EXAMENSARBETE

Diskurs i det Virtuella RummetDe diskursiva spelen i det virtuella rummet i relation till attacken i Kärrtorp och

överfallet på Möllevångstorget i Malmö samt sociala & politiska effekter

Ali Ghezeire2014

Filosofie kandidatexamenSociologi

Luleå tekniska universitetInstitutionen för ekonomi, teknik och samhälle

 

Förord Jag vill rikta ett stort tack till min handledare Carl-Gösta Hansson som genom hela processen bidragit med uppmuntrande ord, inspiration och konstruktiv kritik på uppsatsens olika delar. Utan denna uppmuntran och vägledning hade färdigställandet av uppsatsen varit omöjligt. Jag vill även tacka lärarna på Luleå Tekniska Universitet för den kunskap de förmedlat till mig genom åren vilket utgjort den teoretiska och metodologiska basen vilken jag stått på inför arbetet. Slutligen vill jag även hylla min opponent Elin Lundgren som gjort ett stort och noggrant arbete vilket har bidragit till att skapa en så fullständig och felfri uppsats som möjligt. Luleå Tekniska universitet, Maj 2014. Ali Ghezeire

 

Abstract In the past year two major events have reshaped political discourse relating to political violence in Sweden. These events, the first one the attack on innocent demonstrators in Kärrtorp in Stockholm December 15th 2013 by neo-Nazis and the later stabbings of numerous activists in relation to a feminist demonstration in Möllevångstorget in Malmö march 8th 2014 also by neo-Nazis has sparked an outcry in major segments of the Swedish population. Manifestations in relation to these events have produced massive media attention and have also spread in to the virtual sphere. This article has studied the production of social and political identities in relation to these events and the strategies social movements input in structuring identity and discourse in the virtual room. Social movement theory by social psychologist (Melucci 1989,1995) and the network theories of (Castells 1996,2002,2005) and (Van Dijk 2006) and also postmodernist social theory (Bauman 2001) and poststructuralist discourse theory (Laclau, Mouffe 1985) and poststructuralist theory of language (Baudrillard 1994, 2002) has been used to analyse the processes in witch these discourses are reproduced and framed in the virtual. The different element of texts, nodal points, floating signifiers and master signifiers are the analytical units that have been studied. It is argued that understanding of the virtual and the other is constructed trough text and therefore strategic manipulation of text is essential for constructing the virtual as a political and social sphere and furthermore constructs and reproduces social and political identities. The play of texts between different and antagonistic actors is therefore at the heart of understanding the virtual. Social movements and other actors use virtual networks to coordinate collective action at the grassroots level. There is potential for the virtual room to become a new place in witch social and political dialogue can produce new connections between the political and private sphere but this has not yet been achieved. Keywords: Social movement, political discourse, discourse theory, nodal points, floating signifiers, master signifiers, collective identity, political identity, social actors, virtual room

 

Sammanfattning Sverige har senaste året drabbats av två händelser som delvis omformat den politiska diskursen kring politiskt motiverat våld. Olika aktörer har använt sig av olika metoder för att ta kontroll över meningstillskrivningen kopplad till dessa händelser. Det som är intressant och som går igenom alla dessa metoder är språkets roll och funktion att göra sådana fält meningsfulla, det vill säga representera det sociala, politiska, kulturella och ekonomiska. Genom en diskursteoretisk metod har den nuvarande studien försökt besvara frågor om hur social och politisk identitet formuleras i en diskursiv ram i det virtuella rummet. Viktiga analytiska frågor har bland annat varit hur det virtuella rummet konstitueras genom diskursiva praktiker och vilka diskursiva strategier som används för att producera kollektiv identitet. De teoretiska bidragen har kommit från varierande källor, men framförallt inom forskning av sociala rörelser (Melucci 1989, 1995), nätverksteori (Castells 1996,2001,2005; Van dijk 2006), postmodernistisk social teori (Bauman 2001,2011) och poststrukturalistisk språkteori (Baudrillard 1994,2002) för att nämna några. Dessa teoretiker har använts för att konstruera en begreppsram för att analysera det virtuella rummet som ett diskursivt fält och även som interaktionssystem inom vilket sociala rörelser rör sig. Viktiga resultat pekar på att det virtuella rummet produceras och konstitueras genom textproduktion, denna produktion är hybridartad, vilket avser att olika mediakällor såsom bild, ljud, film och text konvergerar i en multidimensionell text i det virtuella rummet. Sociala rörelser producerar text i det virtuella rummet genom medvetna strategier där tecken manipuleras på bestämda sätt beroende på ideologi och subjektspositionen som aktören/aktörerna talar utifrån. Dessa strategier reproducerar i relation till händelserna i Kärrtorp och Möllevångstorget dikotomier som drar tydliga gränser mellan vi/dem. Det virtuella rummet används även av sociala rörelser för nätverkande och för att koordinera kollektiv handling och upprätthålla kollektiv identitet. Events är förmedlingslänken mellan social praktik i det virtuella och det materiella. Ett event är ett verktyg som kan användas för att mobilisera aktörer inför protestaktioner i det materiella rummet. Nätverkande som organisationsform är viktigt i det virtuella, vilket visas i studien i relation till nätverket ”Tillsammansskapet”. Avslutningsvis tas implikationerna upp av sådan strategisk manipulation av text i det virtuella rummet och hur det påverkar både individuell och kollektiv social handling och identitetsbildning. Varje fråga som tagits upp i inledningen problematiseras utifrån bestämda teman där förslag på vidare forskning ges och de teoretiska resonemangen i resultatdelen sammanfattas och problematiseras mer utförligt. Den viktigaste slutsatsen är att det virtuella rummet utgör ett torg med potential för social och politisk handling samt för dialog, men att det på grund av den diskursiva reproduktionen av specifika subjektspositioner som bygger på vi/dem dikotomi ännu inte kan uppfylla denna potential fullt ut.

 

Innehållsförteckning Del I Inledning och formulering av problem och avgränsningar Inledning...................................................................................................................1 Viktiga bidrag för att förstå sociala rörelser, det virtuella rummets egenskaper och det problematiska med det virtuella...............................................................2 Två fall, diskurs och teori.......................................................................................4 Syfte och frågeställning...........................................................................................5 Avgränsningar..........................................................................................................6 Disposition.................................................................................................................7 Del II den metodologiska ansatsen Socialkonstruktivism................................................................................................7 Diskurs och diskursanalys, centrala begrepp och tankegångar...........................8 Urval och datainsamling...........................................................................................9 Metodologiska problem och analysenheterna......................................................10 Analytisk modell......................................................................................................11 Kort om validitet och reliabilitet............................................................................12 Att forska i virtuella miljöer och etisk problematik............................................12 Del III Teori Introduktion.............................................................................................................13 Handling, identitet och språk i det virtuella rummet..........................................13 Nätverk och interaktionsmönster i det virtuella rummet, diskurs utan lokalitet.....................................................................................................................14 Simulation och simulakra.......................................................................................16 Det virtuella torget, i brytpunkten mellan det privata och det offentliga..........18 Del IV Resultat Inledande kommentarer.........................................................................................20 Kärrtorp 15 december 2013...................................................................................20 Det virtuella flödet, Kärrtorp som exempel..........................................................21 Diskontinuiteter mellan det som sägs och det som är, problemet med artikulation..............................................................................................................22 Nätverk och nätverkande - socialt verktyg för virtuella sociala rörelser..........23 Nätverk och diskursiv praktik, att socialt skapa vi och dem..............................25 Möllevångstorget 8 mars 2014...............................................................................27 #KämpaShowan en symbol för anti-rasism som social och politisk identitet....27 Tecknet #KämpaShowan och objektet Showan Shattak, postmodern martyr?.....................................................................................................................28 Det visuella som text, social och politisk identitetskonstruktion i det virtuella rummet.....................................................................................................................29 Cirkulation av #KämpaShowan i det virtuella rummet, mångtydighet och rädsla.......................................................................................................................33 Kärrtorp och Möllevångstorget, gemensamma beröringspunkter...................35 Olika sätt att artikulera social och politisk identitet..........................................36

 

Del V diskussion Inledande Kommentarer........................................................................................38 Diskurs i det virtuella, varför texten är så viktig för att förstå det sociala.......38 Diskursiva strategier och produktion av kollektiv identitet...............................39 Dominerande diskurser och segregering i det virtuella rummet.......................40 Virtuella nätverk och sociala rörelser, symbios mellan det virtuella och det fysiska rummet........................................................................................................40 Det virtuella rummet som simulerad verklighet, problemet med cirkulation av tecken och kopplingen till den yttre verkligheten................................................41 Avslutande kommentarer, det virtuella rummets potential som torg och mellanrum................................................................................................................42 Referenser................................................................................................................ Figurer & bilder Figurer Figur 1: hur diskurser struktureras i det virtuella rummet...............................11 Figur 2: interaktionssystemet i det virtuella rummet och dess växelverkan med verkligheten utanför................................................................................................25 Figur 3: Cirkulation av #KämpaShowan i digitala kommunikationsnätverk och media........................................................................................................................34 Bilder Bild 1: #kämpashowan som symbol och ikon.......................................................29 Bild 2: återanvändning av andra element, ekvivalens.........................................31 Bild 3: Che Guevara eller Showan Shattak, att använda samma element för olika ikoner..............................................................................................................31 Bild 4: #kämpashowan och feminism....................................................................32 Bild 5: Showan Shattak sparkar på en polisbil under en demonstration..........33

 

 1  

Del I Inledning och formulering av problem och avgränsningar Inledning Att sätta ord på vår samtid är inte alltid det lättaste. Att stå utanför det som händer och definiera det blir allt svårare i en värld som präglas av ett högre och högre informationstryck. Vi lever i dag i ett samhälle som kan definieras på många olika sätt. Ulrich Beck (2000) talar om risksamhället, eller utökandet av risker som statliga institutioner inte kan hantera. Anthony Giddens (1994) menar istället att vi närmar oss ett posttraditionellt tillstånd, traditioner kan inte längre användas för att legitimera statens makt. Richard Jenkins (2004) problematiserar hur vi konstruerar en social identitet, och vilka krafter som ligger bakom en sådan konstruktion. Den politiska sfären, de grupper och rörelser som försökt att kontrollera den har gjort det genom flera olika metoder. Det kan göras socialt genom att upprätta hierarkiska relationer mellan sociala grupper och klasser, här ingår en ekonomisk dimension. Det kan göras kulturellt genom uppfostran och normativ styrning. Det kan göras politiskt genom att upprätta maktrelationer mellan de styrande och de styrda, att differentiera, låsa fast sociala positioner och grupper i givna delar av samhället. Det som är intressant och som går igenom alla dessa metoder, är språkets roll och funktion att göra sådana fält meningsfulla, det vill säga representera det sociala, politiska, kulturella och ekonomiska. Det är genom diskursiv praktik och de inneboende maktrelationer som är knutna till olika diskurser som det politiska, sociala, kulturella och ekonomiska artikuleras och förstås som meningsfullt. Diskursen blir en slags hegemoni, en förhärskad ideologi (Laclau & Mouffe 1985), eller uttrycker relationer mellan makt och vetande (Foucault 1975). I Sverige 2014 pågår det en kamp ute på torg, i gathörn, i samlingslokaler, i parlament, mellan politiska partier och sociala rörelser. Det pågår en kamp att vinna kontroll över hur diskurser kring demokrati skall ramas in och vilka perspektiv som skall uteslutas ur spelet att definiera sådana diskurser. En ny arena för denna kamp är det virtuella rummet. Sociala aktörer, både individuella och kollektiva för i dag, (i relation till två händelser jag kommer beskriva längre fram), med starka kopplingar till antirasism och politiskt våld en kamp om vem eller vilka som skall få forma förståelsen för vad som skall ingå i det kulturella och sociala både på den mest allmänna nivån, men också när det gäller att forma en ram för hur vi ska bete oss mot varandra i den mest banala dagliga interaktionen mellan individer. Det är en diskursiv kamp och en ny slags diskursiv kamp, då den i många fall sker utanför de traditionella arenorna och utanför de traditionella strukturerna för politisk och social handling. Istället för att röra sig inom partier och det parlamentariska systemet rör sig dessa aktörer i ett fritt nätverk utan direkt koppling till rummet som sådant. De rör sig och försöker tillsammans och mot andra strukturera hur det kulturella och det sociala skall förstås i Sverige 2014.

 

 2  

Viktiga bidrag för att förstå sociala rörelser, det virtuella rummets egenskaper och det problematiska med det virtuella Den italienska socialpsykologen Alberto Melucci (1989) talar om aktionssystem, vi kan förstå aktionssystem som olika interaktionsfält där individuella aktörer genom förhandling och konflikt producerar kollektiva identiteter och kollektiva handlingar. Ett aktionssystem kan inte ses som ett fält med obegränsade resurser utan är alltid ett fält med olika möjligheter och begränsningar. Varje individ orienterar sig medvetet kring dessa möjligheter och begränsningar (Melucci 1995) när de tillsammans med andra kollektivt producerar identiteter och handlingar. Det virtuella rummet kan ses som ett aktionsfält där individuella aktörer organiserar sig socialt med andra och medvetet producerar kollektiva handlingar och identiteter, vilket i sin tur ger upphov till kollektiva aktörer och mer precist uttryckt sociala rörelser. Kollektiv handling är i Meluccis mening centrerad kring sociala relationer, (Melucci 1995). I sin definition utgår han från den självreflexiva och medvetna aktören, en sådan aktör är alltid medveten och interaktiv. Det är genom att försöka skilja mellan sig själv och omgivning som både den individuella och kollektiva identiteten kan vara möjlig (Melucci 1995). Att bygga upp den sociala rörelsen som ett socialt fenomen, inte determinerad av strukturer, vilket den klassiska franska sociologin menade var tvingande på den individuella aktören (Durkheim 1978) eller individuella intressen, utan som ett resultat av relationella investeringar och en läroprocess mellan självreflexiva och medvetna aktörer gör Meluccis analys av sociala rörelser mer öppen för nya perspektiv. Melucci identifierade att den kollektiva identiteten är relationell och har ett stort förtroende för den självreflexiva och autonoma aktören. Men tar inte upp hur kollektiva identiteter även produceras genom diskurser (Clegg 1989). Diskursiva praktiker (Laclau & Mouffe 1985), det vill säga ett bestämt sätt att uttala sig om ett fenomen eller fält kommer även till viss del att forma aktörens självförståelse och förmåga att handla individuellt och kollektivt. Diskursen är även centrerad i de sociala relationerna då vi kan tänkas utnyttja diskurser och de meningsstrukturer som förmedlas genom diskurser när vi handlar mot andra och relaterar till varandra. Att differentiera den egna identiteten gentemot andra är delvis en språklig och diskursiv process. Vi artikulerar skillnaderna genom språket och sättet vi väljer att använda ord och sätta dem i relation till andra(Jørgensen & Phillip 2003). När vi således studerar sociala rörelser i ett allt mer differentierat och komplext samhälle måste vi även se hur sådana rörelser konstitueras genom språket och de diskurser som omgärdar de sociala rörelserna, men hur kollektiva identiteter inom de sociala rörelserna byggs upp diskursivt. Castells (1996) problematiserar i sin forskning hur den teknologiska utvecklingen förändrar vårt sätt att organisera de viktigaste institutionerna i samhället, de politiska, sociala och ekonomiska. Kontroll och produktion av information blir i sig en ekonomisk och organisatorisk aktivitet. Han talar om en övergång från industriell produktion till informationsproduktion och att samhället koncentreras till centrala nätverk och kommandocentraler som genom elektroniska nätverk organiserar den omgivande världens olika aktiviteter och verkligheter, ett informationssamhälle (Castells 1996). Sådan informationsproduktion är kopplad till makt och även går att

 

 3  

använda för att påverka hur vi uppfattar verkligheten omkring oss, ett överskott eller informationsövertag kan vara en maktresurs som går att använda i strukturerandet av diskurser. Castells (1996:377) menar att virtualitet har blivit en verklighet i sig men inte att verkligheten bortom det virtuella försvunnit, människans existens är i princip alltid smittad av symboler, den förmedlas genom språk och tecken. Vi kan inte längre tala om att virtuella medier och sociala nätverk såsom Facebook och Twitter endast kommunicerar eller förmedlar erfarenhet, i en verklig virtualitet blir det virtuella rummet själva grunden för erfarenheten, det är erfarenheten. Virtuella rum används allt mer för att mobilisera och organisera sociala rörelser, det virtuella blir en arena för kollektiv handling, det virtuella blir en verklighet för sig. Filosofen Jean Baudrillard tar upp problematiken med det virtuella och med verkligheten som sådan i Simulacra and Simulation (1994). Han är kritisk till att det finns något bortom den rena cirkulationen av tecken. I det virtuella om vi förstår Castells rätt så är det ett spel mellan språkliga tecken och symboler som bygger upp den virtuella verkligheten, men dessa måste slutligen referera till verkligheten bortom detta spel. Om de inte gör det talar vi istället om det Baudrillard kallar Simulakrum (1994:2), Castells menar att det som är i det virtuella bestäms utanför och att nätverket, det virtuella är en struktur med hög grad av formalism, ”... dessa program bestäms socialt utanför själva nätverket” (Castells 2005:7). Nätverket, det virtuella konstitueras alltså socialt, men av vem? Författarna bakom programmen är anonyma, och vad programmet skall göra och vad det refererar till där utanför kan problematiseras i mer informella nätverk såsom Facebook, Twitter, Instagram och Youtube. Kan dessa nätverk programmeras för att simulera verkligheten, ersätta den, göra den overklig, eller upphäva distinktionen mellan det verkliga och det overkliga. Här ger Baudrillard värdefulla insikter, vi ska inte ta för givet att virtuella rum är direkta extensioner av verkligheten som Castells tar för givet, det är även viktigt att problematisera vad de försöker ersätta, eller snarare om de försöker dölja en avsaknad av meningsstruktur bortom simulationen, bortom programmet. Dessa resonemang om den virtuella verkligheten som sant verklig i och med dess strukturella likhet med icke-teknologiskt förmedlad erfarenhet är problematisk men fångar hur viktigt det är att studera hur den sociala verkligheten representeras symboliskt genom diskurser och hur dessa struktureras i virtuella rum. Den virtuella verkligheten och det virtuella rummet är strukturellt likt annan verklighet i och med att diskurser skär genom båda fälten, något varken Castells eller Melucci problematiserar. Forskare som studerar sociala rörelser förbiser ofta rollen som det virtuella rummet spelar för mobilisering, aktion, identitetsproduktion och diskursiva praktiker. Åsa Wettergren (2003) menar att det fortfarande är gatan och ”face-to-face interaktion” som är den primära arenan för sociala rörelser. Datorkultur och sociala medier intar en underordnad roll, eller rollen av ett bakgrundsfenomen. Detta perspektiv missar att fånga upp den komplexa verklighet sociala rörelser i informationssamhället verkar i, där gränserna mellan virtualitet och face-to-face interaktion suddas ut och blandas samman i det diskursiva fältet.

 

 4  

Media- och kommunikationsforskare som Lindgren & Carlsson (2012) belyser utifrån händelser såsom den s.k. arabvåren den konstruktiva kraft digitala medier utgör i det virtuella rummet, för aktivism och sociala rörelser. Det gäller för processer av mobilisering, identitetsproduktion, kommunikation, aktion och interaktion. Till skillnad från traditionella medier vilka kännetecknas av envägskommunikation från sändare till mottagare och enkelriktade budskap blir aktörerna istället producenter av eget material och egna budskap i det virtuella rummets interaktiva forum. Istället för att reduceras till bakgrundsfenomen och bihang till face-to-face interaktionen utgör digitala medier och virtuella rum ett eget fält med potential att stärka sociala rörelsers handlingsförmåga och underlätta identitetsbyggande (Melucci 1989, 1995; Lindgren & Carlsson 2012). Även Castells (1996) såg att utvecklingen av ny informationsteknologi och virtuella kommunikationssystem skulle upphäva eller kraftigt minska det geografiska rummets betydelse för att integrera funktioner och institutioner över tid och rum. Det går att överföra detta till det virtuella rummet som sociala rörelser befinner sig i och inte endast som integration av överordnad ekonomisk och politisk aktivitet. Här var Castells (1996) något försiktig i sina antaganden om internets spridningskraft som kommunikationsverktyg och hur dess användande av andra än elitgrupper skulle se ut. Han förutsåg inte heller att sociala medier såsom Facebook och Twitter skulle attrahera och dra till sig så pass många användare. Rummets geografiska betydelse, eller dess plats i form av konkret utrymme, om vi kallar det torget, samlingslokalen eller ”gatan” (Wettergren 2003), kommer att spela allt mindre roll om utvecklingen fortsätter i den takt den gör i dag. Istället kommer vi i allt högre grad att handla i virtuella nätverk via fiberoptik som kan konceptualiseras med begreppet elektroniska motorvägar, eller flödesrum (Castells 1996). Baudrillard (2002) kallar det i liknande ord för informations super-motorvägar, helt elektroniska och virtuella. Vissa författare är mer kritiska och menar istället att vi kan se att segregering reproducerar sig själv i det virtuella rummet. Det hävdas också att tron på det virtuella rummets förmåga att trancendera geografiska gränser och lokalitet är överdriven(Hine 2000; Gergen 2001; Van Dijk 2006).     Två fall, diskurs och teori Sverige har mellan sista kvartalet 2013 fram till den första april 2014 skakats av två viktiga händelser som utmynnat i stora reaktioner och mobiliseringar i det virtuella rummet. Jag tänker inte inledande analysera eller försöka förklara dessa händelser utan endast ge en kort introduktion av varje händelse som var och ett kommer att utgöra ett fall i analysen av hur det virtuella rummet konstitueras diskursivt och socialt.

• Den första händelsen var demonstrationen i området Kärrtorp i söderort i Stockholm. I Dagens Nyheter (2013-12-15) (samma dag som attacken skedde publicerades denna artikel) beskrevs hur en antirasistisk manifestation attackerades av högerradikala grupperingar. Två dagar senare anordnades en manifestation av Nätverket Linje 17 på Facebook som genomfördes den 22 december med över 16000 deltagare (Dagens Nyheter 2013-12-22; Nätverket linje 17). Kopplad till dessa manifestationer pågick en kontinuerlig debatt på mikrobloggtjänsten Twitter mellan olika aktörer och organisationer rörande hur händelserna skulle tolkas och i vilket sammanhang de skulle sättas.

 

 5  

• Den andra händelsen var den årliga feministiska manifestationen på

Möllevångstorget i Malmö den 8 mars under Internationella kvinnodagen. Där Knivskars fyra individer allvarligt och fick föras till sjukhus i vad som traditionella medier och polisen definierade som ett bråk mellan nazister och feminister (Sydsvenska dagbladet 2013-03-09). Redan den 9 mars hölls en manifestation på flera orter i Sverige. Denna hade varken tillstånd av polis eller andra myndigheter utan uppstod istället spontant efter kontakter i sociala medier som Facebook och Twitter och spreds mellan individer i en nätverkslikande form (Sydsvenska dagbladet 2013-03-09). Under hashtagen, (en term som används för att beskriva ett sökord på twitter) #kämpashowan tog tusentals individer och andra grupper med plakatet ”kämpashowan” och banderoller med andra budskap bilder som spreds på Twitter, Instagram och Facebook för att visa solidaritet med den mest allvarligt skadade. En sökning på Instagram visade den 15 mars 4426 inlägg med hashtagen #kämpashowan.

I anknytning till de två fallen har sociala rörelser, vänster- och högerorienterade samt feministiska, organiserat sig i det virtuella rummet. Olika tecken och symboler har cirkulerat i hög hastighet genom de olika nätverken som dessa rörelser är anslutna till, det virtuella har exploderat i en ström av aktivitet. Jag vill analysera hur diskursen konstituerar det virtuella rummet och om vi kan se spår av social och politisk handling, eller om vi övervärderar förmågan som virtuella rum har för demokratin och sociala rörelser. Blir vi mer aktiva, kritiska och välinformerade samhällsmedborgare som har möjlighet att påverka eller sker en ökad passivisering som vissa kritiker menar, reduceras vi helt enkelt till konsumenter och individer utan anknytning till varandra? (Bauman 2001). En ytterligare möjlighet ryms där en ökad konvergens mellan det virtuella rummets sociala rörelser och det omgivande samhället ger upphov till oförutsägbara konsekvenser och uttryck. Kollektiva identiteter och kollektiva handlingsmönster olika de vi är vana vid uppstår och fäster sig i nya koncept istället för klassiska koncept som klass, kön, och etnicitet. Dessa kan i grunden förändra hur sociala rörelser organiseras och finner samhörighet. Jenkins menar att detta sker när vi närmar oss en värld med allt mer differentierade mediekanaler och nätverk, som blandas samman på och integreras i nya mönster, en ”konvergenskultur” (Jenkins 2008:7).  Syfte  och  frågeställning  Syftet är som framgår ovan att analysera två konkreta fall uppmärksammade av våldshandlingar och undersöka hur diskursen som förts i det virtuella rummet är strukturerad. Om det finns några diskursiva strategier som används för att producera kollektiv identitet i det virtuella rummet är också meningsfullt att analysera. Det går att se att sociala medier och det virtuella rummet spelar en tydlig roll i mobilisering inför manifestationer, rekrytering av medlemmar och audiovisuella yttringar av solidaritet i form av bilder och filmer på Twitter och Instagram. Jag kommer att analysera hur virtuella nätverk kan användas för att stödja sådan social praktik. Analytiskt fokus ligger på hur sådana synliga handlingar växelverkar med diskursiva praktiker och om det virtuella rummet kan spela en egen roll, med

 

 6  

politiskt engagemang som transcenderar det fysiska, geografiska rummet och de traditionella interaktionsmönstren. Eller kan det som Castells menar bli en egen verklighet och inte endast förmedla en konkret verklighet virtuellt det vill säga en verkligt virtuell värld. Eller en slags simulation av verkligheten vilket (Baudrillard 1994) beskriver, eller blir det som han senare hävdar (Baudrillard 2002) en klyvning av verkligheten i två separata delar, en virtuell sfär och en verklig sfär. Jag tänker tillsammans med läsaren försöka avtäcka den diskursiva struktureringen av det virtuella rummet och dess livsvärldar, med de aktörer som befolkar det och verkar inom det; och om sociala rörelser och dess aktörer kan skapa och upprätthålla kollektiva identiteter och handla kollektivt i avsaknad av lokalitet, eller där lokalitet är sekundär (Schütz 2002; Melucci 1989, 1995). Men för att gå vidare måste jag utveckla konkreta frågor som vägleder det fortsatta arbetet. Dessa ger en utstakad väg att följa, utan att för den delen minska sensitiviteten inför fenomenet. En öppenhet och nyfikenhet kan alltid ge upphov till nya frågor och öppna nya undersökningsområden under arbetets gång, men jag vill med läsaren bilda en startpunkt som underlättar vår vandring tillsammans.

• Hur konstitueras det virtuella rummet diskursivt i relation till fallen Kärrtorp och Möllevångstorget?

• Vilka diskursiva strategier används för att producera kollektiv identitet? • Går det att spåra dominerande diskurser? • På vilket sätt används virtuella nätverk av sociala rörelser för kollektiv

handling? • Finns det möjlighet för sociala rörelser att skapa och upprätthålla kollektiva

identiteter och handla kollektivt i ett fält där lokalitet är sekundärt? Avgränsningar Jag har främst inriktat mig på texten när jag analyserat konstitueringen av det virtuella rummet. Det virtuella rummet analyserades som en egen helhet och jag valde tidigt att utesluta interaktionen bortom det virtuella rummet. Trots att jag försökt att ta hänsyn till hur denna sociala interaktion påverkar konstitueringen av det virtuella har interaktionen i det geografiskt förankrade rummet varit sekundär. Det är aktörernas sociala interaktion och hur denna konstitueras diskursivt i det virtuella rummet som ligger till grund för det fortsatta arbetet. Jag valde tidigt denna strategi för att fånga hur det sociala reproduceras i det virtuella rummet som ett avgränsat aktionssystem som bildar en egen livsvärld. Då jag ansåg att det var relevant att göra en analys som bortser från den fysiska interaktionen och det fysiska rummet för att fånga det specifika som händer i det virtuella. Det finns allt för många websidor, diskussionsforum, och delar av det virtuella rummet för att vara möjligt att studera och analysera som en helhet. Därför inriktade jag mig på de största sociala medierna, framförallt Twitter och Facebook. Men jag har även observerat Instagram för att få en mer nyanserad förståelse av den visuella textproduktionen och studerat filmklipp på Youtube, men dessa presenteras inte i uppsatsen då huvudfokus varit på framförallt skriven och visuell text.1                                                                                                                1  Jag valde att observera hur visuell text producerades på Instagram men detta var inte huvudfokus för studien.

 

 7  

Disposition Den första delen inleds med att definiera bakgrundsproblematiken och går vidare med att definiera och problematisera olika aspekter av virtualitet och sociala rörelser. Efter detta introduceras undersökningsfallen samt syftet och de specifika frågeställningarna för det fortsatta arbetet. Del två fokuserar på de metodologiska perspektiven, centrala begrepp och en visuell modell presenteras här och diskuteras i relation till urvalet. Etiska problem och hur dessa lösts tas även upp i den här delen. Begreppen validitet och realibitet diskuteras även kort och hur dessa kan relateras till socialkonstruktivism och diskursanalys. I del tre presenterar jag de olika teorierna och centrala begrepp som använts ur dessa. Dessa ställs mot varandra och diskuteras och jag försöker även vidareutveckla vissa resonemang och framföra egna definitioner och teoretiska begrepp i relation till de begrepp jag valt att fokusera på. Del fyra är resultatdelen, dispositionen för den delen är mer komplex och diskuteras därför i de inledande styckena för den delen och utelämnas här. I den avslutande delen relateras syftet och frågeställningarna till det som tagits upp i resultatdelen och jag drar även egna tolkningar av implikationerna för det jag kommit fram till och ger tips på vidare forskning.  DEL  II  Den  metodologiska  ansatsen      Socialkonstruktivism Att närma sig ett fenomen innebär alltid att inta ett perspektiv, men också att vara smittad av den specifika kulturella och sociala ordningen som är en produkt av den rådande historiska epoken. om det kallas flytande modernitet (Bauman 2011), nätverkssamhälle (Castells 1996) senmodernt, posttraditionellt (Giddens 1990, 1994) eller något annat spelar mindre roll. Det är naivt av forskaren att säga att de studerar ett specifikt fenomen utan fördomar eller att de kan se fenomenet från en objektiv utsiktsplats. Att det går att vara bortkopplad från en specifik historisk och kulturell kontext nå en objektiv sanning oberoende den specifika epok det forskande subjektet själv är en del av. Jag tror inte att det går att göra detta, i alla fall inte fullt ut, en mer socialkonstruktivistisk ansats är att föredra, speciellt när vi analyserar så pass flytande fenomen såsom det virtuella rummet och de sociala rörelser som befolkar det. En sådan ansats bygger nödvändigtvis på en del grundantaganden som måste klargöras innan jag kan tala mer om metoder och analytiska verktyg. Socialkonstruktivism är ett perspektiv som förenar olika perspektiv, teorier och metoder. Det som är i fokus för denna metodologiska diskussion är framförallt kopplingarna mellan socialkonstruktivismens grundpremisser och diskursanalysen som direkt bygger på dessa grundpremisser. Vivien Burr presenterar i sin bok Social Constructionism (2003) en inte på något sätt uttömmande men lättillgänglig typologi över de fyra nyckelpremisser som kan sägas utgöra grunden för de flesta socialkonstruktivistiska perspektiv och således också diskursanalysen. För det första så intar socialkonstruktivismen en kritisk ställning mot självklara sanningar; detta innebär kort att vi bör vara försiktiga med att anta att våra observationer av verkligheten där ute ser den som den verkligen är, men även mot idén att vi kan nå objektiv och fördomsfri kunskap om denna verklighet. För det andra så förutsätter socialkonstruktivistiska perspektiv att sättet vi förstår verkligheten på, de kategorier och idéer som vi använder oss av, alltid är historiskt och kulturellt specifika. Den position som vi talar från påverkar vårt sätt

 

 8  

att se på världen. Således kan en medelålders företagare tala om socialt utanförskap på ett helt annat sätt än den som befinner sig i socialt utanförskap för att ta ett exempel. För det tredje så förutsätts en relation mellan kunskap och sociala processer. Det är genom social interaktion och framförallt språket som vi producerar kunskap. Detta brukar tillsammans med poststrukturalistisk teori ibland kallas för den språkliga vändningen. Grovt sagt innebär det en syn på språket som konstituerande av den materiella världen och kunskapen vi kan nå om den (Herz & Johansson 2013). För det fjärde finns det en intim relation mellan kunskap och social handling. Detta innebär att den specifika konstruktion av verkligheten vi anammar i och med produktionen av tecken, symboler och kategorier även kommer att producera en viss uppsättning sociala handlingar och handlingsmönster. Dessa konstruktioner av verkligheten kan skilja sig och således kan även formationen av kunskap skilja sig. Beroende på den specifika konfigurationen som dessa tar kan olika resultat uppstå (Burr 2003). Utifrån en sådan socialkonstruktivistisk tradition, men även med inspiration av Foucaults geanologiska och arkeologiska metoder som framförallt intresserar sig för diskontinuiteter och hur maktrelationer formar diskurserna (Foucault 1975) och Laclaus & Mouffes (1985) diskursteori har jag utvecklat en diskursanalytisk metod med analytiska begrepp och verktyg som används för att analysera hur sociala rörelser organiserar sig diskursivt i det virtuella rummet. Men även hur detta kan förstås i en bredare kontext. Framförallt hur diskurser från media och vetenskapliga texter blandar sig in och delvis omformar förutsättningarna för diskursen i det virtuella rummet, men även hur dessa diskurser påverkar subjektens självförståelse och handlingsförmåga i relation till dessa utomstående diskurser. Metoden kommer nu efter denna långa inledning att presenteras mer konkret i kommande stycken. Diskurs och diskursanalys, centrala begrepp och tankegångar Det är på sin plats med en allmän definition av diskursbegreppet innan vi går vidare. Burr (2003:64) menar att begreppet diskurs refererar till en uppsättning påståenden, symboler, bilder och texter som tillsammans konstruerar en specifik version av en händelse. En diskurs är grovt sagt ett sätt att tala om en händelse, individ eller social grupp som kommer att representera denna händelse, individ eller sociala grupp på ett specifikt sätt och utesluta andra sätt att tolka och förstå händelsen, individen eller den sociala gruppen. Min analytiska modell tog avstamp i en tydligare definition av begreppet diskurs som lanserades av Ernesto Laclau & Chantal Mouffe i Hegemony and Social Strategy – Toward a Radical Democratic Politics (1985). En diskurs i deras mening refererar till artikulation som en form av praktik. Denna praktik åsyftar att upprätta relationer mellan olika element varvid dessa elements identiteter modifieras och bestäms. Vi kan kort kalla det diskursiv praktik. Ur dessa praktiker struktureras en totalitet även kallad diskurs (ibid). Varje diskurs innehåller moment och element. Ett moment är ett tecken som innehar en differentierad position som är artikulerad inom den specifika diskursen. Detta innebär kort sagt att varje tecken är differentierat i förhållande till andra tecken inom diskursen på ett bestämt sätt. Ett exempel ur min analys är hur värderelationerna mellan antirasister och meningsmotståndare bestäms genom att artikulera skillnaderna mellan de olika subjektspositionerna. Ett element är en skillnad som ännu inte artikulerats inom

 

 9  

diskursen, det har inte getts ett bestämt meningsinnehåll som kan relateras till andra delar av diskursen (ibid). Viktiga element är ”nodalpunkter” (Jørgensen & Phillips 2000) som kan skära igenom flera diskurser och används olika beroende på vilken diskurs de signifierar. Flytande signifikanter (ibid) är också viktiga för att upptäcka och analysera diskurser. En flytande signifikant är ett begrepp eller kategori som är mer öppen än andra element för mångtydighet, sådan mångtydighet gör att dessa flytande signifikanter kan ta många olika former. Själva funktionen att omvandla oartikulerade skillnader, det vill säga element till moment är att minska mångtydigheten och entydigt fixera meningen hos flytande signifikanter och nodalpunkter (Jørgensen & Phillips 2000:34). Stewart R. Clegg i Frameworks of Power tolkar Ernesto Laclaus tidigare skrifter, som att det sociala innebär ett oändligt spel med skillnader. Vi kan förstå det sociala genom att analysera hur skillnader konstrueras socialt genom diskursiva praktiker (Clegg 1989:178). I och med detta blir det centralt att se hur skillnader mellan olika aktörer och subjekt struktureras och reproduceras genom diskurserna. Att förstå identitetsformation och social handling som en del av diskursiv praktik, ett konstant spel mellan skillnader innebar för mig en ny insikt och gav tydlig vägledning i det analytiska arbetet. En sådan diskursanalys inriktar sig framförallt på att förstå hur skillnaderna används som diskursiva strategier, där artikulationen av skillnader tydliggör gränserna mellan olika subjektspositioner. Dessa har senare kunnat användas för att fastställa hur hierarkiska relationer mellan aktörer skapades genom diskursiva praktiker och ett medvetet spel med specifika former av artikulation där andra meningar stängdes ute ur diskursen. Att analysera sådan tillslutning innebar diskursanalytiskt att visa hur olika typer av identiteter stuvades undan utanför diskursen, eller användes diskursivt för att artikulera en gemensam fiende, för att konstruera intern sammanhållning. Urval och datainsamling När jag började min urvalsprocess valde jag att läsa igenom Twitterflöden kopplade till hashtagsen #kärrtorp och #kämpashowan. Detta gjordes ostrukturerat, det gick inte att detalj läsa varje inlägg då varje fall genererat tusentals Tweets2. Utifrån dessa letade jag mig ut i Facebook och samlade in både skrivna och visuella texter som var av intresse för att spåra diskurser och direkta försök att konstruera kollektiv identitet. Dessa var framförallt programbeskrivningar, bilder som porträtterar verkligheten på ett specifikt sätt och denoterar ett socialt och politiskt subjekt men även motdiskurser där aktörer gick i polemik och direkt debatterade centrala begrepp och producerade egna visuella texter som var betydelsefulla för struktureringen av diskurserna och speciellt betydelsebärande. Sådana inlägg innehöll begrepp som demokrati, vi, dem, solidaritet och så vidare. Jag samlade in sådana skrivna och visuella texter för att spåra strategier som användes för att strukturera diskurser men även för att skapa kollektiva identiteter. Kopplade till fallen var sådana begrepp speciellt betydelsefulla när det gällde att strukturera identiteten hos den andre och ställa den i relation till den egna identiteten. Alla

                                                                                                               2 En tweet är ett microblogginlägg i den sociala bloggtjänsten Twitter som är begränsat till 140 tecken.

 

 10  

inlägg som innehöll sådana försök och diskursiva strategier sparades och analyserades enligt analysmodellen. Metodologiska problem och analysenheterna Det virtuella rummet erbjöd en unik utmaning gällande hur analysverktygen skulle tillämpas för att synliggöra hur det virtuella rummet strukturerades diskursivt. Detta gällde framförallt hur hashtags skulle förstås som flytande signifikanter och att identifiera hur de flöt mellan olika diskurser som element. Ett metodologiskt problem var om dessa kunde fixeras som moment och hur en sådan fixering kunde beskrivas och förklaras med tanke på det virtuella rummets öppenhet och flexibilitet. Problemet med öppenhet och flexibilitet innebar framförallt ett problem med informationskvantitet, att analysera hur hashtags och andra budskap rör sig över hela det virtuella rummet var logistiskt omöjligt inom ramen för uppsatsen. Detta löstes genom att fokusera på konkreta användningar av hashtags, nodalpunkter och andra flytande signifikanter inom specifika diskurser, för att sedan jämföra sådana användningar mot varandra. Detta gjordes genom att först analysera varje händelse för sig och de diskurser som rörde sig i det virtuella rummet kopplad till varje händelse. Twitter var mer analytiskt tillgängligt när det gäller att renodla diskursanalysen då väldigt skiftande perspektiv och användningar av samma element tydligt kunde identifieras inom de olika händelserna på Twitter. Till detta tillfogades andra sociala nätverk, framförallt Facebook och Instagram. Att fokusera på hur specifika aktörer och organisationer försökte strukturera diskursen genom att analysera konkreta diskursiva praktiker och artikulationer gav hela diskursanalysen en lite mer empirisk karaktär, men förmågan att generalisera kan skadas av en sådan approach. Men jag lämnar upp till läsaren att själv avgöra om mina tolkningar är rimliga. Den diskursiva analysen rörde sig framförallt på mikronivån, samtidigt som teoretiska begrepp användes för att lyfta upp vad som hittats i materialet (på Twitter, Facebook och Instagram). Bilder på Twitter valdes ut och analyserades som text och visuella artikulationer, men det var främst hur dessa infogades och utnyttjades i sammansatta inlägg med bild, text och andra kommunikationsformer inom Facebook och Twitter som de visuella artikulationerna gavs mening.

 

 11  

Analytisk modell

Figur 1: Hur diskurser struktureras i det virtuella rummet

Den visuella modellen utgår från de föregående resonemangen. Nodalpunkter är som tidigare sades speciella tecken som kan flyta både inom och mellan diskurser, en sådan är exempelvis demokrati. Flytande signifikanter är sådana element som är mångtydiga och öppna för olika meningstillskrivningar, här ryms framförallt antagonism och konflikt, (begrepp såsom mångkulturalism kunde ha en helt annan betydelse i en nationalsocialistisk diskurs i förhållande till en socialistisk diskurs, och vidare en vetenskaplig diskurs). Mästersignifikanter beskriver och organiserar olika identiteter (Jørgensen & Phillips 2000), barnfamilj, granne, etc används t.ex. för att organisera den anti-rasistiska identiteten. Det är hur olika struktureringar av dessa element och hur de fixerades i tydliga moment som var avgörande för hur diskursen strukturerades. En viktig process att analysera var också hur dessa moment och den diskursiva struktureringen växelverkade med den sociala interaktionen i det virtuella rummet i relation till de två fallen. Artikulationer och diskursiva praktiker innebär att subjekten intar, eller som (Laclau & Mouffe 1985) uttrycker det blir tilldelade positioner eller platser inom diskursen. Hur den processen såg ut och hängde samman med resten av det diskursiva fältet syftade till att lyfta in den sociala aspekten av artikulationer och diskursiva praktiker. Det är stor skillnad mellan att inta och bli tilldelad en subjektsposition, att bli tilldelad hänvisar till att subjektet inte har kontroll över vilka meningar som tillskrivs denna, eller vilka positioner subjektet själv kan välja att ta. Jag valde att förstå det som att sådana subjektspositioner blir tilldelade subjekten när diskursen struktureras. Artikulation och tilldelning av subjektsposition blir därmed delvis ett maktspel. Att analysera diskursen är framförallt att analysera hur de olika delarna hänger samman och hur relationen mellan dem formas. Linjerna mellan de olika delarna i diskursen representerar ekvivalenskedjor (Jørgensen & Phillip 2000:57). Det är genom dessa ekvivalenskedjor som de olika delarna struktureras med mening. Elementen ekvivaleras med momenten, med andra ord så ekvivaleras nodalpunkter och flytande signifikanter med andra värdeord, demokrati ekvivaleras med anti-rasism, mångkulturalism etc. Analysen kretsar kring att demonstrera hur dessa ekvivalenskedjor konstrueras i det virtuella rummet.

Diskurs  

Moment  

Nodalpunkter  

Flytande  signi@ikanter  

Mästersigni@ikanter  

Subjektspositioner  artikulationer  

 

 12  

Kort om validitet och reliabilitet Begrepp som validitet och realibitet är traditionellt knutna till den konventionella samhällsvetenskapen och lutar sig mot en positivistisk ontologi och epistemologi. Jag har i denna studie inte tillämpat en sådan syn på validitet och reliabilitet. James J. Scheurich (1997) problematiserar hur sådana begrepp för att tala om vad som är god respektive dålig kunskap kan användas för att reproducera sociala hierarkier och diskurser kopplade till makten att få sätta reglerna för vad som är sanna/falska utsagor. Att konstruera sätt att mäta sanningshalten för det jag framhåller i studien är långt utanför ramen för studien i fråga och skulle kräva en egen framställning. Jag har hela tiden valt att förhålla mig reflexiv till mina tolkningar av materialet för att undvika omedveten reproduktion av teoretiska och empiriska kategorier, speciellt sådana som kan användas för att förtrycka eller på annat sätt ta ifrån makten från de subjekt jag studerar. Lather i Scheurich (1997) talar om gränsöverskridande validitet som försöker överbrygga sådana diskurser där en tydlig gräns dras mellan forskning och icke-forskning genom att vara mer öppen för heterogena och pluralistiska sätt att producera validitet och realibitet istället för att låsa fast det i fast definierade kriterier. I denna studie har jag inte försökt göra anspråk på en perfekt överenstämmelse mellan mina begrepp och den empiriska världen. En sådan överenstämmelse skulle förutsätta en oproblematisk korrespondens mellan språkliga konstruktioner och verkligheten vilket jag tidigare argumenterat för kan vara högst tillfällig och socialt konstruerad. Då verkligheten förändras, och i informationsåldern förändras snabbare än förr är jag skeptisk till att den verklighet jag teoretiskt och empiriskt konstruerar i dag är densamma då den skall rekonstrueras av någon annan i framtiden. Detta kan ses som ett problem, men jag har aldrig haft ambitionen att avtäcka en universell eller generaliserad sanning utan har istället försökt beskriva och förstå vad som händer i en kontingent och för mig mångfacetterad social verklighet. Att denna presenteras som kunskap är en del av den vetenskapliga praktiken och diskursen, men i slutändan är det fortfarande subjekten själva som väljer om min sanning är rimlig eller inte. Om de kan känna igen sig och använda sig av det forskarsamhället kallar kunskap vill jag hävda att jag lyckats. Att forska i virtuella miljöer och etisk problematik Att forska i virtuella miljöer innebär på ett sätt att delta i vad som händer där. Spradley (1980) skiljer mellan icke deltagande (Bara observation) till fullständigt deltagande (att studera en miljö man redan är deltagare i). Att observera blev i det här fallet att observera texten när den producerades, i mitt fall valde jag att se alla kommunikationsformer som text, det vill säga rådata som analyserades enligt den modell och de resonemang jag fört ovan. Här uppstod ett visst problem. Jag var tvungen att göra en distinktion mellan mig som deltagare i virtuella rum och mig som forskare och observatör. Detta löstes genom att fundera kring mitt eget deltagande. Jag deltar i det virtuella rummet men gör inte detta på ett uttalat politiskt sätt kopplat till fallen och är inte heller medlem i de rörelser jag observerat i det virtuella rummet kopplat till fallen. Därmed kunde

 

 13  

jag dra en gräns mellan mig som deltagare och mig som observatör i den specifika studien. Det finns en etisk problematik då det med internets öppna och anonyma struktur är enkelt att få tillgång till olika rum utan att meddela sin närvaro. Jag kan observera och analysera utan att tala om för deltagarna att jag är där, jag är bildligt talat ett spöke. Jag behöver varken söka samtycke för att observera, tala om varför jag skall observera eller säga att jag ska observera. Deltagarna blir i och med detta utsatta och sårbara, deras integritet och privatliv är utsatt. Etiskt var det viktigt att som (Bradley 1980) påpekar skydda deltagarnas privatliv. Detta gjordes genom att medvetet ändra ord och fraser på ett sätt som fortfarande uttryckte essensen i vad som sas utan att för den skull utsätta individuella deltagare för risk. När det gällde formella och öppna organisationer togs inte detta på lika stort allvar, utom när det gällde individuella utsagor i Facebook-flöden eller Twitter flöden. Men om politiska organisationer som exempelvis folkpartiet uttalat sig om händelserna på något sätt, eller för den delen andra offentliga personer tonades kravet att följa detta kriterium ned. Vi står fortfarande kvar med det etiska dilemmat att deltagarna inte kan lämna samtycke (Ruane 2006). Det hade varit omöjligt att ta kontakt med alla individer jag observerat i studien men jag har försökt mitt yttersta att se till deras bästa och respektera deras rättigheter i första hand vid varje svårt beslut. Därmed hoppas jag att jag kunnat undvika de svåraste fallgroparna. DEL III Teori Introduktion Jag tänker nu mer utförligt introducera de olika teoretiska perspektiv jag använt mig av för att konstruera min begreppsram som används i analysen och diskussionen. De olika teoretikerna skiljer sig något åt vad gäller ontologiska och epistemologiska utgångspunkter, men jag menar att detta inte bör vara ett hinder då jag inte valt att inrikta mig på ett enskilt perspektiv/modell. Istället använder jag teorierna eklektiskt och använder mig av olika begrepp från olika perspektiv för att få en mer heltäckande begreppsarsenal. Det behövs när vi studerar ett fenomen som delvis är konstruerat av strukturer, byggs upp socialt och relationellt men där även språket spelar en viktig roll. Att endast inrikta sig på ett perspektiv skulle innebära en snävare analys, något jag velat undvika. Handling, identitet och språk i det virtuella rummet Det virtuella rummet skall förstås som ett socialt rum. Vi kan inte förstå det endast genom att referera till dess materiella villkor, det vill säga strukturerna, trots att dessa är nödvändiga för att förstå det som händer i detta rum. Det är ett aktionssystem, med olika interaktionsfält och med en specifik uppsättning möjligheter och hinder. Detta fält är inte givet utan byggs upp med hjälp av handlingar och investeringar av olika aktörer i syfte att bygga och underhålla kollektiva identiteter (Melucci 1989, 1995). Det Melucci sätter fingret på i sin bok är att ett sådant interaktionssystem inte kan förstås linjärt, det är inte enligt honom en given empirisk storhet som är direkt tillgänglig och konstaterbar, ”När aktörer producerar sin kollektiva handling definierar de både sig själva och sin miljö... Sådana definitioner är inte linjära utan produceras genom interaktion, förhandling och konflikt” (Melucci 1989:41).

 

 14  

Meluccis styrka är att redogöra för hur sådana system måste analyseras genom att se till processerna bakom deras uppkomst men han behandlar inte i sina teoretiska utgångspunkter hur dessa processer även är kopplade till diskursiva praktiker som också är en del av den sociala interaktionen och konstruktionen av både rörelsen och den sociala verkligheten. Aktörer menar jag även blir definierade genom de diskurser som skär igenom deras sociala interaktion och i sig är upphov till konflikter. Det vi måste tillfoga till förståelsen av ett interaktionssystem som process är en förståelse och förklaring av hur diskurser påverkar formationen av ett aktionssystem på den sociala nivån. Framförallt hur det virtuella rummet konstitueras genom olika diskurser och diskursiva praktiker. Melucci menar också att konstruktionen av ett vi är beroende av tre saker: målet för handlingen, medlen att använda och den miljö handlingen sker i (Melucci 1989:42) Både individuell och kollektiv identitet men även kollektiv handling är alltså beroende av förhandlingar och interaktion kring hur dessa tre ting organiseras inom den sociala rörelsen. Sociologen Henry Jenkins tar i sin bok Social Idenity (2004) upp att den sociala identiteten både är individuell och kollektiv. Han vidareutvecklar Meluccis tankegångar om kollektiv identitet som process och Jenkins menar att den individuella och kollektiva identiteten är en dialektisk process mellan interna och externa faktorer för att skapa och upprätthålla en identitet (Jenkins 2004:24). Det är en dialektik mellan vår egen förmåga att upprätta en identitet och de yttre processer som påverkar hur den individuellt skapade identiteten kommer att se ut. Distinktionen mellan självidentifikation och identifikation av andra och motsättningarna där emellan är viktig för att närma sig en förklaring av kollektiva identiteter, men lämnar en del att önska. Framförallt rollen som språket har för identitetsformation vilket sociolingvister som Anna De Fina (2006) tagit upp. Hon talar framförallt om hur berättelser kan användas för att förhandla och representera specifika gruppidentiteter. Analytiskt utgår jag själv ifrån att en sådan dialektik förmedlas och drivs av språket och diskursiva praktiker. Det är diskursen som ska analyseras och hur diskursiva praktiker förmedlar och representerar både individuella och kollektiva identiteter. Nätverk och interaktionsmönster i det virtuella rummet, diskurs utan lokalitet

The mode of production of material life conditions the general process of social, political and intellectual life3

                                                                                                               3 http://www.marxists.org/archive/marx/works/1850/pol-econ/preface.htm (2 of 3) [23/08/2000 17:06:58] Hämtad 2014-05-21. Marx menar här att sättet vi producerar vårt materiella liv och relationerna kring denna produktion determinerar alla andra processer i samhället. Han inför här en distinktion mellan bas/överbyggnad, där basen utgör det ekonomiska livet och ekonomiska relationer, överbyggnaden determineras av denna.

 

 15  

Detta skrev Karl Marx 1859. Med detta menas att produktionssättet, de teknologier som används för producera vårt uppehälle och de sociala relationer som omgärdas av detta produktionssätt sätter ramarna för det övriga samhällslivet. Manuell Castells (2005) ställer sig frågande till detta, han menar att användandet av en viss teknologi inte determinerar samhället, teknologi är själva samhället. Med detta menas att samhällslivet förändrar teknologin efter dess behov lika mycket som teknologin förändrar samhällslivet. Framförallt informations och kommunikationsteknologi är känsliga för förändring till följd av social användning (Castells 2005:3). Castells hävdar att teknologi är nödvändigt i ett viktigt avseende för uppkomsten av nya organisationsformer. Detta definierar han som spridningen av nätverkande som dominerande social praktik och organiseringsform. Sådant nätverkande sker i den ekonomiska, sociala och politiska sfären i digitala kommunikationsnätverk (Castells 2005:3). Den tekniska omvandlingens potentiella effekter på kommunikation och social interaktion var något Castells redan 1996 i Nätverkssamhällets framväxt började analysera. Det är tre aspekter som är teoretiskt intressanta här. För det första att olika kommunikationsformer integreras, det vill säga att audivisuella, skrivna och talade sätt att uttrycka sig förenas i ett enda interaktivt nätverk. För det andra kommer detta interaktiva nätverk att spridas till att omfatta en stor del av jordens befolkning och stora delar av jorden. För det tredje att sådana interaktiva nätverk till följd av sin arkitektur i form av förmedling av information i paket mellan individuella enheter och inte centraliserade kommandocentraler, erbjuder en horisontell och decentrerad dialog som inte kan kontrolleras (Castells 1996:335-350). Castells fångar att nätverkande i interaktiva och digitala kommunikationsnätverk är en kommunikationsprocess, och i denna kommunikationsprocess integreras flera olika kommunikationsformer (Castells 1996:334). Han lyfter även fram att sådana nätverk är decentraliserade och frånkopplade centrala kontrollorgan. Det är när vi nätverkar och kommunicerar som vi organiserar den sociala verklighetens viktiga aktiviteter och våra sociala relationer. Denna process förskjuts allt mer från geografiskt förankrade rum och platser mot digitala kommunikationsnätverk och virtuella rum. Virtuella gemenskaper kan organisera sig i det virtuella rummet. Sådana gemenskaper kan bildas kring mål och gemensamma intressen (Castells 1996:367). Att betona det virtuella, menar jag, innebär att gemenskap kan skapas och upprätthållas i det virtuella rummet, avskilt från konkreta, geografiskt förankrade rum. Diskurser kan reproduceras utan koppling till plats, de kan istället bäras upp inom den virtuella gemenskapen och bli självförsörjande. Denna distinktion mellan verkligt/virtuellt menar jag framförallt är en analytisk distinktion för att tydligare skilja mellan sociala och kulturella processer i det materiella rummet från liknande processer i det virtuella rummet. Den sociala interaktionen och kommunikationen är medierad i sådana virtuella gemenskaper; Att kommunikation är medierad innebär att kommunikationsutbytet, med andra ord interaktionen mellan sändaren och mottagaren för budskapet är förmedlad av ett speciellt medium (Carlsson 2012:90). i vårt fall är det framförallt

 

 16  

internet som är av intresse vad gäller sådan medierad kommunikation. Internet är ett flexibelt medium som kan användas för olika kommunikationsformer, något som utvecklas närmare i nästkommande stycke. Vi ser också en alltmer hybridartat integration av olika mediekällor (Castells 2002:206). Det innebär att olika kommunikationsformer såsom ljud, bild, text och tal ryms inom ett enda sammansatt media, internet är ett klassiskt exempel på det. Interaktionsmönstren för att konstituera specifika meningsstrukturer skiljer sig åt därav. Castells (2002:206) menar vidare att kommunikationen är inbäddad i social praktik och således endast är en förlängning av verkligheten. Relationen mellan det virtuella rummet och det konkreta rummet är viktig för att förstå hur diskursen konstitueras. Men (Lindgren & Carlsson 2012) poängterar något viktigt och som jag menar också är alltmer utmärkande i en hybridartad integration av meningsstrukturer i det virtuella rummet. Det är att kommunikationen blir alltmer medierad mellan de olika aktörerna och organisationerna, internet blir allt mer betydelsefullt för att integrera olika mediekällor och interaktionsmönster till en hybridartad helhet. Det som är teoretiskt intressant är att en ökad integration av olika kommunikationsformer gör diskursen i de virtuella gemenskaperna och det virtuella rummet mer nyanserad och komplex. Jag menar inte att detta på något sätt innebär att det materiella rummet har förlorat sin betydelse, utan snarare att diskurser kan struktureras och reproduceras avskilda från det materiella rummet. Här skiljer jag mig från Castells som inte gör en lika skarp distinktion mellan det virtuella och materiella. För honom är det materiella fortfarande ett nödvändigt villkor för social praktik, vilket jag inte håller med om. Ett exempel på sådan social praktik och kollektiv handling som inte är knuten till plats men fortfarande är meningsfull är virtuella attacker som utförts mot stora bolag och finansiella institut av den sociala rörelsen Anonymous, de har som mål att upprätthålla friheten på internet, i det virtuella rummet. Dessa attacker är inriktade mot upplevda hot i relation till dessa friheter (Fusch, 2013). Sociala praktiker, vilket jag kommer visa, kan ha tyngd utanför det materiella rummet just därför att de fortfarande är sociala och beroende av relationer mellan individer. De är även beroende av fortsatt samtal och diskurs. Vi rör oss alltså inte mot ett vakuum när vi äntrar det virtuella rummet. Skillnaden är framför allt att processerna allt mer rör sig inom nätverk istället för små eller slutna grupper med starka band. Vi rör oss inom vad Mark S. Granovetter (1973) kallar nätverk med svaga band. Det är en stor social rörlighet inom sådana nätverk och diskurser och relationerna mellan deltagare är oftast tillfälliga och flyktiga. Själva avståndet leder till mindre interaktionstillfällen men flödet av information är fortfarande stort på grund av de små resurserna som krävs av en individ för att investera i nätverket och de sociala relationerna i det virtuella rummet. Simulation och simulakra Jean Baudrillard (1994) utgår från och problematiserar övergången från produktionssamhälle till konsumtionssamhälle. Tidigare fanns det tydliga distinktioner mellan det som är sant och det som är falskt menar han då varje tecken refererade till ett objekt i den materiella verkligheten, tecken refererade till verkligheten på ett entydigt sätt. När vi rör oss mot konsumtionssamhället som i sin

 

 17  

tur är ett informationssamhälle upplöses gränserna mellan det verkliga och det overkliga. Detta därför att tecken refererar till andra tecken som inte har någon direkt koppling till verkligheten, den tydliga relationen mellan tecknet och det den refererar till försvinner och ersätts av relationer mellan tecken. Tecken i konsumtionssamhället refererar inte längre till verkligheten, de har blivit verkligheten själva, eller ett substitut för verkligheten. Vi upplever verkligheten genom relationer mellan tecken, inte relationer mellan tecken och objekt. Dessa tecken representerar inte verkligheten därför att de inte representerar något objektivt eller naturligt tillstånd, de försöker ge sken av att göra det men döljer genom detta sken att de inte kan göra det, de döljer att det inte finns någon objektiv sanning bakom tecknen. Detta är vad Baudrillard definierar som simulakrum, substitutet, modellen är en simulering av verkligheten som försöker dölja faktumet att det inte finns något bakom simuleringen, det är cirkulationen av tecken som reproducerar simulationen, inte verkligheten ”det är en fråga om att substituera tecknen av det verkliga för det verkliga” (Baudrillard 1994:2 min översättning). Sådana tecken cirkulerar även i det virtuella rummet. Om vi skulle använda Baudrillards terminologi skulle det virtuella vara en simulation, ett simulakrum, en ersättning av verkligheten istället för modellen av den. Bristen på distinktion mellan simulation och verklighet, mellan tecknen och det som de refererar till kan vara problematisk. Framför allt är det den enorma cirkulationen av olika tecken som kan vara problematisk för den diskursiva praktiken, hur skall dessa sammanfogas för att bilda entydiga ekvivalenskedjor när tecknen kan betyda så mycket, utan att egentligen referera till något. Att tala om simulation som representation och ersättning för verkligheten kan låta extremt och kontraintuitivt, men i virtuella medier konstrueras allt oftare verkligheten på motsägelsefulla sätt. Det som tas för sant visar sig inte vara sant vilket urholkar relationen mellan koncept och verklighet. Filmer och bilder visar en del av verkligheten, men vi var inte där, vi kan inte veta helt säkert vad som hänt. Då det virtuella rummet till viss del svävar fritt är det av vikt att analysera om diskursen och meningen som produceras kring informationen i det virtuella också är frikopplad och inte refererar till den verkliga händelsen. Om diskursen blir isolerad i det virtuella, och hela tiden refererar till sig själv kommer den till slut att sakna all meningsfull koppling till den sociala verkligheten utanför själva simuleringen, varvid den förlorar all sin mening för denna verklighet utanför det virtuella. Detta därför att simulationen kan ge upphov till en känsla av likgiltighet då den starka fysiska närvaron av den andra i den sociala verkligheten försvinner i det virtuella. Detta är ett extremfall, men jag vill förhålla mig öppen även för mer negativa tolkningar av det sociala och politiska i det virtuella rummet. Det handlar framför allt om att problematisera distinktionen mellan verkligt/overkligt och andra liknande dikotomier som tas för givet att aktörerna själva är medvetna om och kan relatera till, att vi alltid kan skilja mellan det verkliga och overkliga. Det är svårt att veta om den som verkligen säger sig varit där faktiskt var det. Vi är hela tiden beroende av andra- och tredjehands information som är återberättad genom olika medier. Att bilda en entydig bild av vad som hänt utifrån dessa informationskällor är ett epistemologiskt problem, men i slutändan kan det bli ett socialt och politiskt

 

 18  

problem då det driver fram handlingar som kan ha politiska och sociala konsekvenser. En rapport av IBM (2012) analyserar bland annat hur sociala medier, det jag menar är delar av det virtuella rummet, kan användas av regeringar och företag för att lyfta ur interaktion ur den materiella verkligheten och lyfta in den i det virtuella rummet. Värden som kostnadseffektivitet, flexibilitet, tillgänglighet, snabbhet och deltagande mellan utnyttjare av offentliga och privata tjänster och de som tillhandahåller dessa tjänster anges som skäl att avbefolka det materiella rummet. Den fysiska sociala interaktionen skall alltså integreras med den virtuella sociala interaktionen. Detta är bara ett exempel på hur företag arbetar för att programmera och simulera den sociala interaktionen och brukarnas deltagande i den virtuella världen. Simulationen är den nya sociala verkligheten, eller om vi ska vända oss till Baudrillard, den asociala icke-verkligheten. Detta kan också innebära konsekvenser för de sociala rörelserna som verkar i det virtuella rummet. Det råder en allt större skepsis mot det som sägs och hävdas i det virtuella, om relationen tecken/verklighet suddas ut kan det sociala och politiska bli lidande. Det virtuella torget, i brytpunkten mellan det privata och det offentliga Det virtuella rummet är differentierat och sammansatt. Att endast reducera det till en plats för underhållning och mediekonsumtion skulle vara olyckligt samtidigt som vi inte endast kan tala om det virtuella rummet som en plats för demokratiskt och kollektivt handlande. Att det är differentierat innebär att det virtuella rummet har många användningsområden, att det är sammansatt innebär vidare att det kan uppfylla många funktioner samtidigt. Dessa varierar från konsumtion av underhållning, social aktivitet, ekonomisk aktivitet och politisk aktivitet. Dessa funktioner kan sammanfalla inom en specifik sfär av det virtuella rummet, på samma sätt som att alla sfärer i det virtuella rummet inte innehåller alla dessa uttryck samtidigt. Den polske sociologen Zygmunt Bauman har med hjälp av Aristoteles distinktioner mellan oikos (det privata) och ecclesian (folkförsamlingen) och mötesplatsen mellan dessa två agoran (torget) (Bauman 2001:241) gett en inblick i hur vi kan närma oss det virtuella rummet som demokratisk och social mötesplats. Twitter & Facebook kan förstås som sådana agoror, dessa virtuella rum befinner sig i skärningspunkten mellan det offentliga politiska livet och det privata levda och förhandlade livet, de är i sin egen rätt offentliga rum, men inte helt och fullt politiska rum. Bauman menar att demokrati är en praktik där det ständigt sker en översättning mellan offentliga och privata frågor (Bauman 2001). Privata frågor görs i agoran om till offentliga, gemensamma frågor samtidigt som de offentliga frågorna kan översättas till individuella och privata projekt och handlingar. Det Bauman menar att vi allt mer ser i dag är en tömning av agoran till följd av maktförskjutningen som skett från den institutionaliserade politiken i nationalstaten, bunden av rummet och territoriet till exterritoriala aktörer, framförallt finansiella

 

 19  

institut och transnationella bolag som ej är knutna till rummet. Det handlar om en ny politisk problematik:

Det mest efterhängsna politiska mysteriet nuförtiden är inte så mycket vad man ska göra som vem som ska göra det om vi vet vad som ska göras (Bauman 2001:245)

En sådan misstro grundar sig i en misstanke om nationalstatens reella makt och sänker förtroendet för ecclesian. Om våra politiska institutioner och makthavare saknar förmågan att översätta våra privata bekymmer till gemensamma strävanden finns det längre inte någon anledning att fortsätta föra förhandlingar på agoran. Men händelserna i Kärrtorp och Möllevångstorget kan ge nya inblickar om hur virtuella rum kan ha funktionen av torg där minimala resurser för engagemang krävs, men frågan är fortfarande öppen om sådana torg verkligen kan föra samman det offentliga och privata livet. Etnologerna Billy Ehn & Orvar Löfgren (2001) utgår från en kulturell analys när de lanserar begreppet mellanrum, ett mellanrum är en transformativ plats som saknar tid och rum, detta då det är i skärningspunkten mellan det som är på väg att bli och det som blivit (Ehn & Löfgren 2001). Jag vill förstå mellanrummet som en plats där motsägelsefulla tecken kan kollidera och återskapas på oförutsägbara sätt, mellanrummet är helt och hållet socialt konstruerat, det byggs upp genom social praktik och ett diskursivt spel som integrerar individer och grupper. Således vill jag förstå det virtuella rummet som ett torg i brytpunkten mellan det offentliga och privata, men det är även ett mellanrum där diskurser och positioner kolliderar med varandra och ger upphov till nya synteser som varken är objektivt givna eller förutsägbara, de är istället en del av en fortgående process. En sådan process är helt och hållet social, men innehåller en politisk dimension då processerna i det virtuella rummet till syvende och sist skall översättas till politisk aktion, om detta är möjligt. En sådan teoretisk utgångspunkt bygger på en förståelse av det sociala och hur det konstitueras som en brytpunkt mellan flera sfärer. När jag lanserade begreppet virtuella rum var det framförallt en sådan förståelse jag sökte efter att begreppsliggöra, att det är ett rum som är både privat, offentligt och något mittemellan. Det är dock viktigt att göra läsaren medveten om vilka dimensioner som är för handen i just denna studie; det är framförallt en fråga om statusen av det virtuella rummet som ett sådant mellanrum, om det kan överbrygga den potentiella kollapsen Bauman talar om när han förutspår tömningen av torget. Det virtuella torget kan således vara en sådan väg ut ur förflyktigandet av det intermediära rummet och mot ett nytt mellanrum för att använda Löfgrens och Ehns terminologi. Men för att överhuvudtaget kunna tala om ett sådant rum måste vi först förstå hur det konstitueras, men jag har inte utrymme att tala om alla aspekter utan väljer att inrikta mig på en smal aspekt av dess konstitution, den diskursiva praktiken som gör oss medvetna om det virtuella rummet som just ett mellanrum.

 

 20  

DEL IV RESULTAT Inledande kommentarer Det är en sak att begreppsliggöra ett fenomen, att försöka nå en teoretisk förståelse. Men det övergripande målet är att kunna binda de teoretiska och metodologiska koncepten till en konkret förståelse av den sociala verkligheten i processen av dess konstituering vilket jag tidigare sagt att jag valt att förstå som progressiv men ändå specifik i dess yttringar. Dispositionen är i denna del följande. Först kommer jag att presentera och analysera var och en av de individuella fallen innan jag avslutar med en komparativ analys där jag argumenterar för de väsentliga likheterna och skillnaderna. Detta för att göra framställningen mer konkret och översiktlig för läsaren. Jag kommer inom utrymmet för denna uppsats endast kunna ta upp centrala teman, där varje fall får utgöra ett exempel på varje tema. Efter vi gjort detta går vi mot den avslutande delen där resultaten diskuteras och sammanfattas. Här tas även frågetecken upp och områden som kan studeras i ljuset av upptäckterna som gjorts i studien. Kärrtorp 15 december 2013 Händelserna i Kärrtorp, en förort utmed linje 17 i södra delarna av Stockholm har fått flera ansikten. Polisen sammanfattar det som inträffat på följande sätt: ”En manifestation i Kärrtorp centrum angreps vid lunchtid och i samband med angreppet och ett våldsamt upplopp mot polis greps 28 personer. Fyra personer varav två poliser är förda till sjukhus” (polisen.se). I media beskrivs händelsen på en rad olika sätt, i SVT24 ”Det var ett 30 - 40-tal högerextrema personer som attackerade en fredlig antirasistisk manifestation i Kärrtorp under söndagen” och i Dagens nyheter ” 28 personer greps på söndagen misstänkta för våldsamt upplopp sedan högerextremister angripit en manifestation mot nazism i södra Stockholm”. De som var där på plats, som var mitt i det hela valde att beskriva det på ett ännu annat sätt, ett vittne säger bland annat ”Det här är som IRA i London på 1970-talet. Barnen gråter, oskyldiga attackerades av militanta nazister” och en annan ”det är som om det spelas upp en film från andra världskriget mitt i Kärrtorps centrum”. Detta är bara ett urval av de olika versioner som cirkulerar i det virtuella rummet om vad som hände i Kärrtorp den 15 december 2014. Efter den första demonstrationen organiserades en ny som snabbt mobiliserade över 16 000 deltagare (information från nätverket linje 17 som arrangerade manifestationen). I relation till manifestationen sades följande på twitter ”Helt otroligt mycket folk, men vi kan inte sluta här. Kampen fortsätter, fascismen ska krossas” och en motsatt artikulation ”Låt RF och AFA ta polisnotan för dagens ’manifestation’ ”, ”Solen skiner över Kärrtorp. Hoppas att vi ses där på ett eller annat sätt. Mångfald före enfald” I Dagens nyheter har det talats om folkfest, på Facebook sas följande av Nätverket Linje 17 ”Kamp & så jäkla mycke kärlek! Tack innerligt för idag alla antirasister, i morgon fortsätter vi att stå upp mot rasism och fascism, tillsammans är vi SÅ starka! God natt” (nätverket linje 17). I Aftonbladets nättidning lanserades en applikation där man kunde vara på plats i Kärrtorp utan att fysiskt vara där, följande slogan användes: ”jag var också där. Okej, jag var inte i Kärrtorp – rent fysiskt – men mitt hjärta var där”

 

 21  

(aftonbladet.se). Här kunde man delta, engagera sig genom att klicka på en karta, hela världen brann av orange/gula nyanser, i alla fall den virtuella världen. De efterföljande diskurserna har framförallt förts i det virtuella rummet på Twitter, men även ledarsidor och krönikor har uttalat sig om det som hände i Kärrtorp och hur det skall förstås. Det virtuella flödet, Kärrtorp som exempel Jag har tidigare talat om det virtuella rummet som ett socialt interaktionsfält med begränsningar och möjligheter. Ett rum med sociala aktörer, både individuella och kollektiva. Ett rum som utmärks av text, men text i den breda bemärkelsen, här integreras bilder, text, film, ljud till en hybridartade konfigurationer som i vissa fall är unika i det virtuella rummet. Interaktionen mellan deltagare på Twitter kan ses som flödesorienterad. Information flödar, bilder flödar, det är ett ständigt flöde av olika element som integreras i diskursen. En twittrare uttrycker det på följande sätt ”hela min feed bara översvämmas av Kärrtorp. Heja Sverige!”. Denna individ talar om att dennes flöde översvämmas av information om det som sker utanför Twitter, mycket av aktiviteten som sker inuti det virtuella är just att sprida sådan information och reproducera händelsens effekter i det virtuella. Twitter kännetecknas av flödet, eller flöden. Dessa flöden organiseras kring olika ”hashtags”, markörer som individuella twittrare kan använda för att denotera ämnet som de talar om. Utmärkande för flödet är framförallt dess decentraliserade strukturering, det finns inget centralt kontrollorgan som bestämmer innehållet i flödet, det finns ingen som styr över hashtagen, dess strukturering kan liknas vid ett experiment, ett socialt, politiskt och diskursivt experiment. När jag säger att ingen styr över den så innebär det framförallt att ingen enskild aktör förutom företaget bakom Twitter kan censurera eller ta bort hashtagen, och ingen kan förbjuda eller limitera en enskild aktörs användning av den. Att säga att det är ett flöde indikerar att processen är linjär, men detta är endast en partiell sanning, istället är det fullt av motsägelser och diskontinuiteter som försvårar en entydig och total strukturering av det som hände i Kärrtorp och hur detta skall tolkas. Detta beror framför allt på den antagonism som rör sig över hela det sociala fältet i det virtuella. Aktörer med olika ideologisk och politisk åskådning artikulerar det som hände på olika sätt, dessa artikulationer bildar motsägelsefulla ekvivalenskedjor som försvårar en entydig organisering och fixering av diskursen. Ett exempel på två motsägelsefulla utsagor:

A) ”Kära statsminister, det handlar inte om gängbråk som drabbar ’tredje man’, utan om ett brutalt överfall på demokratin”.

B) ”Vilken demokrati? Vänsterhuliganernas kanske? De slogs lika mycket enligt Polisrapport. Våld ÄR våld, oavsett”.

Det går att tala om pluralism i bemärkelsen att olika aktörer kan använda nodalpunkter på direkt motsägande sätt, att nodalpunkterna i diskursen är konstant missplacerade och blir omplacerade (Laclau & Mouffe 1985:155). Det kan tyckas

 

 22  

att talarna är överens om att demokrati inte skall innehålla våld, men den senare avsändaren hävdar att politiskt våld är legitimerat om det kommer från rätt källa i den diskurs som nu förs om det politiska våldet i relation till Kärrtorp. Det vill säga så ryms begreppet våld i demokratin trots att den första talaren menar att det inte gör det, våldet är inbakat i demokratibegreppet om våldet utförs av rätt aktör. Den andra avsändaren hävdar alltså att den första underbetonar våldet som utövas i relation till den egna ideologin samtidigt som denne överbetonar våld som används av andra. Därmed legitimerar indirekt den första avsändaren våld om det utförs av rätt subjekt eller ideologi enligt den andra avsändaren. Laclau och Mouffe (1985) talar framförallt om det konkreta rummet, men detta går att överföra till det virtuella, processerna är liknande; men en viktig skillnad är att det virtuella rummet tillåter motsägelsefulla artikulationer på ett annat sätt än det konkreta rummet, ingen blockerar vägen, visslar med pipor och censurerar. Men en viktig sak att poängtera är att det inte helt plötsligt föds nya diskurser i det virtuella. Det virtuella är framförallt en extension av de diskurser som redan pågår och artikuleras utanför de digitala kommunikationsnätverken och de relationer som reproduceras genom interaktion, skillnaden är som jag tidigare redan poängterat är att kunna tala utan att bli tystad. Den som är mottagare av budskapet måste ta in det i sin helhet, när jag svarar måste jag ha mina ögon öppna och läsa, jag kan inte interagera utan att se, här är skillnaden mellan medierad och direkt kommunikation. Men detta rymmer även sin motsats, jag är inte heller tvingad att interagera, detta synes genom följande utsaga:

C) Vem är du då? Väljer själv vilka jag följer/svarar. Vänligen försvinn Detta är ett sammanbrott av dialogen. När vi inte talar med människor face-to-face kan det även vara så att vi inte känner samma ansvar att svara, det står ingen framför oss och förväntar sig något av oss, tvingar sig på oss. Det är lätt att bara kliva ur interaktionen och sätta en barriär mot den andre. När man går till torget för att föra dialog med den andre handlar det om en demokratisk och social praktik (Bauman 2001). När ansvar inför den andre, att bemöta denne inte längre finns kan vi tala om ett demokratiskt och socialt problem. Diskursiva praktiker tog ofta sådana vändningar i det virtuella rummet, deltagare och aktörer blir exkluderade, inte genom att bli tystade utan genom att bli ignorerade, vilket var den vanligaste sociala sanktionen i det virtuella rummet i exemplet om Kärrtorp. Diskontinuiteter mellan det som sägs och det som är, problemet med artikulation Även forskarsamhällets artikulationer bidrar till att strukturera diskursen kring händelsen och dess potentiella politiska och sociala konsekvenser. I en ledare i Svenska dagbladet (2014-04-13) uttalar sig flera forskare och författare om den nuvarande utvecklingen. Henrik Arnstad säger bland annat ”Det som har vaknat till liv är det svenska civilsamhället, Folkrörelsesverige” och Jan Jämte säger vidare; ”Den nya vågen är så kraftfull att den tyder på att antirasismen återigen håller på att bli den starkast mobiliserande kraften i civilsamhället”. Sådana påståenden från den akademiska världen ger mer tyngd och legitimitet åt de andra tecken som används för att signifiera den antirasistiska rörelsen. Detta görs i forskarsammanhang genom att ekvivalera folkrörelse med antirasism, en term med mycket positiv laddning i politiska sammanhang i Sverige. I en uthållig demokrati (SOU 2000) menas det att folkrörelserna är bärare av moral och demokrati. När antirasistiska rörelser

 

 23  

ekvivaleras med begreppet folkrörelse antyder det att antirasistiska rörelser är bärare av moral och demokrati. En sådan meningstillskrivning kan göra det svårt för meningsmotståndare att uttala sig om sådana rörelser på ett kritiskt sätt utan att bli påklistrade specifika identiteter. Det handlar också om att säga att civilsamhället är kopplad till en viss typ av aktiviteter, vissa typer av rörelser och utesluta andra, att strukturera diskursen på detta sätt ämnar endast reproducera en neoliberal ideologi där ansvaret för liknande frågor faller på civil-samhället, att staten inte tar ansvar för dessa frågor, eller förväntas göra det. Detta kan reproducera de politiska konflikterna som redan finns, men att föra över dem till något som inte rör den etablerade politiken. Men att klistra sådana stämplar till Kärrtorp är även problematisk då den kan indikera en bild av att rörelsen är mycket starkare än vad den är. Mer om detta i nedanstående stycke. Expo har i en rapport (2013) problematiserat just denna bild utifrån intervjuer med organisationer som arbetar aktivt med anti-rasism. I sina arbeten försöker dessa organisationer förändra samhället och påverka diskursen kring rasism och främlingsfientlighet och hur detta är kopplat till demokrati, mångfald och mångkulturalism. De upplever själva en splittring och svaghet i den anti-rasistiska rörelsen (Expo 2013:20). Internet används sällan heller som en metod för rekrytering, mobilisering eller aktiviteter. Det går utifrån spridningen av händelsen i det virtuella rummet och andra medier att anta att det är en folkrörelse, att denna etableras i det virtuella rummet, att demokratin förändras på grund av dessa händelser. Att försöka ekvivalera en händelse med en förändrad diskurs, en omstrukturering, är också en artikulation som står i kontrast till aktörernas egna artikulationer utifrån självupplevd erfarenhet. Även forskare är svaga för det eskalerade informationstrycket och den ökande cirkuleringen av tecken i det virtuella. Baudrillard (1994) problematiserar just detta, att vi kopplar ihop tecknen med verkligheten, men verkligheten kan vara radikalt annorlunda från de tecken som cirkulerar, vilket vi kan se om vi ser hur anti-rasistiska organisationer själva definierar sin situation utifrån praktisk erfarenhet. Bilder och liknande visuella tecken ger intrycket av att vi ser en folkrörelse återuppväckas, vi ser dess uttryck i det virtuella, flera tusen bilder låter mycket men med tanke på enkelheten att producera egna tecken i det virtuella, nästan alla har en mobilkamera i dagsläget, får vi ett intryck av en explosion av aktivitet. Det händer inte så mycket, men spridningen av det som händer är enorm och får det att framstå som att det händer mer än det faktiskt gör. Nätverk och nätverkande - socialt verktyg för virtuella sociala rörelser Sociala rörelser använder Facebook som en plattform för mobilisering. Här växelverkar informations- och kommunikationsteknologi med sociala processer utanför det virtuella. Det virtuella är inbäddad i social praktik (Castells 2002) och det inbäddas konkret genom att använda det virtuella rummet som plattform för aktiviteter på gatan. Jag ska exemplifiera detta och visa hur det konstruerades efter händelserna i Kärrtorp. ”Tillsammansskapet” lanserades 28 januari 2014 på Facebook. Detta skedde ca en och en halv månad efter händelserna i Kärrtorp. I samband med lanseringen producerades en video som visade deras specifika modell för det goda samhället.

 

 24  

Det handlar om värden som sammanhållning, mänskliga rättigheter och trygghet. Det som exkluderas är rasism och intolerans. Initiativet stödjer lokala föreningar och organisationer som arbetar mot rasism. Gräsrotsrörelser och lokal samverkan ses som vägen framåt, här främjas lokalitet framför universalism, det är i lokala sammanhang förändringen sker. Tillsammansskapet samordnar flera lokala gräsrotsorganisationer i ett digitalt nätverk, Tillsammansskapet blir den centrala noden varvid all annan aktivitet utgår från. Internet är en plats där olika kommunikationsformer kan samlas i ett enda interaktivt nätverk (Castells 1996). Väggen, en term som avser alla inlägg som laddas upp på facebook samlar här bilder, filmer, text och ljud på en enda plats där den individuella aktören kan interagera med nätverket, den virtuella sociala rörelsen och dess olika delar. Men det är även en plats för samordning och styrning av nätverkets upphovsmän. Individuella aktörer och kollektiva aktörer kan även använda tillsammansskapet för att utöka sina redan befintliga nätverk, de kan enkelt kommunicera på tillsammansskapets vägg och lägga upp information om aktiviteter och händelser. Detta bildar interaktionsfältet där individuella och kollektiva aktörer genom interaktion och framförallt förhandling om vad som skall finnas i interaktionsfältet skapar den kollektiva identiteten. Detta blir en plats där målen för handlingarna och medlen för dessa handlingar förhandlas fram och sedan sker en mobilisering i form av ”events” i det virtuella rummet som sedan leder till handling i det materiella rummet. Det digitala nätverket är interaktivt på det sättet att individuella aktörer också kan ta plats och manipulera väggen och dess innehåll. Det digitala nätverket utmärks av en hög grad av interaktivitet, men detta innebär inte att den inte är reglerad. Flödet regleras och manipuleras av nätverkets upphovsmän och dessa kan ta bort oönskade inlägg och således censurera väggen. Den sociala interaktionen förmedlas framförallt via nätverket och ut i den materiella verkligheten, detta sker genom eventet som är en förmedlingslänk mellan det virtuella och det materiella. I figuren nedan ser vi relationerna mellan de individuella aktörerna och gräsrotsrörelserna. Dessa förmedlas till den centrala noden ”tillsammansskapet”, detta kompletteras med media-input, ljud, bild, film och text. Interaktionen utmynnar i events och andra former av kollektiv och individuell handling. Detta går i en loop mellan det virtuella och det materiella.

 

 25  

     

       

           Figur 2: interaktionssystemet i det digitala nätverket och dess växelverkan med verkligheten utanför.  Ett  exempel  på  ett  event  är  ett  hjärta  för  varje  hatbrott,  här  ska  aktörer  på  olika  orter   ”kärleksbomba”  den  10  maj.  Att  kärleksbomba  är   fästa  hjärtan  på  olika  ytor   i   det   offentliga   rummet  med   anti-­‐rasistiska   budskap   (tillsammansskapet  2014).   Genomgående   används   symboler   i   de   kollektiva   handlingarna   för   att  denotera  vad  sammanhållning,  demokrati,  öppenhet  och  trygghet  är.  Hjärtan  är  en   symbol   som   används   ofta.   Denna   reproducerar   en   dikotomi,   istället   för  vänster/höger  artikuleras  den  via  en  dualism  mellan  kärlek/hat.  Dessa  events  är  en  produkt  av  nätverkande  aktörer,  nätverket  spelar  en  central  roll   för  att  samordna   den   individuella   och   kollektiva   handlingen.   Nätverket   bildar  stommen  för  den  sociala  rörelsen  i  det  virtuella,  men  detta  nätverk  lever  också  ett   eget   liv.   Vi   kan   tala   om   en   virtuell   social   rörelse   som   handlar   i   den  materiella  verkligheten  då  den  manifesta  handlingen  är  slutprodukten  av  den  virtuella  processen.        Nätverk  och  diskursiv  praktik,  att  socialt  skapa  vi  och  dem        Det görs även medvetna försök att strukturera en diskurs i det virtuella rummet i anslutning till händelserna i Kärrtorp. Tillsammansskapet är ett nätverk och en social rörelse, men också ett begrepp. Tillsammansskap förutsätter vissa värden som sätts samman med en humanistisk diskurs som centrerar demokrati kring jämlikhet och mänskliga rättigheter. Demokrati är humanism, och demokrati är en strid, här reproduceras dualismen kring höger/vänster av den nya metaforen kärlek/hat.

Lokala  gräsrotsrörelser    (kollektiva  aktörer,  

nätverk)    

Tillsammansskapet    (central  nod,  digitalt  

nätverk)  Events  

Individuella  aktörer    

Media  input  

Kollektiv  &  individuell  handling    

 

 26  

Tillsammansskapets programbeskrivning ramar in den politiska och sociala antagonismen för den sociala rörelsen och bildar en grund för identitetsproduktion och social handling.

Tillsammansskapet är Stiftelsens Expos plattform för att erbjuda lokala antirasistiska grupper verktyg, kunskap och inspiration för hur man kan ta fighten för sammanhållning i sitt lokalsamhälle, mot rasism och högerextremism

(tillsammansskapet) Sammanhållning denoterar demokrati, mänskliga rättigheter etc och ingår i en humanistisk diskurs. Motståndaren till detta är rasism och högerextremism, båda dessa begrepp och de politiska och sociala rörelserna kopplade till dem denoterar hat, exkludering, anti-demokrati och ingår i en rasistisk diskurs. Det är banalt att identifiera sådana former av partikularism, men dessa är viktiga för att artikulera grunden för en kollektiv identitet som baserar sig på de föregående värdena jag har identifierat, den står i motsats till en rasistisk diskurs och drar kraft från den. Den partikularistiska tesen (Abizadeh 2005) grundar sig på en förståelse om att den kollektiva identiteten är en produkt av sådana motsättningar. Att forma en kollektiv identitet handlar om att sätta ett vi i relation till ett dem. Med andra ord så konstrueras den anti-rasistiska identiteten socialt genom att ställa den mot en rasistisk identitet, kopplad till dessa är olika värden och koncept som även dessa antas vara inkommensurabla. Vi kan inte förstå det ena utan det andra, sådana diskurser reproduceras även i det virtuella, själva kärnan för den kollektiva identiteten ligger i denna motsättning. Här är det virtuella rummet ett medium för att sprida diskursen och även identiteten. Det virtuella rummet är ett system av relationer mellan individuella aktörer, ett sådant system reproducerar kollektiva identiteter när det reproducerar sig självt. Den sociala interaktionen mellan aktörer bygger på förhandlingar mellan aktörerna inblandade i reproduktionen av systemet. Det virtuella rummet är ett system av tecken, ett diskursivt system som producerar individuella och kollektiva identiteter. Melucci menar att de sociala handlingarna reproducerar den individuella och kollektiva identiteten (Melucci 1989) men talar om detta i en snäv bemärkelse, jag vill lyfta in en annan aspekt förutom de kognitiva processerna inom och mellan aktörerna som gör att de producerar och reproducerar ett vi. Det är de diskursiva processerna som ramar in de kognitiva processerna i en explicit och implicit begreppsram, artikulationen av ett vi gör detta vi tillgängligt för aktörerna. Detta vi formas och omformas på väggen genom att artikulera de diskursiva ramarna för detta vi, samtidigt som ett ”dem” stängs ute ur diskursen. Själva konflikten rör inte bara den inre kollektiva identiteten, det handlar om att sätta en tydlig gräns mellan ett vi och ett dem. Fortsatta investeringar är beroende av denna artikulation, något som Melucci förbiser.      

 

 27  

Möllevångstorget  8  mars  2014      Händelsen på Möllevångstorget 8 mars 2014 har beskrivits på flera olika sätt liksom händelserna i Kärrtorp. Skillnaden mellan Kärrtorp och Möllevångstorget är att attackerna i Möllevångstorget inte blev dokumenterade, detta öppnar upp för en högre grad av ambivalens, det som filmas kan klippas, klistras, redigeras och manipuleras. Men språket som jag har beskrivit det har en ännu mer flytande och kontingent karaktär och konflikter kring vad som sagts och hur det sagts har lett till en diskursiv kamp i det virtuella rummet för att låsa meningsstrukturen i relation till vad som hände på Möllevångstorget i Malmö den 8 mars 2014. Showan Shattak blir runt midnatt den 8 mars knivhuggen av nazister och fick livshotande skador, flera andra blev också skadade men Showan ådrog sig de allvarligaste skadorna (Sydsvenska dagbladet 2013-03-09). Spridningen av denna händelse blir stor, på Twitter ses en kraftig uppgång av Tweets och på Facebook uppstår snabbt grupper för att visa solidaritet med Showan. Den 9 mars (Sydsvenska dagbladet 2014-03-09) och 16 mars (Sydsvenska dagbladet 2014-03-16) sker stora manifestationer för att visa solidaritet med Showan Shattak, det är dessa manifestationer och spridningen av tecken i det virtuella rummet som skapar myten om Showan. #KämpaShowan en symbol för anti-rasism som social och politisk identitet Showan Shattak har blivit en symbol för den anti-rasistiska diskursen, en symbol för nazisternas våldspotential och antidemokratiska metoder. Men detta är inte det handlande, tänkande subjektet Showan. Subjektet decentraliseras och bildar istället en nodalpunkt och mästersignifikant, hashtagen har använts för att organisera diskursen kring det som hände och Showan Shattak symboliserar istället för en individ en identitet, den anti-rasistiska identiteten, detta är en social och politisk identitet. Nodalpunkter och mästersignifikanter kan organisera diskursen och även strukturera identiteter kring diskursen, sådana kan bilda grunden för myter som strukturerar rummet (Jørgensen & Phillips 2000:57). Här har #kämpashowan blivit både en nodalpunkt och mästersignifikant, men det är också en flytande signifikant, den rör sig mellan aktörer inom själva diskursen på ett oförutsägbart sätt beroende på vem som yttrar sig och blir således mångtydig. Det är här själva konfliktspotentialen och antagonismen ryms (ibid). Att strukturera diskursen blir här att göra #kämpashowan entydigt och stänga ute andra meningstillskrivningar, men detta kommer jag visa är mycket svårt, framförallt för att #kämpashowan i sig självt är ett mångtydigt tecken redan innan betydelseglidningen tar vid. Jag menar att Showan inte längre har kontroll över vad som tillskrivs honom och de meningsstrukturer som formas kring hans person. Han blir istället ett objekt för sig själv, ett slags tom kategori som skall fyllas med mening av andra än honom själv. Detta är uttryck för en asymmetri mellan hans egen handlingsförmåga att tillskriva händelsen mening och en meningsstruktur, istället blir han offer för en diskursiv strukturering. Subjektet Showan Shattak blir i detta fall en nodalpunkt och mästersignifikant som kan användas i diskursivt syfte. Framförallt för att artikulera en social och politisk identitet där Showan ingår som ett objekt snarare än ett subjekt och medveten politisk agent.

 

 28  

Den diskursiva struktureringen kring #kämpashowan bildas genom att försöka upprätta tydliga relationer mellan olika element i diskursen, dessa fixeras genom ekvivalenskedjor som binder samman dem på tillfälligt bestämda sätt. När jag säger tillfälligt menar jag att en given konfiguration är öppen för betydelseglidning och förändringar, den är aldrig helt och hållet strukturerad. Jag tänker i följande avsnitt försöka visa hur denna process ser ut när det gäller hashtagen #kämpashowan. Tecknet #kämpashowan och objektet Showan Shattak, postmodern martyr? Jag har tidigare talat om Showan Shattak som subjekt och Showan Shattak som objekt och symbol. Jag tänker titta närmare på hur den diskursiva struktureringen sker för att konstruera symbolen #kämpashowan. Jag menar att det är en symbol för att den används för att signifiera en social och politisk identitet. Hashtagen #kämpashowan är meningslös före den sätts i ett sammanhang där symbolen signifierar något annat, i detta fall en anti-rasistisk kamp och ideologi, men även en anti-rasistisk social och politisk identitet. Den säger ingenting i sig självt, en utomstående observatör skulle ha mycket svårt att tyda vad tecknet innebär om inte det ställdes i bestämda relationer andra tecken och bildade en differentierad helhet. Detta tecken integreras i den anti-rasistiska diskursen i det virtuella. Denna grundar sig sedan på som jag tidigare uttryckt, på att ekvivaleras med folkrörelse, demokrati, kärlek, trygghet, positiv värdering av olikhet och andra positiva värden. Men tecknet modifierar även dessa elements tidigare mening på ett bestämt sätt och ramar in dessa i en socialistisk ideologi. Istället för att tala om text i bred bemärkelse som skriven text tänker jag nu istället visa hur #kämpashowan kan användas för att producera nya relationer mellan de redan existerande tecknen i diskursen och dra mening därifrån för att strukturera den anti-rasistiska diskursen och identiteten. Jag återkommer här till simulationsmetaforen (Baudrillard 1994). Cirkulationen av tecken konstruerar en social och politisk identitet som tas för given att den representerar en objektiv verklighet. Men detta ämnar endast dölja den sociala processen bakom struktureringen av tecknet som metonymi och myt. Den sociala konstruktionen av #kämpashowan och verkligheten den försöker representera står i en spänd relation till varandra. Som nodalpunkt och mästersignifikant visar #kämpashowan hur flexibelt den kan användas och sättas in i olika diskurser, beroende på subjektsposition och vilken identitet som artikuleras. Detta underminerar förmågan att upprätta en absolut och total relation där symbolen står i en perfekt relation till andra tecken och vidare till en synlig objektiv verklighet. Subjektet blir istället överdeterminerat då det kan betyda flera saker samtidigt. Jag ska ta fem bilder och resonera kring dessa fem innan vi går vidare för att diskutera vilka effekter en sådan strukturering kan ha i det virtuella rummet. Jag ska argumentera för att den har stora effekter i den sociala verkligheten då tecken och symboler har en förmåga att sprida sig snabbt och långt ut från kärnan, då arkitekturen i det virtuella rummet tillåter en sådan spridning. Därefter kommer vi utgå från Castells och Baudrillards argument. Men jag börjar med att presentera mina exempel sedan tar vi det andra ärendet.

 

 29  

Det visuella som text, social och politisk identitetskonstruktion i det virtuella rummet

Bild  1:  #kämpashowan  som  symbol  och  ikon.     Symbolen #Kämpashowan är meningslös om vi inte sätter den i en kontext, här försöker avsändaren, upphovsmannen bakom texten att sätta samman tecknet med andra tecken och på så sätt skapa en ekvivalenskedja mellan tecknet #kämpashowan och övriga tecken i texten för att konstruera en social och politisk identitet. Dessa är symboliska men är meningslösa utan en mottagare. Det är mottagarens strukturering av textens olika element med hjälp av associationer och uppfattade relationer till den sociala verkligheten som till syvende och sist konstruerar en social och politisk identitet. Relationen mellan avsändare och mottagare är nödvändig för att möjliggöra denna kedja via den diskursiva struktureringen och konstitueras i det virtuella rummet när olika aktörer sprider dessa texter mellan sig. Det är först när mottagaren ser texten som en fullständig bild av den sociala verkligheten som de artikulerade identiteterna blir meningsfulla. Men denna relation är inte given, olika mottagare uppfattar texten på olika sätt och en artikulation rymmer alltid sin motartikulation. Först har vi själva ikonen till tecknet, Showan själv som står i förgrunden och skapar en relation mellan avsändare och mottagare. Då det virtuella rummet till stor del består av skriven text krävs även sådana här typer av strategier för att göra den synliga relationen mellan avsändare och mottagare förståelig. Ikonen symboliserar kampen mot rasism och nazism, ikonen signalerar vidare att denna stödjer sin kamp på socialistiska idéer, detta kan vi se på grund av användandet av genomgående

 

 30  

röda färger i bakgrunden. Dessa bildar något Fiske (1990) kallar index, ett index är ett tecken som har en direkt relation till objektet, i detta fall Showan. Vi ser även barn i förgrunden, vilket upprättar en kedja till attackerna i Kärrtorp den 15 december då barn utsattes för en attack av nazister. På det här sättet bakas den nazistiska andre in i texten och gör mottagaren medveten om kopplingen mellan olika händelser. ¡No pasarán! är en fras som användes av socialister i det spanska inbördeskriget som en direkt utmaning till fascister, bortom den här gränsen går ni inte, vilket menade bortom Madrid i Spanien (Avni, Ibáñez-Sperber 2003), vilket tydligare betecknar objektet som en direkt utmaning mot rasism och nazism, det finns en tydlig gräns bortom vilken den inte kan röra sig. Denna gräns är helt och hållet socialt konstruerad, men gränsen tas för given som verklig och objektiv. Detta reproducerar vi/dem dikotomin jag talat om i tidigare avsnitt, men här ser vi hur den kan etableras visuellt. När meningen är fullständigt strukturerad kan en sådan text spridas i det virtuella rummet mellan aktörer och sociala rörelser. Jag tänker tydligare beskriva denna spridning längre ner, men det är viktigt att förstå varför jag gör den här analysen. Skriven text och visuell text används för att skapa det jag definierat som hybridartat kommunikation och som är en vanlig strategi för att reproducera sociala och politiska identiteter diskursivt i det virtuella rummet. Genomgående lutar sig kompositionen på socialistiska tecken av olika slag, nakna män som bär upp en sten får symbolisera arbetarklassen, de röda färgerna och fanorna, det är arbetarklassens utmaning till den neo-liberala och nazistiska diskursen symboliserad genom ikonen Showan Shattak och tecknet #kämpashowan. Den sociala och politiska identiteten artikuleras via sådana tecken, det är en viss typ av människa och politisk agent som avses, objektet Showan och tecknet #kämpashowan som ekvivaleras med objektet bildar grunden för ett politiskt subjekt. Alla står vända, stirrandes mot mottagaren i en slags kraftmätning, antagonismen artikuleras genom denna direkta utmaning. Det som utesluts ur diskursen syns tydligt genom att icke synas, därmed är också bilden en metonymi (Fiske 1990). Den visar en del av verkligheten men framställer denna del också som helheten (Fiske 1990:130). Anti-rasism kan vara en socialistisk kamp, trots att denna kamp kan ramas in på andra sätt uttrycks detta inte i texten, dessa formationer utesluts istället ur den socialt konstruerade verklighet diskursen försöker presentera. Det konstituerar en dominerande diskurs i det virtuella rummet. Den anti-rasistiska identiteten som social och politisk identitet ekvivaleras med en arbetaridentitet, en socialistisk identitet. Vi ser en förskjutning och magisk omvandling från en anti-rasistisk diskurs, en utmaning mot främlingsfientlighet till en politisk diskurs, en feministisk diskurs och så vidare.

 

 31  

Bild  2:  återanvändning  av  andra  element,  ekvivalens.     På denna bild ser vi åter igen de röda färgerna, men denna bild är endast intressant i relation till den tredje bilden. Här etableras Showan som en martyr och ledare, detta förstår vi om vi vänder snabbt tillbaka till den förra bilden, där Showan står i förgrunden med folket bakom sig. Han tittar upp och åt sidan precis som den ikoniska bilden av den historiska aktören Che Guevara (1928-1967) som vi ser nedan. En sådan ekvivalering syftar att upprätta en relation mellan tecknet #kämpashowan och objektet Showan med en artikulerad frihetskamp, här blir objektet artikulerat som en frihetskämpe. Den godtyckliga ekvivaleringen av dessa två ikoner konstruerar en myt, myten om Showan Shattak. Det vi har sett är hur sådana myter kan struktureras i texter, det är en myt för att Showan blir en frihetskämpe i och med struktureringen av diskursen. Det är diskursen som skapar myten och frihetskämpen, det är själva diskursen som ger upphov till den sociala och politiska identiteten, dess spridning i de olika mellanrummen i det virtuella torget av olika aktörer reproducerar och förstärker effekterna av denna artikulation.

Bild  3:  Che  Guevara  eller  Showan  Shattak,  att  använda  samma  element  för  olika  ikoner.       Bilden av Che Guevara kommer jag inte förklara närmare, den visas endast för att illustrera hur objekt kan ekvivaleras genom olika element och därmed skapa betydelselikhet. Detta är ett sätt att strukturera identiteten kring #kämpashowan,

 

 32  

som mästersignifikant avbildar den frihetskämpen och de värden som är kopplade till denna sociala och politiska aktör.

bild  4:  #kämpashowan  och  feminism     Den fjärde bilden visar hur tecknet kan struktureras runt en feministisk diskurs, här uttrycker tecknet # istället en relation till HBQT rörelsen och ikonen. Showan framstår som en feministisk kämpe, men det är problematiskt när det betecknade kan stå i flera meningar samtidigt, att bjuda in sådana meningsglidningar i den ursprungliga diskursen kan destabilisera entydigheten hos tecknet, något som har gjorts vad gäller hashtagen #kämpashowan. Jag har tidigare talat om motdiskurs, i den dominerande diskursen presenteras Showan som ett socialt och politiskt subjekt som står för frihetskamp, solidaritet, arbetarklass etc. Men symbolen kan även användas för en feministisk kamp då en del av tecknets betydelse symboliserar kamp så kan detta utnyttjas för att legitimera andra kamper. Andra rörelser såsom feministiska kan även använda tecknet för att dra kraft, en hyllning kan ha dubbelfunktion. Bland annat att symbolisera en feministisk kamp, men även en gränsöverskridande solidaritet med andra utsatta grupper. det sociala och politiska subjektet visar i relation till den här bilden sin överdeterminering, denna överdeterminering innebär å ena sidan ambivalens men å andra sidan en känsla av rättfärdighet och styrka i andra sammanhang, inom till exempel HBQT rörelsen och feministiska rörelser. Ett försök att rasera det politiska och sociala subjektets entydighet är att presentera visuella texter som bryter den konstruerade objektiviteten hos det artikulerade. Högerextrema rörelser och individer kopplade till en nationalistisk diskurs talar om #kämpashowan, och objektet Showan Shattak istället som en normbrytande aktör som inte respekterar de demokratiska värderingar han påstås kämpa för. Här följer ett sådant exempel:

 

 33  

Bild  5:  Showan  Shattak  sparkar  på  en  polisbil  under  demonstration   Den visuella texten ovan står i stark kontrast till den första bilden jag presenterade, där symbolen och ikonen Showan Shattak struktureras. Till skillnad från ett offer och oskyldig som är ledare för en bred rörelse ser vi istället en aggressiv ung man som den dominerande anti-rasistiska diskursen försöker definiera det rasistiska sociala och politiska subjektet som. Showan Hoppar och sparkar mot en polisbil i samband med en demonstration, han är på bilden ovan en ung, aggressiv man. Men denna text presenteras inte i den dominerande diskursen då detta skulle destabilisera det konstruerade subjektet där icke våld är en meningsbärande kategori. Jag menar inte att på något sätt försvara det subjekt nazismen och rasismen försöker konstruera som önskvärt i ett samhällsperspektiv, uppgiften är snarare att visa det godtyckliga sätt sociala aktörer väljer sina element för att producera ikoner och myter och vidare tillsluta diskursen från andra tillskrivningar. Cirkulation   av   #kämpashowan   i   det   virtuella   rummet,  mångtydighet   och  rädsla      Både på Instagram och i Twitter finns det i dag tusentals bilder som går under hashtagen #Kämpashowan. På Twitter har de olika rörelserna stridit för att fylla hashtagen med en specifik mening, denna strid har också bedrivits i andra virtuella rum som Facebook och Youtube. Meningsinnebörden är hela tiden kontingent och trängs med andra meningar. Både högerextrema rörelser och antirasistiska rörelser använder samma hashtag i sina diskursiva praktiker, så fort en mening fixeras motsägs den direkt av en annan då antagonistiska aktörer talar från olika subjektspositioner. Det är ett stort problem i det virtuella rummet hur sådana hashtags kan användas i motstridiga diskursiva syften. En tillslutning har alltid som mål att stänga diskursen mot ytterligare betydelseglidningar och försök att definiera de centrala meningsbärande kategorierna (Jørgensen & Phillips 2000). En begränsning i det virtuella rummet är framförallt att hashtagar som #kämpashowan används i så vitt skilda diskurser och av en mängd differentierade aktörer med olika intressen utan förmåga att utesluta varandra. Att artikulera och låsa fast (ibid) hashtagen och fixera den i förhållande till andra tecken skapar en tillfällig tillslutning, att reproducera denna gräns förenklas genom att använda visuella texter då dessa kan spridas enkelt och överallt i det virtuella rummet. Det vi kan se nu är att #kämpashowan har använts mindre och mindre under de två månader som gått. De första 30 dagarna skapades 2700 tweets med hashtagen

 

 34  

#kämpashowan. Efterföljande 30 dagar genererades endast 435 tweets med samma hashtag vilket är flera gånger mindre (topsy.com, 2014-05-12). Detta kan innebära att #kämpashowans roll som meningsbärande tecken kan tänkas vara kortvarigt i det virtuella rummet. Modellen nedanför illustrerar det problematiska med cirkulationen av tecknet i det virtuella rummet.

 Figur  3:  cirkulation  av  #kämpashowan  i  digitala  kommunikationsnätverk  och  media    

Modellen illustrerar hur hashtagen rör sig i de olika sfärerna som utgör det virtuella rummet, dessa interagerar mellan varandra då nodalpunkten #kämpashowan rör sig och manipuleras mellan de olika diskurserna i de olika sfärerna och de aktörer som befolkar det. När en aktör i en specifik sfär manipulerat betydelsen i hashtagen antar den en ny form, växelverkan mellan de olika sfärerna och de olika aktörerna är ögonblicklig och ständigt pågående, nätverkets arkitektur av öppenhet och flexibilitet (Castells 1996, 2002; Van Dijk 2006) är problematisk i ett speciellt avseende. Öppenhet och flexibilitet blir problematisk när ingen kan ta kontroll och stoppa betydelseglidningen, det vill säga att fixera diskursen kring hashtagen detta då de flesta aktörer har tillgång till det virtuella rummet. Det finns inga inträdeskrav eller murar annat än tillgång till tekniken. Ett visst mått av diskursiv styrning är att föredra för att säkerhetsställa entydighet i meningstillskrivningen, när alla får tillgång till tecknen och enkelt kan manipulera dessa öppnar vi dörrarna för ökad ambivalens och otrygghet, här blir öppenhet och flexibilitet istället för en tillgång ett problem i diskursiv mening och kan även ha andra sociala effekter, som jag ska tala närmare om i nästa stycke. Alla tecken är mer eller mindre mångtydiga, men informationstrycket kring #kämpashowan blir så pass stort och snabbt vilket genererar mycket uppmärksamhet på kort tid. Den snabba cirkulationen präntar in en uppfattning om det sensationella som normalt, inte normalt i den normativa bemärkelsen, utan vi talar här om sannolikheter. Sannolikheten att drabbas för våld känns plötsligt stor. Spridningen av tecken i det virtuella rummet ger upphov till en irrationell riskmedvetenhet eller paranoia. Vårt förhållande till den sociala verkligheten blir ologisk, vi kan tala om produktionen av en våldsdiskurs. Helt plötsligt blir det farligt att delta i demonstrationer, det överhängande våldshotet är ständigt närvarande i de sociala aktörernas sinnen och problematiserar relationen till det offentliga, fysiska rummet.

#kämpashowan  

traditionella  medier  sociala  medier  

 

 35  

Baudrillard belyser att relationen mellan tecken och verklighet har upplösts (Baudrillard 1994:5). Vi kan tala om en upplösning även kopplad till #kämpashowan, det är svårt att avgöra vad som verkligen hänt om man analyserar flödet kring hashtagen, men dess effekter syns direkt på dess påverkan vad gäller människors uppfattning av den sociala verkligheten. De kollektiva och individuella aktörerna förhåller sig till det fysiska rummet genom spridning av en våldsdiskurs kopplad till dessa tecken i det virtuella rummet. Uppfattningen står i direkt relation till spridningen av tecken istället för det faktiska våldshotet aktören eller aktörerna står inför. Tecknet representerar och simulerar en verklighet som egentligen inte finns där. Det är fortfarande inte så att det är regel att demonstrationer blir attackerade i Sverige 2014, men när det händer ser vi att effekterna av händelsen översvämmar det virtuella rummet. I dagens nyheter säger en som skall gå på en demonstration 15 mars, en vecka efter händelsen på Möllevångstorget följande: ”Jag och min sambo diskuterade om vi skulle känna oss säkra med att gå hit. Man hade en obehagskänsla”. Sådana uttalanden är vanliga även i relation till Kärrtorp; en person säger ”Jag upptäckte att jag inte längre vågar ansöka om ett manifestationstillstånd i mitt eget namn” dessa och liknande utsagor synliggör en komplex problematik mellan cirkulationen av tecken i det virtuella rummet, mottagarens tolkning av dessa tecken och denna mottagares relation till verkligheten bortom det virtuella.  Kärrtorp och Möllevångstorget, gemensamma beröringspunkter Interaktionsfältet som utgör det virtuella är en diskursiv och social konstruktion som är beroende av individuella och kollektiva aktörer. Aktörerna använder det virtuella rummet som en plats för politisk och social handling. I relation till händelserna i Kärrtorp och Möllevångstorget upprättades det i det virtuella rummet en dialog kring de små mellanrum som varje inlägg utgör, det kan handla om kommentarsfält i videos, bloggar, Twitter, Facebook och andra platser i de olika digitala nätverken. Informationsspridningen var inte bara förmedlande utan även interaktiv. I båda fallen användes visuella och skrivna texter parallellt för att strukturera diskurserna och reproducera de egna artikulationerna av det som hade hänt och dess sociala och politiska mening. Den diskursiva struktureringen av det virtuella var i båda fallen fylld av antagonism. Denna antagonism konstituerades genom att artikulera och differentiera sociala och politiska identiteter i specifika konfigurationer. Det handlade framförallt i båda fallen om att artikulera den specifika händelsen i dualistiska kategorier som vänster/höger, hat/kärlek, vi/dem etc som var strategiskt gynnsamma för den egna diskursen och reproducera dessa artikulationer genom spridning i de olika digitala kommunikationsnätverken I båda fallen är den anti-rasistiska diskursen dominerande. Det betyder inte att det inte fanns en motdiskurs, den fanns och var ständigt närvarande. Denna motdiskurs försöker vända på den politiska diskursen och vad som skall ingå i demokratibegreppet, där mångkulturalism och pluralism inte ingår och där språklig, kulturell och etnisk homogenitet istället lyfts fram som positiva värden för demokratin. Både den dominerande diskursen och motdiskursen mötte varandra i det virtuella torget. Men dialogen är begränsad, när social interaktion sker mellan dessa antagonistiska aktörer är det främst för att destabilisera den andres sociala och politiska identitetskonstruktion som illegitim eller falsk.

 

 36  

Vi ser tydliga försök att illegitimisera och föra samman högerextrema rörelser i en bred och allomfattande politisk identitet, Sverigedemokraterna ekvivalerades med de som attackerade demonstranterna i Kärrtorp och demonstranterna i anslutning till Möllevångstorget. ”De andra” reduceras till en enkel och entydig kategori. Vi kan se en segregering i de olika digitala nätverken, denna är i vissa fall självvald, aktörer väljer själva vilka de vill följa eller associera sig med i det virtuella rummet. Men om vi endast väljer att umgås med och interagera med de vi känner samhörighet med och kan identifiera oss med socialt och politisk kan det allvarligt hämma en syntes mellan olika perspektiv. Den demokratiska praktiken i det virtuella torget blir istället för en samlande kraft något som driver isär och påskyndar gränsdragningen och polariseringen mellan olika sociala och politiska identitetsformationer. Vi/dem dikotomin reproduceras när vi inte väljer att bemöta den andre trots dennes olikhet. När olikheten blir ett skäl för avståndstagande och exkludering skadar det den demokratiska och sociala processen som driver fram nya politiska och sociala synteser. Detta innebär inte att en nazistisk eller rasistisk diskurs och ideologi är önskvärd eller etiskt försvarbar. Men att exkludera den ur det politiska samtalet till det diskursiva fältet utanför den dominerande diskursen, det vill säga att inte erkänna dess existerande i den politiska diskursen i det virtuella rummet cementerar en känsla av utanförskap och stigmatisering som kan ha en motsatt effekt. Upplevd repression ledde i båda fallen till ökat motstånd och en starkare vi-känsla i den exkluderade gruppen. Olika sätt att artikulera social och politisk identitet Den sociala och politiska identiteten artikuleras på olika sätt mellan fallen. I anslutning till Kärrtorp används breda kategorier för att artikulera den kollektiva identiteten. Sociala och politiska begrepp som tillsammansskap, trygghet, solidaritet, demokrati och så vidare signifierar den anti-rasistiska identiteten. Detta är en social konstruktion som drar sin kraft via en humanistisk och liberal diskurs där olikhet och öppenhet för partikularism bildar stommen för den kollektiva identiteten, men denna modifieras för att rymma solidaritet för den andre. Det handlar om att tillsammans respektera den andres olikhet. Men inte alla andra ryms i denna diskurs, det upplevda hotet från den andre som artikuleras i den nationalistiska diskursen som drivs av rasister och nazister erkänns inte som ett legitimt politiskt problem, utan blir istället ett hot mot politiken och demokratin. Denna artikulation reproduceras i fallet Kärrtorp förutom på Twitter och andra delar av det virtuella rummet via det digitala nätverket tillsammansskapet. Här skapas en central nod för lokala gräsrotsrörelser. Denna nod bildar grunden för en virtuell social rörelse där varje enhet relateras till en helhet som förstärker de olika delarna. Individuella och kollektiva aktörer samlas och interagerar i det virtuella rummet, genom denna process skapas event som leder till kollektiv handling utanför det virtuella rummet. Vi ser här en växelverkan mellan det virtuella och det materiella. Den socialistiska diskursen och dess specifika politiska och sociala subjekt, arbetarklassen som central aktör och mästersignifikant för den anti-rasistiska identiteten underbetonas för att dra en bred kollation av aktörer som talar från olika subjektspositioner. Man artikulerade det politiska subjektet som en samling av barnfamiljer, vänner, grannar med olika politiska åskådningar och sociala positioner istället för att artikulera det utifrån en specifik social position. Ett sådant nätverk menar jag kan vara ett riktigt och fruktbart frö till en massrörelse.

 

 37  

I relation till händelserna i Möllevångstorget artikuleras den sociala och politiska identiteten via ett specifikt tecken, #kämpashowan. Detta tecken eller så kallade hashtag spreds via Twitter och ut i de olika nätverken. Jag menar inte att detta inte skär in i den andra diskursen som drivs av tillsammansskapet och dess aktörer, men artikulationerna skiljer sig då den förra försöker inkludera så många som möjligt i sin allmänna formulering av demokratibegreppet medan den senare artikulationen stödjer sig på en specifik subjektsposition och ideologi. Den anti-rasistiska identiteten som socialt och politiskt subjekt konstrueras via ikonen och objektet Showan Shattak. Detta objekt ekvivaleras med en socialistisk ideologi och teckensystem som avgränsar den sociala och politiska identiteten och försöker utesluta andra möjliga konfigurationer. Denna konfiguration och diskursiva strukturering använder metonymin och myten som redskap för att etablera en entydig relation mellan #kämpashowan och demokrati via den socialistiska ideologin. Det är en viss subjektsposition som lyfts fram för att bära den anti-rasistiska identiteten som socialt och politiskt subjekt. Denna är helt och hållet diskursivt konstruerad, subjektet som sådant existerade inte före den diskursiva artikuleringen av det i relation till händelsen på Möllevångstorget. Det är två olika strategier för att uppnå samma mål, att strukturera en dominerande diskurs i det virtuella rummet och de olika kommunikationsnätverken. Strategierna grundar sig på en uppdelning av aktörer i bestämda kategorier. Det är hur denna uppdelning artikuleras som skiljer sig mellan de olika fallen. I relation till Möllevångstorget och #kämpashowan är denna uppdelning mer specifik och avgränsad, den utesluter även andra konfigurationer av en anti-rasistisk social och politisk identitet i konstitueringen av den politiska diskursen i det virtuella rummet. Den blir politiskt och ideologiskt bunden till en viss politisk åskådning, en viss politisk agent och subjekt. Tillsammansskapet försöker istället etablera en diskurs som grundar sig på ett mycket mer mångtydigt subjekt. Denna överdeterminering av den anti-rasistiska identiteten och subjektspositionen menar jag kan leda till interna stridigheter om vad som bör ingå i en sådan identitet eller subjektsposition medan det i relation till händelsen på Möllevångstorget i Malmö kan skapa en alienation hos aktörer som inte identifierar sig med en socialistisk ideologi men ändå vill arbeta med sådana politiska projekt. Polariseringen är mycket tydligare i det senare fallet än det förra. Detta är de mest betydelsefulla skillnaderna mellan Kärrtorp och Möllevångstorget. Jag tänker nu avsluta framställningen med att diskutera resultatet i relation till syftet för arbetet och de frågeställningar jag formulerade innan vi begav oss på denna resa.

 

 38  

Del V Diskussion Inledande kommentarer Vi har nu nått den sista delen i framställningen. Jag kommer i den avslutande delen att diskutera resultatet i relation till syftet i inledningen och de frågeställningar som presenteras där. Detta görs tematiskt då jag upplevde att denna indelning är enklast för läsaren att förstå. Inom varje tema tas en vald frågeställning upp, som diskuteras och relateras till de resonemang som förts genom hela framställningen, förslag till fortsatt forskning och tillkortakommanden i den nuvarande studien tas upp och diskuteras även de. Jag avslutar med några kommentarer som tar upp det virtuella rummets potential som ett demokratiskt och socialt rum. Diskurs i det virtuella, varför texten är så viktigt för att förstå det sociala Det virtuella rummet är en plats för social handling, men det är även ett medium, och kommunikationen är medierad mellan de olika aktörerna, den direkta interaktionen face-to-face förskjuts bortom det virtuella vilket ställer unika utmaningar på aktörerna för att förmedla mening och konstruera diskurser. Den virtuella diskursen kan inte endast konstitueras genom skriven text, och detta görs sällan. Jag har visat hur de sociala aktörerna tar hjälp av olika kommunikationsformer i de digitala kommunikationsnätverken för att förmedla mening och strukturera diskurser. Den visuella och audiovisuella texten är lika viktig i det virtuella rummet som den skrivna texten för att knyta band mellan individuella och kollektiva aktörer. Den hybridartade kommunikationen används för att förmedla idéer, konstruera sociala och politiska subjekt och rama in det sociala och politiska i bestämda konfigurationer. Utan texten kan vi inte förstå det virtuella, vi kan inte heller agera i det virtuella utan text, den sociala interaktionen är beroende av att aktörerna producerar egen text och interagerar med den producerade texten på olika sätt. Själva texten blir i de olika nätverken relationell. Den är beroende av sociala relationer mellan aktörer inte bara för produktion men även för spridning. En text kan endast generera mening i det virtuella om den sprids mellan aktörer, information och tecken måste spridas för att generera effekter i det virtuella rummet och bortom det. Vi kan tala om att det virtuella rummet och diskursen i det virtuella rummet konstitueras genom texten i dess olika former. Att tala om kognitiva och sociala processer utanför texten i det virtuella blir problematiskt då vi måste föra in antaganden om aktören bakom texten som inte blir tydliga först vi analyserar texten; Melucci (1989) talar om interaktionsfält och att aktörerna förhåller sig reflexivt till andra aktörer i de sociala rörelserna, det är processen bakom produktionen av handling som konstituerar aktionssystemet och den kollektiva identiteten. Men Melucci antar att det finns ett självreflexivt subjekt bakom denna process som förhåller sig kritiskt till den och väljer om denne vill avstå eller fortsätta investera i aktionssystemet för att upprätthålla den kollektiva identiteten. Men det sociala i det virtuella produceras genom text, det är själva produktionen av text som är den sociala handlingen, och aktören måste förhålla sig till andra aktörer genom text och har svårt att se de subjekten denne agerar med bortom texten. Vi blir med andra ord medvetna om den andra i och med produktionen av text och diskurser. Att förhålla

 

 39  

sig till detta reflexivt blir problematiskt när produktionen av text är strategisk och diskurser skär in i produktionen av text i det virtuella rummet. Jag menar att vi måste fortsätta studera de sociala processerna bakom produktionen av text i det virtuella rummet, men även hur diskurser utanför det virtuella rummet påverkar och manipulerar den sociala interaktionen i det virtuella rummet och de sociala rörelser som befolkar det. Jag har inte kunnat göra detta på ett fullt tillfredsställande sätt, jag har kunnat exemplifiera och diskutera vissa aspekter av den här processen och de diskurser som skär in i den, men mer omfattande studier som kombinerar intervjuer med textanalys är viktiga för att tydligare problematisera relationen textproduktion - social interaktion - kollektiv handling – kollektiv identitet och de problem aktörerna står inför i relationer med andra i det virtuella. Diskursiva strategier och produktion av kollektiv identitet Den kollektiva identiteten är en social konstruktion som är beroende av investeringar av olika aktörer och sociala relationer mellan dessa. Sådana artikuleras genom diskursiva praktiker, vidare produceras de genom text och interaktion mellan olika texter i det virtuella rummet och de digitala kommunikationsnätverken. Det pågår en ständig cirkulation av tecken och texter. Det finns också specifika strategier som används av de sociala rörelserna och sociala aktörer för att knyta samman dessa i syfte att producera en kollektiv identitet. Jag upptäckte framförallt två strategier som kunde användas för att producera sociala och politiska identiteter. Den första strategin i relation till händelserna i Kärrtorp byggde på att producera ett mångtydigt kollektiv genom att artikulera detta kollektiv i relation till en bred demokratisk diskurs där så många sociala aktörer och grupper som möjligt skulle inkluderas samtidigt som vissa aktörer och diskurser exkluderades. Strategin gick ut på att reproducera dikotomier såsom vi/dem utmed nya begreppspar, ett sådant är kärlek/hat, och byggde på en symbolisk användning av denna distinktion för att denotera den kollektiva identiteten. Aktörer skulle ”kärleksbomba” mot hatbrott för att ta ett exempel, kärleken blir ett kitt för att knyta samman de individuella aktörerna och sätta gränsen mot de andra för att skapa sammanhållning och upprätthålla kollektiv identitet. Den andra strategin var att använda tecknet ”#kämpashowan” för att strukturera diskursen runt ett specifikt socialt och politiskt subjekt. Denna strategi betecknade en specifik aktör som bärare av den anti-rasistiska identiteten och det politiska projektet anti-rasism och diskursen om anti-rasism. Strategin var explicit knuten till en socialistisk ideologi och fick bärkraft av dess koppling till den ideologin. Till skillnad från den första strategin så betonades ideologin och den priviligierade aktören som bärare av den anti-rasistiska identiteten och kampen. Den kollektiva identiteten utgick här från förebilden eller ledaren, där tecknet #kämpashowan och objektet Showan Shattak blev modellen att utgå ifrån för att skapa och upprätthålla den kollektiva identiteten. Det finns en hel del andra dramaturgiska och diskursiva strategier för att upprätta mening och skapa kollektiva identiteter. En sådan var att ge närvarande aktörer tolkningsföreträde framför frånvarande aktörer, men jag valde att utesluta dessa. Fortsatta studier kan med fördel inrikta sig på hur sådana strategier påverkar

 

 40  

individuella och kollektiva aktörer och deras identitetsproduktion i det virtuella rummet. Dominerande diskurser och segregering i det virtuella rummet Jag kommer endast att tala mycket kort om detta och bjuda till fortsatt diskussion och analys. Jag såg i mitt eget arbete en segregering i det virtuella rummet, detta kan vara en effekt av att den anti-rasistiska diskursen är så pass dominant. På Facebook och Twitter fanns även rasister och ny-nazister, men dessa var marginaliserade och förskjutna till periferin. Detta betyder inte att de saknade påverkan på diskursen. De kommenterade inlägg och försökte destabilisera den dominerande diskursens artikulationer. Trots att de är få så kan de ha en tydlig påverkan på grund av nätverkets arkitektur som jag diskuterat under arbetets gång. Öppenhet och flexibilitet förhindrar censur i den strikta bemärkelsen. Trots att dessa aktörer och deras artikulationer i stort sett blev ignorerade i den dominerande diskursen så kan de inte censureras genom fysiskt och symboliskt våld. De kan inte bli tystade, men de talar i stort sett för blinda ögon. Men som motstånd till detta skapade de sina egna sfärer. Några av dessa är de nationalistiska nättidningarna och diskussionsforumen som florerar i det virtuella rummet, det här är en indikation på segregering, men jag har inte studerat detta närmare. Fortsatt forskning kan tydligare analysera och problematisera hur denna segregering reproduceras och vilka effekter den har för de sociala och politiska processerna i det virtuella rummet. Virtuella nätverk och sociala rörelser, symbios mellan det virtuella och det fysiska rummet Virtuella nätverk har en tydlig roll att spela för mobilisering och organisering av sociala rörelser på gräsrotsnivån. Organisationen Tillsammansskapet är ett tydligt exempel på detta. Nätverkande som organisationsform är speciellt användbart för löst sammansatta nätverk och konstellationer då det virtuella nätverket underlättar social interaktion mellan de olika rörelserna i realtid. Geografiska avstånd som tidigare kan ha upplevts som splittrande då många av aktörerna agerar ideellt och har liten eller mycket liten förmåga att förflytta sig över stora avstånd kan nätverket nyttjas för samordning. Strategisk handling kan därmed ske till en låg kostnad. Melucci (1989) talar om hinder och möjligheter i varje specifikt aktionssystem, och att sådana påverkar investeringsviljan hos aktörerna. I fallet med virtuella nätverk och virtuella sociala rörelser kan många aktörer mobiliseras med hjälp av små resurser vilket är en möjlighet, men de svaga band som virtuella nätverk skapar kan vara ett hinder för fortsatt engagemang. Här är Tillsammansskapet ett mönsterexempel på hur det virtuella kan inbäddas i social praktik utanför det virtuella rummet, där en symbios mellan de båda kan förstärka och komplettera relationerna mellan aktörer i det virtuella rummet. En central nod för att föra samman det virtuella och det geografiskt förankrade rummet är en innovativ modell. Den är inte ny då många företag och myndigheter använder sig av sådana organisationsformer. Det innovativa som sker och som implementeras på ett tydligt och bra sätt i det här fallet är att knyta samman gräsrotsrörelser i ett elektroniskt nätverk för att underlätta samordning och kommunikation mellan de individuella enheterna och stödja samlad och kollektiv handling.

 

 41  

Eventet som är ett socialt verktyg i det virtuella nätverket kan mobilisera ett stort antal enheter utan direkt relation till varandra förutom relationerna de delar i nätverket. Den specifika organisationsformen är fruktbar då den kan sammanfoga aktörer med olika intressen under en samlad fråga. Men nätverket kan även användas diskursivt, i själva artikulationen av nätverkets mål skär diskurser utanför nätverket in i nätverket och utgör grunden för den kollektiva identiteten som de olika aktörerna kan förhålla sig till. Men om de verkligen anammar och tar till sig denna artikulation och modell av samhället och den sociala och politiska identitet som avses av denna modell har varit utanför ramen för denna undersökning. Jag skulle vilja se fortsatt diskussion och arbete kring sådana frågor. Dessa är centrala för att förstå växelverkan mellan det virtuella och det geografiska som blivit en central fråga i samhällen som präglas allt mer av informationsproduktion och virtuella relationer. Det virtuella rummet som simulerad verklighet, problemet med cirkulation av tecken och kopplingen till den yttre verkligheten Jag har genomgående använt mig av Baudrillards simulationsmetafor och det problematiska med det virtuella som ett system av tecken och ett system där själva reproduktionen av systemet är beroende av cirkulation av tecken. Ett system som är beroende av relationer mellan tecken och cirkulation av dessa tecken har alltid en risk att förlora kopplingen till verkligheten utanför och riskerar att destabilisera verklighetsprincipen. Denna princip lutar sig mot en relation mellan tecknet och den verklighet den försöker representera. I ett slutet system med sluten cirkulation försvinner verkligheten utanför det virtuella ur sikte, men jag anser att Baudrillards kritik är överdriven. Det virtuella rummet är en avgränsad plats med sina egna interaktionsmönster, men systemet är hela tiden beroende av aktörerna och den yttre världen för den fortsatta injektionen av tecken i systemet. Därmed bibehåller systemet alltid sin relation till verkligheten. Det virtuella rummet som socialt system och en sfär av det politiska livet är inte helt frikopplat från den yttre verkligheten och kan ställa till med oanade effekter i det fysiska rummet. Detta är något jag problematiserat i och med att cirkulationen av tecken kan skapa en problematisk relation till den fysiska verkligheten för sociala rörelser och individuella aktörer. En av dessa är produktionen av en våldsdiskurs. Cirkulationen av händelserna i det virtuella rummet får det att se ut som att våldet manifesterar sig överallt, trots att dessa är begränsade fenomen i det politiska och sociala livet i Sverige. Detta yttrar sig genom att aktörer känner sig otrygga och rädda att delta i manifestationer på fysiska torg då de blivit bombarderade med tecken om potentiellt våld i det virtuella rummet. Jag anser att vidare forskning om dessa potentiella effekter är viktiga för att förstå hur cirkulationen av tecken kan hänga samman med hur den sociala verkligheten upplevs av sociala aktörer.

 

 42  

Avslutande kommentarer, det virtuella rummets potential som torg och mellanrum. Bauman har problematiserat avbefolkningen av det fysiska torget och offentliga platser för diskussion som ett demokratiskt och socialt problem; den demokratiska praktiken kan skadas om det saknas platser för gemensam dialog (Bauman 2001). Det virtuella rummet som samlingsplats för sådan dialog och dess funktion som ett sådant torg rymmer potential. Men för att förverkliga den potentialen måste vi bryta segregeringen som finns i det virtuella rummet. De virtuella torgen är ensidiga platser med kommunikativ rundgång mellan likasinnade. Om vi inte bryter ett sådant mönster riskerar vi att underbetona de faktiska konflikterna som finns i det sociala och politiska, eller i varje fall riskerar vi att inte se dessa konflikter. Det är viktigt att fortsatt forskning inriktar sig på att studera hur sådana platser kan konstrueras för att främja medborgardialog och aktivt deltagande mellan grupper som har motsatta intressen i det politiska systemet. Det virtuella är i dag ett mellanrum. Det står i brytpunkten mellan att bli ett riktigt virtuellt torg och att bli en plats för dialog som inte är beroende av lokalitet för det politiska samtalet. Men det riskerar även att bli en plats där aktörer skriker på ”motsatta läktare” utan direkt dialog, i så fall reproducerar vi endast uppdelningen vi vill bryta när vi rör oss mot det virtuella samhället. Vi har ett stort ansvar som människor och politiska subjekt för den fortsatta utvecklingen av det virtuella. Detta är inte bara ett socialt och politiskt ansvar utan ett moraliskt och etiskt ansvar. Jag har nu nått vägs ände för denna undersökning men uppmuntrar andra att ta vid där jag nu avslutar. Jag är medveten om att jag inte kunnat ta upp hela den komplexitet som producerar det virtuella sociala och politiska livet. Men jag hoppas att jag belyst några intressanta aspekter av det som kan stimulera fortsatt forskning.

 

 

Referenser: Web källor

• Hashtagen #kämpashowan, Twitter statistik hämtad (2014-05-12) tillgänglig på internet. www.topsy.com

• Aftonbladet. Jag var också i kärrtorp. Publicerad: 2013-12-15. Hämtad:2014-05-03. Tillgänglig på internet: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18046901.ab

• Tillsammansskapet (2014) tillgänglig på internet. Hämtad (2014-05-06) https://www.facebook.com/Tillsammansskapet

• Bild 1-2-4 #kämpashowan. Tillgänglig på internet. Hämtad (2014-05-08) https://www.facebook.com/kaempamalmo/photos_stream

• Bild 3. Che Guevara. Tillgänglig på internet. Hämtad (2014-05-08) www.listverse.com

• Bild 5. Showan sparkar på en polisbil under demonstration. Tillgänglig på internet. Hämtad (2014-05-11). www.twitter.com

• Dagens nyheter. 9000 i demonstration mot rasism. Publicerad: 2014-03-16. Tillgänglig på internet. Hämtad (2014-05-10) http://www.dn.se/nyheter/sverige/9-000-i-demonstration-mot-rasism/

• Politik för folkstyrelse på 2000-talet: remissammanställning av Demokratiutredningens slutbetänkande "En uthållig demokrati" (SOU 2000:1). (2001). Stockholm: Fritzes offentliga publikationer Tillgänglig på Internet: http://justitie.regeringen.se/propositionermm/ds/pdf/ds2001_26.PDF

• Polisen i Stockholms län. 28 gripna vid våldsamt upplopp i Kärrtorp. Publicerad 2013-12-15. Tillgänglig på internet. Hämtad (2014-05-13) http://polisen.se/Stockholms_lan/Aktuellt/Nyheter/Stockholm/okt-dec/28-gripna-vid-valdsamt-upplopp-i-Karrtorp/

• Dagens nyheter. Kärrtorp blev en antirastisk folkfest. Publicerad: 2013-12-15. Tillgänglig på internet. Hämtad (2014-05-13) http://www.dn.se/sthlm/karrtorp-blev-en-antirasistisk-folkfest/

• Dagens nyheter. 28 personer gripna vid manifestation mot nazism. Publicerad 2013-12-15. Tillgänglig på internet. Hämtad (2014-05-13) http://www.dn.se/sthlm/28-personer-gripna-vid-manifestation-mot-nazism/

• Nätverket linje 17. Tillgänglig på internet. Hämtad (2014-04-30) https://www.facebook.com/Linje17

• Sydsvenskan. Polisen: Nazister bakom nattens attack på Möllevången. Publicerad: 2014-03-09. Tillgänglig på internet. Hämtad (2014-05-13) http://www.sydsvenskan.se/malmo/polisen-nazister-bakom-nattens-attack-pa-mollevangen/

• Tillsammansskapet. Tillgänglig på internet. (hämtad 2014-05-13). https://www.facebook.com/Tillsammansskapet

• Twitter. Tillgänglig på internet. www.twitter.com

 

 

• IBM (2012) social media and the city. IBM Corporation. Tillgänglig på internet. Hämtad 2014-05-14) http://www.ibm.com/smarterplanet/global/files/uk__uk_en__none__file1__488kb.pdf

• Sydsvenskan. Möllevångstorget fylldes av demonstranter efter mordförsök. Tillgänglig på internet. Hämtad (2014-05-21) http://www.sydsvenskan.se/malmo/mollevangstorget-fylldes-av-demonstranter-efter-mordforsok/

• Sydsvenskan. Tusentals demonstrerade mot Nazism. Tillgänglig på internet. Hämtad (2014-05-21). http://www.sydsvenskan.se/malmo/1400-live-fran-demonstrationen/

Tryckta källor

• Abizadeh, Arash (2005). Does colletive identity presuppose an other – on the alleged incoherense of global solidarity. The american political science review; feb 2005;99,1

• Avni, Haim. Ibáñez-Sperber, Raquel (2003). No Pazarán! La Asociación de Amistad Israel-España

• Bauman, Zygmunt (2001). det individualiserade samhället. Göteborg: Daidalos

• Bauman, Zygmunt (2011). Culture in a liquid modern world. Cambridge: Polity

• Baudrillard, Jean (1994). Simulacra and simulation. Ann Arbor: University of Michigan Press

• Baudrillard, Jean (2002). Screened out. London: Verso • Beck, Ulrich (2000). Risksamhället: på väg mot en annan modernitet.

Göteborg: Daidalos • Castells, Manuell (1996). Nätverkssamhällets framväxt. Göteborg: Daidalos • Castells, Manuel (2002). Internetgalaxen: reflektioner om Internet, ekonomi

och samhälle. Göteborg: Daidalos • Castells, Manuell & Cardoso, Gustavo (red) (2005). The network society:

From Knowledge to Policy. Center for Transatlantic Relations. • Clegg, Stewart R. (1989). Frameworks of power. London: Sage • Durkheim, Emile (1978). Sociologins metodregler. Bokförlaget Korpen,

Göteborg. • Ehn Billy, Löfgren Orvar (2001). Kulturanalyser. Gleerups Utbildning AB • Foucault, Michel (1975). Övervakning och straff. Arkiv förlag. Lund • Fiske, John (1990). Kommunikationsteorier – en introduktion. Wahlström &

Widstrand. • Fina De, Anna, Schiffrin, Deborah, Bamberg, Michael (red) (2006).

Discourse and Identity. De finna, Anna pp 352. Cambridge University Press • Fucsh, Christian (2013). The Anonymous movement in the context of

liberalism and socialism. A journal for and about social movements Volume 5 (2): 345-376 (november 2013)

• Gergen, J Kenneth (2001). social construction in context. Sage Publications • Giddens, Anthony (1990). Modernitetens följder. Lund: studentlitteratur AB

 

 

• Giddens, Anthony (1994). Reflexive modernization – Politics, Tradition and Aestethics in the modern social order. Polity Press, Cambridge UK. Pp 56.

• Grannovetter, S, Mark (1973). The strenght of weak ties. American Journal of Sociology, Volume 78, Issue 6  

• Hine, Christina (2000). Virtual ethnography. Sage Publications Ltd. • Jan A G M van Dijk (2006). The network society – social aspects of new

media. London: Sage. • Johnston Hank, Klandermans, Bert (red) Alberto Melucci (1995). Social

movements and culture. University of Minnesota press. • Jenkins, Richards (2004). social identity. Routledge • Laclau, Ernesto, Mouffe, Chantal (1985). Hegemony and socialist strategy -

toward a radical democratic politics. London: Verso • Lundgren, Simon (red) (2012). Nya medier och kommunikation – makt och

meningsskapande i den digitala tidsåldern. Författarna och Gleerups utbildning AB

• Melucci, Alberto (1989). Nomader i Nuet – Sociala rörelser och individuella behov i dagens samhälle. Göteborg: Daidalos

• Ruane  M.  Janet  (2006).  A  och  O  i  samhällsvetenskaplig  forskning.  Lund:  Studentlitteratur  AB    

• Scheurich  J.  James  (1997).  Research  Method  in  the  Postmodern.  The  Falmer  Press,  London  UK.    

• Schütz,  Alfred  (2002).  Den  sociala  världens  fenomenologi.  Göteborg:  Daidalos

• Spradley  P.  James  (1980).  Participant  Observation.  Holt,  Rinehart  &  Winston,  Orlando,  Florida.    

• Wettergren,  Åsa  (2003).  Kulturjam  –  nya  vägar  till  politiskt  motstånd  i  informationssamhället.    Egeland,  Helene  och  Johannisson,  Jenny  (red.)  Kultur,  plats,  identitet!  –  Det  lokalas  betydelse  i  en  globaliserad  värld,  Nora:  Nya  Doxa

• Winther  Jørgensen,  Marianne  &  Phillips,  Louise  (2000).  Diskursanalys  som  teori  och  metod.  Lund:  Studentlitteratur  AB.