Avdelningen för logopedi, foniatri och audiologi Institutionen för kliniska vetenskaper, Lund

”Man vill ju ha all hjälp man kan få…”

En jämförelse mellan svenska och svensk-arabiska föräldrars syn på logopedisk intervention

Sara Brandt Erika Ljung Logopedutbildningen, 2007 Vetenskapligt arbete, 20 poäng Handledare: Eva-Kristina Salameh och Ulrika Nettelbladt

TACK Tack Eva-Kristina Salameh för att du varit ärlig och rättfram i dina kommentarer och varit så tillgänglig både på telefon och mail. Tack också för ditt stöd och ditt smittande skratt. Tack Ulrika Nettelbladt för din entusiasm och dina varma kommentarer. Tack till logopeder och läkarsekreterare på Logopedmottagningen vid UMAS i Malmö som varit hjälpsamma, svarat på frågor och lånat ut sina lokaler till oss. Tack till alla föräldrar som tagit sig tid att svara på våra frågor. Utan er hade det aldrig blivit någon uppsats! Tack också till nära och kära som ställt upp med teknisk support, korrekturläsning och uppmuntrande ord på vägen.

SAMMANFATTNING Denna uppsats är en del i ett större projekt där arabisktalande och svensktalande föräldrar till barn med språkstörning som fortsatt respektive avbrutit logopedisk intervention intervjuas. Uppsatsen är en jämförande studie mellan svenska och svensk-arabiska föräldrar till barn med språkstörning som haft logopedkontakt i Malmö. Inom ramen för denna uppsats har svenska föräldrar som fortsatt respektive avbrutit logopedintervention, intervjuats. Deras svar jämförs med de svensk-arabiska föräldrar som fortsatt interventionen, som intervjuades i Krüssenberg och Soogrim (2005). Fokus är på föräldrarnas syn på språksocialisation, attityder till språkstörning, förväntningar på interventionen samt orsaker till att interventionen fortsattes respektive avbröts. Föräldrar till 25 barn deltog i intervjuerna. Av dem hade 18 fortsatt och 7 avbrutit logopedinterventionen för sitt barn. Intervjuerna skedde i form av personliga möten eller telefonsamtal. Föräldrarnas svar sammanställdes sedan och jämfördes med de svensk-arabiska föräldrarnas svar på samma frågor. De svenska föräldrar som avbrutit interventionen gav liknande svar som de som fortsatt interventionen. Den enda tydliga skillnaden var att de som avbrutit i större utsträckning trodde att ett barn med språkstörning kan bli bra genom att anstränga sig. Jämförelsen mellan svenska och svensk-arabiska föräldrar visar att det finns en del skillnader mellan föräldrarnas svar, framför allt beträffande synen på språksocialisation. Medan de svenska föräldrarna i stor utsträckning läser böcker för sina barn, berättar de svensk-arabiska föräldrarna hellre sagor. Dessutom skiljer sig synen på när barn kan samtala med vuxna. Dessa skillnader skulle kunna förklaras av föräldrarnas olika kulturella bakgrund. Det framkom även många likheter mellan föräldragrupperna. T ex var de allra flesta föräldrar nöjda med interventionen och positivt inställda till språklig lek som träningsmetod. Likheterna mellan grupperna i detta avseende kan tyda på en pågående ackulturation.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid

1. Inledning 1

2. Bakgrund 2 2.1 Kulturbegreppet 2 2.2 Ackulturation 2 2.3 Språksocialisation 3 2.4 Syn på sjukdom 4 2.5 Språkstörning 5 2.6 Idéer om optimal intervention 6 2.7 Svensk-arabiska föräldrar 6 3. Syfte 7 4. Metod 8 4.1 Tillvägagångssätt 8 4.2 Deltagare 8 4.3 Intervjuerna 9 4.4 Bearbetning av insamlade data 10 5. Resultat 10 5.1 Språksocialisation 10 5.2 Attityd till språkstörning, orsaker och åtgärder 13 5.3 Idéer om optimal intervention 15 5.4 Orsaker till att familjerna valde att fortsätta/avbryta interventionen 17

6. Diskussion 22 6.1 Metoddiskussion 22 6.1.1 Intervjuer 22 6.1.2 Intervjufrågor 23 6.2 Resultatdiskussion 24 6.2.1 Språksocialisation 24 6.2.2 Attityd till språkstörning, orsaker och åtgärder 25 6.2.3 Idéer om optimal intervention 26 6.2.4 Orsaker till att familjerna valde att fortsätta/avbryta interventionen 26 6.3 Allmän diskussion 28 7. Konklusion 29 8. Referenser 32

BILAGOR Brev till svenska föräldrar som fortsatt interventionen Brev till svenska föräldrar som avbrutit interventionen Intervjufrågorna

1. INLEDNING Inflyttningen till Sverige från andra länder har ökat under de senaste decennierna. I januari 2006 hade 34% av Malmös befolkning utländsk bakgrund1 (Statistiska centralbyrån). Det medför att en stor del av de patienter som kommer i kontakt med logopedmottagningen vid Universitetssjukhuset MAS i Malmö har flerspråkig2 bakgrund. Flerspråkiga föräldrar i Malmö avbryter logopedintervention i större utsträckning än enspråkiga föräldrar. Trots att de flerspråkiga föräldrarna känner större oro ju gravare språkstörning3 barnet har, är risken för att den logopediska interventionen avbryts drygt sex gånger högre för flerspråkiga barn med grav språkstörning jämfört med enspråkiga barn (Salameh, E-K., Nettelbladt, U., Håkansson, G. och Gullberg, B., 2002). Eftersom svensk-arabiska barn är den största gruppen bland flerspråkiga patienter på logopedmottagningen vid Universitetssjukhuset MAS i Malmö, är resultatet i hög grad tillämpbart på denna grupp. Samtidigt som många svensk-arabiska föräldrar avbryter interventionen, väljer ännu fler att fortsätta den. Information från denna grupp kring varför de valt att fortsätta interventionen kan ge kunskap om vilka faktorer som ligger bakom deras val. Det är angeläget att utreda föräldrars inställning till intervention för att bättre kunna möta deras förväntningar. Denna uppsats är en del i ett större projekt, ”Linguistic and cultural factors affecting intervention for bilingual children with language impairment”, finansierat av Riksbankens Jubileumsfond. I projektet intervjuas arabisktalande föräldrar till barn med språkstörning som fortsatt respektive avbrutit logopedisk intervention samt svensktalande föräldrar som fortsatt respektive avbrutit logopedisk intervention. Som en delstudie intervjuade Krüssenberg och Soogrim (2005) sju flerspråkiga svensk-arabiska föräldrar som fortsatt logopedintervention om sin inställning till denna. I resultatet framkom att föräldrarnas syn på språksocialisation i vissa avseenden skiljde sig från den västerländska, samt att svensk-arabiska föräldrar kan ställa sig avvaktande till intervention i form av språklig lek, tills de ser resultat av interventionen. I avsaknad av en enspråkig svensktalande kontrollgrupp kunde dock inte några säkra slutsatser dras utifrån resultaten. Målsättningen med denna uppsats är därför att samla in data från enspråkiga svensktalande föräldrar för att kunna jämföra med den tidigare studien och undersöka likheter och skillnader mellan grupperna. Både föräldrar som fortsatt och som avbrutit logopedinterventionen för sina barn intervjuas. Svaren från svenska föräldrar som fortsatt jämförs med svaren från svenska föräldrar som avbrutit interventionen. Därefter jämförs de svenska föräldrarnas svar med svaren från de svensk-arabiska föräldrar som fortsatt interventionen. Någon ingående jämförelse med svensk-arabiska föräldrar som avbrutit interventionen görs dock ej i denna uppsats, då detta material fortfarande är under insamling. Intervjufrågorna är samma som i Krüssenberg och Soogrim (2005) (se bilaga 2). De berör språksocialisation, attityder till språkstörning, förväntningar på intervention samt orsaker till att interventionen fortsattes respektive avbröts.

1 Personer med utländsk bakgrund delas in i grupperna: Antal födda utomlands: 70 590. Antal födda i Sverige med båda föräldrarna födda i utlandet: 22 930. 2 Med flerspråkig menas personer som lever i en icke- enspråkig miljö och regelbundet exponeras för minst två språk (Salameh m. fl., 2002). 3 Diagnosen språkstörning ges i de fall där utvecklingen av barnets språk är påtagligt försenad jämfört med jämnåriga barn (Nettelbladt & Salameh, 2007).

1

För att undersöka likheter och skillnader mellan svenska och svensk-arabiska föräldrar som fortsätter interventionen, måste fenomenet studeras utifrån ett brett perspektiv. Hänsyn bör tas till kulturella, språkliga och socioekonomiska faktorer. Det är relevant att belysa traditionella synpunkter på barnuppfostran och språksocialisation men också vilka attityder som gäller beträffande normalitet och avvikelse, hälsa och sjukdom samt åtgärdandet av sjukdom. Skillnader mellan dessa attityder och det synsätt som råder inom den svenska sjukvården, kan ha en negativ effekt på intervention för flerspråkiga barn med språkstörning (Nettelbladt, Salameh & Vamling, 2004). 2. BAKGRUND 2.1 Kulturbegreppet Hanssen (1998) menar att kultur fungerar som ett tankeunderlag som hjälper individen att strukturera sin omvärld. En kultur sammanbinder sina medlemmar med hjälp av speciella kännetecken som t ex klädedräkt, språk, matvanor och religionsutövning. Även mer osynliga drag som reaktioner vid smärta och fruktan samt vad som anses vara skamligt eller osedligt är gemensamma för en kultur. Det är alltså kulturen som avgör människans bild av sig själv och av världen, och av vad som är riktigt och oriktigt. Alla kulturer har normer för hur medlemmarna ska bete sig och uttrycka sig, som är självklara för dem. Först när det sker ett möte mellan människor med olika kulturell bakgrund, blir det uppenbart att alla inte delar samma värderingar. För att det då inte ska uppstå konflikter är det viktigt att förstå att också för den andra parten är hans eller hennes kultur en självklarhet (Hanssen, 1998). Wachtler (2006) diskuterar två grundläggande sätt att se på en kultur. Å ena sidan kan kultur ses som ett universellt och statiskt tillstånd, där ingenting förändras. Denna syn ger ofta upphov till stereotypa föreställningar kring andra kulturer. Å andra sidan kan kultur ses som en dynamisk process, där kulturen ständigt förändras beroende på nya miljöer, situationer och möten med andra människor. I denna uppsats ses kultur som dynamisk, den utvecklas och förändras. Ett exempel på hur kulturer förändras är vid möten med andra kulturer då ackulturation uppstår. 2.2 Ackulturation Fenomenet ackulturation ser olika ut för olika individer. När medlemmar från en kultur flyttar till en annan kultur leder mötet med nya synsätt och beteenden oftast till förändringar i de ursprungliga kulturmönster de har med sig. Immigranterna plockar upp drag från den nya kulturen. Samtidigt tar de med sig synsätt som kan tillämpas på kulturen och invånarna i det nya landet. En rad faktorer avgör om ackulturation äger rum samt i vilken grad. De egenskaper individen för med sig till majoritetskulturen och majoritetskulturens inställning till den nyanlände har visat sig ha betydelse. Det nya landets ekonomi och resurser för att ta emot invandraren kan också inverka på ackulturationsprocessen (Wachtler, 2006). Ackulturationsprocessen är en dynamisk process, som förändras över tid. Olika immigranter och immigrantgrupper blir inte ackulturerade till samma grad bara för att de kommit till ett land vid samma tidpunkt eller lever i samma omgivning i det nya landet. Medlemmar i samma familj kan också ackultureras i olika takt och i olika grad (Wachtler, 2006).

2

Att en individ ackultureras in i en ny kultur innebär inte nödvändigtvis att han eller hon förlorar sin egen. Det händer att en individ som stöter på nya värderingar och normer från majoritetskulturen inte tar dem till sig. Vidare kan individen välja att ta till sig delar av den nya kulturen eller att förkasta dem. En del anammar däremot den nya kulturen fullt ut. Ibland förekommer det även att medlemmar ur olika minoritetskulturer lever nära varandra och ackultureras in i varandras kulturer i stället för i majoritetskulturen. Att kartlägga individernas värderingar, normer och beteenden kan visa hur långt ackulturationsprocessen kommit. Det är dock svårt att mäta hur ackulturerad en person eller en grupp verkligen är (Wachtler, 2006). 2.3 Språksocialisation Begreppet språksocialisation syftar på den process då en individ kommer ny till en social grupp och tar till sig den nya gruppens kultur genom att exponeras för och invigas i aktiviteter via språket. Detta gäller både för immigranter och för nyfödda barn (Ochs, 1988, Schieffelin, 1990). Forskningen kring språksocialisation urskiljer två principiellt olika sätt att socialiseras, det barncentrerade och det situationscentrerade. Synen på språksocialisation i Sverige kan liknas vid den syn som råder inom den västerländska medelklassen. I dessa barncentrerade samhällen råder ett individualistiskt synsätt, där barn betraktas som självständiga individer redan från födseln. Vuxna ser barn som jämlika kommunikationspartners. Barns åsikt efterfrågas och anses relevant och vuxna talar till och lyssnar på barn. Barn inkluderas i samtal och vuxna anpassar sitt språk på olika sätt, i form av grammatiska förenklingar, kortare meningar, upprepningar samt anpassad prosodi. Föräldern pekar också ut vad som finns i omgivningen, benämner och förklarar vad olika företeelser innebär. Barn anses vara mottagliga för instruktioner och ha förmåga att ta in intryck från omgivningen. Många svenska föräldrar anser till och med att det är under småbarnsperioden som barn är som mest mottagliga för intryck från omgivningen. Eftersom föräldern har till uppgift att utveckla barns språk ställer de vuxna ofta frågor till barn som de själva redan vet svaret på t ex kontrollfrågor om färg och form. Detta sätt att utveckla barns språk är detsamma som barn senare möter i förskolan och skolan (von Hirsch, 1996, Obondo, 1999). Motsatsen till barncentrerade samhällen kallas situationscentrerade, och präglas av ett kollektivt och familjebaserat synsätt. Här förekommer inte samma typ av språkliga förenklingar och anpassningar till små barn. Språket bryts inte ned i smådelar utan presenteras som en helhet. I många samhällen finns också uppfattningen att barn behöver höra sammansatt tal utan förenklingar för att kunna skaffa sig språklig kompetens. Därför anses en upprepning av tidigare yttrande vara tillräckligt. Små barn deltar oftast inte i samtal med vuxna och de vuxna ställer inte samma typ av kontrollfrågor till dem som föräldrar i barncentrerade samhällen ofta gör. Barn i situationscentrerade samhällen uppmanas att tala när de blir tilltalade, svara på frågor eller lyda uppmaningar och de behandlas inte som jämlika kommunikationspartners. De vuxna föredrar istället att barn intar åskådarplats som observatörer och åhörare till de samtal som pågår omkring dem. Ett väluppfostrat barn bör inte avbryta och inte heller säga emot de vuxna. Barn i de här kulturerna är dock ofta involverade i samtal med andra barn. Det anses ofta vara barns uppgift att lära ut språk till yngre barn och inte de vuxnas (Obondo, 1999, Khader, 1996). Wikan i Norman (1996) undersökte hur kvinnor i Oman i mellanöstern fostrar sina barn. Små barn står i centrum för hela familjens uppmärksamhet och ömhetsbetygelser under de två

3

första åren. Barn är ständigt i moderns närhet och modern är alltid upptagen av att skydda sitt barn mot allt som kan hota dess hälsa. Enligt von Hirsch (1996) som intervjuade svensk-arabiska föräldrar i Västerås, är däremot pedagogiskt utformade leksaker mindre vanliga i arabiska hem än i svenska. Man läser också sällan böcker för barn. Tillrättavisningar är ovanliga och föräldrarna ger få muntliga instruktioner, eftersom små barn ännu inte anses ha uppnått de kognitiva och perceptuella förmågor som behövs för att kunna skilja mellan rätt och fel. Förväntningarna på barns sociala beteende är mycket små, eftersom den inre mognad som krävs inte anses utvecklad. Det finns även föräldrar som anser att barn inte har någon nytta av pedagogiskt utbildad förskolepersonal eftersom de ändå är för små för att lära sig. Efterhand som barn blir äldre ökar kraven och friheten minskar, eftersom deras förmåga att förstå då anses vara utvecklad. De får fler sysslor att utföra och förväntas visa respekt och vara lydiga, särskilt mot dem som är äldre. Vuxna börjar också prata högre och bryskare till barn när de visar dem något som de ska göra. Införandet av krav och förväntningar kan ske plötsligt för barn (von Hirsch, 1996, Norman, 1996). Forskningen kring språksocialisation syftar till att skapa förståelse för hur en individ invigs i en social grupp och vilken roll språket har i den processen. Medan studier av andraspråksinlärning ofta behandlar de språkliga aspekterna av barnens språkinlärning, behandlar studier av språksocialisation både språkutveckling och utveckling av socialt och kulturellt beteende (Schieffelin & Ochs, 1986). Heath (1983) hävdar att språksocialisationen påverkas av tre dimensioner:

• hur föräldrar ser på sig själva som lärare, • hur tal- respektive skriftspråket används i hemmet och inom den egna gruppen, samt • relationen mellan hemmet/den egna gruppen och institutioner som t ex skolan.

2.4 Syn på sjukdom Inom alla kulturer finns förklaringar till sjukdomstillstånd. Den kulturella bakgrunden påverkar synen på kroppen, sjukdom och hälsa, orsaker till sjukdomar och deras botemedel samt mötet mellan läkare och patient. Varje individ har sin egen förklaringsmodell och den påverkas inte bara av kulturen, utan också av personens ålder, kön, sociala tillhörighet, utbildningsnivå och inte minst personens tidigare erfarenheter. Även familjemedlemmar och samhället i stort, inverkar på individens synsätt (Wachtler 2006). Den vård som erbjuds i det svenska samhället är präglad av ett biomedicinskt tänkande. Den har sitt ursprung i forskning som bygger på studier av den vita medelklassen i Europa och Nordamerika. Inom vården i västvärlden tas därför mycket liten hänsyn till andra kulturella grupper (van Kleeck, 1994). Den ökade kunskapen om och tilliten till medicinsk forskning i västvärlden, påverkar synen på vad som orsakar sjukdom. Det biomedicinska eller dualistiska perspektivet leder till att man talar om anlag eller biologiska processer i kroppen som orsaker till sjukdom. Samtidigt som de medicinska framstegen har gett oss tillgång till kunskap om kroppen och skapat möjligheter, har de blivit en stor kulturell kraft som påverkar synen på livet (Svensson, 1993, Sachs, 1996). I mellanöstern förekommer ofta en syn på sjukdom som skiljer sig något från det västerländska synsättet. Oberoende av religionstillhörighet förekommer tron på ”det onda ögat”. Sjukdom beror enligt denna förklaringsmodell, på att någon är avundsjuk och därmed orsakar sjukdom eller död åt någon annan. Den som kastar det onda ögat på någon är oftast inte medveten om det och är inte ute efter att skada. Detta representerar ett holistiskt synsätt,

4

dvs. att själsliga företeelser har inflytande på kroppens hälsa. De vanligaste sjukdomsförklaringarna i länder utanför västerlandet är sociala eller övernaturliga. Ett exempel på en social orsak är just ”det onda ögat”, medan en övernaturlig förklaring kan vara ett straff från andevärlden eller från avlidna förfäder. I en del samhällen innebär sjukdomar som medför ett avvikande från det normala, en stigmatisering och ”social död”. Även arbetslöshet eller tydliga handikapp kan leda till denna form av utanförskap (Helman, 1994). 2.5 Språkstörning Forskningen har, enligt Wachtler (2006), på senare tid börjat se läkare och annan sjukvårdspersonal som en specifik kulturell grupp. Inom vården finns en speciell kunskap och ett fackligt språk samt en gemensam uppfattning om kroppen och sjukdomsorsaker som inte nödvändigtvis delas av gemene man. När vårdgivaren och patienten möts för att tolka patientens symtom har de båda två ett synsätt som är påverkat av deras respektive kulturella och sociala förväntningar. Även om de lever i samma kultur har de olika kunskaper och upplevelser kring det som är deras gemensamma problem (Sachs, 1996). Bland svenska logopeder kan således finnas en annan och mer professionell syn på språkstörning än den som finns hos gemene man. Enligt klassifikationssystemet ICD-104 från Världshälsoorganisationen WHO5, som används av svenska logopeder, definieras språkstörning som “Störningar av den normala språkutvecklingen som uppträder i de tidigaste utvecklingsstadierna. Tillståndet kan inte direkt tillskrivas neurologisk sjukdom, abnormitet i talapparaten, sensoriska störningar, psykisk utvecklingsstörning eller miljöfaktorer.” När det gäller orsaker till språkstörning, är ärftlighet den hittills enda kända faktorn. Täta otiter anses inte orsaka språkstörning, inte heller brister i barnets hemmiljö. Det finns dock en hel del riskfaktorer, som inte orsakar språkstörning, men som kan bidra till de språkliga svårigheterna på olika sätt. Sådana riskfaktorer är bland annat infektioner hos modern, prematuritet, hörselproblem, miljö och kön (Nettelbladt & Salameh, 2007). En språkstörning kan variera mellan olika situationer och även se olika ut hos olika individer. För att ett barn ska utveckla sitt språk till fullo, krävs biologiska och kognitiva förutsättningar men också en språkligt stimulerande miljö. Enligt Nettelbladt m fl (2007) minskar risken för negativa effekter av språkstörningen om barnet får hjälp så tidigt som möjligt. Hjälp och stimulans kan bl. a ges i form av barnanpassat språk. De tips som föräldrar får av logopeden, kan dessutom även innehålla rekommendationen att den vuxne bör svara på barnets initiativ till kommunikation och öka möjligheterna till att kommunicera med barnet i vardagen (Nettelbladt m fl 2007). Crystal (1998) betonar vikten av språklig lek för barns språkinlärning. Detta barncentrerade synsätt råder bland många svenska logopeder och på många logopedmottagningar erbjuds föräldrar att låna spel och pedagogiska leksaker. De studier som gjorts kring språkstörning är i huvudsak baserade på enspråkiga, engelsktalande barn (Salameh, 2003). Även om det finns intresse för barns flerspråkighet och språkinlärning finns det ändå relativt få studier i Sverige som särskilt uppmärksammat förskolebarn i flerspråkiga miljöer och deras lärandesituation (Obondo, 2005). Ännu färre har undersökt språkstörning hos barn med flerspråkig bakgrund. De studier som gjorts har dock

4 International Classification of Diseases, 1997 5 FN-organet World Health Organisation

5

visat att det finns kulturella skillnader i synen på en person med språkstörning. I en undersökning av Bebout och Arthur (1992), framkom att personer från icke-västerländska kulturer, främst från Kina, i större utsträckning ansåg att personer med språkstörning skulle kunna få ett bättre språk om de ansträngde sig mer. 2.6 Idéer om optimal intervention Så snart en känsla av sjukdom infinner sig, vill personen i fråga veta vilken sjukdom det är och hur den kan ha uppstått. Genom att benämna tillståndet och förklara dess uppkomst kan det legitimeras och behandlas. Den kulturella bakgrunden påverkar vilken tolkning och åtgärd som väljs (Sachs, 1996, Helman, 1994). I Helman (1994) tas fem viktiga faktorer upp som är avgörande för om en individ söker sig till läkare:

• Tillgänglighet till vård • Individens ekonomi • Huruvida folkmedicinen har lyckats åtgärda problemet eller ej • Hur individen uppfattar problemet • Hur individens omgivning uppfattar problemet

I västvärlden uppsöks läkare för att få symtomen undersökta och sjukdomen behandlad. Om sjukdomen inte kan åtgärdas tillfredsställande på detta sätt, vänder sig en del till alternativa behandlingsmetoder utanför sjukvården. I västvärlden anses många sjukdomar, som t ex övervikt och alkoholism, vara patientens eget ansvar och hade kunnat undvikas om patienten hade levt ett bättre liv och ansträngt sig för att leva hälsosamt. Detta synsätt förstärks ofta genom hälsokampanjer från myndigheterna (Helman, 1994). När botemedel för sjukdom söks i mellanöstern är den rådande synen att den sjuke aktivt ska göra vad han kan för att återfå hälsan. Det kan innebära att uppsöka antingen terapeutisk behandling i form av andlig eller religiös rådgivning eller medikamentell behandling i form av medicinering och behandling av olika slag, där det ena inte utesluter det andra (Samuelsson, 2001). Utöver eventuella skillnader i syn på hur sjukdom ska åtgärdas, kan patienters förväntningar på sjukvård skilja sig åt. Patientens förväntningar kan även skilja sig från dem som finns bland sjukvårdspersonalen. Dessutom kan rutinerna inom sjukvården vara nya och komplicerade för den som har en annan kulturell bakgrund. Detta kan leda till missförstånd och frustration. Vid logopedmottagningen i Malmö tecknar logopederna ”kontrakt” med nya patienter. I kontraktet ingår förutom överenskommen intervention, bl. a information om att patienten ska lämna återbud till en bokad tid för att slippa debitering. När patienter ringer och avbokar, erbjuds de att boka en ny tid. Om patienter uteblir från ett besök debiteras de och måste sedan själv kontakta mottagningen för att få en ny tid (Logopedmottagningens metodmapp, UMAS). 2.7 Svensk-arabiska föräldrar Utöver det material som samlas in i denna uppsats, kommer intervjumaterial från en tidigare studie, av Krüssenberg och Soogrim (2005), att användas för att kunna göra en jämförelse

6

med svensk-arabiska föräldrar som fortsatt interventionen. Materialet består av intervjuer med sju svensk-arabiska föräldrar som haft logopedkontakt i Malmö eller (i ett fall) Lund i minst ett år. Krüssenberg och Soogrim (2005) fann att det finns vissa kulturella skillnader mellan svensk-arabiska föräldrars syn på språksocialisation och den syn som presenteras i referenslitteraturen, framför allt i vanan att läsa för sina barn. En del svensk-arabiska föräldrar berättade istället sagor för sina barn eller läste i undervisningssyfte. Dessutom fann de tendenser till att de svensk-arabiska föräldrarna använde sig av ett situationscentrerat förhållningssätt beträffande kommunikationen till sitt barn. Krüssenberg och Soogrim (2005) betonade även att svensk-arabiska föräldrars attityder till språkstörning till viss del skiljer sig från den svenska majoritetskulturens. Det fanns en uppfattning om att den utvidgade familjen kunde vara ett stöd för barnets språkutveckling eftersom det ges många tillfällen till samtal. En annan skillnad var att språkstörning kan förknippas med en skam för familjen bland de svensk-arabiska föräldrarna. De skillnader som Krüssenberg och Soogrim (2005) fann i attityder till språkstörning, utgjorde inget hinder för logopedintervention. Studien visade att det även fanns många likheter mellan kulturerna och att flera föräldrar tagit till sig tanken på lek som språklig träning efter att de märkt barnens framsteg. Många var även positivt inställda till logopedens sätt att arbeta med barnet och tanken på att barn kan vara en jämlik samtalspartner. Alla de svensk-arabiska föräldrarna i Krüssenberg och Soogrim (2005) ansåg att logopedinterventionen varit till nytta för barnet. Det fanns dock ett stort behov av information om logopedens arbete. I studien betonades även vikten av att vårdpersonal, i det här fallet logopeden, känner till vilka kulturella skillnader som kan utgöra hinder i interventionen. Utifrån materialet kunde författarna inte dra några egentliga slutsatser om kulturskillnader, i avsaknad av en svensk kontrollgrupp. I en rapport av Salameh (manuskript) redovisas ytterligare intervjuer från föräldrar till sju svensk-arabiska barn, som fortsatt logopedinterventionen. Resultaten är ännu ej publicerade, men de preliminära resultaten visar att det inte finns några större skillnader mellan denna grupp och de som tidigare intervjuats i Krüssenberg och Soogrim (2005) inom de områden som togs upp. Dessutom har även föräldrar till tio svensk-arabiska barn som avbrutit interventionen intervjuats (Salameh, manuskript). De preliminära resultaten för denna grupp visar att de skiljer sig från svensk-arabiska föräldrar som fortsatt, framförallt vad gäller synen på språksocialisation och i sina attityder till språkstörning. 3. SYFTE Det övergripande syftet i denna uppsats är att undersöka syn på språksocialisation, attityd till språkstörning och inställning till logopedisk intervention hos svenska föräldrar till barn med språkstörning, som fortsatt respektive avbrutit interventionen. Resultatet möjliggör en jämförelse med flerspråkiga svensk-arabiska föräldrars syn på detta. Även om det är stor skillnad mellan individer inom en kultur, finns det också likheter och gemensamma drag. Med detta som grund, samt utifrån en dynamisk kultursyn, är våra frågor:

7

• Hur skiljer sig uppfattning om språksocialisation, språkstörning och logopedisk intervention hos svenska föräldrar vars barn får intervention hos logoped och föräldrar till barn där intervention av någon orsak avbrutits?

• Finns det några likheter och/eller skillnader mellan dessa svenska föräldrars syn på språksocialisation, språkstörning och logopedisk intervention och de svensk-arabiska föräldrar som intervjuades i Krüssenberg och Soogrim (2005)?

• Hur kan eventuella likheter och/eller skillnader i föräldrarnas synsätt förklaras? 4. METOD 4.1 Tillvägagångssätt Sammanlagt 41 familjer kontaktades via brev (se bilaga 1a och 1b), 24 familjer vars barn hade en pågående logopedintervention och 17 familjer som hade avbrutit interventionen. Kriterierna för deltagande familjer var: föräldrarna var enspråkiga svensktalande. barnen hade diagnosen språkstörning. barnen hade varit patienter och fått intervention på logopedmottagningen på

Universitetssjukhuset MAS, Malmö i minst ett år eller föräldrarna hade avbrutit interventionen.

Barnen identifierades via PASIS, patientregistret vid Universitetssjukhuset MAS i Malmö, där en kod anges för avbruten respektive fortsatt intervention. Vi har definierat föräldrarna som avbrutit via den kod som angivits i PASIS. Barnen åldersmatchades med de barn som var aktuella i Krüssenberg och Soogrim (2005) så långt detta var möjligt. Målet var att även matcha barnen beträffande i vilken stadsdel de bor. Det visade sig svårt att uppfylla detta och samtliga deltagande svenska familjer bor i andra delar av Malmö än de svensk-arabiska. Bakgrundsinformation om föräldrarna samlades in från logopedjournalerna eller i samband med intervjuerna. Det visade sig också vara svårt att matcha svenska och svensk-arabiska föräldrar utbildningsmässigt, beroende på olika skolsystem och olika tillgänglighet till skolgång utöver grundskola. 4.2 Deltagare Föräldrarna till 25 barn deltog i intervjuerna, totalt 28 personer. Av dem hade 18 fullföljt och 7 avbrutit logopedinterventionen för sitt barn. Två av dem som fortsatt visade sig senare ha ett annat modersmål än svenska. I detta sammanhang kan de inte räknas som representanter för den svenska kulturen och finns därför inte med i sammanställningen. En av familjerna som avbrutit logopedinterventionen, hade gjort det eftersom barnet, enligt deras logoped, inte behövde ytterligare hjälp. Därför gjordes ingen intervju med den föräldern. Hennes förklaring till varför interventionen avslutades är dock relevant för studien och finns därför med i sammanställningen (familj nr 7). Det totala antal som resultatet bygger på, är alltså föräldrar till 16 respektive 7 barn.

8

Tabell 1. Föräldrar som fortsatt logopedinterventionen Nr Förälder som

intervjuades Intervjutyp Förälderns utbildning Barnets ålder vid första

logopedbesöket (år; månader) 1 Mamma Telefonintervju Gymnasiet 3 2 Mamma Telefonintervju Högskola 3;4 3 Pappa Personligt möte Högskola 3;11 4 Pappa Personligt möte Högskola 4;5 5 Mamma Personligt möte Gymnasiet 4;5 6 Mamma och Pappa Personligt möte M: Gymnasiet

P: Högskola 4;1

7 Pappa Personligt möte Gymnasiet 3;3 8 Mamma Personligt möte Högskola 4 dagar p.g.a. LKG 9 Mamma Personligt möte Högskola 2;9 10 Pappa Personligt möte Gymnasiet 3;2 11 Mamma Telefonintervju Högskola 2;11 12 Mamma Personligt möte Gymnasiet 3;9 13 Mamma Telefonintervju Gymnasiet 2;9 14 Mamma Telefonintervju Gymnasiet 3;11 15 Mamma Telefonintervju Gymnasiet 4;1 16 Mamma Personligt möte Grundskola 4;6 I elva av intervjuerna var det barnets mamma som svarade på frågorna. I fyra fall var det papporna och i en intervju deltog båda föräldrarna. Sex av intervjuerna genomfördes via telefon medan de övriga tio skedde i form av personliga möten. Sju föräldrar hade avslutat högskoleutbildning och nio hade gymnasieutbildning. En förälder hade grundskoleutbildning. Barnens ålder vid det första logopedbesöket varierar mellan 2;9 år och 4;5 år. Ett av barnen hade kontakt med logoped redan vid fyra dagars ålder p.g.a. läpp- käk- och gomspalt. Tabell 2. Föräldrar som avbrutit logopedinterventionen Nr Förälder som

intervjuades Intervjutyp Förälderns utbildning Barnets ålder vid första

logopedbesöket (år; månader) 1 Mamma och Pappa Personligt möte M: Grundskola

P: Gymnasiet 2;2

2 Mamma Telefonintervju Gymnasiet 4;1 3 Mamma Personligt möte Gymnasiet 4;4 4 Mamma Telefonintervju Gymnasiet 3 5 Mamma Telefonintervju Grundskola 5;8 6 Mamma och Pappa Personligt möte M: Gymnasiet

P: Gymnasiet 4;10

7 Mamma Telefonsamtal (endast frågan om varför interventionen avbröts)

Information saknas Information saknas

I fem av intervjuerna deltog barnets mamma och i två medverkade båda föräldrarna. Fyra intervjuer genomfördes via telefon och tre i form av personliga möten. Två föräldrar hade avslutad grundskoleutbildning och fem föräldrar hade gymnasieutbildning. Barnen var mellan 2;2 år och 5;8 år vid det första besöket hos logoped.

9

4.3 Intervjuerna I breven informerades föräldrarna om syftet med intervjun. De informerades även om att intervjuerna skulle spelas in på bandspelare samt hur banden skulle arkiveras. Föräldrarna försäkrades fullständig anonymitet. Ca sju till tio dagar efter att de fått breven blev föräldrarna uppringda och tillfrågade om de ville medverka. Så långt möjligt är intervjuerna gjorda i form av personliga möten. På detta sätt finns möjligheten att skapa en personlig relation med intervjupersonerna, samspela och läsa av kroppsspråk och signaler. Det är också denna metod som är mest användbar (Carlsson, 1991). I de fall där föräldrarna inte var intresserade av ett personligt möte, föreslogs de istället en telefonintervju. I tio fall är därför intervjuerna gjorda på telefon. Av praktiska skäl kunde endast en intervjuare närvara vid en av intervjuerna samt vid telefonintervjuerna. I övrigt har båda författarna närvarat vid intervjuerna. Den ena har ställt frågorna och samtalat med intervjupersonen medan den andra i huvudsak har lyssnat och antecknat. Frågorna var samma som i studien av Krüssenberg och Soogrim (2005) samt i Salameh (manuskript), med undantag av de frågor som berörde flerspråkighet (se bilaga 2). Intervjuerna var kvalitativa. De var halvstrukturerade, vilket innebär att det finns färdiga frågor att utgå ifrån samt att intervjuaren är fri att ställa följdfrågor och kommentera enligt vad som känns naturligt i samtalen. Syftet med denna typ av intervju är att utveckla intervjupersonens personliga erfarenheter av och uppfattning om den fråga som ställs. Med detta metodval kommer man nära känslan av ett vardagssamtal. Intervjuaren har en styrande roll i samtalet för att se till att samtalet håller sig inom det som har relevans för ämnet, men i övrigt är rollfördelningen mycket vag (Carlsson, 1991). Intervjuerna spelades in på en kassettbandspelare med inbyggd mikrofon för att kunna jämföras med anteckningarna. Inspelning var ej möjlig vid telefonintervjuerna. De olika intervjuerna har ägt rum på den plats som har varit enklast för föräldrarna, på logopedmottagningen, på förälderns arbete eller i hemmet. I samband med intervjuerna har ett medgivande skrivits under av den närvarande föräldern. En del föräldrar skickade in medgivandet med post till logopedmottagningen i Malmö i det medföljande svarskuvertet. De föräldrar som intervjuades på telefon gav muntliga medgivanden istället för skriftliga. Varje intervju tog mellan 15 och 55 minuter. Materialet samlades in under februari- maj 2007. Tillstånd för undersökningen har beviljats av Forskningsetiska nämnden vid Medicinska fakulteten, Lunds universitet. 4.4 Bearbetning av insamlade data När intervjuerna avslutats, transkriberades de av författarna. Vid oenighet om hur föräldrarna svarat användes bandinspelningarna som stöd. Materialet sammanställdes så att alla svaren samlades under respektive fråga. Det finns ingen möjlighet att se vilken förälder som gett vilket svar. En del föräldrars svar har valts ut och presenteras i tabellen tillsammans med svarsalternativen, eftersom de har varit särskilt belysande eller intressanta ur jämförelsesynpunkt.

10

5. RESULTAT Vid 3 av intervjuerna närvarade båda föräldrarna, men båda svarade inte på alla frågor. Därför varierar det totala antalet svarande på de olika frågorna. På en del frågor har några föräldrar angett flera olika svarsalternativ. Samtliga svarsalternativ har då räknats. För att garantera fullständig anonymitet har citaten ändrats så att barnen aldrig nämns vid namn. Samtliga namn och personliga pronomen är utbytta mot ”mitt barn” eller ”barnet”. 5.1 Språksocialisation Tabell 3. Sammanställning av svaren på frågorna om språksocialisation. Fråga 1. Hur gammal var han/hon när han/hon började tala? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

6 1 år 5 1;6 år 1 2 år 2 2;6 år 2 3 år Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

2 9 månader 3 1 år 1 2 år Fråga 2. Ändrade du ditt eget sätt att tala så att han/hon lättare kunde förstå dig? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

11 Ja ”Ja, när vi insåg att mitt barn hade problem med språket. Logopeden gav tips. Jag använde kortare meningar och var tydligare. Jag pratar snabbt så jag sänkte tempot och tog uppehåll mellan meningarna.”

5 Nej ”Nej. Jag har en annan uppfattning än logopeden, för hon har sagt att barnet ligger efter i det uppfattade språket. Min uppfattning är att det endast är det talade språket som är mitt barns problem.”

Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

4 Ja ”Ja det gör man ju automatiskt när man märker att de inte förstår.”

2 Nej ”Nej mitt barn förstod hela tiden.” Fråga 3. Vad gjorde du när du inte förstod vad han/hon sa? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

8 Bad barnet visa/peka

”Om jag inte förstår så får mitt barn försöka visa vad mitt barn menar. Sen får jag rabbla en massa ord vad jag tror, tills mitt barn nickar instämmande. Mitt barn ger sig inte så lätt.”

10 Upprepade frågan 4 Gissade mig fram 4 Barnet får försöka igen eller säga ett annat ord.

11

Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

1 Bad barnet visa/peka 2 Upprepade frågan 1 Gissade mig

fram ”Man försökte luska ut vad barnet menade. Ställa frågor och peka och sådana saker. Så man gav inte upp utan man fortsatte liksom för att få fram det även om det kunde vara enerverande. Mitt barn blir inte irriterad och arg utan ger mer upp.”

1 Barnet får försöka igen eller säga ett annat ord. 1 Man förstod hela tiden Fråga 4. Har du tillgång till barnböcker? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

16 Ja Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

6 Ja Fråga 5. Brukar du läsa för honom/henne? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

11 Ja 5 Ibland Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

5 Ja 1 Ibland Fråga 6. Hur gammalt tycker du att ett barn måste vara för att kunna föra ett samtal med en vuxen? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

8 Från början ”Nästan direkt, man kommunicerar ju från födelsen. Då är ögonkontakt ett samtal.”

3 Från 3 år ”Mitt barn som är nästan 3 år samtalar med vuxna och andra barn. Men de kanske måste vara i förskoleåldern för att de ska ha riktig förståelse.”

5 Från 4 år 1 Från 5 år Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

1 Från att barnet vill samtala 1 Från 1 år 1 Från 3 år 3 Från 4 år ”(…) De första åren så fattar man ingenting av vad de vill, då

bara skriker de. En riktig flerordskommunikation? Vad de minst bör vara? 4 år kanske. X är 4 år och X går det att prata med. Alltså (…) i den åldern, 3 1/2- 4år, så kanske man tycker att man bör kunna ha någon form av feedback.”

Fråga 7. Får barn själv börja prata med en vuxen? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

15 Ja 1 Ja, såvida det inte är en främling. Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

6 Ja

12

Fråga 8. Får barn avbryta vuxna som talar med varandra? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

7 Det beror på situationen och vad det gäller. 6 Nej 3 De får inte, men gör det ändå. Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

4 Det beror på situationen och vad det gäller. 1 Nej 1 Barn får men inte tonåringar. Barnen var mellan 9 månader och 3 år gamla när de började prata. Majoriteten av de tillfrågade föräldrarna ansåg att de ändrat sitt sätt att tala med barnen. När föräldrarna inte förstod vad barnet sa, valde de flesta att upprepa frågan eller använda sig av kroppsspråk som förstärkning, t ex att barnet fick peka eller visa. Alla föräldrar har tillgång till barnböcker och de flesta läser regelbundet för sina barn. Många av föräldrarna tycker att vuxna och barn kan samtala väldigt tidigt, kanske redan från födseln. En del föräldrar anger istället 3, 4 eller 5 år som en lämplig ålder. Alla de tillfrågade anser att barn får lov att inleda ett samtal med en vuxen. De flesta föräldrar tycker att barn inte bör avbryta, men att de ofta gör det ändå. Många tycker också att barn får avbryta om det gäller något viktigt, men inte annars. En förälder menar att små barn får avbryta men inte tonåringar. 5.2 Attityd till språkstörning, orsaker och åtgärder Tabell 4. Sammanställning av svaren på frågorna om attityd till språkstörning. Fråga 1. Varför tror du han/hon är sen i sin språkliga utveckling? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

10 Hereditet ”Det vet jag inte. Det är precis som det är ärftligt. Barnets kusiner både på min och min mans sida är sena. Men jag vet inte varför. Det är bara talet mitt barn är sen med. Allt annat, motorik och sånt är bra.”

4 Sjuk-domar

”Mitt barn hade vätska i öronen.”

3 (normal) utveckling/ kön

”(…) Jag har tänkt att om mitt barn är sen med detta så är mitt barn tidig med något annat. Jag har inte lagt så stor värdering i detta…” ”Han är pojke. Jag tycker att det verkar som att flickor har lättare för det här med bokstäver än pojkar har.”

3 Bristande stimulans

”Ingen aning. Kanske för att vi inte läste så mycket. Men alla barn är ju olika.”

7 Vet ej 1 Sociala orsaker

13

Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

2 Hereditet ”Det är ärftligt, barnets pappa har dyslexi.” 2 (normal) utveckling/ kön 4 Vet ej 1 Sociala orsaker 2 Felinlär-

ning ”Vet inte. Vi fick rådet att inte rätta utan istället upprepa och säga det rätta ordet. Mitt barn vande sig nog vid att prata dåligt eftersom mitt barn blev förstådd i alla fall. Nu försöker vi att rätta barnet för vi tror att det hjälper.”

Fråga 2. Har någon i släkten sagt något om hans sena språkutveckling? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

2 Ja, det är jobbigt 11 Ja, men det gör inget 3 Nej Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

2 Ja ”Ja, det är det. Det är ju den här jämförelsen. Barn som är i samma ålder som pratar väldigt bra De började redan i 1-årsåldern, 1 ½ . Mitt barn har ju kusiner som pratar bra…”

4 Nej Fråga 3. Tror du att ett barn med sen språkutveckling kommer att bli bra av sig självt? Fortsatt n = 17

Antal föräldrar

Svar

9 Nej ”Inte utan hjälp, det tror jag inte. Det märkte jag på mitt barn. Det tog ungefär 4-6 månader sedan mitt barn börjat på språkförskolan, sen vände det helt.”

2 Ja ”Ja, jag tror att de lär sig. Det är bra om man tar tag i det så tidigt som möjligt. Barn kan vara elaka mot varandra och mobbas.”

1 Vet ej ”Ingen aning, men jag är inte beredd att ta risken.” 5 Kanske ”Det beror på var bekymret sitter. Mognad. Jag tror att det är bra

att komma så fort som möjligt till logoped.” Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

4 Nej ”Jag tror de behöver en liten push. Det är inte som att börja läsa helt plötsligt. Då knäcker man den koden till sist ju kanske om man har tur.”

1 Ja 1 Kanske Fråga 4. Tror du att ett barn med sen språkutveckling kan bli bra genom att anstränga sig? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

9 Ja ”Det tror jag nog om man får dem att göra det på rätt sätt. Man kan inte tvinga ett barn, men mitt barn måste lära sig. När vi tränar med mitt barn vet jag att mitt barn kan i träningssituationen men mitt barn gör inte rätt sen.”

4 Nej 3 Kanske ”Både och. De måste ju anstränga sig själv och börja prata. De

kan inte få det serverat.” Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

6 Ja ”Det gjorde ju vårt barn. Barnet fick ju tänka till, stanna upp och anstränga sig. Det blir ju en form av ansträngning för att säga rätt.”

14

Fråga 5. Tror du att logopedbehandling har varit till nytta för honom? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

15 Ja 1 Till viss del Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

4 Ja ”Ja. Jag fick tips på vad vi skulle göra och vi kämpar varje dag med det. Det har gått framåt.”

2 Nej ”Det var egentligen till mer nytta för oss föräldrar. Vi fick tips och så. Besöken gav inte så mycket egentligen mer än att vi fick verktyg.” ”Inte än i alla fall. Tvärtom nästan tycker jag. Det mitt barn inte har lärt sig ska mitt barn kunna när mitt barn kommer dit där. Men det mitt barn kan här som mitt barn är väldigt duktig på det får mitt barn inte visa där borta.(…) Vi vet ju att vårt barn kan, att den pennan är större än den men där blir det så fel för de lägger fram det så fel för barnets del.”

När det gäller orsaker till barnets sena språkutveckling har många angett flera tänkbara skäl och många är osäkra. Hereditet, sjukdom (öroninflammation mm), kön, bristande stimulans och felinlärning är några av de angivna svaren. Många föräldrar säger att släktingar har kommenterat barnets språkutveckling. De flesta är öppna med det och besväras inte av släktingarnas kommentarer, dock inte alla. De flesta svarar bestämt nej på frågan om barn med sen språkutveckling kan bli bra av sig själv. Det finns dock en del som tror att det finns en möjlighet och några som är säkra på att de kan det. Samtliga föräldrar som avbrutit interventionen anser att barn med sen språkutveckling kan bli bra genom att anstränga sig. Liknande svar återfinns bland föräldrarna som fortsatt, men det finns även flera som inte tror det. På frågan om logopedbehandlingen varit till nytta för barnet svarar 15 av 16 föräldrar som fortsatt interventionen ja. En förälder tycker att behandlingen till viss del varit till nytta. Bland dem som avbrutit interventionen finns 2 föräldrar som inte tycker att behandlingen varit till nytta. 5.3 Idéer om optimal intervention Tabell 5. Sammanställning av svaren på frågorna om optimal intervention. Fråga 1. Om du fått bestämma, hur hade behandlingen sett ut? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

8 Är nöjd ”Det är bra tidsintervall att göra ett besök en gång i månaden och få övningar med sig hem. Sen själva behandlingen… det har jag ingen utbildning i vad de ska göra men jag bara vet att det de gör funkar.”

6 Mer resurser/ fler besök

”Jag är lite besviken. (…) Den lilla logopedhjälp vi har fått till mitt barn är fullständigt otillräcklig. Mitt barn har kanske fått en halvtimmes hjälp i veckan. (…) Det är katastrof! (…)Nu har mitt barn logopedhjälp en gång i månaden bara. Vi har en timme i månaden och då deltar vi föräldrar och spelar spel och så.”

4 Mer stöd till dagis 2 Logopeden är bra

15

Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

3 Är nöjd ”Att man kunde ta en tablett och sen blev bra. (Skrattar) Jag är jättenöjd med behandlingen.”

2 Mer resurser/ fler besök

”Jag skulle vilja gå lite oftare. Direkt i början gick vi en gång i månaden sen bara trappades det ner och vi fick aldrig höra varför. Sen helt plötsligt var det slut.”

1 Ta hänsyn till icke-språkliga färdig-heter

”Lite mer att kolla vad ungarna kan. Vad barnet kan göra själv som inte de har i sin egen mall, kan gå utanför den. Ta exempelvis mitt barn kan sätta små, små tärningar högt i ett torn. Det har de inte där borta exempelvis. Visa hur fingerfärdig mitt barn är Det är väldigt… att kunna göra det tio stycken. Pussel är mitt barn jätteduktig på…”

1 Vill ha material att jobba med Fråga 1. b) Vad är du nöjd med? Fortsatt n = 15

Antal föräldrar

Svar

4 Allt 6 Logopeden 1 Arbets-

sättet ”Barnet lär sig snabbt. Jag gillar att logopeden använder spel, lekar osv.”

7 Att få material/ övningar

”Det var rätt så bra att få en blank bok där vi klistrar in figurer och övar på vissa ord och stavelser.”

1 Tidsinter-vallen för besöken

”Allt. Det är bra att det inte är för täta besök. En gång i månaden är bra.”

2 Att logopeden följer utveckling och framsteg Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

4 Arbets-sättet

”Att de lekte fram det. ’Nu ska vi spela spel.’ Åka iväg till doktorn är annars läskigt och här fick man åka och spela spel. Så det kan man väl göra.”

1 Att logopeden samarbetar med dagis 1 Att få information och tips på övningar Fråga 1. c) Vad skulle du vilja ändra på? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

5 Ingenting 7 Tätare

besök ”Jag kan inte komma på nåt. Möjligtvis tätare besök, kanske varannan vecka om det finns resurser till det.”

1 Mer informa-tion

”Skulle vilja veta innan hur logopeden har tänkt och hur det ser ut, (…) t ex blev vi överraskade när logopeden föreslog att mitt barn skulle börja på språkavdelning. Hon hade inte antytt något om att mitt barn var språkligt försenad innan, utan det kom väldigt plötsligt. Jag ville ha en förvarning om varthän det går så att man kan förbereda sig lite mentalt.”

1 Möjlighet att boka in ny tid vid sjukdom 1 Mer stöd till dagis 1 Nyare material

16

Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

2 Ingenting 3 Tätare

besök ”Antal gånger, alltså hur ofta man går. Och nu har mitt barn ju slutat, att man får liksom någon sorts slut på det, alltså ett papper på det eller så. ’Så här har det gått och så här har barnet utvecklats och såna saker’ Alltså man har ju inte fått någonting.”

1 Att få barnet att prata bätt-re och mer

”Prata mer. Gå in lite mer på personen. Att försöka få barnet att prata lite bättre eller mer än det gör. ”

1 För lång väntetid

”Det var för lång väntetid för att komma till logopeden, 6 månader. Tätare behandling. Hellre varannan månad än som nu var tredje månad.”

1 Slippa ändra sin dialekt

”Det var det här att hon skulle ha mig till att prata skånska. Det störde jag mig på. Jag sa faktiskt till henne att jag var stolt över min dialekt. Alla ska vara stolta över sin dialekt. Sen sa hon det aldrig mer.”

Fråga 2. Hade du hellre haft behandlingen på ett annat ställe än sjukhuset, t ex förskolan? Fortsatt n = 17

Antal föräldrar

Svar

9 Ja, i förskolan 3 Nej, sjukhuset är bra 3 Spelar

ingen roll ”Av bekvämlighetsskäl; ja. Det blir jag som får fara runt på cykel. Samtidigt gör man det till något annat genom att byta miljö från förskolan. Man får inte samma lugn på förskolan som på logopedmottagningen.”

2 Vill ha båda delarna Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

3 Ja, i förskolan

”Vi har väntat i över ett års tid på att logopeden ska komma till förskolan. Där är mer barnets hemmaplan.”

2 Nej, sjukhuset är bra 1 Vill ha båda delarna De flesta föräldrar är nöjda med logopedbehandlingen. Många har dock förslag på förändringar, som t ex att få komma till logopeden oftare eller att få mer stöd till dagis. På frågan om vad föräldrarna är speciellt nöjda med, svarar de flesta logopeden eller att de får material och övningar att göra hemma. En del är nöjda med allt och några med att logopeden följer barnets framsteg. Bland dem som avbrutit interventionen har flera svarat att de är nöjda med logopedens sätt att arbeta med barnet med hjälp av spel och lekar. Flera föräldrar nämnde även saker som de inte var nöjda med. Dels en del administrativa saker, som möjlighet att boka in nya tider vid sjukdom, men också att få mer information eller nyare arbetsmaterial. En del föräldrar ville inte ändra något alls, men de allra flesta svarade på denna fråga att de önskade att få komma till logopeden oftare. Många föräldrar ville att barnen skulle få språklig träning i förskolan istället för på sjukhuset, men det fanns också de som föredrog sjukhuset eller ville ha båda delarna. Av dem som avbrutit interventionen uttryckte 4 missnöje. En av dem efterlyste material att arbeta med och en annan att logopeden skulle ta hänsyn till egenskaper hos barnet som inte är språkliga. De övriga 2 önskade tätare besök hos logopeden.

17

5.4 Orsaker till varför föräldrarna valde att fortsätta/avbryta interventionen Tabell 6. Sammanställning av svaren på frågorna om val att fortsätta/avbryta intervention. Fråga 1. Vet du varför han/hon skulle träffa en logoped? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

16 Ja ”Det var för mitt barn var sen. Det var BVC som tog upp det. Och då tackade jag ja. Man vill ju ha all hjälp man kan få…”

Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

6 Ja Fråga 2. Tyckte du själv att han/hon behövde hjälp med sin språkliga utveckling? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

14 Ja 2 Nej ”Nej, jag trodde bara att mitt barn var lite sen men att det skulle

lossna så småningom.” Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

5 Ja 1 Nej ”Nej. (skrattar). Men visst såhär i efterhand så var det ju

självklart jättebra (…) hade det varit nu, vid 7 år och mitt barn inte kunnat. Då hade man kanske reagerat…”

Fråga 3. Tyckte du att han/hon var för liten för att gå till logoped? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

16 Nej ”Man är aldrig för liten. Skillnaden ligger i hur man arbetar med barnet.”

Avbrutit n = 7

Antal föräldrar

Svar

5 Nej 2 Ja ”Hade man sett tiden an så tror jag att mitt barn hade kunnat

prata rent ändå, utan logoped. 4 år, det är ju ganska litet. Jag är ingen läkare så jag kan liksom inte. Det de säger det får man göra. Man får ju lita på dem. Kanske att vi tyckte att mitt barn var liten men mitt barn kanske inte var liten. Alltså det är jättesvårt.”

Fråga 4. Varför valde du att fortsätta/avbryta behandlingen? Fortsatt n = 15

Antal föräldrar

Svar

12 Det hjälper och mitt barn behöver hjälp. 2 Det har

bara fortsatt/vi är inte klara

”Har vi valt det? Det har aldrig haft ett slut, logopeden har inte sagt att vi är färdiga eller frågat om vi ska fortsätta. Mitt barn är ju inte klar än. Går man inte hit så får det ju följder för dem i livet.”

1 Det är den enda hjälp som finns att få.

”Det är den enda reella hjälp vi har fått, förutom resurspersonen. Man tar ju den hjälp man får.”

18

Avbrutit n = 7

Antal föräldrar

Svar

3 Det rann ut i sanden

”Vet ej. Mitt barn hade en kallelse för ett tag sen. Så blev mitt barn sjuk så vi fick ringa och avbeställa den och be om en ny tid och de skulle skicka en ny tid men det kom aldrig nån ny tid och ’jaha men då kanske det var klart då’.”

1 P.g.a. dödsfall i familjen

”Ja, tre gånger. Det var förra våren men sen så gick mitt barns mormor och morfar bort inom kort tid och sen blev här så mycket annat. Det är först nu som vi tagit itu med det igen så detta är tredje gången. Det har varit uppehåll, det blev inte av, (…) men nu har det lugnat sig. Vi valde att ta upp kontakten igen för att snart kommer förskolan och jag vill inte att mitt barn ska ha problem när mitt barn börjar skolan.”

2 Logope-dens initiativ

”Vi var hos logopeden tätare i början men sen dog det ut, med flit eller vad man ska säga. Det behövdes ju egentligen inte. Det var på logopedens initiativ det dog ut. Och sen blev det ett jättelångt uppehåll och sen blev det en koll bara.”

1 Vi har inte avbrutit Fråga 5. Hur gammalt tycker du att ett barn bör vara för att kunna ha nytta av logopedbehandlingen? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

2 Så tidigt som möjligt, när föräldrarna vill ha hjälp 2 Från att de börjar prata 2 Från 2 år 4 Från 3 år ”Ja det är runt 3 år. Tidigare tycker jag inte, men runt tre år.

Innan 3 år så är de rätt små. De utvecklas olika och det finns de som kan vara tidiga och kan komma innan och en del efter 3. Ja 2,5-3 år.”

5 Från 4 år ”4 år. De får inte vara varken för gamla eller för unga. De måste vara lite mognare.”

1 Vet ej ”Det kan jag inte svara på. Man måste veta vad en logoped kan erbjuda och vilka resurser som finns. Jag vet inte.”

Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

2 Det beror på problemet 1 Det beror

på hur utvecklat barnet är

”Man kan börja jobba tidigt men hur tidigt vet jag inte. Det beror på hur utvecklat barnet är.”

1 Från 3 år 2 Från 3 ½

år ”I mitt barns ålder, (3;9 år) När de börjar förstå… Mitt barn förstår inte riktigt. Hjärnan.”

1 Från 4 år ”Runt 4 år. Mindre tror jag inte. Det beror ju på. Pratar de inte alls kanske tidigare. Som mitt barns kompis som inte pratade alls, han var ju här tidigare.”

Fråga 6 a) Vad fick du för information inför besöket hos logopeden? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

9 Inget/ inte mycket 7 Vad

logopeden gör

”BVC sa att man lär sig tala hos en logoped. Sen förklarade logopeden vad det handlade om vid det första besöket.”

19

Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

3 Inget/inte mycket

”Vi fick en kallelse att vi skulle hit; ’Ni har en tid reserverad’ och en parkeringslapp.”

3 Vad logopeden gör

”Ingenting. De bara sa att det var dit man skulle gå vid talsvårigheter. Det var BVC i samband med att vi tog upp det.”

Fråga 6 b)Vem fick du informationen av? Fortsatt n = 7

Antal föräldrar

Svar

1 Logopeden 2 Förskolan/

special- pedagog

”Det var specialpedagogen som gav informationen. Jag visste vad en logoped gjorde men inte att det fanns möjlighet att komma dit så tidigt.”

3 BVC 1 Släkting ”Mitt barns farmor sade att vi skulle gå till en logoped eftersom

barnets pappa hade gått hit.” Avbrutit n = 3

Antal föräldrar

Svar

3 BVC ”Det enda vi fick var ju när vi var på BVC så sa de att de skulle skicka en remiss och frågade om det var ok. Och ’logopeden arbetar med det här och det här’ och sen gjordes en hörselundersökning också. Sen var det inte förrän vi var hos logopeden som hon själv berättade hur hon kommer gå tillväga och så.”

Fråga 7. Tyckte du informationen var tillräcklig? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

10 Ja ”Ja. När vi träffade logopeden första gången så gav hon oss information. Det hade varit bra om logopeden hade ringt upp oss innan första mötet och presenterat sej och sagt att hon blivit erbjuden att ta emot vårt barn osv.”

6 Nej Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

4 Ja ”Ja. Eftersom vi inte sett det som ett stort problem.” 2 Nej ”Vi hade absolut velat ha mer information. Hur det fungerar, hur

där ser ut.” Fråga 8. Var logopeden svår att förstå? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

16 Nej Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

5 Nej 1 Både ja och nej Fråga 9. Lyssnade logopeden på vad du hade att säga? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

13 Ja 1 Ja, fast hon tolkar allt på sitt sätt 1 Ja, fast hon står fast vid sina argument 1 Ja, men jag skulle vilja ha samtal med logopeden utan barnet närvarande

20

Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

4 Ja 1 Nej 1 Ja, men jag skulle vilja ha samtal med logopeden utan barnet närvarande Fråga 10. Tyckte du att ni fick för många uppgifter att göra hemma med barnet? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

13 Nej det är lagom 3 Nej, vi vill

ha mer ”Nej, jag skulle vilja ha tätare möten och mer uppgifter. Nu håller vi på med samma grej i 6 veckor, och hur roligt är det? Mitt barn tröttnar till slut. Det finns ganska lite material och det som finns är väldigt dyrt. Jag vill ha mer tillgång till material och tips på uppgifter.”

Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

5 Nej, det är lagom 1 Nej, vi vill

ha mer ”Vi fick inga, bara tips som vi skulle tänka på. Det hade varit bra att få tips eller övningar nerskrivna på ett papper.”

Fråga 11. Förklarade logopeden varför du skulle göra uppgifterna med honom/henne? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

14 Ja ”Ja, hon testar liksom språkets olika kategorier, grammatiken, uttalet eller vissa bokstäver. Så upptäcker hon vad mitt barn behöver öva på. Ofta övar man här så får man låna hem samma spel. Ofta ska man leka fram övningarna.”

1 Nej, det var självklart vad vi skulle träna 1 Nej, vi fick spel men inga instruktioner. Avbrutit n = 5

Antal föräldrar

Svar

4 Ja ”Ja, att upprepa samma sak hemma som hos logopeden så att det till slut lossnar.”

1 Nej, det var självklart vad vi skulle träna Fråga 12. Tyckte du att logopeden bad er göra något som kändes konstigt, exempelvis sitta på golvet och leka med barnet? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

14 Nej ”De har förklarat varför man ska sitta på golvet och leka. Det är närkontakt som är mycket viktigt. Så att nä, de har inte bara sagt ’gör så’, utan ’sätt dig på golvet för att…’.”

1 Ja, det var konstigt för en vuxen att blåsa på en pingisboll. 1 Nej, men jag var rädd att göra fel vid uttalsträningen. Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

5 Nej 1 Ja, att

ändra uttal.

”Det var väl det här med att jag skulle börja skorra på r. Det störde mig”.

Fråga 13 b) Om ja, sade du det till henne? Fortsatt n = 2

Antal föräldrar

Svar

2 Nej Avbrutit n = 1

Antal föräldrar

Svar

1 Ja ”Ja, jag sa faktiskt att jag var stolt över min dialekt (…) och sen sa hon aldrig det mer.”

21

Fråga 14. Fanns det praktiska svårigheter för att du skulle kunna ta dig till logopedmottagningen? Fortsatt n = 16

Antal föräldrar

Svar

2 Ja ”Ja, man måste ta ledigt från jobbet. Vi har inga körkort så det hade varit bättre om logopeden hade kommit ut till dagis.”

12 Nej 1 Det är dyrt att parkera på sjukhuset Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

6 Nej Fråga 15. Var det svårt att få tider som passade? Fortsatt n = 15

Antal föräldrar

Svar

11 Nej ”Vi vill ha tider på morgonen och det har vi fått. Det passar oss bäst. Det är bra om logopeden kan anpassa sig.”

2 Ja 2 Ibland ”Inte alltid. Vi har fått rätta oss efter dem. Det har vi gjort för om

vi sätter upp krav så får vi mindre resurser. Vi har tagit de tider som de erbjudit.”

Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

1 Ja ”Ja det har varit svårt att få det att passa med jobbet. Min syster fick gå med mitt barn två gånger.”

5 Nej ”Nej. Om man inte kan så ringer man och säger det och då får man en ny tid.”

Fråga 16. Var det svårt att få barnvakt? Fortsatt n = 15

Antal föräldrar

Svar

2 Ja ”Ja ibland har jag haft mitt barns lillasyster med och det är lite jobbigt. Men annars har min mamma henne.”

12 Nej 1 Nej, men det hade varit önskvärt med barnpassning på sjukhuset. Avbrutit n = 6

Antal föräldrar

Svar

6 Nej Alla föräldrar var medvetna om varför deras barn skulle träffa logoped och de allra flesta tyckte själva att barnet behövde hjälp. Av dem som avbrutit interventionen ansåg 2 att deras barn var för små för att gå till logoped när de började. De föräldrar som fortsatt logopedinterventionen tyckte att det hjälpte och var bra för deras barn. Av dem som avbrutit hade 2 uppfattat det som att logopeden inte tyckte att det behövdes fler insatser. I 3 fall hade föräldrarna avbokat eller uteblivit från en bokad tid och sedan inte fått fler nya tider. En förälder hade haft för mycket annat att göra i samband med dödsfall i familjen och 1 ansåg att de fortfarande gick till logopeden. På frågan om hur gammalt ett barn bör vara för att ha nytta av logopedbehandlingen, var svaren ganska spridda. Några tyckte att 3 eller 4 år är lagom, några även tidigare. En del föräldrar svarade att barn kan ha nytta av logoped så fort föräldrarna känner en oro över att något inte är som det ska. Några svarade att det beror på barnets mognad. Ungefär hälften av föräldrarna hade fått information om vad en logoped gör före det första besöket. Informationen kom från BVC, förskolan eller anhöriga. Många kände till vad en logoped är sedan innan och de flesta föräldrarna tyckte att informationen var tillräcklig. En

22

hel del efterfrågade dock mer information. Ingen av de tillfrågade hade haft svårigheter att förstå logopeden. Majoriteten kände också att logopeden lyssnat på vad de hade att säga om sina barn. Ingen av föräldrarna upplevde att de fått för mycket uppgifter att göra hemma med barnet och de flesta tyckte att de fått tillräckliga instruktioner till uppgifterna. Bland dem som fortsatt interventionen hade 2 föräldrar upplevt att logopeden bett dem göra konstiga saker. En av dem hade blivit uppmanad att blåsa på en pingisboll och den andra kände sig osäker på att träna uttal med sitt barn. Av dem som avbrutit hade 1 förälder blivit uppmanad att ändra sitt uttal av /r/, vilket hon upplevde som jobbigt. Av dem som fortsatt interventionen upplevde 2 föräldrar att det fanns praktiska svårigheter att ta sig till logopedmottagningen. Ingen av dem som avbrutit interventionen tyckte att det fanns praktiska svårigheter. Ett fåtal föräldrar hade haft svårt att få passande tider eller hade svårigheter med att få barnvakt till syskonen, dessa finns i huvudsak bland dem som fortsatt interventionen. 6. DISKUSSION 6.1 Metoddiskussion Vid tolkningen av resultaten, bör det faktum att 16 föräldrar som kontaktats valde att inte delta i intervjuerna, beaktas. Därmed har deras åsikter inte kunnat tillvaratas. Bland de föräldrar som fortsatt interventionen var bortfallet 33%, medan det var hela 59% bland dem som avbrutit. Risken finns att i första hand de föräldrar som är positiva också accepterade att delta. Därmed finns en risk för att de åsikter som presenteras i denna uppsats är mer positiva än det finns fog för. 6.1.1 Intervjuer Intervjuerna var kvalitativa. Det är författarnas tolkning av svaren som ligger till grund för resultaten. En rad olika faktorer kan påverka de svar som intervjupersonen lämnar samt hur uttömmande svaren blir. Några exempel på sådana faktorer som varit aktuella i den här undersökningen är t ex valet av mötesplats, om intervjuerna har gjorts i form av personliga möten eller telefonsamtal, samt möjligheten att vara anonym. I de fall intervjuerna skett på logopedmottagningen kan det ha medfört att intervjuaren setts som en överhetsperson, och att föräldrarna då inte vågat ge kritik till den institution de befunnit sig på. För att minska denna effekt har författarna varit noga med att poängtera sin position som studenter och inte som anställda på logopedmottagningen. Även den psykiska miljön har betydelse och det gäller för intervjuaren att anstränga sig för att skapa en avslappnad stämning (Carlsson, 1991). I denna uppsats har intervjupersonerna själva fått välja var mötet ska äga rum. På det viset tror vi att intervjupersonerna har känt sig bekväma med situationen och vågat vara öppna med sina synpunkter. Inför intervjuerna har föräldrarna endast informerats om att frågorna handlar om deras syn på logopedinterventionen. Intervjupersonerna har inte informerats om att deras svar ska jämföras med arabisktalande föräldrars svar. På så sätt minskar benägenheten att intervjupersonen säger det han eller hon tror att intervjuaren vill höra, s.k. ”please-the-interviewer-bias” (Carlsson, 1991). Dessutom finns det en risk att intervjupersonerna i avsikt att skilja sig från jämförelsegruppen, uttrycker tydligare åsikter än de annars gjort (Salameh, personlig

23

kommunikation). I breven betonades att föräldrarna kunde välja att avstå från medverkan utan att det skulle påverka deras möjlighet till fortsatt logopedkontakt. I åtta fall har intervjupersonerna visat ett intresse att delta men har inte haft tid med eller möjlighet till ett personligt möte. De har då föreslagits en telefonintervju så att deras åsikter kunde tillvaratas. Telefonintervjuerna spelades inte in. Endast intervjuarens anteckningar finns att tillgå, vilket kan ha påverkat tillförlitligheten. Dessutom går möjligheten att läsa av kroppsspråk förlorad. Intervjuarens ålder, kön och bakgrund kan också påverka intervjupersonens inställning och deras svar (Carlsson, 1991). Någon enstaka intervjuperson har uttryckt ett obehag inför att bli inspelad med bandspelare. De har då fått lugnande besked och informerats om vad banden ska användas till samt hur de ska förvaras. Ingen har protesterat efter det. Intervjuarna har inte nämnt några namn under intervjun, för att garantera intervjupersonernas anonymitet. I några fall har intervjupersonerna nämnt logopeden eller någon familjemedlem vid namn men det var på deras eget initiativ. 6.1.2 Intervjufrågor Den första frågan under avsnittet språksocialisation inleder intervjun på ett naturligt sätt. Den andra frågan, ”Ändrade du ditt eget sätt att tala så att han/hon lättare kunde förstå dig?”, tolkades olika av föräldrarna. En del svarade att de ändrat sitt sätt att tala eftersom de anpassar sig till alla små barn. Andra svarade att de anpassat sitt sätt att tala efter att logopeden påtalat behovet av detta vid språkstörning. I fortsättningen skulle det vara bra med ett förtydligande av vilken typ av anpassning föräldrarna syftar på för att undvika feltolkning av svaren. Frågan om ifall föräldrarna har tillgång till barnböcker, upplevde vi som överflödig. Genom att fråga om föräldrarna läser för sitt barn, fick vi även svar på om de har några böcker. Eftersom samtliga föräldrar svarade ja på frågan, tillförde den egentligen inget värdefullt för diskussionen. Det faktum att föräldrar har tillgång till böcker, innebär dessutom inte nödvändigtvis att de läser för sitt barn. Frågan om hur gammalt ett barn bör vara för att kunna föra ett samtal med en vuxen, har tolkats på olika sätt av föräldrarna beträffande definitionen av ett samtal. Svaren skiljde sig därför åt och var emellanåt otydliga, vilket försvårade tolkningen av resultatet. Om ett samtal hade definierats tydligare i frågan, hade svaren kanske blivit mer jämförbara. Många föräldrar gav en definition av vad de ansåg att ett samtal är. Dessa tankar om vad som anses vara ett samtal tillförde mycket, och bör därför efterfrågas från samtliga föräldrar i fortsatta studier. Under avsnittet attityd till språkstörning, orsaker och åtgärder, upplever vi att frågan ”Tror du att ett barn med sen språkutveckling kan bli bra genom att anstränga sig?”, gav tvetydiga svar. En del föräldrar tolkade frågan som att barnet kan bli bra enbart genom att anstränga sig, utan att få logopedhjälp. Andra tolkade ansträngning som liktydigt med att koncentrera sig och svarade i stil med att ”Om han tänker efter så kan han ändra sitt tempo och tala långsammare.” Detta gör det svårare att dra övergripande slutsatser utifrån föräldrarnas svar och frågan bör tydliggöras inför eventuella fortsatta studier. Under rubriken ”Idéer om optimal intervention”, skulle detaljerade frågor tillföra mer. T ex är det relevant att fråga vad föräldrarna anser om logopedens arbetssätt, logopedmottagningens rutiner och det material som används vid interventionen.

24

6.2 Resultatdiskussion Svaren från de svenska föräldrar som avbrutit interventionen skiljer sig inte nämnvärt från de svenska föräldrar som fortsatt. Därför kommer de svenska föräldrarna att räknas som en grupp i diskussionen. Endast på de frågor där det finns skillnader diskuteras deras svar var för sig. Diskussionen baseras på svaren från de svensk-arabiska föräldrar som fortsatt interventionen och som intervjuades i Krüssenberg och Soogrim (2005), där inget annat anges. 6.2.1 Språksocialisation Frågorna, ”Ändrade du ditt eget sätt att tala så att han/hon lättare kunde förstå dig?” och ”Vad gjorde du när du inte förstod vad han/hon sa?”, gav svar på om föräldrarna använde barnanpassat språk. Ca 2/3 av de svenska föräldrarna svarade att de anpassade sitt språk till barnet. Alla de svensk-arabiska föräldrarna använde barnanpassat språk. Det senare är inte förväntat, med tanke på att svensk-arabiska föräldrars syn på språksocialisation skiljer sig en del från svenska föräldrars (von Hirsch 1996) och är mer situationscentrerad. Här har troligen ackulturationen påverkat de svensk-arabiska föräldrarnas inställning, där föräldrarna via logoped blivit medvetna om behovet att anpassa språket till barn med språkstörning. Syftet med frågorna ”Har ni tillgång till barnböcker (på arabiska)?” och ”Brukar du läsa för honom/henne?”, var att ta reda på om böcker och läsning är ett vanligt inslag i vardagen för barn och föräldrar i de olika grupperna. Här visade det sig att de svenska föräldrarna läser oftare för sina barn. De svensk-arabiska föräldrarna berättar gärna sagor för barnen eller läser i undervisningssyfte, något som ingen av de svenska föräldrarna nämnde. När frågan om tillgång till barnböcker ställdes till de svenska föräldrarna, tycktes det självklart för dem att det fanns böcker att tillgå. De som läste sällan uttryckte en önskan eller vilja att läsa mer. Detta är i enlighet med en barncentrerad språksocialisation (Heath, 1983) därför att läsning ses som ett viktigt inslag för att utveckla små barns språk. I mellanöstern värdesätts det mer att vara en god lyssnare och inte avbryta, vilket von Hirsch (1996) visat. Detta stöds också av de svensk-arabiska föräldrarnas svar. Följande tre frågor, ”Hur gammalt tycker du att ett barn måste vara för att föra ett samtal med en vuxen?”, ”Får barn själv börja prata med en vuxen?” och ” Får barn avbryta vuxna som talar med varandra?”, syftade till att undersöka de regler för kommunikation som finns i grupperna. De belyser även huruvida ett barncentrerat eller ett situationscentrerat förhållningssätt råder, samt vilken uppfattning som finns om små barns kommunikations- och inlärningsförmåga. När det gäller vilken ålder ett barn bör ha för att delta i ett samtal, skiljde sig gruppernas svar markant. En del svenska föräldrar angav en ålder, medan flera andra undrade vad som menades med ett samtal. De ombads då att göra sin egen tolkning och svarade sedan utifrån denna. Hälften av de svenska föräldrarna menade att vuxna och barn kan samtala redan från födseln eller från det att barnet börjar prata. Det speglar, enligt Heath (1983) ett mer barncentrerat synsätt. Ingen av de svensk-arabiska föräldrarna höll med om detta, utan ansåg att det krävs en mognad hos barnet. De flesta svensk-arabiska föräldrarna angav åldern 3-4 år som lämplig, liksom övriga svenska föräldrar. Det faktum att så många som hälften av de svenska föräldrarna delade de svensk-arabiska föräldrarnas mer situationscentrerade synsätt är förvånande, men med tanke på att frågan tolkats olika och definitionen av ett samtal var godtycklig, bör inte för stora slutsatser dras utifrån detta.

25

Både de svenska och de svensk-arabiska föräldrarna som tillfrågats tyckte att barn får inleda samtal med vuxna. De svenska föräldrarnas svar på denna fråga visar på ett barncentrerat synsätt. De svensk-arabiska föräldrarna har uppenbarligen tagit till sig majoritetskulturens syn på att barn kan vara en jämlik kommunikationspartner, och man kan anta att detta är en effekt av ackulturationsprocessen. Hälften av de svenska föräldrarna ansåg att barn får avbryta vuxna som talar med varandra om det gäller något viktigt. Endast en av de svensk-arabiska föräldrarna höll med om detta. En svensk-arabisk förälder kommenterade att barn i Sverige får avbryta men att de inte får det i hemlandet. En annan tyckte att det beror på barnets ålder, vilket man kan knyta an till att små barn inte förväntas kunna följa sociala regler (von Hirsch, 1996). Denna åsikt återfanns hos en av de 22 svenska föräldrarna. 6.2.2 Attityd till språkstörning, orsaker och åtgärder Syftet med frågan ”Varför tror du han/hon är sen i sin språkliga utveckling?” var att undersöka de intervjuades åsikter om bakomliggande orsaker till deras barns språkstörning. Svaren visade om deras attityd speglade ett holistiskt eller dualistiskt synsätt. Här är det intressant att se om föräldrarna tagit till sig logopedens dualistiska förklaringsmodell till språkstörningen eller ej. Hälften av de svenska föräldrarna trodde att hereditet låg bakom barnets språkstörning. Flera angav istället andra förklaringar, som t ex otiter eller bristande stimulans. De flesta svensk-arabiska föräldrarna ansåg att hereditet var orsaken till barnets språkstörning. Många svensk-arabiska föräldrar delade alltså den syn som råder som praxis inom logopedkåren medan så många som hälften av de svenska inte gjorde det. De svensk-arabiska föräldrarna har i detta avseende tagit till sig logopedernas synsätt i större utsträckning än de svenska föräldrarna gjort, vilket visar på en stark ackulturation i detta avseende. Följande fyra frågor ”Har någon i släkten sagt något om hans/hennes sena språkutveckling?”, ”Tror du att ett barn med sen språkutveckling kan bli bra av sig själv?”, Tror du att ett barn med sen språkutveckling kan bli bra genom att anstränga sig?” och ”Tror du att logopedbehandlingen varit till nytta för honom/henne?”, behandlade intervjupersonernas attityder till språkstörning och åtgärder av denna. En del svensk-arabiska föräldrar upplevde att ett barn med språkstörning kan bli stigmatiserat samt att det i deras hemland är förknippat med en skam för hela familjen att ett barn är avvikande. Av de ytterligare sju intervjuer med svensk-arabiska föräldrar som fortsatt interventionen som gjorts av Salameh (manuskript) framgår det dessutom att varken släktingar i Sverige eller i hemlandet tar upp och pratar om problemen. En orsak kan vara rädslan för stigmatisering. I de pågående intervjuerna med hittills tio svensk-arabiska föräldrar som avbrutit interventionen (Salameh, manuskript) gavs liknande svar. Dessa resultat stödjer Helman (1994) om att stigmatisering och utanförskap i mellanöstern medföljer för den som avviker från det normala. De svenska föräldrarnas svar skiljde sig från de svensk-arabiska föräldrarnas. Någon enstaka svensk förälder nämnde en rädsla för att deras barn ska bli utsatt för mobbning i skolan p.g.a. språkstörningen, men ingen av dem nämnde ordet skam eller talade om stigmatisering. Betydligt fler svenska än svensk-arabiska föräldrar trodde att barn med språkstörning kan bli bra av sig själva men de flesta tillfrågade i alla grupperna var övertygade om att barn behöver stöd. Bland de svenska föräldrarna sågs logopeden som lämpligt stöd, liksom bland de svensk-arabiska. Endast en svensk-arabisk förälder ansåg att familjen kunde hjälpa barnet med språkutvecklingen, något som inte nämndes av de svenska föräldrarna. Även två

26

föräldrar i de preliminära resultaten i Salameh (manuskript) har nämnt detta. I Krüssenberg och Soogrim (2005) fanns hos svensk-arabiska föräldrar en uppfattning om att den utvidgade familjen kunde vara ett stöd för barnets språkutveckling eftersom det ges många tillfällen till samtal. En svensk-arabisk förälder trodde att barn med språkstörning kan bli bra genom att anstränga sig. Drygt hälften av de svenska föräldrar som fortsatt och samtliga som avbrutit interventionen trodde att barn kan bli bra genom att anstränga sig. Även om föräldrarna tolkade begreppet anstränga sig olika, är denna skillnad intressant. Resultatet stödjer Helman (1994) om att en del sjukdomar, i västvärlden, kan ses som orsakade av individen själv och hade kunnat undvikas genom att individen ”skärper till sig”. Det är intressant att åsikterna om just detta, skiljer sig mellan de två grupperna av svenska föräldrar. Uppfattningen delades dessutom inte alls av de intervjuade svensk-arabiska föräldrarna som fortsatte interventionen. I detta avseende delar de svensk-arabiska föräldrarna logopedens synsätt snarare än majoritetskulturens. Både de svenska och de svensk-arabiska föräldrarna som fortsatt interventionen ansåg att den varit till nytta för barnet. Två av dem som avbrutit ansåg att besöken inte gav speciellt mycket. Dessa resultat är relativt väntade och kommer därför inte att diskuteras närmare. 6.2.3 Idéer om optimal intervention Frågorna under avsnittet om optimal intervention syftade till att undersöka vad intervjupersonerna är nöjda respektive missnöjda med i logopedinterventionen. Föräldrarna gav liknande svar på frågorna. Många svenska föräldrar var nöjda med logopeden och dennas arbetssätt, men gav också en hel del förslag på förbättringar. De önskemål som föräldrarna tog upp, handlade i stor utsträckning om rutiner kring tidbokning, besöksfrekvens och väntetiden inför det första besöket. De flesta svensk-arabiska föräldrar sade sig vara nöjda ”med allt”, men på frågan om vad de är missnöjda med gav de förslag på förändringar, t ex tätare besök. Majoriteten av de svenska föräldrarna tyckte att det skulle vara bättre att få den språkliga träningen i barnets förskola än på logopedmottagningen av praktiska skäl. En mamma sade: ”Det blir jag som får fara runt på cykel.” De svensk-arabiska föräldrarna ansåg också att det var bättre att få hjälpen i förskolan, men förklarade det med att barnet på så sätt skulle bli mindre utpekat. Det här kan återknytas till den tidigare diskussionen om stigmatisering vid avvikelser som de svensk-arabiska föräldrarna oroar sig för. 6.2.4 Orsaker till att föräldrarna valde att fortsätta/avbryta interventionen Alla frågor under detta avsnitt syftade till att undersöka vilka orsaker som ligger bakom intervjupersonernas val att fortsätta eller avbryta interventionen. Alla de tillfrågade föräldrarna visste varför deras barn skulle träffa logoped och därför diskuteras denna fråga inte vidare. På frågan om föräldrarna ansåg att deras barn var i behov av logoped, svarade tre svenska föräldrar nej. Två av dessa tre återfanns bland dem som fortsatt. Det faktum att de fortsatt interventionen kan tolkas som att de ändrat uppfattning om detta. Samtliga svensk-arabiska föräldrar ansåg att deras barn var i behov av logopedkontakt. När det gäller frågan om varför föräldrarna valde att fortsätta respektive avbryta interventionen, hade de flesta svenska föräldrar fortsatt eftersom de ansåg att deras barn behövde hjälp och att behandlingen hjälpte. Två av de svenska föräldrar som fortsatt hade inte

27

reflekterat över alternativet att avbryta, utan upplevde att det ”aldrig haft ett slut”. En av dem som fortsatt gav förklaringen att det inte finns någon annan hjälp att få. Alla de svensk-arabiska föräldrarna hade också valt att fortsätta eftersom interventionen hjälpt. De svenska föräldrar som avbrutit gav olika svar på frågan. Tre stycken menade att logopedkontakten runnit ut i sanden. De hade inte fått fler tider och hade därför tolkat det som att interventionen var klar. En familj svarade att de inte avbrutit, utan var övertygade om att de fortfarande hade logopedkontakt. Ett föräldrapar hade avbrutit eftersom de haft dödsfall i familjen. De hade dock valt att ta upp kontakten igen. För två familjer var skälen till avbrotten att logopeden ansåg att barnet inte behövde någon ytterligare hjälp. Föräldrarna menade att behandlingen var avslutad snarare än avbruten. Den ena av dessa två kommenterade dessutom att hon var nöjd med behandlingen och att hon aldrig skulle säga nej till något BVC rekommenderat; ”Nej, det gör man inte”. Syftet med frågorna ”Tyckte du att han/hon var för liten för att gå till logoped?” och ”Hur gammalt tycker du att ett barn bör vara för att ha nytta av logopedbehandlingen?”, var att undersöka om synen på vad små barn kan förstå, skiljer sig mellan grupperna. Endast två svenska föräldrar ansåg att deras barn var för små för att gå till logoped. De återfanns bland dem som avbrutit interventionen. I det ena fallet upplevde föräldrarna att barnets uttalssvårigheter inte var ett stort problem, medan mamman i det andra fallet menade att barnet hade kunnat få en tydligare diagnos och därmed bättre hjälp om det varit äldre vid det första besöket. Ingen av de svensk-arabiska föräldrarna ansåg att deras barn var för små vid det första besöket. Det är dock ett väntat resultat att de föräldrar som avbrutit är mer kritiska än de som fortsatt. Många svenska föräldrar ansåg att barnet bör vara i tre- till fyraårsåldern och några svarade att barnet bör vara minst två år för att ha nytta av logopedbehandling. Endast två svenska föräldrar svarade att barnet kan ha nytta av logopedbehandling så snart föräldern känner ett behov av hjälp. De flesta svensk-arabiska föräldrar ansåg däremot att barn kan ha nytta av logopedbehandling så snart föräldrarna känner ett behov av hjälp. En svarade att barnet bör vara fyra år. Även på denna fråga märks ackulturationsprocessen tydligt bland de svensk-arabiska föräldrarna, då de anslutit sig till logopedens barncentrerade synsätt. De svenska föräldrarnas synsätt skiljer sig från logopedens, vilket stödjer Sachs (1996) åsikt om att vårdpersonal utgör en specifik kulturell grupp och att deras åsikter inte alltid delas av gemene man. Frågorna ”Vad fick du för information inför besöket hos logopeden, och från vem?” och ”Tyckte du informationen var tillräcklig?” belyste intervjupersonernas kännedom om logopeden och dennas arbete innan det första besöket. Frågorna undersökte även huruvida intervjupersonerna hade ett behov av ytterligare information. Det fanns en del skillnader i svaren. Hälften av de svensk-arabiska och knappt 1/3 av de svenska föräldrarna önskade mer information. En svensk-arabisk förälder efterlyste skriftlig information på sitt hemspråk. Uppenbarligen är behovet av information något större hos de svensk-arabiska föräldrarna. Med frågorna ”Var logopeden svår att förstå?”, ”Lyssnade logopeden på vad du hade att säga om honom/henne?”, ”Tyckte du att ni fick för många uppgifter att göra hemma med honom/henne?”, ”Förklarade logopeden varför du skulle göra uppgifterna med honom/henne?” och ”Tyckte du att logopeden bad er göra något som kändes konstigt, t ex sitta på golvet och leka?”, undersöktes intervjupersonernas upplevelse av logopedisk intervention och mötet med logopeden. Samtliga föräldrar tyckte att logopeden var tydlig och

28

lätt att förstå och de allra flesta kände att logopeden lyssnat på vad de haft att säga. Föräldrarna i alla tre grupperna ansåg överlag att de fått lagom många uppgifter, en del efterlyste även fler. Tre svenska och en svensk-arabisk förälder upplevde att logopeden bett dem göra något som kändes konstigt. Endast en av dem återfanns bland dem som avbrutit interventionen. Ett väntat resultat hade varit att de föräldrar som avbrutit skulle vara mer kritiska till övningarna, men så är alltså inte fallet. Att de svensk-arabiska föräldrarna ställer sig positiva till språklig träning med sitt barn, kan vara ett tecken på ackulturation. De har tagit till sig majoritetskulturens barncentrerade syn på att det är förälderns uppgift att lära barn språk genom att samtala och leka med dem. På frågorna som gällde vilka praktiska svårigheter som funnits för att ta sig till logopedmottagningen, fanns inga speciella skillnader i gruppernas svar. De föräldrar som fortsatt interventionen nämnde fler praktiska svårigheter än de som avbrutit. De intervjuade föräldrar som haft praktiska problem, har uppenbarligen fortsatt trots dessa. Ingen av dem som avbrutit förklarar avbrottet med praktiska svårigheter. 6.3 Allmän diskussion Resultaten i denna uppsats visar att det finns både likheter och skillnader i svenska och svensk-arabiska föräldrars syn på de områden som tagits upp – språksocialisation, attityder till språkstörning och synen på intervention. Även mellan svenska föräldrar som fortsatt interventionen och föräldrar som avbrutit finns det tendenser till skillnader i synsätt, även om de till största delen var eniga. De svenska föräldrarnas syn på språksocialisation präglas till stor del av en barncentrerad syn. Trots detta är de ibland kritiska till logopedens råd om språklig stimulans. von Hirsch (1996) visade i sin intervjuundersökning av svensk-arabiska föräldrar, att språksocialisationen uppvisade många drag från ett mer situationscentrerat förhållningssätt. Många av de svensk-arabiska föräldrarna i Krüssenberg och Soogrim (2005) samt i Salameh (manuskript) använder sig däremot av barnanpassat språk i högre utsträckning än svenska föräldrar, och har uppenbarligen tagit till sig råd om språkanpassning till barn med språkstörning. En möjlig orsak till detta kan vara att de svensk-arabiska föräldrarna varit mer tveksamma än de svenska till att anpassa sitt språk. Logopeden har kanske därför i högre utsträckning förklarat vikten av barnanpassat språk. En annan orsak som också Krüssenberg och Soogrim (2005) påpekade, kan vara att föräldrarna upplever att den språkliga stimulansen faktiskt hjälper barnet. När barnet börjar utvecklas språkligt påverkas de kanske i mindre grad av kulturella föreställningar eftersom de prioriterar barnets utveckling. Endast hälften av de svenska föräldrarna delade den förklaringsmodell till språkstörningens orsaker som presenteras i litteraturen (Nettelbladt m.fl., 2007). Detta stödjer Sachs (1996) tanke om att gemene man inte nödvändigtvis delar vårdgivarens syn på sjukdom. Det är därför viktigt att föräldrar får kunskaper om vad en språkstörning innebär och vilka åtgärder som används vid intervention och varför. Med tillgång till rätt kunskap kan föräldrarna ha rimliga förväntningar på barnets språkutveckling och hjälpa barnet på bästa sätt. Bland de svensk-arabiska föräldrarna i Salameh (manuskript) ansåg två som avbrutit och en som fortsatt interventionen att barnet kan få adekvat hjälp med språkutvecklingen inom familjen. Ingen av de svenska föräldrarna nämnde detta. Även om det inte är en majoritet av de svensk-arabiska familjerna som anser detta, knyter det an till ett mer situationscentrerat förhållningssätt. Barn förväntas iaktta och observera omvärlden för att socialiseras, och de är

29

mer vana att tala med andra barn än med vuxna (Heath, 1983). Ur logopedisk synpunkt skulle detta kunna utnyttjas vid intervention – äldre syskon eller andra släktingar i de övre tonåren skulle då också kunna få handledning kring språklig stimulans. Ingen av de föräldrar som avbrutit interventionen angav missnöje med interventionen som förklaring. Fyra av föräldrarna har avbrutit interventionen men sade själva att barnet behöver stöd och att interventionen varit till nytta. De har inte heller upplevt några praktiska hinder för interventionen. En familj svarade även att de fortfarande har logopedkontakt, trots att de registrerats som avbrutna i PASIS. Det är oroväckande att föräldrarnas uppfattning inte överensstämmer med logopedens uppfattning angående detta. En förälder uttryckte även sin förvåning över detta i samband med intervjun med följande citat: ”Det stod i brevet att behandlingen inte var avslutad, det förstod jag inte riktigt. Vi har inte fått någon kallelse. Det är inget vi gjort med flit.” Denna diskrepans kan bero på bristande information till föräldrarna om logopedmottagningens rutiner. Den skulle också kunna vara ett resultat av misstag i samband med patientregistreringen. Vid intervjuerna med de svenska föräldrarna framkom att en del av dem tror att logopedmottagningen ansvarar för att kalla barnen efter att ett besök avbokats. På logopedmottagningen anses det vara föräldrarnas sak att söka hjälp för sina barn och kontakta vid behov av en tid, vilket de också informeras om. Utifrån föräldrarnas svar förefaller denna åsiktsskillnad, snarare än ett uttryckt missnöje, i huvudsak vara orsak till avbrotten av interventionen bland de svenska föräldrar som intervjuades här. P.g.a. det begränsade underlaget i denna undersökning, bör det undersökas om åsikterna gäller generellt eller om andra faktorer kan ha orsakat avbrotten. Svaren på frågorna om lämplig ålder för barnet att inleda intervention och huruvida föräldrarna har ett behov av information inför det första logopedbesöket, visar att behovet av information är stort. Föräldrarna, och framför allt de svenska, saknar i stor utsträckning insikt om att logopeden har mycket att erbjuda och kan hjälpa barnet även i tidig ålder. De svensk-arabiska föräldrarna är mer medvetna om detta, trots att de med sin kulturella bakgrund borde vara tveksamt inställda till tidiga åtgärder. Uppenbarligen tar de svensk-arabiska föräldrarna till sig logopedens eventuella information i större utsträckning än de svenska. Flera föräldrar nämnde att de fått information om logoped av BVC, men dock inte alla. Därför kunde det vara lämpligt att deras rutiner för information till föräldrar ses över. De likheter som fanns mellan grupperna, tyder på att de svensk-arabiska föräldrarna befinner sig i en pågående ackulturationsprocess. På vissa områden delar de det barncentrerade synsätt som råder i majoritetskulturen, medan de på andra behållit ett situationscentrerat synsätt. Detta stödjer Wachtlers (2006) åsikt om att ackulturation sker i flera steg och kan variera för den enskilde individen, samt att individen inte nödvändigtvis förlorar sin egen kulturs värderingar vid mötet med en ny. Det bör även betonas att ingen kultur helt och hållet är barncentrerad eller situationscentrerad. Kulturer präglas snarare av drag från det ena eller andra synsättet, i mer eller mindre grad. 7. KONKLUSION Utifrån de resultat som framkom vid intervjuerna, och den diskussion som förts i det tidigare kapitlet, görs följande konklusioner.

30

De svenska föräldrar som intervjuats är överlag positivt inställda till den logopediska intervention som erbjuds. Inte ens de föräldrar som avbrutit interventionen uttryckte ett egentligt missnöje med logopedens bemötande eller arbetssätt. Föräldrarna gav en del förslag på förändringar, främst gällande vilka resurser som finns för att erbjuda tätare besöksfrekvens samt samarbetet med barnets förskola. Många föräldrar efterfrågade mer och tydligare information om logopedens arbete. De svenska föräldrarna som avbrutit interventionen gav liknande svar på frågorna som de svenska som fortsatt. En skillnad var dock i synen på om barn med språkstörning kunde bli bra genom att anstränga sig. Föräldrarna som avbrutit interventionen ansåg att så var fallet, medan de som fortsatt i större utsträckning ansåg att barnen behövde hjälp. Två föräldrar som avbrutit ansåg att deras barn varit för små för att gå till logoped. De föräldrar som avbrutit är en aning mer kritiska än de som fortsatt. Det finns likheter mellan de svenska och de svensk-arabiska föräldrarnas svar. Båda grupperna är positivt inställda till logopedinterventionen och logopedens arbetssätt som utgår ifrån ett barncentrerat förhållningssätt. De allra flesta föräldrarna uppskattar språklig lek som metod för att stimulera barns språk. En annan likhet är att båda grupperna av föräldrar efterfrågar mer information om logopedens arbete, samt möjlighet till tätare besök och mer samarbete med förskolorna. När det gäller språksocialisation finns vissa likheter, men också en del skillnader. De likheter som finns kan till en del förklaras med ackulturation. Ackulturation sker gradvis och kan vara olika för olika individer. En individ kan också vara ackulturerad endast i vissa avseenden, vilket resultaten stödjer. Eftersom ackulturation kan ske i etapper, anser vi att ackulturation ägt rum även när föräldragrupperna inte är överens fullt ut. Skillnaderna återfinns bland annat i synen på läsning som ett verktyg för språkinlärning, där de svensk-arabiska föräldrarna hellre berättar sagor än läser böcker. Dessutom tror alla utom en av de sju svensk-arabiska föräldrarna att barn behöver hjälp för att utveckla sitt språk. Ett litet antal svenska föräldrar var osäkra på detta. Det gör att de som grupp skiljer sig från de svensk-arabiska föräldrarna, som uttryckte större övertygelse i svaren. De svensk-arabiska föräldrarna ligger närmre de svenska logopederna i sin uppfattning om huruvida ett barn med språkstörning kan bli bra utan hjälp. Uppfattningen om när ett barn kan föra ett samtal med en vuxen, skiljer sig också mellan grupperna. De svensk-arabiska föräldrarna anser att det krävs en mognad medan hälften av de svenska menar att de kan samtala med barn redan från födseln. Synen på avvikelser från det förväntade speglades i det faktum att bland de svenska föräldrarna hade många en öppen dialog med släktingarna om barnets språkstörning. Det är inte lika vanligt med kommentarer från släktingarna bland de svensk-arabiska föräldrarna. En annan stor skillnad noterades i förklaringarna till varför föräldrarna hellre ville ha interventionen i barnets förskola. De svensk-arabiska föräldrarna menade att de kunde undvika stigmatisering genom att ha behandlingen i förskolan istället för på sjukhuset. Flera svenska föräldrar svarade istället att de föredrog förskolan p.g.a. praktiska skäl. De skillnader som nämns i de två ovanstående styckena skulle till stor del kunna förklaras av den kulturella bakgrund som föräldrarna har med sig i mötet med logopeden. De kulturella

31

faktorerna kan utöver att de påverkar föräldrarnas syn på språksocialisation, även påverka förväntningarna på och kontakten med sjukvården. I de flesta fall har de svensk-arabiska föräldrarna fått information om logoped via barnets förskola. Även flera svenska föräldrar hade fått information från förskolepersonal. Det är därför viktigt att logopederna samarbetar med förskolepersonal och hjälper till med fortbildning kring barn i behov av språkligt stöd så att de kan fångas upp. I detta sammanhang bör även beaktas att hur mycket information som än ges, finns aldrig en garanti för att alla uppfattar den och tar den till sig. Föräldrarna i denna uppsats har med största sannolikhet fått information, men av olika orsaker har inte alla tagit den till sig. Vi anser att intervjuerna har tillfört ovärderlig insikt om föräldrars förväntningar på logopedintervention och upplevelser av denna. För bästa möjliga samarbete bör dessa åsikter efterfrågas av kliniskt verksamma logopeder. Resultaten i denna studie visar också på betydelsen av att logopeder och annan sjukvårdspersonal har kunskap om en patients kulturella bakgrund. Genom att vara medveten om de skillnader som kan finnas kan personalen i mötet med patienter med en annan kulturell bakgrund ge ett bemötande som tar kulturella hänsyn. Vi har försökt att se på kulturskillnader utifrån ett objektivt och icke-värderande perspektiv. Det bör nämnas att vår egen kultur inte går att bortse från och att den utgör ett filter genom vilket vi ser på omvärlden. Detta har naturligtvis påverkat tolkningen av resultaten. Dessutom bör det betonas att många egenskaper delas av individer oavsett deras kulturtillhörighet. Vi är övertygade om att alla föräldrar känner en oro för sina barn, inte minst i samband med en avvikande språkutveckling, och vill barnets bästa.

32

REFERENSER Bebout, L., & Arthur, B. (1992). Cross –cultural attitudes toward speech disorders. Journal of Speech & Hearing research 35:1, 45-53. Carlsson, B. (1991). Kvalitativa forskningsmetoder för medicin och beteendevetenskap. Upp-sala: Almqvist & Wiksell förlag AB. Crystal, D. (1998). Language Play. London: Penguin Books. Hanssen, I. (1998). Omvårdnad i ett mångkulturellt samhälle. Lund: Studentlitteratur. Heath, S. (1983). Ways with words: language and life in communities and classrooms. Cam-bridge: Cambridge University Press. Heath, S. (1986). What no bedtime story means: narrative skills at home and school. I: Schief-felin, B. & Ochs E. (Ed.). Language socialization across cultures. Cambridge: Cambridge University Press. Helman, C. (1994). Culture, Health and Illness, Third edition. Reed Educational and Profes-sional Publishing Ltd. http://www.malmo.se/faktaommalmopolitik/statistik/02utlandskbakgrund/malmobormedutlandskbakgrund.4.33aee30d103b8f15916800028428.htm http://www.socialstyrelsen.se/Om_Sos/organisation/Epidemiologiskt_Centrum/Enheter/EKT/PRIMINL.htm Khader, N. (1996). Familjeliv och levnadsmönster bland mellanösterns muslimer. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Krüssenberg, C. & Soogrim, V. (2005). Kulturella attityder som potentiella hinder i logopedisk intervention? En intervjustudie med sju arabisktalande föräldrar till barn med språkstörning. Lund: institutionen för kliniska vetenskaper, avdelningen för logopedi, foniatri och audiologi. Nettelbladt, U., Salameh, E., & Vamling, K. (2004). Linguistic and cultural factors affecting intervention for bilingual children with language impairment. Ansökan till Riksbankens Jubileumsfond. Nettelbladt, U., Håkansson, G., & Salameh, E-K. (2007) Specifik intervention av fonologi, grammatik och lexikon. I Nettelbladt, U., & Salameh, E-K. (Red) Språkutveckling och språkstörning hos barn (ss. 289-309), Lund: Studentlitteratur. Nettelbladt, U., & Salameh, E-K. (Red.). (2007). Språkutveckling och språkstörning hos barn. Lund: Studentlitteratur. Norman, K. (1996). Kulturella föreställningar om barn. Stockholm: Rädda Barnen.

33

Obondo, M. (1999). Olika kulturer, olika språksocialisation – konsekvenser för utbildning och social integrering av invandrarbarn I M. Axelsson (Red.), Tvåspråkiga barn och skolframgång – mångfalden som resurs (ss. 36-60), Rinkeby språkforskningsinstitut. Obondo, M. (2005). Broar mellan kulturer – somaliska barns språksocialisation i hem och förskola i Sverige. Språkforskningsinstitutet i Rinkeby. Ochs, E. (1988). Culture and language development. New York: Cambridge University Press Sachs, L. (1996). Sjukdom som oordning. Stockholm: Gedins Förlag. Salameh, E-K. (2003). Language impairment in Swedish bilingual children – epidemiological and linguistic studies. Doktorsavhandling, Lunds Universitet, Medicinska fakulteten. Salameh, E-K., Nettelbladt, U., Håkansson, G. & Gullberg, B. (2002). Language impairment in Swedish Bilingual Children: a Comparison between bilingual and monolingual children in Malmö. Acta Paediatrica 91, 229-234. Salameh, E-K. (manuskript). Lingvistiska och kulturella faktorer i svensk-arabiska föräldrars syn på språkstörning. Samuelsson, J. (2001). Islamisk medicin. Lund: Studentlitteratur. Schieffelin, B. & Ochs, E. (1986) Language socialization across cultures. New York: Cam-bridge University Press. Schieffelin, B. (1990). The give and take of every day life: Language socialization of Kaluli children. New York: Cambridge University Press. Svensson, R. (1993). Samhälle medicin vård. En introduktion till medicinsk sociologi. Lund: Studentlitteratur. Van Kleeck, A. (1994). Potential cultural bias in training parents as conversational partners with their children who have delays in language development. American Journal of Speech – Language Pathology 2 , 67-78. Von Hirsch, E. (1996). Beliefs and ideas concerning childhood and child rearing: A study amongst Arabic speaking Christian and Muslim families at Råby. Västerås: proAros/Eva von Hirsch. Wachtler, C. (2006) Cultural discord in a medical context: a challenge for physicians. Doktorsavhandling, Lunds Universitet, Medicinska fakulteten.

34

Bilaga 1 a Till föräldrarna till………………………… Vi är två logopedstudenter som håller på att skriva examensarbete under handledning av professor Ulrika Nettelbladt och med dr Eva-Kristina Salameh. Vårt examensarbete är en del av ett samarbete mellan institutionen för klinisk vetenskap, avdelningen för logopedi, foniatri och audiologi vid Lunds Universitet och logopedmottagningen vid Universitetssjukhuset MAS. Syftet med detta samarbete är att undersöka hur man kan förbättra behandlingen av barn med språkstörning. Eftersom ert barn är patient vid logopedmottagningen skulle vi vilja intervjua er om vad ni tyckt var bra i behandlingen och vad ni tycker skulle behöva ändras. Frågorna kommer bland annat att gälla era tankar kring vad som kan orsaka en sen språklig utveckling och vilka åtgärder som ni tycker behövs för att hjälpa barnet på bästa sätt. Intervjun kommer att äga rum på en plats som ni själva väljer, det kan vara hemma hos er själva, på barnets förskola, eller här på logopedmottagningen. Vi kommer båda att vara med på intervjun där en av oss lyssnar och antecknar och den andra kommer att sköta själva intervjun. För säkerhets skull kommer intervjun också att spelas in om något visar sig vara oklart i våra anteckningar. Banden kommer inte att innehålla några uppgifter om barnen, och kommer att förvaras inlåsta på logopedmottagningen. Vi kommer att kontakta er via telefon om ca 10 dagar för att höra om ni är intresserade av att delta. Ni kan också skicka ert undertecknade tillstånd direkt till oss i det kuvert som ligger med. Vi vore mycket tacksamma om ni ger ert tillstånd till detta. Givetvis är deltagandet fullständigt frivilligt, och skulle ni vilja avstå, kommer det inte på något sätt att påverka en eventuell fortsatt kontakt med logopedmottagningen. Vår handledare med dr Eva-Kristina Salameh svarar gärna på frågor om undersökningen. Sara Brandt Erika Ljung Logopedstudent Logopedstudent Under handledning av: Eva-Kristina Salameh Ulrika Nettelbladt med dr, leg logoped professor, leg logoped Logopedmottagningen Inst f logopedi och foniatri Universitetssjukhuset MAS Universitetssjukhuset, 221 85 LUND tel: 040/33 10 24 tel: 046/17 27 25

Svarsblankett för undersökningen kring behandlingsmetoder för barn med språkstörning Målsmans namn.............................................. Barnets namn................................................. Barnets födelsedatum...................................... Jag har läst igenom ovanstående information och vill gärna delta i intervjun. Jag är medveten om att jag kan avböja medverkan utan att det på något sätt påverkar en eventuellt framtida kontakt med logopedmottagningen. ...................................................... ............................................ Målsmans namnteckning Ort och datum ...................................................... ............................................ Målsmans namnteckning Ort och datum ...................................................... ............................................ Undersökarens namnteckning Ort och datum

Bilaga 1 b Till föräldrarna till…………………………….. Vi är två logopedstudenter som håller på att skriva examensarbete under handledning av professor Ulrika Nettelbladt och med dr Eva-Kristina Salameh. Vårt examensarbete är en del av ett samarbete mellan institutionen för klinisk vetenskap, avdelningen för logopedi, foniatri och audiologi vid Lunds Universitet och logopedmottagningen vid Universitetssjukhuset MAS. Syftet med detta samarbete är att undersöka hur man kan förbättra behandlingen av barn med språkstörning. Ert barn har varit patient på logopedmottagningen vid Universitetssjukhuset MAS, men av olika anledningar fullföljdes inte behandlingen. Mottagningen beklagar detta, och vill gärna kunna förändra behandlingen av barn, så att den bättre motsvarar era och andra föräldrars önskemål. Målet är att alla föräldrar kan acceptera och känna sig delaktiga i behandlingen Därför skulle vi vilja träffa er och fråga er om vad ni tycker skulle behöva ändras i behandlingen av barn med språkstörning. Vi vet att många föräldrar är oroliga för sitt barns språkliga utveckling. Trots detta väljer man att avsluta behandlingen i förtid, eftersom vi inte kan erbjuda den hjälp som föräldrarna önskar. Frågorna kommer bland annat att gälla era åsikter kring vilka åtgärder som ni tycker saknades samt vilka åtgärder som behövs och är viktiga för att kunna hjälpa barn med en språkstörning på bästa sätt. Intervjun kommer att äga rum på en plats som ni själva väljer, det kan vara hemma hos er själva, på barnets förskola, eller här på logopedmottagningen. Vi kommer båda att vara med på intervjun där en av oss lyssnar och antecknar och den andra kommer att sköta själva intervjun. För säkerhets skull kommer intervjun också att spelas in om något visar sig vara oklart i våra anteckningar. Banden kommer inte att innehålla några uppgifter om barnen, och kommer att förvaras inlåsta på logopedmottagningen. Vi kommer att kontakta er via telefon om ca 10 dagar för att höra om ni är intresserade av att delta. Ni kan också skicka ert undertecknade tillstånd direkt till oss i det kuvert som ligger med. Vi vore mycket tacksamma om ni ger ert tillstånd till detta. Givetvis är deltagandet fullständigt frivilligt, och skulle ni vilja avstå, kommer det inte på något sätt att påverka en eventuell förnyad kontakt med logopedmottagningen. Vår handledare med dr Eva-Kristina Salameh svarar gärna på frågor om undersökningen. Sara Brandt Erika Ljung Logopedstudent Logopedstudent Under handledning av: Eva-Kristina Salameh Ulrika Nettelbladt med dr, leg logoped professor, leg logoped Logopedmottagningen Inst f logopedi och foniatri Universitetssjukhuset MAS Universitetssjukhuset, 221 85 LUND tel: 040/33 10 24 tel: 046/17 27 25

Svarsblankett för undersökningen kring behandlingsmetoder för barn med språkstörning Målsmans namn.............................................. Barnets namn................................................. Barnets födelsedatum...................................... Jag har läst igenom ovanstående information och vill gärna delta i intervjun. Jag är medveten om att jag kan avböja medverkan utan att det på något sätt påverkar en eventuellt framtida kontakt med logopedmottagningen. ...................................................... ............................................ Målsmans namnteckning Ort och datum ...................................................... ............................................ Målsmans namnteckning Ort och datum ...................................................... ............................................ Undersökarens namnteckning Ort och datum

Bilaga 2 Språksocialisation 1. Hur gammal var……när han började tala? 2. Ändrade du ditt eget sätt att tala så att han lättare kunde förstå dig?

T ex genom att inte använda svåra ord och långa meningar 3. Vad gjorde du när du inte förstod vad ……… sa? 4. Har du tillgång till barnböcker? 5. Brukar du läsa för……..?

a. Om nej – varför inte? 6. Hur gammalt tycker du att ett barn måste vara för att kunna föra ett samtal med en vuxen? 7. Får barn själv börja prata med en vuxen? 8. Får barn avbryta vuxna som talar med varandra? Attityd till språkstörning, orsaker och åtgärder 1. Varför tror du ……………..är sen i sin språkliga utveckling? 2. Har någon i släkten sagt något om…………………sena språkutveckling? 3. Tror du att ett barn med sen språkutveckling kommer att bli bra av sig självt? 4. Tror du att ett barn med sen språkutveckling kan bli bra genom att anstränga sig? 5. Tror du att logopedbehandling har varit till nytta för…………..? Idéer om optimal behandling 1. Om du fått bestämma, hur hade behandlingen sett ut?

a. Vad är du nöjd med? b. Vad skulle du vilja ändra på?

2. Hade du hellre haft behandlingen på ett annat ställe än sjukhuset, (t ex förskolan)? 1 Orsaken till att man valde att avstå från/fullfölja behandlingen 1. Vet du varför ……….. skulle träffa en logoped? 2. Tyckte du själv att…….behövde hjälp med sin språkliga utveckling? 3. Tyckte du att………………..var för liten för att gå till logoped? 4. Varför valde du att fortsätta/avbryta behandlingen? 5. Hur gammalt tycker du att ett barn bör vara för att kunna ha nytta av

logopedbehandlingen? 6. Vad fick du för information inför besöket hos logopeden och från vem?

a. Tyckte du informationen var tillräcklig? 7. Var logopeden svår att förstå? 8. Lyssnade logopeden på vad du hade att säga……….? 9. Tyckte du att ni fick för många uppgifter att göra hemma med…………?

a. Om ja – Sa ni det till henne? b. Om nej – Tyckte du det var obehagligt att säga till?

10. Förklarade logopeden varför du skulle göra uppgifterna med……….? 11. Tyckte du att logopeden bad er göra något som kändes konstigt? Exempelvis sitta på

golvet och leka med…………….? a. Om ja, sade du det till henne?

12. Fanns det praktiska svårigheter för att du skulle kunna ta dig till logopedmottagningen? a. Var det svårt att få tider som passade? b. Var det svårt att få barnvakt?