1

Den ekonomiska teorins historia

En komprimerad version

Staffan Stockeld, 2005

© Samtidsperspektiv

2

Innehållsförtekning Doktrinhistoria: Introduktion…………………………………………………………………………………...

3

Europas medeltid……………………………………………………………………………..

5

Merkantilism: Den ekonomiska strategin för de nybildade staterna 1500 – 1770…………..

7

De klassiska ekonomernas reaktion 1770-…………………………………………………..

13

Den neoklassiska teorin 1880-………………………………………………………………

20

Makroteori 1900-1930: Klassisk teori………………………………………………………

21

Keynes och depressionen: Makroteori 1930-1970..............…………………………………

26

Monetaristernas och nyklassikernas reaktion och konflikten mellan dessa teorier och keynesianismen: Makroekonomi under 1970- 2005………….....................……………….

32

Referenser……………………………………………………………………………………

47

Om växelkurser och betalningsbalans:

The open economy and exchange rates……………………………………………………… 48

Kort om betalningsbalansen, valutaflöde och växelkurs…………………………………….. 57

Om statens budgetunderskott:

The governments budget deficit…………………………………………………………….. 63

Om EMU: Teorin om optimala valutaområden…………………………………………………………. 73

3

INTRODUKTION

Detta är en komprimerad beskrivning av den ekonomiska teorins historia. För att förstå hur den nationalekonomiska teorin har utvecklats under de gångna seklerna så måste ämnets doktrinhistoria förklaras i ljuset av de ekonomisk historiska förhållanden som den ekonomiska teorin har försökt förstå. Därför kommer denna korta beskrivning av nationalekonomins doktrinhistoria att relateras till en mycket allmän beskrivning av de ekonomisk historiska händelser som påverkat den ekonomiska teoriutvecklingen. Huvudsyftet med denna uppläggning är inte att lära läsaren ekonomisk historia. Målsättningen är i stället att förklara ämnets utveckling i termer av de händelser som tvingat fram ny ekonomisk teori, så att läsaren dels ska förstå från vilka miljöer dagens ekonomisk-politiska argument kommer och dels förstå hur olika ekonomiska modeller fungerar. Det första syftet, att lära läsaren något om de miljöer ur vilka de olika teorierna är utvecklade, är av stor betydelse när vi ska värdera teoriernas tillämpbarhet i dagens ekonomiska miljö. Sådana insikter är viktiga då de västerländska marknadsekonomierna representerar dynamiska system, vilket gör att dagens ekonomiska strukturer, eller miljö, alltid kommer att skilja sig från gårdagens. Om vi idag försöker förstå den samtida ekonomin med hjälp av teorier som har sina rötter i ett tidigare sekel, så måste vi alltid först ställa oss frågan om de ekonomiska strukturer (marknadsformer m.m.) som då gällde utgör en god approximation av dagens förhållanden. Först om detta är tillfredställt gäller att man approximativt kan beskriva dagens ekonomiska beteende med dessa teorier. Detta historiska angreppssätt är den metod som texten använder för att ge läsaren en möjlighet att utvärdera relevansen i de konkurrerande teorier som t.ex. används som redskap när effekterna av konvergenspolitiken ska utvärderas, eller när vi ska förstå innebörden av en anslutning, alternativt icke-anslutning, till EMU. Innan den nationalekonomiska teorin ska förklaras i termer av ämnets historia så måste först något sägas om vad ekonomisk teori egentligen är. Den vanligaste definitionen är att ekonomisk teori handlar om att undersöka hur människan fördelar sina knappa resurser. Ekonomens uppgift blir sedan att förstå hur folk kan fördela dessa knappa resurser på effektivast möjliga sätt. Denna definition baseras på antagandet att folk alltid vill ha mer än vad de faktiskt har, vilket i sin tur definierar knapphet. Ett alternativ, och bredare definition, hävdar att den ekonomiska vetenskapens uppgift är att undersöka hur människan ordnar sin försörjning. Denna andra definition är bredare än den första, då vi nu inte har förutsatt resursknapphet. Därmed blir det också möjligt att förklara ekonomiska beteenden i samhällen där det inte råder någon resursknapphet (om sådana finns). Föreliggande text kommer att utnyttja denna bredare definition av den ekonomiska teorins uppgift. Texten kommer därför att låta den ekonomiska teorins utveckling representeras av de teorier som ekonomer formulerat för att beskriva hur människor löst sina försörjningsproblem. Nästa problem blir att undersöka var, när och under vilka förhållanden som den ekonomiska teorin har utvecklats.

4

Om den ekonomiska teorin utgör logiska system som försöker beskriva hur människan ordnar sin försörjning, så måste den ekonomiska teorin ha skapats i områden som utvecklat ett behov av en sådan kunskap. I statiska ekonomier där försörjningsvillkoren är approximativt oförändrade över århundraden tvingas inte medborgarna till kvalificerade gissningar om morgondagens försörjningssituation för att ordna för sin överlevnad. I sådana samhällen har folk inte tvingats till att utveckla metoder, eller teorier, i syfte att göra tillförlitliga prognoser om försörjningsläget i en osäker framtid. Alla agrara högkulturer som har registrerats i historien (t.ex. Kina, Babylonien, Egypten likväl som mer sentida Inka- och Mayakulturen) har det gemensamt att de som mål för “den ekonomiska politiken” formulerat idén om att upprätthålla en stabil icke dynamisk ekonomi. Detta innebar att den ekonomiska politiken var framgångsrik om man lyckades upprätthålla en stabil ekonomi där livsbetingelserna var domsamma över långa perioder. I detta sammanhang saknades incitament till att formulera sofistikerade gissningar om framtida levnadsvillkor, m.a.o. saknades behovet av ekonomisk teori. Efter det medeltida Europas sammanbrott, vilket utmärktes av alla de konflikter och inbördes strider som varade mellan tolvhundratalets slut och femtonhundratalets början, utvecklades förhållanden i denna del av världen som spontant genererade en målsättning för den ekonomiska politiken som ingen tidigare högkultur formulerat. Dessa konflikter resulterade i helt nya politiska och ekonomiska strukturer där det medeltida godsets betydelse som ekonomisk och politisk enhet nu ersattes av den nybildade nationalstaten. Gemensamt för dessa nya statsbildningar var att de representerade relativt svaga ekonomier med en gemensam ambition att överleva. I den grälsjuka miljö som då rådde mellan de nybildade nationerna, uppfattades det som självklart att en växande ekonomi skulle garantera nationens överlevnad. Därmed kom dessa nya stater, vars historia representerar den västerländska högkulturens framväxt, att formulera tillväxt som mål för den ekonomiska politiken. Detta

innebär att ekonomisk förändring för första gången formulerats som ett angeläget politiskt

mål. Därmed kom européerna att skapa en civilisation med tillväxt som det viktigaste målet för den ekonomiska politiken, vilket innebär att vi också har institutionaliserat en mycket större grad av osäkerhet i medborgarnas levnadsvillkor. För att minska osäkerheten kring vår nya försörjningssituation så kom den nya ekonomiska politiken att tvinga fram behovet av att försöka förstå hur dessa livsvillkor kommer att utvecklas över tiden, vilket innebär européerna hade starka incitament att utveckla ekonomisk teori. Detta kan vara en av huvudanledningarna till att Europa (och USA) var de enda områden i världen som utvecklade ekonomisk teori före 1900-talets början. Under det senaste århundradet har den ekonomiska vetenskapen spridits över hela världen tillsammans med ett globalt accepterande av tillväxten som ett viktigt mål för den ekonomiska politiken. Föreliggande text vill beskriva hur den ekonomiska teorin har utvecklats från europeisk medeltid fram till dagens globala sammanhang.

5

EUROPAS MEDELTID: 800 - 1200

Vid 800-talets början blir det Karolingiska riket attackerat från norr, öster och söder av vikingar, ungrare och vandaler. Som ett resultat splittras den Karolingiska staten (som geografiskt motsvarade stora delar av nuvarande EU) upp i små självförsörjande enheter som omfattades av godset. Därmed fick nu godsherren både den politiska och ekonomiska makten. Detta decentraliserade system av relativt oberoende och självförsörjande enheter bildar vad historiker i modern tid har kommit att kalla för det feodala samhället. Det kan vara intressant att känna till att detta decentraliserade system, där de självstyrande godsen endast hade en relativt betydelselös kontakt med en avlägsen och svag centralmakt, representerar en organisation (den feodala) som är helt skild från de strikt centralstyrda byråkratier som representerat förvaltningen i bl.a. Kina och Faraos Egypten. Det kan också vara intressant att känna till att den decentraliserade organisationen av det feodala Europa mellan 800 - 1200-talet har stora likheter med den japanska förvaltningsordningen under Shogunatet (1200 - 1800). Detta innebär att det troligtvis finns större likheter mellan europeisk och japansk ekonomisk historia än det gör mellan japansk och kinesisk. Åter till Europas medeltid. Perioden finns med i denna text då den representerar den senaste epoken i Europas historia då målet för den ekonomiska politiken var att upprätthålla ett statiskt samhälle, m.a.o. att förhindra ekonomisk förändring. Då det medeltida jordbruket baserades på livegenskapens principer, så innebar detta att bönderna i praktiken ingick som en del i godsherrens egendom. Därför saknades starka incitament till innovationer inom jordbruket med syfte att höja dess avkastning, då överskottet ofta överfördes till godsherren. Därmed kan man approximativt hävda att den medeltida landsbygden automatiskt tillfredställde kravet på att upprätthålla en relativt statisk ekonomi. I städerna var förhållandena däremot annorlunda då dessa befolkades av fria medborgare. Detta gjorde att man i stadssamhällena började uppmärksamma embryon till aktiviteter som genererade oacceptabel förändring. Städernas myndigheter utvecklade därför ekonomisk politiska medel som användes för att tillfredställa målet att upprätthålla ett statiskt samhälle. De medel som huvudsakligen användes var följande:

• Producenterna (hantverkarna) skulle sätta ett rättvist pris på sina varor • Förbud mot ränta på utlånade medel

Med ett rättvist pris menade man att producenternas pris endast skulle täcka produktions-kostnaderna. Tillämpades denna princip blev det omöjligt för någon producent att tillägna sig en extraordinär vinst. Därmed blev det inte heller möjligt för producenterna att ackumulera en förmögenhet som i sin tur kunde användas till att antingen utvidga verksamheten eller t.ex. för politiska syften. “Skomakare, bliv vid din läst!” är ett uttryck som på ett utmärkt sätt sammanfattar de medeltida myndigheternas ambitioner. Detta innebar att om myndigheterna på ett effektivt sätt tillämpade principen om det rättvisa priset så blev det omöjligt för producentgruppen att utvidga sin makt. Kravet på ett rättvist pris blev därmed ett effektivt redskap som gjorde det omöjlig för denna grupp att etablera sig som en politisk kraft i ett dynamiskt samhälle. Därmed gäller att en strikt tillämpning av principen om det rättvisa priset blev ett effektivt redskap för att tillfredställa upprätthållandet av det statiska samhället.

6

Med förbudet mot ränta ville man uppnå samma effekt som med tillämpningen av det rättvisa priset, med den skillnaden att ränteförbudet riktades mot den finansiella sektorn. Om penningutlånare erhöll ränta på utlånade medel så kunde detta generera vinster, vilket i sin tur ackumulerade förmögenheter inom banksektorn. Dessa förmögenheter kunde sedan användas för politiska syften, vilket i sådana fall förvandlade penningutlånaren till en ny politisk kraft. Ett förhållande som inte kunde accepteras av det medeltida samhället. Systemet fungerade relativt väl i de medeltida städerna där myndigheterna hade så gott som full kontroll över ekonomin. Men på landsbygden var det annorlunda. Här var kontrollen mer begränsad. Detta möjliggjorde att man på landsbygden kunde utveckla ett system (förlagssystemet) som byggdes upp av olika nätverk bestående av bönder som “på sin fritid” (när de inte arbetade i jordbruket) producerade varor åt någon handelsman. Handelsmannen exporterade sedan de färdiga produkterna till försäljning på någon avlägsen marknadsplats långt bortom den egna regionen och de lokala myndigheternas kontroll. Med långdistanshandelns framväxt får man en verksamhet vars drivkraft är handelsmannens vinstmotiv. Samtidigt representerar produktionen efter dåtida mått en “storskalig” verksamhet som syftar mot att tillfredställa världsmarknadens behov. Denna verksamhet skiljer sig därmed från den medeltida stadens småskaliga produktion, vars uppgift var att tillfredställa den avgränsade lokala marknadens behov. Långdistanshandeln resulterade i kostsamma projekt som för sitt genomförande krävde kreditgivare som accepterade ett stort risktagande. Detta gör att långdistanshandeln genererar framväxten av ett europabaserat internationellt finanssystem där räntan legitimeras av bankirernas risktagande. Därmed kom långdistanshandeln att utveckla en praxis som stred mot de medeltida kraven på rättvist pris och ränteförbud. Under medeltiden representerar långdistanshandeln en relativt marginell del av den medeltida ekonomin. Men samtidigt utgör utvecklandet av långdistanshandeln embryot till en potentiell dynamisk rörelse i ekonomin, som långsamt börjar få en växande betydelse. Med tiden kommer denna långdistanshandel att utgöra en viktig faktor i de merkantilistiska staternas tillväxtstrategier. Mellan 1200 och 1500 upplöses det medeltida samhället av krig, sjukdomar och den befolkningsminskning som följer. Under denna omvälvande period förändras livsvillkoren för den europeiska befolkningen, samtidigt som nya politiska strukturer och ekonomiska organisationsformer byggs upp. Det medeltida samhället baserades på ett jordbrukssystem där jorden huvudsakligen brukades av livegna bönder. Detta innebar att bönderna under hela sin livstid var bundna till godsherrens jord. Vid tolvhundratalets slut hade den medeltida agrara ekonomin nått kapacitetstaket, vilket innebar att den inte längre kunde försörja en växande befolkning. Denna försörjningskris resulterade i krig och sjukdomar som kraftigt minskade den europeiska befolkningen. När befolkningen minskade så kom nu de överlevandes betydelse och värde att öka på ett avgörande sätt. Befolkningsminskningen gjorde att jordägarna började få ont om arbetskraft, och då jordägarna var beroende av att någon brukade deras jord så blev det nu relativt lätt för en livegen bonde att bryta bandet till sin jordägare (bryta den livegna relationen) för att sedan acceptera bättre villkor hos någon annan jordägare. Som resultat fick man att förhållandet mellan bonden och jordägaren nu kom att bestämmas av ett kontrakt (någon form av arrendekontrakt) som kunde sägas upp av antingen bonden eller jordägaren. Detta nya förhållande mellan jordägaren och bonden markerar att jordbrukets organisation nu

7

genomgått en revolutionerande förändring från medeltidens livegenskap till 1500-talets system där den representativa bonden är en fri arrendator. Då bonden i det nya systemet betalar jordägaren ett fast arrende så kommer bonden nu att behålla överskottet för egen del. Detta ger bonden incitament att experimentera med jordbruksmetoder som höjer avkastningen, då brukaren vid framgång får behålla den produktionsökning som ges. Detta förhållande är troligtvis en viktig förutsättning för den agrara revolutionen som under 16- och 1700-talen ökar jordbrukets avkastning med nya och effektivare brukningsmetoder. Krigen mellan 1200 och 1500 genererar den nya nationalstatens framväxt (Sverige grundas t.ex. i början på 1500-talet). Därmed speglar det medeltida samhällets sammanbrott en situation där den politiska, ekonomiska och militära makten flyttas över från godsägaren till nationalstatens centralmakt, eller kungen.

MERKANTILISM: DEN EKONOMISKA STRATEGIN FÖR DE NYBILDADE STATERNA: 1500 - 1770

Nationalstaterna som nu grundas i början av 1500-talet har två gemensamma nämnare. De var alla centraliserade och svaga. Relationerna mellan de nybildade staterna kan karakteriseras av grälsjuk konkurrens på en “marknad” med få aktörer (stater). Då aktörerna var få och relativt betydelsefulla kan de nya nationalstaternas kamp betraktas som ett spel på en oligopolmarknad. En sådan marknad karakteriseras av att varje aktör, eller stat, är stor nog att påverka de villkor under vilka de övriga aktörerna fattar sina beslut. På varje sådan “marknad” ges därför starka incitament för det enskilda landet att fatta strategiska beslut som samtidigt påverkar betingelserna för övriga nationer i regionen. Situationen genererar också starka incitament till ett strategiskt samarbete, eller kartellbildning, vilket märks i det otal temporära allianser som etablerats mellan de europeiska nationerna sedan 1500-talet. Då de nybildade staterna var svaga och hade nationens överlevnad som ett gemensamt mål, så blev den naturliga målsättningen för varje stat att växa sig stark. Detta innebär att en framväxande civilisation för första gången formulerar tillväxten som mål för den ekonomiska politiken, vilket samtidigt innebär att man accepterar förekomsten av en kontinuerlig förändring som självklar del i ekonomins och samhällets funktionssätt. Detta innebär också att man med denna målformulering har institutionaliserat en större grad av osäkerhet i medborgarnas försörjningsvillkor. Den ekonomiska politik som de europeiska nationerna nu kom att utveckla för att tillfredställa målsättningen att låta ekonomierna växa, så att den enskilda nationen blir en stark och konkurrenskraftig enhet, kallas för den merkantilistiska ekonomiska politiken. Den merkantilistiska strategin sprids inte över Europa genom någon gemensam urkund. Det är inte så att någon skriver den merkantilistiska boken som sedan ger beslutsfattare över hela Europa insikter om hur man för merkantilistisk ekonomisk politik. I stället utvecklar de europeiska nationerna sin merkantilistiska politik relativt oberoende av varandra, m.a.o. som ett spontant svar på de gemensamma problem som de nybildade staterna ställdes inför. Innan den merkantilistiska ekonomiska politiken ska beskrivas så måste vi presentera två viktiga händelser som kom att påverka hela perioden, inte minst utformningen av den ekonomiska politiken

8

Européer lyckas segla runt Afrika, vilket ger europeiska handelsmän direktkontakt med marknaderna i orienten. På romarrikets tid handlade europeiska köpmän direkt med sina kolleger i Asien. Men samtidigt med det romerska rikets sammanbrott bröts den europeiska länken i detta handelssystem, som sträckte sig från Rom i väster till Peking i öster. Nu, i början av 1500-talet, gör européerna sin come back i och med att man återknyts till direkthandeln på orienten. Från Asien importerar dessa handelsmän varor som är omöjliga att framställa i Europa, som kryddor och te. Man importerar också förädlade varor som framställs till en bättre kvalitet i orienten än i Europa, som bomullstyger, siden och porslin. Samtidigt producerar man i Europa under denna tid varor med relativt dålig kvalitet, vilket präglar den europeiska exporten. Därmed kan handelsutbytet mellan orienten och Europa karakteriseras som ett handelsutbyte mellan dåtida i-länder (orienten) och dåtida u-länder (Europa). Detta handelsutbyte resulterar i en situation där Europa importerar dyra förädlade varor från Asien samtidigt som de flesta av våra billiga exportvaror inte möter något större intresse i orienten. Som resultat ges en situation där den omfattande importen av lyxvaror från orienten inte kan balanseras av europeisk export, vilket resulterar i ett europeiskt bytesbalansunderskott gentemot orienten. Underskottet måste i sin tur täckas av ett nettoflöde av ädelmetall från Europa till Asien. Och då samtiden inte representerades av några stora internationella institutioner som världsbanken och internationella valutafonden, som kunde finansiera detta underskott, så krävde en fortsatt handel att något överraskande måste inträffa som löser detta finansieringsproblem. Problemet får sin lösning med den andra stora händelsen under perioden, nämligen: Européerna lyckas också segla till Amerika. Kontinenten koloniseras, framför allt av spanjorer och portugiser. I det nyupptäckta landområdet hittar kolonisatörerna en stor del av det guld och silver som efter att ha förts hem till Europa på olika vägar kanaliseras vidare för att finansiera de europeiska bytesbalansunderskotten gentemot orienten. Mycket av dessa ädelmetaller distribuerades över den europeiska kontinenten av bankhusen i Genua, som på denna tid fungerade som den skuldsatta spanska kronans bankirer. En del av det spanska silvret förmedlades också direkt till London av engelska pirater som med sina snabba skepp framgångsrikt kapade de långsammare spanska skutorna. Därmed gäller att Europa vid 1500-talets början bestod av nya svaga nationalstater, med det gemensamt att man hade en u-landsstatus gentemot orienten, vilket resulterade i ett europeiskt bytesbalansunderskott gentemot denna region. Situationen motiverade de nybildade staterna att tillämpa en ekonomisk politik som skulle göra att de svaga ekonomierna växte sig starka och internationellt konkurrenskraftiga. Detta innebar att man måste föra en ekonomisk politik som förvandlade de nybildade staternas ekonomier från rådande u-landsstatus till internationella vinstmaskiner. De europeiska nationerna försökte därför att utveckla en ekonomisk politik som vid framgång skulle omvandla ekonomierna från att vara importörer av dyra förädlade varor (som till en del betalades med export av billiga halvdana varor och till en del av exporterad ädelmetall) till internationellt konkurrenskraftiga ekonomier som till god vinst exporterar förädlade varor. Importen skulle begränsas till de billiga råvaror som landet saknade. Som resultat av en framgångsrik merkantilistisk ekonomisk politik skulle underskotten i ländernas bytesbalanser därmed förvandlas till överskott. För en framgångsrik merkantilistisk ekonomi

9

gällde då att överskottet i bytesbalansen betaldes i ädelmetall, vilket gjorde att landet fick ett nettoinflöde av ädelmetall. Nettoinflödet av ädelmetall kom sedan i sin tur att generera en positiv effekt på penningmängden. Därmed gäller att en framgångsrik merkantilistisk politik genererar ett bytesbalansöverskott som gör att penningmängden ökar. Merkantilisterna hävdade sedan att en ökad penningmängd kom att stimulera produktionen av varor och tjänster (BNP) och därmed generera ytterligare tillväxt. Det är viktigt att känna till att merkantilisterna saknade en bra teori som förklarade varför en ökad penningmängd skulle ge reala effekter (effekter på BNP). Man antog i stället att pengar var någon sorts smörjmedel i ekonomin som fick det ekonomiska maskineriet att fungera bättre. Med argumentet att en ökad penningmängd stimulerar produktionen av varor och tjänster har merkantilisterna satt igång en diskussion som pågår än idag om pengars betydelse för ekonomins funktionssätt. När de klassiska ekonomerna senare formulerar sin kritik mot merkantilisterna, så innehåller denna kritik självklart argumentet att en ökad penningmängd inte ger några reala effekter, utan endast skapar inflation. Innan den merkantilistiska politiken ska beskrivas så ska något kort sägas om kopplingen mellan nettoinflöde av ädelmetall och dess effekter på penningmängden. Vi kommer att använda piraterna som anländer till London med sina skatter som exempel. När t.ex. Francis Drake (en känd pirat som senare blev adlad för sina bedrifter) anlände till London behövde han en säker plats att förvara sin last med ädelmetall på. Den säkraste lösningen var att deponera ädelmetallen hos guldsmeden. När piraten deponerar sin last hos guldsmeden erhåller piraten ett kvitto på vilket värdet på den deponerade ädelmetallen finns registrerat. Därmed får kvittot ett värde motsvarande de deponerade medlen, då innehavaren kan bege sig till guldsmeden och byta kvittot mot motsvarande värde i ädelmetall. M.a.o.; innehavaren av kvittot har ett krav på guldsmeden motsvarande det värde som registrerats på kvittot. Därmed kunde dessa kvitton användas som betalningsmedel, eller pengar, vilket gjorde att de kom att representera de första moderna sedlarna. Som en konsekvens av detta förlopp kom en del av guldsmederna att ändra inriktningen på sin verksamhet från guldsmed till bankir. Mot slutet av 1800-talet begränsas denna rättighet att ge ut sedlar till att bli ett central-banksmonopol. Samtidigt kom kopplingen mellan de västerländska ekonomiernas penning-mängd och en ädelmetall reserver att på ett eller annat sätt upprätthållas fram till det tidiga 1970-talet, då Bretton Woodssystemet med fasta växelkurser bröt samman. Sedan dess har de västerländska valutorna saknat ett väldefinierat förhållande till någon ädelmetallreserv, vilket gör att pengars värde idag bestäms av att folk tror på att pengar har ett värde. Om någon tycker att denna omständighet verkar otrygg så kan vi påminna om att också guldets värde bestäms av folks tro om saken. Samtidigt är tron på pengars värde rationell i dagens masskonsumtionssamhälle. Detta förklaras av att pengar är ett redskap som minskar tidsåtgången när vi gör våra dagliga inköp av varor och tjänster, vilket är detsamma som att pengar är ett redskap som minskar våra transaktionskostnader. Pengarna får denna funktion då pengar utgör den enda vara som man med säkerhet vet att alla andra accepterar som betalningsmedel. I en marknadsekonomi som producerar och byter många varor vinner medborgarna tid om ekonomin väljer ut en vara som det allmänt accepterade betalningsmedlet (pengar). Denna tidsvinst som bruket av ett allmänt accepterat betalningsmedel ger förklarar varför sådana varor spontant har etablerats på marknader med ett stort varuutbud. Observera att det inte var genom något politiskt beslut

10

som guldsmedernas kvitton kom att användas som betalningsmedel. Valet att använda dessa kvitton som betalningsmedel växte fram spontant, och först långt senare (vid 1800-talets slut) kom sedlarna att lagstiftningsvägen bli en vara som endast fick produceras av en institution i samhället. Därmed hade sedelutgivningen blivit ett centralbanksmonopol. Om pengar inte existerar som ett allmänt accepterat betalningsmedel så förflyttas vi till en bytesekonomi där transaktionerna på marknaden genomförs som direkta byten mellan varor. I en sådan ekonomi blir varje vara både konsumtionsvara och potentiellt betalningsmedel. Men observera att i en bytesekonomi saknas förekomsten av en vara som utgör ett allmänt accepterat betalningsmedel. Detta innebär att om jag är en skomakare som vill köpa mig (byta till mig) en bil, så erbjuder jag skor som betalningsmedel för den bil som jag vill ha. Bilköpet kräver därför inte bara att jag måste hitta någon som vill sälja den bil som jag är intresserad av. Jag måste dessutom hitta en bilförsäljare som är intresserad av att erhålla skor motsvarande bilens värde i utbyte. (Därmed gäller för en bytesekonomi: att ett byte först realiseras när det dubbla sammanträffandet av att jag hittar någon som vill sälja den vara som jag är intresserad av samtidigt som säljaren ifråga är intresserad av de varor jag har att erbjuda, är tillfredställt. Om det inte finns någon allmänt accepterad vara som kan användas som betalningsmedel så kan det ta tid att få kravet på det dubbla sammanträffandet tillfredställt). För att återgå till bilexemplet, så kan jag alternativt först byta mina skor mot varor som jag tror att bilförsäljaren är mer intresserad av, och sedan utnyttja dessa varor som betal-ningsmedel när jag byter till mig bilen. Men båda dessa alternativ kräver mer tid på marknadsplatsen än om det existerat ett allmänt accepterat betalningsmedel (pengar). Detta innebär att om vi idag skulle övergå från penningekonomi till bytesekonomi så skulle transaktionskostnaderna (i form av tidsåtgången på marknaden) stiga dramatiskt, med en minskad omsättning och kraftigt ökad arbetslöshet som följd. Detta gör det rationellt att tro på pengars värde i dagens masskonsumtionssamhälle. I ett sådant perspektiv är hyperinflation en farlig situation då hyperinflationen gör att pengar snabbt förlorar sitt värde, och därmed också sin egenskap som allmänt accepterat betalningsmedel... . Men mer om detta senare. Nu återgår vi till merkantilismen för att denna gång beskriva utformningen av den merkantilistiska politiken. Den merkantilistiska politiken skulle användas som ett redskap för att förvandla de svaga europeiska ekonomierna till ekonomier som på ett internationellt konkurrenskraftigt sätt producerade samtidens mest avancerade varor. För att få igång produktionen av sådana varor beslutade sig de europeiska regeringarna för att utnyttja följande medel: Reglera hemmamarknaden. Detta innebär att regeringen genom en statlig garanti skulle ge “monopolrättigheter” till grupper av företag som började producera angelägna varor. Regleringen skyddade därmed de nystartade verksamheterna från konkurrens från andra potentiella producenter inom landet, vilket gav de nystartade företagen en möjlighet att ostörda ackumulera den kompetens och erfarenhet som (vid framgång) utvecklade verksamheten mot effektivitet och konkurrenskraft. Reglera utrikeshandeln. En producent som garanterats en “monopolrättighet” på hemmamarknaden, var fortfarande hotad av de effektivare konkurrenter som redan fanns etablerade i andra länder (t.ex. Kina och Indien). För att ge de nystartade verksamheterna möjlighet att ostörda utvecklas från ineffektiva till internationellt konkurrenskraftiga enheter,

11

så måste företagen som opererade på den reglerade hemmamarknaden också skyddas från internationell konkurrens. I detta syfte reglerades utrikeshandeln så att importen begränsades och fördyrades med tullar, kvoter och förbud. (Tullarna var också populära av ett helt annat skäl, då dessa tullar gav ett angeläget tillskott i statskassan). Om den merkantilistiska politiken blev framgångsrik, så hade regeringen lyckats med att förvandla de initialt ineffektiva företagen (”infant industries”) till internationellt konkurrenskraftiga företag som till god vinst nu sålde sina förädlade varor på världsmarknaden. Detta innebar att en framgångsrik merkantilistisk politik nu skulle ge landet en position på den internationella marknaden, där landets företag sålde förädlade varor till konkurrenskraftiga priser och god vinst, samtidigt som importen kom att begränsas till de billiga råvaror som landet inte var i besittning av. Som resultat fick landet nu ett bytesbalansöverskott som betalades med ett nettoinflöde av ädelmetaller, vilket i sin tur gjorde att penningmängden kom att öka. Och i det merkantilistiska perspektivet var en ökad penningmängd det yttersta tecknet på framgång, en situation som kom att stimulera produktionen av varor och tjänster (BNP) ytterligare. Vi kommer nu att avsluta avsnittet om merkantilismen med några sammanfattande synpunkter: Det är först viktigt att vara medveten om den ekonomisk-historiska situation som gällde i

början av 1500-talet och som motiverade utformningen av den merkantilistiska ekonomiska

politiken. En politik som byggde på idén att man med hjälp av regleringar skulle skapa

konkurrenskraftiga ekonomier. När den merkantilistiska teorin utvecklas har de europeiska länderna en u-landsstatus gentemot orienten. Den merkantilistiska strategin utformas därför som en metod som syftar mot att omvandla svaga ekonomier mot internationell konkurrenskraft. När sedan den klassiska teorin utformas som en kraftfull kritik av det merkantilistiska systemet, så inträffar detta först när de europeiska ekonomierna har lyckats med den avsedda omvandlingen till väl fungerande och internationellt konkurrenskraftiga ekonomier. Därmed gäller att de klassiska ekonomernas kritik mot den merkantilistiska teorin kommer i en tid då den merkantilistiska ekonomiska politiken har uppnått sitt mål, och därför redan spelat ut sin roll. Det är därför viktigt att komma ihåg att den klassiska teorin och den merkantilistiska teorin har utvecklats för att förklara helt olika ekonomiska miljöer. Den merkantilistiska teorin är formulerad för att omvandla 1500-talets svaga ekonomier mot internationell konkurrenskraft. När detta mål är uppnått i slutet på 1700-talet, ersätts den merkantilistiska doktrinen med den klassiska teorin vars uppgift är att förstå hur det sena 1700-talets relativt väl fungerande marknadsekonomier kan göras ännu effektivare. Detta gör att den klassiska och den merkantilistiska teorin egentligen inte utgör konkurrerande teorisystem, då dessa båda modelltraditioner har utvecklats för att svara på helt olika frågor. Det merkantilistiska argumentet att skydda nyckelindustrier för att erbjuda dess

entreprenörer en miljö i vilken de kan utvecklas från ineffektiva till internationellt

konkurrenskraftiga företag, återfinns idag följdriktigt inom u-landsteorin. Idag kallas denna

strategi för antingen “importsubstitutionspolitik” eller “the infant industry theory”.

Inom u-landsforskningen har det visat sig att denna tradition både innehåller stora möjligheter och stora risker. Det är därmed inte riskfritt och enkelt att på ett framgångsrikt sätt tillämpa dessa principer idag. Under 1900-talet har både Taiwan (framgångsrikt) och

12

Argentina (utan framgång) försökt tillämpa en sådan politik. De möjligheter som är förbundna med importsubstitutions- och “infant industry”-politik är redan beskrivna, så här kommer vi endast beröra några av de problem som kan uppstå, problem som gör att politiken helt kan komma att motverka sina syften: Ett land försvarar delar av sin industri genom att reglera utrikeshandeln. Syftet är att få igång konkurrenskraftig produktion på hemmamarknaden. Till en början är de skyddade företagen ineffektiva i ett internationellt perspektiv. Detta gör att varorna som säljs på hemmamarknaden initialt både blir dyra och av låg kvalitet, jämfört med de varor som kunde ha importerats under frihandel. Detta är självklart ett argument för frihandel. Men argumentet att reglera utrikeshandeln är samtidigt mer långsiktigt. Syftet med en temporärt reglerad utrikeshandel är att de skyddade industrierna ska ges en möjlighet att utveckla konkurrenskraftiga företag. Ur konsumenternas perspektiv gör en sådan strategi att man på lång sikt kommer att kunna köpa hemmaproducerade varor till samma pris och samma kvalitet som importerade varor under frihandel. Denna möjlighet kommer att ges om det temporära skyddet har skapat en “infant industry” miljö i vilken landets näringsliv lyckats utveckla internationell konkurrenskraft på de utvalda marknaderna. Regeringen tvingar sedan näringslivet att upprätthålla denna ställning genom att man avreglerar utrikeshandeln och etablerar frihandel gentemot omvärlden. Om strategin endast skulle syfta mot att göra det möjligt för det egna landets konsumenter att köpa hemmaproducerade varor till samma pris som importerade varor så är argumentet oekonomiskt. Detta då en tillämpad neomerkantilistisk strategi endast skulle fördröja konsumenternas möjligheter att köpa angelägna varor till lägsta möjliga pris. Men en framgångsrik neomerkantilistisk satsning gör också att det egna landet ackumulerar en kompetens (humankapital) som möjliggör konkurrenskraftig produktion av varor som framställs till en relativt hög produktivitet, och där världsmarknaden uppvisar en stor betalningsvilja och goda vinstmarginaler. Detta gör att en framgångsrikt tillämpad

neomerkantilistisk strategi möjliggör högre reallöner, av samma anledning som att arbete på teplantagen ger sämre reallön än en tjänst som utvecklingsingenjör på ett framgångsrikt företag. Därmed kommer en lyckad neomerkantilistisk strategi dels att resultera i att man kan köpa hemmaproducerat till samma låga priser som importerade varor och dels att de anställda

nu ges högre reallöner vilket möjliggör en mer omfattande konsumtion än tidigare. Detta är framgångshistorien. Men faran med denna politik betingas av att de skyddade företagen har starka incitament att se till att skydden mot omvärlden upprätthålls för överskådlig framtid. Om företagen tror sig kunna lyckas med denna avsikt (m.a.o.: om regeringens avvecklingsplaner för handelsrestriktionerna inte uppfattas som trovärdiga) kommer de skyddade industrierna inte uppleva några starka incitament till att öka sin produktivitet och konkurrenskraft, vilket får till följd att konsumenterna fortsätter att konsumera dyra hemmaproducerade varor av låg kvalitet, samtidigt som den potentiella reallöneutvecklingen uteblir. Situationen inträffar om producenterna inte ställs inför en regering som på ett trovärdigt sätt förväntas minska handelsrestriktionerna i framtiden, vilket annars skulle ha tvingat producenterna att antingen öka sin produktivitet eller att lämna marknaden i en konkurs. Om regeringen saknar den nödvändiga integritet som genererar en sådan trovärdighet, så kan producenterna använda en del av de övervinster som ges av handelsrestriktionerna till mutor riktade mot de politiker och tjänstemän som ansvarar för politikens genomförande. M.a.o., den reglerade utrikeshandeln genererar övervinster i de skyddade företagen, där en del av vinsterna nu används till att muta politiker och tjänstemän så att utannonserade planer på en avreglering av utrikeshandeln aldrig förverkligas. Detta

13

scenario skapar en ineffektiv ekonomi med en korrumperad administration. Som en viktig följdeffekt ges en negativ effekt på välfärden som märks i att konsumenterna tvingas till att också i fortsättningen konsumera lågkvalitetsvaror till höga priser. Och, som sagt, den väntade reallöneutvecklingen uteblir. I värsta fall kan en sådan misslyckad importsubstitutionspolitik skapa en ekonomi där den snabbaste vägen till en personlig förmögenhet går via politiken, i stället för genom företagsamhet. M.a.o. att det politiska systemet blir vinstmaximerande i stället för välfärdsmaximerande.

DE KLASSISKA EKONOMERNAS REAKTION 1770- Under den andra halvan av 1700-talet hade de europeiska ekonomierna utvecklats till väl fungerande och internationellt konkurrenskraftiga marknadsekonomier. I denna situation kommer en reaktion mot den ekonomiska politik som baseras på den merkantilistiska doktrinen. Reaktionen kommer från de klassiska ekonomerna vars analyser och argument är anpassade till den nya ekonomiska situationen. Viktiga argument förs nu fram av ekonomer som Adam Smith, David Ricardo och J.B. Say. Problemet som de klassiska ekonomerna ställs inför är hur man ska öka tillväxten i ekonomin. De klassiska ekonomerna hävdade att den merkantilistiska strategin skapade ineffektivitet i ekonomin, vilket märktes i att tillväxttakten låg på en lägre nivå än den optimala. Klassikernas uppgift blir nu att undersöka hur man kan göra ekonomin mer effektiv, vilket som resultat ska generera en snabbare tillväxt. Innan vi kommer att beskriva de klassiska ekonomernas argument så är det viktigt att beskriva skillnaderna i den klassiska och den merkantilistiska teorins uppgifter. Den merkantilistiska teorin var utvecklad för att svara på frågan hur man åstadkommer tillväxt i en svag ekonomi, så att ekonomin utvecklas mot styrka och internationell konkurrenskraft. De klassiska ekonomernas uppgift var i stället att undersöka hur man ökar tillväxttakten i en

relativt väl fungerande marknadsekonomi.

Därmed gäller att dessa båda traditioner har utvecklats som svar på två helt olika frågor, vilket gör att de inte kan betraktas som konkurrerande teorier kring samma frågeställning. De klassiska ekonomerna stördes av den merkantilistiska politikens regleringar. Nu, vid 1700-talets slut, så upplevdes dessa regleringar som något som förhindrade de relativt väl fungerande marknadsekonomierna från att utveckla ett optimalt beteende. De klassiska ekonomerna formulerade därför följande strategi, som syftade mot att öka effektiviteten och tillväxten i de europeiska ekonomierna: 1) Avreglera hemmamarknaden De klassiska ekonomerna hävdade att det merkantilis-tiska systemet där ett fåtal producenter gavs en av staten garanterad rättighet att producera någon vara genererade ineffektivitet av två skäl. För det första var systemet ineffektivt då det inte tvingade de etablerade företagen att anstränga sig för att överleva på marknaden. För det andra fungerade de statliga garantierna som en inträdesbarriär som hindrade potentiella företag från att etablera sig på den skyddade marknaden. Detta hämmade produktiviteten i ekonomin då troligtvis några av de potentiella företagen skulle operera med en större effektivitet än de redan etablerade.

14

Om regeringen nu avreglerar hemmamarknaden så kommer de producenter som är bäst på att producera olika varor och tjänster att etablera sig på dessa marknader. Detta ökar, enligt de klassiska ekonomerna, produktiviteten och produktionen på varje marknad, med en positiv effekt på tillväxten som följd. Argumentet att en avreglerad marknad ger ökad produktivitet och tillväxt, förutsätter att det råder något som ekonomer kallar för “fritt inträde” på varje marknad. Med fritt inträde menar man att det inte är förbundet med några stora kostnader, eller att det förekommer andra hinder (t.ex. regleringar), när ett företag vill etablera sig på en marknad. På Adam Smiths tid vid slutet på 1700-talet var det troligtvis rimligt att hävda att den enda betydande inträdesbarriären var de statliga regleringarna. Om dessa plockades bort gavs den duglige möjlighet att etablera sig på den marknad som passade honom bäst, medan en del av de tidigare skyddade producenterna konkurrerades ut. Den genomsnittliga produktiviteten på varje marknad kom därmed att öka med positiv effekt på tillväxten som följd. Då en av målsättningarna med denna text är att undersöka hur väl teorier som utvecklats under tidigare sekler kan utnyttjas som redskap för att förstå dagsläget, så måste nu en jämförelse göras mellan de marknadsstrukturer som rådde på Adam Smiths tid och dagens marknadsstrukturer. Huvudfrågan som infinner sig är om marknadsstrukturerna sedan 1700-talets slut har genomgått någon avgörande förändring som i sin tur påverkat förekomsten av inträdesbarriärer. Om någon i detta avseende viktig förändring har inträffat, så begränsas argumentet om att en avreglerad hemmamarknad ger optimal tillväxt huvudsakligen till att gälla för Adam Smiths egen tid. Adam Smith skrev sitt viktigaste arbete, “The wealth of nations”, under det som eftervärlden har kommit att betrakta som den industriella revolutionens tidiga fas. England fick nu sitt industriella genombrott inom bomullsindustrin, som byggdes upp av relativt småskaliga företag. Arbetskraften som de nya industrierna kom att utnyttja bestod huvud-sakligen av småbönder och torpare som under 1600- 1700-talens agrara revolution rationaliserats bort från jordbruket. Dessa småbrukare från jordbrukslandskapets utmarker hade tidigare drygat ut den magra utkomst jordbruket gav med hantverksarbete åt någon handelsman, m.a.o. producerade dessa människor enligt de traditioner som förlagssystemet utvecklat på 1100-talet för att tillfredställa långdistanshandelns behov av varor. När många småbrukare nu rationaliseras bort från sin traditionella försörjning inom jordbruket, så sugs de upp i någon hantverksbaserad industri för att på heltid ägna sig åt sådan verksamhet som tidigare bara genererat extrainkomster. När en majoritet av befolkningen på detta sätt fått sin försörjning utanför jordbruket, så var i praktiken den industriella revolutionen ett faktum. Enligt detta synsätt är de första industrierna under den industriella revolutionen varken storskaliga eller maskinintensiva. Inom den hantverksindustri som nu blomstrar utvecklas nya produktionsmetoder som kontinuerligt ändrar företagens organisation och effektivitet. Men det representativa företaget var fortfarande småskaligt och utnyttjade inte maskiner. Det var därmed inte förbundet med speciellt stora etableringskostnader att starta upp produktion på dessa marknader. Den duglige hade därmed stora möjligheter att bli framgångsrik. Ångmaskinens betydelse är ytterst marginell under denna första industrialiseringsfas. Detta orsakas bland annat av att metallurgin ännu inte upplevt de genombrott som krävdes för att tillverka de tillförlitliga cylindrar och kolvar som var en nödvändig förutsättning för ett tryggt utnyttjande av den nya maskinen. Dessa genombrott kommer först vid 1850-talets mitt, m.a.o. 70 år efter den industriella revolutionens genombrott. Och det är nu, vid 1800-talets mitt, som

15

vinstutvecklingen inom bomullsindustrin är så svag så att entreprenörer plötsligt börjar dirigera om sina investeringar mot nya verksamheter som människan aldrig tidigare skådat. Det är nu man börjar bygga järnvägar på allvar, vilket försörjer en framväxande kol, stål och maskinindustri. Därmed har den tunga moderna storskaliga industrin sett världens ljus, vilket genererar helt nya typer av marknadsstrukturer och organisationsformer. Det småskaliga familjeföretaget som på Adam Smiths tid var den dominerande företagstypen blir inte längre representativ på dessa nya marknader. Då den tunga industrin kräver betydligt större finansiella resurser blir aktiebolaget en vanlig organisationsform, vilket får till följd att ägandet ofta separeras från skötseln av företaget. Dessutom utvecklas många av de nya företagen till byråkratiska organisationer vars uppbyggnad dramatiskt skiljer sig från det typiska familjeföretagets. Då skötseln av de nya företagen kräver nya typer av kunskaper grundläggs nu också högskolor som lär ut “business administration”, eller företagsekonomi. De nya järnvägsbolagen blir prototypen för dessa nya företag. De representerar en verksamhet som kräver finansiella resurser långt utöver vad varken svärmor eller den lokale bankiren kan erbjuda. Det räckte inte ens med att söka finansiella medel inom det egna landet. De amerikanska järnvägsbolagen tvingar fram de moderna amerikanska investeringsbankerna, som i sin tur söker medel i Europa för att kunna finansiera de amerikanska järnvägsbyggena. Då järnvägsbolagen kräver stora fasta investeringar så förutsätter lönsamheten inom företaget en massproduktion av transporttjänster, vilket innebär att endast ett fåtal företag hinner etablera sig innan marknaden är mättad. Sedan kan potentiella entreprenörer representera hur mycket duglighet som helst, då det inte finns en tillräckligt stor marknad för att försörja ytterligare ett järnvägsbolag så har marknaden själv etablerat inträdesbarriärer som kanske förhindrar den dugligaste från att etablera sig.

Därmed gäller att vi från 1850-talets mitt har fått vad en del ekonomhistoriker kallar för den andra industriella revolutionen. Då denna bärs fram av storskalig tung industri så genererar de nya marknader som nu byggs upp av olika av marknaden bestämda inträdesbarriärer. Detta innebär att de västerländska ekonomierna från 1800-talets mitt erhållit en större mångfald i marknadsstrukturerna, där det småskaliga företaget som opererar på marknader utan några avgörande inträdesbarriärer existerar parallellt med de storskaliga massproducerande företagen som opererar på marknader där marknaden själv genererat hinder mot nyetablering, eller inträdesbarriärer. Denna senare typ av marknadsform existerade inte på Adam Smiths tid, vilket innebär att den dominerande inträdesbarriären under det sena 1700-talet bestod av de inträdesbarriärer som bestämdes av politiska beslut, m.a.o. av den reglerade marknadens monopolrättigheter. I denna situation ger en avreglering av marknaderna en ökad effektivitet och tillväxt. Detsamma skulle gälla om dagens pizzamarknad var reglerad. Men däremot är avregleringen av den svenska elmarknaden en åtgärd som gäller på en marknad med marknadsbestämda inträdesbarriärer, och ännu har inte hushållen märkt något symptom på ökad effektivitet i form av sänkta priser. Denna diskussion har dels haft som ambition att åskådliggöra betydelsen av fritt inträde, och dels att visa hur marknadsstrukturernas förändring under de senaste två hundra åren har kommit att utveckla förekomsten av marknadsbestämda inträdesbarriärer, vilket i sin tur har kommit att begränsa marknadsekonomins flexibilitet. Dessa förhållanden kommer att vara av betydelse när den Europeiska Monetära Unionen ska utvärderas.

16

De klassiska ekonomerna hävdade att en avreglerad ekonomi skulle ge en ökad effektivitet och produktivitet på de enskilda marknaderna, då de dugligaste nu gavs möjlighet att etablera sig. Detta skulle ge nationen en ökad tillväxt med ett ökat välstånd som följd. Då detta argument gäller i det nationella perspektivet, så måste det också kunna generaliseras till att gälla för samtliga nationer, eller i ett globalt perspektiv. De klassiska ekonomerna förespråkade därför också: 2) En avreglerad utrikeshandel. De klassiska ekonomerna betraktade också handelshindren som något som hindrade ekonomin från ett effektivt resursutnyttjande, men denna gång var argumentet om avregleringar ställt i ett globalt perspektiv och är i denna version känt som Ricardos teori om komparativa fördelar. Idén baseras som sagt på samma principer som gällde för en avreglering av hemmamarknaden. Vi förklarar med ett standardiserat exempel: Vi har två länder som båda producerar samma varor: vin och ångmaskiner. I utgångsläget tillåts inte de båda länderna att handla med varandra p.g.a. att handeln är hårt reglerad (autarki). Därför måste båda länderna tillfredställa sina hemmamarknader med hemmaproducerat vin och hemmaproducerade ångmaskiner. De båda länderna är nu olika bra på att framställa de båda varorna. T.ex. är engelsmännen relativt bra på att producera ångmaskiner men ineffektiva i vinproduktionen. Då nu England är bra på att producera ångmaskiner så blir ångmaskiner relativt billiga i England. Vinproduktionen däremot är relativt ineffektiv vilket gör att hemmaproducerat vin blir en relativt dyr vara i England. Det omvända gäller för Portugal. En relativt ineffektiv portugisisk maskintillverkning gör ångmaskiner relativt dyra i Portugal. Samtidigt ger landets effektiva vinproduktion både gott och billigt vin. Om dessa båda länder etablerar frihandel med varandra, så kommer nu varje land att specialisera sin produktion på den vara man är bäst på att producera. Detta gör att man i Portugal nu kommer att köpa de relativt billigare engelska ångmaskinerna, vilket gör att den portugisiska maskinindustrin konkurreras ut, och att resurser därmed flyttas över till den effektiva portugisiska vintillverkningen. Engelsmännen kommer att konsumera portugisiskt vin, vilket både är godare och billigare än engelskt vin. Den engelska vintillverkningen konkureras ut vilket gör att resurser i England flyttas över till den relativt effektiva maskintillverkningen. Därmed har frihandeln genererat en situation där varje land specialiserat sin produktion på de varor man är bäst på att producera. En del av dessa varor kommer sedan att tillfredställa hemmamarknadens behov, medan resten exporteras som betalning för de importerade varor som andra länder är bättre på att producera. Därmed kommer produktiviteten i varje land att öka vilket genererar en ökad global produktion och tillväxt. Detta är Ricardos argument för frihandel. Det kan vara viktigt att här kommentera Ricardos argument, vilket fortfarande utgör en dominerande kraft i internationella förhandlingar om nya handelsvillkor. Först ska den merkantilistiska ståndpunkten att en framgångsrik politik ger landet bytes-balansöverskott (vilket samtidigt innebär att något annat land får problem med underskott)

17

ställas mot det klassiska argumentet att frihandel alltid löper parallellt med en balanserad bytesbalans (vilket innebär att det exporterade värdet alltid överensstämmer med det impor-terade). Skillnaden i synsätt bestäms av att de klassiska ekonomerna var intresserade av att uppnå en optimal global produktion, medan merkantilisterna endast var intresserade av det

egna landets position. De klassiska ekonomerna hävdade att handeln både skulle ge upphov till den internationella specialisering som gav den ökade globala produktionen, och samtidigt fördela detta resultat på ett sådant sätt att det gav varje land en ökad välfärd. Därigenom hävdade klassikerna att ett bytesbalansöverskott i sig inte kunde betraktas som ett mål. För det andra gäller att kopplingen mellan teorin om komparativa fördelar och tillväxt inte är självklar, vilket gör att argumentet att frihandel ger en positiv effekt på ett lands tillväxt är ställt under debatt. Som alltid finns här både argument för och emot Ricardos ståndpunkt. Här kommer vi bara att ge en intuitiv beskrivning av vad diskussionen handlar om. Om vi bara undersöker de effekter som ges i de båda ekonomierna under den period då man lämnar autarki och övergår till frihandel så gäller följande: Teorin om komparativa fördelar hävdar att den globala produktionen och välståndet kommer att öka under den period som

ekonomierna öppnas för frihandel. Detta innebär att om problemet betraktas som ett spel över en period så medför frihandel en entydig fördel för inblandade länder. Men därmed har inget sagts om hur tillväxten kommer att påverkas. Tillväxt definieras som den långsiktiga förändringen i ett lands bruttonationalprodukt, vilket innebär att tillväxten mäter den trendmässiga utvecklingen i BNP över flera perioder. Ricardos teori om komparativa fördelar gäller huvudsakligen för en period, nämligen den period då de inblandade länderna överger autarkin för frihandel. Antag nu att de båda länderna i vårt exempel överger autarkin för frihandel. Detta ökar de båda ländernas välstånd under den första perioden. Resultatet ges av att respektive land specialiserar sin produktion på den vara man är bäst på att producera. Lägg nu till antagandet att olika varor är bärare av olika tillväxtpotential. Maskiner kanske representerar en större tillväxtpotential än vin. Detta innebär att landet som specialiserar sin produktion på maskiner genom detta val kommer att börja med en forsknings- och utvecklingsverksamhet som i sin tur genererar den stora mängd av differentierade industriprodukter som vi har idag. Därmed får landet som under den första perioden specialiserar sin produktion på maskiner en stor tillväxtpotential också under kommande perioder. Om vinproduktion däremot inte genererar en kunskap som kan användas för att differentiera den ursprungliga produkten till en stor mängd framtida produkter, så har specialiseringen på vinproduktion med stor sannolikhet inte utrustat det vinproducerande landet med en ökad tillväxtpotential. Ricardos argument att länder ska anpassa sin produktion i enlighet med landets komparativa fördelar, för att därigenom åstadkomma en positiv effekt på samtliga länders välbefinnande och tillväxt, är ett argument som är giltigt på kort sikt (eller under den period som länderna etablerar frihandel). Men frihandelns egentliga effekt på tillväxten är oklar. Ricardos argument baseras på ett implicit antagande om att de inblandade länderna är jämnstarka. Dom skiljer sig från varandra endast i deras förmåga att producera de varor som genererar handel. Men dessa varor representerar samtidigt samma tillväxtpotential och samma möjligheter till normal vinst.

18

Den merkantilistiska doktrinen bygger, å den andra sidan, på antagandet att varor (och nationer) representerar ett ojämlikt styrkeförhållande, och därmed olika potential för tillväxt och vinster. De båda argumenten har överlevt fram till vår samtida debatt om valet av utvecklings-strategier inom (framför allt) u-landsteorins område. Här ställs “infant industry”-argumentet (merkantilism) mot en utvecklingsstrategi baserad på frihandel, där landet rekommenderas att plocka bort sina handelsrestriktioner för att sedan specialisera produktionen i enlighet med landets komparativa fördelar (klassisk teori). Jag vill sammanfatta denna diskussion med följande slutsats: Européerna använde “infant industry” argumentet under den merkantilistiska perioden när våra ekonomier hade en u-landsstatus. Under den industriella revolutionen ändrades sedan argumentationen till förmån för en frihandelsstrategi, där varje land nu skulle specialisera sin produktion i enlighet med landets komparativa fördelar. Man bör också vara medveten om att frihandelsargumentet blev populärt samtidigt med att de europeiska nationerna kom att erövra positionen som världens effektivaste ekonomier. Nu återgår vi till att beskriva den klassiska ekonomiska teorin: De klassiska ekonomerna ville formulera en strategi som gjorde de nationella ekonomierna, och därmed också den globala ekonomin, mer effektiv, så att tillväxttakten kunde öka. De medel som skulle användas för att tillfredställa denna målsättning bestod i att man skulle avreglera hemma-marknaden och utrikeshandeln. De klassiska ekonomernas argument att man skulle avreglera samtliga marknader basera-des på idén om att en avreglerad marknad genererade en optimal produktion, som i sin tur gav folk en optimal välfärd. Detta är detsamma som att hävda att marknaderna är överlägsna en interventionistisk ekonomisk politik, eller att en marknadsekonomi med regleringar alltid ger medborgarna en sämre välfärd jämfört med om samtliga marknader i ekonomin vore avreglerade. Ett problem som alltid dyker upp när marknadsekonomier diskuteras är om marknaden på egen hand genererar jämvikt, m.a.o. om marknadsmekanismerna är sådana att man alltid får ett utbud som motsvaras av en lika stor efterfrågan. (Observera att också arbetsmarknaden utgör en av ekonomins många marknader). Den franske ekonomen J.B. Say utrustade de klassiska ekonomerna med en lösning som formuleras i Says lag: 3) Says lag Says lag hävdar att allt utbud av varor och tjänster alltid kommer att motsvaras av en lika stor efterfrågan. Detta är detsamma som att vi enligt Says lag alltid har jämvikt på samtliga marknader. Under det tidiga 1800-talet hade inga utbuds- eller efterfrågekurvor utvecklats, vilket innebär att Say inte kunde använda sig av någon pristeori för att beskriva varför jämvikt alltid uppkommer. Says lag baseras därför på ett logiskt resonemang kring rationella producenters beteende. Says lag baseras på antagandet att det är tråkigt att arbeta, vilket gör att entreprenörer inte producerar varor och tjänster bara därför att det är roligt.

19

Vi kan nu som exempel undersöka hur en skoproducent agerar. Enligt Say har skoproducenten två motiv till att producera skor. Först kan skoproducenten producera skor för att tillfredställa sitt eget behov av denna vara. När detta behov är tillfredställt så ko-mer en ytterligare produktion av skor att motiveras av att producenten vill bjuda ut dessa varor på marknaden. Men då ingen producent tycker att arbete i sig självt är något trevligt, och då skoproducenten redan tillfredställt sitt eget behov av skor, så är skoproducentens enda skäl att producera skor som ska säljas på marknaden att värdet på de skor han säljer på marknaden

exakt överensstämmer med värdet på de andra varor och tjänster som skoproducenten vill

köpa från marknaden. Detta innebär att värdet på skoproducentens utbud här exakt kommer att överensstämma med värdet på de varor och tjänster som skoproducenten kommer att efterfråga. Då alla medborgare enligt Say uppför sig på samma rationella sätt som vår skoproducent, så kommer ekonomins totala utbud (eller aggregerade utbud) att motsvaras av en lika stor efterfrågan (aggregerad efterfrågan). Ett sådant beteende genererar därför jämvikt

på samtliga marknader i en ekonomi där produktionsnivån bestäms från utbudssidan, eller av producenternas beslut att producera varor till försäljning på marknaden. Says lag hävdar därför att ekonomins samtliga marknader alltid kommer att befinna sig i jämvikt, vilket innebär att det aldrig förekommer några utbuds- eller efterfrågeöverskott på någon marknad. Därför kan det aldrig vara regeringens uppgift att hjälpa marknaderna att uppnå jämvikt, vilket är detsamma som att marknaderna opererar optimalt utan ekonomisk-politiska interventioner. Observera att detta argument kan vara relativt väl anpassat till den småskaliga produktion som gällde under den industriella revolutionens första fas. I denna miljö var det inte otänk-bart att familjeföretaget anpassade storleken på utbudet efter familjens behov. Frågan är om samma strategi är möjlig i de stora företag som utvecklats under den andra industriella revolutionen, och som sedan dess har kommit att dominera industriproduktionen i västvärl-den. ( Enligt den svenska koncentrationsutredningen från 1968 framställde de 200 största företagen i landet 48 % av den svenska industriproduktionen). Därmed gäller åter att marknadsstrukturernas utseende är av avgörande betydelse när relevansen i de ekonomiska teorierna ska utvärderas. Detta är ett problem vi kommer att återkomma till. 4) Följdsats till Says lag: Pengar är neutrala Om Says lag gäller så genererar detta följdsatsen att pengar är neutrala. Detta argument sammanfattas i kvantitetsteorin och hävdar att en ökning av penningmängden i sig inte kommer att förändra folks intresse för de varor och tjänster man vill köpa från marknaden (m.a.o. en förändrad penningmängd påverkar inte folks preferenser). Och då varuutbudet enligt Says lag ytterst bestäms av producenternas intresse för att byta till sig andra varor från marknaden, m.a.o. av vad producenterna vill köpa från marknaden, så kommer nu inte heller varuutbudet att påverkas av att penningmängden ökar. En ökad penningmängd kommer därför endast att ge en effekt på prisnivån, som då stiger proportionellt mot penningmängdsökningen. Därmed ger en ökad penningmängd endast effekt på landets inflation utan att BNP kommer att påverkas, vilket är detsamma som att pengar är neutrala. Observera att då argumentet om pengars neutralitet är en följdsats ur Says lag så ges detta argument först full giltighet om de enskilda producenterna kan styra sitt utbud i enlighet med de principer som gäller för Says lag. Detta förutsätter i sin tur att den representativa marknaden karakteriseras av småskalig produktion.

20

För att nu summera den klassiska teorin, så ser vi att den klassiska ekonomiska teorin formuleras som en frontalattack mot merkantilismen. När merkantilisterna argumenterade för att regeringen ska reglera hemmamarknaden och utrikeshandeln samt för att en ökad penningmängd stimulerade varuproduktionen, så svarade de klassiska ekonomerna med att hävda det motsatta. Regeringens uppgift blir här att avreglera hemmamarknaden och utrikeshandeln. Dessutom gäller att pengar är neutrala. Dessa skilda synsätt beror på att merkantilisterna och de klassiska ekonomerna ställdes inför två olika problem. Den merkantilistiska doktrinen utvecklas som en strategi ämnad att generera tillväxt i svaga ekonomier, medan de klassiska ekonomernas uppgift var att utveckla en strategi som ökade tillväxttakten i redan väl fungerande marknadsekonomier. Motivet bakom det klassiska argumentet kan beskrivas i nedanstående diagram: BNP Klassisk tillväxtbana Merkantilistisk tillväxtbana TID Detta innebär att om vi avreglerar ekonomin och därmed gör den mer effektiv, så kommer en sådan klassisk strategi att generera en ökad tillväxt vilket i diagrammet åskådliggörs av att tillväxtbanan vrids från den merkantilistiska mot den klassiska.

DEN NEOKLASSISKA TEORIN 1880-

De klassiska ekonomernas problem bestod i att undersöka hur man ökade effektiviteten i ekonomin så att landets tillväxt kunde öka. De klassiska ekonomerna lät dessutom Say’s lag beskriva ett beteende på de enskilda marknaderna, där jämvikt garanterades av de rationella producenternas agerande. De neoklassiska ekonomerna översätter nu Say´s lag i pristeoretiska termer. Till sin hjälp härleder man efterfråge- och utbudsfunktioner som beskriver förhållandet mellan pris och utbjuden respektive efterfrågad kvantitet på varje marknad. Baserat på ett antagande om att konsumenterna alltid försöker maximera sin nytta ges negativt lutande efterfrågefunktioner, vilket innebär att ett sänkt pris på någon vara gör att konsumenterna köpa mer av just den varan. Baserat på ett antagande att företagen alltid försöker maximera sin vinst får man positivt lutande utbudsfunktioner, som beskriver ett förhållande där ett ökat pris motiverar företagen att öka sitt varuutbud. Då neoklassikerna nu använder sig av dessa utbuds- och efterfrågefunktioner för att översätta Says lag i pristeoretiska termer så innebär detta följande: Om vi t.ex. till ett givet pris får en situation där utbudet är större än efterfrågan på någon marknad så kommer priset

21

på denna marknad omedelbart att sjunka. Prissänkningen stimulerar nu efterfrågan samtidigt som de vinstmaximerande företagen minskar sitt utbud. Processen fortsätter tills dess att priset på marknaden har sänkts till den nivå där företagens utbud exakt motsvaras av konsumenternas efterfrågan. I detta läge har prisförändringen genererat jämvikt på den berörda marknaden. Enligt de neoklassiska ekonomerna är det dessa omedelbara prisförändringar som åstadkommer jämvikt på de enskilda marknaderna. Detta innebär att om vi har flexibla priser

på samtliga marknader i ekonomin så garanterar detta existensen av allmän jämvikt, m.a.o.

samtidig jämvikt på samtliga marknader i ekonomin. Observera att begreppet “flexibla priser” här ges en mycket väldefinierad innebörd. Med flexibla priser menar vi inte bara att priserna rör sig, utan att de alltid rör sig på ett sådant sätt att vi får omedelbar jämvikt på den avsedda marknaden. Det är också viktigt att förstå att då neoklassikernas pristeori är en vidareutveckling av Says lag så bygger denna pristeori, eller “teorin om perfekt konkurrens”, på samma typ av marknadsstruktur som den klassiska teorin utgår ifrån, nämligen en situation där den representativa marknaden hyser en mängd små företag. Detta är ett förhållande som vi kommer att återkomma till senare. Utrustade med neoklassikernas teori om perfekt konkurrens hade nu de klassiska ekonomerna en teori som beskrev de enskilda marknadernas funktionssätt. Och då denna teori översätter Says lag i pristeoretiska termer, så passar den in i den klassiska traditionen. Teorier som beskriver beteenden på de enskilda marknaderna kallas för “mikroteori”. Då den klassiska teorins huvuduppgift var att undersöka hur man skulle få ekonomin i sin helhet (eller: på aggregerad nivå) att växa så snabbt som möjligt, så undersökte den klassiska teorin den summerade (aggregerade) effekten av utfallet från samtliga marknader. Teorier som beskriver hur ekonomin beter sig på aggregerad nivå kallas för makroteorier. Med neoklassikernas arbete fick de klassiska ekonomernas makromodell ett mikrofundament i form av “teorin om perfekt konkurrens”, som beskriver de enskilda marknadernas beteende och funktionssätt ett klassiskt perspektiv.

MAKROTEORI 1900 - 1930: KLASSISK TEORI Vid 1900-talets början har de mål som ekonomin ska tillfredställa kommit att utvidgas till följande fyra:

• Önskad långsiktig tillväxt

• Full sysselsättning

• Extern balans

• Stabila priser

22

Full sysselsättning Med full sysselsättning menar vi approximativt en situation där alla som vill ha arbete till rådande förhandlad lön också får arbete. Om ekonomin saknar organisationer som förhandlar fram periodens lönenivå, så är lönenivån marknadsbestämd. I denna situation definieras full sysselsättning som den situation där alla som vill ha arbete till rådande marknadslön också är sysselsatta. Vi hävdade att definitionen var approximativ. Detta gäller då man i ett makroekonomiskt perspektiv undantar de båda arbetslöshetskategorier som inte kan påverkas med generella makroekonomiska medel. Dessa båda arbetslöshetskategorier representeras dels av de kort-tidsarbetslösa som förlorat jobbet i branscher som går bra, och dels av de strukturarbetslösa som förlorat sina arbeten p.g.a. att strukturomvandlingen i ekonomin har gjort att dessa människors kompetens inte längre efterfrågas. Korttidsarbetslösheten, eller friktionsarbets-lösheten, minskar man med information om var de nya jobben finns, medan strukturarbets-lösheten begränsas genom att man anpassar de arbetslösas kompetens efter de nya marknadsvillkoren, eller med omskolning. Den ständiga förekomsten av friktions- och strukturarbetslöshet gör att ekonomer alltid talar om att det råder en specifik nivå på arbetslösheten när vi har “full sysselsättning”. Den sammantagna struktur- och korttidsarbetslösheten beskrivs antingen som “den naturliga arbetslösheten” eller NAIRU (Non Accelerating Inflation Rate of Unemployment). Det senare begreppet är lättare att förstå och ska åskådliggöras med ett exempel: Om vi har en procents korttidsarbetslöshet och två procents strukturarbetslöshet, så gäller att om produktionen ökar så mycket att arbetslösheten sjunker under treprocentsnivån så blir den faktiska arbetslösheten mindre än NAIRU. Detta tvingar företagen att anställa strukturarbetslösa med fel kompetens, vilket gör produktionen mindre effektiv. Den genomsnittliga produktiviteten i företagen sänks vilket gör produktionen dyrare. Ett förhållande som kan bidra till en kostnadsbestämd inflation. Alternativt tvingas företagen att uppmuntra den befintliga personalen att arbeta mer övertid genom att erbjuda förmånliga löner. Detta resulterar i en löneglidning som kan spä på inflationen ytterligare. Företagen kan också höja sina löner över den avtalade nivån för att locka över arbetskraft från andra företag. Löneglidningen kan i sin tur förstärka inflationen, ett förhållande som företagen i en högkonjunktur inte alltid uppfattar som illavarslande då man kan kompensera sig med ökade priser nu när efterfrågan är stark. Korttidsarbetslösheten bestäms av det matchningsproblem som uppstår när företag utan omedelbar framgång söker folk med en speciell kompetens samtidigt som arbetslösa med den efterfrågade kompetensen är på jakt efter just en sådan arbetsgivare. Detta problem lindras av institutioner som arbetsförmedlingar och liknande. Men då korttidsarbetslösheten bestäms av ett informationsproblem så påverkas inte korttidsarbetslösheten av en ökad efterfrågan på arbetskraft. Därmed kommer det överhettningsproblem som uppstår på arbetsmarknaden, när arbetslösheten sjunker under NAIRU, inte kunna lösas genom att man börjar utnyttja korttidsarbetslösa. Därför gäller att om efterfrågan på arbetskraft ökar så att arbetslösheten sjunker under treprocentsnivån (NAIRU) så kommer flaskhalsar uppstå på arbetsmarknaden, vilket i sin tur bidrar till en ökad inflation.

23

Två viktiga förhållanden är värda att belysa här: 1) Om vi har en faktisk arbetslöshet på 14% samtidigt som korttids- och strukturarbetslösheten är tre procent (NAIRU), så innebär det att 11 % av arbetslösheten varken förklaras av strukturomvandling eller informationsproblem. I detta läge beror 11 % av arbetslösheten på otillräcklig efterfrågan i ekonomin. Ett förhållande som brukar beskrivas som konjunktur-arbetslöshet. Det kommer snart att visa sig att denna typ av arbetslöshet aldrig kan uppstå i en ekonomi som tillfredställer de klassiska principerna. I ett keynesianskt system (förklaras senare) är det däremot fullt möjligt med en sådan typ av arbetslöshet. Vid förekomsten av konjunkturarbetslöshet (en keynesiansk modell) så är det möjligt för regeringen att minska arbetslösheten genom att stimulera efterfrågan i ekonomin tills dess att arbetslösheten har nått NAIRU utan att någon effekt ges på inflationen. Att det förhåller sig på detta sätt förklaras av att arbetsmarknaden först kommer att bidra till landets inflation när den faktiska arbetslöshetens nivå ligger under NAIRU. Om i stället den faktiska arbetslösheten ligger över NAIRU så kommer förhållandena på arbetsmarknaden inte att vara inflationsdrivande. 2) Det är mycket svårt att avgränsa struktur- och friktionsarbetslösheten från de konjunk-turarbetslösa. Detta har gjort att vi många gånger har hamnat i situationer där både politiker och ekonomer relativt godtyckligt fastslagit innevarande års NAIRU. Då man är överens om att föra en ekonomisk politik som undviker inflation och samtidigt också är överens om att en arbetslöshet under NAIRU inte är önskvärd, så borde man också vara överens om ambitionsnivån med avseende på arbetslöshetens nivå. Men då NAIRU är svår att avgränsa så har 1900-talet visat fler prov på märkliga variationer i NAIRU. Ett exempel är Franklin Roosevelds oro när New Deal politiken under 30-talet tvingat ner den amerikanska arbetslösheten från en nivå på över 30 % ner till 18 %. I detta läge var Rooseveld orolig för att den amerikanska ekonomin hade uppnått full sysselsättning, med resultatet att ambitionsnivån i New Deal politiken skruvades ner för att därmed undvika ett tänkt inflationshot. Ett mer närliggande exempel ges av förhållandena i Sverige under 1980- och 1990-talen. Under 1980-talets högkonjunktur, med en arbetslöshet på 1,5 %, var många överens om att arbetsmarknaden var överhettad. Samtidigt diskuterade man en NAIRU på mellan 2-3%. Och man talade hypotetiskt om ett scenario där en arbetslöshet på över fem procent skulle föra oss bortom avgrunden. Efter det att nittiotalets lågkonjunktur har slagit till så talar man om 5 %´s arbetslöshet som en drömgräns, samtidigt som diskussioner förs om en NAIRU på 4-8%. Och märk väl, att då inflationsmålet gäller så anpassar sig ambitionerna i stabiliserings- (förklaras senare) och arbetsmarknadspolitiken efter NAIRU. Ett exempel på detta märktes under senhösten (1997) då riksbanken höjde reporäntan (stram penningpolitik, förklaras senare) i en situation då den öppna arbetslösheten tenderade att sjunka ner mot 8%´s nivån (samtidigt som den öppna arbetslösheten tillsammans med personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder representerade 14% av arbetskraften).

24

Den sänkta ambitionsnivån måste förklaras av att NAIRU har ökat från 80-talets nivåer på 2-3% till nittiotalets NAIRU på mellan 4-8%. Detta nya synsätt kan motiveras av att: • Vi har fått en dramatisk försämring i landets arbetsförmedlingar, vilket i sådana fall skulle

förklara en dramatisk ökning i korttidsarbetslösheten. • Vi har under 90-talet fått en dramatisk ökning av strukturomvandlingen i ekonomin, som i

sin tur har ökat strukturarbetslösheten. • Vi har fått starkare fackföreningar under 90-talets lågkonjunktur än vi hade under 80-talets högkonjunktur, vilka driver upp lönerna på ett sådant sätt att arbetslösheten förstärks. • Att man har felbedömt situationen, vilket gör att struktur- och friktionsarbetslösheten inte har ökat under 90-talet. Stämmer detta är all arbetslöshet över 3 % nivån att betrakta som konjunkturellt betingad. Detta var en mycket generell presentation av arbetslöshetsproblematiken. Vi har många anledningar till att återkomma till problemen med begreppet “full sysselsättning”. Men nu fortsätter vi med att presentera 1900-talets makroekonomiska mål för att sedan undersöka vilka ekonomisk-politiska rekommendationer som den klassiska teorin ger för att ekonomin ska kunna uppnå de uppställda målen. Extern balans Med extern balans menar vi att värdet på exporterade varor och tjänster ska överensstämma med det importerade värdet. Detta är detsamma som att landets bytesbalans ska uppvisa balans. Stabila priser Med stabila priser menar vi att inflationen ska hållas på en låg och jämn nivå. För Sverige gäller att Riksbanken ska föra en penningpolitik som ser till att inflationen ligger på 2 % (som ett genomsnitt). Den europeiska centralbankens (ECB) inflationsmål handlar om att inflationen ska vara max 2 %. Mellan 1900 och 1930 domineras det makroekonomiska tänkandet av den klassiska teorin. Enligt denna tradition gällde följande: Says lag gäller. Alternativt, att flexibla priser genererar omedelbar jämvikt på samtliga marknader i en ekonomi där producenterna bestämmer hur mycket varor och tjänster som kommer att produceras. M.a.o. att nivån på BNP är bestämd från ekonomins utbudssida. Pengar är neutrala. Detta är ju en följdsats ur Says lag som hävdar att en förändring i penningmängden endast påverkar landets inflation.

25

Vi ska nu utgå från den klassiska teorin och undersöka vilka policyimplikationer denna teori ger om vi vill tillfredställa de fyra makroekonomiska målen: Då de klassiska ekonomerna hävdar att Says lag gäller, alternativt att flexibla priser genererar jämvikt på samtliga marknader, så gäller detta också arbetsmarknaden. Därför implicerar den klassiska modellen att flexibla löner genererar jämvikt på arbetsmarknaden, vilket i det klassiska perspektivet innebär att alla som vill arbeta till rådande marknadslön

också får arbete. Det är bara de som vill arbeta till en högre lön än marknadslönen som inte erbjuds arbete, men dessa människor har ju frivilligt valt att inte arbeta till rådande mark-nadslön, vilket innebär att denna grupp inte kan betraktas som ofrivilligt arbetslös. Därmed

garanterar marknaden förekomsten av full sysselsättning i den klassiska modellen. Detta innebär att regeringen inte behöver bedriva någon ekonomisk politik för att tillfredställa detta mål. Nästa uppgift blir att undersöka hur regeringen ska förhålla sig till målet “extern balans”. För att lösa denna uppgift kommer vi att utnyttja de klassiska ekonomernas antaganden om flexibla priser och pengars neutralitet. Om ett land har överskott i sin bytesbalans så genererar detta ett nettoinflöde av ädelmetaller, som i sin tur gör att penningmängden ökar. Men då pengar är neutrala så kommer den ökade penningmängden att generera ökad inflation i överskottslandet. Detta gör att överskottslandet ser hur de tidigare konkurrensfördelarna urholkas av den relativt höga inflation som bytesbalansöverskottet genererar. Denna inflation kommer att fortgå så länge som landet har överskott i bytesbalansen, då överskottet genererar fortsatt nettoinflöde av ädelmetall och inflation. Till slut nås en situation där inflationen ätit upp de initiala konkurrensfördelarna vilket märks i att bytesbalansöverskotten nu ersatts av balans i utrikeshandeln. I detta läge upphör nettoinflödet av ädelmetall vilket gör att penningmängden och prisnivån stabiliseras. Sammanfattningsvis innebär detta att ett land som i det klassiska perspektivet har överskott i bytesbalansen kommer att ställas inför en snabbare inflation, som i sin tur automatiskt återför landet till en situation med extern balans. ( Argumentet gäller självklart också för initiala lägen med bytesbalansunderskott, som i sin tur genererar ett nettoutflöde av ädelmetaller som gör att landets prisnivå sjunker... .) Därför gäller att extern balans är ett mål som i det

klassiska perspektivet automatiskt tillfredställs av marknaderna. Detta innebär att regeringen inte ska implementera någon ekonomisk politik med syfte att tillfredställa önskemålet om extern balans. Vi har nu visat att om den verkliga ekonomin bäst beskrivs av den klassiska modellen så kommer marknaderna automatiskt att tillfredställa målen full sysselsättning och extern balans. Därför ska regeringen enligt det klassiska synsättet inte föra någon politik i syfte att tillfredställa dessa mål. Denna slutsats kan sammanfattas i den klassiska teorins ståndpunkt att marknaderna alltid är överlägsna den ekonomiska politiken. Nästa steg blir nu att undersöka om regeringen bör föra någon ekonomisk politik för att tillfredställa målsättningen om att upprätthålla stabila priser. Som en följdsats ur Says lag fick vi att pengar var neutrala, vilket innebär att en ökad penningmängd endast resulterar i ökad inflation (utan att någon effekt ges på landets BNP).

26

Argumentet om pengars neutralitet baseras på idén om att det är producenterna själva som beslutar om hur mycket som kommer att produceras. Därför kommer också tillväxten, eller den långsiktigt trendmässiga förändringen i BNP, att betingas av beslut fattade i företagen. Och dessa beslut uppvisar ingen korrelation med landets penningmängd. Tillväxttakten kan påverkas av ny teknologi och en förändring i kapitalstocken, men enligt klassisk teori är pengar utan betydelse i detta sammanhang. Men om BNP växer över tiden så kan regeringen och riksbanken anpassa utbudet på pengar så att penningmängden växer proportionellt mot den långsiktiga förändringen i BNP, eller tillväxten, för att på detta sätt undvika inflation. Enligt de klassiska ekonomerna är det endast när penningmängden växer snabbare än produktionen som vi får inflation. Vid 1900-talets början övergick rätten att ge ut sedlar och mynt till de olika ländernas centralbanker för att bli ett centralbanksmonopol. Om nu pengar är neutrala så måste

regeringen och landets centralbank agera så att penningmängden inte växer snabbare än

produktionen för att tillfredställa prisstabilitetsmålet. I enlighet med den klassiska teorin tillfredställs det långsiktiga tillväxtmålet av en

avreglerad ekonomi. Detta innebär att de enda ekonomisk-politiska åtgärder som enligt de klassiska ekonomerna krävs för att tillfredställa de fyra makroekonomiska målen är att regeringen och riksbanken anpassar ökningen av penningmängden till den långsiktiga tillväxttrenden för att undvika inflation, och att man avreglerar marknader som fortfarande är reglerade för att stimulera tillväxten. Full sysselsättning och extern balans ges automatiskt av marknadernas funktionssätt och kräver därför inga ekonomisk-politiska insatser. De klassiska ekonomernas policyrekommendationer har därför gått under beteckningen “laissez faire”. Oron för att inflation skulle genereras av en kraftig penningmängdsökning bekräftades av händelseutvecklingen i Tyskland i början av 20-talet. Krigsskadeståndet efter första världs-kriget tillsammans med kostnaderna för landets återuppbyggnad gav den tyska regeringen stora budgetunderskott som till stor del finansierades med lån i den tyska centralbanken. När regeringen lånar säljer den statsobligationer och statsskuldväxlar till potentiella långivare. Detta innebar nu att den tyska regeringen sålde en stor mängd statsobligationer till den tyska centralbanken, som i sin tur betalade genom att sätta in nya pengar på regeringens konto i centralbanken. När regeringen sedan använde dessa pengar för att finansiera sina verksamheter så ökade penningmängden. Då den tyska regeringen under denna period lånade mycket i den tyska centralbanken, fick man nu en situation där penningmängden ökade betydligt mycket snabbare än produktionen, vilket i sin tur skapade ett gigantiskt inflationsproblem.

KEYNES OCH DEPRESSIONEN: MAKROTEORI 1930-1970 Under den senare halvan av 1920-talet och det tidiga 30-talet fick man en avmattning i den aggregerade efterfrågan över hela västvärlden. Situationen betingades till stor del av en avmattning i investeringsefterfrågan, som kan förklaras av att återuppbyggnadsbehovet efter första världskriget nu var tillfredställt. Detta resulterade i att många företag opererade med överkapacitet samtidigt som arbetslösheten ökade (m.a.o. utbudsöverskott på arbets-marknaden). I detta läge kom inte priserna att sjunka tillräckligt för att generera jämvikt på

27

samtliga marknader för varor, tjänster och arbetskraft. På den minskade efterfrågan svarade i stället företagen med att minska sitt utbud utan att sänka sina priser på ett jämviktsskapande

sätt. Då företagen minskade sitt utbud så behövde de en mindre mängd arbetskraft, vilket resulterade i en ökad arbetslöshet utan att lönenivån sjönk på ett jämviktsskapande sätt. Då man på 1920- och 30-talen saknade den moderna välfärdsstatens transfereringssystem så gav den ökade arbetslösheten en negativ effekt på den del av den aggregerade (totala) efterfrågan som representerades av privat konsumtion. Och när aktiviteten i ekonomin nu dämpas på ett sådant sätt att många företag ställs inför problem med överkapacitet, och när inga förväntningar om en ökad orderingång märks i det pessimistiska klimatet, så svarar företagen med att minska sina investeringar vilket i sin tur förstärker den negativa effekten på den aggregerade efterfrågan. Vid 1930-talets början ställs nu västvärlden inför ett gigantiskt arbetslöshetsproblem (18-30 procents arbetslöshet) samtidigt som priserna inte svarar på ett sådant sätt (sjunker) att jämvikt uppnås på samtliga marknader. Den brittiske ekonomen John Maynard Keynes drar slutsatsen att då priserna inte rör sig tillräckligt för att generera allmän jämvikt, så gäller inte Says lag. När företagen nu svarar på den minskade efterfrågan med att anpassa utbudet till den nya efterfrågade nivån, utan att ändra sina priser på ett jämviktsskapande sätt (kvantitetsanpassar), så drar Keynes slutsatsen att nivån på produktionen av varor och tjänster (BNP) bestäms av nivån på den totala efterfrågan (och inte av hur mycket företagen vill producera, eller av ekonomins utbudssida, som Say hävdade). Keynes drar därmed slutsatsen att vi nu befinner oss i en ekonomi med relativt stela priser, vilket gör att priserna inte är omedelbart jämviktsskapande. Därmed gäller inte Says lag, vilket dels innebär att den moderna marknadsekonomin inte är det flexibla system som kontinuerligt genererar nya jämvikter som svar på de nya marknadsförhållanden som den moderna industriella ekonomin skapar. Dels innebär det att nivån på BNP inte längre bestäms från ekonomins utbudssida, utan av nivån på den aggregerade efterfrågan. Som orsak till att den moderna marknadsekonomin inte längre fungerar på det flexibla sätt som den klassiska teorin implicerar hävdar Keynes att marknadsstrukturerna har genomgått en avgörande förändring sedan Smith, Ricardo och Say skrev sina arbeten. Detta innebär att den typiska marknaden inte längre representeras av en struktur där många små producenter utsätts för effektiv konkurrens från både befintliga och potentiella företag, i en värld utan marknadsbestämda inträdesbarriärer. 1930-talet utmärks i stället av “blandade” marknadsstrukturer, där många betydelsefulla marknader karakteriseras av fåtalskonkurrens (oligopol). M.a.o. av en situation där ett litet antal stora massproducerande företag bestämmer marknadsvillkoren. I denna moderna marknadsmiljö genererar marknadsbestämda inträdesbarriärer och fåtalskonkurrens en begränsad flexibilitet, viket bland annat märks i förekomsten av relativt stela priser som inte ger upphov till några omedelbara jämvikter. Behovet av att ersätta den klassiska teorin med något nytt (i detta fall keynesiansk teori) förklaras ytterst av att den andra industriella revolutionen (från 1850-talet och framåt) på ett avgörande sätt kom att förändra marknadsstrukturerna och därmed den verklighet som teorierna gjorde anspråk på att förklara. M.a.o.: av att man i mikrofundamentet har fått en förskjutning från den klassiska ekonomins perfekta konkurrenssituation mot den moderna industriella ekonomins oligopol. Då ekonomin nu, enligt Keynes, är efterfrågebestämd så anpassar företagen huvudsakligen sitt utbud till förändringar i efterfrågan, utan att justera sina priser på ett avgörande sätt. Den keynesianska teorin möjliggör därför situationer där årets produktion ges i ett läge där många

28

marknader inte befinner sig i jämvikt, vilket t.ex. kan innebära att många företag till rådande prisnivå kan ställas inför en efterfrågan som är mindre än den mängd varor och tjänster som man vill producera. Men då företagen på varje marknad anpassar sitt utbud till rådande efterfrågan, så får vi om vi summerar produktionsbesluten på samtliga marknader i ekonomin (aggregerar ekonomin) att det aggregerade utbudet bestäms av nivån på den aggregerade efterfrågan. I ovanstående exempel ger detta en faktisk produktion (BNP) som är mindre än

den som företagen skulle vilja producera.

Ett alternativt sätt att beskriva samma förhållande är följande: Den aggregerade efterfrågan är här skild från (mindre än) det aggregerade utbud som företagen skulle producera om det rådde full sysselsättning. (Den produktion som ges vid full sysselsättning definierar begreppet “potentiell BNP, m.a.o.: Potentiell BNP = BNP vid full sysselsättning). Den ovan beskrivna situationen genererar därför arbetslöshet, vilket innebär att den keynesianska teorin kan förklara förekomsten av konjunkturarbetslöshet (arbetslöshet betingad av otillräcklig efterfrågan). Keynes drar nu slutsatsen att då marknaderna inte själva på ett tillräckligt snabbt sätt kan åstadkomma jämvikt, så behöver marknaderna i en modern marknadsekonomi hjälp av den ekonomiska politiken för att uppnå detta resultat. Och då produktionsnivån är bestämd från efterfrågesidan så rekommenderar Keynes att den ekonomiska politiken utformas på ett sådant sätt att regeringen styr den aggregerade efterfrågan (och därmed BNP) så att de makroekonomiska målen blir tillfredställda. Under 1930-talets lågkonjunktur bestod det huvudsakliga problemet av att sysselsättningsmålet inte var tillfredställt, vilket vi här kommer att utnyttja som exempel. Men den keynesianska ekonomiska politiken utformades också för att styra den aggregerade efterfrågan i önskad riktning så att högkonjunkturens problem med inflation och bytesbalansunderskott kunde lindras. De problem som uppkommer i en högkonjunktur kommer att behandlas senare. Så tillbaka till Keynes rekommendationer under 1930-talets arbetslöshetskris. I den efterfrågebestämda ekonomin var den aggregerade efterfrågan nu otillräcklig för att kunna åstadkomma en produktion vid full sysselsättning. Keynes letade efter en aktör som kunde påverka den aggregerade efterfrågan tillräckligt mycket för att full sysselsättning skulle kunna uppnås. Lösningen på problemet fann Keynes i att ge regeringen uppgiften att med ekonomiskpolitiska medel styra den aggregerade efterfrågan i önskad riktning. De medel som regeringen skulle utnyttja i detta syfte kan delas in i finanspolitiska medel och penningpolitiska medel: Finanspolitik Regeringen kan med ett utnyttjande av de finanspolitiska medlen antingen styra den aggregerade efterfrågan (AD) direkt genom att ändra den offentliga konsumtionen eller indirekt; genom att påverka den privata konsumtionen med ett ändrat skattetryck. Exempel: Om regeringen ökar den offentliga konsumtionen så kommer den aggregerade efterfrågan att öka, vilket i den efterfrågebestämda ekonomin resulterar i att företag nu svarar genom att öka sitt utbud på de efterfrågade varorna och tjänsterna. BNP kommer därför att öka vilket i sin tur genererar en ökad efterfrågan på arbetskraft som gör att

29

sysselsättningen ökar, och att ekonomin rör sig mot en produktion vid full syssel-sättning. Som ett resultat av den ökade offentliga konsumtionen (expansiv finanspolitik) ökar nu sysselsättningen och folks inkomster. När inkomsterna ökar så ger detta en positiv effekt på den privata konsumtionen, då Keynes hävdar att folk använder en given procent av sina disponibla inkomster till konsumtion (hur stor denna procentsats är bestäms av den margi-nella konsumtionsbenägenheten). Därmed kommer den ökade offentliga konsumtionen initialt att öka den aggregerade efterfrågan och BNP. Men då detta ger folk ökade inkomster som efter skatt genererar ökade disponibla inkomster, ger nu den expansiva finanspolitiken en sekundär effekt på den privata

konsumtionen som ökar och driver upp den aggregerade efterfrågan och BNP ytterligare

(utöver den initiala effekten som direkt betingades av storleken på den offentliga

konsumtionsökningen). Därmed ges en slutgiltig effekt på den aggregerade efterfrågan och BNP som är större än den initiala efterfrågeökningen (som här utgjordes av den offentliga konsumtionsökningen). Detta förhållande kallar Keynes den multiplikativa relationen mellan en initial förändring i någon efterfrågekomponent (t.ex. ändrad offentlig konsumtion) och dess slutgiltiga effekt på BNP, eller multiplikatorn. Storleken på multiplikatorn bestäms av den vidare effekt som ges på den privata konsum-tionen av de förändringar i BNP som orsakades av den initiala efterfrågeförändringen. Hur stor den vidare effekten på privat konsumtion kommer att bli bestäms i sin tur av storleken på de skattebetalningar och det sparande som BNP-ökningen genererar. Detta då de medel som går till skatt och sparande inte används till vidare privat konsumtion. Observera också, att om den initiala offentliga konsumtionsökningen kostar 100 milj. kronor så genererar detta en ökad produktion och sysselsättning som i sin tur ger löntagare ökade inkomster och företag ökade vinstmedel. På dessa ökade inkomster och vinster betalas sedan skatt, vilket gör att den slutgiltiga negativa effekten på statsbudgeten av den offentliga

konsumtionsökningen blir mindre än 100 milj. kronor. Det alternativa finanspolitiska redskapet är att ändra skattetrycket. Om regeringen sänker skattetrycket så kommer folk få behålla en större andel av BNP i disponibel inkomst. Detta kommer att öka den privata konsumtionen, och då den privata konsumtionen är en del av den aggregerade efterfrågan, så ökar nu den aggregerade efterfrågan med en positiv effekt på BNP och sysselsättning som följd. Även här får vi en multiplikativ effekt på BNP, samtidigt som skattesänkningens initialt negativa effekt på statsbudgeten till en del kompenseras av de skatteintäkter BNP-ökningen ger. Penningpolitik En expansiv penningpolitik åstadkoms genom att riksbanken ökar penningmängden. Åtgärden ökar nu likviditeten i ekonomin, vilket gör det möjligt för banksektorn att öka sin utlåning med billigare kredit (ränta) som följd. Därmed hävdar Keynes att en ökad penning-mängd sänker räntenivån vilket gör det billigare för företag att låna pengar till investe-ringsändamål. Detta innebär att den expansiva penningpolitiken åstadkommer en billigare kreditgivning som i sin tur stimulerar investeringsefterfrågan. Och då investeringsefter-frågan är en del av den aggregerade efterfrågan, så kommer den aggregerade efterfrågan att öka med en positiv effekt på BNP och sysselsättning som följd.

30

Därmed gäller att pengar inte är neutrala i det keynesianska systemet, då en förändring i penningmängden inte påverkar prisnivån (när priserna är relativt stela), utan i stället gör att räntan sjunker. Den sänkta räntans positiva effekt på den aggregerade efterfrågan gör nu att man i Keynes efterfrågebestämda modell får en positiv effekt på BNP. Därmed ger pen-ningpolitiken reala effekter (påverkar BNP) vilket är detsamma som att pengar inte är neutrala. Det kan nu vara viktigt att göra följande kommentarer innan vi går vidare: Den keynesianska teorin har inget gemensamt med ett planekonomiskt system. Då Keynes observerade att marknaderna lämnade åt sig själva långtifrån alltid lyckas med att uppnå jämvikt, så hävdade han att den ekonomiska politiken skulle utformas så att den hjälper marknadssystemet att uppnå jämvikt. När jämvikten var uppnådd skulle målen full sysselsättning, extern balans och stabila priser vara tillfredställda. Detta innebär att Keynes inte accepterade de klassiska ekonomernas idé om att “marknaden alltid var överlägsen den ekonomiska politiken”, vilket i annat fall skulle innebära att marknaderna av sig själva alltid åstadkommer jämvikt på relativt kort tid. Ett förhållande som gör att marknaderna aldrig är i behov av någon hjälp från den ekonomiska politiken för att åstadkomma den angelägna jämvikten. Det är också viktigt att förstå att den keynesianska teorin skiljer sig från merkantilismen. Båda dessa system har det gemensamt att de inte tror att marknaderna lämnade åt sig själva beter sig på det optimala sätt som den klassiska teorin hävdar. Därför är både merkantilismen och keynesianismen utvecklade för att hjälpa marknaderna mot ett bättre funktionssätt. De båda traditionerna skiljer sig från varandra i utformningen av de ekonomisk politiska redskapen. Det merkantilistiska medlet att utnyttja regleringar är selektivt i den meningen att merkantilisterna hävdade att bara vissa verksamheter skulle skyddas av de statliga regleringarna. De keynesianska medlen är däremot generella då syftet med finans- och penningpolitiska åtgärder är att styra den totala, eller aggregerade, efterfrågan i en sådan riktning att de makroekonomiska målen blir tillfredställda. Finans- och penningpolitiken har i överensstämmelse med den keynesianska teorin också kommit att användas som medel när man vill undvika de bytesbalansunderskott som brukar uppkomma i högkonjunkturer. Enligt Keynes finns det ett relativt stabilt förhållande mellan ett lands BNP och import, vilket innebär att vi i tidsintervall över 4-5 år kan hävda att landets import kan uttryckas som en given procent av BNP. Ekonomer beskriver denna relation som den marginella

importbenägenheten. Förekomsten av en marginell importbenägenhet förklaras dels av att ett lands konsumenter använder en del av sina inkomster till att konsumera hemmaproducerade varor för och en del till konsumtion av importerade varor. Samma förhållande gäller för företag som bundna av avtal med underleverantörerna brukar köpa en del av sina insatsvaror från underleverantörer i omvärlden och en del från företag som opererar på hemmamarknaden. Om nu landets BNP ökar så kommer konsumenter och företag att både öka sin efterfrågan av hemmaproducerade varor och av importerade varor. Detta ger då att en konjunkturuppgång som ökar landets BNP nu också ger en positiv effekt på landets import, utan att exporten påverkas. Det är här viktigt att förstå att vår export inte påverkas av förändringar i det egna landets BNP. Detta då vår export ju bestäms av omvärldens efterfrågan på våra varor, som bl.a. påverkas av omvärldens konjunkturläge och marginella importbenägenhet.

31

För den öppna ekonomin (ett land som handlar med andra länder) gäller då att en kon-junkturuppgång ökar landets import utan att någon effekt ges på exporten. Om vi utgår från en lågkonjunktur så gäller att då vi nu producerar relativt lite så kommer också importen att vara relativt begränsad. Detta gör att vi under den rådande lågkonjunkturen har överskott i bytesbalansen. Om nu BNP ökar och styr landet ur lågkonjunkturen så gör detta att importen ökar vilket begränsar överskottet i bytesbalansen. Om konjunkturuppgången fortsätter och för landet in i en högkonjunktur så kommer importen att öka ytterligare, vilket i sin tur gör att bytesbalansöverskotten med tiden övergår i underskott. Under normala förhållanden uppstår ett bytesbalansunderskott först när ekonomin förts in i en högkonjunktur. Så under normala förhållanden kommer förekomsten av en marginell importbenägenhet göra att landet uppvisar överskott i bytesbalansen under lågkonjunkturer, som i högkon-junkturer förvandlas till underskott. Detta innebär att om ett land under normala förhållanden förs in i en högkonjunktur så uppvisar bytesbalansen underskott. Därmed gäller att vi i högkonjunkturer har en för stark efterfrågan för att kunna undvika bytesbalansunderskott, vilket gör att vi enligt keynesiansk teori bör bedriva en kontraktiv finans- eller penningpolitik som dämpar den aggregerade efterfrågan. Detta resulterar i att att högkonjunkturen kyls av med en avmattning i BNP och import som följd, vilket i sin tur gör att bytesbalansen rör sig från underskott mot balans. Som en sammanfattning kan man hävda att ekonomins funktionssätt enligt den keynesianska teorin genererar följande policyimplikationer: I en lågkonjunktur uppstår problem med arbetslösheten, samtidigt som bytesbalansen visar överskott. Regeringens uppgift blir att lösa arbetslöshetsproblemet genom att stimulera den aggregerade efterfrågan med expansiv finans- eller penningpolitik. Den expansiva politiken för nu BNP mot den potentiella nivån där sysselsättningsmålet är tillfredställt, samtidigt som bytesbalansen uppvisar balans. I en högkonjunktur är efterfrågan på varor och tjänster stark vilket i sin tur gör att företagens behov av arbetskraft är stort. Detta genererar inflationstendenser i ekonomin, dels betingat av att företagen vill öka sina vinstmarginaler och dels på grund av den löneglidning som det överhettade arbetsmarknadsläget genererar. Samtidigt växer importen förbi exporten och landet får problem med bytesbalansunderskott. Regeringen måste nu dämpa den aggregerade efterfrågan med en kontraktiv finans- eller penningpolititik vilket styr den faktiska bruttonationalprodukten tillbaka mot den potentiella nivån. När detta är uppnått är inflationstrycket omintetgjort samtidigt bytesbalansen uppvisar balans. Under 50- och 60-talen lyckades de västerländska regeringarna med att på ett framgångs-rikt sätt tillämpa den keynesianska teorin, vilket innebar att man stimulerade ekonomin ur lågkonjunkturer samtidigt som de problem högkonjunkturerna förde med sig bemästrades med kontraktiv politik.

32

MONETARISTERNAS OCH NYKLASSIKERNAS REAKTION

OCH KONFLIKTEN MELAN DESSA TEORIER OCH KEYNESIANISM

MAKROEKONOMI UNDER 1970- OCH 1980-TALEN I början av 1970-talet inträffade två viktiga händelser som kom att göra det betydligt svårare att bedriva en framgångsrik keynesiansk politik: Vietnamkriget kom att under det sena 60-talet och det tidiga 70-talet leda till en ökning i de amerikanska försvarsutgifterna. Detta innebar att den amerikanska regeringen ökade den offentliga konsumtionen, som här är att betrakta som expansiv finanspolitik. Därmed ökade den aggregerade efterfrågan i den amerikanska ekonomin vilket förde in landet i en högkonjunktur. Under denna högkonjunktur växte importen förbi exporten vilket gav USA ett bytesbalansunderskott som betalades med amerikanska dollar. Som resultat ökade mängden dollar i det internationella betalningssystemet snabbare än den trendmässiga ökningen i BNP. De länder som nu fick ett bytesbalansöverskott gentemot den amerikanska ekonomin gavs ett nettoinflöde av dollar som de exporterande företagen växlade mot inhemsk valuta i respektive lands centralbank. Detta gjorde att centralbankerna utökade sina valutareserver med dollar, samtidigt som företagen fick ökade tillgångar i sina lokala valutor, med resultatet att penningmängden i dessa länder växte i takt med det ökade dollarinflödet. Och då dollarutbudet växte snabbare än den trendmässiga ökningen i västvärldens BNP, så kom också penningmängden i de länder som handlade med den amerikanska ekonomin att växa snabbare än tillväxten. Därmed genererade Vietnamkriget en situation där ökningstakten i penningmängden accelererade över hela västvärlden. Som en konsekvens ökar nu inflationen, vilket innebär att de båda föregående decenniernas låga inflation nu ersätts av en period med relativt hög och varierande inflation. Som en naturlig konsekvens ges att det system med fasta växelkurser, Bretton Woodssystemet, som tillämpats under 1950- och 1960-talen, nu inte längre klarar av en situation där medlemsländerna uppvisar stora variationer i ländernas inflation. Spänningarna som uppstår leder till Bretton Woodssystemets sammanbrott. Detta innebär att redan före oljeprischocken 1973 genererar Vietnamkriget en ökad inflation vilket gör att prisstabilitetsmålet inte längre är tillfredställt. Den andra händelsen som kom att försvåra implementeringen den keynesianska politiken inträffar när de oljeproducerande länderna på ett framgångsrikt sätt bildar en kartell (OPEC) som fattar beslut om minskat utbud och ett ökat pris. Detta beslut gav tre betydelsefulla effekter som kom att påverka möjligheterna att bedriva keynesiansk politik: 1) Oljeprischocken ökade på inflationen ytterligare. 2) Oljeprischocken kom också att ge en negativ effekt på den globala aggregerade efter-frågan av följande skäl: Under det tidiga 70-talet när OPEC höjde priset på olja så var de oljekonsumerande länderna så beroende av olja att de inte kunde minska oljeimporten på något betydelsefullt sätt. Oljeprischocken gjorde då att de oljekonsumerande länderna fortsatte att köpa nästan lika mycket olja som tidigare, men nu till ett mycket högre pris. Detta resulterade i en stor inkomstöverföring från oljekonsumerande till oljeproducerande länder,

33

vilket representerade inkomster som annars till största delen skulle använts till konsumtion och investeringar. Men, då de oljeproducerande länderna var förståndiga nog att inte använda de ökade inkomsterna till omedelbar konsumtion så gick nu en stor del av dessa inkomster till sparande. Som en konsekvens av oljeprischocken ökar därför det globala sparandet, vilket ger en avmattning i den globala efterfrågan som i sin tur bidrar till 1970-talets lågkonjunktur och arbetslöshet. 3) Det tredje problemet som följde på oljeprischocken betingades åter av att de oljekonsumerande länderna nu betalade mycket mer för en nödvändig importvara. Detta gav underskott i de oljekonsumerande ländernas bytesbalanser.

Oljeprischocken gav därmed ökad inflation, bytesbalansunderskott och lågkonjunktur med arbetslöshet som följd. Detta gjorde att de oljeimporterande västländerna förpassades till en

position där inget av de tre stabiliseringspolitiska målen var tillfredställda, och det var detta

förhållande som ställde den keynesianskt influerade politiken inför problem.

En situation med t.ex. både arbetslöshet och bytesbalansunderskott samtidigt var tillräckligt för att förvandla 50- och 60-talens gyllene keynesianska decennier till 1970-talets keynesianska trauma. För att råda bot på arbetslösheten rekommenderades expansiv politik. Men en sådan politik ökade ju landets BNP som i sin tur gav en ökad import med en ytterligare försämring av det redan existerande bytesbalansunderskottet.

Om regeringen i stället ville lösa problemet med bytesbalansunderskottet så måste den implementera en kontraktiv politik som minskar landets BNP och import. Men en sådan

politik kommer samtidigt att ytterligare förvärra den redan dystra arbetslöshetssituationen.

Denna målkonflikt mellan målen full sysselsättning och extern balans fångade den keynesianska politiken i en situation som den hade svårt att finna en lösning till. Problemet förvärrades ytterligare av att inte heller prisstabilitetsmålet var tillfredställt. När de europeiska ekonomierna nu hamnade i en situation där den dominerande ekonomisk-politiska doktrinen inte på ett framgångsrikt sätt kunde finna någon lösning till de rådande problemen, så kommer en reaktion mot den keynesianska traditionen från ekonomer som alla har det gemensamt att dom inspirerats av den klassiska traditionen. Denna reaktion kom visserligen från ekonomer som kom att utveckla olika skolbildningar som monetarism, nyklassisk teori, “real business cycle school”,... men som alla har det gemensamt att man som mikrofundament utnyttjar den neoklassiska perfekta konkurrensmodellen. Vi kommer nu låta monetaristerna representera dessa olika skolbildningar. Trots att Keynes antog trögrörliga priser (vilket innebär att priserna inte är omedelbart jämviktsskapande, men att priserna på lång sikt ändå har en jämviktsskapande funktion), så kom keynesianerna (eller de ekonomer som kom att tillämpa Keynes teorier) att på 50- och 60-talen ändra Keynes antagande om trögrörliga priser till ett antagande att priserna var stela. Om man antar stela priser så ges priserna ingen som helst jämviktsskapande funktion, vilket innebär att så fort som marknadsekonomin hamnat i ojämvikt (t.ex. arbetslöshet) så kräver uppnåendet av en ny jämvikt att regeringen styr den aggregerade efterfrågan i önskad riktning med finans- och penningpolitiska medel.

34

Vid 70-talets början blev inflationen åter ett problem, vilket då representerade en möjlighet som den keynesianska teorin hade kommit att definiera bort. Den monetaristiska reaktionen drog samtidigt en väldigt stark slutsats ur observationen att priserna nu rörde sig (inflation). Monetaristerna hävdade nu inte bara att priserna rörde sig, utan man hävdade också att priserna rörde sig på ett sådant sätt att prisförändringarna relativt snabbt kom att generera

jämvikt på samtliga marknader. Detta innebär att ekonomer återigen kom att utnyttja Says lag som en fundamental princip för ekonomins funktionssätt, vilket i sin tur gör att antagandet om flexibla priser gör come back inom makroteorin. Men monetarismen är en modifierad variant av den klassiska teorin, vilket innebär att man antar att Says lag gäller approximativt, alternativt att approximativt flexibla priser genererar

jämvikt på samtliga marknader snabbare än vad som kan åstadkommas med ekonomisk politiska medel. Nivån på BNP blir därför åter bestämd från utbudssidan, vilket här innebär att produktionen av varor och tjänster oftast bestäms av den produktionsvolym som ges vid full sysselsättning (jämvikt på arbetsmarknaden). Detta innebär att produktionsvolymen bestäms av det arbete som blir utfört när de som vill arbeta till rådande marknadslön också arbetar. När monetaristerna hävdar att marknaderna genererar jämvikt snabbare än vad som kan åstadkommas med ekonomisk politik, så introducerar man den korrekta observationen att det förflyter tid från det att regeringen påbörjar en diskussion om någon finans- eller penningpolitisk åtgärd, över det att beslut fattas, fram tills dess att åtgärden fått full effekt på landets BNP och sysselsättning. När nu monetaristerna hävdar att marknaderna är snabbare än den ekonomiska politiken, så innebär detta att marknaderna lämnade åt sig själva kommer att anpassa ekonomin till produktion vid full sysselsättning på kortare tid än man kan åstadkomma med generella finans- och penningpolitiska åtgärder. Därför hävdar monetaristerna att ett utnyttjande av de ekonomisk politiska redskapen är ett sämre alternativ än marknaden när det gäller att uppnå produktion vid full sysselsättning. Monetaristerna hävdar dessutom att den ekonomiska politiken inte är harmlös, utan att den i stället är värre än meningslös. Denna slutsats följer som ett naturligt resultat ur påståendet att marknaderna (med hjälp av prisanpassningen) alltid är snabbare än stabiliseringspolitiken, när det gäller att återföra ekonomin till produktion vid full sysselsättning. Förklaringen är följande: Om det alltid tar mellan två till tre år att få önskad effekt av en finans- eller penningpolitisk åtgärd, så hävdar monetaristerna att marknaderna alltid kommer att återanpassa ekonomin till allmän jämvikt på kortare tid än dessa två till tre år. Om vi initialt befinner oss i en lågkonjunktur så kommer därför marknaderna via prisanpassningen att stimulera ekonomin till produktion vid full sysselsättning på maximalt tre år. Om detta är sant och om regeringen ändå försöker stimulera ekonomin med en expansiv åtgärd, så kommer effekten av den

expansiva politiken först när marknaderna redan återfört ekonomin till produktion vid full

sysselsättning. Om den expansiva effekten först infinner sig i detta läge så kommer den stabiliseringspolitiska åtgärden inte att föra ekonomin från en lågkonjunktur till produktion vid full sysselsättning, utan effekten blir i stället att föra ekonomin från produktion vid full sysselsättning in i en högkonjunktur. Då effekterna av

stabiliseringspolitiken under dessa förutsättningar alltid kommer för sent så kommer

stabiliseringspolitiken egentligen att destabilisera ekonomin (föra ekonomin från lägen med

allmän jämvikt). Därför betraktar monetarister inte stabiliseringspolitiken som harmlös, utan

hävdar i stället att den är värre än meningslös.

35

När monetaristerna nu har gjort antaganden om ekonomins funktionssätt som förvandlat hög- och lågkonjunkturer till underordnade problem, och definitivt till något som politiker inte ska försöka neutralisera med ekonomisk-politiska åtgärder, så fokuseras åter de ekono-misk-politiska problemen på de klassiska problemområdena inflation och tillväxt. Då monetaristerna hävdar att Says lag gäller approximativt så ger detta att pengar måste vara approximativt neutrala. Detta förhållande baseras på förutsättningen att stabiliserings-politiska åtgärder alltid kommer för sent (m.a.o. när marknaderna redan har återfört produktionen till den nivå som ges vid full sysselsättning). I en sådan ekonomisk miljö gäller följande vid expansiv penningpolitik: Om riksbanken i en lågkonjunktur ökar penningmängden så kommer effekten av denna expansiva åtgärd först när marknaderna redan genererat full sysselsättning. Detta innebär att effekten av den penningpolitiska åtgärden blir att föra in ekonomin i en högkonjunktur. Men då en högkonjunktur representerar ett efterfrågeöverskott, så kommer nu prisnivån att stiga och relativt snabbt återföra ekonomin till den produktion som ges vid full sysselsättning. Därmed ger expansiv penningpolitik en kortsiktig effekt på BNP (politiken för in landet i en temporär högkonjunktur), men relativt snart kommer stigande priser att återföra produktionen till den nivå som gäller vid full sysselsättning (den ursprungliga nivån). Därmed ger den expansiva penningpolitiken på lite längre sikt endast effekt på landets inflation, vilket gör att pengar enligt det monetaristiska synsättet är approximativt neutrala. Därmed kan penningpolitiken inte på något betydelsefullt sätt påverka något annat än landets inflation, vilket gör att riksbanken åter får till uppgift att anpassa ökningen i penningmängden till den trendmässiga ökningen i BNP (tillväxten) för att på det sättet undvika oacceptabel inflation. Därmed penningpolitikens enda uppgift att tillfredställa prisstabilitetsmålet. När konjunkturcykler inte längre är något problem för den ekonomiska politiken så ska regeringen, utöver att upprätthålla inflationsmålet, koncentrera sina ansträngningar på en politik som stimulerar tillväxten. Detta är ett problem som vi kommer att återkomma till. Monetaristerna kom också att göra förväntningar till ett viktigt begrepp inom nationalekonomin. Då folks beslut ofta bestäms av deras förväntningar om den framtida händelseutvecklingen så kommer förväntningsbildningen att påverka ekonomins funktionssätt, och därmed också den ekonomiska miljö i vilken regeringen fattar sina beslut. Om t.ex. arbetsgivar- och löntagarorganisationerna förväntar sig en hög inflation under det kommande året, så kommer årets löneförhandlingar att resultera i kraftigare löneökningar än om arbetsmarknadens parter förväntat sig en lägre inflation. Därmed gäller att förväntningarna om en hög inflation gör att arbetsmarknadens parter kommer överens om löner i överensstämmelse med rådande inflationsförväntningar. Företagen betingas sedan av samma inflationsförväntningar när dom sätter sina priser, vilket då genererar en faktisk inflation som stämmer överens med inflationsförväntningarna, eller att inflationsförvänt-

ningarna blir självuppfyllande.

Då utformningen av den ekonomiska politiken också påverkas av nivån på den rådande inflationen, så kommer olika inflationsförväntningar generera olika ekonomisk-politiska beslut.

36

Under 1970- och 1980-talen pågick en het debatt mellan monetarister och keynesianer som i sin tur kom att påverka utformningen av den ekonomiska politiken. Monetaristerna hävdade att konjunkturvariationer inte var något problem som krävde insatser från regeringen i form av stabiliseringspolitiska åtgärder, då marknaderna alltid var snabbare än den ekonomiska politiken. För monetaristerna blev därför regeringens uppgift att undvika inflation och stimulera tillväxt. Keynesianerna, å den andra sidan, fortsatte att hävda att konjunkturvariationer genererade betydelsefulla problem som man snabbast löste med stabiliseringspolitiska åtgärder. Därmed fortsatte keynesianer att hävda att marknaderna inte beter sig på det optimala sätt som monetaristerna hävdade, vilket innebar att marknaderna behövde hjälp av den ekonomiska politiken. Keynesianerna exemplifierade sin ståndpunkt med att hävda att både lågkonjunkturen under 70-talet och högkonjunkturen under 80-talet pågick under så långa perioder att man omöjligt kunde hävda att marknaderna under dessa decennier uppvisade en förmåga att snabbt återföra produktionen till att motsvara det potentiella utbudet. Denna konflikt hade sina rötter i keynesianers och monetaristers olika synsätt angående de verkliga marknadernas beteende och funktionssätt, vilket är liktydigt med att man hade olika uppfattning om ekonomins mikrofundament. Monetaristerna hävdade förekomsten av effektiva marknader som snabbast uppnådde jämvikt på egen hand, medan keynesianer argumenterade för att imperfektioner i marknadssystemet motiverade implementeringen av en aktiv stabiliseringspolitik. Alternativt, hävdade den monetaristiska ståndpunkten att de småskaliga marknadsförhål-landen som rådde på Adam Smiths tid och som genererade Says lag och den neoklassiska teorin om perfekt konkurrens, fortfarande på 1970- och 1980-talen utgjorde en god approximation av de verkliga marknadsförhållandena. Implicit hävdade man att den andra industriella revolutionen (från 1850-talet) inte ändrade marknadsvillkoren på ett så avgö-rande sätt att man måste ersätta det klassiska synsättet med något nytt. Utvecklingen av den keynesianska teorin betingades ytterst av att keynesianerna kom att inta motsatt ståndpunkt. Keynesianer hävdar därför att den andra industriella revolutionen kom att förändra marknadsstrukturer och marknadsvillkor på ett såpass avgörande sätt att den klassiska och neoklassiska teorin inte längre ens utgör en god approximation av de marknadsförhållanden som kommit att gälla under 1900-talet. Efter en längre tids konflikt mellan dessa båda skolbildningar kom en del ekonomer att försöka kombinera “det bästa” ur de båda traditionerna, för att ur en sådan syntes bygga vad vi kommer att kalla för “kompromissmodeller”. Dessa nya modellers struktur kan förklaras utifrån de grundläggande antaganden som den framväxande syntesen bygger på:

37

Kompromissmodellen antar Trögrörliga priser (vilket representerar en kompromiss mellan keynesianers antagande om stela priser och monetaristers antagande om flexibla priser). Med trögrörliga priser menar vi två saker: Dels att prisnivån är approximativt given i varje period (eller år), vilket gör att företagen kvantitetsanpassar i varje period som i sin tur ger att nivån på BNP blir bestämd av nivån på den aggregerade efterfrågan i varje period. Därmed kan man hävda att kompromissmodellen på mycket kort sikt (under ett år) får ett keynesianskt funktionssätt. Dels hävdar antagandet om trögrörliga priser att prisnivån kan ändras mellan perioder (eller att företagen ändrar sina priser en gång om året). Antagandet om trögrörliga priser hävdar att företagen justerar sina priser till innevarande period om ekonomin under föregående period befann sig i en hög eller lågkonjunktur. Prisförändringen kommer då vara sådan att den styr ekonomin ur hög- respektive lågkonjunkturen i riktning mot det potentiella utbudet (den produktion som ges vid full sysselsättning). Tanken är att dessa prisjusteringar en gång per period ska åstadkomma en gradvis anpassning som över flera perioder styr den faktiska BNP´n mot den potentiella nivån. Antagandet om trögrörliga priser hävdar däremot inte att om vi under innevarande period är i en högkonjunktur så kommer priserna till nästa period att stiga med så mycket att högkonjunkturen redan under nästa period är neutraliserad. Antagandet om trögrörliga priser hävdar i stället att om vi är i en högkonjunktur under innevarande period så kommer företagen till nästa period att öka sina priser, vilket därmed ger en negativ effekt på den aggregerade efterfrågan som i sin tur för den faktiska produktionen

tillbaka i riktning mot den potentiella nivån, men inte hela vägen dit. Därmed gäller att vi också efter det att företagen har justerat sina priser är kvar i en högkonjunktur också i nästa period, men att ekonomin då är mindre överhettad än före periodens prisjustering. Detta gör att prisnivån kommer att fortsätta att stiga också under nästa och kommande perioder tills dess att den accelererande inflationen har tvingat tillbaka efterfrågan och BNP till den potentiella nivån. När vi antar trögrörliga priser får vi därför alltid en situation där prisanpassningen tar fler perioder på sig för att föra ekonomin ur hög- och lågkonjunkturer. Detta innebär att kompromissmodellen möjliggör för existensen av både kortare hög- och lågkonjunkturer (det monetaristiska fallet med relativt snabb prisanpassning) och för mer långvariga hög- och lågkonjunkturer (vid en relativt långsam prisanpassning över tiden). Det innebär också att den faktiska bruttonationalprodukten över fler perioder alltid återförs till den produktion som motsvarar det potentiella utbudet. Därför kan man hävda att kompromissmodellen är utbudsbestämd på lång sikt (över fler perioder). Observera också att företagen i t.ex. en högkonjunktur inte höjer sina priser i avsikten att styra ekonomin ur högkonjunkturen. Företagen höjer i stället sina priser p.g.a. att efterfrågan är stark, vilket dels gör att företagen har möjlighet att höja sina vinstmarginaler med ökade priser och dels att företagen kompenserar sig för de kostnader som löneglidningen ger. Men dessa beslut att öka priserna ger den icke avsedda effekten i form av en avmattning i den aggregerade efterfrågan och BNP, som i sin tur för ekonomin ur högkonjunkturen. Därmed gäller att antagandet om trögrörliga priser gör modellen efterfrågebestämd på kort sikt (det keynesianska argumentet) och utbudsbestämd på lång sikt (det monetaris-tiskt/klassiska argumentet).

38

Kompromissmodellen antar också förekomsten av rationella förväntningar, vilket innebär att folk använder den givna informationen på bästa möjliga sätt, eller som grund för att fatta rationella beslut. Detta argument kommer från den monetaristiska/klassiska traditionen. Kompromissmodellen kan åskådliggöras i följande diagram: BNP*

BNP, BNP*

BNP=AD

t1 t2 t3 TID Då den faktiska BNP i varje period bestäms av nivån på den aggregerade efterfrågan (AD), så visas den cykliska utvecklingen i landets BNP av: BNP = AD. Utvecklingen i landets potentiella BNP, eller hur mycket landet vid olika tidpunkter skulle ha producerat om man opererat vid full sysselsättning, beskrivs av BNP* kurvan. Hur landets potentiella bruttonationalprodukt utvecklas över tiden brukar ekonomer använda som mått på landets långsiktiga tillväxt. Därmed bestäms tillväxten av de faktorer som påverkar ekonomins möjligheter att producera varor och tjänster vid full sysselsättning, m.a.o. av förändringar i:

1) Befolkningen. En ökad folkmängd innebär att fler medborgare måste försörja sig med arbete. En växande folkmängd ger därför landet en större arbetskraft vilket innebär att fler kommer att ha arbete vid full sysselsättning. Som en konsekvens produceras nu också mer vid full sysselsättning.

2) Kapitalstocken. Nyinvesteringar ger den existerande arbetskraften mer maskiner till sitt

förfogande. Detta ökar arbetskraftens produktivitet, vilket gör att produktionen vid varje sysselsättningsnivå ökar. Därmed ökar också produktionen vid rådande full sysselsättningsnivå.

3) Teknologin. En förbättrad teknologi genererar en effektivare produktionsapparat. Som

en konsekvens ökar de anställdas produktivitet med en ökad produktion vid full sysselsättning som följd.

39

4) Utbildning och humankapital. Satsningar på utbildningsprogram kommer dels att

underlätta för de anställda att hantera och förstå mer avancerade produktionsmetoder, och dels att förbättra landets forsknings- och utvecklingskapacitet. Därmed ger en satsning på humankapital en mer effektiv arbetskraft, vilket i sin tur ökar produktionen vid full sysselsättning.

Därmed gäller att tillväxten, eller förändringen i det potentiella utbudet, förklaras av den sammantagna förändring som över tiden ges i landets kapitalstock, teknologi, folkmängd och humankapital. Trots att en positiv förändring i någon av dessa faktorer ger en positiv effekt på tillväxten, så är det bara positiva förändringar i teknologin, kapitalstocken och humankapitalet som ger en ökad produktivitet. Detta innebär att det bara är de tillväxtförändringar som betingas av dessa tre faktorer som kan ge en tillväxt som möjliggör stigande reallöner. En befolkningsökning som genererar ett ökat arbetskraftsutbud kommer inte att ge någon positiv effekt på produktiviteten. En ökad folkmängd ger därför tillväxt till oförändrade eller sjunkande reallöner. Reallönen kommer att sjunka om den ökade sysselsättningen nu ger en ökade trängsel kring den befintliga maskinparken, med negativ effekt på produktivitet och reallöner som följd. Tillbaka till diagrammet: Då den sammantagna förändringen av de fyra faktorer som påverkar tillväxten inte genererar några plötsliga förändringar, så brukar tillväxten approximeras av en rät linje med positiv lutning (BNP*). I överensstämmelse med kompromissmodellens antagande om trögrörliga priser så kommer utvecklingen i den faktiska bruttonationalprodukten (BNP) att i varje period bestämmas av nivån på den aggregerade efterfrågan. Och då förändringar i den aggregerade efterfrågan kan uppstå relativt snabbt, så kommer den aggregerade efterfrågan och BNP att uppvisa större variationer över tiden än det potentiella utbudet. Detta ger en situation där den faktiska bruttonationalprodukten uppvisar en cyklisk variation kring den jämnare utvecklingen i det potentiella utbudet, eller att utvecklingen i den faktiska bruttonational-produkten uppvisar en cykliskt rörelse kring tillväxten. Det är denna cykliska utveckling i BNP som förklarar förekomsten av konjunkturvariationer, där högkonjunkturer representerar lägen där den faktiska bruttonationalprodukten ligger över den potentiella nivån, medan lågkonjunkturer gäller för situationer där den faktiska bruttonationalprodukten är mindre än den potentiella. Förekomsten av konjunkturvariationer kommer i sin tur att störa uppfyllandet av de

stabiliseringspolitiska målen. I en lågkonjunktur (t0) producerar vi ju mindre än vad vi skulle

ha producerat vid full sysselsättning, vilket gör att ekonomin i lågkonjunkturer ställs inför ett

arbetslöshetsproblem (målet full sysselsättning är inte tillfredställt). I en högkonjunktur (t1)

är produktionen så omfattande att importen har vuxit förbi exporten och givit landet

bytesbalansunderskott (målet extern balans är inte tillfredställt). Samtidigt är efterfrågan så

stark att företagen passar på att höja sina vinstmarginaler med ökade priser på samma gång

som löneglidningen genererar ytterligare prisökningar, vilket sammantaget ger

högkonjunkturens inflation (prisstabilitetsmålet är inte tillfredställt). Av dessa skäl är det intressant att studera förhållandet mellan faktisk och potentiell BNP, då denna relation

40

talar om hur pass väl de stabiliseringspolitiska målen är tillfredställda. Detta gör också att vi för att tillfredställa de tre stabiliseringspolitiska målen bör agera så att konjunktursvängningarna blir så små som möjligt, m.a.o. att vi stabiliserar utvecklingen i faktisk BNP så nära den potentiella nivån som möjlig. I en modell som antar trögrörliga priser tillfredställs denna målsättning av en kombination av prisanpassning och upplyst stabiliseringspolitik. Som en repetition kan vi förklara varför prisanpassning tillsammans med upplyst stabili-seringspolitik för den faktiska bruttonationalprodukten tillbaka mot den potentiella nivån i en modell som antar trögrörliga priser: Antagandet om trögrörliga priser genererar alltid sådana prisförändringar att den faktiska bruttonationalprodukten över fler perioder styrs mot den potentiella nivån, om vi initialt befinner oss i en hög- eller lågkonjunktur. Detta gör det potentiella utbudet till ett slags långsiktigt gravitationscentrum. Som exempel kommer vi i högkonjunkturer att ställas inför en ökande inflation som över fler perioder dämpar efterfrågan och BNP tillbaka mot den potentiella nivån. I situationer där den rådande hög- eller lågkonjunkturen förväntas bestå över en längre tid så kan regeringen med upplysta stabiliseringspolitiska åtgärder skynda på återanpassningen av BNP tillbaka mot den potentiella nivån. En sådan strategi är förenlig med regeringens målsättning, då det endast är när den faktiska bruttonationalprodukten överensstämmer med det potentiella utbudet som vi har full sysselsättning (enligt definitionen av det potentiella utbudet), stabila priser (enligt antagandet om trögrörliga priser som hävdar att extraordinära prisförändringar bara uppkommer när den faktiska BNP är skild från den potentiella nivån) och balans i bytesbalansen (om inget ovanligt har inträffat som t.ex. en oljeprischock). Därmed gäller att den kombinerade effekten av prisanpassning och upplysta stabilise-ringspolitiska åtgärder kontinuerligt för ekonomin ur rådande hög- och lågkonjunkturer. Samtidigt påverkas ekonomin av störningar som inte omedelbart kan lösas av varken stabiliseringspolitik eller prisanpassning. Dessa ständigt återkommande störningar tvingar ofta ekonomin bort från det potentiella utbudet och förklarar här uppkomsten av hög- och lågkonjunkturer. Dessa störningar kallas för “exogena chocker” då modellen i sig inte kan förklara varför dom uppkommer. Störningarna bestäms i stället av förhållanden som inte finns specificerade i modellen, som m.a.o. är exogena (eg. bestäms utanför modellen). Men trots att modellen inte kan förklara varför dessa händelser uppkommer, så kan modellen tala om hur ekonomin kommer att reagera när störningen väl inträffat. Som exempel kan nämnas dåligt väder som ger en usel skörd, som i sin tur gör att priset på mat plötsligt stiger. Ett ytterligare exempel är när OPEC höjde priset på olja. Båda dessa fall representerar förändringar i prisnivån som inte förklaras av modellen, m.a.o. som inte förklaras av antagandet om trögrörliga priser (som ju hävdar att prisförändringar orsakas av konjunktursvängningar). Både bildande av OPEC-kartellen och uselt väder uppkommer ju oberoende av konjunkturläge, vilket gör att de prisförändringar som dessa händelser ger upphov till förklaras av något annat (exogent betingade). Men trots att uppkomsten av exogena prisförändringar inte kan förklaras av modellen, så kan modellen tala om hur ekonomin reagerar på dessa prisförändringar. T.ex.: som resultat av

41

OPEC’s prishöjning (exogen förändring) så hävdar modellen att den aggregerade efterfrågan kommer att dämpas, med en avmattning i BNP och sysselsättning som följd. Utöver prischocker förekommer efterfrågechocker, som analogt betingas av exogena förändringar i den aggregerade efterfrågan. Som exempel kan nämnas att när Gulfkriget började så punkterade denna händelse 1980-talets optimism, som på kort tid nu förbyttes i det tidiga nittiotalets dystra förväntningar. Som en konsekvens av den försämrade framtidstro

som betingades av kriget så minskade företagen sina investeringar, vilket representerar en negativ effekt på den aggregerade efterfrågan. En händelse som i sin tur bidrog till att skapa det tidiga nittiotalets lågkonjunktur. Sammanfattningsvis gäller att kompromissmodellen förklarar konjunkturcykler i termer av samspelet mellan exogena störningar som driver in ekonomin i hög och lågkonjunkturer, och den prisanpassning som tillsammans med upplyst stabiliseringspolitik som styr tillbaka produktionen mot den potentiella nivån. Det är också viktigt att påpeka att regeringen inte behöver bedriva någon stabiliserings-politik om man förväntar sig att den rådande hög- respektive lågkonjunkturen kommer att bli kortvarig. Detta då effekterna av stabiliseringspolitiska åtgärder först kommer efter två till tre år. Om man nu t.ex. förväntar sig att prisanpassningen återför ekonomin till det potentiella utbudet på kortare tid så kommer effekten av den stabiliseringspolitiska åtgärden för sent, m.a.o. när vi redan har återgått till full sysselsättning. Om effekten av den expansiva politiken infinner sig i detta läge så kommer den expansiva politiken att föra in ekonomin i en högkonjunktur, vilket innebär att stabiliseringspolitiken blir destabiliserande. Under dessa omständigheter bedrivs en mindre upplyst stabiliseringspolitik som då destabiliserar ekonomin på samma sätt som utbuds- och efterfrågechocker. Under kortvariga hög- och lågkonjunkturer är det därför bättre att inte bedriva någon stabiliseringspolitik, utan att i stället överlåta till marknadsmekanismerna (prisanpassningen) att återföra BNP till den potentiella nivån. Det är bara när en hög- respektive lågkonjunktur förväntas bli långvarig (längre än två till tre år) som det är meningsfullt för regeringen att implementera stabiliseringspolitiska åtgärder i syfte att skynda på återanpassningen till det potentiella utbudet, då effekterna av politiken nu kommer innan det att priserna har hunnit återanpassa ekonomin. Det är samtidigt viktigt att veta att modeller som antar trögrörliga priser inte har utvecklat någon metod som undersöker om det rådande konjunkturläget kommer att vara långvarigt eller inte. Trots att modellen som antar trögrörliga priser är en kompromiss mellan den keynesianska traditionen och den monetaristiskt/klassiska traditionen, så är modeller som antar trögrörliga priser ofta hårt kritiserade från den senare gruppen. Den rena klassiska modellen antar flexibla priser vilket är ett förhållande som alltid genererar jämvikt på samtliga marknader, inklusive arbetsmarknaden. I det klassiska perspektivet opererar ekonomin alltid vid full sysselsättning, vilket innebär att den faktiska produktionen enligt klassikerna alltid motsvarar det potentiella utbudet. Därmed ges inga konjunkturvariationer i det klassiska perspektivet, vilket innebär att ekonomin rör sig utefter den räta linje som beskriver utvecklingen i det potentiella utbudet i föregående diagram. Därmed blir uppgiften för den ekonomiska politiken dels att undvika inflation, och dels att stimulera tillväxten. Detta innebär att om man vill öka tillväxttakten så ska man föra en politik som vid framgång gör GDP* funktionen brantare (som vid t2). Därmed gäller att de klassiska

42

ekonomerna hävdar att regeringen inte ska bedriva någon politik i syfte att stabilisera konjunkturvariationerna, utan ska i stället inrikta den ekonomiska politiken på långsiktiga problem rörande tillväxten. Detta gör att den ekonomiska politik som har sin har sina rötter i den klassiska traditionen inriktas på tillväxtrelaterade problem som hur vi ska åstadkomma en växande kapitalstock, förbättrad teknologi och vidareutveckling av vårt humankapital. Åtgärder som syftar sedan mot att öka landet produktivitet och tillväxt. Men det är viktigt att notera att också de ekonomer som antar trögrörliga priser arbetar med modeller där den faktiska bruttonationalprodukten alltid cykliskt rör sig kring den potentiella

nivån. Detta implicerar att om regeringen för en framgångsrik tillväxtpolitik, så kommer den faktiska bruttonationalprodukten att röra sig utefter en brantare tillväxttrend. Därmed gäller att utvecklingen i den faktiska bruttonationalprodukten alltid kommer att påverkas av förändringar i tillväxttakten. Därför kan den klassiska modellen vara ett intressant redskap att

använda till analys av hur ekonomin rör sig på lång sikt, eller av tillväxt, både av de

ekonomer som antar att ekonomins kortsiktiga beteende bestäms i enlighet med antagandet

om flexibla priser och dom som antar trögrörliga priser.

Som en sammanfattande slutsats kan man hävda följande: Om man antar trögrörliga priser så blir både konjunkturcycler och tillväxt angelägna problem som kan kräva ekonomisk-politiska insatser.Men om man, som de klassiskt inspirerade ekonomerna, antar approximativt flexibla priser så reduceras regeringens uppgifter till att undvika inflation och stimulera tillväxt. Roten till konflikten mellan monetarister/klassiker å den ena sidan och ekonomer som antar trögrörliga priser å den andra sidan står att finna i deras olika synsätt på marknadens funktionssätt, som ytterst beror på att de båda makrotraditionerna i sina mikrofundament antar olika marknadsstrukturer. De klassiska ekonomerna varseblir perfekta marknader som kontinuerligt genererar jämvikt över hela ekonomin, medan de som antar trögrörliga priser hävdar förekomsten av betydelsefulla “marknadsimperfektioner” som ställer krav på att en relativt aktiv ekonomisk politik ska hjälpa marknaderna till att generera optimala lösningar. Vad menar då ekonomer när dom talar om “perfekta” och “imperfekta” marknader, som i sin tur genererar så olikartade prisbeteenden? När vi talar om perfekta marknader så utnyttjar vi den neoklassiska teorin om “perfekt konkurrens”. Denna teori utgör sedan mikrofundamentet till de klassiska ekonomernas makromodeller, eller vad de klassiskt betingade ekonomerna i alla fall hävdar är den bästa approximationen av de verkliga marknadernas funktionssätt. Det är här viktigt att klargöra att det råder en väldefinierad skillnad mellan det teoretiska begreppet “perfekt konkurrens” och det allmänna uttrycket “fri konkurrens”. Fri konkurrens beskriver en situation där alla tillåts konkurrera med varandra utan restriktioner och utan krav på förekomsten av några specifika marknadsstrukturer. Perfekt konkurrens däremot beskriver en situation där alla är fria att konkurrera med varandra utan restriktioner, men där marknadsstrukturerna samtidigt är sådana att de överensstämmer med

de villkor som ska vara tillfredställda för att “teorin om perfekt konkurrens” ska gälla. Teorin om perfekt konkurrens är en teoretisk modell som beskriver en situation med fri konkurrens mellan aktörerna på en marknad, där marknaden samtidigt måste tillfredställa en uppsättning mycket restriktiva villkor. Detta är den marknadsmodell som den neoklassiske

43

ekonomen Leon Walras utvecklade för att renodla de villkor som måste vara tillfredställda för att marknadsekonomin ska bete sig i enlighet med Adam Smiths principer. M.a.o. en marknad där medborgarnas otyglade strävan efter att tillfredställa sitt egenintresse samtidigt gynnar allmänintresset på ett optimalt sätt. Det är också en marknadsmodell som baseras på de småskaliga och flexibla marknadsstrukturer som gällde under den första industriella revolutionen. Den perfekta konkurrensmodellen är ett system som beskriver de förutsättningar som måste vara tillfredställda för att en fri marknad ska generera en optimal välfärd. Om den verkliga ekonomin approximativt tillfredställer de antaganden som den perfekta konkurrensmodellen baseras på, så innebär det att de verkliga marknadsförhållandena bäst beskrivs av den mikroteori som den klassiska makroteorin vilar på. I sådana fall kommer marknaderna alltid vara snabbare än stabiliseringspolitiken på att generera produktion vid full syssel-sättning. Teorin om perfekt konkurrens baseras på följande antaganden:

• Att det finns många små producenter på varje marknad. Med detta antagande menar vi dels att det på varje marknad finns många företag och dels att varje företag har en så liten del av marknaden att företaget på egen hand inte medvetet kan påverka marknaden.

• Att det bara finns homogena varor. Med förekomsten av homogena varor menar vi att det inte förekommer någon produktdifferentiering på någon marknad. Detta innebär att man t.ex. på bilmarknaden bara producerar en bil, och att samma förhållande gäller på tandkrämsmarknaden och alla övriga marknader.

• Det finns många konsumenter på varje marknad. Detta innebär att konsumenterna är

så många på varje marknad att ingen enskild konsument medvetet kan påverka utfallet på marknaden.

• Ekonomin saknar organisationer. Detta innebär att det varken finns arbetsgivar- eller

arbetstagarorganisationer eller något OPEC. Det innebär också att lönebildningen likväl som all annan prisbildning bestäms på marknaden.

• Perfekt information. Detta innebär att alla vet och kan allt. Detta genererar bl.a. en

friktionslös arbetsmarknad utan omskolningsproblem vid strukturella förändringar i ekonomin. M.a.o. som en konsekvens av antagandet om perfekt information ges en perfekt flexibilitet på arbetsmarknaden.

• Fritt inträde på alla marknader. Detta antagande är relaterat till villkoret om perfekt

information. Detta innebär att om någon marknad uppvisar extraordinära vinster, så kommer omedelbart nya företag att etablera sig på denna marknad tills dess att övervinsten är utraderad. Förekomsten av fritt inträde ger därför en ekonomi där man får en fullständig utjämning av vinstnivån mellan alla branscher.

Givet att dessa antaganden är tillfredställda så får vi nu följande resultat om konkurrensen släpps fri:

44

På varje marknad kommer de många oorganiserade konsumenterna att möta de många små och oorganiserade producenterna, samtidigt som ingen aktör på egen hand kan påverka det pris som de mångas möte på marknaden ger upphov till. Om nu någon producent höjer sitt pris över marknadspriset, så kommer ingen att köpa något från denne producent då alla är perfekt informerade. Detta innebär också att en ineffektiv producent som inte kan sälja sina varor till det rådande marknadspriset, tvingas att lämna marknaden. Ett förhållande som garanterar en effektiv produktion på varje marknad. Det är viktigt att förstå att detta system representerar en situation där konsumenternas (och därmed allas) behov tillfredställs på ett optimalt sätt, vilket materialiseras i det flexibla sätt på vilket den perfekta konkurrensmarknaden svarar på konsumenternas behov. Om konsumenterna ändrar sina preferenser, eller smak, så märks detta i att vissa varor möter en ökad efterfrågan. Som ett resultat genereras ett efterfrågeöverskott på dessa marknader med ökade priser och vinstnivåer som resultat. Andra marknader möts av en minskad efterfrågan med sjunkande priser och förlustbringande produktion som följd. Den perfekta marknadsekonomin reagerar nu omedelbart på de nya signaler som kommer från dessa nya priser och vinster, som i sin tur är ett resultat av konsumenternas nya önskemål (preferenser). Producenter lämnar nu de förlustbringande marknaderna och startar nu upp en ny verksamhet i de branscher som uppvisar övervinst. Detta är möjligt då ekonomin opererar i avsaknad av några marknadsbestämda inträdesbarriärer (fritt inträde på alla marknader) samtidigt som ingen behöver omskolning (perfekt information). Nyetableringarna på marknader med övervinster genererar nu ett ökat utbud, med sjunkande priser och vinster på dessa marknader som följd. Denna process fortsätter tills dess att nyetableringarna har tvingat ner priser och vinster till en sådan nivå att övervinsterna är utraderade. I detta läge tillfredställer den perfekta konkurrensekonomin konsumenternas nya behov på ett kostnadseffektivt sätt. Därmed gäller att vi i en verklig marknadsekonomi som tillfredställer antagandena för

perfekt konkurrens får en situation där konsumenternas behov alltid kommer att bli

tillfredställda på ett optimalt sätt.

I en ekonomi vars marknadsstrukturer bäst approximeras av teorin om perfekt konkurrens kommer införandet av ekonomisk politik att störa den perfekta ekonomins funktionssätt. Införandet av skatter kommer t.ex. att göra att prissignalerna inte längre på ett relevant sätt speglar konsumenternas behov, vilket i sin tur omöjliggör för den flexibla marknaden att längre tillfredställa konsumentintresset på ett optimalt sätt. Om regeringen avstår från att implementera någon ekonomisk politik så kommer de flexibla priserna åter på ett tillförlitligt sätt svara mot konsumenternas preferenser, vilket i sin tur åter gör det möjligt för producenterna att tillfredställa konsumenternas behov på ett optimalt sätt. Om den verkliga ekonomin nu karakteriseras av betydelsefulla avvikelser från teorin om perfekt konkurrens, så uppvisar den verkliga ekonomin en uppsättning avgörande mark-nadsimperfektioner. (Observera att teorin om perfekt konkurrens här fungerar som ett referenssystem. Allt som avviker från den perfekta konkurrensmodellen definieras som marknadsimperfektioner). Om den verkliga ekonomin karakteriseras av betydelsefulla marknadsimperfektioner så beter sig den verkliga ekonomin troligtvis också på ett annat sätt än en perfekt konkurrensmarknad. Detta innebär till exempel att fri konkurrens (m.a.o konkurrens utan restriktioner) i en ekonomi med betydande marknadsimperfek-tioner inte behöver generera optimal välfärd.

45

Om vi, till exempel, på en del marknader har en oligopolsituation (betingad av att det här förekommer marknadsbestämda inträdesbarriärer) där det enskilda företaget är tillräckligt stort för att själv medvetet påverka prisbildningen på marknaden. Eller om vi har organisationer på arbetsmarknaden som förhandlar om lönenivån, eller om vi saknar perfekt information vilket får till följd att folk tvingas till långa omskolningsperioder innan de kan hitta ett nytt arbete. I sådana fall kommer vi att få en marknadsekonomi som inte längre ens approximativt kan beskrivas av teorin om perfekt konkurrens, vilket bl.a. kommer att märkas i att priserna inte omedelbart kommer att förändras så fort som ändrade preferenser ändrar efterfrågan någonstans i ekonomin. Då företagen nu kommer att ändra sina priser någon gång om året så kommer dessa preferensförskjutningar att märkas i eventuella prisförändringar på lite längre sikt. Men om nu en ökad efterfrågan på någon vara med viss

fördröjning också genererar ett ökat pris och därmed också en ökad vinstmarginal, så behöver detta inte uppmuntra till att nya företag etablerar sig med sjunkande pris och vinst som resultat. Om den berörda marknaden karakteriseras av marknadsbestämda inträdesbarriärer, så är det inte säkert att ökade priser och vinstmarginaler genererar en situation där nya företag etablerar sig tills dess att vi har uppnått en kostnadseffektiv produktion i konsumenternas intresse. Detta kan till exempel bero på att efterfrågeökningen riktas mot en differentierad vara som kräver omfattande investeringar i forskning och utveckling för att framställa (vilket innebär att villkoren om perfekt information, homogena varor och fritt inträde inte är tillfredställda här). Förekomsten av marknadsimperfektioner genererar en situation med en långsammare prisanpassning, vilket då innebär att flexibla priser inte längre genererar omedelbar någon jämvikt. Vi befinner oss också i en ekonomi där producenterna inte längre alltid tvingas till att tillfredställa konsumenternas behov på ett kostnadseffektivt sätt. Om avvikelserna från den perfekta konkurrensmodellen är så betydande att teorin om perfekt konkurrens inte längre kan utgöra en god approximation av de verkliga marknadsförhållandena, så har vi därför förflyttat oss från en klassisk ekonomi med approximativt flexibla priser till en ekonomi som karakteriseras av trögrörliga priser. Detta innebär att prisanpassningen mot ny jämvikt inte längre är omedelbar, utan pågår över fler perioder. Om den verkliga ekonomin representeras av sådana betydande avvikelser från teorin om perfekt konkurrens så är det möjligt för regeringen att vid längre hög- och lågkonjunkturer bedriva en framgångsrik stabiliseringspolitik som skyndar på återanpassningen mot långsiktig jämvikt. Detta är möjligt om verklighetens mikrofundament representeras av betydande marknadsimperfektioner, eller om den andra industriella revolutionsfasen (från 1850-) förändrade marknadsstrukturerna och marknadsvillkoren på ett såpass avgörande sätt att de småskaliga marknadsstrukurer Adam Smith varseblev inte längre utgör en god approximation av 1990-talets marknadsförhållanden. Under 1980- och 1990-talen har den nationalekonomiska forskningen gjort studiet av dessa imperfekta marknader till ett av ämnets huvuduppgifter. Detta har genererat en mycket dynamisk utveckling av den del av mikroteorin som kallas för “industriell organisationsteori”. Som en sista slutsats vill vi betona att valet mellan ett klassiskt synsätt och det synsätt som finns representerat av modeller som antar trögrörliga priser, inte ska bestämmas av den modelltradition som vi tycker ger de trevligaste policyimplikationerna. Om valet av analysredskap ska göras utifrån vår uppriktiga avsikt att förstå den verkliga ekonomins

46

funktionssätt, så måste valet bestämmas av vad vi tror om den studerade ekonomins marknadsstrukturer. Om teorin om perfekt konkurrens är den bästa approximationen av de verkliga marknadsförhållandena så ska klassiskt inspirerade modeller användas när vi genomför vår makroanalys. Då vet vi också att eventuella konjunktursvängningar är så kortvariga att de inte kräver några ekonomisk-politiska åtgärder. Regeringen ska i stället koncentrera all kraft på att undvika inflation och stimulera tillväxt. Om den verkliga ekonomin i stället karakteriseras av så betydelsefulla avvikelser från teorin om perfekt konkurrens så att teorin om perfekt konkurrens inte längre utgör en god approximation av ekonomins funktionssätt, så kommer ekonomin att operera med trögrörliga priser. Därmed måste vi använda en makromodell som antar trögrörliga priser för att kunna säga något meningsfullt om vår samtida ekonomi. I sådana fall blir både de problem som är förbundna med konjunkturvariationer och tillväxt av betydelse för utformningen av den ekonomiska politiken. Som ett tillämpat problem kan vi nu kort betrakta diskussionen om en eventuell svensk anslutning till EMU. I ett makroperspektiv är EMU intressant dels p.g.a. att makroteorin används för att utvärdera effekterna av den konvergenspolitik som ska föregå en anslutning till EMU. Makroteorin används också för att bl.a. utvärdera effekterna av de eventuella asymmetriska chocker som kan uppkomma när EMU har etablerats. Dessutom används makroteorin för att utvärdera den nya europeiska centralbankens roll och funktion. Som en gemensam nämnare för alla dessa diskussioner märks att de flesta av de meningsskiljaktigheter som uppstår bestäms av debattörernas olika syn på den moderna marknadsekonomins funktionssätt. Om teorin om perfekt konkurrens är en god approximation av verkliga förhållanden så kommer den kontraktiva finanspolitik som konvergensprogrammen ger upphov till att generera en kortvarig lågkonjunktur som snabbt övergår i ökad sysselsättning och förbättrade statsfinanser. Samtidigt kommer de strukturskillnader mellan de ingående länderna som ger de asymmetriska chockerna att vara ett mindre problem då EMU kommer att vara den institution som tvingar de potentiellt flexibla marknaderna till anpassning. Dessutom gäller att ECB´s uppgift blir att föra en trovärdig låginflationspolitik genom att anpassa penningmängden efter tillväxttrenden i EMU-området. Om vi i stället antar förekomsten av betydande marknadsimperfektioner så genomförs EMU-projektet i ekonomier som karakteriseras av trögrörliga priser. Detta gör att implementeringen av konvergensprogrammen kan ge en mer långvarigt negativ effekt på sysselsättningen inom EU-området. Samtidigt gör det också att förekomsten av asymmetriska chocker dels är mer sannolika och dels att de imperfekta marknaderna kommer att ta längre tid på sig för att åstadkomma den nödvändiga harmoniseringen av näringsstrukturerna inom EMU. Dessutom kommer kanske behovet av en stabiliseringspolitiskt motiverad penningpolitik på nationell nivå att kunna uppstå, om de olika EU-länderna hamnar i olika fas i konjunkturcykeln. Dessa problem kommer att behandlas under kursens gång. Denna komprimerade presentation av den ekonomiska teorins historia är ett nödvändigt första steg, utan vilket de makroekonomiska resonemangen kring EMU kan komma att uppfattas som en teoretisk lekstuga utan verklighetsförankring.

47

REFERENSER: Landreth, Harry & Colander, David: History of economic theory, Houghton Mifflin company, 1988

Hall, Robert & Taylor, John: Macroeconomics, W.W Norton & Company, 1989 Bain, Joe: Industrial organisation, University of Carlifornia, John Wiley and sons,1968 Tirole, Jean: Industrial organisation, MIT press, 1988 Wade, Robert: Governing the market, Princeton university press, 1990 Chandler, Alfred: Thevisible hand, The Belknap Press of Harvard University Press, 1977 Braudel, Fernand: Civilisation and capitalism, volume 1-3, Collins 1981 Wittfogel, Karl: Oriental despotism, Yale university press, 1957

48

THE OPEN ECONOMY AND EXCHANGE RATES

When we talk about an open economy the discussion is then about an economy that trades with other countries, or the rest of the world. I will here focus the discussion on exchange rates because the exchange rate is a price that confronts a banker in his daily work. First we will discuss the importance of exchange rates, which means that we will explain why the price on our currency is of any importance for macroeconomics. When this is done we will show how the exchange rate is determined on the currency market. This will inform you about the conditions that influence the price on our currency which then will make it easier for you to forecast changes in your exchange rate. Lastly we will discuss different kinds of exchange rate regimes that the government can implement. We will discuss fixed exchange rates, flexible exchange rates and a system called crawling peg. We will finish with a discussion about the implementation of these three kinds of systems in the Russian economy.

The importance of exchange rates The exchange rate is defined as the amount of foreign currency that we will get for one unit of our domestic currency, or the exchange relation between our own currency and any foreign currency. This means that the exchange rate (E) can be defined in the following way: The amount of foreign currency that we will have for one E = unit of domestic currency . One unit of domestic currency (This definition is sometimes inverted, but this does not change the definition as such because the exchange rate still shows the exchange relation between two currencies. The reason for using the above version is that it is the most pedagogical). As an example we can treat the United States as home country and Germany as the foreign country. This defines the US exchange rate as: 2 D-mark 2 E = 1 US dollar = 1 = 2 This means that we for every US dollar could buy 2 D-mark, which by the same time means that Germans has to pay 2 D-mark when buying 1 US dollar. This is an example of that the exchange rate shows the exchange relation, or relative price, between two currencies. If now things happens that changes the exchange relation between the two currencies, for instance holders of US dollars will suddenly have 4 D-mark for every dollar, or: 4 D-mark 4 E = 1 US dollar = 1 = 4

49

If the exchange rate increases in this way this then means that the value of the home currency in terms of D-mark has increased, which is the same as to say that the foreign currency has become cheaper to buy. For every dollar we now get 4 D-mark instead of two. The increase in the exchange rate also means that foreigners, in this case Germans, have to pay more in order to get one unit of our currency. This is natural because the increased dollar value makes dollars more expensive to buy for foreigners. Germans now have to pay 4 D-mark for every US dollar instead of the two D-marks they had to pay before, at the lower exchange rate. When the exchange rate now is defined we will take the next step and discuss the importance of the exchange rates for the aggregate economy. This is something that has to be understood before any discussion about exchange rate regimes could be of any meaning. In order to explain the importance of exchange rates I will use a very simple example where we have a world economy containing two countries (US as home country and Germany as the foreign country). These two countries just produce one good each namely US ice cream and German ice cream. The consumers in both countries finds interest in consuming both home produced and foreign ice cream. This is the reason for trade between the two countries. In order to easily focus on exchange rates we simplify further in excluding all transport costs. We also assume that the traded goods should be paid in the exporting country's currency. This is an approximation of real world conditions where some contracts also are specified in terms of currencies that are foreign both to the exporting and the importing part. For instance, contracts between Sweden and Denmark could be specified in terms of US dollars. But still many contracts are specified in terms of the exporting country's home currency, which means that there are always some foreign buyers of our exported goods that first have to buy the needed amount of our currency before they can pay for the imported goods. This then means that an increase in foreign demand on our goods also will end up in an increased demand for our currency. As an outcome we also need a currency market in-between the trading countries markets for goods and services, in order to realise trade. In the following example we will explain the importance of the exchange rates, and the example will be based on the above stated principles. The example under discussion will also be summarised in the figure on next page. In accordance with these rules any US citizen (home country representative) that wants to import German (foreign) ice cream first has to pass by the currency market where he buy’s the amount of dollars that he needs in order to import the German ice cream. When the price for German ice cream is 4 D-mark on the German commodity market, the US importer has to by this amount of D-mark for each German ice cream before it could be imported. When the importer on the currency market will have 2 D-mark for every dollar, he therefore has to pay 2 dollars for the 4 D-mark that he needs in order to buy one German ice cream. Therefore he sells 2 dollars in order to buy 4 D-mark on the currency market. With these 4 D-mark he buys the demanded German ice cream that is then freely transported home to US. The US importer of German ice cream will then sell the imported ice cream on the home market at a price (Pg) that equals the outlays in dollars (home currency) that the importer have made when he imported the German ice cream. These outlays equals the amount of dollars that the US importer has to sell on the currency market in order to buy the amount of D-mark that are

50

needed when he buys one German ice cream on the German commodity market. This then means that the price of a German ice cream in US (Pg) is 2 dollars.

CURRENCY MARKET

US

ICE

CREAM

GERMAN

ICE

CREAM

US

DOLLAR

D-

MARK

2 DOLLAR = 4 D-MARK

4 D-MARK

US ICE CREAM IMPORT FROM GERMANY

2 DOLLAR

4 D-MARK =

2 DOLLAR

GERMAN ICE CREAM IMPORT FROM US

P = 2 DOLLAR Pw = 4 D-MARK

Pg = 2 DOLLAR Pus = 4 D-MARK

E = ---------------------- = 2 2 D-MARK

1 DOLLAR The next step is to determine the price on home produced goods abroad, or the price of US goods sold in Germany. In order to determine the price of our exported goods abroad we have to look at the costs that face the foreign importer. A German importer of US goods is confronted with the same

51

kind of transactions as the US importer of German goods. This means that the German importer first has to buy the needed amount of foreign currency on the currency market in order to buy the foreign good. The only difference between the German importer and the US importer is that the German importer now sells D-mark when he buys US dollars (instead of selling US dollars in order to buy D-mark). The German importer of US ice cream then has to pass through the following steps: On the currency market he sells D-mark when he buy’s the amount of dollars he needs in order to buy one US ice cream. When one US ice cream costs 2 dollars on the US commodity market, and when each dollar costs 2 D-mark on the currency market, the German importer then has to buy 2 dollars at a price of 4 D-mark on the currency market. Equipped with these two dollars he pays for the US ice cream on the US commodity market. The US ice cream is then freely transported to Germany where the ice cream is sold at a price that covers the costs for the German importer. This means that the price for US ice cream in Germany (Pus) equals the amount of D-mark that the German importer pay’s on the currency market when he buy’s buy the amount of dollars that are needed in order to buy one US ice cream. This means that the price for US ice cream in Germany (Pus) is 4 D-mark (Which actually equals to the price of German ice cream in Germany (Pw)). These conditions can now be summarised in the concept "the real exchange rate". The real exchange rate shows the price relation between home produced goods sold in the rest of the world and goods both produced and sold in the rest of the world. In our example US represents the home country and Germany represents the rest of the world, where the German goods are sold at the price level Pw. Therefore, in our example the real exchange rate measures the price relation between US goods sold in Germany and German goods sold in Germany. This defines the real exchange rate in the following way: The price of home produced goods The real goods sold in the rest of the world E x P 2x2 exchange rate = The price of goods both = Pw = 4 = 1 produced and sold in the rest of the world The interpretation of "the real exchange rate" is the following: It is important to know that the real exchange rate measures the price relation between the involved countries goods and services measured in the foreign country. If we take into account that our exported goods are imported by a trader in the foreign country, who in turn has to act on two markets before the import of our home produced goods could be realised, it is then obvious that the importer has to pay two prices before our exported good is ready for sale in the foreign country. The importer first buys our currency on the currency market. For every unit in accordance with the nominal exchange rate (E = the price for our currency). He then has to pay for the good he wants to buy on our commodity market in accordance with the price on that good (P): Therefore the importer has to pay two prices in order to import our

exported goods, which means that the price on our exported goods are both influenced by the

price on our currency on the currency market as well as the price on our goods and services

sold on our commodity market. If any of those two prices will change, the price on our exported goods abroad will also change. This is something that we will return to soon.

52

In the above example we found that the German importer had to pay 2 D-mark for each dollar (which then represents the price for a dollar, or the nominal exchange rate (E)). He then has to pay 2 dollars (P) for every US ice cream on the US commodity market (our home market). As an outcome we have that: The price for a US ice cream sold in Germany = E x P = 2 x 2 = 4 D-mark The next step is to determine the price of the goods both produced and sold in the rest of the world, or in this example: the price of German ice cream sold in Germany (Pw): The price for an ice cream both produced and sold in the rest of the world = Pw = 4 D-mark The value of the real exchange rate will then be: E x P 2 x 2 The real exchange rate = Pw = 4 = 1 This ends up in that we now have a real exchange rate equal to one, which means that our exported goods and German goods are sold at the same price in Germany. When the real exchange rate is equal to one we have a nominal exchange rate which combined with the price relations between the two countries commodity markets creates a situation defined as "Purchasing Power Parity". We then have a purchasing power parity rate when the relative prices between the involved countries commodity markets measured in any of these countries are equal to one. This then means that if the real exchange rate is one then home produced and foreign produced goods are having the same price in the foreign country's commodity market. In our example this situation showed up in that both German and US produced ice cream were sold at the same price (Pw=Pus=4 D-mark) in Germany. But when the real exchange rate is one this price relation operates not just abroad but also at home. Also in our home country (US) the price relation between home produced goods and foreign produced goods ends up in equality (P=Pg=2 dollars). This then means that if we have a real exchange rate equal to one the price relations between goods produced in any of the involved countries will not discriminate against the any country’s commodity market . For instance, if we are in Germany with a given budget of 20 D-mark and if we now use the whole budget in buying German ice creams, we then could buy five German ice creams. If we instead use up the whole budget in consuming US ice creams we once again could buy five ice creams. This means that endowed with a given budget we could buy as many German ice creams as US ice creams when the real exchange rate is one. Therefore, when the real exchange rate is one we have the same purchasing power directed toward home produced and foreign produced goods, which defines the "purchasing power parity" rate. You can now as an exercise convince yourself that when the real exchange rate is one we will neither have any price discrimination on the home market. In order to explain the importance of the nominal exchange rate (E) we now let the development on the currency market increase the value of our currency, and then evaluate the effects on foreign trade. If the exchange rate changes so that we could by 4 D-mark for just one dollar, the exchange rate then has increased to E = 4. Nothing else has changed in the two

53

economies, which means that the prices on the two countries markets for goods and services are unchanged. In our example this means that a German ice cream is still sold at a price Pw = 4 D-mark in Germany and an US ice cream is still sold at the price P = 2 dollars on our home market. At given prices on the commodity markets we will now interpret the effects of an increase in the nominal exchange rate. (This example is shown in the figure on the next page). First we will analyse the effects that will be given on our import, then we investigates how our export will be influenced and lastly we will sum up the consequences in terms of the development of the real exchange rate. When the home country's nominal exchange rate increases we will have more units of foreign currency in exchange for every unit of our domestic currency, which means that the foreign currency has become cheaper to buy. At given prices on the foreign commodity market our importers now have to pay a smaller amount of domestic currency units in order to buy the amount of foreign currency that is needed when they buy the foreign good on the foreign commodity market. As an outcome, import has become cheaper which increases import demand. In the figure below this behaviour is shown in the following way: In order to import a German ice cream the US importer still needs 4 D-mark, in accordance with the unchanged price on the German commodity market (Pw = 4 D-mark). But now when the value of the US exchange rate has increased the US importer just have to pay one dollar when he buy’s the demanded four D-mark’s (in accordance with the new nominal exchange rate: E = 4). So the cost for the US importer to import a German ice cream has decreased to 1 dollar, which means that the new price on German ice cream in US has decreased to Pg = 1 Dollar. As a consequence the US import of German ice cream will increase.

54

US

ICE

CREAM

US

DOLLAR D - MARK

CURRENCY MARKET

8 D - MARK =

2 DOLLAR

2 DOLLAR

1 DOLLAR =

4 D - MARK 4 D - MARK

GERMAN

ICE

CREAM

US IMPORT OF GERMAN ICE CREAM (Pg = 1 DOLLAR)

GERMAN IMPORT OF US ICE CREAM (Pus = 8 D - MARK)

P = 2 DOLLAR Pw = 4 D - MARK

Pg = 1 DOLLAR Pus = 8 D - MARK

E =4 D - MARK 4

1 DOLLAR 1= = 4

Next we will analyse the effects that will be given on our (US) export when the value of our currency increases. These effects will be conditioned on how the German importers reacts on the increased dollar value. When the price level on our commodity market is unchanged German importers still needs to buy the same amount of dollars as before in order to buy one of our ice creams. But when

55

our exchange rate has increased the German importer now has to pay with more units of D-marks for every unit of our currency (dollar). At given prices on our commodity market this then means that our export has become more expensive. German importers buy's less of our goods which means that our export now decreases. In terms of the above figure we now have a situation where the German importer still has to buy 2 dollars in order to buy the US ice cream on our commodity market. But when the price for dollars on the currency market has increased the German importer now has to pay with 4 D-mark for every dollar. When the German importer still needs two dollars in order to buy our ice cream he then has to sell 8 D-mark on the currency market when he buy’s the amount of dollars that he needs in order to buy our ice cream. As an outcome the price for our exported ice cream sold in Germany now increases to 8 D-mark (Pus = 8 D-mark). The German importers will therefore decrease their import, which then means that the increase in our exchange rate has made our goods and services more expensive in the rest of the world, which in turn has a negative impact on our export. To summarise, an increase in the nominal exchange rate makes our export more expensive by the same time as our import becomes cheaper. This gives an incentive to increase our import and a negative impact on exports, that then decreases. As a consequence the increase in the nominal exchange rate will give a negative impact on our current account. We can also make the same conclusion in terms of the real exchange rate: Before the increase in the nominal exchange rate we were faced with the following situation: Eo x P 2 x 2 4 The real exchange rate = Pw = 4 = 4 = 1 Then the nominal exchange rate increased to E1 = 4. This had the following impact on the real exchange rate: E1 x P 4 x 2 8 The real exchange rate = Pw = 4 = 4 = 2 As an outcome the increase in the nominal exchange rate makes our export relatively more expensive and our import relatively cheaper, by the same time as nothing has happened to the prices of home produced goods neither in US (P = 2 dollars) nor in Germany (Pw = 4 D-mark). This situation is explained by the fact that every importer has to pay two prices before he could import the foreign produced good. He first has to buy foreign currency at the price given on the currency market (E). Then he has to buy the good that he wants to import at the price given on the foreign commodity market (P for German importers).Therefore, if any of those two prices changes the price on the imported good will also change. As an outcome an increase in the US exchange rate is enough in order to make US export more expensive on the world market. In terms of the real exchange rate this means that an increase in the nominal exchange rate at given prices on the commodity markets, ends up in a situation where the real exchange rate will increase and therefore twist the relative price between home produced goods and foreign goods so that home produced goods will be relatively more expensive both

56

on the world market as well as on the domestic market. In the example above we doubled the nominal exchange rate which then made US produced goods twice as expensive both in Germany and in US. So the importance of the nominal exchange rate is that a change in the nominal exchange rate influences the relative prices between home and foreign produced goods, which in turn has an impact on our net export or current account. The next step will be to determine the exchange rate in deriving a demand- and a supply function for our domestic currency, and then search for the price, or the exchange rate, that creates equilibrium on the currency market.

57

Kort om betalningsbalansen, valutaflöde och växelkurser

1. Export av varor och tjänster 2. Import av varor och tjänster . 3. Bytesbalans (X) = (1) - (2)

4. Kapitalimport 5. Kapitalexport . 6. Finansiell balans = (4) - (5)

7. Okorrigerad betalningsbalans

(valutaflöde) = (3) + (6)

8. Förändringar i valutareserven

9. Betalningsbalansen (korrigerad) = (3)+(6)+(8)

Där bytesbalansen påverkas av:

• Ym ⋅ : Konjunkturläget hemma (Y), som påverkar det egna landets import. Detta då importen varierar positivt med landets BNP, dels då ökade inkomster ökar den privata konsumtionen (som till en del består av importerade varor), och dels då en ökad produktion (BNP) gör att företagen måste köpa mer insatsvaror (som till en del är importerade). Hur kraftigt importen påverkas av BNP förklaras av den marginella importbenägenheten (m).

• ww Ym ⋅ : Konjunkturläget i omvärlden ( wY ), som påverkar omvärldens import

vilket i sin tur ger effekter på vår export. Detta förklaras av samma resonemang som under den första punkten. Då alla länder har en marginell importbenägenhet så kommer t.ex en konjunkturuppgång i omvärlden att medföra att omvärldens import ökar vilket påverkar vår export positivt.

• wP

P: Relativprisutvecklingen mellan prisnivån i det egna landet (P) och prisnivån

i omvärlden ( WP ). Om t.ex. priserna stiger snabbare hemma än i omvärlden så förlorar vi internationell konkurrenskraft. Detta avspeglas i att exporten blir relativt dyrare och minskar och importen blir relativt billigare och ökar.

• E : Växelkursen. Som vi har beskrivit tidigare under rubriken ”betydelsen av

växelkurser” så kommer t.ex . en stigande växelkurs (vår valuta blir dyrare) återigen göra att exporten blir relativt dyrare och minskar, medan importen blir relativt billigare och ökar.

58

Och den finansiella balansen påverkas av:

• )( wRR − : Ränteskillnaden mellan räntenivån i det egna landet (R) och

räntenivån i omvärlden ( wR ). Om t.ex. räntan på svenska räntebärande värdepapper ökar i förhållande till räntenivån på omvärldens räntebärande värdepapper, så medför detta att avkastningen på svenska räntebärande värdepapper ökar i förhållande till avkastningen på omvärldens räntebärande värdepapper. Detta resulterar dels i att man i omvärlden köper mer av våra räntebärande värdepapper (kapitalimporten ökar) och dels i att folk i det egna landet köper mer av det egna landets räntebärande värdepapper och därmed mindre av omvärldens värdepapper (kapitalexporten

minskar). Som resultat ges en förbättrad finansiell balans. • Den förväntade kursutvecklingen för aktier noterade på det egna landets

aktiebörs i förhållande till den förväntade kursutvecklingen på aktier noterade på omvärldens börser. Om t.ex. aktier noterade på Stockholmsbörsen förväntas utvecklas starkt så kommer folk i omvärlden att köpa mer svenska aktier vilket gör att kapitalimporten ökar. Detta kan också leda till att svenska aktieplacerare styr om sina investeringar från utländska börser till Stockholmsbörsen, vilket gör att kapitalexporten minskar.

• E : Växelkursen. Exempel: En sjunkande växelkurs gör att det egna landets aktier och

företag blir relativt billiga (vilket gör att kapitalimporten kan öka), samtidigt som utländska företag och aktier blir relativt dyra (vilket kan ge upphov till en minskad kapitalexport).

Hur förändringar i växelkursen uppstår Då valutamarknaden kan approximeras som en perfekt konkurrensmarknad, så är växelkursen ett flexibelt pris som skapar kontinuerlig jämvikt på de valutamarknader som köper och säljer valutor med flexibel växelkurs. Detta medför att förändringar i utbud och efterfrågan på sådana länders valutor omedelbart kommer att avspeglas i justeringar av växelkursen så att ny jämvikt uppstår på valutamarknaden. Som en approximation av verkliga förhållanden kan man hävda att när någon i omvärlden vill köpa en vara, tjänst eller ett värdepapper i det egna landet, så måste man först passera valutamarknaden för att först köpa den nödvändiga mängden av vår valuta, som sedan ska användas till köp av våra varor, tjänster och värdepapper. Omvärldens intresse för vår valuta bestäms därför av omvärldens köp av våra varor och tjänster (som bestämmer värdet på vår export) och omvärldens köp av våra värdepapper (som bestämmer värdet på kapitalimporten). Detta gör att:

• Efterfrågan på vår valuta ≈ värdet av export (av varor och tjänster) + kapitalimport

59

När folk i det egna landet vill köpa en vara, tjänst eller ett värdepapper i omvärlden så måste vi först bege oss till valutamarknaden för att köpa den nödvändiga mängden utländsk valuta. Den införskaffade utländska valutan används sedan när vi köper omvärldens varor tjänster och värdepapper. När vi köper utländsk valuta betalar vi med vår egen valuta. Detta gör att utbudet på vår valuta på valutamarknaden ytterst bestäms av vårt intresse för omvärldens, varor, tjänster och värdepapper. Utbudet på det egna landets valuta på valutamarknaden bestäms därför av hur mycket varor och tjänster vi köper i omvärlden (import) och av hur mycket värdepapper vi köper i omvärlden (kapitalexport). Detta gör att:

• Utbudet på vår valuta = värdet av import (av varor och tjänster) + kapitalexport Hur förändringar i utbud och efterfrågan på ett lands valuta på valutamarknaden påverkar priset på valutan (växelkursen):

• Om efterfrågan på ett lands valuta ökar så orsakas detta antingen av att landet exporterar mer varor och tjänster och/eller av en ökad kapitalimport. Detta kommer i sin tur att medföra att valutans värde stiger.

• Om utbudet på ett lands valuta ökar så orsakas detta antingen av att landet importerar mer varor och tjänster och/eller av en ökad kapitalexport. Detta kommer i sin tur att medföra att valutans värde sjunker.

Av denna anledning kan det vara värt att sammanfatta de faktorer som betingar en ökad export (av varor och tjänster) och en ökad kapitalimport. Dessa händelser ger i sin tur ger upphov till ett ökat valutainflöde (vilket avspeglar omvärldens ökade efterfrågan på vår valuta) med en stärkt valuta som följd: Händelser som påverkar vår export av varor och tjänster positivt:

• →↑↑→↑→ )exp ( ortvårMY ww ökad efterfrågan på vår valuta ↑→ E

• ↓→wP

P exporten billigare ↑→→ WM (vår export →↑) ökad efterfrågan på vår valuta

↑→ E Händelser som påverkar kapitalimporten till vårt land positivt:

• ( ) ↑→− wRR omvärlden köper mer av våra räntebärande värdepapper

→↑→ )lim( portkapita ökad efterfrågan på vår valuta ↑→ E • Förväntningar om en kursuppgång på Stockholmsbörsen →omvärlden köper mer av

våra aktier (kapitalimport ↑ ) →ökad efterfrågan på valuta ↑→ E

60

… Och att sammanfatta de faktorer som ger upphov till en ökad import av varor och tjänster och en ökad kapitalexport. Dessa händelser betingar i sin tur ett ökat valutautflöde (vilket avspeglar vår ökade efterfrågan på omvärldens valuta) och en försvagad valuta: Händelser som påverkar vår import av varor och tjänster positivt:

• ↑→↑→ MY vi köper mer utländsk valuta för vilken vi betalar med ett ökat utbud svenska kronor på valutamarknaden ↓→ E

• ↑→wP

Pimporten relativt billigare ↑→→ M vi köper mer utländsk valuta för vilken vi

betalar med ett ökat utbud svenska kronor på valutamarknaden ↓→ E Händelser som påverkar kapitalexporten från vårt land positivt:

• ↓→− )( wRR kapitalexport↑→ vi köper mer utländsk valuta som ska användas när vi betalar för de utländska värdepapperen. När vi köper den utländska valutan betalar vi med ett ökat utbud svenska kronor ↓→ E

• Förväntningar om en kursuppgång på omvärldens aktiebörser →vi köper mer aktier i

omvärlden (kapitalexporten↑ ) → vi köper mer utländsk valuta som ska användas när vi betalar för de utländska aktierna. När vi köper den utländska valutan betalar vi med ett ökat utbud svenska kronor ↓→ E

Ett exempel: Utgå från att det råder balans i betalningsbalansen. Detta kommer att medföra att det efterfrågade värdet på vår valuta kommer att överensstämma med det värde på vår valuta som bjuds ut till försäljning på valutamarknaden. En balanserad betalningsbalans implicerar därför att det också råder jämvikt på valutamarknaden (utbudet på vår valuta = efterfrågan på vår valuta). Detta förklaras av att:

• värdet på omvärldens köp av våra varor, tjänster (vår export) och värdepapper (vår kapitalimport) motsvarar värdet på den mängd av vår valuta som man köper i omvärlden för att kunna köpa våra varor, tjänster och värdepapper, och att

• värdet på våra köp av omvärldens varor, tjänster (vår export) och värdepapper (vår kapitalexport) motsvarar värdet på den mängd valuta som vi köper i omvärlden (för vilken vi betalar med motsvarande värde av vår egen valuta på valutamarknaden (= vårt utbud av valuta på valutamarknaden)).

Därmed gäller att:

61

• om omvärlden efterfrågar ett värde på våra varor, tjänster och värdepapper som exakt överensstämmer med vår efterfrågan på deras varor, tjänster och värdepapper (vilket ger balans i vår betalningsbalans), så

• så kommer omvärlden att efterfråga ett värde på vår valuta som exakt motsvarar värdet

på den del av vår valuta som vi bjuder ut på valutamarknaden (jämvikt på valutamarknaden).

Som en konsekvens kommer det varken flyta ut eller in någon ytterligare valuta i landet (valutaflödet är noll), vilket medför att priset på valutan blir det stabila jämviktspriset. Vad händer när en störning inträffar som omkullkastar rådande jämvikter i betalningsbalansen och valutamarknaden: Om nu den svenska ekonomin opererar med en snabbare prisökningstakt än omvärlden så händer följande:

↓→

↑→

↓→↑→ sBytesbalan

importen

orten

P

P

w importbilligare

exportdyrare exp

När bytesbalansen försämras så ges en motsvarande försämring i betalningsbalansen, som övergår från balans till att bli negativ. Men en negativ betalningsbalans ger ju upphov till ett negativt valutaflöde som avspeglar en situation där utbudet på valuta är större än efterfrågan på valuta vid rådande växelkurs. Detta förklaras av att:

• Den minskade exporten beror på att omvärlden efterfrågar mindre av våra varor och tjänster vilket medför att man i omvärlden också minskar sin efterfrågan på vår valuta

• Den ökade importen medför att vi efterfrågar mer av omvärldens varor och tjänster,

vilket i sin tur medför att vi efterfrågar fler enheter av deras valuta för vilken vi

betalar med ett ökat utbud av vår valuta

Därmed kommer en försämrad bytesbalans ge upphov till en minskad efterfrågan och ett ökat utbud på vår valuta som avspeglar en ojämvikt på valutamarknaden. Denna ojämvikt medför att vi till rådande växelkurs har ett utbud på valutan som är större än efterfrågan på valutan vilket i sin tur ger upphov till ett negativt valutaflöde och en negativ betalningsbalans. Om växelkursen är flexibel kommer rådande ojämvikt på valutamarknaden att lösas av att växelkursen sjunker tills dess att vi har ny jämvikt i betalningsbalanser, vilket medför att valutaflödet åter är lika med noll och att valutamarknaden därmed återigen befinner sig i jämvikt. Denna process kan åskådliggöras på föjande sätt: Ett negativt valutaflöde (utbudsöverskott på valuta) ger:

↑→

↓→

↑→↓→ sbytesbalanE

importendyrareimporten

exportbilligareexporten

62

Denna prosess fortsätter till dess att förbättringen i bytesbalansen har ökat efterfrågan på valuta (genom ökad export) och minskat utbudet på valuta (genom minskad import) så pass mycket att betalningsbalansen åter uppvisar balans. I denna situation är valutaflödet åter lika med noll, vilket medför att det råder ny jämvikt på valutamarknaden till en lägre växelkurs.

63

THE GOVERNMENTS BUDGET DEFICIT

The budget deficit is defined as the change in the governments debt during one period, usually one year. How the government decides to deal with this deficit, both in creating the deficit as well as financing it, gives strong implications on the economy's performance. We will first define the budget deficit as such. Then we continue in discussing how to handle the budget over the business cycle in an economy that operates without any "structural deficit". We will here mainly concentrate on the question concerning if it is reasonable for the government to balance the budget every year or not. We then complicate the picture in adding the "structural budget deficit" to the discussion. The next object under discussion is how to finance the budget deficit and the effects that the governments decisions on this topic will give on the economy's performance in a macroeconomic perspective. So first we have to define the budget deficit (Bd) as: Bd = RD + G + F - T (a) (b) Where: R = the interest rate D = the government debt RD =The interest payments on the governments debt during the period G = the governments consumption during the period F = the governments transfer payments during the period T = the governments gross tax incomes during the period (a) = the governments expenses during the period (b) = the government incomes during the period So this defines the governments budget deficit as the relation between the governments expenses (a) and incomes (b), where the governments expenses includes the interest payments on the government debt, the governments own consumption and the transfers that the government pay's back to the public. The incomes consists of all the tax payments that the government receives. This then means that if the governments expenses are greater than its incomes the governments budget is run at a deficit. It also means that if the incomes are greater than the expenses then the budget deficit is negative, which actually means that the budget is run with a surplus. Before we will discuss how the government finances eventual deficits we will first show how the deficit develops over the business cycle. In order to do that we have to transform the budget deficit equation specified above. The budget deficit is defined as: Bd = RD + G + F - T

64

We then introduce "the net tax rate" in order to show how the budget deficit develops over the business cycle. The net tax rate (t) is defined as: T F t = Y - Y When Y represents GDP the net tax rate then shows how much of the governments tax receipts that rests in the hands of the government (stated in percent) when the government have made its transfer payments. If, for instance, Y = 100, T = 70 and F = 37, the government receives 70% of GDP in gross tax payments. But the government also pays back a value that equal 37% of GDP in different kinds of subsidies as transfer payments to the public. As an outcome the government just keeps 33% of GDP as net tax receipts in order to cover as much as possible of its own consumption (G) and its interest payments on the governments debt (RD). Another implication of the net tax rate is that we have an increase in the net tax rate both when the government increases the gross tax rate as well as when they reduce the rate of the transfer payments. If we now multiply both sides in the net tax rate equation with (Y), we then have: tY = T - F. This equation shows the amount net tax receipts (T-F) that the government will receive at a given net tax rate (t) and at given levels on GDP (Y). The equation shows that at a given net tax rate the governments net tax receipts increases when GDP increases and diminish when the economy moves into a recession. This means that the governments net tax incomes varies positively with the business cycle. This positive relation will be further reinforced if the economy is operating with progressive tax rates. A system with progressive tax rates is a system where the level of some taxes as well as some transfers are conditioned on the level of (Y) in such a way so that the net tax rate automatically increases when GDP increases. As an example we could use a system where people pays a greater proportion of their incomes in income tax when their incomes increases. When the economy then runs into a boom both GDP as well as the wage levels use to increase. This then also increases the average income tax rate. As an outcome we will have an automatic increase in the net tax rate. Another example of a progressive tax is when the government is engaged in social insurance programs which shows up as changes in the rate of transfer payments over the Busines cycle. If, for instance, the economy enters into a recession with increased unemployment, the government then use to subsidise the unemployed Therefore the government now has increased its transfer payments because GDP has decreased, which is the same as a decrease in the net tax rate conditioned on a reduction in GDP. The above examples then shows how the changes in the net tax rate under a system with progressive taxes reinforces the positive correlation between GDP and the governments net tax receipts over the business cycle. Before we let progressive taxes enter the discussion we shoved that the positive correlation between GDP and the governments net tax receipts also existed in a system with a fixed net tax rate. I will now continue with that example.

65

If we multiply both sides in the last equation with (-1), we then have: -tY = -T+F, or: -tY = F-T. We are now equipped with enough information in order to rewrite the budget deficit equation in a more convenient form when we now shall analyse how the governments budget deficit develops over the business cycle. We then once again starts with the budget deficit equation: Bd = RD+G+F-T. Then substitute: -tY = F-T into the budget deficit equation. We then have: Bd = RD + G - tY, which shows how the budget deficit is negatively correlated with the business cycle at given

values on the interest rate (R), the government debt (D), the governments consumption (G)

and the tax rate (t). This relation between GDP and the budget deficit could also be shown in the following diagram:

Bd

YY *

Bd

(+)

(0)

(-)

Y Y0 1

How the budget deficit develops over the business cycle.

66

The curve shows how the budget deficit develops over the business cycle at, for instance, given values on the net tax rate (t) and on government consumption (G). In accordance with what we wrote about fiscal policy in "The short history of economic theory" a change in (G) or a change in (t) are synonymous with implementing fiscal policy. In the budget deficit diagram a change in the governments consumption and a change in the net tax rate shows up as a shift in the budget deficit curve. This is explained in the following example: If the government decides to either increase its consumption or to decrease the tax rate, then the governments expenditures are either greater or its incomes will be less at every given level of GDP. This gives a situation where the budget deficit has increased at every given level of GDP, which shows up as an upward shift in the budget deficit function. Alternatively we will have a shift downward in the budget deficit function when the government implements contractionary fiscal policy. We can then conclude that when the government does not implement fiscal policy, and at given interest payments on the government debt (RD), an increase in GDP will improve the governments budget, which shows up as a decrease in the governments budget deficit. In diagrammatic terms we can describe this event as a movement downward along the budget deficit curve. When the budget deficit curve is specified as above, this also means that when actual production (Y) is equal to the potential output (Y*) the budget is balanced (Bd=0). As a consequence the budget will be run at a deficit in recessions (for example when we produce at Yo) and with a surplus (negative budget deficit) when the economy operates in a boom (for example at Y1). Between both economists and politicians there exists a never ending discussion about if the government should balance its budget every year or not. We will now show the effects that will be given in the economy if the government balances the budget every year. From this discussion we will draw some conclusions about the desirability of such a policy. The discussion will first be done for an economy that is operating with sticky prices, or with so many deviations from the "perfect competitive model" so that we can no longer assume flexible prices as a good approximation of the economy's performance (this problem is discussed in "The history of economic theory"). We will then also discuss the same task under the very strong assumptions of flexible prices. So first we will interpret if it is a desirable strategy for the government to balance the budget every year in an economy that is operating with sticky prices. This discussion is illustrated in the following diagram:

67

Y Yo Y* Y Y1 2 3

Bd

Y

(+)

(0)

(-)

Bd

Bd"

Bd'(1)

(2)

Effects of balancing the governments budget every year under assumption of sticky prices. If we start in the position where the stabilisation policy goals are satisfied (Y=Y*), we now also have balanced the budget along the budget deficit function (Bd). We will now investigate the effects that will be given if we want to balance the budget every year. This means that we now have to investigate the effects that also will be given if we balance the budget in recessions and booms. We first start with investigating the effects that will be given on the economy when the government implements a policy rule of balancing the budget by the same time as the economy enters into a boom: When Y=Y* we have a situation where the budget is balanced (Bd=0). If GDP increases to Y2 the government now at a given tax rate (t), increases its net tax incomes in accordance with the budget deficit function. The government is now faced with a negative budget deficit (Bd<0), or an actual surplus. If the government should follow the policy rule of balancing the budget every year it could either increase its expenditures in increasing (G) or reduce its incomes in reducing the tax rate (t). This will shift the budget deficit function upward to Bd'. But both these policy measures are the same as implementing expansionary fiscal policy, which will increase the aggregate demand and therefore also, under the assumption of sticky prices, the aggregate output (Y). In order to balance the budget in a boom, when the government enters a situation with a negative budget deficit (surplus), the government therefore has to implement expansionary fiscal policy which increases GDP from Y2 to Y3. This policy then pushes the economy further away from Y* which aggravates the problems with an overheated economy even further. As a conclusion this means that balancing the budget when the economy runs into a boom will further aggravate the overheated economy’s problems with inflation and current account deficit. Therefore it is not advisable for the government to balance the budget during a boom. During a boom the government should instead implement contractionary policy measures in order to reduce the inflationary pressure and the problems connected with the current account deficit. If the government in satisfying these tasks implements fiscal policy measures the budget deficit function will shift downward which overbalances the budget even further.

68

If we instead moves from a production equal to the potential output into a recession (Yo), the budget will now change from a position in balance into an actual deficit (Bd>0). If the government now tries to balance the budget it have to either decrease its expenditures in decreasing (G) or to increase its incomes in increasing the net tax rate (t). This will shift the budget deficit function down to Bd". But this strategy is synonymous with implementing contractionary fiscal policy that reduces the aggregate demand and therefore also reduces GDP further. This reduces GDP from (Yo) down to (Y1) which aggravates the unemployment problem further, a situation that is not acceptable. The main conclusion so far is that if the government stabilises the budget every year this policy will increase the amplitudes in the business cycle. This is not an acceptable policy because of that it aggravates the unemployment problems during recessions as well as it also aggravates the inflation and current account problems in booms. If the government, instead of following a policy rule to balance the budget every year, chooses a policy that stabilises the actual GDP as near the potential output as possible, this will then have a positive impact on the stabilisation goals full employment, stable prices and external balance. This then means that the government implements a contractionary policy in booms that will overbalance the budget further. During recessions the government then could use its accumulated means from previous booms in order to finance the extra budget deficit that will develop when the government implements the expansionary fiscal policy that reduces the unemployment problem. The goal is then not to balance the budget every year because of this strategy's procyclical effects. Instead the government should chose a policy that balances the budget over the business cycle, a policy rule that has acceptable contracyclical effects. If we instead assume flexible prices the model will then be specified in its classical context. It is now easy to show that under these changed conditions the implications concerning the governments budget policy will also change. When we assume flexible prices we are in an economy that is best approximated by the theory of perfect competition (described in "A short theory of economic history"). Flexible prices then generates equilibrium in all markets, including the labour market. In the classical model we are therefore always operating at the full employment level (N*). Together with the current periods given capital stock (Ko) and given technology (Ao), and in accordance with the economy's aggregated production function, the periods GDP is now determined to: Y*=f(Ao, Ko, N*). This means that if we assume flexible prices we will always operate the economy at the full employment level, which means that the economy will always produce Y*. Therefore we have no business cycles in the classical model and are consequently in no need for any stabilisation policy that over- and underbalances the budget. In short, because of that we always produce at Y* in the classical model, there exists no motives in favour of over- and underbalancing the budget. Therefore should the government under those conditions balance the budget every year. As a conclusion we then find that if we assume sticky prices business cycles are accepted as real events of major concern, and the government must now and then implement stabilisation policy measures that forces them to balance the budget over the business cycle instead of

doing so every year. If we instead assume flexible prices the government makes decisions in an environment without business cycles. This then means that they are not confronted with

69

any need to either overbalance or underbalance the budget in order to stabilise the economy. Therefore the budget should be balanced every year in an economy that is best approximated

by the assumptions of flexible prices. The next step is to complicate the discussion concerning the budget deficit in introducing "the structural budget deficit". The structural budget deficit is defined as the budget deficit that eventually exists when the economy produces at its potential output level (Y*). This will be exemplified in the following figure:

Structural budget deficit

Y*

Bd

Y

Bd

(+)

(0)

(0)

Yo

A budget deficit function with a structural budget deficit When the structural budget deficit is introduced the governments budget will be run at a deficit also when we produce at Y*. Added to the structural deficit we still have the part of the budget deficit that varies with the business cycle, which means that the structural deficit now lifts the earlier described budget deficit curve at a value equal to the structural deficit. This then means that we during a recession (Yo) now have a greater deficit than before. This is so because of that added to the deficit conditioned on the recession (business cycle) we now also have the structural deficit. The existence of a structural deficit also changes the implications for the governments budget policy. With a structural deficit the budget will be run with deficits both in recessions and in booms. It is only when the economy is extremely overheated that the positive deficit turns into a negative deficit (or a surplus). This then means that deficits in recessions will not easily be compensated by surpluses during booms, which then implies that the budget will not balance over the business cycle. Instead the governments budget will be run with a deficit both in recessions and in booms which means that the government debt(D) will increase over

the business cycle. An increase in the government debt will at given interest rates, increase the governments outlays on the government debt (RD), which then shifts the budget deficit curve upwards. As an outcome we will face an increase in the structural deficit which further aggravates the governments budget position over the business cycle.

70

Because of that nearly every government in the world is faced with a government debt, this is a sign of that every nation now and then have had problems with structural deficits. Sweden has for instance been in such a position since the 1970's. But it is important to know that a structural deficit need not be a problem if it just creates an acceptable increase crease in the governments debt. As an example we will discuss one of the demands that all the members of the European Union are confronted with in order to be accepted as members in the European Monetary Union (EMU). The European Union (EU) has formulated a set of so called "convergence criteria" that should be satisfied by potential members before entering EMU. One of those criteria is that the candidate country's government debt should not be greater than 60% of the country's GDP. This then means that the European Union treats a government debt up to 60% of GDP as an acceptable level. This also means that a country that actually has a government debt that satisfies this condition could let its government debt increase at the same rate as the growth rate in GDP, without

facing any further problems with its government debt. Therefore, if an acceptable government debt increases at the same rate as the country’s GDP, the relation between the government debt and GDP will be unchanged. This means that if we initially had a situation where the government debt shoved up to be 50% of GDP. Then if we let the government debt increase over the business cycle at the same rate as the growth rate in GDP, then the government debt will continue to be at the accepted level of 50% of GDP. But many country's has, like Sweden has since the early 1990's, been confronted with a situation where the government debt has increased much faster than the growth rate in GDP without any reasonable reason. Sweden has then been faced with the risk of an uncontrolled development in the governments debt which then continuously increases the governments debt payments (RD), an event that in turn increases our structural deficit. In the diagram above the described situation shows up as continuos shifts upwards in the budget deficit curve. If a country is faced with such an uncontrolled and unmotivated increase in its structural deficit, the government then has to implement a budget policy that reduces the increase in the structural deficit to a lower rate than the increase in GDP. The policy measures that the government then could implement is to reduce the governments consumption (G) or to increase the net tax rate (t) (either through increased taxes or reduced transfer payments). But besides that such decisions never use to be popular, it is important to be aware of that they represent policy tools used in order to implement contractionary fiscal policy. This then means that a policy that is aimed for reducing the structural deficit also has a negative impact on the country’s aggregate demand and GDP. Therefore it is not a wise strategy to reduce the structural deficit during a recession, because such a policy will increase the already existing unemployment problem. And the negative impact on GDP that follows will in itself have a negative impact on the budget deficit (a movement up to the left along the budget deficit curve). At worst such a policy could create a chronic recession that besides social unrest also gives a budget deficit every year that continuously increases the governments debt. If the government wants to reduce the structural deficit it should mainly act during booms. If the government then implements contractionary fiscal policy this policy will not just reduce the structural deficit, but it will also relax the inflation problem and current account deficit problem that use to develop during booms. An uncontrollable increase in the structural budget deficit means that the government must continuously use a greater part of its incomes for their debt service. This then means that a continuously smaller part of the governments incomes could directly be used in order to satisfy the citizens welfare. If the governments debt continuously increases in relation to GDP this could also further increase the debt payments through increased interest rates. (This is so

71

because of that both an increase in (R) as well as in (D) increases the governments debt payments (RD)). The increase in the interest rates as a result of an uncontrolled increase in the governments debt is mainly conditioned on the following three factors: * Credit is a scarce resource which means that when the government as a big borrower increases its borrowing, this will in itself increase the interest rate (or the price of borrowing money). * When creditors gives loans to a country that is expected to have lost control over its debt, the creditors becomes worried about if the country could repay the given loans. Under such conditions the creditor compensates himself for this default risk in increasing the interest rate on the given loans. * If the governments debt is at an unacceptable level the government could reduce this problem in reducing the real value of the debt in implementing a policy that increases inflation. If the creditors expects that the borrowing government will implement such a policy, the creditors then faces an inflation risk and therefore tries to insure themselves against this risk in increasing the nominal interest rate. We will end this discussion about the governments budget deficit, and the debt problems that the deficit creates, with some comments. It is important first to recognise that a debt in itself need not be anything to worry about. Otherwise the main task for bankers should always have been to create problems. If the borrower does something deliberate with the borrowed money that gives the borrower a utility that is greater than the disutility related with the costs of repaying the loan, then the debt in itself has been used as a tool in order to increase the borrowers welfare. This is true for producers as well as for governments. The difference between producers and governments shows up in the different measures used in evaluating the success of the use of the borrowed money. This is so because it is relatively easier for profit maximising firms to investigate if the borrowed money has come to a successful use or not. For the government this evaluation process is a much tougher task because the government have to relate the costs of the loan to the positive welfare effect on the society as a whole. And because of that measuring welfare effects is something more abstract then measuring profits, the evaluation process is a more complicated task for the government than for the producers. But the basic principle for evaluating the loan is the same both for the government, that should maximise social welfare, as well as for the producer, that should maximise profit. In both cases the cost of the loan should be less than the returns that the borrower will face when he uses the borrowed money. Therefore, the increase in the debt is not a problem in itself, neither for the government nor for the producer. But it is when both the producer and the government starts to borrow in an unprofitable way that an increase in debt causes problems. For a producer this ends up in reduced profits, or at worst, losses that forces the producer into bankruptcy. But in the case of the government the same situation generates a negative impact on the country's welfare that is not so easy to measure. During a transformation process the government could be engaged in extraordinary projects that temporary increases the structural deficit. For example, if the country is in urgent need for restructuring its infrastructure, or if the country needs to implement great re-education programs, or if the government is facing increased expenses for social insurance conditioned on the temporary increase in the unemployment rate that is caused by the governments

72

decision to implement a necessary bankruptcy law without creating to heavy social unrest, then the government could be in a position where it is "profitable" to increase the government debt. We will here mention this possibility and later on discuss the transformation process in itself and the extraordinary demands this process could pose against the government. But it is also important to know that an increase in the structural deficit could during a transformation process also be a result of changed loyalties that the transformation process in itself could generate. If for instance the transformation process generates a situation where the regional governments loyalties towards the central government are heavily reduced, this could end up in reduced tax payments from the regions to the central government which has a negative impact on the structural deficit. This is a serious problem that could only be solved in that the government creates a general acceptance concerning the credibility in its management of a successful transformation process.

73

Teorin om optimala valutaområden Om ett land bör ansluta sig till en valutaunion med en överstatlig penningpolitik, eller om det bör fortsätta med en egen valuta och en nationellt baserad penning politik, bestäms enligt teorin om optimala valutaområden av förhållandet mellan de kostnader som en anslutning till en valutaunion medför och intäkterna (effektivitetsvinsterna). Om kostnaderna vid en anslutning till en valutaunion är större än intäkterna så bör vi (utifrån ett ekonomiskt perspektiv) fortsätta med en egen valuta och nationellt baserad centralbank. Men, om intäkterna är större än kostnaderna så bör vi ansluta oss till valutaunionen och låta den gemensamma (överstatliga) centralbanken ansvara för penningpolitiken. Valutaunionens effektivitetsvinster (intäkter) En anslutning till en valutaunion kommer att medföra följande effektivitetsvinster:

• Kostnaderna vid valutaväxling inom unionen upphör, vilket ger lägre transaktionskostnader inom unionen.

• Växelkursrisken inom unionen försvinner (samtidigt som växelkursrisken gentemot

länder utanför unionen kan öka för länder vars valutaexponering avviker från EMU-genomsnittet)

• Det blir lättare för små företag att exponera sig på en större marknad (m.a.o.

utanför nationsgränsen). Detta gäller företag som tycker att det är besvärligt att hantera växelkurser och valutarisker. Då en anslutning till unionen underlättar prisjämförelser inom detta segment så kommer ett medlemskap i valutaunionen att öka transparensen och konkurrensen på dessa marknader.

Sammantaget ska detta ge en ökad handel och ett ökat omvandlingstryck inom unionen. Det ökade omvandlingstrycket ska i sin tur ge en positiv effekt på den långsiktiga tillväxten. De intäkter som ges av dessa förhållanden är relativt små, men återkommer varje år, vilket medför att det ackumulerade värdet över tiden kan bli betydelsefullt. Valutaunionens kostnader På valutaunionens kostnadssida återfinns de kostnader som uppkommer vid asymmetriska chocker. En asymmetrisk chock representerar en situation där en exogen störning påverkar en grupp länder olika (asymmetriskt). Om dessa kostnader betingas av:

• att olika länder i unionen svarar på störningen med olika makroekonomiska åtgärder kan problemet lösas genom en samordning av finanspolitiken

• att rådande strukturskillnader mellan länderna gör att de reagerar olika på den

gemensamma störningen så blir kostnadsproblemet akut (betydligt svårare att lösa).

74

Om kostnaderna orsakas av strukturskillnader så kan kostnaderna lindras om:

1. Det drabbade landet har en flexibel arbetsmarknad, vilket innebär:

• att arbetslösa flyttar från lågkonjunkturländer till högonjunkturländer, eller • att arbetskraften vid arbetslöshetskriser är villig att sänka lönen

(löneflexibilitet)

2. EU strukturanpassar drabbade områden, men sådana insatser kräver:

• Finansiella resurser vilket innebär att EU måste bygga upp en ”federal budget” som ska användas för sådana ändamål, vilket i sin tur kräver en ökad beskattning

• Att de länder som ingår i unionen kan komma överens om att avdela medel ur

den gemensamma ”federala budgeten” för att hjälpa enskilda stater ur de akuta problem som betingats av den asymmetriska chocken.

Empiri: Arbetsmarknaden i EU-området kan betraktas som relativt oflexibel då:

• Flyttbenägenheten mellan europeiska nationer är relativt liten (t.ex. jämfört med flyttbenägenheten mellan amerikanska delstater). Detta trots att EU är en ekonomisk union där arbetskraften tillåts flytta fritt mellan länderna inom unionen. Trögheterna brukar förklaras av språkskillnader och kulturella skillnader.

• Lönebildningen uppvisar ingen större löneflexibilitet neråt, utan utmärks i stället av en

omfattande tröghet i denna riktning Dessutom gäller att:

• EU saknar en federal budget som på överstatlig nivå kan stötta och strukturanpassa

drabbade områden. Detta innebär att EU idag troligtvis både saknar en tillräckligt flexibel arbetsmarknad och nödvändiga strukturfonder för att kunna parera eventuella asymmetriska chocker om den asymmetriska effekten betingas av strukturskillnader. Slutsats Därför bör man både ta EMU-projektets kostnadssida och intäktssida på allvar. Samtidigt måste man vara medveten om att det slutgiltiga ställningstagandet (ur ett rent ekonomiskt perspektiv) också påverkas av hur vi viktar projektets intäkts- och kostnadsposter.

75

EMU-utredningens slutsats (Calmforsutredningen) Enligt EMU-utredningen var den svenska arbetsmarknaden inte tillräckligt flexibel för att klara av asymmetriska chocker. Landet är därför i behov av en nationellt baserad penningpolitik som ska användas i stabiliseringspolitiskt syfte för att parera asymmetriska chocker.