4 5

Förord

Varför skriva om golfbanan i Viken? Kanske är det främsta skä-let dess läge. Den ligger på en vindpinad fälad, klämd mellan

sanddyner utmed havet och höga klitter inåt land. Av världens 32.000 golfbanor räknas 273 som linksbanor och Viken är en av dem. Ett an-nat skäl är att just denna lilla golfbanas historia i mångt och mycket återspeglar samhällets utveckling under det förra seklet. Från ”up-stairs – downstairs”, som en gammal vikencaddie uttryckte det, till dagens Sverige, där man säger du till varandra och golf blivit landets populäraste sport efter fotboll och hockey. En av förutsättningarna för vikenbanans obrutna historia - bana och klubbhus är i stort sett oförändrade sedan 1920-talet - har varit det faktum att den under större delen av sin existens varit i privat ägo, först familjen Nybergs, därefter familjen Hultgrens. I andra, mer traditionella golfklubbsammanhang hade man förmodligen med korta mellanrum anpassat banan till tidens krav, rivit och moderniserat, och på så sätt bevarat mellantingets tristess. Men familjen har hållit emot och på Viken finns därför minnena kvar. Fairways som aldrig plattats till av tunga anläggningsmaskiner och därför i den sneda aftonsolen fått behålla skuggspelet av naturmarkens oregelbundna berg och da-lar. De ofriserade ruffarna av strandråg och ljung, det gamla klubbhu-set med två mashies som vindflöjel. Och helt vid sidan av mänsklig påverkan, det eviga havet som här tycks närmare än på någon annan golfbana vi känner till. Minnena finns alltså kvar rent fysiskt. Med den här skriften vill vi försöka bidra med det som hände. Många känner till att kunga-hus, grevar och baroner spelade på Viken i dess begynnelse, och detta kommenteras med bilder och ord. Mer intressant ändå, för oss som är intresserade av golfens och bygdens historia, är kanske vad de som inte skapade så stora rubriker sysslade med. De brittiska instruktö-rerna, caddiegrabbarna från Lerberget, kvinnorna som skötte mark-servicen och ibland visade sig vara betydligt skickligare golfare än sina män. De allra flesta som var med i banans ungdom är nu borta och vi

kan inte ta del av deras berättelser annat än genom suddiga bilder och gamla tidningsurklipp. Men några har vi lyckats hitta och intervjua. Ambitionen var att skapa en någorlunda heltäckande bild av golfen på Viken, framför allt under åren närmast efter banans tillbli-velse. Men långt ifrån allt handlar om det golfspecifika. Efter många fältvandringar, nedslag i tidningsarkiv, hembygdsskrifter, floror och samtal med ögonvittnen, har vi också sorterat in berättelser om plat-sens historia, naturen och kommunikationernas betydelse, bara för att nämna några exempel som vanligtvis inte kommenteras i golfklub-barnas annars ambitiösa tryckalster. Vi hoppas följaktligen att du ska finna läsningen mödan värd, oavsett om du är intresserad av spelets historia, eller om du som ortsbo skulle vilja veta mer om denna plats, som fram till nu varit en tämligen vit fläck på bygdekartan. Journalisten och författaren Göran Zackrisson har i flera TV-re-portage från världens golfmetropoler avslöjat sin kärlek till golfspelets historia och banan i Viken, och vi är stolta och tacksamma för att han också i denna bok berikar oss med sina funderingar. Hans berättelse i bokens första kapitel påminner oss om golfens och därmed också vikenbanans ursprungsidé: Att i all anspråkslöshet hjälpa folk att ha roligt.

Viken i september, 2011

Anders Engström Claes Kvist Jan Stewénius

6 7

gamla tider i Skottland spelades golf i röd frack. De första golfba-norna låg på allmänningar och många delade på fälten. För att sy-

nas bar golfspelarna därför de röda frackarna, en säkerhetsåtgärd med andra ord. Inte alla bollar flög rakt. Nästa gång jag besöker Viken tänker jag spela i frack. Min frack är svart. Jag är inte fin nog för att bära den röda. Jag hoppas dock att jag inte utgör en alltför olycksbådande figur. Den västliga vinden kommer att blåsa skörtarna bakåt på första utslaget och jag kan sikta till höger om flaggan och svinga. Möjligen kommer det styva skjortbröstet att hämma rörelsen något. Samtidigt lugnas svingen naturligt och kanske genomför jag slaget med något som liknar behärskning. En mashie.. En frack symboliserar det högtidliga och formella. Därför kan valet av klädsel förefalla en smula egendomligt. Men fracken är utöver sä-kerhetsaspekten tänkt som en hyllning till en plats där golfspelet är det välsignat naturliga. Du hänger några klubbor över axeln och vand-rar mellan dyner och klitter. Havets dofter av tång och sälta följer dig ända in bland tallarna runt åttonde hålets utslag och här kan du än en gång konstatera att banan är sagolikt omväxlande. Några av mina bästa minnen är spelet på Vikens bana. En god vän och jag brukade inhandla mat och dryck i Höganäs och därefter spela nio hål. Måltiden dukades upp i lä vid klubbhuset och där kände vi oss särskilt lyckligt lottade. Därefter följde den hårda matchen och i det fallande ljuset återvände vi motvilligt till det andra livet.

I Det vore intressant att följa ett stort mästerskap på Viken. Jag är säker på att spelarna skulle ha roligt. De når många av hålen med ett slag och det skulle säkert bli trångt på sina ställen. Men tänk dig att följa världsstjärnor när de spelar det korta åttonde i en kännbar syd-västvind från kokosmatta, eller hur de retas med gärdsgården på sjätte hålet med vinden in över vänster axel. Att banan bara har nio hål ser jag enbart som en fördel. Det betyder att vi hinner hem i tid till middagen. Att spelfälten ibland löper nära varandra innebär att vi får anledning att träffas, också det en del av tjuskraften. Spelets grundtanke och fundament är att skänka så mycket glädje som möjligt till så många som det går. Det är därför jag trivs så bra på Viken. Platsen där banan söker sin väg genom den sandiga jorden är en naturens gåva. Vill jag sedan klä upp mig i frack är det inte bara för att visa min uppskattning, utan för att jag vet att ytterligheter berör varandra. Högtidsdräkten med dubbförsedda lackskor passar väl i en miljö där flärden aldrig får fäste.

Djursholm i september, 2011

Göran Zachrisson

8 9

Generalstabens skånska rekognosceringskarta från1812-1820 med golfbanans ungefär-liga sträckning markerad med grönt visar hur Svinabäcken ringlade sig långt ned mot Viken och mynnade i havet nedanför fyrans green. Här syns tydligt den då bågformade branta flygsanddynen vid treans - och på den tiden även utmed nians fairway.

Golfbanan före golfen.

Hur såg det ut på och kring golfbanan, låt oss säga, under de senaste trehundra åren? Gamla kartor och fotografier avslöjar att det fanns mindre av skog i bygden. Dåtidens industriella verksamhet såsom kalkbränning, tegelugnar och framför allt, bostädernas spisar, slukade mängder med ved. 1754 höggs till exempel 487 lass för att användas vid en enda tegelugn i Lerhamn, och vid ”Skutehaget” ett par hundra meter söder om tvåans green eldades med ved under saltpannor för att vinna salt ur havsvatten. Ville man bygga hus eller fartyg fick man ta sig till Småland för att hämta virke. Domstolsprotokoll från 1735 visar att man stal ris och träd från bönder i Långaröd, vilket också ger en vink om hur ont det var av ved i Kullabygden. Vi anar ett kalt land-skap som blir allt mer öde ju närmare kusten man kommer. På kustheden, platsen för vår golfbana, hade i hundratals år får och annan boskap betat av det lilla som växte av örter, gräs och sly och minskade därmed gradvis markens näringsinnehåll, kvar blev bara kråkris, ljung och andra växtrikets asketer. Närmast havet skat-tade bönder stranden på tång för att bruka den som gödsel på åkrar inåt land, eller för att torka och elda med den. Inte bara kustheden var fattig på växtlighet, även de sista metrarna närmast havet var så glest bevuxna att nordvästan kunde riva upp och driva den blottlagda sanden in över gården Svinabäcks, nuvarande Svanebäcks åkrar. 1749, ett händelserikt år kring golfbanemarken, lät gårdens ägare Pehr Nils-son 30 – 40 man skyffla undan sand från fem tunnland av den odlade marken söder om gården. Samtidigt reparerade man gärdesgårdar av grenar och ris som placerats på strategiska ställen, bland annat som en skyddande krans i väster, för att stoppa sanden. I lä av gärdesgår-darna skapades allt högre sanddyner. Man fick därför gång efter annan bygga dem högre, vilket band ytterligare sand, och troligen är det så de höga klitterna vi idag ser intill treans fairway kom till. Svanebäck

16 17

För att finansiera inköp av mark, anläggning av banan och byggandet av klubbhus ska-pades ett aktiebolag där de första medlemmarna fick köpa aktier. På bilden aktiebrev som tillhört Helsingborgs första kvinnliga läkare, Martha P:son Henning, som var sty-relseledamot 1937 – 39.

Starten.

Initiativet till golfbanan togs 1923 av hovstallmästaren friherre von Platen och ryttmästaren Loris P:son Henning som tillsammans med ledamöter i den blivande klubbstyrelsen besiktigade ett antal plat-ser runt Helsingborg som kunde vara lämpliga för en golfbana. Till slut valde man mellan strandhedarna söder om Råå och norr om Vi-ken. Man bestämde sig för den senare. Fastighetsbolaget Svanebäcks Strandbad med affärsmannen Gustaf Åberg i spetsen, som hade ägt denna mark mellan Svanebäcks gård och havet sedan 1910, upplät nu området till klubben. Till klubbhus utsågs det bastanta lilla fårahuset av gråsten nära stranden. Klubben konstituerades på Vikens hotell den 14 oktober 1923 och året därefter började man spela golf i organiserade former på fäladen på ömse sidor om fårahuset. Av detta skäl anges klubbens startår till 1924. Någon dag efter startmötet 1923 kunde man i Helsingborgs Dagblad läsa följande:

”Helsingborg erhöll i söndags en ny idrottssammanslutning, då ett trettiotal helsingborgare beslöto bilda Helsingborgs golfklubb med uppgift att främja utöfvandet af den inom vårt land ännu så länge rätt okända golfsporten.

Den nya sammanslutningen, som har sina banor förlagda till trakten af Svanebäck, valde till styrelseledamöter öfversten, frih. Cl. Ceder-ström, ingenjör Harald Bergengren, doktor Arvid Björkman, ingenjör G.W:son Cronquist, ryttmästare Loris P:son Henning, direktör N.P. Mathiasson, öfveringenjör E. Sieurin och jur. doktor Carl Sjunnesson med godsägare T. Ankarcrona, rektor Gunnar Björklund, löjtnant K. Juhlin-Dannfeldt och hofrättsnotarie A. Kewenter som suppleanter. Då gifvetvis flertalet af klubbens medlemmar till en början öns-

20 21

På denna bild över nians green saknas klubbhuset från 1928. Fram till dess användes det lilla ”fårahuset” i bildens vänsterkant som klubbhus. I förgrunden en sönderhackad sanddyn, sannolikt spår efter ingenjör Korsemans jakt på den Tordenskioldska skatten 1926, vilket indikerar att bilden togs omkring 1927.

Sveriges minst moderniserade golfbana

Det finns ingen receptionist, ingen restaurang, ingen kiosk, ingen dri-ving range, inga vattenhinder med spelande fontäner, inga reklamtav-lor. Viken är antagligen Sveriges minst moderniserade golfbana vilket på senare år seglat upp som en av dess mest värdefulla kvaliteter. Det-ta har främst tre orsaker, nämligen den begränsade arealen som man haft till förfogande, bara elva hektar att jämföra med ungefär femtio hektar för en artonhålsbana. Sedan läget vid havet i ett känsligt natur-avsnitt där varje ingrepp följs av politiker och allmänhet. Samt att en-dast tre personer haft totalansvaret för banan över en period på mer än 75 år. Det sistnämnda är inte minst betydelsefullt, eftersom det räddat banan från att ständigt förändras, så som i regel sker då nya klubbsty-relser ska anpassa sin golfklubb till de över tiden skiftande idealbil-derna av hur en golfbana ska se ut. Med sitt läge i det som en gång var ett av landets värsta flygsandsområden, är Viken, som sagts redan i förordet, en av värl-dens få äkta linksbanor. I allt vä-sentligt har den gamla fäladen fått behålla sin öppna karaktär som formats av den magra marken, ljung, kråkris, strandråg och an-nan strandtypisk vegetation. Men även området runt banan bidrar till totalupplevelsen, och här har Hö-ganäs kommun och länsstyrelsen bidragit med att hålla undan den

Bilden på Ebba Wachtmeister från 1898 anses vara fotograferad på den blivande golfbanan i Viken.

28 29

Åttiofem år av små förändringar.

Banan 1930Kunde vi vrida klockan tillbaks och spela William Hesters bana från 1926 skulle vi känna igen det mesta. Sträckningen är i allt väsentligt densamma och sex av nio greenområden helt intakta. Men fairways är glesa och sandiga och greenerna långt från dagens standard då be-vattning saknas. Kanske påverkas spelet ännu mer av väder och vind eftersom dagens sanddyner utmed stranden norr om Golfbanegränd ännu är tämligen låga. Det långa sjunde hålet, en par femma, är också utsatt för vinden. Dagens skogsparti mellan nuvarande sjuans green och utslaget på åttan är nämligen ännu inte planterat. Ettans green ligger där Hester placerade den, intill utslaget på tvåan som då bara var 120 meter. Sexan är en lång par trea med green besvärligt placerad strax norr om spridda stenbumlingar från den rivna gärdesgården ”Långe Gäre”. Sjuan, alltså en par femma, följer lands-vägen som ännu inte blivit ett problem för hookade utslag. Det är glest mellan bilar och hästskjutsar. Från åttans utslag kan den som vill slå bollen med fade eller draw beroende på hur vinden ligger på, eftersom det inte finns några träd som kan störa bollbanan. En icke namngiven medlem på Viken ger oss i julnumret av tid-skriften ”Ridsport och Golf” 1931 den första detaljerade ögonvittnes-skildringen av banan. Uppgifterna om hålens längd är också de äldsta som vi idag känner till.

1. 274 m2. 120 m3. 436 m4. 150 m5. 228 m6. 172 m7. 405 m8. 104 m9. 254 m

2.143 m

”Bogey” i medlemmens text nedan var en beteckning för hålets scratchvärde eller svårighetsgrad och det är därför som fyran och sexan beskrivs som par tre, bogey fyra. Greenerna kunde av en god spelare nås med ett slag, men eftersom de var trixigt belägna och ofta starkt påverkade av vinden, så angavs svårighetsgraden som bogey fyra. Så här beskrevs banan i ”Ridsport och Golf”:

”N:o 1, 274 mtr, bogey 4. Det fordras en lång och rak drive för att nå greenen i utslaget. En slice går i sjön och en pull out of bounds. No.2, 120 mtr, bogey 3. Hålet är inbunkrat och marken ikring sandig, varför drive-bollen bör läggas på greenen. No. 3, 436 mtr, bogey 5. Banans längsta hål. Här går slicen out of bounds, och en kraftig hook lägger bollen i hög strandråg, eller om det vill sig riktigt illa i sjön. No. 4, 150 mtr, bogey 4, par tre. En bäck omedelbart bakom greenen bestraffar en obehärskad drive. No. 5, 228 mtr, bogey 4. Driven måste vara över 150 meter för att nå över sandig terräng. Här står ofta stark motvind eller sidvind från sjön. Fastän inga särskilda svårigheter finnas är det dock ett fullt sporty hole. No. 6, 172 mtr, bogey 4, par tre. Detta hål är provisoriskt, vilket förklarar den höga bogeysiffran. En ny green är under utläggning c:a 150 mtr längre norrut. Hålet blir därefter en god bogey 4. Beräknas spelbart nästa år. No. 7, 405 mtr, bogey 5. Här är en rak drive erforderlig, ty ljungen äter upp en slice-boll, och en hook betyder out of bounds över landsvägen som löper utmed hela fairwayn. No. 8, 104 mtr, bogey 3. Ett lockande mashie-niblick el-ler mashiehål beroende på vindstyrka och spellängd. Ofta stark mot-vind. No. 9, 254 mtr, bogey 4. Ett dogleg hål med en skog som fångar en pullad boll. En toppad boll får ett bad i en liten bäck som kor-sar fairwayn. Banans längd är 2.143 mtr, bogey är 36 med par 34.”

Ett rykte säger att det fanns en green uppe i klitterna vid denna tid, men Johny Andersson avfärdar det med att ”det var en oklippt gräsplätt som vi chippade runt på”. Där låg i alla händelser också två sandkratrar, minnen efter stockholmsingenjören Korsemans utgräv-ningar efter Tordenskiolds skatt på 1920-talet. Den nordligaste var så mäktig att caddien Lars-Erik Påhlsson brukade åka rutschkana i den. De gröna banskisserna har ritats av klubbmedlemmen Sverker Justus-son med utgångspunkt från samtida scorekort, kartor och fotografier.

sveriges minst moderniserade golfbana

30 31

Banan 1950Till skillnad från 1930 spelar de allra flesta medlemmarna med stål-skaftade klubbor och banan är nu som längst, 4.954 m för 18 hål. Landskapet är fortfarande öppnare än idag, klitterna vid stranden läg-re och snåren av vresros finns ännu inte. Svanebäcken är fortfarande vattenfylld vilket gör den till ett eldorado för bolletare. Sexan förlängdes 1943-44. Genom att arrendera mark norr om stenmuren av Krapperups fidekommiss kunde man förvandla Hes-ters långa par tre-hål med en green strax norr om stenmuren, till en par fyra med green upp mot den nya bangränsen i norr. Under en kort mellanperiod lär hålets green ha funnits rakt nedanför sjuans tee, där en sandbunker nu finns. Denna green skall ha varit liten och omfamnande med sluttningen upp mot sjuan som ”ryggstöd”, och kallats ”Meurlings soffa” efter Colonel Meurling, en excentrisk med-lem under 30- och 40-talen. Trots förändringen smälte dock det nya greenområdet intill bangränsen väl in i banans idé och hålet upplevs av många som ett av banans bästa. När tidningen Golf Digest 1998 rankade landets då drygt 5.500 golfhål kom sexan på Viken på sjunde plats. Greenerna bevattnas med vatten från en damm som på mitten av 1930-talet anlades i Svanebäcken ovanför stenbron på nian. Banan ut-anför greenerna är dock ofta uttorkad, glesvuxen och sandig och klipps fortfarande med hästdraget klippaggregat. Allmän lägesförbättring gäl-ler ända in på 60-talet. Man flyttar bollen till närmaste grästuva.

1. 284 m2. 156 m3. 444 m4. 176 m5. 272 m6. 350 m7. 418 m8. 102 m9. 275 m

2.477 m

1. 253 m2. 178 m3. 449 m4. 150 m5. 257 m6. 368 m7. 244 m8. 97 m9. 275 m

2.271 m

Banan 1980Jämfört med 1950-talets bana är 1980 års kortare, främst på grund av att sjuans par-femma blev en fara för trafiken på landsvägen. Material-utvecklingen medförde att fler försökte pressa sig upp till green på två slag, inte sällan med hook ut på vägen som följd. Hålet förvandlades därför till en kort par fyra. Skog som planterades på ljungheden mellan nuvarande sjuans green och åttans utslag av caddien Sven-Erik Fridund och hans skol-kamrater på 1930-talet har vuxit upp och påverkar nu utslaget på åt-tan. Klitterna har fått fler hus och vresrosen Rosa rugosa närmar sig fairways från havet. Tidigt femtiotal blev fyran betydligt lättare tack vare att utslaget flyttades fram över gångstigen och fårahusets halmtak var därmed inte längre i vägen för sneda slag. Risken för att förlora bollar i Svanebäck-en har nu dessutom minskat eftersom dess vatten leds i kulvert under Golfbanegränd. Detta betyder också att bevattningsdammen ovanför stenbron på nian ersatts av en brunn. Sexan har förlängts ytterligare några få meter till nuvarande green helt intill bangränsen i norr. En greenbunker på nian, signerad den gamle instruktören och greenkee-pern Pettersson-Nordgren, har tillkommit. Banan bevattnas med s k regntåg och den tekniska utvecklingen har medfört att greener och fairways kan klippas snabbare och med högre klippkvalitet. I allt väsentligt är 1980 års densamma som idag.

sveriges minst moderniserade golfbana

42 43

utrustning till salu och Lars-Eric kommer också ihåg att han köpte sin första klubba, en ”4 A”, från instruktören Hutton. Året måste alltså ha varit 1934. Enligt Lars Hellsten nyttjades fårahuset ännu på 1950-talet av Mr. Bell som använde det som shop, verkstad och lunchrum - samtidigt som detta också härbärgerade klubbens greenklippare, singelklippare på den tiden! Det var alltså i detta lilla mörka och kalla stenhus med vasstak, intill det minimala fönstret och i fotogenlampans sken som prona passade in hickoryskaft i klubbhuvuden, slipade och lackade i flera lager, lindade ”whipping” och ersatte gamla blanknötta läder-grepp. När hösten kom upphörde inkomsterna och under de första decen-nierna reste säkert de flesta tillbaks till England, utom i enstaka fall då de, som caddien Sven-Erik Fridlunds storväxte golfidol Mr.Barlow, övervintrade i Viken.

Nedan instruktörerna i kronologisk ordning:Hester, William. 1890-1962. Instruktör 1924-25.Roberts, George. Instruktör 1926.Perry, Alfred. 1904-1974. Instruktör 1927.Newbury, Harold. Instruktör 1928.Brasier, Douglas. 1906-1991. Instruktör 1929.Barlow, Ernest. 1889-1963. Instruktör 1930-33.Hutton, George C. Instruktör 1934.Bell, J. Instruktör 1935.Roberts, George J:r. Instruktör 1936-37.Pettersson–Nordgren, Carl-Erik. 1913-1983. Andretränare 1929-33. Reseinstruktör 1938 – 48.Thompson, Graham. 1914-1961. Reseinstruktör 1954-55.Lidholm, Tony. Född 1942. Instruktör en g/vecka 1965-1968.Hellsten, Lars, Född 1943. Instruktör 1975-1990.Witt, Jan. Född 1945. Instruktör en dag varannan vecka 1971-1987.

Golfströmmen av instruktörer gick inte bara från England till den lilla banan vid Öresunds strand utan också den motsatta vägen. Flera vi-kenfostrade caddies och medlemmar har under åren flera utbildat sig till instruktörer och anställts på golfklubbar i andra delar av landet.

instruktörerna och utrustningen

Vikenjuniorer som blev instruktörer:Friberg, Björn ”Bassen”. 1926-1987.Garnow, Michael. Född 1962.Hellsten, Lars. Född 1943.Ibsonius, Lennart. Född 1944.Lundberg, Måns. Född 1967.Pagden, Thomas. Född 1964.Pettersson–Nordgren, Carl-Erik. 1913-1983.Witt, Jan. Född 1945.

Treans greenområde ser exakt likadant ut idag som 1924. I bakgrunden syns femmans fairway som instruktörerna utnyttjade som driving range. Övningsbollarna samlades in av caddies.

44 45

Caddiemaster Johny Andersson iförd cigarett och realmössa omgiven av sina lerberga-caddies en sommardag på 1930-talet. Bredvid honom i golfbyxor och gymnastikskor Sven-Erik Fridlund, snett bakom, med gedigen solbränna, slipover och keps, Jan ”Gad-den” Olofsson. Övriga är Stig Andersson, Edwin Andersson, Stig ”Puttifar” Nilsson, Clive Lund, Arthur Nilsson, Einar Johansson samt en som vi inte kunnat identifiera.

Caddieliv

Vikenbon Claes Kalling gick caddie under några somrar, dock inte i Viken utan på banan i Tylösand. Hans berättelse om livet som caddie under tidigt 1940-tal är nog allmängiltig:

”Vissa karlar hade med sig ett antal klubbor som aldrig användes. De bara låg där i bagen och var tunga till ingen nytta. Vi fick gratis gol-flektioner av instruktören för att förstå golfsvingen och spelet i största allmänhet, bland annat hur man läste linjer på greenerna, och vi lärdes att aldrig säga något utom vid tilltal. Vi undervisades i hur vi skulle ställa oss i förhållande till spelaren och solen, hur vi skulle hålla flagg-stången så att den inte kilade fast i hålet och hur vi skulle hitta bollen i ruffen med hjälp av riktmärken i terrängen. Att man satsade på oss blev ett säljargument för klubben – en duktig caddie var säkert värd ett par slag per runda, vilket antagligen påverkade spelarens inställ-ning till banan. Ibland hade man turen att få bära för samma spelare runda efter runda, man blev som ett lag. Spelaren blev då ofta en sorts mentor, och caddien var obrottsligt lojal. Om spelaren gjorde upp om att träffa sin caddie på bestämd dag och klockslag, slapp man att sätta sig sist i kön på caddiebänken. Detta innebar en viss prestige, att kun-na stå utanför kön, slippa risken att bli utan bag. Turordningen kunde dock åsidosättas av caddiemastern om det dök upp en särskilt krä-vande spelare. Då måste klubben skicka fram bänkens bäste, oavsett hur denne satt till i kön. Vi förstod nog inte alla sammanhang, varför en viss caddie plockades ut till en viss spelare, caddiemasterns ord var lag och någon diskussion var det aldrig tal om.”

Carl-Erik Pettersson–Nordgren, som antagligen var Vikens första cad-die, berättar i en intervju 1999 för golfhistorikern Pehr Thermaenius om hur det var att bära kronprins Gustaf Adolfs klubbor. ”Jag var

48 49

loft, och så jobbade man sig sedan uppåt längs skaftet. På klubbhu-vudets baksida gjorde man en fördjupning, där man göt in bly. Ett knep var då att lägga en krage av fönsterkitt runt hålet för att hålla den flytande metallen på plats. Greppet gjordes av en cykelslang som fästes vid skaftet med isoleringsband. Det tog Carl-Erik en förmiddag att göra en sådan klubba. Tillbaks till Johny. Hans pappa var sjökapten liksom många andra i Viken och Ler-berget på den tiden. När Johny var elva fick han följa med pappans båt till Skottland. De lossade sågade trävaror i Aberdeen och skulle ta med sig kol på hemvägen och redan då hade han klart för sig att det fanns en bra golfbana i trakten, men att det låg bortom möjligheternas gräns att få spela den. Något år senare kom pappa Adolf hem till Ler-berget med riktiga golfklubbor från Aberdeen. En driver, en baffy, en järnfemma, en järnsjua, alla med träskaft. Och så en järntrea med stålskaft! ”Alla kom från olika häraden”, som Johny uttryckte det, och han är inte säker på om det var dom klubborna han spelade med när han kom tvåa i landets första JSM på Båstad 1939, men säger att det mycket väl kan ha varit så. Johnys direktimporterade klubbsamling väckte stor uppmärksam-het bland de övriga i caddiegänget som vid det laget lämnat cykelsty-re-epoken bakom sig. De spelade nu sina sällsynta golfrundor med medlemmarnas ratade hickoryklubbor som man kunde reparera. I sällsynta fall fick man också överta en kurant klubba som den man bar för skänkte bort efter en usel rond. Det var viktigt att hitta bollarna som det var ont om, och Johny, som så småningom avancerade till caddiemaster för att därmed tjäna tio öre på var och en av caddiekompisarnas rundor, satte en ära i att inte förlora sin spelares boll. En sen höst bar han för en greenfeespe-lare, en dam från Stockholm. Det började snöa och blev allt svårare att hitta bollen. På nian såg han var driven hamnade, men kunde sedan inte hitta bollen. Han vandrade fram och tillbaks, kors och tvärs, men fick ge upp och var förkrossad. Damen gav honom ändå, vid sidan av den ordinarie 50-öringen, ett äpple i dricks. Han minns det tydligt. Som vuxen spelade den forne vikencaddien Herbert ”Habba” Nilsson i Johnys fyrboll på Mölle. Han skiljde sig helt från de övriga som spelade sin golf under tystnad. Habba var bred över bringan och

caddieliv

därför något hämmad i baksvingen, men i gengäld utrustad med nävar mjuka som en argentinsk toppspelares, och han var lika snabb i repli-ken som när han förberedde sina slag, han slog i stort sett i steget En övergiven framtand glimtade till när han skrattade. (En upphittad boll var värdefull. Jörgen Wessne var tio år 1931 när han letade bollar på banan och kommer ihåg att han fick 25 öre styck av tränaren Barlow, som sedan sålde bollarna vidare med förtjänst.) Johny berättar om caddien Habba som hade ett speciellt trick: När han följde sin spelare efter driven på ettan och någon mötande

från trean hade slagit andra-slaget ut i den sandiga ruffen längs med havet, kunde han, om inte den mötande bollens caddie var för nära, i steget och till synes oberörd, trycka ned den förlupna bollen med klacken så att ingen annan än han själv kunde hitta den. På återvägen på trean kunde han sedan diskret hämta dyrgri-pen. Att sätta klacken i den egna spelarens boll var otänk-bart, och det var upp till den andre spelarens caddie att hålla uppsikt över sin spelares boll. Gösta Sieurin var sommar-gästcaddie. Han växte upp i Svanebäck tillsammans med

pappan Emil, överingenjör på Höganäsbolaget, mamman Astrid som ritade klubbhuset, och tre syskon. Familjen hade det väl förspänt eko-nomiskt, men när caddien Gösta skulle börja att själv spela golf var det inte heller här tal om att köpa nya klubbor. Överingenjören tog med sig ett par engelsktillverkade klubbor till bysmeden som efter bästa förmåga fick hamra till grova kopior. Långt före ungdomsgårdar och fritids blev golfklubben en fast punkt i tillvaron där man som caddie blev del av ett sammanhang,

Vindflöjeln på klubbhuset smiddes troligen av ankarsmeden vid Vikens Varv, samme man som tillverkade Gösta Sieurins och Carl-Erik Petterson-Nordgrens klubbhuvuden. (Se si-dan 78.)

50 51

där man kunde bli sedd och uppskattad, inte bara av jämnåriga, utan också av många äldre. För några i caddiegänget öppnade golfen dörren till möjligheter som annars hade varit utom räckhåll. Och till skillnad från det långsamma livet på landet hände det ständigt saker på klub-ben. Johny erinrar sig en augustinatt nere vid klubbhuset. Instruktören Roberts (1935 års säsong, förf. anm) som var väldigt uppskattad av caddies hade blivit inbjuden till medlemmarnas årliga kräftskiva och fått i sig lite för mycket, engelsmännen var ju inte vana vid snapsar. Det hela slutade med att caddies tillkallades för att bära hem honom. Han bodde tvärs över vägen hos trädgårdsmästarns, vid Bäckabo. 1934 försvann plötsligt flera medlemmar i klubbens inre cirkel för att starta Helsingkrona Golfklubb, den som ett år senare döptes om till Rya, söder om stan. Vad tyckte man om det? Johny svarar att det inte gjorde nånting alls, för bland dem som slutade fanns det några som man inte gillade att bära för. De var dryga helt enkelt, en egen-skap, som vi längre fram ska se, passade lerbergapågarnas världsåskåd-ning särskilt illa.

Det svenska landslaget vid VM för oldboys i Colorado Springs 1982. Tre av fyra är f.d. caddies från Viken! Fanbärare är Johny Andersson, vid detta tillfälle 62 och fortfarande scratchspelare, efter honom följer Sven-Erik Fridlund och Jan ”Gadden” Olofsson. Fjärde man är Ivan Lundström från Söderhamn.

Sven-Erik Fridlund kommer ihåg händelsen som igår: Det är någon gång i mitten av 1930-talet. Det lider mot slutet av december. Golfsäsongen är sedan länge över, banan ligger öde och det är mörkt i de tillbommade sommarstugorna i Svanebäck. Sven-Erik berättar att han antagligen inte är mer än nio-tio år, när han stöter ihop med instruktören Barlow och får en ovanlig fråga. Skulle inte Sven-Erik och de andra caddiegrabbarna vilja komma hem till paret Barlow på julafton och sjunga en christmas carol för frun? Det är inte långt att gå. Huset där Barlows övervintrar, ett av de få bebodda så här års, ligger nära golfbanan, på samma plats där Claes Hultgren nu bor. Pojkarna kommer på avtalad tid, repar mod, stryker toppluvorna av huvudet, ställer upp sig framför ytterdörren, sjunger en julsång och ropar ”Merry Christmas”. Sven-Erik minns inte i detalj hur Mrs. Barlow reagerade.

caddieliv

52 53

Lunch ur medhavda mat-termosar vid klubbhuset 1932.

Människorna

En golfklubb består av en bana, en överenskommelse om hur spelet ska gå till, och så medlemmar. Nedan har vi skrivit ned en lista på några av dem som under åren, på ett eller annat sätt betytt en hel del för många på Viken. Några var med och bildade klubben för mycket länge sedan, andra jobbade på banan eller försökte få ordning på med-lemmarnas svingar. Vissa spelade och spelar fortfarande fantastisk golf, andra åter fanns bara där, på banan, bakom kaffetermosen efter rundan. Listan, är den representativ? Antagligen inte. I många sam-manhang är det ju dom som inte syns som betyder mest. Här är i alla fall några av klubbens profiler genom åren:

Ankarcrona, Theodor, godsägare, 1885-1960. Ledamot i klubbens första styrelse, 1923. En av initiativtagarna till det som blev Rya Golfklubb några år senare.

Andersson, Johny. Född 1921, uppvuxen i Lerberget. Caddie, sedan caddiemaster på Viken under sammanlagt tio år. Blev i kraft av scratch-handicap under många år och en rad mästerskapstitlar nestorn i caddiegänget från Lerberget. Medlem på Viken 1939 när han blev tvåa i landets första JSM. Bäste poängplockare när Sverige blev europamästare i lag 1961. Oldboysvärldsmästare i lag. Vinnare av RM sju gånger, innehar Elitmärket. Gick så småningom över till Mölle där han tillbringat största delen av sitt golfliv, men spelar på sin ålders höst åter på Viken

Andersson, Kurt ”Kidde”, bankdirektör. Född 1932. Började gå caddie som fyraåring för Willy Fritz och Ragnar Brunkman. Betalades så småningom med upp till fyra kronor då han samtidigt bar två bagar. Skicklig golfspelare som bodde ovanför ettans green, i av pappa doktor Hilding Andersson uppfört hus från 1936.

Andersson, Monica. Född 1951. Lärare. Framgångsrik golfare med landslagsmeriter, vann SM i matchspel 1974, SKIM 1973, SISM 1974, foursome-SM 1975, 1976. Innehar Elitmärket. Dotter till Johny Andersson och Anna-Greta, som är syster till Sven-Erik Fridlund. Länge medlem i Mölle men tillhör numera också Viken där hon är flerfaldig klubbmästarinna.

Andersson, Stig, 1924-97, växte upp i Lerberget under öknamnet ”Sand”, men kalla-des efter det han började med golf för ”Snead”. Hade dock knappast en skolbokssving, men spelade nästan alltid tillsammans med brodern Johny och de andra i caddiegänget från Viken. Fortsatte liksom övriga caddies på Mölle.

60 61

Sven-Erik Fridlund 86, Johny Andersson 89 och Jan ”Gadden” Olofsson 86, började sina golfkarriärer som caddies på Viken tidigt 1930-tal, och blev elitspelare som fick representera Sverige vid olika mästerskap.

Porträtt av några golfspelare

Han föddes samma år som banan byggdes. I den kalla novembereftermiddagen träffas vi utanför biblioteket i Höganäs, Sven-Erik Fridlund, 86, och jag. Över kaffe och mazarin i Bosse Bagares konditori ska vi prata om golfen förr på Viken, och jag behöver inte inleda med frågan hur det står till, för på vägen till konditoriet konstaterar jag att Sven-Erik är som klippt ur den rapport från Karolinska Institutet som för ett par år sedan konstaterade att golfspelarna i gemen lever längre och håller sig friskare än befolk-ningen i övrigt. Hans steg tycks lika spänstiga som den gång vi för säkert tjugofem år sedan möttes i en foursomematch och jag la märke till hans fenomenala chippning med järnfyran. Sven-Erik föddes alltså 1924, samma år som vikenbanan byggdes. Växte upp i det rosa huset – nu ersatt av ett nytt, snett över gamla väg 111 från sexans green. Några år dessförinnan hade hans bror Allan kommit till världen, därefter syster Anna-Greta, sedemera gift med Sven-Eriks tre år äldre golfkompis Johny Andersson. Sven-Erik och Johny blev båda landslagsmän, Allan fick jobb i lantbruket på Svane-bäcks gård och var inte heller han oäven i golf. Han avslutade karriä-ren som greenkeeper och ledare för klubbens juniorer. Efter folkskolan i Viken blev det för Sven-Eriks del realskolan i Höganäs, och så småningom gymnasiet i Helsingborg. Någon gång under denna tid var det någon av gubbarna, kanske skeppsredaren Banck, som fick syn på Sven-Eriks mjuka sving och erbjöd sig att be-tala årsavgiften om tio kronor i Helsingborgs Golfklubb. Det var så Sven-Erik fick möjlighet att komplettera caddiejobbet med eget golf-spel. Det var så det började. Klubbens professionals var alltid engelsmän, ibland möjligen skottar, ända fram till Carl-Erik Nordgren, minns Sven-Erik. ”De var imponerande, medlemmarna och särskilt vi grabbar såg upp till dem,

78 79

Medlemsavgiften 20 kronor visar att Jane var junior vid tillfället. Ulf Olsson var förutom skattmästare även ledare för klubbens nyinrättade juniorsektion.

Antalet medlemmar under åren.

Efter starten 1924 med trettio medlemmar, utvecklades Helsingborgs Golfklubb snabbt och hade enligt uppgift i julnumret 1931 av tidskrif-ten ”Ridsport och golf” 120 medlemmar. Höganäs Tidning och Hel-singborgs Dagblad publicerade reportage och kungjorde resultat från tävlingarna. Kanske hade medias intresse delvis att göra med nam-nen på några av hedersledamöterna i klubben: H.K.H. Kronprinsen, H.K.H. Kronprinsessan, H.K.H. Kronprinsessan av Danmark, H.K.H Prins Gustaf Adolf, H.K.H. Prins Bertil, H.K.H. Prins Carl Johan. Un-der flera decennier, mellan juni och september, spelades många kung-liga rundor på Viken. Efter 1934 hände något. Medlemmarna började lämna klubben. Tjugo år senare hade antalet halverats. Varför? Den främsta orsaken var att praktiskt taget hela styrelsen lämna-de klubben 1934 för att starta, Helsingkrona GK, vilken ett år senare döptes om till Rya Golfklubb söder om Helsingborg. Av de nio i den nya styrelsen i Rya kom fem från klubben i Viken. Majoriteten av de 120 medlemmarna följde efter och klubbens existens var hotad, vilket bland annat resulterade i att den med klubbhus, mark och allt övergick i privat ägo. Som lök på laxen följde fem år senare andra världskriget. Banan låg mitt i landets starkast befästa kustavsnitt, vil-ket ledde till att klubben under ytterligare fem år pressades hårt eko-nomiskt. Under 1950-talet fortsatte, till skillnad från landet i övrigt, minskningen och 1957, när det såg som mörkast ut, uppgick medlem-marna till endast 27 män, 7 kvinnor och 6 juniorer. Först trettio magra år efter strömhoppet till Rya kunde man åter räkna in 120 medlem-mar. Det dröjde alltså långt in på 1960-talet innan det vände på allvar. Det var då som utbyggnaden av Vikens samhälle tog fart och många unga familjer flyttade till nya Viken som låg inom cykelavstånd från

96 97

På detta vykort från sent 1920-tal ser vi klubbhuset i originalskick med vasstak, fönster-luckor och trappräcken i samma design som Astrid Sieurins utemöbler.

Byggnaderna.

Klubbhuset som numera är Q-märkt, uppfördes 1928 efter ritningar av ”fru överingenjör Sieurin”, som det står att läsa i svensk Golf nr 3, 1947. Hon hade tio år tidigare också ritat familjens bostad, ”engelska villan”, som ligger i norra kanten av Svanebäck. Man noterar att den kvinnliga arkitekten, Astrid Lillienberg-Sieurin, inte fick ståta med egen titel i tidningsartikeln från 1947, vilket även med den tidens mått verkar tämligen efterblivet. Två decennier tidigare, när klubb-huset byggdes, hade det sannolikt varit otänkbart. Så sent som 1921 var nämligen arkitektutbildningen på Kungl. Tekniska Högskolan i Stockholm inte ens tillgänglig för kvinnor. Maken, överingenjören Emil Sieurin, var anställd på Höganäs-bolaget, bland annat för att undersöka om skifferlerorna på Brännan skulle vara brytvärda för att utvinna aluminium. Senare ledde han det projekt som så småningom skulle bli bolagets huvudsakliga inkomst-källa, järnpulvret. Han var en av golfklubbens grundare och det sägs att också hans maka deltog i klubblivet med liv och lust. Kanske bi-drog detta till att hon fick uppgiften att rita klubbhuset? Förutom att ha lärt sig arkitektyrket utbildade sig Astrid Lillien-berg-Sieurin, född 1889, till keramiker på Konstfack i Stockholm. Hon arbetade en tid också som formgivare vid Höganäsbolagets ke-ramiktillverkning. Trots tidens njugga inställning mot kvinnor i yr-keslivet utvecklade Astrid Lillienberg–Sieurin sitt konstnärsskap till fulländning. Hon ritade inte bara hus, utan också trädgårdarna som hörde till, och möbler som husen möblerades med. De tunga vita träd-gårdsmöblerna på klubbhusets veranda är formgivna av Astrid. Klubbhuset på 100 m2 är på utsidan klätt med stående kluvna stockar i mörkbrunt och hade till att börja med vasstak, vilket på 1950-talet byttes ut mot enkupigt veberödstegel. Fönstren är spröj-sade, vita. Husets symmetri utvändigt mot väster framhävs av den

98 99

långa kolonnförsedda verandan under tak. Trots den i övrigt helt ba-lanserade exteriören mot havet, har huset endast en synlig skorsten som är assymetriskt placerad nära den norra kortsidan. På tidiga bilder ser man att verandans trappräcken ursprungligen var vita och i samma kryssdesign som stolarna. Fönstren och verandadörrarna inramades av vita fönsterluckor. Invändigt är huset en verklig pärla i den då förhärskande national-romantiska stilen. Från verandan kommer man in i en liten hall. Från denna ser man rakt fram ett pentry, och till höger dörren till klubb-rummet med mörkbetsad panel och frilagda bjälkar i taket. Särskilt uppseendeväckande är här de vitmålade fönstrens överstycken som avslutas med skulpterade små vingar vilka också pryder ett kulissartat snickeri på kortväggen, möjligen ditsatta för att ge rummet ett mer monumentalt intryck, möjligen som surrogat för en öppen spis? Om en sådan hade placerats här skulle det ha resulterat i två symmetriskt

Klubbrummet i nationalromantisk stil. Notera Astrids lek med de vita ”vingarna” ovan-för fönstren och på kortväggen. De vita utemöblerna till höger ritades också av Astrid.

placerade skorstenar, vil-ket kanske hade rimmat bättre med husets exte-riör i övrigt. Effekten av snickeriet, som har for-men av ett välvt dörrblad med klassiskt överstycke à la Parthenon, förstärks av att det är betydligt lägre än de omgivande dörrarna till omkläd-ningsrummen. Följakt-ligen ökas känslan av djup i rummet. Liksom fönstren är överstycket utsmyckat med de små vita vingarna, I originalutförandet hade klubbrummet en öppen spis mitt på ena långväggen, men denna är sedan några år kompletterad med en mo-dern braskamin. Som golfare blir man kanske mest charmad av de små omkläd-ningsrummen i klassisk brittisk stil, med hänglåsförsedda bagskåp i mörknat trä. Under då stående skåpen finns liggande skåp, också de lagom stora för en bärbag och lite kläder. Samtliga skåp är genombrut-na av hål för att fukten efter en blöt runda ska kunna ventileras bort. På ett av dem sitter fortfarande en av de ursprungliga medlemmar-

nas gulnade visitkort. ”Professor Gregor Paulsson” står det. Och så ”Upsala” med ett p. Paulsson var professor i konstveten-skap. Vad vet vi mera om Paulsson? Han föddes i Helsingborg 1889, samma år som Astrid Lillienberg-Sieurin. Med stor sannolikhet kände de varandra även vid sidan av klubblivet, eftersom också Gregor Paulsson var ett lysande ljus i

De små omklädningsrummen påminner om traditio-nella brittiska ”locker rooms.”

byggnaderna

104 105

Backsippan som är mjukt silkeshårig, har finflikiga blad, blommar i april och växer på ett par ställen utmed trean. Dels i kanten av banan nära Sillörsgränds förlängning, dels på villatomter alldeles öster om stenmuren.

Naturen längs banan

”Don´t hurry, don´t worry, you´re here for a short visit, so be sure to smell the flowers along the way!” Walter Hagen, 1892- 1969, vinnare av British Open fyra - och US Open två gånger, kapten för USA:s Ryder Cup-lag sex gånger.

För många golfspelare är de olika årstidernas naturupplevelser längs banan lika viktiga som själva spelet, och på Vikens golfbana är naturen i högsta grad närvarande! Den tidiga våren med fladdrande tofsvipor och lärksång ovanför strandgräs och klitter, med gravandssnatter från stranden och lågtflygande ejdersträck längs Sundet. Den täta doften från jäsande tång en vindstilla sommarmorgon med värmeflimmer och humlesurr i ljungen. Hösten med bett i vinden och de för oss sällsynta havssulorna, som drivit med västlig storm över Nordsjön, kanske ända från Bass Rock utanför Nort Berwick. I vida bågar singlar de runt mitt-sunds, vitare än måsar, större än trutar, med vingspetsarna liksom dop-pade i sot, för att plötsligt som torpeder dyka och bryta vattenytan i en gnistrande kaskad. Så vintern, då livet på strandheden går ned på sparlåga, med undantag från den rostfärgade tornfalken, som envist dröjer sig kvar, ryttlande, med stjärten som i en solfjäder, ovanför det torra strandgräset i hopp om att få syn på en smågnagare. Den som tar sig från inlandet till Viken noterar havets ljud: De rytmiska fartygssvallen mot stranden, det monotona bruset från en sjöbris, eller dånet när havet är i uppror, då glasögon frostas av salt och greenernas flaggor smattrar i vinden. På St. Andrews avgörs varje senhöst en nationstävling för proffs, vilken förr hette Dunhill Cup men numera något annat. Ofta är det mycket blåsigt och spelarna bru-kar bära tjocka toppluvor, som de drar ned över öronen. För kylan naturligtvis, men också för att dämpa ljudet från det starka vind- och havsbruset som annars skulle verka stressande. Glöm inte toppluvan om du tänker ta dig till Viken på hösten.

114 115

Det röda huset ”Lillebäck” intill åttans utslag byggdes i början av 1930-talet av konsul Kjell Friberg, vars ättlingar blev hängivna golfare i hittills tre generationer.

Sommarstugor och hembiträden

1894 tog sig, i badsäsongens inledning, 64 sommargäster till Viken för uppfriskande bad, men detta var bara en mild västanfläkt jämfört med Mölle, som en bit in i seklet kunde välkomna upp till 10.000 turister över en sommarhelg. Varför denna skillnad? Säkert spelade Kullabergets dragningskraft in, men mycket berodde också på kom-munikationerna. Samtidigt som Mölle tog emot persontåg från Hel-singborg och passagerarfartyg från Sassnitz och Köpenhamn, kunde kustsamhällena söderut, Viken, Lerberget och Domsten bara nås via knaggliga, långsamma landsvägar. Om golfens spridning på de brittiska öarna brukar sägas att kom-munikationerna, främst järnvägen, spelade den viktigaste rollen. 1918 renoverades den enkla landsvägen från Viken till Helsingborg och några år senare förbättrades den ytterligare. Busstrafiken kom igång och bilresan tog nu inte mer än tjugo minuter. Med landsvägen kom sommargästerna på allvar och ett par år senare grundades golfklub-ben. Av den första golfklubbssty-relsens ledamöter bodde de flesta i Helsingborg. Utan den nya vägen hade de nog blivit kvar i stan. Bilen spelade alltså en avgöran-de roll för golfbanans anläggning. Versen till höger är hämtad från ”Vikens kupletten” av M. Sones-son från 1920 och antyder att det nya fortskaffningsmedlet var den tidens snackis. Tack vare den moderniserade landsvägen blev det nu möjligt att pendla mellan en sommarbostad i

”Snart har varenda kotte sin egenlilla biloch åker genom byn här såsnobbig och gentil.Men om man vågar fråga hurbilen kommit tillså tror jag helst de svarar meddenna lilla drillTrillerillera, trillerillere,trillerillelei, trillerillerodet är inte så lätt att säga skallherrskapet tro.”

126 127

I boken ”Ann i Skåne” från 1935 redovisar Vera Diurson barnets intryck av golfspelet på Viken. På omslaget anar vi fyrskeppet Svinbådan, Kullaberg och ett par av golfba-nans utslagsplatser.

Golfbanan från andra sidan outgränsen

”Men heden var framför allt golfspelarnas. De vita bollarna kom i vackra bågar från utslagsplatserna och rullade på greenernas sma-ragdgröna fyrkanter. De hade gått där och spelat hela sommaren i alla väder. När solen stekte som varmast och vi bara låg och njöt vid stran-den, gick de där och knogade på sina klubbor. När det blåste, så att vinden tog bollarna och lät dem slå ned på ett annat ställe, än de borde gjort, gick de där lika oförtrutet. Men nu när vi skulle lämna heden för en hel vinter, började vi följa spelarna från hål till hål, förtrollade av de vita bollarna. Det låg ledningar för bevattning utlagda längs hela banan, och det var därför greenerna kunde lysa så evigt gröna…” Orden är Vera Diursons i boken ”Ann i Skåne” från 1935. Vera spelade inte golf själv, men tillbringade somrarna i Viken, där hen-nes föräldrar i många år hyrde ett sommarställe, för att så småningom bygga en sommarstuga i Svanebäck. I boken redovisar hon barnets intryck av de vuxnas lek med klubba och boll nere vid stranden, men så småningom skulle stora delar av det svenska samhället komma att inta en mera reserverad hållning till denna sport. Den tidiga golfen var, liksom all idrott från början, en sysselsättning för överklassen, ef-tersom det bara var den som hade någon fritid att tala om. När golf-banan i Viken anlades arbetade man även på lördagar, och fick i regel nöja sig med en veckas semester om året. Det var de välutbildade och välbetalda som träffades på golfbanan, och de betjänades ofta av cad-dies. Medan stat och kommun så småningom kom att finansiera simhal-lar, inomhusarenor, fotbollsplaner och hoppbackar gjorde stämpeln som överklassnöje det omöjligt att få politiskt gehör för golfen. Det var medlemmarna själva som fick bekosta inköpet av mark, anlägg-ning av bana och bygge av klubbhus, och år efter år stå för driften. Med tanke på genomsnittssvenskens svaga köpkraft under 1900-ta-

130 131

Hickorytävling på Viken. Claes Kvist puttar ut på trean.

Cirkeln sluts - golf som i gamla tider

Viken är sannolikt den enda golfbanan i landet som man, med hicko-ryklubbor i bagen, till fullo kan avnjuta med samma känsla som när den en gång skapades. Låt oss prata hickorygolf. Under senare år har det blivit allt mer populärt att spela med så-dan utrustning. Antalet hickoryspelare växer snabbt och det spelas i skrivande stund nationella mästerskap i tio länder. Hickorygolfen sprider sig också i Sverige där det nu finns ett femtontal hickorysäll-skap, varav ”Hickory Goffers of Helsingborg” (HGH) med Viken som hemmabana, är ett av de största med 35 medlemmar. Varför hickory?

Kanske är det liknande mekanismer som får oss att mecka med vete-ranbilar eller flugfiska med splitcanespön, någon sorts drift att leva sig in i ett historiskt sammanhang? Eller är det möjligen en reaktion mot dagens kommers inom golfen, där digitaliserade tillverkningsproces-ser sedan länge ersatt öga och hand? Säkert handlar det om att det finns så mycket vid sidan av själva golfspelet som under århundraden frigjort entreprenörskap, kreativitet och känslor, och att detta finns bevarat i form av klassiska golfbanor, ärevördiga klubbhus, troféer, skrönor – och golfklubbor med träskaft. Claes Kvist är medlem i Helsingborgs Golfklubb och initiativta-gare till Hickory Goffers of Helsingborg: ”Jag fick av en händelse höra att hickory-SM skulle spelas på min hemmabana i Viken år 2000 och lyckades få tag i fyra järn, en put-ter och en brassie och ställde upp. Det blev början till den största golfupplevelsen i mitt liv. Golfen har för mig aldrig varit roligare och intressantare, utom möjligen den gången jag blev godkänd att spela banan för första gången.”