en tidning från diakonia • nummer 3-2009

Kvinnorna gjorde försoning möjlig

Ekirimet lade ner sina vapen

Dela med

2 Dela med Dela med 3

Finns det verklig fred utan försoning?

Innehåll Bildreportaget: Kvinnorna skapar fred ............ 3

Gästkrönika ................................................................................ 9

Paraguay har slutat glömma ....................................10

Tror jag ........................................................................................... 14

Colombia: »Falska resultat« ......................................15

Nyheter och notiser ......................................................... 20

Insamling..................................................................................... 22

Information och nyheter från Redaktör Viktoria Myrén • Projektledare Emma Hernborg/Erika Bergman • Ansvarig utgivare Bo Forsberg

Adress Starrbäcksgatan 11, 172 99 Sundbyberg • Plusgiro 90 33 04-4 (för gåvor) • 40 33 04-9 (för material) • Telefon 08-453 69 00 • Telefax 08-453 69 29

E-post diakonia@diakonia.se • Webbplats www.diakonia.se Diakonia är en kristen biståndsorganisation som tillsammans med lokala partner arbetar för en varaktig

förändring för de mest utsatta människorna i världen. • Tryck Sörmlands Grafiska AB, Katrineholm, på miljövänligt papper • Layout Blue media • Dela med utkommer

under 2009 med fyra nummer och distribueras till Diakonias understödjare • Dela med publiceras med ekonomiskt stöd från Sida, som dock inte har

medverkat vid utformningen av materialet. • ISSN-nr: 0281-4404 • Första sidan Kenyanske krigarhövdingen Ekirimet har över 40 liv på sitt samvete. Han tackar

kvinnorna i Adakars fredsgrupp för att våldet minskat och för att hundra av hans krigare lämnat in sina vapen. Foto Görel Byström Janarv.

Det finns tillfällen då historien tar en annan riktning. Då det som är gott, rätt och riktigt faktiskt besegrar våld, förtryck och orättvisor. För mig personligen är Sydafrika den främsta erfarenheten. Vi har några själsliga giganter att tacka för att kampen för att avskaffa apartheid fick ett fred-ligt slut. ANC-ledaren Nelson Mandela och biskop Desmond Tutu talade hela tiden om att göra upp med det gamla, men att det måste ske under fredliga former.

Arbetet för att få de rättvisa strukturerna på plats pågår ännu i Sydafrika. Men det är ett under att det grymma sys-tem som apartheid var fick ett fredligt slut.

finns Det någon verklig fred utan försoning? Och kan människor försonas utan att rättvisa skipas? Diakonia och många av våra partner lever mitt i detta spänningsfält. I vårt arbete runt om i världen, där konflikter drabbar civila – barn, kvinnor och män – blir det så tydligt att ansvar måste utkrävas för brott mot människors rättigheter. Vid första an-blicken kan det uppfattas som att målet att arbeta för förso-ning i olika konfliktsituationer krockar med kravet på rättvisa och att ansvariga för övergrepp ställs inför rätta.

Men det ena är en förutsättning för det andra. Försoning handlar i grund och botten om att reparera brustna relatio-ner, att kunna leva tillsammans igen. För att människor ska kunna lita på varandra och bygga upp ett sönderslitet sam-hälle är det nödvändigt att gå till botten med övergrepp och brott som drabbar civila i konflikter.

Förövare måste erkänna och ta ansvar för brott som be-gåtts. Det krävs ett verkligt och konkret arbete för att göra upp med det förflutna och för att skapa förutsättningar för ett nytt rättvist samhälle. En väl genomförd och allvarligt menad fredsprocess för med sig just detta – att människor tillsammans kommer till rätta med orättvisor som utgör grogrund för nya konflikter i framtiden. En sådan process är nödvändig för verklig försoning mellan människor.

Diakonia arbetar i många länder där konflikter slår hårt mot människors liv och säker-het. I det här numret av Dela med kan ni till exempel läsa om fruktansvärda brott i inbör-deskrigets Colombia och om arbetet för sanning i Paraguay. I många av de områden där vi ar-betar är det svårt att se hur fred och försoning ska bli verklighet. Men trots att det ibland ser hopplöst ut ger vi inte upp. Vi tror och vet att människor har denna storhet inom sig – förmågan att försonas.

Våra erfarenheter aV arbete i konfliktdrabbade länder har hjälpt oss identifiera viktiga komponenter i arbetet för fred och försoning. Det behövs människor som liksom Nelson Mandela och Desmond Tutu tror på försoning, fred och rättvisa och som kan samla människor för detta. Folk-rörelserna blir en mötesplats där kvinnor och män arbetar tillsammans för att uppnå målet. Det behövs också ett in-ternationellt tryck på orättfärdiga makthavare för att de ska göra upp med förtryckande system.

Utan dessa komponenter är det svårt att uppnå en verkligt rättvis fred, därför försöker vi skapa dem tillsammans med våra partner. Våra partner bygger nätverk mellan lokala organisationer, arbetet i civila samhället fostrar ledare som strävar efter fred. Till sist måste vi tillsammans stå för det internationella tryck som gör att en fredsprocess verkligen blir av.

Det finns ingen regering som kan motstå den kraft som skapas när människor över hela världen kommer samman. Vi vill göra vår del för att bidra till att försoningsarbete i värl-den verkligen leder till fred och rättvisa.

2 Dela med

Bo Forsberg, generalsekreterare

Kvinnor som mäklar fredHistorien om pokot och turkana handlar om krigare. Och om kvinnor som fredsmäklare.

Här i gränsområdena mellan Sudan, Uganda och Kenya kretsar livet för en rad etniska

folkgrupper om boskap och kampen om betesmark och vatten. Lägg till extrem fattigdom,

marginalisering och allt längre torrperioder i klimatförändringarnas spår och du har en

explosiv brygd som skapar konflikter. Väpnade konflikter.

När pilbågar och knivar byts mot maskingevär och handeldvapen blir alla förlorare.

Det var det kvinnorna insåg.

De blev konflikthanterare och fredsmäklare.

Det tog sjutton år.

T E x T: G ö r E l B y S T r ö M J A N A r V F O T O : P E T E r H O E l S T A D

Dorcas Eprusie leder fredssångerna och dansen under stora akacieträdet i Kainuk. Hon eldar på och ökar energin så att kvinnorna till slut lättar från marken, allt för att fira att deras fredsmäklande lyckats. Att deras män, krigarna, slutat döda och stjäla. Att de numera kan ägna krafterna åt getuppfödning, grönsaksodling, träd-plantering och småföretagande. Dorcas har själv axlat rollen som byns veterinär. Och ordförandeskapet i Adakars kvinnogrupp för fred är hon stolt över. Lika stolt som när hon blev vald till Miss Turkana.

4 Dela med Dela med 5

Hur får man män som uppfostrats till krigare att bli freds-mäklare? I Kainuk vet kvinnorna. Hur många år det tar. Vad som krävs. Hur uthållig man måste vara. Hur man hanterar bakslag. Idag finns hela historien nedtecknad, om hur några eldsjälar 1992 startade The rural Women Peace link, rWPl. Målet? Att öka kvinnors deltagande i beslutsprocesser och undersöka hur kvinnor skulle kunna bidra till konflikthante-ringen bland de stamfolk vars väpnade konflikter blivit allt värre i torkans och svältens spår.

Kvinnorna började tröttna på förlusten av män och söner. Mellan 1999 och 2003 bildade de 373 kvinnogrupper i 13

distrikt med stöd av Diakonias partner NCCK. Här på The Warrior Hotel driver krigarna idag ett enkelt

matställe. När långtradarna från Sudan på väg söderut stan-nar till serveras chaufförerna chapati och chai – och berät-telsen om hur dessa krigare lämnat in sina vapen och bytt liv.

»Jag var en av krigarna som stal boskap. Hela mitt liv byggde på räder. Men så började kvinnorna be mig att sluta kriga. De tjatade och tjatade och sa att det fanns ett annat, bättre sätt, att leva på. Och att boskapsstölderna och allt dödande inte har en framtid. Att alla kommer att bli förlo-rare om vi inte förändrar sättet vi lever på.

De hade idéer om hur man kunde tjäna pengar genom att starta små företag. Med stöd från NCCK och Diakonia kan jag idag säga att jag lyckats och jag vill tacka för att jag fick chansen att förändra mitt liv. Alla mina 18 barn går idag i skolan. Förut gick ingen!« säger John Longor, före detta krigare omgiven av sina getter.

Vid sidan av stora akacieträdet ligger idag jätterullar med fiber-kabel. Snart har Kainuk tillgång till internet. Kvinnorna i rWPl har redan idéer om hur de kan utnyttja internet för att utveckla regionen – och bevara freden. De vet att fattigdom skapar kon-flikter. Och att vägen ur den stavas gemensamma krafter och tidig konflikthantering.

Maralal är en av dem. Hon läser framtiden i inälvor och har krafter som alla respekterar. Hon spelade en viktig roll som and-lig rådgivare i övertalandet av krigarhövdingen att byta livsstil. Med eller utan tecknen i getens inälvor såg hon vikten av ett an-nat liv. Av henne bjuds vi senare på grillad getlever – för att vi ska få kraft att förstå hur Gud verkar i allt som nu sker i Kainuk.

6 Dela med Dela med 7

Margret är mycket aktiv i kvinnornas fredsarbete. Genom det fick hon också chansen att gå en kurs i konsten att driva butik. Förr sålde hon mango vid ett litet bord, idag har hon en egen butik med vardagsvaror i Kainuk. Stolt poserar hon med dottern Cecilia. »För några år sen var vi kända för att döda pokot. Och de dödade oss. 2003 dödades 20 turkanas av pokot på fälten härintill och de kidnappade två av våra flickor – och våra krigare planerade hämn-den. Men vi kvinnor hade fått nog och avstyrde hämnden och började samtala om hur vi kan leva i fred med varann. Vi gick över bron till pokot, utan vapen. Det var mycket modigt av oss, men utan sådana handlingar ingen fred!« berättar Margret bakom disken.

Kvinnornas arbete för en ny livsstil har burit frukt, även om det tagit flera år att lämna krigarkulturen bakom sig och bygga en fredskultur. Kurserna i entrepre-nörskap har varit viktiga. Ett av resultaten syns i butiken där en grupp kvinnor säljer kläder. Här säljs också musikkasetten där deras kör sjunger sånger som handlar om Guds kraft. Och om kvinnors.

rWPl har haft en klar strategi för att mäkla fred och skapa försoning. Det har handlat om att skapa vän-skapliga relationer till andra stammar, komma överens om vatten och beten, finna vägar för samexistens och gemensam utbildning. Konflikthanteringen började med att de äldsta kvinnorna försökte övertala den mäktigaste krigaren att sluta fred med pokotfolket – på andra sidan bron. Det tog ett år innan krigaren ville lyssna på dem.Idag är krigarna på ömse håll avväpnade. Barnen går i skolan. Gemensamma utvecklingsprojekt har gjort livet lättare. Tidigare hade kvinnorna inte ens rätt att öppna munnen och säga vad de tyckte vid bymötena. Numera spelar de en mycket viktig roll i Kainuk. Turkanafolket har exempelvis aldrig tidigare ägnat sig åt odling efter-som allt kretsat kring boskap, beten och krigarliv. Nu lär de sig odla frukt och grönsaker. Och de har ska-pat ett varningssystem för torkan som hela tiden hotar deras liv. Klimatförändringarna i denna halvöken har gjort livet ännu mer oförutsägbart. Förr visste man när regnen kom – de senaste åren har det hänt att de utebli-vit helt. risken är då stor att det blir konflikter om vatten och betesmarker.

8 Dela med Dela med 9

Min Vän haDe just berättat om sina tonårsår i Pol Pots Demokratiska Kampuchea. Hur hans parvel till lillebror sakta svultit ihjäl. Hur hans far en dag förts bort av soldater och skjutits. Hur han själv nattetid smugit ut och grävt upp maskar att äta – en stöld som kunde bestraffas med döden, eftersom allt privat ägande hade upphört och alltså även jordens maskar tillhörde staten.

Många gånger under mina år i Kambodja stod jag där och sökte med tungan efter orden, sedan någon berättat liknande minnen. Språket svek mig alltid.

Enligt en enkät som gjordes för några år sedan sade 90 procent av de tillfrågade kambodjanerna att de förlorat nära anförvanter under de tre och ett halvt år som röda khmererna försökte om-stöpa samhället efter revolutionär förlaga. Det är naturligtvis ett oöverskådligt nationellt trauma. Samtidigt är den kambodjanska befolkningen mycket ung – 70 procent är födda efter att Pol Pot störtades av invaderande vietnamesiska styr-kor 1979.

Å ena sidan har alltså nästan alla påverkats. Å andra sidan har en majoritet inga egna minnen av terrorn.

efter nästan tio års förhandlingar väcktes i våras det första FN-sponsrade åtalet mot en av röda khmerernas företrädare. Denna juridiska process är naturligtvis bra. Det kambodjanska rättsmaskineriet har för länge sedan skurit ihop. Är man rik kan man tillåta sig vad som helst, det går alltid att muta sig fri. Men åtalet mot röda khmererna visar att även straffriheten har en bort-re gräns. Den går om inte förr så vid brott mot mänskligheten.

De finns också en stor okunskap om Pol Pots tid vid makten. röda khmerernas paranoida led ning var besatt av att hemlighålla stort som

smått. Mycket är därför ännu höljt i dunkel. Och ingenstans är denna okunskap så stor som i de yngre generationerna. Först i år, tack vare rät-tegången, har skolorna börjat undervisa om Pol Pot. Tidigare har det helt enkelt varit för politiskt känsligt. Inte minst eftersom dagens styrande elit har sina rötter i en falang inom röda khmererna.

KaMboDjanerna själVa Kan tyckas märkligt likgiltiga inför den rättvisa som nu skipas. En för-klaring är att många inte delar vår västerländska syn på bestraffningar. I deras buddistiskt färgade

världsbild föder våld, även institutionaliserat sådant, bara nytt våld. Denna onda cirkel av orättfärdiga handlingar kan bara brytas med en rättfärdig – att man finner inre frid och avstår sin hämnd. Många jag talat med tycker därför att det viktigaste är att de ansvariga erkänner, inte att de döms. Straffet tar ändå reinkarnationen hand om. Pol Pot, menar de, kommer att födas som kackerlacka i hundratusentals liv framöver.

en annan förKlaring till ljumheten är det ext-remt hierarkiska samhället, vilket också låter sig motiveras av reinkarnationen – den rike förtjänar att vara rik, den fattige att vara fattig. Föreställ-ning om att den maktlöse ska kräva rättvisa av den mäktige är därför inte given. Och paradoxalt nog är det också ett slags väg till försoning. Ens eget olyckliga öde är resultatet av tidigare dåligt levda liv. Mäktiga röda khmerer har därför kunnat leva fritt, utan att vanligt folk ansett sig ha rätt att hämnas. Det innebär samtidigt en krass syn på den pågående rättegången – röda khmererna var mäktiga och gjorde vad de ville mot folket. Nu gör några ännu mäktigare vad de vill med röda khmererna. De vanliga människorna fortsätter likt myror att försöka leva sina liv, medan elefanterna fortsätter att slåss.

Vad säger man? I am sorry?

g ä s t K r ö n i K aPeter Fröberg Idling

Skribent och författare, debuterade 2006 med romanen Pol Pots leende,

som blev en stor framgång och hittills har sålts till fem länder.

Paret leah Atabo och Peter lobuin är stolta. De har aldrig odlat förut och aldrig tidigare arbetat tillsammans, trots att de varit ett par i många år. Utvecklingen kan de tacka kvinno-gruppernas fredsnätverk för. Numera odlar de kål tillsammans, och majsen är på god väg. Vattnet kånkar de från floden en bit därifrån. Den andra flodfåran ligger helt torr och spruck-en. Det är enda orosmolnet.

10 Dela med Dela med 11

– Här överfölls jag av två civilklädda poliser, när jag skulle låsa upp dörren, säger Luis och pekar på ett gammalt hus i centrala Asunción.

Han minns att han var rädd och arg. En av po-liserna sköt ovanför hans huvud och slog honom sedan i pannan med baksidan av revolvern. Luis skrek när han trillade ned på marken, men en av poliserna satte foten på hans strupe. Sen släpades han in i en bil och kördes till polisstationen. Ingen berättade vad han stod anklagad för.

– De använde en sabel och med spetsen tog de bort bitar av mitt skinn från ryggen, säger han när vi har kommit till det första fängelset.

– Sedan kastade de avföring i såren, säger han och minns hur det sved.

Vi åker till fem polisstationer i centrala Asun-ción. De ser prydliga ut, i sten eller gammalt murbruk och de poliser som arbetar där har perfekt strukna uniformer. Ingen hade kunnat tro att plat-serna har använts för misshandel av oliktänkande, men Luis minns än idag den totala rättslösheten som omgav honom. Hans värsta minne är från »Undersökningspolisen«. I dag tas vi emot av en ar-tig polisdirektör i grön uniform och Luis säger att vi vill se »grottan« där han satt fängslad. Den låg bredvid en frisersalong insisterar Luis och då lyser polisdirektören upp.

– Det måste vara den här du menar, säger han och öppnar några låsta dörrar och visar en liten städskrubb.

beVisMaterialet – en sKriVMasKin

Luis nickar och tittar in i skrubben. Den är bara cirka en halv kvadratmeter stor och för låg för att man ska kunna stå raklång. Här satt Luis i tre

dagar, medan polisen försökte pressa honom att avslöja sina vänner. Gjorde han inte det väntade något mycket värre, sa de.

– Då var jag jätterädd, berättar han för dagens polischef.

– Jag trodde att de skulle döda mig. Här hade flera av hans vänner torterats och hans

svåger avled av tortyren. Men det svåraste var ändå inte att vara fängslad. Det svåraste var den fullstän-diga rättslöshet som rådde. Luis dömdes till två års fängelse i en militärdomstol enligt lagen om »För-svar av demokratin« – en lag som införts strax efter militärkuppen. Bevismaterialet var en skrivmaskin och några flygblad som hittats i hans lägenhet. Någon advokat kunde han inte få. Den första som erbjöd sig fängslades och därefter ville ingen annan ställa upp. Luis, som var utbildad advokat, överklagade själv domen och blev faktiskt friad. Men istället för att släppas kördes han till ett nytt fängelse »på order av presidenten«.

– Det var helt rättsvidrigt, säger Luis.

Polisen ficK nog

Först när han fick med de andra fångarna på en hungerstrejk fick polisen nog. Efter åtta månaders fängelse dumpade man honom vid den argentinska gränsen.

– Jag tänkte att jag aldrig skulle återvända till Paraguay.

Men efter mer än 25 år i exil, i Argentina, Chile och Sverige, var Luis en av de första som återvände till Paraguay när diktaturen föll 1989.

– Jag ville vara med och arbeta för demokratin, säger han.

Men det var ytterst nära att det inte blev någon

Luis kamp mot glömskanNu har sanningskommissionen i

Paraguay presenterat den första

utredningen om brotten som

begicks under landets diktatur.

– När president Fernandez Lugo

bad om förlåtelse för brotten,

då kände jag att Paraguay kan

förändras, säger Carlos Luis

Casabianca, offer och medlem i

sanningskommissionen.

En kommission som strävat efter

sanningen, men också efter att

lyfta fram kvinnornas

speciella utsatthet.

T E x T O C H F O T O : M A r I A P E T T E r S S O N

– Det var fullt av kackerlackor här, säger Luis och pekar på den lilla städskrubb där han satt fängslad i tre dagar.

12 Dela med Dela med 13

dött i en olycka, ända tills barnen växte upp och började kräva riktiga svar.

Enligt Christian ljög många för sina barn, efter-som de var rädda för vad som skulle hända med dem om de berättade. Den paraguayanska diktatu-ren utvecklade nämligen ett angivarsystem där det var vanligt att en släkting, granne eller hembiträde kunde vara angivare. Så människor aktade sig för vad de sa. Därför var det extra viktigt med en sanningskommission. Men många av kvinnorna som har kommit fram har gjort det som hustrur till försvunna män. Hittills har få berättat om sina egna upplevelser. Selina förklarar att sexuellt våld är tabubelagt. Man skuldbelägger ofta kvinnan och det har gjort det svårt att få dem att berätta för san-ningskommissionen vad de själva har utsatts för.

– Många gånger vet inte ens kvinnans familj vad hon har utsatts för. De som blev gravida hittade helt enkelt på en förklaring, säger Selina.

Selina tror att det har gjort att många inte vågade komma fram och berätta om sina egna upplevelser. Flera kvinnor har istället kommit fram efteråt – när utredningen var klar.

– När rapporten presenterades i augusti förra

året kom en kvinna fram under själva akten och berättade att hon hade adopterats illegalt under diktaturen, säger Selina.

– Hon hade inte ens en punkt på dagordningen och ingen visste om hennes situation.

En annan gång när man anordnade ett offentligt seminarium om hur kvinnor och barn blivit utsatta kom det fram en kvinna på seminariet och berät-tade att hon hade varit offer. Selina tror att allt fler kvinnor kommer att träda fram och berätta i efterhand.

– Att sanningskommissionen nämner kvinnors utsatthet gör att man inte kan bortse från det i senare upprättelse till offren. Dessutom ser kvinnor att de är nämnda och då är det lättare att få fler att berätta.

Det civila samhället kommer att fortsätta att arbeta med de här frågorna. Vissa rättegångar har hållits, museer har satts upp och skolplanen har ändrats så att barnen idag får läsa om vad som verkligen hände under diktaturen. Selina hoppas att ännu fler – inte minst kvinnor – kommer att våga berätta sin historia.

– Det här är bara början, säger hon.

utredning om diktaturåren. Många i det paragu-ayanska parlamentet var motståndare till initiativet. Coloradopartiet, som regerade under de mörka åren, valdes nämligen till makten om och om igen eftersom politikerna belönade de som röstade på coloradopartiet genom att ordna fram anställningar i den stora statsapparaten.

Att inte vara med i partiet innebar svårigheter att få arbete och tillgång till sjukvård. Männis-kor förblev tysta och brotten som begicks under diktaturen sopades under mattan. Det här pågick ända tills sanningskommissionen – som skapades med en rösts övervikt i parlamentet – började ställa frågor för fyra år sedan.

– Jag har kämpat mot glömskan i många år, säger Luis.

Den paraguayanska kommissionen bestod av representanter från hela samhällsskiktet – från re-gering och parlament till olika grupper i det civila samhället, och Luis valdes in som representant för offren. Under fyra år intervjuade kommissionen

2 000 människor om vad offren och deras anhöriga hade utsatts för. För att få kontakt med offren an-nonserade man i tidningar.

– De flesta intervjuade hade aldrig pratat med någon om vad de hade utsatts för. Ofta visste inte ens barnen någonting, säger Luis.

– Vissa män började storgråta inför sina barn när de pratade om tortyren och en del kvinnor berätta-de om missfall som var resultat av tortyr, händelser som tidigare varit hemliga för familjen.

feMinisering aV VålDet

Diakonia var den enda stora finansiären och en stor utmaning var att få kommissionen att inklu-dera ett jämställdhetsperspektiv i undersökningen. Enligt Selina Eriksson, jämställdhetsexpert på Diakonia och regional handläggare, har man genom att inkludera jämställdhetskonsulter och experter fått fram kunskap som annars hade för-blivit dold.

– I dag vet vi att man plockade ut flickor mel-

Enligt sanningskommissionen är det Diakonia som gjort att man idag känner till att 19 000 människor torterades, 336 försvann och 59 av-rättades under den paraguayanska diktaturen.

I det här förhörsrummet lindade man in offer i nät och taggtråd och la dem i ett badkar fullt med avfö-ring och vatten. Idag är det ett museum som får stöd av Diakonia. Hit kommer många skolbarn.

lan 7–14 år från skolorna. De sattes i fångläger och utsattes systematiskt för sexuella övergrepp, säger hon.

– Hade sanningskommissionen inte haft ett genusperspektiv hade man inte fått fram någon information av detta slag.

Dessutom vet man att det skedde en »feminise-ring« av diktaturens övergrepp från 1976. Majorite-ten av ledarna i motståndsrörelsen var kvinnor vid den tiden, och det gjorde att de förvandlades till militära mål. Men det var svårt att få kvinnorna att prata om sig själva som offer.

Psykologen Christian Avalos, som intervjuade många av kvinnorna, menar att de ofta ville berätta om händelser som hade drabbat andra – exempel-vis deras män.

– Hustrun till en försvunnen berättade att hon var tvungen att »döda« sin man mentalt för att för-stå att han inte längre fanns. Och hon sa till sin son att han hade blivit mördad av polisen.

– En annan sa till sina barn att deras pappa hade

Här satt Luis i två månader tillsam-mans med andra politiska fångar. De sov, åt och gjorde sina behov i burkar i ett och samma rum.

Psykologen Christian Avalos säger att det var svårt att få kvinnorna att berätta om övergreppen.

Lugo måste ta ställningFörra året valdes Fernandez lugo till president i Paraguay och han är den första på femtio år som inte tillhör Coloradopartiet – partiet som regerade under den 35-åriga diktaturen. Många anser därmed att Paraguay nu har tagit ännu ett steg mot demokrati. lugo har bett om ursäklt för brotten under diktaturen och skapat en institution för mänskliga rättigheter. Nu måste han ta ställning till vad man ska göra med den statliga jorden som såldes olagligt under diktaturen. Sanningskommissionen menar att den ska återtas och delas ut till jordlösa. Paraguayanska mäklare menar dock att det kan bli svårt, eftersom många av jordlotterna har sålts vidare.

14 Dela med Dela med 15

Den 10 augusti 2008 försvann Jaime

Castillo från ett medelklassområde i

Colombias huvudstad Bogotá. Bara några

dagar senare begravdes han långt däri-

från som okänd gerillasoldat

dödad i strid.

– Det är absurt. Det är helt omöjligt att

min bror förvandlades till stridande

gerillasoldat på två dagar, säger

Jacqueline Castillo.

T E x T: l E N A H A N S S O N F O T O : J U l I á N l I N E r O S

Anna Åkerlund

t r o r j a g

Anna arbetar som rådgivare åt Diakonia med fokus på konflikt-

hantering och mänskliga rättigheter. Hon är baserad i Sri lanka.

Foto: Carl Johan Friman

Jaime mördadesHan blev ett av många »falska resultat« i Colombia

Vi sitter i en låg, blommig soffa hemma hos Jaqu-elines och Jaimes bror Mauricio. Teven står på. Det är fullt av liv, som det ofta är i latinamerikanska hem. Barnen springer runt och leker, vänner och grannar kommer förbi för att prata bort en stund, någon värmer lite lunch och sätter sig och äter. Här i soffan satt ofta Jaime. Han tittade gärna på teve, på National Geographic och Discovery, eller käns-losamma filmer – då grät han mycket. Nu finns inte mycket mer än minnet av Jaime kvar – och ett stort inramat porträttfoto som står uppställt på teven.

När Jaime var 15 började han med droger och trots några försök att lägga av var han fast fram till sin död, då var han 42. Jaime levde gatans hårda liv. Han tvättade bilrutor vid rödljusen, tiggde kläder och mat av förbipasserande och begick småstölder för att få ihop pengar till drogerna. Ibland sov han

Det har gått över ett år sedan Jacqueline Castillos bror Jaime mördades. På teven står hans porträtt, inramat i guld. »De trodde nog att ingen skulle sakna Jaime, att han inte hade någon familj som älskade honom, säger Jacqueline. Men de skulle bara veta hur mycket jag tänker på honom.«

i nya testaMentet finns två verb som bety-der att försona och båda kan också betyda att förändra (katalasso och dialasso). Den som vill försonas måste vara beredd till förändring. Det som kommer att förändras är en relation och det handlar om en förändring till det bättre. I det allra tydligaste fallet innebär försoning att gå från fiendskap till vänskap. Jag vill påstå att försoning alltid innebär ömsesidig förändring. Alltså: den som vill försonas måste vara beredd att själv förändras.

I konflikter och bråk är det vanligt att båda parter vill förändra motparten. Det är som regel den andre som gör (eller rent av är) fel på något

sätt. lösningen på problemet är således att den andre förändrar sig eller sitt beteende. Handen på hjärtat: hur många av oss känner inte igen oss i det sättet att resonera? Och hur många av oss har inte någon gång varit med om att fastna i sådana tankar i en konflikt som utvecklas till en envis och seg dragkamp? Såsom ickevåldstraditionen påminner om kan man lösa upp en hel del knutar genom att tänka och handla tvärtemot. Om du vill ha en förändring, varför då inte börja med det du har störst makt att förändra? Med andra ord: varför inte börja med dig själv?

Det finns för MycKet lättvindigt prat om för-soning. På så vis kommer försoning i vanrykte. Försoning, liksom förlåtelse, missbrukas ibland till att legitimera och dölja något helt annat: un-derkastelse. Att glömma och gå vidare, att stryka ett streck över det som varit och därmed sluta bråka – det är sådant som kan förknippas med såväl försoning som förlåtelse. Och visst finns i försoning en dimension av att lämna det som varit för att omfamna något nytt – men inte av att låtsas som att begångna oförrätter aldrig exis-terat eller nonchalera smärta. Inte om försoning

innebär ömsesidig förändring och en förbättrad relation!

Förnekelse av begångna oförrätter ingår alltså inte i försoning. Tvärtom! Sanning och försoning hör ihop. För att försonas måste man ha en upp-fattning om varför försoning behövs. Det betyder inte att målet är att alla nödvändigtvis måste omfamna exakt samma sanning. Ibland kan det räcka med en ömsesidig bekräftelse av att man ser varandras sanningar och inser att man har olika perspektiv på saker och ting. Men det finns vissa sanningar, som inte bör behandlas som åsikter och perspektiv, vilka som helst. Om du utsatts

för ett övergrepp, så vill du att ditt lidande tas på allvar. Här finns fakta i målet, som går att dra fram i ljuset och syna. Sådana sanningar må vara obekväma, men de är viktiga för verklig försoning. Folkrättsbrott och människorättsövergrepp måste nämnas vid sina rätta namn.

förr hölls sanningskommissioner bakom lyckta dörrar. Sanningen ansågs för farlig att delas med alla. Den sydafrikanska sannings- och försonings-kommissionen blev legendarisk, då den tvärtom insisterade på att slå upp dörrarna på vid gavel och bjuda in massmedia. För hur kan en rapport i ett låst rum förändra något? Nej, nu skulle man gå ut och involvera folk som medskapare i för-ändringen! Jag ser detta som ett av flera exempel på nya insikter om att berörda samhällen, och då även organisationer i det civila samhället, spelar roll för fred och försoning. De är viktiga aktörer – på gott och ont.

Sist, men inte minst, försoning kan inte tvingas fram. Däremot finns det massor att göra för att skapa större förutsättningar för den – och det mesta handlar om helt vanligt oglamoröst freds- och människorättsarbete.

Från fiendeskap till vänskap

16 Dela med Dela med 17

avrättningar i centrum. Det handlar »inte om enskilda fall utan om en utbredd metod som til-lämpats av ett stort antal militära enheter över hela landet« skriver fn:s högkommissarie för mänskliga rättigheter.

Hos åklagarmyndigheten finns över 1 000 fall med nästan 1 700 offer. Men enligt människorätts-organisationer finns sannolikt många fler fall. Co-ordinación Colombia Europa Estados Unidos har från januari 2007 till juli 2008 registrerat i snitt ett »falskt resultat« om dagen.

– När vi började anmäla de här fallen möttes vi av trakasserier från presidenten och höga militärer, säger Liliana Uribe. Den nuvarande arméchefen sa att vi för ett politiskt krig mot militären och att vi stöder gerillan. Presidenten och försvarsministern har sagt ungefär samma sak.

Kontrollen har sKärPts

Efter att fallen i Soacha blev kända har kontrol-len inom armén skärpts och fler militärer har avskedats. Regeringen har ökat samarbetet med Röda korset och fn och sett över belöningssyste-met inom armén. Enligt en annan av Diakonias partnerorganisationer, Cinep, som nyligen gav ut en rapport om »falska resultat«, är det för tidigt att

i en park, eller på kyrktrappan, men oftast bodde han här hos Mauricio eller hos något annat av de sex syskonen.

– Jaime hade sina drogproblem, men han levde nära familjen. Det gick inte mer än en dag eller högst två utan att han besökte någon av oss, säger Jacqueline.

Därför förstod de genast att något hade hänt när Jaime inte hörde av sig. De gick ut och letade, de anmälde honom försvunnen, de efterlyste honom via olika medier och de gick igenom myndigheter-nas foton på okända lik.

– Det var två månader av psykisk tortyr, säger Jacqueline.

»FaLSKa rESULtat«

I samma veva som Jaime försvann uppdagades en skandal av stora mått i Colombia; elva unga killar från den fattiga förorten Soacha hade skenrekryte-rats till jobb utanför staden, avrättats och rapporte-rats av militären som gerillamän dödade i strid, de blev »falska resultat« i världens längsta nu pågående inbördeskrig.

– Det slog mig aldrig att Jaime kunde finnas bland dem som dödades i Ocaña. De var ju alla ungdomar, Jaime var mycket äldre.

Men någon gav Jacqueline rådet att titta på bilderna på de kroppar man hittat i massgravar i Ocaña.

– Och där var fotot på min bror.Han var registrerad som gerillaman dödad i strid

den 12 augusti. Två dagar efter att han försvann.– Det är helt absurt, säger Jacqueline. Jag har

förstått att gerillamän får minst ett par månaders utbildning innan de sätts in i strid.

Jaime skulle på två dagar ha tagit sig till Ocaña, 16 timmar bort, tränats upp och satts in i strid.

– Dessutom hade han sedan länge en fotskada och kunde knappt gå. Han var missbrukare. Och hans skottskador ser inte ut som om han varit i strid. Han var skjuten bakifrån med fyra skott, två i ryggen och ett i varje ben.

President Álvaro Uribe har under sin tid vid makten intensifierat kampen mot vänstergerillorna Farc och eln. Kraven på att militären ska visa resultat har varit höga. Den som har visat upp en död gerillakropp har belönats med extra ledighet, pengar och bättre utsikter att stiga i graderna. Be-löningssystemet har bidragit till en makaber handel med döda kroppar där Jaimes liv ansågs värdelöst, men där många tjänade på hans död.

Enligt fn är det organiserade nätverk som rekry-

terar offren till jobb utanför hemorten, transporte-rar dem till platsen där de avrättas och rapporteras som stupade i strid. I nätverken ingår också per-soner som vittnar mot offren och »bevisar« att de varit medlemmar i någon av de illegala väpnade grupperna.

ingen ny företeelse

»Falska resultat« är ingen ny företeelse. Diakonias partnerorganisation Coordinación Colombia Euro-pa Estados Unidos har rapporterat om den här ty-pen av utomrättsliga avrättningar sedan 2003. Även fn har slagit larm under flera års tid. Men det var först när fallen i Soacha blev kända som presiden-ten reagerade. I rask takt avsattes tre generaler och ytterligare 27 militärer. Även arméchefen avgick.

– Jag tror att det var det internationella trycket som tvingade presidenten att reagera, säger Liliana Uribe på organisationen Corporación Juridica Li-bertad som ingår i nätverket Coordinación Colom-bia Europa Estados Unidos.

Både usa och Storbritannien, som gett stort militärt stöd till Colombia, besväras av de »falska resultaten« och har frusit delar av stödet. Och i fn:s senaste rapport om de mänskliga rättigheterna i Colombia står den här typen av utomrättsliga

Systern Jacqueline Castillo, svägerskan Francy Castro och brorssönerna Elton, 3 och Harry, 7, saknar Jaime. »Han brukade vara här. Ibland hade han med sig ostbågar till mig. Och en gång fick jag en t-shirt. Men militären dödade honom med granater och dynamit«, säger Harry.

De flesta döda kroppar som hittades i massgravar i Ocaña i norra Colombia tillhörde unga pojkar från Bogotáförorten Soacha. Men här fanns också Jaime Cas-tillo. När det stod klart att de mördats av militärer för att bättra på statistiken över dödade i strid väckte det starka känslor och presidenten tvingades reagera.

Rättväsendet är långsamt och otillräckligt. De flesta som har gjort sig skyldiga till utom-rättsliga avrättningar har hittills kunnat räkna med straffrihet. Jaimes familj kämpar för att hans mördare ska ställas till svars. Det här papperet hade de med sig till en demon-stration som hölls för några månader sedan.

18 Dela med Dela med 19

pen i höger hand, män som har dödats av ett enda skott i nacken.

Enligt Alston har antalet rapporterade fall av »falska resultat« minskat under de senaste måna-derna.

– Om den trenden håller i sig är det förstås bra, men man måste också se till att de som är skyldiga till tidigare avrättningar döms och straffas, menar Philip Alston.

ingen har ställts inför rätta

Ett år har gått sedan Jaime försvann. Men ännu har ingen ställts inför rätta.

– Inget har hänt. Vi har försökt få Jaimes fall flyttat hit till Bogotá, men det ligger kvar på åkla-garmyndigheten i Cúcuta och där händer inget. Jag tror att myndigheterna bara vill att tiden ska gå så att det hela faller i glömska, säger Jacqueline lite uppgivet.

Ingen har erkänt, ingen har någonsin bett Jacqu-eline eller någon hon känner om ursäkt. För henne är försoning något väldigt avlägset. Nu handlar det om att få upprättelse, att de skyldiga döms och att avrättningarna upphör.

Enligt fn-rapportören Philip Alston förhalas ofta överlämningen av fall från en myndighet till en an-nan. Taktiken är att låta det gå månader eller år, då försvagas värdet av vittnesmål och bevis. Han oroas

också av att åklagarmyndigheten saknar kunskap och resurser för att ta sig an alla fall och att många militära domare vägrar lämna ifrån sig ärenden och går därmed emot högsta domstolens beslut att brott mot mänskliga rättigheter ska hanteras av civila domstolar.

Jacqueline tar mig med på en promenad i Jaimes kvarter. Vi går genom ett lugnt välordnat bostads-område. Gatorna kantas av färgglada tvåvånings-hus. Ingen lyx, men inte heller särskilt fattigt. La-tinamerikansk medelklass. Vi går fram till kyrkan dit Jaime ofta gick, till en lummig park med tjock gräsmatta, där han gärna höll till. Några barn leker i klätterställningen. Det är rofyllt.

– De som dödade Jaime trodde väl att han inte hade någon som älskade honom och skulle sakna honom. Att ingen skulle leta efter honom så långt borta. Han var ett lätt byte, säger Jacqueline.

Hon fäster blicken långt bort och snyftar tyst, som om hon inte vill att det ska märkas. Hon säger att det känns som en mardröm, som hon snart ska vakna upp ur. Och då ska hennes bror Jaime finnas här, precis som vanligt.

– Jag blir ledsen av att tänka på att jag bor i ett land där soldater dödar för pengar. Att ett liv inte är värt något, säger Jacqueline. Presidenten har krävt resultat, och när man inte fick resultat på an-nat sätt, då gjorde man så här.

avgöra om de här åtgärderna har haft någon effekt. Klart är att fallen i Soacha inte var de sista.

– I Colombia pågår ett smutsigt krig, säger Li-liana Uribe.

För henne är det självklart att landets högsta led-ning, inklusive presidenten, länge har vetat att den här typen av utomrättsliga avrättningar pågår. Att de förnekar allvaret i händelserna och istället riktar kritik mot de organisationer som rapporterar om fallen är farligt, menar hon.

– När presidenten skapar opinion mot personer och organisationer så hamnar de i skottgluggen för illegala väpnade grupper. Många av dem som har arbetat för att de här fallen ska utredas har redan mördats, säger Liliana Uribe.

I hennes organisation har advokater som drivit rättsfall mot höga militärer anklagats för samröre med gerillan. Med lejda vittnen har man försökt bevisa deras skuld.

– Det är klart att man blir rädd, säger Liliana Uribe. Och det tar energi från det vi jobbar för.

Liliana är trots säkerhetsriskerna fast besluten att arbeta vidare för att stoppa de utomrättsliga avrättningarna och stödja de familjer som har drabbats.

– Vi måste se till att militären respekterar livet, säger hon.

Och det som gör mest ont, säger hon, det är att

militärens jakt på resultat drabbar samhällets allra mest utsatta.

– Bönder, fattiga, missbrukare – det är de mest försvarslösa som avrättas. Och alla dessa döda kroppar tjänar politiska syften. Resultaten bidrar till att stärka presidentens popularitet.

anhöriga leVer farligt

Även anhöriga till dem som har mördats av militä-ren lever farligt.

Ruby Padillas 20-årige son Frank Arley lämnade för ett par år sedan sin hemby Toluviejo tillsam-mans med tio andra unga män, alla med löfte om jobb. Samtliga avrättades och visades upp som gerillamän dödade i strid.

– Jag känner fortfarande mer ilska än sorg, säger Ruby när jag träffar henne under en demonstration i Bogotá. Armén är till för att skydda oss medbor-gare. Om de gör så här, vad kan vi då förvänta oss av dem?

Ruby Padillas bror mördades fyra dagar efter att hennes son försvunnit. Han hade då börjat ringa runt för att få reda på vad som hänt Frank. Resten av familjen flydde från byn och lever idag på annat håll, i ständig rädsla.

Carmenza Gómez, mamma till en av ungdo-marna som försvann från Soacha förlorade ytter-ligare en son för några månader sedan – han sköts

till döds vid en spelaffär av en man på motorcykel sedan han försökt ta reda på mer om omständig-heterna kring broderns död. Både Carmenza och hennes dotter har hotats till livet.

Också Jacquelines 16-årige son, Jaimes systerson, känner sig hotad. Efter att en person fotograferat honom när han spelade biljard en kväll, och efter rykten om att han finns med på en dödslista, läm-nade han stan och bor nu långt från Bogotá. fns särskilda rapportör för utomrättsliga avrätt-ningar Philip Alston besökte Colombia i juni. Enligt honom är det vanligt att anhöriga till offer trakasseras och hotas av militären.

– Jag har inte hittat några bevis för att avrätt-ningarna varit en del av en officiell regeringspolitik, eller att presidenten eller försvarsministrarna har känt till det här, skriver Philip Alston i sin första preliminära rapport efter besöket.

– Men, det är osannolikt, som många inom regeringen försöker hävda, att det bara är några få rötägg som ligger bakom. De många fallen, sprid-ningen över landet, och de många militära enheter som är inblandade visar att avrättningarna utförts mer eller mindre systematiskt och att höga militä-rer varit inblandade, skriver han.

Alston beskriver offer som varit klädda i ny-strukna uniformer, fyra nummer för stora, rena stövlar, vänsterhänta som har fotograferats med va-

Hit till kyrkan gick Jaime ofta. Han pratade med prästen, biktade sig och ibland sov han över på kyrktrappan. »När jag tänker på Jai-me så tänker jag inte på en man med drogproblem«, säger Jacque-line Castillo. »Jag tänker på min fina, omtänksamma bror som jag har vuxit upp med. Han var en bra människa. Men försvarslös.«

Mauricio Castillo sitter hemma i soffan där hans bror Jaime brukade sitta och titta på TV. Idag har han bara fotot av brodern kvar. Lite längre in står sängen där Jaime ofta sov över. »Vi måste få reda på sanningen om hur min bror mördades, och de skyldiga måste ställas till svars«, säger Mauricio.

Jaime älskade att måla. Den här bilden av Jesus brinnande hjärta gav han till Jacqueline för några år sedan.

Dela med 21

n y h e t e r & n o t i s e r

Från Honduras kom i somras oroande rap-porter om övergrepp mot de mänskliga rät-tigheterna. Sedan statskuppen den 28 juni har situationen i landet förvärrats för var dag. Medan omvärlden fördömer kuppen och president Zelaya insisterar på en snar återkomst, har den nya regeringen – med militärens hjälp – tagit ett allt hårdare grepp om landet. De nya makthavarna menar att de agerat på laglig väg och säger sig ha återupp-rättat rättsstaten och demokratin. Samtidigt kommer allt fler rapporter om allvarliga över-grepp mot de mänskliga rättigheterna.

En av de allvarligaste uppgifterna handlar om att militären utför tvångsrekryteringar av unga män, vilket varit förbjudet sedan 1990-talet. Det rapporteras om att ungdomar kidnappats från sina hem på landsbygden i regionen Olancho, och eventuellt även på andra platser, samt att ungdomar som flytt från sina hem förföljs av militären.

Diakonia har undertecknat två interna-tionella uttalanden riktade till beslutsfattare om att arbeta för återinförande av demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna. Diakonia och många andra internationella röster vädjar nu om att statskuppen även fortsättningsvis ska fördömas av internatio-nella ledare och att dessa ska arbeta för åter-införandet av demokrati.

Andra krav som finns med i de uttalanden som Diakonia undertecknat är att armén i Honduras omedelbart ska stoppa förföljelser av människorättsaktivister och ledare för folkrörelser, att demokratiska rättigheter och friheter återinförs, samt att alla tänkbara åt-gärder vidtas för att skydda aktivister, organi-sationers ledare och människorättsförsvarare från våld och övergrepp.

I all e-post, kommunikéer, artiklar och annan kommunikation som skickas från Diakonias partner och andra organisationer i Honduras, återkommer uppmaningen om att sprida information internationellt och visa solidaritet med civila i Honduras.

HONDUraS:

Oroande rapporter om militära tvångs-rekryteringar

Dela med 21

n y h e t e r & n o t i s e r

U l F F R Ö D I N

Klimatförändringar förvärrar fattigdom och orättvisor. För att stoppa detta behövs en kraftfull klimatpolitik. Genom att skriva under Diakonias och Svenska kyrkans namninsamling stödjer du kampanjen Countdown to Copen-hagen för ett rättvist klimatavtal i Köpenhamn i december. Alla namnunderskrifter kommer att lämnas till Sveriges statsminister med krav om att Sverige ska kämpa för ett avtal som håller den globala uppvärmningen under +2ºc, gör att EU minskar de egna utsläppen av växthusgaser med 40 procent till år 2020, samt gör att EU, utöver sina egna åtaganden, betalar för minst lika stora utsläppsminskningar och bidrar till klimatanpassning i utvecklingsländer.

Skriv under nu, gå in på www.diakonia.se/co2

tickande sommarturné För Diakonias aktivister betyder sommaren inte bara sol och bad utan också hårt, men roligt arbete för att ge världen en liten knuff i en bätt-re riktning. Diakonias sommarturné gick i år till musikfestivalerna Peace & love, Urkult och Frizon, samt till politikerveckan i Almedalen och två scoutläger. Som vanligt var utställningen kreativ, interaktiv och 100 procent hemmagjord av aktivisterna själva. Den innehöll bland annat ett bollplank där man kunde kasta ut koldioxid, en våg som mäter klimatförändringen och, så klart, en skön kuddhörna. Med utställningen informerar aktivisterna om fattigdomsbe-kämpning, klimatförändringar och rättvisa, samt uppmuntrar andra att engagera sig för en bättre värld.

Vill du gå med i en aktivistgrupp? Du hittar info, plats och tid på diakonia.se/aktivist

Varje år försvinner mellan 850–1 000 miljarder dollar ut ur fattiga länder på grund av så kallad kapitalflykt. Detta är oerhörda summor som skulle kunna användas till fattigdomsbekämp-ning. Pengarna behövs verkligen, inte minst då finanskrisen drabbar de fattiga människorna värst. Enligt Världsbanken kommer 90 miljoner fler människor i världen att hamna under fattig-domsstrecket i år på grund av finanskrisen.

Största delen av kapitalflykten från fattiga länder sker genom att företag och individer på laglig och olaglig väg försöker minimera skatt. Detta sker till exempel genom en manipulerad internprissättning av varor och tjänster och via slutna skatteparadis som bland annat finns runtom i Europa. Här har den rika världen ett stort ansvar. De så kallade G20-länderna har satt kapitalflykt högt på den politiska dagord-

ningen eftersom den också drabbar rika länder. Men mycket mer kan göras i praktiken. Det behövs ett mer öppet och ansvarsfullt finansiellt system som förhindrar kapitalflykt. Detta arbe-tar Diakonia för.

Diakonias rapport »Kapitalflykt – fattigdoms-bekämpningens svarta hål«, presenterades under Almedalsveckan, du kan läsa mer på vår hemsida: www.diakonia.se

»Ställ tydliga krav på den palestinska myn-digheten om stärkt respekt för mänskliga rättigheter för att EU ska utöka samarbe-tet.« Den uppmaningen riktade Diakonia och Diakonias partner till EU inför ett möte den 24 juni.

Nyligen uppmärksammades EU:s beslut att lägga ett fördjupat samarbete med Israel på is tills utbyggnaden av illegala bosätt-ningar stoppats och Israel tar konkreta steg i fredsprocessen.

Diakonias samarbetsorganisationer i Västbanken och Gaza, som granskar efter-levnaden av mänskliga rättigheter i området, uppmanar nu EU att på samma sätt ställa krav på den palestinska myndigheten.

− Den palestinska myndigheten måste förbättra respekten för mänskliga rättigheter och arbeta för att befolkningens levnadsför-hållanden förbättras. EU har ett ansvar att i samtalen om samarbetet ställa villkor och krav på den palestinska myndigheten, säger Joakim Wohlfeil, Diakonias handläggare för konflikt och rättvisa.

Diakonia och Diakonias partner har vid flera tillfällen kritiserat till exempel brott mot folkrätten, bristen på yttrandefrihet, situa-tionen för kvinnor och funktionshindrade och användandet av tortyr. Nu uppmanar Diakonia och flera andra organisationer EU att ställa villkor på den palestinska myndigheten i förhandlingarna om utökat samarbete.

Kapitalflykt – fattigdomsbekämpningens svarta hål

EU uppmanas att ställa krav på den palestinska myndigheten

Gör en insats för ett rättvist klimatarbete!

En palestinsk pojke i Ramallah demonstrerar för sina rättigheter: »We don’t want promises that expire by the end of the day, we don’t want dreams, but we want our rights«.

foto

: d

iako

nia

Samma dag som Sverige blev ordförande i EU uppmanade Diakonias aktivister Fred-rik Reinfeldt att visa tydligare ledarskap i klimatfrågan. Iklädda masker med Fredrik Reinfeldts ansikte förmedlade de att »Now is not the time to be neutral!«.

FO

TO

:AID

A A

lIB

EG

OV

IC

20 Dela med

i n s a M l i n g Pg 90 33 04-4

22 Dela med

Diakonias givarservice Till Diakonias givarservice kan du ringa om du har frågor kring gåvor, autogiro, adressändringar m.m. Hit kan du också ringa in din minnes- och hyllningsgåva.

Givarservice når du på 08-453 69 31, vardagar 08.00–15.00, eller e-post gavor@diakonia.se. Du kan också skicka in din minnes- eller hyllningsgåva på www.diakonia.se

Du har fått en gåva

Se hit. Jag har en gåva till dig, ett er-bjudande som du inte kan tacka nej till. Vänta lite, stanna upp. läs. Det tar dig inte mer än någon minut, och du har ingenting att förlora. Tvärtom kan gåvan förändra din tillvaro. låter det intressant? Jag tänkte väl det.

Så här är det: vi på Diakonia vill ge dig en gåva. I vanliga fall brukar ju vi be dig som givare om ditt stöd. Idag tänker vi göra tvärtom. Kanske vet du redan vad det är som vi vill ge dig, kanske känner du att du redan har fått det. Oavsett vilket vill vi på Diakonia berätta om den gåva du får. Gåvan är att få vara en del av ett världsomspän-

nande nätverk av människor som för-ändrar världen. Du får den varje gång du stödjer Diakonia, vare sig du gör det regelbundet eller när du har möjlighet till det. Du ger. Och du får.

Utan dig kan vi inte fortsätta att kämpa för människors rättigheter. Vi behöver dig och ditt stöd i vår verk-samhet. Det är därför som vi vill att du skall känna att du är en del av vårt arbete och vår strävan efter en bättre värld.

Det är en gåva att kunna ge. Använd den, och få mångfalt tillbaka.

A N D r E A S T O r S T é N I

Från vänster Nora Ismail och Pia Fundeborg, givarservice, Andreas Torsténi, insamlingsansvarig och Jenny Brandt, vikarierande insam-lingsansvarig för förändringsfaddrar.

i n s a M l i n g

Insamlings-barometern

Dela med 23

Mål 2009

17,2 miljonerInsamlat hittills

9,3 miljoner

Förändringsfaddrar 4,4 milj

2,3 milj

0,7 milj

0,2 milj

0,7 milj

0,8 milj

0,2 milj

Privatpersoner

Fondsparande

Församlingsgåvor

Minnes- och högtidsgåvor

TestamentenFöretag och föreningar

t o m 2009-08-13

Bli förändrings-fadder!Dina gåvor gör skillnad. Bli förändrings-fadder och stöd Diakonia via autogiro så är du en av dem som dagligen bidrar till en förändrad värld.

För Diakonia är våra förändringsfadd-rar inte bara ett bevis på att vi har stöd i det arbete vi genomför, det ger även Diakonia mer regelbundna och långsik-tiga intäkter. När vi vet vilka intäkter vi kan förvänta oss varje månad, får vi ock-så möjlighet att planera arbetet bättre.

Att stödja via autogiro är enkelt och praktiskt för dig. Du fyller i en blankett en gång och slipper sen fylla i fler papper framöver. Du vet dessutom att du ger en gåva varje månad, och kan med glädje känna att du gör en viktig insats för en mer rättvis värld.

Besök diakonia.se idag eller kontakta givarservice på 08-453 69 31 för att bli förändringsfadder.

testamenteGenom att upprätta ett testamente till förmån för Diakonia uttrycker du att din sista vilja är att vara med och bygga fred, skapa rättvisa och att förändra världen så att alla människor ska kunna leva under värdiga förhållanden. Ditt ställningsta-gande är viktigt.

Diakonia tar tacksamt emot testamenten så att vi kan ar-beta för att människor i olika delar av världen kan påverka sin livssituation och att de mänskliga rättigheterna efterlevs. Diakonia är skattebefriad för realisationsvinster, vilket innebär att när Diakonia till exempel säljer en testamenterad fastighet eller värdepapper, så avräknas ingen reavinst utan hela försälj-ningsintäkten går till Diakonia.

Beställ information om testamenten genom att kontakta Diakonias givarservice. Har du frågor kring att testamentera till Diakonia är du välkommen att höra av dig till vår adminis-trativa chef, Cecilia Ängelid, telefon 08-453 696 25.

Det är lätt att ge en minnes- eller hyll-ningsgåva via Diakonias webbplats,www.diakonia.se. Där kan du själv skriva in den hälsning som du vill skall stå på gåvobrevet. Du betalar med kreditkort, internetbank eller inbetalningskort som sänds till dig.

När du ska ge en minnes- eller hyll-ningsgåva är det bra om du har följande uppgifter tillgängliga:

Namnet på den du vill hylla/hedra 1. (den/de personer gåvan gäller)

Anledning (till minne av, födelse-2. dag, bröllop etc.)Datum (när högtiden, begravning-3. en etc är)Vart gåvobrevet ska sändas (full-4. ständig adress till mottagaren)Din egen adress5. Ditt telefonnummer (där vi kan nå 6. dig dagtid)

Se också till att du har ditt betal-/kredit-kort eller din dosa för internetbetalning

tillgänglig, om du tänker betala på nå-got av dessa vis.

Diakonia skickar ett gåvobrev I lagom tid till högtidsdagen eller begravningen skickar Diakonia ett gåvobrev till mottagaren. Du kan också få gåvobrevet hemsänt till dig, ifall du själv vill överlämna det.

Du kan också skicka ett gåvo-brev genom att använda ett inbe-talningskort eller sätta in din gåva direkt via din internetbank. Se då till att du får med uppgifterna ovan.

Vi på Diakonia är tacksamma för att du stödjer vårt arbete samtidigt som du visar din omtanke om någon genom att skicka ett gåvobrev. De pengar som Diakonia får in via gåvor och kort går till vårt arbete för att för-bättra situatio-nen för världens mest utsatta människor.

Gåvolistan inte kvarAv kostnadsskäl finns gåvolistan inte längre med som bilaga till Dela med. Har du frågor kring detta är du välkom-men att kontakta Diakonias givarservice på 08-453 69 31 eller gavor@diakonia.se

Minnes- och hyllningsgåvor

PresenttipsNu är Diakonias väggkalender för 2010 här, med vackra bilder från hela världen. Passar perfekt som gå bort-present, julklapp eller annan gåva.

Beställ via diakonia.se/material eller material@diakonia.se

: kr + porto: x cm

Med anledning av

Karl Anderssons 50-årsdag

har en gåva överlämnats till Diakonia Grattis p f delsedagen!

Familjen

Grattis på födelsedagen!Familjen

Diakonia arbetar med att förbättra framtiden för de

mest utsatta människorna. Att inkludera Diakonia i

ditt testamente gör stor skillnad för världens fattiga.

Om du har frågor om vårt arbete, om testamenten

eller vill beställa vår testamentesbroschyr är du

välkommen att ringa vår givarservice, telefon

08-453 69 31 eller gå in på www.diakonia.se.

På väg mot framtidenT E S TA M E N T E R A T I L L F Ö R M Å N F Ö R D I A K O N I A

Pg Gåvotel -