamp mot-svarande 1 kalv (Bouwman, 2000).

I varje gram torr jord finns vid direkträk-ning cirka109 - 1010 bakterier. Bakterierna vi sernär vi räknar i mikroskop är små och rundakti-ga, viket vi vet är formen för en bakterie i vilsta-dium. De flesta markbakterier utnyttjar liksomvi människor organiska kolkällor och tillgångenpå användbar kolkälla är det mest begränsandeför deras tillväxt. Övriga mikroorganismer i jor-den bildar också motståndskraftiga vilstadier,protozoerna har cystor och svamparna sporer.Mikroorganismer har mycket litenvariation i sittutseende och har tidigare artsbestämts genomatt isolat har testats på olika fysiologiska egen-skaper. Eftersom man i laboratoriet bara harkunnat isolera en bråkdel av de bakterier ochsvampar som finns i naturen, så har största de-len av mikroorganismerna i naturen varit okän-da.

Genetisk diversitetEn första aning om den stora diversiteten hosbakterier i naturliga miljöer fick vi när norskaforskare lyckades extrahera DNA från bokskogs-jord och sedan mäta dess diversitet genom attförst separera dubbelhelixen och sedan bestäm-ma hur snabbt de båda DNA-strängarna åter-förenades. Den tid det tar att rekonstruera hälf-ten av DNA-molekylerna används som ett måttpå graden av komplexitet. Man beräknade attden del som återbildats representerade 4000 ar-ter (Torsvik et al., 1990). Om det var de vanli-gast förekommande bakteriearterna med mångaindivider som lyckats finna en make, så är dettroligt att de ännu separerade DNA-molekyler-na representerade många fler arter men med barafå individer av varje art. Ytterligare beräkningarger då vid handen att jordprovet mycket väl kun-nat innehålla omkring 36 000 arter per gram(Dykhuizen, 1998), en ofattbart stor mängd. Hurkan det komma sig att antalet bakteriearter är såstort? Det måste vara lätt att nybilda och svårtatt utrota bakteriearter. Bidragande orsaker ärsäkert förmågan att överleva i vilstadium underoförmånliga perioder. Det finns inga totala ut-rotanden av bakterier dokumenterade. När deen gång uppstått tycks de bli kvar i några få vi-lande kopior någonstans. Dykhuizen (1998) kon-staterade också att det verkar finnas ett sambandmellan antalet ovanliga/vanliga arter och orga-nismgruppens individstorlek Av detta skulle mankunna förvänta sig att de mycket små bakterier-

Den dolda mångfalden hos markens mikro-organismer

Marianne Clarholm

Inst. för skoglig mykologi och patologi, SLU, Box 7026, 750 07 Uppsala. Tel: 018-67 15 75, fax: 018-30 92 45. E-post: [email protected].


62


na just skulle ha en mycket stor mängd sällsyntaarter.

Diversitet i fettsyrasammansättningen hosmikroorganismernas cellmembranEtt ytterligare relativt nytt sätt att studera varia-tionen hos markens mikroorganismer är genomanalys av de fettsyror som ingår i cellmembrane-rna. Fettsyrorna kan extraheras direkt från ettjordprov och karaktäriseras med gaskromatogra-fi. Förutom en stor mängd gemensamma fettsy-ror har signaturfettsyror identifieras. För bakte-rier har en stor mängd signaturer identifieratsmedan svampar och protozoer verkar ha mem-bran med få karaktäristiska fettsyror. Med fett-syraanalys har man i Kalifornien studerat hurmikroorganismer varierar i jord som brukats iorganisk odling enligt California Certified Or-ganic Farmers krav i jämförelse med ett ”lowinput” system (vinterfånggröda av kvävefixera-re (vetch) och konventionell odling där stubbenvar det enda som återfördes (Bossio et al., 1998).Försöket utfördes på två jordtyper, en lera ochen mjäla. Man fann att det var möjligt att sepa-rera de olika odlingssystemen men också attfrämst jordtyp, därefter tid på odlingssäsongenoch speciella odlingsåtgärder (nedplöjning avfånggröda, tillförsel av stallgödsel respektiveoorganiskt gödsel) hade större inverkan på or-ganismsammansättningen än odlingssystemet isig. Samma stora inflytande av jordtyp har ock-så konstaterats för markdjur (Andrén and La-gerlöf, 1983).

Bakteriers särställningAnalys av gensekvenser från en stor mängd or-ganismer har möblerat om i vårt gemensammastamträd. Den absolut största delen av den ge-netiska variationen hos de ribosomala RNA-sek-venser som analyserats återfinns hos prokaryo-ta bakterier och encelliga eukaryoter d.v.s. olikatyper av frilevande och parasitära urdjur (proto-zoer) och encelliga slemsvampar. De flercelligasvamparna, växterna och djuren som dök upppå jorden i nära historisk tid har en mycket litengenetisk variation i jämförelse med de äldre or-ganismerna. Bakterier har funnits på jorden i 3,7

och encelliga eukayoter (urdjur) i 2,8 miljarderår medan de flercelliga eukaryota organismernabara har varit med i 0,4 miljarder år (Salyers andWhitt, 2000) Under mer än 3 miljarder år ut-vecklade bakterier som grupp på egen hand t.ex. metan-, svavel- och kvävekretsloppen, orga-niska syror från bakterier vittrade mineralen ochfrigjorde fosfor och katjoner, de blågröna bak-terierna fixerade kväve och syresatte luften. Denökade tillgången till syre möjliggjorde effektiva-re energianvändning. De encelliga urdjurens kon-sumtion av bakterier ökade omsättningen avnäringsämnen och möjliggjorde utvecklingen avstörre organismer vilket i sin tur krävde trans-portsystem för t.ex. syre och koldioxid. Om manär encellig och sfärisk så kan man bara klara gas-utbyte via diffusion om man är maximalt 0,3 mmi diameter.

Människan och mikroorganismernaHur ska då människan som senkommen mendominerande organism med stor förmåga attpåverka sin omgivning förhålla sig till de väleta-blerade mikroorganismer hon inte kan se, mensom skapar hennes livsbetingelser? Vi är bero-ende av marken för vår existens, kan vi skadamikroorganismerna utan att vi är medvetna omdet? En holländsk mikrobiolog, Laurens Baas-Bekking konstaterade redan på 30-talet vad gäl-ler mikroorganismer att ”allting finns överallt,det är omgivningen som avgör vad som kom-mer till uttryck”. Vi människor ändrar på mik-roorganismernas omgivning och de svarar påförändringen. Jordbruk, vattenrening och vin-produktion bygger t.ex. på den principen. Ris-ken är att när vi inte har tillräcklig kunskap ommikroorganismernas preferenser och inbördesförhållanden så kan vi få negativa överraskning-ar.

Ett bra exempel på en negativ överraskningär när kväveöverskottet från människouppfin-ningen jordbruk ska återgå till luftkvävepoolenvarifrån både bakterier och mänskliga fabrikerhämtar råvaran (Clarholm, 1997). I organisktbaserat jordbruk frigör mikroorganismer kväve(N) genom nedbrytning av döda N-fixerandebakterier och växter som innehåller N i orga-

63

nisk form och då bildas ammonium i markväts-kan. I konventionellt jordbruk används N fixe-rat i fabriker som tillsätts som oorganiskt göd-sel. I båda fallen kan ammonium tas upp av väx-ter men också överföras till nitrat av nitrifika-tionsbakterier. Nitrat ät lättrörligt och lämnarofta jordbrukekosystemet och övergår till attgödsla kringliggande ekosystem innan det mes-ta så småningom av bakterier denitrifieras tillgasformigt N och återgår till atmosfären. Deneutrofiering som i stort sett hela världen harupplevt efter andra världskriget har sin grund iförändrade storlekar på mikrobiella processersom funnits sedan länge Det är en situation somvi själva skapat genom vår ökade kvävefixering,som skett både via kvävefixerande bakterier ibaljväxter och i gödselfabriker.

Risken för att vi, på grund av okunskap ochoförmåga att se samband mellan våra handling-ar och mikroorganismernas, stimulerar mikro-biella aktiviteter som sänker kvaliteten på vår livs-miljö är enligt min mening långt större än att viskulle skapa situationer där den mikrobiella de-len skulle sluta att fungera (Andrén et al., 1999).Det finns mikroorganismer för varje situation.Resultatet av deras verksamhet kommer bara attvara mer eller mindre fördelaktigt ur mänskligtperspektiv.

ReferenserAndrén O, Brussaard L and Clarholm M 1999 Soil

organism influence on ecosystem-level proces-ses - bypassing the ecological hierarcy. AppliedSoil Ecology 11, 177-188.

Andrén O and Lagerlöf J 1983 Soil fauna(microarthropods, enchytraeids, nematodes) inSwedish agricultural cropping systems. ActaAgriculturae Scandinavica 33, 33-52.

Bossio D A, Scow K M, Gunapala N and Graham K1998 Determinants of soil microbialcommunities: Effects of agricultural manage-ment, Season and soil type on phospholipid fattyacid profiles. Microbial Ecology 36, 1-12.

Bouwman L A 2000 Protozoan Predation.Enclyopedia of Microbiology 3, 866-875.

Clarholm M 1997 The Nitrogen problem. InEcoToxicology: Responses, Biomarkers and RiskAssessment. Eds. J M Lynch and J Shepers. pp387-402. OECD, 2 André Pascal, 75775 ParisCedex 16, France,

Dykhuizen D E 1998 Santa Rosalia revisited: Whyare there so many species of bacteria? Antonievan Leeuwenhoek 73, 25-33.

Salyers A A and Whitt D D 2000. Microbiology:Diversity, Disease, and environment. FitzgeraldScience Press, Bethesta, Maryland, U S A, 608 p.

Torsvik V, Goksøyr J and Daae F L 1990 Highdiversity of DNA in soil bacteria. Applied andEnvironmental Microbiology 56, 782-787.

Clarholm: Den dolda mångfalden hos markens mikroorganismer

64



Kan beställas från:SLU PublikationstjänstBox 7075750 07 UppsalaFax:018-67 28 54/67 35 00

CBMs Skriftserie

Utgivare:CBMBox 7007750 07 UppsalaTel: 018-67 10 00

ISSN 1403-6568ISBN 91-89232-08-9

CBMs Skriftserie ges ut av Centrum för biologisk mångfald och utkommer med oregelbundnamellanrum. Tidigare utgivna nummer är:

1. Livskraftiga rovdjursstammar. CBM:s Rovdjursseminarium 12 oktober 1998. Torbjörn Eben-hard & Mats Höggren (red.).2. Mångfaldskonferensen 1998: Restaurering av biotoper. Åsa Berggren & Anna Burman (red.).3. MSc-theses 1999. Studies in Biodiversity I. Thomas Elmqvist & Jonas Förare (ed.).

Documents

CBMs Skriftserie 4 - SLU.SE