Det arkeologiska året 1906 : Oscar Almgren, Oscar

Det arkeologiska året 1906 : Oscar Almgren, Oscar Montelius ochFornvännenBaudou, EvertFornvännen 2006(101):2, s. [75]-84 : ill.http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/2006_075Ingår i: samla.raa.se

Oscar Almgrens almanacka 1906En ovanlig källa till det arkeologiska året 1906är Oscar Almgrens plånboksalmanacka som lig-ger i Kungl. Biblioteket. Jag fick kännedom omden av en tillfällighet när jag letade efter andrapapper där 1997. Almanackan är liten och an-språkslös, bara 14 x 9 cm stor. Varje sida upptaren vecka, från söndag till lördag. Almgren fårplats med upp till fem rader för en dag, iblandmer då han skriver över på följande dag. Hanskriver mycket tätt och smått men har en rela-tivt lättläst handstil. Anteckningarna rör allt,från privatlivet, vädret, arkeologin, resorna, in-rikes och utrikes politik till jordbävningen i SanFrancisco den 18 april. Meningarna är korta el-ler så finns bara några expressiva nyckelord. Fören läsare med någon förkunskap om tiden och

miljön är almanackan trots sin litenhet ett riktdokument.

Tisdagen den 2 januari 1906 skriver Alm-gren: »På museum ifråga öfverläggningar i tid-skriftsfrågan. Mitt förslag att sammanslå Må-nadsbladet o Fornminnesföreningens tidskrifttycks vinna allmän tillslutning. – Stjerna komtill Sthlm.» Den 4 januari »är museumsmän-nen på middag hos fbr Oscar för Stjerna.» Far-bror Oscar är Montelius, som var nära vän tillOscar Almgrens far, och familjerna umgicks.Den 8 januari antecknas att tidskriftsförslagetantogs principiellt av Vitterhetsakademiensförvaltningsutskott. Den 17 januari återigen enviktig händelse: på kvällen hade »fackförening-en» sammanträde för att diskutera den plane-rade museiföreningen. Det var de få museian-

Fornvännen 101 (2006)

Det arkeologiska året 1906Oscar Almgren, Oscar Montelius och Fornvännen

Av Evert Baudou

Baudou, E., 2006. Det arkeologiska året 1906. Oscar Almgren, OscarMontelius och Fornvännen. (The archaeological year 1906. Oscar Alm-gren, Oscar Montelius and Fornvännen.) Fornvännen 101. Stockholm.

The academic discipline of archaeology was established at the universityof Uppsala under the leadership of Oscar Almgren at the turn of the cen-tury 1900. Short notes in Almgren’s calendar for 1906, the year of Forn-vännen’s birth, allow us to follow his archaeological plans and intentions.He continued his systematic surveys and excavations of ancient monu-ments with regional settlement history as his aim. During this year he al-so developed interdisciplinary research together with geologists and placename scholars. This new direction in archaeology was indicated by thenew journal Fornvännen, which replaced two earlier journals. Monteliuswas still the great name both in the archaeological world and in the news-papers, but in 1906 he represented a traditional archaeology. The birthof Fornvännen can be regarded as a symbol of the changes within Swedisharchaeology at the time.

Evert Baudou, Institutionen för arkeologi och samiska studier, Umeå universitet,SE – 901 87 Umeå[email protected]

s. 75-84 Art Baudou LG 06-04-07 08.06 Sida 75

ställda som sammanträdde, någon fackföreningi en senare tids mening fanns inte.

Almanackor, dagböcker, samtidiga brev, sam-manträdesprotokoll och tidningar kan använ-das för att undersöka en personbunden forsk-ningssituation vid en tidpunkt då forskningenär i snabb förändring. Arkivmaterialet från1906 blixtbelyser förändringarna. Det blir lät-tare att förstå vad som händer när den akade-miska arkeologin etableras som ett autonomtforskningsfält i Sverige. Mitt källmaterial för1906 är almanackan, brev och tidningsurklippi Montelius-Reuterskiölds samling i Antikva-risk-topografiska arkivet och sammanträdespro-tokoll från Vitterhetsakademien och SvenskaFornminnesföreningen i samma arkiv. De vik-tigaste personerna är Almgren och Montelius.Det dröjer ännu ett decennium innan OttoRydbeck i Lund och Georg Sarauw i Göteborgfår betydelse.

Fornforskning och arkeologer i Sverige omkring sekelskiftet 1900Vad präglar den arkeologiska forskningen iSverige efter Oscar Montelius och Hans Hilde-brands storhetstid under 1800-talets sista tredecennier? Arvet från Montelius är självklartoch tydligt. Nästan alla svenska arkeologer sersig som lärjungar till Montelius, trots att hanaldrig lett någon regelrätt undervisning. Fleraväsentliga publikationer ges ut omkring 1900och viktiga upptäckter görs. Inte alla idéer ärnya: oftast kan de härledas från Montelius ty-pologiska resonemang och hans etniska tolk-ningar av arkeologiska fynd.

Det definitivt nya är Almgrens uppbyggnadav den akademiska undervisningen i Uppsalaomkring 1900 (fig. 1). Han skapar en forsk-ningsmiljö som inte funnits tidigare. Monteliusoch Hildebrand arbetade vid Historiska museeti Stockholm och hade god kontakt med andraforskare men ingen samverkande forsknings-miljö växte fram. Till institutionen i Uppsalakommer inte bara arkeologistuderande utanockså naturforskare och språkforskare. Därsker ett idéutbyte som förnyar forskningen.Men Montelius är inte overksam, tvärtom. Mankan i hans korrespondens och i dagspressennära följa hans resor och deltagande i kongres-ser ute i Europa och intensiva verksamhet hem-ma i Sverige. Han befäster sin ställning somNordens ledande arkeolog men står inte läng-re själv för forskningens förnyelse.

Några publikationer omkring sekelskiftetfick betydelse under lång tid i den nordeuro-peiska forskningen. Dit hör Almgrens avhand-ling 1897 om nordeuropeiska fibulaformerfrån romersk järnålder och Bernhard Salins ty-pologiska studie över den forngermanska djur-ornamentiken 1904. Stjernas avhandling 1905om Bornholms befolkningshistoria under järn-åldern kom att spela stor roll för den nya ge-nerationen svenska arkeologer. Den är inriktadmot etniska tolkningar av spridningen av arkeo-logiska typer. Stjerna publicerade också tidigthistoriska och religionshistoriska tolkningargenom att förbinda Beowulfkvädet och de is-ländska källorna med arkeologiska iakttagel-ser, ett arbetssätt som inspirerade flera yngrearkeologer. Inom stenåldersforskningen ledde

Evert Baudou76


Fig. 1. Oscar Almgren (1869–1945) efter avgångenfrån professuren. Teckning av Olof Sörling 1932.Foto ATA, Riksantikvarieämbetet. —Oscar Almgren(1869–1943) after his retirement.


geologernas landhöjningsstudier till förnyelse.Flera naturvetare och arkeologen Salin insågbetydelsen och möjligheterna. I september 1901upptäcktes stenåldersboplatsen vid Åloppe så-som den första i mellersta Sverige (Almgren1906a, s. 3 f). Inom bronsåldersforskningen för-ändrade undersökningen av Hågahögen ochAlmgrens publicering 1905 synen på periodeni Sverige.

En annan del av det arkeologiska fältet ärarkeologernas kontaktnät i samhället. Monte-lius verksamhet riktade sig i olika former till alladelar av samhället. Hans popularitet som före-läsare var enorm, vilket framgår av en mängdreferat i tidningar över hela landet. Han fram-trädde ofta utanför sin vetenskap. Som talareför kvinnors rättigheter och som liberal foster-landsvän hade han viss betydelse i den politiskaopinionsbildningen. Det är ingen tillfällighet attdet var han som höll högtidstalet på Skansenden 1 november 1905, när den odelat svenskaflaggan hissades efter unionsupplösningen.

Dagens Nyheter (2/11 1905) ger en målandeskildring. Väldiga människoskaror strömmademot Skansen, ofantliga köer bildades vid in-gångarna och uppe vid Renberget svartnadealla gångar och gräsplaner av folk. Först hälsa-de konungen och tog emot hyllningarna. Se-dan framträdde Prof. Oscar Montelius och bör-jade sitt tal »under det djup stillhet lägrade sigöfver massorna». Hans högstämda och foster-ländska tal om freden, historien och framtidenmottogs med djup rörelse och den nya flagganhissades sakta, medan Skansens kanoner dåna-de till salut »och trummorna rördes sakta».Radikala republikanska Fäderneslandet skriver4/11 1905 mindre ödesmättat men lika upp-skattande om Skansen-talet att det var »särde-les angenämt att i professor Montelius’ korta,flärdfria och rakt på sak gående, men likväl var-ma tal icke finna den minsta fras, som kundeförefalla som rökelse åt monarken.» Ur vår nu-tida akademiska synpunkt är detta en helt osan-nolik händelse. Den går inte att flytta över tilldagens värld. Montelius och tidens fornforsk-ning levde i en annan verklighet än vår.

Ingen arkeolog hade ett kontaktnät somkunde mäta sig med Montelius förbindelser.Men Almgren utvecklade tidigt ett samarbete

med Upplands fornminnesförening och Sven-ska Fornminnesföreningen. Hösten 1902 varAlmgren den drivande då den kulturhistoriskaföreningen Urd i Uppsala bildades. Förening-en stod öppen för både fackmän och icke-fack-män men skulle »i synnerhet hos den stude-rande ungdomen söka väcka intresse för kul-turhistoria och särskildt tillvaratagande af detrikhaltiga och mångartade kulturhistoriska ma-terial, som finnes spridt rundtom i landet»,som Almgren skriver till Svenska Fornminnes-föreningens styrelse den 23/9 1902. Förening-ens vetenskapliga ställning var stark. I förening-ens tidskrift med Montelius som redaktör komde intressantaste uppsatserna. Almgren före-slog att Urd skulle bli ett slags filial till för-eningen. Förslaget kunde dock inte förenasmed stadgarna (3/11 1902). Istället kallade sty-relsen 33 medlemmar i Urd till ledamöter iSvenska Fornminnesföreningen. I den impo-nerande listan finns många som senare blev le-dande inom humanistisk forskning i Sverige.Ett par månader senare beslöt styrelsen attUrds medlemmar utan särskilt val skulle kunnaupptas som ledamöter i Fornminnesförening-en.

Det är lätt att se att två skilda linjer utveck-las på det arkeologiska fältet omkring 1900.Båda är viktiga och nödvändiga. Den ena gällerden arkeologiska forskningsmiljöns framväxtoch leds av Almgren. Den andra handlar omhur arkeologin når ut till allmänheten och hurden tas emot. Den linjen företräds främst avMontelius men även av Almgren fastän på ettannat sätt.

Vårterminen 1906: planering och fältarbeteFornvännens tillkomst kan ses som en symboliskmarkering av det nya. När tidskriftens namn dis-kuterades i Vitterhetsakademiens förvalt-ningsutskott och i plenarsammanträdet villeAkademiens sekreterare Hans Hildebrand atttidskriften skulle betona sambandet med Aka-demiens gamla tidskrift Månadsbladet och heta»Månadsbladet, Ny följd». (Förvaltningsutskot-tets prot. 5/2 1906 § 17). Månadsbladet underHildebrands ledning hade dock med åren kom-mit ut alltmer oregelbundet och låg nu flera år efter. Namnet motsvarade varken läget eller

Det arkeologiska året 1906 77



den planerade kvartalsutgivningen. Utskottetseget namnförslag var lika fantasilöst, »Kvar-talsskrift, utgifven av Kungl. Vitterhets Historieoch Antikvitets Akademien» I stället antog ple-narsammanträdet den 6 mars 1906 namnetFornvännen, och Hildebrand reserverade sig.

Som inledning till första häftet 1906 finnsen text på omslagets insida skriven av redaktö-ren Emil Ekhoff. Där står att Fornvännen utgören fortsättning av Akademiens Månadsblad somupphör. Riktigt så har förändringen inte upp-fattats av eftervärlden. Torgny Säve-Söder-bergh (1980, s. 1) skriver till Fornvännens 75-års-jubileum att »Fornvännen blev en värdig efter-trädare till Svenska Fornminnesföreningens Tid-skrift, som under Oscar Montelius’ ledning ha-de intagit en dominerande ställning.» För-eningen lade ner sin tidskrift och medlemmar-na fick Fornvännen till halva priset. Styrelsensprotokoll den 7 mars avslöjar en försiktig tve-kan. Där står att »Föreningens tidskrift för när-varande ej skulle fortsättas» (§ 3).

Av Almgrens anteckning den 2 januariframgår att det var han som föreslagit föränd-ringen, som han kallar sammanslagning. Alm-gren blev inte ledamot av Akademien förrän1908. Jag gissar att han lade fram förslaget förMontelius som förde det vidare. Det är osäkertvarifrån namnet kom. Från 1820 till 1906 finnsordet »fornvän» med böjningsformer belagt itio fall (SAOB:s arkiv). Intressantast är beläg-gen från Gotlandsforskaren P.A. Säve (1864, s.162; »resande fornvänner») och från lektorC.J. Bergman i Visby som nämner sällskapetGotlands Fornvänner år 1882. Gotlands Forn-vänner bildades på Säves initiativ 1875. Alm-gren måste ha varit väl medveten om sällskapet,sedan han efter Salin började arbetet med pro-jektet Gotlands järnålder på 1890-talet (Ner-man 1945, s. 28). Namnet Fornvännen kan hakommit från Almgren som lanserat det underfebruari 1906.

Den 26 april skriver Almgren: »Fornvän-nen färdig! blef riktigt stilig!» Upplagan var1500 exemplar. Första häftet tar upp ämnenfrån yngre stenålder till medeltid. De nya ten-denserna i forskningen finner man i Almgrensuppsats (1906a) om uppländska stenåldersbo-platser och i Stjernas om »Drakskatten i Beo-

wulf» i tredje häftet. I fjärde finns liksom tidi-gare i Månadsbladet samlingarnas tillväxt ochrubriken »Från Akademien och Förvaltnings-utskottets sammanträden». Innehållsförteck-ningen i första årgången återgavs på franska,sammanfattningar på främmande språk fannsinte. Andra året gick man över till tyska i inne-hållsförteckningen och i sammanfattningarsom samlades i slutet av årgången.

Museimannamötet i Göteborg den 12–13februari är ett tecken på att museivärlden hadevuxit och började professionaliseras. Man be-hövde diskussioner och en tidsenlig organisa-tion. Ett 40-tal museimän och museikvinnorhade samlats för att bilda en förening och dis-kutera stadgar, publikationer och konserve-ring. Mötets ordförande var Montelius. Salin,som 1905 hade blivit styresman för Nordiskamuseet, höll ett uppskattat föredrag om »upp-ställandet av Nordiska museet». Almgren skri-ver att »sammanslutningen kan nog bli en godutgångspunkt för lösningen af förhållandetmellan central- o provinsmuseer». Mötet refe-rerades i Göteborgstidningarna.

En viktig del av de vetenskapliga kommuni-kationerna var de många föreläsningar somhölls i olika sammanslutningar under vinter-halvåret och som Almgren flitigt besökte. Enmärkesdag är tisdagen den 6 februari. Alm-gren var på »de Geers utomordentliga föreläs-ning på Sthlms högskolas årsfest om hans nyas-te epokgörande istidsforskningar med årsräk-ning». Almgren syftar på Gerard De Geers ler-varvskronologi som gav ett nytt perspektiv påSveriges forntid. Ett annat viktigt föredrag höllstatsgeologen N.O. Holst i Antropologiska säll-skapet den 16 mars om flintgruvorna han fun-nit i Skåne (Almgren 1906b, s. 51 f).

Den tidiga akademiska undervisningen iUppsala byggde dels på den redan stora mäng-den publicerade och bearbetade fynd i de nor-diska länderna och Tyskland, dels på utgräv-ningar av gravar på uppländska gravfält ochfornminnesinventering. Almgrens fältunder-sökningar var något nytt. De var inte bara ettled i undervisningen, de ingick också i en plan-mässig undersökning av mellersta Upplandsgravtyper som började publiceras redan 1902(Almgren 1902, s. 437, not 1). Det blev inled-

Evert Baudou78



ningen till Almgrens systematiska arbete för attkartlägga landets fornlämningstyper. Till som-markurserna i Uppsala 1901 lät han tryckagrundlinjer till sina föreläsningar i ett häfte kal-lat Sveriges fasta fornlämningar från hednatiden(fig. 2). Under samma namn publicerade hansedan sin klassiska översikt i tre upplagor 1904,1923 och 1934. Steg för steg kan man följa hurkunskapen om det antikvariska landskapet väx-te. Anvisningarna för beskrivning och kart-läggning av fornlämningar hade utarbetatshösten 1902 av Föreningen Urds utskott förförhistorisk arkeologi (Almgren 1904, s. 2). Ialmanackan (17/3) nämner Almgren undervåren flera överläggningar i Urd om nästa steg,försök med sockenbeskrivningar. Han hade fö-reslagit Vaksala socken, som dock ansågs förtråkig. Det blev i stället Funbo (30/3). I maj ge-nomfördes »vandringar», d.v.s. fornminnesin-venteringar, avvägningar av fynd och en litenutgrävning. Studenter och hembygdsintresse-rade i trakten medverkade.

Sommaren 1906: det antikvariska landskapetFör Almgren räckte det inte med en översiktöver de fasta fornlämningarnas spridning i lan-det och bebyggelsens framväxt. Han ville i sam-arbete med andra vetenskaper utforska den spe-ciella bebyggelsehistorien som ännu var oskriven(Almgren 1906c, s. 32). Varje landskap hadesin karaktär. Almgren företog långa sommar-resor för att fördjupa kunskapen om olika de-lar av landet. Fältundersökningarna i Upplandoch Närke är de bästa exemplen på hans prak-tik. Men det tvärvetenskapliga samarbetet,med ett modernt ordval, var inte nog. Han in-såg att han och arkeologin också var beroendeav hembygdsforskarnas insatser och hjälp. Dethade han lärt i Upplands fornminnesförening.Almgren ville utveckla de lokala och regionalaansatserna från insamling till vetenskap.

Sommarens första resa 1906 började den 4juni och gick till Närke. Almgren hade förbe-rett resan genom diskussioner med andra fors-kare (31/3), särskilt med geologen Gunnar An-dersson som var född i Närke och redan hadeplanerat undersökningar där. I Vintrosa i När-ke samlades Almgren, arkeologen Sune Lind-qvist, kvartärgeologen Lennart von Post och

nordisten och ortnamnsforskaren Jöran Sahl-gren hos Gunnar Andersson. Det var en ena-stående samling unga forskare som alla blev le-dande inom sin vetenskap. De tre yngsta var itjugoårsåldern. Värden själv, Gunnar Anders-son, blev professor och chef för Sveriges Geo-logiska Undersökning i slutet av året. Han varredan känd genom sin arktiska forskning, se-nare blev han ryktbar för sina arkeologiska ochgeologiska undersökningar i Kina. von Post ladefram sin pollenanalytiska metod tio år senare,Sahlgren blev en av våra främsta ortnamnsfors-kare och Lindqvist efterträdde Almgren somprofessor i Uppsala.

Gruppen höll föredrag på kyrkvallen i tresocknar. De vädjade till sockenborna om sam-arbete för att klargöra Närkes natur- och be-byggelsehistoria. De fick genast intressanta upp-



Fig. 2. Almgren arbetade målmedvetet för en nyforskning där det antikvariska landskapet och be-byggelsehistorien stod i centrum. Här hans studie-häfte från 1901, Sveriges fasta fornlämningar frånhednatiden. —Almgren’s aim was to bring the anti-quarian landscape and regional settlement historyinto the focus of research. Here is his brochurefrom 1901 on the study of ancient monuments inSweden.


lysningar som bland annat ledde till att von Postoch Almgren fann en anläggning i en mosse somarkeologiskt daterades till omkring 600 e.Kr.1910 publicerade Lindqvist en uppsats i Forn-vännen om det märkliga fyndet av ett »Frös-Vi».

Almgren fortsatte till Svenska Fornminnes-föreningens sommarmöte i Jönköping den11–13 juni, där han inledde en livlig diskussionom hembygdsforskningen (Almgren 1906c, s.179). Den nya hembygdsforskningen, sadeAlmgren, skulle användas i folkbildningenstjänst, och man skulle söka få med folket i ut-vecklingsarbetet, särskilt vid samlandet av ma-terial. Sommarmötet fortsatte med exkursio-ner, medan Almgren och arkeologen BrorSchnittger reste vidare till Malmö. Vid Kvarnbymötte de statsgeologen Holst som visade demden forntida flintgruvan. Schnittger började

utgrävningar som han fortsatte senare ochpublicerade 1911.

Almgren for vidare till Östergötland somhan kände väl från tidigare resor. Han upp-täckte och började undersöka tjocka kulturla-ger från yngre järnåldern i fornborgen Bo-berget på Vikbolandet (Almgren 1906d). Ock-så här fullföljde Schnittger arbetet senare. VidSäter vid Bråviken hade Ture Nerman hittat enstor stenåldersboplats 1905. Almgren och TureNerman hade påbörjat en utgrävning som nufortsattes. Studenten Birger Nerman, som långtsenare blev chef för Historiska museet, med-verkade 1906 och grävde vidare de kommandeåren (Almgren 1906e; 1906f; Nerman 1911).Den 30 juni återvände Almgren hem, mycketnöjd med resultaten.

Under två veckor i slutet av juli till början av

Evert Baudou80


Fig. 3. Bronsåldershyddanvid Boda i Bred socken iUppland utgrävd på hösten1906, den först undersöktaboplatsen från bronsålderni Sverige. Efter Almgren iFornvännen 1912. —TheBronze Age hut at Boda inBred parish, Uppland, au-tumn 1906. This was thefirst excavation of a BronzeAge settlement site in Swe-den.


augusti gjorde Almgren sin andra sommarresa.Den gick till fornminnesplatser och intressera-de hembygdsmän i Närke, Västmanland ochUppland. Han upptäckte en sensationell forn-minnesplats, Boda i Bred socken i Uppland,där ett märkligt spänne från bronsåldern hadepåträffats ett år tidigare. Almgren konstateradeatt spännet hade legat i en lerklinad hydda: detvar den första kända bronsåldersboplatsen ilandet (fig. 3; se även T.B. Larssons fig. 4). Ibörjan av hösten grävde han ut hyddan sompublicerades i Fornvännen 1912. Under höstengenomförde han tillsammans med studenter-na rekognosceringar och mindre utgrävningari Alunda och Funbo socknar i Uppland. Den 17oktober slutade årets »många intressanta ochuppfriskande forskningsresor».

I september kom Stjerna tillbaka från sinstudievistelse i Frankrike (14/9). Han deltog ifältarbetet och delade undervisningen medAlmgren. I slutet av månaden lämnade Alm-gren sin bostad i Uppsala och flyttade till för-äldrahemmet i Stockholm. Almanackan fort-sätter att vittna om de täta kontakterna mednordisterna och hembygdsforskningen. I de-cember höll Almgren ett intressant föredragom uppgifter för fornforskningen i Östergöt-land på årsmötet i Östergötlands fornminnes-förening. Föredraget sammanfattade erfaren-heterna av det nödvändiga tvärvetenskapligasamarbetet och av hembygdsforskningens ka-raktär. Den djupgående hembygdsforskning,som Almgren talade för, skulle få »en snart sagtsocial uppgift, en samlande uppgift i annanmening än den vanliga». Det var en gemensamuppgift att få en klar uppfattning om hur vårtland och vårt folk blivit vad det var (Almgren1906g, s. 36 f). I januari 1907 återgick Alm-gren till Historiska Museet som andre amanu-ens och Stjerna övertog hela undervisningen iUppsala.

Montelius i Europa och hemmaMedan Almgren fördjupade den arkeologiskaforskningen i Sverige genom tvärvetenskap ochantikvarisk topografi, så arbetade Montelius vi-dare med sina kronologiska studier över Eu-ropa. Hans mål var att stärka den relativa ochabsoluta kronologin i Norden under den yng-

re stenåldern och bronsåldern genom att för-binda den med säkrare kronologi i Medelhavs-området. Han deltog också i det utåtriktade ar-betet i Sverige med en mängd arkeologiska el-ler kulturhistoriska föredrag. Han var en så of-fentlig person att det är lätt att följa hans väg medhjälp av nyhetsförmedlingen i pressen. I brevenhem till hustrun Agda får man också ibland hansegen inofficiella mening. Montelius egentligauppgift var dock att sköta tjänsten som försteamanuens i Historiska Museum under riksan-tikvarien Hans Hildebrands ledning. Det vålla-de bekymmer för båda. Det personliga förhål-landet dem emellan hade aldrig varit gott, ochdet blev allt mera spänt med åren.

I april deltog Montelius i den 13:e interna-tionella kongressen för antropologi och arkeo-logi i Monaco och höll ett föredrag om brons-åldern i Sverige. I augusti talade han på denförhistoriska kongressen i Vannes i det mega-litrika Bretagne om stenålderns dösar i Frank-rike och Sverige. Knut Stjerna talade om bur-gundernas skandinaviska ursprung. Monteliusföredrag innehöll inga nyheter och det gjordeinte heller hans olika föredrag i Sverige. Detintressanta är hur föredragen om forntiden tasemot av allmänheten, och att han betraktadessom en så betydande gestalt i samhällslivet. På-fallande är också skillnaden mellan Monteliusoch Almgren som förmedlare av forskning tillallmänheten (fig. 4). Montelius föreläser po-pulärt om den märkliga forntiden, Almgrenfrågar och får de intresserade att medverka iforskningen. Det är skillnaden mellan det gam-la och det nya. Pressen uppmärksammar Mon-telius.

I januari höll Montelius två föreläsningar iVadstena föreläsningsförening. I Östgöta Bladet(13/1) får man läsa om föredraget »Kung Mi-nos palats»:

»En högtidsstund, som sent glömmes, be-reddes oss i lördags afton genom den föreläs-ning, som då hölls af professor O. Montelius.Ett utomordentligt intresse erbjödo de mång-faldiga bevisen för en högt stående kultur re-dan för öfver 3 000 år sedan. Att de kraftigasteapplåder följde, då den ovanligt sympatiskeprofessorn trädde ned från katedern, behöfvavi väl knappast meddela.»




Något över 300 åhörare hade kommit. Tillden andra föreläsningen »Solens hjul och detgrekiska korset» kom närmare 400. I mars höllMontelius talet för pressen vid Publicistklub-bens årsfest. Talet skulle ha hållits av statsmi-nistern Karl Staaff i den liberala regeringen,men han var förhindrad att komma och Mon-telius trädde in istället. Dagens Nyheter (4/3)skriver att professor Montelius tal, »i hvilket all-var och humor möttes, senterades lifligt». Mid-sommarafton höll Montelius ett fosterländskthögtidstal vid ungdomsrörelsens sommarmötei Borås där över 20 000 deltagare samlats(Borås Tidning 25/6 1906). Hur många åhöra-re han egentligen hade framgår inte. I novem-ber talade han i Vänersborgs arbetareinstitutöver ämnet »Lifvet i Sverige på Moses’ tid».Den stora salen räckte inte för att rymma ska-rorna som strömmade till. »Redan en god stund

före föredragets början voro alla sittplatser så-väl i salen som å läktaren upptagna.» (ElfsborgsLäns Annonsblad 20/11). Några dagar senarehöll han samma föredrag inför mer än 600 per-soner i Enighetens lokal i Alingsås. Salen varfylld till trängsel (Alingsås Tidning 21/11).

Montelius vilja och förmåga att alltid ställaupp i alla sammanhang är förbluffande. Jag vetinte hur många populära arkeologiska föredraghan höll under 1906. I tidningarna nämns ett tio-tal. Men han var ändå mänsklig. Efter ett föredragi Malung skrev han hem till fru Agda (28/9):

»Sådana här resor gör man hvarken för för-tjänsten eller nöjets skuld. Ty på 25 kr blirman inte rik. Och inte är det något synner-ligt nöje att sitta ensam på en gästgivare-gård. Men man gör det därför, att det börgöras.»

Evert Baudou82


Fig. 4. Oscar Montelius (1843–1921) visar stenåldersfynd i gamla Historiska museet vid en sommarkurs förallmänheten i juli 1907. Foto ATA, Riksantikvarieämbetet. —Oscar Montelius (1843–1921) demonstratingStone Age finds at the Museum of National Antiquities during a public study course, July 1907. The premi-ses on the photograph are now part of the National Museum of Art.


Det nya och det gamlaÅr 1906 ligger i ett förnyelseskede i svensk ar-keologi. Almgren inför den akademiska arkeo-login och skapar en inspirerande tvärveten-skaplig forskningsmiljö. Det intensiva fältarbe-tet är en nyhet liksom begreppet den speciellabebyggelsehistorien. I tvärvetenskapligt samar-bete och genom samverkan med en hembygds-forskning med sociala förtecken pekar Alm-gren på förståelsen av det antikvariska landska-pet och den forntida bebyggelseutvecklingensom forskningens mål. Närkesundersökningenkan ses som en mycket tidig föregångare till1980-talets stora forskningsprojekt med kul-turlandskap och tvärvetenskap i centrum somfått namn efter undersökningsområdena Ystad,Barknåre och Lule älv (Helmfrid 1994).

Flera platser från 1906 har blivit klassiska isvensk arkeologi. Dit hör stenåldersboplatser-na vid Säter, flintgruvorna vid Kvarnby, brons-åldershyddan i Boda, fornborgen Bobergetfrån den yngre järnåldern, den heliga platsen(?) vid Frösvi och även Alunda sockens forn-minnen. Den som läser almanackan får ett in-tryck av den entusiasm och företagsamhet sompräglade den nya tvärvetenskapliga forskarmil-jön i Uppsala under Almgrens ledning. Hanskrev flitigt i Fornvännens första årgång ochsammanfattar årets undersökningar i hela lan-det i sista häftet (Almgren 1906h).

Montelius är fortfarande det stora namneti Sverige och internationellt. Han fortsätterockså målmedvetet sin forskning mot det målhan satte upp redan omkring 1870, att ge ensammanhängande och daterad framställningav Sveriges forntid. Han skriver ännu väsentli-ga verk och värderas högt av sina kollegor; deyngre ser honom som sin lärare. Han är positivtill det nya som kommer men driver inte självnågon ny linje. Hans uppburna ställning i detoffentliga livet är märklig och svår att förklara.De ur forskningens synpunkt viktiga föränd-ringarna i Uppsala väckte däremot ingen upp-märksamhet. Inte heller skrev någon tidningatt den arkeologiska forskningen hade funnitett nytt sätt att gå ut och samverka med befolk-ningen utan att föreläsa.

Förändringarna från det gamla till det nyai forskningen skedde glidande. Men den aka-

demiska forskningsmiljön i Uppsala blev snabbtdominerande. Det är logiskt att dess ledare,Almgren, kom med förslaget till den nya tid-skriften och att de två äldre tidskrifterna upp-hörde. På så sätt är 1906 med den nya Forn-vännen ett märkesår.

Jag tackar prof. Bertil Almgren för hans vänligamedgivande att få publicera utdrag ur OscarAlmgrens almanacka 1906.

Evert Baudou

ReferenserArkivmaterialAlmgren, O. Plånboksalmanack 1906. Kungl. Biblio-

teket, Handskriftsavd. Acc. 1995/87. Stockholm.Kungl. Vitterhetsakademiens protokoll 1906. ATA.

Stockholm.Montelius–Reuterskiölds samling: I b:4 Brev från

Oscar Montelius till Agda Montelius 1904–1907.– III e:2 Tidningsurklipp 1900–1908. ATA.Stockholm.

Svenska Akademiens Ordboks arkiv: fornvän. Lund.Svenska Fornminnesföreningens arkiv. Styrelsens

protokoll 1902–1906. ATA. Stockholm.

LitteraturAlmgren, O., 1897. Studien über nordeuropäische Fibel-

formen der ersten nachchristlichen Jahrhunderte mitBerücksichtigung der provinzialrömischen und süd-russischen Formen. Stockholm.

– 1901. Sveriges fasta fornlämningar från hednatiden.Sommarkurserna i Uppsala 1901. Grundlinjertill föreläsningar. Uppsala.

– 1902. Från uppländska graffält. I. Ekeby i Lenasocken, Norunda härad. Upplands fornminnesför-enings tidskrift 22:4. Uppsala.

– 1904. Sveriges fasta fornlämningar från hednatiden.Stockholm. (2:a uppl. 1923. 3:e uppl. med bi-träde av K.A. Gustawsson 1934.)

– 1905. »Kung Björns hög» och andra fornlämningarvid Håga. KVHAA. Monografier 1. Stockholm.

– 1906a. Uppländska stenåldersboplatser. Fornvän-nen 1.

– 1906b. Förhistoriska flintgruvor i Skåne. Fornvän-nen 1.

– 1906c. Svenska Fornminnesföreningens som-marmöte i Jönköping den 11–13 juni 1906.Fornvännen 1.

– 1906d. Undersökningar på Vikbolandet. Medde-landen från Östergötlands fornminnesförening 1906.Linköping.

– 1906e. Stenåldersboplatsen vid Säter i Kvarsebo.Fornvännen 1.




– 1906f. Stenåldersboplatsen vid Bråviken. Medde-landen från Östergötlands fornminnesförening 1906.Linköping.

– 1906g. Uppgifter för fornforskningen i Öster-götland. Ur ett föredrag vid Östergötlands Forn-minnesförenings årsmöte i Linköping den 8 de-cember 1906. Meddelanden från Östergötlandsfornminnesförening 1906. Linköping.

– 1906h. Undersökning och beskrivning af förhis-toriska fornlämningar i Sverige under år 1906.Fornvännen 1.

– 1912. En uppländsk bronsåldershydda. Fornvännen7.

Helmfrid, S. (red.), 1994. Kulturlandskapet och bebyg-gelsen. Sveriges Nationalatlas. Stockholm.

Lindqvist, S., 1910. Ett »Frös-Vi» i Nerike. Fornvän-nen 5.

Nerman, B., 1911. Östergötlands stenålder. Medde-landen från Östergötlands Fornminnesförening 1911.Linköping.

– 1945. Den gotländska fornforskningens historia. Enöversikt. KVHAA:s Handlingar 19:1. Stockholm.

Salin, B., 1904. Die altgermanische Thierornamentik.Typologische Studie über germanische Metallgegen-stände aus dem 4. bis 9. Jahrhundert nebst einer Studieüber irische Ornamentik. Stockholm. (Ny, oför-ändrad uppl. 1935, Stockholm. Nytryck 1981,Leipzig.)

Schnittger, B., 1911. Förhistoriska flintgrufvor och kul-turlager vid Kvarnby och S. Sallerup i Skåne. Anti-kvarisk Tidskrift 19:1. KVHAA. Stockholm.

Stjerna, K., 1905. Bidrag till Bornholms befolknings-historia under järnåldern. Antikvarisk Tidskrift18:1. KVHAA. Stockholm.

– 1906. Drakskatten i Beowulf. Fornvännen 1.Säve-Söderbergh, T., Fornvännen 75 år. Fornvännen

75.

Evert Baudou84


SummaryArchaeology was established as an autonomousacademic discipline in Sweden at the universi-ty of Uppsala about 1900. A small calendar for1906 used by Oscar Almgren, the leader of thedepartment, is an important source of know-ledge on the new situation. With the help ofthe calendar it is possible to follow the processwhen two established archaeological journals,Månadsbladet and Svenska Fornminnesföreningenstidskrift, were replaced by Fornvännen. Thischange carries a touch of symbolism, as old ar-chaeologists were replaced by a new genera-tion. Almgren’s calendar notes also provideevidence of the importance that he placedupon the non-professionals of the local historymovement.

Almgren created an inspiring interdiscipli-nary research environment in Uppsala. The in-tense systematic surveys and excavations of an-cient monuments are a new trait of archaeolo-gical research, as is as the concept of regionalsettlement history. Almgren points out the un-derstanding of the antiquarian landscape andancient settlement history as the aim of research.Archaeological, topographical and place nameinvestigations in the landscape of Närke, star-

ted by a group of young scholars in 1906 under the leadership of Almgren, can be regarded asan early forerunner to the great interdiscipli-nary projects of the 1980s in Sweden. Severalinvestigations of ancient sites from the StoneAge to the Iron Age started by Almgren during1906 have become classic names in the archaeo-logy of Sweden. All are mentioned in the ca-lendar.

Oscar Montelius carried on building up acontinuous and well dated account of Swe-den’s prehistory, but no longer as a renewer ofarchaeology. He did, however, have an extre-mely high status in public life, a position whichis reflected in numerous newspaper articles.Both Almgren and Montelius realized the im-portance of mediation of scientific results tothe general public.

The academic and interdisciplinary archaeo-logy in Uppsala very soon became the domi-nant archaeological thought collective in Swe-den. Fittingly, the leader of this institute, Alm-gren, was the one who submitted the proposalfor the new journal. 1906, with the birth ofFornvännen, was a remarkable year for archaeo-logy.


Documents

Det arkeologiska året 1906 : Oscar Almgren, Oscar