Leopard förlagStockholm 2011

halldór l a xn es s

fria män översättninginge knutsson

Halldór Laxness: Fria män

Leopard förlag, S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholmwww.leopardforlag.se

© Halldór Laxness, 1934–35Originalets titel: Sjálfstætt fólkAll rights reservedPublished by agreement with Licht & Burr Literary Agency, DenmarkÖversättning: Inge Knutsson 2011 Omslag och grafisk form: Sara R. AcedoOmslagsillustration: Sven Rapp, Fjällandskap, 1965Redaktion och original: Tom Carlson Ord & TextTryck och bind: Bookwell, Finland 2011 ISBN 978-91-7343-109-5

nybyggare på island

n y b y g g a r e p å i s l a n d 9

1kólumkilli

Isländska källor uppger att män från väster tidigt uppehöll sig här i landet och lämnade efter sig kors, klockor och liknande föremål för magiskt bruk. De män som seglade hit ut från länder i väst i början av påvedömets dagar är namngivna i latinska urkunder. Deras anförare hette Sankt Colombo, eller Kólumkilli den iriske, en ivrig andebesvär-jare. På den tiden var jorden på Island synnerligen bördig. Men när nordbor slog sig ner här flydde de trollkunniga männen från väster ur landet, och i gamla skrifter påstås det att Kólumkilli som hämnd ned-kallade förbannelsen över det nya folket att det aldrig skulle ha lycka med sig i detta land, och mer med samma innebörd, som verkligen tycks ha slagit in med tiden. Långt senare övergav nordborna på Island den rätta tron och föredrog främmande folkslags skrock. Då var all-ting som förbytt, nordbornas gudar hånades, nya infördes tillsammans med helgon, några från österlandet, andra från västerlandet. Det be-rättas att man vid denna tidpunkt uppförde en kyrka helgad åt Kólum-killi i den dal där gården Njugga på Heden senare kom att ligga. Det var en huvudgård en gång i världen. Häradshövding Jón Reykdalín på Uterödsmyr samlade in många uppgifter om denna fjälldal, senast från den tid då gården lades öde efter de stora spökerierna 1750. Härads-hövdingen var själv ögon- och öronvittne till de olika makabra hän-delser som ägde rum där, vilket framgår av hans berömda skildring av hemsökelsen på Njugga. Vålnaden hördes tala högljutt på gården från slutet av januari till strax efter pingst så att folk flydde ner till bygden; två gånger uppgav han sitt namn i örat på häradshövdingen, men be-svarade övriga frågor, som häradshövdingen uttrycker det, med »tarv-liga latinska strofer och oanständiga ord.«

Den sägen om gården som har blivit mest känd leder sitt ursprung från tiden långt före häradshövding Jóns levnad och det kan därför vara befogat att rekapitulera den till förlustelse för dem som kanske

f r i a m ä n10

ännu inte har färdats över fälten utmed ån, där seklerna ligger sida vid sida bland mer eller mindre igenväxta stigar efter forna tidevarvs häs-tar, och råkar kasta en blick på kullen ute på mossen där den gamla gården har legat, när de passerar genom dalen.

Det kan inte ha varit senare än i slutet av herr Guðbrandurs bi-skopstid som det bodde ett äkta par här på Njugga på Heden. Bon-dens namn omnämns inte men hans hustru hette Gunnvör eller Guð-vör. Hon ansågs vara företagsam, lagd för magi och troddes ha över-naturliga krafter, fick styra och ställa som hon ville för mannen som också betraktades som en riktig ynkrygg.

Det gick inte bra för makarna i början, de hade få tjänstehjon, och det ryktades att kvinnan lät maken sätta ut deras barn när skaran väx-te. Några lades under ett stenblock i fjället och man kan ännu höra de-ras jämmer från fjällsidan tidigt om vårarna vid den tid då snön börjar smälta, vid andra barn band de fast stenar och mannen sänkte dem i sjön, och man kan ännu höra deras gråt från vattnet när det är mån-sken mitt i vintern, särskilt i frost och före oväder.

Men när husmodern Gunnvör började åldras, berättas det, törstade hon mycket efter människoblod. Hon kände också hunger efter män-niskomärg. Det påstås vidare att hon tappade sina barn på blod, dem som fick leva, som hon sedan drack. Hon lät göra ett sejdskjul bakom husen, där hon sjöng för Kólumkillis vålnad i eld och rök på höstkväl-larna.

Det sägs också att bonden en gång hade tänkt rymma och avslöja hennes ondskefulla gärningar för bygdens folk, men hon följde efter och hann upp honom på Rödsmyråsen och stenade honom och lem-lästade hans kropp. Benen bar hon hem till skjulet men lämnade kvar kött och inälvor på höjden till föda för fåglarna och lät sprida ut i trakten att han hade omkommit när han sökte efter får på fjället.

Men därefter började fru Gunnvörs välstånd växa tack vare den onda pakten med Kólumkilli, och hon blev ägare till goda hästar.

På den tiden var det vanligt med resande i trakten, både på vintern då folk skulle ut på fiske vid foten av Jökeln och på våren när folk från andra landsdelar hämtade torkad fisk där. Men så småningom bör-jade häradsborna göra varandra uppmärksamma på att ju hästrikare fru Gunnvör blev, desto mindre gästfri blev hon. Och trots att hon var kyrksam efter den tidens sed, nämns det i annalerna att hon efter hög-mässan i Rödsmyrkyrkan på själva pingstdagen inte kunde se solen på den molnfria himlen.

n y b y g g a r e p å i s l a n d 11

Det där ska inte beröras närmare; däremot hade det kommit ryk-ten i omlopp om hennes mans öde och det glunkades om att hon mör-dade folk, somliga för att ta deras pengar, andra för att få deras blod och märg, och några red hon efter upp på fjället. Det förhåller sig så på Njugga att det ligger en sjö i dalgångens södra del, inte särskilt långt från gården, som kallades Igelsjön och heter så än i dag. Husfrun dö-dade sina gäster nattetid genom att stöta ett svärd i dem när de låg och sov, bet dem sedan i strupen, styckade dem därefter och gjorde leksaker av deras ben åt sig och Kólumkillis vålnad. Andra förföljde hon upp på fjällheden och stack ner dem med sin stora kniv, och det blänkte vackert om eggen. Hon kunde övermanna dem eftersom hon var lika stark som många män och dessutom fick hjälp av den onde att genomföra sina dåd. Däruppe på höjden kan man ännu se blod-spår i snön, särskilt när det lider mot jul. Men liken bar hon ner i da-len, band stenar vid dem och sänkte dem i sjön. Hon lade sedan beslag på gästernas packning, deras kläder, hästar och pengar – om det fanns några. Men hennes barn blev alla galna och skällde som andra hundar från gårdens tak, eller satt svagsinta på dörrhällen, log fånigt och bet folk, för djävulen hade tagit ifrån dem mänskligt språk och normalt förstånd. Därför sjunger man än i dag denna visa om kvällen för barn i häradet på båda sidor om heden:

Ingen skall gästa Gunnvör i sin bästa rock, han hamnar i sjön med lock och pock. Rinner blod där hon stod, men nu vyssar jag dig.

Ingen skall gästa Gunnvör om han har en häst, det blänker om kniven och nu gäller det livet. Rinner blod där hon stod, men nu vyssar jag dig.

Ingen skall gästa Gunnvör om han har mänskligt blod, ingen som har märg i sina ben,

f r i a m ä n12

och sov du nu i ro. Rinner blod där hon stod, men nu vyssar jag dig.

Ingen skall gästa Gunnvör som tror på vår Gud, hon har knäckt mitt revben och nyckelben och mellanhandsben, så fy och oj och hu. Rinner blod där hon stod, men nu vyssar jag dig.

Tror du på Kólumkilli, han som säger som så: märg och blod, märg och blod, för hå, hå, hå. Rinner blod där hon stod, men nu vyssar jag dig.

Det slutade med att fru Gunnvörs illgärningar avslöjades, men då hade hon hunnit bli mångas baneman, mäns, kvinnors och barns, och lov-sjungit Kólumkillis vålnad om nätterna. Hon blev dömd till döden på häradstinget och rådbråkad i kyrkogårdsporten utanför Rödsmyr-kyrkan på Trefaldighetssöndagen, man krossade hennes lemmar och skilde till sist huvudet från kroppen, men hon hade alls ingenting emot att dö och bröt ut i underliga förbannelser som hon utslungade över folket. Hennes bål, huvud och extremiteter lades därefter i en skinn-säck som man släpade upp till den högsta punkten av höjden väster om Njugga och täckte med sten. Hennes dös syns än i dag, den omges numera av högt gräs och har kommit att kallas Gunnas dös. Den re-sande kastar en sten på dösen första gången han passerar förbi, vilket anses vara lyckobringande, men en del kastar en sten på högen varje gång de har sina vägar ditåt och vill med det köpa sig fred.

Men om fru Gunnvör hade varit en orosande i levande livet, så var det nu ingen måtta på hennes ondskefulla framfart efter avrättningen; hon tycktes inte få ro i gravhögen utan gick ofta igen hemma på går-den. Hon väckte också upp de män, kvinnor och barn som hon hade dödat, så att folket på Njugga knappt fick ett ögonblicks lugn för allt

n y b y g g a r e p å i s l a n d 13

otyg som skedde så snart det började skymma. Utan att ändra sina va-nor fortsatte hon att plåga levande och döda, och på gården hördes ständigt höga rop och tjut när natten föll på, som om skaror av pinade själar jämrade sig i djupaste elände och ångest, på taket och utanför fönstren. Ibland var det som om det steg upp den kvalmigaste svavel-stank ur marken, och dunsterna drog genom gårdens rum så att folket fick andnöd och hundarna slogs som om de var galna. Då och då red Gunnvör grensle på nocken och förde ett sådant leverne att det kna-kade i varenda bjälke, och det slutade med att ingen byggnad ansågs vara stark nog för att kunna stå emot hennes våldsamma bankande och skändliga kvällsritter. Hon red människor och boskap också och förlamade korna, skrämde barn och kvinnor från vettet och vållade de gamla obehag, och tog inte minsta intryck av vare sig korstecken eller signerier. Sägnen förtäljer att till sist tillkallades Rödsmyrprästen för att driva bort henne, men då hade hon sprungit till fjälls för att und-komma hans märkvärdiga lära och skapat den spricka i berget som nu syns däruppe. Några tror att hon tog sin boning i fjället, och då är det inte osannolikt att hon har antagit skepnaden av en jätte. Andra menar att hon ofta håller till i sjön och då i ett odjurs gestalt, ett slags mons-ter, och det bekräftas av många att ett odjur i många släktled har levt i sjön och visat sig för oräkneliga ögonvittnen som kan gå ed på detta, även de som inte är synska. Somliga påstår att detta vidunder har bru-tit ner husen på Njugga tre gånger, andra uppger sju gånger, tills ingen bonde stod ut där längre och gården lades öde på grund av de olika missfostrens ständiga framfart. På häradshövding Reykdalíns tid lades den därför slutgiltigt under Uterödsmyr, först som fårhus på vintern, varifrån den senare fick namnet Vinterhus, men sedan som lammfålla.

2egendomen

På en låg kulle ute i mossen ligger lämningar av gamla hus. Kanske är denna kulle bara i någon mån ett verk av naturen, kan-

ske ett verk av länge sedan bortgångna bönder som byggde sin gård här på gräsvallen vid bäcken, generation efter generation, den ena på

f r i a m ä n14

ruinerna av den andra. Men nu har det varit en lammfålla här i mer än ett sekel, här har tackor med lamm bräkt i över hundra vårar. Från fållan på kullen, särskilt åt söder, breder vidsträckta myrar ut sig med enstaka ljungbevuxna holmar, och genom Rödsmyråsen rinner en li-ten å ner till myren, och en annan från sjön österut genom hedens dal-gångar. Norr om fållan på kullen reser sig ett brant fjäll med rasmas-sor i sluttningen och ljungbevuxna jordstycken bland stenarna, men de lutande klippformationerna sticker upp ovanför de nedrasade blocken, och på ett ställe ett stycke från fållan är berget kluvet, det går en ravin genom basalten och ner genom den störtar ett vattenfall på vårarna, högt och smalt. Och ibland blåser sunnanvinden rakt emot fallet och virvlar upp vattendropparna över fjällkrönet. Då rinner fallet uppåt. Vid foten av fjället ligger det klippblock här och där. Denna lammfålla och dess gärde, där gården Njugga på Heden en gång låg, har de se-naste mansåldrarna kallats Vinterhus.

Det rinner en liten bäck nedför detta gärde, den rinner i en halv-cirkel, klar och kall och den sinar aldrig, på somrarna spelar solstrå-larna i dess muntra flöde, och fåren ligger och idisslar på brinken med ena frambenet ute i gräset. Då är himlen blå. Då glittrar det vackert på svansjön och den lugna öringsån på myren. Då sjunger det glatt i mark och på mo.

På alla sidor omges dalen av höjder och hedar. Mot väster sträcker sig en kort ås, och den närmaste gården bortom den är Uterödsmyr, Rödsmyr, Myr, fjärdingsmannens huvudgård; heddalen har hittills till-hört den. Där ute tar vida bygder vid. Till bygden öster om heden är det fem timmars ritt med lastdjur, det är vägen till handelsplatsen nere vid fjorden. I söder reser sig från dalens botten låga böljande slätter som blir allt högre tills Blåfjäll skymmer horisonten, det är som om fjällen där borta växer upp i himlen när de blånar, och snön smälter sällan bort före midsommar. Och vad finns det bortom Blåfjäll? Där är landets öde vidder.

Och vårvindarna blåser genom dalen. Och när vårvindar blåser genom dalen, när vårsolen skiner på det

vita fjolårsgräset på åbrinken och på sjön och dess vita svanpar, och lockar upp vårens grässtrån ur sumpar och sankmark – vem skulle då tro att denna frodiga och fridfulla dal ruvar över vår tidigare levnads historia och dess monster? Folk kommer ridande längs ån, där forna tiders hästar har trampat upp den ena stigen efter den andra på en bred remsa, sekel efter sekel, och den friska vårvinden blåser genom

n y b y g g a r e p å i s l a n d 15

dalen i solskenet. Sådana dagar lyser solen starkare än det förflutna. En ny generation glömmer de onda makter som kan ha plågat tidi-

gare släktled. Hur ofta har gården Njugga på Heden förstörts av vidunder? Och

byggts upp igen trots vidundren? Sekel efter sekel kommer den ensam-me bonden nedifrån bygden för att pröva lyckan på denna kulle med dess lammfålla mellan insjön och öppningen i berget, fast besluten att trotsa de makter som har förbannat jorden och begär hans blod och märg. Om och om igen stämmer småbrukaren upp sin lovsång utan att ta hänsyn till de krafter som har företrädesrätten till hans kropp och öde till sista andedraget. Seklernas historia i dalen är den frie mannens historia, den handlar om honom som tomhänt brottas med en hydra som ständigt byter namn. Än är monstret en halvt gudomlig djävul som förhäxar hans jord. Än knäcker det i en häxas skepnad hans ben. Än uppträder odjuret som spöke och skrämmer vettet ur hans familj. Än är det ett vidunder som river ner hans gård. Och ändå är det hela tiden samma monster som plågar samma människa, århundrade efter århundrade.

Nej, säger han trotsigt. Det är mannen som är på väg till Njugga på Heden hundrafemtio år

efter att gården senast slogs i spillror. Och i samma ögonblick som han går förbi Gunnvörs dös på åsen spottar han åt den och säger ilsket: Där har du min sten, din satkärring – och vägrar att ge henne någon.

Hans rörelser svarar mot den lätta vinden, hans sätt att gå är i sam-klang med marken som är ojämn under fötterna, och en gulaktig tik följer honom, en bonddrängs tik med smal nos och lusig päls, för hun-den kastar sig ofta ner och biter sig häftigt, rullar sig bland tuvorna med det där säregna otåliga tjutet som kännetecknar hundar som har ohyra. Och det är en tik som har vitaminbrist, för den äter gräs. Det är också uppenbart att hunden har mask. Och mannen vänder ansiktet mot fardagens friska vind. Solen skiner på forntida hästars högresta mankar och i vinden hörs dånet av hovar som är borta sedan länge, det är gångna tiders hästar på de upptrampade stigarna vid åbrinken, sekel efter sekel, släktled efter släktled, och ännu används denna väg. Han följer efter med sin tik, oförfärad, den nyaste jordägaren, Islands nybyggare i trettionde led, och stannar på seklernas väg, blickar ut över sin dal i fardagens solsken.

Då kommer tiken och viftar på svansen. Hon sticker in sin smala nos i hans hårda näve, låter den vila där ett slag och fortsätter svansa

f r i a m ä n16

och kråma sig, och mannen tittar filosofiskt på djuret en stund. Inför hundens undergivenhet känner han sig lycklig inombords tack vare sin överlägsna styrka, och en kort sekund fångar han en skymt av män-niskonaturens högsta önskan, som en fältherre som inspekterar sin obetvingliga armé och vet att han kan elda den till kamp, och så går det en stund till och tiken har satt sig i fjolårsgräset på brinken och ser frågande på honom och han svarar: Ja, det som människan söker fin-ner hon – hos hunden.

Han fortsätter att tala om detta med sig själv sedan han har tagit av från stigen och begett sig ut i sumpmarken, i riktning mot lammfål-lan, upprepar det med vissa variationer: det som hunden söker finner den hos människan; sök och ni skall finna. Han böjer sig ner och kän-ner på vattenklöverns stjälkar med sina tjocka fingrar och mäter dem med hjälp av fingrarna, rycker upp en stjälk ur sumpen och torkar av dyn på byxorna, tar växten i munnen som ett får och tänker medan han tuggar – och börjar tänka som ett får. Smaken är sträv men han spottar inte ut stjälken, han smaskar den i sig och känner rotsmaken i svalget, det här har räddat många liv efter en lång vinter med foder-brist, det påminner lite om honung även om det är kärvt i smaken. Det är nämligen dessa stjälkar i sankmarken som håller fåren vid liv på vå-rarna, och fåren håller människosläktet vid liv på höstarna. Och man-nen fortsätter att prata om denna stjälk och blanda in den i filosofin på många olika sätt, tills han kommer fram till gärdet runt lammfållan.

Han står på den högsta punkten av kullen liksom en nybyggare som låtit ödet bestämma platsen och ser sig omkring, kastar vatten först åt norr i riktning mot fjället, sedan åt öster mot sumpsträckorna och sjön där ån rinner sakta strömmande från sjön genom myren, och mot he-darna i söder, där Blåfjäll blånande skymmer horisonten, ännu täckta med snö. Och solen skiner från en klar himmel.

På sydsidan av kullen står två får från Uterödsmyr och betar den späda grönskan, och han skrämmer bort dem fastän det är hans hus-bondes tackor, driver för första gången bort kreatur från sitt eget gär-de: det här är min egendom.

Men sedan är det som om han grips av eftertanke, kanske är mar-ken inte fullt betald ännu, han låter inte tiken jaga fåren utan kuschar henne. Och fortsätter betrakta världen från sitt eget gärde, den värld som han har köpt. Sommaren gör just sitt intåg i denna värld.

Det är därför han säger till tiken: Den här gården kan förbanne mig inte heta Vinterhus, det är ju inget namn. Och Njugga på Heden är inte

n y b y g g a r e p å i s l a n d 17

heller något namn, det låter mest som papistiskt skrock. Jag vill ta mig fan inte ha ett namn på min gård som förknippas med furier som till-hör det förgångna. Jag heter Bjartur och det namnet betyder ljus. Där-för ska gården heta Sommarhus.

Och Bjartur i Sommarhus går omkring på sitt eget ägandes gärde, granskar de övervuxna lämningarna, undersöker stenarna i fållans murar, river och bygger åter upp i tankarna samma slags bondgård han är född och uppvuxen på, öster om heden.

Allt hänger inte på hur högt det är i tak, säger han med ljudlig röst till tiken som om han har misstänkt henne för att göra sig för stora för-hoppningar. Tro mig på mitt ord, friheten är mer värd än takhöjden i gården, jag har ju arbetat i arton år för att bli min egen. Den man som själv äger sin jord är en fri man i det här landet. Ingen bestämmer över honom. Om jag tar hand om mina får och gör rätt för mig år efter år, då gör jag rätt för mig och har tagit hand om mina får. Nej, det är fri-heten i det här landet som vi alla strävar efter, min vän. Den som gör rätt för sig är kung. Den som sköter om sina får bor i ett slott.

Och när tiken hör detta blir hon också lycklig. Nu står inget mer i vägen. Hon börjar springa runt mannen med lättsinniga skall, lägger sig ner som en jakthund med nosen mot marken och tar sikte på ho-nom, men far genast upp igen och springer ett varv till.

Se så, säger han allvarligt. Inget trams nu. Jag springer väl inte runt runt och skäller? Lägger jag mig kanske ner med näsan mot marken och med ofog i blicken och tänker hoppa upp på folk? Nej, jag har köpt min frihet dyrare än så: arton år för fjärdingsmannen på Uteröds-myr och diktarinnan och deras herr son, Ingólfur Arnarson Jónsson, som visst ska skickas till Danmark nu. Var det kanske bara nöjesre-sor som jag gjorde upp till fjällbetena här för att snoka upp deras får i novembermörkret? Nej – men jag grävde ner mig i snön, och det var verkligen inte denna fina familjs förtjänst att jag kunde krypa fram och visa livstecken den morgonen.

Efter den påminnelsen lugnade sig hundkräket betydligt, satte sig ner och började noppa pälsen.

Men ingen ska komma och säga att jag jämrar mig för att jag har gått alla dessa steg åt andra, det var ju därför jag punktligt kunde komma med den första avbetalningen på påskdagens morgon. Och tjugofem tackor har jag, långulliga och betäckta, och mången har bör-jat med mindre och ännu fler har varit andras slavar hela livet utan att någonsin bli ägare till några får. Min far fyllde åttio utan att ha lyck-

f r i a m ä n18

ats bli av med en skuld på tvåhundra kronor till kommunen för sjuk-vård han fick som ung.

Tiken ser skeptiskt på honom en stund, som om hon inte tror på det där, funderar på att ge till ett skall men kommer av sig, öppnar bara käften i en långdragen gäspning som om hon vill fråga något.

Nej, jag väntar mig inte att du ska förstå det här, säger mannen. Det är synd om hundstackarna, men ännu mer synd om människostack-arna. Hur det än är med det så är det kokta fläsket stekt om min Rosa serverar familjen hals och ben av en gammal häst på julafton efter tju-gotre års jordbruk här i Sommarhus, som diktarinnan på Uterödsmyr inte höll sig för god att göra; det var ju så sent som i fjol.

Nu hade tiken återigen häftigt börjat tugga på sig själv. Ja, det är inte att undra på att hunden som deras dräng ska ha är lu-

sig och äter gräs, när inte ens kokerskan har fått se en skymt av skaf-ferinyckeln på tjugo år. Jag tror också att fjärdingsmannens utegångs-hästar skulle ha sin historia att berätta om man hade kunnat lossa tungans band på dem, så illa som de har farit, för att inte tala om få-ren: de har fått kämpa oavbrutet i alla dessa år, och det är sannerligen tur för vissa att de där stackars djuren inte har någon domstol i himlen.

Uppifrån fjället kom den blivande gårdsbäcken rinnande rakt ner mot kullen och vek av åt väster i en halvcirkel för att kunna rinna vi-dare ut i myren. Det fanns två knähöga vattenfall och två knädjupa gö-lar i den. På bottnen var det grus, små runda stenar och sand. Bäcken rann i många bukter. Varje krök hade sin särskilda ton, men bäcken hade inga mörka toner, den lät munter och verkade älska dikter precis som ungdomen gör, men hade ändå olika strängar och spelade sina to-ner utan hänsyn till åhörarna, verkade inte bry sig om ifall ingen hörde den på hundra år, som en sann diktare. Mannen undersökte detta nog-grant, stannade vid det övre lilla fallet och sa: Här kan man skölja ur strumpor. Vid det nedre konstaterade han: Här kan man lägga den sal-tade fisken i blöt. Hunden stack ner nosen i vattnet och lapade. Man-nen lade sig också på magen och drack och det stänkte upp lite vatten i näsan på honom. Det här vattnet är förstklassigt, sa Bjartur i Som-marhus och tittade på tiken samtidigt som han torkade sig i ansiktet med ärmen. Jag tror nästan att det är vigt.

Antagligen kom han att tänka på att med den kommentaren gav han okända krafter tillfälle till angrepp, för plötsligt vände han sig om i vårvinden, vände sig om ett helt varv och utbrast i alla väderstreck:

Det är inte därför, vattnet skulle mycket väl kunna vara ovigt: dig är

n y b y g g a r e p å i s l a n d 19

jag inte rädd för, Gunnvör. Svårt ska du få det om du motsätter dig min lycka, din häxa; gengångare räds jag inte – knöt nävarna, kastade en skarp blick både upp på rämnan i berget och på åsen i öster och sjön i söder, och mumlade ytterligare några stora ord i de gamla sagornas stil – det ska aldrig ske!

Men tiken tog ett språng och rusade som en besatt rakt mot fåren nedanför lammfållan på kullen och högg dem i hälbenet, eftersom hon uppfattade det som att mannen var arg, men i själva verket var han bara uppfylld av nutidens anda och fast besluten att vara en fri man i sitt land, en självständig man som män av alla andra generationer, vil-ka hade slagit sig ner här före honom.

Kólumkilli! sa han och skrattade föraktfullt sedan han hade hys-sjat åt tiken, ja, jag säger då det – det där har allt någon spjuver lurat i kärringarna.

3bröllop

Under flyttningsdagarna i början av juni spirar landets förträffliga ör-ter som bäst, och det har till och med kommit nytt gräs på de odlade ängarna, fåren har börjat få kött på benen och lyfter på huvudet, med-an kadavrets skalle utan ögon har sjunkit ner bland myrens tuvor, ja, då är det en lust att leva, då är det dags att gifta sig: alla musbon i de gamla ruinerna har avlägsnats och det har byggts en ny gård. Den går-den tillhör Bjartur i Sommarhus. Sten har forslats dit, grästorv skurits, virke hämtats, väggar uppförts, stomme bilats, sparrar rests, bräder fogats ihop, taket täckts, spis murats, skorsten likaså – och där ligger gården som en del av naturen.

På en snarlik gård nere i bygden, Nedre Torp, hos brudens föräldrar, där ägde bröllopet rum, och de flesta bröllopsgästerna kom från sam-ma slags gårdar, de ligger där nedanför fjällens sluttningar, eller kryper ihop på sydsidan av åsar, och på gärdet rinner en liten bäck, det är myr nedanför gärdet och genom myren rinner en sakta strömmande å. När man beger sig från den ena gården till den andra förefaller inget san-nolikare än att alla gårdarna har samma namn och att samme man och

f r i a m ä n20

samma kvinna bor på dem allihop, men det är likväl inte så. I alla år hade till exempel gamle Thórdur på Nedre Torp drömt om att skaffa sig en mindre kvarn i gårdsbäcken, eftersom det var en aning strömt i den, för att sedan mala helgryn åt folk och ha en del inkomster av det, men han hade knappt hunnit få kvarnen på plats förrän man slutade föra in okrossat korn, därför att kunderna föredrog färdigmalt. Famil-jens barn lekte vid kvarnhuset under ungdomens kvällslösa vårdagar, då var himlen blå, de glömde den aldrig så länge de levde.

De var sju till antalet och försvann till avlägsna platser, två söner drunknade i avlägsna farvatten, en son och en dotter försvann till ett ännu avlägsnare land, Nordamerika, som ligger längre bort än döden, trots det är kanske inget avstånd större än det som skiljer fattiga släk-tingar från varandra i samma land: två döttrar gifte sig och flyttade till var sitt fiskeläge, den ena är änka med en stor barnaskara, den an-dra omhändertagen av fattigvården, gifte sig med en lungsiktig – vad är människolivet?

Yngsta dottern, Rosa, hade varit kvar hemma i det längsta men till sist tagit plats hos fjärdingsmannen på Uterödsmyr. Sedan fanns det inte fler personer på gården utom de gamla äkta makarna och en gum-ma som var hos dem, dessutom en åttioårig gubbe, ett fattighjon. Och i dag skulle Rosa giftas bort, det var hennes lön för mödan. I morgon ger hon sig av för gott. Och kvarnhuset ligger kvar vid bäcken. Detta är människolivet.

Även om Bjartur ända sedan ungdomen hade tillbringat hela sitt liv på en storgård umgicks han mest med de fattiga småbönderna i trak-ten, fårkarlar liksom han, män som slet och släpade för sina kreatur varenda dag året om, tills de dog utan att ha kunnat spekulera i nå-gonting. Några höjde sig till en sådan kulturell nivå att de byggde sig en timmerstuga i form av en låda med korrugerad plåt på taket, men i sådana hus blir det dragigt och fuktigt, och draget leder till gikt och i fukten frodas lungsoten. Ändå var de flesta belåtna om de kunde rus-ta upp en och annan vägg i sina jordkojor en gång vart femte år, trots alla djärva drömmar, för på varje gård finns en dröm om något bättre, och i tusen år har folk inbillat sig att man på något mystiskt sätt ska lyckas dra sig ur trångmålet och komma över en huvudgård och bli storbonde: det är den eviga drömmen. En del räknar med att den inte går i uppfyllelse förrän i himlen.

De levde för sina får och handlade i Fjorden hos köpman Bruni (Túliníus Jensen), alla utom fjärdingsmannen, han gjorde sina inköp i

n y b y g g a r e p å i s l a n d 21

Viken, där han själv fick bestämma priset på sina slaktdjur, och en del påstod att han måste vara delägare i Vikens handel.

Annars ansågs det vara fördelaktigt att ha bok i Brunis affär. Vis-serligen såg man inte röken av pengar mera men kunde vara så gott som säker på att klara livhanken under hans beskydd och få rågmjöl, kaffe och sekunda fisk för att föda sina barn, åtminstone dem som inte dog (de andra glömde man), eftersom det var skick och sed att bara äta en måltid om dagen på vårarna. Bruni hjälpte dem till och med att köpa mark om han gillade dem, som det hette, och sedan ägde de sin jord, i alla fall på papperet, och då titulerades de odalbönder på skatt-sedeln och i mantalslängden, och sedan de hade gått bort var de upp-tagna som sådana i kyrkboken och kunde tilldra sig släktforskarnas uppmärksamhet.

Dessa män var varken underdåniga eller besjälade av någon grupp-anda, de tog ansvar för sitt eget liv, oberoendet var deras stora tillgång, de hyllade den individuella företagsamheten och citerade därför gam-la sagor och versberättelser om de fick lite brännvin i sig. De var den sortens stridbara män som inte låter sig avskräckas av fysiska påfrest-ningar, inte ens att svälta tillsammans med övriga medlemmar i famil-jen när vintern lider mot sitt slut. Men de var inte heller själlösa ma-terialister som har magen till gud, de kunde många epigram utantill, varav en del mycket invecklade, och vissa av dem kunde själva skaka små dikter ur ärmen, om varandra eller om sina problem, om livsfara, om naturen, eller om de förhoppningar om någorlunda goda dagar som man inte får uppfyllda förrän i himlen, ja, till och med om kär-leken (snuskigheter). Till dessa hörde Bjartur. De kunde också många historier om underliga män och kvinnor, vanliga stollar, och anekdoter om excentriska präster, hade själva haft turen att få en originell själa-sörjare och inte något dumhuvud eller illa beryktad person, och hade mycket gott och upplyftande att säga om sin kyrkoherde Guðmundur. Dessutom hade de denne präst särskilt att tacka för den förträffliga fårras som han hade fört med sig till bygden; den kallades kyrkoher-derasen. Även om prästen aldrig tröttnade på att predika mot fåret och förtala den djurarten eftersom han ansåg att den vände människors sinne från Gud, så hade han med sina gumsar varit dem mer behjälplig än någon annan förr eller senare hade varit, för dessa får var köttrika och tåliga, om än inte särskilt storvuxna. Därför hade de respekt för prästen och förlät honom mer än andra.

Enligt prästens uppfattning var det emellertid inte bara fåren som

f r i a m ä n22

gjorde folk oregerliga i sitt tänkesätt och vände deras sinne från Gud och den frälsning som enbart han kan bjuda. Samma anklagelse rik-tade kyrkoherden också mot den kända diktarinnan, husmodern på Uterödsmyr, som många i alla fall föredrog att kalla frun. Nu ska det berättas om henne.

Denna fru var dotter till en fiskarbonde i Viken och hade fått utbild-ning på landets enda flickskola. Enligt vad hon själv uppgav hade hon gift sig med bonden Jón av idel intresse för den lantliga idyllen, och den idyllen hade hon stiftat bekantskap med i fädernehemmet genom den utländska litteratur som fanns där, särskilt böcker av Bjørnstjerne Bjørnson, och senare i flickskolan. När hon var med barn första gång-en visade sig Islands förste nybyggare, Ingólfur Arnarson, för henne i en dröm, hade många vackra ord att säga henne om jordbruk och ville att hennes son skulle bära hans namn.

Med sig i boet hade hon fört hundra tunnland jord och senare lös-öre som motsvarade det när ett arv tillföll henne. Hon älskade bön-derna inne i dalgångarna över allt och försatt inget tillfälle att övertyga dem om den lantliga idyllens förträfflighet och den lycka det innebär att leva och dö på ett torp. Hon lät sin andliga sol skina över hela byg-den, hon tog initiativet till kommunens husmodersförening och var dess ordförande, skrev artiklar och dikter i huvudstadstidningarna om den lantliga idyllens företräden och den sunda själ och kropp man får av att bebo ett torp. Hon ansåg att hemslöjd var den enda form av industri som hörde hemma på Island, och ägnade sig med stor skick-lighet åt att väva rölakansbonader. Därför blev hon vald att som full-mäktig delta i husmodersföreningarnas riksmöte i Reykjavík, där man diskuterade hemslöjd och andra moraliska värden som den lantliga idyllen skapar och som är det enda som förmår rädda vår nation ur den fara den för närvarande befinner sig i. Den kvinnan kunde njuta av den skönhet som finns i årstidernas växlingar och de blånande fjällen som hon kunde iaktta genom fönstret på Uterödsmyr, och hon kunde också tala om denna skönhet på möten, hon talade om den med lika starka känslor som när lustresande redogör för sommarens utflykter. Arbetet ute i naturen var i hennes ögon som hälsosamma kroppsöv-ningar mitt i landskapets obeskrivliga skönhet, dessutom avundades hon småbönderna för att de har så små bekymmer. De har också så små utgifter. När hennes man hade satt sig i skuld för storslagna bygg-nader, jordförbättring och lantbruksredskap, för att inte tala om vad det kostar att hålla tjänstefolk i dessa svåra tider, så behövde bönder-

n y b y g g a r e p å i s l a n d 23

na i dalarna bara stiga upp en timme tidigare på morgnarna och sluta arbeta en timme senare på kvällarna för att bli fullkomligt lyckliga; de förmögna är aldrig lyckliga, vilket de fattiga nästan undantagslöst är.

När en mindre bemedlad man gifte sig och satte eget bo i någon dal-gång gifte hon sig samtidigt i andanom. Därför lånade hon också ut ett stort tält till den här bröllopsfesten, för att man skulle kunna dricka kaffe och hålla tal i lä.

Bönderna stod ute på gårdsplanen eller lutade sig mot husväggen, drog livligt grimaserande upp snus i näsan och talade med brudgum-men. Det var vårens oföränderliga samtalsämnen, där fårens olika sjukdomar intog främsta rummet. Länge hade binnikemasken varit en av nationens värsta fiender men genom de allt framgångsrikare mask-kurerna för hundar var plågan på stark tillbakagång. De senaste åren hade det däremot börjat dyka upp en ny sorts mask hos fåren, lika fos-terlandsfientlig som den gamla, nämligen lungmasken. Även om binni-kemask aldrig helt upphörde att vara ett aktuellt diskussionsämne, så blev de vårar alltfler då den masken i samtal fick ge vika för den nya.

Det har alltid varit min övertygelse, sa Thórir på Klyftteg, att ifall man lyckas hålla fäna fria från diarré om vintern, så har man inget att vara rädd för. Inte ens om maskarna kröp fram ur nosen på dem skul-le jag tycka att det var något att vara rädd för så länge magen sköter sig. Och så länge den gör det skulle de mycket väl kunna tåla det för-sta vårgräset. Men det kan ju hända att jag har fel i det fallet som i så mycket annat.

Nej, sa brudgummen. Den erfarenheten har Thórarinn i Rasbol också gjort; han ligger visst för döden nu men han var en jävel på att få stopp på diarréer. När det gällde lamm trodde han mest på tuggto-bak. Jag kommer ihåg att han berättade för mig häromåret, jag över-nattade hos honom nämligen, att det hade förekommit vintrar då han hade gett lammen nästan fem kilo tuggtobak, och han sa att han hellre sparade på kaffet i huset, för att inte nämna sockret, än snålade in på tobaken till lammen.

Uppriktigt sagt har jag väl aldrig ansetts vara någon dugligare bon-de, sa Einar i Underlid, socknens psalmdiktare och minnestecknare, men så har jag också lagt märke till att det går sämst för dem som har störst brödbekymmer, det är precis som om försynen gör särskilt mycket narr av dem. Men om jag får säga vad jag anser, efter bästa förstånd, så menar jag bestämt att om fodret inte kan hålla maskarna borta från ungdjuren, så gör tuggtobaken det ännu mindre. Det kan

f r i a m ä n24

ju tänkas att tobaken hjälper något om det skulle knipa, men när allt kommer omkring så är ju tuggtobaken tuggtobak och foder är foder.

Det är naturligtvis så sant som det är sagt, sa Ólafur i Ytterdal, som talade hastigt och med något gäll röst – foder är alltid foder. Men det är i alla fall skillnad på foder och foder, trodde jag åtminstone, för det borde ju varenda människa kunna begripa, eftersom till och med zoo-logerna har framhållit det gång på gång i tidningarna. Och det är all-deles säkert så att i vissa sorters foder ligger den där satans sjukdoms-bakterien på lur, den som masken växer fram ur. En bakterie är i alla fall alltid en bakterie och det finns ingen mask som uppkommer utan bakterier, det trodde jag att det sunda förståndet sa. Och var finns då bakterien från början om den inte finns i fodret – jag frågar bara.

Jag vet inte, jag förnekar inte någonting längre, sa Thórir på Klyft-teg. Man försöker ge kreaturen så bra foder som möjligt, och man för-söker göra sina barn till så goda kristna som möjligt. Det är omöjligt att säga var maskar och ormyngel kommer ifrån, både i djurriket och i samhället.

Och kvinnorna befann sig inne i boningshuset och satt just och tisslade och tasslade om Steinka på Klyftteg som skulle hushålla för sin far, hon hade nämligen fött barn veckan innan, och några av kvin-norna hade mer än gärna frivilligt anmält sig för att hjälpa till vid för-lossningen hemma på gården, vilket är det vanliga när någon får ett utomäktenskapligt barn: då är alla hjälpsamma, i alla fall den första veckan efter nedkomsten, så länge ingen vet vem som är far till barnet. Hon hade haft det svårt, den stackaren, och barnet var inte friskt, det var fortfarande ovisst om det skulle överleva. Men så småningom gick samtalet över till kvinnornas egna barnsängar och sjukdomar och bar-nens krassligheter i största allmänhet, det är precis som om hela folket har dålig hälsa nu för tiden, och ändå grasserar det inga större epide-mier jämförbara med böldpesten och digerdöden förr i världen, det är de där eviga krämporna, tandvärk, utslag, ledinflammation, hjärtsvag-het, bröståkommor, ofta med hostanfall, ständigt molande värk i sidan och halsont, för att inte tala om de där konstiga uppstötningarna med väderspänningar i inälvorna; trots det är kanske ingen sjukdom lika dryg och dödlig för både själ och kropp som nervklenheten.

Husmodern på Uterödsmyr flydde ut ur huset och gick bort till männen på gårdsplanen. Men när hon hörde vad samtalet kretsade kring bad hon dem att sluta med det där pratet, och man efterkom genast hennes önskan, eftersom hon var en respektingivande person

n y b y g g a r e p å i s l a n d 25

med brett ansikte och glasögon, hade ett imposant yttre, påminde inte så lite om fotografier av påven, och hon bad dem att föra in diskus-sionen på andra ämnen som stod mer i samklang med den underbara vårdagen, och pekade på sina älskade blå fjäll och den molnfria him-len över dem, ängarna som nu håller på att bli saftigt gröna – här finns åtminstone två berömdheter på den lokala parnassen, den förste är brudgummen själv och den andre är Einar i Underlid. Och där har vi ju Ólafur i Ytterdal, som älskar vetenskapliga teorier och är medlem av Patriotiska sällskapet. Något vackert har ni väl ändå kommit på ute i den välsignade naturen i vår.

Men de där diktarna var aldrig ovilligare att deklamera sin poesi än i den kvinnans närvaro, för hur ivrigt hon än gav uttryck åt sin vän-skap för dem och uttalade sin beundran för deras levnadsförhållanden, var hennes leende så kyligt att de tyckte att en avgrund fanns mellan henne och dem. Deras tänkesätt var helt olikt Rödsmyrfruns. Frun hyl-lade de stora diktarna ute i världen och kunde inte nog beundra detta livets skönhetsvärden, och trodde uppriktigt på den gud som styr detta liv och ansåg att han fanns överallt, och människans enda uppgift var att stödja och hjälpa honom i med- och motgång; någon annan form av liv yttrade hon sig aldrig om. En sådan uppfattning ansåg prästen vara ren och skär hedendom. Einar i Underlid var å andra sidan en sa-tirisk man som i synnerhet skrev dikter om folk när de gick bort och tröstade sig med gudomen, som han antog skulle vara bönderna mer behjälplig i nästa liv än i detta. Men prästen förbjöd folk att sjunga Ei-nars begravningsdikter vid jordfästningar, för han fann det opassande att enkla bönder, okunniga i teologi, tävlade med nationens stadfästa psalmdiktare på det området. Bjartur hyllade däremot nationens forna anda som den framträder i versberättelserna och uppskattade framför allt de gestalter som litade på sin styrka och obändighet, som Bernótus Bornholmskämpe, jomsvikingar och andra forntida snillen, och till den ofullkomliga diktningen räknade han sådant som inte hade både slut-rim och inrim, förutom allitteration naturligtvis. I detta nu kom prästen till gården, stånkande satt han av hästen, stor och ståtlig, blå i ansiktet, grå i håret, vresig i sina svar och aldrig ense med någon, och inte gjor-de det saken bättre att det första han fick syn på här var diktarinnan.

Jag kan inte förstå vad det ska tjäna till att ta hit mig, sa han. Här har ju de samlats som är mer hågade än jag att hålla tal för folk.

Må så vara, sa Bjartur med ett leende och tog hästarna, men det är ju alltid trevligare när någon kan sätta namn på kärleken.