Katarina Olars

Uppsats för avläggande av filosofie kandidatexamen i Kulturvård, Konservatorprogrammet

15 hp Institutionen för kulturvård

Göteborgs universitet

2015:12

Hälsingegårdarnas textila färglandskap

Tänkbara kulörer, färgämnen och färgningsmetoder i Hälsingland 1750-1870

Hälsingegårdarnas textila färglandskap Tänkbara kulörer, färgämnen och färgningsmetoder i Hälsingland 1750-

1870

Katarina Olars

Handledare: Ingalill Nyström

Kandidatuppsats, 15 hp Konservatorprogram

Lå 2014/15

GÖTEBORGS UNIVERSITET ISSN 1101-3303 Institutionen för kulturvård ISRN GU/KUV—15/12—SE

UNIVERSITY OF GOTHENBURG www.conservation.gu.se Department of Conservation Ph +46 31 786 4700 P.O. Box 130 SE-405 30 Goteborg, Sweden Program in Integrated Conservation of Cultural Property Graduating thesis, BA/Sc, 2015 By: Katarina Olars Mentor: Ingalill Nyström Colours of Hälsingland Natural Dyes in Textiles of Hälsingland 1750-1870 ABSTRACT The purpose of this thesis is to explore the local textile tradition, primarily natural dyes and dyeing techniques used in farmhouses of Hälsingland between 1750-1870. Issues addressed; why and how were certain organic natural dyestuffs used, which substances were used to create certain colours, and who carried out the dyeing. In the search for knowledge about dyeing, two activities were identified: professional dyeing and home dyeing. To explore these two branches, several historical sources were applied, i.e. literature about dye plants written by scientists, handwritten dyeing manuals for the home, as well as printed manuals for professional/home dyeing. The specific context of farmhouses in Hälsingland created unique socio-economical preconditions necessary for the development of the dyeing culture. Before 1820, the local professional dye houses were few, up until this time dyeing was mostly carried out at home. Between 1820-1850 several dye houses was established. A correlated assumption from this can be drawn to the decreasing tradition of home dyeing. Results indicate that independently of the context of the dyeing, the origin of the dyestuff was mostly imported and not locally obtained, with a few exceptions. The accessibility and origin of dyestuffs seems to have had an effect on turnout as well. The study show that in the more professionalized settings of the dye houses work was carried out by men, whereas in the domain of the home the work was conducted by women. This in turn could have contributed to the explanation of why that the status of the different methods was regarded differently. The aim is to provide a base for further research. It has been a contribution to the research project Decorated farmhouses of Hälsingland: A holistic study of a world heritage site lead by Dr. Ingalill Nyström.

Title: Hälsingegårdarnas textila färglandskap: Tänkbara kulörer, färgämnen och färgningstekniker i Hälsingland 1750-1870 Language of text: Swedish Number of pages: 57 Keywords: Natural dyes, textiles, Art Technological Source Research, Hälsingland, World Heritage. ISSN 1101-3303 ISRN GU/KUV—15/12--SE

Förord Först av allt vill jag tacka min handledare Ingalill Nyström för hennes stora engagemang, för inspiration och god vägledning. Jag vill också tacka Anna Karin Jobs Arnberg på Nordiska Museet som generöst lät mig ta del av arkivmaterialet från Arnbergs färgeri och dessutom fraktade det hela vägen från Dala Floda till Stockholm. Till min vän och studiekamrat Lotta Möller, tack för ständig uppmuntran, kloka synpunkter samt frukost, lunch, middagar och nattmackor. Jag vill även tacka Signe Stahlénius för mycket värdefull support.

1. Introduktion .................................................................................................................. 3 1.1. Bakgrund ............................................................................................................................ 3 1.2. Tidigare forskning .............................................................................................................. 3 1.3. Problemformulering ........................................................................................................... 5 1.4. Syfte och målsättning ......................................................................................................... 6 1.5. Frågeställningar .................................................................................................................. 6 1.6. Avgränsningar ..................................................................................................................... 6 1.7. Teoretisk ansats .................................................................................................................. 7 1.8. Undersökningsmetodmetod ............................................................................................... 7 1.9. Källmaterial och källkritik .................................................................................................. 8

2. Hälsingegårdarna och textilierna ................................................................................ 10 2.1. Hälsinglands bönder ......................................................................................................... 10 2.2. Linets betydelse för byggandet av hälsingegårdar ............................................................ 11 2.3. Begreppet hälsingegård ..................................................................................................... 11 2.4. Bebyggelse i förändring .................................................................................................... 12 2.5. Interiören – textilier till vardag och fest ............................................................................ 13

2.5.1. Högtidstextilier ................................................................................................................................ 13 2.5.2. Sängens textiler ............................................................................................................................... 14

3. Färgämnen och färgning – introduktion ..................................................................... 17 3.1. Färgämnen och deras ursprung ........................................................................................ 17 3.2. Färgningsmetoder, betmedel och anda tillsatser .............................................................. 18

3.2.1. Färgning med betfärgämnen ......................................................................................................... 18 3.2.2. Färgning med kypfärgämnen ........................................................................................................ 19 3.2.3. Färgning med direktfärgämnen .................................................................................................... 19

3.3. Färgämnenas kemi ........................................................................................................... 20 3.4. Färgämnenas klassificering .............................................................................................. 20 3.5. Nedbrytning av färgämnen ............................................................................................... 21 3.6. Materialanalys och tillverkning av referensprover ............................................................ 21

4. Att välja färg ................................................................................................................. 23 4.1. Kulörens betydelse och begäret efter färg ........................................................................ 23 4.1. Färgningslitteratur och recept .......................................................................................... 23 4.2. Användning av färgämnen – inhemska eller importerade? ............................................. 25 4.3. Sättet att färga enligt den historiska litteraturen. ............................................................. 26

4.3.1. Röd färg ........................................................................................................................................... 27 4.3.2. Blå färg ............................................................................................................................................. 28 4.3.3. Gul färg ............................................................................................................................................ 29 4.3.4. Grön färg ......................................................................................................................................... 29 4.3.5. Svarta och grå färger ...................................................................................................................... 29 4.3.6. Brun färg .......................................................................................................................................... 30 4.3.7. Kemikalier och färgningshjälpmedel ........................................................................................... 30

5. Yrkesmässig färgeriverksamhet ................................................................................... 32 5.1. Yrkesmässig färgning – historik och organisering .......................................................... 32 5.2. Undersökning av färgeribeståndet i Hälsingland 1750-1870 ............................................ 33

5.2.1. Flors linnemanufaktur .................................................................................................................... 33 5.2.2. Övriga färgerier i Hälsingland ....................................................................................................... 33

5.3. Undersökning av ett landsortsfärgeri kring år 1850 ......................................................... 35 5.3.1. Verksamheten ................................................................................................................................. 36 5.3.2. Undersökning av godsbok från år 1876 – kunder och verksamhetsområde ......................... 36 5.3.3. Undersökning av fakturor från färgstoff- och kemikaliehandlare .......................................... 37 5.3.4. Resultat ............................................................................................................................................. 37

6. Färgning i hemmen ..................................................................................................... 39

2

6.1. Färgbok tillhörig Agnes Ekerman 1804 ............................................................................ 39 6.2. Receptbok av Charlotta Christina af Sillén 1764 .............................................................. 40 6.3. Osignerad receptbok 1800-tal ........................................................................................... 40 6.4. Resultat .............................................................................................................................. 41

7. Handel i staden och på landsbygden .......................................................................... 43 7.1. Handelsformer .................................................................................................................. 43 7.2. Handeln i städerna ........................................................................................................... 43 7.3. Handel på landsbygden .................................................................................................... 44 7.4. Gårdfarihandel .................................................................................................................. 45 7.5. Resultat ............................................................................................................................. 45

8. Resultat, diskussion och slutsatser .............................................................................. 46 8.1. Färgning i Hälsingland 1750-1870 .................................................................................... 46 8.2. Sammanställning av möjliga färgämnen i hälsingegårdarnas textila interiör ................. 47

8.2.1. Röda färger ...................................................................................................................................... 47 8.2.2. Blå färger .......................................................................................................................................... 48 8.2.3. Gula färger ....................................................................................................................................... 48 8.2.4. Grön färgning ................................................................................................................................. 48 8.2.5. Svart och grå färg ............................................................................................................................ 49 8.2.6. Brun färg .......................................................................................................................................... 49

8.3. Vidare forskning och studiens användningsområde ........................................................ 49

9. Sammanfattning ........................................................................................................... 50

Figur- och tabellförteckning ............................................................................................... 52

Käll- och litteraturförteckning ............................................................................................ 53

Bilaga 1. Färgerier i Hälsingland 1750-1870, sammanställning.

Bilaga 2. Handskrivna receptböcker, sammanställning.

3

1. Introduktion

1.1. Bakgrund

2012 fick Sverige sitt femtonde officiella världsarv, Hälsingegårdarna. Sju gårdar representerar därmed den rikt dekorerade och färgstarka folkkonst som är karaktäristisk för Hälsinglands fria bönder. Föreliggande uppsats syftar till att vara en förstudie till vidare underökning inom forskningsprojektet Dekorerade interiörer i Hälsingegårdar: En holistisk studie av ett kulturhistoriskt Världsarv. Projektet är ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt som rör sig mellan humaniora och naturvetenskap, vilken syftar till att generera kunskap om hälsingegårdarnas unika interiörer, med tyngdpunkt på dekorationsmåleri, dekorerade målade möbler och mönstrade textilier. Underökningens fokus ligger på material och tillverkningstekniker, föremålen undersöks genom historisk källforskning och naturvetenskapliga analysmetoder. Genom att analysera föremålen utifrån sin rätta historiska kontext kan viktig kunskap vinnas, kunskap om hur folkkonsten blev till, vilka lokala resurser som fanns och om konstnärernas och böndernas verksamhet. Resultatet ska framgent kunna främja bibehållandet av den känsliga kulturmiljö som hälsingegårdarna utgör (Vetenskapsrådet 2013). Denna uppsats tar fasta på den delen i hälsingegårdarnas interiör som utgörs av textilierna. Med fokus på färgämnen och färgningsmetoder ämnas ringa in hur tillgängligheten på färgämnen kan ha sett ut i Hälsingland tiden 1750 till 1870 samt att belysa vilka färgningstraditioner som kan ha varit aktuella i hälsingegårdarnas miljö.

1.2. Tidigare forskning

Den kunskapslucka som finns på ämnet historiska färgningsmetoder och användning av naturliga organiska färgämnen i Sverige har uppmärksammats av Margareta Bergstrand i projektet The Colours of Sweden. Genom två föreläsningar 2011 och 2013 på University of Derby, UK respektive Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet. Då Bergstrand diskuterade naturliga färgämnen samt färgningsmetoder som brukats i Sverige från folkvandringstiden fram till idag (Bergstrand 2011, s. 1; Grundberg 2013, s. 12). Bergstrand menar att trots att färgning är en kunskap vilken har behärskats i Sverige enda sedan denna tid existerar ingen heltäckande studie på området. Vidare påpekas att folklig textil är ett särskilt försummat undersökningsområde i sammanhanget och att kunskap om användningen av lokala naturtillgångar vid färgning i historisk tid saknas (Bergstrand 2011, s. 1). En studie som behandlar materielinnehåll samt tillverkning av folkkonst i Sverige under historisk tid är Ingalill Nyströms doktorsavhandling från 2012; Bonadsmåleri under lupp: spektroskopiska analyser av färg och teknik i sydsvenska bonadsmålningar 1700-1870. Denna studie berör bonadsmåleri och fokuserar på pigment, färgämnen, bindemedel, underlag och tillverkningsprocesser. Nyström arbetar tvärvetenskapligt, analyserna sker främst genom ett ATSR- (Art Technological Source Research, konstteknologisk källforskning) och ett conservation science-perspektiv, vilket gör studien unik. I ett flertal historiska publikationer finns värdefull information om hur färgväxter kan ha brukats i 1700- och 1800-talens Sverige. 1720 publicerades Johan Linders Swenska färge-konst, med inländske örter, gräs, blommor, blad, löf, barkar, rötter, wexter, och mineralier, vilken är den första färghandboken på svenska. Boken lyfter fram de inhemska färgämnenas förträfflighet framför de importerade (Sandberg & Sisefsky 1981, s. 207).

4

Carl von Linné uppmärksammade på 1700-talet genom sina svenska landskapsresor till Dalarna, Lappland, Gotland, Skåne och Västergötland bl.a. hur naturresurser på olika sätt användes av landsbygdsbefolkningen lokalt. Resorna företogs på uppdrag av riksdagen, där syftet inte bara var att inventera de lokala naturtillgångarna i allmänhet utan också att vinna kunskap om hur dessa skulle kunna brukas i manufakturen samt även att instruera befolkningen i användningen av lokala färggivande växter och att lära sig om hur allmogen drog nytta av desamma. I reseskildringarna ges vissa intressanta uppgifter om allmogens färgningstraditioner även om ingen resa företogs just till Hälsingland. Härtill kan också nämnas Svenska lafvarnas färghistoria, eller Sättet att använda dem till färgning och annan hushållsnytta från 1805 vilken skrevs av Linnés lärjunge Johan Peter Westring. En bok vilken precis som Linnés landspasresor är tydligt färgad av tidens protektionistiska anda. Intresset för historiska tillverkningstekniker och hantverksmaterial är inget nytt fenomen. Redan på 1700-talet publicerades flera uppsatser om medeltida hantverkstekniker, vidare kom intresset för äldre tiders konst och konsthantverk att drivas på ytterligare under 1800-talet i industrialiseringens kölvatten (Clarke, Townsend & Stijnman 2005, s. 1). Ett exempel på en konstteknologisk studie från 1900-talets tidigare del är Erik Salvéns avhandling Bonaden från skog: undersökning av en nordisk bildvävnad från tidig medeltid från 1923. Boken lämnar detaljerade uppgifter om skogsbonadens materialmässiga och tekniska uppbyggnad, genom kemiska analyser redovisas också textilfibrernas färginnehåll. Studien indikerar på vilka färgämnen som kan ha brukats i norden under tidig medeltid. Vi slutet av 1800-talet och början av 1900-talet kom hemslöjdsrörelsen att engagera sig i att lyfta fram de naturliga färgämnenas estetiska och hållbarhetsmässiga fördelar framför de nyintroducerade syntetiska. För att hindra växtfärgningskonstens utdöende sattes en del räddningsinsatser in, dels genom anordnandet av kurser i växtfärgning samt genom publikationer på ämnet. Två kvinnor vilka båda verkade inom hemslöjdsrörelsen och som engagerade sig särskilt i uppdraget var Stina Rodenstam och Beda Larsson, båda kom att förestå växtfärgningskurser i Hälsingland kring denna tid. Larsson skrev även en bok på ämnet 1913: Hemfärgning med växtämnen – Råd och anvisningar, vilken kom att ges ut i hela 14 upplagor (Alström, 1978, s. 4). Gösta Sandberg som varit en pionjär inom ämnet växtfärgning skrev under sitt liv ett flertal böcker om färgning, både färgerihandböcker och böcker om färghistorik. Sandberg var aktiv ända från 1950-talet fram till en bit in på 1990-talet och har tillsammans med Jan Sisefsky skrivit boken Växtfärgning vilken tack vare sin popularitet utkommit i ett flertal upplagor. Carl Sahlin var son till färgaren Carl Peter Sahlin som under 1800-talet bedrev färgeri i Skånska Vollsjö. I sin bok Ett skånkst färgeri vid början av 1870-talet ger Sahlin en detaljerad inblick i hur verksamheten såg ut i ett landsortsfärgeri under senare delen av 1800-talet. Sahlin publicerade också Förteckning över svensk färgerilitteratur som är en kronologiskt uppställd förteckning över publikationer som rör färgning och färgämnen. Den sträcker sig från 1720 till 1922 och redovisar 807 poster, allt från förordningar rörande yrkesmässig färgning till vetenskapliga artiklar och färgerihandböcker för både yrkesfärgare och hemmets färgning. Genom färgerihandböcker har kunskapen om äldre färgningsmetoder till viss del förts vidare in i modern tid, men fördjupad kunskap om färgningstraditionerna saknar vi idag tillgång till. Frågor kring hur kunskapen förvärvats mellan de som färgade, varför en viss typ av material och metoder valts framför andra och de lokala naturtillgångarnas betydelse för materialval är obesvarade. På samma sätt har förutom i fallet med Nyströms studie, konservatorsperspektivet

5

ofta saknats. Hälsingegårdarnas unika färgstarka interiörer har många gånger stolt lyfts fram som ett exempel på Sveriges rika folkkonst, perspektivet har dock allt som oftast varit konsthistoriskt (Nyström 2013, s. 2), således har diskussionen kring bevarande och konservering i sammanhanget uteblivit.

1.3. Problemformulering

För att kunna bevara hälsingegårdarnas materiella kulturarv även för framtida generationer krävs strategier inriktade på bevarande och konservering, dessa är avhängiga av djupgående kunskap om objekten som representerar detta världsarv. Som nämnts i föregående avsnitt saknas idag heltäckande studier som ser allomfattande på hälsingegårdarnas materiella kultur. I vilken mån lokala naturliga färggivande växter användes och hur tillgången till importerade färgämnen såg ut i 1700-talets och 1800-talets Hälsingland är inte känt. Att förstå de tillverkningsprocesser som ligger bakom folklig konst och hantverk överlag är mer problematisk än vad gäller klassisk konst, detta eftersom den folkliga konsten befunnit sig utanför de klassiska skolorna och ämbetena. Föremål är sällan attribuerade, varför utövarna ofta förblir okända. Avsaknaden av attribuering samt kunskap om föremålens tillkomst gör sig särskilt gällande när det kommer till textilier. Textil tillverkning har varit starkt förknippad med kvinnors verksamhet och textilier har betraktats som en produkt av ett kollektivt kvinnligt kunnande. Detta i kontrast till synen på föremål kategoriserade som konst, där skaparen alltid varit viktig och därför betraktats som individ (Palmsköld 2007, s. 40). Att den kvinnliga sfären dessutom i stor mån varit hemmet; bortom insyn från offentligheten, innebär att de traditioner och processer som ligger bakom den textila tillverkningen många gånger förblivit höljda i dunkel. Att förstå vilka material ett föremål är gjort av, hur det är kemiskt, strukturellt och tekniskt uppbyggt är viktig kunskap för bevarande och konservering. Likaså för att kunna tolka föremålens kulturhistoriska och funktionella status samt bakomliggande hantverkstraditioner. Hur en färgad textil bleks eller huruvida den fäller i kontakt med vatten är inte bara avhängigt av typen av färgämne, betmedel och färgningshjälpmedel är också av betydelse. Identifikation av alla dessa ämnen kan således vara relevant vid bedömning av vilka bevarandemässiga åtgärder som är mest lämpliga. De ämnen som främst brukats för att färga i historiskt tid är naturliga organiska färgämnen vilka hämtats ur växtriket samt i några fall ur djurriket. Det är inte möjligt att utifrån en okulär bedömning försöka uppskatta vilket färgämne som använts i en färgad textil. För att säkert kunna identifiera specifika färgämnen och relaterade ämnen krävs avancerade kemiska analysmetoder, detta gäller särskilt organiska sådana (Nyström 2012, s. 36). Analyser som är beroende av att det finns referensprover mot vilka man kan matcha undersökningsobjektets innehåll. Någon allomfattande referenssamling av organiska färgämnen finns idag inte att tillgå i Sverige. En sådan samling skulle innebära en mycket god möjlighet till identifikation av de folkliga textiliernas färgämnen. Framförallt hälsingegårdarnas bostadshus och de interiöra väggmålningarna har tidigare varit föremål för forskning, men tillsynes saknas studier som beskriver den fasta och lösa interiören ur ett helhetsperspektiv. Den tidiga hemslöjdsrörelsen och folklivsforskningen har utfört vissa undersökningar och insamling av textilier från Hälsingland, men fokus har då oftast legat på tekniker, utformning och material. Därför saknas idag i många fall information om textiliernas sammanhang och tillblivelse. Av förklarliga skäl är byggnader och fasta interiörer oftare

6

beskrivna än mobila föremål som i större grad bytts ut och flyttats med tiden. Utifrån hur husen ser ut kan man få en idé om vilka textilier som kan ha varit relevanta, men kunskapsläget innebär att det är svårt att få en detaljerad bild av den textila interiören som helhet. Man kan också utgå ifrån att vissa textiler bevarats till eftervärlden i större utsträckning än andra, med företräde för sådana som varit sparsamt använda t.ex. de av representationskaraktär, medan brukstextilerna har slitits ut, materialet har återbrukats eller kasserats. Man kan också utgå ifrån att de museitextilier som tills stor del fått representera Hälsinglands textila produktion varit objekt för en subjektiv bedömning. Att urvalet baserat på enskilda personers eller en insamlande institutions premisser och således varit en produkt av specifika intressen och sin tids ideal och värderingar.

1.4. Syfte och målsättning

Uppsatsens primära syfte är att undersöka vilka naturliga organiska färgämnen som skulle kunna finns i hälsingegårdarnas textilier, att ta reda på vilka färgningsmetoder och traditioner som är specifika för miljön kring hälsingegårdarna, samt att belysa hur materialtillgången vad gäller färgämnen och andra färgerirelaterade material såg ut i Hälsingland under 1700- och 1800-talen. Målet är att undersökningen ska resultera i en översiktlig kartläggning av färgämnen, betmedel och färgningshjälpmedel, en kartläggning som kan komma att ligga till grund för vidare studier och analyser av hälsingegårdarnas textilier inom tidigare nämnda forskningsprojekt. Kartläggningen ska kunna användas som utgångspunkt vid rekonstruktion av färgämnen, för att i framtiden bygga upp en referenssamling vilken kan användas vid analyser.

1.5. Frågeställningar

• Vilka organiska naturliga färgämnen kan ha använts vid färgning av i hälsingegårdarnas

textilier?

• Hur gick färgningen till: vem färgade och vilka metoder har varit brukliga?

• Vilka faktorer ligger till grund för val av färgämnen och färgningsmetoder?

1.6. Avgränsningar

De sju officiella världsarvsgårdarna har alla tillkommit mellan åren 1800 och 1870, gårdar från denna period har valts ut eftersom tidsspannet anses ha varit hälsingegårdarnas glansperiod (Broström et al. 2011, s. 13), men eftersom många bevarade hälsingegårdar ändå tillkommit innan 1800 har undersökningsperioden i denna studie utvidgats och omfattar här tiden 1750 till 1870. De färgämnen som här kommer att avhandlas är uteslutande naturliga organiska sådana. Naturen är full av växter som skulle kunna utgöra potentiella färggivare, svampar är dock uteslutna ur undersökningen eftersom deras användning i äldre tider inte beskrivs i någon större utsträckning i litteraturen. Undersökningen kommer främst att röra fröväxter samt lavar och ett fåtal animaliska färgämnen. Syntetfärgämnena fick genomslag relativt snabbt, även i folklig miljö, man kan därför inte utesluta att de har förekommit i hälsingegårdarnas textilier. Men med tanke på den enorma

7

mängd syntetiska färgämnen som kom ut på marknaden under andra halvan av 1800-talet är det inte möjligt att beröra ämnet inom denna studie. Därmed inte sagt att de utgör ett ointressant kunskapsområde, de syntetiska färgernas spridning i folklig textil är ett lite undersökt ämne, som i allra högsta grad kan vara intressant för vidare forskning. Fokus i undersökningen ligger som tidigare nämnts med tyngdpunkt på färgämnen och färgningsmetoder. Färgämnenas kemi förklaras endast övergripande med syfte att ge förståelse för bakomliggande nedbrytningsprocesser och för att introducera läsaren till ämnet. Analys och rekonstruktion av färgämnen berörs enbart ytligt eftersom det ligger utanför uppsatsens fokus.

1.7. Teoretisk ansats

Föreliggande uppsats kan ses som en konstteknologisk studie med ett konservatorsperspektiv. Konstteknologisk källforskning har haft sin utgångspunkt i olika typer av källmaterial. Ofta har autentiska föremål, historiska receptböcker samt andra beskrivningar på tillverkningsmetoder legat till grund för denna typ av forskning, som syftat till att generera kunskap om konstnärsmaterial och tillverkningstekniker, med målet att förstå tillvägagångsätten vid skapande av konst av särskilda konstnärer eller för att vinna kunskap om enskilda föremåls tillblivelse eller kontext. Intresset för kontteknologi är som tidigare påpekat inget nytt fenomen, se avsnitt 1.2. Det är dock först på senare tid som området fastställts som en egen forskningsdisciplin. Konstteknologisk källforskning (ATSR) är ett relativt nytt begrepp som definierats och lyfts fram av the Art Technological Source Reserch working group vilken startades 2002. ATSR-arbetsgruppen har definierat begreppet konstteknologi som kunskap rörande tillverkningsmetoder av konst- och hantverksföremål. Med källmaterial menas i sammanhanget olika typer av informationsbärare som ger information om undersökningsobjektet. Det kan vara föremålet i sig, primär information från tillverkaren av föremålet, verktyg, maskiner och material som använts vid tillverkningen av föremålet, receptböcker eller andra skriftliga handböcker som beskriver metoder och material samt nutida studier rörande konsthistoria, kemi och konservering m.m. Till skillnad från den tidiga konstteknologiska forskningen som i stor mån haft ett konsthistoriskt perspektiv, är den huvudsakliga kontexten för dagens ATSR, konservering och restaurering. Vetenskaplig analys, källforskning och rekonstruktioner har enligt den moderna definitionen identifierats som de viktigaste angreppsätten för att närma sig historisk konstteknologi (Clarke et al. 2005, s. V). Angreppsättet som tas i anspråk här utgår ifrån ATSR-arbetsgruppens definition.

1.8. Undersökningsmetodmetod

Det källmaterial som undersöks i uppsatsen är följande. • Tryckt historisk litteratur rörande färgning och färgväxter

• Arkivmaterial rörande färgerier i Hälsingland, Fabriksberättelser (RA)

• Arkivmaterial från ett färgeri i Dala Floda, Arnbergs familjearkiv (AA)

• Handskrivna receptböcker för hemfärgning, Nordiska museets arkiv (NMA)

8

Undersökningarna bygger främst på litteratur- och arkivstudier. Källmaterialet undersöks både kvalitativt och kvantitativt främst med avseende på färgämnen, kemikalier och andra tillsatser samt färgningsmetoder och kulörer. Flera typer av källmaterial undersöks för att få en bred bild av hur färgning kan ha gått till och utgör en möjlighet till att jämföra val av råmaterial och metoder i de olika källmaterialen. Det undersökta källmaterialet har tillkommit under 1700- och 1800-talen.

1.9. Källmaterial och källkritik

Den tryckta historiska litteraturen som undersöks har valts ut då den enligt uppgift från Ahlstrand & Vinell anges ha varit mycket spridd (1951, s. 68), ingen annan källa bekräftar detta, varför det är svårt att veta om de undersökta böckerna verkligen är representativa för sammanhanget. Fabriksberättelser var en skriftlig rapport som hallrätterna skickade in till Kommerskollegium en gång om året. Rapporterna beskriver manufakturernas verksamhet: vad som producerades i fabrikerna, vem ägaren var, hur många anställda som var sysselsatta, vad produktionen var värd m.m. (Berg 1969, ss. 59-60). Tanken är att fabriksberättelserna ska kunna visa på hur färgeribeståndet i Hälsingland såg ut över tid, samt att visa vart i landskapet färgerierna var förlagda. Några kritiska faktorer som skulle kunna påverka trovärdigheten i undersökningen ska nämnas: framför allt gäller det rapportinnehållets karaktär, det är mer och mindre detaljerat över tid. Vissa gånger är skrivstilen svår att läsa, det är heller inte uteslutet att material saknas i rapporterna. För att minska antalet rapporter att gå igenom undersöktes fabriksberättelserna i femårsintervaller. Det kan därför inte uteslutas att viss statisk fallit bort i luckorna mellan varje undersökning. Förhoppningen är ändå att materialet kan visa på generella tendenser för färgerinäringen i Hälsingland. Färgeriarkivet som undersöks kommer från Arnbergs färgeri i Dala Floda som var aktivt 1850-1940, Arnbergs faniljearkiv. En stor del av arkivmaterialet från färgeriets tidigaste år saknas varför även arkivmaterial som ligger utanför denna studies tidsomfång (efter 1870) har undersökts. Arnbergs får här representera ett litet landsortsfärgeri vid mitten av 1800-talet, med tanken om att materialet även kan indikera på hur verksamheten i Hälsinglands färgerier bedrevs. Det material som undersökts närmare är främst fakturor från färgstoff- och kemikaliehandlare, samt även ett litet urval ur en godsbok. Eftersom arkivet är privat finns inga volym- eller diarienummer, vilket försvårar redovisningen av källmaterialet Undersökningsmaterialet handskrivna receptböcker kommer från Nordiska museets arkiv. Materialet är primärt sorterat efter ämne, ofta saknas därför fullständiga uppgifter om proveniens: upphovsmakarens namn, datering samt dennes verksamhetsort och titel. Ibland är dokumenten signerade med namn men ofta saknas sådan märkning vilket troligtvis är kopplat till att receptböckerna allt som oftast brukats i hushållet varför det inte funnits anledning att nedteckna ytterligare information. Delar av materialet har inventarienummer andra är betecknade med anskaffningsdatum medan vissa helt saknar beteckning. Förteckningarna till de olika volymerna har setts över endast översiktligt och material förtecknat som innehållande färgningsrecept har valts ut. Vidare har urvalet gjorts utifrån följande kriterier: böcker och häften har valts ut till förmån för lösa ark, detta med anledning av att den större mängd samlat material ger en bättre bild av sammanhanget, signerat material har valts ut före osignerat, då ett namn ger en möjlighet till vidare efterforskning, namnets karaktär kan också indikera på författarens klasstillhörighet, daterat material har valts framför odaterat. Förhoppningen är att receptböckerna ska ge indikationer på hur hemfärgningen kan ha gått till.

9

Med tanke på uppsatsens bredd och på grund av tidsmässiga begränsningar har det inte alltid varit möjligt att vända sig till flera källor vilket gör att flera avsnitt i uppsatsen baseras på i stort sett enstaka referenser. Detta gäller särskilt följande delar: avsnitt 2.5 med referenser till Nylén 1972, avsnitt 3.1, 3.2 och 4.3 med referenser till Sandberg & Sisefsky 1981 samt hela kapitel 7 där Brismark 2008 refereras till frekvent.

10

2. Hälsingegårdarna och textilierna

Hälsingegårdarna brukar beskrivas som storslagna: stora gårdar med många bostadshus, bebodda av landskapets fria och välbärgade bönder. Husen karaktäriseras utvändigt av en snickarglädje som tar utryck i snidade listverk och rikt smyckade farstukvistar och invändigt med väggarna prydda av berättande motivmålningar, färgsprakande schablonmålerier och flödande marmoreringsmåleri. Detta kapitel ämnar ge en bild av 1700- och 1800-talens Hälsingland och landskapets bondekultur. För att greppa bakgrunden till Hälsinglands textila traditioner är det av stor betydelse att beskriva miljön i vilken de tillkommit. Genom att de specifika förhållandena framställs ges en bättre förståelse för de förutsättningar som funnits för att skapa de gårdarnas textila interiörer. Utifrån detta beskrivs de textilier som kan ha varit tongivande i den hälsingska bostadsmiljön.

2.1. Hälsinglands bönder

Hälsingland domineras till stor del under 1700- och 1800-talen av jordbruket och vissa bisysslor. Bönderna var till stor del självägande skattebönder. Inom hälsingejordbruket rymdes en mångfald av sysslor, såsom sädesodling och boskapsskötsel, genom vilken man kunde producera smör, ost, kött, skinn och hudar, medan skogsbruk, jakt och fiske utgjorde viktiga binäringar. Landskapet har dock kanske blivit mest känt för sin kultivering och förädling av lin. (Broström et al. 2009, ss. 4-7) Landskapet kännetecknas av varierande mark- och odlingsförhållanden. Med anledning av de skiftande förutsättningarna var böndernas ägor historiskt sett generellt uppbyggda kring en struktur av hemgård, bodlandsgård och fäbodvall. Bebyggelsen på gårdarna var anpassade efter den verksamhet som bedrevs i anslutning till den aktuella gården. Hemgården i hembyn låg placerad i den mest bördiga delen av landskapet så som i dalgångarna och nära sjöar, och var utgångspunkten för jordbruket under vinterhalvåret. Här fanns åkermark och man bedrev odling av spannmål och lin. Bodlandsgården var belägen högre upp i landskapet på utmarken, den liknade hemgården i bebyggelsen men hade i jämförelse färre byggnader. Även här bedrevs odling anpassad efter den mer näringsfattiga jordmånen, här kunde man hålla djuren för bete under vår och höst. Vid fäbodarna vistades kreaturen om sommaren och här omvandlas mjölk till inkomstbringande produkter som smör och ost. (jfr Broström et al. 2009, ss. 2-7; Nordin 2003, ss. 6-10) Hemmets hushållning baserades på den egna produktionen från jordbruket och dess bisysslor men visst överskott kunde också säljas och på så sätt inbringa kontanta medel - här lär lin- och mjölkprodukter samt trävaror varit särskilt betydelsefulla. Att utnyttja hela landskapet med dess varierande marktyper och odlingsmöjligheter samt att ägna sig åt bisysslor var en förutsättning för klara av hushållningen och livet i Hälsingland med sin korta odlingssäsong. Detta bidrog till att bönderna fick ett hållbart jordbruk och försörjning som gav avkastning så gott som hela året, och att människorna bättre kunde stå emot svårigheterna under ett dåligt odlingsår (Broström et al. 2009, ss. 4-7). Att just Hälsinglands bönder har tillskrivits en särställning från bönder i andra landskap med avseende på social och ekonomisk status kan härledas till ovan nämnda förhållanden. Att det inte fanns någon adel gjorde dessutom att bönderna kunde verka relativt fritt vilket innebar ytterligare potential för deras status och välstånd (Olsson & Thelin 2003, s. 15).

11

2.2. Linets betydelse för byggandet av hälsingegårdar

Linproduktionen har som tidigare nämnts varit av stor betydelse för Hälsinglands bönder och utformningen av hemmens textila interiör. Bruket av lin i landskapet går långt tillbaka. Vid en arkeologisk utgrävning i Trogsta i Forsa socken hittades rötat lin från ett linsänke viket daterats till 200 e.Kr. (Broström et al. 2009, s. 4). Den gängse bilden av linets betydelse för hälsingegårdarna är tillsynes att det varit en källa till inkomst och välstånd hos bönderna och att försäljning av lin varit avgörande i fråga om byggandet av hälsingegårdarna, dock råder det skilda meningar i denna fråga. Enligt Grenander Nyberg var linet en förutsättning för husbyggandet och de rikt dekorerade interiörerna. Vilket möjliggjordes genom inkomster från handel med både ospunnet lin och färdiga vävar (1991, s. 4). Olsson & Thelin menar att det finns flera faktorer som spelar in i hälsingeböndernas välstånd och således möjligheten till bygget av hälsingegårdarna. Dels traditionen av ett mångsidigt jordbruk och att bönderna gick i bräschen för en mekanisering av jordbruket, att man hade många bisysslor samt böndernas fria ställning på grund av adelns frånvaro i landskapet. Detta i kombination med att de saluförde överskott från den egna produktionen, framför allt linprodukter genom organiserad marknadshandel ska sammantaget ha utgjort grunden för deras välstånd (2003, ss. 15, 20). Enligt är Lundell är detta en schablonmässig bild som närts med tiden och småningom blivit befäst trots att egentliga källor saknas. Han menar också att det är mer troligt att eventuellt överskott från gårdens produktion till stor del gått till skatt och att de produkter som producerades genom linförädlingen inte gav så stor förtjänst att det kunde betala hälsingarnas storslagna hus och rika inredningar (2003, ss. 71-72). Lundells hypotes är att det byggande som har beskrivits som storslaget och överflödigt och som ett uttryck för en tävlan mellan socknens bönder, i själva verket bara bottnar i praktiska aspekter. Han menar vidare att det som framför allt kan göra hälsingarna annorlunda än bönder på andra platser i landet är att det fanns en stark gemenskap inom familjen i Norrland som skiljer sig från bygder söderut (Ibid., s. 74). De torde alltså haft behov av flera bostadshus och rum för att kunna husera flera generationer samt för att ta emot släktingar på besök. Enligt Lundell var linodlingen visserligen vedertagen men ska inte ha inbringat någon större lönsamhet varför det inte kan ha byggt några hus. Han anser också att husbyggena i själva verket inte krävde några större mängder kontanta medel utan att virke kunde fås från de egna ägorna och att man hjälptes åt inom socknen med arbetskraft (Ibid., ss. 77-78). Hur det än förhåller sig med linets inkomstbringande potential och dess roll i byggandet av hälsingegårdarna, har det uppenbarligen varit av stor betydelse för tillgången på råmaterial i hemmets textila självhushållning och således tagit uttryck i utformningen av den textila interiören.

2.3. Begreppet hälsingegård

Vad som ryms inom begreppet hälsingegård och vad som uttrycks som karaktäristiskt för Hälsinglands bondekultur varierar något. Men de flesta beskrivningarna av hälsingegårdarnas bönder och miljö tycks rymma positiva ord såsom: storslagen, rik, välstånd, frihet, fest, färgstark, välbyggd, prydlig och dekorerad.

12

De sju gårdar som innefattas i världsarvsnomineringen beskrivs på följande vis:

”The large, impressive farmhouses of Hälsingland, with their highly decorative rooms for festivities, reflect an extraordinary combination of timber building and folk art traditions, the wealth and social status of the independent farmers who built them, and the final flowering of a long cultural tradition in Hälsingland”. (Unesco 2014)

Alla byggnader som ingår i världsarvet har som tidigare nämnts tillkommit mellan 1800 och 1870, fokus ligger som beskrivet ovan på de stora och rikt dekorerade rum som är förknippade med hemgårdens festrum och herrstugor (Unesco 2014). De miljöer som är utgångspunkten i forskningsprojektet Dekorerade interiörer i Hälsingegårdar: En holistisk studie av ett kulturhistoriskt Världsarv, är samma miljöer som beskrivs i världsarvsnomineringen, varför dessa miljöer även är utgångspunkten i denna underökning av den textila interiören. Det ska påtalas att ”hälsingegård” är ett begrepp som konstruerats kring förra sekelskiftet (Länsmuseet Gävleborg 2013, s. 21). Vad som ryms inom begreppet har enligt Fiebranz till stor del definierats av den tidiga folklivsforskningen och är en beskrivning som har fått stå modell för beskrivningen ända in till dagsläge. Hon menar att denna bild i många fall är problematisk eftersom den tidiga folklivsforskningen grundar sig i idén om den ortskaraktäristiska slöjden, i en vilja att hitta särdrag hos landskapens folk för att kunna karaktärisera folk och kultur efter landskap. I sammanhanget lyftes gärna det vackra fram för att hålla mindre önskvärda egenskaper i skymundan. En bild som sedan förmedlats vidare av väletablerade författare, blivit en del av kunskapssfären på området och på så sätt blivit en allmän sanning. Vidare menar Fiebranz att dessa tidiga utsagor och kartläggningar av hälsingegårdarna i brist på ny modern forskning har fått stå till förlaga för undersökningar som görs än idag, på ett i stort sätt oproblematiserat och onyanserat vis (2003, ss. 107-109).

2.4. Bebyggelse i förändring

Runt mitten av 1700-talet ökade befolkningsmängden i landskapet kraftigt vilket ledde till att många byggnader uppfördes kring denna tid. Under 1700-talets senare del blev också bostadshusen generellt sett större. Uppgifter från tiden bekräftar att tvåvåningshus börjar uppföras, och att hela byggnader inreddes enbart för högtidsbruk blir mer vanligt förekommande. Kring denna tid ska många hus ha byggts så generösa att statsmakten lär ha påtalat att det var ett slöseri med virke. För att försöka stävja det storvulna byggandet infördes därför vissa förordningar som syftade till att kontrollera byggandet. Anledningen ska ha varit att staten ville säkra brukens försörjning av skog (Olsson & Thelin 2003, ss. 20-23). På många hemgårdar fanns flera bostadshus, trots att familjerna oftast bara vistades i ett fåtal av gårdens rum till vardags. Detta kan härledas till att var byggnad hade sin specifika funktion som bl.a. feststuga, s.k. herrstuga, sovstuga, vinterbostad eller sommarbostad. En ytterligare anledning till de många bostadsytorna kan ha varit att det fanns en tradition av att flera generationer bodde på gården samtidigt (jfr Broström et al. 2009, s. 18; Olsson & Thelin 2003, s. 20). Att pryda interiören med dekorativt måleri är en gammal tradition som funnits redan i 1500-talets Hälsingland. Till en början dekorerades endast något enstaka rum som kunde brukas vid festliga tillfällen medan vardagens rum ofta förblev omålade. Men så när hela hus byggdes för festligheter utsmyckades husets alla rum i större utsträckning. Detta var en utveckling som var tydlig redan vid slutet av 1700-talet och början av 1800-talet men som kom att kulminera kring 1845 till 1860 i det som nämns som det interiöra måleriets glansperiod, vilket ska ha möjliggjorts

13

genom att bönderna kunnat skaffa inkomster genom försäljning av skog. 1800-talets industriella utveckling innebär också en ny möjlighet till massproduktion av virke och byggnadsdelar, vilket ledde till att byggnaderna ökade ytterligare i storlek och att dessa utsmyckades rikare än innan vilket kunde ta utryck i farstukvistar, listverk, foder och dörrar. (Broström et al. 2009, s. 13-15, 24-25)

2.5. Interiören – textilier till vardag och fest

Råmaterialet för Hälsinglands textila hemslöjd har till stor del utgått från gårdens resurser, där linet varit av särskild betydelse. Fårull och getragg har ofta också funnits till hands. Hårfibrer från get har dock bara använts i sammanblandning med ull, främst vid tillverkning av grövre vävnader (Rodenstam 1986, s. 12). Bomullen betraktades till en början som en lyxvara, och användes i textiltillverkningen främst i dekorativt syfte såsom i mönsterinslag och i broderier. Nylén menar att bomull inte var av någon större betydelse för Hälsinglands textilier under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, utan har troligtvis brukats i större omfång först senare (Nylén 1972, ss. 117- 118). I Hälsingland överlag var linet som råmaterial och som färdiga produkter en källa till inkomst för bönderna. Enligt Schissler såldes linet häcklat och ohäcklat dels på marknader i Gävle, Uppsala, Falun, Hedemora och Stockholm och från den egna gården till Söderhamns och Hudiksvalls handlande samt även till Flors linnemanufaktur i Mo socken. Av de förädlade produkterna såldes främst grövre väv vidare som buldan och säckväv, enligt Schissler kunde ett hemman i landskapet under ett år avvara så mycket som 1000 alnar av dessa vävtyper, som köptes upp av handlande som bland annat sålde väven vidare i Norge (1749, s. 37). Vidare såldes även fint lingarn som spanns hemma på gårdarna till Flors linnemanufaktur (Schissler 1749, s. 33; Rodenstam 1986, s. 2), detta efter att man från Flor låtit skicka ut spinnerskor till socknarnas kvinnor för att lära dem att spinna riktigt fint garn (Schissler 1749, s. 37). Linet kunde också ha stor betydelse för den som var fattig och inte ägde sin egen jord att bruka. Under missväxtåren då bönderna inte behövde någon extra arbetskraft kunde lin köpas av bonden för att sedan spinnas till garn och säljas till linnemanufakturen och på så sätt kunde man klara hushållningen (Ibid., s. 38).

2.5.1. Högtidstextilier

Att pryda hemmet med textiler för fest är en tradition som varit spridd i alla samhällsklasser och de flesta bostadsmiljöer, men har kanske varit särskilt viktig i allmogemiljö där de utgjorde ett effektivt sätt att skapa en stämningsfull scenografi i högtidsrummen för att skilja dem från vardagens enkelhet. Att klä in interiören; väggar, tak och bänkar med textilier inför fest har i äldre tider kallats för att ”tjalda” eller ”tjälda” vilket kan härledas till ordet tält via tjäll. Ordets kan ses illustrera hur tongivande textilierna måste ha varit vid äldre tiders fester. (Nylén 1972, s. 80) Innan motivmåleri blev brukligt i hälsingegårdarna användes lösa målade bonader (Boström et al. 2009, s. 24). Bonader har i allmänhet hängts upp för att pryda husens innerväggar inför högtider såsom jul, bröllop och dop. När festligheterna sedan var över rullades bonaden ihop och stoppades undan. Detta bruk hänger samman med äldre tiders bostadsskick då eldstaden saknade rökgång, röken spred sig således vid eldning rätt ut i rummet vilket gjorde att permanenta utsmyckningar inte var praktiska då de skulle bli förstörda av soten (jfr Nylén 1972, ss. 80-81; Nyström 2012, s. 52). Permanenta väggdekorationer blev mer vanligt förekommande efter att eldstäderna försetts md rökgång (Nylén 1972, s. 81). I nord- och mellansverige skedde detta redan under 1500-talet vilket kan vara en av förklaringarna till att väggfast interiörmåleri

14

existerade i Hälsingland redan omkring denna tid (jfr Nylén 1972, s. 81; Broström et al. 2009, s. 24). Takduken eller den s.k. pällen är en annan textil som i allmänhet haft stor spridning för högtidsbruk. Precis som i fallet med bonaderna kan bruket härledas till den tid då röken från spisen gick rätt ut i rummet. Bordpällen sattes i taket över matbordet för att fånga upp sot och förhindra denna från att falla ner i maten under måltiden. Den har sedermera fortsatt att brukas över bordet även efter att den förlorat sin funktion som sotfångare. Användningen kom senare främst att förknippas med ceremonier och högtider genom sin användning bl.a. vid kröningsceremonier och vid bröllop som vigselpäll. Till ändamålet har man överlag använt sig av täcken vilka i vanliga fall användes till något annat. (Nylén 1972, s. 83) Att klä golvet till helgen är en gammal tradition i Sverige. Under äldre tider kunde golvet strös med sand, granris, halm eller löv. Gångmattor är i bondemiljö ett relativt sent fenomen som i Hälsingland blev vanligt först kring 1800-talets mitt och då just främst till helgdagsbruk (Nylén 1972, s. 88). Trasmattan fick sitt genombrott först efter mitten av 1800-talet efter att pappersindustrin lade om sin materialförsörjning och kom att börja använda träfibermassa. Uttjänta textilier som förut kunnat säljas till pappersindustrin för tillverkning av lumppapper blev således mindre efterfrågade varför man kom att ta till vara på textilierna på detta sätt i stället (Ibid., ss. 87-88). Gardiner blev relevanta först då husens fönster börjat tillta i storlek och antal. Troligtvis kan gardiner ha brukats i hälsingegårdarna från och med en bit in på 1800-talet, efter att industritillverkningen av virke tagit fart och husen därmed antagit större proportioner och således också fått fler fönster. Rullgardiner med målade motiv ska ha kommit till användning i just detta sammanhang (Nylén 1972, s. 89). Dessa exempel avspeglar hur den textila interiören utvecklades och anpassades efter bostadens förutsättningar.

2.5.2. Sängens textiler

Sängen som möbel hade en framträdande plats i den hälsingska interiören, varför sängtextiler har varit föremål för stor omsorg. Detta är egentligen ett allmänt fenomen, men med tanke på hälsingarnas starka tradition av att hålla fester och gästabud kan man utgå ifrån att representationstextilierna varit särskilt viktiga. Enligt Nylén är bäddtextilens betydelse sammanhängande med sovrummets status som sällskapsrum i högreståndsmiljö samt med sängens ceremoniella status i hovmiljö, där uppstigandet och sänggåendet under 1600-talet kunde företas inför åskådare och alltså var en allmän angelägenhet. Men, kanske ännu mer en följd av att bäddtextilier var en viktig del i hemgiften (Nylén 1972, ss. 46, 76). Husbondens säng och gästsängen var särskilt viktiga, vilka inför gästabud kunde bäddas endast för beskådning. Sängen blev som ett altare för hemmets finaste textiler, de bäddades högt och ofta med flera lager textilier. Den äldre sängtypen med överbyggnad krävde särskilt stor mängd textilier vilket möjliggjordes genom den goda tillgången på lin. Sängen kunde i princip vara helt omsluten av textilier med hängkläden och förlåtar längs de sidor som vette ut mot rummet. Överstycket kunde utanpå sängomtagen vara prytt med en broderad kappa och från bädden ned mot golvet med ett rikt dekorerat hänglakan, det senare har varit vanligt förekommande i just Hälsingland. Vidare var kuddvaren ofta prydda med broderade bårder på ena sidan ut mot rummet, underlakan och överlakan var också brukliga i sängutstyrseln. För ytterligare dekoration av kanter har man kunnat avsluta med knypplade spetsar och fransar (Jfr Nylén 1972, ss. 78; Grenander Nyberg 1991, s. 11). Prydnadssömmarna som användes i sängens linnetextilier har ofta utförts i rött garn och ibland i blått (Rodenstam 1986, s. 8). Till följd av den lokala

15

linproduktionen var standarden på sängtextilierna särskilt hög i bygder som Hälsingland (Nylén 1972, s. 78). Täcket kan antas ha haft större betydelse som prydnad i bäddarna som saknade förhängen. Tekniker som brukats har varierat med den gemensamma nämnaren att det ofta rört sig om dekorativa flerfärgade mönstervävda textilier. Vävtyper som nämns som särskilt betydelsefulla sammanhanget är bl.a. slarvtjäll, rya och rosengång (Grenander Nyberg 1991, ss. 12-14). Slarvtjäll eller s.k. sluns är en typ av trasväv som är särskilt förknippad med Hälsingland, oftast vävd med en botten av vita linnetrasor och stora geometriska mönsterkompositioner med mönsterinslag antingen i flerfärgade linnetrasor eller garnknippen. Genom att låta mönsterinslagens ändar hänga löst på rätsidan fick man struktur i vävens yta, liknande rosetter. Tekniken har vanligen brukats till sängtäcken (Ibid., s. 12), och borde kommit i bruk först vid mitten av 1800-talet samtidigt som trasmattorna när pappersindustrin inte längre brukade lump (jfr Nylén 1972, s. 88). Ryan var en annan vanligt förekommande vävtyp för sängtäcken, vilken med sin pälsliknande lugg har sin förebild i pälsfällen. Materialen i ryor har varierat men de har generellt sett huvudsakligen varit tillverkade av ull. Karaktäristiskt för ryor är att de har en slät bottenväv med en lång lugg på ena sidan s.k. nock. Det finns i huvudsak två typer av ryor: slitrya och prydnadsrya. Det som främst skiljer dessa åt är hur de använts. Slitryan står för det ursprungliga användningssättet, där slätsidan utgjorde rätsidan vilken var synlig och nocksidan vändes in som när man använder en fäll, för att få en värmande effekt. Dessa har överlag varit utformade med en mönstervävd bård som markering av täckets huvudända samt ibland även initialer och årtal. Prydnadsryan har en yngre historia än den tidigare nämnda. Den uppkom först vid 1600-talets slut men ska ha förekommit i Hälsingland först från och med 1700-talets mitt. Funktionen hos prydnadsryan har varit rent dekorativ, den har snarare använts som ett överkast än som ett värmande täcke, varför nocksidan varit vänd utåt för beskådan. Mönsterkompositionerna har på dessa varit mer avancerade och i stor utsträckning hämtat inspiration från barockens stilideal då denna stil var tongivande vid tiden för prydnadsryans uppkomst. Motiven var ofta utformade med en mönstrad rambård med geometrisk ornering eller blom- och bladslingor och en spegel med ett centrerat motiv t.ex. föreställande blomsterarrangemang i urna, timglas eller träd (jfr Grenander Nyberg 1991, ss. 12-14; Rodenstam 1986, s. 16; Nylén 1972, ss. 172-180). Figur 1 visar en prydnadsrya från Ljusdals socken, tillverkad kring 1800-talets mitt, figur 2 visar samma rya i detalj. Den s.k. brudryan är en typ av prydnadsrya vilken tillverkats inför bröllop, här har brudpar varit ett vanligt motiv (Grenander Nyberg 1991, s. 12). I Hälsingland fick prydnadsryan större genomslag än slitryan, vilket dels beror på att fälltäckena aldrig riktigt ersatts av slitryor på grund av att det norrländska kalla klimatet krävde dessa. Att den rent dekorativa prydnadsryan utvecklades just i Hälsingland kan också härledas till dess funktion som representationstextil vilket gör den passande i hälsingegårdarna (Nylén 1972, s. 180).

16

Fig. 1. Prydnadsrya från Ljusdal Hälsingland, enligt uppgift från ca 1850. Tillhörande Nordiska Museet.

Fig. 2. Prydnadsrya från Ljusdal, detalj.

17

3. Färgämnen och färgning – introduktion

Detta kapitel är en introduktion till de naturliga organiska färgämnenas kemi, klassificering, och identifikation. I kapitlet berörs även ämnet analys av textilt färgat material samt tillverkning av färgämnesreferenser. Kapitlet är av översiktlig karaktär och berör de olika ämnena ytligt.

3.1. Färgämnen och deras ursprung

Färgämnen är organiska färggivande föreningar som kan tas upp av textilfibrer. Färgämnen tas vanligen upp genom hela fibern, vilket kan jämföras med pigment vilka också är färgande föreningar men med skillnaden att de senare ofta är oorganiska och endast ytligt bundna till substratet med någon form av bindemedel (Tímár-Balázsy 2012, s. 67). Färgämnen har under historisk tid tillverkats av många typer av växter, både fröväxter (fanerogamer) och sporväxter (kryptogamer) har använts. I den första kategorin ingår landväxter med stor variation, från stora träd till buskar och mycket små örter (Nationalencyklopedin 2014). De färggivande ämnena utvinns ur olika delar av växten: rötter, blommor, blad, frukter och bark kan brukas beroende på växt och vilken färg man vill uppnå. I de flesta fall finns ämnena färdigbildade i växten men i några fall måste de genomgå en kemisk process för att kunna utvinnas. Ibland innehåller växter av olika arter samma färggivande ämne, d.v.s. kromofora struktur, ett känt exempel på detta är indigo. Indigo är ett av historiens mest kända färgämnen, den blå färgen som kan utvinnas ur indigoväxter överträffar ofta andra växtfärger i sin ljushärdighet (Sandberg & Sisefsky 1981, s. 12). Ett stort antal växter kan producera det färggivande ämnet indigotin, men främst indigo - Indigofera tinctoria samt vejde – Isatis tinctoria har använts för ändamålet. Indigo måste behandlas kemiskt för att kunna användas för färgning av textilier. Oftast görs detta genom en basisk reduktion då färgämnet övergår i löslig form s.k. lueco-indigo, när ämnet sedan utsätts för syre oxiderar det tillbaka till sin ursprungsform (Cardon 2007, s. 339). Ett annat välkänt färgämne är krapp vilket återfinns inom familjen Rubiaceae. Ur flera växter tillhörande denna familj kan röda och gulaktiga färggivande ämnen utvinnas vilka finns i växtens rot (Sandberg & Sisefsky 1981, s. 12). Den mest kända arten inom gruppen är Krapp – Rubia tinctorium men även ett antal andra arter kan användas för ändamålet bl.a. vild krapp – Rubia peregrina. Precis som i fallet med indigo producerar olika arter i gruppen till viss del samma färggivande ämnen, varav de av störst relevans är: alizarin, munjistin, psuedopurpurin, purpurin, xantopurpurin och rubiadin. Proportionerna av vissa färggivande ämnen eller avsaknad av vissa andra är specifika för varje art (Hofenk de Graaff et al. 2004, ss. 92-93). De flesta gröna växter och växtdelar kan ge gula färger. Björk (björkens löv) är ett exempel på en svensk växt med stor spridning vilken ofta har brukats till gulfärgning. Bruna till gulbruna kulörer utvinns med fördel ur ett stort antal ris och barker (Sandberg & Sisefsky 1981, ss. 13-14). Grön är en kulör som inte kan utvinnas direkt ur någon växt. I viss mån går det att erhålla gulaktiga kulörer som drar åt det gröna hållet av bl.a. renfana men för att uppnå starkt gröna kulörer har det varit brukligt att antingen överfärga med indigo eller att tillsätta järn (Ibid., s. 14). Till den andra kategorin s.k. sporväxter räknas lavar, svampar, alger, mossor och ormbunksväxter (Nationalencyklopedin 2014). I denna kontext är främst lavarna av intresse. Enligt Sandberg & Sisefsky kan de flesta lavarna användas till färgning och ger överlag gula, gulbruna och rödbruna färger med god ljushärdighet utan tillsats av betmedel (1981, s. 90). Lavarna innehåller s.k. lavsyror vilka ger upphov till färg, dessa löses långsamt ut ur laven i

18

färgbadet, varför färgning med lavar ofta måste pågå i flera timmar (Ibid., s. 91). Flera lavarter kan också ge upphov till s.k. orselj. Orseljlavarna innehåller orcinol vilket kan oxideras till det färggivande ämnet orcein (Sandberg & Sisefsky 1981, s. 91; Nyström 2012, s. 100). Genom jäsning i urin eller behandling i ammoniak kan dessa lavar ge upphov till starkt röda till violetta färger. Enligt Sandberg & Sisefsky har orseljfärgämnen dock mycket sämre ljushärdighet jämfört med de färgämnen som utvinns direkt ur lavarna. Exempel på några färggivande lavar är färglav, islandslav, letlav, tuschlav och örnlav. Av dessa kan både tuschlav och örnlav brukas till för att få fram orselj (1981, s. 92). Färgämnen återfinns också i djurriket, även om de animaliska färgämnena är få. Sköldlöss och purpursnäckor utgör ett par exempel. Till sköldlössen hör koschenill och kermes. Av dessa var koschenill (amerikansk koschenill, polsk koschenill och armenisk koschenill) av störst relevans för textilfärgning under 1700- och 1800-talen. Kulören som kan utvinnas ur sköldlöss är kraftigt röd, och fås av sköldlössens honinsekter. De olika arterna innehåller ett flertal färggivande ämnen vilka till stor del är desamma (precis som i fallet med Rubiceae) hos de olika arterna med skillnaden att de förekommer i olika inbördes koncentration (Hofenk de Graaff et al. 2004, ss. 52-53). Kunskapen om färgning med purpur gick förlorad vid det bysantinska rikets fall (1453) varför färgämnet inte hade någon betydelse vid tiden för denna undersökning (Sandberg 1986, s. 16). Kermes användes innan koschenill började importeras till Europa och är därför inte heller av betydelse i detta sammanhang (Ibid., s.13).

3.2. Färgningsmetoder, betmedel och anda tillsatser

Det finns olika metoder för textilfärgning. Vilken som är mest lämplig beror till stor del på färgämnets karaktär; dess löslighet eller affinitet för olika typer av textilfibrer. Proteinfibrer är generellt lättare att färga in än cellulosafibrer. Färgämnen fäster lätt vid ullfibrer på grund av att det finns många reaktiva ställen på fibern där färgämnen kan fästa. Cellulosa har däremot en allmän reaktionströghet vilket innebär att färgämnen inte lika lätt fäster på bomull och lin. Lin innehåller dessutom ett växtlimämne vilket gör fibern ännu mer svårfärgad. Detta gör att färgämnen snarare fäster ytligt på linfibern istället för att tas upp genom hela fibern (Sandberg & Sisefsky 1981, ss. 45, 186-187). Oftast sänks det som ska färgas ned i en vattenlösning av färgämnet vilket därigenom tas upp av textilfibern. I de flesta fall måste någon typ av tillsats tillföras färgbadet för att färgen ska kunna dras på och göras olöslig på fibern. Målet är att färgämnet ska fästa så att textilen behåller sin kulör så gott som möjligt vid tvätt och exponering för ljus, att uppnå så god ljus- och tvätthärdighet som möjligt. Andra tillsatser som kan komma ifråga vid färgning är bl.a. ämnen som justerar färgämnets färgton eller på annat sätt främjar färgningsprocessen. Vid färgning med naturliga organiska färgämnen är det främst tre metoder som är av relevans vilka presenteras här nedan.

3.2.1. Färgning med betfärgämnen

De allra flesta färgämnena kan räknas till kategorin betfärgämnen. Många färggivande ämnen som kan extraheras ur färgväxter binder dåligt till textilfibrer, då kan ett s.k. betmedel användas för att få det färggivande ämnet att fästa bättre. Vissa färggivande ämnen kan bilda komplex med metalljoner, genom tillsats av vattenlösligt metallsalt före, under eller efter färgningen (s.k. förbetning, samtidig betning eller efterbetning) kan dessa ämnen bindas till textilfibern. Textilier färgade med betfärgämnen har överlag god tvätthärdighet på grund av metalljonernas förmåga att bilda straka bindningar mellan färgämnet och textilfibern (Jfr Cardon 2007, s. 4; Tímár-Balázsy & Eastop 2012, s. 74). Den absolut vanligaste betmetallen i sammanhanget har varit

19

aluminium men järn, tenn och koppar är exempel på ytterligare metaller som varit frekvent använda i historisk tid. Metallerna har i allmänhet tillsats i form av vattenlösliga metallsalter. Betmetallerna har dock inte alltid funnits tillgängliga som salter. Enligt Sandberg & Sisefsky tillsattes järnet i äldre tider genom tillsats av järnhaltigt vatten eller slam, senare i form av järnspån för att i modern tid ersättas av järnsalt, s.k. järnvitriol dvs. järnsulfat (1981, s. 34). På samma sätt förenklades förfarandet med tennbetning med tiden. Från ett förfarande där metallen löstes upp i salpetersyra till att senare ersättas av vattenlösligt tennsalt dvs. tennklorid (Ibid., s. 37). Koschenill, björklöv, bresilja och vau är exempel på färgämnen som brukar färgas med betmedel. Ibland tillsättätts flera metallsalter under färgningsprocessen. Någon metall som främst får stå för den bindande effekten samt ytterligare ämnen för att justera färgen. Somliga färgämnen kan ge upphov till färger av stor variation genom tillsats av olika metaller. Enligt Tímár-Balázsy & Eastop ger t.ex. alizarin i kombination med aluminium en klar röd färg, tillsammans med järn violett, gulbrun med koppar och rosa med tenn (2012, s. 74). Aluminium appliceras i allmänhet genom tillsats av alun vilken till skillnad från många andar betmedel har egenskapen att den inte förändrar kulören hos färgämnet varför den ofta enbart har brukats för sin bindande verkan (Sandberg & Sisefsky 1981, s. 33). Färgrecept innehåller också ibland vissa hjälpämnen. Vinsten är ett exempel på ett i äldre recept vanligt förekommande hjälpämne, vilket har tillsatts under betningen för att förhindra metallsaltet från att fällas ut (Ibid., s. 40). Det finns växter som är självbetande. Plattlummer (jämna) och våtarv (nata) innehåller t.ex. aluminium vilket gör att de kan färgas utan tillsats av betmedel (Sandberg & Sisefsky 1981, s. 33).

3.2.2. Färgning med kypfärgämnen

Kypfärgämnen är olösliga i vatten. Genom att tillföra alkali i färgbadet sker en reduktion. Färgämnet blir då vattenlösligt vilket gör att det kan tränga in i textilfibern, när ämnet sedan utsätts för syre sker en oxidation, det färggivande ämnet återgår då till sin ursprungsform och blir olösligt på fibern (Tímár-Balázsy 2012, s. 74). Till kypfärgämnena hör indigotinproducerande växter främst indigo och vejde men även det animaliska färgämnet purpur (Sandberg & Sisefsky 1981, s. 63). I äldre recept för indigofärgning har alkalisk reduktionen framkallats med hjälp av urin och socker från frukter (Tímár-Balázsy 2012, s. 74). På 1870-talet gjordes den banbrytande upptäckten att hydrosulfit kan brukas som reduktionsmedel vid kypfärgning. Metoden som innebär en mycket snabbare och framför allt mer lättkontrollerad färgningsprocess var en upptäckt som innebar det största utvecklingssteget för indigofärgningen på tusentals år (Cardon 2007, s. 351). Våthärdigheten hos textilier som är kypfärgade med indigo blir särskilt god, detta på grund av indigons begränsade löslighet. Gnidhärdigheten är dock sämre (Tímár-Balázsy 2012, s. 74).

3.2.3. Färgning med direktfärgämnen

Färgmolekylerna i direktfärgämnen är vattenlösliga. I varmt vatten diffunderas de lätt in i textilfibrer på grund av molekylernas polära och linjära form. Direktfärgämnen är särskilt lämpliga till färgning av cellulosafibrer då cellulosa har många polära hydroxyl-sidgrupper vilka skapar vätebindningar med de polära grupperna hos färgämnesmolekylen (Tímár-Balázsy 2012, s. 72). Färgämnen färgade med denna metod är till viss del lösliga även efter att de avsatts på textilfibern (Ibid., s. 70). Färgämnena som kan färgas utan tillsats av betmedel är relativt få. Safflor, gurkmeja och anatto s.k. orleana är exempel på färgämnen som kan färgas som direktfärgämnen (Cardon 2007, s. 4).

20

3.3. Färgämnenas kemi

Kulören hos färgämnen beror på ämnets molekylära struktur, en viss struktur innebär ljusabsorption vid en särskilt våglängd vilket i sin tur är avgörande för hur färgen hos ämnet upplevs. De grupper och strukturer som ger organiska färgämnen dess färg kallas kromofora grupper och kromoforer. Det är alltså främst strukturen hos dessa som bestämmer hur kulören upplevs, dock finns det andra egenskaper hos molekylen som påverkar den selektiva ljusabsorptionen. Funktionella grupper vilka kallas auxokromer inverkar på ljusabsorptionen hos organiska ämnen, kulörer hos ett färgämne avgörs därför av hur kromofora och auxokroma grupper är kombinerade. Exempel på kromoforer är azo-, vinyl- och karbonylgrupp, exempel på auxokromer är hydroxyl-, karboxyl- och aminogrupp (Tímár-Balázsy 2012, ss. 67-70). Alla färggivande ämnen är kromfora strukturer som innehåller kromofora och auxokroma grupper. Exempel på sådnada färgivande ämnen är indigotin, alizarin, munjistin, luteolin, purpurin och kamferol. Den färggivande molekylen binds till textilfibern genom adsorption. Både kemiska och fysiska krafter bidrar till att hålla samman fiber och färgämne. Fibrer och färgämnen har polära funktionella grupper vilka skapar attraktion genom primära; kovalenta bindningar eller genom sekundära bindningar som van der Waalskrafter, dipol- och vätebindningar. De sekundära bindningarna uppstår genom fysiska krafter när fiber och färgmolekylen ligger nära varandra. Färgbadet företas oftast i varmt vatten, eftersom detta gör att textilfibern sväller och blir mer mottaglig för de färggivande molekylerna samt underlättar diffusionen av färgämnet. (Tímár-Balázsy 2012, ss. 71-72; Hofenk de Graaff 2004, ss. 14-15 ) Färggivande ämnen är indelade i grupper utifrån sina respektive molekylära grundstrukturer, exempel på sådana grupper är antraquinoner, flavanoider och indigoieder. Anthraquinoner är i huvudsak röda färgämnen som främst finns i animaliska färgämnen som sköldlöss samt i växtfärgämnen såsom till exempel krapp. Exempel på färggivande ämnen som ingår i gruppen anthraquinoner är alizarin, purpurin och munjistin. Anthraquinoner är generellt sett mycket stabila mot fotooxidativ blekning. (Degano et al. 2009, ss. 366-367) Till gruppen flavanoider räknas bl.a. kamferol, genistein, luteolin, ramnetin och morin. Överlag ger flavonoider upphov till gula kulörer men de kan också ge röda och mörka färger beroende på molekylstruktur. Exempel på gula flavanoidfärgämnen är vau och färgginst. För att färga rött kan man använda barken från flera arter inom släktet Caesalpinia t.ex. färnbock. Dessa färgämnen är relativt instabila, de är känsliga för fotooxidativa processer och blekning (Degano et al. 2009, s. 371). Flavanoider har ofta används till betfärgning, dock finns ett undantag; safflor, som vilken är den enda färgväxten inom gruppen som använts för direktfärgning (Ibid., s. 378). Indigoider har främst utvunnits ur indigo samt tidigare ur purpursnäckor vilka ger upphov till blå respektive violetta kulörer, färgningstekniken som brukats är kypfärgning. Blå indigoider hämtas ur flera växtarter där indigo och vejde kan räknas till de mest kända, indigotin är i detta fall det mest relevanta färggivande ämnet (Degano et al. 2009, s. 374).

3.4. Färgämnenas klassificering

Färgämnen kan klassificeras på två sätt: utifrån appliceringsmetod eller kemisk struktur. I det första fallet delas färgämnena, som beskrivet innan in i betfärgämnen, kypfärgämnen och

21

direktfärgämnen. I det andra fallet karaktäriseras ämnet utifrån kromofor grupp, t.ex. azofärgämnen, utefter kromofor struktur, t.ex. flavanoider, antraquinoner eller indigoider, eller utefter andra karakteristiska komponenter (Tímár-Balázsy, 2012, s. 70). Klassificering enligt kemisk klass och kromoforinnehåll är relevant vid kemiska analyser för att kunna välja rätt identifikationsmetod (Degano et al. 2009, s. 366).

3.5. Nedbrytning av färgämnen

Blekning kan ske till följd av flera olika kemiska processer, varav de vanligaste är fotolys och fotooxidation. I båda fallen rör det sig om att den kromofora strukturen förändras. En effekt av detta är att färgämnet absorberar ljus från en annan våglängd än innan blekningen vilket leder till en färgförändring. Fotolys kan uppstå till följd av påverkan av synligt ljus och UV-ljus, då bryts bindningar i strukturen. När färgämnesmolekylen fragmenteras uppstår nya strukturer vilka får en annan färg än innan, en färg som oftast är ljusare jämfört med den ursprungliga. Metaller som järn, koppar och zink katalyserar fotooxidativa processer, syre och vatten accelererar processen. Färgförändring till följd av fotooxidation beror på att den kromofora strukturen förkortas. (Tímár-Balázsy, 2012 ss. 88-89) Färgämnens ljus- och våthärdighet är avgörande vad gäller bevarandemöjligheterna för färgad textil. Hur ett färgat material reagerar på omgivande faktorer, är kopplat till typen av färgämne som textilen färgats med men även tillsatser som betmedel kan spela in. En amerikansk studie lyfter fram just vikten av att identifiera betmedel som använts vid infärgning. Undersökningen utfördes på textilier färgade med 18 olika gula naturliga organiska färgämnen, vilka betats med aluminium, krom, koppar, järn och tenn. Textilierna exponerades sedan för ljus under olika tidsintervall. Studien visade att betmedlet var den faktor, framför färgämnet som hade allra störst betydelse för ljushärdighet och att textilier betade med aluminium och tenn hade avsevärt mycket sämre ljushärdighet jämfört med de betade med krom, koppar eller järn (Crews 1982, s. 46). Detta talar för vikten av att inte bara identifiera färgämnen hos textiler utan att även andra tillsatser som brukats vid färgningen är av betydelse.

3.6. Materialanalys och tillverkning av referensprover

Fördjupad kunskap om föremåls materialsammansättning är en viktig utgångspunkt vid val av konserveringsmetoder och andra bevarandemässiga strategier. Identifikation av färgämnen kan som beskrivet i avsnitt 1.3 skapa förståelse för olika föremåls nedbrytningsprocesser. Genom materialanalys kan även viktig information vinnas om föremåls tillverkningsmetoder vilket i sin tur kan ge ovärderlig kunskap om dess ålder, proveniens och kontext. (jfr Degano et al. 2009, s. 364; Nyström 2012, s. 35) Generellt sett baseras identifikationen av färgämnen på kvalitativt innehåll i jämförelse med kända referensprover, dock kan kvantitativa aspekter vara relevanta för att jämföra mängdförhållanden mellan färggivande ämnen i de fall då färgämnena innehåller samma färggivande ämnen men i olika mängd (Degano et al. 2009, s. 382). För att få heltäckande och pålitligt referensmaterial kan det vara nödvändigt att tillverka egna referenser. I Ingalill Nyströms doktorsavhandling Bonadsmåleri under lupp: spektroskopiska analyser av färg och teknik i sydsvenska bonadsmålningar 1700-1870, har t.ex. referensmaterial tillverkats enligt historiska metoder och recept för materialanalyser med spektroskopiska analysmetoder. Referensmaterialet tillverkades utifrån en hypotes om vilka material bonaderna skulle kunna innehålla (Nyström 2012, s. 23). Enligt Nyström finns referensspektran för olika spektraltekniker att tillgå på flera ställen, bl.a. är referenssamlingar för ramanspektran tillgängliga

22

via några nätbaserade databaser men eftersom dessa inte är anpassade för kulturvårdsfältet saknas där många relevanta spektran. (Ibid., s. 41). Denna studie syftar till att indikera på vilka material som kan vara av betydelse för just sammanhanget hälsingegårdarna och utgör på så sätt ett första steg till rekonstruktion av färgämnen och tillverkning av referensmaterial.

23

4. Att välja färg

I kapitlet undersöks vilka faktorer som kan ha påverkat valet av kulörer och färgämnen. En viktig fråga rör i vilken grad importerade respektive inhemska färgämnen användes. Med utgångspunkt i historisk färgningslitteratur diskuteras möjliga färgningsmetoder samt användningen av färgämnen och andra kemikalier och tillsatser.

4.1. Kulörens betydelse och begäret efter färg

Färger är idag starkt förknippade med mode, men historiskt sett har det funnits andra variabler som kan ha varit viktigare. Kulörer har varit strakt sammankopplade med människors religion, sociala och ekonomisk status men också med t.ex. moral. Klädedräktens färg har varit ett sätt att visa tillhörighet t.ex. till en plats eller till en grupp, och varit ett sätt att demonstrera makt (Bergström 2013, s. 15). Vissa kulörer har genom historien haft en särskild status, purupr är en sådan färg. Purpur som färgämne hade som tidigare påpekat ingen betydelse för 1700-och 1800-talens färgning, däremot kan färgens symboliska och estetiska status kopplas till dess ursprung. Purpurns exklusivitet kan härledas till den enorma mängd snäckor som gick åt för att utvinna en användbar mängd färgämne samt den mycket avancerade färgningsprocessen som framställningen krävde. I romarriket var användningen av kläder färgade med purpur reglerad, och bars endast av samhällets översta skikt (Sandberg 1994, s. 21). I 1700- och 1800-talens Sverige fanns inga restriktioner för vilken färg som fick bäras av vem, sannolikt är ändå att den starka klassindelning som rådde i samhället under denna tid starkt påverkade klädkoderna. Linder skrev i sin färgbok angående färgning av rött med inhemska växter: ”… Blifwer Culeuren intet så högröd, så bör han wäl andå gå an för them som boo på Landsbygden, och låta sig gärna nöija med then frucht, som then ädla Jorden af sig kastar”.[Sic] (Linder 1720, s. 39) Att viljan till färg sträckt sig över klassgränser råder inga tvivel om, men färgerna som erbjöds var självfallet inte enbart en produkt av efterfrågan. Omständigheter som möjligheten att importera färgämnen och färgeritekniken lär ha haft stor betydelse för vilka färger som kunde uppnås. De synestetiska färgämnena kom att revolutionera färgutbudet, vilket skedde från 1800-talets andra hälft. Med dessa erbjöds en helt ny färgskala. Textilier kunde enkelt färgas i högrött, violett, grönt och gult. Att anilinfärgernas popularitet var stor trots att det ganska snart visade sig att dessa hade mycket dålig ljushärdighet, är ett tecken på att begäret efter att omge sig med färgade textilier var starkt.

4.1. Färgningslitteratur och recept

Den första regelrätta färgboken som gavs ut i Sverige är Johan Linders Swenska Färge-konst från 1720 författad av vetenskapsmannen Johan Lindestolpe (tidigare Linder senare adlad Lindestolpe) (Ahlstrand & Vinell 1951, s. 66). Linder var förespråkare av merkantilismens idéer, vilket i viss mån är typiskt för 1700-talets färgerilitteratur. Boken uppmuntrar i stor utsträckning till bruket av inhemska växter framför import och kultivering av färgväxter inom landets gränser lyfts fram (Ibid.). Den mest kända och kanske flitigaste författaren på området under tiden lär vara Carl von Linné. Genom Linnés publikationer har en hel del intressant kunskap om äldre tiders bruk av och syn på färgväxter kommit upp i ljuset. Några verk som kan nämnas i sammanhanget är

24

Linnés landskapsresor som företogs på 1730- och -40 talen. Han publicerade också flera artiklar i Vetenskapsakademiens handlingar på ämnet färgväxter t.ex. Samling af Et Hundrade Växter, upfundne på Gothland, Öland och Småland från år 1741, Förteckning af de färgegräs, som brukas på Gotland och Öland från år 1742 och Svensk coccionell från år 1759 för att nämna några. I Linnés fotspår skrev även hans lärjungar Pehr Kalm samt Johan Peter Westring ett flertal texter på ämnet. Kalm publicerade t.ex. följande artiklar i Vetenskapsakademiens handlingar: Förteckning på några inhemska färgegräs år 1745 och Rön om några synnerliga Örters nytta i Hushållningen till färgerier samt föda för folk och kreatur år 1747. Av Westrings publikationer är det främst Svenska lafvarnas färghistoria, eller Sättet att använda dem till färgning och annan hushållsnytta från 1805 som blivit känd, se figur 3. En relevant fråga är i vilken utsträckning de vetenskapliga artiklarna och böckerna nådde allmänheten. Enligt Ahlstrand & Vinell är det främst följande färgböcker som fått genomslag hos allmänheten: Kårt och redig Undervisning om Färge-Konsten från år 1747 av Maria Elisabet Lejonhartin utgiven i fyra upplagor, En ny och pålitelig Färg Bok från år 1806 av Jacob Falk även denna ska enligt Sahlin ha utkommit i ett flertal upplagor, En ny och fullständig färgbok av Johan Östberg vilken enligt Sahlins genomgång av svensk färglitteratur finns representerad i hela 73 olika upplagor i Kungliga biblioteket med ett antal olika utgivningsorter 1806 till 1873. Enligt Sahlin varierar titeln och innehållet mycket mellan de olika upplagorna. Den uppriktige färgaren från år 1819 av signaturen S.J.R. enligt Sahlin utgiven i 15 upplagor 1819 till 1860. Flera titlar riktar sig särskilt till kvinnor och avhandlar hemfärgning. Hit kan nämnas: En försichtig matmoders huusfärgerijkonst av okänd författare utgiven år 1722 och Fullständig fruentimmersfärgebok av Jean Hellot översatt från danska och utgiven i Sverige 1772. Den absolut mest populära bland hushållshandböckerna är utan tvivel Cajsa Wargs Hjelpreda i Hushållningen för unga fruentimber, vilken utkom i hela 14 upplagor mellan åren 1755 och 1822, se figur 4. Den första upplagan innehåller anvisningar för sju färgningar, vilket utökades med tiden. Den 10:e upplagan utgiven 1795 har en separat färgbok innehållande hela 175 recept. (Ahlstrand & Vinell 1951, s. 68; Sahlin 1922, ss. 5-39). Det går att urskilja tre riktningar inom den ovan beskrivna litteraturen. Dels den vetenskapliga litteraturen, dels handböckerna som riktade sig till yrkesfärgare och dels handböckerna som riktade sig särskilt till kvinnor och hemfärgning, ibland genom renodlade hushållshandböcker i vilka färgningen var en självklar del. Enligt Sahlin hade dock en stor del av färgböckerna som egentligen främst riktade sig till professionen ett allmänt tilltal vilket kan härledas till att kundunderlaget för sådan litteratur var litet (1922, s. 8). Inom de tre kategorierna märks vissa särdrag vad gäller innehållet. Den vetenskapliga litteraturen kretsar som beskrivet ovan mycket kring bruk av inhemska färgväxter och deras fördel framför importerade färgämnen. I Johan Linders Swenska Färge-konst från år 1720 varvas recepten med avsnitt om färgningens historia, samt bland annat statistik över färgämnesimport och recepten redovisar en stor mängd olika inhemska färgväxter. Det verkar inte troligt att böcker som denna hade någon stor spridning hos allmänheten, tonen är uppfostrande och upplägget komplicerat. I kontrast mot den vetenskapliga litteraturen, rör de renodlade färgningshandböckerna nästan uteslutande färgning med importerade färgämnen. Upplägget är överlag också mer lättillgängligt, det handlar om renodlade receptböcker där recepten är sorterade efter textilmaterial och färg. Hushållshandböckerna innehåller förutom färgningsrecept beskrivningar på sådant som rör hela hushållets skötsel såsom matlagning, bakning och huskurer för att nämna några saker. Dessa handböcker har troligtvis haft stor spridning, vilket styrks av att flertalet av dem utgivits i många upplagor.

25

4.2. Användning av färgämnen – inhemska eller importerade?

Under medeltiden var tillgången på färgämnen i Sverige begränsad främst till de växter som fanns att tillgå i den omgivande floran vilket sannolikt även innebar en begränsning för vilka kulörer som gick att uppnå. Undersökningar av Överhogdalsbonaderna och Skogsbonaden tyder på att vejde, krapp och vau användes i norden under tidig medeltid (Jfr Franzén & Nockert 1992, ss. 20). Det är dock inte helt säkert huruvida dessa färgväxter var importerade eller om de fanns kultiverade eller växte vilt. Redan så tidigt som från 1400- och 1500-talen och framåt var det möjligt att importera färgämnen såsom indigo och bresilja till Sverige, frågan är i vilken utsträckning detta skedde (Bergström 2013, s. 16). Säkert är dock att den moderna kolonialismen innebar nya handelsvägar och tillgång på nya varor vilket med tiden påverkade tillgången på utländska färgstoffer och i förlängningen även möjligheten att uppnå olika färger (jfr Erixson 1939, s. 90). Under 1700-talet visade landets styre stort intresse för färgerinäringen som blev föremål för näringslivets vilja att begränsa bruket av råvaror till enbart sådant som kunde fås inom landets gränser. Detta tog uttryck i att åtskilliga naturforskare och vetenskapsmän engagerades i att

Figur 3. Illustration ur Svenska lafvarnas färghistoria, Johan Peter Westrings 1805.

Figur 4. Illustration ur Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber, Cajsa Warg 1755.

26

inventera landets bestånd av färgväxter i syfte att ta reda på växtplatser och finna nya växter att bruka till ändamålet. Vetenskapsmännen fick till uppgift att lära av allmogens färgningstraditioner att bruka det som den omgivande naturen gav (Ahlstrand & Vinell 1951, s. 70). Exempel på ytterligare insatser som gjordes under denna tid var bland annat inrättandet av ett statligt provfärgeri där testfärgning med inhemskt kultiverade växter utfördes. Statens engagemang sträckte sig också till att understödja odling av färgväxter, i detta sammanhang kom Lund att spela en viktig roll som nationellt centrum för kultivering av färgväxter (Ibid., s. 65). De färgämnen som vetenskapsmännen i sammanhanget främst kom att engagera sig i var vejde, krapp och vau. Plantager för krappodling anlades bland annat på Gotland och i Alingsås (Ibid., s. 70). Linnés landskapsresor anger en del spridda uppgifter om bruket av färgväxter. Han beskriver t.ex. i sin västgötaresa från år 1747 om Langlets färgeri i Borås att blåkypen tillreddes med indigo med tillsats av vejde vilken importeras från Erfurt i Tyskland trots att den växte vilt på Gotland och andra havsstränder runt om i landet. Även vau importerades enligt samma källa fastän den växte vilt kring Lund (Linné 2005, ss. 116-117). Trots påtryckningar från de styrande om att välja inhemskt verkar bruket av inhemska färgväxter inte skett i någon större utsträckning hos färgerierna kring 1700- och 1800-talen. Färgämnena var i regel importerade. Anledningarna till detta kan vara flera, delvis kan det härledas till att många av de färgare som var yrkesverksamma i Sverige under 1700-talet var invandrare. Det föll sig därför naturligt att de tog med sig vissa traditioner vad gäller bruket av färgväxter från sina hemländer (jfr Bergström 2013, s.27; Erixon 1939, s. 87; Rodenstam 1914, s. 152). Förutom det faktum att det fanns en tradition inom yrket att använda välkända beprövade färgämnen, var det nödvändigt att kunna hålla ett lager med en komplett sortering av färgämnen. De svenska årstiderna utgjorde en begränsning för insamlandet av lokala färgväxter (Bergström 2013, s. 30). Troligt är att inhemska färgväxter användes i störst utsträckning av hemmafärgarna. Gamla, i lappmarken kända växtfärgningsrecept av Lisa Johansson första gången utgiven år 1948, kan inte räknas till en den historiska litteraturen, dock beskriver Johansson främst äldre färgningsmetoder. I boken redovisas ett stort antal recept innehållande totalt 73 olika växter. Främst lokala vilt växande, av mycket varierande slag, bl.a. barker, lavar, bär, rötter, blommor och blad. Johansson som var född 1894 växte upp i närheten av Vilhelmina under mycket fattiga förhållanden, familjen var backstugusittare (Wikipedia 2015). Enligt uppgift ska en del av recepten som Johansson samlade in kommit från hennes mormor (Lappland Hall of Fame 2015). Hur vanligt var det då att textilfärgningen skedde med vilda inhemska växter? I Lappland kanske det inte fanns några alternativ, sannolikt är att det funnits en större variation i användandet av vilt växande färgväxter på avlägsna platser och särskilt bland de som var ekonomiskt svaga. Enligt Alström färgade bönder i första hand sina textilier hemma, men finare textilier kunde lämnas in till färgeri om det fanns ett i närheten (1978, s. 3). Enligt uppgift från Rodenstam hämtade befolkningen i just Hälsingland färgväxter för yllefärgning i den omgivande naturen, främst från lavar och löv. Vid färgning av högröda färger ska det dock ha varit vanligt att det importerade färgämnet koschenill användes och att färgningen då utfördes av en skicklig ”färgerska” på orten (1986, s. 12).

4.3. Sättet att färga enligt den historiska litteraturen.

Färgningsrecepten i de undersökta historiska källorna är i stor utsträckning sorterade efter det material de är tänkta att färgas på, ofta med särskilda tillvägagångssätt för ylle och silke samt bomull och linne. Oftast avser materialangivelsen garn men ibland anges även annat gods såsom lärft eller tråd.

27

Här följer en beskrivning av hur färgningen av olika kulörer och textilmaterial gick till enligt den tryckta historiska litteraturen. De metoder som beskrivs är främst sådana som är återkommande för respektive färg och textilmaterial och tillvägagångssätten beskrivs endast övergripande. Textilfibrerna som de redovisade recepten rör är ull, lin och bomull. Silke bedöms inte relevant för folklig inredningstextil. Redovisningen gör inget anspråk på att vara heltäckande. För mer detaljerade beskrivningar hänvisas till den använda litteraturen. Beskrivningarna tar stöd i samtida färgningslitteratur.

4.3.1. Röd färg

Den historiska litteraturens recept för rött innehåller nästan uteslutande importerade färgämnen. För färgning av rött på ull beskriver de undersökta färghandböckerna främst användning av koschenill, färnbock även kallad röd bresilja och krapp samt även orleana. Många av recepten beskriver liknande tillvägagångssätt. Tillredningen av koschenill görs ofta genom förbetning bland annat med alun, vinsten och vetekli med tillsats av tenn i färgbadet. Tennet har här blivit upplöst i salpetersyra s.k. skedvatten (jfr Warg 1790, ss. 3, 4; Östberg 1810, ss. 36, 43, 44 ). I ett par recept är tennlösningen ersatt av arsenik (Jfr Warg 1790, s. 4; Östberg 1810, ss. 37-38). Enligt Sandberg & Sisefsky kan särskilt kraftig röd färg uppnås koschenill betat med tenn (1981, s. 77). Krapp färgas här främst genom förbetning med alun, vinsten och vetekli. Krappen blötläggs innan färgning i s.k. spisöl och ölättika och godset kokas däruti (jfr Warg 1790, s. 5; Östberg 1810, s. 46; S.J.R. 1819, s. 9). För färgning av linne och bomull har främst färnbock, safflor och orleana använts. Tillredningen av safflor sker enligt ett standardförfarande. Blommorna från safflor innehåller både rött och gult färgämne, varav det senare är vattenlösligt. Färgningen går till så att blommorna tvättas i vatten tills det gula färgämnet är borta. Sedan tillreds ett färgbad med den tvättade saffloren och lut, textilen läggs i badet under ett par timmar varpå ättika tillsätts och textilen behandlas ytterligare några timmar (jfr Linder 1720, s. 44; Warg 1790, s. 20; Östberg 1810, s. 20; Sandberg & Sisefsky 1981, s. 96). Det röda färgämnet i safflor är olösligt i vatten men löses upp i alkaliska lösningar som t.ex. lut, genom att tillsätta syrasåsom ättika fälls färgämnet ut och kan dras på fibern (Sandberg & Sisefsky 1981, s. 192). Förekomsten av recept som beskriver färgning av bomull och lin med krapp och koschenill är få vilket alltså beror på att det är mycket svårt att få dessa färgämnen att fästa på cellulosafibrer. Genom historien har stora ansträngningar gjorts för att uppnå samma klarröda resultat som färgämnena ger på ull. Turkisk rödfärgning kallas en metod för färgning av krapp på bomull som fått en nästintill mytisk status i färghistorien. Metoden ska ha fått allmän spridning bland Frankrikes färgare kring 1765 och under de kommande årtiondena även börjat utövas i flera andra Europeiska länder (Sandberg 1994, ss. 101-103). Sandberg beskriver den som ”en av de mest komplicerade färgningsprocesser som mänskligheten använt” (Sandberg & Sisefsky 1981, s. 190). Någon enhetlig metod för turkisk rödfärgning fanns tillsynes inte. Gemensamt för tillvägagångsätten är att de är mycket avancerade med många moment och märkliga tillsatser vilket gjorde processen krånglig och tidsödande (Sandberg 1994, ss. 106-107). Enligt färgeriinnehavaren Sahlin utfördes färgning av turkiskt rött endast på ett färgeri i Sverige, Levantens färgeri i Göteborg. Vidare skriver han att det bomullsgarn färgat med turkiskt rött som såldes i anslutning till det egna färgeriet var importerat (1928, s. 145). Sandberg nämner förutom Levantens färgeri även ett mindre färgeri för turkisk rödfärgning som funnits i Stockholm år 1780 (1994, s. 105).

28

Enligt somliga källor kan det röda bomullsgarnet som används i hälsingetextil ha färgats med turkiskt rött. Ämnet har tagits upp inom forskningsprojektet Dekorerade interiörer i Hälsingegårdar: En holistisk studie av ett kulturhistoriskt Världsarv som en potentiell fallstudie. Det finns tillsynes relativt få säkra källor som beskriver turkiskt rött, både vad gäller färgningsprocessen och vad gäller förekomsten av textilier färgade med färgämnet. I de undersökta historiska färgningshandböckerna har endast två recept på turkiskt rött återfunnits. I det ena receptet inleds färgningen med att garnet behandlas i tran under 14 dagar, efter ytterligare behandlingar ska garnet sedan färgas i krapp. I det andra receptet färgas garnet med krapp och fårblod (Östberg 1810, ss. 29-31). Med bakgrund av de många intrikata moment som färgningsmetoden innebär förefaller det inte särskilt troligt att metoden kan ha varit spridd bland hemmafärgare. Den undersökta historiska litteraturens recept för rött innehåller nästan uteslutande importerade färgämnen. Linder redovisar dock flera alternativa sätt att färgämnen. Recepten innehåller ett stort antal olika inhemska växter som t.ex. ”tormentill roth” dvs. blodrot, ormbär, ”stenmossa” dvs. färglav och svarta vinbär (1720, ss. 43-45). Det är dock oklart hur resultatet blir med dessa både vad gäller kulören och ljushärdigheten. Linné beskriver i Västgötaresan hur ett färgämne kallat ”böttelet” salufördes av västgötaknallarna. Böttelet är enligt Linné ett rött färgämne vilket är tillverkat av en lav som troligtvis växer i Bohuslän främst på Hisingen (2005, s. 146). Nyström menar att färgämnet som beskrivs i själva verket troligtvis var en blandning av flera lavar som örnlav, tuschlav och färglav (2012, s. 101). I Bohuslän har funnits en utbredd tradition att bruka lavar. Förutom att lavar anskaffades till färgning för hushållsbehov ska de även i stor utsträckning ha plockats i kommersiellt syfte. Under 1700- och 1800-talen exporterades stora mängder lavar från Göteborgstrakten, troligtvis främst färglav och tuschlav (Ejdestam 1971, s. 9-13). Enligt Sandberg & Sisefsky kan ur lavar som örnlav och tuschlav utvinnas ett röd- och violettaktigt färgämne. Färgämnet som kallas orselj erhålls genom jäsning i urin eller tillsats av ammoniak. Färgen blir kraftig men ljushärdigheten är dålig (1981, s. 91). Enligt Sandberg & Sisefsky färgar även rabarber och måror rött, vilka utgör ett par inhemska färgväxter (1981, s. 21).

4.3.2. Blå färg

Blått uppnås i de undersökta handböckerna i stort sett med två färgämnen: indigo eller med blå bresilja även kallad ”brun bresilja”, vilket gäller för både lin, bomull och ull. Recepten med blå bresilja anger betning med alun och vitriol dvs. järnvitriol samt alun och har ofta en tillsats av ”spanskgröna” dvs. kopparacetat (jfr Warg 1790, ss. 39, 51, 54; Östberg 1810, s. 19, 26; S.J.R. 1819, s. 10, 11). Indigo tillreds överlag genom kypfärgning. Ullmaterial färgas främst genom varmkyp med gammal urin, där indigon ska ligga i blöt under ett par veckor (jfr Warg 1790, ss. 10, 48; Östberg 1810, s. 33). Bomull däremot färgas i kallkyp. I signaturen S.J.R.s färgbok finns ett recept för kypfärgning av lin och bomull. Där indigo sätts i jäsning i ”grön vitriol” dvs. järnvitriol, bränd kalk och vatten (1819, s. 11). Sahlin beskriver att kallkypen på Vållsjö färgeri i Skåne tillreddes med samma ingredienser, men med skillnaden att proportionerna på innehållet är större (1928, s. 111). Samma källa anger att varmkypen förutom indigo även innehåll vejde, krapp, vetekli och aska (Ibid., s. 104). Enligt Sahlin var skötseln av varmkypen den svåraste uppgiften inom färgaryrket, det sades om varmkypen att ”kypen var färgarens strängaste husbonde” (Ibid., 103). I jakten på enklare metoder för indigofärgning upptäcktes vid mitten av 1700-talet att indigo kan lösas upp i svavelsyra. Detta måste ha varit en revolution, eftersom färglösningen genom tillsättning i färgbadet omedelbart ger textilier blå färg (jfr S.J.R. 1819, s. 10; Sandberg & Sisefsky 1981, s. 71). Svavelsyreindigo erbjöd i motsats till kypfärgningen ett enkelt och snabbt förfarande med en briljant färg som resultat. Metoden innebar dock att ett nytt färgämne kallat

29

indigosulfonsyra uppstod som tillskillnad från den kypfärgade indigon gav blått med en mycket dålig ljushärdighet (Sandberg & Sisefsky 1981, s. 71). Det finns mycket få svenska växter som kan ge starkt blå färg, vejde torde vara av störst relevans. I litteraturen finns ett fåtal undantag; Östberg beskriver hur pukvete vilket är ett ogräs som växter på åkrar, kan färga blått (1810, s. 31). Enligt uppgift från Linder kan även blåbär och fläderbär brukas för ändamålet (1720, ss. 62, 63). Blå färg kan i den svenska floran enligt Sandberg & Sisefsky även uppnås med färgarpilört (1981, s. 78).

4.3.3. Gul färg

Variationen på färgämnen som har använts till färgning av gult är stor, vilket kan härledas till att väldigt många vilda växter kan ge upphov till gul färg, även sådana som finns tillgängliga i den svenska floran. Färgning av gult skedde oftast genom betfärgning. De aktuella färgväxterna i det undersökta materialet har tillsynes använts oberoende av textilmaterialets fibertyp. De vanligast förkommande importerade färgämnena är följande: ”oljana” dvs. orleana, gurkmeja och vau även kallad ”franskt gräs”. Oreleana tillreds nästa uteslutande utan betmedel med tillsats av pottaska eller björkaskelut (jfr Warg 1790, ss. 6, 7, 38; Östberg 1810, ss. 22, 38; S.J.R 1819, s. 3). Vau däremot färgas ofta genom förbetning med alun (jfr Warg 1790, ss. 7, 18; Östberg 1810, s. 2; S.J. R 1819, s. 35 ). I flera av recepten används benämningen ”franskt gräs” om vau. Vau importerades enligt Linder från Frankrike ”trots att den växer i Sverige”, troligtvis kommer benämningen därav (1720, s. 81). Ängsskära även kallad ”skärda”, ”engeskälor” är den inhemska färgväxt som återkommer allra flest gånger i recepten (jfr Linder 1720, ss. 86-88; Warg 1790, ss. 26, 39; Östberg 1810, s. 23). Linné beskriver i Västgötaresan hur Langlets färgeri använde ängsskära vilken inköptes från Östergötland, Halland och Skåne. (Linné 2005, ss. 116-117). I samma bok berättas hur lantmännen i Kleva socken färgade gult med björklöv, apelbark och albark (Ibid., s. 100) och enligt signaturen S.J.R. kan gul färg fås av hundkex och potatisstjälkar för att ge några exempel (1819, ss. 2, 5). Enligt Sandberg & Sisefsky kan gröna växtdelat i allmänhet ge gul färg. Exempel på ytterligare inhemska växter som kan användas till ändamålet är jämna, renfana och färgginst (1981, s. 77).

4.3.4. Grön färg

Kraftigt gröna färger kan knappast utvinnas direkt ur någon färgväxt. Vissa växter kan däremot ge grönstick, vilket bladvass och nordisk stormhatt är exempel på. Stark grön färg uppnås oftast genom en kombination av gult och blått, främst klara gula färgväxter i kombination med indigo samt med klara gula färgväxter med tillsats av järn eller koppar (Sandberg & Sisefsky 1981, ss. 14, 78). I Västgötaresan berättas hur lantmännen i Kleva socken använder ”vippa”, alltså blomställningen från bladvass till att färga grönt (Linné 2005, s. 100). I de fall den blå färgen uppnåtts genom kypfärgning med indigo sker färgningen i två steg, genom över- eller underfärgning med gult. Om det blå däremot uppnås med blå bresilja eller indigolösning kan den blå och gula färgämnena färgas ihop i ett bad. Grönt kan alltså uppnås genom en kombination av de blå och gula färgämnena beskrivna ovan.

4.3.5. Svarta och grå färger

Färgning av svart kräver ofta en omfattande färgningsprocess innefattande flera färgämnen, garvämne och dunklande betmedel i upprepade färgbad. Variationerna vad gäller färgämnen och tillsatser i recepten på svart respektive grått är relativt små och tillvägagångssättet är i stort sett detsamma för färgning av lin, bomull och ull.

30

Svart tillreds i de undersökta recepten antingen med blå bresilja och gul bresilja i kombination med vitriol och eller spanskgröna samt ibland med tillsats av galläpple (Jfr Warg 1790, s. 9; Östberg 1810, s. 32; S.J.R 1819, s. 12). Enligt det andra förfarandet brukas ekbark och eller albark med tillsats av järn i form av vitriol eller järnfilspån även kallat ”slipgår” ofta tillreds ämnena i separata bad och godst doppas fram och tillbaka mellan dessa (Jfr Warg 1790, ss. 19, 29, 37, 40; Östberg 1810, s. 41). Enligt Sandberg & Sisefsky kan indigo, blå bresilja, röda och bruna färgväxter användas i olika kombinationer (1981, s. 78). Enligt Sandberg & Sisefsky färgas grått främst med garvämnen som björkbark, albark, eklöv, ekbark, galläpplen eller mjölon samt med tillsats av dunklande betmedel, främst järn (1981, s. 78). Recepten på grått i de undersökta källorna innehåller nästan uteslutande galläpple, vinsten, alun och vitriol (jrf Warg 1790, ss. 29, 49; Östberg 1810, s. 34; S.J.R. 1819, ss. 13, 14). Gul bresilja och blå bresilja är importfärgämnen. Albark och ekbark kunde däremot med all sannolikhet hittas i en stor del av landet. Enligt uppgift från Linnés Västgötaresa användes mjölonris i Langlets färgeri utanför Göteborg. Växten kan på grund av sitt garvämnesinnehåll färga svart tillsammans med vitriol. Mjölonris växter vilt i den svenska floran (2005, s. 117).

4.3.6. Brun färg

Brunt kan bland annat färgas med lavar, albark, katechu, valnöt eller med oklara gula och röda växtfärgämnen som t.ex. ljung, mjölon skvattram, krapp och sandel med tillsats av dunklande betmedel (Sandberg & Sisefsky 1981, s. 34-36, 77). I de undersökta böckerna har främst krapp, gul bresilja och blå bresilja brukats för att färga olika bruna kulörer på ylle. Ofta med tillsats av galläpple och vitriol (Jfr Warg 1790, s. 6, 28, 47; Östberg 1810, s. 38). Recepten för färgning av linne och bomull innehåller i några fall orleana och asklut. Brunt ska därmed uppnås genom att garnet först färgats grått (Jfr Warg 1790, s. 19; Östberg 1810, s. 18, 23). Flera källor talar för att lavar varit frekvent använda till färgning. Enligt Sandberg & Sisefsky kan bland annat färglav, islandslav och letlav ge upphov till brunaktiga färger och med tillsats av järn, koppar eller krom göras dunklare (1981, ss. 90-92). Färglav ska ha varit vanligt brukad hos allmogen, enligt Westring särskilt av bondhustrur till färgning av underkläder (1805, s. 11). Letlav har enligt samma källa sedan lång tid tillbaka använts för färgning vilket namnet också tyder på, att ”letta” i betydelsen att färga. Letlav ska blad annat ha använts till att färga ylle rödbrunt med tillsats av albark (Ibid, s. 53).

4.3.7. Kemikalier och färgningshjälpmedel

Aluminium är den absolut vanligaste betmetallen och appliceras främst med hjälp av alun. Alun kan binda de allra flesta färgginade ämnen och påverkar dessutom inte färgen i någon större utsträckning vilket kan förklara dess popularitet (Sandberg & Sisefsky 1981, s. 33). Även järn är ett vanligt betmedel, ett av de äldsta kända. Järnet tillsattes i äldre tider genom slipdamm som först upplöstes i ättika. Ättikan kunde fås genom att låta alkoholhaltiga drycker surna (Ibid., s. 34). Senare har främst järnvitriol varit bruklig för ändamålet. Järnet har en dunklande effekt vilket innebär att det gör färger svartare (Ibid.). Att bereda färgbadet i en järngryta är ett annat sätt att tillföra järn (Ibid.). Även koppar är en gammal betmetall vilken numer främst tillsätts som kopparvitriol. Koppar används främst för sin dunklande effekt och kombineras därför ofta med ett betmedel som står för den bindande effekten som t.ex. alun (Ibid., s. 35). Krom kan användas till betning vilket främst skett genom tillsats av kromsyrat kali dvs. kaliumdikromat.

31

Detta är dock en relativt sen upptäckt, metoden kom i bruk först på 1840-talet. Även krom har en viss dunklande effekt (Ibid., s. 36). Tenn har tvärt emot de ovan beskrivna betmetallerna förmågan att öka briljansen hos många färgämnen. Detta brukar benämnas som att tennet har en skönande verkan (Sandberg & Sisefsky 1981, s. 37). Till en början tillsattes tennet i form av tennlösning, vilket innebär att metallen löstes upp i en blandning av salpetersyra och vatten (Ibid.). Senare kom tennsalt i bruk vilket förenklande processen något (Ibid.) Garvämnen kan vara svagt färgande eller färglösa och kan bilda grå färger tillsammans med järn. Galläpplen och mjölon är exempel på ämnen med rikt garvämnesinnehåll (Sandberg & Sisefsky 1981, ss. 35, 83, 94). Salt kan i vissa falla förekomma i färgningssammanhang eftersom det främjar pådragningen av färgen (Sandberg & Sisefsky 1981, s. 41). Alkalier som pottaska, asklut och ammoniak kan bidra till färgomslag hos vissa färgämnen. Dessa kan bidra till att gula färger blir mer rödaktiga och röda färger drar mer åt det blå hållet. Asklut fås främst genom att träaska som t.ex. björkaska lakas ur i vatten och ammoniak tillsättas ofta genom gammal urin (Sandberg & Sisefsky 1981, s. 42). Vinsten är en vanlig tillsats i recept där alunbetning ingår, vilket beror på att vinsten bidrar till att hålla metallsalt i lösning och förhindrar att det fälls ut under färgningen. Detta är viktigt för att textilmaterialet ska kunna tillgodogöra sig allt betmedel. Även syror som ättika används ibland på samma sätt (Sandberg & Sisefsky 1981, ss. 40, 43). I de undersökta recepten ingår i många fall vetekli i betningsmomentet. Även spanskgröna dvs. kopparacetat är en vanlig tillsats, vilken tillsynes används för att justera färgtonen hos infärgade textilier. I den studerade litteraturen ges dock ingen närmare förklaring till ämnenas verkan.

32

5. Yrkesmässig färgeriverksamhet

Kapitlet ämnar ge en inblick i färgeriernas organisation och hur färgningsverksamhet bedrevs i Sverige och särskilt i Hälsingland under 1700- och 1800-talen. Tillvägagångssätten och materialanvändningen inom den yrkesmässiga färgningen beskrivs samt vilka tjänster som erbjöds och vad som efterfrågades av kunderna. Kapitlet innehåller en undersökning av ett litet hantverksfärgeri i Dalarna samt en underökning av Hälsinglands färgeribestånd under den aktuella tiden.

5.1. Yrkesmässig färgning – historik och organisering

Den yrkesmässiga färgningen räknades från början av 1700-talet till manufaktur varför färgarna stod utanför skråordningen. Färgerierna ställdes under Kommerskollegiums tillsyn som var den högst överordnade myndigheten (Ahlstrand & Vinell 1951, s. 71). Hallrätterna vilka verkade under Kommerskollegium inrättades i städerna att utöva lokal tillinsyn över fabrikerna och manufakturerna på samma sätt som skråväsendet agerat tillsynsmyndighet över hantverket. Färgerierna fick enligt lag endast vara förlagda i städerna varför hallrätterna verkade just där. Hallrätterna utfärdade tillstånd för anläggande av fabriker, utnämnde mästare inom yrket och ansvarade för kontroll och kvalitetssäkring av varorna som producerades där. Vidare hade hallrätterna till uppgift at rapportera om fabrikernas verksamhet till Kommerskollegium (Wikipedia: Hallrätt). 1739 lagstadgades en författning Kongl. Majt:s Hall-ordning och allmänna factorie-Rätt vilken alla verksamheter som innefattades inom manufaktur hade att rätta sig efter (Ahlstrand & Vinell 1951, s. 71). Desto viktigare blev den författning som utfärdades 1756: Kongl. Maj:ts Nådige Reglemente för Silkes-, Ylle-, Linne-Färgerierne i Riket, vilken var den första förordningen som gällde särskilt för färgarnas verksamhet (Ibid., s. 72). I reglementet står bland annat att den som skulle skolas till färgare först måste gå fem år som lärling hos en mästare varpå fem år som gesäll följde och att det första året som lärling skulle ske hos samma mästare där lärlingstiden företagits (Ahlstrand & Vinell 1951, s. 86). Enligt reglementet skulle färgarna också inrikta sig på färgning av bestämda material med särskilda färgämnen, det fanns bl.a. silkefärgare, yllefärgare och linnefärgare. En ytterligare uppdelning fanns också, de som sysslade med äkta och de som sysslade med oäkta färger (Ibid., s. 86). Reglerna som omgärdade färgeriernas verksamhet var alltså till en början stränga, något som gradvis kom att ändras från början av 1800-talet och framåt. Till följd av den gradvisa liberalisering som skedde inom näringspolitiken, kunde manufakturister i vissa fall på dispens att anlägga fabriker även utanför städerna (Berg 1969, s. 55). 1846 avskaffades skråsystemet och en ny Handel- och hantverksordning lagstadgades vilken innebar att det blev fritt att bedriva manufaktur även på landsbygden (Sahlin 1928, s. 7). Detta var det första steget mot näringsfrihet. 1864 trädde så den fullständiga näringsfrihetsförordningen i kraft vilket innebar att det blev tillåtet för vem som helst att bedriva färgeri utan att avlägga prov på kunskap, bara denne hade kapital nog (Bergström 2013, s. 100). Från tiden efter näringsfriheten kan man enligt Ahlstrand & Vinell urskilja tre olika linjer för utvecklingen av färgeriernas verksamhet. Dels fanns fabriksfärgerierna vilka var inrättade på väverierna och främst färgade för den egna produktionen. Storfärgerierna bedrevs som namnet antyder i större skala och erbjöd alla typer av färgning och beredning. Hantverksfärgerierna var ofta förlagda på landsbygden och bedrev sin verksamhet närmare den hantverksmässiga traditionen och i mindre skala (Ahlstrand & Vinell 1951, s. 96). Enligt Sahlin ökade antalet färgerier i Sverige överlag från 1830-talet, vilket ska ha varit ett resultat av att befolkningen färgade mindre hemma. Efter näringsfriheten steg antalet färgerier ytterligare vilket förstås har att göra med att det blev tillåtet för vem som helst att anlägga färgeri (Sahlin 1928, ss. 9-10).

33

5.2. Undersökning av färgeribeståndet i Hälsingland 1750-1870

Det material som här undersöks är fabriksberättelser rörande manufakturen i Hudiksvall och Söderhamn samt på landsbygden från 1750-1870. Rapporterna har undersökts i femårsintervall. För statistik över undersökningen se bilaga 1. De uppgifter som redovisas i bilagan är färgeriernas verksamhetsort, ägare och antal anställda. Antal anställda har tagits med för att det kan indikera på färgeriets storlek. Uppgifter om färgeriets uppdrag redovisas i löptexten i den mån sådan information har funnits.

5.2.1. Flors linnemanufaktur

Flors linnemanufaktur var anlagd i Mo socken tillhörande Söderhamn stad. Flor hade ett särskilt privilegie som tillät fabriken att ligga på landsbygden. Ett uttryck för Flors särställning är att fabriken hade en egen hallrätt mellan åren 1753 och 1793 vilket var mycket ovanligt för enskilda fabriker (Lundell 1991, s. 12). Enligt fabriksberättelserna var fabriksfärgeriet vid Flors linnemanufaktur det enda färgeriet som existerade i Hälsingland tiden 1750 till 1810. Uppgifter från 1750 års rapport (se nedan) tyder på att färgeriet i viss mån tog uppdrag från personer ur lokalbefolkningen även om verksamheten främst var inriktad att färga till den egna produktionen. Antalet anställda i färgeriet varierar mellan två till tre personer under dess verksamhetstid och beskrivningen av färgeriets redskap tyder på att det rörde sig om ett relativt litet färgeri (se nedan). År 1750 var antalet anställda i fabriken 120 personer, år 1770 hade antalet sysselsatta ökat till 172 personer, varefter antalet anställda succesivt minskar. Rapporten från år 1810 redovisar en personalstyrka på sammanlagt 36 personer. Efter detta upphör uppgifter om färgeriet i rapporterna vilket sannolikt beror på att det blivit nedlagt. Efter 1810 redovisas Flors därför inte i statiken. (RA 1750-1810) 2 blåkypar 6 stycken färgpannor större och mindre 1 stycke Ten panna 1 stycke Präss 1 stycke Glants Tafel 1 stycke Hästmangel med torkhus 1 stycke Casians waltz Ett Lerfts Tryckerie Ett litet flanels tryckerie [Sic] (RA 1750) ”Tillvärkningen vid detta färgerie består mäst med garn färgning samt mangling för denne fabrique, och något för privat folk i orten, som särdeles låta färga, mangla, trycka samt prässa sin alt mer och mer tilltagande Husväfnader, dock blir hvad därtill färgas skal, mästa dehlen hemgiort.”. [Sic] (RA 1750)

5.2.2. Övriga färgerier i Hälsingland

1815 saknas uppgifter helt från Hälsingland i fabriksberättelserna vilket skulle kunna bero på att det inte fanns något aktivt färgeri under det gångna året, alternativt att uppgifterna har försvunnit eller saknas av annan anledning. De första uppgifterna om ett regelrätt färgeri är från år 1820. Enligt de undersökta fabriksberättelserna ökade antalet färgerier i Hälsingland från 1820 för att nå sin topp 1850, som mest fanns 16 aktiva färgerier i landskapet. Till en början låg de flesta färgerierna i städerna Söderhamn och Hudiksvall, se figur 5, men från 1830 minskade antalet färgerier i städerna, samtidigt som färgerierna på landsbygden blev fler. 1850 slog det över till att en övervägande del av färgerierna fanns ute i socknarna, se figur 6, vilket var en

34

tendens som ökade mot 1870. Vid samma tid finns färgerierna spridda i stort sett över hela landskapet. Det finns inga uppgifter i fabriksberättelserna som beskriver de efter 1820 aktiva färgeriernas verksamhet närmare, men statistiken visar att de i regel sysselsatte två till tre personer vilket tyder på att det rör sig om mindre hantverksfärgerier. I flera fall är färgerierna namngivna med ägarens namn. Uppgifterna tyder på att färgerierna ytterst drevs av män, men i några fall står kvinnor som ägare. I rapporterna finns uppgifter om följande kvinnliga ägare Holmströms änka, Lindgrens änka, Martin Ellbergs änka, änkefru Eva berg och G Elffors änka. Det rör sig alltså uteslutande om kvinnor som till synes tagit över färgeriverksamheten i egenskap av att ha varit gifta med färgare, se bilaga 1. (RA 1815-1870)

Figur 5. Färgerier i Hälsingland 1830, ungefärlig placering.

35

5.3. Undersökning av ett landsortsfärgeri kring år 1850

Källmaterialet som undersöks är utvalda delar ur arkivmaterialet från Arnbergs färgeri som var förlagt i Dala Floda. Som statistiken i bilaga 1 visar fanns det ett relativt stort antal hantverksfärgerier i Hälsingland kring mitten av 1800-talet. Arnbergs färgeri kan i egenskap av att vara representant för ett mindre hantverksfärgeri på landsbygden vid 1800-talets mitt även säga något om hur verksamheten såg ut på färgerier av motsvarande storlek i Hälsingland under samma tid. Målet med undersökningen är att få inblick i vilka färgämnen och andra material som kan ha använts, vilken typ av gods som färgades, hur upptagningsområdet såg ut och vilka kunderna var. Handlingar som undersökts närmare är fakturor från färgstoff- och kemikaliehandlare, samt ett urval ur färgeriets godsböcker vilka undersökts översiktligt. De tidigaste bevarade fakturorna är från 1860, alla fakturor fram till 1870 har undersökts. De äldsta bevarade godsböckerna är däremot från 1876 vilket betyder att materialet egentligen ligger utanför uppsatsens tidsmässiga avgränsningsområde. Undersökningen gör inget anspråk på att vara heltäckande, för vidare läsning hänvisas till Anna-Karin Jobs Arnbergs uppsats Arnbergs färgeri - en studie om färgerirörelsen i Floda i Dalarna 1850–1940 i vilken författaren har gått igenom hela arkivmaterialet.

Figur 6. Färgerier i Hälsingland 1850, ungefärlig placering.

36

5.3.1. Verksamheten

Ulric Arnberg kom till Falun som färgargesäll år 1831 där han tog anställning vid Fahlsteins färgeri. Den förre färgaren och ägaren till färgeriet hade avlidit samma år varpå hans änka Anna Margareta drev färgeriet vidare. Året efter ankomsten till Falun gifte sig Ulric och Anna Margareta varpå Ulric blev ny ägare till färgeriet (Jobs Arnberg 2009, ss. 5-6). När Ulric hade drivit färgeriverksamheten i Falun under nästan 20 år lämnade han staden för att starta färgeri på landsbygden då detta blivit möjligt enligt lag. Konkurrensen i staden hade blivit hård, 1847 ska det ha funnits sju färgerier i Falun som vid den tiden hade 4200 invånare. 1850 anlades Arnbergs färgeri i byn Holsåker i Dala-Floda (Jobs Arnberg 2009, s. 6). Till färgeriet hörde en vadmalsstamp som var förlagd till en närliggande by och med tiden kompletterades färgeriet med ytterligare en stamp på grund av den stora efterfrågan (Ibid.). Året efter flytten till Holsåker dog Ulrics fru och han gifte om sig med sin hushållerska Carin. Ulric drev färgeriet till sin död 1866 då hans fru Carin tog över rörelsen. Hon skötte det administrativa med beställningar och fakturor medan en gesäll sköte beredningen vid färgeriet. Arvet gick sedan vidare till Ulric och Carins son Carl Wilhelm Arnberg som tog över verksamheten 1887 (Ibid., ss. 6-7). Vanligen gick det till så att den som ville få något färgat eller stampat lämnade sitt gods direkt på färgargården vilket troligtvis främst rörde kunder i den närliggande bygden. Det fanns dock kunder på mer avlägsna plaster i landskapet och upptagningsområdet var stort. Färgeriet hade kunder så långt bort som i Lima vilket ligger ca 132 km norr om Dala Floda (Jobs Arnberg 2009, s. 12). Kontakt med långväga kunder möjliggjordes genom att färgeriet hade kommissionärer på flera orter, vilka tog in gods och lämnade till färgeriet för att sedan överräcka det färdiga godset till kunden igen. Färgaren gjorde också personligen, s.k. godsresor till vissa orter då textilier togs in direkt från kunderna (Ibid., s. 10).

5.3.2. Undersökning av godsbok från år 1876 – kunder och verksamhetsområde

Från 1876 och framåt finns godsböcker bevarade från färgeriet. Dessa innehåller uppgifter om kundernas namn och adress, vilken typ av gods som lämnats in, vart det lämnats in, vilken typ av beredning som önskades samt kostnad för arbetet. Den godsbok som innehåller äldst uppgifter sträcker dig från 1876 och fram till 1895. För att få en uppfattning om vilken typ av material som lämnades in och vad kunderna efterfrågade har alla uppgifter från och med de tidigaste noteringarna i godsboken med början 11 september 1876 och ett år framåt till 16 september 1877 gåtts igenom. Sammanlagt rör det sig om 512 poster. Uppdragen utgjordes främst av vadmalsberedning med stampning och färgning, detta gäller ungefär hälften av beställningarna. Den näst största posten är färgning av ullgarn viket utgjorde en femtedel av beställningarna, varefter strumpor utgjorde den tredje största posterna med en tiondel. Resterande poster är av varierande slag: främst sjalar, tröjor, kragar och kjolar samt ett fåtal gånger vantar, silkeskläden, bomullsgarn, silkesband, tygbitar och rockar (AA godsbok 1876-1895, ss. 1-31). Vad gäller beställda kulörer var grönt den mest efterfrågade färgen. Ungefär en tredjedel av beställningarna gäller grönt. En fjärdedel av beställningarna anger olika nyanser av blått (blått, mellanblått, mörkmellanblått, mörkblått och kaliblått), kaliblått var den vanligast efterfrågade nyansen. Svart stod för en femtedel av beställningarna och vitt utgjorde en något mindre andel. Andra färger beställdes bara ett fåtal gånger. Brunt, rött, grått, violett och gredelint efterfrågats bara 1-5 gånger vardera och gult inte en endaste gång (AA godsbok 1876-1895, ss. 1-31).

37

5.3.3. Undersökning av fakturor från färgstoff- och kemikaliehandlare

Från perioden 1860-1877 finns fakturor från olika färgstoff- och kemikaliehandlare bevarade. Det som undersöks här är innehållet i alla 53 funna fakturor från 1860 till 1870, se tabell 1. De inköpta varorna har främst sålts av två leverantörer: H.L. Broman i Stockholm och J.H. Kronberg i Falun, en av fakturorna kommer från J.G. Skröder i Sala. J.H. Kronberg tillhandahåller förutom färgningsmaterial även diverse livsmedel. På en faktura från 29 mars 1864 finns t.ex. beställning på färgämnen och relaterade tillsatser men även kaffe, socker, sill och rapésnus (AA fakturor 1860-1877). De beställda färgämnena är uteslutande utländska sådana. Indigo är det färgämne som beställts flest antal gånger. Det finns dubbelt så många beställningar av indigo som det finns av det näst vanligaste färgstoffet gul bresilja. Det tredje vanligaste beställda färgämnet är krapp. Av alla kemikalier och färgningshjälpmedel var kalipilver och pottaska de vanligaste varorna, därefter vitriololja dvs. svavelsyra. Tabell 1. Sammanställning av beställda färgämnen och kemikalier Färgämnen och kemikalier i fakturor, Arnbergs färgeriarkiv 1860-1870 (AA) Färgämnen Kemikalier Indigo (fin, bengal-, fin bengal-) 22 Kalipulver 11 Gul bresilja 11 Pottaska (Danziger) 10 Krapp 10 Vitriololja (Nordhaus) 7 Vejde 8 Alun 3 Brun bresilja (dvs. blå bresilja) 6 Vetekli 2 Sumack (siciliansk) 5 Terra catechu 2 Sandel 2 Blåsyrat kali 1 Lärk 1 Kromsyrat kali 1 Tennslat 1

5.3.4. Resultat

Att vadmalsberedning det vanligaste uppdraget som utfördes hos Arnbergs skulle kunna ha sin förklaring i att vadmalsberedning krävde utrustning som inte fanns ute på gårdarna. Vadmal användes främst till beklädnad. Att just grönt, blått och svart var de vanligaste beställda kulörerna för vadmal skulle möjligtvis kunna ha att göra med det lokala dräktskicket eller kanske det rådande modet. Efterfrågan på infärgning av den näst största posten ullgarn, gällde nästan uteslutande gröna och blå nyanser. Om man utgår i från att uppdragen hos färgeriet såg liknande ut mellan åren 1860 och 1870 samt år 1876, kan antas att den de enskilt största efterfrågade kulörerna: grönt och blått uppnåddes genom färgning med indigo eftersom den mest frekventa posten i fakturorna är just indigo. Gul bresilja skulle kunna ha använts för att färga grönt. Det klassiska sättet att färga indigo på ull görs med varmkyp. Som framgått tidigare i uppsatsen, är detta förfarande en av de absolut svåraste färgningsmetoderna. Svårigheten att sköta en varmkyp kan vara förklaringen till de många beställningarna på blått och grönt. Den totala avsaknaden på beställningar av gult skulle kunna härledas till den allmänt goda tillgången på gula färgenen i den omgivande naturen, och att färgen kan uppnås med enkla metoder. Möjligtvis ansåg kunderna det inte vara värt att lägga pengar på färgning som lika bra kunde utföras i hemmet.

38

Att så få beställningar rör rött är något förvånande. Dels eftersom den benämns som en betydelsefull färg i litteraturen och dels med tanke på att krapp var ett av de mest frekvent beställda färgämnena i de undersöka fakturorna. Anledningarna till detta kan vara flera. Kanske användes röda färger bara inte just i vadmal eller ullgarn som var det vanligaste färggodset, eller kanske att rött användes mest till bomullsgarn och att detta köptes färdigt? Krappen skulle också kunna ha använts till att färga svart tillsammans med andra ämnen. En viktig aspekt är att godsböckerna och fakturorna inte täcker samma tidsspann, vilket gör det svårt att dra några direkta paralleller mellan efterfrågade färger och beställda färgämnen. De genomgångna posterna i godsboken sträcker sig dessutom bara över ett års tid och ger således inte något större överblickbart tidsperspektiv. Vidare kan det förstås vara på det viset att arkivmaterialet inte är komplett, både vad gäller godsböcker och fakturor.

39

6. Färgning i hemmen

Under 1700- och 1800-talen skedde enligt Rodenstam den textila produktionen i stor utsträckning i hemmen vilket gällde även färgningen, särskilt i folklig miljö. I hemmiljö har färgningen varit en kvinnlig angelägenhet (1914, s. 152). Personliga receptböcker utgör en av få källor som vittnar om det arbete som kvinnor utförde i hemmiljö. Undersökningsmaterialet som redovisas i detta kapitel är handskrivna receptböcker ur Nordiska museets arkiv. Målet är att undersökningen ska kunna ge indikationer på vem som utförde färgningen i hemmen, hur kunskap fördes vidare, vilka färgämnen och färgningsrelaterade material som kan ha använts samt vilka metoder som han ha varit brukliga. Undersökningsmaterialet redovisas främst med avseende på färgade kulörer och receptens materialmässiga innehåll, med det menas främst färgämnen, kemikalier och textilmaterial. För sammanställning av receptens innehåll se bilaga 2.

6.1. Färgbok tillhörig Agnes Ekerman 1804

Boken är inbunden i läderpärmar, och innehåller mestadels färgningsbeskrivningar, totalt 38 recept. Utöver dessa förekommer ett fåtal matrecept så som t.ex. ”såcker spån, saltat fläsk, spanska såcker plättar, ättika beredning, potates pudding ”[sic]. Överlag är beskrivningarna omsorgsfullt nedtecknade och detaljerade. Mängden ingredienser och material är så gott som alltid specificerade och tillvägagångsätten noga beskrivna, se figur 7. På första sidan står ”Färgbok tilhörig Agnes Ekerman 1804”. Recepten är skrivna med varierande handstil. Recepten beskriver färgning av ett stort antal olika kulörer. I de allra flesta recepten används importerade färgämnen, 29 av 38 recept innehåller enbart importfärgämnen. De 9 återstående innehåller en kombination av inhemska och utländska färgämnen. De 3 vanligast förekommande importfärgämnena är blå bresilja, indigo och färnbock. Det mest frekvent förkommande betmedlen är alun, sedan vitriol (järnvitriol) och den vanligaste tillsatsen pottaska. De inhemska färgämnena som ingår är albark, björkbark, ekbark, granbark, grankottar, jämna, mjölonris och ängsskära. Med dessa har främst svart, brunt och gult uppnåts. Vad gäller färgningsgodsets karaktär så rör det sig främst om ylle och lin men också bomull, oftast benämns godset som garn men någon gång lärft och tråd. (NMA Ekerman 1804)

Figur 7. Sida ur färgbok tillhörig Agnes Ekerman.

40

6.2. Receptbok av Charlotta Christina af Sillén 1764

Boken är relativt tjock med läderpärmar. Insidan av bakre ytterpärmen är signerad ”Fru Charlotta Christina af Sillén skänckt til sin Dotter Mademoisel Wilhelmmina Beata Kock. Anno 1764” [sic]. Innehållet utgörs av många recept och beskrivningar, inte enbart på färgning utan även för annan hushållsnytta. För att nämna några av rubrikerna; ”Kringlor, At göra martspan, Ett bra medel att bruka på Creaturen när man sätter in dem om hösten, Beskrifning på Brödkaka, Lemontårta, Tvättvattn” [sic]. Det finns också flera sidor med vävnotor se figur 8, vilka är scheman som beskriver hur en väv ska sättas upp. En bit in i boken tar en ny handstil vid och i anslutning till recept 13 står: ”W.B.K. d. 27 juli 1790”, vilket enligt inskriften på bokens bakpärm sannolikt är dottern till Charlotta Christina. Boken har således gått i arv samt fyllts på med nya recept av den nya ägaren. Det finns därutöver ett flertal olika handstilar längre bak i boken. Boken innehåller totalt 27 recept för färgning, av vilka 12 inte har kunnat tydas. 4 av bokens totalt 15 läsbara färgningsrecept innehåller färgämnen vilka kan ha funnits tillgängliga i den svenska floran. 3 recept på grönt innehåller björklöv, ängsskära samt vau och 1 beskrivning på gult innehåller vau. Om ängsskäran står dock följande: ”kiöpes tor på Apothequet”, vilket tyder på att den inte nödvändigtvis plockades ute i naturen. Två recept på grönt respektive gult innehåller vau i receptet kallad ”fransyskt gräs”. Recepten beskriver vidare färgning med blå bresilja, indigo, orleana och koschenill. Det i recepten absolut vanligast förekommande betmedlet är alun och den vanligaste tillsatsen vinsten. Typen av gods som recepten gäller är främst ullgarn och lingarn, ett fåtal gånger bomull och i ett fall silke. (MNA Sillén 1764) Recept nr 4 (se figur 9) samt recept nr 7 på blått med indigo respektive grönt med ängsskära är tillsynes nästan identiska med ett par beskrivningar i Cajsa Wargs Hjelpreda i hushållningen för unga frunentimber 4e uppl. 1765 s. 567 respektive s. 569. Recept nr 5 på blått med indigo kommer från samma titel fast 9e uppl. från 1790, s. 27.

Figur 8. Illustration förställanande vävnotor.

6.3. Osignerad receptbok 1800-tal

Skriften är ett mindre häfte på 37 sidor vilket saknar både signatur och datering (se figur 10), boken är dock insorterad i en arkivvolym med 1800-talsskrifter. Recepten i häftet är precis som i fallet med föregående receptböcker av varierande karaktär men med gemensam nämnare att de är kopplade till hushållets skötsel. Förutom 11 recept för färgning finns bl.a. följande rubriker

Figur 9. Recept för färgning av grått på ullgarn och blått på bomulls- och lingarn.

41

”At brygga bästa öhl-ättika, At göra win ätticka, At brygga dricka af sirap, Et plåster för allahanda sår, Ingredienter till herr Urban Hiärnes bitter extract, Beskrifning uppå at preparera et ganska gådt Bläck” [sic]. Den största delen av bokens innehåll är skrivet med samma handstil, men mot slutet förekommer en ytterligare handstil. 8 av recepten innehåller importerade färgämnen, främst indigo. 3 recept innehåller inhemska växter. Av dessa används albark och ekbark tillsammans för att färga brunt och björklöv används för färgning av grönt tillsammans med indigo. Ungefär hälften av recepten rör bomulls- och lingarn och resten ullgarn. Det vanligast förekommande betmedlet är vitriol och den vanligaste tillsatsen lut. (NMA odat. 1800-tal) 4 av recepten är direkt tagna ur den tidigare nämnda Hjelpreda i hushållningen för unga frunentimber 4e upplagan från 1765. Detta gäller recept nr 5, nr 6, nr 7 och nr 8 på sidorna 562, 564, 565 samt 567. Recept nr 8 från sida 567, vilket är en beskrivning på indigokyp, är exakt samma beskrivning som recept nr 4 i Christina Charlotta af Silléns receptbok.

Figur 10. Uppslag ur osignerad receptbok.

6.4. Resultat

I de presenterade receptböckerna, innehåller ungefär en femtedel av färgningsrecepten något inhemskt färgämne, och då oftast i kombination med något importerat färgämne. Förekomsten av inhemska växter som finns i de presenterade recepten är följande: albark, björkbark, ekbark, granbark, grankottar, jämna, mjölonris, vau och ängsskära. Infärgningarna gäller främst ull och lin, och i mindre utsträckning bomull. Blå färg har uppnåtts främst genom kypfärgning med indigo eller genom användning av indigo upplöst i svavelsyra, och i ett par fall med blå bresilja. Grönt färgas oftast i två steg. Först blått med främst indigo eller blå bresilja, för att sedan överfärgas i ytterligare ett bad som är gult, främst med ängsskära eller björklöv, samt några gånger även med tillsats av spanskgröna. I ett recept brukas enbart ängsskära och spanskgröna, den uppkomna kulören blir rimligtvis mer åt det gulgröna hållet. Färgning av rött har främst uppnåtts med orleana eller koschenill samt i några recept med färnbock och safflor, ett recept innehåller krapp. I flera av recepten används en kombination av flera

42

färgämnen. De recept som beskriver rosaaktiga färger har i stort sett uppnåtts med samma färgämnen som vid färgning av rött, bland annat genom färgning i efterbadet från koschenill för att få en ljusare färg. Safflor utgör ett undantag från de andra färgämnena. Det används enbart för att färga rosa och förekommer inte i kombination med några andra färgämnen och har enbart använts på cellulosafibrer. Även orleana används i större utsträckning till lin och bomull. Vid färgning av violett skiljer sig förfarandet relativt mycket de olika beskrivningarna emellan jämfört med färgning av andra kulörer. Främst har blå bresilja brukats i kombination med olika betmedel och tillsatser. I recepten för svart är innehållet mycket samstämmigt. Det är uteslutande färgträn och bark som har brukats med tillsats av garvämne i form av galläpple samt dunklande betmedel i form av vitriol och spanskgröna. Blå bresilja och sumak samt galläpple utgör de enda importerade ämnena i sammanhanget. Medan albark och ekbark kunnat anskaffas från den inhemska naturen. Vad gäller färgning av brunt har ett flertal inhemska färgväxter brukats: albark, ekbark, björkbark samt granbark och grankottar. De importerade färgämnena i utgörs av gurkmeja, färnbock och orleana och används i olika kombinationer, med tillsats av bland annat vitriol och lut. I recepten för grått utgörs färgämnena enbart av garvämnen och järn. Järnet har i ett fall tillsats genom att färgbadet tillretts i järngryta. Precis som vid färgning av svart är tillvägagångssätten recepten emellan mycket samstämmiga. Gul är den färg som representeras av minst antal recept. Färgämnena som brukats är orleana, ängsskära och vau. Alla recepten har tillsats av pottaska och ett par av spanskgröna. Intressant är att flera av recepten är tagna direkt ur Cajsa Wargs Hjelpreda i hushållningen för unga frunentimber, vilket tyder på att denna hushållsmanual var mycket spridd. Receptböckernas samlade innehåll som bland annat beskriver maträtter, huskurer och textiltillverkning indikerar på att färgningen i hemmen var en viktig del i hushållets skötsel. Att ombesörja hushållets behov på bästa sätt torde för en husmor varit avgörande för hur hon uppfattades av sin omgivning. Här har receptboken troligtvis haft en stor betydelse. Att böckerna innehåller olika handstilar, och i ett fall även tydligt gått i arv från mor till dotter visar på hur kunskapen om färgning fördes vidare från generation till generation. Troligt är att denna kunskapsöverföring avstannade så snart färgningen tappade betydelse för hemmets hushållning. Receptböckernas status som en angelägenhet för hushållet har troligtvis bidragit till att många likande receptböcker kasserats eller kommit bort. Detta kan till viss del vara en förklaring till att kunskapen vad gäller historiska färgningsmetoder i hemmiljö i dagsläget är relativt liten.

43

7. Handel i staden och på landsbygden

Detta kapitel ämnar ge en bild av den handel som förekommit i Hälsingland och att diskutera vad denna kan ha haft för del i Hälsingarnas möjliga tillgång på färgämnen och kemikalier. Källmaterialet som undersöks är litteratur rörande handel och om Hälsinglands historia. Avsnittet gör inget anspråk på att vara heltäckande, det faktum att undersökningen sträcker sig över en tid av många näringslivsmässiga förändringar gör det komplicerat att ta reda på vart handel bedrevs och framför allt vilka varor som kan ha saluförts i Hälsingland 1750-1870.

7.1. Handelsformer

Fram till 1846 när den första näringsreformen genomdrevs var handeln företrädelsevis förlagd till städerna vilka hade monopol på att bedriva fast handel (Brismark & Lundqvist 2010, s. 131). Utbudet av varor på landsbygden var därför i viss mån begränsat innan dess. Dock kännetecknas 1700-talets slut av en gradvis liberalisering vad gäller handelsregleringen, bl.a. tilläts viktualiehandel på landsbygden från och med 1815 (Ibid., ss. 131-132). Bondehandeln och gårdfarihandeln utgjorde två undantag från lagstiftningen. Den s.k. bondehandeln avser böndernas rätt att bedriva handel med egenproducerade varor på särskilda marknadsplatser i städer och på landsbygden. Bönderna från Sjuhäradsbygden hade dock ett särskilt privilegie vilket gav dem rätt att idka handel runt om i landet med vissa varor s.k. gårdfarihandel (Brismark 2008, ss.16-17). Först i och med 1846 års näringsreform blev det lagligt att bedriva fast handel på landsbygden men med restriktionen att detta inte fick ske närmare än 3 mil från en stad. Med 1864 års näringsfrihet upphävdes inskärpningarna och det blev helt fritt att bedriva handel vart som helst (Ibid.).

7.2. Handeln i städerna

Statshandeln i Hälsingland var förlagd till Söderhamn och Hudiksvall. Handlarna var priviligierade att bedriva handel i bodarna i staden men också att sälja varor på landskapets särskilda marknadsplatser, vilket skedde under specifika årstider och datum (Brismark 2008, s. 44). I Hudiksvall och Söderhamn hölls enligt Schissler varje år 8 januari respektive 2 januari marknad och utanför städerna fanns bytesplatser, t.ex. i Järvsö och Färila där marknad hölls på ”lucie-dagen” (1749, s. 74). År 1765 fanns det enligt Brun 28 borgare som bedrev handel i Hudiksvall, år 1810 var antalet 20, år 1815 var antalet 26, år 1828 var antalet 24, år 1838 var antalet 48 och år 1848 var antalet 23 (1932, s. 199; 1944, s. 84). Borgarna hade under 1700- och 1800-talen även i viss mån rätt at bedriva fast handel på landsbygden utanför de särskilda marknadsplatserna s.k. kontingenthandel mot en avgift. Det är dock oklart i vilken omfattning sådan handel bedrevs i Hälsingland (Brismark 2008, ss. 46-47). Det är svårt att veta exakt vilka varor som kan ha saluförts i Hälsingland. Men enligt uppgift var handeln som bedrevs i Hudiksvall precis som i många andra liknande städer ospecialiserad vilket betyder att handlarna inte var inriktade på några särskilda varugrupper (Brismark 2008, s. 110). Enligt Brismarks undersökning av bouppteckningar och konkursakter från Hudiksvalls handlare från första halvan av 1800-talet, hade handlarna skulder till personer ur ett stort antal olika yrkesgrupper, med titlar som grosshandlare, fabrikörer, sidenfabrikörer, klädesfabrikörer, kryddkramhandlare, tobakshandlare, porslinsfabrikörer och hantverkare för att nämna några (Ibid., s. 120). Detta kan ses som en indikation på varuutbudets bredd. De flesta av sina

44

handelskontakter hade handelsmännen i Stockholm, dit de kunde resa flera gånger om året för att göra inköp (Ibid., s. 117). Färgämnen fanns främst att tillgå i städernas handelsbodar såsom kryddbodar och apotek (Ekstedt, Almqvist i Nyström 2012, s. 84). Apotekens bestånd i Hälsingland har inte undersökts närmare inom denna uppsats. Men enligt ett par spridda uppgifter ska det åtminstone ha funnits ett apotek i Hudiksvall 1771, drivet av en apotekare vid namn Djurman och ett i Söderhamn drivet av en apotekare vid namn Sjökvist (Nordholm 1978, s. 70). Kryddkramhandlarnas och apotekarnas sortiment var till viss del besläktat. Kramhandlarna kunde saluföra en del droger och apotekarna saluförde kryddor för hushållsbruk (Lagerquist 1938, s. 180). Här nedan redovisas en sammanställning av tre inventeringslistor daterade år 1839,1842 respektive 1843 från tre olika kryddbodar vilka låg i Stockholm. I det mycket generösa sortimentet fanns långt mer än kryddor. Förutom färgämnen såldes även gryn, färsk frukt, kaffe, tobak, pigment, papper, pennor, tvål, band och garn, spel och nötter för att nämna några saker. Här nedan redovisas de färgämnen, kemikalier och färgningshjälpmedel som fanns representerade i kryddbodarnas varusortiment och ger en idé om vilka varor som skulle kunna ha tillhandahållits av kryddkrämarna överlag kring 1840. Alun, - blå, engelsk o. svensk, - romersk, - vit, Bresilja, Färnbock, - holländsk, - kinesisk, - svensk, Galläpplen, Gurkmeja, Indigo, Koschenill, Krapp, Krita, - röd, - vit, Orleana, Sandel och Spanskgröna, Vitriol, - grön, Vitriololja, Pottaska, Salmiak, Skedvatten, Vinsten, - röd, - vit, Tenn, -engelskt (Lagerquist 1938, ss. 184-192).

7.3. Handel på landsbygden

Som tidigare beskrivits ska hälsingeböndernas handel med egenproducerade jordbruksprodukter varit deras viktigaste bisyssla och med stor sannolikhet också varit anledningen till deras relativa välstånd. Bondehandeln gjorde det möjligt för Hälsningarna att sälja gårdens produkter, främst jordbruksprodukter och hemslöjd på marknader i och utanför landskapet. Handelsresorna som bönderna gjorde innebar också en möjlighet att byta till sig eller köpa varor. Varor fick köpas till husbehov men inte för vidare försäljning (Brismark 2008, s.51). Förutom försäljningen på marknader såldes produkter från gården även till städernas handelsmän genom försäljning eller byte mot andra varor (Ibid., s. 46). 1789 ändrades ramarna för bondehandeln till att inte bara gälla de egenproducerade varorna. Från och med detta år hade bönderna även rätt att sälja andras varor (Ibid., s. 51). Egentligen fick vem som helst bedriva handel med egenproducerade varor men det var främst bönder som hade sådan produktion att avyttra därav namnet. Enligt Brismarks undersökning av förhållandena i Hälsingland utgjordes den allra största delen av de som åkte på handelsresor av besuttna bönder och deras söner (Ibid., s. 69). De flesta av handelsresorna gick till Stockholm och i andra hand till Uppsala (Ibid., s. 74). Resor som troligtvis utgjorde en möjlighet att inhandla sådant som inte fanns att köpa hemma. I Carl Petter Ströms beskrivning av Färila socken kring 1820-talet står följande ”Från Gävle och närmaste städer hemtages linfrö, färger, tobak, snus, knappar m.m. ...” (Ström 1827 se Brismark 2008, s. 79). Från och med 1780 var det fritt att sälja potatis och spannmål och från och med 1815 även viktuelievaror. Enligt Brismarks undersökning fanns det under tiden 1800 till 1846 åtta personer som titulerades som spannmåls- och/eller viktualiehandlare i Hälsingland. Handlarna var hemmahörande i sju olika socknar varav två i Bjursåker, och en i vardera av följande socknar: Delsbo, Ljusdal, Alfta, Ovanåker, Bollnäs och Hanebo (2008, s. 84-85). Intressant är att när handlaren i Alfta dog hade denne bl.a. skulder till flera fabrikörer och i hans bouppteckning från

45

år 1845 fanns följande varulager antecknat: ”ett parti läder, snus, knappar, lakrits, kammar och fem lådor raktvål” (Ibid., s. 86). Vilket indikerar att handlarna i vissa fall saluförde varor som låg utanför deras vanliga sortiment.

7.4. Gårdfarihandel

Den tidigare nämnda gårdfarihandeln var utbredd över hela Sverige så även i Hälsingland (Brismark 2008, s. 57). I Hälsingland ska ett stort antal västgötaknallar förutom att ägna sig åt försäljning av varor, även ha idkat handel med bönderna (Olofsson se Lundqvist 2008, s. 175). Västgötarnas sortiment utgjordes i hög grad av sådana produkter som kvinnor efterfrågade, främst saker till hushållet. Gårdfarihandeln hade också en viktig roll i att föra in nya varor på marknaden. Detta var en utveckling som skedde särskilt under första halvan av 1800-talet, då en efterfrågan hade uppstått på kolonialvaror som kaffe, te och socker samt porslin och textilier (Lundqvist 2008, ss. 208-209). Varuutbudet utgjordes till stor del av textilier, främst på metervara men även textila styckevaror (Lundqvist 2008, ss. 218-219). Som tidigare nämnt ska västgötaknallarna ha salufört en typ av färglav s.k. boråskulor/boråsfärg eller böttelet/byttelet (Nyström 2012, s. 101). Inom denna undersökning har inga ytterligare uppgifter om gårdfarihandlarnas handel med färgämnen påträffats, men det verkar inte osannolikt att färgämnen kan ha ingått i deras sortiment med tanke på varuutbudets inriktning på kvinnor.

7.5. Resultat

Undersökningen tyder på att handeln i Hälsingland innan 1800-talet allra främst var förlagd till städerna Hudiksvall och Söderhamn och att möjligheten till handel utökades mot 1800-talets mitt. Handlarna på landsbygden etablerade sig främst efter mitten av 1800-talet men det fanns troligtvis viss otillåten handel i socknarna redan innan. Eftersom uppgifter saknas om exakt vart handeln var förlagd och framför allt vad handlarna tillhandahöll för varor är det svårt att dra några exakta slutsatser hur hälsingeböndernas tillgång på färgämnen och kemikalier såg ut. Utifrån denna undersökning kan slutsatsen dras att det med all sannolikhet blev mycket lättare att få tag på andra varor än livsmedel från och med första halvan av 1800-talet så även troligtvis material till färgning. Vidare talar litteraturen för att bondehandeln var utbredd bland Hälsinglands bönder och att denna dels erbjöd en viktig källa till extra inkomst men också till böndernas utökade handelskontakter med städer utanför landskapet och även möjlighet att köpa varor som inte fanns i Hälsingland.

46

8. Resultat, diskussion och slutsatser

8.1. Färgning i Hälsingland 1750-1870

Textilierna var tongivande i hälsingegårdarnas interiör. Det fanns en stark textil tradition där många hemtextilier producerades hemma och dessa utgjorde även en viktig källa till inkomst. Det mesta av råmaterialet till hemtextilierna i form av lin och ull fanns att tillgå på gårdarna. Råmaterialet kunde vidare förädlas på gården till det garn och den tråd som behövdes för att framställa hemslöjden. Bomull användes i viss utsträckning men utgjorde ett undantag. Bomull anskaffades sannolikt färdigspunnen i form av garn. Mängden bomull i hälsingetextilen lär vara förhållandevis liten jämfört med de andra fibertyperna. Det vita fanns i deras egenproducerade lin och dessutom var bomullen, åtminstone under 1700-talet en lyxvara. Trots detta hade bomullen som material en tongivande roll eftersom den användes i dekorativt syfte som mönsterinslag eller i broderier på de vita linnesängtextilierna. Prydnadssömmarna på dessa stängtextilier utfördes inte sällan i rött eller blått. Färgningen utfördes antingen i hemmen eller hos de yrkesmässiga färgerierna. Det undersökta materialet tyder på att färgerierna i Hälsingland fram till 1820 var mycket få, varefter antalet ökade mot mitten av 1800-talet. Fram till 1850 var de flesta av färgerierna anlagda i städerna Hudiksvall och Söderhamn men från år 1850 låg en övervägande del av färgerierna i stället ute i socknarna. Vid denna tid var de spridda i stort sett över hela landskapet. Att färgerierna blev fler under perioden och att de tenderade att anläggas på landsbygden, är troligtvis en följd av den liberalisering som skedde inom näringspolitiken under perioden. Vilken dels gjorde det möjligt att anlägga manufaktur på landsbygden, och som innebar att skråsystemet upphävdes vilket tillät att i stort sett den som ville kunde bli färgare. Att färgerierna sedan minskar till antal efter 1850 kan ha att göra med att konkurrensen blev för hård, kanske räckte inte kunderna till alla 16 aktiva färgerier. Att färgerierna i Hälsingland var få och låg i städerna fram till en bit in på 1800-talet, indikerar på att den mesta färgningen fram till dess sannolikt skedde i hemmen. Färgerier på landsbygden kunde förvisso ha kommissionärer vilket skulle kunna ha möjliggjort att även människor ute i socknarna kunde lämna in sina textilier för färgning, det är dock okänt om sådan verksamhet förekommit just i Hälsingland. Flors fabriksfärgeri vilket enligt underökningen, var det enda som fanans i landskapet fram till 1810 hade sannolikt inga kommissionärer eftersom de främst färgade till sin egen produktion. Att anlita ett färgeri för färgning av sina hemtextilier torde ha blivit mer vanligt mot 1800-talets mitt eftersom ett flertal små hantverksfärgerier då fanns spridda över stora delar av landskapet. Några spridda källor i litteraturen indikerar på att vissa textilier och färgämnen kan ha färgats på färgeri i större utsträckning än andra: Att bönderna till största delen ska ha färgat hemma men att ”finare” textilier kunde lämnas in till färgeri och att rött med koschenill färgades av någon ”skicklig”. Om Flor uppges i Fabriksberättelserna att de färgade till privatpersoner på orten men att den mesta färgningen till husslöjden skedde hemma. Kanske var det så att de textilier som värderades högt, såsom representationstextilier lämnades till färgning i större i sträckning än andra. De som utförde färgningen i färgerierna var män. Den enda gången kvinnor förekommer i undersökningarna är som änkor till avlinda färgare, dock förefaller det som om kvinnorna främst stod som ägare men att de inte utförde själva färgningen. I hemmet utfördes färgningen däremot av kvinnor. Undersökningen av handskrivna receptböcker talar för att färgningen var en viktig del i hushållsskötseln, så även tryckta hushållsmanualer i vilka färgningen hade en framträdande roll. Kontexten talar för att färgningen som skedde hemma betraktades som

47

hushållsbestyr, medan färgningen som utfördes i färgerierna i kontrast betraktades som hantverk. Genom den egna receptboken kunde kunskapen om färgning förmedlas från mor till dotter, äldre metoder och recept fördes vidare och boken fylldes på med nya. Statusen som hemfärgningen hade, kan vara en bidragande orsak till att kunskapen om färgning försvann med tiden, när färgningen inte längre hade betydelse för hushållningen. Att färgerierna blev fler kan ha drivit på utvecklingen ytterligare. De färgämnen som brukades i färgerierna under den aktuella tidsperioden var troligtvis importerade. Även inom hemfärgningen förefaller det som om färgämnena till största delen var importerade med undantag från en mindre andel inhemska färgämnen. Vad gäller färgning i hemman har troligtvis färgarens ekonomiska status och närheten till försäljare av färgämnen varit avgörande för huruvida inhemska färgväxter användes eller inte. Enligt litteraturen hade Hälsinglands bönder överlag relativt goda ekonomiska resurser vilket innebär att just ekonomin inte torde ha utgjort något hinder för användandet av importerade färgämnen. Varuutbudet i landskapet har inte kunnat identifieras inom denna studie men troligt är att vissa färgämnen och kemikalier har kunnat införskaffas främst hos Hudiksvalls och Söderhamns handlare men att visst utbud även kan ha funnits ute i socknarna, särskilt mot mitten av 1800-talet. Underökningen visar också på att hälsingarna genom bondehandeln hade goda möjligheter att införskaffa varor från platser utanför det egna landskapet vilket sannolikt även utgjorde en möjlighet till att införskaffa material som färgämnen. Det färgämnesinnehåll som kan förväntas identifieras i Hälsinglands textilier från 1750 till 1870 utgörs alltså sannolikt främst av importerade färgämnen. Detta är troligtvis en tendens som ökar mot mitten av 1800-talet i takt med att färgerierna i landskapet ökade i antal. Den förbättrade tillgången på färgämnen inom handeln under samma tid torde ha inverkat i samma riktning. Detta innebär även att bruket av inhemska färgväxter i den mån de använts, samtidigt lär ha minskat. Det undersökta källmaterialet tyder på att vissa färger i större utsträckning än andra färgades med inhemska färggivande växter. Gulfärgade textilmaterial kan i jämförelse med andra kulörer i större utsträckning förväntas vara färgade med inhemska färgväxter. Rött och blått har däremot troligtvis mycket sällan varit färgade med inhemska färgväxter vilket kan härledas till att det finns få inhemska växter som kan ge upphov till färgstarka röda och blå infärgningar. Det råder viss oklarhet angående huruvida vissa av färgväxterna som förekommer i det undersökta materialet var importerade eller inte. Vejde, vau och ängsskära har vuxit vilt och funnits att tillgå i den svenska floran, av dessa har vejde, vau och samt även krapp kultiverats i Sverige under 1700-talet, men att tolka av det undersökta materialet importerades dessa troligtvis ändå.

8.2. Sammanställning av möjliga färgämnen i hälsingegårdarnas textila interiör

Här redovisas utifrån de utförda undersökningarna vilka färgämnen som troligtvis var mest relevanta för färgningen i Hälsingland och i förlängningen även kan förväntas identifieras i landskapets textilier. För mer detaljerade beskrivningar av färgningsmetoder hänvisas till kapitel 4.

8.2.1. Röda färger

Troligt är att det röda textilmaterialet i Hälsingegårdarna främst varit färgat med importerade färgämnen. Inhemska vilda växter lär inte ha brukats i någon större utsträckning eftersom det är mycket svårt att uppnå starkt röda färger med växter ur den svenska floran. Troligtvis färgades ullmaterial främst med koschenill och krapp samt även med färnbock. Till färgning av rödaktiga

48

färger på linne och bomull har troligtvis färnbock, orleana och safflor varit mer använda. Safflor har dock använts mer till rosaaktiga infärgningar. Som nämnt i kapitel 4 ska enligt vissa källor det röda bomullsgarnet i hälsingetextil ha varit färgat genom turkisk rödfärgning. Med tanke på den otroligt krångliga process som turkisk rödfärgning beskrivs innebära är det inte särskilt troligt att metoden utfördes ute på gårdarna. Det förefaller mer sannolikt att eventuellt turkiskt rött garn till hälsingegårdarnas textilier köptes färdigt. Eftersom den röda färgen är förknippad med representationstextil förefaller det mer troligt att rött i större utsträckning än annan färgades på färgeri.

8.2.2. Blå färger

När det kommer till färgning av blått så har valmöjligheterna vad gäller färgämnen varit ännu färre än vid färgning av rött. De färgämnen som användes för blått har sannolikt varit importerade: främst indigo och blå bresilja vilka båda har brukats på ull, linne och bomull. Även vejde färgar blått men indigo har under tiden för undersökningen varit mer använd. Undersökningen tyder på att vejde främst kan ha användes som en tillsats vid kypfärgning av indigo under den aktuella tiden. Vejde finns i viss mån vilt växande i Sverige och ska även ha kultiverats inom landet, det förefaller dock som att den vejde som användes var importerad. Kypfärgning med indigo beskrivs i den undersökta litteraturen som komplicerad. Med bakgrund av detta finns anledning att tro att textilmaterial som skulle färgas blått i större utsträckning har lämnats in till färgerier än annan färgning, om sådan möjlighet fanns vill säga. Troligtvis har den mesta kypfärgningen i Hälsingland fram till början av 1800-talet ändå skett i hemmen eftersom färgerierna i landskapet fram till dess var få. Färgning med svavelsyreindigo kan ha utgjort ett alternativ till kypfärgningen. Metoden erbjöd i motsats till kypfärgningen ett enkelt och snabbt sätt att uppnå blå färg, vilket gör att metoden lämpar sig bra för hemfärgning.

8.2.3. Gula färger

Variationen på växter som kan ha använts till färgning av gult är stor. Som tidigare påtalats kan många växter ur den svenska floran brukas till ändamålet. De importerade färgväxter som återkommit i undersökningarna är främst orleana, vau och gurkmeja. Med tanke på den i allmänhet goda tillgången på gulfärgande växter och det i regel enkla färgningsförfarandet är det mycket troligt att de gula textilierna i större utsträckning än andra färgades hemma. Vilket också underökningen av godsboken i Arnbergs färgeriarkiv tyder på. Björklöv och ängsskära är exempel på inhemska växter som återkommer i de undersökta recepten. Färgning med dessa kan ha förekommit i Hälsingland eftersom de varit allmänt spridda. Ett par exempel på ytterligare färgväxter som troligtvis var tillgängliga i den lokala floran renfana och jämna. Vau växte främst vilt i södra Sverige, den samlades förmodligen därför inte in i Hälsingland.

8.2.4. Grön färgning

Grönt färgades främst genom en kombination en av blått och gult färgämne, samma färgämnen som beskrivs ovan. Förfarandet innebar ofta att textilmaterialet först färgades antingen blått eller gult, för att sedan överfärgas med den ena av färgerna. Eftersom färgning av grönt ofta innefattat kypfärgning med indigo är det troligt att även färgning av grönt i större utsträckning kan ha utförts på färgeri. Ett alternativ metod för att färga grönt som förefaller ha varit vanlig är att färga med gult färgämne och tillsats av spanskgröna, vilket troligtvis ser en gul färg men med dragning åt grönt.

49

8.2.5. Svart och grå färg

Färgning av svart krävde ofta en omfattande färgningsprocess bestående av flera färgämnen, garvämnen och dunklande betmedel i upprepade färgbad. Svart har enligt de undersökta källorna både färgats med importerade och inhemska färgämnen. De importerade utgörs främst av färgträn såsom blå bresilja och gul bresilja. När det kommer till inhemska växter har nästan uteslutande albark och ekbark brukats. Garvämne har tillsats främst genom importerade ämnen som galläpple och sumak. Bland de inhemska växterna har mjölonris varit använt. Vid färgning av grått räcker det med att använda garvämne och järn för att uppnå färg. I de undersökta källorna utgörs garvämnet främst av galläpplen. Metoderna för färgning av svart och grått verkar ha varit allmänt vedertagna. De undersökta recepten redovisar ett relativt litet antal färgämnen och kemikalier och utförandena är sinsemellan likartade. Det finns tillsynes ingen differentiering för vilka färgämnen som har brukats på olika textilmaterial.

8.2.6. Brun färg

Färgämnena som kan ha använts till att färga brunt är många. I det undersökta materialet var importerade färgträn som gul bresilja, blå bresilja och färnbock frekvent använda, ofta i kombination med krapp eller gurkmeja och med tillsats av garvämnen och järn. Bland de inhemska ämnen som nämns i sammanhanget är albark, och ekbark de mest frekvent förekommande. Grankottar är ett inhemskt alternativ som med tanke på sin allmänna spridning även kan ha använts i Hälsingland. Lavar som färglav, letlav och islandslav kan alla ge upphov till brunaktiga färger. De har allmän spridning och kan därför även möjligtvis ha brukats av hälsingegårdarnas bönder. Med tanke på att brun färg kan uppnås med ett så pass stort antal ämnen, även en del inhemska förefaller det troligt att färgen i större utsträckning än andra kan ha färgats hemma.

8.3. Vidare forskning och studiens användningsområde

Som tidigare påtalat syftar denna uppsats till att användas inom forskningsprojektet Dekorerade interiörer i Hälsingegårdar: En holistisk studie av ett kulturhistoriskt Världsarv. Delresultaten från uppsatsens olika undersökningsdelar och resultatet i stort kan användas som underlag för vidare fallstudier inom forskningsprojektet. Som beskrivet i avsnitt 3.6 är många kemiska analysmetoder som används för identifikation av färgämnen beroende av färgämnesreferenser. Utifrån uppsatsens undersökningar av historisk tryckt färgningslitteratur samt handskrivna receptböcker har sådana färgämnesreferenser tillverkats. Infärgningen av färgämnesreferenser som genomfördes på Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet under sommaren och hösten 2014 leddes av Ingalill Nyström. Mia Olsson Hellberg ansvarade för den praktiska infärgningen av textilmaterial med assistans av undertecknad. Undertecknad stod för inköp och anskaffande av olika naturliga organiska färgämnen och kemikalier vilka identifierats som viktiga genom undersökningarna i denna uppsats. Textilmaterial i form av fibrer, garn och tyg av ull, lin och bomull anskaffades. Textilierna färgades vidare in utifrån de recept vilka identifierats som särskilt relevanta för forskningsområdet. Det infärgade textilmaterialet delades upp i ett flertal serier vilka har kommit till användning för olika typer av kemiska analyser för forskningsprojektets räkning.

50

9. Sammanfattning

Heltäckande undersökningar som berör textilfärgning och användning av inhemska färgämnen i Sverige saknas i dagsläget, särskilt vad gäller tillverkningen av folklig textil. Undersökningarna som ingår i denna studie ämnar primärt svara på vilka färgämnen som kan ha använts i den unika miljö som hälsingegårdarna utgör under perioden 1750 till 1870. Vilka färgningsmetoder som kan ha varit brukliga, vem som färgade samt vilka faktorer som kan ha spelat in i valet av färgämnen och färgningsmetoder. Materielinnehållet hos textilier är av betydelse för hur dessa reagerar på omgivande nedbrytningsfaktorer, varför kunskapen om bakomliggande tillverkningsmetoder kan fungera vägledande vid bevarandemässiga åtgärder och konservering. Likaså kan kunskapen om föremåls tillverkning vara användbar vid karaktärisering av kulturhistoriska föremål. Målet är att uppsatsen ska resultera i en översiktlig kartläggning av färgämnen, betmedel och andra tillsatser som kan ha brukas vid tillverkningen av hälsingegårdarnas textilier. Ett resultat som ämnar fungera som en förstudie för vidare undersökningar inom forskningsprojektet Dekorerade interiörer i Hälsingegårdar: En holistisk studie av ett kulturhistoriskt Världsarv. Uppsatsen kan ses som en konstteknologisk studie med ett konservatorsperspektiv där undersökningarna bygger på litteratur- och arkivstudier. Källmaterialet som här undersöks består av tryckt historisk litteratur rörande färgning, handskrivna receptböcker för hemfärgning, arkivmaterial från ett färgeri samt arkivmaterial rörande färgeribeståndet i Hälsingland. Med olika typer av källmaterial tecknas en bred bild av färgningens sammanhang vilket utgör en bra bas för vidare undersökningar på området. Hälsingegårdarna kännetecknas av stora gårdar med flera bostadshus med rikt dekorerade interiörer. Textilierna hade en framskjuten plats i inredningarna och tack vare den goda tillgången på lin fanns möjlighet att inreda med många textilier. Den textila produktionen i hälsingegårdarna utgick i stort sett från de material som kunde frambringas på gårdarna, främst ull och lin. Även bomull användes i någon utsträckning men främst till dekor som mönsterinslag och broderier. Det fanns i sammanhanget två riktningar inom färgningen: Det var dels den yrkesmässiga färgningen som skedde i färgerier och dels hemfärgningen som skedde i hemmen för hushållsbehov. Uppsatsens undersökningar visar att det fram till början av 1800-talet endast fanns ett fåtal färgerier i Hälsingland och att dessa främst var anlagda i städerna Hudiksvall och Söderhamn. Färgerierna i landskapet ökade mot 1800-talets mitt, samtidigt som färgerierna på landsbygden blev fler minskade antalet färgerier i städerna. 1850 fanns färgerier spridda i sort sett över hela landskapet. Troligt är att färgningen fram till början av 1800-atlet nästan uteslutande skedde i hemmen. I färgerierna utfördes färgningen av män i motsats till i hemmen där färgningen var en kvinnlig angelägenhet, en syssla som jämställdes med annat hushållsarbete. Kunskapsöverföringen om färgning skedde inte sällan mellan mödrar och döttrar, och den egna receptboken var en viktig kunskapsbärare i sammanhanget. De färgämnen som brukades i färgerierna var nästan uteslutande importerade. Troligtvis användes även i de hälsingska hemmen till största delen importerade färgämnen samt en mindre del inhemska vilda färggivande växter under den aktuella tidsperioden. Det går att se vissa tendenser vad gäller användningen av importerade respektive inhemska färgämnen, vilket främst är kopplat till kulören. Troligt är att färgning av rött och blått i större utsträckning färgades med importfärgämnen eftersom det inte finns några inhemska växter som kan uppnå starka röda och blå färger. Blått färgades ofta med indigo som enligt standardförfarandet sker genom

51

kypfärgning, vilken kan var en mycket komplicerad metod. Därför är troligt att färgning av blått i större utsträckning än färgning av andra kulörer lämnades in att färgas på färgeri. Gul färg kan i motsats uppnås med ett mycket stort antal växter, varav många finns att tillgå i den inhemska floran. Förfarandet vid färgning av gult är överlag dessutom relativt okomplicerat. Detta talar för att färgning av gult i större utsträckning torde ha skett i hemmen och att gula textiler i större utsträckning än andra färgades med inhemska växter. I övrigt har valet av färgämnen i vissa fall ha påverkats av fibertypen i det textilmaterial som färgades då alla färgämnen går inte alla färga på alla fibrer med gott resultat. Vissa färgämnen har därför i större utsträckning färgats på ull medan andra har använts till färgning av bomull och lin.

52

Figur- och tabellförteckning

Källa/upphovsman Figur 1. Prydnadsrya Ljusdal Hälsingland, katalogkort. Nordiska Museet Figur 2. Prydnadsrya Ljusdal Hälsingland tillhörande Nordiska Museet. Foto: Katarina Olars Figur 3. Illustration ur Svenska lafvarans färghistoria, J. P. Westring 1805. Foto: Katarina Olars Figur 4. Illustration ur Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber, Cajsa Warg 1755. Wikimedia Commons/Kungliga Biblioteket. Figur 5. Karta över Hälsingland 1700-tal med utmärkning av aktiva färgerier år 1830. Wikimedia Commons/Skoklosters slott. Illustration: Katarina Olars Figur 6. Karta över Hälsingland 1700-tal med utmärkning av aktiva färgerier år 1850. Wikimedia Commons/Skoklosters slott. Illustration: Katarina Olars Figur 7. Sida ur färgbok tillhörig Agnes Ekerman 1804, NMA. Foto: Katarina Olars Figur 8. Uppslag ur receptbok av Charlotta Christina af Sillén 1764, NMA. Foto: Katarina Olars Figur 9. Sida ur receptbok av Charlotta Christina af Sillén 1764, NMA. Foto: Katarina Olars Figur 10. Uppslag ur osignerad receptbok 1800-tal, NMA. Foto: Katarina Olars Tabell 1. Sammanställning beställda färgämnen och kemikalier Arnbergs färgeriarkiv. Katarina Olars. Bilaga 1. Samanställning av färgerier i Hälsingland. Katarina Olars Bilaga 2. Sammanställning av färgämnen handskrivna receptböcker. Katarina Olars Omslagsbild. Teckning ur receptbok av Charlotta Christina af Sillén 1764, NMA Foto: Katarina Olars

53

Käll- och litteraturförteckning

Otryckta källor Dala-Floda Arnbergs familjearkiv, privat arkiv (AA) Arnbergs färgeriarkiv, Godsbok 1876-1895 Dala-Floda Arnbergs familjearkiv, privat arkiv. (AA) Arnbergs färgeriarkiv fakturor 1860-1877 Lappland hall of fame. Lisa Johansson http://lappland-hall-of-fame.se/Lisa%20Johansson.htm (Hämtad 2015-05-14) Stockholm Riksarkivet (RA) Kommerskollegium kammarkontoret, Årsberättelser fabriker serie 1, SE/SVAR/RA-111010027/Da1/(1750), (1755-1756),(1760-17619), (1765), (1770), (1775),(1780), (1785), (1790), (1795), (1800), (1805), (1810), (1815) Årsberättelser fabriker serie 2, SE/SVAR/RA-111010027/Da2/(1820), (1825), (1830), (1835), (1840),(1845) Årsberättelser fabriker serie 3, SE/SVAR/RA-111010027/Da3/(1850), (18960) Årsberättelser fabriker serie 4, SE/SVAR/RA-111010027/Da4/(1865), (1870) Stockholm Nordiska museets arkiv (NMA) Ämnessamlingen receptböcker Vol 3. 40:3. Gåva 30/11 1905, Charlotta Christina af Sillén 1764 Stockholm Nordiska museets arkiv (NMA) Ämnessamlingen receptböcker Vol. 76 40:76 1804 Färgbok tillhörig Agnes Ekerman 1804 Stockholm Nordiska museets arkiv (NMA) Ämnessamlingen receptböcker Vol 82. 1800-tal. 40:82 “färgning etc” odaterad Tryckta källor Lindestolpe, Johan (1720). Johan Linders Swenska färge-konst, med inländske örter, gräs, blommor, blad, löf, barkar, rötter, wexter, och mineralier. Stockholm, tryckt hoos Johan Laur. Horrn, kongl. antiquit. archivi boktr. åhr 1720.. Stockholm:

54

S.J.R (1819).Den uppriktige färgaren, innehållande uppsattser på de flesta sorter färgning på ylle, bomull och linne, hwilka alla, under en 30-årig hushållning äro försökte och befunne pålitlige. Jemte underwisningar att twätta sitzer och andra tryckta: tyger, att taga färgen ur sidentyger, att tillwerka den bästa sort skrifbläck, att swärta spånhattar, och att med största besparing koka god såpa. Till trycket befordrad af Jönköping, 1819, tryckt hos direktören J.P. Lundström. : Med egen förlagsrättighet.. (1819). Jönköping: Warg, Cajsa (1765). Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber. Fjerde uplagan. Tilökt med et bihang./(Christina Warg.) Med kongl. maj:ts allernådigste privileg. Stockholm, tryckt hos Lor. Ludv. Grefing, på desz egen kostnad 1765.. Stockholm: Warg, Cajsa (1790). Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimmer; författad af C. Warg, samt tilökt med en färgbok och et bihang. Nionde uplagan; å nyo öfwersedd, förbättrad och tilökt. Med kongl. maj:ts allernådigste privilegio. Stockholm, trykt i kongl.: tryckeriet, 1790.. Stockholm: Westring, J. P. (1805). Svenska lafvarnas färghistoria, eller Sättet att använda dem till färgning och annan hushållsnytta. Af Joh. P. Westring. ... Stockholm, tryckt hos Carl Delén. =1. 1805-09=. Stockholm. Östberg, Johan (1810). En ny och fullständig färg-bok, hwaruti läres all slags färgning på silke och siden, bomull, linne och ylle, jemte en anwisning att appretera, taga färg och fläckar ur alla sorter tyger m.m. Af Johan Östberg. Calmar, 1810, tryckt hos: directeuren F.G. Bagge. På eget förlag.. Kalmar: Litteratur Ahlstrand, T., & Vinell, T. (1951). Förädlad textil (A. B. Stigen Ed.). Sandared: Aktiebolaget Alf

Stigens Fabriker. Alström, E. (1978). Växtfärgning : en kort orientering. Hudiksvall: Hälsinglands museum. Berg, L. O. (1969). Hall- och manufakturrätten i Stockholm : Anteckningar om dess bakgrund, historia och

arkiv. Stockholm. Bergstrand, M. (2011). Dyes in History and Archaeology: 30 Book of abstracts. the Association of

Researchers into Dyes in History and Archaeology. Derby. Retrieved from http://www.chriscooksey.demon.co.uk/dha/meetings.html

Bergström, E. (2013). Den blå handen : om Stockholms färgare 1650-1900. Stockholm: Nordiska

museets förlag. Brismark, A. (2008). Mellan producent och konsument : köpmän, kommissionärer och krediter i det tidiga

1800-talets Hälsingland. Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensis :. Brismark, A., & Lundqvist, P. (2010). Före lanthandelns tid? : förutsättningarna för och

förekomsten av handel på den svenska landsbygden före 1846 (Vol. S. 131-140): Kommers : historiska handelsformer i Norden under 1700- och 1800-talen 2010.

Broström, I., Gustafson, G., Nordin, E., Olsson, D., & Sundberg, A. (2009). De unika

hälsingegårdarna (A. Sundberg Ed.). Gävle: Länsstyrelsen Gävleborg.

55

Broström, I., Hagman, A., Landström, L., Nordin, E., Röing, E., & Sundberg, A. (2011). Decorated Farmhouses of Hälsingland : Swedish World Heritage Nomination 2011, Executive Summary. Gävleborg.

Brun, S. (1932). Hudiksvalls historia. Del I, Tiden 1582-1800. Hudiksvall. Brun, S. (1944). Hudiksvalls historia. Del II, Tiden 1800-1900. Hudiksvall. Cardon, D. (2007). Natural dyes : sources, tradition, technology and science. London: Archetype. Clarke, M., Townsend, J., & Stijnman, A. (2005). Art of the past : sources and reconstructions :

proceedings of the first symposium of the Art Technological Source Research Study Group. London: Archetype Publications with the participation of ICN Amsterdam.

Crews, P. C. (1982). The influence of mordant on the lightfastness of yellow natural dyes. Journal

of the American Institute for Conservation, 21(2), 43-58. Degano, I., Ribechini, E., Modugno, F., & Colombini, M. P. (2009). Analytical methods for the

characterization of organic dyes in artworks and in historical textiles. Applied Spectroscopy Reviews, 44(5), 363-410.

Ejdestam, Julius (1971). Skrapa bergmossa. Årsskriftt: Askims Hembygdsförening. 1971. Skrapa begmossa julius ejdestam 1971 askims hembygdsföreninge http://www.hembygd.se/askim/files/2012/05/1971-9.pdf Erixon, S. (1939). Färgaryrkets historia. Stockholm. Fiebranz, R. (2003). Hälsinglands kultur - hälsingegårdarnas kultur? : myter och motbilder (Vol.

2003 (Nr 45), s. 103-116): Bebyggelsehistorisk tidskrift. Franzén, Anne Marie & Nockert, Margareta (1992). Bonaderna från Skog och Överhogdal och andra

medeltida väggbeklädnader: [The Skog and Överhogdal wall-hangings and other medieval wall textiles]. Stockholm: Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakad.

Grenander Nyberg, G. (1991). Garn och väv i Hälsingland : studier av traditionella textilier och

textilredskap i Hälsinglands museum. Hudiksvall: Hälsinglands museum. Grundberg, H. (2013). Naturliga färgämnen historik och analys - konferensrapport. Realia(1),

12-13. Hofenk de Graaff, J. H., Roelofs, W. G. T., & Bommel, M. R. v. (2004). The colourful past : origins,

chemistry and identification of natural dyestuffs. London :: Archetype. Jobs Arnberg, A.-K. (2009). Arnbergs färgeri - en studie om färgerirörelsen i Floda i Dalarna 1850–1940.

(C-uppsats), Uppsala univeritet, Uppsala. Johansson, L. (1981). Gamla, i lappmarken kända växtfärgningsrecept. Stockholm :: Riksförb. Sveriges

4H ;. Lagerquist, Marshall (1938). Speceributiken för hundra år sedan. u.o.:

56

Linné, Carl von (2005 [1747]). Carl von Linnés västgötaresa. [Ny utg.] Stockholm: Natur och kultur Linné, Carl von (2005 [1751]). Skånska resa. [Ny utg.] Stockholm: Natur och KulturLinné, C. v., Lundell, J. (1991). Flor, en linnemanufaktur i 1700-talets Hälsingland. Hudiksvall: Hälsinglands museum. Lundell, J. (2003). Hälsingegårdarna och linet : till frågan om linnenäringens betydelse för stora

hälsingehus (Vol. 2003 (Nr 45), s. 71-82): Bebyggelsehistorisk tidskrift. Lundqvist, P. (2008). Marknad på väg : den västgötska gårdfarihandeln 1790-1864. Göteborg ::

Historiska institutionen, Göteborgs universitet ;. Länsmuseet Gävleborg (2013). 7 världsarvsgårdar från insidan: [utställning], Gävleborgs länsmuseum, Gävleborg 26 maj-24 november 2013 Gävleborg: Länsmuseet Gävleborg. http://www.lansmuseetgavleborg.se/files/1/172/176/7%20varldsarvsgardar_hafte_sve .pdf Nordholm, U. (1977). Apoteksvisitationerna i Sverige 1635-1900 (Vol. 1977, s. 32-37):

Farmacihistoriska sällskapets årsskrift. Nordholm, U. (1978). Apoteksvisitationer i Sverige 1635-1900. [2] (Vol. 1978, s. 24-58):

Farmacihistoriska sällskapets årsskrift. Nordin, E. (2003). Kring Hälsingegårdarna. Stockholm: Konstvetenskapliga inst., Stockholms

universitet. Nylén, A.-M. (1972). Hemslöjd : den svenska hemslöjden fram till 1800-talets slut. Lund :: H. Ohlsson ;. Nyström, I. (2012). Bonadsmåleri under lupp : spektroskopiska analyser av färg och teknik i sydsvenska

bonadsmålningar 1700-1870. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis. Nyström, I. (2013). Forskningsansökan, Decorated Farmhouses of Hälsingland: A holistic study of a World

Heritage site. Olsson, D., & Thelin, B. (2003). Hälsinglands bostadshus under 1600- och 1700-talen (Vol.

2003 (45), s. 13-26): Bebyggelsehistorisk tidskrift 1981-. Palmsköld, A. (2007). Textila tolkningar : om hängkläden, drättar, lister och takdukar. Stockholm:

Nordiska museets förlag. Rodenstam, S. (1914). Öfversikt öfver växtfärgningens historia och betydelse [text]. In O.

Fyhrvall & J. O. Högwall (Eds.), Gefleborgs läns Kungl. hushållningssällskap 1814-1914 : minnesskrift (pp. 150-155). Gefle.

Rodenstam, S. (1986). Hälsinglands textila hemslöjd. Stockholm: Nordiska museet. Sahlin, C. (1922). Förteckning över svensk färgerilitteratur. Stockholm: Gunnar Tisells teknikska förl.

57

Sahlin, C. (1928). Ett skånskt färgeri vid början av 1870-talet : det sahlinska färgeriet i Vollsjö till

utrustning, arbetsmetoder m.m. Sandberg, G. (1986). Indigo : [en bok om blå textilier]. Stockholm: Norstedt. Sandberg, G. (1994). Purpur, koschenill, krapp : en bok om röda textilier. Stockholm: Tiden. Sandberg, G., & Sisefsky, J. (1981). Växtfärgning. Stockholm: Norstedt. Schissler, P. (1749). Hälsinga hushåldning i korthet författad af Pehr Schissler. ... Tryckt uti kongl.

tryckeriet. 1749. [Stockholm.]. Stockholm. Tímár-Balázsy, Á., & Eastop, D. (2012). Chemical principles of textile conservation [Elektronisk resurs].

Hoboken: Taylor and Francis. Elektroniska källor Fanerogamer (2014) Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/lang/fanerogamer (hämtad 2014-05-01) Hallrätt (2014) Wikipedia. http://sv.wikipedia.org/wiki/Hallr%C3%A4tt (hämtad 2014-10-16) Kryptogamer (2014) Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/lang/kryptogamer (Hämtad 2014-05-01) Lisa Johansson författare och konstnär (2014). Wikipedia. http://sv.wikipedia.org/wiki/Lisa_Johansson_(författare_och_konstnär) (Hämtad 2015-05-14) UNESCO commitee decisions (2012) Cultural Properties – Decorated farmhouses of Hälsingland (Sweden) 36 COM 8B 40 http://whc.unesco.org/en/decisions/4811 2014-05-27 Vetenskapsrådet. (2013). Vetenskapsrådets projektdatabas.

http://vrproj.vr.se/detail.asp?arendeid=98382 (Hämtad 2014-05-02) Vitriol. (2014). Wikipedia. : http://sv.wikipedia.org/wiki/Vitriol, (Hämtad 2014-06-15)

Bila

ga 1

.

1(5)

År

Ant

al sy

sselsa

ttaTo

talt

anta

l fär

gerie

r för

åre

t17

50I

färg

erie

t 3 (t

ot. 1

20 i

fabr

.)To

talt

117

55I

färg

erie

t 2 (t

ot 1

47 i

fabr

.)To

talt

117

60In

fo s

akna

sTo

talt

117

65In

fo s

akna

sTo

talt

117

70I

färg

erie

t 2(to

t. 17

2 i f

abr.)

Tota

lt 1

1775

I fä

rger

iet 2

(tot

. 138

i fa

br.)

Tota

lt 1

1780

I fä

rger

iet 2

(tot

. 127

i fa

br.)

Tota

lt 1

1785

Info

sak

nas

Tota

lt 1

1790

I fä

rger

iet 3

(tot

. 70

i fab

r.)To

talt

117

95I

färg

erie

t 3 (t

ot. 6

0 i f

abr.)

Tota

lt 1

1800

I fä

rger

iet 2

(tot

. 62

i fab

r.)To

talt

118

05I

färg

erie

t 2 (t

ot. 4

2 i f

abr.)

Tota

lt 1

1810

I fä

rger

iet 2

(tot

. 36

i fab

r.) *

*To

talt

118

15sa

knas

sakn

as18

20U

ppgi

ft s

akna

sTo

talt

118

253

syss

elsa

tta18

253

syss

elsa

tta18

252

syss

elsa

tta18

253

syss

elsa

tta18

25*

1825

* til

lsam

man

s 9

syss

elsa

tta18

25U

ppgi

ft s

akna

sTo

talt

718

302

syss

elsa

tta18

303

syss

elsa

tta18

302

syss

elsa

tta18

303

syss

elsa

tta18

303

syss

elsa

tta18

302

syss

elsa

tta18

302

syss

elsa

ttaFo

rts.

Färg

erie

r i H

älsn

inga

lnd.

Fab

riksb

erät

tels

er 1

750-

1870

, sam

man

stäl

ling

(RA

)

Mo

sock

en, S

öder

ham

n

sakn

asO

vanå

ker,

Alft

a so

cken

Söde

rham

n st

adSö

derh

amn

stad

Söde

rham

n st

adSö

derh

amn

stad

Hud

iksv

all s

tad

Söde

rham

n st

adSö

derh

amn

stad

Söde

rham

n st

adSö

derh

amn

stad

Hud

iksv

all s

tad

Hud

iksv

all s

tad

Hud

iksv

all s

tad

Mo

sock

en, S

öder

ham

n

Mo

sock

en, S

öder

ham

n

Mo

sock

en, S

öder

ham

n

Mo

sock

en, S

öder

ham

n

Mo

sock

en, S

öder

ham

n

Mo

sock

en, S

öder

ham

n

Flor

s lin

nem

anuf

aktu

r

Edm

und

Wen

nstr

öm

Flor

s lin

nem

anuf

aktu

r Fl

ors

linne

man

ufak

tur

Flor

s lin

nem

anuf

aktu

r Fl

ors

linne

man

ufak

tur

Flor

s lin

nem

anuf

aktu

r Fl

ors

linne

man

ufak

tur

Mar

tin E

llber

gJo

nas

Ellb

erg

Jona

s Lo

ckE

tt fä

rger

iE

tt fä

rger

iE

tt fä

rger

i

Mar

tin E

llber

g

Ova

nåke

r, A

lfta

sock

enH

udik

sval

l sta

d

Jona

s Lo

ckC

G L

öfst

edt

Svan

berg

Nor

dlun

dLu

ndgr

en

Edm

und

Wen

nstr

öm

Färg

eri/

Äga

reFl

ors

linne

man

ufak

tur,

Step

hen

Ben

net

Flor

s lin

nem

anuf

aktu

r,Fl

ors

linne

man

ufak

tur

Flor

s lin

nem

anuf

aktu

rFl

ors

linne

man

ufak

tur

Flor

s lin

nem

anuf

aktu

r

Plat

sM

o so

cken

, Söd

erha

mn

Mo

sock

en, S

öder

ham

n M

o so

cken

, Söd

erha

mn

M

o so

cken

, Söd

erha

mn

Mo

sock

en, S

öder

ham

n

Mo

sock

en, S

öder

ham

n

Upp

gift

er o

m H

älsi

ngla

nd s

akna

sE

tt fä

rger

i

Bila

ga 1

.

2(5)

År

Ant

al sy

sselsa

ttaTo

talt

anta

l fär

gerie

r för

åre

t18

302

syss

elsa

tta18

301

syss

elsa

tt18

30E

j var

it i d

rift

1830

Ej v

arit

i drif

t, ny

ligen

anl

agt

1830

2 sy

ssel

satta

Tota

lt 12

1835

3 sy

ssel

satta

1835

2 sy

ssel

satta

1835

2 sy

ssel

satta

1835

3 sy

ssel

satta

1835

1 sy

ssel

satt

1835

3 sy

ssel

satta

1835

3 sy

ssel

satta

1835

2 sy

ssel

satta

1835

1 sy

ssel

satt

1835

1 sy

ssel

satt

1835

7 sy

ssel

satta

Tota

lt 11

1840

3 sy

ssel

satta

1840

3 sy

ssel

satta

1840

1 sy

ssel

satt

1840

2 sy

ssel

satta

1840

3 sy

ssel

satta

1840

2 sy

ssel

satta

1840

2 sy

ssel

satta

1840

1 sy

ssel

satt

1840

1 sy

ssel

satt

1840

2 sy

ssel

satta

1840

2 sy

ssel

satta

Tota

lt 11

1845

4 sy

ssel

satta

1845

2 sy

ssel

satta

1845

2 sy

ssel

satta

1845

3 sy

ssel

satta

Forts

.

Järv

sö s

ocke

nSö

derh

amn

stad

Väs

tanå

, Alft

a so

cken

Väs

tanå

, Alft

a so

cken

Vox

na s

ocke

n

Hop

pet,

Ova

nåke

r soc

ken

Sten

e, Jä

rvsö

soc

ken

Hud

iksv

all s

tad

Plat

s

Lillh

aga,

Lju

sdal

soc

ken

Hud

iksv

all s

tad

Hud

iksv

all s

tad

Jona

s Lo

ckC

G L

öfst

edt

NE

Mob

erg

Edm

und

Wen

nstr

öm ä

nka

Zac

haria

s Sv

anbe

rgJo

nas

Lund

gren

Erik

Åhs

Söde

rham

n st

adSö

derh

amn

stad

Söde

rham

n st

adSö

derh

amn

stad

Hud

iksv

all s

tad

Hud

iksv

all s

tad

Per M

atts

on, V

engs

boE

lfors

Mob

erg

Olo

f Å

kerb

erg

Ellb

erg

Boh

amn

NE

Mob

erg

Zac

haria

s Sv

anbe

rg

Söde

rham

n st

ad

Ros

enqv

ist

Mar

tin E

llber

g än

ka

Åhs

Hol

mst

röm

s än

kaLi

ndgr

ens

änka

Blo

mqv

ist

Färg

eri/

Äga

re

Lind

gren

s än

kaJo

nas

Blo

mqv

ist

NE

Mob

erg

Bom

an

Erik

Åhs

Väs

tanå

, Alft

a so

cken

Vox

na s

ocke

nJä

rvsö

soc

ken

Söde

rham

n st

ad

Hud

iksv

all s

tad

Mar

tin E

llber

g än

kaJo

nas

Lock

Nils

Erik

Mob

erg

Zac

haria

s Sv

anbe

rgJo

nas

Lund

gren

Söde

rham

n st

adSö

derh

amn

stad

Söde

rham

n st

adH

udik

sval

l sta

dH

udik

sval

l sta

d

Söde

rham

n st

adSö

derh

amn

stad

Hud

iksv

all s

tad

Bila

ga 1

.

3(5)

År

Ant

al sy

sselsa

ttaTo

talt

anta

l fär

gerie

r för

åre

t18

452

syss

elsa

tta18

453

syss

elsa

tta18

453

syss

elsa

tta18

452

syss

elsa

tta18

452

syss

elsa

tta18

453

syss

elsa

tta18

453

syss

elsa

ttaTo

talt

1118

504

syss

elsa

tta18

502

syss

elsa

tta18

502

syss

elsa

tta18

503

syss

elsa

tta18

502

syss

elsa

tta18

501

syss

elsa

tt18

502

syss

elsa

tta18

503

syss

elsa

tta18

502

syss

elsa

tta18

502

syss

elsa

tta18

501

syss

elsa

tt18

501

syss

elsa

tt18

502

syss

elsa

tta18

502

syss

elsa

tta18

501

syss

elsa

tt18

502

syss

elsa

ttaTo

talt

1618

554

syss

elsa

tta18

551

syss

elsa

tt18

553

syss

elsa

tta18

552

syss

elsa

tta18

552

syss

elsa

tta18

551

syss

elsa

tt18

551

syss

elsa

tt18

552

syss

elsa

ttaFo

rts.

Nor

rboå

n, N

orrb

o so

cken

Ova

nåke

r soc

ken

Söde

rham

n st

ad

Elfo

rs

Svan

te B

erg

G E

lffor

s

JG A

lber

g

Jona

s Lu

ndgr

enE

rik Å

hsA

Sva

nber

g

Hud

iksv

all s

tad

Hud

iksv

all s

tad

Väs

tanå

, Alft

a so

cken

Hop

pet,

Ova

nåke

r soc

ken

Sten

e, Jä

rvsö

soc

ken

Olo

f Å

kerb

erg

Lillh

aga,

Lju

sdal

soc

ken

NE

Mob

erg

Färg

eri/

Äga

rePl

ats

J G E

llber

gA

Boh

man

A S

öder

man

Zac

haria

s Sv

anbe

rgE

rik Å

hsJo

nas

Lund

gren

Mob

erg

Mob

erg

J Gra

nber

g

Väs

tanå

, Alft

a so

cken

Hog

dal s

ocke

nLi

llhag

a, L

jusd

als

sock

enN

orrb

oån,

Nor

rebo

soc

ken

Grä

nsfo

rs, B

ergs

jö s

ocke

nSt

orby

n, F

ärila

soc

ken

Söde

rham

n st

adSö

derh

amn

stad

Söde

rham

n st

adH

udik

sval

l sta

dH

udik

sval

l sta

dH

udik

sval

l sta

dA

rvik

, Arb

rå s

ocke

nJä

rvsö

soc

ken

Järv

sö s

ocke

n

Aug

ust S

jögr

enG

Elff

ors

änka

A S

vanb

erg

JE B

ergq

vist

Olo

f Å

kerb

erg

Svan

te B

erg

och

änke

fru

Eva

Ber

gE

ric E

nglu

ndPä

r For

sber

g

Söde

rham

n st

adSö

derh

amn

stad

Hud

iksv

all s

tad

Arv

ik, A

rbrå

soc

ken

Eks

ätra

Falle

tH

oppe

t, O

vanå

ker s

ocke

n

Nor

berg

A S

öder

man

OA

Sve

nber

gPä

r For

sber

gG

ranb

erg

Bila

ga 1

.

4(5)

År

Ant

al sy

sselsa

ttaTo

talt

anta

l fär

gerie

r för

åre

t18

551

syss

elsa

tt18

552

syss

elsa

tta18

551

syss

elsa

tt18

552

syss

elsa

tta18

552

syss

elsa

tta18

554

syss

elsa

tta18

552

syss

elsa

ttaTo

talt

1518

604

syss

elsa

tta18

603

syss

elsa

tta18

602

syss

elsa

tta18

603

syss

elsa

tta18

601

syss

elsa

tt18

601

syss

elsa

tt18

601

syss

elsa

tt18

602

syss

elsa

tta18

602

syss

elsa

tta18

603

syss

elsa

tta18

602

syss

elsa

tta18

602

syss

elsa

tta18

603

syss

elsa

tta18

601

syss

elsa

ttTo

talt

1418

655

syss

elsa

tta18

652

syss

elsa

tta18

65*

1865

*18

65*

tills

amm

ans

3 sy

ssel

satta

1865

*18

65*t

illsa

mm

ans

2 sy

ssel

satta

1865

*18

65*

1865

*Fo

rts.

Söde

rham

n st

ad

Söde

rham

n st

adH

udik

sval

l sta

d

Plat

s

Ett

färg

eri

Ett

färg

eri

Ett

färg

eri

J G E

llber

g

Edm

und

Lock

Väs

tra

Häl

sing

land

s la

ndsb

ygd

Väs

tra

Häl

sing

land

s la

ndsb

ygd

Södr

a H

älsi

ngla

nd la

ndsb

ygd

Södr

a H

älsi

ngla

nd la

ndsb

ygd

Södr

a H

älsi

ngla

nd la

ndsb

ygd

Nor

ra H

älsn

inga

lnds

land

sbyg

dN

orra

Häl

snin

galn

ds la

ndsb

ygd

Väs

tra

Häl

sing

land

s la

ndsb

ygd

P Li

ndbo

rgE

ric E

nglu

nd

Färg

eri/

Äga

re

JE B

ergq

vist

Olo

f Å

kerb

erg

Eric

Olo

fsso

nSv

ante

Ber

g oc

h E

va B

erg

Ärf

strö

m

Kyr

kbyn

Grä

nsfo

rs, B

ergs

jö s

ocke

nH

ogda

ls s

ocke

nLi

llhag

a, L

jusd

als

sock

enN

ore,

Lju

sdal

s so

cken

Nor

rboå

n, N

orre

bo s

ocke

nSt

orby

n, F

ärila

soc

ken

Abr

aham

Söd

erm

anPe

hr N

orbe

rgO

A W

ennb

erg

Pär F

orsb

erg

Aug

ust S

jögr

enB

ergm

anP

Lind

borg

Stål

berg

Hul

dman

Söde

rham

n st

adSö

derh

amn

stad

Hud

iksv

all s

tad

Arv

ik, A

rbrå

soc

ken

Falle

tH

oppe

t, O

vanå

ker s

ocke

nK

yrkb

ynLö

then

Sten

e, Jä

rvsö

soc

ken

Jona

s E

ngbe

rgJD

Bru

mm

erÄ

rfst

röm

M W

ahlb

erg

Grä

nsfo

rs, B

ergs

jö s

ocke

nLi

llhag

a, L

jusd

als

sock

enSt

orby

n, F

ärila

soc

ken

Öst

ansj

ö, H

ogda

l

OA

Wen

nber

gE

tt fä

rger

iE

tt fä

rger

iE

tt fä

rger

iE

tt fä

rger

iE

tt fä

rger

i

Bila

ga 1

.

5(5)

År

Ant

al sy

sselsa

ttaTo

talt

anta

l fär

gerie

r för

åre

t18

65*

1865

* til

lsam

man

s 6

syss

elsa

ttaTo

talt

1218

703

syss

elsa

tta18

701

syss

elsa

tt18

703

syss

elsa

tta18

70*

1870

*18

70*

tills

amm

ans

4 sy

ssel

satta

1870

3 sy

ssel

satta

1870

*18

70*

1870

*18

70*

tills

amm

ans

9 sy

ssel

satta

Tota

lt 11

** E

fter

den

na å

rsbe

rätte

lse

förs

vinn

r upp

gift

er o

m fä

rger

iet v

arfö

r Flo

r int

e re

dovi

sas

mer

.

Väs

tra

Häl

sing

land

s la

ndsb

ygd

Hud

iksv

all s

tad

Södr

a H

älsi

ngla

nd la

ndsb

ygd

Södr

a H

älsi

ngla

nd la

ndsb

ygd

Södr

a H

älsi

ngla

nd la

ndsb

ygd

Nor

ra H

älsn

inga

lnds

land

sbyg

dV

ästr

a H

älsi

ngla

nds

land

sbyg

dE

tt fä

rger

i

Ett

färg

eri

Ett

färg

eri

Ett

färg

eri

Ett

färg

eri

Lock

Ett

färg

eri

Väs

tra

Häl

sing

land

s la

ndsb

ygd

Väs

tra

Häl

sing

land

s la

ndsb

ygd

Söde

rham

n st

adSö

derh

amn

stad

Väs

tra

Häl

sing

land

s la

ndsb

ygd

Ett

färg

eri

Ett

färg

eri

Färg

eri/

Äga

rePl

ats

Ett

färg

eri

Väs

tra

Häl

sing

land

s la

ndsb

ygd

Går

ej a

tt ut

läsa

OA

Wen

nber

gE

tt fä

rger

i

Bila

ga 2

.

1(5)

1 2 3 4 5 6 8 9 10 11 12 13 14 15Sam

man

stäl

lnin

g av

färg

ning

srec

ept

Cou

leur

de

rose

på

lärf

tB

lått

linne

- och

bom

ulls

garn

Grå

tt på

ull-

, lin

- och

bom

ulls

garn

Gre

delin

t på

ylle

Röt

t lin

garn

Car

mos

in p

å yl

le

Citr

ongu

lt på

linn

e

Han

dskr

ivna

rece

ptbö

cker

ur N

ordi

ska

mus

eets

ark

iv (N

MA

)

Färg

bok

tillh

örig

Agn

es E

kerm

an 1

804

Färg

ämne

n, k

emik

alie

r

Fb G

allä

pple

, blå

bre

silja

, sm

ack

(sum

ack)

Bet

. Sve

nsk

vitr

iol

Svar

t på

linne

Ljus

blåt

t på

ylle

Blå

tt på

linn

e

Fb 1

Spa

nskg

röna

Fb 2

Bre

silja

Kul

örFb

Blå

bre

silja

Bet

. Alu

n, v

it vi

nste

n, v

etek

liE

b V

it po

ttask

aFb

Ind

igo

+ V

itrio

lolja

Fb I

ndig

o +

Sur

urin

, jäs

t S.

Urin

Mör

kblå

tt på

ylle

Svar

t på

ylle

Fb 1

Olja

na, l

utFb

2 K

osch

enill

, vit

vins

ten,

tenn

, sal

pete

rsyr

a

Bet

Alu

n, v

etek

li,

7

Fb 1

Blå

bre

silja

+ U

rin +

Fb

2 Lu

t, sk

jälo

grä

s (ä

ngss

kära

) + S

pans

kgrö

na +

Pot

task

a(f

ärgb

aden

tillr

eds

sepa

rat m

en s

lås

sam

man

)G

rönt

på

linne

Fb B

lå b

resi

lja, k

osch

enill

, G

rede

lint p

å lin

ne, b

omul

l och

ylle

Fb +

Bet

1 G

allä

pple

, röd

vin

sten

, alu

nB

et. 2

Vin

sten

Ors

ejB

et. A

lun

Fb Ä

kta

färn

bock

, sal

pete

rsyr

aE

b Lu

tFb

Skj

älon

gräs

(äng

sskä

ra),

potta

ska,

spa

nskg

röna

Fb S

afflo

r, vi

t pot

task

a, ä

ttika

Fb b

resi

lja

Fb S

ande

l, ga

lläpp

leE

b V

itrio

lM

ed s

ande

l på

ylle

(fär

gang

ivel

se s

akna

s, ge

r tro

ligtiv

s br

unt)

Bila

ga 2

.

2(5)

16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29

Att

färg

a br

unt

Fb 1

Gur

kmej

a, p

otta

ska

Bet

Alu

nFb

2 Ä

kta

färn

bock

Eb

Lut

Fb/b

et 1

Jäm

na

Mör

kblå

tt på

ylle

Bru

nt p

å lin

ne

Röt

t på

linne

och

bom

ull

Gre

delin

t på

ylle

Gre

delin

t på

ylle

Ljus

rött

på b

omul

l och

linn

eR

ött p

å lin

ne o

ch b

omul

l

Eb

kopp

arvi

trio

l (bl

å vi

trio

l)Fb

/bet

kra

pp, a

lun

Fb O

ljana

, pot

task

aFb

Lut

, fra

nsk

indi

go, v

it po

ttask

a,

Fb Ä

kta

färn

bock

Bet

1 R

öd v

inst

en, s

kedv

atte

n (s

alpe

ters

yra)

, ten

nste

nB

et 2

Alu

nFb

Alb

ark,

bjö

rkba

rk, g

ranb

ark

Bet

vitr

iol

Eb

björ

klut

Fb 1

Alb

ark,

ekb

ark

Bet

Vitr

iol

Fb1

igen

S U

rinFb

1 O

ljana

, pot

task

aB

et A

lun

Fb 2

Fär

nboc

k, g

allä

pple

Fb F

ärnb

ock,

vit

potta

ska

Fb S

kjäl

agrä

s (ä

ngss

kära

), gr

å po

ttask

a, s

pans

kgrö

na

Bet

igen

Fb/b

et 2

Bru

n be

silja

+ V

itrio

lFb

vitr

iolo

lja, i

ndig

o+gu

lbre

silja

Fb A

lbar

k, e

kbar

k, b

runb

ersi

ljaB

et V

itrio

lFä

rga

förs

t i b

lå u

llsum

p

(fär

gang

ivel

se s

akan

s. G

er tr

olig

tvis.

bru

nakt

ig fä

rg)

Fb G

rank

otta

r, ol

jana

+ L

ut

Mör

kblå

tt på

linn

eG

rön

färg

på

linne

Svar

t på

linne

Bet

Alu

n, rö

d vi

nste

n

Cel

adon

grön

t på

ylle

Svar

t på

ylle

Bila

ga 2

.

3(5)

30 31 32 33Fb

Urin

, orle

ana

Eb

1 Så

plöd

der

S öl

ättik

a34 35 36 37 38 1 2 3 4 5 6 7

Att

svär

ta u

ll oc

h lin

garn

Grå

färg

på

bom

ull o

ch li

nne

Fb G

allä

pple

n, s

urt d

ricka

(till

reds

i jä

rngr

yta)

Fb G

allä

pple

n, s

umak

, blå

bre

silja

, mjö

lonr

isB

et V

itrio

lB

et A

lun

+ R

ågm

jöl

Fb/b

et B

run

bers

ilja,

alu

n

Färg

ämne

n, k

emik

alie

rFb

spa

nskg

röna

, bru

n be

rsilj

aB

et a

lun

Fb/b

et g

allä

pple

n, rö

d vi

nste

nE

b vi

trio

l

Bet

Röd

krit

a, ä

ttika

"f

ärga

sed

an s

om v

anlig

t med

orle

ana"

Fb 2

Bru

n br

esilj

aFb

1 S

pans

kgrö

naFb

2 B

run

bres

ilja,

gal

läpp

len

Fb/b

et B

run

bers

ilja,

lut +

Ind

igo,

spa

nskg

röna

, vin

sten

, alu

nS

lut

Att

färg

a bl

ått p

å lin

ne

Att

färg

a or

lean

a at

t det

sitt

er u

ll

Fb 2

blå

tt en

ligt f

öreg

åend

e re

cept

Eb

Lut

Fb 1

(blå

tt) e

nlig

t rec

ept n

r 4

Att

svär

ta u

ll

Blå

färg

på

ylle

Att

färg

a gr

önt u

llgar

n

Grö

n fä

rg p

å bo

mul

ls o

ch li

ngar

n

Fb (k

yp) G

amm

al u

rin, i

ndig

oS

Urin

Fb/b

et 1

bjö

rklö

v, al

un

Att

färg

a bl

ått b

omul

l och

ling

arn

Fb (k

yp) b

jörk

aska

, ind

igo,

sur

deg

Att

färg

a gr

edel

int s

om s

itter

Kul

örer

Att

svär

ta tr

åA

tt fä

rga

gråt

t ull

elle

r lin

garn

Cha

rlotta

Chr

istin

a af

Sill

én 1

764

Att

färg

a ch

air p

å bo

mul

l och

linn

e

Fb/b

et G

allä

pple

, röd

vin

sten

, alu

n, v

itrio

lA

tt fä

rga

gråt

t eft

er s

ystr

arna

Eke

nber

gs b

eskr

ifnin

g

Fb/b

et F

ärnb

ock,

alu

n, b

run

bers

ilja

Fb/b

et A

lun,

rågm

jöl,

dric

ka, b

run

bres

ilja

Att

färg

a co

uleu

r de

rose

G

rede

lint p

å yl

le

Bila

ga 2

.

4(5)

Bet

Alu

n8 9 10 11

Col

eur d

e ro

se p

å yl

le

12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 1 2

Fb 2

Lut

, äng

sskä

ra, s

pans

kgrö

na

En

anna

n fä

rg a

v sk

arla

kan

på y

lle

Fb/b

et Ö

verb

livet

färg

bad

från

före

gåen

de re

cept

+ V

it vi

nste

n, ro

mer

sk a

lun,

vet

ekli

Bet

Vit

vins

ten,

rom

ersk

alu

n, v

etek

li

Ljus

t bra

ndgu

ltG

ult p

å yl

le

Citr

ongu

lt

Osig

nera

d re

ceptb

ok 1

800-

tal

Rec

epte

t kun

de in

te ty

das

Bet

Vit

vins

ten,

röd

vins

ten,

rom

ersk

alu

nFb

Kos

chen

ill, v

it vi

nste

n, rö

d ar

seni

kum

Äkt

a ca

rmos

in p

å yl

le

Rec

epte

t kun

de in

te ty

das

Fb L

ut, f

rans

kt g

räs

(vau

), br

un b

eres

ilja,

spa

nskg

röna

Rec

epte

t und

erte

ckna

t W.B

.K. 2

7 ju

li 17

90 (d

otte

r till

Cha

rlotta

Chr

istin

a af

Sill

én)

Fb 1

Ske

dvat

ten

(sal

pete

rsyr

a), s

mäl

t stö

pt e

ngel

skt t

enn

+ K

osch

enill

Fb v

it po

ttask

a, o

ljana

Fb L

ut a

v vi

t pot

task

a, o

ljana

Färg

ämne

n, k

emik

alie

rK

ulör

erFb

(kyp

) osl

äkt k

alk,

vitr

iol,

indi

goFb

Alb

ark,

ekb

ark

Eb

Lut

Att

färg

a bl

ått g

arn

Att

färg

a br

unt l

inga

rn

Fb v

au (f

rans

kt g

räs)

, pot

task

a, s

pans

kgrö

na

Att

färg

a ca

rmsi

nröt

t ullg

arn

Rec

epte

t kun

de in

te ty

das

Rec

epte

t kun

de in

te ty

das

Rec

epte

t kun

de in

te ty

das

Rec

epte

t kun

de in

te ty

das

Bru

ngul

t A

tt fä

rga

ett s

kålp

und

nach

arat

Att

färg

a br

ungu

ltH

uru

man

färg

a ci

tron

gult

Att

färg

a ul

lgar

n bl

ått

Rec

epte

t kun

de in

te ty

das

Rec

epte

t kun

de in

te ty

das

Rec

epte

t kun

de in

te ty

das

Rec

epte

t kun

de in

te ty

das

Rec

epte

t kun

de in

te ty

das

Rec

epte

t kun

de in

te ty

das

Att

färg

a …

garn

hög

rött

Fb k

osch

enill

, ske

dvat

ten

(sal

pete

rsyr

a)

Fb/b

et V

itrio

lolja

, ind

igo

+ a

lun.

För

grö

nt a

dder

a gu

rkm

eja

Att

färr

ga b

lått

och

grön

t silk

e oc

h ul

lgar

n

Att

färg

a po

nso

Hur

u m

an s

kall

färg

a na

ccor

atA

tt fä

rga

blåt

t

Att

färg

a br

unt

Att

färg

a gu

lt ul

lgar

n

Att

färg

a gr

önt p

å lin

garn

Bila

ga 2

.

5(5)

3 4 5 6 7 8Fb

(kyp

) bjö

rkas

elut

, ind

igo,

sur

deg

9 10 11Fb

/bet

Alb

ark,

ekb

ark

(i jä

rngr

yta)

+ V

itrio

lE

b Lu

t

Bet

= B

etni

ngE

b= E

fter

beha

ndlin

gS=

Skö

ljnin

g

Att

färg

a vi

olet

t på

ylle

Att

färg

a bl

ått

Eb

lut

Bet

alu

n, rö

d vi

nste

n, v

etek

liFb

bru

n be

rsilj

aE

b lu

t (av

pot

task

a)

Fb=

Färg

bad

Fb (k

yp) l

ut, v

etek

li, k

rapp

, ind

igo

(blö

tt i u

rin),

jäst

S lu

t

Fb I

ndig

o, v

itrio

lolja

+ a

lun

+ G

ul b

resi

ljaFb

(kyp

) gam

ml u

rin, i

ndig

oS

urin

Fb 1

Bjö

rklö

v, al

unFb

2 (b

lått)

enl

igt f

öreg

åend

e re

cept

Att

färg

a br

unt p

å lin

ne o

ch b

omul

l

Att

färg

a ul

l sae

xisg

rönt

Att

färg

a bl

ått u

llgar

n

Att

färg

a gr

önt u

llgar

n

Att

färg

a lin

garn

elle

r bom

ulls

garn

i sa

fflo

rFb

saf

flor,

potta

ska,

vin

ättik

a, u

rin

Att

färg

a bl

ått b

omul

ls o

ch li

ngar

n

Fb/b

et G

allä

pple

, röd

vin

sten

, alu

nE

b V

itrio

lA

tt fä

rga

gråt

t till

bom

ulls

och

ling

arn