Kapten Tybrams spökskepp och Malströmmen

LegendenSåsom den berättas av en sjöman i Atreburg för sina barn:

”Vi kom sydöst ifrån från med en last av valrossbetar, ambra och sälskinn. Det var en rik last, men vi var senatill marknaderna i Trefiburg. Skepparn var frekrier och kunde lukta en värdefull frakt på väktvägars håll, menså var han också så girig att han grät när han sket eftersom han måste släppa något ifrån sig. Så när vi komtill Ibrat, och vi hade en god nordan skulle han tvärt mellan Olar och Tramm för att spara på dagarna.

Vi ville vända, förstås, för den vägen seglar bara en komplett galning. ”Det är inte myteri ombefälet förlorat förståndet”, sade Turmas, och han hade ju rätt, så vi beväpnade oss och klampade in ikaptenens hytt. Nu var styrman hans svåger och de hade sett vad vi hade för fuffens för oss. Nå, de hadetvå ejderfotsbössor1 var, en i vardera handen, och svor att de skulle späcka oss alla med hagelskrot om viinte återgick till våra poster ögonaböj och höll käften. Kaptenen hade dessutom lagt ramarna vår kruttunna,och sade att blev det någe mer kuckel skulle han spräcka kajutlyktan över tunnan och spränga oss alla tillRubeus.

Allmänt misslynta drog vi oss tillbaka, och nu friskade det i ordentligt när vi kom in i sundet. Vihade inte hunnit länge förrän vi ökade farten, och det utan att vinden ökade! Det var strömt som ur enmentorskäft där, och fastän det gav oss god skjuts blev vi än mer oroliga, och ett par tre gubbar bad högtoch började ropa hälsningar till sina familjer via stormfåglarna. Det gjorde ju inte oss andra mer gladareförstås, och man önskade att kaptenen kunde använt sin förbannade ejderfotsbössa på nå’n av dem, menhan stod till rors och hade fullt upp med att hålla kursen.

Så började det plötsligt bubbla och koka i sjön, och strömmen svängde, vid Profeten, som en flodpå landbacken. Plötsligt är det ett hål i vattnet, en väldig strömvirvel, och den bara ökar. Och upp ur havet –jag svär det var upp ur havet, fast Turmas säger den damp ned ur molnen och styrman som är en fritänkarevägrade säga något om saken – kommer en skuta av en sort jag inte trodde fanns längre. Den var omvärvd avgrön eld, och den seglade mot vinden. Å andra sidan hade den inte mycket till segel – riggen var i trasor, ochfrån rånocken dinglade tre benrangel.

Jag började be då jag också, och det fanns gott om stormfåglar som kunde tagit en hälsning till er.Ingen gjorde något annat än höll sig fast och bad – eller svor, som Turmas. Förutom kaptenen då, må han hafötts till ett bättre liv. Galning eller inte, han var den störste sjöman jag sett. På något sätt lyckades hanvrida rodret, och vi liksom red på kanten av Malströmmen och for upp på grund utanför Olar. Spökskeppetseglade förbi oss men tycktes som inte komma ur sundet, fast vi hade ju annat att tänka på just då.

Hela lasten gick förlorad, men den enda som miste livet var skepparn. Han knäckte ryggen när vigick på grund. Nu var det ju som hans fel hela eländet men eftersom han redde ut det så snyggt sade ingenett smack om saken till redarna. Vi blev bärgade av olarsbor på morgonen efteråt, och det av lasten som integått åt fiskarna tog de som bärgarlön. Men det var det värt. Jag tror inte det är många som kommit med livetur behåll från ett möte med Malströmmen och Tybrams spökskepp samma natt – för vad annat kan det havarit…?”

1 En ”ejderfotsbössa” är en sorts pistol som har två till fem små pipor spretande ut i en kon, oftast laddad medhagel eller ”skrot” istället för kulor. Det går i princip inte att sikta med den, men å andra sidan är det ganskaomöjligt att missa någon som står rakt framför en, och man kan träffa alla inom det avståndet. Ejderfotsbössor ärsåledes bara användbara för den som vill skjuta på nära håll, och som inte litar på sin egen skjutskicklighet.Sjöbefäl som fruktar myteri och kuskar och kurirer som fruktar överfall är två sådana grupper, liksom ligisteroch rånare. Att bära en ejderfotsbössa är förbjudet på många platser, i synnerhet i städerna.

Ur Soteres urkunder, avdelningen Hemsökelser2 (med anonyma marginalkommentarer i två olika handstilar inomparentes):

”Tybram den Halsstarrige; enligt legender från Ibrat en skeppare från fastlandet (var varierar för mycket för att ansestillförlitligt, men Hutremen anges oftast) som ville ta en genväg mellan öarna Olar och Tramm fastän tecken tydde påatt både väder och strömmar är emot honom. Han skall ha hängt tre av sjömännen när de försökte stoppa honom;när han seglade vidare flydde en del av besättningen i livbåtarna, och han skrek efter dem att han minsann skullesegla genom sundet, om så Kosmokrator själv försökte hindra honom.

Båten gick under med (Kvarvarande) man och allt, men samma natt steg vraket upp till ytan närMalströmmen (En legendarisk havsström som uppstår regelbundet i området, se E.I. s. 271) vaknade, och ombordfanns Tybrams osaliga ande, som vägrar vila tills skeppet nått sin hamn, och nått den via sundet mellan Olar ochTramm.

Det har funnit många män med namnet Tybram; efterforskningar har inte kunnat spåra hans skepp i gamlaskeppsrullor. Allt som finns är folksägner. Så många observationer av skeppet har dock skett under åren attnågon sanning måste ligga bakom legenden.

Enligt dessa historier visar sig Tybrams skepp som vraket av ett fartyg, som seglar mot vinden. Vissasäger att de kunnat se de tre hängda myteristerna i rånocken, andra att de sett Tybram själv driva på sina mannarmed en väldig knutpiska. Ljus – färgen skiftar, men den vanligaste är grön (fluxljus? Inte ovanligt vid ektoplasmiskaurladdningar alla vet att fluxljus är grönt, inget bevis!) omger skeppet som flammande eld.

Vissa säger att Tybram försöker angöra andra skepp. Skeppet visar sig då i skadat skick men inte somett vrak. Han vill ha män att ersätta desertörerna, säger han. Att tacka ja sägs vara rena självmordet (Vilket inte äratt undra på…) Ingen trovärdig skildring av någon som accepterat finns därför. Däremot berättas ofta historien omhur Tybram sänder ut en av båtarna, men när dess roddare kommer en bit från hans skepp sjunker båten ochmännen förvandlas till benrangelsgestalter. Tybram ger härvid upp ett förfärans skri, hans skepp blir ett vrak,hans män ruttnande liv, och om inte Malströmmen vaknat än gör den det nu.

En mindre trovärdig (Glöm inte Nygard 719!) men ändå intressant sägen eftersom den väl skildrar folksmissuppfattningar av de vandöda, hävdar att Tybram har en båtsman kallad Erkart. Vid vissa nätter läggerTybrams skepp till i de levandes hamnar, men hans skepp ankrar alltid ute på redden och ger sig inte in i hamn.Den ende som går i land är Erkart, och han försöker värva män, antingen genom att erbjuda uråldriga mynt, ellergenom att supa dem under bordet. Kan man avslöja honom för vad han är, ger han upp ett skrik och försvinnersom en skenbild. Erkart visar sig även på skepp som hotas av olyckor, och försöker varna sjömännen.

Sändebud har försökt finna skeppet, men vattnen mellan Olar och Tramm är allt för ogästvänliga, ochman har inte lyckats säkra några observationer i första hand. Även om historiens verklighetsförankring kraftigtkan ifrågasättas, visar andra bevisade fall att den grad av telekinesi som Tybrams spöke besitter är fullt möjlig,liksom de illusioner som visar hans skeppsvrak som bemannat. Att, som ibratierna påstår, hans mannar skullefölja honom i spöklivet är befängt och strider både mot den sanna tron (Hurdå, om jag får fråga!!) och Soteres’observationer – bara en sapients egna passioner kan göra denne till spöke.

Troligen skulle enda sättet att sända Tybram vidare på Livets Hjul – om han existerar – att mönstra på och föraskeppet genom sundet. Detta får sägas vara hart när omöjligt. Det främsta hindret för att sändebud skall skickasut för att stoppa Tybram är att han bara visar sig i samband med Malströmmen, vilket gör att sändebuden skulleriskera många goda mäns liv för en osäker chans att ens kontakta en hemsökelse som inte hotar den som intebeger sig in på dess området. (Således ingen åtgärd? Men Erkart då?!)

2 En ”hemsökelse” är soteres- och nattjägarjargong för en odöd som är mycket svår att få bukt med, i främstahand spöken vars band till deras förra liv inte är så lätta att klippa av, men även andra väsenden.

Ur Encyclopedia Imperatorii:

”Malströmmar uppstå av väldige omvälvningar i havsvattnet, som komma med någonregelbundenhet. Lärde män har i vår tid observerat att dessa tyckes överensstämma medtidvattnets rörelser, men någon annan faktor måste av logiskt nödvändighet vara inblandad, tymalströmmar uppstå icke överallt. Då de är allmänneligen förekommande i trånga sund, vikaroch mynningar, kan möjligen så vara fallet, att vatten strömmande mellanundervattensklippor störtar mot varandra, och framkallar detta naturfenomen.

Vid Ibratöarna, mellan Olar och Tramm, sägs en väldelig malström finnas, som skall kunnadra ned de största skepp i djupet. Mången historia går bland enkla männer om hur skeppömkligen uppslukats av Malströmmen, ty den bestämda formen anses av dem vara lämplig förden hiskeliga virveln. Därför vägrar vidskepliga köpmän att färdas genom denna viktigapassage, som annars sparar mången sjömil för skeppen. Den som observerar sundet skall dockendast finna smärre virvlar, nog så farliga men fullt möjliga att undvika.

Om detta säger sjöfararna, att Malströmmen endast uppstår sällan, när särskilda förhållandenråda, eller enligt ett visst mönster likt tidvattnet: därom tvista de. De säger också, att närMalströmmen väl börjat virvla, kan man se ett skepp söka segla genom, om natten fallit. Dettaskepp är uråldrigt, och skall ha tillhört sjökaptenen Tybram den Halsstarrige, som ådragit sigKosmokrators förbannelse för sitt högmod, och dömts att i evig osalighet söka segla mellanOlar och Tramm…”

Sanningen?Kapten Tybrams halsstarriga spöke är i princip ett vanligt sådant, men hans viljestyrka och därmed hans krafterär exceptionella. Tybrams telekinesi lyfter varje natt som Malströmmen skapas vraket av hans skepp från botten.På liknande sätt ”animerar” han skeletten efter sina besättningsmän, som en sorts telekinetiska marionetter. Detspelar ingen roll att benen inte längre sitter ihop och inte kan lägga någon vikt bakom sig när de drar i tackel ochtåg – det är kaptenens telekinesi som får dem att röra sig. Likt skeppet täcks de av en illusion som gör att de serut att vara levande människor.

Kaptenen själv ser ut som han gjorde i levande livet – en senig liten man klädd i kläder som varmoderna för ett sekel sedan, med en huggare vid sidan (kom ihåg, han hade just slagit ned ett myteri när handog). Hans hud är mörk och väderbiten , som barken på ett aspträd. Hans ögon är djupt gröna, och han bär sittsvarta hår i en stångpiska i nacken och sitt grånande skägg noggrant flätat.

I Kapten Tybrams normala tillstånd tror han att han fortfarande lever, och att det är samma kvällsom han för första gången försökte passera Malströmmen. Skeppet och ”besättningsmännens” (som alltså inte ärseparata spöken, utan manifestationer av hans minnen av dem) ser ut som en riktigt skepp med riktig besättningpå grund av hans illusioner. När det börjar visa sig att han kommer att misslyckas än en gång, eller om han blirprovocerad av utomstående, släpper han illusionen men upprätthåller sin telekinesi. Skeppet blir nu ett flygandevrak täckt med tång och havstulpaner, kringvärvt av grönt fluxljus, bemannat av benrangel. Oavsett vädret tjuteren storm runt skeppet, och besvikna och vredgade röster tycks eka i den. Kaptenen själv tar gestalten av ettruttnande lik iklätt sina gamla kläder, nu fyllda med hål och revor i vilka krabbor kilar omkring. Ur hansögonhålor lyser två glober av fluxljus, och hans rostiga huggare är likaså omgiven av blixtrande ljus.

Om man träffar på kaptenen när han fortfarande tror att han lever, bemöter han en som är rimligt eftersituationen: Han befinner sig i en farlig situation med sitt skepp, vägrar absolut att lämna det eller ändra kurs, harförlorat nödvändig besättning till ett myteri, men beter sig fortfarande som en hygglig sjöman. Om han stöter påen liten båt som ropar på hjälp, t.ex., försöker han hjälpa dem ombord. Det är vanlig hygglighet till sjöss, ochförresten är han i desperat behov av mannar. Ett större skepp kan han anropa för nyheter eller bara för att varnadet, eller för att be om assistans för att klara passagen, men han vägrar att överge sitt fartyg.

Om man är ombord när kaptenen fattar att han är ett spöke, kan det bli farligt om det är mansjälv som föranlett kaptenens skräckinjagande insikt, eller på annat sätt fått honom att förlora kontrollen. Hanskyller då sitt misslyckande på främlingarna, och låter sina män anfalla dem. Egentligen är detta alltså bara en”specialeffekt” av att han med sin telekinesi slåss med vad tillhyggen han har tillgängliga – huggare, knivar,klubbor etc – men det ger eventuella motståndare en liten fördel. Om man kan slå sönder ett skelett – skelett ärsköra, men de beter sig som om de hängde i elastiska trådar, så det är ganska svårt – eller slå vapnen ur händernapå dem, förlorar kaptenen tillfälligt förmågan att angripa rent fysiskt. Han går bara till angrepp personligen omman anfaller själva spöket. Han fäktas då med sin huggare med usel finess men övermänsklig styrka.

Har man inte förorsakat förvandlingen, är faran enbart indirekt. Detta brukar nämligen ske straxinnan skeppet sjunker i havet igen och dras ned i strömmen. Det går under med man och allt – inklusive levandepassagerare – en gång till, helt enkelt. Det skall mycket till för att man skall överleva detta.

För att befria kaptenen måste tillräckligt många och tillräckligt skickliga sjömän ge sig ombord på skeppet ochge honom den hjälp som behövs för att rida ut Malströmmen och ta sig genom sundet. Då upplöses allaillusioner, vraket faller sönder i smådelar och med ett triumferande tjut försvinner kaptenen för alltid. Detta börrent speltekniskt vara ganska svårt och omfatta många situationer där man måste göra farliga saker – enrollperson fastnar under nedfallande bråte i vattenrummet, som snabbt vattenfylls av läckor – någon måste klättraupp i riggen för att skära lös ett segel – det krävs flera man för att rubba rodret för att styra förbi en klippa – osv.I det mest kritiska skedet kan dessutom kaptenen tappa modet och anta sin skräckgestalt när det är som svårast.Just förlorar alltså de levande besättningsmännen all ”hjälp” från de döda. Bara genom en heroisk insats som fårkaptenen att lita på dem och fatta mod kan de få dem på sin sida. Den slutgiltiga faran är förstås att oavsett manlyckas eller inte slutar det med att skeppet man är ombord på sjunker…

Våldsamma rollpersoner kan få för sig att blåsa skeppet åt fanders med medhavda kruttunnoreller dylikt – det är inte helt felresonerat att det är fokus för kaptenens besatthet, så det är inte en heltokig idé.Dock blir det svårt att göra något sådant, och med tanke på hur spöken fungerar, är SL i sin fulla rättighet att låtakaptenen återskapa sitt skepp från spillrorna…

Varianter• Om SL vill, kan legenden om Erkart vara sann. Hans spöke skapades samtidigt som kaptenens. Han

försöker få hjälp att rädda skeppet, och kan också dyka upp på skepp i närheten av Malströmmen för attvarna dem. Det är att sträcka förmågorna för spöken i Gondica en bra bit, men i hans och kaptenensillusioner ingår då att de försöker om och om igen att passera Malströmmen. Skeppet uppstår då inte ursjälva Malströmmen, utan dyker upp i hamnar och försöker ta sig till inloppet till Malströmmen, en resasom mystiskt nog alltid lyckas, trots väder, vind och annat. Erkart kan också vara ute efter hämnd på desom övergav skeppet. Han kan då dyka upp på andra skepp som hotas av myteri och rör sig i närheten avMalströmmen. Han kan bli fri om han lyckas varna tillräckligt många (vilket naturligtvis beror på sinegen ångest) för förlisning och/eller myteri, eller om kaptenen klarar sig genom sundet.

• Det kan också vara ett naturligt fenomen . Tybrams skepp visar sig när Malströmmen skapas eftersomdet rycks upp från havsbotten av strömmen och sedan dras ned igen. Fluxljuset är ett naturfenomen,eftersom ett kraftigt nexus finns i området. Några spöken finns inte. Däremot kan man ha drastiska (ochtämligen orealistiska) äventyr här: Kanske Malströmmen blottar skatter på havets botten, eller någotviktigt finns ombord på skeppet, eller någon aristosof som vill utnyttja nexat leker Scooby Doo ochfejkar hemsökelserna.

• Alldeles oavsett andra omständigheter, kan det vara så att det finns vrakplundrare i sundet, om det ärnågot mindre fruktat än vad som antytts ovan. Dessa kan då ha unika kunskaper om hur Malströmmenuppstår, och förmågan att förutse dess mönster genom generationers erfarenhet. De kan hjälpa ellerstjälpa den som söker befria kaptenen.

• För att locka andra än nattjägare eller soteres att hjälpa kaptenen: Säg att han medförde en enorm skattombord. Det behöver ju inte vara sant, men det är ett intressant rykte. Har han skaffat den genomsjöröveri, kan hans spöke vara en mycket mer brutal figur, mer Kapten Svartskägg än den FlygandeHolländaren

Vidare inspirationDen Flygande Holländaren av Fredrik Marryat är ju en roman om en liknande figur som kapten Tybram,baserad på en känd skepparhistoria. Tyvärr är många lättåtkomliga versioner bearbetade för ungdom, vilketbetyder att man tar bort de bästa bitarna. Edgar Allan Poe har skrivit en härlig rysarnovell om den alldelesverkliga Malströmmen utanför Lofoten som heter just I Malströmmen (finns bl.a. publicerad i samlingenSällsamma Historier), och den dyker också upp i Jules Vernes En världsomsegling under havet.