÷DA RUMMET 2-2006 · röda rummet 1/2007 • 3 BOLIVIA –Sviknaförhoppningar D en 22 januari i år hade Evo Morales suttit ett år som presi-dent.Detharvaritettåravoupp -

• BOLIVIAREMI • FANONS ARV • DRAKENS INRE •

röda rummetradikal kvartalstidskrift nummer 1/2007 • Pris 20:-

KolonialvåldKolonialvåld• BOLIVIAREMI • FANONS ARV • DRAKENS INRE •

När MAS ledare Evo Morales i december 2005 vann egen majoritet i det bolivi-anska presidentvalet bars han fram på en våg av folkliga förhoppningar. Äntli-gen hade Bolivias arbetare, bönder och ursprungsbefolkning fått ett styre somde kunde identifiera sig med och sätta tilltro till. Den dramatiska proklamatio-nen om nationalisering av landets gas- och oljetillgångar första maj förra årettrissade upp förväntningarna ytterligare.Men vad hände sen? Vad har det blivit av Evo Morales stolta deklarationer omatt Bolivias naturtillgångar nu skall tillhöra folket? Och i vilken mån är sam-hällsstrukturen överhuvudtaget på väg att förändras? Regeringens yviga utspeloch motsägelsefulla politiska agerande speglar en social kraftmätning mellanskilda samhällsintressen. I följande artikel gör Rolf Bergkvist en kritisk balans-räkning över Evo Morales och MAS första år vid makten.

bild:R

olfBergk

vist

röda rummet 1/2007 • 3

BOLIVIA– Svikna förhoppningar

Den 22 januari i år hade EvoMorales suttit ett år som presi-dent. Det har varit ett år av oupp-fyllda löften, eftergifter gentemotutländska potentater, kompromis-

ser med inhemska makthavare och begränsadesociala reformer. Men också ett år där folkrörel-sernas utomparlamentariska aktioner tvingatregeringen till tillfälliga vänstergirar.Redan i september stoppades i praktiken den

”nationalisering” av landets gas- och oljetill-gångar som president Evo Morales så dramatisktproklamerade på första maj förra året.Symboliskt nog fick gas- och oljeministern,Andrés Soliz Rada, sparken ur regeringen. An-ledningen var att han trodde att den ”nationali-sering” av landets fossila tillgångar, som Mo-rales proklamerat, betydde just det: en nationa-lisering. För att öka takten beordrade Soliz Radadärför den tolfte september att två av landetsraffinaderier – som ägs av det brasilianska ener-gibolaget Petrobras – omedelbart skulle expro-prieras utan kompensation. Petrobras svarademed att bolaget allvarligt övervägde att avbrytaall sin olje- och gasutvinning i Bolivia. OchBrasiliens president Ignacio Lula da Silva förkla-rade att ”om Bolivia vidtar ensidiga aktioner såkommer vi vidta ännu hårdare åtgärder”. Tvådagar senare upphävde vice presidenten, AlvaroGarcía Linera, dekretet om expropriering ochSoliz Rada avgick med större delen av sin stab.Veckan efteråt förklarade den nye gas- och

oljeministern, Carlos Villegas, att det centralaunder kommande månader var förhandlingarnaom nya avtal med de utländska energibolagen.Det statliga övertagandet och kontrollen av deninhemska förädlingen av olje- och gasproduktersköts nu på en mycket obestämd framtid. Dettydliga budskapet hade stöd från presidentenoch vice presidenten.Den sparkade ministern Soliz Rada var myck-

et kritisk till den ”icke-nationalisering” som blev

resultatet av proklamationen i maj. Han harbland annat påpekat att de stora, utländskabolagen fortsätter att – i företagens balansräk-ningar – redovisa de bolivianska gasfält där deär verksamma som sina egna tillgångar. Detbetyder en bättre värdering och högre aktiekursför dessa företag på internationella börser. Omgasfälten istället ägdes av det statliga energibola-get, Yacimientos Petrolíferos Fiscales Bolivianos,YPFB, skulle det betyda att den bolivianska sta-ten hade tillgångar till ett värde av 200 miljarderdollar, som kunde användas som säkerhet för attfinansiera de stora inhemska industriprojektenför gas- och oljeproduktionen, inklusive gasled-ningar för att täcka den egna befolkningensenergibehov.Soliz Rada var inte ensam i sin kritik, även

folkrörelserna var bitska i sina omdömen. PedroMontes, ledaren för den fackliga centralorganisa-tionen Central Obrera Boliviana (COB) samman-fattade hela utvecklingen med några meningar:”Det här är inte en nationalisering. De har enbartbörjat komma överens om att höja priserna. Omhela kedjan överförts till staten skulle det varit ennationalisering, men det har inte skett. Den ärfortfarande i händerna på oljebolagen.”

DE NYA LÅGPRISAVTALENI slutet av oktober slöts nya avtal med de utländs-ka energibolagen. Enligt presidentdekretet frånförsta maj skulle de nya avtalen innebära att deutländska bolagen betalade 82 procent av sinvinst till bolivianska staten i skatter och royalti-es. Men trots att de 44 avtalen godkändes av par-lamentet i december är det i mars 2007 fortfaran-de oklart hur stor del av vinsten de tvingas erläg-ga. I speciella tillägg har regeringens förhandlare”mjukat upp” villkoren och gjort det möjligt förbolagen att lägga till ”avdragsgilla kostnader”som minskar den skattepliktiga vinsten. Om avta-len, som dessutom innehåller en del rent sakligafelaktigheter och nu återigen håller på att kon-trolleras, skulle gälla kommer de utländska bola-gen i många fall betala betydligt mindre än 82procent. Det kan i det här sammanhanget nämnas– för att ge en internationell jämförelsesiffra – attden norska staten tar in 90 procent av den vinstsom de internationella oljebolagen gör på olje-plattformarna i Nordsjön.

Morales har dessutom under ett halvår förtförhandlingar med grannländernas regeringarom priset på den gas dessa importerar frånBolivia. Redan i slutet av oktober gick denargentinska regeringen med på en höjning av pri-set och att betala fem dollar per miljon BTU(British Thermal Unit, energienhet som användsvid gasproduktion). Brasilien, med presidentLula i spetsen, har däremot varit kallsinnig tillnågon prishöjning av gasimporten från Bolivia.Först i mitten av februari – efter direkta samtalmellan de båda presidenterna – blev en överens-kommelse klar. Den innebär att Brasilien betalar4,20 dollar per miljon BTU för den gas somimporteras från det fattiga grannlandet.Morales har själv framhållit förhandlingsre-

sultatet som en framgång för Bolivia. Det är interiktigt sant. För de flesta av oss säger siffrorna istycket ovan absolut ingenting om de inte jäm-förs med aktuella världsmarknadspriser på gas.Alla som har tillgång till en dator med interne-tuppkoppling kan göra det. I USA låg mark-nadspriset på naturgas under första kvartalet i årpå 8,16 dollar. Det var alltså mer än dubbelt såhögt som det Brasiliens ”vänsterregering” nubetalar Bolivia. Jämför vi med latinamerikanskaMexiko erbjuder företaget MaxiGasNatural ettpris under första halvåret 2007 på 7,20 dollarper BTU. Det är därför kanske inte så konstigtatt Brasilianska affärstidningar nöjt konstateratatt efter de ”hårda” och ”framgångsrika” för-handlingarna ligger priset på importen av gasfrån Bolivia – det fattigaste landet i Sydamerika– mer än 40 procent under gällande världsmark-nadspris.Den första större folkliga protestaktionen mot

icke-nationaliseringen av gasindustrin kom imånadsskiftet januari/februari. Den 29 januaribyggde invånarna i Camiri, i den olje- och gasri-ka Chaco-regionen i söder, blockader som stop-pade trafiken på motorvägen mellan Santa Cruzoch Argentina. Det viktigaste kravet för protes-ten var en total nationalisering av gassektorn.Den andra februari gick man ett steg längre ochtog kontrollen av bolaget Transredes anläggning(som här administreras av holländska Shell) förgasdistributionen i Santa Cruz och Chuquisaca.Ockupationen slogs ned med våld av utkom-menderade poliser och soldater. Beskjutningen

EN ARTIKEL AV ROLF BERGKVISTArtikelförfattaren är latinamerikakännare ochaktiv i Solidaritet utan gränser. Har under årenslopp medverkat med ett flertal artiklar i Rödarummet, bland annat Bolivias väg – uppror, orga-nisering, nationalisering (2/2006).

4 • röda rummet 1/2007

med gummikulor och tårgas skadade sjudemonstranter. Efter att ha krossat ockupatio-nen förhandlade representanter för regeringenmed de protesterande invånarna och lovade attYPFB, det statliga bolaget, i fortsättningen skul-le få en större och aktivare roll. Exakt vad detbetyder är ännu oklart.

KAMPEN INOM GRUVSEKTORNVid sidan av naturgasen är mineraler (zink, silver,guld och koppar) Bolivias viktigaste exportpro-dukter. Den explosivt ökade efterfrågan frånfrämst Kina (och några andra länder i Asien) hardrivit upp världsmarknadspriserna på dessa råva-ror. Förra årets dubblering av de internationellametallpriserna medförde att Bolivias mineralex-port växte i värde från 547 miljoner dollar 2005till 1,1 miljard dollar 2006. Av detta gick bara1,5 procent i skatteintäkt till staten. I sambandmed nationaliseringsdekretet förra året taladeMorales även om att alla råvarutillgångar skullenationaliseras. Riktigt så har det inte blivit.Mutúngruvan i Santa Cruz är världens största

järnmalmsfyndighet. Den beräknas innehålla 40miljarder ton järn till ett värde av ungefär 30miljarder dollar. Under många år har brytningenlegat nere, men de höjda malmpriserna har med-fört att utländska koncerner åter intresserar sigför gruvan. Förra året gav regeringen det indiskatransnationella bolaget Jindal Steel & Power enlicens att bryta och exportera malmen. Re-geringen försvarade avtalet med att det kommeratt ge 200 miljoner dollar i extra skatteintäkter.Alternativet hade naturligtvis varit att göra

allvar av de högstämda första maj-fraserna om

nationell kontroll av naturrikedomarna för attutveckla landet. Den nya regeringen skulle hakunnat sätta ett positivt exempel genom attbehålla och driva gruvan i statlig regi och låtaden ingå som en viktig beståndsdel i en återupp-byggnad av det statliga gruvbolaget,Corporación Minera de Bolivia (COMIBOL).Regeringen hade kunnat påbörja uppbygget aven industriell vidareförädling av naturrikedomensom gynnat landets fattiga majoritet. Nu kom-mer istället 95 procent av de 50 miljoner tonsom Jindal bryter per år att lämna landet utanatt förädlas – bara fem procent kommer attbearbetas industriellt i Bolivia.I september krävde gruvfacket, Federación

Sindical de Trabajadores Mineros de Bolivia,FSTMB, en socialisering. Med stöd av ett tusentalbönder blockerade gruvarbetare vägen mellanOruro, Cochabamba och Potosi. Huvudkravetvar ett förstatligande av hela gruvsektorn.Regeringen avvisade kravet och betecknade arbe-tarna som ”provokatörer” och ”trotskister”.Kanske var det denna avvisande hållning gen-

temot gruvfacket som bidrog till den blodigasammandrabbningen i gruvorten Huanuni i bör-jan av oktober. Kanske var det den allians medden privata gruvsektorn, som Morales tidigareslutit, som bäddade för tragedin.Sedan den massiva nedskärningen av den stat-

liga gruvsektorn i mitten av 1980-talet – då 30000 anställda avskedades – är gruvarbetarnauppdelade i två grupper. Den ena, mindre grup-pen, är organiserade i gruvfacket, FSTMB, ocharbetar inom den lilla statliga sektorn (COMI-BOL) som fortfarande finns kvar. Den andra är

Federación Nacional de Cooperativas Minerasde Bolivia, FENCOMIN, som organiseraromkring 50 000 arbetare. De ingår i de privatakooperativ som bryter malm på egen hand. Enmajoritet av dessa arbetare har knappt en lön attleva på och saknar sociala försäkringar. Ledarnaför dessa privata kooperativ – som trots sittnamn mest liknar privata, kapitalistiska företagtill sin struktur med de fattigare kooperativister-na i princip anställda av de mer välbe-ställda – har däremot en betydligt mer gynnadposition. Under 90-talets nyliberala politik hardessa ledare slutit pakter med de presidenter somsuttit vid makten. Samtidigt som gruvarbetarefrån Huanunigruvan dödades av militär – i sam-band med det stora landsomfattande upproret2003 – publicerade landets tidningar bilder påkooperativledare, som skakade hand med dendåvarande presidenten Gonzalo Sánchez deLozada i samband med ett nytt privat gruvkon-trakt. När Lozada några veckor senare tvingatsfly till Miami i USA sökte de sig snabbt nya poli-tiska partners.Inför presidentvalet i december 2005 slöt Evo

Morales en allians med ledarna för FENCO-MIN. Kooperativens ledare uppmanade sinamedlemmar att rösta på Morales som presidentoch för att i gengäld få stöd till de privata koo-perativens verksamhet. Efter presidentvalet belö-nades mycket riktigt kooperativisterna med atten av deras ledare, Wálter Villarroel, utsågs tillgruvminister. De ledande grupperna inom koo-perativen försökte med stöd av sin minister fåMAS-regeringen att underlätta avtal mellan koo-perativen och transnationella gruvbolag.

bild:P

eter

Widén

Gruvområdet i Huanuni

På deras program stod också ett övertagande avfem statliga COMIBOL-gruvor.Det som utlöste händelserna femte/sjätte okto-

ber i Posokoniberget – med Sydamerikas störstatillgångar av tenn – var att gruvarbetare från deprivata kooperativen med våld försökte ta kon-trollen över gruvan där. Först sprängde de kom-pressorn som förser gruvgångarna med syre ochräknade med att detta skulle tvinga ut de statligtanställda arbetarna. Men Comibol-gruvarbetar-na valde att försvara sig med de vapen de av tra-dition har tillgång till: dynamit. Under två dagarutkämpades ett mindre krig i det lilla gruvsam-hället där arbetare stred mot arbetare, och ävenövriga familjemedlemmar drogs in i striderna.17 personer dödades, 80 skadades och mångabostadshus sprängdes i luften eller brändes ned.Trots krav från FSTMB att militären skulle sät-tas in för att få slut på striderna väntade reger-ingen flera dagar innan soldater skickades tillHuanuni.Inför hotet av en generalstrejk från COB:s sida

gjorde regeringen veckan därefter en vänstergiroch tillgodosåg de viktigaste omedelbara kraven.Gruvministern Villarroel fick sparken och ersat-tes av en före detta fackledare från Huanuni, allgruvbrytning i Huanuni förstatligades och arbe-tarna från kooperativen erbjöds fast anställningi COMIBOL:s Huanuni-gruva. Då jag besökteHuanunigruvan i november var köerna utanföranställningskontoret och hälsokliniken långa.Mer än 75 procent av kooperativens arbetarevalde att anta erbjudandet. Bara några hundraav de lokala kooperativens medlemmar – medledarna i spetsen – vägrade. Samtidigt var för-hållandet mellan de båda arbetargrupperna fort-farande spänt. Det blev de fattiga gruvarbetarfa-miljerna som – oavsett vilken sida de tillhörde –fick betala ett blodigt pris för regeringens efter-gifter i förhållande till internationellt storkapitaloch ledarna inom den inhemska privata gruvsek-torn.Samtidigt innebar avskedandet av Villarroel

och förstatligandet av gruvbrytningen i Huanuniatt MAS´ tidigare allians med de privata koope-rativens ledare för tillfället bröts. Förhållandethar därefter varit kyligt.Den sjätte februari demonstrerade mellan 10

000 och 15 000 privata kooperativister i La Pazmot en föreslagen skattehöjning, som skulle ökaskatteinäkterna från 58 miljoner dollar under2006 till 300 miljoner dollar under 2007. Eftersex timmars förhandlingar backade regeringenoch drog tillbaka förslaget. Morales lovadeockså att stödja de 536 privata gruvkooperati-ven (med omkring 55 000 arbetare) med en fondpå 10 miljoner dollar och gav dem två av de sexplatserna i ledningen för det statliga gruvbolagetCOMIBOL. Möjligen innebar regeringens efter-gift att alliansen med denna i realiteten privatagruvsektor nu är på väg att återupprättas.Det som skulle kunna tala mot denna bild av

en allians med den privata gruvsektorn är attregeringen bara några dagar senare – den niondefebruari – nationaliserade tennsmälverket Vinto,som ägdes av det schweiziska bolaget Glencore.Dekretet betecknade den tidigare privatiseringenav verket som illegal. Glencore köpte aktiemajo-

riteten i Vinto 2004 av den då störtade ex-presi-denten (och gruvmagnaten) Gonzales Sánches deLozada. Det statliga smälverket får nu monopolpå produktionen i landet. Jag tror dock snarareatt den socialiseringen är ett uttryck för regerin-gens totala gruvpolitik där en allians medutländska gruvkoncerner och inhemsk privatsektor inte står i motsättning till en begränsadstatlig del. Däremot är det långt från den socia-lisering under arbetarkontroll som COB ochgruvfacket kräver.

LÅNGSAM JORDREFORMDen 28 november godkände till sist senaten – därden borgerliga oppositionen har 14 ledamöter av27, och således är i majoritet – den jordreform-lag som representanthuset tidigare antagit. Närlagen skulle behandlas i senaten den 22 novemberbojkottade oppositionen sessionen och förhind-rade därmed debatten (som krävde att minst hälf-ten av ledamöterna var närvarande). Undernovember gick tre bondemarscher från olika star-tpunkter mot La Paz för att tvinga igenom lagen.Inför trycket från bondedemonstrationerna valdetvå suppleanter från de borgerliga oppositionspar-tierna att bryta partidisciplinen och rösta medregeringen. Med 15 röster antogs lagen slutligen.Omröstningen var dramatisk; en av de bojkottan-de senatorerna stormade in i byggnaden precisföre röstningen, slog sönder ett par fönsterrutoroch försökte sedan med hugg och slag tvinga debåda borgerliga dissidenterna ut ur salen för attstoppa röstningen.Regeringen hoppas med hjälp av den nya

lagen dela ut obrukad mark till 2,5 miljoner fat-tiga bönder. Totalt handlar det om att fördela200 000 kvadratkilometer jord. Hittills har baraen dryg tiondel av detta formellt delats ut.Morales har vid flera tillfällen – bland annat isamband med röstningen i senaten – betonat attde stora jordegendomar som brukas ”effektivt”inte kommer att beröras av reformen. Han harockså förklarat att någon begränsning av hurstora egendomarna får vara inte kommer att fin-nas. Det vill säga: reformen handlar inte om attomfördela social och ekonomisk makt på lands-bygden. Den lilla grupp på 50 000 personer somäger 90 procent av den brukningsbara jordenkan därför känna sig helt lugna.

KONSTITUERANDE FÖRSAMLINGENKravet på en konstituerande församling för utar-betande av en ny författning restes på allvar 1990då urspungsfolken i departementet Beni gick ispetsen för ”Ursprungsfolkens marsch för markoch värdighet”. Sedan har kravet återkommit i deuppror som organiserats från 2000 års vattenupp-ror i Cochabamba och fram till Morales valseger2005. Löftet om en konstituerande församlingingick i hans valprogram. I grunden utrycker kra-vet en utbredd folklig misstro mot landets ekono-miska makthavare och de politiska partier ochinstitutioner dessa under årtionden använt för atttillvarata sina privata intressen.Oscar Olivera, som kanske mest är känd för

sin ledande roll under vattenupproret (som revupp en privatisering av vattendistributionen)men också är fabriksarbetarförbundets ledare i

ÅÅr 1899 skrev Rudyard Kipling den sedermera klassiska

dikten ”White mans burden”:

”Tag upp den vite mannens börda

och skörda vad han alltid får:

hån från dem ni bättrar,

hat från dem ni skyddar,

skri från skaror ni tillmötesgår.

O långsamt! hån mot ljuset.

Varför för ni oss från träldom,

från vårt älskade egyptiska mörker”

Dikten kom till i ett försvar av USA:s ockupation av

Filippinerna. Själva uttrycket ”den vite mannens

börda” kom framgent att användas av de härskande som

ett sätt att legitimera kolonialism och västerländsk

överhöghet. Den vite mannen hade en civilisatorisk

uppgift i att ta ”infödingen” i handen och leda honom

mot ljuset.

När försvarsmaktens insatschef, Jan Jonsson, idag säger

att ”vi ska dela bördan med andra länder”, i en argumen-

tation för att Sverige skall skicka stridsflygplanet JAS/

Gripen till Afghanistan, låter det som ett eko av Kipling och

en svunnen tid. Jonssons uttalande är dock en avspegling

av den kursändring som svensk utrikes- och försvarspolitik

gradvis genomgår. Från att under decennier varit en del av

imperialismens bakre linjer – vapenexport, underrättelse-

tjänst, fältsjukhus, etc. – flyttar nu Sverige fram sina posi-

tioner till en mer aktiv roll i det direkta stridsfältet.

Att svensk trupp utför offensiva operationer under ameri-

kansk kommando i ockupationens Afghanistan är en tydlig

signal om detta. Ett annat tydligt tecken är att Sverige i

kriget mot den så kallade terrorismen anslutit sig till

NATO:s insatsstyrka. Från och med i sommar ska en

svensk korvett göra tjänst i Medelhavet under NATO-flagg.

Nu i maj står dessutom Sverige värd för denna insats -

styrkas marinövning i Östersjön, den största manöver i

dessa vatten sedan kalla krigets dagar. Övningen kommer

att föregås av ett planeringsmöte i Göteborg 10-13 maj

med en mängd krigsfartyg på plats.

Steg för steg dras Sverige allt djupare in i imperialis-

mens krig – det är hög tid att säga ifrån!

/Redaktionen

kära läsare

Cochabamba, har formulerat idén bakom sam-mankallandet av en konstituerande församlingmed följande ord:”Den konstituerande församlingen ska förstås

som ett stort suveränt möte av medborgarrepre-sentanter valda av sina kvartersorganisationer,deras föreningar i stad och på landet, deras fack-föreningar, deras lokala samhällen. Dessa med-borgarrepresentanter skulle ta med sig idéer ochprojekt som rör hur det politiska livet i landetska organiseras. De definierar det bästa sättet attorganisera och leda det gemensamma bästa,samhällets institutioner och medlen som kan enade olika individuella intressena för att forma ettkollektivt och nationellt intresse. De skullebesluta om formerna för politisk representation,social kontroll och självstyre som vi skulle ge osssjälva för de kommande årtiondena. … Låt ossvara tydliga: varken den verkställande eller denlagstiftande delen, inte ens de politiska partiernakan sammankalla den konstituerande försam-lingen. De institutionerna och deras medlemmarär alla för misskrediterade av att ha störtat lan-det i katastrof.”

Så har det inte blivit. Den andre juli valdes för-samlingen. Den kom inte i närheten av den visionom en medborgarnas självbestämmande mötesom folkrörelseledare tidigare talat om. Iställetför en församling av demokratiskt valda delega-ter från fackföreningar, bondeorganisationer,kvarterskommittéer, Aymara-, Quchue-, Guara-ni-, och de övriga ursprungsfolkens samhällenblev resultatet en rent partipolitisk församling. I den vallag som MAS-regeringen i mars kom-

promissade fram med den borgerliga oppositio-nen slogs det fast att församlingen skulle beståav 255 ledamöter. 210 direktvalda (de tre kandi-dater som fått mest i de 70 valdistrikten) och 45proportionella (fem från vart och ett av de niodepartementen). Men för att garantera den bor-gerliga minoriteten vetorätt skrevs ett speciellt”minoritetsskydd” in. Det betyder att det partisom fått flest röster i en valkrets bara kan få tvådelegater till församlingen, även om det skulle fåmer än 75 procent av rösterna i det distriktet. Ettminoritetsparti som samlar mer än 5 procent avrösterna i samma krets får det tredje mandatet. Ipraktiken kom detta främst att gynna nybildadehögerpartier som hade stöd lokalt. Syftet meddetta ”minoritetsskydd” var att förhindra MASfrån att få de nödvändiga två tredjedelarna avförsamlingen som krävs för att driva genom ettnytt förslag till grundlag. Även om MAS hadefått majoritet i varje valkrets i hela landet såskulle partiet – med detta minoritetsskydd – sommest kunnat få 158 delegater – således mindreän de 170 som motsvarar två tredjedelar.MAS blev det största partiet i valet. Det fick

53 procent av rösterna och erhöll 137 platser. Den borgerliga högeroppositionen fick 99

platser av de 255. Det är 39 procent av försam-lingen. Det betyder att de tillsammans är för småför att få genom några konstitutionella förslag.Däremot kan de stoppa alla förslag eftersom val-lagen slår fast att det förslag till ny konstitution,som ska presenteras till folkomröstning senast iaugusti i år, måste antas med minst två tredjedels

majoritet i församlingen. Det här betyder atthögerpartierna och den gamla ekonomiska/poli-tiska eliten har getts vetorätt mot alla mergenomgripande förändringar av konstitutionen. Under det senaste halvåret har högeroppositio-

nen använt sin vetoposition till att med utompar-lamentariska mobiliseringar börja bygga upp ensocial bas för att återta sina idag kraftigt sargadepolitiska maktpositioner. I augusti drev MAS-majoriteten igenom ett beslut i församlingen attförslag i de olika utskotten skulle kunna tas medenkel majoritet. Hela förslaget till konstitutionskulle däremot – innan det läggs fram till folk -om röstning – godkännas med tvåtredjedelsmajoritet. Högern inledde då en kampanj motden konstituerande församlingens ”odemokratis-ka” metoder. Parollen på massmöten, i demon-strationerna och de hungerstrejker högerns leda-möter inledde var ”tvåtredjedelar är demokrati”.För den som inte förstår det här ska jag kanskeförtydliga: det handlade inte om vad som skulle

stå i en kommande konstitution utan om en ren,intern ordningsfråga för det praktiska arbetet iutskotten, arbetsgrupperna och kommittéerna iförsamlingen. Fram till den 14 februari i år för-des inga diskussioner i den konstituerande för-samlingen om innehållet i den nya grundlagen.Höger oppositionen har med sina kampanjerinom och utom parlamentet till ”demokratinsförsvar” och mot MAS ”totalitarism” helt stop-pat detta. Kampanjerna liknar till stora delar densom den borgerliga oppositionen i Venezuela desenaste sju, åtta åren fört – men misslyckats med– mot Hugo Chavez.

AUTONOMIEn folkomröstning om lokal autonomi höllssamma dag som valet av delegater till den kon-stituerande församlingen. På nationell nivå rösta-de en majoritet – 53 procent – mot förslaget. I defyra departement där den borgerliga oppositio-nen har sin främsta sociala bas hade förslaget


COB:s regionala kontor i Oruro


däremot ett utbrett stöd. I Santa Cruz röstade 78procent ja, i Tarija 73, i Beni 81 och i Pando 64procent. De ekonomiska makthavare som förlo-rat sina direkta politiska företrädare på presidentoch regeringsnivå efter de senaste fem årens revo-lutionära, folkliga mobiliseringar har försöktbibehålla en del maktpositioner på lokal nivå idessa fyra departement. Kravet på lokal autono-mi, liksom motståndet mot en jordreform (sompå minsta sätt skulle beröra de enorma exportin-riktade storgodsens ägare) och mobiliseringarnamot den konstituerande församlingen har främstorganiserats i dessa fyra distrikt som geografiskttecknar en halvmåne på landets karta. Samtidigtinnebär borgarnas sabotage en uppenbar lek medpolitisk dynamit. Risken ökar hela tiden att derasaktioner tvingar fram utomparlamentariska svarfrån folkrörelserna, som MAS-regeringen inte harkontroll över. Ett tydligt exempel på detta såg vii början av året.En vecka in i januari bröt hårda gatustrider ut

i Cochabamba, landets tredje största stad.Sammanstötningarna utlöstes av att stadens pre-fekt, Manfred Reyes Villa, tog ställning för defyra halvmånedepartementens krav på autono-mi. Han gjorde det genom att kalla till lokal fol-komröstning om autonomi i Cocha bamba, trotsatt folkomröstningen i juli 2006 klart avvisadedet med 63 procent av rösterna i Cochabamba.Den fjärde januari demonstrerade mer än 5000anhängare till Morales i centrala Cochabambamed krav på att prefekten måste avgå. Närdemonstranterna försökte ta sig in på hans kon-tor började polisen skjuta tårgas och 31 personerskadades. Regeringen valde i ett första skede attta ställning för sina anhängare. Vice-presidentenAlvaro Garcia Linera anklagade Reyes Villa för”politisk provokation” och den lokale polische-fen avskedades för att ha angripit en legitim pro-test. Protesterna fortsatte de följande dagarna för

att kulminera med gatustrider mellan regeringensanhängare och anhängare till den borgerligaoppositionen. Två människor dödades och hund-ratals skadades. En mindre grupp bland Moralesanhängare försökte den 16 januari utan fram-gång till och med att upprätta en ”revolutionärregering på departementsnivå”. Prefekten flydde – i polisförklädnad – till

Santa Cruz. Morales valde – när protesternaradikaliserades – att backa från det tidigare utta-lade stödet. Nu förklarade vicepresidenten attregeringen respekterade demokratiskt valdaämbetsmän och ministern för relationerna medde sociala rörelserna fördömde de som försöktsätta upp en ny, lokal regering som ”ultra-vänsterister”. Efter förhandlingar mellan reger-ingen och prefekten återvände denna någonvecka senare. Alternativet till att avsätta prefek-ten genom den folkliga protesten var förMorales och hans regering att i den nya konsti-tutionen skriva in möjligheten av att avsättavalda politiker med en folkomröstning.

VART GÅR BOLIVIA?Det är alltid svårt att förutsäga framtiden. I denmotsägelsefulla utvecklingen i Bolivia är detkanske speciellt svårt. Däremot går det att pekapå möjligheter och hot. Låt oss börja med den viktigaste förutsättning-

en för en möjlig positiv utveckling: de socialarörelserna i Bolivia har det senaste året inte liditnågot avgörande nederlag eller försvagats. Dettagäller oavsett vad vi tycker om regeringens fördapolitik. De har inte låtit sig passiviseras av reger-ingens kompromisser, löftesbrott eller eftergifter.Bondemarscherna för att tvinga genom jordrefor-men, ockupationen av gasanläggningen iCamiri – med krav på en verklig nationalisering,Huanuniarbetarnas, gruvfackets och COB:skamp för en socialisering av hela gruvsektorn,den lokala revoltungen i Cochabamba mot pre-fekten, är några faktiska exempel. Det är därförmöjligt att hoten, provokationerna och sabota-gen från höger kan tvinga fram en fortsatt poli-tisk radikalisering bland bredare grupper av bön-der, arbetare och inom ursprungsfolkens egnaorganisationer som går långt utöver den nuva-rande regeringens inriktning. Detta är något vi

sett exempel på i Venezuela sedan upproret 1989,den stora Caracazon – det första folkliga uppro-ret mot nyliberalismen i Latinamerika. Den HugoChavez som nu i december vann presidentvaletmed en socialistisk revolution som viktigaste val-löfte, var ingen uttalad socialist då han vann sinförsta valseger 1998. Han har dragit nya politiskaslutsatser av klasskampens faktiska utveckling.Huruvida den nuvarande bolivianska reger-

ingen – med sitt begränsade inom-kapitalistiskaoch inom-parlamentariska perspektiv – kommeratt delta i en liknande politisk radikalisering ärdäremot högst tveksamt. För tillfället finns detfaktiskt inget som talar för det. Snarare kan denmycket väl komma att bli ett tillfälligt, övergåen-de, resultat av de folkliga upproren från 2000och fram till 2005.Det är också här problemen börjar. Jag nämn-

de tidigare att bara en tiondel av den planeradejordutdelningen har genomförts. När det gällerandra sociala reformer är det tyvärr lika illa.Den alfabetiseringskampanj som påbörjats harunder det första året lett till att 76 000 männi-skor (av beräknade 1,2 miljoner analfabeter) lärtsig läsa och skriva. Det betyder att det kommeratt ta 20 år att genomföra den med den nuvaran-de takten. (I Venezuela genomfördes alfabetiser-ingskampanjen under drygt 1,5 år för 1,4 miljo-ner människor) Minimilönen har höjts med tioprocent trots ett vallöfte om en fördubbling. Ominte dessa grundläggande sociala reformer detnärmaste året når en helt ny kvantitativ nivå –med den mobilisering av tiotusentals människoroch en radikal omfördelning av ekonomiskaresurser som krävs – kan detta medföra en tillta-gande passivisering och demoralisering bland desom gav Evo Morales sitt stöd som president. Enregering som väljs för att genomföra en socialförändring måste leverera sociala reformer, sominnebär direkta materiella förbättringar för denfattiga majoritet som röstat fram den.Det är här hoten ligger. För att de kapitalistis-

ka makthavarna ska kunna återta den reger-ingsmakt de förlorat genom upproren krävs attden fattiga befolkningen demoraliseras, passivi-seras och förlorar alla förhoppningar om att enannan värld kan bli möjlig. De pågående borger-liga kampanjerna handlar om att blockera ävende minsta lilla av de reformer, som den nuvaran-de regeringen föreslår: ingenting ska förändras –allt ska förbli vid den gamla ordningen. Om det finns ännu en lärdom från de senaste

årens klasskamp i Venezuela är det att en sådanopposition inte går att möta med kompromisseroch eftergifter utan enbart med massmobliseringkring genomförandet av de sociala reformerna. �

bild: R

olf Bergk

vist


På senare år har Frantz Fanon på nyttuppmärksammats efter att ha varitbortglömd under flera årtionden.Han påstås ibland vara den postko-loniala teorins fader. Förlaget

Daidalos publicerade för tio år sedan Svart hud,vita masker, den bok som är mest intressant i ettpostkolonialt sammanhang. Förutom artiklarhär och var om Fanon ägde det i höstas ocksårum ett speciellt seminarium på ABF-huset iStockholm om honom. Det talas ibland även om”fanonism”.Hans mest berömda bok, Jordens fördömda,

finns nu åter på svenska. Den är starkt förknip-pad med den antikoloniala kampen i Algeriet.Den översattes på 1960-talet två gånger tillsvenska, först av Ulla Swedberg (Gösta Skoogsbokförlag 1962), sedan av Per Olov Zennström(Rabén & Sjögren 1969). Swedbergs översätt-ning var den första av alla de 17 översättningartill olika språk som sedan följde. Boken lär hasålt i över en miljon exemplar. Och nu är det allt-så dags igen.Det är Zennströms översättning som nu har

tryckts på nytt av Leopard förlag. Valet avZennströms översättning är dock, om man skatro Erik Tängerstads förord, inte självklart. Bådaöversättningarna har sina fördelar: Swedbergs itrohet mot originalets formuleringar, Zenn -ströms i lättlästhet.

VARFÖR NU?Från relativt unga år har jag kvar en del minneni form av svartvita tevebilder från Algeriets fri-hetskamp mot fransmännen (1954-62). Sedannågra år har jag ofta jämfört dem med dagensrapportering från exempelvis Irak. Skillnaden ärinte särskilt stor. Ondskefulla araber angrep stän-digt ädla fransmän och ”terroristerna” gömde sigbland befolkningen och placerade ut bomber somdödade utan urskiljning.Algeriets befrielsekamp inträffade under peri-

oden före det stora uppsvinget för vänsternunder 1960-talet. Den var speciell på flera sätt.Algeriet ansågs vara en del av Frankrike. Åt-minstone en miljon fransmän hade flyttat ditsom bosättare och därför ledde algeriernas fri-hetskamp nästan till inbördeskrig i det franskasamhället. Reaktionära officerare som absolutinte ville släppa Algeriet organiserade den hem-liga arméorganisationen OAS, som genomförde

terrordåd och hotade med uppror mot den frans-ka staten. Uppfattningen att Algeriet var en delFrankrike omfattades av en överväldigandemajoritet av fransmännen, även av det franskakommunistpartiet PCF.1

Den franska vänstern bestod till stor del avproimperialistiska socialister och det stalinistiskaPCF. Men det fanns andra krafter som varkenställde sig på kolonialismens sida eller var be-redda att offra algerierna på den sovjetiska diplo-matins altare. Den revolutionära vänstern iFrankrike – trotskister, anarkister och olikagrupper inom det som fransmännen kallarextremvänstern – försvarade algeriernas rätt tilloberoende och stödde den väpnade kampen motkolonialmakten. Bland dem som gick i spetsenfanns filosofen Jean-Paul Sartre, som redan dåvar världsberömd som den moderna existentialis-mens skapare. Även i Sverige fanns det mindregrupper som arbetade för solidaritet med Algerietoch som försökte skingra medialögnerna.2

Bakom nyutgivningen av Jordens fördömda ärdet inte så svårt att spåra den nuvarande kam-pen mot USA-imperialismens nygamla världs-ordning. Debatten under 1950- och 1960-taletom den nykolonialism som ersatte den gamla,nakna kolonialismen har fått förnyad aktualitet.Ockupationer av självständiga länder, inrättan-det av militärbaser i snart sagt varje hörn avvärlden och ren stöld av naturtillgångar – somnu den irakiska oljan – ställer frågan om världengenomlever en återgång till vissa inslag i denklassiska kolonialismen.På samma sätt som då förs idag väpnad kamp

mot imperialismen. Nu liksom då är det inte all-tid radikala eller socialistiska grupperingar somleder kampen. Under intryck av 1960-taletsinternationella radikalisering drevs den antiko-loniala kampen alltmer åt vänster. Frågan är omdagens motstånd i de imperialistiska länderna påsamma sätt kan påverka de rörelser som nukämpar?

EN FRANSMAN FRÅN MARTINIQUEFrantz Fanon (1925–1961) föddes i medelklassenpå ön Martinique i franska Västindien. Hans upp-växt och utbildning blev helt igenom fransk. I lik-het med många andra unga i kolonierna, som togsig till kolonialmaktens universitet för att stude-ra, utsattes Fanon för en chock när han anländetill Frankrike. Han såg sig som fransman, men

upptäckte att den uppfattningen inte delades avsärskilt många ”inhemska fransmän”.I sin första bok Svart hud, vita masker (Peau

noir, masques blancs, 1952), konstateradeFanon: ”Jag kom till världen med en brinnandevilja att avtäcka en mening hos tingen, med minsjäl uppfylld av längtan att nå fram till världensursprung – och fann mig vara ett objekt blandandra objekt.”3

Under andra världskriget kämpade Fanon somfrivillig i de Gaulles franska exilarmé. Han del-tog i landstigningen i Normandie och dekorera-des våren 1945 av ingen mindre än översteSalan. Översten skulle femton år senare ställa sigi spetsen för reaktionära kretsar inom officerskå-ren som kämpade för att till varje pris – ävenstatskupp övervägdes – bevara den franska över-högheten i Algeriet. Då stod Fanon som medlemi nationella befrielsefronten FLN (Front deLibération Nationale) på andra sidan.Det är den bakgrunden som bildar fonden för

Frantz Fanons märkliga författarskap. Hanbetraktade sig själv som fransk intellektuell, menomgivningen såg honom i första hand som ensvart invandrare, en ”neger”.

PSYKIATER I ALGERIETFanon utbildade sig till psykiater och boken Svarthud, vita masker är starkt präglad av inflytandetfrån psykoanalysen, fenomenologin och andraaktuella riktningar i den tidens franska vänsterin-telligentsia. Året efter debuten får han tjänst somöverläkare vid sjukhuset i den algeriska stadenBlida. I debutboken har han dokumenterat kolo-nialismens psykiska konsekvenser. Fanon gör ettantal fallstudier, inte lika omfattande som Freudsberömda fallstudier men fast grundade i hans egenpraktik.Befrielsekriget i Algeriet inleds året efter

Fanons ankomst till landet. Fanon tvingas dåbehandla både franska militärer – en del av demtorterare – och befrielsekämpar. Det blev dockomöjligt att upprätthålla balansen mellan för-tryckare och förtryckta och Fanon ansluter sigsnart till frihetskampen. Därmed kommer hanatt kämpa mot den stat som han själv stridit för,som utbildat och anställt honom. Det måste havarit ett ödesmättat steg, utan någon möjlighettill reträtt.Fanon kunde inte annat än ge upp sin identitet

som fransman. Ibland betecknade han sig senare

FRANTZ FANON–– DDEENN KKOOLLOONNIIAALLAA FFRRIIGGÖÖRREELLSSEENNSS UUTTTTOOLLKKAARREEFrantz Fanons bok Jordens fördömda blev en väckarklocka i början av1960-talet. Den satte fingret på kolonialismens djupgående inverkan påstora delar av världen och gav en förklaring till varför befrielsekampen påmånga håll blev så våldsam. Jordens fördömda har idag återigen givits ut iSverige – lägligt mitt i Bushadministrationens nykoloniala erövringståg.

som europé och ibland som algerier. Men denarabiska majoriteten såg honom uppenbarligeninte som algerier. Han var varken nordafrikaneller muslim. Inte heller kunde han tala arabiska.Vem var han egentligen? Den frågan plågarhonom under hela 1950-talet.De franska kolonialmyndigheterna började

snart jaga honom och han tvingades fly till Tu-nisien. Där blev han officiell representant förFLN. Han verkade huvudsakligen som psykiateroch journalist och utsågs 1960 till FLN:s ambas-sadör i Afrika med stationering i Ghanas hu-vudstad Accra. Han kände sig dock helt främ-mande i det diplomatiska spel och den korrup-tion som växte fram när kolonialherrarna drogsig tillbaka från Afrika. Det var som hemlösintellektuell som Fanon i Ghana började formu-lera tankar och slutsatser som sedan blev stom-

men i den bok som skulle göra honom berömd:Jordens fördömda (Les damnés de la terre,1961).

Fanon drabbades dock av leukemi och avledredan i december 1961. Han var då bara 36 årgammal. Innan Fanon dog hann han dock skrivaden nu så legendariska boken. Den kom ut i han-deln under den sista veckan som Fanon levde.Samma dag som han avled beslagtogs boken avde franska myndigheterna. Den förbjöds heltoch hållet.

SVART HUD, VITA MASKERDet går ingen rät linje från Fanons första bok ochfram till Jordens fördömda, men det finns berör-ingspunkter. Idéhistorikern Michael Azar har skri-vit ett utmärkt förord till den svenska utgåvan avden första boken, där han poängterar att den”vittnar om en plågad människa, om våldsammainre konflikter, om en återhållen vrede” (sida 8).Det genomgående temat i boken är konstruk-

tionen av ”den svarta människan” och ”den vitamänniskan” och deras inbördes relationer. Fanonsträvar efter en ny humanism, men inte genom enenkel operation där de konstruerade motsatsernaupphävs i ett slags gemensam förståelse. ”Hanmotstår manikeismens lockrop och försöker isjälva verket att utforska dess subversiva möjlig-heter” (sida 17), understryker Azar.Fanon definierar den uppgift han ställt sig så

här: ”kontakten mellan vita och svarta har ska-pat ett massivt psykoexistentiellt komplex.

Genom att analysera detta komplex tänker jagförsöka förinta det.” (sida 29) Samtidigt vill han”hjälpa den svarta människan att befria sig självfrån den uppsättning komplex som utvecklats ikoloniala sammanhang.” (sida 44) Det är dockinte bara de vita som har en förvriden uppfatt-ning om svarta. Även svarta har uppfattningarom vita som är ett resultat av kolonialismen.Man skulle kunna säga att Fanon utforskar ettkollektivt undermedvetet som är historisktbestämt av kolonialismen.Fanons första bok sysslar mycket med menta-

la föreställningar och sociala konstruktioner,men det vore fel att beskylla honom för attglömma verkligheten. Det finns en formuleringsom den postkoloniala teorins företrädare börbe grunda: ”Negerproblemet består inte i att neg-rer lever bland vita utan snarare i att negrer

exploateras, förslavas och föraktas av ett koloni-serande, kapitalistiskt samhälle som bara råkarvara vitt.” (sida 180) Därför är Fanons resone-mang inte låst i dikotomin vit kontra svart. Exi -sten tialismens grundsats att existensen föregåressensen, att människan alltid kan överskridadet givna, finns som ett grundackord i hans ana-lyser.Det finns ett ställe i Svart hud, vita masker där

Fanon formulerar en tanke som sedan blir någotav huvudtemat i Jordens fördömda. Begreppet


EN ARTIKEL AV PER-OLOF MATTSSONArtikelförfattaren är litteraturvetare vidStockholm universitet. Han har tidigare medver-kat i Röda rummet med bland annat Vägen tillkunskap (1/2002) och Människan och friheten(3-4/2004) vilka båda behandlar Sven-EricLiedmans författarskap.


katharsis präglades under den grekiska antiken,framför allt av Aristoteles i förhållande till den gre-kiska tragedin. Åskådarna skulle genomgå enrening, en befrielse genom att uppleva det tragiskasom utspelades på scenen. Fanon talar om en kol-lektiv katharsis och att det i ”varje samhälle ochgrupp finns… och måste det finnas en kanal, enventil genom vilken de ackumulerade energierna iform av aggressivitet kan få utlopp.” (sida 136)Den grundtanken blir sedan startpunkten för ana-lysen av våldet i det som blev hans sista bok.

TREDJE STANDET OCH TREDJE VARLDENErik Tängerstads förord till den nya utgåvan avJordens fördömda är problematiskt. Han befin-ner sig nog inte riktigt på samma våglängd somFanon eller Sartre (som skrev förordet till origina-let). Han har hängt upp sig på att Fanon i sin bokanvänder uttrycket ”tredje världen” på ett annatsätt än Sartre.Fanons föreställning om ”tredje världen”,

eller på franska ”Tiers Monde”, var – enligtTängerstads snåriga uttryck – förknippad medskapandet av ”den universella modernitetensmotkraft mot den västerländska modernitetensdestruktiva självmotsägelser”. Det franska ut-trycket Tiers Monde hos Fanon har, menarTängerstad, förvrängts av Sartre och sedan för-lett översättare.Sartre skrev förordet till Fanons bok och

använde uttrycket ”tredje världen” på det sättsom sedan blev vanligt under 1960-talet. Men påfranska användes redan 1952 Tiers Monde sombeteckning på en tredjedel av världen. Det varalltså inte ordningstalet som användes, vilket dåskulle ha blivit Troisième. Denna skillnad mellanordningstal och bestämningsord saknas i andraeuropeiska språk och därför har Tiers Mondeöversatts med Third World, Dritte Welt och såvidare.Tiers Monde myntades i analogi med begrep-

pet Tiers Ètat, det vill säga. tredje ståndet i detfeodala samhälle som störtades 1789. I analoginfanns också förväntningen att detta tredje ståndi världsskala skulle störta det bestående. Menbegreppet omhändertogs av vänsterliberaler var-för intellektuella som hörde till vänstern – såda-na som Sartre – inte använde begreppet. Men iförordet till Fanons bok bröt Sartre med den tra-ditionen och omformulerade det. Även omTänger stads påpekande inte saknar intresse, ärdet inte helt lätt att förstå vad det är som skulleha gått förlorat hos Fanon.Fanon är originell och betydande, men som

tänkare är han starkt beroende av den franskavänstertradition där Sartre var den mest kändeföreträdaren. Sartres kritik av kolonialismen ochhans betoning av att det inte var möjligt attreformera den var en gemensam utgångspunkt.Kolonialismen måste bekämpas helt och hålletoch med alla medel, hävdade Sartre. På svenskafinns en del av Sartres artiklar från den här tidensamlade i Kolonialism och revolution. Det gårknappast att missförstå Sartres budskap:”Nykolonialisten är antingen en dumbom som

tror att man kan förbättra kolonialsystemet,eller en bedragare som föreslår reformer därföratt han vet att de är verkningslösa. Reformerna

kommer i sinom tid, och det är det algeriska fol-ket som kommer att genomföra dem. Det endavi kan och måste försöka… är att kämpa viddess sida för att samtidigt befria algerierna ochfransmännen från det koloniala tyranniet.”4

FANON KONTRA SARTRE?Tängerstad målar i slutet av sitt förord upp en,enligt min mening, konstlad motsättning mellanFanon och Sartre. Josie Fanon, Fanons hust -ru – fransyska från Alsace, försökte förhindra attSartres förord fanns med när boken trycktes om1967 och Tängerstad drar därur slutsatsen att”det kan inte ha varit roligt för Fanon att på sindödsbädd behöva läsa Sartres förord” (sida 31).Jag är inte så säker på det.Ska vi tro en av Sartres biografer, Annie

Cohen-Solal, skrev Fanon i brev 6/4 1961 tillförläggaren François Maspero: ”Be Sartre atthan skriver förordet. Säg att jag tänker påhonom varje gång jag sätter mig vid mitt skriv-

bord. Han som skriver saker som är så viktigaför vår framtid”.5 Hon beskriver också derasförsta möte i Rom sommaren 1960 på ett sättsom knappast vittnar om antipati: ”Dygnet runtförde de oändliga och engagerade samtal; dettycktes inte finns någon ända på alla derasgemensamma intressen.”6

Fanon träffade alltså Sartre först året innanhan dör, men han hade länge stått under infly-tande av den antistalinistiska vänster som samla-des kring tidskriften Les Temps Moderne (Mo-derna tider) där Sartre var den centrala gestal-ten.7 Den brittiske marxisten Ian H. Birchallframhåller i sin bok Sartre against Stalinism attförhållandet mellan de två var komplicerat: ”Iformulerandet av sitt tänkande hade Fanon varitdjupt influerad av Sartres verk” och speciellt avden långa essän om antisemitismen.8

Förordet präglas av ett slags apokalyptisktspråkbruk som inte var ovanligt i den antikolo-niala kampen. Den kinesiska regimen använde

sig också av detta språkbruk där, som Sartre for-mulerar det, ”Europa går mot sin undergång”.För Sartre är detta en ”diagnos”, inte ett”nödrop”. (sida 35) Sartre betraktar Fanon somspråkrör för de kolonialiserade, men ett språ-krör som inte riktar sig till kolonialisterna utantill andra kolonialiserade: ”Fanon är språkrörför en värld som upptäcker sig själv och diskute-rar med sig själv.” (sida 36) Han sammanfattarFanons budskap som ”Infödingar i alla underut-vecklade länder, förenen eder!” (sida 35)Både Sartre och Fanon företräder uppfattning-

en, som Sartre uttrycker det; att bönderna är denantikoloniala revolutionens radikala klass. ”Ombondeklassen segrar blir den nationella revolu-tionen socialistisk”, skriver Sartre (sida 36).Sartres syn på den koloniala revolutionen sak-nar egentligen all klassanalys: ”När den sistekolonialherren dödats, återbördats till hemlan-det eller assimilerats, försvinner minoritetsgrup-pen som kategori och lämnar plats för det socia-

listiska brödraskapet.” (sida 46) Hans uppfatt-ning är helt i linje med den som exempelvis deryska socialrevolutionärerna omfattade; bönder-na är den revolutionära klassen som kan hindrakapitalismens införande och skapa socialism.Birchalls sympatiska bok om antistalinisten

Sartre är långt ifrån okritisk, men ibland försö-ker han bättra på Sartres band till den klassiskamarxismen. I samband med förordet till Fanonsbok, skriver Birchall exempelvis: ”Att Sartre istort sett motstod den romantisering av bönder-na som var så vitt spridd i den franska världen ärännu en indikation på hur rotat hans tänkandevar i den socialistiska vänsterns klassiska tradi-tioner.”9

För Sartre är den koloniala revolutionen enframvällande historisk våg som inte går att hejda.Vi européer som var ”historiens subjekt” reduce-ras nu till objekt: ”Styrkeförhållandena har för-ändrats. Avkolonialiseringen är i full gång. Alltvad våra legoknektar kan göra är att söka för-dröja dess fullbordan.” (sida 49) Sartre rekom-menderar de franska läsarna att ta sig mod attläsa den: ”I första hand därför att du då kommeratt skämmas, och därför att skamkänslan enligtMarx är en revolutionär känsla.” (sida 39)

VÅLDETS FUNKTIONDen bärande tankegången i Jordens fördömda äratt ”det kolonialiserade ’tinget’ blir människaunder själva den process varigenom hon befriarsig” (sida 54). Här finns en tydlig analogi medhur redan Marx resonerade om att arbetarklas-sen när den befriar sig från utsugning och förtryckockså omvandlar sig själv.Men Fanon har en ganska enkel, för att inte

säga mekanisk uppfattning om aggressivitet.Han menar att den aggressivitet som den koloni-aliserade känner mot kolonialmaktens företrä-dare, och som nästan aldrig får något utlopp,lagras fysiskt i musklerna. Den kommer medtiden, när upproret inleds, att finna uttryck i detantikoloniala våldet. Men innan dess leds den ini våld mot de egna genom kriminalitet.Här och var i sin bok genomför Fanon vad

som skulle kunna kallas en mycket grov klass-analys av de kolonialiserade och av kolonial-maktens sociala struktur. Majoriteten av dekolonialiserade vill helt enkelt ersätta kolonisa-tören, det vill säga ta hans gods och gårdar. I dekapitalistiska länderna i Europa konfronterasregeringarna med ”interna motsättningar, medarbetarkrav som gör att man måste hålla sig medstora polisstyrkor” (sida 82). Han är också med-veten om att det kalla kriget mellan imperialis-men och stalinismen stärker den antikolonialakampen, men han är helt okritisk till stalinismenoch skriver om ”de socialistiska ländernas obe-tingade stöd” (sida 85).Stalinismens historia av förräderier mot den

antikoloniala kampen verkar han inte medvetenom. Den stalinistiska byråkratins allians medUSA och Storbritannien under andra världskri-get ledde till att kampen mot den brittiska kolo-nialismen avbröts i Indien och andra brittiskakolonier. Likaså stred de franska koloniernasinvånare för att befria Frankrike från tysk ocku-pation men belönades med fortsatt kolonialt sla-

veri. Först måste kampen mot nazismen vinnas,var det mantra som upprepades.Fanons psykoanalytiskt inspirerade syn på det

befriande våldet blir ett slags rit, där enbart vål-det kan förvandla den kolonialiserade till enfullvärdig människa: ”Den kolonialiserade män-niskan når sin befrielse genom och tack vare vål-det.” (sida 87) Den mekaniska synen på aggres-siviteten leder till alltför stort fokus på våldetsom sådant. En förändrad syn på våldets måltav-lor, mer nyanserad och mer taktisk, kan förstkomma tack vare befrielserörelsens kadrer somupplyser massorna, summerar Fanon. Men för”den enskilda individen… verkar våldet avgif-tande, rensande. Det befriar den kolonialiseradefrån hans underlägsenhetskomplex, från passivkontemplation eller desperation.” (sida 96)

EKONOMISKT BEROENDEDet finns en mycket viktig insikt som Fanon ärmer medveten om än vad Sartre tycks ha varitvid den här tiden. När han resonerar om vadsom måste hända efter frigörelsen från kolonial-makten, noterar Fanon att ”Det främmande väl-det avlöses av ekonomiskt beroende”. Per spek -tivet blir här plötsligt ett helt annat: det storaproblem som mänskligheten står inför är”omfördelning av världens rikedomar”. (sida99) Detta konstaterande leder honom till slutsat-sen: ”Vi måste välja en socialistisk regim, enregim som bäres upp av folket i dess helhet ochsom utgår från principen att människan är detmest värdefulla av allt.” (sida 100)Men efter dessa kloka ord kastar sig Fanon in

i ett utopiskt resonemang om hur de befriadekolonierna med ekonomiska medel ska kunna fåimperialisterna att bli snälla och milda. Hanföreställer sig att ”de underutvecklade folken”beslutar sig för att bli ”kollektivt självförsörjan-de” och därmed beröva industrierna i väst storamarknader. Då kommer ”det europeiska pro-letariatet” genom den framdrivna arbetslöshetenatt gå till ”öppen kamp mot den kapitalistiskaregimen” och kapitalisterna tvingas därmed inseatt de måste hjälpa de underutvecklade länderna– ”ge dem ett massivt stöd och göra det utan allt -för många villkor.” (sida 103–104)Fanon vacklar alltså mellan olika ståndpunk-

ter. Å ena sidan måste de kolonialiserade efter fri-görelsen slå in på en socialistisk väg, å andrasidan ska de tvinga imperialisterna att bli snälla.Här råder stor förvirring hos Fanon. Han trorfaktiskt att det skulle gå att övertyga Europas ochNordamerikas förhärdade imperialister att deinte ska slåss mot ”de socialistiska länderna”utan istället hjälpa tredje världen, att de ska hjäl-pa till ”att rehabilitera människan, att de en gångför alla sätter människan i högsätet” (sida 104).Efter att ha föreslagit en väg för att få imperi-

alisterna att ta sitt förnuft till fånga, noterar hanatt ”Vi är naturligtvis inte så naiva att vi inbillaross att det kan ske i samarbete med Europasnuvarande makthavare, om vilkas goda vilja viinte har några illusioner.” Framtiden ligger nuplötsligt i att få ”de europeiska massornas avgö-rande hjälp” för att tillförsäkra ”den totala män-niskan hennes plats på jorden”. Europas massor,och därmed avses i första hand arbetarklassen,



måste, påpekar han, ”dock inse att de hittillsofta i de koloniala frågorna uttryckt sammauppfattning som våra gemensamma slavdriva-re.” (sida 105)

BONDERNA NATIONENS RYGGRADFanon kritiserar partibegreppet som ett ”impor-terat, europeiskt begrepp” (sida 106). De flestapartier som skapades i tredje världen byggdesgenom att man vände sig till ”de mest medvetnaelementen: stä-

dernas proletariat,hantverkarna och tjänstemännen”. Men till skill-nad från de kapitalistiska länderna, där proleta-riatet inte har något att förlora, är koloniernasproletariat ett privilegierat skikt av befolkningen.De har ”allt att förlora”. (sida 107)Bönderna i både borgerliga och proletära

revolutioner har ofta uppträtt som bromskloss,men Fanon ser ändå i bondemassorna den verk-ligt revolutionära kraften. De behärskas avspontanitet men förblir ändå disciplinerade. Deär vana att ta hänsyn till varandra; individenunderordnar sig gemenskapen. Bönderna är ochförblir för Fanon nationens ryggrad: ”Den käm-pande patriot som i stället för att leka kurra-gömma med polisen i städerna väljer att läggasitt öde i böndernas händer behöver aldrig ångradet.” Bönderna kan förefalla statiska, men dehar ”bevarat sina moraliska normer och sinhängivenhet för nationen intakta”. (sida 119–120)När Fanon berör fallgroparna i det nya natio-

nella medvetande som växer fram som resultatav kampen, gisslar han den nationella bourgeoi-sie som tar över makten efter befrielsen. Pågrund av kolonialismen har den förblivit under -utvecklad. Här visar Fanon också en mycket klu-ven inställning. Å ena sidan är den nationellabourgeoisien avskyvärd i sin girighet och feghet,å andra sidan borde den ”se som sin historiskauppgift att förneka sig själv som bourgeoisi, sominstrument för kapitalet, för att i stället göra sigtill slav under det revolutionära kapital som fol-ket utgör.” Fanon ser ett val för bourgeoisien:den kan göra ”en sådan modig, och positiv, rim-lig och fruktbar insats” genom att upplösa sigsjälv, eller också blir den en bourgeoisie ”i ordetmest banala, idiotiska och cyniska bemärkelse”.(sida 136)I bokens avslutande del – om kolonialkrig och

mentala skador – presenterar Fanon en radintressanta fall ur sin egen psykiatriska praktik.Algerierna blev inte bara ocku-

perade, de blev också ”reducerade tillatt bara vara en tolererad del av landskapet”.Fanons slutsats av sina iakttagelser är att varjeframgångsrik kolonisering resulterar i ”ett rikturval av mentalpatologiska skador som kanföras direkt tillbaka till ockupationen och för-trycket”. (sida 206) Provkartan avslutas medpolemiska angrepp på psykiatriker som lämnat

sina bidrag till koloniseringen genom att kon-struera en rad mentala kännetecken för algeriereller araber. Här finns en hel del som ännu gåratt känna igen i dagens antiarabiska och islamo-fobiska propaganda.Det är lätt att i entusiasmen över många av

Fanons analyser glömma de stora politiska bris-terna i Jordens fördömda. Ian H. Birchalls bokom Sartre har till exempel en tendens att över-driva också Fanons förankring i marxism ochantistalinism:”Fanon var dessutom djupt rotad i den euro-

peiska vänsterns, och särskilt den antistalinis-tiska vänsterns, traditioner. Han hade som ungman visat ett stort intresse för Trotskij… Hanhade liten sympati för stalinismen, speciellt somett resultat av Sovjetunionens brist på entusiasmför algerisk självständighet”10

Det må vara hänt att han intresserat sig förTrotskij, men det har inte avsatt några resultat iJordens fördömda. Det finns en enstaka formu-lering som låter som en parafras på någon avTrotskijs texter – ”Den borgerliga etappen äromöjlig i de underutvecklade länderna” – menmer än så blir det inte.Även om det finns anledning att vara kritisk

mot Fanons politiska ståndpunkter, är det ändåglädjande att boken nu åter finns tillgänglig påsvenska. Den är en kraftfull anklagelse motkolonialismen. Den är också klarsynt i förhål-lande till de borgerliga regimer som i många län-der ersatte kolonialmakten.Fanon är också en fin stilist och låt oss avslu-

ta med ett prov från bokens sammanfattning:”Kamrater, det är bäst att redan nu slå in på

en annan väg, skaka oss fria från den mörka nattsom omslutit oss och lämna mörkret bakom oss.Den nya dag som redan gryr skall finna ossfasta, vakna och beslutsamma.” (sida 251)

NOTER 1. Se Danièle Joly, The French Communist Party and the Algerian War.Macmillan 1991.

2. Se Kjell Östberg, 1968 när allting var i rörelse.Sextiotalsradikaliseringen och de sociala rörelserna. Prisma 2002,s. 39. Östberg citerar Anders Ehnmarks påpekande att ”Algerietväckte oss så som Vietnam väckte en senare generation”.

3. Frantz Fanon, Svart hud, vita masker. Daidalos 1996, s. 107. Sv.övers. Stefan Jordebrandt.

4. Sartre, Kolonialism och revolution. Samtidshistoriska studier1956–1970. Rabén & Sjögren 1971, s. 30. Sv. övers. Per OlovZennström. Se framför allt talet vid ett möte 1956 om Algeriet:”Kolonialismen är ett system”.

5. Annie Cohen-Solal, Sartre – ett liv. Bonniers 1987, s. 477. Sv.övers. Agneta Westerdahl.

6. Cohen-Solal, s. 476.7. Det finns en ganska rik litteratur om denna vänster även för densom inte läser franska. Se exempelvis dansken Peter Kemps bokMarxismen i Frankrike. Apropå ”de nya filosoferna” och marx-ismens kris. Liber 1981 eller Mark Posters Existential Marxism inPost-War France. From Sartre to Althusser. Princeton UniversityPress 1977. Cohen-Solal behandlar relationerna mellan Fa-nonoch gruppen kring Les Temps Modernes på s. 475–479.

8. Ian H. Birchall, Sartre against Stalinism. Berghahn Books 2004, s.204. Beträffande Sartres essä, se Enzo Traverso, Auschwitz, Marxoch nittonhundratalet. Bokförlaget Röda Rummet 2006, kap. 2.

9. Birchall, s. 203.10.Birchall, s. 204.


Kina har sju tydliga fördelar i sittförhållande till världsekonomin.För det första har landet en merutvecklad och balanserad tillverk-ningsindustri än flertalet utveck-

lingsländer, vilket är en följd av att man haft enmycket högre tillväxttakt inom denna sektorsedan 1950-talet än till exempel Indien. År1980, då Indien och Kina hade mer eller mindresamma bruttonationalprodukt per capita, hadeKina redan ett betydande försprång inom till-verkningsindustrin. Som den indiske ekonomenPranab Bardhan har uttryckt det: I jämförelsemed Indien var kineserna bättre ”socialister”under planeringsepoken och bättre ”kapitalis-ter” under reformperioden.1

För det andra har Kinas starka och effektivastatsmaskineri fungerat som ett verkningsfulltredskap i den resursmobilisering som varit enförutsättning för moderniseringen av landet.Trots att man i Sydkorea och Taiwan officielltpredikar tilltron till den fria marknaden somutvecklingsmotor är sanningen den att det ärstatsmakten som varit drivande i den ekonomis-ka moderniseringen av dessa länder. Kina ärbara ytterligare ett exempel på detta – ett fak-tum som inte i grunden ändras av att den kine-siska statens styrning av ekonomin varit mindresedan 1980-talet än under perioden 1949-79.Kinas kapacitet att investera statliga medel i eko-nomin – i ny utvecklingsindustri, i exportzoner

(Export Processing Zones, EPZ), i väldiga infra-strukturprojekt etc – ligger på en helt annan nivåän de flesta andra utvecklingsländers. Detsammakan sägas om den kinesiska statens förmåga attutöva social kontroll över befolkningen.För det tredje gynnas ekonomiskt Kina av sin

blotta storlek – ett väldigt geografiskt områdeoch en befolkning på 1.3 miljarder förstärkerfördelarna med en statsstyrd tillväxt och avance-rad tillverkning. Alla stordriftens fördelar fler-dubblas. Gigantiska exportzoner skapas; två-tredjedelar av världens arbetare som är sysselsat-ta i sådana zoner finns nu i Kina. Det är fördelarsom gjort det möjligt för Kina att skapa tre storaindustriella klusters för tillverkning, vart och ettmed olika sorts specialisering. Det första ärZhujiangflodens delta – vilket inkluderar HongKong som den viktigaste rutten för export– specialiserat på arbetskraftsintensiv samman-sättningsproduktion och på produktion av kom-ponenter och reservdelar. Det andra ärYangtzedeltat vilket är specialiserat på kapitalin-tensiv industri; biltillverkning, halvledare,mobiltelefoner, datorer etc.Det tredje industriella klustret är Zhongguan

Cun i Beijing, Kinas Silicon Valley. Här verkarstatsmakten mycket aktivt för att åstadkommasamarbete mellan högskolor, företag och statligabanker för att utveckla den kinesiska IT-industrin.2 Samtidigt frambringar universiteten, ijämförelse med andra utvecklingsländer, storamängder utbildade studenter. År 2002 examine-rades 590 000 studenter vid de kinesiskahögskolorna – företrädesvis inom områdena tek-nik och naturvetenskap – medan det högtekno-logiska Japan vid samma tidpunkt producerade690 000 studenter och Thailand endast utbilda-de 10 000.3

JORDREFORM OCH NATIONALISMDen fjärde stora fördelen för Kina är arvet efterjordreformen. Den kinesiska jordreformen ses iallmänhet som betydligt mer framgångsrik än Indi-ens. Redan före 1980 var Kina överlägset Indien ifråga om alla indikatorer för social utveckling;läskunnighet, dagligt kaloriintag, mortalitet, bar-nadödlighet, livslängd, etc.4

När man i västliga och japanska medier stän-digt lovprisar den höga kvaliteten på den kinesis-ka arbetskraften (bättre utbildad, villig att lära,disciplinerad) – i synnerhet hos människor sommigrerat från landsbygden och i jämförelse medmotsvarande grupp i Indien – så tycks man intealls inse att en kraftigt bidragande orsak till dettaär den väldiga omvandlingen som jordreformeninnebar och att det kollektiva skapandet av eninfrastruktur och ett utbildningsväsende pålandsbygden, som var en del i denna omvandling,inte alls beror på de senare marknadsreformerna.Tvärtom är orsaksförhållandet det omvända.

Genom avskaffandet av folkkommunerna ochåtergången till familjejordbruk sedan 1980-taletfår bönderna själva bära bördan av att bekostabarnen utbildning. Urholkandet av de fornasociala framstegen går fort. Den enda återståen-de erövringen från den sociala omvandlingen avlandsbygden är de små jordplättar som varjebonde har rätt till, vilka i någon mån erbjuderett socialt skyddsnät för hushållen gentemot deallt skarpare klassmotsättningar som följt i spå-ren av marknadsreformerna inom jordbruket.En femte faktor till fördel för Kina i den eko-

nomiska konkurrensen är landets djupt rotadenationalism. Den dominerande etniska gruppen,Hanfolket, utgör mer än 90 procent av befolk-ningen, att jämföra med den dominerande etnis-ka gruppen i Indien som endast utgör en femte-del av befolkningen. Förmodligen ger detta Kina

Kinas närmast exempellösa ekonomiska tillväxt de senaste decennierna fram-ställs ofta som en självklar följd av att landet anammat kapitalistiska mark-nadsmekanismer, men som den kinesiska arbetaraktivisten Au Loong-Yu visari denna artikel är orsakerna bakom den ekonomiska utvecklingen specifikthistoriska. Det är den modernisering som följde av revolutionen 1949 som ärbasen för Kinas fördelaktiga position i världsekonomin. Au Loong-Yu poängterar också nödvändigheten av att den organiserade arbe-tarrörelsen stödjer kampen för fackliga och mänskliga rättigheter i Kina. Attdet kinesiska proletariatet lyckas organisera sig är nödvändigt om världensarbetarklass framgångsrikt ska kunna möta globaliseringens effekter i form avurholkade fackliga rättigheter, lönepress och företagsflytt.

KINA– hemligheten bakom drakens kraft

EN ARTIKEL AV AU LOONG-YU

Artikelförfattaren är arbetaraktivist från HongKong och redaktör för tidskriften GlobalizationMonitor. En längre intervju med Au Loong-Yusom diskuterar arbetarklassens villkor i Kinaåterfinns i New Left Review nr 42 http://newleftreview.org


en betydligt mer sammanhållen nationalism. I själva verket bidrog denna faktor till uppkoms-ten av Folkrepubliken Kina och gjorde det möj-ligt att inom utrikespolitiken utmana USA ochSovjetunionen samtidigt. Att Kinas historiapräglats av motstånd mot och frigörelse frånkolonialism gör landet känsligt gentemotutländsk dominans och målmedvetet i sitt mot-stånd mot sådan.Då kommunistpartiets ledare mot slutat av

1900-talet ställdes inför en situation med snabbtväxande markandsandelar för utländska bolagkrävde inflytelserika ledare inom partiet anam-mandet av en mer självständig kapitalistiskutvecklingsväg. Efter bombningen av den kine-siska ambassaden i Belgrad under USA:s ochNATO:s krig mot den serbiska regimen och itakt med det accelererande inflödet av utländskainvesteringar har misstron mot USA och ut länd -ska kapitalister ökat ytterligare. Kraven på enmer statligt styrd tillväxtpolitik blir allt meraccentuerade. Vilken väg Kina kommer att ta iframtiden återstår ännu att se.

ATOMISERAD ARBETARKLASSDen sjätte fördelen som Kina som nation besitterär att landets arbetskraft är helt fragmentariseradi sina beståndsdelar under en absolut statsmakt.Revolutionen 1949 var en genuin massmobiliser-ing av bönder i syfte att modernisera och demo-kratisera Kina. Medan man ifråga om moderni-sering åstadkom betydelsefulla framsteg så vardemokratibygget ett fullständigt misslyckande.Istället härskar en byråkratisk statsmakt oinskränkt, godtyckligt och helt utan folklig kontroll.Trots att arbetarklassen officiellt hyllades som

den ledande klassen hade man under Folk -republikens tidiga skede som arbetare varkenrätt att välja arbete, yrke eller ens arbetsplats,och i ännu mindre grad rätt att bilda fackföre-ningar eller delta i fria val.5 Detta bidrog i höggrad till fragmentariseringen av arbetarklassen.Det uppstod aldrig något skikt av aktivister ochorganisatörer inom klassen. Fack föreningarnarensades på oppositionella och är sedan längeförvandlade till lydiga organ åt fabriksledningoch stat.Så långt innan kommunistpartiet på 1980-

talet slog in på sin nya ekonomiska politik varstyrkeförhållandet mellan arbetarklassen ochstatsmakten helt till arbetarnas nackdel. Kom -mu nist partiet kunde byta politisk kurs utan attbehöva frukta något nämnvärt organiserat mot-stånd underifrån. Deng Xiaoping testade dennastyrka 1989 vid Himmelska fridens torg. Re -pressionen riktade sig i synnerhet mot arbetare.Man kan hävda att massakern lade den samhäl-liga grunden för att förvandla Kina till en globalsvältlönefabrik. Den amerikanske forskarenPrasenjit Duara anmärkte nyligen att ”kommu-nisterna gjorde arbetskraften till ett fogligt red-skap, till en styrbar enhet som man kunde mobi-lisera på kommando. En marxist skulle kunna sedet som att Kina under Mao skapade förutsätt-ningarna för kapitalism”6. Medan man fortfa-rande diskuterar karaktären av det samhälleKina var under perioden 1949-79 är menings -

skiljaktigheterna mindre vad gäller samhälletunder den nuvarande regimen.Sist men inte minst har Kina en unik fördel i

kampen för en position på den globala markna-den i att man har Hong Kong, Macao ochTaiwan som en dörr ut mot världen. Dessa treområden har givit ett kolossalt stöd i form avideologiska resurser, finansiering och arbetskrafti styrande positioner till de av Deng initierademarknadsreformerna redan från första början.Hong Kong fungerar som ett finansiellt centrumåt Kina och förser kinesiska bolag med miljarderdollar i investeringar årligen. Varken Rysslandeller Indien äger sådana fördelar.

”Vad innebär det egentligen att vara ’världensfabrik’? Det handlar helt enkelt om att produce-ra billiga konsumtionsprylar på bekostnad av attvi förorenar vår miljö och det för ynkligt litenprofit”. Det här låter som kritik från kineser iexil, men den som fällde yttrandet var Pan Yue,biträdande direktör för regeringens miljöskydds-departement.7 Pan Yues kollega är ännu merrättfram: ”Västerlandet plundrade världenunder den koloniala epoken, nu plundrar vi osssjälva; städerna plundrar landsbygden, makteli-ten plundrar de maktlösa. Och när alla allmän-na resurser är utplundrade så kommer alliansenmellan eliterna att spricka sönder.”8

Den kinesiska modellen har naturligtvis inne-boende motsättningar. Det är möjligt att denkommer att rämna i en nära framtid, men en sta-bil utveckling kan inte heller uteslutas. I allahändelser är den kinesiska modellen en katastrofför såväl Kinas som för övriga Asiens arbetare.

STOD TILL KINAS ARBETARE Kinas undertryckande av arbetsrätt, fackliga rät-tigheter och anammande av en extremt exportin-riktad tillväxtstrategi, baserad på låglönekonkur-

rens ökar profitnivåerna för kapitalägarna i såvälKina som i den övriga världen, på bekostnad avarbetare över hela världen. Att sätta sig till mot-värn mot de styrande eliterna både inom och utan-för Kina är därför en uppgift för arbetarrörelsen påglobal nivå. Detta är desto mer nödvändigt efter-som den kinesiska arbetarklassen är underkuvadoch har begränsade möjligheter att agera.Men vi måste agera oberoende, som arbetarrö-

relse och sociala rörelse – genom att mobiliserafackföreningsmedlemmar – inte genom att sättatilltro till handelspolitiska strategier som utformasav regeringar och transnationella företag. Ochdetta oavsett om det är strategier inriktade påprotektionism eller på liberalisering av handeln.Väletablerade fackföreningar i västvärlden har

länge haft en benägenhet att se regeringarnasoch storföretagens handelspolitik som en vagnpå vilken arbetarintressen kan rymmas för enresa tillbaks till välfärdsstatens trygghet ochjobbgarantier. Särskilt tilltalande verkar det närvagnen är på väg mot protektionistiska ingrepppå handelsområdet. I slutändan är detta dock enrutt som inte alls leder mot välfärd.Men snart dyker en ny vagn upp – på väg mot

Frihandelsavtal. Till allmän förvåning ruskarfackföreningsledarna först på sina huvuden menbestämmer sig sedan för att kliva ombord i för-hoppningen att när man visat kusken sin kartamed destinationen; ”arbetsrättsliga klausuler”så kommer man att kunna övertyga honom attbyta färdväg. Som vanligt nickar kusken glattmen kör dit hans chef pekar, och där finns san-nerligen inga rättigheter för arbetare i sikte. Det är hög tid att släppa alla illusioner om

handelspolitik som en möjlighet att befrämjaarbetarintressen. Försöken att infoga arbets-rättsliga skrivningar i frihandelsavtal somNAFTA eller EU:s ”sociala dimensioner” har

visat sig föga framgångsrika i försvaret avarbetstillfällen. Att det skulle lyckas bättre inomWTO är inte det minsta troligt. Handels -protektionism är inget verkligt alternativ. Det ärhelt enkelt inte arbetarnas ansvar att hjälpa sinegen boss att konkurrera ut andra på den globa-la marknaden. Protektionistiska åtgärder från deutvecklade länderna riktade mot svagare ländertjänar bara till att öka den hegemoniska maktsom är skyldig till så mycket fattigdom både i deegna länderna och runtom i världen. Vi måste emellertid ha en annan måttstock för

utvecklingsländerna; att erkänna deras rätt attbestämma sin egen politik, inklusive rätten tillprotektionistiska åtgärder mot de dominerandeglobala ekonomiska krafterna.Men inte heller i utvecklingsländer är protek-

tionism nödvändigtvis till arbetarnas fördel, ochinte ens nödvändigtvis effektivt som ett redskapför utveckling. Under 1950- och 60-talet tilläm-pade många utvecklingsländer protektionism ochimportsubstitution. Det innebar onekligen attjobben var något mer säkra, men det åtföljandesönderfallet av denna utvecklingsmodell är ingentillfällighet: Denna kapitalistiska ut veck -lingsmodell, baserad på relativ ekonomisk själv-tillit för tredje-världenländer, föll med den världs-omspännande ekonomiska nedgång som tog sinbörjan 1974. Det finns inget entydigt enkelt sam-band mellan att skydda marknaden från billigimport och garantier för att behålla arbetstillfäl-len. De samband som finns beror också av en helrad andra faktorer som arbetarna inte kontrolle-rar – arbetsgivarna har kontrollen över invester-ingar och fördelningen av vinsterna.Just på grund av handelsprotektionismens

begränsningar måste arbetarrörelsen i utveck-lingsländerna undvika att sätta sin tilltro till pro-tektionism som en garanti för rättigheter.

Protektionistiska åtgärder måste bedömas frånfall till fall – i vilken mån gynnar de småbönder-nas och arbetarnas intressen? Också i de fall därarbetarnas organisationer stöder specifika pro-tektionistiska åtgärder måste de bibehålla sittoberoende och inte låta sig användas i en kampmellan olika länders styrande eliter, som ocksåställer arbetarna i olika länder mot varandra. Detta är i synnerhet fallet för kinesiska arbe-

taraktivister. Vi kämpar för kinesiska småbön-ders livsuppehälle gentemot den mördande kon-kurrensen från transnationella bolag och WTO,men det är en helt annan fråga att skydda loka-la företags andelar på den inhemska marknaden,som en del nationalistiska akademiker i Kinaföreslagit – som om det skulle vara något somgynnar arbetarklassen. Tvärtom är det utländs-ka kapitalet och Kinas inhemska kapitalisterjämbördiga kålsupare i utsugningen av kinesiskaarbetare.

VAGLEDANDE PRINCIPERVi föreslår följande grundprinciper för den globa-la solidariteten mellan arbetarklassen i olika länder:1. Den övergripande uppgiften för arbetarrörel-

sen är att bekämpa nyliberalismen i det egna lan-det och ställa de egna företagsägarna till ansvarför fabriksnedläggningar och försämringar.2. Arbetarrörelsen – i Kina och i utlandet –

måste enas internationellt för att motstå den glo-bala låglönekonkurrensen, och måste göra detgenom oberoende mobilisering istället för attsätta sitt hopp till de egna regeringarnas han-delspolitik.3. Arbetarrörelsen utanför Kina måste stödja

den kinesiska arbetarkampen, men med arbetar-rörelsen språk och metoder, inte med handelspo-litik eller med nationella eliters metoder.4. Kinesiska arbetare måste föra en oberoende

kamp för sina egna rättigheter, även om detinnebär att kinesiska företagare blir mindre kon-kurrenskraftiga på världsmarknaden. �

Ur Against the Current, nr 125 2006 och nr 126 2007Översättning och bearbetning: Peter Belfrage

NOTER1. Citerat från Industrial Growth in China and India, A PreliminaryComparison, av R. Nagaraj, Economic and Political Weekly, 21Maj, 2005, Mumbai, India.

2. Kuroda Atsuo, Made in China (Tokyo: Toyo Keizai Inc, 2001),Kinesisk utgåva, 2002, Taiwan.

3. China Statistical Abstract 2004, National Bureau of Statistics ofChina, 178.

4. Peter Nolan, Transforming China Globalization, transition anddevelopment (London: Anthem Press 2004) s. 118.

5. Andrew Walder’s Communist Neo-Traditionalism Work andAuthority in Chinese Industry ger en mycket intressant beskrivningav det auktoritära styret på fabriksnivå

6. Ted C. Fishman, “The Chinese Century,” New York Times, 4 Juli2004

7. Citerat från http://business.sohu.com/20050719/n226363226.shtml

8. Citerat från http://www.l iuhongzhi. com/news/ show_article.asp?id=00001325


PARADOXERNAS EKONOMI– BEROENDE OCH DOMINANSKina har nu den sjätte största bruttonationalpro-dukten i världen och är världens fjärde störstaexportör av varor, men jämför man BNP per capi-ta rankas Kina på plats 111 bland världens län-der. Kina är det land dit mest utländska invester-ingar går. Landets kapitalexport är ännu litenmen ökar snabbt. Inte desto mindre är Kinasutveckling i en rad avseenden av typisk beroende-karaktär och det är i första hand ett beroende avUSA. Utländska investerare står för hälften avlandets export. Stora andelar av deras profit kom-mer förr eller senare att återbördas. Hälften avinnehållet i Kinas export består av importeradekomponenter, vilket innebär att Kina i storutsträckning bearbetar eller sätter sammanimporterade varor men tillför relativt lite värde.Endast 15 procent av värdet av Kinas betydandeexport av elektronikprodukter har producerats ilandet. 1

Kina kan producera industrivaror med högtförädlingsvärde men fortfarande är man beroen-de av import från de utvecklade länderna av tek-nologiska kärnkomponenter – som exempelvischips till datorer och mobiltelefoner, laserläsareför DVD, högkvalitativt stål till biltillverkning,kompressorer till luftkonditionering, etc.Kina, vars ekonomi tidigare var starkt baserad

på självtillit, är nu beroende av utländskt kapi-tal och utländska marknader.För USA:s del tolererar man Kinas väldiga

handelsöverskott eftersom stora delar av landetsdollartillgångar investeras i amerikanska stats -obligationer.Kinas snabba utveckling ökar den globala

konkurrensen. I den omstrukturering av deninternationella ekonomin som blir följden är detvanskligt att sia om effekterna i andra länder.Asiatiska länder som förlorar andelar på denamerikanska marknaden till Kina kan kompen-seras med att vinna inträde på den växandekinesiska marknaden. Det är inte så att Kinasframmarsch nödvändigtvis sker på andrautvecklingsländers bekostnad, men helt klartkommer genomgripande förändringar att ske.Ett talande exempel är hur förädlingsvärdetinom den lätta industrin i Sydkorea och Taiwansjönk från 14 till fyra procent av bruttonatio-nalprodukten mellan 1985 och år 2 000 som enföljd av kinesisk konkurrens. Detta orsakade isin tur omfattande industriella omstrukturering-ar och press på lönerna neråt.

1. Hong Kong Economic Journal, 17 Sept 2005.


DET GLOBALA SPELETS VINNARE – LANDER ELLER KLASSER?Stor uppmärksamhet har ägnats konflikterna runtdet globala textil- och klädavtalet (Multi-FibreArrangement, MFA) som efter att ha varit i krafti 30 år löpte ut år 2005. Avtalet har i allmänhetbetraktats som ett sätt för de rika länderna attmed importkvoter och tullar skydda sin industriinom ett av de få områden där utvecklingsländer-na haft komparativa fördelar. Men ett närmarebetraktande visar en mer sammansatt bild. Undertextilavtalet har exportinriktad textilproduktionskett i 200 länder. Att helt avskaffa kvoterna skul-le få till följd att de svagare producenterna elimi-neras och skulle enligt WTO:s beräkningar redu-cera antalet till ett trettiotal länder. Kinas andelav den totala exporten beräknas bli så stor som 50procent (för närvarande 16 procent) medan Indi-ens beräknas stiga till 15 procent (nu fyra pro-cent). Filipinernas och Indonesiens export kom-mer att halveras och Mexicos sjunka från tio till

tre procent. USA har under de senaste åren förlo-rat 350 000 jobb inom textilindustrin och mer änhälften av de återstående 700 000 riskerar att försvinna.USA:s landsorganisation (AFL-CIO) och inter-

nationella fackliga federationer har tidigare lie-rat sig med krafter inom USA och EU som strä-vat efter att, bland annat via Kinas förhandling-ar om medlemskap i WTO, begränsa landetsexport. Men att hävda att Kina är den huvud-sakliga vinnaren och USA och EU förlorare iavskaffandet av textilavtalet är inte i överens-stämmelse med verkligheten.För det första så står utländska textilföretag

för en fjärdedel av exportintäkterna från Kina.Dessa, inte kinesiska bolag, är de som mestpåtagligt gynnas av växande kinesisk export.

För det andra så håvar inte kinesiska bolag inprofiten från de resterande trefjärdedelarna avexporten. Merparten är underleverantörer åtutländska bolag och har som sådana i allmänheten låg profitnivå, i regel cirka tio procent av för-ädlingsvärdet. Merparten av vinsten hamnar ifickorna på importörerna, ofta bolag med ”mär-kesnamn” vilka, tillsammans med de utländskabolag som har sin produktion förlagd i Kina är,de som direkt gynnas av ökad export från Kina. För det tredje så måste Kina i takt med sin

ökade export importera maskiner till textilin-dustrin från utvecklade länder. I utbytet avarbetskraftintensiva (kinesiska textilier) motkapitalintensiva produkter (maskiner från USAoch EU) tillfaller störst andel av det tillförda vär-det de senare länderna. Kinas växande textilex-port gynnar bolag såväl i Kina som i USA ochEU. Även om textilföretagen i de utvecklade län-derna förlorar marknadsandelar så kan netto-vinsten för amerikanska kapitalister som helhet

bli betydande när marknader öppnas för deraskapitalvaror. I de rika länderna är textilindustrinsedan länge en bransch på nedgång. Att förhind-ra kinesisk import räddar inga jobb i USA –bolag som Wal-Mart kommer bara att skiftaproduktionen till indiska underleverantörer.Man måste också beakta att Kina själv förlo-

rar arbeten inom textilbranschen. Konkurrens -framgångarna på världsmarknaden har skett tillpriset av hårda rationaliseringar – 56 procent avjobben har försvunnit inom textiltillverkningenoch 28 procent inom klädindustrin; totalt 3,8miljoner arbetstillfällen. För dem som har kvarsina jobb har lönerna sänkts och arbetsintensite-ten ökat. Men varken AFL-CIO eller de interna-tionella federationerna tar med förloradearbetstillfällen i Kina i sina beräkningar över för-

svunna jobb inom textillbranschen. Om mananalyserar i kategorier av klasser istället för län-der är det uppenbart att kinesiska, amerikanskaoch EU-företag alla är vinnare i den globala kon-kurrensen medan arbetarna i alla länder är för-lorare, om än i olika grad och under olika ske-den av utvecklingen.Nyligen gjorde tidningen the Economist föl-

jande balansräkning: ”Integrationen av Kinas1,3 miljarder invånare kommer att påverkavärldsekonomin lika mycket som digerdöden i1300-talets Europa, men kommer att ha en mot-satt effekt. Digerdöden tog livet av en tredjedelav befolkningen; lönerna steg och avkastningenfrån kapital och jord föll. Nu kommer Kinasintegrering pressa ner lönerna på lågutbildadarbetskraft och priset på de flesta konsumtion-svaror och samtidigt leda till en global höjningav kapitalavkastningen.”1

Kina spelar en avgörande roll i den press påförsämring av löner och arbetsvillkor som drab-bar arbetare över hela klotet. Som regel under-trycks arbetarnas rättigheter i utvecklingsländer-nas exportzoner, men i få länder görs det så full-ständigt som i Kina. Strejkrätten togs bort urkonstitutionen 1982. Endast fackföreningar somär obrottsligt lojala mot företagsintresset tillåts.I praktiken godkänner den kinesiska officiellafackföreningen ACFTU att kapitalisterna upp-rättar ”fackföreningsavdelningar” som varkenhar medlemmar eller kollektiv förhandlingsrättoch där företagens direktion sitter i styrelsen.Dessutom utövar staten genom en rad systemrigorös kontroll över den arbetande befolkning-en. Hushållens registreringsplikt fungerar tillexempel som en sorts social apartheid genom attmigrationsarbetare förvägras tillgång till sam-hälliga tjänster i städerna. Arbetarna kan heltenkelt inte överleva i städerna utanför fabriker-na och företagens härbärgen – ett effektivt sättatt tvinga dem att acceptera usla löner ocharbetsvillkor samt ständigt övertidsarbete. Detär den effektiva exploateringen i allmänhet sna-rare än låga löner i sig som skapar Kinas kon-kurrenskraft. Trots att lönerna är lägre iVietnam än i Kina så flyttar en del amerikanskabolag sin produktion därifrån till Kina eftersomklädfabrikerna här har fyra gånger högre pro-duktionstakt än de vietnamesiska. Den kinesiskakonkurrensen på världsmarknaden – med hjälpav kniven på proletariatets strupe – har ocksåtagit sig uttryck i form av eftergifter i WTO-för-handlingarna och andra internationella handels -organ – eftergifter som Indien och andra utveck-lingsländer tidigare lyckats motstå. Kina accep-terade att sänka sitt jordbruksstöd till 8,5 pro-cent gentemot de 10 procent som utvecklingslän-derna har haft rätt till och man har sänkt sinaimporttullar betydligt mer än Indien. Efter gift -erna sätter press på andra utvecklingsländer attfölja i Kinas spår.

1. ”The Dragon and the Eagle ”The Economist, 30 Sept 2005

Den argentinska juntans besättande av Falklandsöarna denna vår för 25 årsedan slog omvärlden med häpnad. Inom socialistiska kretsar ledde det till liv-liga diskussioner. Självklart kunde inte Storbritannien anses ha någon rätt tilldessa karga öar i Sydatlanten, hundratals mil bort från det egna territoriet.Men kunde man för den skull ställa sig bakom den argentinska diktaturenskrav och militära aktion? I Socialistiska Partiet rasade debatten i flera måna-der. Följande resolution är denna debatts slutliga uttryck. Den varken/eller-slutsats som resolutionen i realiteten utmynnade i var dock en minoritetsstånd-punkt inom Fjärde Internationalen där man istället, i den resolution mot vilkentexten nedan polemiserar, tog ställning för Argentina. Nämnas kan att frågan om Falklandsöarnas överhöghet inte heller idag varkenär löst eller glömd. Den brittiska regeringen tänker fira ”segerdagens” jubile-um. I Argentina har regeringen åter fört upp frågan om öarnas nationella till-hörighet på dagordningen.Resolution antagen av Socialistiska Partiet 1984.

Den andra april 1982 inledde den argentinskamilitären invasionen mot Falklands öar na /Malvinas och lyckades på kort tid inta öarna.Thatcher regeringen i Storbritannien svaradeomedelbart med att sända en flottstyrka tillområdet och i det krig som följde och som baravarade en dryg månad återtog de brittiska trup-perna kontrollen över öarnaVeckotidningen Internationalens ledare den sjät-te april kommenterade händelserna och drog föl-jande slutsatser:”Den enda ståndpunkt de brittiska och argen-

tinska arbetarna kan inta i detta barbariska spel,där två avskyvärda regimer söker rädda sitt egetskinn genom att gräva upp nationalismens rutt-na lik, är att den egna regimens nederlag är detmindre onda. Varje militär lösning på konflikten är med

nödvändighet reaktionär – antingen spelar denThatcher eller Galtieri i händerna. Att så myck-et som andas stöd åt endera regimens krigsan-strängningar är att förråda abetarsa-ken

De brittiska krigsförberedelserna måste ome-delbart stoppas! De argentinska trupperna måstesnarast dras tillbaka från öarna! Frågan om öar-nas status kan endast lösas genom förhandling-ar. Endast en fredlig lösning av konflikten kanligga i den brittiska och argentinska befolknin-gens intresse. Trots den nationalism som blossatupp i Storbritannien respektive Argentina måstetänkande arbetare vända sig mot sin egen reger-ings krigsförberedelser.”

En ledare i Internationalen den fjärde maj 1982konstaterade:”Utan att för ett ögonblick glömma Galtieri-

regimens tyranniska karaktär ochapplådera dess krigsäventyrmåste varje fredsvän i vårtland ta avstånd från denbrittiska imperialismenshärnadståg och kräva ettomedelbart tillbakadragan-de av dess flotta”Ledaren krävde

vidare av densvenska

regeringen att den skulle ta tillbaka sitt stöd frånThatchers krig och ta avstånd från de brittiskakrigsansträngningarna.Citaten visar att Socialistiska Partiet och dess

press – tvärtemot en utbredd myt inom delar avvårt parti – inte tvekade att kräva ett brittiskttillbakadragande. Däremot tog inte partistyrel-sen ställning för en argentinsk seger i konflikteneller överhuvudtaget för Argentinas rätt tillöarna.Den andra april hade föregåtts av omfattande

massdemonstrationer i Argentina med krav somriktade sig mot det politisk förtrycket och motmilitärjuntan. Flera människor hade dödats ochmånga hade arresterats vid dessa demonstrationer.I det läget tillgrep juntan invasionen av

Malvinas som en avledningsmanöver. Den vikti-gaste uppgiften för arbetarrörelsen vore dågivetvis att inte låta sig avledas utan fortsättamobiliseringarna för de demokratiska rättighe-

terna och kräva att krigsäventyret upphörde.Tyvärr var inte detta vad som hände.Hela oppositionen från peronisternaöver kommunistpartiet till den socia-listiska organisationen PST (Socia -listiska Arbetarpartiet) kapituleradeför den nationalistiska yra som under

ett par veckor drabbadeArgentina.

Krigets

Imperialism nu och då:

FALKLANDSKRIGET

UR

AR

KIV

ET

UR

AR

KIV

ET

UR

AR

KIV

ET


andra fas inleddes då de brittiska truppernaanlände till Malvinas. Dessa förändrade givetvistyngdpunkten i socialisternas propaganda, såväli Argen tina som i andra länder. Kravet på tillba-kadragande av de brittiska trupperna blev enhuvudfråga. Men ett sådant ställningstagandegjorde inte det argentinska krigsäventyretmindre förkastligt. De argentinska socialisternamåste fortfarande i sin propaganda visa att detrör sig om ett krigsäventyr och att om de argen-tinska militärerna verkligen velat tillfoga denbrittiska imperialismen ett nederlag skulle deangripit de brittiska ekonomiska intressena i

Argentina. De skulle också ha förklarat varförmilitärerna inte kunde leda en sådan verkliganti-imperialistisk kamp.En andra uppgift skulle då vara att mana till

oberoende folkliga mobiliseringar mot brittisktkapital och imperialistiska intressen samtidigtsom mobiliseringarna mot juntan måste fortsätta.Men det är en illusion att som Internationella

Exekutivkommitténs resolution från maj 1982tro att sådana mobiliseringar kunde ha bidragittill den militära segern. Resolutionen säger:”De argentinska massornas mobilisering mot

den imperialistiska attacken kommer att brytabarriären av juntans vacklan inför imperialismenoch frigöra hela den potentiella styrka sombehövs för att krossa angriparna”

De argentinska militärerna var inga potentiel-la anti-imperialister, vilket de själva fick tillfälleatt visa med all nödvändig tydlighet inför krigetsförlopp. En folklig mobilisering som inte kon-trollerades av militären skulle med nödvändighetha försvagat juntan – inklusive dess krigsan-strängningar på Malvinas. I den konkreta situationen med ett krig som

dragits igång av militärerna men som de intekunde vinna, ett krig som tusentals argentinskasoldater inte valt men var tvungna att låta sigslaktas i, måste revolutionärerna också ha ettkonkret taktiskt svar som motsvarade situa-

tionens behov. Den enda möjliga ståndpunktende kunde inta var att fördöma kriget, att säga attmilitärerna som startat ett meningslöst krig sna-rast fick se till att avsluta det och att massrörel-sen fick se till att låta militärerna betala dyrt försitt krigsäventyr. Särskilt när revolutionärerna propagerade mot

brittiska intressen och imperialismen var detockså viktigt att de tog avstånd från annekter-ingen av Malvinas som metod för att föra anti-imperialistisk kamp. ”En arbetarregering skulleföra en verklig anti-imperialistisk politik – menden skulle inte gå till militära angrepp annat äni självförsvar” skulle de förklara. Detta är enviktig distinktion att göra eftersom det funnitsdelar av Fjärde Internationalen som menat att

Malvinaskriget var en otillräcklig men inte felak-tig metod.Denna kombination av uppgifter – propagera

och mobilisera mot den brittiska imperialismen,kräva argentinskt tillbakadragande, fortsättaoch intensifiera mobiliseringarna för demokra-tiska krav – skiljer sig som vi redan angett frånIEK:s resolution. Denna går i själva verketmycket långt i sitt försvar av krigsäventyret. Denser ingen motsättning mellan att stödja juntanskrig och att mobilisera för de demokratiska rät-tigheterna. Och den ”hyllar de argentinska arbe-tarna för deras snabba mobilisering till försvarför Argentinas överhöghet over Malvinas”.Ett huvudargument mot en sådan linje är ett

den kommer helt ur fas med massrörelsens egnautveckling i Argentina. Från de första dagarnaskritik av krigsäventyret svänger den till ett ensi-digt ställningstagande för brittiskt tillbakadra-gande och stöd till Argentina. Samtidigt genom-går massrörelsen en motsatt utveckling. Denförsta fasens nationalistiska rus följs av en tillta-gande desillusionering om kriget och dess karak-tär även om kravet på Malvinasöarna fortfaran-de framstår som berättigat i breda skikt.Rapporter från Argentina under sommaren1982 berättade om hur entusiasmen förbyttes iett hat mot militären och hur mobiliseringarnaför kriget snabbt krympte ihop till obetydligamanifestationer. Fjärde internationalens ledning har modifierat

sin syn på Malvinaskonflikten sedan 1982. I”Teser om världsläget” som läggs fram avFörenade Sekretariatet sägs mycket litet omMalvinas. Där finns endast följande skrivning: ”Vi stöder ovillkorligt folken i de koloniala

och halvkoloniala länderna mot imperialistiskaggression. När en väpnad konflikt bryter ut tarvi otvetydigt ställning för att det domineradelandet skall segra militärt och för att den impe-rialistiska makten skall förlora (Malvinas).”Detta som kan tyckas korrekt på propagandis-

tisk nivå var inte vägledande i den konkreta situ-ationen där Malvinaskriget utvecklades.

röda rummetär socialistiska partiets kvartalstidskrift (tidskriftenhette 1969–1996 fjärde internationalen).Utkommer med fyra nummer per år. Nummer 34sedan starten 1997 (nummer 145 sedan 1969).För innehållet i artiklarna ansvarar respektive författare.

I redaktionen för detta nummer: Peter Belfrage,Daniel Brandell, Anders Karlsson, Per-Olof Larsson,Björn Rönnblad och Ingemar Sandström Ansvarig utgivare: Björn Rönnblad Grafisk form: Joakim Svensson Teckningar: Ee Ping Yeoh

Post till redaktionen: Box 7043, 402 31 GöteborgE-post: [email protected]: 80 kronor för fyra nummerPostgiro: röda rummet 13 04 07–0Hemsida: http://www.rodarummet.orgTryck: Tabloidtryck i Norden 2007Gjord på Tidskriftsverkstaden, Göteborg.ISSN: 1403–3844

UR

AR

KIV

ET

UR

AR

KIV

ET

UR

AR

KIV

ET


Våldets argumenta-tionsteknikDet fanns inga massförstörelsevapen i Irak, hurmycket man än sökte efter dem. Det fanns helleringen koppling mellan Saddams regim och al-Qaida, även om dessa faktorer var de viktigasteargumenten för att rättfärdiga invasionen av Irak.Men, Saddam var en diktator och brotten motmänskliga rättigheter var en naturlig beståndsdelav irakiernas vardag. Detta är också det argumentsom fortfarande håller och som dessutom lycka-des få till och med respektabla organisationersåsom Läkare utan gränser, med en av dess grun-dare Bernard Kouchner i spetsen, att ställa sigbakom invasionen av Irak. I sin bok HumanitärImperialism tar Jean Bricmont avstamp i en kri-tik av just denna diskurs, det vill säga rättfärdi-gandet av invasioner av olika länder genom atthänvisa till respektive lands brott mot mänskligarättigheter – med andra ord; det som liberaler kal-lar för humanitär intervention, och som Bricmontmed rätta kallar för humanitär imperialism.Till vardags är belgaren Bricmont professor i

teoretisk fysik och är utanför den naturveten-skapliga sfären framförallt känd genom bokenIntellectual Impostures, en veritabel avrättningav postmodernismen och dess relativiserande avobjektivitet och sanningskriterier, som han för-fattade tillsammans med den amerikanska fysi-kern Alan Sokal.

I hans senaste bok är uppgiften att möta argu-menten från de som försvarar USA:s krig medhänvisning till kampen för mänskliga rättigheter.Bricmont menar att de som ställde sig bakomangreppen mot Afghanistan och Irak genom atthänvisa till mänskliga rättigheter utgår från attdet är västvärldens plikt och skyldighet att gripain och tvinga olika nationer att respektera mänsk-liga rättigheter. Här är avståndet till den gamladevisen ”White Man’s Burden” inte långt. Då sågskoloniseringen som en skyldighet, vilken viladepå västvärldens axlar som civilisationens sprida-re och beskyddare gentemot koloniernas barbarer.Om kolonialismen draperades som ett civilisatoriskt projekt är dagens imperialistis-ka aggressioner förklädda som demokratise -ringsprojekt för spridningen av mänskliga rättigheter. Genom argumentationsanalys granskar Bric -

mont de skäl som anförs till försvar av den ame-rikanska krigsföringen. Han möter motstånda-ren på deras egen planhalva och med hjälp avrationella argument visar han på västvärldenshyckleri och motsägelsefulla ståndpunkt. I kapit-let Svaga och starka argument hos krigsmotstån-

darna återberättar Bricmont ett samtal han harhaft med en italiensk vän, som är mot kriget”eftersom det inte fungerar för spridning avdemokrati”. Detta argument menar Bricmont ärarketypen av argument hos krigsmotståndarna.Problemet är att det är ett extremt svagt argu-ment. Han drar då en parallell – om än något

extrem sådan – hämtad från andra världskriget.”Någon skulle kunna säga att han är emot nazis-mens förbrytelser, för att de inte har kunnat för-svara Europa mot Bolsjevismen.” Dessutom,påminner oss Bricmont, har historien visat attdet visst kan fungera. ”De amerikanska krigen iCentral amerika under 1980-talet, med tiotusen-tals döda ’fungerade’ ju faktiskt, i den bemärkel-sen att befolkningarna till sist valde de ’goda’kandidaterna och att gerillarörelserna mer ellermindre försvann”.

På liknande sätt, redan 6 mars 2003, innan USA:sinvasion av Irak inleddes, så sammanfattade denengelske historikern Perry Anderson i en artikel iLondon Review of Books argumenten för ochmot ett angrepp mot Irak. Den största svaghetenhos de som argumenterade mot kriget, menadeAnderson, låg i det att den kritik som framfördesi ”mainstream opinion” grundades i samma prin-ciper som Bush administra tionens krigsargument.Den viktigaste av dessa principer var erkännandetav FN:s säkerhetsråd som internationella samfun-dets högsta legala representant med rätt att be -stämma om eventuella interventioner. Andersonvarnade för en kritik grundad på principer ochmenade att: ”För om kriget kommer så kommer det inte

likna Vietnamkriget. Det kommer att vara kort-varigt och intensivt; och det finns inte minstagaranti för att någon högre rättvisa blir följden.En alltför verserad kritik kommer inte att ståemot trycket från de segrandes jubel, och attbasera kritiken på ett ifrågasättande av de folk -rättsliga grunderna för kriget kommer att stop-pas av fikonlövet; – ett godkännande i FN.Folkrättsjuristerna som nu ivrigt nagelfar detkommande fälttågets legitimitet kommer attsluta fred med militärledningen när väl de allie-rade arméerna etablerat sig vid Tigris stränderoch när Kofi Annan hållit ett högstämt fredstaleller två om återuppbyggnad och demokrati”En kritik mot kriget grundad på diskursen om

mänskliga rättigheter och begreppet det interna-tionella samfundet är dömd att misslyckas.Faktum är att ”…det inte existerar något inter-nationellt samfund. Termen är en förskönandebeskrivning av den amerikanska hegemonin”skriver Perry Anderson. Nu när FN har inlettsina sanktioner mot Iran, och USA och Israelskramlar med sina vapen, är detta oerhört vik-tigt att ha i minnet. Det var bland annat därförsom Peter Gowan anklagade de som försvaradeförsta Gulfkriget för att vara delaktiga i mass-mordet och blodbadet som följde. ”De somframställer den amerikanska krigshetsen som enkraft för liberala värden och ett försök att åter-ställa rättvisa i Persiska viken är medskyldiga iden slakt och förstörelse som följt av operationDesert Storm i syfte att upprätthålla förtrycketoch den ekonomiska exploateringen.”

Vilka är då bristerna med Humanitär Imperia-lism? Man ska se den för vad den är, det vill sägaen granskning av diskursen om mänskliga rättig-heter som det ideologiska försvaret av kriget. Denär däremot inte en analys av imperialism i vårtid. Imperialism är inte en diskurs, lika lite sommaktrelationer är det. Dagens imperialism är enmateriell verklighet till följd av universaliseringenav kapitalets logik, något som felaktigt kallas förglobalisering. För att förstå dagens imperialismmåste vi förstå den motsägelsefulla relation somexisterar mellan den ekonomiska och den politis-ka sfären under kapitalismen, det vill säga rela-tionen mellan den territoriella nationalstaten ochden globala marknaden. Det är också här som desom menar att nationalstaten är avvecklad mis-sar själva imperialismens styrka och svaga punkt.För som den amerikanska marxisten Ellen Meik-sins Wood gång efter annan har poängterat; det ärnationalstaten som utgör den i särklass viktigas-te arenan i kampen mot kapitalet och imperialis-men. Och här har Bricmont onekligen en hel delatt säga när han lyfter fram nationernas oin-skränkta självbestämmanderätt.

Reza Chitsaz

ReferenserAnderson; P. (2003) ” Casuistries of Peace and War”; LRB, Vol 25, no. 5.Gowan; P. (1999); “Global Gamble”; Verso, LondonMeiksins Wood; E. (2003); “Empire of capital”; Verso, London

RE

CE

NS

ION

ER

R

EC

EN

SIO

NE

RR

EC

EN

SIO

NE

R

Humanitär ImperialismBricmont, J Karnevals Förlag, 2007 Översättning: Margareta Norlin

Tvåtusentalets militära imperialism draperas regelmässigt i missionen att spri-da demokrati och mänskliga rättigheter. I en nyutkommen bok sätter den bel-giske professorn Jean Bricmont en analytisk kniv i den humanitära argumenta-tionen. Reza Chitsaz har läst den.

Ur D

en mörke brodern

En antologi negerlyrik

i urval av Artur L

undkvistFIB

:sLyrikklubb

Documents

÷DA RUMMET 2-2006 · röda rummet 1/2007 • 3 BOLIVIA –Sviknaförhoppningar D en 22 januari i år hade Evo Morales suttit ett år som presi-dent.Detharvaritettåravoupp -