Den här boken tillägnas min familj och mina vänner, alla som har följt mig och funnits vid min sida, goda dagar likväl som dåliga. Jagvill även ägna alla barn där ute en tanke, alla barn som känner sig lite udda och annorlunda, som inte riktigt passar in och som blirsedda av fel anledningar. Det är ok att inte vara som alla andra. Fortsätt tro på er själva, det löste sig för mig trots allt.

I ROLLERNA

CO ADRIAANSE Min första tränare i Ajax.

ALEKSANDAR, även kallad KEKI Min lillebror, född 1986.

MASSIMO AMBROSINI Lagkapten i Milan. Mittfältare.

MICKE ANDERSSON Min tränare i Malmö FF, i Superettan och senare i Allsvenskan.

ROLAND ANDERSSON Gammal fotbollsspelare och landslagsspelare. Min tränare första tiden i Malmö FF.

MARIO BALOTELLI Ung talang i Inter. Anfallare. Senare i Manchester City.

MARCO VAN BASTEN Anfallare, målgörare. Dominerade fullständigt i Milan. Utsedd till världens bästa spelare 1992.

LEO BEENHAKKER Fotbollsboss, varit tränare i Real Madrid bl.a. Sportdirektör under min första tid i Ajax.

TXIKI BEGIRISTAIN Sportdirektör i Barcelona under min tid i klubben. Avgick senare.

SILVIO BERLUSCONI Ägare av AC Milan. Premiärminister.

HASSE BORG Gammal spelare och landslagsback. Sportdirektör i Malmö FF under min tid i klubben.

FABIO CANNAVARO Kom samtidigt med mig till Juventus. Back. Utsedd till världens bästa spelare 2006. Världsmästare med Italien.

FABIO CAPELLO Demontränare. Min coach i Juventus.

ANTONIO CASSANO Anfallare i Milan. Landslagsspelare för Italien.

TONY FLYGARE Vän i barndomen. Fotbollstalang i Malmö FF.

LOUIS VAN GAAL Fotbollsboss. Gammal tränare. Direktör under min sista tid i Ajax.

ITALO GALBIATI Capellos högra hand i Juventus.

ADRIANO GALLIANI Fotbollsboss, vicepresident i Milan.

GENNARO GATTUSO Mittfältare i Milan. En kämpe. Världsmästare med Italien 2006.

PEP GUARDIOLA Gammal mittfältare, spelade i FC Barcelona. Min tränare i klubben.

HELENA Min flickvän, min sambo. Mor till mina barn.

THIERRY HENRY Fransman. Min vän i Barcelona. Superstjärna, tidigare i Arsenal där han blev klubbens bästa målgörare någonsin. VunnitVM och EM med Frankrike.

ANDRÉS INIESTA Fantastisk mittfältare och anfallare i Barcelona.Vunnit VM och EM med Spanien.

FILIPPO INZAGHI Målgörare, skytteligevinnare. Stjärna i Milan, jag bodde i hans lägenhet i Turin. Världsmästare med Italien.

JURKA Min mamma, född i Kroatien. Har arbetat som städerska.

KAKÁ Brasse, offensiv mittfältare, världsstjärna. Utsedd till världens bästa spelare 2007. Gick från Milan till Real Madrid.

RONALD KOEMAN Min tränare under senare delen av min tid i Ajax.

JOAN LAPORTA President i Barcelona under större delen av min tid i klubben.

HENKE LARSSON Legendarisk svensk anfallare. Proffs i Celtic och Barcelona. Fick Guldskon i Europa 2001. En mentor för mig i början avkarriären.

BENGT MADSEN Styrelseordförande i Malmö FF under min tid i klubben.

DANIEL MAJSTOROVIĆ Spelar i landslaget. Utlandsproffs, god vän.

ROBERTO MANCINI Min tränare de två första åren i Inter.

MARCO MATERAZZI Stentuff back som blev världsmästare med Italien 2006. Spelade med mig i Inter.

HASSE MATTISSON Lagkapten i Malmö FF under min tid i klubben.

MAXIMILIAN Min äldste son, född 2006.

MAXWELL Brasse. Otroligt elegant back. Min kompis ända sen första Ajaxtiden.Vi spelade ihop också i Inter och Barcelona.

OLOF MELLBERG Vän, landslagsspelare, back. Har bl.a. varit proffs i Aston Villa och Juventus.

LIONEL MESSI Världsstjärna. Killen spelet kretsade kring i Barcelona. Kom till klubben som trettonåring. Utnämndes till världens bästaspelare 2009 och 2010.

GUDMUNDUR METE God vän. Vi spelade ihop i Malmö FF.

MIDO Anfallare. Egyptier. En god vän i Ajax.

LUCIANO MOGGI Fotbollsboss, legendarisk sportdirektör i Juventus under min tid i klubben.

MASSIMO MORATTI Oljemagnat, ägare av Inter.

JOSÉ MOURINHO Legendarisk tränare. Min coach i Inter. Gick sen till Real Madrid.

PAVEL NEDVĚD Mittfältare med mig i Juventus. Utsågs till Europas bästa spelare 2003.

ALESSANDRO NESTA Stjärnback i Milan. Världsmästare 2006.

ALEXANDRE PATO Ung pigg anfallare i Milan. Brasse.

ANDREA PIRLO Mittfältare i Milan, senare såld till Juventus. Världsmästare med Italien 2006.

MINO RAIOLA Min agent, min vän, min rådgivare.

ROBINHO Supertalang från Brasilien. Anfallare i Milan, tidigare i Real Madrid och Manchester City.

RONALDINHO Brasse. Superstar. Utsedd till världens bästa spelare 2004 och 2005. Vi spelade ihop i Milan.

RONALDO En av de absolut största genom tiderna. Brasse. Anfallare. Utsedd till världens bästa spelare 1996, 1997 och 2002. Min stora idolsom grabb.

CRISTIANO RONALDO Anfallare, världsstjärna. Utsedd till världens bästa spelare 2008. Spelade i Manchester United. Gick till RealMadrid för rekordsummor. (I boken oftast kallad Cristiano för att skilja honom från den som för mig är den riktiga Ronaldo.)

SANDRO ROSELL Mannen som efterträdde Joan Laporta som president i Barcelona.

SANELA Min storasyster, född 1979.

SAPKO Min storebror, född 1973 i Bosnien.

ŠEFIK Min pappa. Född i Bosnien. Har arbetat som murare och fastighetsskötare.

THOMAS SJÖBERG Gammal fotbollsspelare, och landslagsman. Andretränare under min första tid i Malmö FF.

THIJS SLEGERS Holländsk journalist och vän.

RUNE SMITH Journalisten som skrev den första stora artikeln om mig.

JOHN STEEN OLSEN Agenten som upptäckte mig i Malmö FF. Fick mig såld till Ajax. Idag en av mina nära vänner.

LILIAN THURAM Back. Spelade med mig i Juventus. Vunnit VM och EM med Frankrike.

DAVID TRÉZÉGUET Fransman, målgörare, stjärna. Vi spelade i Juventus ihop. Europamästare och världsmästare med Frankrike.

RAFAEL VAN DER VAART Mittfältare under min tid i Ajax.

PATRICK VIEIRA Mittfältare, spelade med mig i Juventus och i Inter. Superstjärna. Vän. Vinnarskalle. Vunnit EM och VM med Frankrike.

CHRISTIAN WILHELMSSON, CHIPPEN Mittfältare, landslagsspelare, vän.

VINCENT Min andre son, född 2008.

XAVI Lysande mittfältare i Barcelona. Kom till klubben som elvaåring. Vunnit VM och EM med Spanien.

GIANLUCA ZAMBROTTA Back, legendaren, spelade med mig både i Juventus och i Milan.Världsmästare med Italien 2006.

ALEXANDER ÖSTLUND Vän, gammal landslagsman. Tidigare proffs i Southampton bl.a.

1PEP GUARDIOLA, tränaren i Barcelona, med sina grå kostymer och grubblande miner, kom fram till mig och såg besvärad ut.

Jag tyckte han var all right på den tiden, ingen Mourinho eller Capello precis, men en okej kille. Det här var långt innan vi började kriga. Detvar hösten 2009 och jag levde i min pojkdröm. Jag spelade i världens bästa lag och hade tagits emot av sjuttio tusen personer på Camp Nou.Jag gick på moln, eller kanske inte helt och hållet. Det var en del skitsnack i tidningarna. Jag var bad boy och allt det där: jag var svår att tasmed. Men ändå, jag var här. Helena och ungarna trivdes. Vi hade ett fint hus i Esplugues de Llobregat och jag kände mig taggad. Vad kunde gåfel?

”Du”, sa Guardiola. ”Här i Barca har vi fötterna på jorden.””Sure”, sa jag. ”Fine!””Så här kommer vi inte med några Ferraris eller Porschar till träningarna.”Jag nickade, körde ingen kaxig stil, liksom: Vad fan har du med mina bilar att göra? Men jag tänkte: Vad vill han? Vad är det för budskap han

skickar? Tro mig, jag behöver inte visa mig tuff längre och köra nån häftig bil och parkera på trottoaren, typ. Det är inte det. Men jag älskarbilar. Det är min passion och framför allt anade jag något annat bakom de där orden. Det var lite: tro inte att du är någon!

Jag hade då redan fattat att Barcelona var lite av en skola, en anstalt. Spelarna var schyssta, inget fel på dem, och där fanns Maxwell, mingamla kompis från Ajax och Inter. Men ärligt talat, ingen av grabbarna uppträdde som superstars och det var konstigt. Messi, Xavi, Iniesta,hela gänget, var som skolelever. Världens bästa fotbollsspelare stod och bockade, och jag förstod ingenting. Det var löjligt. Om tränarna i Italiensäger hoppa, då undrar stjärnorna: Vadårå, varför ska vi hoppa?

Här hoppade alla på minsta vink. Jag passade inte in, inte alls. Men jag tänkte: Gilla läget! Bekräfta inte deras fördomar! Därför började jaganpassa mig. Jag blev översnäll. Det var inte klokt. Mino Raiola, min agent, min vän, han sa:

”Vad är det med dig Zlatan? Jag känner inte igen dig.”Ingen kände igen mig, inte polarna, inte någon. Jag blev tristare, och då ska ni veta att jag ända sen Malmö FF har haft en filosofi: jag kör min

stil. Jag skiter i vad folk tycker och jag har aldrig trivts bland ordningsmän. Jag gillar grabbar som kör mot rött, om ni fattar vad jag menar.Men nu …jag sa inte vad jag ville.

Jag sa det jag trodde man skulle säga. Det var helt sjukt. Jag körde klubbens Audi och stod där och nickade som i plugget, eller som jagkanske borde ha stått och nickat i plugget. Jag skällde knappt ut mina lagkamrater längre. Jag blev tråkig. Zlatan var inte längre Zlatan, och dethade inte hänt sen jag gick på Borgarskolan och såg brudar i Ralph Laurentröjor för första gången och höll på att skita på mig när jag skullebjuda ut dem. Ändå inledde jag säsongen lysande. Jag gjorde mål på mål. Vi vann UEFA Supercupen. Jag glänste. Jag dominerade. Men jag varen annan. Något hade hänt, inget allvarligt, inte än, fast ändå. Jag tystnade och det är livsfarligt, tro mig. Jag måste vara arg för att spela bra.Jag måste skrika och leva om. Nu höll jag det inom mig. Kanske hade det med pressen att göra. Jag vet inte.

Jag var den näst dyraste transfern någonsin, och tidningarna skrev att jag var ett problembarn och hade fel på karaktären, all möjlig smörja,och tyvärr kände jag tyngden av alltihop – att här i Barca sticker vi inte upp, och det, och jag antar att jag ville visa att jag kunde jag också. Detvar det dummaste jag gjort. Jag var fortfarande grym på plan. Men det var inte lika roligt längre.

Jag till och med funderade på att sluta med fotbollen, inte så att jag skulle bryta mitt kontrakt, jag är professionell. Men jag tappade lusten,och så kom juluppehållet. Vi stack till Åre och jag hyrde en snöskoter. Så fort livet är stillastående vill jag ha action. Jag kör alltid som en dåre.Jag har bränt i trehundratjugofem med min Porsche Turbo och dundrat ifrån snuten. Jag har gjort så många vansinnigheter att jag knappt villtänka på det, och nu i fjällen öste jag på med min skoter och fick frostskador och hade hur roligt som helst.

Äntligen lite adrenalinkickar! Äntligen den gamle Zlatan och jag tänkte: Varför ska jag hålla på? Jag har ju pengar. Jag behöver inte slita medidioter till tränare. Jag kan ha kul istället och ta hand om familjen. Det var en fin tid. Men det varade inte länge. När vi återvände till Spanienkom katastrofen. Inte direkt kanske, den smög sig på, men den låg i luften.

Det föll ett helt sjukt snöoväder. Det var som om spanjorerna aldrig sett snö förut, och hos oss i bergen stod bilar på snedden och tvärsenöverallt, och Mino, den tjocka idioten – den underbara tjocka idioten får jag väl tillägga om någon skulle missförstå saken – frös som en hund isina lågskor och sin sommarjacka och övertalade mig att ta Audin. Det höll på att gå åt helvete. I nerförsbacken förlorade vi kontrollen ochdundrade mot en betongmur och jag sabbade hela högeraxeln på bilen.

Många i laget hade krockat i ovädret, men ingen lika jävligt som jag. Jag vann krockningstävlingen också och vi skrattade åt det, och faktiskt,jag var fortfarande mig själv ibland. Jag mådde ännu hyggligt. Men så började Messi snacka. Lionel Messi är grym. Han är helt otrolig. Jagkänner honom inte särskilt. Vi är helt olika. Han kom till Barca som trettonåring. Han är fostrad i den kulturen och har inget problem med dendär skolskiten. I laget kretsar spelet kring honom, helt naturligt egentligen. Han är lysande, men nu hade jag kommit, och gjorde fler mål änhan. Han gick till Guardiola och sa:

”Jag vill inte spela på högerkanten längre. Jag vill lira i mitten.”På mitten högt uppe fanns jag. Men det struntade Guardiola i. Han bytte taktik. Från fyra-tre-tre gick han över till fyra-fem-ett med mig på

topp och Messi strax bakom och jag hamnade i skuggan. Bollarna gick via Messi och jag fick inte spela mitt spel. På plan måste jag vara fri somen fågel. Jag är killen som vill göra skillnad på alla nivåer. Men Guardiola offrade mig. Det är sanningen. Han låste mig däruppe. Okej, jag kanfatta hans situation. Messi var stjärnan.

Guardiola måste lyssna på honom. Men kom igen! Jag hade gjort mål på mål i Barca, och varit grym jag med. Han kunde inte anpassa lagetefter en enda kille. Jag menar: varför i helvete hade han köpt mig i såna fall? Ingen betalar den typen av pengar för att strypa mig som spelare.Guardiola måste tänka på oss båda, och självklart, stämningen i klubbledningen blev nervös. Jag var deras största investering någonsin, och jagmådde inte bra i den nya uppställningen. Jag var för dyr för att inte må bra. Txiki Begiristain, sportdirektören, låg på mig och sa att jag måstesnacka med tränaren.

”Red ut det!”Jag gillade det inte. Jag är en spelare som accepterar läget. Men visst, fine, jag gjorde det! En av mina kompisar sa till mig: ”Zlatan, det är

som Barca köpt en Ferrari och kör den som en Fiat”, och jag tänkte, okej, det är ett bra argument. Guardiola har förvandlat mig till en enklare,sämre spelare. Hela laget förlorar på det.

Så jag gick fram till honom. Det var på plan, på träningen, och jag var noga med en sak. Jag skulle inte bråka, och det sa jag till honom:”Jag vill inte fightas. Jag vill inte ha krig. Jag vill bara diskutera.”Han nickade. Men kanske såg han lite rädd ut ändå, så jag upprepade mig:

”Om du tror att jag vill bråka, går jag härifrån. Jag vill bara snacka.””Bra! Jag gillar att tala med spelarna.””Lyssna!” fortsatte jag. ”Ni utnyttjar inte min kapacitet. Var det bara en målgörare ni ville ha, borde ni köpt Inzaghi eller någon. Jag behöver

ytor, och vara fri. Jag kan inte bara springa upp och ner i djupled hela tiden. Jag väger nittioåtta kilo. Jag har inte den fysiken.”Han grubblade. Han grubblade alltid så in i helvete.”Jag tror du kan spela så här.””Nej, då är det bättre att ni sätter mig på bänken. Med all respekt, jag förstår dig, men du offrar mig för andra spelare. Det här går inte. Det

är som ni köpt en Ferrari och kör den som en Fiat.”Han grubblade lite till.”Okej, det kanske var ett misstag. Det här är mitt problem. Jag ska lösa det.”Jag blev glad. Han skulle fixa det. Jag gick ut med lättare steg, men sen kom iskylan. Han tittade knappt åt mig, och jag är ingen som bryr

mig om sånt, inte egentligen, och trots min nya position fortsatte jag att vara lysande. Jag gjorde nya mål, inte lika snygga mål som i Italien. Jaglåg för högt uppe. Det var inte riktigt ibra-kadabra längre, men ändå … Mot Arsenal borta på nya Emirates Stadium i Champions League liradevi ut dem fullständigt. Det var en kokande stämning. Första tjugo minuterna var helt otroliga, och jag gjorde ett–noll och två–noll, det varvackra mål igen, och jag tänkte: Jag struntar i Guardiola! Jag kör på bara!

Men så byttes jag ut och då kom Arsenal igen och sköt ett–två och två–två, det var skit och efteråt hade jag ont i vaden, och normalt brukartränarna bekymra sig för sånt. En skadad Zlatan är en rätt allvarlig grej för vilket lag som helst. Men Guardiola var iskall. Han sa inte ett duggoch jag blev borta i tre veckor, och inte en enda gång kom han fram och undrade:

”Hur mår du, Zlatan? Kan du spela nästa match?”Han sa inte ens god morgon. Inte ett ord. Han undvek min blick. Steg jag in i ett rum, gick han ut. Vad är det frågan om? tänkte jag. Har jag

gjort något? Ser jag fel ut? Talar jag konstigt? Det började fullkomligt surra i huvudet. Jag kunde inte sova.Jag tänkte på det ständigt och jämt. Inte för att jag behövde Guardiolas kärlek precis. Han fick gärna hata mig. Jag triggas av hat och

revansch. Men nu förlorade jag fokus, och jag snackade med spelarna. Ingen fattade något. Jag frågade Thierry Henry som var bänkad då.Thierry Henry är den bästa målskytten i franska landslagets historia. Han är häftig. Han var fortfarande otrolig, och han hade också svårt medGuardiola.

”Han hälsar inte på mig. Han ser mig inte i ögonen. Vad kan ha hänt?” sa jag.”Ingen aning”, svarade Henry.Vi började skämta om det, typ: ”Tjena Zlatan, fått någon blick idag?” ”Nä, men jag såg hans rygg!” ”Gratulerar, det går framåt!” Sånt larv,

och det hjälpte lite. Men det gick mig verkligen på nerverna, och jag frågade mig själv varenda dag, varenda timme: Vad har jag gjort? Vad ärdet för fel? Jag fick inga svar, ingenting. Inte mer än att jag insåg att iskylan måste ha haft med samtalet om min position att göra. Någon annanförklaring fanns ju inte. Men det vore ju helt sjukt i så fall. Psykade han ut mig för ett snack om min position? Jag försökte fronta honom. Gåemot killen och möta hans blick. Han vek undan. Han verkade skraj och visst, jag kunde ha bokat ett möte och frågat: Vad handlar det här om?Men aldrig i livet. Jag hade krupit nog för honom.

Det här var hans problem. Inte för att jag visste vad det var. Jag vet det fortfarande inte, eller jo … jag tror inte killen fixar starkapersonligheter. Han vill ha snälla skolpojkar, och ännu värre: han springer ifrån sina problem. Han pallar inte att se dem i ögonen, och detgjorde allt bara värre.

Det blev värre.Askmolnet från vulkanen på Island kom. Inga flyg i hela Europa gick och vi skulle möta Inter på San Siro i Milano. Vi tog bussen. Något

ljushuvud i Barca tyckte det var en bra idé. Jag var skadefri då. Men resan blev en katastrof. Den tog sexton timmar och vi anlände till Milanohelt slut. Det var vår viktigaste match hittills, semifinal i Champions League, och jag var beredd på busvisslingar och hysteri på min gamlahemmaarena, inga problem, tvärtom, sånt taggar mig. Men läget i övrigt var värdelöst och jag tror Guardiola hade en hang up på Mourinho.

José Mourinho är big star. Han hade vunnit Champions League redan med Porto. Han var min tränare i Inter. Han är skön. Första gångenhan träffade Helena viskade han till henne: ”Helena, you have only one mission. Feed Zlatan, let him sleep, keep him happy!” Killen säger vadhan vill. Jag gillar honom. Han är ledaren för armén. Men han bryr sig också. Han messade mig hela tiden i Inter och undrade hur jag mådde.Han är Guardiolas motsats. Om Mourinho lyser upp ett rum, drar Guardiola ner gardinerna, och jag gissade att Guardiola nu försökte mäta sigmed honom.

”Det är inte Mourinho vi möter. Det är Inter”, sa han, ungefär som om vi satt där och trodde att vi skulle spela boll med tränaren, och så droghan sina filosofigrejer.

Jag lyssnade knappt. Varför skulle jag? Det var avancerat skitprat, om blod, svett och tårar och sånt. Aldrig hört en tränare prata på detsättet! Rena dyngan! Men nu kom han verkligen fram till mig. Det var på träningen på San Siro och folk var där och kollade, liksom: Ibra ärtillbaka!

”Kan du spela från start?” sa Guardiola.”Absolut”, svarade jag. ”Jag är taggad.””Men är du beredd?””Definitivt. Det känns bra.””Men är du redo?”Han var som en papegoja och jag fick taskiga vibbar.”Lyssna, det var en hopplös resa, men jag är i form. Skadan är läkt. Jag ska ge allt.”Guardiola såg ut att tvivla. Jag fattade honom inte, och efteråt ringde jag Mino Raiola. Jag ringer Mino ständigt och jämt. Svenska

journalister brukar säga: Mino är bad image för Zlatan. Mino är det och det. Ska jag säga som det är? Mino är ett geni. Jag frågade honom:”Vad menar killen?”Ingen av oss begrep. Vi började lacka ur. Men jag fick spela från start och vi gjorde ett–noll. Sen vände det. Jag byttes ut efter sextio minuter

och vi förlorade med tre–ett. Det var skit. Jag var rasande. Men förr i tiden, typ i Ajax, då ältade jag en förlust i dagar och veckor. Numera harjag Helena och barnen. De hjälper mig att glömma och gå vidare och jag fokuserade på returen på Camp Nou. Returen var fruktansvärt viktigoch stämningen byggdes upp, dag för dag.

Det blev ett helt galet tryck. Det liksom mullrade i luften, och vi behövde vinna stort för att gå vidare. Men sen … jag vill inte tänka på det,

eller jo, det vill jag, det gjorde mig starkare. Vi vann med ett–noll. Men det räckte inte. Vi åkte ur Champions League, och efteråt såg Guardiolapå mig som om allt var mitt fel, och jag tänkte: Nu är flaskan tom. Nu är spelkorten slut. Efter den matchen kändes det som om jag inte varvälkommen i klubben längre och jag mådde illa när jag körde deras Audi.

Jag mådde skit när jag satt i omklädningsrummet och Guardiola blängde på mig som ett störande moment, en utböling. Det var inte klokt.Han var en vägg, en stenmur. Jag fick inte ett livstecken från honom, och jag längtade bort varenda stund i laget.

Jag tillhörde inte längre och när vi mötte Villarreal borta, lät han mig spela fem minuter. Fem minuter! Det riktigt kokade i mig, inte för attjag satt på bänken. Jag kan köpa det, om tränaren är man nog att säga: Du är inte tillräckligt bra, Zlatan. Du platsar inte!

Men Guardiola sa inte ett ord, inte ett dugg, och nu räckte det. Jag kände det i hela kroppen, och om jag varit Guardiola, skulle jag varit rädd.Inte så att jag är en slagskämpe! Jag har gjort allt möjligt skit. Men jag slåss inte, jo, på plan har jag väl skallat en och annan. Fast ändå, när jagblir arg, då svartnar det för ögonen. Då ska ni inte vara i närheten, och om jag nu ska berätta det lite noga gick jag efter matchen in iomklädningsrummet och jag hade väl inte precis planerat någon vansinnesattack. Men jag var inte glad, det går väl lugnt att säga, och därinnestod nu min fiende och kliade sig i flinten. Annars var inte många därinne.

Touré var där och några till, och så den där metallboxen där vi lägger våra kläder, och den boxen stirrade jag på. Sen sparkade jag till den.Jag tror den flög typ tre meter, men jag var inte klar än. Inte på långa vägar. Jag skrek:

”Du har inga pungkulor”, och säkert värre saker än det, och så la jag till:”Du bajsar på dig för Mourinho. Du kan dra åt helvete!”Jag var helt galen, och kanske kunde man förvänta sig att Guardiola skulle säga ett par ord tillbaka, något i stil med: Lugna ner dig, så där

pratar man inte med sin tränare! Men han är inte sån. Han är en feg ynkrygg. Han bara plockade upp metallboxen, som en liten ordningsman,och så gick han ut och pratade aldrig mer om det, inte överhuvudtaget. Men givetvis spred sig snacket. I bussen var alla helt tokiga:

”Vad hände, vad hände?”Ingenting, tänkte jag. Bara ett par sanningens ord. Men jag orkade inte tala om det. Jag var så förbannad. Vecka efter vecka hade min

tränare och chef fryst ut mig utan att förklara varför. Det var helt sjukt. Jag har haft jordens bråk förr. Men dagen efter har vi rett ut det ochså är det bra med det. Nu fortsatte bara tystnaden och psykningarna, och jag tänkte: Jag är tjugoåtta år. Jag har gjort tjugotvå mål och femtonassist bara här i Barca, och blir ändå behandlad som om jag inte finns. Ska jag ta det? Ska jag fortsätta anpassa mig? Aldrig i livet!

När jag fattade att jag skulle bli bänkad mot Almeria, mindes jag det där: ”Här i Barcelona tar vi inte några Ferraris eller Porschar tillträningarna!” Vad var det för larv egentligen? Jag tar vad jag vill, åtminstone om jag kan reta upp idioter. Jag hoppade in i min Enzo och gasadepå, och parkerade utanför dörren till träningsanläggningen och det blev full cirkus givetvis. Tidningarna skrev att bilen kostade lika mycketsom alla Almeriaspelarnas månadslöner tillsammans. Men jag brydde mig inte. Medialarvet var småpotatis i det här läget. Jag hade bestämtmig för att ge igen.

Jag hade beslutat att börja fightas på allvar och ni ska veta att det är ett spel jag kan. Jag har varit en hårding förr, tro mig. Men för densakens skull fick jag inte slarva med förberedelserna, och därför talade jag med Mino förstås. Vi planerar alltid de smarta och fula tricken ihop,och så ringde jag polarna.

Jag ville se saken från olika vinklar, och herregud, jag fick alla möjliga råd. Rosengårdsgrabbarna ville komma ner och slå sönder saker ochdet var förstås hyggligt av dem, men det kändes inte riktigt som rätt strategi i det här läget, och så diskuterade jag med Helena givetvis. Hon ärju från en annan värld. Hon är skön. Hon kan vara tuff också. Men nu körde hon med uppmuntran:

”Du har i alla fall blivit en bättre pappa. När du inte har ett lag du trivs i, skaffar du ett team hos oss”, sa hon och jag blev glad för det.Jag kickade en hel del boll med barnen och försökte se till att alla mådde bra, och givetvis satt jag med mina tevespel. Det är lite av en

sjukdom hos mig. Jag blir helt uppslukad. Men sen åren i Inter när jag kunde sitta fram till fyra, fem på mornarna och åka till träningen medbara två, tre timmars sömn i kroppen har jag satt upp lite regler för mig själv: ingen Xbox eller Playstation efter tio på kvällarna.

Jag får inte låta tiden försvinna hur som helst, och de här veckorna i Spanien försökte jag verkligen ägna mig åt familjen och bara coola ner ivår trädgård, och till och med ta en Corona ibland. Det var den fina sidan. Men på nätterna då jag låg vaken eller på träningen när jag sågGuardiola, då väcktes de mörkare sidorna. Ilskan bara bultade i huvudet, och jag knöt nävarna och planerade mina motdrag och min revansch.Nej, det fattade jag alltmer, det fanns ingen återvändo nu. Det var dags att stå upp för mig själv och bli mitt gamla jag igen.

För glöm inte: Du kan ta killen från ghettot, men du kan aldrig ta ghettot från killen!

2JAG FICK EN TRICKCYKEL av brorsan när jag var liten, en BMX. Jag kallade den Fido Dido.

Fido Dido var en tuff liten tecknad lirare med spretigt hår. Jag tyckte han var hur cool som helst. Men cykeln blev snodd utanförRosengårdsbadet och farsan kom dit med skjortan öppen och armarna uppkavlade. Han är den typen som säger: Ingen rör mina barn! Ingentar deras saker. Men inte ens en tuffing som han kunde göra något åt det. Fido Dido var borta, och jag var helt förtvivlad.

Efter det började jag sno cyklar. Jag slog upp låsen. Jag blev en mästare på det. Bang, bang bara, och hojen var min. Jag var cykeltjuven. Detvar min första grej. Det var rätt oskyldigt. Men ibland spårade det ur. En gång klädde jag mig i svarta kläder och gick ut i mörkret som värstaRambon och klippte en militärcykel med en stor jävla bultsax och absolut, visst, den hojen var cool. Jag älskade den. Men uppriktigt sagt, detvar mer kicken än cykeln. Jag triggade igång på att smyga runt i mörkret, och jag slängde en del ägg på fönsterrutor och den typen av prylaroch bara ibland åkte jag fast.

Det var en pinsam grej i Wessels varuhus ute på Jägersro, bland annat. Men jag förtjänade det, ärligt talat. Jag och en kompis var klädda idunjackor mitt i sommaren, helt idiotiskt, och under de där jackorna hade vi fyra pingisrack och annat skit som vi plockat på oss. ”Hörnini, hurska ni betala för de här?” sa vakten när vi åkte fast. Jag tog fram sex tioöringar från fickan: ”Med de här, typ.” Men killen hade ingen humoroch jag bestämde mig för att bli mer professionell i fortsättningen, och jag gissar att jag blev en rätt skicklig galning till sist.

Jag var en liten kille. Jag hade en stor näsa och jag läspade och fick talträning. En kvinna kom till mig i skolan och lärde mig säga S och jagtyckte det var förnedrande, och jag antar att jag behövde hävda mig. Dessutom spratt det i kroppen. Jag kunde inte sitta stilla en sekund ochjag rusade runt hela tiden. Det var som om inget ont kunde hända mig bara jag sprang tillräckligt fort. Vi bodde i Rosengård utanför Malmö ochdet var fullt av somalier, turkar, juggar, polacker, alla möjliga blattar, och svenskar. Vi grabbar spelade kaxiga allihop. Vi tände på ingenting ochdet var inte lätt hemma, det kan man inte säga.

Vi bodde fyra trappor upp då på Cronmans väg, och vi körde inte med kramar och den grejen. Ingen frågade: ”Hur har du haft det idag lilleZlatan”, inget sånt. Ingen vuxen hjälpte med läxor eller undrade om du hade några problem. Du fick klara dig själv och det var inte läge attgnälla om någon varit taskig. Du fick bita ihop, och det var kaos och bråk och en del slag och smällar. Men det är klart, ibland hoppades du pålite sympati. En dag föll jag från ett tak på dagis. Jag fick en stor blåtira och sprang gråtande hem och förväntade mig en klapp på huvudet, elleråtminstone några snälla ord. Jag fick en örfil.

”Vad hade du på taket att göra?”Det var inte: ”Stackars Zlatan.” Det var: ”Förbannade idiot som klättrat upp på ett tak, här har du en lusing”, och jag blev helt chockad och

jag drog mig undan, eller så stack jag ut. Morsan hade inte tid för tröst, inte då. Hon städade och slet för att försörja oss, hon var verkligen enfighter. Men hon orkade inte med mycket annat. Hon hade haft det tufft och vi hade ett fruktansvärt humör allihop. Det var inget vanligtsvenskt snack hemma direkt, inget: ”Älskling, var snäll och räck mig smöret”, utan mer: ”Hämta mjölken din idiot!” Det var dörrar som slogigen och morsan som grät. Hon grät ofta. Hon har min kärlek. Hon har fått slita i livet. Hon städade typ fjorton timmar om dagen, och då och dåföljde vi med och tömde papperskorgar och sånt och fick lite fickpengar. Men ibland brast det för morsan.

Hon slog oss med träslevar och det hände att de där slevarna gick sönder, och då fick jag pallra mig iväg och köpa en ny, som om det var mittfel att hon slagit så hårt. En dag minns jag speciellt. Jag hade slängt en tegelsten på dagis som studsat på något vis och krossat en fönsterruta,och när morsan hörde om det fick hon spel. Allt som kostade pengar gjorde henne vansinnig, och hon slog mig med sleven. Bang, bom! Detgjorde ont och kanske gick skeden sönder igen. Inte vet jag. Ibland fanns inga såna där slevar hemma, och en gång kom morsan efter mig meden brödkavel. Men då hann jag undan, och jag talade med Sanela om det.

Sanela är mitt enda helsyskon. Hon är två år äldre. Hon är en tuff tjej, och hon tyckte att vi borde driva lite med mamma. Fan, banka oss ihuvudet! Helt sjukt! Så vi stack till Ica och köpte såna där slevar, typ tre för tio kronor, och gav dem till morsan i julklapp.

Jag tror inte hon fattade ironin. Hon hade inte marginaler för sånt. Det måste finnas mat på bordet. Alla hennes krafter gick åt till det. Vi varmånga hemma, mina halvsystrar också som senare försvann från familjen och bröt med oss alla, och så lillbrorsan Aleksandar, Keki kallad, ochpengarna räckte inte till. Inget räckte till och de äldre syskonen tog hand om oss små. Vi hade inte klarat oss annars, och det var mycketsnabbmakaroner med ketchup, och käka hos polarna eller hos min faster Hanife som bodde i samma hus och var den som först av oss allakommit till Sverige.

Jag hade inte ens fyllt två då mamma och pappa skildes, och jag mindes inget av det. Det var förmodligen lika bra. Det var inget bra äktenskap,vad jag förstår. Det var stökigt och bråkigt och de hade gift sig för att pappa skulle få uppehållstillstånd, och jag antar att det var helt naturligtatt vi alla hamnade hos mamma. Men jag längtade efter farsan. Han hade det bättre ställt och det hände mer kul grejer kring honom. Jag ochSanela träffade pappa varannan helg och då kom han ofta i sin blå gamla Opel Kadett och vi åkte till Pildammsparken eller ut på Ön i Limhamnoch köpte hamburgare och mjukglass. En gång slog han på stort och gav oss var sitt par Nike Air Max, de coola gympadojorna som kostadetusen spänn, typ. Mina var gröna, Sanelas rosa. Ingen i Rosengård hade såna och vi kände oss hur tuffa som helst. Vi hade det bra med farsan,och vi kunde få femtio kronor till pizza och Coca-Cola. Han hade ett hyggligt jobb och bara en annan son, Sapko. Han var vår roliga helgpappa.

Men läget skärptes. Sanela var grym på att springa. Hon var snabbast i sin åldersklass på sextio meter i hela Skåne och farsan var stolt somen tupp och körde henne till träningen. ”Bra, Sanela. Men du kan bättre”, sa han. Det var hans grej, ”Bättre, bättre, nöj dig inte”, och den härgången var jag med i bilen. Farsan minns det så i alla fall, och han märkte direkt. Något var inte bra. Sanela var tyst. Hon kämpade för att integråta.

”Var är det som hänt?” sa han.”Ingenting”, svarade hon och då frågade han igen och till slut berättade hon.Vi behöver inte gå in på detaljerna, det är Sanelas story. Men min farsa, han är som ett lejon. Om något händer hans barn blir han vild,

särskilt om det handlar om Sanela, hans enda dotter, och det blev full cirkus med förhör och sociala utredningar och vårdnadstvister och skit.Jag fattade inte mycket av det. Jag skulle fylla nio.

Det var hösten 1990 och man höll det där ifrån mig. Ändå anade jag förstås. Det blev oroligt hemma. Det var inte första gången i och för sig. Enav halvsyrrorna gick på droger, tunga saker, och hon hade gömt knark hemma. Det var ofta ståhej kring henne, och skumma personer somringde och massa rädsla att något allvarligt skulle hända. En annan gång hade morsan suttit häktad för häleri. Några bekanta hade sagt åthenne: ”Ta hand om de här halsbanden!” och hon lydde. Hon fattade inte. Men det visade sig vara stöldgods och polisen dundrade in hos oss och

grep henne. Jag minns det vagt som en underlig känsla: Var är morsan? Varför är hon borta?Men då efter den här senaste grejen med Sanela grät hon igen, och jag flydde ifrån det. Jag var ute och rände, eller så lirade jag fotboll. Inte

så att jag var värsta balanserade killen, eller största löftet. Jag var bara en av alla snorungar som sparkade boll, eller ännu värre egentligen. Jagfick vansinniga utbrott. Jag skallade folk och skällde ut lagkamraterna. Men jag hade fotbollen. Det var min grej, och jag spelade hela tiden, pågården, på plan och på rasterna. Vi gick på Värner Rydén-skolan då, Sanela i femman och jag i trean, och ingen tvivlade direkt på vem av osssom var skötsam! Sanela fick växa upp redan som liten och bli extramorsa till Keki och ta hand om familjen då syrrorna stack. Hon tog ettotroligt ansvar. Hon skötte sig. Hon var inte tjejen som blev inkallad för uppläxning till rektorn, och därför blev jag orolig direkt när beskedetkom. Vi skulle båda in för samtal, och alltså, om bara jag skickats dit, då hade det varit normalt, rena rutinen. Men nu var det jag och Sanela.Hade någon dött? Vad var det frågan om?

Jag fick ont i magen, och vi gick genom skolkorridoren. Det måste ha varit sen höst eller vinter. Jag kände mig orolig. Men när vi kom in sattpappa därinne med rektorn, och då jag blev glad. Farsan brukade betyda roliga grejer. Men det var inget kul. Allt var spänt och högtidligt ochdet började krypa i kroppen, och uppriktigt sagt, jag fattade inte mycket av det, bara att det handlade om mamma och pappa och inte var någottrevligt, inte alls. Men nu vet jag. Nu långt senare, då jag hållit på med den här boken, har pusselbitarna fallit på plats.

I november 1990 hade socialen gjort sin utredning, och farsan hade fått vårdnad om både mig och Sanela. Miljön hos morsan ansågs olämplig,inte främst på grund av henne, det måste jag säga. Det var andra grejer, men det var jordens sak ändå, världens underkännande, och mammavar helt förkrossad. Skulle hon förlora oss också? Det var katastrof. Hon grät och grät och absolut, hon hade drämt oss med träslevar och gettoss lusingar och inte lyssnat på oss, och hon hade haft otur med sina män och inget gick ihop och allt det där. Men hon älskade sina barn. Honvar bara uppvuxen med tuffa tag, och jag tror att farsan fattade det. Han gick till henne samma eftermiddag:

”Jag vill inte att du ska förlora dem, Jurka.”Men han krävde skärpning, och farsan är inte att leka med i såna lägen. Det var säkert hårda ord. ”Blir det inte bättre, får du aldrig se

ungarna mer” och sånt, och exakt vad som hände vet jag inte. Men Sanela bodde hos pappa några veckor, och jag blev kvar hos mamma, trotsallt. Det var ingen bra lösning. Sanela mådde inte bra hos farsan. Hon och jag hittade honom sovande på golvet i den vevan, och på bordet stodölburkar och flaskor. ”Pappa vakna, vakna!” Men han sov vidare. Det var en märklig grej, tyckte jag. Varför gör han så, typ? Vi visste inte vadvi skulle göra. Men vi ville hjälpa. Kanske frös han? Vi täckte honom med handdukar och täcken så han skulle bli varm. I övrigt begrep jag intemycket av det. Förmodligen fattade Sanela mer. Hon hade märkt hur hans humör svängde och hur han blixtrade till och skrek som en björnoch jag tror det skrämde henne. Dessutom saknade hon lillbrorsan. Hon ville till mamma igen medan det för mig var tvärtom. Jag längtadeefter farsan, och en av de där kvällarna ringde jag honom och säkert lät jag desperat. Det hade blivit ensamt utan Sanela.

”Jag vill inte vara här. Jag vill bo hos dig.””Kom hit”, sa han. ”Jag skickar en taxi.”

Det blev nya sociala utredningar, och i mars 1991 fick mamma vårdnad om Sanela och pappa om mig. Vi skildes åt, jag och syrran, men haralltid hållit ihop, eller rättare sagt, det har varit upp och ner. Men i grunden är vi otroligt nära. Sanela är frisör idag och ibland kommer folk tillhennes salong och säger: ”Gud, vad du är lik Zlatan!” och då svarar hon alltid: ”Skitsnack, det är han som är lik mig.” Hon är tuff. Men varkenhon eller jag har haft det lätt. Min pappa, Šefik, hade 1991 flyttat från Hårds väg i Rosengård till Värnhemstorget i Malmö, och det har niförstått, han har stort hjärta, han är beredd att dö för oss. Men det blev inte riktigt som jag förväntat mig. Jag kände honom som helgpappansom köpte hamburgare och mjukglass.

Nu skulle vi dela vardagen och jag märkte direkt: det var tomt hos farsan. Det saknades något, en kvinna kanske. Det fanns en teve, en soffa,en bokhylla, två sängar. Men inget extra, ingen trivsel, och det stod ölburkar på borden och låg skräp på golvet, och när han ibland fick ett ryckoch tapetserade blev bara en vägg gjord, typ. ”Jag gör resten i morgon!” Men det blev inte av, och vi flyttade ofta, och lyckades aldrig få någonordning. Men det var tomt också på ett annat sätt.

Farsan var fastighetsskötare med jobbigaste jouren och när han kom hem med sina snickarbrallor med alla de där fickorna med skruvmejslaroch grejer satte han sig vid telefonen eller teven, och då ville han inte bli störd. Han var inne i sitt, och ofta hade han hörlurar på sig ochlyssnade på jugoslavisk folkmusik. Han är tokig i juggemusik. Han har själv spelat in några kassetter. Han är en showman när han är på dethumöret. Men han var i sin egen värld för det mesta och hörde mina polare av sig, fräste han åt dem:

”Ring inte hit!”Jag fick inte ta dit mina kompisar och hade de sökt mig, fick jag inte reda på det. Telefonen var inte för mig, och jag hade ingen att prata med

där hemma egentligen, eller jo, var det något allvarligt, fanns farsan där för mig. Då skulle han göra vad som helst, ge sig ut på stan med hela sinkaxiga stil och försöka ställa allt till rätta.

Han hade ett sätt att gå som fick folk att haja till: Vem fan är det där liksom? Men om allt det vanliga, om vad som hänt i skolan och påfotbollsplan och med kompisarna, det var han inte intresserad av, och jag fick snacka med mig själv eller sticka ut. Visserligen bodde Sapko, minhalvbrorsa, hos oss den första tiden, och säkert pratade jag med honom ibland, han måste ha varit sjutton då. Men jag minns inte mycket avdet, och inte långt senare slängde pappa ut honom. De hade haft fruktansvärda bråk. Det är också en sorglig grej förstås och det blev bara jagoch farsan kvar. Vi var ensamma på var sitt hörn, kan man säga, för det konstiga var, han hade inte heller några kompisar hemma. Han satt försig själv och drack. Det var tomt på sällskap. Men framför allt var det tomt i kylskåpet.

Jag var ute hela tiden och spelade fotboll och hojade på stulna cyklar, och ofta kom jag hem hungrig som en varg och slet upp kylskåpsdörrenoch tänkte: Snälla, snälla, låt det finnas något! Men nej, ingenting, bara det vanliga: mjölk, smör, en limpa och i bästa fall juice, Multivitamin,fyralitersförpackningen, inköpt i den arabiska butiken för det var billigast, och så öl förstås, Pripps Blå och Carlsberg, sexpack med sån där plastomkring sig. Ibland fanns det inget annat än pilsner och magen skrek. Det fanns en smärta i det jag aldrig glömmer. Fråga Helena! Kylskåpetska vara proppfullt, säger jag hela tiden. Det går aldrig ur mig. Häromdagen grät min grabb, Vincent, för att han inte fick pasta och då kokademakaronerna på spisen. Killen skrek för att maten inte blev klar snabbt nog och då ville jag vråla: Om du bara visste vad bra du har det!

Jag kunde söka igenom varenda låda, varenda vrå, för en enda makaron eller köttbulle. Jag åt mig mätt på rostade mackor. Jag kunde smällai mig en hel limpa, eller så sprang jag över till morsan. Det var inte alltid öppna famnen. Det var mer: Vad fan, ska Zlatan komma också? Gerinte Šefik honom mat? Och ibland fick jag en utskällning: Är vi gjorda av pengar, eller? Ska du äta oss ur huset! Men ändå, vi hjälpte varandra,och hos farsan började jag föra ett litet krig mot ölen. Jag hällde ut några av dem, inte alla, det hade varit för uppenbart, men några.

Det var sällan han märkte något. Det fanns öl överallt, det stod på borden och hyllorna, och ofta la jag tomburkarna i stora svarta sopsäckaroch gick ut och pantade dem. Jag fick femtio öre burken. Ändå skrapade jag ibland ihop femtio eller hundra spänn. Det var många burkar och

jag var glad åt pengarna. Men självklart, det var ingen rolig sak, och som alla ungar i den situationen lärde jag mig se precis vilket humör hanvar på. Jag visste exakt när det inte var lönt att prata med honom. Dagen efter att han druckit var det ganska lugnt. Andra dagen var detvärre. I vissa lägen kunde han tända som en blixt. Andra gånger var han otroligt generös. Gav mig fem hundra spänn bara så där. På den tidensamlade jag på fotbollsbilder. Man fick ett tuggummi och så tre bilder i ett litet paket. Oj, oj, vilka killar ska jag få? undrade jag. Maradona,eller? Oftast blev jag besviken, särskilt när det bara var tråkiga svenska stjärnor jag inte visste något om. Men en dag kom han hem med en helkartong. Det var rena festen och jag slet upp alltihop och fick alla möjliga coola brassar, och ibland kollade vi på teven ihop och snackade. Dåhade vi det hur bra som helst.

Men andra dagar var han full. Jag har rena skräckbilder i huvudet och då jag blev lite större, tog jag konflikter med honom. Jag backade intesom brorsan. Jag sa åt honom: ”Du dricker för mycket farsan”, och vi hade vansinniga bråk, helt meningslösa fighter ibland, ärligt talat. Jagkunde bråka trots att jag såg på honom att han bara skulle skrika tillbaka: ”Jag ska slänga ut dig”, och sånt. Men jag ville visa att jag kunde talaför mig, och då och då var det ett fruktansvärt liv hemma.

Men han rörde mig aldrig fysiskt, aldrig någonsin. Jo, en gång lyfte han upp mig två meter i luften och släppte mig i sängen, fast det var baraför att jag var taskig mot Sanela, hans ögonsten. I grunden var han världens snällaste människa, och jag förstår nu, han hade det inte lätt. ”Handricker för att dränka sina sorger”, sa brorsan och det kanske inte var hela sanningen. Men kriget tog honom verkligen hårt.

Kriget var överhuvudtaget en konstig grej. Jag fick aldrig veta något om det. Jag skyddades. Alla ansträngde sig verkligen. Jag förstod inteens varför mamma och syrrorna klädde sig i svart. Det var helt obegripligt, som en plötslig modegrej. Men det var mormor som dött i enbombattack i Kroatien och alla sörjde, alla utom jag som inte fick veta och aldrig skulle bry mig om folk var serber eller bosnier, eller vad somhelst. Men värst var det för farsan.

Han kom från Bijeljina i Bosnien. Han hade varit murare därnere, och hela hans familj och alla gamla vänner bodde i staden och nu plötsligthade helvetet kommit dit. Bijeljina våldtogs mer eller mindre, och det var inte konstigt att han kallade sig muslim igen, inte alls. Serberna drogin i staden och avrättade hundratals muslimer. Jag tror han kände många av dem, och hela hans släkt drevs på flykten. Hela befolkningen iBijeljina byttes ut, och överallt i de tomma husen flyttade serber in, också i farsans gamla kåk. Någon annan bara steg in och tog över huset, ochjag kan verkligen fatta att han inte hade tid med mig, särskilt inte som han hela kvällarna satt och väntade på tevenyheterna eller något samtaldär nerifrån. Kriget åt honom, och han blev besatt av att följa händelseutvecklingen. Han satt ensam och drack och sörjde och lyssnade på sinjuggemusik, och jag såg till att hålla mig utomhus eller sticka över till morsan. Det var en annan värld.

Hos pappa var det bara jag och han. Hos mamma var det full cirkus. Det var folk som kom och gick, och höga röster och slammer. Morsanhade flyttat fem trappor upp då på samma gata, Cronmans väg 5A, våningen över faster Hanife, eller Hanna som jag sa. Jag, Keki och Sanelavar verkligen nära. Vi bildade en pakt. Men också hos morsan var det en del skit. Halvsyrran sjönk djupare ner i drogerna och mamma rycktetill varje gång telefonen ringde eller det knackade på dörren: Nej, nej, liksom. Har vi inte haft nog av olyckor? Vad är det nu? Hon blev gammal iförtid, och helt rabiat mot alla typer av narkotika. För inte länge sen alls, jag menar nutid, ringde hon helt hysterisk:

”Det är knark i kylen.” ”Herregud, knark!” Jag gick igång jag med. Inte nu igen liksom, och jag ringde Keki, rätt aggressivt: ”Vad fan, liggerdet droger i morsans kyl!” Han fattade ingenting, men så gick det upp ett ljus. Det var snus hon talat om.

”Ta det lugnt, mamma, det är bara snus.””Samma skit”, sa hon.Hon blev verkligen märkt av de där åren, och vi borde säkert ha varit snällare då. Men vi hade inte lärt oss sånt. Vi kunde bara tuffa tag.

Halvsyrran med knarkproblemen flyttade tidigt ut och åkte in och ut på behandlingshem, men kom alltid tillbaks till skiten och till slut brötmorsan med henne, eller också bröt syrran med henne. Jag kan inte riktigt bakgrunden. Det var rätt hårt i alla fall, men vi har det där draget ivår familj. Vi är långsinta och dramatiska och säger: ”Vill aldrig se dig mer!” och sånt.

Hur som helst minns jag en gång då jag var uppe hos syrran med drogerna i hennes egen lilla lägenhet. Det kan ha varit på min födelsedag.Jag tror det. Hon hade köpt presenter. Hon var snäll mitt i allt. Men så skulle jag gå på toa och då panikstoppade hon mig. ”Nej, nej”, skrek honoch sprang in och röjde därinne. Jag fattade att något var fel. Att det liksom fanns en hemlighet. Det var en hel del såna prylar. Men som sagt,man höll det där ifrån mig, och jag hade mina egna grejer, mina cyklar och min fotboll, och så mina drömmar om Bruce Lee och Muhammad Ali.Jag ville bli som de.

Pappa hade haft en storebror som hette Sabahudin i gamla Jugoslavien. Han kallades Sapko, storebrorsan var döpt efter honom. Sabahudinvar boxare, en riktig talang. Han tävlade för BK Radnički i staden Kragujevac och blev jugoslavisk mästare med sin klubb, och landslagsman.Men 1967 då killen var nygift, och bara tjugotre, simmade han ut i Neretvafloden och det var en del strömmar och sånt och jag tror han hadenågot fel på hjärtat eller lungorna. Han drogs ner i vattnet och drunknade och ni kan tänka er. Det var ett hårt slag för familjen, och efter detblev farsan lite av en fanatiker. Han hade alla stora matcher inspelade på gamla videos och det var inte bara Sabahudin utan Ali, Foreman ochTyson, och så alla Bruce Lee- och Jackie Chanfilmerna på de där videobanden.

Det var dem vi tittade på när vi hängde ihop framför teven. Svensk teve var inget att ha. Det fanns inte på kartan. Vi levde i en helt annanvärld. Jag var tjugo år när jag såg min första svenska film, och jag hade ingen aning om några svenska hjältar eller sportkillar, typ IngemarStenmark eller såna. Men Ali kunde jag! Vilken legendar! Han körde sin stil oavsett vad folk sa. Han bad inte om ursäkt och det glömde jagaldrig. Den killen var cool. Han gjorde sin grej. Så skulle man vara, och jag tog efter vissa prylar, I am the greatest, typ. Man behövde en tuffattityd i Rosengård, och fick man höra något skit, värst var att bli kallad fitta, då gällde det att inte backa.

Fast oftast bråkade man inte med varandra. Man bajsar inte i sin egen säng, som vi sa. Det var mer vi i Rosengård mot alla andra. Jag varmed och kollade och skrek på de där rasisterna som demonstrerar den trettionde november, och en gång på Malmöfestivalen såg jag en heldrös med killar från Rosengård, typ två hundra stycken, som jagade en ensam kille. Det såg inte helt schysst ut, uppriktigt sagt. Men eftersomdet var killar från min förort började jag springa med dem, och jag tror inte den där grabben mådde så bra efteråt. Vi var kaxiga och vildaallihop. Men ibland var det inte så lätt att vara tuff.

När jag och farsan bodde vid Stenkulaskolan var jag ofta sent kvar hos mamma, och då tvingades jag gå hem genom en mörk betongtunnelsom korsar Amiralsgatan och ligger snett mitt emot Annelundsbron. En gång flera år tidigare hade farsan blivit rånad och svårt misshandladdär och hamnat på sjukhus med en punkterad lunga. Jag tänkte på det ofta, fast jag inte ville förstås. Ju mer jag trängde undan det, desto merdök det upp, och i det här kvarteret ligger en tågbana och en bilväg. Det finns en äcklig gränd också och några buskar och två lyktstolpar, enprecis framför tunneln och en annan efter. I övrigt var det mörkt, och läskiga vibbar. Därför blev stolparna mina riktmärken. Mellan demsprang jag som en galning med värsta bultande hjärtat, och hela tiden kände jag: Säkert står några läskiga typer därinne, såna som överföllfarsan, och jag tänkte helt maniskt: Om jag bara springer fort nog går det bra, och jag kom hem helt andfådd, och var inte alls som Muhammad

Ali.

En annan gång tog farsan mig och Sanela för att bada i Arlöv och efteråt var jag hos en kompis. När jag skulle iväg började det regna. Det östener och jag cyklade som en idiot och stapplade hem helt genomblöt. Vi bodde på Zenithgatan då, en bit från Rosengård, och jag var helt slut. Jagskakade och hade ont i magen. Jag fick helt sjukt ont. Jag kunde inte röra mig. Jag låg hopkrupen i sängen. Jag kräktes. Jag krampade. Jagfreakade ut.

Farsan kom in och visst, han är som han är, och hans kylskåp var tomt och han drack för mycket. Men när det verkligen gäller, då finns ingensom han, och han ringde en taxi och lyfte upp mig i den enda ställningen jag kunde ligga, typ som en liten räka, och så bar han mig till bilendärnere. Jag var lätt som en fjäder då. Pappa var stor och kraftig och helt tokig, han var ett lejon igen och han skrek åt chauffören, det var enkvinna tydligen:

”Han är min pojke, han är mitt allt, skit i varenda trafikregel, jag betalar böterna, jag tar hand om polisen”, och kvinnan, hon gjorde som hansa. Hon brände två rödljus och vi kom in till barnavdelningen på Malmö Allmänna Sjukhus. Hela situationen hade då blivit akut, vad jag förstår.Jag skulle få en spruta i ryggen, och farsan hade hört något skit om folk som blivit förlamade av sånt, och han sa en del aggressiva grejer, gissarjag. Han skulle vända upp och ner på hela stan om något gick fel.

Men han lugnade ner sig och jag låg på magen och snyftade och fick den där sprutan i ryggmärgen. Det visade sig att jag fåtthjärnhinneinflammation, och sköterskan drog ner persiennerna och släckte varenda lampa. Det skulle vara totalt mörkt omkring mig, och jagfick medicin och farsan vakade intill mig. Men klockan fem nästa morgon slog jag upp ögonen och krisen var över, och fortfarande vet jag inte,vad orsakade det där? Kanske skötte jag mig inget vidare.

Jag körde inte med kostcirkeln precis. Jag var liten till växten och rätt klen på den tiden. Ändå måste jag ha varit stark någonstans. Jagglömde och gick vidare och istället för att sitta hemma och grubbla sökte jag kickar. Jag var igång hela tiden. Det brann i mig, och precis somfarsan tände jag lätt: Vem fan är du, typ? Det var tuffa år, det har jag förstått nu. Farsan var upp och ner, ofta helt frånvarande ellerblixtförbannad: ”Du ska vara hemma då och då.” ”Du får för helvete inte göra så.”

Var du kille i pappas värld och råkade illa ut, då skulle du resa dig och vara en man. Det var aldrig någon mjukisstil precis, inget ”Jag har ont imagen idag. Jag är lite ledsen.” Inget sånt!

Jag lärde mig bita ifrån och gå vidare, men också, det får man inte glömma, jag lärde mig en hel del självuppoffrande prylar. När vi köpte enny säng åt mig på Ikea hade pappa inte råd med transporten. Frakten kostade väl fem hundra extra eller något. Så vad skulle vi göra? Det varenkelt. Farsan bar sängen på ryggen hela vägen från Ikea, helt sjukt, kilometer efter kilometer, och jag kom efter med sänggavlarna. De vägdeingenting. Ändå hängde jag inte med:

”Ta det lugnt, farsan, stanna.”Men han bara pulsade på. Han hade den där machostilen, och ibland dök han upp med hela sin cowboystil på föräldramötena i skolan. Alla

undrade: Vem är det där? Folk la märke till honom. Han fick respekt med sig, och lärarna vågade säkert inte gnälla på mig lika mycket som detänkt. Den gubben får vi vara försiktiga med, liksom!

Man har frågat mig: Vad skulle jag ha gjort om jag inte blivit fotbollsspelare? Jag har ingen aning. Men kanske hade jag blivit kriminell. Det varmycket brott på den tiden. Inte så att vi stack ut för att stjäla. Men det skedde ändå en del grejer, inte bara cyklar. Det var in och ut i varuhusockså, och ofta fick jag en kick av själva utförandet. Jag triggades av stölderna, och jag får vara glad att farsan aldrig fick veta. Farsan drack,visst, men det var mycket regler också. Man skulle göra rätt för sig och det! Definitivt inte stjäla, inte en chans. Då skulle han dra ner himlen,typ.

Den gången när vi greps på Wessels varuhus med våra dunjackor hade jag tur. Vi hade snott för ettusen fyrahundra kronor. Det var intebara den vanliga smågodisgrejen. Men kompisens farsa fick hämta oss, och när brevet kom hem till mig, Zlatan Ibrahimović har gripits förstöld, bla bla bla, då hann jag riva det innan pappa såg. Jag hade flyt och jag fortsatte stjäla, så okej, det skulle ha kunnat gå illa.

Men en sak kan jag säga säkert, det hade inte blivit något med narkotika. Jag var totalt emot det förstås. Jag hällde inte bara ut pappas öl.Jag slängde morsans cigaretter. Jag hatade alla droger och gifter och jag var sjutton eller arton när jag söp mig full första gången och spydde itrappuppgången som vilken tonåring som helst, och efter det har det inte varit många fyllor, bara en kollaps i badkaret efter första scudettonmed Juventus. Det var Trézéguet, den ormen, som hetsade mig att dricka shots.

Jag och Sanela körde också hårt med Keki i Rosengård. Han fick inte röka eller dricka för då skulle vi komma efter honom. Det var en speciellgrej, det där med lillbrorsan.

Vi tog hand om honom. Med känslomässiga saker gick han till Sanela. Med tuffare grejer kom han till mig. Jag stod upp för honom. Jag togansvar. Men i övrigt var jag inte precis ett helgon, och jag var inte alltid så snäll mot kompisar och lagkamrater. Jag gjorde aggressiva prylar,den typen av grejer som fått mig galen idag om någon gjort så mot Maxi och Vincent. Fast det är sant. Det får vi inte glömma. Jag var dubbelredan då.

Jag var både disciplinerad och vild, och jag tänkte ut hela filosofier om det där. Min grej var att jag skulle både snacka och prestera. Inte baraprata alltså: Jag är bäst typ, vem är du? Givetvis inte, det finns väl inget töntigare, men inte heller bara prestera och säga mesiga saker somsvenskarnas stjärnor. Jag skulle bli både bäst och stöddig. Inte så att jag trodde jag skulle bli någon superstar precis. Herregud, jag kom ju frånRosengård! Men kanske blev jag lite annorlunda på grund av det där.

Jag var stökig. Jag var inte klok. Men jag hade karaktär också. Jag kom inte alltid i tid till skolan. Jag hade svårt att ta mig upp på mornarna,det har jag fortfarande, men jag gjorde mina läxor, åtminstone ibland. Matte gick hur lätt som helst. Bam, bam bara, och så såg jag svaret. Detvar lite som på fotbollsplan. Bilder och lösningar blixtrade till i mig. Men jag var dålig på att skriva ner uträkningarna och läraren trodde att jagfuskade. Jag var inte precis killen man förväntade sig goda studieresultat av. Jag var snarare killen man sparkade ut från skolan. Ändåpluggade jag verkligen. Jag smällde i mig fakta inför skrivningarna, och glömde bort det dagen efter. Jag var inte någon värsting direkt. Jaghade bara svårt att sitta still, och jag slängde en del suddgummi och den typen av grejer. Jag hade myror i kroppen.

Det var oroliga år. Vi flyttade hela tiden, varför vet jag inte riktigt. Men vi bodde sällan mer än ett år på ett ställe, och det utnyttjade lärarna.Du måste byta till den skola där du hör hemma, sa de, inte för att de var petnoga med reglerna, utan för att de såg en möjlighet att få bort mig.Jag gick i olika skolor hela tiden och hade svårt att få kompisar, och farsan hade sin fastighetsjour och sitt krig och sitt drickande, och jobbigastetinnitusen i öronen. Det ringde i huvudet på honom, och jag skötte mig alltmer själv och försökte att inte bry mig om kaoset i familjen. Det varhela tiden något.

Ni vet, vi från Balkan är hårda. Min syster med drogerna hade ju brutit med mamma, och oss, och det kanske inte var helt oväntat efter allabråken med knarket och behandlingshemmen. Men även min andra halvsyrra ströks från familjen. Morsan liksom bara raderade bort henne,och då vet jag knappt ens vad det gällde. Det var något tjafs om en pojkvän, en kille från Jugoslavien. Han och syrran hade bråkat och morsantog grabbens parti av någon anledning, och då flippade syrran ur och hon och morsan skrek hemska saker till varandra, och det var inte braförstås. Men ändå, det borde inte ha varit hela världen.

Det var inte första gången vi bråkade i vår familj precis. Men morsan var stolt, och säkert fick både hon och syrran någon form av låsning.Jag känner igen det där. Jag glömmer inte själv. Jag minns en ful tackling i åratal. Jag kommer ihåg skit som gjorts mot mig, och jag kan varaotroligt långsint. Men den här gången gick det över gränsen.

Vi hade varit fem syskon hemma hos mamma, och plötsligt var vi bara tre; jag, Sanela och Aleksandar, och det gick inte att reparera. Det varsom hugget i sten. Halvsyrran hörde inte längre till oss, och åren gick. Hon var borta. Men femton år senare ringde hennes son till morsan. Minhalvsyster hade fått en pojke, ett barnbarn till mamma med andra ord.

”Hej mormor”, sa han typ, men mamma ville inte veta av honom.”Tyvärr”, sa hon bara och lade på luren.Jag trodde inte det var sant när jag hörde det. Jag fick ont i magen. Jag kan inte beskriva känslan. Jag ville sjunka genom golvet. Man gör

inte så! Aldrig någonsin! Men det finns så mycket stolthet i min familj som ställer till det för oss, och jag får vara glad att jag hade fotbollen.

3I ROSENGÅRD HADE VI olika gårdar och ingen gård var sämre än den andra, jo den som kallades zigenargården hade låg status. Men det var inte såatt alla albaner eller turkar höll till på ett ställe. Det var gården som räknades, inte det land dina föräldrar kom ifrån. Men man höll sig på singård, och gården vid mamma hette Törnrosen. Den hade en gunga, en lekplats, en flaggstång och så en fotbollsplan där vi lirade varje dag.Ibland fick jag inte vara med. Jag var för liten. Då tände jag på en sekund.

Jag hatade att vara utanför. Jag hatade att förlora. Ändå var det viktigaste inte att vinna. Det var finterna och de sköna grejerna. Det varmycket: ”Oj, oj! Wow! Se på den!” Man skulle impa på grabbarna med tricks och dragningar, och man skulle öva och öva tills man kunde dembäst av alla, och ofta skrek morsorna från fönstren:

”Det är sent. Maten är klar. Kom in nu.””Snart, snart”, sa vi och spelade vidare, och det kunde bli sent och regn och allmänt kaos.Men vi lirade bara på. Vi var helt outtröttliga och det var små ytor. Det gällde att vara snabb i huvudet och i fötterna, särskilt för mig som

var liten och klen och lätt åkte på rejäla tacklingar, och jag lärde mig balla saker hela tiden. Jag var så illa tvungen. Annars fick jag inga ”wow”,ingen som triggade igång mig, och ofta sov jag med bollen och tänkte ut vilka tricks jag skulle göra nästa dag. Det var som en film som hela tidensurrade.

Min första klubb hette MBI, Malmö Boll och Idrottsförening. Jag var bara sex år när jag började. Vi spelade på grus bakom några grönabaracker, och jag hojade till träningen på stulna cyklar och var väl inte alltid så skötsam. Tränarna skickade hem mig några gånger, och jagskrek och svor tillbaka, och jag hörde hela tiden: ”Passa då Zlatan!” Det retade mig, och jag kände mig bortkommen. I MBI fanns bådeutlänningar och svenskar, och många föräldrar gnällde på mina tricks från gården. Jag bad dem dra åt helvete och bytte klubb flera gånger ochkom till FBK Balkan, och det var något annat det!

I MBI stod svenskarnas pappor och ropade: ”Kom igen nu, gubbar. Bra jobbat!”I Balkan var det mer: ”Jag ska knulla din morsa i häcken.” Det var galna jugoslaver som storrökte och slängde skor omkring sig och jag

tänkte: Underbart, precis som hemma. Här trivs jag! Tränaren var bosnier. Han hade spelat på rätt hög nivå därnere i Jugoslavien, och blev litesom en farsa för oss. Han körde oss hem ibland, och kunde ge mig några kronor till glass eller något för att få ordning på min hunger.

Jag stod i mål ett tag. Jag vet inte riktigt varför. Kanske hade jag lackat ur på den gamla målvakten och sagt typ: ”Du är värdelös, jag klarardet bättre själv.” Det var säkert något sånt. Men en match släppte jag in massa mål, och då blev jag tokig. Jag vrålade att alla var skit. Attfotboll var skit. Att hela världen var kass, och att jag skulle börja med ishockey istället:

”Hockey är mycket bättre, era förbannade idioter! Jag ska bli hockeyproffs! Gå och dränk er!”Det var bara det: jag kollade upp det där med hockey, och helvete, alla prylarna man behövde! Rena skyddsdräkten! Kostade hur mycket

som helst. Det var bara att lägga ner och fortsätta med den där skitsporten fotboll. Men jag slutade att vara målvakt och kom upp i anfallet, ochblev rätt grym.

En dag skulle vi spela match. Jag var inte där och alla skrek: ”Var är Zlatan? Var är Zlatan?” Det var bara någon minut kvar till start, ochtränaren och lagkamraterna ville säkert strypa mig: ”Var är han? Hur i helvete kan han vara borta från en så viktig match?” Men då såg de engalning som hojade som en idiot på en stulen cykel och som var på väg rakt mot tränaren. Skulle den galningen cykla på honom? Nej, precisframför näsan på gubben tvärnitade jag i gruset och sprang direkt in på plan, och jag gissar att tränaren blev galen.

Han fick grus i ögonen. Han blev helt nerstänkt. Men han lät mig spela, och jag antar att vi vann. Vi var ett bra gäng. En gång var jag straffadför någon annan skit, och bänkad första halvlek. Vi låg under med fyra–noll mot ett snobbgäng, Vellinge, det var vi blattarna mot de finapojkarna, det var massa aggressioner i luften och jag var så förbannad att jag höll på att spricka. Hur kunde den idioten sätta mig på bänken?

”Är du dum i huvudet?” sa jag till tränaren.”Lugn, lugn. Du kommer in snart.”Jag kom in i andra halvlek och gjorde åtta mål. Vi vann med åtta–fem och hånade snobbarna och visst, jag var bra. Jag var teknisk och såg

spelöppningar hela tiden och på morsans gård hade jag blivit en liten mästare på att hitta på oväntade grejer på trånga ytor. Ändå är jag tröttpå alla Kalle Ankafigurer som nu går omkring och säger: Jag såg genast att Zlatan skulle bli något extra, bla bla bla. Jag ammade honom, typ.Han var min bästa vän. Det är skitsnack.

Ingen såg något. Inte lika mycket som de sa efteråt i alla fall. Inga storklubbar kom och knackade på dörren. Jag var en snorunge. Det varinget: Å, den lilla talangen ska vi vara så snälla mot! Det var mer: Vem släppte in blatten? och redan då var det mycket upp och ner. Jag kundegöra åtta mål i en match, men sen komma helt ur slag.

Jag hängde också mycket med en kille som heter Tony Flygare. Vi hade samma hemspråkslärare. Hans farsa och morsa är också från Balkanoch han var lite av en tuffing han med. Han bodde inte i Rosengård, utan precis utanför på Vitemöllegatan. Vi var födda samma år, han i januarioch jag i oktober, och det betydde säkert en del. Han var större och kraftigare och sågs som en större fotbollstalang. Det var mycket Tony:”Kolla honom, vilken spelare!” och jag kom lite i hans skugga. Det kanske var bra, vad vet jag. Jag fick bita ihop och slåss i underläge. Men somsagt, på den tiden var jag inte något stort löfte. Jag var en vilde, en galning, och jag fick verkligen ingen ordning på mitt humör. Jag fortsatte attskälla ut spelare och domare och jag bytte klubbar hela tiden. Jag lirade i Balkan. Jag kom tillbaka till MBI och så igen till Balkan och så till BKFlagg. Det var en röra och ingen skjutsade mig precis till träningen, och ibland tittade jag åt föräldrarna vid långsidan.

Min farsa var aldrig där, varken bland juggarna eller bland svenskarna, och jag vet inte riktigt hur jag tänkte. Det var ju bara så. Jag klarademig själv. Jag hade vant mig vid det. Men kanske sved det ändå. Jag har ingen riktig koll. Man vänjer ju sig vid sitt liv, och jag höll det där påavstånd. Farsan var som han var. Han var hopplös. Han var fantastisk. Han var upp och ner. Jag räknade inte med honom, inte som andraräknade med sina föräldrar. Men alltså, jag hoppades säkert ibland. Fan liksom, tänk om han sett den läckra grejen, den brasseprylen? Farsanhade ju stunder då han var otroligt engagerad. Han ville att jag skulle bli advokat.

Jag kan inte påstå att jag trodde på det. I mina kretsar blev man inte jurist precis. Man gjorde galna grejer och drömde om att bli tuffa killen,och vi fick inget föräldrastöd direkt, det var inget: ”Ska jag förklara svenska historien för dig?” Det var ölburkar och juggemusik och tommakylskåp och balkankriget. Men ibland, alltså, tog han sig tid och pratade fotboll med mig och jag blev lika glad varje gång. Jag menar, han varfarsan, och en dag sa han, jag glömmer det inte, det var något högtidligt i luften:

”Zlatan, det är dags att du börjar spela i en storklubb.””Vadå en storklubb? Vad är en storklubb?””Ett bra lag, Zlatan. Ett toppgäng, som Malmö FF!”

Jag tror inte jag fattade riktigt.Vad var det för speciellt med Malmö FF? Jag kunde inget om såna grejer, om vad som var fint och inte. Men jag kände till klubben. Jag hade

mött dem med Balkan, och tänkte: Varför inte? Om farsan säger det så. Men jag hade ingen aning om var fotbollsstadion låg, eller något annatöverhuvudtaget i stan. Malmö låg kanske nära. Men det var en annan värld. Jag hann fylla sjutton innan jag var inne i centrum, och jag förstodingenting om livet därinne. Men jag lärde mig vägen till träningen, och jag hojade dit på typ trettio minuter med kläderna i en Icapåse, och detär klart, jag var nervös. I Malmö FF var det allvar. Det var inte den vanliga: Kom med och lira, grabben! Här måste man provspela och platsaoch jag märkte direkt, jag var inte som de andra, och jag förberedde mig på att packa mina grejer och sticka hem. Men redan andra dagen fickjag höra, det var en tränare som hette Nils:

”Du är välkommen i laget.””Menar du?”Jag var tretton då, och det fanns ett par andra utlänningar där redan, Tony bland annat. I övrigt var det bara svenskar, en del var

Limhamnstyper, överklassungar. Jag kände mig som från Mars. Inte bara för att farsan inte hade en stor fin villa och aldrig var på matcherna.Jag snackade annorlunda. Jag dribblade. Jag tände som en bomb, och jag slogs på plan. En gång fick jag gult kort för att jag skällde ut minalagkamrater.

”Så där kan du inte göra!” sa domaren.”Du kan dra åt helvete också”, röt jag och åkte ut.Det började pyra bland svenskarna. Deras föräldrar ville få ut mig därifrån, och jag tänkte för tusende gången: Jag ger fan i dem. Jag byter

lag igen. Eller så satsar jag på taekwondo istället. Det är coolare. Fotboll är skit. Någon idiot till farsa i laget gick runt med en lista. Zlatan måstebort från klubben, stod det, och alla möjliga figurer skrev på det där papperet. De gick runt och smusslade med det: Zlatan hör inte hemma här.Han måste slängas ut! Skriv på, bla bla.

Det var inte klokt! Okej, jag hade fightats med den där farsans son. Jag hade fått en massa fula tacklingar och tänt till. Jag hade skallathonom, uppriktigt sagt. Men jag var fruktansvärt ångerfull efteråt. Jag cyklade till sjukhuset och bad om ursäkt. Det var en idiotgrej, verkligen,men en lista! Lägg av! Tränaren, Åke Kallenberg, bara stirrade på den här lappen:

”Vad är det här för löjligt skit!”Han rev sönder den. Han var bra, Åke. Eller bra och bra! Han bänkade mig nästan ett helt år i juniorerna, och som alla andra tyckte han att

jag dribblade för mycket och skällde för mycket på lagkamraterna och hade fel attityd och fel inställning och allt vad det var. Jag lärde mig enviktig sak de där åren. Ska en kille som jag bli respekterad måste han vara fem gånger bättre än Leffe Persson och allt vad de hette. Han måsteträna tio gånger hårdare. Annars har han inte en chans. Inte på jorden! Särskilt inte om han är cykeltjuv.

Jag borde förstås ha skött mig efter alla de där grejerna. Jag ville säkert. Jag var inte helt hopplös. Men det var långt till träningen, sjukilometer, och jag gick ofta hela vägen. Men ibland blev frestelsen för stor, särskilt om jag såg en schysst hoj. En gång spanade jag in en gulcykel med massa balla boxar och jag tänkte, why not? Jag hojade iväg, skönt åk liksom. Men efter ett tag började jag undra. Det var någotkonstigt med de där lådorna, och plötsligt fattade jag, det var en postcykel. Jag hojade runt med kvarterets brev, och då hoppade jag av ochställde cykeln lite längre bort. Ville ju inte sno folks post också.

En annan gång rycktes cykeln jag stulit senast och jag stod där utanför arenan och det var långt hem och jag var hungrig och otålig, och därförknyckte jag en ny hoj utanför omklädningsrummet. Jag slog upp låset som vanligt, och jag gillade den minns jag. Det var en bra cykel och jagvar noga med att parkera den en bit bort så att inte den gamla ägaren skulle springa på den. Men tre dagar senare kallades laget in på ett möte.Jag hade redan då en hang up på sånt. Möten brukar betyda trubbel och uppläxningar och jag började direkt hitta på smarta bortförklaringar:Det var inte jag, typ. Det var brorsan, och mycket riktigt: mötet handlade om andretränarens cykel.

”Är det någon som har sett den?”Ingen hade sett den. Inte jag heller! Jag menar, i det läget säger du inget. Det är så det funkar. Du spelar dum: Å, vad tråkigt, stackars dig,

jag har också fått en cykel snodd en gång.Men ändå, jag fick ångest. Vad hade jag gjort? Och vilken jävla otur! Andretränarens hoj! Tränarna ska man ju respektera. Det ansåg jag.

Eller rättare sagt, jag menade att man skulle lyssna på dem och lära sig deras grejer, zonspel, taktik och hela den biten. Men samtidigt intelyssna. Liksom ändå fortsätta med dribblingarna och tricksen. Lyssna, lyssna inte! Det var min filosofi. Men att sno deras cyklar? Jag tyckteinte riktigt att det ingick i konceptet. Jag blev orolig och gick fram till andretränaren.

”Alltså, så här är det”, sa jag. ”Jag har lånat din cykel lite grand. Det var liksom krisläge. En engångsgrej! Du får tillbaka den i morgon.”Jag drog på värsta ledsna smilet, och jag tror att det gick hem på något vis. Mitt leende hjälpte mig mycket de där åren och jag kunde få fram

ett skämt när jag som bäst behövde ett. Men det var inte lätt. Jag var inte bara det svarta fåret. Försvann träningsoveraller, skyllde man påmig. Helt korrekt i och för sig. Jag var fattiglappen också. Medan de andra redan från början hade haft senaste fotbollsskorna från Adidas ochPuma med känguruskinn, hade jag köpt mina första i Ekohallen för femtionio och nittio, det var ett par dojor som låg precis intill tomaterna ochgrönsakerna, och så hade det fortsatt. Jag hade aldrig något att stila med i den vägen.

När laget stack iväg utomlands hade många andra med sig två tusen spänn i fickpengar. Jag hade tjugo kronor, typ, och ändå struntadefarsan någon gång i att betala hyran en månad för att skicka iväg mig. Han blev hellre vräkt än lät mig stanna hemma. Det var vackert gjort.Men jag kunde ändå inte mäta mig med polarna.

”Häng med Zlatan, vi tar en pizza, en hamburgare, vi går och köper det och det!””Nä, senare. Jag är inte hungrig! Jag softar istället.”Jag försökte slingra mig undan och vara ball ändå. Det gick inget vidare. Det var ingen stor grej. Men det var något nytt och jag kom in i en

osäker period. Inte så att jag ville vara som de andra. Jo lite, kanske! Jag ville lära mig deras prylar, som etikett och sånt. Men mest körde jagmin egen grej; det var mitt vapen, kan man säga. Jag såg polarna från min typ av förorter som försökte spela överklass. Det blev alltid fel hurde än ansträngde sig, och jag tänkte, jag gör tvärtom, jag kör min pryl ännu hårdare. Istället för att säga: ”Jag har bara tjugo spänn”, sa jag:”Jag har ingenting, inte ett öre.” Det var coolare. Mer galet. Jag var en tuffing från Rosengård. Jag var annorlunda. Det blev min identitet, ochjag trivdes alltmer med det och jag brydde mig aldrig om att jag inte hade en aning om de svenska killarnas idoler.

Ibland var vi bollkalle på A-lagsmatcherna, och en gång mötte Malmö FF IFK Göteborg, en riktig stormatch med andra ord, och minalagkamrater blev helt vilda och ville ha autografer av stjärnorna, framför allt av någon som hette Thomas Ravelli och tydligen var världenshjälte efter någon straffspark i fotbolls-VM. Jag hade aldrig hört talas om killen, inte för att jag sa något om det. Jag ville inte göra bort mig, och

självklart, jag hade också sett VM. Men alltså, jag var från Rosengård! Jag sket fullständigt i svenskarna. Jag hade hållit på brassarna, påRomário och Bebeto och dem, och det enda som intresserade mig med den där Ravelli var hans shorts. Jag funderade på var jag kunde sno ettpar likadana.

Vi skulle sälja Bingolotter för att dra in pengar till klubben, och jag hade ingen aning om vad Bingolotto var för något. Hade aldrig hört talas omgubbar som Loket och såna. Men jag gick runt där och knackade dörr i området:

”Hej, hej, jag heter Zlatan. Förlåt att jag stör. Ska ni inte ha en lott?”Det gick inget vidare, ärligt talat. Jag sålde ungefär en och ännu färre av julkalendrarna vi åkte på. Det vill säga typ noll, och till slut fick

farsan köpa alltihop. Det var inte rättvist. Vi hade inte den ekonomin och inte direkt något behov av att ha mer skräp hemma, och jag blev intesärskilt mycket gladare av att kunna öppna varenda lucka i varenda kalender redan i november. Det var rent larv, och jag fattar inte hur mankan skicka ut grabbar på en sån där tiggargrej.

Vi spelade fotboll och vi var en grym årgång, 80–81:orna i Malmö. Det var Tony Flygare, Gudmundur Mete, Matias Concha, JimmyTamandi, Markus Rosenberg. Det var jag. Det var alla möjliga vassa killar, och jag blev bättre och bättre, ändå fortsatte gnället. Det varföräldrarna mest. De vägrade ge sig. ”Nu börjar han”, sa de. ”Nu dribblar han igen!” ”Han är inte rätt för laget!” Jag lackade ur på det. Vilka fanvar de att stå där och bedöma mig? Det har snackats om att jag funderade på att lägga av med fotbollen på den tiden. Det är inte sant. Men jagvar verkligen inne på att byta klubb ett tag. Jag hade ingen farsa i närheten som försvarade mig eller köpte dyraste kläderna åt mig. Jag fickklara mig själv, och överallt stod de där svenska papporna och deras snobbiga söner och förklarade varför jag var fel. Klart jag ruttnade!Dessutom var jag rastlös. Jag ville ha action, action. Jag behövde något nytt.

Johnny Gyllensjö, pojklagstränaren, hörde om det och tog upp det med klubben. ”Kom igen”, sa han. ”Alla kan inte vara vattenkammade. Vihåller på att förlora en stor talang!” Det skrevs ett ungdomskontrakt med mig som farsan signerade. Jag fick femton hundra i månaden och detvar en kick förstås, och jag ansträngde mig mer och mer. Jag var inte helt omöjlig, som sagt. Det var inte bara, lyssna inte! Det var lyssnaockså.

Jag tränade hårt på att ta emot bollen med så få tillslag som möjligt. Men jag glänste ännu inte överdrivet, det måste jag säga. Det varfortfarande mycket Tony, och jag sög åt mig kunskap för att bli minst lika bra. Hela min generation i MFF var inne på brassegrejer och tricks.Vi triggade varandra där. Det var lite som morsans gård igen, och när vi fick tillgång till datorer laddade vi ner olika finter, grejer som Ronaldooch Romário hållit på med, och sen övade vi tills tricksen satt. Det var mycket spola fram och tillbaka. Hur gör de egentligen? Hur går den därlilla grejen till?

Vi var ju alla vana vid att toucha bollen. Men brassarna liksom föste den med foten och vi tränade om och om igen tills grejerna satt och tillslut provade vi på matcherna. Vi var många som höll på så där. Men jag tog det ett steg längre. Jag gick djupare in i det. Jag var mer noggrannmed detaljerna. Jag blev helt besatt, uppriktigt sagt.

De där tricksen hade ju alltid varit mitt sätt att synas, och jag dribblade på, hur mycket farsorna och tränarna än gnällde. Nej, jag anpassademig inte. Eller rättare sagt, jag gjorde både och. Jag ville vara annorlunda. Jag ville kunna tränarnas grejer också, och det gick allt bättre. Menibland var det inte så lätt. Ibland gjorde det ont, och säkert påverkades jag av situationen hos morsan och farsan. Det var mycket skit sombehövde komma ut.

I Sorgenfriskolan satte de in extralärare för min skull. Jag blev sjukt arg. Visst, jag var stökig. Kanske värst av allihop. Men en extralärare!Lägg av! Jag fick femma i bild, fyra i engelska, kemi och fysik. Jag var ingen knarkarunge precis. Jag hade knappt dragit ett munbloss med encigg. Jag var bara orolig och gjorde massa dumma grejer. Men det snackades om att sätta mig i särskola. Man ville märka ut mig, och jag kändemig som ett ufo. Det började ticka som en bomb i kroppen. Behöver jag säga att jag var bra i gympa? Jag kanske var lite ofokuserad iklassrummet och hade svårt att sitta still med böcker. Men jag kunde koncentrera mig också, om vi nu snackar om att få iväg en boll eller ettägg.

En dag spelade vi innebandy. Den där extraläraren kom dit och glodde. Minsta lilla grej jag gjorde, så var hon där, som ett plåster. Dåilsknade jag till. Jag drog till världens skott och träffade henne rakt i huvudet. Hon blev helt chockad och bara stirrade på mig, och efteråtringde de pappa och ville diskutera psykiatrisk hjälp och specialskola och den typen av skit, och det fattar ni, det var inte rätt sak att snackamed farsan om. Ingen pratar illa om hans barn, allra minst lärare som förföljer dem. Han blev tokig, och tågade till skolan med helacowboystilen: ”Vilka fan är ni? Komma och snacka om psykiatrisk hjälp? Ni borde säkert in på psyket hela bunten. Men min son är det inget felpå, han är finaste killen, far åt helvete allihop!”

Han var en galen jugge och helt i sitt esse och inte långt senare slutade den där läraren. Inte så konstigt kanske, och det blev lite bättre. Jagfick tillbaka mitt självförtroende. Men ändå, själva grejen! En speciallärare bara för mig! Jag blir galen på det. Visst, jag kanske inte var värstaordningsmannen. Men man får inte skilja ut barn på det viset! Man får inte!

Om någon idag skulle behandla Maxi och Vincent som om de vore annorlunda, skulle jag bli skogstokig. Jag lovar. Jag skulle bli värre änfarsan. Den där särbehandlingen sitter kvar i mig. Jag mådde inte bra av det. Okej, på lång sikt kanske den gjorde mig starkare. Inte vet jag.Jag blev ännu mer av en krigare. Men på kort sikt sabbade den mig.

Ni vet, en dag skulle jag ha en date med en tjej, och jag var inte särskilt säker med tjejer på den tiden. Killen med extraläraren i hasornaliksom, hur coolt lät det? Bara att fråga om hennes telefonnummer gjorde mig alldeles svettig! Det var en häftig brud i mina ögon, och jaglyckades precis haspla ur mig:

”Vill du ses någon gång efter skolan?””Ja, absolut”, tyckte hon.”Vad sägs om Gustav då och då?”Gustav är Gustav Adolfs torg som ligger mellan Triangeln och Stortorget i Malmö centrum, och det verkade som om hon gillade idén. Men

när jag kom dit var hon inte där. Jag blev alldeles nervös. Det var inte precis mina hemtrakter och jag kände mig osäker. Varför kom hon inte?Tyckte hon inte om mig längre? Det gick en minut, två, tre, tio minuter, och till slut pallade jag inte längre. Det var värsta förnedringen.

Hon har säkert blåst mig, tänkte jag. Vem skulle vilja ha en date med mig? Och så drog jag därifrån. Jag skiter väl i henne. Jag ska ändå blifotbollsstjärna. Men det var dummaste grejen. Tjejens buss hade bara varit lite försenad. Det var chaffisen som velat ta en cigg eller något, ochhon kom dit precis efteråt och blev lika ledsen som jag.

4JAG BÖRJADE I GYMNASIET i Borgarskolan på samhällsprogrammet med speciell fotbollsinriktning, och jag hade stora förväntningar på det. Nuskulle allt förändras! Nu skulle jag bli riktigt cool. Men det hela blev en chock. Okej, jag var förberedd.

Jag hade ju några Limhamnspojkar i laget. Men nu var det brudar också och andra typer av grabbar, glidare som stod och rökte i balla kläderi hörnen. Där jag kom ifrån hade man gympadojor och träningsoveraller med värsta Adidas- eller Nikemärkena. Det var ballaste grejen, troddeman, och jag gled alltid runt så. Vad jag inte fattat var att det fullständigt lyste Rosengård om mig! Det var som en skylt. Som om den därextraläraren fortfarande hängde efter mig.

I Borgarskolan hade man Ralph Laurentröjor, Timberlandskor och skjortor! Bara det! Jag hade knappt sett en kille i skjorta förut, och jagfattade direkt att jag måste göra något akut åt situationen. Det var sjukt mycket snygga brudar i plugget. Det gick inte att snacka med dem ochse ut som en förortskille. Jag pratade med farsan om saken och vi bråkade. Vi fick studiebidrag av staten på den tiden. Det låg påsjuhundranittiofem spänn i månaden och för farsan var det självklart att han skulle ta hand om det eftersom han stod för omkostnaderna, somhan sa. Jag la fram det på ett annat vis:

”Jag kan ju inte vara värsta tönten i plugget!”På något vis köpte han snacket. Jag fick studiebidraget och ett bankkonto och ett sånt där Minutenkort med ett träd på. Bidraget kom den

tjugonde varje månad, och många av mina polare stod där klockan 23.59 vid bankomaten dagen innan och bara väntade, helt tokiga: Blir detinte midnatt snart? Tio, nio, åtta … Jag var lite coolare. Men morgonen efter hade jag definitivt plockat ut en hel del och sprungit och köpt ettpar Davisjeans.

De var billigast. De kostade tvåhundranittionio, eller så drog jag till med några pikettröjor, tre för nittionio. Jag provade olika stilar. Ingetfunkade. Det lyste Rosengård om mig ändå. Jag passade inte in. Jag kände det så. Jag hade varit liten hela mitt liv. Men den sommaren hade jagväxt helt sjukt, tretton centimeter bara på några månader och jag gissar att jag såg skranglig ut. Jag behövde hävda mig, helt enkelt, och förförsta gången i livet började jag hänga i city, på Burger King, i Triangeln och på Lilla Torg.

Jag körde med lite värre grejer också, inte bara för kicken. Jag behövde balla prylar. Annars skulle jag inte ha en chans på skolgården. Jagklippte till exempel en killes MP3, fetaste Minidiscen. Vi hade skåp utanför klassrummet med små lås med koder och av en polare fick jag vetaen av de där killarnas hemliga nummer. När han inte var där gick jag dit och liksom: höger fem, vänster tre, och så cyklade jag iväg med dendär Minidiscen och diggade hans låtar och kände mig rätt cool. Men givetvis räckte det inte.

Jag hade fortfarande inte mycket att komma med. Jag var fortfarande förortskillen. Min polare var smartare. Han skaffade sig en tjej från enfin familj och snackade in sig hos hennes brorsa och började låna hans kläder. Ett bra trick, absolut, även om det inte lyckades hela vägen. Vifrån förorten flöt aldrig in riktigt. Vi var annorlunda. Men ändå, polaren dök upp med dyraste märkena och hade en cool brud och var hurstöddig som helst. Själv kände jag mig i minusläge. Jag fick köra med min fotboll.

Men den gick inte bra den heller. Jag hade tagit mig in i juniorlaget och spelade med dem som var ett år äldre, och det var ju en bedrift i sig.Vi var ett fantastiskt gäng, ett av de bättre lagen i landet i vår åldersgrupp. Men jag satt på bänken. Det var Åke Kallenbergs beslut. En tränareska givetvis bänka vem han vill. Men jag tror inte att det bara handlade om fotboll. När jag byttes in, gjorde jag ofta mål. Jag var inte dålig. Menjag var fel på andra sätt, tyckte de.

Det sas att jag inte bidrog tillräckligt mycket till laget. ”Dina dribblingar för inte spelet framåt!” Jag hörde den typen av grejer hundra gånger,och jag kände vibbarna: Den där Zlatan liksom! Är han inte för obalanserad? Det var inte listor längre, men inte långt ifrån, och det är sant; jagskällde ut lagkamrater. Jag skrek och pratade för mycket på plan. Jag kunde bråka med åskådare. Inte så att det var några allvarliga grejer.Men jag hade mitt humör och min spelstil. Jag var en annan sorts spelare och jag ilsknade till. Jag hörde inte hemma riktigt i MFF. Många sågdet så. Jag minns junior-SM. Vi kvalificerade oss till slutspelet, och det var en stor grej förstås.

Men Åke Kallenberg tog inte ut mig i laget. Jag skulle inte ens sitta på bänken. ”Zlatan är skadad”, sa han inför alla och jag hoppade till. Vadåskadad? Vad var det för snack? Jag sa det till honom:

”Vad pratar du om? Hur kan du säga något sånt?””Du är skadad”, upprepade han, och jag kunde inte tro det. Varför kom han med sånt skit när vi skulle spela slutspel?”Du säger det bara för att du inte vill ha med mig.”Men nej, han upplevde mig skadad och jag blev galen på det. Det låg något konstigt i luften. Ingen sa som det var. Ingen var man nog och det

året vann Malmö FF junior-SM utan mig och det stärkte inte mitt självförtroende precis. Absolut, visst, jag hade sagt massa kaxiga grejer. Somnär min lärare i italienska slängde ut mig från klassrummet, och jag svarade: ”Jag skiter väl i er. Jag kommer ändå att lära mig språket när jagblir proffs i Italien”, och det låter kanske lite kul nu i efterhand. Då var det bara snack. Jag trodde inte på det. Hur kunde jag göra det när jaginte ens var ordinarie i juniorlaget?

Den här tiden hade A-laget problem. Malmö FF:s A-lag är typ finast i landet. När farsan kom till Sverige på sjuttiotalet dominerade klubbenhelt. Man nådde till och med till final i Champions League, eller Europacupen som det hette då, och nästan ingen från juniorerna togs in.Ledningen rekryterade från andra toppklubbar istället. Men det här året var läget förändrat. Utan att någon riktigt begrep varför, gick det illaför klubben. MFF som alltid legat i toppen i Allsvenskan riskerade att åka ner. Man spelade uselt. Ekonomin var värdelös. Man hade inte rådatt köpa några spelare och fler unga från de egna leden fick chansen, och ni kan tänka er hur vi juniorer snackade om det! Vem ska de ta in?Han eller han?

Det blev Tony Flygare givetvis, och så Gudmundur Mete och Jimmy Tamandi. Men jag var inte ens påtänkt. Jag var den sista i laget somskulle plockas upp. Det trodde jag. Det trodde de flesta. Så uppriktigt sagt, det var inget att hoppas på. Till och med juniortränaren bänkademig. Varför skulle A-laget ta mig då? Det fanns inte på kartan. Ändå var jag inte sämre än Tony, Mete och Jimmy. Det hade jag visat i minainhopp. Vad fan är felet liksom? Vad håller de på med? Allt det där surrade i mig, och jag blev alltmer övertygad om att det låg massa politik idet.

Som grabb var det kanske coolt att vara annorlunda och lite kaxigare än de andra, men i längden var det bara en nackdel. När det verkligengäller vill man inte ha några blattar eller vildhjärnor som kör brassegrejer hela tiden. Malmö FF var ju stoltaste fina klubben. Understorhetstiden hade alla spelare varit blonda och skötsamma och hetat typ Bosse Larsson och sagt fina, snälla saker, och sen dess hade man inteplockat in många med utländsk bakgrund. Okej, Yksel Osmanovski hade varit där.

Han kom också från Rosengård. Han var proffs i Bari då. Men han var en skötsammare typ. Nej, nej, det skulle inte bli något A-lagsspel. Jaghade fått mitt ungdomskontrakt. Jag fick nöja mig med det, och med U20. U20 var en grej de skapat i samband med fotbollsgymnasiet i

Borgarskolan. Juniorlaget var upp till arton. I U20 var det tjugoårsgräns.Vi var inte så många som tagits in där, inte tillräckligt många för att bilda ett lag än. Men själva tanken var att hindra oss från att lämna

klubben, och ofta spelade vi med grabbar från B-laget och mötte division tre-gäng och så. Det var inget märkvärdigt, men jag hade en chans attvisa upp mig där.

Ibland tränade vi med A-laget, och då vägrade jag anpassa mig. Normalt tar inte en junior fram värsta dribblingen i såna lägen. Han sätterinte in rejäla tacklingar i närkamperna och börjar skrika ”Jävla sopa!”. Han sköter sig. Men jag tänkte: Varför inte? Jag har ingenting attförlora. Jag gav allt. Jag bara smällde på, och givetvis, jag märkte, de snackade om mig. ”Vem tror han att han är” och sånt, och jag mumlade:”Far åt helvete!” och fortsatte bara. Jag tricksade på. Jag spelade tuffa killen, och ibland tittade Roland Andersson, A-lagstränaren.

I början fick jag massa förhoppningar: Tycker han att jag är bra, eller? Men det förändrades med allt skit som hände omkring mig. När jagsåg honom igen en dag längs planen, trodde jag bara: Säkert har han hört något gnäll! Något klagomål. Den tiden kände jag mig alltmerbesviken på fotbollen, och inte hade jag mycket framgångar på andra håll heller, framför allt inte i plugget. Jag var fortfarande blyg och osäkeroch ofta åt jag bara lunch i skolan. Jag åt som en galning. Men resten struntade jag mer eller mindre i. Jag pluggade allt mindre, till slut hoppadejag av gymnasiet helt och hållet, och hemma var det massa strul och bråk.

Det var som ett minfält, och jag drog mig undan och höll på med mina tricks på gården. I mitt rum satte jag upp bilder på Ronaldo. Ronaldovar mannen. Inte bara för överstegsfinterna och målen i VM. Ronaldo vara lysande på alla nivåer. Han var en sån som jag ville bli. En kille somgjorde skillnad. De svenska landslagspelarna, vad var det? Där fanns ingen superstar, ingen det snackades om i världen. Ronaldo var min hjälteoch jag studerade honom på nätet och försökte få in hans rörelsemönster, och jag tyckte att jag blev grym. Jag dansade fram med bollen.

Men vad hade jag för det? Ingenting, trodde jag. Det var en orättvis värld. Killar som jag hade inte en chans, och jag skulle inte bli någonstjärna vilka kvaliteter jag än hade. Det var så det såg ut. Jag var körd. Jag var fel, och jag försökte hitta andra vägar. Men jag orkade inte tatag i det. Jag spelade på bara. Den där dagen när Roland Andersson stod där och glodde lirade jag med U20 på plan ett. Plan ett finns inte mer.Men det var en gräsplan, den låg precis intill Malmö Stadion, och efteråt fick jag höra att Roland Andersson ville tala med mig. Det var ju det jagvisste. Jag fick lite panik, ärligt talat och jag började tänka:

Har jag ryckt en cykel? Har jag skallat någon? Jag gick igenom allt dumt jag gjort och det var förmodligen ganska mycket. Men jag fattadeinte hur något av det kunde ha nått honom, och jag funderade ut tusen bortförklaringar. Roland är en rätt bullrig typ med en djup röst. Han ärskön, men ganska sträng. Han dominerar rummet, och jag tror mitt hjärta bultade lite.

Roland Andersson, jag hade hört att han spelat i VM i Argentina. Han var inte bara en av de gamla MFF-stjärnorna från storhetstiden. Hanhade varit landslagsman också. En gubbe med respekt alltså, och han satt vid sitt skrivbord, och drog inte på något smile. Han såg allvarlig ut,typ, nu kommer värsta utskällningen.

”Tjena, Roland. Hur är läget? Ville du något, eller?”Jag försökte alltid spela lite kaxig så där. Det var en grej som satt i sen barndomen. Man fick inte visa sig svag.”Sätt dig.””Okej, ta det lugnt. Ingen har dött. Jag lovar.””Zlatan, det är dags för dig att sluta spela med småskitarna.”Med småskitarna? Vad snackar han om, tänkte jag, och vad fan har jag gjort småglinen?”Vadårå”, sa jag. ”Pratar du om någon speciell?””Det är dags för dig att börja spela med de stora grabbarna.”Jag förstod fortfarande inte.”Va?””Välkommen i A-laget, grabben”, fortsatte han, och ärligt talat, jag kan inte beskriva, aldrig någonsin.Det var som om jag lyftes upp tio meter, och jag gissar att jag gick ut och ryckte en ny cykel och kände mig som den coolaste killen i stan.

5I MALMÖ HADE VI en grej som hette Milen.

Milen var en lång förbannad sträcka. Vi sprang från stadion ut mot Vattentornet, ner längs Limhamnsvägen, förbi alla svindyra kåkar därmed värsta utsikten mot havet, speciellt ett hus, minns jag, som var rosa och helt grymt och vi tänkte liksom: Wow, vad är det för typer sombor där? Hur sjukt mycket pengar måste inte de ha?

Vi fortsatte mot Kungsparken, in under en tunnel, och så fram till Borgarskolan, i ett helt perfekt läge inför alla brudarna och snobbarna.Vilken kraft jag fick av det alltså! Det var min revansch. Här kom jag, tönten från Rosengård som knappt vågat tala med en tjej, och så sprangjag med alla de tuffa killarna i MFF, som Mats Lilienberg och dem. Det var hur häftigt som helst och jag satte lite system i det. I början jagadejag på. Jag var ju ny i A-laget och ville visa vad jag gick för. Men så fattade jag det centrala i grejen: det viktigaste var att impa på brudarna.

Därför körde jag, Tony och Mete en del tricks. Vi sprang de första fyra kilometrarna. Men på Limhamnsvägen vek vi av lite snyggt vidhållplatsen. Ingen såg oss. Vi hade legat sist i ledet och kunde i lugn och ro vänta på bussen och stiga på. Givetvis garvade vi som galningar.Vilken fräck grej liksom! Men sen fick vi ducka utav helvete när vi åkte förbi de andra i laget. Jag menar, det där med buss visade inte på helträtt inställning! I slutet på den där långa vägen hoppade vi av, helt utvilade och långt före de andra, och gömde oss i en hörna. När laget sprangförbi kutade vi fram och hade grymmaste kraften att glänsa framför skolan. Wow, tänkte tjejerna säkert, de där grabbarna verkar hur starkasom helst.

En annan dag på Milen sa jag till Tony och Mete: ”Det här är löjligt. Vi snor en cykel istället.” Jag tror de var lite tveksamma till idén. De hadeinte samma erfarenhet som jag på området. Men jag övertalade dem och så ryckte jag en hoj och cyklade iväg med dem på pakethållaren.Andra gånger spårade det ur helt och hållet. Jag var inte den mognaste killen i stan direkt, och för övrigt var Tony en idiot han med. Den dårenhade kommit in på det där med porrfilm. Han gick in i Kungsan och hyrde en rulle och köpte choklad istället för att springa, och den chokladensatt vi och käkade medan de andra i laget joggade sin mil.

Jag får väl vara glad att Roland Andersson trodde på våra bortförklaringar. Eller så gjorde han det inte. Han var skön. Han fattade oss unga.Han hade glimten i ögat. Men det är klart, det jäste på andra håll: Vad är det med den där killen, Zlatan? Varför visar han ingen ödmjukhet?Och jag hörde det gamla vanliga snacket: Han dribblar för mycket. Han tänker inte på laget. En del av det var helt rätt. Absolut! Jag hademycket att lära. Annat var avundsjuka. Spelarna kände konkurrensen, och jag var verkligen inte bara en fuskare.

Jag låg i som en iller, och jag nöjde mig inte med MFF:s träningar. Jag spelade på morsans gård också, timme efter timme. Jag hade ett trick.Jag stack ut i Rosengård och skrek till småungarna: ”Ni får tio spänn om ni tar bollen ifrån mig!” och det var inte bara en lek. Det finslipade minteknik. Det lärde mig att skydda bollen med kroppen.

När jag inte tricksade med smågrabbarna spelade jag fotbollsspel på teven. Jag kunde hålla på i tio timmar i sträck, och ofta såg jag lösningari spelet som jag tog med mig ut i det verkliga livet. Det var fotboll around the clock, får man väl säga. Men i MFF på träningarna var det intehelt lätt, och kanske lattjade jag för mycket. Det var som om de fått in något helt irrationellt i laget, en kille som de inte begrep sig på. Jagmenar, varenda jävel passar i den eller den situationen och säger det och det i det läget. Men jag … jag kom från en annan planet. Jag bara östepå med hela galna Rosengårdsgrejen.

I klubben var det mycket de äldre mot de yngre. Vi unga skulle bära trunkar och skit och passa upp. Det var löjligt, och stämningen var uselredan från början. I början av säsongen hade Tommy Söderberg, förbundskaptenen, spått att MFF skulle vinna hela serien, men sen dess hadedet ena efter det andra gått fel, och nu riskerade alltså klubben att åka ner i division två. Det var första gången på typ sextio år, ochsupportrarna var ilskna och oroliga och alla de äldre i laget hade jordens tryck på sina axlar.

De visste alla vad det skulle innebära för stan om de inte höll sig kvar i Allsvenskan, en katastrof, inget annat. Det var liksom inte tid förparty och brassegrejer. Men jag var ju fortfarande helt lycklig av att ha blivit upplockad i A-laget och jag ville visa vem jag var. Det kanske intevar rätt läge.

Men det fanns i mitt blod. Jag var i ett nytt gäng. Jag ville få folk att haja till och jag vägrade att buga och bocka. När Jonnie Fedel,målvakten, redan första dagen fräste ”Var fan är bollarna?” ryckte jag till, särskilt när jag märkte att alla tittade på mig och verkade förväntasig att jag skulle hämta de där bollarna. Men aldrig i livet, inte när han snackade på det viset.

”Ska du ha dem, får du hämta dem själv!” fräste jag, och det var inte det vanliga sättet att svara på i MFF.Det var förortsprylen igen, och den gick inte hem. Men jag hade stöd hos Roland och andretränaren Thomas Sjöberg, det kände jag, även om

de mest trodde på Tony förstås. Han fick spela och gjorde mål i sin debut. Jag var på bänken och försökte ligga i ännu hårdare. Men det hjälpteinte, och jag svor. Kanske borde jag ha varit nöjd och inte haft så bråttom. Men jag funkar inte så. Jag vill in och visa vad jag går för på en gång.Men det verkade kört, och den nittonde september 1999 mötte vi Halmstad borta på Örjans Vall.

Det var en ödesmatch. Om vi vann eller spelade oavgjort skulle vi bli kvar i Allsvenskan. Annars måste vi fortsätta slåss i slutomgångarna,och alla i laget var nervösa och skakiga. Spelet låste sig. I början av andra halvlek bars Niklas Gudmundsson, vår anfallare, ut på bår, och jaghoppades bli inbytt. Men nej, inte ens en blick från Roland, och tiden gick. Inget hände. Det stod ett–ett då och det skulle ju räcka. Men närbara femton minuter återstod blev även vår lagkapten Hasse Mattisson skadad och strax efter sköt Halmstad två–ett, och jag såg hur helalaget bleknade.

I det läget bytte Roland in mig, och medan alla andra krisade kickade jag igång med värsta adrenalinruschen. Jag var sjutton. Det varAllsvenskan och tio tusen på läktaren. Det stod Ibrahimović på min tröja. Det var wow, det var stort, ingen kan stoppa mig nu liksom, ochdirekt hade jag ett skott på mål som tuschade ribban. Men sen hände en sak. Vi fick straff i slutminuterna, och ni fattar. Det var en känsla av livoch död. Satte vi straffen skulle klubbens heder räddas, annars riskerade vi en katastrof, och alla de tunga grabbarna tvekade. De vågade inteslå den. För mycket stod på spel, så Tony den kaxen steg fram:

”Jag tar den!”Det var tufft gjort. En balkanpryl liksom, man backar inte. Men nu efteråt tycker jag att någon borde ha stoppat honom. Han var för ung för

att axla en sån grej, och jag minns hur han tog sats och hela laget höll andan, eller tittade bort. Det var otäckt. Men målvakten räddade, jag trorhan fintade Tony lite grand, och vi förlorade, och efter det hamnade Tony i frysboxen. Det var synd om killen, och jag vet journalister som settdet där som en symbolisk grej. Det var ögonblicket då jag gled om. Tony kom aldrig tillbaka till toppfotbollen, och istället fick jag lira mer. Jaggjorde sex inhopp i Allsvenskan och i någon intervju kallade Roland mig en oslipad diamant. Orden fastnade och ganska snart kom småungarfram efter matcherna och ville ha min autograf. Inte så att det var en stor sak än så länge. Men jag pumpades upp av det, och tänkte: Nu måstejag bli ännu vassare! Jag får inte göra småpojkarna besvikna!

Kolla här! ville jag ropa till dem. Kolla här på världens läckraste grej! Egentligen var det lite underligt, eller hur? Jag hade inte gjort någontingän, inte mycket i alla fall. Ändå dök det upp unga fans från ingenstans, och jag fick ännu större lust att göra tricks. De där småglinen gav migliksom rätt i mitt spel. Inte hade de kommit fram om jag varit tråkigaste lagspelaren! Jag började lira för de där barnen, och redan från förstastund skrev jag varenda autograf. Ingen skulle bli utan. Jag var själv ung. Jag fattade precis hur det skulle ha känts om mina kompisar fått ennamnteckning och inte jag.

”Är alla nöjda?” sa jag innan jag rusade iväg, och överhuvudtaget hände så mycket omkring mig att jag inte brydde mig så mycket om lagetsmotgångar.

Det var sjukt på sätt och vis. Jag höll på att bli ett namn medan min klubb hade största krisen någonsin, typ. När vi förlorade hemma motTrelleborg, grät fansen på läktaren och skrek ”avgå” till Roland. Polisen fick rycka in och skydda honom, och det slängdes stenar motTrelleborgsbussen och det var upplopp och skit, och inte blev det bättre några dagar senare när vi förnedrades av AIK och katastrofen var ettfaktum.

Vi åkte ut ur Allsvenskan. För första gången på sextiofyra år skulle Malmö FF inte spela i högsta divisionen, och i omklädningsrummet sattfolk och gömde sig under handdukar och tröjor medan ledningen försökte peppa och trösta, eller vad de nu höll på med, och överallt pystefrustrationen och skammen upp, och en del tyckte säkert att jag var värsta divan som sprungit runt och tricksat i såna här allvarliga matcher.Men jag brydde mig inte särskilt, uppriktigt sagt. Jag hade annat att tänka på. Det hade hänt en otrolig sak.

Det var precis när jag hade plockats upp i A-laget. Vi hade tränat på plan ett och visst, vi var Malmö FF. Vi var eller hade varit stans stolthet.Men det var inte många som kom och tittade på våra träningar, speciellt inte på den tiden. Men den där eftermiddagen dök en gubbe imörkgrått hår upp. Jag såg honom från långt håll. Jag kände inte igen honom. Jag märkte bara att han stirrade på oss från träden där borta,och jag kände mig lite konstig. Jag liksom anade något, och jag började köra ännu mer tricks. Men det dröjde innan jag fattade.

Jag hade ju fått klara mig själv under barndomen, det hade varit tomt omkring mig, och absolut, farsan hade gjort helt otroliga grejer också.Men han hade inte varit som de andra papporna jag sett. Han hade inte tittat på mina matcher, eller uppmuntrat mig med skolan. Han hadehaft sitt drickande och sitt krig och sin juggemusik. Men nu, jag kunde inte tro det. Den där gubben var verkligen farsan. Han hade kommit föratt kolla, och jag blev helt paff. Det var som om jag drömde och jag började spela med en helt sjuk kraft: Shit, pappa är här! Det är inte klokt.Titta här, ville jag skrika. Titta här! Spana in! Din son är världens grymmaste spelare!

Jag tror att det är en av mina största stunder. Jag lovar. Jag fick honom tillbaka. Inte så att jag inte haft honom tidigare. Om det varitkrisläge, hade han kommit rusande som värsta hulken. Men så här, det var något helt nytt, och efteråt sprang jag fram och snackade medhonom lite coolt så där, som om det var en helt naturlig sak att farsan var där.

”Läget?””Bra spelat, Zlatan.”Det var sanslöst. Pappa fick någon slags knäpp, tror jag. Jag blev hans drog. Han började följa allt jag gjorde. Han såg varenda träning. Hans

hem blev som ett museum över min karriär, och han klippte ut varje artikel, varje liten notis, och så har det fortsatt. Fråga honom idag omvilken som helst av mina matcher. Han har den inspelad och vartenda ord som skrivits om den, och så alla tröjorna och skorna jag haft ochpriserna och Guldbollarna. You name it, allt finns där, och inte är det någon oordning precis, som förr med hans grejer. Allt ligger på sin plats.Han hittar vad som helst på en sekund. Han har full koll.

Från den dagen på plan ett började han leva för mig och min fotboll, och jag tror det fick honom att må bättre. Han hade inte haft det lätt.Han var ensam. Sanela hade brutit med honom på grund av hans drickande och hans humör och alla hårda ord om morsan, och det hade tagithonom hårt. Sanela var hans hjärta, det kommer hon alltid att vara. Men nu fanns hon inte längre för honom. Hon hade sagt upp bekantskapen,ännu en sån där hård grej i min familj med andra ord, och farsan behövde något nytt, och det fick han nu. Vi började snacka varje dag, och alltdet där blev en ny drivkraft också för mig. Det var wow, fotbollen kan göra häftiga grejer liksom, och jag kämpade på ännu mer. Vad var ennerflyttning i division två när farsan blivit största supportern!

Jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag börja spela i Superettan som ju division två kallas lite larvigt, eller söka mig vidare? Det hadesnackats om att AIK var ute efter mig. Men var det sant? Jag hade inte en aning. Jag visste inte ett skit om hur het jag var. Jag var ju inte ensordinarie i MFF. Jag var arton och borde skriva A-lagskontrakt. Men jag sköt på det. Allt kändes osäkert, särskilt sen Roland Andersson ochThomas Sjöberg fått sparken. Det var ju de som hade trott på mig när alla andra gnällt. Skulle jag överhuvudtaget få spela om jag stannade?Jag visste inte och jag tvekade. Både farsan och jag tvekade och hur bra var jag egentligen?

Jag hade ingen koll. Jag hade skrivit en del autografer åt småungar. Men det betydde givetvis ingenting, och mitt självförtroende gick uppoch ner. Det första glädjeruset över att ha lyfts upp i A-laget började försvinna. Men så mötte jag en kille från Trinidad Tobago. Det var påförsäsongen. Han var cool. Han provspelade med oss, och efteråt kom han fram till mig.

”Du grabben”, sa han.”Vadå?””Om du inte är proffs inom tre år, är det ditt eget fel!””Vad menar du?””Du hörde!”Klart i helvete jag hörde!Men det tog ett tag att smälta. Kunde det vara sant? Om någon annan sagt det hade jag knappast trott på det. Men den här killen, han

verkade veta. Han hade varit ute i världen och det gick som en stöt i kroppen. Var jag verkligen värsta proffslöftet? Jag började tro på det. Förförsta gången gjorde jag verkligen det och jag skärpte mig ännu mer.

Hasse Borg, den gamla landslagsbacken, hade då blivit sportdirektör i MFF. Hasse fick direkt ett gott öga till mig. Jag gissar att han förstodmin talang, och han snackade med journalister. Tjena tjena, liksom, ni borde spana in den här grabben, och i februari året därpå kom enreporter som arbetade för Kvällsposten och som hette Rune Smith till träningen. Rune var skön. Han skulle bli en vän nästan, och efter att haspanat på mig pratade vi lite, han och jag, ingenting märkvärdigt, inte alls.

Jag snackade om MFF och Superettan och om mina drömmar om att bli proffs i Italien, som Ronaldo, och Rune antecknade och log, och jagvet inte riktigt vad jag förväntade mig. Jag hade ingen erfarenhet av journalister på den tiden. Men det blev en stor grej. Rune skrev typ:”Smaka på det här blivande löpsedelsnamnet, ZLATAN, det låter spännande. Och han är spännande. En annorlunda spelartyp, ettdynamitpaket i anfallet”, och så nämnde han det där med oslipad diamant igen och jag uttalade mig lite kaxigt och osvenskt i artikeln, och jag

vet inte.Det måste ha varit något med det där reportaget. Nu kom fler och fler småungar fram efter träningarna och faktiskt en del tonårstjejer

också, och till och med några vuxna. Det var startskottet på hela hysterin, allt det där ”Zlatan, Zlatan!” som skulle bli mitt liv och som var såoverkligt först: Vad pågår liksom? Är det mig de snackar om?

Jag skulle ljuga om jag inte sa att det var hur häftigt som helst. Jag menar, vad tror ni? Jag hade försökt få uppmärksamhet i hela mitt liv ochnu plötsligt dök folk upp och var störtimpade och ville ha min namnteckning. Klart det var coolt. Det var världens kick. Jag pumpades upp. Jagfylldes av adrenalin. Jag flög fram. Ni vet, jag har hört människor som säger: O, jag har det så jobbigt, folk skriker utanför mitt fönster. De villha min autograf. Stackars mig, typ. Det är skitsnack.

Man kickar igång på såna där grejer, tro mig, framför allt om man haft det som jag, och varit snorungen från förorten. Det är som fetastestrålkastaren som slås på. Men det är klart, vissa saker fattade jag inte än, avundsjukan och den biten, de psykologiska grejerna som att mångavill dra ner den som sticker upp, särskilt förstås om du kommer från fel ställe och inte beter dig snällt och svenskt. Jag fick gliringar också. Detvar mycket sånt: ”Du har bara haft tur!” och ”Vem tror du att du är?”

Jag svarade med att bli ännu kaxigare. Vad skulle jag annars göra? Jag var inte uppvuxen med att be om ursäkt. I min familj säger vi inte:”Förlåt, förlåt, vad tråkigt att du blir upprörd!” Vi ger igen. Vi fightas om det krävs, och vi litar inte på folk hur som helst. Alla i familjen har åktpå sina smällar, och farsan sa alltid: ”Gör ingenting förhastat. Folk vill bara utnyttja dig”, och jag lyssnade, och jag tänkte. Men det var inte lätt.Den här tiden sprang Hasse Borg efter mig i värsta kostymen och ville få mig att skriva A-lagskontrakt.

Han var otroligt på, och det smickrade mig. Jag kände mig betydelsefull. Men vi hade en ny tränare då, Micke Andersson, och jag varfortfarande osäker på hur mycket jag skulle få spela. Micke Andersson tycktes vilja satsa på Niclas Kindvall och Mats Lilienberg i anfallet och hamig som avbytare, och jag ville inte komma till Superettan och sitta på bänken.

Jag diskuterade det med Hasse Borg, och det går förstås att säga massa saker om honom. Men jag tror inte det är någon slump att hanlyckats i businesslivet. Han är rakt på i sin stil. Han är en jävel på att övertala, och han drog sina erfarenheter från sin egen spelarkarriär ochgick på:

”Det här blir bra, grabben. Vi kommer att satsa på dig och Superettan blir en perfekt plantskola. Du får möjligheter att utvecklas. Skriv påbara!”

Jag kände att jag höll med. Jag började få förtroende för killen. Han ringde mig hela tiden och gav mig råd, och jag tänkte: Varför inte? Hanvet säkert. Han hade ju varit proffs i Tyskland och allt det där, och han tycktes verkligen bry sig om mig. ”Agenter är tjuvar”, sa han, och jagtrodde honom.

Jag hade haft en kille efter mig. Han hette Roger Ljung. Roger Ljung var agent just, och ville knyta mig till sig. Men farsan var skeptisk ochsjälv visste jag ingenting om agenter. Vad är det, ungefär? Så jag köpte Hasse Borgs resonemang, agenter är tjuvar, och jag skrev på hanskontrakt och fick en lägenhet på Lorensborg, en etta inte långt från stadion, och så en mobiltelefon, vilket betydde mycket, telefonen hemmahos farsan hade ju inte varit för mig, och så en lön på sexton tusen i månaden.

Jag beslöt att verkligen ge det en chans. Men det började illa. Säsongens första match i Superettan var borta mot ett blåbärsgäng, Gunnilse,och vi borde ha vunnit stort. Men låsningarna i laget fanns kvar, och jag satt länge på bänken. Fan, var det så här det skulle bli? Läktaren vartråkig och det var blåsigt och när jag väl kom in fick jag en ful armbåge i ryggen. Jag klippte till motståndaren i ryggen, bang, bara så där, och såtjafsade jag med domaren också som gav mig gult kort. Det blev en hel cirkus om det, både på plan och i tidningarna och Hasse Mattisson, vårlagkapten, gick på om att jag spred negativ energi.

”Vadå negativ? Jag är taggad bara.””Du släpper inte saker.” Och så följde massa trams om att jag inte alls var den stjärna jag trodde och att de andra också minsann kunde

tricksa med bollen som jag. De bara inte stilade med det hela tiden och trodde de var värsta Maradonan, och jag blev frustrerad. Det finns enbild på mig när jag står utanför bussen i Gunnilse och ser sur ut.

Men det släppte. Jag började spela bättre och jag får ge Hasse Borg rätt; Superettan gav mig speltid och möjligheter att utvecklas. Jag fårvara tacksam för nerflyttningen på sätt och vis, och ganska snart började det hända saker.

Det var inte klokt egentligen. Jag var inte Ronaldo än precis, och svenskarnas rikstidningar brukar inte hetsa upp sig särskilt över divisiontvå-fotboll. Men kvällstidningarna gjorde nu mittuppslag: ”Superdivan i Superettan” och sånt, och Malmö FF Supporterklubb fick oväntat inmassa nya unga kvinnliga medlemmar, och alla äldre i laget liksom undrade: Vad är det frågan om? Vad är det som pågår? Och det varverkligen inte lätt att förstå, allra minst för mig. På läktaren satt folk och viftade med plakat: ”Zlatan är kungen”, och vrålade värstarockstjärneskriken när jag drog mina dribblingar. Vad hände? Vad handlade det om? Jag visste inte. Jag vet det fortfarande inte helt.

Men jag gissar att många helt enkelt blev glada över mina tricks och showprylar och jag hörde mycket ”Wow”, och ”Oj, oj, oj” nu också, precissom på morsans gård, och jag kickade igång. Jag växte när folk kände igen mig på stan och tjejerna skrek och ungarna sprang fram med sinaautografblock, och jag körde min grej ännu hårdare. Men det är klart, ibland gick det överstyr. För första gången i livet hade jag lite pengar, ochför första löneutbetalningen tog jag körkort på en intensivkurs. För en kille från Rosengård är bilen rätt grundläggande kan man lugnt säga.

I Rosengård skryter man inte om fina lägenheten och strandvillan. Man skryter om fetaste bilen, och vill man visa att man lyckats i livet, ärdet med en snygg kärra. I Rosengård kör alla, med eller utan körkort, och när jag fick min Toyota Celica på leasing var jag och mina kompisarute jämt med den och på den tiden hade jag lugnat ner mig lite grand. Hela uppståndelsen i media fick mig att hålla mig på mattan, åtminstonenågot så när, och när mina polare började med bilstölder och den typen av grejer, sa jag till dem:

”Sånt funkar inte för mig längre.”Men ändå, lite kickar behövde jag, som när jag och en kompis körde upp längs Industrigatan där alla de prostituerade i Malmö stod.

Industrigatan ligger inte långt från Rosengård, och jag hade varit där och busat en del som grabb. En gång hade jag till och med slängt ett äggrakt i huvudet på en av kvinnorna, bara som en dum grej så där, inte vidare trevligt, jag erkänner det. Men på den tiden tänkte jag inte sålångt, och nu när jag och min kompis kom där i Toyotan såg vi en prostituerad som stod böjd över en bil, precis som om hon snackade med enkund, och då sa vi: ”Kom igen, vi driver lite med den torsken”, och därför tvärnitade jag precis framför honom och så rusade vi ut och skrek:

”Polis. Upp med händerna!”Det var helt sjukt. Jag hade någon schampoflaska i handen som knäppaste låtsaspistolen, och den där kunden, någon gammal gubbe, blev

helt skraj och rivstartade och försvann. Vi tänkte inte mer på det, det bara var en sån grej vi gjorde. Men när vi körde vidare en bit hörde visirener, och bakom oss i en polisbil satt den där gamlingen från Industrigatan, och vi tänkte: Vad pågår? Vad är detta? Och det är klart, vikunde ju ha dragit på och kört därifrån. Jag var inte främmande för såna prylar, trots allt. Men äh, vi hade ju bälte på och allt och vi hade ju inte

gjort något, inte egentligen. Därför stannade vi snällt.”Det var bara larv”, sa vi. ”Vi låtsades vara poliser. Ingen stor grej, eller hur? Vi är ledsna”, och snutarna skrattade mest, det var ingen big

deal liksom.Men då dök en fåne upp, en sån där fotograf som sitter och lyssnar på polisradion hela dagarna, och han smällde av en bild, och jag min idiot

drog på värsta smilet, för hela mediagrejen var ny för mig då. Det var fortfarande häftigt att vara med i tidningen, oavsett om jag gjort ettgrymt mål eller blivit haffad av polisen. Därför log jag som en pajas, och min polare gick ännu längre. Han lät rama in artikeln om grejen sen ochsatte upp den på väggen, och den där gamlingen, vet ni vad han gjorde? Han gick ut i intervjuer och sa att han egentligen var finaste gubbenfrån kyrkan som bara hjälpte de prostituerade. Lägg av alltså! Men den där historien hängde sig kvar. Det sas till och med att vissa klubbardrog sig för att köpa mig på grund av den. Det är skitsnack förmodligen.

Men tidningar blev ännu vildare efteråt, och vissa i laget gnällde på mig och tjatade, ”Han har ju mycket att lära”, ”Han är ju väldigt oslipad”,och egentligen, jag förstår dem. Det kan inte ha varit lätt. De behövde säkert trycka ner mig lite grand. Här kom jag intrillande från ingenstansoch fick mer uppmärksamhet på en vecka än de fått i hela sina karriärer, och till råga på allt dök det upp olika typer i vassa kostymer ochfetaste klockorna på de där trista läktarna i landsorten vi spelade på den säsongen, killar som inte alls tycktes höra hemma där, och alla stirradeåt mitt håll.

Efteråt vet jag inte när jag först förstod, eller ens tänkte på det. Men det började snackas om att de där killarna var fotbollsscouter fråneuropeiska klubbar, och att de var här för att studera mig. Killen från Trinidad Tobago hade visserligen förberett mig på det, men det kändesändå helt overkligt och jag försökte ta upp det med Hasse Borg. Han gled undan. Han verkade inte gilla samtalsämnet.

”Är det sant, Hasse? Är utländska klubbar ute efter mig?””Ta det lugnt, grabben.””Men vilka är det?””Det är ingenting”, sa Hasse Borg. ”Och vi ska inte sälja dig”, och jag tänkte: Visst, fine, en sån brådska är det inte trots allt, och jag försökte

förhandla upp mitt kontrakt istället.”Gör du fem bra matcher i rad får du en ny deal”, sa Hasse Borg, och då gjorde jag det, jag spelade grymt fem, sex, sju matcher och så satte vi

oss ner och snackade om villkoren.Jag fick upp min lön med tio tusen ungefär, och skulle få upp den med ytterligare tio tusen senare, och jag tyckte det var okej. Jag hade ju

ingen koll, och jag gick till farsan och visade stolt upp kontraktet. Han blev inte lika impad. Han hade ju blivit som förbytt. Han var störstaengagerade supportern nu och istället för att gräva ner sig i kriget eller något annat, satt han hemma hela dagarna och tog reda på saker omfotboll, och när han läste paragrafen om försäljningar till utländska klubbar studsade han till.

”Vad fan”, sa han. ”Det står ju ingenting om hur mycket du ska få.””Hur mycket jag ska få?””Du borde ha tio procent av övergångssumman om du blir såld. Annars utnyttjar de dig bara”, och jag tänkte att jag gärna tar tio eller tjugo

procent. Men jag begrep inte hur vi skulle få igenom det. Hade det funnits en öppning för en sån grej hade väl Hasse Borg tagit upp det, ellerhur?

Ändå frågade jag honom. Jag ville inte ge mig så lätt, trots allt. ”Du, Hasse”, sa jag. ”Kan jag inte få procent om jag blir såld?” Men givetvis, jaghade inte förväntat mig annat. ”Sorry grabben!” sa han. ”Det funkar inte så”, och jag berättade det för farsan. Jag antog att han skulle ge sig.Funkar det inte, så funkar det inte. Men det var tvärtom. Han blev tokig, och bad om Hasse Borgs nummer. Han ringde en, två, tre gånger, ochtill slut fick han tag i honom, och han nöjde sig inte med ett nej på telefon. Han krävde ett möte och därför bestämdes det, vi skulle träffa HasseBorg klockan tio nästa dag på hans kontor, och ni kan tänka er. Jag var nervös. Farsan är farsan, och jag var orolig att det skulle bli lite vilt ochgalet, och uppriktigt sagt, så värst balanserat blev det inte heller! Pappa spårade ur ganska snart. Han började fräsa och banka näven i bordet:

”Är min son en häst?”Nä, självklart var jag ingen häst, tyckte Hasse Borg.”Varför behandlar ni honom som en då?””Vi behandlar honom inte …”Det höll på så där, och till slut förklarade pappa att MFF inte skulle få se röken av mig mer. Jag skulle inte spela en sekund till om inte

kontraktet skrevs om, och då började Hasse Borg blekna lite grand vad jag förstår, och jag fattar det, ärligt talat. Farsan är inte att leka med,som sagt. Han är ett lejon, och vi fick in det där med de tio procenten i kontraktet, och det skulle betyda mycket. Heder åt farsan för det, ochallt det där borde kanske blivit en läxa, en tankeställare. Men agenter var fortfarande tjuvar och jag litade ännu på Hasse Borg. Han var ju minmentor, rena extrapappan, typ. Han bjöd hem mig till sin gård på landet, sitt korsvirkeshus i Blentarp, och jag fick träffa hunden, barnen ochfrun och djuren, och jag frågade honom om råd när jag köpte min Mercedes Cabriolet på avbetalning.

Men samtidigt, hur ska jag säga? Läget blev alltmer skarpt. Mitt självförtroende växte, och jag vågade alltmer. Jag gjorde flera konstmål, ochalla brassefinterna jag övat på timme efter timme började sitta. Allt slit med de där grejerna betalade sig till sist. I juniorerna hade jag mest fåttskit för det och hört föräldrarna tjata: O, han dribblar igen! Han spelar inte för laget, och det. Men nu kom jubel och applåder från läktaren, ochjag fattade direkt, det här är min chans. Många kanske gnäller fortfarande. Men det är inte lika lätt när vi vinner matcherna och publikenälskar mig.

Autografjägarna och vrålen och plakaten i publikhavet gav mig kraft, och jag kom in i ett riktigt stim. Mot Västerås borta fick jag en passningav Hasse Mattisson. Det var på stopptid. Matchen var i stort sett över. Men jag såg en lucka och chippade bollen över mig själv och någramotspelare, Majstorović bland annat, det var en underbar liten grej, och jag kunde rulla in bollen i mål.

Jag gjorde tolv mål i Superettan, mer än någon annan i MFF, och vi kvalificerade oss till Allsvenskan och jag var tveklöst en viktig kille i laget.Jag var inte bara individualisten, som några sa. Jag började göra skillnad, och hela tiden ökade hysterin omkring mig, och på den tiden sa jaginte bara massa tråkigt skit.

Jag hade inte åkt på några smällar i media än. Jag var så gott som mig själv inför journalisterna och jag berättade vilka bilar jag ville ha ochvilka tevespel jag lirade, och jag sa saker som ”Det finns bara en Zlatan” och ”Zlatan är Zlatan”, inte helt ödmjuka grejer, och jag gissar att jagsågs som något helt nytt. Det var inte det vanliga ”bollen är rund”, och det.

Det var mer fritt, från hjärtat. Jag bara pratade nästan som hemma, och till och med Hasse Borg erkände att jag var poppis och attfotbollsscouter smög i buskarna. ”Men det gäller att ha is i magen.”

Efteråt fick jag veta att det ringde ungefär en agent om dagen till honom då. Jag var glödhet, och jag antar att han redan då anade att jag

kunde bli räddningen för klubbens ekonomi. Jag blev hans guldklimp, som media skrev senare, och en dag kom han fram till mig och frågade:”Vad sägs om att sticka på en resa?””Absolut, gärna!”Det var en liten turné, förklarade han, till olika klubbar som var intresserade av att köpa mig, och jag kände, fan alltså, det håller verkligen på

att hända.

6PÅ ETT SÄTT HÄNGDE JAG INTE MED Det hade gått för fort. Nyss var jag ett problembarn i juniorerna. Nu surrade allt kring mig, och Hasse Borgoch jag körde ut till Arsenals träningsanläggning i St Albans i norra London, och ni kan tänka er.

Det var klassisk mark, och jag såg Patrick Vieira, Thierry Henry och Dennis Bergkamp ute på plan. Men den verkligt tunga grejen var att jagskulle möta Arsène Wenger. Wenger var rätt ny i klubben då. Han var den första icke engelsmannen som fått jobbet som tränare i Arsenal ochtidningarna hade skrivit rubriker som ”Arsène Who?”. Vem fan är Arsène Wenger liksom? Men redan andra säsongen tog han hem dubbeln,både ligan och FA-cupen, och blev hur stor som helst, och jag kände mig som en liten pojke när vi steg in på hans kontor.

Det var jag, Hasse Borg och en agent jag glömt namnet på och jag ryste lite av Wengers blick. Han försökte liksom se igenom mig, eller tareda på vem jag var innerst inne. Han är en kille som tar fram psykologiska profiler på sina spelare, är de känslomässigt stabila och sånt? Hanär noggrann, som alla stora tränare, och jag sa inte mycket först.

Jag satt bara tyst, och var blyg, men efter ett tag tappade jag tålamodet. Något med Wenger provocerade mig. Han flög upp då och då ochkollade vem som befann sig utanför hans fönster. Han verkade vilja ha total koll, och så gick han på om en enda sak hela tiden.

”Du kan få provspela med oss”, sa han. ”Du kan få känna på det. Du kan få testa.”Hur mycket jag än ville uppföra mig, triggades jag av de där orden. Jag ville visa honom vad jag kunde.”Ge mig ett par fotbollsskor. Jag ska provspela. Jag gör det nu på en gång”, sa jag och då ryckte Hasse Borg in och sa ”Stopp, stopp, det här

löser vi, du ska inte provspela, inte alls”, och givetvis, jag fattade hans poäng: antingen är du intresserad eller också är du det inte. Attprovspela är ett nerköp. Det sätter dig i underläge, och vi tackade nej. ”We are sorry, mr Wenger, but we are not interested”, och det harförstås pratats en del om det.

Men jag är säker på att det var rätt beslut, och vi fortsatte mot Monte Carlo där Monaco var på, men vi sa nej till dem också och även tillVerona i Italien, en systerklubb till Roma, och vi åkte hem. Det hade varit en häftig tripp, helt klart. Men ingenting konkret kom ut av det, ochjag gissar att det inte var meningen heller. Jag skulle mest fatta mer hur det funkade därnere på kontinenten, och tillbaka i Malmö var det kalltoch vinter. Jag blev sjuk i influensa.

Jag hade då blivit uttagen till U21-landslaget. Men jag tvingades ställa in min debut, och en hel del fotbollsscouter fick åka hem besvikna.Scouterna var efter mig överallt. Jag hade inte mycket koll på det. Bara en kille kände jag lite grand. Det var en dansk. John Steen Olsen hettehan. Han hade spanat på mig så länge för Ajax att jag börjat hälsa på honom. Men jag gjorde ingen stor sak av det. Han var en del i hela cirkusenbara, och jag visste inte vad som bara var snack och vad som verkligen var allvar. Hela grejen hade visserligen kommit närmare efter vår resa.Men jag kunde fortfarande inte tro på det helt. Jag tog en dag i taget och jag minns att jag såg fram emot att åka iväg på träningsläger medMFF.

Vi skulle till La Manga. Det var i början av mars, och jag kände mig lätt i kroppen. Solen lyste. La Manga är en liten strandremsa på Spanienssydöstkust, ett semesterställe med långa sandstränder och barer. Intill fastlandet ligger en sportanläggning där storklubbarna brukar träna påförsäsongen. Jag delade rum med Gudmundur Mete, islänningen. Vi hade följt varandra sen pojklaget, och ingen av oss hade varit på ett såntläger förut. Vi hade inte koll på reglerna och vi kom för sent till middagen första kvällen och fick böter. Vi skrattade mest åt det, och påmorgonen nästa dag stack vi till träningen. Det var ingen big deal.

Men längs planen såg jag en bekant figur. Det var den där John Steen Olsen och då hajade jag till. Har han kommit hit också? Jag hälsade:Hej, hej! Mer var det inte. Jag vägrade hetsa upp mig. De där typerna fanns överallt. Jag hade vant mig. Men nästa dag var ännu en gubbe där.Det var huvudscouten från Ajax fick jag veta, och Hasse Borg verkade helt stressad.

”Nu börjar det hända saker! Nu börjar det hända saker!” sa han och jag svarade: ”Okej, vad bra då!”Jag bara spelade på. Men det blev inte helt lätt. Plötsligt var det tre killar från Ajax där. Andretränaren hade kommit också, och från Hasse

Borg hörde jag att fler var på väg in. Det var rena invasionen, och nästa dag skulle vi möta norska Moss i en träningsmatch. Då fanns ävenhuvudtränaren Co Adriaanse på plats och så sportdirektören Leo Beenhakker.

Jag hade ingen koll på Beenhakker då. Jag visste ingenting om fotbollsbossarna i Europa på den tiden. Men jag såg direkt: den killen var bigshot. Han bar en hatt i solen och stod vid sidan och rökte en fet cigarr. Han hade vitlockigt hår, och liksom lysande ögon. Det har snackats atthan liknar den galna vetenskapsmannen i Tillbaka till framtiden, men i så fall är han en tuffare version av honom. Beenhakker utstrålade maktoch kyla. Lite som en mafioso såg han ut, och det gillar ju jag. Det är med den stilen jag vuxit upp, och det förvånade mig inte alls attBeenhakker hade tränat Real Madrid och vunnit ligan och cupen med dem. Det syntes att han dominerat och bestämt, och det sas att hankunde se potentialen hos unga spelare som ingen annan, och jag tänkte: Wow, nu gäller det! Men självklart, det var mycket jag inte kände till.Beenhakker hade gång på gång försökt få Hasse Borg att sätta ett pris på mig. Hasse hade vägrat. Han ville inte binda sig vid en summa.

”Killen är inte till salu”, hade han sagt och det var säkert smart. Men det var ett högt spel. Beenhakker hade meddelat:”Får jag inget pris kommer jag inte till La Manga!””Det är ditt problem. Strunta i det då”, svarade Hasse Borg, åtminstone påstår han det, och Beenhakker vek sig.Han hade flugit till Spanien, och det första han skulle få se var alltså vår match mot Moss. Efteråt har jag inget minne av honom längs planen.

Jag såg bara John Steen Olsen, och tränaren, Co Adriaanse, borta vid motståndarmålet. Men tydligen hade Beenhakker klivit upp på ett skjullängs kortsidan för att få bättre uppsikt, och det är klart, han måste ha varit beredd på en besvikelse. Det skulle inte ha varit första gången hanrest långt för att se en talang som inte levde upp till förväntningarna, och matchen var ju inte heller viktig. Det fanns ingen anledning för någonatt satsa för fullt, och kanske skulle allt bara bli en seg transportsträcka. Ingen visste. Ajaxkillarna pratade med varandra då och då och jagkände mig lite nervös. Det spratt i kroppen.

Men ganska tidigt i första halvlek fick jag en passning från höger. Jag befann mig då strax utanför straffområdet, och vi bar våra ljusblådräkter. Klockan var 15.37 om vi ska tro den fladdriga videoinspelning som ligger ute på YouTube. Det var varmt, men blåste rätt bra frånkusten, och det såg inte ut som någon farlig situation. Det var avvaktande spel. Men jag såg en lucka, en möjlighet. Det var en av de därbilderna som bara dyker upp i mitt huvud, en av de där blixtscenerna som svischar till i tankarna och som jag aldrig kunnat förklara riktigt.Fotboll är ju inget man tänker ut. Fotboll bara händer, och direkt på mottagning chippade jag bollen över en back, en sån där liten lobb som dukänner direkt är perfekt, och så stack jag iväg. Jag accelererade förbi två försvarare och mötte bollen några meter in i straffområdet och komdå i sånt läge att det passade perfekt med en klack.

Jag klackade den över ännu en motspelare och sprang fram och sköt med vänstern på volley, och ett ögonblick undrar man, man hinnertänka trots att det bara handlar om en tiondels sekund: Går den i mål? Missar den? Men nej, den bara visslade in. Det var bland det vackraste

jag gjort, och jag rusade ut på plan med armarna utsträckta och vrålade. Journalisterna på plats var säkra på att det var ”Zlatan, Zlatan!”. Menkom igen, varför skulle jag skrika mitt namn? Jag skrek ”Showtime, showtime!”.

Det var ett showtime-mål, och jag kan ana vad Beenhakker tänkte. Han måste fått spel. Han kan knappt ha sett något liknande. Men senareskulle jag få veta att han också blev orolig. Han hade funnit vad han letade efter; en storvuxen spelare som var målfarlig och teknisk, och sompå ren beställning gjort tidernas mål. Men han var inte dummare än att han insåg att jag med den där uppvisningen skjutit mitt värde i höjden,och om några andra storklubbar hade spioner vid plan skulle det bli en galen budgivning, och Leo Beenhakker beslöt att gå loss direkt. Hanhoppade ner från det där skjulet och sökte upp Hasse Borg.

”Jag vill träffa den här killen nu på en gång”, sa han för ni vet, i fotbollsvärlden handlar det aldrig bara om spelaren; det är personen bakomockså. Det har ingen betydelse om grabben är fantastisk, om han har fel attityd. Det är hela paketet du köper.

”Vet inte om det går”, sa Hasse Borg.”Vadå inte går?””Vi kanske inte har tid. Vi har massa aktiviteter och såna saker!”Beenhakker lackade till, för givetvis fattade han.Det var inte tal om några jävla aktiviteter. Hasse Borg måste ju i stort sett haft orgasm. Killen hade ju plötsligt fått alla trumf på hand, och nu

ville han verka svår och spela ut vartenda ett av sina tricks.”Vadå, vad pratar du om? Han är en ung kille. Ni är på träningsläger. Klart det finns tid.””Möjligen, en kort stund då”, sa Hasse Borg, eller något i den stilen, och så kom de överens om att vi skulle mötas på Ajaxgängets hotell som

låg en bit bort.Vi körde dit. I bilen gick Hasse Borg på om hur viktigt det var att jag visade en bra och positiv inställning. Men jag var lugn. Ajax kanske ville

köpa mig och visst, absolut, det var stort, och i ett annat läge hade jag nog blivit nervös.Jag var inte van vid utländska hot shots på den tiden, eller ännu mindre vid stora affärer. Men efter ett sånt mål äger du världen. Då är det

lätt att vara hur charmig som helst, och jag och Hasse Borg steg in på deras hotell och skakade hand med hela gänget, ”How do you do” liksom,och vi pratade lite allmänt så där, och jag log och sa att jag verkligen ville satsa på fotbollen och att jag visste att det var hårt arbete, allt såntsnack. Det var en liten teater där alla visade sin goda vilja. Men självklart, det fanns allvar och misstänksamhet där under. Alla granskade mig:Vem är han egentligen? Framför allt minns jag Leo Beenhakker. Han lutade sig fram och sa:

”If you fuck with me I’ll fuck you two times back”, och alltså, det impade på mig.Det var precis min typ av snack, och Beenhakker hade glimten i ögat. Men det är klart, han och hans killar hade troligen gjort sin research.

De kunde säkert allt om mig, även grejen på Industrigatan. Inte för att jag tänkte på det då. Men hans ord gick ju att tolka som en varning, ellerhur, och jag minns att vi återvände till vårt hotell bara en kvart senare, och jag kommer ihåg att jag knappt kunde sitta still.

Det finns ett spel på plan.Det finns ett annat på transfermarknaden, och jag gillar dem bägge, och jag kan en hel del tricks. Jag vet när jag ska hålla tyst och jag vet när

jag ska kriga. Men jag har lärt mig den hårda vägen. I början visste jag ingenting. Jag var en grabb som ville spela fotboll bara, och efter mötetpå La Manga hörde jag inte ett ord om Ajax, inte på ett tag.

Jag åkte hem, och på den här tiden körde jag runt i en blå Merca Cab, inte den jag beställt utan en lånebil jag fått i väntan på den riktiga, ochjag tror inte jag var på väg någonstans. Jag åkte bara runt och kände mig som balla killen, och i baksätet låg en miniboll om jag skulle få lust atttricksa. Det var en helt vanlig dag i Malmö med andra ord.

Det var ännu några veckor till säsongspremiären i Allsvenskan, och jag skulle spela en U21-landskamp i Borås, men i övrigt var det lugnt. Detvar bara träning och så, och hänga med polarna och lira tevespel. Då ringde telefonen. Det var Hasse Borg. Inget märkvärdigt med det. Viringde hela tiden. Men han lät annorlunda.

”Är du upptagen?” frågade han, och jag kunde inte direkt påstå att jag var busy.”Men är du redo? Är du beredd?””Jorå. Vadå?””De är här nu.””Vilka?””Ajax. Kom till hotell S:t Jörgen. Vi väntar på dig”, sa han, och visst, självklart, jag körde dit.Jag parkerade utanför och det är klart, hjärtat bankade. Jag fattade att det var på gång nu, och jag hade sagt till Hasse Borg, jag ville bli såld

för rekordsummor. Jag ville bli historisk. Det fanns en svensk spelare som gått till Arsenal för fyrtio miljoner, det var mycket då, och så ennorrman, John Carew, som Valencia betalat sjuttio för. Det var rekord i Skandinavien, och jag hade en del förhoppningar på att överträffa detdär. Men herregud, jag var nitton.

Det var inte lätt att vara tuff när det verkligen gällde och minns ni? Vi från förorten har träningsoveraller, och visst, jag hade provat andrastilar i Borgarskolan. Men nu körde jag med något Nikeställ igen och en liten mössa på huvudet och det var helt fel. När jag steg in på S:t Jörgenmöttes jag av John Steen Olsen, och givetvis, jag fattade att allt var superhemligt. Ajax är ett börsnoterat företag, det skulle vara insiderinformation om något kom ut. Men precis då såg jag Cecilia Persson, och jag studsade till. Vad gjorde Cecilia där? På S:t Jörgen förväntade jagmig inte att möta folk från Rosengård. Det var en annan värld. Det var långt från förorten. Men där stod hon.

Hon och jag hade vuxit upp i samma trappuppgång, hon var dotter till morsans bästa väninna. Men plötsligt mindes jag, hon städade ju påhotellet. Hon var städerska precis som mamma, och nu såg hon misstänksamt på mig: Vad gör Zlatan här med såna där gubbar, liksom, och jaghyssjade mot henne: Säg ingenting, typ, och så tog jag hissen upp och gick in i ett konferensrum, och där stod en del kostymnissar, det varBeenhakker, hans ekonomikille, och så Hasse Borg förstås och jag kände direkt, något var skumt med stämningen därinne.

Hasse var helt stirrig och nervös, han var adrenalin hela han, men givetvis, han spelade cool: ”Hallå, grabben! Du förstår, vi får inte säga ettord om det än. Men vill du gå till Ajax? De vill ha dig”, och även om jag haft det på känn gick det som en rusch i mig.

”Absolut!” svarade jag. ”Ajax är en bra skola”, och då nickade alla, det blev massa smile och sånt.Men ändå, det var fortfarande något märkligt därinne, och jag tog i hand och fick höra att jag nu skulle förhandla mitt personliga kontrakt,

och av någon anledning gick Beenhakker och hans killar ut då och jag blev ensam med Hasse Borg. Vad fan var det med Hasse? Han hadejordens snusprilla under läppen, och han visade mig ett block.

”Kolla här. Det här har jag ordnat åt dig”, sa han, och jag tittade på det där blocket. Det stod hundrasextio tusen i månaden på det, och

självklart, det var mycket pengar, det var, wow, ska jag få det? Men om det var bra rent marknadsmässigt hade jag ingen aning om och det sajag också.

”Är det här bra?””För fan, det är klart”, sa Hasse. ”Det är fyra gånger så mycket som du tjänar idag”, och jag tänkte okej, han har säkert rätt, det är ju väldigt

mycket pengar, och jag kände hur stressad han var.”Kör till”, sa jag.”Lysande, Zlatan! Gratulerar!” Så gick han ut, han skulle förhandla lite till sa han, och när han kom tillbaks såg han stolt ut. Det var som om

han ordnat världens grej.”De står för din nya Mercedes också, de pröjsar den”, och det var ju häftigt det med, tyckte jag, och jag svarade ”Wow, cool”.Men jag visste fortfarande inget mer om affären, eller tänkte på att det där med bilen kanske bara var en struntsak, för uppriktigt sagt, vad

tror ni? Var jag förberedd på den förhandlingen?Jag var inte förberedd ett förbannat dugg. Jag visste ingenting om vad fotbollsspelare tjänar eller vad som går bort i skatt i Holland, och jag

hade verkligen inte haft någon som talade för mig eller representerade mina intressen. Jag var nitton år och från Rosengård. Jag vissteingenting om världen. Jag hade samma koll som Cecilia därute ungefär, och som ni vet, jag trodde att Hasse Borg var min vän, min extrafarsa,typ. Jag fattade aldrig att han bara tänkte på en enda sak; att tjäna pengar åt klubben, och faktiskt, det skulle dröja länge innan jag ens begrepvad den där uppumpade stämningen i rummet handlade om. Men givetvis, kostymnissarna var mitt uppe i sin förhandling.

De hade ännu inte bestämt ett pris för mig, och att de överhuvudtaget kallat in mig var förstås för att det är enklare att få ihop en transferom du först signar spelaren och sätter hans lön, för då vet du vilka pengar du har att röra dig med, och är du dessutom så slipad att du ser tillatt killen tjänar sämst av alla i hela laget, då är det enklare att få riktigt bra betalt för honom. Jag utnyttjades helt enkelt i det strategiskaspelet.

Men om det där visste jag inget då. Jag bara klev ut i foajén och drog till med ett glädjetjut eller något, och jag tror jag var rätt duktig på atthålla käften. Den enda som jag berättade det för var min farsa, och han var klokt nog skeptisk till alltihop. Han litade ju inte på folk. Men självlät jag det bara hända, och nästa dag reste jag till Borås för att spela U21-landskamp mot Makedonien. Det var EM-kval och min debut iungdomslandslaget, och det borde ha varit en stor grej. Men jag hade förstås tankarna på annat håll och jag minns att jag träffade Hasse Borgoch Leo Beenhakker igen och skrev på kontraktet. De hade förhandlat klart då.

Ändå var vi tvungna att hålla det hemligt tills klockan två den eftermiddagen när nyheten skulle offentliggöras i Holland, och jag fick veta attett helt gäng utländska agenter hade kommit till stan för att titta på mig. Men de hade rest i onödan. Jag var klar för Ajax. Jag gick på moln, ochjag frågade Hasse Borg:

”Vad såldes jag för?” och det svaret, alltså, det glömmer jag inte.Han fick upprepa det. Det var som om jag inte fattade, och kanske nämnde han det först i gulden, och det var ingen valuta jag hade koll på.

Men så insåg jag hur mycket det var och då kickade jag igång så in i helvete.Okej, jag hade hoppats på en rekordsumma. Jag hade velat gå för mer än John Carew, men det var en annan sak att få det svart på vitt. Det

var svindlande. Det var åttiofem förbannade miljoner! Men framför allt, ingen svensk, ingen skandinav, inte Henke Larsson, inte John Carew,hade sålts för ens i närheten av lika mycket, och givetvis, jag insåg att det skulle skrivas mycket. Jag var inte ovan vid publicitet.

Men ändå, när jag köpte tidningarna nästa dag – det var helt sjukt. Det var Zlatanorgier i pressen. Det var killen med guldbyxorna. Det varZlatan den otrolige. Det var Zlatan allt möjligt, och jag läste och njöt, och jag minns när jag och Chippen och Kennedy Bakircioglü i U21-landslaget gick ut och fikade i Borås. Vi satt där på ett kafé och tog en läsk och en bulle, och plötsligt kom det fram några tjejer i vår ålder och enav dem sa, lite blygt: ”Är det du som är åttiofemmiljonerskillen?” Jag menar, vad svarar man på sånt?

”Absolut”, sa jag. ”Det är jag”, och hela tiden ringde mobilen.Folk smörade och gratulerade och var allmänt avundsjuka, alla utom en det vill säga, morsan. Hon var helt ifrån sig. ”Herregud, Zlatan, vad

har hänt?” skrek hon. ”Har du blivit bortrövad? Har du gått och dött?” Hon hade sett mig på teve och inte riktigt fattat vad de sa, och normaltalltså, är du från Rosengård och hamnar i media brukar det vara bad news.

”Det är lugnt mamma. Jag har bara blivit såld till Ajax”, sa jag, och då blev hon arg istället. ”Varför har du inte sagt något? Varför ska man fåhöra såna saker på teve?”

Men hon lugnade sig, jag kan bli riktigt rörd när jag tänker på det, och dagen därpå stack jag och John Steen Olsen iväg till Holland och jagbar den där rosa tröjan och den bruna läderkavajen som var det coolaste jag hade, och jag höll presskonferens i Amsterdam. Det var renakalabaliken med fotografer och journalister som låg och satt ner överallt, och jag sken. Jag tittade ner. Jag var lycklig och osäker. Jag var storoch liten på en och samma gång, och smakade på champagne för första gången i livet och grimaserade, liksom: Vad är det här för skit, och jagfick tröja nummer nio av Beenhakker, den som burits av van Basten.

Det var nästan för mycket och i den här vevan gjorde några killar en dokumentär om mig och MFF som heter Blådårar, och de härgrabbarna följde med till Amsterdam och filmade mig med klubbens sponsor i en Mitsubishiaffär och jag går runt där i min bruna läderkavajoch tittar på alla bilarna.

”Konstigt att bara komma in här och välja. Men man får väl vänja sig”, säger jag, och så skiner jag.Det var den där första häftiga känslan av att allt plötsligt blivit möjligt. Det var rena sagan, uppriktigt sagt, och det var vår i luften, och jag

åkte till Ajax hemmastadion och stod på den tomma läktaren med en klubba i munnen och tänkte, och hela tiden blev journalisterna allt vildare.De körde storyn om ghettopojken som får leva ut sin dröm och nästa dag skrev de att Zlatan fått försmak på proffslivet och lyxlivet, och det härvar när Allsvenskan skulle börja. Hasse Borg hade förhandlat sig till att jag skulle stanna i MFF i ytterligare sex månader, och därför återvändejag till träningen direkt från Amsterdam. Det var lite kyligt den dagen, minns jag.

Jag var nyklippt och glad och hade inte träffat lagkamraterna på en tid. Men nu satt de alla där i omklädningsrummet med tidningen i knätoch läste om mitt ”lyxliv”. Ni kan se scenen i Blådårar. Jag stiger in och skrattar och drar av mig jackan och tjuter till av glädje, ett vilt litet”jiiaa” och då höjer de blicken. Jag tycker nästan synd om dem.

De ser ledsna ut allihop. De är helt gröna av avund förstås, och värst är det med Hasse Mattisson, han som bråkade med mig i Gunnilse. Hanser helt förstörd ut, men ändå, han är en fin kille. Han är lagkapten och han vill väl. Han försöker ändå:

”Det är bara att gratulera. Det är kanon! Det är bara att hoppa på”, säger han, men han lurar ingen, allra minst kameran.Kameran glider från hans sorgsna ögon till mig, och jag sitter där på bänken och flinar, lycklig som ett barn, och kanske, inte vet jag,

drabbades jag av lite mani de här dagarna. Det måste ske saker hela tiden. Jag ville ha action, action. Liksom hålla i dramat och showen och

därför gjorde jag massa dumma grejer. Jag fixade blonda slingor i håret, och jag förlovade mig, inte så att det var särskilt dumt att förlova sigmed Mia. Det var en bra tjej, hon pluggade webbdesign och var blond och snygg, och framåt. Vi hade setts på Cypern sommaren innan där honarbetade i någon bar och bytt telefonnummer, och börjat hänga i Sverige och haft kul ihop. Men det fanns en feber i den där förlovningen, ocheftersom jag ännu inte hade några spärrar med media, berättade jag om det för Rune Smith på Kvällsposten. Det är då han frågar:

”Vad fick hon i förlovningspresent?””Vadå present? Hon fick ju Zlatan.”Hon fick ju Zlatan!Det var en sån kommentar som bara kom, en replik som studsade ur mig, och som lät kaxig, helt i stil med min mediaimage, och som

fortfarande dras upp hela tiden. Det var bara det: några veckor senare fick Mia ingenting. Jag bröt förlovningen eftersom en kompis inbillademig att man måste gifta sig inom ett år, och överhuvudtaget höll jag på med en massa såna där plötsliga grejer. Jag var helt speedad. Det varför mycket omkring mig, och den allsvenska premiären närmade sig, och ni kan tänka er, det var då jag skulle bevisa att jag var värd de däråttiofem miljonerna. Dagen innan hade Anders Svensson och Kim Källström gjort två mål i sina inledningsmatcher i Allsvenskan och detsnackades om att jag inte skulle palla med min nya stjärnstatus. Kanske var jag rent av bara en överreklamerad tonåring. Som så ofta de däråren pratades det om att jag bara var uppblåst av media, och jag kände mig så illa tvungen att prestera. Det var mycket att bära på, och jagminns att hela Malmö Stadion kokade. Det var den nionde april 2001.

Jag hade min blåa Merca Cab och var hur stolt som helst över den. Men när Rune Smith intervjuade mig inför matchen ville jag inte låta migplåtas med den. Jag ville inte verka för kaxig. Det kändes som om jag bara skulle få äta upp det, och jag hörde en del tvivel: pressen kommeratt bli för stor, och sånt, och det var inte helt lätt att hantera. Jag var nitton, och allt hade gått fort. Ändå triggades jag av det. Det var på enannan nivå nu. Men den där känslan att vilja ge igen mot alla som inte trott på mig och skrivit på listor och allt vad det var, hade jag haft länge.Jag hade drivits av revansch och ilska ända sen jag börjat spela och nu fanns massa förväntningar och oro i luften. Vi skulle möta AIK. Det varingen lätt öppning.

Sist vi mötte dem hade vi blivit förnedrade och skickade ner i division två och nu inför den här säsongen såg många AIK som en avfavoriterna till slutsegern i Allsvenskan, och egentligen, vad var vi? Vi hade precis tagit oss upp från Superettan utan att ens bli etta i serien.Ändå tycktes trycket ligga på oss, och det sas bero på mig till stor del, åttiofemmiljonerskillen. Det var fullsatt på Malmö Stadion, nästan tjugotusen människor, och jag sprang där i den långa korridoren med det blå golvet ut mot plan och hörde hur det dånade därute. Det här var stort,det fattade jag, det här var återkomsten till Allsvenskan, och ändå, det gick knappt att förstå.

Det yrde papperslappar därinne. Folk höll i löpsedlar och plakat och när vi ställde upp oss skrek de något, jag hörde inte vad först. Det var”Vi älskar Malmö”, men också mitt namn. Det var värsta kören och på de där löpsedlarna stod det ”Lycka till Zlatan” och sånt och jag stod därpå plan och bara pumpade in allting med handen mot örat, typ: Ge mig mer, ge mig mer, och ärligt talat, alla tvivlare hade rätt åtminstone i ensak. Det var som upplagt för en floppmatch. Det var för mycket.

Klockan kvart i nio blåstes matchen igång, och dånet steg ännu mer. På den tiden var det viktigaste inte att göra mål. Det var showen,artisteriet, allt det jag tränade på om och om igen, och redan tidigt slog jag en tunnel på en AIK-back och gjorde några dribblingar. Sen försvannjag ur spelet och AIK tog över matchen och hade chans på chans och länge såg det inte bra ut för oss. Kanske ville jag för mycket. Det var någotjag redan då kände till. Om du vill för mycket låser det sig lätt.

Men jag försökte slappna av, och i trettionde minuten fick jag en boll utanför straffområdet av Peter Sörensen. Det kändes inte som någonfantastisk chans först. Men jag fintade. Jag drog bollen med klacken och avancerade framåt och sköt en bredsida i mål och herregud, jagupplevde det som en stöt: nu kommer explosionen, nu händer det, och jag gick ner i en målgest på knä medan hela stadion vrålade ”Zlatan,Zlatan, SuperZlatan”, allt möjligt sånt, och efteråt var det som om jag bars fram.

Jag gjorde grej på grej, och i nionde minuten i andra halvlek fick jag en ny fin boll från Sörensen. Jag var på högerkanten då och rusade neråtmot kortlinjen, det tycktes inte finnas något läge för skott, inte alls, och alla trodde, han gör ett inlägg, han passar. Men jag sköt på mål ändå. Iden där omöjliga vinkeln fick jag in bollen och publiken blev fullständigt galen, och jag gick där helt långsamt på plan med armarna utspända,och den minen jag gör då alltså! Det är power; det är: Här är jag, era jävlar som bara gnällde på mig och försökte få bort mig från fotbollen.

Det var revansch, det var stolthet, och jag gissar att alla de som menade att de där åttiofem miljonerna var överdrivna fick äta upp det nu,och jag glömmer inte journalisterna efteråt. Det fullkomligt lyste om dem, och en av dem sa:

”Om jag säger Anders Svensson och Kim Källström, vad svarar du då?””Jag säger Zlatan, Zlatan”, och folk skrattade och jag steg ut i vårkvällen, och där stod min Merca Cab, och det var stort bara det.Men länge tog jag mig inte fram till den. Överallt stod det unga grabbar och tjejer som ville ha min autograf, och därför höll jag på i evigheter,

ingen skulle ju få vara utan, det var en del av min filosofi. Jag skulle betala tillbaka, och först därefter klev jag in i min nya bil och blåste därifrånmedan fansen skrek och viftade med sina autografblock, och det kunde gott ha räckt med det. Men det var inte över än, det var bara början,och nästa dag kom tidningarna, och vad tror ni? Skrev de något?

De skrev så in i helvete, och tydligen hade jag sagt när vi åkte ur Allsvenskan:”Jag vill att folk ska glömma mig. Man ska inte veta att jag finns. Sen när vi är tillbaka ska jag slå ner som en blixt på fotbollsplanen”, och den

repliken drog tidningarna fram.Jag blev blixten som slog ner. Jag blev allt möjligt häftigt och man började till och med tala om Zlatanfeber i landet. Jag var överallt, i

varenda media, och det sas att det inte bara var unga grabbar och tonårstjejer som läste. Det var tanten på posten, det var gamla gubben påsystembolaget, och jag hörde skämt som ”Tjena, hur är läget? Hur mår du?” ”Jag tror jag fått Zlatanfeber”, och jag gick som på moln. Det varhelt otroligt. Några killar gjorde till och med en låt som blev rena landsplågan. Man hörde den överallt. Folk hade den som ringsignal till sinamobiler: Ohiya, Zlatan och jag, vi e från samma stad, sjöng de, och jag menar, hur hanterar du en sån grej? De sjunger om dig. Men det ärklart, det fanns den andra sidan av saken också, och jag såg den i tredje omgången i Allsvenskan. Det var tjugoförsta april. Det var i Stockholmoch vi skulle möta Djurgården borta.

Djurgården var laget som trillade ner med oss i Superettan och som också tog sig upp samtidigt med oss, Djurgården som etta i serien och visom tvåa, och ärligt talat, de hade spöat oss rejält i Superettan, första gången med två–noll och andra med fyra–ett, så på det viset, absolut, dehade en psykologisk fördel. Men ändå, vi hade slagit både AIK och Elfsborg med två–noll i våra första matcher, och framför allt, Malmö FFhade mig. Alla talade om det, Zlatan, Zlatan, jag var hetare än lava, och det snackades om att förbundskapten Lars Lagerbäck satt på läktarenför att studera mig.

Men självklart, ännu flera retade sig på det nu: Vad fan är det för märkvärdigt med den typen? En av kvällstidningarna sökte upp hela

backlinjen i Djurgården. Det var tre kraftiga killar, minns jag, som stod med armarna i kors på mittuppslaget och ovanför dem fanns rubriken:”Här är vi som tänker sätta stopp för den överreklamerade divan Zlatan”, och jag gissar att jag förväntade mig en rätt hätsk stämning på plan.Det var ju ett prestigemöte, alldeles klart att det skulle bli hårda tongångar, och ändå, jag rös när jag steg in på Stockholms Stadion.

Djurgårdsfansen pyste av hat, eller om det inte var hat, så var det i alla fall de värsta psykningarna jag varit med om: ”Vi hatar Zlatan, vihatar Zlatan!” Det bara dånade omkring mig. Hela publiken hetsade emot mig, och jag hörde massa andra ramsor, massa elakt skit om mig ochmorsan.

Jag hade aldrig varit med om något liknande, och okej, jag förstod det någonstans. Fansen kunde inte springa ner och spela boll själva, så vadgjorde de? De gav sig på motståndarens bästa spelare, de försökte bryta ner mig, det är naturligt på sätt och vis. Det är så det går till i fotbollen.Men det här var över gränsen, och jag blev förbannad. Jag skulle visa dem, och någonstans spelade jag mer mot publiken än mot själva laget.Men precis som mot AIK dröjde det innan jag kom in i matchen.

Jag var tufft bevakad. Jag hade de där blodiglarna från tidningen på mig, och Djurgården dominerade de första tjugo minuterna. Vi hade dåköpt en kille från Nigeria. Peter Ijeh hette han och han hade rykte om sig att vara en lysande målskytt. Han vann allsvenska skytteligan åretdärpå. Men då var han ännu i skuggan av mig. Vem var inte det liksom? I den tjugoförsta spelminuten fick han en pass av Daniel Majstorović,vår mittback, som senare skulle bli en nära vän.

Peter Ijeh gjorde ett–noll, och sen i sextioåttonde spelade han snyggt fram Joseph Elanga, den andra afrikanska rekryteringen vi gjort detåret, och Elanga tacklade bort en back och sköt två–noll. Publiken buade vilt, de skrek och självklart, jag var kass, jag var en nolla. Jag hadeinte gjort något mål, precis som de där försvararna sagt att jag inte skulle göra, och visst, fram till då hade jag inte varit särskilt bra.

Jag hade gjort en del tricks och så en klackning nere vid hörnflaggan, men i övrigt var det mer Ijehs och Majstorovićs match än min, och detlåg ingen magi i luften när jag två minuter senare fick bollen ungefär vid mittplan. Men det skulle förändras, för plötsligt drog jag en kille, detbara hände och så en till, och jag kände: Wow, jag är lätt, jag har kontrollen, och jag fortsatte.

Det var som en dans och även om jag inte hade koll på det då dribblade jag förbi varenda en av de där backarna från tidningen och tåade inbollen i mål med vänsterfoten, och uppriktigt sagt, den känslan, det var inte bara glädje. Det var hämnd. Det här är till er, tänkte jag, här är förera ramsor och ert hat, och jag antog att mitt krig med publiken skulle fortsätta när slutsignalen gick.

Jag menar, vi hade förnedrat Djurgården, det blev fyra–noll till sist, men vet ni vad som hände? Jag omringades av Djurgårdsfans, och ingenville slåss eller hata längre.

De ville ha min autograf. De var som galna efter mig, och ärligt talat, när jag ser tillbaka på den där tiden, handlar det mycket just om sånagrejer, om hur det gick att vända alltihop med ett mål eller en showpryl. Ni vet, ingen film älskade jag då mer än Gladiator och det finns en scendär, alla känner till den, eller hur, när kejsaren kommer ner på arenan och ber gladiatorn ta av sig masken och gladiatorn gör det och säger:

”My name is Maximus Decimus Meridius … And I will have my vengeance, in this life or the next.”Det var så jag kände mig, eller ville känna mig, jag ville stå där inför hela världen och visa alla dem som tvivlat på mig vem jag verkligen var,

och jag kunde inte fatta vem som skulle kunna stoppa mig.

7DET VAR HIGH CHAPARRAL, som jag brukar säga. Det var full cirkus, och jag sa alla möjliga dumma saker, som till exempel att landslaget hadevunnit EM 2000 med mig! Det kanske var kaxigt och kul då, inte vet jag, men det kändes inte lika smart när jag verkligen blev uttagen.

Det var i april det med. Jag hade just gjort det där målet mot Djurgården, och tidningarna var helt galna. De hade mig på löpsedlarna jämt,och jag gissar att de som läst inte precis trodde att jag var värsta ödmjuka killen och jag fick lite ångest av det. Skulle de tunga grabbarna, somPatrik Andersson och Stefan Schwarz, tro att jag var en kaxig skit?

Det var en sak att vara stjärna i Malmö FF. Men kom igen, landslaget var en annan grej! Där fanns grabbar som vunnit VM-brons, och trodet eller ej, jag hade väldigt bra koll på det där att i Sverige sticker man inte ut och det, särskilt inte när du är ny i ett gäng. Herregud, jag hadeju åkt på mina smällar i pojklaget, och jag ville bli omtyckt.

Jag ville flyta in i gänget, men det började inte särskilt bra. Vi stack iväg till ett träningsläger i Schweiz och journalisterna bara surrade kringmig hela tiden. Det var nästan pinsamt. Fan, ville jag säga, Henke Larsson står där borta, gå till honom istället, och ändå, jag kunde inte låta bli.På en presskonferens i Genève fick jag frågan om jag tyckte att jag påminde om någon annan storspelare i världen.

”Nej”, svarade jag. ”Det finns bara en Zlatan”, och hur ödmjukt var det på en skala, och jag kände direkt, jag måste reparera det där.Jag försökte hålla låg profil efter det, och uppriktigt sagt, jag behövde inte anstränga mig särskilt. Jag kände mig blyg inför alla de tunga

namnen, och bortsett från Marcus Allbäck, som jag delade rum med, talade jag inte med många. Jag stod vid sidan om. ”Han är en särling. Hangår för sig själv!” skrev tidningarna och visst, det lät ju spännande. Den jätteintressanta artisten Zlatan liksom.

Men i själva verket var jag bara osäker, och jag ville inte reta upp någon ytterligare, framför allt inte Henke Larsson, som ju var rena gudenför mig! Han var proffs i Celtic då och just det här året, 2001, fick han Guldskon som bästa målskytten i alla de europeiska ligorna. Henke varhur häftig som helst, och när jag hörde att jag och han skulle börja på topp i landskampen mot Schweiz kändes det stort.

Det var ännu en sån där overklig grej, och inför matchen gjorde flera tidningar långa reportage om mig. De ville presentera mig ordentligt nuinför min internationella debut, och i de där artiklarna var någon studierektor från Sorgenfri framme, ni vet plugget där de satte in enextralärare, och hon sa att jag var den stökigaste eleven hon haft på trettiotre år eller nåt: Jag var busen på Sorgenfri. En one man show. Detvar bla bla, men det var också annat, massa förhoppningar om att jag skulle göra jordens succé i landslaget. Man ville verkligen ha mig både tillbuse och stjärna, och jag kände pressen.

Men det blev ingen vidare framgång. Jag byttes ut i halvlek, och jag togs inte ut till de viktiga VM-kvalmatcherna det året, mot Slovakien ochMoldavien. Lagerbäck och Söderberg satsade på Henke och Allbäck på topp istället, och det borde ju ha gjort mig lite mer anonym. Jag var juknappt ens ordinarie i laget.

Men inget funkade som det borde för mig. Jag minns första gången jag spelade med landslaget i Stockholm. Vi skulle möta Azerbajdzjan påRåsunda, och jag var fortfarande rätt bortkommen i gänget. Stockholm var en annan värld för mig. Det var som New York. Jag var vilsen ochosäker, och det var sjukt mycket snygga brudar i stan. Jag bara liksom tittade mig omkring.

Jag skulle börja som avbytare, och Råsunda var fullsatt, eller så gott som fullsatt. Det var trettiotre tusen där, och alla de stora grabbarnaverkade självsäkra och vana med hela grejen, och jag slog mig ner på bänken och kände mig som en liten pojke.

Men en kvart in i matchen hände något. Publiken började skrika. De vrålade mitt namn, och jag kan inte förklara, jag blev så uppumpad. Jagfick gåshud. Därute på plan fanns alla de tunga killarna. Det var Henke, det var Olof Mellberg, det var Stefan Schwarz och Patrik Andersson.Men de skrek inte deras namn. De skrek mitt, och jag spelade inte ens. Det var nästan för mycket, och jag fattade inte. Vad hade jag gjortegentligen?

Några matcher i Allsvenskan bara! Ändå var jag mer populär än grabbar som spelat stora mästerskap och tagit VM-brons. Det var helt galet,och alla i laget tittade på mig. Men om de var glada eller knäckta har jag ingen aning om. Jag vet bara, de begrep inte de heller. Det här varnågot helt nytt. Det här hade inte hänt förr, och efter ett tag började publiken skrika ”Kom igen Sverige, kom igen!”, de vanliga hejaropen, ochjust då böjde jag mig ner för att knyta skosnörena, bara i brist på annat så där eller för att jag var nervös. Det kändes som en elektrisk stöt.

Publiken trodde att jag skulle värma upp, och vrålade ”Zlatan, Zlatan” igen, helt galna nu, och givetvis, jag tog bort handen från skon. Jagmenar, jag satt på bänken och att i det läget ta över showen, det vore ett totalt övertramp och jag försökte göra mig osynlig.

Men i hemlighet njöt jag. Jag kände värsta rysningen. Adrenalinet bara pumpade, och när Lars Lagerbäck verkligen bad mig att värma upprusade jag in på plan, alldeles lycklig, ärligt talat. Jag svävade runt, det var ”Zlatan, Zlatan” från läktaren, och vi ledde med två–noll och jaglobbade med klacken, en sån där underbar liten sak från gården, och jag fick tillbaka bollen och sköt i mål, och hela Råsunda och kvällen lysteupp, och till och med Stockholm kändes som min stad.

Det var bara det: jag tog liksom med mig Rosengård. En gång det där året var jag med landslaget i Stockholm. Vi gick ut på Undici, TomasBrolins nattklubb, och där satt vi helt lugnt. Då började en av mina polare från förorten tjata:

”Zlatan, Zlatan, får jag din hotellnyckel?””Vadårå?””Ge mig den bara!””Okej, okej.”Han fick den och jag tänkte inte mer på det. Men när jag kom hem den natten var polaren där och han hade stängt garderoben och verkade

hemlighetsfull och upphetsad.”Vad har du därinne?” frågade jag.”Inget speciellt. Och rör det inte”, svarade han.”Vad?””Vi kan tjäna pengar på det, Zlatan!”Vet ni vad det var? Det var helt sjukt. Det var ett helt gäng Canada Goosejackor han snott ifrån Undici. Så uppriktigt sagt, jag hade inte alltid

det mest seriösa sällskapet, och i Malmö FF började det gå lite upp och ner. Det var en konstig grej det där, att stanna i en klubb när du redanär såld till en annan, och jag var inte alltid värsta harmoniska killen. Ibland tände jag snett.

Jag exploderade. Jag hade alltid gjort det förstås, men då var det också hela situationen omkring mig, och det där med bad boy bet sig nufast. När vi mötte Häcken borta hade jag matchen innan blivit varnad för att jag skällt ut domaren, och det låg en del oro i luften. Skulle den därgalningen Zlatan hitta på något igen?

Häcken tränades av Torbjörn Nilsson, den gamla storstjärnan, och i laget fanns Kim Källström som jag kände från U21-landslaget och det vartidigt en del fult spel, och en bit in i matchen fällde jag Kim Källström bakifrån. Jag armbågade en annan kille och blev utvisad och då kom detverkliga utbrottet. På väg mot omklädningsrummet sparkade jag ner en högtalare och en mikrofon, och alltså, ljudteknikern som satt upp dedär grejerna gillade inte riktigt initiativet. Han kallade mig idiot, och då tvärvände jag och kom emot honom: Vem fan är idiot, liksom?

Men vår materialare kom emellan och det blev cirkus och tidningsrubriker och ungefär sju miljoner råd från alla möjliga: jag måste ändrabeteende, bla bla. Annars kan det gå illa i Ajax … bullshit, bullshit! Expressen intervjuade till och med en psykolog som menade att jag bordesöka hjälp, och jag reagerade direkt förstås: Vem fan är han? Vad vet den figuren?

Jag behövde ingen psykolog. Jag behövde bara lugn och ro. Men det är sant, det var inte kul att sitta avstängd på bänken och se IFKGöteborg förnedra oss med sex–noll. Vårt flyt från säsongsinledningen försvann och det kom en del kritik också mot vår tränare, MickeAndersson. Jag hade egentligen inget emot honom, och vi hade inte heller mycket kontakt. Hade jag något problem, gick jag till Hasse Borg.

Men det var en grej som började irritera mig. Jag tyckte att Micke hade för mycket respekt för de äldre i laget. Han var skraj helt enkelt, ochhan var väl inte särskilt glad på mig sen jag dragit på mig ännu en utvisning mot Örebro. Det fanns en del spänningar och vi spelade match påträningen. Det var sommar då. Micke Andersson agerade domare, och det blev någon konfrontation med Jonnie Fedel, målvakten, som ju varen av de äldsta i laget och självklart, Micke dömde till Jonnies fördel, och jag såg svart, och steg fram till Micke.

”Du är rädd för de äldre. Du är ta mig fan rädd för spöken också”, röt jag. På plan låg massa bollar, och jag sparkade till dem, buff, buff, buff.De flög iväg som projektiler och landade på bilarna där utanför så att billarmen gick igång, och det började tjuta och låta och allt bara

stannade, och jag stod där vild och förortskaxig medan lagkamraterna glodde på mig. Micke Andersson försökte lugna ner mig, och jag skrek tillhonom:

”Är du min morsa, eller?”Jag var rasande och stack iväg till omklädningsrummet och tömde hela mitt skåp och rev ner mitt namn, och förklarade att jag aldrig mer

skulle komma tillbaks. Det fick räcka nu! Adjö MFF, tack och hej era idioter, och så stack jag iväg med min Toyota Celica och dök inte upp påträningarna mer, utan spelade Playstation och hängde med polarna istället. Det var som om jag skolkade ungefär, och givetvis ringde HasseBorg och lät helt hysterisk.

”Var är du? Var är du? Du måste komma tillbaks!”Och visst, jag var inte omöjlig. Efter fyra dagar dök jag upp och var snäll och charmig igen, och uppriktigt sagt, jag tyckte inte mitt utbrott var

en så stor grej egentligen. Sånt händer i fotboll, det hör till, det är mycket adrenalin i sporten. Dessutom hade jag inte långt kvar i laget, jag varpå väg till Holland, och jag trodde faktiskt inte det var tal om några straff eller löjliga efterspel. Snarare funderade jag på hur de skulle tacka avmig. För bara några månader sen hade det varit kris i Malmö FF. Det hade saknats tio miljoner i kassan, och man hade verkligen inte haft rådatt köpa några toppspelare.

Nu var klubben rikast i Sverige, jag hade gett dem värsta kapitalet, och till och med Bengt Madsen, MFF:s ordförande, hade förklarat itidningarna: ”Det föds bara en spelare som Zlatan var femtionde år!” Så nej, det var inte så konstigt att jag trodde att de planerat ett fintavsked, eller åtminstone ett ”Tack för de åttiofem miljonerna”, särskilt inte när de bara för en vecka sen hade firat av Niclas Kindvall införtrettio tusen åskådare i matchen mot Helsingborg. Men det är klart, jag märkte att de alla var lite rädda för mig. Det var ju bara jag som kundesabba dealen med Ajax genom att göra något ännu mer vansinnigt, och de dagarna närmade sig min sista allsvenska match.

Det var den tjugosjätte juni borta mot Halmstad och jag laddade för att göra en snygg avskedsshow. Det var ingen stor grej för mig, tro intedet. Jag var färdig med Malmö. I tankarna var jag redan i Amsterdam. Men ändå, en tid i mitt liv gick mot sitt slut, och jag minns att jag tittadepå den där listan på väggen om vilka som skulle med till Halmstad. Så tittade jag igen.

Mitt namn stod inte med. Jag skulle inte ens sitta på bänken. Jag skulle stanna hemma, och givetvis, jag fattade. Det var mitt straff. Det varMickes sätt att visa vem som bestämde, och okej, jag köpte det, vad skulle jag annars göra? Jag blev inte ens arg när han förklarade förjournalisterna att jag var ”pressad och ur balans” och ”behövde vila”, ungefär som om han petat mig för att han var en sån hygglig kille, ochfaktiskt, jag var naiv nog att tro att klubbledningen ändå planerade något, en grej med supportrarna kanske.

Kort därpå blev jag också uppkallad till Hasse Borgs kontor, och ni vet ju, jag gillar inte sånt. Jag tror jag ska bli uppläxad eller något. Men dåhände så mycket hela tiden att jag bara stack dit utan att förvänta mig ett dugg, och därinne på kontoret stod Hasse och Bengt Madsen ochverkade lite allmänt strama och uppblåsta så där, och jag undrade, vad är det frågan om, är det begravning, typ?

”Zlatan, vår tid tillsammans närmar sig sitt slut.””Ni menar väl inte …””Vi vill berätta …””Så ni ska tacka av mig härinne?” sa jag och såg mig om.Vi befann oss på Hasses trista jävla kontor, och vi var tre personer därinne.”Så ni ska inte göra det inför fansen?””Alltså”, sa Bengt Madsen. ”Det sägs att det ger otur att göra det inför en match.”Jag bara tittade på honom. Ger det otur?”Ni tackade av Niclas Kindvall inför trettio tusen människor, och det gick ju rätt bra ändå.””Jo, men …””Vadå men?””Vi vill ge dig denna gåva.””Vad fan är det här?”Det var en boll, en minnessak i kristall.”Det är ett minne.””Så det här är ert tack för de åttiofem miljonerna?”Vad inbillade de sig? Att jag skulle ha den i Amsterdam, och typ gråta när jag såg den?”Vi vill uttrycka vår tacksamhet.””Jag vill inte ha den. Ni kan behålla den.””Du kan väl inte …”Jag kunde. Jag ställde kristallgrejen på bordet. Sen stack jag. Det var mitt avsked från klubben, varken mer eller mindre, och visst, jag var

inte glad åt det. Men ändå, jag skakade av mig det. Jag menar, jag var på väg bort, och ärligt talat, vad var Malmö FF egentligen? Mitt riktiga

liv skulle börja nu, och ju mer jag tänkte på det, desto större blev det.Jag skulle inte bara till Ajax. Jag var klubbens dyraste spelare, och Ajax var kanske inte Real Madrid eller Manchester United, men det var

definitivt en storklubb. För bara fem år sen hade Ajax spelat Champions Leaguefinal. För sex år sen hade klubben vunnit hela turneringen ochAjax hade haft killar som Cruyff, Rijkaard, Kluivert, Bergkamp och van Basten, särskilt han, han hade varit hur grym som helst, och jag skullebära hans tröjnummer. Det var inte klokt egentligen. Jag skulle göra målen och avgöra, och självklart, det var häftigt, men också, det fattade jagalltmer, det var ett jävla tryck.

Ingen lägger ut åttiofem miljoner utan att vilja få något tillbaks, och det var tre år sen Ajax vunnit ligan. För en klubb som Ajax var det enliten skandal. Ajax är det finaste laget i Holland och supportrarna kräver att laget ska vinna stort. Det gällde att leverera och verkligen inteköra någon kaxig stil och straffa ut sig direkt, definitivt inte inleda med nåt ”Jag är Zlatan, vilka är ni?”. Jag skulle flyta in och lära mig kulturen,det var bara det: saker fortsatte att hända omkring mig.

På väg hem från Göteborg, i Bottnaryd utanför Jönköping, stannades jag av polisen. Jag hade blåst på i hundratio på en sjuttioväg tydligen,inte mycket till fortkörning precis med tanke på vad jag skulle hitta på senare. Men körkortet rök och tidningarna satte inte bara storarubriker. De passade på att dra upp grejen på Industrigatan också.

De gjorde hela listor med mina skandaler och utvisningar och allt det spred sig till Holland förstås och även om klubbledningen säkert kändetill det mesta redan, gick journalisterna i Amsterdam nu i gång också. Hur mycket jag än ville vara duktiga pojken, blev jag bad boy redan innanjag börjat. Det var jag och en annan ny kille, en egyptier som hette Mido och som tidigare gjort succé i belgiska KAA Gent. Vi fick båda direktrykten om att vara vildhjärnor, och till råga på allt hörde jag mer och mer om den där tränaren jag träffade i Spanien, Co Adriaanse.

Han skulle vara värsta gestapon som visste allt om sina spelare, och det gick några sjuka historier om hans bestraffningar; bland annat enstory om en målvakt som råkade svara i mobiltelefon under ett taktikmöte. Som straff fick han sitta i klubbens telefonväxel en hel dag, utan attkunna någon holländska. Det blev liksom ”Hallå, hallå, förstår inte” hela dagen, och så var det en grej med tre killar i ungdomslaget som varitute och festat. De fick ligga på plan medan de andra gick över dem med sina dubbskor. Det var en del sånt, inte för att det bekymrade mig.

Det är alltid massa snack om tränaren, och jag har egentligen alltid gillat killar med disciplin. Jag trivs med gubbar som har distans till sinaspelare och inte kommer för nära. Det är ju så jag vuxit upp. Ingen har någonsin hållit på: ”Stackars dig lilla Zlatan, klart du ska få spela.” Ingenfarsa har kommit till träningarna och smörat och krävt att man ska vara snäll mot mig, inte en chans. Jag har fått klara mig själv och jag blirtusen gånger hellre utskälld och ovän med tränaren och får spela för att jag är bra, än vän med honom och får lira för att han gillar mig.

Jag vill inte ha något gulligull. Jag blir bara stirrig av det. Jag vill lira fotboll, inget annat. Men det är klart … jag var ändå nervös när jagpackade mina väskor och stack iväg. Ajax och Amsterdam var något helt nytt. Jag visste inte ett dugg om staden och jag minns flygresan ochlandningen och kvinnan från klubben som mötte mig.

Hon hette Priscilla Janssen. Hon var en allt i allo i Ajax och jag ansträngde mig verkligen för att vara trevlig, och jag hälsade på den kille honhade med sig. Det var en grabb i min ålder som verkade blyg, men som talade rätt bra engelska.

Han kom från Brasilien, sa han. Han hade spelat för Cruzerio, ett berömt lag, det visste jag för Ronaldo hade lirat där. Precis som jag vargrabben helt ny i Ajax, och han hade ett långt namn som jag inte uppfattade riktigt. Men tydligen kunde jag kalla honom Maxwell och vi byttetelefonnummer och så körde Priscilla ut mig i sin Saab cabriolet till det lilla radhus klubben ordnat åt mig i Diemen, ett litet samhälle långt bortfrån stan, och där satt jag med en säng från Hästens och en sextio tums teve och inget annat och spelade Playstation och undrade vad somskulle hända.

8DET VAR INGEN STÖRRE GREJ att vara på egen hand. Hade jag lärt mig något under uppväxten var det att ta hand om mig själv, och jag kände migfortfarande som coolaste killen i Europa, typ.

Jag hade blivit proffs och var såld för helt sjuka summor. Men det var också tomt i mitt radhus. Det kändes långt borta och jag hade ingamöbler eller något annat som gav det en känsla av ett hem, och uppriktigt sagt, ganska snart började kylskåpet bli tomt också. Inte så att jagdrabbades av värsta paniken för det och fick tillbaka hela min barndom eller något. Det var lugnt. Jag hade haft tomma kylskåp även i minlägenhet i Lorensborg. Jag var van med allt möjligt. Men i Malmö hade jag å andra sidan aldrig behövt vara hungrig för det, inte bara för att jagåt som en idiot på Kulan, MFF:s restaurang, och ofta snodde med mig lite extra under overallen, Risifrutti och sånt som höll mig på benen omkvällarna, men också för att jag hade haft morsan på Cronmans väg och polarna.

I Malmö slapp jag laga mat för det mesta, och oroa mig över tomma kylskåp. Men nu i Diemen var jag tillbaka till ruta ett. Det var rent löjligt.Jag skulle vara en seriös kille. Men jag hade inte ens cornflakes hemma, och knappt en spänn, och jag satt där i mitt radhus på min Hästensängoch ringde i stort sett alla jag kände; kompisarna, farsan, morsan, och lillbrorsan och syrran. Jag ringde även Mia, trots att vi gjort slut: Kan duinte komma hit, typ? Jag var ensam, rastlös och hungrig och till slut fick jag tag i Hasse Borg.

Jag tänkte att han kunde ordna en deal med Ajax, liksom låna mig lite och se till att Ajax betalade tillbaka senare. Mido hade gjort någotliknande med sin gamla klubb, visste jag. Men det gick inte. ”Jag kan inte göra så”, sa Hasse Borg. ”Du får klara dig själv”, och jag blev tokig pådet.

Han hade sålt mig. Skulle han inte hjälpa mig i en sån här situation?”Varför inte?””Det går inte.””Och var är mina tio procent?”Jag fick inget svar, och jag blev arg, men okej, jag erkänner, jag hade mig själv att skylla. Jag hade inte fattat att det dröjer en månad innan

man får lön, och så hade jag haft ett bilproblem. Det var min Merca Cabriolet. Den var svenskskyltad. Jag fick inte köra med den i Holland. Jaghade nyss fått den, och själva grundtanken var ju att glida runt med den i Amsterdam, men nu hade jag fått sälja den och istället beställt enannan Mercedes, en SL 55:a, och det hade inte gjort mig rikare precis.

Därför satt jag nu i Diemen, pank och hungrig, och fick höra från farsan att jag var en idiot som köpt en sån bil när jag inte hade några pengar,och det var säkert sant. Men det hjälpte inte. Jag hade fortfarande inga cornflakes hemma, och jag hatade fortfarande tomma kylskåp.

Det var då jag kom att tänka på den där brassen på flygplatsen. Vi var några nya spelare den säsongen. Det var jag, det var Mido, och så vardet han, Maxwell; jag hade hängt en del med dem båda, inte bara för att vi var nya alla tre. Jag trivdes bäst bland de svarta killarna ochsydamerikanerna. De var roligare, tyckte jag, mer avspända och inte lika avundsjuka. De holländska killarna ville inget hellre än att ta sigdärifrån och hamna i Italien eller England och därför bevakade de varandra hela tiden – vem ligger bäst till, typ? – medan afrikanerna ochbrassarna mest var glada för att vara här. Det var: Wow, får vi spela i Ajax? Jag kände mig mer hemma med dem, och jag gillade humorn ochattityden. Maxwell var visserligen inte alls som de andra brassarna jag skulle lära känna. Han var verkligen inget party animal, ingen kille sombehövde festa huvudet av sig med jämna mellanrum, utan tvärtom, han var otroligt känslig, en familjegrabb som ringde hem hela tiden. Menhan var rakt igenom sympatisk, och ska jag säga något ont om honom, är det att han är för snäll.

”Maxwell, det är kris”, sa jag i telefon. ”Jag har inte ens cornflakes hemma. Kan jag få bo hos dig?””Självklart”, sa han. ”Kom hit på en gång.”

Maxwell bodde i Ouderkerk, ett litet samhälle med bara sju, åtta tusen invånare, och till honom flyttade jag nu och sov på en madrass på golveti tre veckor tills jag fick min första lön, och det var ingen dum tid. Vi lagade mat ihop och snackade om träningen, de andra spelarna och våragamla liv i Brasilien och Sverige. Maxwell pratade bra engelska. Han berättade om sin familj och sina två bröder som han stod nära, det minnsjag särskilt, för en av de där bröderna dog inte långt senare i en bilolycka. Det var fruktansvärt sorgligt. Jag gillade verkligen Maxwell.

Hos honom fick jag lite ordning på mig själv, och det började lossna efter det. Jag fick tillbaka den där känslan av att detta verkligen var någotfantastiskt, och jag inledde också försäsongen bra. Jag spottade in mål mot de amatörlag vi mötte, och jag gjorde massa tricks, precis som jagtrodde att jag skulle. Ajax var ju känt för att spela kul, teknisk fotboll, och tidningar skrev Oj, oj, han tycks värd sina åttiofem miljoner, vilkenspelare, typ, och visserligen märkte jag att tränaren Co Adriaanse var hård mot mig. Men jag trodde bara det var hans sätt. Jag hade ju hört såmycket om honom.

Efter varje match satte han betyg på oss, det högsta var tio och en gång då jag gjort massa mål sa han: ”Du sköt fem mål, men du slog tvåfelpass också. Det blir en femma.” Okej liksom, jag fattar, det är hårda krav. Men jag körde på, och faktiskt, jag trodde inget skulle kunnastoppa mig nu. Bland annat minns jag att jag träffade en kille som inte hade någon aning om vem jag var.

”Är du bra då?” frågade han.”Inte jag som ska svara på det!””Brukar motståndarlagets fans bua och vissla på dig?””Så in i helvete.””Okej. Då är du grym”, sa han och det där har jag inte glömt. Den som är vass, han får burop och skitsnack. Det är så det funkar.

I slutet av juli inleddes Amsterdam Tournament. Amsterdam Tournament är en klassisk försäsongsturnering i Holland på hög nivå, och det häråret skulle, förutom vi, Milan, Valencia och Liverpool delta, och det var häftigt förstås.

Det var min chans att presentera mig för Europa, och jag märkte direkt, herregud, det här var något annat än Allsvenskan. I Malmö hade jaghaft all tid i världen med bollen. Nu smällde det direkt. Allt gick så otroligt mycket fortare.

I den första matchen mötte vi Milan. Milan hade visserligen haft det lite tungt en tid, men klubben hade dominerat europeisk fotboll pånittiotalet och jag försökte verkligen att inte bry mig om att de hade backar som Maldini. Jag gick på hårt och fick med mig frisparkar, ochapplåder, och gjorde en del sköna grejer. Men det var tufft och vi förlorade med ett–noll.

I nästa match mötte vi Liverpool. Liverpool hade vunnit tre cuptitlar det året, och hade Premier Leagues kanske starkaste försvar medfinnen Sami Hyypiä och schweizaren Stéphane Henchoz. Henchoz hade det året inte bara varit vass. Han hade gjort en grej som det snackatsom. I FA-cupfinalen hade han blockat ett skott på mållinjen med handen och den fulingen som domaren aldrig såg hade hjälpt Liverpool att

vinna.Båda han och Hyypiä var på mig som iglar. Men en bit in i matchen kämpade jag mig till bollen nere vid hörnflaggan och gick in mot

straffområdet och där stod Henchoz. Han blockerade mig vid kortsidan, och jag hade givetvis många möjligheter. Jag var trängd men jag kundeslå ett inlägg eller spela hemåt eller försöka gå mot mål.

Jag provade på att göra en enfotsfint, en cool grej som Ronaldo och Romário körde mycket med och som var ett av de tricks jag såg i datornsom junior och tränade på timme efter timme tills jag kunde den i sömnen och inte längre behövde tänka på att plocka fram. Den bara komnaturligt. Ormen kallas den, för görs den snyggt är den som en orm som slingrar sig längs fötterna. Men den är inte helt lätt. Du måste hayttersidan bakom bollen och fösa den hastigt till höger och sen plötsligt vinkla den med tåspetsen till vänster, och sticka förbi, bam, bam liksom,kvickt som tusan, och med total kontroll med bollen klistrad kring foten, som hockeyspelare som gör en dragning med pucken.

Jag hade använt finten många gånger i Malmö och i Superettan, men aldrig mot en världsback som Henchoz, det var bara det: jag hade käntdet redan mot Milan, hela atmosfären triggade mig. Det var roligare att dribbla mot en kille som han, och nu smällde det bara till. Det sa svisch,svisch och Stéphane Henchoz flög till höger. Han hängde inte med överhuvudtaget och jag rusade förbi, och hela Milan som satt längs sidlinjenställde sig upp och skrek. Hela Amsterdam Arena skrek.

Det var full show och efteråt när journalisterna omringade mig sa jag de där orden, och det lovar jag, jag planerar aldrig vad jag ska säga. Detbara händer och det hände ofta på den tiden innan jag blev försiktig med media. ”Först gick jag vänster”, sa jag, ”och det gjorde han också. Sengick jag höger och det gjorde han också. Sen stack jag vänster, och då gick han och köpte korv”, och det där citerades överallt, det blev enberömd grej. Det gjordes till och med en reklamfilm på det och det snackades om att Milan var intresserat av mig. Jag kallades nya van Bastenoch allt möjligt, och jag kände liksom: Wow, jag är grym. Jag är brassen från Rosengård, och verkligen, det borde ha varit början på en lysandesäsong.

Men ändå … en tung tid var på väg in, och med facit i hand, det hade funnits varningstecken redan från början, dels förstås mina egna grejer,jag skötte mig inte. Jag åkte hem för mycket och började gå ner i vikt och se spinkig ut, men det var också tränaren, Co Adriaanse. Hankritiserade mig offentligt, inte så allvarligt än så länge. Det blev ännu värre senare när han fått sparken. Då sa han att jag hade något fel ihuvudet. Nu i början var det bara det gamla vanliga, att jag spelade för mycket för mig själv, och jag började fatta att till och med en sån grejsom mot Henchoz inte nödvändigtvis uppskattas i Ajax om det inte leder till något konkret.

Snarare kan den ses som ett försök att utmärka sig, och glassa för publiken istället för att lira för laget. I Ajax spelade man med tre anfallareistället för två som jag var van vid. Jag skulle befinna mig i mitten. Inte fladdra ut mot kanterna och köra massa individuella grejer. Jag skullevara mer av en target player, som rörde sig däruppe och tog emot bollar och som framför allt gjorde mål, och ärligt talat, jag började undra omdet där med den tekniska, roliga holländska fotbollen inte stämde riktigt längre. Det var som om man beslutat sig för att bli mer lik övrigaEuropa, men det var inte lätt att tolka signalerna.

Det var mycket som var nytt, och jag förstod inte språket och kulturen och tränaren snackade inte med mig. Han snackade inte med någon.Han var rena stenansiktet. Det kändes fel typ bara jag såg honom i ögonen, och jag förlorade mitt flyt. Jag slutade att göra mål, och då hade jaginte längre mycket nytta av min fina försäsong, tvärtom snarare. Alla de där rubrikerna och jämförelserna med van Basten bara vändes emotmig, och jag började ses som en besvikelse, ett felköp. Jag ersattes i anfallet av Nikos Machlas, en grek jag hängde rätt mycket med, och i sånalägen när jag petas och tappar formen, då fullständigt surrar det i mig: Vad gör jag för fel? Hur ska jag komma ur det här?

Jag har den läggningen.Jag är verkligen ingen som går omkring och är nöjd: Jag är Zlatan, wow liksom! Tvärtom är det som en film som hela tiden står på och jag

undrar om och om igen: Borde jag ha gjort det eller det? Och så tittar jag på andra: Vad kan jag lära av dem? Vad är det som fattas hos mig?Varje stund nästan tänker jag på mina misstag och mina bra grejer också för den delen. Vad kan jag förbättra? Alltid, alltid tar jag med mignågot hem från matcherna och träningarna, och det där är jobbigt förstås. Jag blir aldrig riktigt nöjd, inte ens när jag borde, men det hjälper migatt utvecklas, det var bara det: i Ajax fastnade jag i de där tankarna, och jag hade ingen att prata med, inte riktigt.

Jag snackade med väggarna hemma och tyckte att folk var idioter, och givetvis, jag ringde hem och gnällde. Det osade om mig. Ändå ska jagverkligen inte lägga skulden på någon annan. Det kändes bara alltmer trögt, och jag mådde inget vidare. Det var som om jag inte pallade medlivet i Holland, och jag gick till Beenhakker och frågade: ”Vad säger tränaren om mig? Är han nöjd, eller vad är det?” Och Beenhakker, han är juen annan typ än Co Adriaanse, han vill inte bara ha lydiga soldater.

”Det är lugnt. Det går bra. Vi har tålamod med dig”, svarade han.Men jag längtade hem, och jag kände mig inte uppskattad, inte av tränaren eller av journalisterna, och sannerligen inte av fansen. De där

Ajaxsupportrarna är inte att leka med. De är vana vid att vinna, det är typ: Vad fan, vann ni bara med tre–noll?När vi bara fått oavgjort mot Roda slängde de stenar, järnrör och glasflaskor på oss, och jag fick stanna kvar på arenan och söka skydd. Det

var massa skit hela tiden och istället för allt det där ”Zlatan, Zlatan” som jag hört i början också i Ajax, fick jag nu visslingar och burop, alltsåinte av motståndarlagets fans. Det hade varit helt normalt, utan av våra egna supportrar, och det var tufft. Det var: Vad fan är det här?

Men samtidigt, du får gilla läget i den här sporten, och någonstans förstod jag dem. Jag var klubbens dyraste investering. Jag skulle verkligeninte vara avbytare. Jag borde vara nya van Basten och göra mål efter mål, och jag ansträngde mig allt vad jag kunde. Jag ansträngde mig förmycket, ärligt talat.

En fotbollssäsong är ju lång, och du kan inte visa allt i en enda match, som sagt. Men det var det jag försökte. Så fort jag kom in ville jag visarubbet på en gång, och därför låste det sig, tror jag. Jag ville för mycket, och därför blev det för lite, och jag gissar att jag inte lärt mig atthantera pressen riktigt än, trots allt. De där åttiofem miljonerna började kännas som en förbannad ryggsäck, och jag satt mycket hemma i mittradhus i Diemen.

Jag har ingen aning om vad journalisterna trodde om mig på den tiden, säkert inbillade sig många att jag och Mido typ var ute och festade påstan. I själva verket satt jag hemma och spelade tevespel, dag och natt, och var vi lediga en måndag, flög jag hem söndag kväll och återvändemed sexflyget tisdag morgon och stack direkt till träningen. Det var inga nattklubbar, inget sånt, men jag var inte professionell för det.

Jag var helt oseriös, uppriktigt sagt, och jag slarvade med sömnen och maten och gjorde massa dumheter i Malmö. Jag körde med airbombsoch sånt, illegala fyrverkeribomber som vi slängde in i trädgårdar, det var massa galna prylar för att få fart på adrenalinet. Det var rök ochgrästovor och skit som flög i luften. Det var massa vilda bilresor för det är så jag funkar. Händer ingenting i fotbollen, måste jag se till att annatkickar igång mig. Jag behöver action, jag behöver fart, och jag skötte mig inte.

Jag fortsatte att rasa i vikt, och som center i Ajax skulle jag vara bitig och stånga mig fram. Men jag var nere på sjuttiofem kilo, eller mindretill och med. Jag blev riktigt smal, och förmodligen var jag sliten. Jag hade inte haft någon semester. Jag hade gjort två försäsonger inom loppet

av sex månader, och kosten, vad tror ni? Jag åt skräp. Jag kunde fortfarande bara rosta bröd, typ, och koka makaroner, och hela det därpositiva flödet i tidningarna var försvunnet. Det var inget ”Succé igen för Zlatan”. Det var ”Zlatan visslades ut”, ”Han är ur balans”. Han är detoch det, och så pratade man om mina armbågar.

Det var ett jävla snack om dem.Det började i en match mot Groningen då jag armbågade en back i nacken. Domaren såg ingenting, men backen stöp i gräset och bars ut på

bår, och det påstods att han fick hjärnskakning. När killen kom in igen efter paus var han fortfarande groggy, men värst av allt,fotbollsförbundet fick för sig att studera tevebilderna och beslöt att stänga av mig i fem matcher.

Det var inte vad jag behövde, det var skit, och ingen kan påstå att det började bra efter att jag avtjänat straffet. Jag armbågade en ny kille inacken, och givetvis, han bars ut på bår han med. Det var som om jag startat en ny korkad grej, och även om jag slapp avstängning den gångenfick jag inte spela mycket efter det, och det var tungt, och fansen blev inte gladare, det går lugnt att säga, och jag ringde Hasse Borg. Det varidiotiskt, men det var en sån grej du gör i hopplösa lägen.

”Fan, Hasse, kan du inte köpa tillbaks mig?””Köpa tillbaks dig? Menar du allvar?””Ta mig härifrån. Jag pallar inte med det.””Kom igen, Zlatan, det finns inga pengar till det, det begriper du väl. Du måste ha tålamod.”Men jag var trött på att ha tålamod, jag ville spela mer, och jag hade en sån längtan hem, det var helt sjukt. Jag kände mig fullständigt lost,

och återigen började jag ringa Mia, inte för att jag visste om det var henne eller något annat jag saknade. Jag var ensam och jag ville ha tillbaksmitt gamla liv. Men vad fick jag? Jag fick en ny smäll.

Det började med att jag upptäckte att jag tjänade sämst i laget. Jag hade haft det på känn en tid, och till slut stod det helt klart. Jag vardyraste killen, men min lön var lägst. Jag var köpt för att vara nya van Basten. Ändå tjänade jag sämst, och jag menar: vad berodde det på? Detvar inte svårt att räkna ut.

Ni minns Hasse Borgs ord: ”Agenter är tjuvar” och det, och som en förbannad blixt förstod jag: han förde mig bakom ryggen. Han låtsadesvara på min sida, men egentligen arbetade han enbart för Malmö FF och ju mer jag tänkte på det, desto argare blev jag. Redan från början hadeHasse Borg sett till att ingen kom emellan oss, ingen som kunde representera mina intressen. Därför hade jag fått stå därinne på hotell S:tJörgen som en fåne i min träningsoverall och låtit kostymnissarna med sina ekonomiutbildningar snuva mig, och det kändes som ett slag imagen. Fatta det rätt nu! Pengar har aldrig varit den stora saken för mig, men att bli sviken och utnyttjad, att bli sedd som dummastefalafelkillen som man kan lura och tjäna pengar på, det gjorde mig galen, och jag gick rakt på sak. Jag ringde Hasse Borg.

”Vad fan är det här? Jag har sämst kontrakt i hela klubben.””Vad säger du? ”Han spelade dum.”Och var är mina tio procent?””Vi har lagt dem i en försäkring i England.”I en försäkring? Vad fan var det? Det sa mig ingenting, och jag förklarade okej, det kan vara vad som helst, en försäkring, en plastpåse med

sedlar, en hink i öknen.”Jag vill ha mina pengar nu.””Det går inte”, sa han.De var bundna, de var placerade på något sätt jag inte hade en aning om, och jag beslöt att gå till botten med det. Jag skaffade en agent, för

så mycket hade jag börjat fatta: agenter är inte tjuvar. Utan en agent har du ingen chans. Utan hjälp står du där och blir blåst avkostymnissarna igen, och via en kompis fick jag tag i en kille som hette Anders Carlsson och som arbetade på IMG i Stockholm.

Han var okej, ingen vidare fart i honom visserligen. Han var en sån grabb som aldrig spottar ut sitt tuggummi på gatan eller går över gränsenmen som ändå vill vara lite tuff så där, fast utan att det känns naturligt. Men, alltså, Anders hjälpte mig mycket den första tiden. Han fixadefram de där försäkringspapperna, och då kom nästa chock. Det stod inte längre tio procent av övergångssumman. Det stod åtta procent och jagfrågade:

”Vad är det här?”De hade betalat något de kallade förskatt på lönen, fick jag veta, och jag tänkte: Vad är det för skit? Förskatt på lön! Jag har aldrig hört talas

om det, och jag sa direkt: Det här stämmer inte. Det är ett nytt trick, och vad tror ni? Det räckte med att Anders Carlsson låg på lite om det, såfick jag tillbaks de där två procenten. Plötsligt fanns ingen förskatt på lön längre, och då föll alltihop, då var jag färdig med Hasse Borg. Det bleven läxa jag aldrig glömmer. Det märkte mig, ärligt talat, och inbilla er inte en sekund att jag idag inte har koll på mina pengar och mina villkor.När Mino ringde för en tid sen frågade han:

”Vad fick du nu för din bok på Bonniers?””Jag vet inte riktigt.””Bullshit! Du vet precis”, och självklart, han hade rätt.Jag har total koll. Jag vägrar att bli utnyttjad och lurad igen, och jag försöker hela tiden ligga ett steg före i förhandlingar. Vad tänker de? Vad

vill de, och vad har de för hemlig taktik? Och så kommer jag ihåg. Grejer etsar sig fast, och visst, Helena brukar säga att jag inte ska älta såmycket: ”Jag är trött på att hata Hasse Borg”, typ.

Men nej, jag förlåter honom inte, inte en chans. Man gör inte så mot en ung kille från förorten som inte har någon koll på såna grejer. Manlåtsas inte vara extrafarsa samtidigt som man söker vartenda kryphål för att blåsa honom. Jag hade varit killen i juniorerna som man intetrodde på, jag var den som sist förväntades plockas upp i A-laget. Men sen… när jag blev såld för stora pengar, då blev attityden en annan. Dåskulle man mjölka varenda droppe ur mig. Ena stunden fanns jag knappt, i nästa skulle jag utnyttjas. Det glömmer jag inte, och jag tänker ofta:Skulle Hasse Borg ha gjort likadant om jag hade varit en fin kille med en advokatfarsa?

Jag tror inte det, och redan då i Ajax uttalade jag mig om det. Jag sa ungefär: Han borde akta sig. Men jag antar att han inte fattade riktigt,och senare i sin bok skrev han att han var min mentor, han var gubben som tagit hand om mig. Det var bara det: jag tror att det senare gickupp ett ljus för honom. Vi möttes nämligen i en hiss för några år sen. Det var i Ungern.

Jag var där med landslaget, och klev in i hissen, och på fjärde våningen stannade vi och då från ingenstans kom han in. Han var i stan pånågon fjäskresa, och han höll på att knyta sin slips och så såg han mig. Hasse är mycket: ”Tjena, tjena, hur är läget?”, den stilen, och han sanågot sånt och sträckte fram sin hand.

Han fick inte en rörelse tillbaks, ingenting, bara iskyla och svarta ögon och självklart, han blev helt nervös. Han bara stod där, psykad, och jagsa inte ett ord. Jag stirrade ut honom, och nere i lobbyn gick jag ut helt kyligt och lämnade honom bakom mig. Det är vårt enda möte sen dess,så nej, jag glömmer inte. Hasse Borg är en person jag kan dela i två delar, och då i Ajax värkte allt det i mig.

Jag kände mig lurad och kränkt, jag var sämst betald, och de egna fansen buade åt mig. Det var det ena och det andra. Det var armbågarna.Det var skit, det var listorna med mina misstag, polisgrejen på Industrigatan för nittioåttonde gången, och så var jag ur balans, sas det. Mansaknade den gamla Zlatan. Det var massa snack dag efter dag, och tankarna malde i mig.

Jag sökte lösningar varje timme, varje minut, för nej, jag gav inte upp, inte en chans. Jag är inte uppvuxen med att ha det lätt, mångaglömmer det. Jag är ingen talang som bara dansat ut i Europa. Jag har kämpat i motvind. Föräldrar och tränare har varit emot mig från förstastund, och mycket av det jag lärt mig, har jag lärt mig på tvärs mot vad andra sagt. Den där Zlatan bara dribblar, har de gnällt. Han är si och så,han är fel. Men jag har fortsatt, jag har lyssnat, jag har inte lyssnat, och nu i Ajax försökte jag verkligen begripa kulturen och lära mig hur mantänkte och spelade.

Jag undrade vad jag borde förbättra. Jag tränade hårt och försökte lära mig av andra. Men samtidigt, jag övergav inte min stil. Ingen skullefå banka bort själva grejen från mitt spel, inte så att jag var trotsig eller bråkig, jag bara kämpade på, och när jag sliter på plan, kan jag verkaaggressiv. Det är en del av mitt temperament. Jag kräver lika mycket av andra som jag kräver av mig själv. Men tydligen retade sig CoAdriaanse på mig. Jag var en svår person, sa han senare, full av sig själv: jag körde bara mitt eget race, bla bla bla och självklart, han får slängaur sig vad han vill; jag tänker inte ge igen. Jag köper läget. Tränaren är boss. Jag kan bara säga att jag verkligen ansträngde mig för att platsa.

Men det lossnade inte. Inget hände, inget förutom att vi hörde att Co Adriaanse skulle få sparken, och det var ju goda nyheter, trots allt. Vihade då fått stryk mot Henkes Celtic i Champions Leaguekvalet och mot FC Köpenhamn i UEFA-cupen, men jag tror inte det var resultatensom fällde honom. Vi låg bra till i ligan.

Han rök för att han inte kunde kommunicera med oss spelare. Ingen av oss hade kontakt med honom. Vi hade levt i ett vakuum, och det ärsant, jag gillar tough guys, och Co Adriaanse var verkligen hård. Men han gick över gränsen, det fanns ingen vits med hans diktatorsstil, ingenglimt i ögat, ingenting, och vi var förstås alla nyfikna: Vem kommer efter?

Det snackades en tid om Rijkaard, och det lät ju bra, inte för att en bra spelare automatiskt blir en bra tränare, fast ändå, med van Bastenoch Gullit hade Rijkaard varit legendarisk i Milan. Men det blev Ronald Koeman, och den killen kände jag också, han hade varit en fantastiskfrisparksläggare i Barcelona. Med sig hade han Ruud Krol, en annan storspelare, och jag märkte direkt, de förstod mig bättre, och jag börjadehoppas att det nu skulle vända.

Det blev värre. Jag bänkades fem matcher i rad och på en av träningarna skickade Koeman hem mig. ”Du är inte på”, skrek han. ”Du ger inteallt. Du får gå hem.” Visst, jag stack, jag hade tankarna på annat håll. Det var ingen stor grej, men givetvis, det blev stora rubriker. Till och medLars Lagerbäck var framme i tidningarna och sa att han var oroad för mig, och det snackades om att jag kunde förlora min landslagsplats, ochdet var inte kul, inte alls.

Det skulle bli VM i Japan den sommaren, och det var något jag levt för länge. Dessutom blev jag orolig att min tröja, nummer nio i Ajax,skulle tas ifrån mig, inte för att jag brydde mig egentligen. Jag skiter i vad som står på ryggen. Men det skulle vara ett tecken på att de intetrodde på mig längre. I Ajax talade man om nummer hela tiden.

Nummer tio ska göra så. Nummer elva si, och inget var så fint som nian, van Bastens gamla. Det var en särskild heder att bära den, och höllman inte måttet blev man av med den, det var så det funkade, och nu sas det gång på gång att jag inte tillförde tillräckligt, och tyvärr, det lågväl något i det.

Jag hade bara gjort fem mål i ligan. Det blev sex totalt och för det mesta hade jag suttit på bänken och jag fick alltfler burop från de egnafansen. När jag värmde upp och skulle in vrålade de: ”Nikos, Nikos, Machlas, Machlas.” Det spelade ingen roll hur dålig han var, de ville inte hain mig. De ville ha kvar honom, och jag tänkte: Shit, jag har inte ens börjat spela, men de är redan emot mig. Slog jag ett felpass blev det ettvansinnigt liv däruppe, burop eller samma skit igen: ”Nikos, Nikos, Machlas, Machlas.” Det var inte nog med att jag inte lirade bra. Jag hadeden grejen att tackla också, och visst, det såg ut som om vi skulle vinna ligan.

Men jag kunde inte riktigt glädja mig åt det. Jag hade inte varit del av det på allvar, och det gick inte att blunda för det längre. Vi var förmånga på min position i klubben. Någon av oss måste bort och det verkade bli jag, det kändes i magen, och det sas ofta att jag numera bara varcenter nummer tre, efter Machlas och Mido. Till och med Leo Beenhakker, min vän, gick ut i holländsk media:

”Zlatan är ofta spelaren som startar våra anfall. Men han kan inte avsluta framför mål”, och han la till: ”Ska vi sälja honom, hjälper visjälvklart till så att det blir en bra klubb.”

Det låg i luften, och det kom fler och fler uttalanden. Koeman själv sa: ”Zlatan är rent kvalitativt vår bästa anfallare, men för att lyckas påposition nio i Ajax ska man ha andra egenskaper också. Jag tvivlar på att han kan uppnå dem”, och verkligen, krigsrubrikerna kom: ”Besked inatt”, stod det. ”Zlatan uppsatt på transferlistan!” och även om det inte riktigt gick att veta vad som var sant eller inte, kvarstod faktumet: jaghade köpts för en massa pengar och blivit en besvikelse, och det kändes, tro mig; det var som om jag skulle avslöjas som den däröverreklamerade divan, trots allt.

Jag hade inte levt upp till förväntningarna. Det var min första stora motgång. Men jag vägrade ge mig. Jag skulle visa dem. Den tankensurrade i mig, dag och natt, och uppriktigt sagt, jag var så illa tvungen, oavsett om jag skulle säljas eller inte. Jag måste visa att jag var bra vadsom än hände. Det var bara det: hur skulle jag kunna göra det när jag inte fick spela? Det var en rävsax. Det var hopplöst och jag satt ochhoppade på bänken: Är de dumma i huvudet, eller? Det var som i MFF:s juniorlag.

Den våren kvalificerade vi oss till finalen i holländska cupen. Vi skulle möta Utrecht på De Kuip i Rotterdam, samma arena där EM-finalenhade spelats två år tidigare, och det var ett otroligt tryck i publiken. Det var den tolfte maj 2002. Det var eldar och grejer och vrål på läktaren.För Utrecht är Ajax den stora fienden. Inget lag är viktigare att besegra, och fansen var tokiga av hat och revanschlusta efter vår ligaseger. Detgick riktigt att ta på det, och för oss var det en möjlighet att plocka hem dubbeln och visa att vi verkligen var tillbaka efter några tuffare år.Men självklart, jag skulle knappast få vara med om det heller.

Jag satt på bänken hela första halvlek och en stor del av andra och såg Utrecht göra två–ett på straff och tro mig, det kändes. Luften gick uross medan Utrechtsupportrarna blev vilda och tokiga och inte långt ifrån mig deppade Koeman i sin kostym och sin röda slips. Han verkade heltuppgiven. Ta in mig då, tänkte jag, och faktiskt, i sjuttioåttonde minuten fick jag spela. Något måste ju hända och givetvis, jag var otålig. Jag vartaggad och ville allt på en gång som vanligt det året, och vi låg på och på, men minuterna gick och det verkade kört. Vi fick inte in den och jagminns att jag sköt ett skott som jag verkligen trodde skulle gå i mål, men det tog i ribban.

Det var kört och det blev full tid och några minuters tillägg, men inte ens då, det var hopplöst. Det skulle inte bli någon cupseger ochUtrechtsfansen jublade på läktaren. Över hela arenan vajade deras röda banderoller, och man hörde deras sånger och vrål och såg deras eldar,och det blev trettio, tjugo sekunder kvar. Då kom ett långt inlägg in i straffområdet som passerade flera Utrechtförsvarare och nåddeWamberto, en av brassarna i vårt lag, och förmodligen var han offside, men linjedomarna såg det inte, och Wamberto satte foten på bollen ochsköt mål, och det var inte klokt. Vi blev räddade i slutsekunderna under tilläggstiden, och Utrechtsfansen tog sig för huvudet, helt förtvivlade.Men det var inte klart än.

Det blev förlängning, och många förlängningar i cuperna avgjordes på den tiden genom golden goal eller sudden death som man säger ihockey, och så skulle det bli nu. Det lag som gjorde mål vann hela matchen direkt, och bara fem minuter in i förlängningen kom ett nytt inlägg,nu från vänster, och jag hoppade upp och nickade och kort därpå fick jag tillbaks bollen.

Jag tog ner den på bröstet, jag var rätt svårt trängd, men jag vände och sköt med vänstern, inget lysande skott, inte alls. Bollen studsade pågräset. Men herregud, det var väl placerat och gick i mål och jag slet av mig tröjan och rusade ut till vänster, helt galen av glädje och mager somen skrika. Man kunde se mina revben. Det hade varit ett tufft år. Det hade varit en jävla press och mitt spel hade låst sig under långa perioder.Men nu var jag tillbaka. Jag hade kommit igen. Jag hade visat dem allihop, och hela arenan var galen. Den fullständigt vibrerade av lycka ochbesvikelse, och framför allt minns jag Koeman, han sprang fram till mig och vrålade i mitt öra:

”Thank you very much! Thank you very much!”Det var en sån glädje, det går inte att beskriva, och jag bara sprang runt där med hela laget och kände hur allt släppte.

9JAG VAR EN TYPISK JÄVLA JUGGE, tyckte hon, med guldklocka och flott bil och jag spelade för hög musik, jag var definitivt inget för henne. Men jagvisste inget om det.

Jag såg mig som hur häftig som helst, och jag satt där i min Merca SL utanför Forex vid centralstationen i Malmö medan lillbrorsan, Keki, varinne och växlade pengar. Säsongen var över i Holland, och det kan ha varit före eller efter VM i Japan, jag vet inte, det spelar ingen roll, där varjag och den där bruden sprang ut helt vansinnig från en taxi. Hon var arg för något.

Vem fan är det? tänkte jag.Jag hade aldrig sett henne förut, och då hade jag ändå ganska bra koll på Malmö. Jag hade ju varit där så fort jag hade haft chansen och jag

trodde att jag kände till det mesta i stan. Men den tjejen … var hade hon hållit hus? Hon var inte bara snygg. Hon hade en häftig attityd, liksom,tjafsa inte med mig, och så var hon äldre, och det var ju spännande. Jag hörde mig för: Vem är hon? Vad är det för tjej? Av en bekant fick jagveta att hon hette Helena. Okej, Helena, tänkte jag. Helena. Jag kunde inte glömma henne.

Men det blev inte mer än så. Det var så mycket omkring mig, och jag var rastlös och gick vidare, inget fastnade riktigt, fast en dag åkte jag tillStockholm igen med landslaget, och den där staden alltså: var kommer alla läckra tjejer ifrån? Det är helt sjukt, de finns överallt, och jag ochnågra kompisar stack ut på Café Opera, och givetvis, det blev uppståndelse, och som vanligt pejlade jag läget med den där blicken jag vuxit uppmed: är det några problem på väg in? Är det någon som kaxar sig? Det är alltid något.

Ändå var det bättre då. Det här var innan alla plåtade mig med sina mobiler, och många frågar inte ens. De bara smäller av en bild i ansiktetpå mig, och ibland ser jag svart. Men då den gången spanade jag bara runt och plötsligt såg jag henne, wow liksom, det är ju hon från Forex ochjag gick fram och snackade: Hej, hej, är du också från Malmö, och hon drog sina prylar, jag jobbar där och där, och jag fattade ingenting. Sånakarriärgrejer var helt obegripliga för mig då, och förmodligen var jag rätt arrogant. Jag hade den stilen när jag var ute då.

Jag ville inte släppa någon för nära. Men efteråt ångrade jag mig, jag borde ha varit trevligare, och jag blev glad när jag såg henne i Malmöigen. Jag började se henne hela tiden. Hon hade en svart Mercedes SLK, och den stod ofta parkerad på Lilla Torg, och där gled jag ofta förbi. Påden tiden hade jag inte längre min Merca SL, utan en röd Ferrari 360.

Hela stan visste att jag hade en. Det var mycket ”Kolla, där åker Zlatan”, och det är sant, ville jag gömma mig, var den där bilen ingen braidé. Men ni ska veta att killarna som sålde Mercedesen till mig hade lovat: Du är ensam i landet om den! Det var säljsnack. Det var bullshit. Jagsåg en likadan i city den sommaren och kände direkt: De kan dra åt helvete. Jag vill inte ha bilen längre, och så ringde jag några som såldeFerraris och frågade: Har ni någon inne? Absolut, sa de, och då åkte jag dit och hämtade en och lämnade in min SL som en del av betalningen.Det var idiotiskt, jag gick back på det och jag hade inte bästa ekonomin på den tiden. Men jag struntade i det.

Jag var stolt med mina bilar, det var en principsak helt enkelt, och därför körde jag runt med en Ferrari och kände mig rätt cool, och iblandsåg jag henne alltså i sin svarta Merca, hon som hette Helena, och jag tänkte liksom: Måste göra något åt det där, jag kan ju inte bara titta, ochav min bekant fick jag hennes mobilnummer, och jag funderade ett tag. Skulle jag ringa?

Jag skickade iväg ett sms, typ ”Hej, hej, hur är läget? Tror du sett mig ibland”, och så avslutade jag med orden: ”Han med den röda”, hanmed den röda Ferrarin, och faktiskt, jag fick svar, ”Hon med den svarta”, hälsade hon, och jag tänkte: Det kanske är en början, en start, vad vetjag.

Jag ringde och vi sågs, inget märkvärdigt först, det var luncher och så och jag hängde med ut till hennes herrgård på landet, och jag kolladepå hennes inredningsprylar, tapeterna och kakelugnarna och allt det där, och ärligt talat, det impade på mig. Det var något helt nytt. Jag hadealdrig träffat en ensam tjej som levde på det viset, och jag fattade väl fortfarande inte riktigt vad hon gjorde. Hon höll på med marknadsföringpå något vis på Swedish Match, men jag insåg att hon hade hög status i sin bransch och jag gillade det.

Hon var inte alls som de unga tjejerna jag träffat. Ingenting blev lika hysteriskt, inte alls, hon var tuff. Hon gillade bilar. Hon hade stuckithemifrån när hon var sjutton och arbetat sig upp, och jag var inte precis värsta superstjärnan för henne, eller som hon sa: ”Kom igen Zlatan, duvar inte exakt Elvis som landat.” Jag var en galen grabb för henne bara, som klädde sig fult och var helt omogen, och ibland retade hon mig lite.

Evil super bitch de luxe, svarade jag, eller Evilsuperbitchdeluxe i ett enda ord, i en enda utandning, för hon brukade springa runt i värstastilettklackarna och tajta jeansen och pälsar och den grejen. Hon var som Tony Montana i Scarface, fast tjej, medan jag lufsade runt iträningsoveraller igen. Hela grejen med oss var så fel att den kändes rätt på något vis, och vi hade roligt ihop. ”Zlatan, du är helt dum i huvudet.Du är så jävla kul”, sa hon, och jag hoppades verkligen att hon menade det. Jag trivdes med henne.

Men ändå, hon kom från en fin kärnfamilj i Lindesberg, en sån familj som säger ”Älskling, var så snäll och räck mig mjölken” medan vi somjag sa i stort sett hotar varandra till livet över matbordet, och många gånger förstod hon inte ens vad jag sa, och jag kunde inget om hennesvärld, och hon visste ingenting om min. Jag var elva år yngre och bodde i Holland och var en galning med kriminella vänner. Det var inte precisperfekt läge.

När jag och några polare den sommaren åkte ner för att nästla oss in på en fest hon arrangerade i Båstad under tennisveckan med allamöjliga kändisar och big shots ville de i dörren inte släppa in oss, i alla fall ville de inte släppa in mina kompisar, och det blev lite cirkus kringdet. Det var grejer hela tiden.

Jag spelade landskamp i Riga till exempel och landade i Stockholm på kvällen och med Olof Mellberg och Lars Lagerbäck tog jag en taxi tillScandic Park Hotel. Vårt spel hade inte varit mycket att hurra för. Vi hade bara fått noll–noll mot Lettland i VM-kvalet och jag har alltid svårtatt sova efter matcher, speciellt när jag spelat dåligt. Mina misstag surrar i mig, och med några polare beslöt jag att gå ut på stan och kolla inSpy Bar vid Stureplan. Det var sent och jag gick uppför någon trappa.

Men jag hade inte stått där länge förrän en tjej kom fram och var väldigt mycket på, och självklart, jag hade kompisarna i närheten. Ser nimig ute i svängen, kan ni vara säkra på att jag har några polare någonstans där. Inte bara på grund av kalabaliken omkring mig. Jag har en sånkaraktärsgrej. Jag hamnar lätt med the bad guys. Vi dras till varandra, och det stör mig inte det minsta. De är lika trevliga som alla andra. Mendet är klart, det kan bränna till, och den här tjejen, hon kom nära och sa något tramsigt, hon började provocera, och plötsligt dök hennes brorsaupp och drog i mig, och alltså, det borde han inte ha gjort.

Mina polare är inte att leka med. En av dem tog brorsan och en annan tog henne, och jag kände direkt, nej, det här vill jag inte vara med om.Jag ville ut, men alltså, det var första gången jag var på Spy Bar, och det var sent och rörigt och jag hittade inte.

Jag hamnade på toaletten istället och där borta där jag stått var det fullt tumult redan och jag blev stressad. Jag hade spelat landskamp.Det här blir rubriker, tänkte jag, det blir någon skandal, och då dök en ny vakt upp och nu var ingen lika tjenis längre.

”Ägaren vill att du lämnar stället.””Hälsa den grisen att jag inte vill något hellre”, fräste jag, och så följde han och en del andra mig ut, och så stack jag iväg.Klockan var halv fyra på morgonen tydligen, det vet jag, för jag fastnade på en bild från en övervakningskamera, och vad tror ni? Behandlade

de fotografiet med sekretess och grejer? Inte direkt. Det hamnade i Aftonbladet och på alla löpsedlarna, och ni kan inte ana, det var som om jagslagit ihjäl sju personer. Överallt skrek tidningarna ut grejen och själv var jag anmäld för ofredande, sas det. Ofredande? Kan ni fatta? Heltsjukt, och som alltid, de som råkat snudda vid mig gjorde mediakarriär.

Jag stack tillbaka till Amsterdam. Vi skulle spela Champions League mot Lyon bland annat, och jag vägrade tala med journalisterna. Mido varute och snackade för mig istället. Vi problembarn fick hjälpa varandra. Men uppriktigt sagt, det fick vara nog nu, och det förvånade mig inte närdet visade sig att det var Aftonbladet själva som sett till att den där tjejen anmälde mig, och jag förklarade offentligt: Jag ska sätta dit den därtidningen. Jag ska stämma dem. Men vad tror ni? Jag fick inte ett skit, bara en ursäkt och jag började bli alltmer på min vakt. Jag börjadeförändras.

Det hade varit för mycket trist i tidningarna och visst, jag hade aldrig bara velat ha massa blaj i media: Zlatan tränar, Zlatan är duktig, Zlatansköter sig. Inte alls. Men nu hade det gått över gränsen, och jag ville få uppmärksamhet för min fotboll igen. Det var länge sen det stod någotpositivt om den.

Även VM hade ju varit en besvikelse. Jag hade haft såna förväntningar, och ett tag såg det ju ut som om jag inte skulle få komma med alls.Men Lagerbäck och Söderberg tog ut mig till sist och jag gillade dem båda, främst Söderberg förstås, hela lagets nallebjörn. På en träning lyftejag upp och kramade honom av rena glädjen. Jag knäckte två av hans revben. Han kunde knappt gå, men han var skön. Jag delade rum medAndreas Isaksson. Andreas var tredje målvakt då, en bra kille, gissar jag. Men alltså, de vanorna! Han sov klockan nio på kvällen och där låg jagoch ruttnade och givetvis ringde min mobil, det var ”Yeah, skönt, äntligen någon att tala med!” Men Andreas bara frustade och jag la på. Jagville inte störa. Jag är ju snäll egentligen. Men nästa kväll ringde telefonen samma tid och då sov han också, eller låtsades sova.

”Men vad fan Zlatan”, fräste han och då bet jag ifrån, jag menar, vad är det? Sova klockan nio?”Om du öppnar munnen igen slänger jag ut din säng genom fönstret.” Det var tydligen en bra replik, inte bara för att vi bodde på tjugonde

våningen, utan för att det fick effekt.Nästa dag hade jag eget rum, otroligt skönt, men i övrigt hade jag inte så många framgångar rent personligt. Vi var i dödens grupp, som den

kallades, med England, Argentina och Nigeria, och det var en sån stämning, såna arenor, såna perfekta planer, och jag ville in och spela mer ännågonsin. Men jag sågs som för oerfaren. Jag sattes på bänken. Ändå blev jag vald till matchens lirare i en telefonomröstning. Helt crazy! Jagsågs som bäst på plan trots att jag inte ens fått av mig overallen. Det var den där gamla Zlatanfebern igen, och på riktigt spelade jag bara femminuter mot Argentina och en kort stund mot Senegal i åttondelsfinalen då jag faktiskt hade en del chanser. Nej, jag tyckte att Lars och Tommykörde för mycket med samma elva och inte gav oss unga chansen. Men det var nu så det var och jag stack därifrån och återvände tillAmsterdam.

Jag hade en strategi. Jag skulle inte bry mig lika mycket om vad andra sa utan bara köra på. Det var målsättningen, men det hjälpte intemycket, inte först. Det började ungefär som det slutat – på bänken. Striden om platserna där framme var fortsatt hård, och jag hade minakritiker, bland annat Johan Cruyff som alltid snackat skit om mig, och som redan då var framme och hade åsikter om min teknik.

Men annat hände också; Mido, min vän, förklarade offentligt att han ville bli såld, inte speciellt taktiskt, uppriktigt sagt, han var ingendiplomat precis, han var en sån som jag eller till och med värre. Senare, när han suttit på bänken mot Eindhoven, kom han in iomklädningsrummet och kallade oss alla usla fittor. Det var ett jävla liv på honom och inga vackra ord precis, och jag svarade med att säga attom någon var en fitta så var det han, och då tog han en sax som låg på en bänk där och slängde den mot mig, fullständigt galet, ärligt talat. Dendär saxen svischade förbi mitt huvud, rakt in i klinkerväggen och slog upp en spricka och självklart, jag ställde mig upp och gav honom enlusing, en smäll. Men efter tio minuter gick vi ut, arm i arm, och långt senare fick jag veta att vår team manager sparat den där saxen som ettminne, typ, något att visa för barnen liksom, det var den här Zlatan nästan fick i ansiktet.

Hur som helst, det var lite upp och ner med Mido, och nu hade han alltså gjort bort sig igen. Koeman hade bötfällt och fryst ut honom, och såfanns en annan kille. Rafael van der Vaart hette han, en holländare, en rätt arrogant typ som många av de vita killarna i laget, även om han intevar någon överklass precis. Han hade vuxit upp i en husvagn och levt ett zigenarliv, som han sa, och han hade spelat fotboll på gatan medölflaskor som stolpar och det hade vässat hans teknik, menade han. Bara tio år gammal hade han skrivits in i Ajax ungdomsakademi och tränathårt, och absolut, han hade blivit bra. Bara året innan hade han blivit vald till årets europeiska talang eller något. Men han försökte vara enhårding och han ville synas och leda, och redan från början fanns en konkurrens mellan oss.

Nu hade han skadat knäet, och med både honom och Mido borta skulle jag få spela från start hemma mot Lyon. Det var min debut iChampions League – jag hade bara spelat i kvalet tidigare – och det var häftigt förstås. Champions League var en gammal dröm och det var ettjävla tryck på arenan. Jag hade fått över massa kompisar och ordnat biljetter åt dem långt nere på långsidan framför mål, och jag minns att jagtidigt fick en boll av Jari Litmanen, finnen. Jag gillade honom.

Litmanen hade spelat för Barcelona och Liverpool och nu precis kommit till oss, och direkt haft en pushande effekt på mig. Många killar i Ajaxspelade mest för sig själva. De ville inget hellre än att bli sålda till en större klubb, och ofta kändes det som om vi tävlade mer mot varandra änmot de andra klubbarna. Men Litmanen var verkligen en lagspelare. Han stod för den riktiga grejen, tänkte jag, och när jag nu fått bollen avhonom stack jag neråt sidlinjen och frontades av två backar, en precis framför mig och en annan till höger. Jag hade varit i liknande situationermånga gånger, och analyserat dem fram och tillbaka.

Det var lite samma läge som mot Henchoz i Liverpoolmatchen, men det var två killar nu, och jag drog en dribbling till vänster, en tvåfotare,och backarna var på mig bägge två. Det såg ut som en dead end, men då anade jag en lucka mellan dem, en liten korridor, och innan jag enshunnit tänka på det var jag igenom och kom framför mål och såg ännu en öppning och sköt, ett lågt skott som träffade stolpen och gick in, ochjag blev som galen.

Det var inte bara mål, det var vackert också, och jag rusade som en idiot till mina polare på långsidan och jublade med dem, och efter migkom hela laget, helt tokiga, och inte långt senare gjorde jag ännu ett mål. Det var inte klokt egentligen. Det var två mål i min debut i ChampionsLeague, och det började snackas om att Roma var efter mig, och Tottenham också för den delen.

Jag var på gång, och normalt om det lossnar med fotbollen, finns inte ett problem i världen. Men privat var det fortfarande inte helt roligt.Jag hade inte kommit in i livet därnere. Jag befann mig i ett slags vakuum. Jag var hemma alltför ofta och gjorde dumheter och så höll jagkontakt med Helena, mest genom sms, utan att riktigt veta vad vi höll på med. Var det bara en galen grej, eller var det något annat?

I oktober spelade vi EM-kval mot Ungern på Råsunda. Det kändes fint att vara tillbaka. Jag hade inte glömt ropen året innan, men detbörjade inte bra, och några av Stockholmstidningarna hade skrivit typ att jag var en uppblåst figur som bara armbågade mig fram. Det var enviktig match. Förlorade vi kunde EM-drömmen vara rökt, och både jag och landslaget hade en del att bevisa. Men Ungern gjorde ett–noll efterbara fyra minuter, och det tycktes inte spela någon roll hur många chanser vi hade. Vi lyckades inte kvittera, det kändes kört och i sjuttiofjärdeminuten kom ett högt inlägg från Mattias Jonson och jag gick upp för att nicka. Målvakten kastade sig mot mig och försökte boxa bort bollen,jag vet inte om han träffade bollen särskilt. Han knockade i alla fall mig, och allt blev svart. Jag segnade ner.

Jag var borta en fem, tio, sekunder och när jag vaknade till stod spelarna i en ring omkring mig och jag fattade ingenting: Vad är det fråganom? Vad pågår? Det var ett jävla liv från läktaren, och killarna såg både glada och bekymrade ut.

”Det blev mål”, sa Kim Källström.”Menar du? Vem gjorde det?””Du, du nickade i mål.”Jag kände mig groggy och illamående och det kom fram en bår och jag la mig på den. Landslagsläkaren var där och jag bars ut, men då hörde

jag ropen igen: ”Zlatan, Zlatan.” Hela stadion skrek, och jag vinkade åt publiken. Jag riktigt lyftes upp, och hela laget tände. Okej, det blev intemer än ett–ett och vi borde ha vunnit. Kim Källström hade bland annat en solklar straff i slutminuterna som domaren inte ville se. Men jagmindes det där, att må så dåligt och ändå må så bra, och inte långt senare blev jag sjuk på ett annat vis, i värsta febern som bara drabbadetvåhundrafemtio personer i landet, och också då hände en oväntad grej som förändrade mycket.

Det var dagen före julafton. Jag var hos morsan. Jag hade kanske inte gjort någon lysande säsongsinledning, men jag var ganska nöjd, trots allt.Jag hade gjort fem mål i Champions League, faktiskt flera än i holländska ligan, och jag minns att Koeman hade sagt åt mig: ”Hörrudu, Zlatan,det finns en liga också”, men jag funkade så på något vis. Bättre motstånd triggade mig och hur som helst, nu var jag hemma i Rosengård.

Vi var lediga fram till i början av januari då vi skulle på träningsläger och spela match i Kairo, och jag behövde verkligen vila. Men det vartrångt hos mamma, och folk skrek och väsnades och kom i luven på varandra. Ingenstans fanns något riktigt lugn. Det var jag, mamma, Kekioch Sanela, och vi brukade ha en jul som alla andra, en enkel julmiddag klockan fyra och efteråt julklappsutdelningen, och absolut, det kunde havarit riktigt trevligt. Men nu orkade jag inte med det. Jag hade huvudvärk och ont i kroppen. Jag behövde komma iväg och få lite lugn, elleråtminstone snacka med någon utanför familjen. Det var bara det: vem kunde jag ringa?

Alla har ju sitt på julen. Julen är helig. Men Helena kanske? Jag provade. Inte för att jag hoppades mycket på det. Hon jobbade ju jämt ochförmodligen var hon hos föräldrarna i Lindesberg. Men nej, hon svarade, hon var ute på gården. Hon gillade inte julen, sa hon.

”Jag känner mig så dålig”, sa jag.”Stackare!””Jag orkar inte med cirkusen hemma!””Kom hit då”, svarade hon. ”Jag tar hand om dig”, och ärligt talat, det var lite förvånande.Vi hade mest fikat, och messat, tidigare, jag hade fortfarande inte sovit över hos henne, men absolut, det lät perfekt, så jag stack: ”Sorry

morsan”, liksom, ”jag måste dra.””Så nu ska du inte fira jul med oss heller?””Sorry”, och därute på landet bäddade Helena ner mig, och utanför var det lugnt och tyst, det var precis vad jag behövde. Det var riktigt fint,

och det kändes inte konstigt alls att vara med henne istället för familjen. Det var naturligt och spännande på en gång. Men jag blev inte friskare.Jag var rätt körd och nästa dag var det julafton, och jag hade lovat farsan att titta över. Farsan firar inte jul. Han sitter ensam som vanligt

och håller på med sitt. Han och jag hade ju fått en otrolig kontakt sen den där dagen på plan ett i Malmö. Hela den där grejen från barndomennär han inte riktigt brydde sig var borta, och flera gånger hade han varit nere och kollat på mina matcher, och delvis som en hyllning till honomhade jag bytt från Zlatan till Ibrahimović på klubbtröjan. Men då var han stupfull igen och jag orkade inte med det, inte en sekund, och jag stackdirekt tillbaka till Helena.

”Är du tillbaka redan?””Jag är tillbaka.”Det var i stort sett vad jag orkade säga. Sen blev jag så sjuk, fyrtioen graders feber ungefär. Jag lovar. Aldrig varit så risig i mitt liv. Det var

en superinfluensa. Jag var däckad i tre dagar och Helena fick duscha och badda mig och byta lakanen som var blöta av svett, och jag yrade ochgnällde, och det var något med det. Jag vet inte. Men fram till den stunden hade jag mest varit den där stöddiga juggen för henne. Han somlekte mafioso i vräkiga bilar och som visserligen var rätt kul, åtminstone hoppades jag det, men som kanske inte direkt var killen för henne.

Nu blev jag helt trasig, rena vraket, och hon gillade det på något vis, säger hon. Jag blev mänsklig. Hela min yta krackade, och efteråt när jagfrisknade till lite grand, stack hon och hyrde filmer, och det var då jag första gången såg svenska deckare som Beck, och det blev lite av en aha-upplevelse för mig. Det var wow, kan Sverige göra sånt här! Jag var helt biten och vi satt där tillsammans och kollade på film efter film och hadedet riktigt fint, inte så att vi blev ihop på en gång, inte alls.

Hon kom och gick de där dagarna. Hon stack iväg till jobbet och återvände igen och skötte om mig, och absolut, vi förstod inte varandraibland, och vi visste fortfarande inte vad vi ville och vi var fortfarande totalt olika och helt fel, och allt vad det var. Men det började där, det trorjag, det kändes bra att hänga med henne, och när jag stuckit tillbaka till Holland längtade jag efter henne, typ, var är hon? Kan du inte kommaner hit? sa jag, och det gjorde hon. Hon besökte mig i Diemen. Det var fint. Men ingen kan säga att hon blev impad av mitt radhus. Jag hade dåbörjat trivas rätt bra därute och sett till att kylskåpet var fullt.

Men hon påstår att hon fick skura mitt golv, och att det såg för jävligt ut överallt och att jag hade ungefär tre tallrikar hemma och alla varomaka, och att väggarna var vansinniga, lila, gula och aprikosfärgade i en enda röra och att de gröna heltäckningsmattorna verkligen intepassade till något och att allt var rena katastrofen. Dessutom klädde jag mig för sorgligt förstås, och låg bara i sängen med mina tevespel, ochdet var sladdar och skit överallt, och ingen ordning alls. Evil super bitch, sa jag.

Evilsuperbitchdeluxe, i en enda utandning.

Jag saknade henne när hon stack, och jag började ringa och messa allt oftare, och jag tror jag lugnade ner mig lite grand. Herregud, det här varju en tjej med klass. Hon lärde mig saker, typ, hur fiskbestick ser ut, och hur du dricker vin! På den tiden trodde jag typ att du skulle svepaårgångsviner som ett glas mjölk. Men nej, nej, du skulle tydligen sitta där och sippa. Jag började fatta. Men det är klart, jag var inte lätt för det.Jag fortsatte att åka upp till Malmö hela tiden, och då inte bara för att gulla.

En dag kom jag och några polare till Helenas gård och spann runt på hennes grusgångar, och hon blev galen och vrålade att de hade varitkrattade och fina och att allt var förstört nu, och givetvis, jag fick dåligt samvete. Jag måste göra något åt det, tänkte jag. Jag skickadelillbrorsan. Han kom dit och fick en kratta i handen, men alltså, vi har ingen koll på krattor och sånt i vår familj. Brorsan gjorde ingen succédirekt, och jag fick höra att jag var helt dum i huvudet igen, men rätt kul alltså dessbättre.

En annan gång hade jag gett henne en Sony Vaio, en laptop. Men så blev vi osams, och då tyckte jag inte längre att hon skulle ha den därdatorn. Så gav jag Keki, lillbrorsan, ett nytt uppdrag. Hämta tillbaka den där, sa jag, och Keki brukar ju lyda, åtminstone ibland, så han stackdit, men vad tror ni? Vi kunde äta bajs, sa Helena. Hon skulle inte lämna tillbaka någonting, och inte långt senare blev vi vänner igen. Men detvar en röra. Det var de där airbomberna bland annat. Vi köpte dem av en kille som tillverkade dem illegalt hemma hos sig, det var riktigakraftpaket och på den tiden hade vi en kompis som ägde en korvkiosk i Malmö, inget ont i honom, tvärtom. Men vi kom överens om att viborde spränga lite hos honom, bara för skojs skull, och för det behövde vi en bil som inte var kopplad till oss, och eftersom Helena hade en delkontakter, frågade jag henne:

”Kan du fixa en jeep?”Absolut, hon ordnade en Lexus, hon trodde väl att vi skulle göra något rätt snällt, trots allt.Men vi drog till kiosken och langade in en bomb i brevlådan där, och den lådan alltså, den flög i luften. Det bara dånade till och den gick i sju

miljoner bitar, och samma natt, när vi ändå var i gång, ringde vi Keki.”Vill du ha lite kul?”Det ville han förmodligen inte alls, men vi körde till hans tjej, där de låg och sov, och slängde in två bomber i hennes trädgård. Det blev

jordens smäll där också och massa rök och skit och grästuvor som flög och givetvis, tjejen studsade upp: ”Vad fan var det?” och Keki, hanspelade dum: ”Herregud, vad kan det vara? Vad konstigt? Vad läskigt.” Men han visste förstås, och alltså, det fattar ni, det där var pojkstreck,såna grejer jag alltid behövt och som fortfarande händer faktiskt, men det är klart, Ajaxtiden var min galnaste period. Det var innan MinoRaiola och Fabio Capello fick lite ordning på mig.

Jag minns när jag köpte möbler åt storebrorsan på Ikea. Han fick välja vad han ville. Jag hade redan då börjat hjälpa min familj ganskamycket. Jag köpte ett radhus till morsan i Svågertorp och en bil till farsan så småningom, trots att han förstås var hur stolt som helst och inteville ta emot något. Men den här gången på Ikea hade jag en polare med mig och vi hade alla grejerna på såna där kundvagnar. En av vagnarnakom lite för långt ut. Den råkade passera kassan och min kompis kopplade direkt förstås, han var ju smart, och jag pushade på:

”Fortsätt bara, gå, gå!”På så vis fick vi en hel del av de där grejerna gratis, och det gillade vi förstås. Men tro nu inte att det handlade om pengar. Det var kicken.

Det var adrenalinet. Det var som barndomen i varuhusen. Fast det är klart, absolut, ibland blev det lite jobbigt också. Det där med Lexusjeepentill exempel. Den blev sedd på något skumt ställe och det rapporterades kors och tvärs, och det blev pinsamt för Helena, typ: ”Hörrudu, dendär bilen du hyrde, den sågs i samband med någon sprängning!” Hon kom i dålig dager på grund av mig, sorry Helena, och så var det enPorsche Cayenne.

Hon hade fixat den åt oss på samma vis. Men vi råkade köra ner den i ett dike och krascha den lite på väg hem från Båstad, och hon blevtokig för det, och det får man förstå också, och till råga på allt fick hon inbrott. Helena hade jobbat hårt, inte bara som marknadsförare utanäven extra på krogen för att kunna köpa gården på landet, och en hel del fina grejer, möbler, en motorcykel och stereoapparater. Hon hade slitithårt för att få ihop till dem, och därför måste det ha gjort ont när någon en dag bröt sig in och snodde hennes Bang och Olufsensaker och massaannat. Jag förstår det.

Men Helena trodde jag visste vem som gjort det. Det gör hon fortfarande. Men jag har inte en aning. Jag lovar. Snacket går visserligen fort imina gamla kretsar. Vi får reda på allt skumt som händer. En natt när jag stod parkerad utanför morsan var det en kille som knyckte däckentill min Merca CL. Jag fick reda på det klockan fem på morgonen och då hade redan ryktet gått och det var polisfotografer därute ochjournalister, och jag höll mig inomhus. Men jag började luska, och det dröjde inte länge förrän jag visste vem det var som snott dem, och efter envecka hade jag fått tillbaka de där däcken. Men vem som bröt sig in hos Helena fick jag aldrig veta och ärligt talat, ibland fattar jag inte att honhade ett sånt tålamod med mig. Det var en liten galning hon fått på halsen. Men hon orkade, det var strongt, och jag tror hon fick se lite resultatockså.

Tidigare hade jag ju varit rätt ensam och inte haft något bollplank, inte om grejerna i vardagen eller om det som tryckte mig. Men nu fick jagrutiner och något att längta efter och Helena kom ner allt oftare, och vi blev lite av en familj, särskilt när hon skaffade sig den där tjocka mopsenHoffa som vi matade med pizza och mozzarella i Italien.

Men innan det hände mycket. Det var nu min karriär tog fart, och jag fick revansch igen.

10DET HADE VARIT MYCKET Marco van Basten. Jag hade ärvt hans tröjnummer och skulle efterlikna honom på plan och allt det där, och visst, detvar smickrande. Men jag började bli trött på det. Jag ville inte vara en ny van Basten. Jag var Zlatan, inget annat. Så nej, ville jag skrika, kominte med den killen igen. Jag har hört om honom tillräckligt. Fast ändå, det är klart, det var hur coolt som helst när han dök upp in person, detvar wow, pratar han med mig?

van Basten är en legend, en av de bästa anfallarna någonsin, inte i klass med Ronaldo kanske, men ändå, han hade gjort över två hundra måloch dominerat fullständigt i Milan. Det var då drygt tio år sen han blivit vald till världens bästa av Fifa, och nu hade han precis gått entränarkurs på fotbollsförbundet och skulle bli assistent i Ajax ungdomslag, ett första steg för honom på den banan. Därför befann han sig intilloss på träningarna.

Jag blev som en liten pojke inför honom, åtminstone till en början. Men jag vande mig. Vi pratade nästan varje dag, och hade en del kul grejerihop. Inför varje match triggade han mig. Vi snackade och slog vad och skämtade.

”Nå, hur många mål ska du göra nu? Jag tror det blir ett.””Ett? Är du inte klok. Det blir minst två.””Skitprat. Ska vi slå vad?””Hur mycket satsar du?”Vi höll på så där och han gav mig massa råd, och han var verkligen skön. Han körde sin egen grej och han struntade helt i vad bossarna

tyckte. Han var totalt självständig. Jag hade då fått kritik för att jag inte arbetade tillräckligt mycket bakåt, eller till och med för att jag barastod och hängde på plan då motståndarlaget anföll, och jag hade tänkt en del på det förstås, och undrat vad jag skulle göra åt saken. Jag frågadevan Basten om det.

”Lyssna inte på tränarna!” sa han.”Vadårå?””Du ska inte slösa dina krafter på att försvara. Du ska använda dem till att anfalla. Du tjänar ditt lag bäst genom att attackera och göra mål,

inte på att köra slut på dig bakåt”, och det där blev en grej jag plockade upp: man måste spara sin energi till att göra mål.Vi stack till Portugal på ett träningsläger och vid den tiden hade Beenhakker avgått som direktör och ersatts av Louis van Gaal. van Gaal var

en dryg typ. Han var lite som Co Adriaanse. Han ville vara diktator utan att ha minsta glimt i ögonen. Som spelare var han aldrig märkvärdig,men i Holland hade han stor status eftersom han som tränare vunnit Champions League med Ajax och fått någon orden av regeringen för det.

van Gaal gillade att tala om spelsystem. Han var en av dem i klubben som snackade om killarna som nummer. Det var mycket femman gårhit och sexan dit och jag var glad när jag slapp honom. Men då i Portugal kom jag inte undan. Jag skulle in till van Gaal och Koeman och lyssnapå hur de såg på min insats första hälften av säsongen. Det var ett sånt utvärderingsmöte med betygssättning som de älskade i Ajax och jagsteg in i ett rum där, och satte mig framför van Gaal och Ronald Koeman. Koeman log. van Gaal såg sur ut.

”Zlatan”, sa Koeman. ”Du har spelat fantastiskt, men du får bara en åtta. Du har inte jobbat bakåt tillräckligt bra.””Okej, bra”, sa jag och ville gå.Jag gillade Koeman, men orkade inte med van Gaal, och jag tänkte: Toppen, en åtta får duga. Får jag ta rast nu?”Vet du hur man spelar försvar?”van Gaal la sig i, och jag såg på Koeman att han blev irriterad han också.”Det hoppas jag”, svarade jag.Därefter började van Gaal förklara och tro mig, jag hade hört det förut. Det var det gamla vanliga om hur nummer nio, det vill säga jag,

försvarar åt höger när tian går till vänster, och tvärtom, och han drog massa pilar och avslutade med ett ganska hårt:”Hur du förstått? Fattar du det här?” och jag tog det som en attack.”Du kan väcka varenda en av spelarna klockan tre på natten”, sa jag, ”och fråga hur de ska försvara och de rabblar som i sömnen, nian

springer hit och tian dit. Vi kan det där, och vi vet att det är du som hittat på det. Men jag har tränat med van Basten, och han tycker tvärtom.””Förlåt?””van Basten säger att nummer nio ska spara sina krafter till att anfalla och göra mål, och ärligt talat, nu vet jag inte vem jag ska lyssna på.

van Basten som är en legend eller van Gaal?” sa jag och tryckte särskilt på orden van Gaal, som om det var någon helt obetydlig figur, och vadtror ni? Blev van Gaal glad?

Han fullständigt kokade. Vem ska jag lyssna på, en legend eller en van Gaal?”Jag måste dra nu”, sa jag och stack ut.

Det snackades återigen om att Roma var efter mig, och Roma tränades av Fabio Capello, en riktig tuffing, sas det, som utan problem kundebänka eller skälla ut vilken stjärna som helst. Det var just Capello som coachat van Basten i Milan under storhetstiden och fått honom att blibättre än någonsin, och givetvis talade jag med van Basten om det: ”Vad tror du? Vore inte Roma häftigt? Skulle jag klara av det?”

”Stanna i Ajax”, sa han. ”Du måste utvecklas som anfallare innan du kommer till Italien.””Varför det?””Det är mycket tuffare där. Här får du kanske fem, sex chanser att göra mål på en match, men i Italien blir det bara en eller två och då måste

du kunna utnyttja det”, och absolut, på ett plan höll jag med.Det hade inte lossnat riktigt för mig än. Jag gjorde fortfarande för få mål, och jag hade massor att lära. Jag behövde bli effektivare i

målområdet. Men ändå, Italien hade varit en dröm redan från början och jag trodde att min spelstil skulle passa där. Därför gick jag till minagent, Anders Carlsson:

”Vad händer? Vad har du på gång?” Självklart, Anders ville väl. Han kollade läget och dök upp igen. Men vad hade han att komma med?”Southampton är intresserade”, sa han.”Vad fan! Southampton! Är det min nivå?”Southampton!

Den här tiden hade jag köpt en Porsche Turbo. Den var underbar, men helt livsfarlig, uppriktigt sagt. Den kändes som en gokart. Jag blev somen dåre i den. Jag och en polare hade kört med den i Småland, utanför Växjö, och då hade jag gasat på. Jag kom upp i tvåhundrafemtio. Det var

inget helt ovanligt på den tiden. Det var bara det: när jag bromsade in hörde vi polissirener.Snuten var efter oss, och jag tänkte: Okej, skarpt läge, vad göra? Jag kan stanna och säga förlåt, här har ni mitt körkort. Men ärligt talat, de

löpsedlarna? Ville jag ha dem? Skulle en debatt om Zlatan som en galning i trafiken hjälpa mig i karriären? Knappast va! Jag tittade bakåt. Vivar inne på en enfilig väg med mötande trafik, och polisen låg en fyra bilar bakom oss. De kom ingenstans, de var låsta, och jag hade holländskaplåtar. De kunde inte spåra mig, och jag tänkte: De har inte en chans, och när vi kom ut på en större väg la jag in tvåan och accelererade. Jagdrog på så in i helvete och kom upp i tre hundra och de där sirenerna hördes förstås, wee, wee, men svagare och svagare. Polisbilen försvannlängre och längre bort, och till slut när vi inte såg den mer i backspegeln svängde vi in under en tunnel och väntade där som i en film, ochklarade oss undan.

Det var flera såna grejer med den bilen, och jag kommer ihåg att jag körde just Anders Carlsson, agenten, i den. Han skulle till sitt hotell ochså vidare till flygplatsen, och vi kom in i en kurva och det var rödljus. Men herregud, jag pallade inte med det, inte i den bilen. Jag körde på,vroom liksom, och han sa:

”Jag tror det där var rött ljus.””Är det sant”, svarade jag. ”Jag måste ha missat det”, och så öste jag på, höger, vänster inne i stan.Jag gasade rätt vilt och jag såg att han var helt svettig, och så kom vi fram till hotellet och då öppnade han dörren och stack utan ett ord.

Nästa dag ringde han mig, helt vansinnig:”Det var det jävligaste jag varit med om.””Vadå?” sa jag.Jag låtsades inte fatta något.”Den där bilturen.”

Anders Carlsson var inte en kille för mig. Det blev alltmer uppenbart. Jag behövde en annan agent som inte var lika noga med regler, ochstoppljus, och lite turligt hade Anders då lämnat IMG och skulle starta eget och därför hade han gett mig nya kontrakt att skriva på. Meneftersom jag inte gjort det än var jag en fri man. Det var bara det: vad skulle jag göra med min frihet? Jag hade ingen aning, och på den tidenhade jag inte många att snacka fotboll med.

Jag hade Maxwell förstås och några andra i laget, men ändå inte; det var en sån konkurrens överallt och jag visste inte vem som gick att litapå, framför allt inte om det gällde agenter och övergångar. Varenda en i laget ville vidare till storklubbar, och det kändes som om jag behövdenågon utomstående. Jag tänkte på Thijs.

Thijs Slegers var journalist. Han hade intervjuat mig för Voetbal International, och jag hade gillat honom direkt. Vi hade snackat i telefon endel efter intervjun. Han blev lite av ett bollplank för mig, och redan då hade han rätt bra koll, tror jag. Han visste hur jag var och vad jag gilladeför typer. Jag slog hans nummer igen och förklarade läget:

”Jag måste byta agent. Vem skulle vara bäst för mig?” Och Thijs, han är ju skön.”Let me think about it!” sa han, och absolut, jag lät honom tänka, jag ville inte göra något förhastat.”Listen”, sa han sen. ”Det finns två agenter jag kan komma på. Ett är det företag som jobbar för Beckham. Det ska vara grymt, och sen finns

en annan kille. Men alltså …””Vadå?””Han är mafioso.””Mafioso låter bra”, sa jag.”Jag misstänkte att du skulle säga så.””Underbart. Styr upp ett möte!”

Killen var alltså inte mafioso. Han bara körde den stilen. Han hette Mino Raiola, och jag hade faktiskt hört talas om honom. Han var Maxwellsagent och via Maxwell hade han själv försökt få kontakt med mig några månader tidigare. För det är så han jobbar. Mino går alltid viamellanhänder. Han brukar säga: Approachar du själv, kommer du i underläge. Då står du med mössa i hand. Men med mig hade det inte gåttsärskilt bra – jag hade spelat kaxig, och sagt till Maxwell:

”Har han något konkret att komma med så kan han dyka upp, annars är jag inte intresserad”, men Mino hade bara låtit hälsa tillbaka: ”Tellthis Zlatan to go and fuck himself”, och även om jag säkert blev arg då, triggade det mig bara nu när jag fick veta en del om honom. Jag äruppvuxen med den stilen, dra åt helvete och sånt. Jag känner mig hemma i det där förortssnacket, och jag anade att Mino och jag hade lite avsamma bakgrund. Ingen av oss hade fått något gratis. Mino är född i Syditalien i Salernoprovinsen. Men redan när han var ett år flyttade hansfamilj till Holland och öppnade en pizzarestaurang i staden Haarlem. Mino fick städa och diska som grabb, och hoppa in som kypare. Mengrabben avancerade. Han började sköta ställets ekonomi och den typen av grejer.

Han slog sig fram i livet redan som tonåring. Han höll på med tusen saker, han pluggade juridik, gjorde affärer och lärde sig språk. Dessutomgillade han fotboll, och han ville tidigt bli agent. I Holland fanns förut ett helt sjukt system som bestämde att spelarna skulle säljas enligt någontaxa som baserades på ålder och massa statistiskt skit, och det gick han emot. Han utmanade fotbollsförbundet på en gång, och han börjadeverkligen inte med några blåbär. Redan 1993 sålde han Bergkamp till Inter och 2001 hade han sett till att Nedvĕd kom till Juventus förfyrtioen miljoner euro.

Ändå var Mino inte överdrivet stor, inte än så länge, men han sas vara på uppgång och helt orädd och beredd att köra vilka tricks som helstoch det lät ju bra. Jag ville ju inte ha någon snäll pojke igen. Jag ville bli köpt och få ett bra kontrakt, och därför bestämde jag mig för att impapå den där Mino. När Thijs styrde upp ett möte för oss på Okura Hotel i Amsterdam, klädde jag mig i min coola bruna läderkavaj från Gucci.Jag tänkte definitivt inte vara tönten i träningsoverall igen och bli blåst ännu en gång. Jag satte på mig min guldklocka och så tog jag Porschen,och parkerade precis utanför för säkerhets skull.

Här kommer jag, typ, och så gick jag in på Okura, och det hotellet, alltså! Det ligger precis vid Amstel Kanal och är otroligt elegant och lyxigt,och jag tänkte: Nu gäller det, nu måste jag vara cool, och jag gick vidare till sushirestaurangen därinne. Vi hade bokat där, och riktigt vad förslags person jag förväntade mig visste jag inte, förmodligen någon slags kritstrecksrandig typ med en ännu häftigare guldklocka. Men vad fanvar det som dök upp? En kille i jeans och Nike-t-shirt och med den magen, alltså, som Sopranosgubbarna.

Skulle han vara agent, den tomten? Och när vi beställde, vad tror ni? Kom det in en liten sushi med avokado och räkor? Det kom värstalasset, mat för fem personer, och han åt som en galning. Men så började han snacka, och då var han verkligen tuff och rak. Det var inget inlindat

skit, och jag kände direkt, det här klaffar, det här går rätt in, och jag sa till mig själv: Den killen vill jag jobba med. Vi tänker lika, och jagförberedde mig på att ta i hand på samarbetet.

Men vet ni vad han gjorde, den fräcka jäveln? Han plockade fram fyra A4-papper han tryckt ut från Internet och på dem stod det massanamn och siffror, typ Christian Vieri, tjugosju matcher, tjugofyra mål. Filippo Inzaghi, tjugofem matcher, tjugo mål, David Trézéguet tjugofyramatcher, tjugo mål och till sist, Zlatan Ibrahimović, tjugofem matcher, fem mål.

”Tror du jag ska kunna sälja dig med en sån statistik”, sa han, och jag tänkte, vad är det här för angrepp? Men så fann jag mig.”Om jag hade gjort tjugo mål hade till och med min mamma kunnat sälja mig”, svarade jag, och då blev han tyst, han ville flabba, det vet jag

idag. Men då körde han sitt spel. Han ville inte förlora sitt överläge.”You are right. Men du …”Vad fan är det nu? tänkte jag. Det kändes som om det skulle komma ett nytt påhopp.”Du tror du är häftig va?””Vad pratar du om?””Du tror att du imponerar på mig med din klocka, din kavaj och din Porsche. Men det gör du inte. Inte alls. Jag tycker bara det är larv.””Okej!””Vill du bli bäst i världen? Eller den som tjänar mest och kan glida runt i såna här prylar?””Världens bästa!””Bra! För blir du världens bästa kommer det andra också. Men är du bara ute efter pengar, då blir det inget, fattar du?””Jag fattar. ””Think about it, and let me know”, sa han och så avslutade vi mötet.Jag gick därifrån och kände, okej, jag tänker väl på det då. Jag kan väl också vara lite cool så där och låta honom vänta. Men nej, jag hade

knappt satt mig i bilen förrän det började hoppa i mig. Jag ringde honom:”Lyssna, jag pallar inte vänta, jag vill börja jobba med dig nu på en gång.”Han blev tyst.”All right”, sa han. ”Men om du ska arbeta med mig, ska du göra som jag säger.””Sure, absolut.””Du ska sälja dina bilar. Du ska sälja dina klockor och börja träna tre gånger så hårt. För din statistik är skräp.”

Din statistik är skräp! Jag borde be honom dra åt helvete. Sälja mina bilar? Vad hade han med dem att göra? Han gick för långt, inget snack omdet. Men ändå, han hade rätt, hade han inte? Jag gav honom min Porsche Turbo. Inte bara för att vara duktig, i och för sig. Lika bra att bli avmed den bilen, uppriktigt sagt. Jag skulle bara köra ihjäl mig i den. Men det stannade inte där.

Jag började åka runt med klubbens tråkiga jävla Fiat Stilo, och jag la undan min guldklocka. Jag satte på mig ett fult Nikeur istället och gickomkring i träningskläder igen. Det skulle vara tufft nu, och jag tränade som en galning. Jag körde slut på mig och det slog mig alltmer, detstämmer ju allt det där. Jag har varit för nöjd, trodde jag var balla grabben. Men det var fel inställning.

I själva verket hade jag gjort för få mål och varit för slö. Jag hade inte varit tillräckligt motiverad. Jag förstod det mer och mer och jagbörjade ge allt på träningarna och matcherna. Men det är sant, det är inte lätt att förändras över en natt. Man börjar hårt, sen orkar man inte.Dessbättre hade jag inte en chans att svikta. Mino var på mig som en blodigel.

”Du gillar när folk säger till dig att du är bäst va?””Jo, kanske.””Men det stämmer inte. Du är inte bäst. Du är skit. Du är nothing. Du måste jobba hårdare.””Det är du som är skit. Du bara gnäller. Du borde träna själv.””Go fuck yourself.””Fuck you.”Det blev lätt aggressivt mellan oss, eller rättare sagt, det verkade aggressivt. Men vi var uppväxta så, och givetvis fattade jag, hela den där

attityden, du är nothing och det, var hans sätt att få mig att ändra inställning, och jag tror verkligen att han lyckades. Jag började säga de därsakerna till mig själv:

”Du är en nolla, Zlatan. Du är en skit. Du är inte ens hälften så bra som du tror! Du måste jobba hårdare.”Jag triggades av det, och fick ännu mer av en vinnarskalle. Det var inte tal om att bli hemskickad av coachen längre. Jag gav allt i varenda

situation och ville vinna varje liten match eller tävling även på träningarna, och visserligen hade jag ont i vänster ljumske. Men jag struntade idet. Jag bara öste på. Jag tänkte inte ge mig. Brydde mig inte ens om att det blev värre och värre. Jag bet ihop. Flera andra i laget var skadadedå. Jag ville inte ge tränaren nya problem, och ofta spelade jag på smärtstillande tabletter. Försökte bara ignorera skiten. Men Mino såg, hanfattade. Han ville att jag skulle slita hårt, inte att jag skulle gå sönder.

”Det går inte längre, grabben”, sa han. ”Du kan inte lira skadad”, och då tog jag det på allvar till sist och besökte en specialist, och det beslötsatt jag skulle opereras.

På universitetssjukhuset i Rotterdam la de in en förstärkning i vänster ljumske, och efteråt var jag tvungen att bygga upp mig i klubbensträningsbassäng. Det var ingen lek. Mino sa åt fystränaren att jag haft det för lätt.

”Killen har bara glidit runt och lekt. Nu måste han få kämpa och ta ut sig helt! På honom bara.”Jag fick ha en jävla pulsklocka på mig, och någon slags flytväst som höll mig uppe, och så sprang jag i vattnet tills jag nådde min absoluta

maxnivå, och efteråt var jag helt spyfärdig. Jag föll ihop vid poolkanten. Jag måste bara vila, kollapsa. Jag kunde inte röra mig. Jag var heltslutkörd, och en gång var jag kissnödig, det blev värre och värre. Men det var inte tal om att orka till toaletten. Det fanns ett hål vid poolkantenoch i det hålet pissade jag, vad skulle jag annars göra? Jag var totalt färdig.

I Ajax hade vi en disciplinregel: vi fick inte gå och hämta mat förrän de sa ”varsågoda”, och ofta stack jag så fort jag hörde första stavelsen.Jag var alltid hungrig som en varg. Nu pallade jag inte ens att lyfta huvudet. Hur mycket de än ropade låg jag kvar vid poolkanten som ett vrak.

I två veckor höll jag på så, och det egendomliga är att det inte bara var tufft. Det fanns något skönt i den där smärtan. Jag njöt av att få ta utmig helt, och jag började fatta vad hårt arbete betyder. Jag kom in i en ny fas och jag kände mig starkare än på länge. När jag återvände frånrehabiliteringen gav jag allt på plan och nu började jag dominera.

Jag fick självförtroende, och det dök upp plakat, ”Zlatan, the son of God”, och den typen av grejer. Folk skrek mitt namn. Jag blev bättre ännågonsin, och det var underbart givetvis, men också, det var som alltid: när någon glänser blir andra avundsjuka och det fanns redan en delspänningar i laget, framför allt hos de unga spelarna som också ville visa upp sig och bli sålda till storklubbar.

Jag gissar till exempel att Rafael van der Vaart inte var helt glad åt utvecklingen. Rafael var förmodligen en av de mest populära spelarna ilandet just då. Han var i alla fall den som älskades mest i klubben av alla de fans som inte riktigt gillade utlänningarna på plan, och RonaldKoeman gjorde honom till lagkapten, trots att Rafael inte var mer än tjugoett år gammal. Det var säkert en kaxig grej för honom, och dessutomvar han värsta villebrådet för skvallerpressen. Han hade fått ihop det med nån kändisbrud, och kanske var det inte helt lätt för honom att fixamina framgångar på plan i den situationen. Rafael såg säkert sig själv som den stora stjärnan och ville inte ha konkurrens. Inte vet jag, och sålängtade han efter att bli såld, som alla vi andra. Vad som helst gjorde han för att komma vidare, tror jag. Å andra sidan, det är sant, jag kändehonom inte, och jag brydde mig inte heller.

Det var försommaren 2004, och spänningarna mellan oss exploderade inte förrän i augusti. Då i maj och juni var läget fortfarande ganskalugnt. Vi hade säkrat ligaguldet igen, och Maxwell, min kompis, blev vald till seriens bästa spelare och jag var glad för hans skull. Finns detnågon jag unnar vad som helst är det han, och jag minns att vi åkte till Haarlem för att äta på pizzarestaurangen där Mino vuxit upp, och därpratade jag med Minos syrra. Det var en sak hon undrade, sa hon. Det var om deras farsa.

”Pappa har börjat köra runt i en Porsche Turbo”, sa hon. ”Det är lite underligt faktiskt. Det är inte precis den typen av bil han haft tidigare.Har det här något med dig att göra?”

”Er farsa …”Jag saknade Porschen, men den var förhoppningsvis i säkrare händer nu, och den sommaren ville jag verkligen hålla mig borta från

vansinnigheter och bara fokusera på fotbollen. Det skulle bli EM i Portugal. Det var mitt första stora mästerskap då jag blivit etablerad ilandslaget, och jag minns att Henke Larsson ringde. Henke var en förebild. Han gjorde sin sista tid i Celtic då. Han skulle säljas till Barcelonaefter sommaren, och redan efter förlusten mot Senegal i VM hade han förklarat:

”Jag spelar inte i landslaget mer. Jag vill satsa på familjen”, och givetvis, sånt fick man köpa, särskilt från en kille som han.Men han var saknad. Vi skulle spela i samma grupp som Italien och behövde alla starka spelare vi kunde få tag i, och jag gissar att de flesta

förlorat hoppet om honom då. Men nu sa han att han ångrat sig och ville vara med, och det fick mig att lysa upp.Nu borde det bli han och jag på topp. Det skulle göra oss starkare, och jag märkte för varje dag hur trycket på oss ökade och det snackades

alltmer om att detta kunde bli mitt stora internationella genombrott, och jag fattade att jag skulle ha ögonen på mig, också från utländskascouter och coacher. Dagarna innan vi stack iväg var fansen och journalisterna på mig som galningar och i såna lägen var det ju också skönt attha med sig Henke. Han hade själv varit med om kalabalik på hög nivå, men det är klart, cirkusen kring mig var ju helt sjuk då och jag glömmerinte när jag frågade honom senare:

”Fan, Henke, vad ska jag göra? Du om någon borde veta. Hur ska jag hantera allt det här?””Ledsen, Zlatan. Du står ensam från och med nu. En sån här cirkus är det ingen spelare som upplevt i Sverige förut!”Det dök exempelvis upp en norrman med en jävla apelsin. Det hade snackats om apelsiner ända sen John Carew i Valencia hade gått ut och

kritiserat mitt spel och jag hade svarat:”Det John Carew gör med en fotboll, det kan jag klara med en apelsin”, och nu kom den där norska journalisten och ville att jag skulle visa

vad jag kunde med den där frukten.Men lägg av, varför skulle jag göra den killen berömd också? Varför skulle jag ställa upp på hans pryl?”Du kan ta din apelsin, skala den och äta upp den. Det är bra vitaminer för dig”, sa jag, och givetvis, det blev en grej det också, fan vad kaxig

och arrogant han är typ, och det pratades alltmer om att min relation till media var spänd.Men uppriktigt sagt, var det så konstigt?

11INGEN VISSTE OM HELENA och mig, inte ens hennes mamma. Vi hade gett oss fan på att hålla det hemligt. Minsta sak om mig blev rubriker, och viville inte att journalisterna skulle slita och gräva i vår relation innan vi ens själva visste vad vi höll på med.

Vi gjorde allt för att blåsa dem på storyn och i början hade vi nog lite nytta av våra olikheter. Ingen kunde fatta att jag var med en sån somhon, en elva år äldre karriärkvinna. Sågs vi på samma ställe, ett hotell eller så, ramlade ändå inte polletten ner hos folk, och det var tur. Dethjälpte oss. Men hela det där smusslandet hade ett pris.

Helena förlorade vänner och kände sig ensam och isolerad, och jag blev argare än någonsin på media. Året innan hade jag flugit till Göteborgför att spela landskamp mot San Marino. Det hade börjat lossna i Ajax då och jag var på gott humör och jag pratade lite fritt så där som i gamlatider, även med en journalist på Aftonbladet. Jag hade verkligen inte glömt vad tidningen gjorde med grejen på Spy Bar. Men jag ville inte varalångsint, och därför snackade jag på, till och med om att bilda familj i framtiden, inget märkvärdigt, inte alls. Det var bara löst snack – voretrevligt att ha barn någon gång i framtiden, typ. Men vet ni vad journalisten gjorde?

Han utformade artikeln som en kontaktannons. ”Vill du vinna Champions League med mig! Atletisk kille på 21 år, 192/84 med mörkt hår ochmörka ögon söker kvinna i lämplig ålder för seriöst förhållande”, skrev han, och vad tror ni? Blev jag glad? Jag blev tokig. Vilken respekt vardet alltså? En kontaktannons! Jag ville sänka den jäveln, och därför var det inget bra att vi möttes redan nästa dag i den mörka spelargångenpå arenan.

Om jag fattade det rätt hade tidningen fått reda på att jag var rasande. Jag tror det var någon från landslaget som kommit fram och berättat,och nu ville han be om ursäkt så businessen kunde köra på som vanligt. Det var ju redan då massa pengar i mitt namn. Men tro mig, det varinte läge för det, och jag gissar att jag får vara glad att jag höll mig någorlunda på mattan. Jag lyckades nöja mig med att fräsa åt honom:

”Vad är du för pajas? Och vad fan är det du vill säga? Att jag har problem med tjejer, eller vad menar du?””Jag är ledsen, jag ville bara …” Han bara svamlade. Han fick inte ur sig ett vettigt ord.”Jag kommer aldrig att prata med dig mer”, skrek jag och gick därifrån, och ärligt talat, jag trodde att jag hade skrämt honom, eller

åtminstone fått dem på tidningen att uppträda med mer respekt i fortsättningen. Men det blev värre. Vi vann landskampen med fem–noll ochjag gjorde två mål och vad tror ni att Aftonbladet hade för löpsedel dagen efter: Heja Sverige? Nu går vi till EM? Inte direkt! Det stod ”SkämsZlatan!” och det var inte precis så att jag dragit ner brallorna eller spöat domaren.

Jag hade slagit en straff – som gått i mål. Det hade stått fyra–noll, och jag hade blivit fälld i straffområdet, och visst, okej, Lars Lagerbäckhade sin lista på straffläggare och överst stod Kim Källström, men han hade precis gjort ett mål och jag tänkte, det är min grej, jag är på hugget,jag är tänd, och när Kim kom fram flyttade jag bollen till andra sidan kroppen, ta inte min leksak liksom, och då sträckte han fram handen: Gemig den!

Jag fivade honom istället, la upp bollen på straffpunkten och sköt, mer var det inte, det var inte det bästa jag gjort och jag bad om ursäkt fördet efteråt också, men kom igen; det var inte balkankriget. Det var inte kravaller i förorten. Det var ett mål i fotboll. Ändå gjorde Aftonbladetsex sidor om saken och jag fattade ingenting. Vad fan, komma med kontaktannonser och skäms på dig Zlatan när vi vinner med fem–noll?

”Ska någon skämmas är det Aftonbladet”, sa jag på en presskonferens dagen efter.

Efter det bojkottade jag tidningen, och när EM i Portugal inleddes var det inte direkt läge för någon islossning. Kriget fortsatte jag, men jag togen risk. Talade jag inte med dem, hade de ingenting att förlora, och det sista jag ville var att min och Helenas relation skulle komma ut. Det voreen katastrof för uppladdningen, och det gällde att vara försiktig. Men vad skulle jag göra? Jag saknade henne. ”Kan du inte komma hit”, sa jag.Det gick inte. Hon hade för mycket att göra. Men tydligen hade några av hennes chefer köpt biljetter till EM och kunde inte själva resa: ”Är detnågon annan som vill åka istället”, sa de, och då tänkte hon: Det är ett tecken, jag sticker, och hon var med några dagar. Men som vanligt smögvi med det, och inte ens någon i landslaget kände till henne; den enda som verkade ha anat att något var skumt med henne var han Skara-Bertsom stött ihop med henne på flygplatsen och undrat vad en sån som hon gjorde bland alla fotbollsfansen med sina landslagströjor och lustigahattar. Men vi lyckades hålla det hemligt och jag kunde fokusera på fotbollen.

Vi var ett fint gäng i laget. Vi var bra killar, och så en primadonna i och för sig. Primadonnan körde med sitt larv: ”I Arsenal, förstår ni, gör viså här. Det är faktiskt så man ska göra. För i Arsenal vet man sånt, och jag spelar i det laget.” Den stilen ungefär.

Jag ruttnade på det. ”Jag har så ont i ryggen”, sa han. Oj, oj. ”Jag kan inte åka i den vanliga bussen. Jag måste ha en egen. Jag måste ha detoch det.” Jag bara menar, vem fan var han att komma och köra överklass med oss? Lars Lagerbäck snackade med mig om honom:

”Snälla Zlatan, försök sköta det här professionellt. Vi kan inte ha några konflikter i laget.””Du”, svarade jag. ”Respekterar han mig, respekterar jag honom. Punkt slut”, och det var en del tjafs om det.Men annars, herregud, det var en otrolig stämning. När vi gick in i första matchen mot Bulgarien i Lissabon kändes det som om hela arenan

var klädd i gult, och alla sjöng med, In med bollen i mål, Markoolios EM-låt, och allt var så otroligt mäktigt och vi fullständigt krossadeBulgarien.

Det blev fem–noll och förväntningarna på oss växte. Ändå var det som om EM inte riktigt börjat än. Den stora matchen som alla väntat påvar förstås mot Italien i Porto den artonde juni, och det var ingen hemlighet att italienarna var taggade och revanschlystna. De hade bara fåttoavgjort i första omgången mot Danmark, och ingen av dem hade förstås glömt finalförlusten i förra EM mot Frankrike i Rotterdam. Italien varpiskat att vinna och det hade ett otroligt lag med Nesta, Cannavaro och Zambrotta därnere och Buffon i mål och Christian Vieri däruppe, ochvisserligen var Totti, den stora stjärnan, avstängd, han hade spottat på en motståndare i Danmarksmatchen, men ändå, det kändes i magen attmöta de här gubbarna.

Det var min viktigaste match hittills och på läktaren satt farsan och allt var högtidligt och häftigt, och redan från början märkte jag,italienarna hade respekt för mig. Det var liksom, vad ska den killen hitta på nu då, och jag krigade mot backlinjen. Men det var ingen lek.Italienarna hade en fruktansvärd offensiv och strax före paus gjorde Cassano, en ung kille som ersatt Totti, ett–noll på ett inlägg från Panucci,och ingen kan säga att det var orättvist. Italienarna hade pressat oss hårt. Men vi jobbade oss in i matchen och i andra halvlek hade vi någrachanser. Ändå var det fortfarande italienarnas match, och det är verkligen ingen lek att kvittera mot dem. Italienarna sägs ofta ha världensförsvar. Men när det bara var fem minuter kvar fick vi en hörna från vänster.

Kim Källström slog den och det blev rörigt i straffområdet. Marcus Allbäck var på bollen, och Olof Mellberg också och det var allmänt kaos.Men bollen var fortfarande högt upp i luften och jag rusade mot den, och i det ögonblicket såg jag Buffon springa fram och Christian Vieri stå påmållinjen, och jag hoppade upp, och klackade. Det var lite kung fu. På fotografierna är min klack i jämnhöjd med min axel, och bollen flög i en

perfekt bana över Christian Vieri som försökte nicka, och det var inte många centimeter till godo mellan hans huvud och ribban. Men den sattdär, precis i krysset, och det var mot Italien.

Det var EM. Det var en klack och bara fem minuter kvar och jag sprang fram fullständigt galen och hela laget var efter mig, lika galna de, allautom en förstås, som sprang åt andra hållet. Men vem brydde sig? Jag slängde mig ner och alla var över mig, och Henke skrek: Njut! Bara sådär! Som om han genast fattade nivån på det, och okej, det blev bara oavgjort. Men det kändes som om vi hade vunnit, och vi tog oss vidare tillkvartsfinalen och mötte Holland, och det var också laddat förstås.

Holländska fansen i sina orangea kläder och hattar buade och visslade åt mig som om jag spelade i fel lag, och matchen blev otroligt tät medmassor av chanser. Ändå var det fortfarande noll–noll vid full tid, och det blev förlängning. Vi hade skott både i ribban och i stolpen. Vi borde hasatt den flera gånger om. Men vi tvingades gå till straffläggning, och hela arenan bad till Gud, typ.

Det var nerver överallt, och som vanligt, många vågade inte ens titta. Andra buade och försöka psyka. Det var ett fruktansvärt tryck. Mendet började bra. Kim Källström satte sin straff och Henke också. Det stod två–två, och det blev min tur. Jag hade ett svart hårband på mig. Jagvar långhårig, och jag log lite grand, varför vet jag inte. Men jag kände mig rätt cool, trots allt, jag var nervös, men ändå, det var ingen känsla avpanik, inget sånt, inte alls, och det var Edwin van der Sar i mål. Det borde verkligen gå.

Idag när jag lägger en straff vet jag precis var den ska hamna och det är i mål. Men då fick jag en så konstig känsla, och den känslan komprecis när jag närmade mig bollen. Det var som om jag bara skulle skjuta och det gjorde jag. Jag bara sköt, som om det skulle bli enöverraskning var bollen hamnade och jag missade totalt. Jag sköt åt helvete. Det var katastrof och vi åkte ut ur turneringen – Olof Mellbergbommade också – och tro mig; det är inget roligt minne. Det var skit. Vi hade ett bra lag. Vi borde gått långt i EM. Men ändå; de där matchernadrog igång hela förloppet.

Augusti är en orolig tid. Transferfönstret stänger den trettioförsta och ryktena om övergångar surrar överallt. Man talar om Silly season. Det ärännu försäsong och tidningarna har inte mycket annat att skriva om: Ska han gå dit? Eller hit? Hur mycket vill klubbarna betala? Det jäser iluften och många spelare blir stressade, och det var särskilt tydligt hos oss i Ajax.

Alla unga i klubben ville bli sålda, och överallt tittade folk nervöst på varandra: Har han något på gång? Har han? Och varför ringer inte minagent? Det var spänt och mycket avundsjuka och jag gick själv och väntade, men försökte ändå koncentrera mig på fotbollen, och jag minns, vispelade match mot Utrecht, och det sista jag trodde var att jag skulle bli utbytt. Men det hände. Koeman vinkade in mig, och jag blev såförbannad att jag sparkade till en reklamskylt längs planen, vad i helvete liksom, sätta mig på bänken?

Redan på den tiden hade jag en vana att ringa Mino efter matcherna. Det var skönt att få prata av sig med honom och gnälla lite allmänt,men den här gången riktigt skrek jag:

”Vad är det för idiot som byter ut mig? Hur kan han vara så dum i huvudet?” och även om Mino och jag varit tuffa mot varandra förväntadejag mig stöd i den situationen, typ: Ja, jag håller med dig, Koeman måste ha fått hjärnblödning, stackars dig.

Mino sa:”Klart han bytte ut dig. Du var sämst på plan. Du var skit.””Vad fan säger du?””Du var värdelös. Du borde ha hamnat på bänken tidigare.””Du”, sa jag.”Vadå?””Du kan dra åt helvete. Både du och tränaren.”Jag la på och duschade och åkte hem till Diemen, och jag blev verkligen inte på bättre humör. Men när jag kom fram såg jag att det stod

någon vid dörren. Det var Mino. Hur hade han mage, den idioten, tänkte jag, och jag hade inte ens stigit ur bilen förrän vi började skrika åtvarandra igen.

”Hur många gånger ska jag behöva säga det åt dig?” vrålade han. ”Du var skit, och du ska fan inte sparka ner reklamskyltar. Du måste växaupp.”

”Dra åt helvete.””Go and fuck yourself!””Fuck you. Jag vill härifrån”, skrek jag.”Du får väl flytta till Turin då.””Vad pratar du om?””Jag kanske har Juventus på gång.””Förlåt?””Du hörde”, och det gjorde jag. Jag kunde bara inte förstå, inte mitt i värsta bråket.”Har du fixat Juventus åt mig?””Möjligen.””Är du helt underbar, din jävla idiot?””Inget är klart än, men jag ska jobba på det”, sa han och jag tänkte, Juventus!Det var något annat än Southampton.

Juventus var kanske Europas bästa klubb då. De hade stjärnor som Thuram, Trézéguet, Del Piero, Buffon och Nedvĕd, och visserligen hadeklubben förlorat Champions Leaguefinalen mot Milan året innan. Men på papperet fanns inget lag som ens var i närheten. Spelarna varsuperstars hela gänget, och klubben hade precis signat Fabio Capello, tränaren från Roma som velat ha mig i flera år, och jag började verkligenhoppas. Kom igen Mino, tänkte jag, ro det här i hamn!

Juventus styrdes på den tiden av Luciano Moggi. Moggi var en tuffing och en maktspelare som arbetat sig upp från ingenting och blivit en avde stora höjdarna i italiensk fotboll. Han var kung på transfermarknaden.

Killen hade förvandlat Juventus. Klubben hade vunnit ligan gång på gång under hans ledning. Men Luciano Moggi var inte känd för att varasnövit precis. Det hade varit en del skandaler omkring honom med mutor, doping och rättegångar och skit och rykten om att han tillhördenapolitanska Camorran. Det var bullshit förstås. Men killen såg verkligen ut som en mafioso. Han gillade cigarrer och kaxiga kostymer och somförhandlare drog han sig inte för något. Han var en mästare på dealar, och verkligen ingen ofarlig motpart. Men Mino kände honom.

De var gamla fiender, kan man säga, som blivit vänner. Mino hade bokat ett möte med Moggi redan då han försökte få igång sin verksamhet.Men det var ingen bra start. Moggis kontor var tydligen som ett jävla väntrum. Det var typ tjugo personer utanför, och alla var otåliga. Meninget hände. Tiden bara gick och till slut tände Mino snett. Han drog därifrån, helt vansinnig: vad fan, nonchalera ett möte på det viset? Deflesta hade säkert köpt läget. Moggi var big shot. Men Mino har ingen respekt för sånt. Var han taskigt bemött, så var han. Därför sökte hanupp Moggi senare den dagen på klubbens stamkrog Urbani i Turin.

”Du har behandlat mig illa”, fräste han.”Vem i helvete är ni?” sa Moggi.”Det får du se när du vill köpa en spelare av mig”, röt Mino, och länge fortsatte han att vara galen på gubben.Han till och med presenterade sig så för andra fotbollsbossar: ”Jag är Mino. Jag är emot Moggi”, och eftersom Moggi var en person som lätt

fick fiender, var det ofta en bra replik. Problemet var bara: förr eller senare var Mino tvungen att göra affärer med Moggi, och 2001 villeJuventus ha Nedvĕd, en av Minos storspelare. Men ingenting var klart, inte alls. Mino hade Real Madrid på gång också, och han och Nedvĕdskulle bara möta Moggi i Turin för att diskutera saken. Men Moggi spelade högt, och ringde journalister, fotografer och supportrar. Han satteihop en hel välkomstkommitté innan förhandlingarna ens startat och varken Nedvĕd eller Mino kunde slingra sig ur.

Inte för att det störde Mino egentligen. Han ville ha Nedvĕd i Juventus, och kuppen gav honom möjligheter att förhandla upp kontraktet,men för första gången blev han impad av Moggi. Gubben hade kanske varit en skitstövel den där gången, men han kunde sitt spel, och de tvåslöt fred och blev vänner. ”Jag är Mino. Jag är för Moggi”, typ. Inte så att de gullade med varandra. Men det fanns en respekt där, och tydligenhade en del andra klubbar dissat mig. Det var bara Moggi som tänt på allvar. Men det skulle inte bli enkelt.

Moggi hade inte mycket tid för oss. Vi kunde få träffa honom i hemlighet en halv timme i Monte Carlo. Det var när Formel 1-loppet, MonacosGrand Prix, kördes, och jag gissar att Moggi var i stan i business. Fiat-gruppen äger både Ferrari och Juventus och vi skulle träffa honom på ettvip-rum på flygplatsen. Men det var en jävla trafik, och vi kom inte framåt med bilen. Vi fick springa, och Mino är inget konditionsfenomendirekt. Han är överviktig. Han flåsade. Han var helt genomsvettig, och inte hade han klätt upp sig för mötet precis.

Han bar hawaiishorts. Han hade Niketröja och joggingskor och inga strumpor och var helt blöt av svett, och vi kom indundrande där i vip-rummet på flygplatsen och därinne var det rök överallt. Luciano Moggi blåste på en fet cigarr. Han är lite äldre och skallig, och man känner påen gång, den här gubben har makt. Han är van att folk gör som han säger. Men nu stirrade han bara på Minos kläder.

”Vad fan har du på dig?””Är du här för att kolla hur jag ser ut eller?” fräste Mino tillbaka och det var där det började.

I den här vevan spelade vi landskamp i Stockholm mot Holland. Det var en träningsmatch bara, men ingen av oss hade glömt förlusten i EMoch vi ville förstås visa att vi kunde slå Holland. Hela laget var revanschlystet, det blev offensiv, ganska aggressiv fotboll, och redan tidigt imatchen fick jag en boll utanför straffområdet. Jag hade direkt fyra holländare på mig. En av dem var Rafael van der Vaart, och alla slet i mig.Det var en tuff situation, och jag stångade mig igenom och fick fram bollen till Mattias Jonson som stod fri.

Han gjorde ett–noll, och efteråt låg van der Vaart i gräset och hade ont. Killen fick bäras ut på bår med en ledbandsskada i vristen, det varingen fara med honom. Men kanske skulle han missa en match eller två, och i tidningarna gick han ut och hävdade att jag skadat honomavsiktligt. Jag hoppade till. Vad var det för skit? Det blev inte ens frispark, hur kunde han snacka om avsiktligt? Och den killen skulle vara minlagkapten!

Jag ringde honom: ”Lyssna, jag är ledsen, det är tråkigt med din skada, jag ber om ursäkt, men det var inte meningen, hör du det!” Och tilljournalisterna sa jag samma sak. Jag sa det hundra gånger. Men van der Vaart fortsatte, och jag kunde inte begripa. Varför i helvete gick han utoch smutskastade sin lagkamrat? Det var helt sjukt. Eller var det förresten?

Jag började undra, för glöm inte, det var augusti och transferfönstret var öppet. Kanske ville han bråka sig ut ur klubben? Eller bråka mig utför den delen också? Det vore inte första gången såna tricks användes precis, och killen fick också med sig media därnere.

Han var ju holländaren. Han var skvallersidornas älskling, och jag var bad boy och allt det där, utlänningen. ”Menar du allvar”, sa jag när jagmötte honom på träningen. Det gjorde han tydligen.

”Okej, okej”, sa jag. ”Då tänker jag säga det en sista gång. Det var inte medvetet. Hör du det?””Jag hör!”Ändå backade han inte en millimeter, och stämningen i klubben blev alltmer uppjagad. Hela laget delades i två läger. Holländarna stod på

Rafaels sida, och utlänningarna på min. Till slut kallade Koeman till ett möte, och vid den tiden var jag helt tokig på grejen. Vad fan, anklaga migför sånt? Jag fullständigt kokade och där på mötet på tredje våningen i vårt lunchrum satte vi oss alla i en ring, och det kändes i luften på engång. Det var allvar. Ledningen hade gett sig fan på att vi skulle försonas. Vi var nyckelspelare och vi måste bli vänner. Men det fanns intedirekt några öppningar. Rafael gick ut hårdare än någonsin.

”Zlatan gjorde det med flit”, sa han och jag såg svart.Vad i helvete! Varför gav han sig inte?”Jag skadade dig inte medvetet, och det vet du, och anklagar du mig en gång till kommer jag att bryta båda dina ben, och då med vilja”, sa

jag, och självklart, alla på van der Vaarts sida började genast: ”Ser ni, ser ni, han är aggressiv. Han är galen”, och Koeman försökte lugna nerstämningen:

”Nu ska vi inte behöva gå så långt, det här ordnar vi upp.”Men uppriktigt sagt, det kändes inte troligt, och vi blev uppkallade till Louis van Gaal, direktören. Han och jag hade bråkat förr, och det var

inget bra upplägg att gå till van Gaal i sällskap med van der Vaart. Det var inte precis så att jag kände mig omgiven av vänner, och van Gaalbörjade direkt med sitt maktspråk.

”Det är jag som är direktör”, sa han.Tack för upplysningen, typ!”Och jag säger till er”, fortsatte han. ”Lägg ner stridsyxan. När Rafael bli skadefri, ska ni spela ihop!””Absolut inte”, svarade jag. ”Så länge han är på plan, lirar jag inte.””Vad är det du säger?” svarade van Gaal. ”Han är min kapten, du spelar med honom! Du ska ställa upp för klubben.””Din kapten?” sa jag. ”Vad är det för skitsnack? Rafael går ut i tidningarna och säger att jag skadade honom medvetet. Vad är det för en

kapten? En som attackerar sina egna lagkamrater? Jag spelar inte med honom, inte en chans. Aldrig någonsin. Du kan säga vad du vill.”Därefter gick jag. Det var ett högt spel. Men det är klart, jag fick kraft av att jag hade Juventus på gång. Ingenting var påskrivet, men jag

hoppades verkligen, och jag pratade med Mino: Vad händer? Vad säger de? Det var olika turer hela tiden, och i slutet av augusti skulle vi mötaNAC Breda i ligan. Tidningarna skrev då fortfarande om konflikten, och mer än någonsin stod journalisterna på van der Vaarts sida. Han varfavoriten. Jag var busen som skadat honom.

”Förbered dig på att visslas ut”, sa Mino. ”Publiken kommer att hata dig.””Bra”, svarade jag.”Bra?””Jag triggas av sånt, det vet du. Jag ska visa dem.”Jag var taggad. Det var jag. Men situationen var inte enkel, och jag berättade för Koeman om Juventus. Jag ville förbereda honom, och såna

samtal är alltid känsliga. Jag gillade Koeman. Han och Beenhakker var de första som förstått min kapacitet i Ajax, och jag tvivlade inte på atthan skulle begripa mig nu. Vem ville inte till Juventus? Men Koeman skulle knappast släppa mig frivilligt, och jag visste ju, han hade nyligengått ut i media och sagt att vissa tycktes tro att de var större än klubben, och det var tydligt; han menade mig. Det gällde att lägga orden rätt,och redan från början hade jag bestämt mig för att använda några meningar van Gaal sagt till mig:

”Jag vill verkligen inte att det ska bli något bråk om det här också”, sa jag till Koeman. ”Men Juventus vill ha mig, och jag hoppas ni kan lösadet. En sån här chans får man bara en gång i livet”, och absolut, precis som jag trodde, Koeman förstod, han hade ju själv varit proffs.

”Men jag vill inte att du lämnar oss”, sa han. ”Jag vill ha dig kvar. Jag kommer att kämpa för det!””Vet du vad van Gaal sagt?””Vadå.””Han har sagt att han inte behöver mig för ligan. Den klarar ni bra ändå. Han behöver mig för Champions League.””Vad fan? Har han sagt det?”Koeman flippade ut. Han blev galen på van Gaal. Han tyckte att de där orden bakband honom och gav honom sämre möjligheter att slåss för

mig, och det var givetvis precis vad jag velat, och jag minns att jag klev ut på arenan och tänkte att det fick bära eller brista. Det hade blivit enviktig match för mig. Juventusgänget skulle studera mig noga. Men det var helt sjukt. Det kändes som om holländarna spottade på mig. Devisslade och skrek, och en bit upp på läktaren satt allas favorit Rafael van der Vaart och fick applåder, det var rent löjligt. Jag sågs som en skit.Han var det oskyldiga offret. Men allt skulle förändras.

Vi lekte med Breda, och då tjugo minuter återstod av matchen stod det tre–ett till oss. Som ersättare för Rafael van der Vaart hade vi fått inen ung kille från Ajax ungdomsakademi som hette Wesley Sneijder, och den grabben var bra. Han spelade intelligent. Han sköt fyra–ett. Hanslog igenom i den här vevan, och bara fem minuter efter hans mål fick jag bollen en tjugo meter utanför straffområdet. Jag hade en försvarare iryggen och jag buffades och stångades med honom och kom loss, och så dribblade jag förbi ännu en kille. Det var början. Det var introt.

Det fortsatte med att jag gjorde en skottfint, och närmade mig straffområdet och fintade igen, jag försökte hitta ett skottläge. Men jag ficknya försvarare på mig hela tiden. Det vimlade omkring mig och kanske borde jag ha passat, men jag såg inget läge. Istället tog jag mig igenom iett ryck, i en kvick slalomdribbling, och snurrade målvakten också och satte bollen med vänsterfoten i öppet mål. Det var en klassiker på engång.

Det döptes till mitt Maradonamål eftersom det någonstans påminde om Maradonas mål mot England i kvartsfinalen i VM 1986. Det vargenomdribbling av hela laget, och stadion exploderade. Alla blev som tokiga. Till och med Koeman skuttade runt som en dåre, hur mycket jagän ville lämna honom. Det var som allt hat mot mig vändes i kärlek, och triumf.

Alla jublade och skrek, alla stod upp och hoppade, alla utom en det vill säga. Kameran gled över den tjutande arenan fram till Rafael van derVaart. Han satt där på läktaren och var helt stel. Han gjorde inte en min, inte en rörelse, trots att hans eget lag gjort mål. Han bara satt där somom min uppvisning var det värsta som hänt ungefär, och det var det kanske också. För glöm inte, före avspark hade alla buat åt mig!

Nu skreks det bara ett namn och det var mitt. Ingen brydde sig längre om van der Vaart, och hela kvällen och nästa dag kördetevekanalerna målet om och om igen. Senare valdes det till årets vackraste av Eurosports tittare. Men jag var ändå koncentrerad på något heltannat. Klockan tickade. Transferfönstret var inte öppet många dagar till, och Moggi trasslade. Eller fintade, svårt att säga som alltid. Moggiförklarade plötsligt att jag och Trézéguet inte kunde spela tillsammans, och David Trézéguet var den stora målgöraren i Juventus.

”Vad är det för dumheter?” sa Mino.”Deras spelstilar passar inte ihop. Det kommer inte funka”, svarade han, och det lät inget bra, inte alls.

När Moggi fått för sig något, var det inte lätt att få honom att ändra sig. Men Mino såg en utväg. Han fattade att Capello, tränaren, hade enannan inställning. Capello hade ju velat ha mig länge, och visst, absolut, Moggi var direktören. Men Fabio Capello var inte att leka med heller.Den mannen sänker vilken stjärna som helst med bara en blick. Capello är stenhård och Mino bjöd därför ut dem bägge två på middag, och hanöppnade hårt:

”Stämmer det att Trézéguet och Zlatan inte kan spela tillsammans?””Vad är det för prat? Vad har det med vår middag att göra?” svarade Capello.”Moggi har sagt att deras spelstilar inte funkar ihop, eller hur Luciano?”Moggi nickade.”Så min fråga till Fabio är: är det här riktigt?” fortsatte Mino.”Jag skiter i om det är riktigt eller inte, och det borde ni göra också. Vad som händer på plan är mitt problem. Se bara till att Zlatan kommer

hit så ordnar jag resten”, svarade Capello, och uppriktigt sagt, vad skulle Moggi göra?Han kunde ju inte läxa upp tränaren om spelet på plan. Han tvingades vika sig, och Mino njöt förstås. Han hade fått dem precis dit han ville.

Men inget var klart för det, och i Amsterdam hölls den holländska fotbollsgalan.Mino och jag var där för att fira Maxwell som tog emot priset som ligans bästa spelare, och vi var båda glada för hans skull. Men det blev inte

mycket till firande. Mino var helt uppjagad. Han gick fram och tillbaka och talade med Juventus och Ajax direktörer, och hela tiden uppstod nyaproblem och frågetecken, antingen det nu var riktiga problem eller såna som skapades för att förbättra förhandlingspositionerna. Läget tyckteslåst, och nästa dag på kvällen skulle transferfönstret stängas, och jag var helt stirrig.

Jag satt hemma i Diemen och spelade Xbox, Evolution, tror jag, eller Call of Duty, grymma spel bägge två. Det fick mig nästan att glömmaalltihop. Men Mino ringde varannan minut. Han var irriterad. Min väska var packad och Juventus hade ett privatplan som väntade på mig påflygplatsen. Så absolut, klubben ville ha mig. Men de kom inte överens om summan. Det var det ena och det andra, och Ajaxledningen verkadeinte tro att affären var seriös. Italienarna hade ju inte ens en advokat på plats i Amsterdam, och jag försökte på egen hand sätta press på Ajax:

”Som jag ser det spelar jag inte längre med er. Jag är färdig med er!” sa jag till van Gaal och hans gubbar.Men inget hjälpte. Inget hände och tiden gick, och jag var helt inne i min Xbox, och ni borde se mig i såna lägen. Jag är totalt koncentrerad.

Mina fingrar dansar över kontrollen. Det är som en feber. All min frustration gick ut över spelet. Jag bara smattrade på medan Mino slet för attfå ihop dealen. Han var vansinnig på sitt håll. Varför kunde Moggi inte ens skicka en jurist till Amsterdam? Vad var det för nonchalant stil?

Det kunde vara en del i spelet förstås. Inte lätt att veta. Ingenting kändes säkert, och Mino beslöt att ge igen. Han ringde sin egen advokat:”Flyg till Amsterdam”, sa han, ”och låtsas att du representerar Juventus”, och absolut, advokaten flög dit och spelade sin teater, och det hjälpte,förhandlingarna tog fart. Men de fördes inte i hamn och till sist lackade Mino ur. Han ringde igen.

”Vi skiter i det”, sa han. ”Ta med dig advokaten och flyg hit. Vi får sy ihop det härifrån”, och jag släppte tevespelet och stack iväg; jag låsteknappt dörren, uppriktigt sagt.

Jag bara drog, och körde till vår arena där klubbledningen satt med Minos jurist, och inget tvivel rådde direkt: alla blev helt stressade när jagsteg in, och advokaten yrde runt och sa en enda sak:

”Det fattas bara ett papper, ett enda papper. Sen är allt klart.””Vi hinner inte. Vi måste dra, Mino säger att vi ska strunta i det”, svarade jag och så körde vi till flygplatsen och Juventus privatplan.

Jag hade då redan ringt farsan: ”Hallå, hallå, det är bråttom, jag håller på att sy ihop en deal med Juventus. Vill du vara med?”Självklart ville han det, och jag var glad för det. Om det här gick vägen var det min pojkdröm som blev sann, och då vore det ju fint att ha

farsan där, vi som gått igenom så mycket ihop. Jag vet att han stack iväg på en gång till Kastrup i Köpenhamn och flög till Milano där Minos killehämtade upp honom och körde honom till förbundskontoret. På det kontoret registreras alla övergångar på transfermarknaden.

Han kom före mig dit, och när jag själv dök upp med advokaten blev jag alldeles paff: Är det du, liksom? Det var inte den pappa jag vant migvid, definitivt inte den som suttit hemma och lyssnat på juggemusik i hörlurar med snickarbyxor. Det här var en kille i snygg kostym, en mansom kunde gå för vilken italiensk höjdare som helst, och jag kände mig stolt, och helt chockad, ärligt talat. Jag hade aldrig sett honom i kostymförut.

”Farsan.””Zlatan.”Det var fint, och överallt därute stod journalister och fotografer. Ryktet hade spridit sig. Det var en stor nyhet i Italien. Men inget var klart.

Klockan tickade. Det var inte mycket tid att spela på längre, och Moggi fortsatte att trassla och finta, och dessvärre, det gav resultat. Mitt prishade gått ner, från trettiofem miljoner euro som Mino begärt först till tjugofem, tjugo och till sist till sexton miljoner euro, hundrasextio miljonerkronor, och visst, självklart, det var fortfarande mycket. Det var dubbelt så mycket som Ajax en gång betalt. Ändå borde det inte vara någonstörre sak för Juventus. Klubben hade sålt Zidane till Real Madrid för sju hundra miljoner. Klart i helvete de hade råd. Ajaxkillarna borde intevara oroliga. Men de var nervösa i alla fall, eller påstod sig vara det. Juventus lyckades inte ens skaka fram någon bankgaranti. Absolut, det kanha funnits en naturlig förklaring till det.

Trots alla framgångar hade Juventus gått med tjugo miljoner euro i förlust året innan, men det var inget ovanligt för storklubbarna, tvärtom.Hur stora intäkterna än var verkade kostnaderna ändå alltid bli ännu större. Nej det där med ingen bankgaranti, jag undrar om det inte var etttrick, en förhandlingsfint det med? Juventus var en av världens största klubbar, och borde sannerligen kunna få fram pengar. Men utanbankgaranti vägrade Ajax skriva på något, och tiden gick. Det var hopplöst, och visserligen, Moggi satt där på sin stol och puffade på sin fetacigarr och tycktes ha läget under kontroll: Det här ordnar sig liksom, eller typ, jag vet vad jag gör. Men Mino stod med headsetlurar inte långtifrån honom och skrek till Ajaxledningen:

”Skriver ni inte på får ni inte några sexton miljoner. Ni får inte Zlatan. Ni kommer inte få något. Har ni fattat det? Inte ett skit! Och vad trorni, att Juventus skulle försöka smita ifrån betalningen? Juventus! Är ni inte kloka. Men absolut, gör som ni vill, gå miste om alltihop, bara.Varsågoda!”

Det var hårda ord. Mino kan sina grejer. Ändå hände ingenting, inte ett dugg, och stämningen blev alltmer nervös och jag gissar att Minobehövde få utlopp för sin energi. Eller också var han bara full i fan. Det fanns massa fotbollsgrejer därinne, och Mino plockade upp en boll, ochbörjade tricksa. Det var helt sjukt. Vad höll han på med? Jag fattade inte. Den där bollen flög runt och studsade och träffade Moggi i huvudetoch på axeln, och alla bara undrade: Vad är det fråga om? Ska han tricksa nu i det här läget? I värsta förhandlingskrisen. Det var inte precisläge för lekar.

”Sluta med det där! Du träffar ju folk i huvudet.””Nej, nej, kom igen istället”, gick han på. ”Vi lirar boll om saken, försök ta den, upp med dig, Luciano, visa takterna. Nu kommer en hörna,

Zlatan. På den. Nicka din slöfock.”Han höll på så, och uppriktigt sagt, jag har ingen aning om vad registratorn och alla andra därinne tyckte. Men en sak är klar, Mino fick en ny

supporter den dagen – farsan. Farsan bara skrattade. Vad är det här för människa liksom? Hur skön kan man vara? Att tricksa framför bigshots som Moggi. Det var farsans stil. Det var som att sjunga och dansa i fel situation. Det var att köra sin grej oavsett vad, och sen den dagensamlar pappa inte bara på klipp på mig. Han klistrar in allt som står om Mino också. Mino är favoritgalningen, för givetvis, han märkte: Minovar inte bara en dåre. Han rodde hem kontraktet också. Ajax ville inte mista både mig och pengarna, och ledningen skrev på i sista sekunden.Klockan var över tio då, åtminstone tror jag det, och förbundskontoret skulle egentligen ha stängt klockan sju. Men vi rodde det i land, och dettog ett tag att smälta. Proffs i Italien? Det var inte klokt.

Efteråt körde vi till Turin, och på motorvägen ringde Mino till Juventus stamkrog Urbani och bad dem hålla öppet, och personalen var intesvår att övertala förstås. Vi togs emot som kungar strax före midnatt, och vi satt ner och åt och gick igenom hela dealen, och ärligt talat, jag varsärskilt glad att farsan var där och såg alltihop.

”Stolt över dig Zlatan”, sa han.

Jag och Fabio Cannavaro blev klara samtidigt för Juventus och höll presskonferens ihop på delle Alpi-stadion i Turin. Cannavaro är en kille somskämtar och skrattar hela tiden. Jag gillade honom direkt. Han valdes till världens bästa fotbollsspelare något år senare, och han hjälpte migmycket den första tiden. Men då efter presskonferensen flög jag och farsan direkt till Amsterdam där vi släppte av Mino innan vi fortsatte tillGöteborg. Jag skulle spela landskamp där.

Det var en hysterisk tid, och jag återvände aldrig till mitt radhus i Diemen. Jag lämnade det bakom mig, helt enkelt, och länge bodde jag påHotel Le Meridien på Via Nizza i Turin. Jag bodde där tills jag flyttade in i Filippo Inzaghis lägenhet på Piazza Castello.

Därför blev det Mino som åkte till Diemen för att skicka vidare mina gamla grejer. Men när han steg in i huset hörde han ljud frånövervåningen, och då ryckte han till. Var det inbrott? Det var tydliga röster däruppifrån och Mino smög upp, beredd på bråk.

Men han mötte ingen tjuv. Det var min Xbox som stod på och som hade surrat i tre veckor ända sen jag kastat mig iväg med Juventusprivatplan mot Milano och förbundskontoret.

12”IBRA, KOM IN HIT”

Fabio Capello, Europas kanske mest framgångsrika tränare de senaste tio åren, ropade på mig, och jag tänkte: Vad har jag gjort nu? Hela minbarndoms ångest för möten kom tillbaka, och Capello kunde göra vem som helst nervös. Wayne Rooney har sagt att när Capello går förbi en ikorridoren, känns det som man är död ungefär, och det är sant. Han brukade bara ta sitt kaffe och passera en utan en min, det var nästankusligt. Ibland muttrade han ”ciao” lite kort. Annars försvann han bara iväg, och det kändes som om man inte stått där överhuvudtaget.

Jag sa att stjärnorna i Italien inte hoppar bara för att tränaren säger det. Det gäller inte med Capello. Varenda spelare står på linje när handyker upp. Inför Capello uppför man sig, och jag vet en journalist som frågade om det där:

”Hur får du en sån respekt från alla?””Respekt får man inte. Den tar man”, svarar Capello, och det är något jag kommit ihåg.När Capello blir arg vågar knappt någon se honom i ögonen, och har han gett dig en chans och du inte tar den, får du sälja korv utanför

arenan i stort sett. Till Capello går du inte med dina problem. Capello är inte din kompis. Han snackar inte med spelarna, inte på det viset. Hanär sergente di ferro, sergeanten av stål, och det är inget bra tecken när han ropar på dig. Å andra sidan vet du aldrig. Han bryter ner ochbygger upp. Jag minns en träning när vi precis började köra lite positionsspel. Då blåste Capello i visslan, och skrek:

”In med er. Försvinn från plan”, och ingen fattade något.”Vad har vi gjort? Vad är det frågan om?””Ni har varit slöa. Ni har varit skit!”Det blev ingen mer träning den dagen, och det kändes förvirrande, men självklart, han hade en tanke. Han ville att vi skulle komma taggade

som krigare nästa dag, och jag gillade den stilen, för som sagt, jag är inte uppvuxen med massa gull. Jag tycker om gubbar med makt ochattityd och Capello trodde på mig.

”Du har inget att bevisa, jag vet vem du är och vad du kan”, sa han en av de första dagarna, och det gav mig trygghet.Jag kunde slappna av lite grand. Det hade varit ett jävla tryck. Flera tidningar hade ifrågasatt köpet och skrivit att jag gjorde för lite mål.

Många trodde att jag bara skulle få sitta på bänken: Hur kan Zlatan platsa i ett sånt gäng?”Är Zlatan redo för Italien?” skrev de.”Är Italien redo för Zlatan?” kontrade Mino, och det var precis rätt.Det var med såna kaxiga citat man skulle svara. Man måste vara tuff tillbaka, och ibland undrar jag: hade jag klarat mig utan Mino? Jag tror

inte det. Om jag anlänt till Juventus som jag kom till Ajax, skulle pressen ha ätit upp mig. I Italien är de som galna i fotboll, och om vi i Sverigeskriver om matcherna dagen före och efter, håller de på hela veckan i Italien. Det bara pågår, och du betygsätts hela tiden. Du granskasuppifrån och ner, och innan du vänjer dig är det tufft.

Men nu hade jag Mino. Han var skyddsmuren, och jag ringde honom ständigt. Jag menar: Ajax, vad var det? En småskola i jämförelse! Skullejag göra mål på träningen hade jag inte bara Cannavaro och Thuram att ta mig igenom, det var Buffon i mål också, och ingen behandlade migsnällt bara för att jag var ny, tvärtom.

Capello hade en assistent som heter Italo Galbiati. Galbiati är en äldre man, Gamlingen kallade jag honom. Han var skön. Han och Capello ärlite bad cop, good cop. Capello säger de hårda, tuffa sakerna medan Galbiati står för det andra, och redan efter första träningen hade Capelloskickat mig till honom:

”Italo, kör hårt med grabben!”Alla de andra i laget hade gått in och duschat, och jag var helt slut. Jag hade gärna klappat ihop jag med. Men från sidan kom en målvakt från

juniorerna, och jag började fatta. Italo skulle mata mig med bollar, bam, bam. De kom emot mig i alla möjliga lägen. Det var inlägg, passningar,han slängde bollen, han väggspelade, och jag sköt mot mål, skott efter skott, och jag fick aldrig lämna boxen, straffområdet. Det var mittområde, sa han. Det var där jag skulle vara och skjuta, skjuta, och det var inte tal om att pausa eller ta det lugnt. Det var högt tempo.

”På dem, hårdare, mer bestämd, tveka inte”, skrek Italo, och det där blev en rutin, en vana.Ibland kom Del Piero och Trézéguet ner också, men oftast var det bara jag. Det var jag och Italo, och det var femtio, sextio, hundra skott mot

mål. Då och då dök Capello upp, och han är ju som han är.”Jag ska banka Ajax ur kroppen på dig”, sa han.”Okej, visst.””Jag behöver inte den där holländska stilen. Ett, två, ett, två, spela vägg, spela fint och tekniskt. Dribbla igenom hela laget. Jag klarar mig

utan sånt. Jag behöver mål. Fattar du det! Jag måste få in det italienska tänkesättet i dig. Du måste få killer instinct.”Det var en process som redan börjat i mig. Jag hade haft mina samtal med van Basten, och med Mino. Men jag såg mig ändå inte som en

riktig goalgetter, trots att min plats var där uppe på topp. Jag var snarare killen som skulle kunna allt, och det var fortfarande mycket morsansgård och finter i mitt huvud. Men under Capello förändrades jag. Hans hårdhet smittade av sig och jag blev mindre av en artist och mera av enslugger som ville vinna till varje pris.

Inte så att jag inte hade velat vinna förut. Jag var född med en vinnarskalle. Men ändå, glöm inte, fotbollen hade varit mitt sätt att synas! Detvar med konsterna på plan jag hade blivit någon annan än ännu en unge från Rosengård. Det var alla ”Oj, oj”, ”Wow, se på den!” som kickatigång mig. Det var applåderna för tricksen som fått mig att växa, och länge skulle jag förmodligen ha sett dig som dum i huvudet om du påståttatt ett fult mål var lika mycket värt som ett vackert!

Men nu fattade jag alltmer, ingen tackar dig för dina konster och klacksparkar om ditt lag förlorar. Ingen bryr sig ens om du gjort ettdrömmål om ni inte vinner, och långsamt blev jag tuffare och ännu mer av en krigare på plan. Givetvis slutade jag inte med det där lyssna,lyssna inte. Hur stark och hård Capello än var, höll jag i mina egna grejer. Jag kommer ihåg lektionerna i italienska. Det var inte alltid lätt medspråket. På plan var det aldrig problem. Fotboll har sitt eget språk. Men utanför kände jag mig lost ibland, och klubben skickade en lärarinna iitalienska på mig. Jag skulle träffa henne två gånger i veckan och lära mig grammatik. Grammatik? Var jag tillbaka i skolan, eller? Jag palladeinte. Jag sa åt henne:

”Behåll pengarna och säg det inte till någon, inte till din chef, ingen. Men stanna hemma. Låtsas att du har varit här bara, och ta det verkligeninte personligt”, och absolut, hon gjorde som jag sa. Hon stack och låtsades. Det var tack och hej, men tro inte att jag struntade i italienskan.

Jag ville verkligen lära mig, och jag snappade upp det på annat sätt, i omklädningsrummet och på hotellen, och jag hade lätt för att koppla.Jag lärde mig fort och jag var dum och kaxig nog att våga prata även om grammatiken blev fel. Till och med inför journalister började jag på

italienska innan jag gick över till engelska och jag tror att det uppskattades. Här är en kille, typ, som kanske inte kan, men han försöker, och jaghöll på så där med allt i stort sett, jag lyssnade. Jag lyssnade inte.

Men ändå, på kort tid förändrades jag både i huvudet och i kroppen. Jag minns första matchen i Juventus. Det var den tolfte september ochvi mötte Brescia, och jag inledde på bänken. Uppe på hedersläktaren stod ägarfamiljen Agnelli och det var klart, de kollade särskilt på mig: Ärhan värd pengarna, liksom? Efter pausen kom jag in istället för Nedvĕd, Nedvĕd som ju också var Minos kille och som hade blivit utnämnd tillEuropas bäste spelare året innan och som förmodligen är den största träningsnarkoman jag mött. Nedvĕd cyklade en timme före träningen påegen hand. Efter den sprang han lika länge. Han var ingen lätt kille att ersätta, och det är sant, det är ingen katastrof om det går dåligt i förstamatchen. Men det hjälper då inte heller, och jag minns att jag sprang på vänsterkanten och fick två backar på mig. Situationen kändes låst. Menjag ryckte, jag bröt igenom och gjorde mål och hörde supportrarna ropa från läktaren: ”Ibrahimović, Ibrahimović!” Det var mäktigt, och detblev inte sista gången.

Jag började kallas Ibra då – det var Moggi som kom på det – eller till och med Flamingon en tid. Jag var fortfarande rätt spinkig. Jag varhundranittiosex centimeter lång men vägde bara åttiofyra kilo, och Capello såg det som för lite.

”Har du någonsin styrketränat?” frågade han.”Aldrig”, sa jag.Jag hade inte ens hållit i en skivstång, och han betraktade det som en mindre skandal. Han fick fystränaren att pressa mig hårt i gymmet,

och för första gången i livet började jag bry mig om vad jag stoppade i mig, okej, det kanske fortfarande blev för mycket pasta, det skulle straffasig senare. Men allt var noggrannare i Juventus och jag gick upp i vikt och blev en tyngre och kraftfullare spelare. I Ajax släppte man killarnalite vind för våg. Underligt egentligen med alla de unga talangerna! I Italien åt vi både före och efter träningen och innan matcherna bodde vi påhotell och hade tre gemensamma måltider om dagen. Det var inte konstigt alls att jag blev bitigare.

Jag kom upp till nittioåtta kilo som mest, och det kändes som för mycket. Jag blev lite klumpig, och fick trappa ner på styrketräningen ochköra mer löpträning. Men på det stora hela förvandlades jag till en tuffare, snabbare och bättre spelare, och jag lärde mig att vara heltrespektlös mot de stora stjärnorna. Det lönar sig inte att stiga undan. Capello fick mig att förstå det. Du måste ta plats. Stjärnorna ska inte fåhämma dig, tvärtom. Du ska triggas av dem, och jag flyttade fram positionerna. Jag växte. Jag fick respekt, eller snarare, jag tog den.

Steg för steg blev jag till den jag är idag, han som kliver ut från en förlorad match så jävla osande av ilska att ingen vågar komma i närheten,och absolut, det kan verka negativt. Jag skrämmer många yngre spelare. Jag skriker och lever om. Jag får vredesutbrott.

Men attityden har jag med mig sen Juventus, och precis som Capello slutade jag bry mig om vilka folk var. De kunde heta Zambrotta ellerNedvĕd, gav de inte allt på träningen, skulle de få höra det. Capello bankade inte bara Ajax ur kroppen på mig. Han gjorde mig till killen somkommer till en klubb och kräver att man ska vinna ligan, oavsett vad, och det där har hjälpt mig mycket, inget tvivel om det. Det förvandlademig som fotbollsspelare.

Men det gjorde mig inte lugnare. Vi hade en back i laget, en fransman som hette Jonathan Zebina. Han hade spelat i Roma med Capello ochvunnit scudetton med klubben 2001. Nu var han hos oss. Jag tror inte han mådde särskilt bra. Han hade personliga problem och på träningarnaspelade han aggressivt. En dag tacklade han mig brutalt. Jag steg fram till honom och ställde mig riktigt nära:

”Vill du spela fult, säg till i förväg, så jag ska spela fult tillbaka!”Då skallade han mig, bang bara, och därefter gick det snabbt. Jag hann inte tänka. Det var ren reflex. Jag slog till honom och det hände

direkt. Han var inte ens klar med skallningen. Men jag måste ha slagit hårt. Han gick ner i gräset, och jag har ingen aning vad jag förväntademig. En galen Capello kanske som sprang fram och skällde. Men Capello bara stod där en bit bort helt iskall som om grejen inte berörde honom.Alla andra snackade förstås: Vad hände? Vad var det där? Det surrade överallt, och jag minns Cannavaro, Cannavaro och jag som alltid hjälptevarandra.

”Ibra”, sa han. ”Vad har du gjort?” Ett ögonblick trodde jag att han var upprörd.Men så blinkade han, typ, det förtjänade Zebina. Cannavaro tyckte inte heller om grabben, inte som han uppträtt på sistone, men Lilian

Thuram, fransmannen, körde en helt annan stil.”Ibra”, gick han på. ”Du är ung och dum. Man gör inte så. Du är bara korkad.” Men längre hann han inte. Ett vrål ekade över planen och det

fanns bara en person som kunde skrika på det viset.”Thuuuraaam”, skrek Capello. ”Håll käften och gå därifrån”, och givetvis, Thuram stack iväg, han blev som ett litet barn, och själv drog jag,

jag behövde lugna ner mig.Två timmar senare såg jag en kille i massagerummet som tryckte en isbit mot ansiktet. Det var Zebina. Jag måste ha slagit honom hårt. Han

hade fortfarande ont. Han skulle ha en blåtira länge, och Moggi gav oss böter bägge två. Men Capello gjorde aldrig något. Han kallade inte enstill möte. Han sa bara en sak:

”Det var bra för laget!”Det var allt. Han var sån. Han var hård. Han ville ha adrenalin. Man kunde få fightas, och vara triggad som en tjur. Men en sak fick man

definitivt inte göra: ifrågasätta hans auktoritet eller uppträda övermodigt. Då flippade han ut. Jag minns när vi spelade kvartsfinal motLiverpool i Champions League. Vi förlorade med två–noll, och före matchen hade Capello lagt taktiken och bestämt vem som skulle bevaka vemvid Liverpools hörnor. Men Lilian Thuram hade fått för sig att byta kille. Han tog hand om en annan Liverpoolspelare och vid det tillfället blevdet mål. I omklädningsrummet efteråt gick Capello sin vanliga runda fram och tillbaka medan vi andra satt där på bänken i en ring runt omhonom och undrade vad som skulle hända.

”Vem har sagt åt dig att byta spelare?” sa han till Thuram.”Ingen, men jag tyckte det var bättre så”, svarade Thuram.Capello andades ett par sekunder.”Vem har sagt åt dig att byta spelare?” upprepade han.”Jag tyckte det var bättre så.”Det var samma förklaring igen, och Capello ställde frågan för tredje gången och fick återigen samma svar. Då kom utbrottet, det som legat

och väntat som en bomb i honom.”Har jag sagt till dig att byta spelare eller va? Är det jag eller någon annan som bestämmer? Det är jag, hör du det! Det är jag som säger åt

dig vad du ska göra. Har du fattat det?”Sen sparkade han till massagebänken som snurrade mot oss med en jävla kraft, och i såna lägen vågar ingen titta upp. Alla bara sitter där

runt om honom och stirrar ner i golvet, allihop, Trézéguet, Cannavaro, Buffon, varenda en. Ingen rörde sig, och ingen skulle få tanken att göra

något liknande som Thuram igen. Ingen ville möta samma rasande ögon. Det var mycket sånt. Det var tufft. Det var inga små förväntningar.Men jag fortsatte att spela bra.

Capello hade bytt ut Alessandro Del Piero för att ge plats åt mig, och ingen hade bänkat Del Piero på tio år. Att bänka Del Piero var som attsätta symbolen för klubben på avbytarplats, och det gjorde fansen galna. De buade åt Capello och skrek på Del Piero – ”Il pinturicchio, ilfenomeno vero”.

Alessandro Del Piero hade vunnit ligan sju gånger med Juventus och varit en nyckelspelare vartenda år. Han hade tagit hem ChampionsLeague med klubben och han älskades av ägarfamiljen. Han var den stora stjärnan. Nej, ingen normal coach bänkar Del Piero. Men Capello varinte normal. Han brydde sig aldrig om historia eller status. Han bara tog ut sitt lag, och jag var tacksam för det. Men det satte också press påmig. Jag måste spela särskilt bra när Del Piero var på bänken, och faktiskt, jag hörde mindre och mindre av hans namn från läktaren. Jag hörde”Ibra, Ibra”, och i december valde fansen mig till månadens spelare, och det var stort.

Jag höll på att slå igenom på allvar i Italien, och ändå, det visste jag förstås, det behövs så lite i fotboll. Ena stunden är du hjälte, i nästa är duskit. Specialträningen med Galbiati hade gett resultat, inget snack om det. Genom att matas med bollar framför mål hade jag blivit effektivareoch tuffare i boxen. Jag hade fått in en hel räcka nya situationer i blodomloppet, och jag behövde tänka mindre, det bara hände, bam, bam.

Ändå, och det får man inte glömma: målfarlighet är en feeling, en instinkt. Du har den eller inte. Du kan erövra den, visst, men sen förloraden igen när känslan och självförtroendet försvinner, och jag hade aldrig bara sett mig som en målgörare. Jag var spelaren som ville göraskillnad på alla plan. Jag var den som ville kunna allt, och någon gång i januari försvann flytet.

Jag gjorde inte mål på fem omgångar. På tre månader sköt jag bara ett mål, varför vet jag inte. Det bara blev så, och Capello börja angripamig. Lika mycket som han byggt upp mig förut, tryckte han ner mig nu. ”Du har inte gjort ett skit. Du har spelat värdelöst”, sa han, mensamtidigt, han lät mig spela.

Han hade fortfarande Del Piero på bänken och jag antog att han skällde för att motivera mig, jag hoppades det åtminstone. Capello ville juvisserligen att spelarna skulle tro på sig själva, men de får inte heller bli för säkra och kaxiga. Övermod hatar han och därför håller han på sådär. Han bygger upp och bryter ner, och jag hade ingen aning om vad som gällde nu.

”Ibra, kom in hit!”

Ångesten över att bli inkallad går aldrig över hos mig, och jag började undra: Har jag snott en cykel igen? Eller skallat fel kille? På väg motomklädningsrummet där han stod och väntade försökte jag tänka ut smarta bortförklaringar. Men det är svårt när du inte vet vad det handlarom. Det var bara att hoppas på det bästa, och när jag kom in hade Capello enbart en handduk på sig.

Han hade duschat. Glasögonen var immiga, och omklädningsrummet var lika nedgånget som vanligt. Luciano Moggi älskade tjusiga saker.Men omklädningsrummen skulle vara slitna. Det var en del av hans filosofi. ”Det är viktigare att vinna än att det ska vara fint”, brukade hansäga, och okej, visst, det får man hålla med om. Men var vi fyra personer samtidigt i duschen steg vattnet på golvet upp till vaderna, och allavisste att det inte tjänade något till att klaga. Moggi skulle bara se det som en bekräftelse på sin teori:

”Ser ni, ser ni, det behöver inte vara fantastiskt för att man ska vinna”, och därför var det som det var och Capello kom halvnaken emot mig idet där slitna rummet, och jag undrade återigen: Vad är det? Vad har jag gjort dig? Det är något med Capello, särskilt när du är ensam medhonom, som får dig att känna dig liten. Han växer. Du krymper.

”Sätt dig”, sa han, och okej, visst, självklart, jag satte mig. Framför mig fanns en gammal teve med en ännu äldre VHS-spelare och i den skötCapello in en videokassett.

”Du påminner mig om en spelare jag tränade i Milan”, sa han.”Jag tror jag vet vem du menar.””Gör du?””Jag har hört det många gånger.””Utmärkt, och låt dig inte stressas av jämförelsen. Du är ingen ny van Basten. Du har din egen stil, och jag ser dig som en bättre spelare. Men

Marco van Basten rörde sig skickligare i boxen. Här är en film där jag samlat hans mål. Studera hans rörelser. Sug in dem. Lär av dem.”Därefter stack Capello, och jag blev ensam i omklädningsrummet och började titta, och alltså, det var verkligen van Bastenmål, från alla håll

och kanter. Bollen bara dundrade in och Marco van Basten dök upp igen och igen, och jag satt där tio minuter, en kvart och undrade när jagkunde gå.

Hade Capello någon som kollade utanför dörren? Det vore inte omöjligt. Jag beslöt att titta igenom hela kassetten. Den var på tjugofem,trettio minuter, och sen, okej, tänkte jag. Nu borde det väl räcka. Jag drog. Jag smög ut, och ärligt talat, jag har ingen aning om jag lärde mignågot. Men jag fattade budskapet, det var det vanliga. Capello ville få mig att göra mål. Jag skulle få in det i huvudet, i rörelserna, i hela mittsystem och jag visste att det var allvar.

Vi befann oss i topp i ligan, jämsides med Milan, vi låg etta och tvåa om vartannat och för att vi skulle vinna behövde jag fortsätta att göramål. Det var sanningen, inget annat, och jag minns att jag verkligen slet däruppe i boxen. Men jag hade bevakning på mig också.Motståndarbackarna var på mig som vargar, och det började bli känt att jag hade ett humör. Spelarna och publiken försökte provocera mig helatiden med efterslängar och glåpord och skit. Zigenare, tattare, grejer om min morsa och min familj, allt möjligt skrek de, och det hände att jagtände till. Det var några skallningar, eller markeringar åt det hållet. Men jag spelar ju som bäst när jag är arg, och det lossnade verkligen. Densjuttonde april sköt jag hattrick mot Lecce, och fansen blev vilda och galna och journalisterna skrev:

”De sa att han gjorde för lite mål. Nu har han redan gjort femton.”Jag gick upp på tredje plats i italienska skytteligan. Det pratades om att jag var Juventus viktigaste spelare. Det var hyllningar överallt, det

var ”Ibra, Ibra”. Men det låg annat i luften också.Det lurade katastrofer runt hörnet.

13JAG HADE INGEN ANING om att polisen och åklagarna avlyssnade Moggis telefon, och tur var väl det. Vi och Milan slogs i tabelltoppen, och förförsta gången blev jag sambo på riktigt. Helena hade drivit sig för hårt. Hon hade jobbat på Fly Me i Göteborg på dagarna och på krogen påkvällarna och samtidigt pluggat och pendlat till Malmö.

Hon hade jobbat för hårt och hon mådde inte bra, och jag hade sagt åt henne: ”Nu räcker det. Nu flyttar du ner till mig”, och även om det varen stor omställning tror jag att hon tyckte det var skönt. Det var som om hon började andas till sist.

Jag hade då flyttat från Inzaghis lägenhet till en fantastisk våning i samma hus på Piazza Castello med högt i tak. Det såg ut lite som en kyrkaoch i bottenvåningen fanns kaféet Mood där några killar som blev våra vänner jobbade. De serverade frukost åt oss ibland och även om vi inteskaffat barn än hade vi Hoffa, mopsen, och den där tjockisen, han var skön. Vi kunde köpa tre pizzor till middag, en till mig, en till Helena och enåt Hoffa, och då åt han upp den helt och hållet, inifrån och ut, förutom kanterna då; dem dreglade han enbart på och slängde runt i lägenheten,tack för det. Han var vår feta baby, och vi hade det bra. Men det är klart, vi var från olika världar.

På en av våra semesterresor med min familj flög vi till Dubai i business class, och jag och Helena hade ju full koll på det där, på flyget sköterman sig och det. Men min familj är lite annorlunda, och klockan sex på morgonen ville lillbrorsan ha en whisky och framför honom i sätet sattmorsan, och morsan är ju underbar, men hon är inte att leka med. Hon gillar inte när vi dricker alkohol, det kan man ju förstå med tanke på vadhon varit med om. Därför tog hon av sig sin sko. Det var hennes sätt att angripa problemet och med skon bankade hon Keki rakt i huvudet.Bang bara, tjoff, och Keki blev vansinnig. Han slog tillbaka. Det blev full kalabalik i business class klockan sex på morgonen och jag såg påHelena. Hon ville sjunka igenom golvet.

Jag brukade sticka till träningen ungefär kvart i tio i Turin, men en dag var jag försenad, och jag yrde runt därinne i lägenheten och jag tror vikände lukten av brandrök. Helena säger det i alla fall. Jag vet inte. Jag är bara säker på att när jag öppnade och skulle dra iväg brann detutanför ytterdörren. Någon hade samlat ihop rosor och tänt på. Vi hade alla gasspis i huset, och i trapphallen precis intill fanns en veranda ochen gastub på väggen. Det hade kunnat gå riktigt illa. Det hade kunnat explodera. Men vi hämtade vatten i hinkar och släckte, och jag kundebara ångra att jag inte öppnat trettio sekunder tidigare. Då hade jag gripit den där idioten på bar gärning och massakrerat honom. Tända påprecis intill oss? Helt sjukt! Och med rosor dessutom. Rosor!

Polisen fick aldrig veta vem som gjort det, och på den tiden var klubbarna inte lika noga med säkerheten som nu och vi glömde bort det. Detgår inte att oroa sig hela tiden. Det fanns annat att tänka på. Det var nya grejer hela tiden, och det hade hänt mycket. Den första tiden i stanhade jag fått besök av två Kalle Ankor från Aftonbladet.

Det var när jag bodde på hotell Le Meridien. Aftonbladet ville reparera vår relation, sa de. Jag var ju pengar för dem, och Mino tyckte att detvar dags att lägga ner stridsyxan. Men kom ihåg, jag glömmer inte. Saker och ting etsar sig fast. Jag minns och jag ger igen om det så är tio årsenare.

När killarna från Aftonbladet anlände satt jag uppe på mitt rum och jag tror att de hade snackat en stund med Mino när jag kom ner, ochredan på en gång kände jag: det är inte lönt. En kontaktannons! En påhittad polisanmälan! ”Skäms på dig Zlatan!” över hela landet! Jag hälsadeinte ens. Jag blev ännu mer förbannad. Vad var det för stil de kört? Därför bossade jag runt, och jag tror jag skrämde vettet ur dem, uppriktigtsagt. Jag slängde till och med en vattenflaska i huvudet på dem.

”Om ni kommit från mina trakter, hade ni inte överlevt”, sa jag, och det var hårt kanske.Men jag var less och förbannad och troligen är det omöjligt att förklara för er andra vilket tryck det var. Det var inte bara media. Det var

fansen, publiken, tränarna, klubbledningen, lagkamraterna, pengarna. Jag måste prestera och uteblev målen fick jag höra det på alla nivåer, ochdet gällde att hitta ventiler. Jag hade Mino, Helena, killarna i laget, men det fanns också annat, enklare grejer, som mina bilar. De gav en känslaav frihet. Jag fick min Ferrari Enzo vid den här tiden. Bilen var en del i förhandlingen om mina villkor. Det hade varit jag, Mino och Moggi ochAntonio Giraudo, VD:n, och Roberto Bettega, klubbens internationella kille, och vi satt i ett rum och diskuterade mitt avtal när Mino sa:

”Zlatan vill ha en Ferrari Enzo!”Alla bara tittade på varandra. Vi hade inte väntat oss något annat. Enzo var Ferraris nya värsting; den häftigaste bil företaget tillverkat, och

den var bara gjord i trehundranittionio exemplar, och vi trodde att vi kanske begärde för mycket. Men Moggi och Giraudo verkade se kravetsom rimligt. Ferrari ingår ju i samma företagskoncern som Juventus. Klart killen ska ha en Enzo, typ.

”Inga problem. Vi ordnar en åt dig”, sa de, och jag tänkte: Wow, vilken klubb alltså!Men självklart, de hade inte fattat. När vi skrivit på sa Antonio Giraudo i förbifarten: ”Och den här bilen, det är alltså gamla Ferrarin?”Jag hajade till. Jag tittade på Mino.”Nej” sa han. ”Det är den nya, den som bara gjorts i trehundranittionio exemplar”, och Giraudo svalde.”Jag tror vi har ett problem”, sa han, och det hade vi.Det fanns bara tre bilar kvar, och det var en lång väntelista på dem med värsta tungviktarna. Vad skulle vi göra? Vi ringde chefen för

Ferrari, Luca di Montezemolo, och förklarade läget. Det var svårt, sa han, omöjligt nästan. Men han gav med sig till sist. Jag skulle få en om jaglovade att aldrig sälja den.

”Jag ska behålla den tills jag dör”, svarade jag, och ärligt talat, jag älskar den bilen.Helena gillar inte att åka i den. Den är för vild och ryckig för hennes smak. Men jag är galen i den, och då inte bara för det vanliga; den är cool,

häftig, snabb: Här är jag, killen som lyckades i livet. Enzon ger mig en känsla av att jag måste arbeta hårdare för att förtjäna den. Den hindrarmig från att bli nöjd och jag kan se på den och tänka: Ligger jag inte i, tas den ifrån mig. Bilen blev ännu en drivkraft, en trigger.

Andra gånger då jag behövde kicka igång gjorde jag en tatuering. Tatueringar blev som en drog för mig. Jag skulle ha något nytt hela tiden.Men det var aldrig några impulsgrejer. Allt var genomtänkt. Ändå hade jag varit emot det i början. Tyckte det var dålig smak, typ. Men jagblev frestad i alla fall. Alexander Östlund hjälpte mig in i branschen, och den första tatueringen var mitt namn från höft till höft i vitt. Den synsbara när jag är solbränd. Den var mest ett test.

Sen blev jag djärvare. Jag hörde om uttrycket ”Only God can judge me”. De kunde skriva vad de ville i sina tidningar. Vråla vad som helstfrån läktaren. De skulle ändå inte komma åt mig. Bara Gud kunde döma mig! Jag gillade det. Man får gå sin egen väg, och jag lät tatuera in dedär orden. Jag gjorde en drake också, för draken i den japanska kulturen står för krigaren och jag var en krigare.

Jag satte dit en karp, fisken som går mot strömmen, och en sån Buddhasymbol som skyddar mot lidande, och de fem elementen, vatten, jord,eld och det. Jag lät tatuera in min familj; männen på höger hand, höger som står för kraften, pappa, brorsorna, så småningom sönerna, och så

kvinnorna på vänster, vänster som står närmast hjärtat, mamma, Sanela, inte halvsyrrorna som brutit med familjen. Det kändes självklart då,men senare skulle jag tänka en del på det, vem är familj och vem är inte? Men det var senare.

Då fokuserade jag på fotbollen. Ofta är ligasegern klar ganska tidigt på våren. Något lag har dragit ifrån. Men det här året var det en strid in idet sista. Vi och Milan hade båda sjuttio poäng, och tidningarna skrev mycket om det förstås. Det var upplagt för ett drama. Den åttonde majskulle vi mötas på San Siro. Det kändes som rena ligafinalen och de flesta trodde på Milan. Inte bara för att laget hade hemmaplan. I säsongensförsta match mot oss på Stadio delle Alpi hade det blivit noll–noll. Men det var Milan som dominerat och många såg Milan som Europas bästalag då, trots vår starka laguppställning, och det förvånade egentligen ingen när Milan återigen den våren tog sig till Champions Leaguefinal. Vihade oddsen emot oss, sas det, och det ljusnade inte precis efter vår match mot Inter.

Den var den tjugonde april, bara några dagar efter mitt hattrick mot Lecce, och jag var hyllad överallt, och Mino hade varnat mig att jagskulle bevakas hårt av Inter. Jag var stjärnan. Inter var tvunget att försöka blockera eller psyka bort mig.

”Om du ska överleva, måste du ge igen med dubbel styrka. Annars har du inte en chans”, sa Mino och jag svarade som alltid:”Det är inga problem. Jag taggas av tuffa tag.”Men det är klart, det var nervöst. Det finns ett gammalt hat mellan Inter och Juventus och det här året hade Inter ett rätt brutalt försvar.

Det var bland annat Marco Materazzi. Ingen har idag fått fler röda kort i Serie A än han. Materazzi var känd för att spela aggressivt och fult.Ett år senare, sommaren 2006, blev han världsberömd då han mitt under VM-finalen sa något riktigt grovt till Zidane och blev skallad ibröstet. Materazzi körde med provokationer och hårt spel. Han kallades Slaktaren ibland.

Inter hade också Iván Córdoba, en kort men atletisk colombian, och så Siniša Mihajlović. Mihajlović var serb och det skrevs mycket om detförstås; att matchen blev ett balkankrig i miniatyr. Det var skitprat. Vad som hände på plan hade ingenting med kriget att göra. Jag ochMihajlović blev vänner senare i Inter och jag har aldrig brytt mig om var folk kommer ifrån. Jag skiter i sånt etniskt larv, och uppriktigt sagt,hur skulle jag kunna göra annat? Vi är huller om buller i vår familj. Farsan är bosnier, morsan är kroat och lillbrorsan har en farsa som är serb.Nej, nej, det handlade inte om sånt.

Men Mihajlović var verkligen tuff. Han var en av världens bästa frisparksläggare, och han körde med provokationer. Han hade kallat PatrickVieira ”nero de merda”, din svarta skit, i en Champions Leaguematch och det hade lett till en polisutredning och misstankar om rasistisk hets.En annan gång hade han sparkat och spottat på Adrian Mutu som nu precis börjat spela för oss, och blivit avstängd i åtta matcher. Han hadehumör. Han tände som en bomb. Inte så att jag gör en stor grej av det, inte alls. Vad som sker på plan, stannar på plan. Det är min filosofi, ochärligt talat, ni skulle bli chockade om ni visste vad som händer därute, det är slag och glåpord, det är en ständig fight, men för oss spelare är detvardag, och jag nämner det här om Interbackarna bara för att ni ska fatta att killarna inte var att leka med. De kunde spela fult och hårt, ochjag kände direkt, det här är brutalt, det här är ingen vanlig match. Det är hat, och förolämpningar.

Det var massa skitsnack om min familj och min heder, och jag svarade med att slå tillbaka hårt. Det finns inget annat i det läget. Viker duundan, krossas du. Det gäller att utnyttja din ilska till att ge ännu mer på plan, och jag spelade extremt fysiskt och tufft. Det skulle inte varaenkelt att möta Zlatan, inte en sekund, och på den tiden hade jag vuxit till mig. Jag var ingen spenslig Ajaxdribblare längre. Jag var bitigare ochsnabbare. Jag var inget lätt byte, inte på något sätt, och efteråt sa Inters tränare Roberto Mancini:

”Det där fenomenet Ibrahimović, när han spelar på den nivån, då är han omöjlig att markera.”Men gudarna ska veta att de försökte, de gav mig såna tacklingar alltså, och jag var lika tuff tillbaka. Jag var en vilde. Jag var ”Il gladiatore”,

som tidningarna skrev, och redan i fjärde minuten smällde jag och Córdoba in i varandras huvuden och blev liggande på plan bägge två. Jagreste mig groggy. Córdoba blödde kraftigt och stapplade ut och fick sys. Han återvände med ett bandage runt huvudet och inget blev lugnare.Inte någonstans! Snarare höll något allvarligt på att byggas upp, och vi såg på varandra med svartaste jävla ögonen. Det var krig. Det varnerver och aggressivitet, och i trettonde minuten föll jag och Mihajlović ihop efter en krasch.

Ett ögonblick var vi förvirrade. Vad hände, typ? Men så upptäckte vi att vi satt intill varandra i gräset, och då rusade adrenalinet till, och hangjorde en huvudrörelse. Jag svarade med att markera skallning, det såg säkert läskigt ut, det var meningen att verka hotfullt, men jag föstebara huvudet mot honom. Tro mig, om jag skallat honom på riktigt hade han inte rest sig. Det var mer en touch, ett sätt att visa: Jag viker miginte för dig din jävel! Men Mihajlović satte handen för ansiktet och stupade i gräset; det var teater förstås. Han ville få mig utvisad. Men jag fickinte ens en varning, inte då.

Den kom minuten senare efter en närkamp med Favalli. Det var överhuvudtaget en ful match, men jag spelade bra och var inblandad inästan alla våra farligheter, men Inters målvakt Francesco Toldo storspelade. Han räddade gång på gång och vi åkte på ett baklängesmål. JulioCruz nickade i mål, och vi försökte på alla sätt komma tillbaka. Det var nära, men vi lyckades inte och det låg hämnd och krig i luften.

Córdoba ville ge igen och han sparkade mig i höften och åkte själv på en varning. Materazzi försökte psyka mig och Mihajlović fortsatte medsina glåpord och sina tacklingar och skit och jag slet. Jag stångade mig fram. Jag kämpade och hade ett bra skott på mål strax före halvlek.

I andra sköt jag från långt håll och träffade utsidan av stolpen, precis vid krysset, och så hade jag en frispark som Toldo räddade med ensanslös reflex.

Men det blev inget mål, och med bara en minut kvar att spela möttes jag och Córdoba igen. Vi törnade ihop, och direkt efter, som i en reflex,gav jag honom en eftersläng, ett slag mot hakan, eller halsen. Det var inget allvarligt, tyckte jag, det var en del av vår fight på plan, ochdomaren såg det aldrig. Men det fick konsekvenser. Vi förlorade och det var tungt bara det. Som det såg ut i tabellen kunde den här matchenkosta oss scudetton.

Men italienska ligans disciplinnämnd granskade också filmbilderna på mitt slag mot Córdoba och beslöt att stänga av mig i tre matcher ochdet var en mindre katastrof. Jag skulle missa slutfighten i serien, även den avgörande matchen mot Milan den åttonde maj, och jag kände migorättvist behandlad. ”Jag är inte ärligt dömd”, sa jag till journalisterna. All den skit jag tagit emot, och så straffades jag.

Det var hårt och med tanke på den betydelse jag haft för laget var det en smäll för hela klubben, och ledningen överklagade och kallade instjärnadvokaten Luigi Chiappero. Chiappero hade försvarat Juventus mot de gamla dopinganklagelserna och han hävdade nu inte bara att mittslag kom i ett spel om bollen, eller åtminstone i nära anslutning till det. Jag hade också utsatts för påhopp och glåpord hela matchen, sa han.Han lät till och med anlita en läppläsare som försökte reda ut vad Mihajlović skrikit åt mig. Men det var inte lätt. Det var på serbokroatiskamycket av det, och istället gick Mino ut och sa att Mihajlović sagt saker som var för grova för att upprepa, grejer om min familj och minmamma.

”Raiola är bara en pizzabagare”, svarade Mihajlović.Mino hade aldrig varit pizzabagare. Han hade hjälpt till med annat i föräldrarnas restaurang och han kontrade: ”Det bästa med Mihajlovićs

uttalande är att han nu bevisar det alla redan visste, att han är ointelligent. Han förnekar inte ens att han provocerat Zlatan. Han är en rasist,

han har visat det förut.”Det var en soppa. Det var anklagelser fram och tillbaka, och Luciano Moggi, som ju aldrig var rädd för något, antydde en konspiration, en

kupp. Kamerorna som fångade mitt slag kom från Mediaset, Berlusconis medieföretag, och Berlusconi ägde ju Milan. Hade bilderna överförtsväl snabbt till disciplinnämnden? Till och med inrikesministern Giuseppe Pisanu var framme och kommenterade händelsen, och det var stridervarje dag i tidningarna.

Men inget av det hjälpte. Avstängningen slogs fast, och jag skulle vara borta i avgörandet mot Milan. Det hade varit min säsong och jag villeinget hellre än att få vara med och vinna ligan. Men nu skulle jag få se matchen från läktaren och det var tungt. Det var ett fruktansvärt tryckoch skitsnacket fortsatte att rasa in från alla håll, och nu handlade det inte bara om min avstängning. Det var det ena och det andra. Det varcirkus.

Det var Italien, och Juventus införde ett ”silenzio stampa”. Ingen i klubben fick tala med media. Ingenting, inga nya bråk om minavstängning, skulle få störa uppladdningen. Alla skulle tiga och koncentrera sig på matchen som sågs som en av årets viktigaste i Europa. Bådevi och Milan hade sjuttiosex poäng då. Det var en rysare. Matchen var det stora samtalsämnet i Italien och de flesta var överens, ävenspelbolagen: Milan var favoriter. Det var åttio tusen sålda biljetter och det var hemmaplan för Milan och jag var avstängd, jag som sågs somden viktigaste spelaren. Adrian Mutu var också avstängd. Zebina och Tacchinardi var skadade. Vi hade inte vårt bästa gäng medan Milan hadeen lysande laguppställning med backlinjen Cafú, Nesta, Stam och Maldini, och Kaká på mittfältet, och Filippo Inzaghi och Sjevtjenko på topp.

Jag hade onda föraningar, och det var verkligen inget kul när det skrevs att mina utbrott såg ut att kosta oss segern i ligan. ”Han måste lärasig behärska sig. Han måste bli lugnare.” Det var sånt snack hela tiden, även från Capello, och det var då fan att jag inte fick vara med.

Men laget var otroligt motiverat. Ilskan över vad som hänt tycktes tända allihop, och tjugosju minuter in i första halvlek dribblade Del Pieropå vänsterkanten och blev stoppad av Gattuso, Milankillen som jobbar hårdare än alla, och bollen flög bakåt i en hög bana och Del Piero rusadeefter. Han slog en cykelspark, och bollen flög in i straffområdet och hittade David Trézéguet som nickade i mål. Men det var långt kvar avmatchen.

Milan inledde jordens press, och elva minuter in i andra halvlek kom Inzaghi fri framför mål. Han sköt och Buffon räddade, bollen studsadeoch Inzaghi fick tillbaka den. Han fick en ny chans, men hindrades av Zambrotta på mållinjen och törnade in i stolpen.

Det var chans på chans för båda lagen. Del Piero sköt i ribban och Cafú skrek efter en straff. Det var grejer hela tiden. Men resultatet stodsig. Det blev ett–noll, och plötsligt var det vi som hade fördel till ligasegern, och inte långt senare fick jag spela igen. En börda släppte från minaaxlar, och den femtonde maj skulle vi möta Parma hemma på delle Alpi, och pressen var stor på mig. Inte bara för att det var min återkomstefter avstängningen. Tio ledande fotbollstidningar hade röstat fram mig till den tredje bästa anfallaren i Europa efter Sjevtjenko och Ronaldo,och det snackades till och med om att jag kunde få europeiska Guldbollen.

Jag skulle i vilket fall som helst ha ögonen på mig, särskilt sen Capello hade bänkat Trézéguet, hjälten från Milanmatchen, och det kändessom om jag måste prestera. Jag måste vara taggad, upp till en gräns det vill säga. Det fick inte bli några nya utbrott och avstängningar, detgjorde alla väldigt klart för mig. Varenda kamera längs plan skulle kolla mig, och när jag steg in på arenan, hörde jag fansen sjunga:

”Ibrahimović, Ibrahimović, Ibrahimović.”Det dånade runt mig, och jag var otroligt spelsugen och vi gjorde ett–noll, och senare, i tjugotredje minuten, efter en frispark av Camoranesi

kom bollen högt emot mig i straffområdet och jag hade kritiserats för att jag trots min längd inte nickade tillräckligt bra.Nu nickade jag med full kraft i mål, och det var underbart. Jag var tillbaka, och bara några minuter före slutsignalen blinkade det till på den

elektroniska tavlan på arenan; Lecce hade kvitterat till två–två mot Milan och scudetton såg ut att bli vår.Slog vi bara Livorno i nästa omgång skulle vi säkra segern! Men vi behövde inte ens det. Den tjugonde maj tappade Milan en tre–ett-ledning

mot Parma, och vi var mästare. Folk grät på gatorna i Turin, och vi åkte buss utan tak genom staden. Det gick knappt att komma fram. Det varfolk överallt, och alla sjöng och hurrade och skrek. Jag kände mig som ett litet barn, och vi gick ut och åt och festade med hela laget, och jagdricker ju inte ofta. Jag har för mycket obehagliga minnen. Men nu släppte alla spärrar.

Vi hade vunnit ligan, det var inte klokt. Ingen svensk hade gjort det sen Kurre Hamrin vann med Milan 1968, och det var inget snack om det,jag hade varit delaktig. Jag blev vald till bästa utlänningen i serien och viktigaste spelaren i Juventus. Det var min scudetto, och jag drack ochdrack, och hela tiden hetsade David Trézéguet mig. Mer vodka, mer shots, gick han på, han är fransman och rätt låst som person, men han villvara argentinare – han föddes i Argentina – och nu släppte han verkligen loss. Det var vodka hit och dit. Det gick inte att värja sig, och jag blevfull som ett ägg, och när jag kom hem till Piazza Castello snurrade allt omkring mig, och jag tänkte: Jag tar en dusch, det hjälper kanske. Menallt fortsatte att rotera.

Så fort jag rörde på huvudet följde hela världen med, och till slut somnade jag i badkaret. Jag vaknade av Helena som bara skrattade åt mig.Men jag har sagt åt henne att hon inte får säga ett ord om saken.

14MOGGI VAR SOM HAN VAR, men han hade respekt med sig, och det var skönt att snacka med honom. Han fick saker att hända. Han var rak. Hanhade makt och han fattade snabbt. När jag skulle förhandla om mitt kontrakt första gången var det en viktig grej för mig förstås. Jag hoppadesfå ett bättre kontrakt, och jag ville verkligen inte provocera honom, snarare köra artiga stilen och behandla honom som den big shot han var.

Det var bara det: jag hade med mig Mino, och Mino bugar inte precis. Han är inte klok. Han bara steg in på Moggis kontor och satte sig påhans plats med fötterna på bordet hur nonchalant som helst.

”För helvete”, sa jag. ”Han kommer snart. Sabba inte mitt kontrakt. Sätt dig här med mig.””Go and fuck yourself and be quiet”, sa han, och egentligen hade jag inte väntat mig något annat.Mino är ju sån, och jag visste ju att killen kunde förhandla. Han var en mästare på det. Ändå blev jag nervös att han skulle förstöra det för

mig, och det kändes verkligen inget bra när Moggi steg in med cigarr och hela grejen och röt:”Vad fan, sitter du på min plats?””Sätt dig ner så ska vi börja snacka!” Och givetvis, Mino visste vad han gjorde, de kände ju varandra, han och Moggi.De hade en hel historia med såna där respektlösa grejer, och jag förbättrade mitt kontrakt rejält. Men framför allt fick jag löfte om en ny

förhandling. Om jag fortsatte att spela bra och förblev lika viktig för klubben skulle jag bli bäst betald i laget, lovade Moggi och jag var nöjd. Mensen började trasslet, och det var första tecknet på att något inte var bra.

Jag bodde det andra året ofta med Adrian Mutu på hotell och läger, och då behövde jag inte ha tråkigt precis. Adrian Mutu är rumän, men hankom till Italien och Inter redan 2000 och han kunde språket och hela den biten och det var en stor hjälp också för mig. Men killen hade ocksåfestat. Vilka stories han hade alltså! Jag låg där på hotellrummen och bara skrattade åt alltihop. Det var helt sjukt. När han köptes av Chelseafestade han hela tiden. Men givetvis höll det inte i längden. Han åkte fast med kokain i blodet och fick sparken av Chelsea och blev avstängd ochindragen i en process med stora skadestånd. Men när vi bodde ihop hade han fått behandling och var lugn och ren igen, och vi kunde skratta åthela vansinnet. Men ni fattar, jag hade inte mycket att komma med på den fronten. Vad var det att ha somnat i badkaret en gång?

Till klubben anlände nu också Patrick Vieira, och det kan jag säga, det kändes på en gång, det här är en tuff typ, och det var säkert ingenslump att vi rök ihop på träningen. Jag ger mig inte på den svagaste precis. Mot den typen av grabbar sätter jag hårt mot hårt, och i Juventushade jag blivit värre än någonsin. Jag var en krigare, och den här gången sprang jag på plan och Vieira hade bollen.

”Give me the fucking ball”, skrek jag, och givetvis, jag visste precis vem han var då.Patrick Vieira hade varit Arsenals lagkapten. Han hade vunnit tre Premier Leaguetitlar med laget och blivit världsmästare och

Europamästare med Frankrike, han var inte vem som helst, inte alls, men jag skrek skarpt åt honom. Jag hade ju läge, och jag menar, det härvar elitboll, det är inte meningen att vi ska torka varandra i röven.

”Shut up and run”, fräste han tillbaka.”Just pass me the ball and I’ll be quiet”, svarade jag, och då rök vi ihop, folk fick slita isär oss.Men uppriktigt sagt, det var inget, det var ett bevis bara på att vi var vinnarskallar bägge två. Du kan inte vara snäll i den här sporten. Det

visste Patrick Vieira om någon. Han är den typen som ger allt i varenda situation, och jag såg hur han lyfte hela laget. Inte mångafotbollsspelare har jag idag en sån respekt för. Det fanns en underbar kvalitet i hans spel och det var otroligt att ha honom och Nedvĕd bakommig på mittfältet, och jag inledde också min andra säsong i Juventus bra.

Mot Roma fick jag en boll från Emerson precis vid mittlinjen, men jag tog aldrig ner den. Jag klackade den över Romabacken Samuel Kuffour.Jag klackade högt och långt för jag såg att Romas planhalva var tom, och jag rusade efter. Jag stack iväg som en pil och Kuffour försökte hängamed. Han hade inte en chans, han drog mig i tröjan och föll, och jag tog ner bollen på halvvolley, den studsade kring mina fötter och målvakten,Doni, rusade ut och då sköt jag, bang, ett hårt skott som dundrade upp i krysset. ”Mama mia, vilket mål”, som jag sa till journalisterna efteråt,och det såg verkligen ut att bli ett bra år.

Jag fick Guldbollen i Sverige, priset till årets bästa spelare, och det var kul förstås, men inte okomplicerat. Aftonbladet arrangerade galan,och jag hade inte glömt. Jag stannade hemma. Turin arrangerade vinter-OS året därpå. Det var människor överallt och så fester och konserterpå Piazza Castello och på kvällarna stod jag och Helena på terrassen och tittade. Vi hade det fint och vi beslöt att skaffa barn, eller beslöt ochbeslöt. Vi lät det bara hända, en sån grej ska man inte planera, tycker jag. Det ska bara ske. Vem vet när man är redo? Ibland åkte vi till Malmöför att hälsa på min familj. Helena hade sålt sin gård då och ofta bodde vi hos morsan, i det radhus jag köpt åt henne i Svågertorp, och då och dålirade jag fotboll på hennes gräsmatta. En dag drog jag på ett skott.

Jag drog på så in i helvete, och bollen gick rakt igenom staketet. Det blev ett stort hål och morsan ville förstås ha ihjäl mig, hon har ju humörden kvinnan. ”Nu sticker du och köper ett nytt staket åt mig på en gång. Iväg med dig bara”, fräste hon, och självklart, i såna lägen finns baraen utväg: du lyder. Jag och Helena tog bilen till Bauhaus. Men tyvärr, det gick inte att köpa några enstaka plankor. Vi fick ta ett helt staket,stort som ett litet hus, och det gick inte in i bilen, inte en chans. Så jag tog det på ryggen och på huvudet i två kilometer. Det var som när farsanbar min säng, och jag kom fram helt slut, men mamma blev nöjd, och det var huvudsaken, och som sagt, vi hade det bra.

Men på plan förlorade jag en del av mitt flyt. Jag började känna mig för tung. Jag var uppe på nittioåtta kilo och allt var inte muskler. Jaghade ofta ätit pasta två gånger om dagen, och det var för mycket lärde jag mig nu, och jag drog ner på styrketräningen och kosten och försöktehitta tillbaks till formen. Men det var en del strul. Vad var det med Moggi exempelvis? Spelade han ett spel? Jag fattade inte.

Vi skulle ju omförhandla mitt kontrakt. Men Moggi drog ut på det. Han kom med bortförklaringar. Han hade alltid varit en spelare ochtricksare. Men nu var han alldeles hopplös. Nästa vecka, sa han. Nästa månad. Det var hela tiden något. Det var fram och tillbaka och till slutblev jag less. Jag sa till Mino:

”Skitsamma. Vi skriver på nu! Jag orkar inte bråka längre.”Vi hade då fått fram ett avtal som såg hyfsat ut och jag tyckte, det fick räcka nu, jag ville bli av med det. Men inget hände då heller, eller jo,

Moggi meddelade, fine, bra, vi skriver på om några dagar. Först skulle vi spela Champions League mot Bayern München. Det var hemma iTurin, och under matchen mötte jag en mittback som hette Valérien Ismaël. Han var på mig hela tiden, och sen han dragit ner mig rätt fultsparkade jag till honom och fick gult kort. Men det stannade inte där.

I nittionde minuten låg jag nere i straffområdet och självklart, jag borde ha hållit mig lugn. Vi ledde med två–ett och matchen var snart slut.Men jag var irriterad på Ismaël och la en bensax och fick ett nytt gult kort. Jag visades ut, och självklart, Capello blev inte glad. Han skällde.Det var helt i sin ordning. Det var onödigt och korkat, och det var Capellos jobb att läxa upp mig.

Men Moggi, vad hade han med saken att göra? Han förklarade att mitt kontrakt inte gällde längre. Jag hade blåst min chans, sa han och jagblev vansinnig. Skulle jag gå miste om min deal på grund av ett enda misstag?

”Hälsa Moggi att jag aldrig kommer att skriva på vad han än kommer med”, sa jag till Mino. ”Jag vill bli såld.””Tänk på vad du säger”, sa Mino.Jag hade tänkt. Jag vägrade acceptera, och det betydde krig, inget annat. Nu räckte det. Nu fick det vara nog, och därför gick Mino till Moggi,

och sa som det var: Akta dig för Zlatan, han är envis, galen, du riskerar att förlora honom, och två veckor senare dök verkligen Moggi upp medkontraktet. Vi hade inte trott något annat. Han ville inte mista mig. Men ändå, det var inte slut än. Mino bokade möten. Moggi sköt upp dem,och kom med ursäkter. Han skulle resa, han skulle det och det, och jag minns det så väl: Mino ringde mig.

”Det är något som inte stämmer”, sa han.”Vad menar du? Vadå?””Jag kan inte sätta fingret på det. Men Moggi är underlig.”

Snart var det inte bara Mino som kände det. Något anades i luften. Något pågick i klubben, och det handlade inte om Lapo Elkann, även om detvar stort nog. Lapo Elkann var sonson till Gianni Agnelli. Jag hade träffat honom några gånger. Vi fick ingen vidare kontakt. En sån kille är påsin egen planet. Han var playboy och en modeikon och hade knappast något med skötseln av Juventus att göra. Det var Moggi och Giraudo somstyrde, inte ägarfamiljen. Men det är klart, grabben var en symbol för klubben och Fiat, och han listades senare som en av världens bästklädda, och allt vad det var. Hans skandal blev jordens grej.

Lapo Elkann tog en överdos kokain, och inte med vem som helst: han tog den med transsexuella prostituerade i en lägenhet i Turin, och hanfördes med ambulans till sjukhus där han låg i koma och vårdades med respirator. Nyheten toppade alla nyhetssändningar i Italien, och DelPiero och några andra spelare var ute i media och uttryckte sitt stöd, och givetvis, saken hade ingenting med fotboll att göra. Men efteråt sågsden ändå som själva inledningen till katastrofen i klubben.

Exakt när Moggi själv fick veta om misstankarna har jag ingen aning om. Men polisen måste ju ha börjat förhöra honom långt innan historienexploderade i media, och som jag fattar det, startade alltihop med den gamla dopingskandalen – den som faktiskt Juventus frikändes för till sist. I samband med den hade polisen avlyssnat Moggis telefon och då fått höra en del saker som inte hade med doping att göra, men som ändå verkade skumma. Det lät som om Moggi försökte få ”rätt” domare till Juventus matcher, och därför fortsatte deatt spela in honom, och tydligen kom massa skit fram, åtminstone tycktes det så när allt lades ihop, även om jag själv inte ger mycket för de därbevisen. Det mesta handlade om att Juventus var nummer ett. Det är jag övertygad om.

Som alltid när någon dominerar, vill andra dra ner den i smutsen, och det förvånade mig inte alls att anklagelserna kom ut när vi höll på attta hem ligan igen. Det såg illa ut, det fattade vi direkt. Media behandlade det som världskrig ungefär. Men det var skitsnack, som sagt, detmesta av det. Domare som favoriserade oss? Kom igen! Vi hade kämpat därute.

Vi hade riskerat våra ben och inte fan haft domarna med oss, inte en chans. Jag har aldrig haft dem på min sida, ärligt talat. Jag är för stor fördet. Om en kille smäller in i mig står jag stilla, men om jag dundrar in i honom flyger han fyra meter. Jag har min kropp och min spelstil emotmig.

Jag har aldrig varit kompis med domarna, det hade ingen i vårt lag. Nej, nej, vi var bäst och vi skulle sänkas. Det var sanningen, och det fannsockså en massa skumma grejer i den där utredningen. Den leddes till exempel av Guido Rossi, en kille med nära band till Inter, och Inter komunderligt lätt undan i härvan.

Mycket togs antingen inte upp eller överdrevs för att Juventus skulle bli den stora skurken. Milan, Lazio och Fiorentina och domarförbundetråkade också illa ut. Men värst blev det för oss för det var Moggis telefon som var avlyssnad och granskad uppifrån och ner. Ändå var bevisenaldrig särskilt starka. Okej, det såg inte helt snyggt ut, det är sant.

Det lät som om Moggi satte press på den italienska domarbasen för att få bra killar till matcherna och det hörs hur han skäller på dem sommisskött sig, bland annat på någon som hette Fandel som dömde Juventus fight mot Djurgården. Några andra domare sas också ha hållits kvari omklädningsrummet och fått en utskällning efter att vi förlorade mot Reggina i november 2004, och så var det en grej med påven. Påven höllpå att dö. Det skulle inte spelas några matcher då. Landet skulle sörja sin fader. Men Moggi sas ha ringt upp inrikesministern till och med ochbett om att vi skulle få lira ändå, enligt vad det påstås för att vår motståndare Fiorentina hade två spelare skadade och två avstängda. Jag haringen aning hur mycket som ligger i det där. Det är säkert sånt som händer överallt i den här branschen, och uppriktigt sagt, vem fan skällerinte på domarna? Vem jobbar inte för sin klubb?

Det var en soppa, Moggiopoli kallades alltihop ofta, typ Moggigate, och givetvis dök mitt namn upp. Jag hade inte väntat mig något annat.Självklart skulle de dra in de bästa spelarna också. Det snackades om att Moggi talat om mitt bråk med van der Vaart och sagt något om att jagkört rätta stilen för att komma loss från klubben. Grabben har stake, sa han, eller något åt det hållet. Han till och med påstods ha antytt att hanuppmuntrat till bråket, och det sög folk till sig förstås. Det skulle vara en typisk Moggigrej, tyckte de, och en typisk Ibrapryl också förmodligen.Men det var skitsnack förstås. Bråket var en sak mellan mig och van der Vaart, och ingen annan.

Men den tiden gick det att säga vad som helst och morgonen den artonde maj fick jag ett samtal. Jag och Helena var i Monte Carlo då medAlexander Östlund och hans familj, och fick höra på telefon att poliser var utanför min dörr. Poliserna ville komma in. De hade till och medorder om att göra husrannsakan i min lägenhet, och uppriktigt sagt, vad skulle jag göra?

Jag stack direkt. Jag körde till Turin på en timme och mötte poliserna där utanför, och det måste jag säga, de var gentlemän. De skötte barasitt jobb. Men det var inte trevligt för det. De skulle gå igenom alla mina utbetalningar från Juventus, som om jag var en kriminell eller något,och de frågade mig om jag tagit emot svarta pengar, och jag sa som det var: ”Aldrig!” och så rotade de runt. Till slut sa jag till dem:

”Söker ni det här?”Jag hade tagit fram mina och Helenas bankpapper och de nöjde sig med det. De sa tack och hej, vi beundrar ditt spel, typ. Juventus ledning,

Giraudo, Bettega och Moggi avgick i den vevan, och det kändes underligt. De störtades rakt ner i skiten. Moggi sa till tidningarna: ”Jag saknarmin själ. Den har blivit dödad.”

Nästa dag kraschade Juventusaktien på Milanobörsen och vi hade ett krismöte i vår styrkesal, i gymmet, och det glömmer jag inte.Moggi kom ner. På ytan såg han ut som vanligt, välklädd och dominant. Men det var en annan Moggi. Precis då hade det kommit ut en ny

skandal med hans son, sonen var också indragen på något vis. Det var någon otrohetsgrej den här gången, och han talade om det, och om hurkränkande det var, och jag minns att jag höll med honom. Det var personliga grejer som inte hade med fotboll att göra. Men det var inte detsom berörde mig mest.

Det var att han började gråta, han av alla. Det kändes i magen. Jag hade aldrig sett honom svag förut. Den mannen hade alltid haft kontroll.Han hade utstrålat makt och styrka. Men då … hur ska jag förklara? Det var inte länge sen han hade bossat med mig och ogiltigförklarat mittkontrakt och allt det där. Men nu plötsligt var det jag som skulle tycka synd om honom. Det var upp och nervända världen, och kanske bordejag inte brytt mig om honom så mycket, och sagt typ: Du har dig själv att skylla. Men jag led verkligen med Moggi. Det gjorde ont att se en mansom han falla, och efteråt tänkte jag mycket på det, och då inte bara på det gamla vanliga: att ingenting kan tas för givet! Saker och ting komockså i ett nytt ljus. Varför hade han skjutit upp vår förhandling hela tiden? Varför hade han trasslat så?

Var det för att skydda mig?Jag började tro det. Jag visste inte. Men jag valde att tolka det så. Han måste ju ha vetat att det här höll på att komma ut redan då. Han

måste ha fattat att Juventus inte skulle förbli samma lag som förut, och att det hade varit kört för mig om han bundit mig till klubben. Då skullejag fått stanna i Juventus vad som än hände. Jag tror att han tänkte på såna grejer. Moggi kanske inte alltid bromsade vid rött, eller var nogamed varenda regel. Men han var en skicklig yrkesman, och han tog hand om sina spelare, det vet jag, och utan honom hade min karriär körtfast. Jag tackar honom för det, och när hela världen kritiserar honom, står jag vid hans sida. Jag gillade Luciano Moggi.

Juventus var ett sjunkande skepp, och det började snackas om att klubben kunde flyttas ner till Serie B eller Serie C, rent av. Det var den nivånpå kalabaliken. Ändå gick det inte helt att förstå, inte på en gång. Skulle vi som byggt ett sånt lag och vunnit två raka ligatitlar förlora allt pågrund av något som inte betytt ett dugg för vårt spel? Det var bara för mycket, och det tycktes dröja innan den nya klubbledningen fattadeallvaret. Jag minns ett tidigt samtal från Alessio Secco.

Alessio Secco var min gamla team manager. Det var han som ringt mig och bokat träningarna: ”I morgon klockan tio och trettio kör vi! Vardär i tid.” Den typen av snack! Nu var han plötsligt nya direktören, helt sjukt, och jag hade svårt att ta honom på allvar. Men i det förstasamtalet gav han mig en öppning:

”Får du ett bud, Zlatan, ta det. Det är min rekommendation till dig.”Det var å andra sidan det sista vänliga jag fick höra. Därefter blev det tuffa tag och absolut, det går mycket väl att förstå. En efter en stack

spelarna, Thuram och Zambrotta till Barcelona, Cannavaro och Emerson till Real Madrid, Patrick Vieira till Inter, och varenda en av oss somvar kvar ringde våra agenter:

”Sälj oss, sälj oss. Vad finns det för möjligheter?”Det var oro och desperation i luften. Det var surr överallt och några såna kommentarer som Alessio Secco gett mig hördes inte längre. Nu

slogs klubben för sitt liv.Ledningen började göra allt för att behålla oss som var kvar och utnyttja vartenda kryphål som fanns i kontrakten. Det var rena

mardrömmen. Jag var på väg upp i min karriär. Jag höll på att slå igenom på allvar. Skulle allt rasa nu? Det var en orolig tid, och jag kände meroch mer för varje dag: jag skulle slåss. Aldrig i livet, jag tänkte inte offra ett år i division två, eller ett år förresten, det skulle bli fler, det förstodjag: ett år för att ta oss upp om vi åkte ner, ytterligare ett år eller två för att komma tillbaks i ligatoppen och få plats i Champions League, ochdå skulle vi förmodligen inte ha ett lag som var konkurrenskraftigt. Mina bästa år som fotbollsspelare riskerade att gå förlorade och jag sa åtMino gång på gång:

”Gör vad som helst. Men ta mig härifrån.””Jag arbetar på det.””You better!”

Det var juni 2006. Helena var gravid och jag gladdes åt det. Barnet beräknades komma i slutet av september, men i övrigt befann jag mig i ettingenmansland. Vad skulle hända? Jag visste ingenting. Den här tiden laddade jag med landslaget inför fotbolls-VM som skulle gå i Tysklandden sommaren. Hela familjen skulle följa med; mamma, pappa, Sapko, Sanela, hennes man och så Keki, och som vanligt skulle jag ordna alltihop,med hotell, resor, pengar och hyrbilar och allt det där.

Det gick mig på nerverna redan tidigt, och i sista sekund hoppade farsan av, det var det vanliga kluddet, och det blev massa tjafs om hansbiljetter: Vad ska vi göra med dem? Vem ska ha dem istället? Ingen kan säga att jag blev mer i balans av det, och så började jag få känningar imin ljumske, samma skit som jag opererades för under Ajaxtiden, och jag talade med landslagsledningen om det.

Men vi beslöt att jag skulle spela. Jag har en grundläggande princip: om det går dåligt skyller jag inte på skador. Det är bara larvigt. Jagmenar, om du inte är bra på grund av en skada, varför spelar du då? Det blir fel hur du än svarar. Det är bara att bita ihop och köra på, men detär sant, det var ovanligt tungt den tiden, och den fjortonde juli kom till sist domen i Italien.

Vi blev av med våra två ligatitlar och miste vår plats i Champions League, men framför allt: vi flyttades ner till Serie B och skulle startasäsongen där med en hel rad minuspoäng, möjligen så många som trettio stycken, och jag var fortfarande kvar på det sjunkande skeppet.

15TIDIGARE, I SEPTEMBER 2005, hade vi spelat mot Ungern i VM-kvalet på Ferenc Puskás-stadion i Budapest. Vi var mer eller mindre tvingade attvinna för att kvalificera oss till VM, och pressen hade laddat upp inför matchen i dagar. Men det tycktes bli en antiklimax. Inget hände, och jagkom inte in i spelet. Jag var hängig och ur slag och när vi hade spelat full tid, stod det noll–noll och publiken väntade bara på slutsignalen.

Vissa tidningar hade tydligen satt en etta i betyg på mig. Jag var en besvikelse, och många såg det säkert som en bekräftelse: Han är bara enöverreklamerad diva, trots allt. Men så fick jag en boll i straffområdet, den var från Mattias Jonson, tror jag, och jag verkade inte göra mycketav den heller. Jag hade en back på mig och jag dribblade ut mot vår planhalva utan att vinna något på det. Men så vände jag, bam bara, förglöm inte, det är såna där lägen jag spelar för, och det är därför jag så ofta bara verkar gå runt på plan. Jag sparar mig för att kunna sticka ivägpå snabba, aggressiva grejer, och nu tog jag några kvicka steg ner mot sidlinjen och backen hängde inte med, inte alls, och jag fick skottläge,ingen bra vinkel. Den var för brant, och målvakten stod rätt placerad, och de flesta förväntade sig ett inlägg eller pass.

Men jag dundrade på och från den positionen brukar inte bollen gå in. Den sitter på sin höjd i burgaveln och målvakten reagerade inte. Hanhöjde inte ens armarna, och en bråkdel av en sekund trodde jag att jag hade missat. Jag var inte ensam om det. Ingen explosion bröt ut påstadion, och Olof Mellberg hängde med huvudet, liksom: fan, så nära och på övertid. Han till och med vände sig om. Han väntade på Ungernsinspark, och längre bort i vårt mål tänkte Andreas Isaksson: Det är för tyst, och Olof hänger med huvudet. Bollen måste ha tagit i gaveln. Menså höjde jag armarna och rusade runt målburen och då vaknade arenan.

Bollen hade inte gått i gaveln det allra minsta. Den hade dundrat in i krysset från en omöjlig vinkel och målvakten hade inte ens hunnit viftamed handen, och inte långt senare blåste domaren av matchen och ingen satte längre någon etta på mig.

Målet blev en klassiker och vi tog oss till VM och jag hoppades verkligen att det skulle bli en framgång. Jag behövde det, och faktiskt, detkändes bra därnere i VM-byn i Tyskland, trots oron i Juventus. Vi hade en ny andretränare sen Tommy Söderberg slutat och det var inte vemsom helst. Det var Roland Andersson, han som sagt: ”Dags att sluta spela med småskitarna, Zlatan”, han som en gång lyft upp mig i A-laget, ochjag blev rörd, ärligt talat. Jag hade inte sett honom sen han kickades ut från MFF, och det kändes fint att ha visat: Du fick rätt, Roland. Det varvärt att satsa på mig. Han hade ju fått kritik för det där. Men här var vi nu, Roland och jag. Det hade ordnat sig för oss båda, ochöverhuvudtaget var stämningen bra. Det var fullt av svenska supportrar och överallt hördes den där låten som sjungs av den lilla killen, ni vet:Ingen kickar fotboll som han, Zlatan, jag sa Zlatan.

Det var fint gung i den. Men ljumsken kändes inte bra, och min familj tjafsade. Det var inte klokt egentligen. Hur mycket lillebrorsa jag än är– bara Keki är yngre – har jag blivit som en farsa för allihop och där i Tyskland var det hela tiden något. Det var pappa som hoppat av och hansbiljetter var ännu oanvända, och så var det hotellet som låg för långt bort, eller storebrorsan, Sapko, som behövde pengar och som sen när hanfick dem inte fixade att växla dem. Dessutom var Helena gravid i sjunde månaden. Hon skötte sig själv, men det var kaos och uppståndelsekring henne. När hon skulle ta sig från bussen inför vår match mot Paraguay var alla fansen på henne som dårar och hon kände sig otrygg ochflög hem dagen efter. Det var det ena och det andra, både stort och smått.

”Snälla, Zlatan, kan du inte ordna det och det?”Jag var familjens reseledare i Tyskland och jag kunde inte fokusera på mitt spel. Telefonen ringde ständigt och jämt. Det var klagomål och

allt möjligt. Det var helt sjukt. Jag spelade ett jävla världsmästerskap. Ändå skulle jag fixa hyrbilar och skit, och förmodligen borde jag inte haspelat alls. Ljumsken krånglade, som sagt. Men Lagerbäck var säker. Jag skulle vara med, och första matchen var mot Trinidad Tobago, ochden skulle vi givetvis vinna, inte bara med ett mål, utan med tre, fyra, fem. Men inget gick vår väg. Deras målvakt storspelade och vi gjordeinte mål ens när de fick en kille utvisad. Det enda positiva från den matchen hände efteråt. Jag hälsade på Trinidad Tobagos tränare.

Tränaren hette Leo Beenhakker. Det var fantastiskt att se honom. Herregud, många vill ta åt sig äran för min karriär. Nästan allt ärskitsnack, löjliga försök från personer som vill rida på mitt namn, men vissa gubbar har verkligen betytt mycket. Roland Andersson är en ochBeenhakker en annan. De trodde på mig när andra tvivlade. Jag hoppas kunna göra liknande grejer själv när jag blir äldre. Inte bara gnälla pådem som är annorlunda: Kolla, nu dribblar han igen, nu gör han si och så, utan tänka ett steg längre.

Det finns en bild från det där mötet med Beenhakker. Jag har tagit av mig matchtröjan och mitt ansikte skiner, trots besvikelsen frånmatchen.

Det lossnade aldrig för mig under turneringen. Vi fick oavgjort mot England och det var bra. Men Tyskland krossade oss i åttondelsfinalenoch jag spelade kasst, och jag ska verkligen inte skylla ifrån mig. Jag tar på mig hela ansvaret. En familj är en familj. Man ska ta hand om dem.Men jag borde inte varit reseledare och mästerskapet blev också en läxa för mig. Efteråt förklarade jag för allihop:

”Ni får gärna hänga med, och jag ska försöka ordna det bra för er, men när ni väl är där, får ni ta hand om era egna problem och sköta ersjälva.”

Jag återvände till Turin och det kändes inte som hemma längre. Turin hade blivit en plats jag måste lämna, och stämningen i klubben hade inteprecis blivit bättre. Det hade skett ännu en katastrof.

Gianluca Pessotto hade varit back i laget ända sen 1995. Han hade vunnit allt med klubben, och identifierade sig med Juventus. Jag kändehonom rätt bra. Vi hade spelat ihop i två år och killen var verkligen ingen kaxig typ. Han var otroligt känslig och snäll och höll sig i bakgrunden.Riktigt vad som hände sen vet jag inte.

Pessotto hade precis lagt av som spelare och blivit ny team manager efter Alessio Secco som befordrats till direktör, och kanske var det intelätt att gå direkt till kontorsjobb efter ett liv som spelare. Men framför allt hade Pessotto tagit spelskandalen och nerflyttningen till division tvåhårt, och så hade det hänt grejer i familjen.

En av de där dagarna satt han på sitt kontor, fyra våningar upp, precis som vanligt. Men den här dagen klev han upp i ett fönster med ettradband i handen, och slängde sig baklänges ut och landade på asfalten mellan två bilar. Fallet var på femton meter. Helt otroligt att hanöverlevde! Han hamnade på sjukhuset med frakturer och inre blödningar, men han klarade sig, och folk var glada över det, trots allt. Ändå sågshans självmordsförsök som ännu en oroande grej förstås. Det var lite, typ: Vem flippar ur nästa gång?

Det kändes rätt desperat alltsammans och den nya presidenten, Giovanni Cobolli Gigli, förklarade nu också: klubben tänkte inte släppa någraflera spelare. Ledningen skulle slåss för varenda en, och jag pratade med Mino om det givetvis. Vi diskuterade det hela tiden, och vi var bådaöverens, det fanns bara ett sätt. Vi måste slå tillbaka. Därför gick Mino ut i pressen och sa:

”Vi är beredda att ta till alla rättsliga åtgärder för att komma loss från klubben.”

Vi skulle inte visa oss svaga, inte en chans. Om Juventus körde tuffa linjen, skulle vi ge igen lika hårt. Men det var inget enkelt krig. Mycketstod på spel, och jag talade med Alessio Secco igen, han som försökte vara nya Moggi, och jag hörde direkt, hans inställning var en annan nu:

”Du måste stanna i klubben. Vi kräver det av dig. Vi vill att du visar lojalitet med laget.””Före semestern sa du tvärtom. Att jag skulle ta ett bud.””Men det är ett annat läge nu. Vi befinner oss i en krissituation. Vi kommer erbjuda dig ett nytt kontrakt.””Jag stannar inte”, sa jag. ”Inte på några villkor.”För varje dag, för varje timme, ökade trycket och det var obehagligt så klart, och jag slogs med allt jag hade, med Mino, med juridiken, med

allt möjligt. Men det är sant. Jag kunde inte vara hur trotsig som helst. Jag fick fortfarande lön från klubben, och den stora frågan var förstås:hur långt skulle jag gå? Jag snackade med Mino om det.

Vi beslöt att jag skulle träna med laget, men inte spela några matcher. Enligt Mino kunde det finnas stöd för en sån variant i kontraktet, ochdärför åkte jag iväg, trots allt, med de andra på ett försäsongsläger i bergen. Ännu hade inte de italienska landslagsspelarna kommit. De varkvar i Tyskland. Italien gick ju och vann hela turneringen. Det var förbannat starkt av laget, tycker jag, med tanke på spelskandalen hemma,och det var bara att gratulera. Men det hjälpte knappast mig. Ny tränare i klubben var Didier Deschamps. Han var en gammal spelare hanockså, en fransman. Han hade varit lagkapten för Frankrike när de vann VM 1998, och nu i sitt nya jobb var han piskad att få upp Juventus tillhögsta divisionen igen. Det var en jävla press på honom, och redan första dagen på lägret kom han fram till mig.

”Ibra”, sa han.”Ja?””Jag vill bygga spelet kring dig. Du är min viktigaste spelare. Du är framtiden. Du måste hjälpa oss tillbaka. ””Tack, men …””Inga men. Du måste stanna i klubben. Jag accepterar inget annat”, fortsatte han, och även om det förstås inte kändes kul, jag hörde ju hur

betydelsefull jag var för honom, körde jag min linje:”Nej, nej, nej. Jag ska bort.”Jag delade rum med Nedvĕd på lägret. Nedvĕd och jag var vänner. Vi hade båda Mino som agent. Men vi befann oss i olika lägen. Nedvĕd

hade precis som Del Piero, Buffon och Trézéguet bestämt sig för att stanna i Juventus och jag minns hur Deschamps kom fram till oss, kanskeför att spela ut oss mot varandra, inte vet jag. Han tänkte helt klart inte ge sig.

”Lyssna”, sa han. ”Jag har stora förhoppningar på dig, Ibra. Jag tog det här jobbet mycket på grund av dig.””Lägg av”, svarade jag. ”Du tog det för klubben, inte för mig.””Jag lovar. Slutar du, slutar jag”, fortsatte han, och då kunde jag inte låta bli att le, trots allt.”Okej, packa väskorna då och beställ en taxi”, svarade jag, och då skrattade han som om jag skämtade.

Men jag hade inte skämtat så lite i hela mitt liv. Om Juventus slogs för sin överlevnad som storklubb, slogs jag för min som spelare också. Ett åri Serie B skulle få allt att avstanna, och en av de här dagarna kom Alessio Secco och Jean-Claude Blanc fram till mig. Jean-Claude var enHarvardkille, en höjdare som familjen Agnelli tagit in för att rädda Juventus ur krisen, och han hade förstås varit noggrann. Han hade ordningpå sina papper och hade skrivit ut ett kontraktförslag med olika summor, och jag tänkte direkt: Läs det inte ens! Bråka snarare! Ju mer dubråkar, desto mer vill de bli av med dig.

”Jag vill inte se det ens. Jag tänker inte skriva på”, svarade jag.”Du kan väl titta på vad vi erbjuder åtminstone. Vi har varit förbaskat generösa!””Varför då? Det leder ju ingen vart.””Det kan du väl inte veta innan du ens tittat på det.””Det gör jag visst. Om ni så skulle erbjuda mig tjugo miljoner euro, är det helt ointressant för mig.””Det är respektlöst av dig”, fräste Blanc.”Ni får ta det hur ni vill”, sa jag och gick, och givetvis, jag visste att jag hade sårat honom, och det är ju alltid en risk, och i värsta fall kunde jag

stå utan klubb i september.Men jag var tvungen att spela högt. Jag måste ju vidare, och absolut, jag fattade, jag hade inte de bästa förhandlingsvillkoren längre. Jag hade

spelat dåligt i VM och inte varit särskilt bra senaste säsongen i Juventus. Jag hade varit för tung, och gjort för få mål. Ändå hoppades jag att folkkände min kapacitet. Bara året innan hade jag ju varit grym, och blivit vald till bästa utlänning i ligan! Det borde finnas ett intresse blandklubbarna, tyckte jag, och Mino arbetade också hårt i kulisserna.

”Jag har Inter och Milan på gång”, sa han tidigt, och det lät bra förstås. Det var ett ljus i tunneln.Men det var bara löst snack än så länge, och vi visste fortfarande inte hur min kontraktssituation i Juventus såg ut. Vad hade jag för

möjligheter att komma loss om klubben tvärnekade? Jag var osäker, det var upp och ner varje dag. Mino var optimistisk. Det var hans jobb attvara det, och jag kunde inte göra annat än vänta, och fightas. Det var då redan känt i tidningarna att jag ville bort till varje pris. Nu sipprade detockså ut att Inter var ute efter mig, och Juventussupportrarna hatar Inter, och som fotbollsspelare är du ständigt och jämt omgiven av fans. Dehänger utanför grindarna till träningsanläggningarna med sina autografblock och vimplar och ofta kan de betala för att komma in och kolla. Detär business överallt i den här sporten och då, i bergen utanför Turin på vårt försäsongsläger, stod de intill planen och skrek efter mig.

”Förrädare och svin”, vrålade de och den typen av grejer, och visst, det var inte trevligt.Men uppriktigt sagt, som spelare är du van vid det mesta, och de där glåporden rann av mig. Vi skulle då spela träningsmatch mot Spezia,

och vad hade jag sagt om matcher? Jag skulle inte spela dem. Därför satt jag kvar på mitt rum och lirade Playstation. Utanför väntade bussensom skulle ta oss till stadion och alla var redan därnere, även Nedvĕd, och vad jag förstår stod bussen med motorn på. Otåligheten var stor: Vari helvete är Ibra? Man väntade och väntade och till slut kom Didier Deschamps upp till mitt rum. Han var rasande.

”Varför sitter du här? Vi ska iväg?”Jag vände mig inte ens om. Jag lirade bara på.”Hörde du inte vad jag sa?””Hörde du inte vad jag sa?” svarade jag. ”Jag tränar, men jag spelar inte matcher. Jag har sagt det tio gånger.””Det gör du fan visst. Du tillhör det här laget. Nu kommer du på en gång. Res på dig.”Han steg fram precis intill mig men jag satt kvar och lirade på.”Vad är det för jävla respekt att sitta här och spela?” röt han. ”Du kommer att få böter för det här, hör du det?”

”Okej.””Vadå okej?””Ge mig böter bara. Jag stannar!”Först då gick han. Han var helt tokig, och jag satt kvar där med min Playstation medan alla andra for iväg med bussen, och om situationen

inte var spänd innan, blev den det nu. Historien rapporterades uppåt förstås. Jag fick böter, trettio tusen euro, tror jag. Det blev rena kriget,och som i alla krig gällde det att tänka taktiskt. Hur skulle jag slå tillbaka? Vad blir nästa steg? Tankarna malde i mig.

Jag tog emot hemliga besök. Ariel Braida, en höjdare från Milan, träffade mig i smyg under lägret. Jag bara smet iväg och mötte honom på ettannat hotell i närheten, och vi talade om hur det skulle vara att tillhöra Milan. Men uppriktigt sagt, jag gillade inte hans stil. Det var mycket:Kaká är en stjärna. Du är det inte. Men Milan kan göra dig till en. Det var liksom, jag behövde Milan mer än Milan behövde mig, och jag kändemig inte särskilt sedd eller eftertraktad, och jag hade gärna sagt tack och hej på en gång. Men mitt förhandlingsläge var inte precis perfekt. Jagville bort för desperat från Juventus. Jag hade ingen trumf på hand, och jag tvingades återvända till Turin utan några konkreta anbud.

Det var hett. Det var augusti och Helena var höggravid, och hade en del stressymptom. Det var paparazzi efter oss hela tiden, och jagstöttade henne så gott jag kunde. Men jag befann mig i mitt ingenmansland. Jag visste inte något om framtiden, och ingenting var lätt. Klubbenhade fått en ny träningsanläggning. Allt med Moggi skulle städas ut, även hans gamla slitna omklädningsrum, och jag fortsatte träna. Jag fickhålla fast vid min linje. Men det var konstigt. Ingen såg mig längre som en del av laget, och dramat fortsatte. Det hände saker hela tiden, och jagmärkte åtminstone en positiv sak: Juventus slogs inte på samma sätt för mig längre.

Vem vill ha en kille som skiter i allt och spelar Playstation?

Det var fortfarande en lång väg att gå, och frågan var fortfarande: Milan eller Inter? Det borde ha varit ett lätt val. Inter hade inte vunnit liganpå sjutton år. Inter var inget riktigt topplag längre. Milan var en av de mesta framgångsrika klubbarna i Europa, alla kategorier. Klart du skatill Milan, sa Mino. Jag var inte lika säker. Inter var Ronaldos gamla lag och klubben tycktes verkligen vilja ha mig, och jag tänkte på vad Braidasagt åt mig däruppe i bergen. ”Du är ingen riktig stjärna än!” Milan hade starkaste laget. Ändå lutade jag åt Inter. Jag ville till underdogen.

”Okej”, sa Mino. ”Men tänk på att Inter blir en helt annan utmaning. Du får inga mästerskapstitlar gratis där.”Jag ville inte ha något gratis. Jag ville ha utmaningar och ansvar. Den känslan växte allt starkare hos mig, och redan då fattade jag vad det

skulle betyda om jag kom till en klubb som inte vunnit ligan på sjutton år och såg till att laget gjorde det med mig. Det kunde lyfta saker och tingtill en helt annan nivå. Men som sagt, inget var klart än, inte alls, och först och främst måste vi sy ihop något. Vi måste bort från det sjunkandeskeppet och vi fick ta vad som kom.

Milan skulle kvala in till Champions League då. Det var en följd av spelskandalen. Egentligen var klubben given i turneringen, men eftersomdomstolen dömt laget till minuspoäng var Milan tvunget att spela kval mot Röda Stjärnan. Den första matchen gick på San Siro i Milano. Detvar en viktig match också för mig. Om Milan tog sig in i turneringen skulle klubben få mer pengar till spelarköp, och Adriano Galliani, Milansvicepresident, hade sagt åt mig:

”Vi avvaktar och ser utgången, så hör vi av oss igen.”Fram till dess hade Inter varit mest på, inte för att de varit enkla de heller. Inter ägdes av Massimo Moratti. Moratti är en big shot. Han är

en oljetycoon. Han äger klubben, och han kände förstås också min desperation. Hela fyra gånger hade han sänkt sitt bud. Det var hela tidennågot, och den åttonde augusti satt jag i vår lägenhet på Piazza Castello i Turin.

Milans match mot Röda Stjärnan på San Siro började tjugo och fyrtiofem. Jag såg den inte. Jag hade annat att göra. Men tydligen speladeKaká rätt tidigt fram till Filippo Inzaghi som gjorde ett–noll, och en del av spänningarna i klubben släppte. Kort därpå ringde min telefon. Dethade ringt hela dagen och det var oftast Mino. Han berättade om varje steg i processen, och nu meddelade han att Silvio Berlusconi ville träffamig, och då hoppade jag till förstås. Inte bara för att det var han, utan för att det verkligen visade att klubben var intresserad. Ändå var jag intesäker. Inter var fortfarande mitt förstahandsalternativ. Däremot förstod jag, det här samtalet skadar oss inte direkt.

”Kan vi utnyttja det här?” sa jag.”Det kan du ge dig på”, svarade Mino, och ringde genast upp Moratti, för finns det något som får fart på den mannen är det att få slå Milan på

fingrarna.”Vi vill bara informera dig om att Ibrahimović ska äta en sen middag med Berlusconi i Milano”, hälsade Mino.”Va?””De har bokat bord på restaurang Giannino.””Så fan heller”, svarade Moratti. ”Jag skickar över en kille på en gång.”Moratti skickade Branca. Marco Branca var sportdirektör i Inter. Han var en rätt ung mager kille, men när han knackade på vår dörr bara

någon timme senare lärde jag mig en sak till om honom. Han var en av de största storrökare jag sett. Han gick fram och tillbaka i vår lägenhetoch fyllde en hel askkopp med fimpar på ingen tid alls. Men då var han också stressad. Han var ju piskad att sno ihop affären innan Berlusconiknöt slipsen och stack iväg för att äta middag på Giannino. Så givetvis, han var uppjagad. Han skulle snuva Italiens mäktigaste man på en deal,inget mindre, och det utnyttjade Mino förstås. Han gillar när motparten har press på sig. Press får folk att mjukna, och det var hela tiden olikatelefonsamtal och summor som slängdes fram och tillbaka. Det var mitt kontrakt. Det var mina villkor, och under tiden tickade klockan ochBranca rökte och rökte.

”Accepterar du?” sa han.Jag kollade med Mino.Mino sa: ”Kör!””Okej, absolut.”Branca började röka ännu mer, och så kontaktade han Moratti. Det gick riktigt att höra upphetsningen i hans röst.”Zlatan har accepterat”, sa han.Det var goda nyheter. Det var stort. Det märktes på tonen. Men det var inte klart än. Nu handlade det om klubbarnas förhandling. Vad

skulle jag säljas för? Det var ett nytt spel, och givetvis, om Juventus förlorade mig, skulle de åtminstone kräva bra betalt. Men innan något varklart ringde Moratti:

”Är du glad?””Jag är glad”, sa jag.”Då får jag hälsa dig välkommen”, och ni fattar, jag drog en suck av lättnad.

Hela vårens och sommarens ovisshet blåste bort på en sekund, och nu återstod bara för Mino att ringa Milanledningen. Berlusconi ville juknappast äta middag med mig nu. Det var inte om vädret vi skulle prata, och om jag fattade det rätt, blev Milangänget helt tagna på sängen:Vad fan har hänt liksom? Ska Ibra till Inter nu?

”Det kan gå fort ibland”, sa Mino.

Jag köptes till slut för tjugosju miljoner euro, tvåhundrasjuttio miljoner kronor ungefär. Det blev den största övergångssumman det året i SerieA, och de där böterna jag fått för att jag spelat Playstation på lägret slapp jag. Dem trollade Mino bort och Moratti gick ut i pressen och sa attmin övergång var av samma betydelse som när klubben köpte Ronaldo, och det kändes i hjärtat förstås. Jag var klar för Inter. Men först skullejag på en landslagssamling i Göteborg och jag räknade med en helt lugn resa innan allvaret började.

16VI SPELADE LANDSKAMP mot Lettland och vann med ett–noll. Kim Källström gjorde målet och dagen efter hade vi ledigt. Det var den tredjeseptember. Olof Mellberg fyllde tjugonio. Han var kapten i Aston Villa. Vi hade mötts i landslaget, och i början var han rätt låst, tyckte jag, litesom Trézéguet, men han lättade upp och vi blev vänner. Nu ville han att jag och Chippen skulle hänga med och fira honom, och absolut, varförinte?

Vi hamnade på ett ställe på Avenyn som hade fotografier på väggarna. Tidningarna beskrev det som ett inneställe. Alla krogar jag varit påblir inneställen. Men det var värdelöst. Det var nästan tomt. Vi var så gott som ensamma och vi satt och tog en drink helt lugnt. Roligare vardet inte, och klockan blev elva på kvällen. Klockan elva skulle vi vara tillbaka på hotellet, enligt landslagets regler. Men vad fan, sa vi. Så noga ärdet väl inte. Vi hade ju varit ute tidigare och kommit för sent utan att det blivit liv för det. Dessutom var det Olofs födelsedag och vi var nyktraoch ordentliga, och klockan kvart över tolv kom vi tillbaks till hotellet och gick och la oss som snälla pojkar. Det var hela grejen. MinaRosengårdspolare skulle knappt orkat lyssna om jag berättat. Det var inget, uppriktigt sagt.

Problemet var bara det, jag kan inte ens gå ut och köpa mjölk utan att tidningarna får reda på det. Jag har spioner på mig vart jag än går.Folk skickar sms och bilder. Jag såg Zlatan där och där, oj, oj, och för att inte göra det så tråkigt överdriver man och berättar för polarna somöverdriver lite till. Det måste vara häftigt, åtminstone lite grand. Det ingår i paketet, och för det mesta har jag folk som står upp för mig: Vad ärdet för snack, liksom? Zlatan har inte gjort ett skit. Men den här gången var tidningarna smartare.

De vände på det och ringde vår team manager, och frågade inte om oss och när vi kom till hotellet, utan vad landslaget hade för regler. Hansa som det var: alla skulle vara på hotellet klockan elva.

”Men Zlatan, Chippen och Mellberg kom tillbaka senare. Vi har vittnen på det”, sa journalisterna och absolut, team managern är en bra kille,han brukar försvara oss. Men den här gången var han inte tillräckligt snabb i huvudet, och det går kanske inte heller att begära. Vem säger rättsaker hela tiden?

Men om han varit smart och gjort som killarna i de italienska klubbarna, hade han bett att få återkomma och sen ringt upp och gett en braförklaring till varför vi varit ute lite senare, till exempel att vi hade tillstånd för det, något i den stilen, därmed inte sagt att vi skulle slippastraff, inte alls. Men grundprincipen bör alltid vara att man håller ihop utåt. Vi är ett lag, vi är ett, och sen kan man straffa oss internt hurmycket man vill.

Men team managern svarade att ingen fick vara ute senare än elva och vi måste ha brutit mot reglerna. Därefter tog det hus i helvete. Manringde mig på morgonen: ”Ni är kallade till ett möte med Lagerbäck”, och visserligen, jag ogillar möten. Å andra sidan har jag viss rutin pågrejen. Jag blev inkallad redan på dagis. Det var normalt för mig. Det var mitt liv, och den här gången visste jag vad det gällde. Det var strunt,och jag tog det helt lugnt. Jag ringde en av säkerhetskillarna som jag känner och som brukar ha koll.

”Hur ser läget ut?””Jag tror du får packa väskan”, sa han, och jag fattade ingenting.Packa väskan? För att jag kommit lite sent? Jag vägrade tro det. Men så köpte jag läget. Vad skulle jag annars göra? Jag packade, och hittade

inte ens på några bortförklaringar. Saken var för larvig för det. Sanningen fick duga för en gångs skull. Jag tänkte inte ens skylla på brorsan. Jagknatade bara in och där satt Lagerbäck och hela gänget och så Mellberg och Chippen. De var inte lika coola som jag. De hade inte samma vana.Men jag kände mig som hemma. Det var nästan som om jag saknat det, som om jag varit för skötsam och borde levt mer på gränsen!

”Vi har beslutat att skicka hem er på en gång”, började Lagerbäck och alla skruvade på sig. ”Vad har ni att säga om det?””Jag ber om ursäkt”, sa Chippen. ”Det var verkligen dumt gjort.””Jag ber också om ursäkt”, sa Mellberg. ”Men … hur ska ni gå ut med det i media”, fortsatte han, och det var en del snack om det, och under

hela diskussionen satt jag tyst. Jag hade inget att säga i frågan och kanske såg Lagerbäck det som underligt. Jag brukar inte vara blyga killenprecis.

”Och du då, Zlatan. Vad säger du?””Jag säger ingenting.””Vadå ingenting?””Precis det. Ingenting!”Jag märkte direkt, de blev nervösa av det. De hade säkert varit mer bekväma om jag kaxat upp mig. Det hade mer varit min stil. Men det

här var något nytt för dem. Ingenting! De stressades av det, liksom: Vad sitter Zlatan och planerar nu då? Och ju mer stirriga de blev, destolugnare kände jag mig. Det var underligt på sätt och vis. Min tystnad rubbade balansen. Jag fick ett övertag. Alltihop kändes så bekant. Det varWessels varuhus igen. Det var skolan. Det var MFF:s pojklag och jag lyssnade på Lagerbäcks lilla föreläsning om hur tydliga de varit med sinaregler med samma intresse som jag lyssnat på lärarna i plugget, typ: Prata på du bara, jag struntar i vilket. Men det är sant, en grej gjorde migförbannad. Det var när han sa:

”Vi har beslutat att ni inte får vara med mot Liechtenstein”, och tro inte att jag brydde mig om det, jag hade ju för helvete packat redan.Lagerbäck kunde ha skickat mig till Kiruna och jag hade inte gnällt och uppriktigt sagt, vem bryr sig om Liechtenstein? Det var ordet vi jagretade mig på. Vem fan var vi?

Han var chefen. Varför gömde han sig bakom andra? Han borde ha varit man nog och sagt ”Jag har beslutat”, då hade jag respekterathonom, men det där, det var fegt, och jag stirrade honom i ögonen rätt hårt, men jag sa fortfarande ingenting, och efteråt stack jag upp på mittpå rum och ringde Keki. I såna här lägen behöver man familjen.

”Kom och hämta mig!””Vad har du gjort?””Kommit för sent.”Innan jag stack talade jag med team managern. Han och jag har alltid haft bra kontakt. Han känner mig bättre än de flesta i landslaget och

han kan min bakgrund, och min läggning. Han vet att jag inte glömmer så lätt. ”Du Zlatan”, sa han. ”Jag är inte orolig för Chippen och Mellberg.De är vanliga svenska killar, de tar sitt straff och kommer tillbaks, men med dig Zlatan … Jag är rädd att Lagerbäck gräver sin egen grav.”

”Vi får se”, svarade jag bara, och på en timme var jag försvunnen från hotellet. Jag och lillbrorsan tog med oss Chippen i bilen. Det var han,jag, Keki och en annan av mina polare, och vi stannade vid en mack. Då såg vi löpsedlarna.

Det måste ha varit den största uppståndelsen för en sen ankomst någonsin! Det var som ett flygande tefat landat ungefär och det skulle barabli värre, och hela tiden höll jag kontakt med Chippen och Mellberg. Jag var lite som en farsa åt dem:

”Ta det lugnt, grabbar. Det här blir bara en merit. Ingen gillar snälla pojkar.”Men ärligt talat, jag blev alltmer irriterad på grejen. Lagerbäck och de andra körde vi mot dom-prylen. Det var så löjligt. För inte länge sen

slogs jag med en kille i Milan, Oguchi Onyewu heter han. Jag ska berätta om det senare, det var rätt brutalt. Ingen tyckte slagsmålet var entoppengrej precis. Men utåt försvarade ledningen mig och sa att det var bra att jag var tänd och taggad, något i den stilen. Man höll ihop lagetutåt. Så gör man i Italien. Man försvarar utåt, kritiserar inåt. Men här blev vi bad guys och good guys. Det var taskigt skött, och det sa jagockså till Lars Lagerbäck:

”För mig är det här glömt”, sa han. ”Du är välkommen tillbaka.””Är jag? Men jag kommer inte. Ni kunde ha gett mig böter. Ni kunde ha gjort vad som helst. Men ni gick till media och hängde ut oss. Det

köper jag inte”, och det var det.Jag tackade nej till landslaget, och grejen försvann från mitt huvud. Eller försvann och försvann förresten. Jag blev påmind om den hela tiden

och ärligt talat, det var en sak jag ångrade. Jag borde ha fixat mer klass på den där skandalen när jag nu ändå blev utslängd. Vad fan, sitta påett ställe som var så gott som tomt med en enda drink, och komma en timme sent? Vad var det? Jag borde ha slagit sönder en bar och kraschaten bil i fontänen däruppe på Avenyn och vinglat hem i kallingar. Det hade varit mer en skandal på min nivå. Det här var trams.

Du frågar inte efter respekt. Du tar den. Det är lätt att bli liten när du är ny i en klubb. Allt är nytt, och alla har sina roller och platser och sittsnack. Det är enklast att ta ett steg tillbaka och lyssna in stämningen. Men då förlorar du initiativet. Du förlorar tid. Jag kom till Inter för attgöra skillnad och se till att klubben vann ligan för första gången på sjutton år. Då går det inte att dra sig undan, eller bli försiktig, bara för attmedia kritiserar dig och för att folk har förutfattade meningar. Zlatan är bad boy. Zlatan har problem med sitt humör, allt det där. Det är lättatt påverkas, och försöka bevisa att du är tvärtom, snälla killen. Men då låter du dig styras.

Det var inte helt perfekt att händelsen från Göteborg valsade runt i alla italienska tidningarna precis då. Titta liksom, killen bryr sig inte omregler, han som var så dyr. Är han inte övervärderad? Eller rent av ett felköp? Det var mycket sånt. Värst var en svensk så kallad expert, hansa:

”Som jag ser det har Inter alltid gjort konstiga spelarköp, de satsar bara på individualister … Nu har de köpt sig ett problem till.”Men som sagt, jag tänkte på Capellos ord. Det gäller att ta respekt. Det var som att kliva in på en ny gård i Rosengård. Det går inte att backa,

eller bry sig om att någon hört ett och annat om dig. Du måste tvärtom ta ett steg framåt, och jag körde med hela den där attityden jag fått medmig från Juventus: Hallå, grabbar, här kommer jag och nu ska vi börja vinna!

Jag körde med svarta ögon på träningen. Jag körde vinnarskallen, hela den vilda mentaliteten och vilja. Jag var värre än någonsin. Jag blevgalen om inte folk gav allt på plan. Jag skrek och levde om när vi förlorade eller gjorde en dålig match, och på ett helt annat sätt än tidigare imin karriär fick jag ledarrollen. Jag såg det i ögonen på folk; det hängde på mig nu. Jag skulle föra dem framåt, och vid min sida hade jag PatrickVieira igen. Med honom intill sig går det att lyckas med mycket. Vi var två vinnarmonster som gav allt för att höja motivationen i laget.

Men det fanns problem i klubben. Moratti, presidenten och ägaren, har gjort hur mycket som helst för Inter. Han har lagt över tre hundramiljoner euro på spelarköp. Han har investerat i killar som Ronaldo, Maicon, Crespo, Christian Vieri, Figo och Baggio. Han har satsat otroligtoffensivt. Men han hade också en annan egenskap. Han var för generös, för snäll. Han kunde ge oss rejäla bonusar efter en enda vunnen match,och jag reagerade på det där. Inte så att jag har något emot bonusar och förmåner. Vem har det? Men de här bonusarna delades inte ut efter enliga- eller cupvinst. Det var efter en enda match, en match som kanske inte ens var viktig.

Det gav fel signaler, ansåg jag, och visst, som spelare går du inte upp till Moratti hur som helst. Moratti är från en fin finansfamilj. Han ärpower. Han är money. Men jag hade fått en sån ställning i klubben att jag gjorde det ändå. Moratti är ju ingen svår person. Han är lätt att talamed, och jag sa åt honom:

”Du!””Ja, Ibra?””Du måste ta det lugnt. ””På vilket sätt?””Med bonusarna. Killarna kan bli mätta. Fan, en vunnen match, det är ingenting. Vi har betalt för att vinna och absolut, plockar vi hem

scudetton, ge oss gärna något fint om du vill, men inte efter en enda seger!”Han fattade. Det blev ett slut på det där, och missförstå mig inte, jag trodde inte att jag kunde sköta klubben bättre än Moratti, inte alls. Men

såg jag något som kunde inverka negativt på motivationen påpekade jag det, och det där med bonusarna var trots allt bara en liten grej.Den verkliga utmaningen var grupperingarna. De störde mig från dag ett, och det berodde inte bara på att jag kom från Rosengård där alla

samsades i en enda röra, turkarna, somalierna, juggarna, araberna. Det var också för att jag så tydligt sett det i fotbollen, både i Juventus och iAjax: alla lag presterar bättre då spelarna håller ihop. I Inter var det tvärtom. Där satt brassarna i ett hörn. Argentinarna i ett annat, och så vialla andra i mitten. Det var så ytligt, så slappt.

Okej, visst blir det ibland lite grupperat i klubbarna. Det är inte bra men det händer. Men då brukar folk åtminstone välja sina vänner, och gåefter vilka de passar ihop med. Här gick man efter nationalitet. Det var så primitivt. De spelade fotboll tillsammans. I övrigt levde de i skildavärldar, och det gjorde mig vansinnig och jag fattade på en gång, det där måste förändras. Annars vinner vi inte ligan. Vissa sa kanske: Vadspelar det för roll vem vi äter lunch med? Tro mig, det spelar roll. Håller man inte ihop utanför plan märks det i spelet.

Det påverkar motivationen och lagkänslan. I fotboll är det så små marginaler att såna grejer kan avgöra, och jag såg det som mitt första storatest att göra slut på det där. Men jag märkte, det räckte inte bara att snacka.

Jag gick runt där och sa: Vad är det för larv? Varför sitter ni där i grupper som barnungar? Och absolut, många höll med mig. Andra blev litegenerade, men inget hände. Vanorna satt i. De där osynliga barriärerna var för skarpa. Därför gick jag upp till Moratti igen, och nu var jag såtydlig jag kunde. Inter hade inte vunnit ligan på evigheter. Skulle det fortsätta så? Skulle vi vara förlorare bara för att folk inte orkade pratamed varandra?

”Givetvis inte”, sa Moratti.”Men då måste man bryta de här grupperingarna. Vi kan inte vinna om vi inte fungerar som ett lag.”Jag tror inte Moratti hade fattat riktigt hur illa det var, men han förstod mitt resonemang. Det låg helt i linje med hans filosofi, sa han.”Vi ska vara som en enda familj i Inter. Jag ska prata med dem”, och verkligen, inte långt senare kom han ner till killarna, och det syntes

direkt vilken respekt alla hade för honom.Moratti var ju klubben. Han inte bara bestämde. Han ägde oss också. Han höll ett litet tal. Han riktigt brann och talade om sammanhållning

och alla blängde på mig förstås. Det lät som mina ord. Är det Ibra som snackat? De flesta var nog övertygade om det. Jag struntade i det. Jagville bara få ihop laget och nu blev stämningen också bättre, steg för steg. Grupperingarna slogs sönder och alla började umgås med varandra.

Vi blev mer taggade och sammansvetsade och jag gick runt och snackade med alla och försökte fösa ihop dem ännu mer. Men det är klart,det var inte lätt att vinna ligan för det. Jag minns min första match. Det var mot Fiorentina i Florens. Det var den nionde september 2006, ochFiorentina ville förstås besegra oss till varje pris. Laget hade också dragits in i spelskandalen och startade serien med minus femton poäng, ochpubliken där på Artemio Franchi-stadion var hatisk.

Inter hade kommit helt undan i skandalen, och många tyckte det var ruttet. Vi var piskade att vinna bägge två; Fiorentina för attåterupprätta sin heder och vi för att sätta oss i respekt direkt för att äntligen kunna gå mot scudetton.

Jag spelade från start med Hernán Crespo på topp. Crespo var en argentinare som kom från Chelsea och vi fick en bra start ihop, åtminstonepå plan, och en bit in i andra halvlek tog jag emot en lång passning i straffområdet och sköt på halvvolley i mål, och ni fattar. Det var en sånlättnad! Det var min debut och efter det växte jag in i laget mer och mer, och det kändes självklart att tacka nej till landslagets EM-kval ioktober mot Spanien och Island. Jag ville satsa helt och hållet på Inter och familjen. Jag och Helena räknade dagarna då. Vi skulle föda vårtförsta barn, och vi hade bestämt oss, det skulle ske i Sverige på Lunds lasarett. Vi litade mest på den svenska sjukvården, trots allt. Men detvar inte helt enkelt. Det fanns problem.

Det var media, och paparazzifotograferna. Det var hela hysterin och vi tog med oss säkerhetspersonal, och informerade sjukhusledningensom stängde avdelning fyrtiofyra på kvinnokliniken. Alla som kom in kontrollerades. Utanför patrullerade polis, och vi var nervösa båda två.Det luktade speciellt därinne. Folk sprang i korridorerna, och det hördes rop och röster. Har jag sagt att jag hatar sjukhus? Jag hatar sjukhus.Jag mår bra när andra mår bra. Är folk sjuka omkring mig blir jag själv sjuk, åtminstone känns det så. Jag kan inte förklara det. Men jag får onti magen av sjukhus. Det är något i luften och atmosfären, och ofta brukar jag sticka så fort jag kan.

Nu hade jag bestämt mig för att stanna och vara med om allt, och det gjorde mig spänd. Jag får många brev från hela världen och oftastöppnar jag dem inte; det är en rättvisegrej. Eftersom jag inte kan läsa och svara på alla, låter jag dem ofta ligga oöppnade. Ingen ska gynnasmer än någon annan. Men ibland kan Helena inte låta bli och då har vi fått höra de mest hemska historier, typ om ett barn som ska dö inom enmånad och har mig som idol, och då brukar Helena fråga: Vad kan vi göra? Kan vi ordna matchbiljetter? Skicka signerade tröjor? Vi försökerverkligen hjälpa. Men jag mår inte bra av det. Det är en svaghet hos mig, jag medger det, och nu skulle jag sova över på lasarettet, och jagoroade mig för det, men värst var det för Helena förstås. Hon var helt uppvarvad. Det är inte lätt att vara jagad medan du föder ditt förstabarn. Om något går fel, får hela världen reda på det.

Skulle något gå fel? Jag hade alla såna tankar. Men det gick bra, och efteråt kände jag glädje givetvis, lycka. Det var en så fin liten pojke ochvi hade klarat det. Vi var föräldrar. Jag var farsa och att något kunde vara fel på pojken fanns inte i mitt huvud, inte när vi tagit oss igenom denhär pärsen och alla läkarna och sköterskorna verkade så glada. Det fanns inte på kartan, men dramat var inte över, inte alls.

Vi döpte pojken till Maximilian. Jag vet inte riktigt var vi fått namnet ifrån. Men det lät mäktigt. Ibrahimović var mäktigt i sig. MaximilianIbrahimović blev det ännu mer. Det var både fint och kraftfullt på en gång och visserligen kallade vi honom Maxi i slutändan, men det var bradet också. Det kändes överhuvudtaget lovande alltihop, och jag drog från sjukhuset nästan direkt. Inte för att det var helt enkelt precis. Det varjournalister överallt där utanför. Men Securitaskillen satte på mig en läkarrock, doktor Ibrahimović liksom. Därefter stoppades jag ner i entvättkorg, helt sjukt, en stor jävla korg, och där låg jag hopkrupen som en boll och kördes genom kulvertar och korridorer ner i garaget, ochförst där hoppade jag ur och klädde av mig och stack till Italien. Det lurade alla.

Det gick inte lika bra för Helena. Det var inte lätt för henne. Det hade varit en jobbig förlossning, och hon var inte lika van vid uppståndelsensom jag. Själv tänkte jag knappt längre på det. Det var en del av mitt liv bara. Men Helena blev alltmer stressad, och hon och Maxi smuggladesut till min mammas radhus i Svågertorp i var sin bil. Vi trodde hon skulle kunna andas ut där. Men vi var naiva. Det dröjde bara en timme. Sensamlades journalisterna där utanför, och Helena kände sig jagad och instängd och kort därefter flög hon till Milano igen.

Jag var redan där och skulle spela match mot Chievo på San Siro. Jag var bänkad. Jag hade inte sovit mycket. Roberto Mancini, vår tränare,trodde inte jag skulle kunna fokusera ordentligt och det var säkert klokt. Mina tankar fladdrade och jag tittade ut mot plan och upp motpubliken. Ultras, Inters hardcoresupportrar, hade hängt en jättelik vit duk från läktaren. Det såg ut som ett sjörövarsegel som vajade i vinden,och på den där duken var det skrivet, eller sprayat något, med svart och blå skrift. Det stod ”Benvenuto Maximilian”, Välkommen Maximilian,och jag undrade: ”Vem fan är Maximilian? Har vi någon spelare som heter så?”

Sen fattade jag. Det var min son. Ultras välkomnade min kille till livet! Det var så vackert att jag ville gråta. De där fansen är inte att lekamed. De är tuffa killar, och jag skulle komma att ha hårda fighter med dem. Men nu … vad ska jag säga? Det var Italien när det var som bäst.Det var kärlek till fotbollen och kärleken till barnen, och jag tog fram min telefon och tog en bild och skickade den till Helena, och uppriktigtsagt, få saker har gått in i hjärtat på henne så. Hon får fortfarande tårar i ögonen när hon talar om det. Det var som om San Siro skickade sinkärlek.

Vi hade skaffat en ny hundvalp också. Vi kallade honom Trustor efter den där härvan då de tömde bolaget på pengar. Så nu hade jag verkligenen familj. Jag hade Helena, Maxi och Trustor.

Jag lirade Xbox ständigt och jämt den här tiden. Jag gick över gränsen helt enkelt. Det blev rena giftet. Jag kunde inte sluta, och ofta satt jagmed lilla Maxi i knäet och spelade.

Vi bodde på hotell i Milano då i väntan på egen lägenhet, och när vi ringde ner och beställde mat riktigt kände vi: de är trötta på oss och vi ärtrötta på dem. Hotellet gick oss på nerverna och vi bytte till hotell Nhow på Via Tortona, och det var bättre, men fortfarande kaotiskt.

Allt var nytt med Maxi och vi märkte förstås, han kräktes mycket och gick inte upp i vikt, tvärtom snarare. Han blev tunnare. Men ingen avoss visste hur det skulle vara. Det kanske var normalt. Någon hade sagt att spädbarn kan förlora vikt en tid efter födseln, och han verkade justark, gjorde han inte? Men maten kom upp, och hans kräk kändes tjockt och såg konstigt ut. Han kräktes hela tiden. Skulle det vara så? Vihade ingen aning, och jag ringde till min familj och mina vänner, och alla tröstade; det är säkert ingen fara, och jag trodde det inte heller, elleråtminstone, jag ville inte tro det, och jag försökte bortförklara.

Det är lugnt. Han är min grabb. Vad kan gå fel? Men oron försvann inte, det blev alltmer uppenbart att han inte kunde behålla maten, ochhan gick ner ännu mer i vikt. Han hade vägt tre kilo när han föddes. Nu var han nere på tvåtusen åttahundra gram, och jag kände det i magen,det är inte bra, inte alls, och jag kunde inte hålla det inne längre.

”Det är något som inte stämmer, Helena!””Jag tror det också”, svarade hon, och hur ska jag förklara?

Det som hade varit en misstanke förut, en aning, blev nu en total övertygelse, och rummet svajade till. Hela kroppen knöt sig. Jag hade aldrigkänt något liknande, inte i närheten ens. Innan jag fick barn var jag mr Untouchable. Jag kunde bli arg och vansinnig, få alla möjliga känslor.Men allt gick att lösa bara jag kämpade hårdare. Nu fanns inget sånt. Nu var jag maktlös. Jag kunde inte träna honom frisk. Jag kunde inte göranågot.

Maxi blev svagare och svagare, och han var så liten, det syntes verkligen nu, han var bara skinn och ben. Det var som om livet höll på attlämna honom och vi ringde runt i panik, och en läkare, en kvinna, kom upp till hotellrummet. Jag var inte hemma då. Jag skulle spela match.Men jag tror vi hade tur.

Läkaren luktade på kräket. Hon tittade på det och kände igen symptomen och sa direkt: Ni måste till sjukhuset på en gång, och jag minns detså väl. Jag var med laget. Vi skulle möta Messina hemma, och telefonen ringde. Helena var hysterisk: ”Maxi ska opereras”, sa hon, ”det ärbråttom”, och jag tänkte: Ska vi förlora honom? Är det verkligen möjligt? Det bara surrade i mig, alla tänkbara frågor och nojor, och jagberättade för Mancini. Som så många andra var han en gammal spelare, och han hade börjat sin tränarkarriär under Sven-Göran Eriksson iLazio. Han fattade, han hade hjärta.

”Min unge är sjuk”, sa jag och han såg i mina ögon, jag mådde skit.Jag hade inte längre bara vinna i huvudet. Jag hade Maxi där, inget annat, min lilla pojke, min älskade son, och jag fick bestämma själv: skulle

jag spela eller inte? Jag hade gjort sex mål så långt den säsongen, och varit grym i många matcher. Men nu … vad göra? Inget skulle bli bättremed Maxi om jag satt på bänken, det var sant. Men skulle jag kunna prestera? Jag visste inte. Min hjärna kokade.

Från Helena fick jag rapporter då och då. Hon hade störtat in där på sjukhuset och tydligen hade alla skrikit omkring henne och ingenpratade engelska, och Helena kunde knappt ett ord italienska. Hon var helt lost. Hon fattade ingenting, inte mer än att det var bråttom, och atten läkare bad henne skriva på något papper. Vad för ett papper? Hon hade ingen aning. Men det fanns inte tid att tänka. Hon skrev på. I sånalägen skriver man på vad som helst, gissar jag. Det kom nya papper. Hon skrev på dem också och Maxi togs ifrån henne, och det gjorde ont, detförstår jag verkligen.

Vad händer, liksom? Vad pågår? Hon var helt uppriven, och Maxi blev allt svagare. Men Helena bet ihop. Inget annat fanns att göra. Hon fickgilla läget och hoppas medan Maxi fördes iväg till ett annat rum med läkare och sjuksköterskor och hela grejen, och bara långsamt fattade honvad som var fel. Magsäcken fungerade inte och han måste opereras.

Själv befann jag mig där på San Siro med hela den galna publiken och det var inte lätt att fokusera på något. Men jag hade beslutat mig för attspela. Jag var med från start. Jag tror det åtminstone. Allt är dimma, och jag antar att jag inte spelade bra. Hur kunde jag, och jag minns attMancini stod vid sidlinjen och gjorde ett tecken åt mig: Jag tar ut dig om fem, och jag nickade. Absolut, jag går av. Jag gör ingen nytta här.

Men en minut senare sköt jag mål, och jag tänkte: Mancini, dra åt helvete! Försök plocka ut mig nu! Jag spelade, och vi vann stort. Jag liradepå ren ilska och oro, och efteråt kastade jag mig iväg. Jag sa inte ett ord i omklädningsrummet och jag minns knappt resan. Hjärtat bankade.Men jag kommer ihåg sjukhuskorridoren och lukten därinne och hur jag rusade fram och frågade, var, var, och hur jag till slut irrade mig framtill en stor sal där Maxi låg med massa andra barn i en kuvös. Han var mindre än någonsin, som en liten fågel. Han hade slangar i kroppen och inäsan. Hjärtat slets ur bröstet på mig, och jag tittade på honom och på Helena, och vad tror ni? Var jag tuffingen från Rosengård?

”Jag älskar er”, sa jag. ”Ni är mitt allt. Men jag pallar inte. Jag kommer att flippa ut. Ring vid minsta lilla”, och så drog jag därifrån.Det var inte snällt mot Helena. Hon var ensam med honom. Men jag kunde inte med det. Jag fick panik. Jag hatade sjukhus mer än någonsin,

och jag stack till hotellet och säkert spelade jag Xbox. Det brukar lugna mig i såna lägen, och hela natten låg jag med mobiltelefonen tätt intillmig, och ibland ryckte jag till, precis som om jag förväntade mig något hemskt.

Men det hade gått bra. Operationen var lyckad och Maxi mår fint numera. Han har ett ärr på magen. Annars är han lika frisk som alla andra,och jag tänker på den där grejen ibland. Den ger mig lite perspektiv, uppriktigt sagt.

Vi vann verkligen scudetton det där första året med Inter och senare i Sverige blev jag nominerad till Jerringpriset. Ingen jury väljer utpristagaren. Det gör svenska folket. Svenskarna röstar fram vilken idrottare som varit bäst under året, och självklart, den typen av priservinns nästan alltid av idrottsmän i individuella sporter, Ingemar Stenmark, Stefan Holm, Annika Sörenstam och såna, eller rättare sagt, ett pargånger har hela lag vunnit också. Svenska fotbollslandslaget fick det 1994. Men då 2007 var jag nominerad att ensam få det. Det var påIdrottsgalan. Jag och Helena var där tillsammans, jag hade smoking och fluga och inför prisutdelningen minglade jag runt och då stötte jag ihopmed Martin Dahlin.

Martin Dahlin är en gammal storspelare. Han var med i landslaget som tog VM-brons och fick Jerringpriset 1994, och han hade varit proffs iRoma och Borussia Mönchengladbach och öst in mål. Men det är som alltid, det är den ena generationen mot den andra. De äldre vill vara bästgenom tiderna. Det vill vi yngre också. Vi vill inte få de gamla stjärnorna bankade i huvudet på oss, och vi vill verkligen inte höra: Ni skulle havarit med på vår tid, och sånt skit. Vi vill att fotbollen ska vara bäst just nu, och jag minns att jag hörde en gliring i Martins röst:

”Oj, är du här?”Varför skulle inte jag vara här?”Och du också?” sa jag med samma gliring, eller som om jag var otroligt förvånad att han av alla släppts in.”Vi vann ju priset nittiofyra.””Som lag, ja. Jag är nominerad individuellt”, svarade jag och log, det var ingenting, en liten tuppfäktning bara.Men i det ögonblicket kände jag i hela kroppen, jag vill ha det där priset, och det sa jag också till Helena när jag kom tillbaka till mitt bord.

”Snälla, hoppas jag vinner!” Jag har aldrig sagt något liknande, ens om ligan eller cuperna. Men det bara kom då. Det där priset blev viktigtplötsligt, som om något verkligen hängde på det. Jag kan inte förklara det riktigt. Jag hade fått alla möjliga utmärkelser, men aldrig berörts pådet viset, och kanske, inte vet jag, förstod jag att det kunde bli en bekräftelse, ett tecken på att jag var accepterad på riktigt, inte bara somfotbollsspelare utan som person, trots alla mina utbrott och min bakgrund. Därför satt jag helt på spänn medan de höll på där framme påscenen och räknade upp kandidaterna.

Det var jag och den där häcktjejen, Kallur, och hon skidåkerskan Pärson. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå. Inför mina Guldbollarbrukar jag få information i förväg, jag vill inte åka upp i onödan. Men nu visste jag inget, och sekunderna gick. Helvete, säg det då. Vinnaren är…

Mitt namn ropades upp, och då ville tårarna komma, och tro mig, jag börjar inte gråta så lätt. Jag fick aldrig träning på den typen av sakernär jag växte upp, men nu blev jag helt emotionell, och jag reste mig upp. Alla skrek och applåderade. Det dånade omkring mig och jagpasserade Martin Dahlin igen och då kunde jag inte låta bli att säga till honom:

”Ursäkta mig Martin, jag ska bara gå upp och hämta ett pris.”

Däruppe på scen tog jag emot priset av prins Carl Philip och grep tag i mikrofonen, och jag är ju ingen som förbereder tacktal, inte det minsta.Jag bara pratar på, och plötsligt började jag tänka på Maxi och allt vi gått igenom med honom, och då började jag undra, rätt konstigtegentligen. Men jag hade ju fått priset för att jag hjälpt Inter ta hem sin första scudetto på sjutton år, och jag ställde mig frågan om Maxi hadefötts under den säsongen, alltså inte i år utan under den säsong vi tagit hem. Det var som om jag plötsligt inte visste, och jag frågade Helena:

”Var det den säsongen Maxi föddes?” och jag såg på henne, hon kunde knappt nicka till svar.Hon var tårögd, och det glömmer jag inte, tro mig.

17KANSKE HÖLL JAG PÅ ATT VÄXA UPP och bli vuxen, eller också inte förresten. Jag har talat om kickar. Jag behöver kickar. Jag har behövt dem ändasen jag var liten, och ibland spårar jag ur. Det händer fortfarande. Jag har en kompis som funnits med länge och som ägde en pizzarestaurang iMalmö. Han väger ungefär hundratjugo kilo, och med honom körde jag från Båstad till Malmö med min Porsche, och ärligt talat, många gillarinte att åka med mig. Inte för att jag är en dålig bilförare, inte alls. Jag är grym. Men jag har mycket adrenalin, och den gången kom jag upp itre hundra kilometer i timmen. Det kändes sakta och så tryckte jag på, trehundraen, trehundratvå, och efter ett tag smalnade vägen av. Menjag bara fortsatte, och när hastighetsmätaren stod på trehundratjugofem brast det för min polare:

”Zlatan, sakta ner för fan, jag har familj!””Och jag då, din feta jävel, vad har jag då”, svarade jag.Sen saktade jag ner, motvilligt förmodligen, och vi drog en suck av lättnad och log åt varandra. Det gällde att vara rädd om sig, trots allt. Men

det var inte lätt att bli förnuftig. Jag kickade igång på såna där grejer, och även om jag aldrig tagit droger har jag kanske ändå en litenmissbrukare i mig. Jag snöar in på vissa saker. Nu är det jakt. Men då var det Xbox och i november det året kom ett nytt spel.

Det hette Gears of War, och jag blev helt galen. Jag låste in mig. Jag byggde ett spelrum och satt timme efter timme och klockan kunde blitre, fyra på morgonen, och jag borde verkligen sova och sköta mig och se till att jag inte var ett vrak på träningen. Men jag fortsatte. Gears ofWar var som ett gift, Gears of War och Call of Duty. Jag höll på med dem hela tiden.

Jag behövde mer och mer. Det gick inte att sluta och ofta spelade jag online med andra, engelsmän, italienare, svenskar, alla möjliga, sex, sjutimmar om dagen, och jag hade en gamertag. Jag kunde ju inte heta Zlatan på nätet. Så självklart, ingen visste vem som dolde sig bakom mintag.

Men jag lovar; jag impade på folk även under falskt namn. Jag hade spelat tevespel hela mitt liv och jag är ju en extrem tävlingsmänniska.Jag är fokuserad. Jag krossade alla. Men visst, det fanns en annan kille, han var också bra och han var online jämt, hela nätterna, precis somjag. Hans gamertag var D och något mer och jag hörde honom snacka ibland. Vi hade alla headsets på huvudet och folk pratade mellan ochunder spelen.

Jag försökte hålla käften. Jag ville vara anonym. Det var inte alltid lätt. Jag hade adrenalin i kroppen, och en av de där dagarna talade folk omsina bilar. D hade en Porsche 911 Turbo, sa han, och då kunde jag inte låta bli längre. En sån hade jag ju gett bort till Mino efter lunchen påOkura i Amsterdam. Så jag började snacka, och det märktes direkt. Folk misstänkte. Du låter som Zlatan, sa någon. Nä, nä, det är inte jag. Komigen, gick de på och så ställde de olika frågor. Men jag slingrade mig undan och vi kom in på Ferraris istället, men det var inte mycket bättre,ärligt talat.

”Jag har en”, sa jag. ”En rätt speciell faktiskt.””Vilken modell?””Du kommer inte tro det om jag säger det”, svarade jag, och då blev D nyfiken förstås.”Kom igen nu då! Vilken är det?””Det är en Enzo.”Han blev tyst.”Den finns inte.””Jodå!””En Enzo?””En Enzo!””Då kan du bara vara en kille.””Vem då?” försökte jag.”Den vi pratade om.””Kanske det”, sa jag, ”kanske inte”, och så spelade vi på, och när vi inte lirade fortsatte vi att prata, och jag frågade ut den här killen lite

grand, och fick veta att han var börsmäklare.Det gick enkelt att snacka med honom. Vi gillade samma grejer. Men han frågade inte mer om vem jag var. Vi talade om annat, och visst, jag

märkte, han gillade fotboll och tyckte om snabba bilar. Men han var ingen tuffing, inte alls, snarare en känslig, tänkande kille, och en dagpratade vi där på nätet om klockor, och klockor är en annan sak jag intresserat mig för. D ville ha en väldigt speciell dyr klocka, och någonannan på linjen sa: ”Det är långa väntetider på den”, och det är det kanske, men inte för mig. Som fotbollsspelare i Italien har du det bra. Dukan gå förbi alla möjliga köer och få rabatter på vad som helst, så jag bröt mig in i snacket igen:

”Jag kan ordna fram en åt dig på en vecka för si och så mycket.””Skojar du?””Absolut inte!””Hur skulle det gå till?””Jag ringer en kille bara”, sa jag och tänkte, vad har jag att förlora?Ville D inte ha klockan eller snackade han bara skit, kunde jag ta den själv. Det var ingen big deal, och grabben kändes pålitlig, och visst, han

pratade om Ferraris och dyra prylar. Ändå kändes han inte skrytig. Han verkade bara gilla de här grejerna, och jag sa:”Du, jag ska till Stockholm snart och bo på hotell Scandic.””Okej”, sa han.”Och sitter du där i lobbyn klockan fyra, så får du din klocka!””Menar du allvar?””Jag är en allvarlig kille!”Därefter ringde jag min kontakt och fick över den där speciella klockan, en fin liten sak, och så messade jag över mina bankuppgifter till D via

mitt Xboxkonto. Inte långt senare flög jag till Stockholm. Vi skulle spela EM-kval, och då som vanligt bodde vi på Scandic Park. Jag ochLagerbäck hade försonats, trots allt, och jag tog in på hotellet och hälsade på grabbarna i laget. I bagaget hade jag klockan i en kartong och påeftermiddagen som vi sagt gick jag ner med den till receptionen. Jag kände mig helt lugn. Men för säkerhets skull hade jag med mig JanneHammarbäck, säkerhetsvakten.

Jag hade ingen aning om hur D såg ut eller vem han var. Hur trevlig han än låtit kunde han vara vem som helst, en galning med tio

aggressiva kompisar, inte för att jag trodde det. Men det går aldrig att veta, och jag såg mig om till höger och vänster därnere, och den enda jagupptäckte var en spenslig mörk kille som satt på en stol och verkade blyg.

”Är du här för att få en klocka?” sa jag.”Jo, jag …”Han ställde sig upp, och jag såg det direkt. Han blev stirrig. Jag tror han redan innan hade fattat vem jag var, men ändå, i det läget släppte

det för honom: Det är ju du. Jag hade sett det förut förstås. Folk blir osäkra med mig, och i såna lägen blir jag mer öppen och vänlig och jagställde massa frågor om killens jobb och var han brukade gå ut och den typen av grejer. Efter ett tag slappnade han också av, och då började vitala Xbox. Hur ska jag säga? Det var trevligt. Det var något nytt.

Mina polare från Rosengård är killar från gatan: de har mycket attityd och adrenalin och inget fel i det, inte alls, jag är uppvuxen med sånt.Men ändå, den här killen, han var intelligent och försiktig, han tänkte annorlunda, han var inte macho, inte alls, han behövde inte kaxa sig, ochnormalt släpper jag inte folk för nära så lätt. Jag har åkt på mina smällar och folk vill ofta använda mig för sina egna syften: Jag känner Zlatan.Jag är hur ball som helst.

Men det kändes på en gång, jag och den här killen klaffade, och jag sa åt honom: ”Jag lägger klockan i receptionen, och så fort jag harpengarna på kontot kan du hämta den.”

Efter en halvtimme hade han satt in beloppet och vi höll kontakten. Vi messade. Vi snackade i telefon, och han kom ner till oss i Milano. Hanvar en väluppfostrad svensk kille som säger ”trevligt att träffas” och sånt. Han passade inte med mina Rosengårdskompisar. Men han gick ihopmed Helena. Han var hennes stil liksom: äntligen en kille som inte slänger bomber i kebabkiosker! Han blev en ny figur i mitt liv, och Helenabrukar kalla honom min internetdate.

Minns ni Milen i Malmö FF, löpturen jag smet ifrån genom att ta bussen eller sno en cykel? Det var inte så många år sen ändå, och jag tänkte påallt det där ibland, inte bara för att jag just hade plockats upp i A-laget då. Det var så mycket som var annorlunda. Ta bara de där kåkarna påLimhamnsvägen. Hur sjukt ouppnåeliga kändes inte de, särskilt det där huset som var rosa och stort som ett slott? På den tiden kunde jag barainte fatta: Vad för slags människor bor så? De måste ha det helt vansinnigt bra.

Jag tänkte fortfarande så på sätt och vis. Jag blev inte osäker inför den där typen av människor längre, tvärtom, men jag mindes smärtan;smärtan att stå utanför den där världen, och veta att du inte lever under helt samma villkor. Den typen av känslor glömmer du inte, och jagdrömde fortfarande om revansch – om att visa dem alla att jag inte längre var killen med Fido Dido i Rosengård. Jag var också någon om jagkunde sitta på fetaste huset, och jag och Helena behövde verkligen ett hem i Malmö.

Vi kunde inte bo hos morsan i Svågertorp längre. Vi väntade vårt andra barn. Jag ville ha ett eget staket att skjuta sönder och jag och Helenaåkte runt lite här och där och rankade hus. Det var en kul grej vi hade. Vi gjorde topplistor och vad tror ni, vilket kom överst? Det rosa påLimhamnsvägen förstås, och det var inte bara på grund av mina gamla drömmar. Huset var verkligen bäst. Det var finast i Malmö, men det ärklart, det fanns ett problem.

Det bodde några i det och de tänkte inte sälja, och hur gör man då? Det var frågan. Vi beslöt att inte ge oss. Kanske rent av ge dem ett offerthey couldn’t refuse. Inte så att jag skulle skicka några Rosengårdspolare på dem precis. Det här skulle skötas med stil, men ändå, vi beslöt attgå fram offensivt, och en av de där dagarna var Helena ute på Ikea.

På Ikea träffade hon en kompis, och de började prata om det rosa huset.”Jamen, hallå, i den kåken bor ju goda vänner till mig”, sa kompisen.”Styr upp ett möte. Vi vill tala med dem”, sa Helena.”Skojar du?””Inte det minsta”, och så blev det.Kompisen ringde och förklarade läget och fick höra att det där paret verkligen inte ville sälja, inte ens chans. De trivdes där och grannarna

var snälla och fina och gräset var grönt, och utsikten mot Ribersborg och Öresund var fantastisk, bla bla bla. Men kompisen hade fått sinainstruktioner och svarade att vi inte tänkte lyssna på det örat. Ville de bo kvar, oavsett vad vi betalade, fick de säga det till oss direkt i så falloch vore det inte roligt att träffa Zlatan och Helena på en kopp kaffe? Det var inte alla som fick det.

Det tyckte det där paret tydligen, och jag och Helena kom dit, och jag märkte på en gång, jag har övertaget. Jag är jag, det här fixar vi, menändå, det var dubbelt. När jag klev in genom de där grindarna kände jag mig stor och liten på en gång, både den där grabben som gapade införde där husen under Milen och killen som var största stjärnan. I början gick jag bara runt där med Helena och kollade, ”Trevligt, trevligt, vadfint ni har.” Jag skötte mig och var artig och den grejen. Men så vid kaffet kunde jag inte hålla mig längre.

”Vi är här för att ni bor i vårt hus”, sa jag, och då skrattade den här mannen, jättekul liksom och absolut, visst, jag hade glimten i ögonen. Detvar humor på sätt och vis, en filmreplik. Men jag fortsatte:

”Se det som ett skämt om du vill. Men jag är allvarlig. Jag tänker köpa huset, jag ska se till att ni blir nöjda, men vi ska ha det”, och dåfortsatte han, det var inte till salu, inte på några villkor.

Han var mycket bestämd, eller snarare, han låtsades vara det, men nu hörde jag. Det var som på transfermarknaden. Det var ett spel. Husethade ett pris för honom. Det syntes i hans ögon och det kändes på stämningen, och jag förklarade min filosofi: jag vill inte göra saker jag intebehärskar. Jag är fotbollsspelare. Jag är ingen vidare förhandlare. Jag ska skicka en kille och deala.

Inte Mino om ni trodde det. Någon måtta fick det vara. Jag skickade en advokat, och tro inte att jag är någon dåre som bara smäller minapengar hur som helst. Jag är en taktiker. Jag är försiktig. Det var inget: ”Köp det till vilket pris som helst”, inget sånt. Det var: ”Se till att få detför så lite som möjligt.” Efteråt satt vi där hemma och väntade. Det var ett litet drama. Men så kom samtalet. ”De säljer för trettio”, och då vardet inget att snacka om. Då köpte vi för trettio, och uppriktigt sagt, för de pengarna tror jag att det där paret sprang ut.

Jag hade gjort det. Så visst, det blev inte gratis. Vi hade betalat för att kunna köra ut dem. Ändå var det bara början. Vi renoverade somgalningar. Vi sparade inte på något. Vi fick inte höja muren. Kommunen sa nej. Så vad skulle vi göra? Vi ville ha en högre mur. Inga fans ellerstalkers skulle få stå därute och glo in på oss. Därför grävde vi ner oss istället. Vi sänkte tomten. Det var massa såna grejer. Vi öste på och detvar inte alltid populärt.

Husen i det området brukar gå i arv. Pappas pengar betalar och ingen från min typ av bakgrund har flyttat in förut. Här är det överklassrakt igenom, och inte en enda människa talar som jag, ingen säger fetaste huset och sånt. Här säger de förnämt och utomordentligt.

Men jag ville visa att en kille som jag kunde ta sig in hit med egna pengar. Det var viktigt för mig från första stund, och jag hade inte räknatmed att alla skulle applådera. Ändå blev jag förvånad. Fan, ska de göra det och det? De höll på så hela tiden. De gnällde. Men vi struntade i det

och byggde det där huset precis som vi ville ha det.Det var Helena som höll på. Hon var hur noga som helst och hon tog hjälp av olika museer och allt vad det var. Jag var inte lika engagerad

som hon. Jag har inte samma känsla för såna saker, men ett bidrag stod jag för. I entréplanet mot de röda fondtapeterna satte jag upp en storbild av två smutsiga fötter, och när mina polare dök upp sa de allihop, grymt, häftigt, vilken cool kåk alltså.

”Men vad är det för äckliga fötter! Hur kan du ha sånt skit på väggen?””Idioter”, svarade jag. ”Det är de där fötterna som har betalat för alltihop.”

18JAG MINNS NÄR JAG SÅG HONOM på träningen. Det var rätt fint, det måste jag säga; en känsla av att något var sig likt trots alla klubbyten. Men jagkom inte på något bättre än att skrika:

”Hörrudu, följer du efter mig eller?””Självklart. Någon måste se till att du har cornflakes i kylen.””Men jag vägrar att bo på din madrass den här gången.””Är du snäll, slipper du.”Det kändes bra att ha med sig Maxwell i Inter. Han hade kommit några månader före mig, men han hade skadat knäet och körde rehab, så

det dröjde ett tag innan jag såg honom. Jag tror inte jag vet en elegantare spelare. Han är den offensiva brassebacken som vågar spela vackertlångt ner i försvaret, och ofta njuter jag bara av att se honom lira. Ändå är jag ibland förvånad över att han blivit så bra. Så snälla killar brukarinte hävda sig i fotbollen. Du behöver vara tuff och hård och jag kände att jag blivit det efter åren i Juventus, och mer än någonsin i ett lag hadejag varit med och bidragit till ligasegern det första året med Inter. Inte bara på matcherna, utan överhuvudtaget genom min inställning.

Hela det där larvet med brassar i ena hörnet och argentinare i det andra var borta, och för varje månad stärktes min status i klubben, ochdet märkte Moratti förstås. Han var bra med mig och såg till att familjen trivdes, och på plan fortsatte jag att glänsa. Vi gick upp i ligatoppenigen. Hela det dystra nittiotalet då Inter aldrig riktigt lyckades var som borta. Det hade blivit som jag hoppades. Hela laget hade lyft när jagkom, och jag och Mino fattade givetvis, vi hade ett bra förhandlingsläge.

Det var dags att omförhandla kontraktet, och ingen kan det där bättre än Mino. Han körde alla sina tricks mot Moratti. Jag har ingen aningom hur snacket gick. Jag var aldrig med på förhandlingarna, men det var snack om att Real Madrid ville ha mig då och han körde hårt på detoch satte press på Moratti. Men uppriktigt sagt, det behövdes inte så mycket. Läget var ett annat nu. När jag skrev på för Inter var jag sådesperat att komma från Juventus att Moratti lätt kunde utnyttja det. I den här branschen siktar man alltid på motståndarens svaga punkter.Det är en del av spelet. Man sätter kniven mot strupen och under förhandlingarna sänkte han min lön fyra gånger. Men han skulle få igen det.Det var Mino och jag överens om, och nu var Moratti inte lika stark längre. Med tanke på min betydelse för laget hade han inte råd att förloramig, och det dröjde inte länge förrän han sa:

”Ge killen vad han vill ha.”Jag fick en grym deal. Senare när uppgifterna sipprade ut snackades det till och med om att jag var världens högst betalda fotbollsspelare.

Men då visste ingen något om det. Ett av Morattis krav var att förhandlingen hemlighölls i sex, sju månader men så småningom skulle detsmälla till, det visste vi, och uppriktigt sagt, den stora grejen skulle inte bli lönen i sig utan hypen den skapade.

Ses du som världens högst betalde, uppfattas du annorlunda. Ännu en strålkastare slås på. Publiken, spelarna, supportrarna, sponsorernabörjar se dig med nya ögon, och hur är det man säger? Den som har, han får mer. När du når toppen, fortsätter du upp. Det är ren psykologi.Alla är intresserade av den som är etta. Marknaden fungerar så och även om jag personligen inte tycker någon är värd så mycket pengar,visste jag mitt värde på marknaden, och jag hade det i blodet: aldrig mer bli blåst som i Ajaxaffären. Men det är sant, med hög lön följer ocksåmassa annat, mer press till exempel. Då måste du leverera och fortsätta glänsa.

Men jag gillade det också. Jag ville ha tryck på mig. Jag tickade igång på det, och efter halva säsongen hade jag gjort tio mål i laget och det varhysteri överallt. Det var ”Ibra, Ibra” och i februari verkade vi ha säkrat ligan igen. Inget tycktes kunna stoppa oss. Men då fick jag känningar iknäet. Jag försökte ignorera det, säga: Äh, vad då, det är ingenting. Men det kom tillbaks, och blev värre varje gång. Vi hade vunnit vår grupp iChampions League och det såg lovande ut där också.

Men i åttondelsfinalen mötte vi Liverpool och i första matchen på Anfield kände jag att den där skadan begränsade mig. Vi gjorde enkatastrofmatch och förlorade med två–noll. Efteråt hade jag verkligen ont, och nu kunde jag inte skjuta upp det längre. Jag lät mig undersökasoch ganska snart kom beskedet. Jag hade inflammation i knäskålssenan.

Knäskålssenan är en förlängning av lårmuskeln och jag stod över ligamatchen mot Sampdoria. Det var ingen stor grej, trodde jag, varken förmig eller för laget. Sampdoria var inte Liverpool. Killarna borde klara sig utan mig. Vi hade haft en otrolig segersvit i ligan. Vi hade till och medslagit rekord i antal vunna matcher på rad i Serie A. Men det hjälpte inte.

Mot Sampdoria låste sig spelet. Det var ett av de första tecknen på att något började gå snett, och vi såg ut att förlora. Hernán Cresporäddade oss i slutminuterna med en nick. Vi fick ett–ett med ett nödrop, och så fortsatte det. Efter att jag hade blivit skadad, antingen det nuberodde på det eller inte, försvann vårt flyt. Vi spelade ett–ett också mot Roma och förlorade mot Napoli, och jag hörde på Mancini och deandra: de lät oroade. Jag måste spela igen. Vi fick inte förlora vårt övertag i serien, och jag skickades på behandling. Mitt tillfrisknande måste gåsnabbt och kort därefter, den åttonde mars 2008, sattes jag in mot Reggina.

Reggina låg näst sist i ligan, och det går verkligen att diskutera om det var nödvändigt att ha mig på plan. Jag hade ont. Jag spelade påsmärtstillande sprutor och Reggina borde ju inte vara ett problem. Men nervositeten hade spridit sig i laget. Självförtroendet hade försvunnitunder min frånvaro, och för varje vecka hade Roma och Milan tagit in på oss i tabellen, så jag gissar att Mancini inte vågade chansa. Från att havarit en segermaskin kände vi oss nu inte ens säkra mot bottenlagen i ligan, och jag kunde inte säga nej, särskilt inte som läkaren sa okej, om änunder press. I någon mening tillhörde ju inte det där knäet mig.

Ledningen chefade över mina ben på sätt och vis. En fotbollsspelare på min nivå är lite som en apelsin. Klubben kramar ur den tills det intefinns någon vätska kvar, och det är dags att sälja killen. Det låter hårt kanske, men så är det. Det är en del av spelet. Vi ägs av klubben och vi ärinte där för att bygga upp vår hälsa utan för att vinna, och ibland vet inte ens läkarna var de ska stå. Ska de se spelarna som patienter eller somprodukter hos laget? De jobbar inte på vårdcentral, trots allt, de är en del av teamet, och så har du dig själv. Du kan säga ifrån. Du kan till ochmed skrika: Det här går inte. Jag har för ont. Ingen känner din kropp bättre än du själv.

Men pressen är stor och oftast vill du lira och strunta i konsekvenserna. Det är ett risktagande. Jag kanske kan göra nytta idag, men sabbaför både mig och klubben på sikt. Det är ständigt såna frågor. Vad ska du göra? Och vem ska du lyssna på? Läkare som trots allt är merförsiktiga, eller tränaren som vill ha med dig och ofta bara tänker på matchen för stunden, liksom: Skit i morgondagen, se till att vinna idag?

Jag spelade mot Reggina och Mancini fick rätt – åtminstone kortsiktigt. Jag sköt mitt femtonde mål i den matchen och ledde oss till segernoch givetvis, det var en lättnad. Men det betydde också att klubben ville att jag skulle spela nästa match och nästa och jag köpte läget. Vadskulle jag annars göra? Jag fick flera sprutor och mer Voltaren, och hela tiden hörde jag eller kände: Vi måste ha med Ibra. Vi har inte råd attlåta honom vila, och jag klandrar ingen egentligen. Jag var inte patient, som sagt. Jag var den som lett oss sen jag började i klubben, och detbeslöts att jag skulle vara med även i vår returmatch i Champions League mot Liverpool, och den var verkligen viktig både för mig och för

laget.Champions hade blivit en liten fixering. Jag ville vinna den där förbannade turneringen. Men eftersom vi förlorat i första mötet var vi piskade

att vinna stort för att gå vidare, och självklart, vi försökte allt. Vi slet. Men vårt spel stämde inte nu heller, och jag var inte på topp, inte alls. Jagmissade chanser och i femtionde minuten fick vi Burdisso utvisad.

Det var värdelöst. Vi fick kämpa ännu hårdare. Det hjälpte inte och jag kände alltmer: Det här går inte. Jag har för ont. Jag håller på attförstöra mig, och till slut klev jag av med smärtor i knäet och jag glömmer det inte.

Bortafansen buade och visslade åt mig, och ni fattar säkert, som skadad frågar du dig hela tiden: Ska jag spela eller gå av, och hur mycket ärdu beredd att offra för den här matchen? Inte för att du vet, det går inte att veta. Det är som roulette, du får satsa och hoppas du inte förlorarallt: en hel säsong, eller vad som helst. Men jag hade stannat länge på plan för att tränaren ville det och för att jag trodde jag kunde betydanågot för laget. Men det enda som hände var att skadan blev värre och att vi förlorade med ett–noll. Jag hade satsat min hälsa och inte vunnitett skit, och de engelska fansen på plats skrek åt mig. Jag och den engelska publiken och pressen har aldrig gått ihop riktigt och nu kallades jag”grinig primadonna” och ”Europas mest överskattade spelare” och normalt triggas jag bara av sånt. Det är som när föräldrarna skrev på listorför att få bort mig. Jag kämpar ännu hårdare och visar de jävlarna. Men nu hade jag ingen kropp att ge igen med. Jag hade ont och stämningen ilaget var usel. Allt var som förbytt. Hela den gamla harmonin och optimismen var försvunna. Något är fel i Inter, skrev journalisterna ochRoberto Mancini förklarade att han skulle lämna klubben. Han skulle sticka, sa han. Därefter tog han tillbaka det. Plötsligt skulle han inte stickaalls, och förtroendet för honom minskade. Vad ville han? Som tränare kan du inte vela på det viset: Jag stannar inte. Jag stannar. Det äroseriöst, och nu fortsatte vi att tappa poäng.

Vi hade haft ett stort försprång i ligatoppen, men nu krympte det hela tiden. Vi fick bara ett–ett mot Genoa och förlorade hemma motJuventus. Jag var med då också. Jag, min idiot, hade inte kunnat säga nej. Men efteråt hade jag så ont att jag knappt kunde gå, och jag minnsatt jag kom in i omklädningsrummet och ville riva ner hela jävla inredningen och skrek åt Mancini och var helt galen. Det fick vara nog nu. Jagmåste vila och få rehab. Jag kunde inte vara med vilket drama det än var i ligan. Jag hade inget val. Jag var tvungen att stiga av. Men tro mig,det var inte lätt. Det var skit.

Du sitter där. De andra går ut och tränar. Du lunkar till gymmet och från fönstret ser du dina lagkamrater på plan. Det är som att se en filmdu borde vara med i, men inte får. Det gör ont. Den känslan är värre än själva skadan, och jag bestämde mig att fly cirkusen i klubben. Jagstack till Sverige. Det var vår. Det var vackert, men jag njöt inte av det, inte det minsta.

Jag hade bara en tanke i huvudet och det var att bli bra igen, och jag lät mig undersökas av landslagsläkaren, och jag minns att han blevupprörd. Hur kunde jag fått spela så länge på sprutor? Det var då bara två månader till EM i Schweiz och Österrike, och nu verkade även detmästerskapet vara i fara för min del.

Jag hade pressat mig för hårt, det var för jävligt, och jag var tvungen att göra allt för att bli bra igen. Jag ringde Rickard Dahan. Dahan varsjukgymnast i MFF, och vi kände varandra sen min tid i klubben. Vi började jobba hårt ihop, och så fick jag tips om en läkare.

Han fanns i Umeå och jag flög dit och fick sprutor som dödade cellerna i knäskålssenan, och jag blev bättre. Men långt ifrån bra, och jag kundefortfarande inte spela. Det var hopplöst och jag var förbannad och irriterad och inget kul att ha att göra med, och i ligan fortsatte oflytet. MotSiena kunde killarna säkra scudetton, en vinst bara och allt var klart och Patrick Vieira sköt också ett–noll och supportrarna på läktarenbörjade dansa och sjunga. Det såg ut att gå vägen, trots allt, och Balotelli, den unga talangen som hoppat in istället för mig, gjorde ännu ett mål.Det kunde inte gå fel helt enkelt, inte mot en klubb som Siena.

Men Siena kvitterade, det stod två–två, det var vansinnigt spännande och bara tio minuter kvar av matchen. Då fälldes Materazzi och detblåstes straff, och folk darrade. Nu måste det bara bli mål. Allt tycktes stå på spel, och den här perioden var Julio Cruz, argentinaren, ordinariestraffläggare. Men Materazzi, den killen har temperament och auktoritet, det vet alla på plan, och han sa, typ: Jag skiter i det där. Jag tarstraffen, och jag gissar att många var trygga med det, trots allt. Materazzi var trettiofyra. Han hade rutin, han hade varit med och avgjort enVM-final. Men han slog en värdelös straff. Målvakten räddade och supportrarna skrek av smärta och vrede, ni fattar säkert. Det var en känslaav total katastrof, och absolut, kunde någon hantera det var det väl Materazzi. Han är som jag. Han triggas av hat och vilja till revansch. Mendet kan inte ha varit lätt.

Ultrafansen var rasande och aggressiva och tidningarna var vilda, och ingen i klubben mådde bra, inte alls. Medan vi hade missat vår chanshade Roma slagit Atalanta och knappat in på oss. Roma verkade ha initiativet nu och det var bara en enda omgång kvar i ligan, och det oroadeoss förstås. Det oroade oss så in i helvete!

Vi hade haft scudetton i vår hand. De flesta hade sett det som avgjort. Men så hade jag blivit skadad och vår ledning med nio poäng hadekrympt till en enda och det var inte konstigt att många ansåg att vi hade oddsen emot oss och förmodligen gudarna också. Det låg massafarhågor i luften. Det kändes inte bra. Vad har hänt med Inter? Varför funkar det inte? Det var sånt snack överallt.

Faktum var att om vi förlorade eller spelade oavgjort mot Parma och Roma slog bottenlaget Catania, vilket Roma definitivt borde göra, skullevi falla på mållinjen och mista allt som vi hade trott vi hade säkrat. Jag var tillbaka i Milano då och jag var fortfarande inte frisk. Men det hjälpteinte och nu hördes allt det där igen och nu mer än någonsin: Ibra måste spela, vi måste ha med honom. Trycket på mig blev sjukt. Jag hadealdrig upplevt något liknande. Jag hade då varit borta på rehabilitering i sex veckor, och jag var dåligt tränad. Sist jag spelade en match var dentjugonionde mars. Nu var det mitten av maj, och alla visste att jag knappast kunde vara i lysande form.

Men ingen tog någon hänsyn till det och jag klandrar ingen, inte alls. Jag sågs som Inters viktigaste spelare, och fotboll i Italien är viktigare änlivet självt, särskilt i såna lägen. Det var åratal sen det varit en sån spänning i ligan in i sista omgången, och det var Milano mot Rom, de tvåstora städerna mot varandra, och folk talade knappt om annat. Slog du på teven var det sportprogram ständigt och jämt och hela tidennämndes mitt namn. Ibra, Ibra. Finns det någon chans att han spelar? Håller han? Är han bra, trots uppehållet? Ingen visste. Alla pratade omdet, och fansen skrek, typ: Ibra, hjälp oss!

Det var verkligen inte lätt att tänka på min hälsa och på det EM som väntade. Matchen mot Parma surrade i mitt huvud hela tiden, och gickjag ut, såg jag mig själv på förstasidorna med rubriker som ”Ställ upp för laget och för staden”, och jag minns Mancini. Han kom fram till mig.Det var bara några dagar innan laget skulle iväg. Roberto Mancini är lite av en snobb. Han gillar blanka kostymer och näsdukar och den typenav grejer och jag hade aldrig haft något emot honom, inte alls. Men hans ställning i klubben hade försämrats sen han velat om sitt jobb. Jagmenar, antingen lämnar du eller så lämnar du inte. Du säger inte: Jag vill gå, och stannar. Många hade retat sig på det. Det behövdes stabilitet iklubben, och ingen osäkerhet om var fan tränarna hade sitt fokus. Men nu slogs Mancini för att få tillbaka sin status. Han var så illa tvungen.Den viktigaste dagen i hans tränarliv närmade sig och ingenting fick gå fel. Så det var inte precis förvånande att han såg krävande ut.

”Ja”, sa jag.

”Jag vet att din skada inte är helt läkt.””Nej.””Men jag skiter i det, uppriktigt sagt”, sa han.”Det gör du rätt i, gissar jag.””Bra! Jag tänker ta med dig mot Parma, oavsett vad du säger. Antingen spelar du från start, eller så börjar du på bänken. Men jag måste ha

med dig. Vi måste ta hem det här.””Jag vet. Jag vill spela också.”Jag ville det mer än något annat. Jag ville inte vara borta då scudetton skulle avgöras. Det vore en sån grej du inte vill leva med. Hellre

smärtor i veckor och månader än att missa en sån fight. Men det var sant, jag visste ingenting om min form. Jag visste inte hur mitt knä skullereagera i en matchsituation eller om jag vågade gå för fullt, och kanske anade Mancini min tvekan, och han ville inte att hans budskap skullemissförstås.

Han skickade Mihajlović på mig också. Ni minns honom. Han och jag hade haft vår hatmatch då jag spelade i Juventus. Jag hade skallathonom, eller markerat en skallning, och han hade skrikit allt möjligt skit åt mig. Men allt det där var historia. Vad som händer på plan, stannarpå plan, och ofta har jag just blivit kompis med killar jag fightats med, kanske för att vi är lika, inte vet jag. Jag trivs med krigare och Mihajlovićvar en kämpe. Han hade alltid gjort allt för att vinna. Nu hade han lagt av som spelare och blivit andretränare under Mancini och uppriktigtsagt, få killar har lärt mig så mycket om att lägga en frispark som Mihajlović.

Han var mästare på det. Han hade gjort uppåt trettio frisparksmål i Serie A. Han var en bra kille. Han var rufsig och stor och rakt på sak.”Ibra”, sa han.”Jag vet vad du vill”, sa jag.”Okej, men du ska veta en sak. Du behöver inte träna. Du behöver inte göra ett skit. Men du ska med mot Parma och du ska hjälpa oss ta

hem scudetton. ””Jag ska försöka”, sa jag.”Du ska inte försöka. Du ska”, sa han och därefter stack vi iväg med bussen.

19IBLAND SITTER GREJER KVAR i väggarna. Det finns minnen hos klubbar som kan förgifta, som Inters hela nittiotal. Trots att laget hade Ronaldo dåvann man inte ligan en enda gång. Klubben stupade hela tiden på mållinjen. Det var säsongen 1997–98 till exempel.

Jag var sexton, sjutton och visste inget om Ravelli och gänget, eller särskilt mycket om Sverige överhuvudtaget. Men jag kunde Inter. Jagkunde Ronaldo. Jag studerade hans finter och hans acceleration. Vi var många som gjorde det, som sagt. Men ingen drev det lika långt som jag.Jag missade inte en enda detalj. Utan honom hade jag varit en annan slags spelare, det tror jag, och jag är ju inte en kille som särskilt lätt blirimpad. Jag har träffat alla möjliga. Jag satt intill svenska kungen på en middag i Barcelona, och okej, jag kanske tänkte: Håller jag gaffeln feleller säger du när det borde vara Ers majestät? Men ändå, det var lugnt. Jag är jag. Jag kör på bara. Men med Ronaldo var det annorlunda. Närjag var i Inter spelade han i Milan, och det finns en film på YouTube när jag tuggar tuggummi och bara tittar och tittar på honom, som om jaginte kan fatta att han och jag är på samma plan.

Han hade en sån tyngd. En sån blick för spelet. En kvalitet i varenda rörelse, och då den där säsongen 1997–98 var han och Inter heltotroliga. De vann UEFA-cupen och Ronaldo gjorde tjugofem mål och blev vald till världens bästa spelare för andra året i rad. De domineradeSerie A. Ändå tappade de på vårkanten, precis som vi nu inför fighten mot Parma.

Inter hade otur och strul och skit och det spelades en klassisk match på Stadio delle Alpi i Turin mot Juventus på våren 1998. Bara en poängskilde lagen åt, eller två. Det var en ren seriefinal och en otrolig spänning i luften, och Ronaldo dribblade i straffområdet på vänsterkanten. Menhan blockades brutalt och hela arenan skrek. Folk blev som galna. Stadion kokade. Men domaren blåste aldrig. Han lät spelet fortsätta ochJuventus vann matchen med ett–noll och senare hela ligan, och det var där i det ögonblicket det avgjordes. Så brukar det betraktas. Det varInters onda sekund. Det snackades fortfarande om det. Det sågs som en solklar straff. Men inget hände, och det var ilska och protester i helaItalien och snack om att domaren var mutad, eller om att alla domarna var mutade och korrupta och dumma i huvudet i största allmänhet, ochalla de äldre i klubben hade tydliga minnen av det där, särskilt som det hände flera såna grejer för klubben den tiden. Säsongen innan hade manockså haft scudetton i sin hand, men förlorade i slutskedet i en grym match mot Lazio och året därpå var Ronaldo skadad. Då gick allt åthelvete, precis som om laget förlorade sin motor och sitt driv och Inter slutade åtta i serien, ett bottenrekord, tror jag.

Ingen sa det rätt ut. Ingen ville väcka olyckskorparna. Men många tänkte på det där inför vår match mot Parma. Det fanns onda aningar.Folk mindes och nojade, och så fanns den där straffen som Materazzi missat. Killarna hade haft flera chanser att avgöra ligan, men misslyckatsvarje gång. Det var små saker hela tiden, otur, misstag. Det var allt möjligt skit, och absolut, alla var taggade mot Parma, beredda att göra allt.Men det i sig kunde också vara ett problem. Det viskades om det. Trycket riskerade att bli för stort. Det kunde uppstå låsningar, ochklubbledningen förbjöd oss alla att tala med pressen. Vi skulle ha full koncentration och Mancini som alltid höll presskonferensen förematcherna teg han också, och den enda som sa ett ord var Moratti.

Han dök upp på vårt hotell kvällen före matchen och sa inget annat till journalisterna än ”Önska oss lycka till. Det behövs”, och inget blevmindre tufft av att Parma var piskade att vinna över oss för att behålla sin plats i ligan. Det fanns samma dödliga allvar hos motståndarlagetsom hos oss. Vi skulle inte få något gratis och precis innan vi åkte till arenan kom beskedet att vi inte skulle få stöd av våra egna fans.

Det var en rättvisegrej. Romasupportrarna hade av säkerhetsskäl inte fått resa till bortamatchen mot Catania och då skulle inte vi heller fåha med våra fans i Parma. Sen lyckades ganska många ta sig in i alla fall. Det var hit och dit. Varje liten sak bevakades och diskuterades och jagminns Mancini. Han fick spel när han hörde att Gianluca Rocchi skulle döma.

”Den jäveln är alltid jävlig mot oss”, fräste han och på himlen samlades mörka moln.Det såg ut att bli regn och jag började på bänken. Jag hade inte spelat på länge, och Mancini inledde med Balotelli och Cruz på topp. ”Men var

beredd”, sa han till mig, ”var beredd på att hoppa in”, och jag nickade. Vi satt alla då under ett litet tak och hörde de första regndropparna falla.Snart smattrade det över oss och matchen drog igång, och publiken buade. Det var ett fruktansvärt tryck, och vi dominerade. Vi tryckte på ochCruz och Maicon hade otroliga chanser, men nej, det gick inte. Det tycktes hopplöst och vi där på bänken följde spelet förstås, fullständigt påhelspänn. Vi skrek och svor och hoppades och fasade, men hela tiden sneglade vi också åt den stora anslagstavlan på arenan.

Det gällde ju inte bara vår match. Det handlade om Romas också och ännu så länge var det noll–noll där också, och då var det lugnt. Då leddevi ännu ligan. Då var scudetton vår. Men så blinkade det till. Hela laget ryckte till. Inga mål för Roma för guds skull? Det vore för grymt. Mankan inte leda ligan hela året och så förlora i sista sekund. Det borde fan vara förbjudet. Men jo, Roma hade gjort ett–noll mot Catania ochplötsligt var vi tvåa i serien. Det var inte sant och jag såg på alla på bänken, fysiologen, läkaren, materialaren, alla de som var med på nittiotalet,de mindes. De bleknade: Håller det på att hända igen? Är den gamla förbannelsen tillbaks?

Jag har aldrig sett något liknande. Färgen rann av dem, och det kändes även ute på plan. Vi snackar om ren skräck, inget annat. Det här fickinte hända. Det var hemskt, det var katastrof, och regnet bara föll. Det öste ner och hemmapubliken skrek av glädje. Resultatet var till derasfördel för om Catania förlorade, höll sig Parma kvar i ligan. Men för oss kändes det som döden själv, och spelarna blev alltmer spända. Jag sågdet på dem. De hade fått kors på sina ryggar, och jag kan inte påstå att jag var särskilt uppåt själv, givetvis inte, men ändå, jag hade redan trescudetton och jag kände inte av den där gamla förbannelsen. Jag var för ung för den och för varje minut blev jag mer fokuserad och mer taggad.Det var som om det brann i kroppen.

Jag skulle in och vända det här hur ont jag än hade. Jag vägrade godta något annat, och i halvlek då det ännu var noll–noll och ligavinsten låghos Roma fick jag order om att värma upp, och jag minns det så väl: alla tittade på mig, Mancini, Mihajlović, allihop, materialaren, fysiologen,alla, och jag såg det på dem. De hoppades på mig. Det syntes i ögonen. De stirrade vädjande på mig, och det är klart, det var omöjligt att intekänna pressen.

”Ordna det här för oss”, sa de, en efter en.”Jag ska, jag ska!”Men jag kom inte in efter halvlek heller. Det dröjde ytterligare sex minuter, och så steg jag in på plan. Gräset var vått. Det var tungt att

springa och jag var inte fullt tränad, och trycket var rent löjligt stort. Men ändå, jag hade aldrig varit så taggad i mitt liv, och jag minns att jagnästan direkt provade ett skott från mitten, strax utanför straffområdet.

Det gick inte. Några minuter senare testade jag igen. Jag missade då också. Det kändes som om jag kom i samma läge igen och igen utan attfå något ut av det, och sextioandra minuten hände det ännu en gång. Jag fick bollen i samma position. Det var Dejan Stanković som passade, ochjag drog en kille som kastade sig mot mig och sprang framåt mot mål och varje gång jag stötte till bollen flög en liten vattenstråle upp och så sågjag ett läge och jag sköt, ingen dunderträff, inte alls.

Det var ett markskott och det gick mot vänster stolpe och in i målet, och istället för att göra en häftig målgest bara ställde jag mig och

väntade, och från bänken och från plan kom de allihop, först Patrick Vieira tror jag, och så Balotelli, sen hela gänget, materialaren,magasinskillarna, varenda en, alla de som sett på mig så vädjande, och jag såg på dem: skräcken hade släppt, och Dejan Stanković slängde signer i det våta gräset. Det såg ut som om han bad och tackade gudarna. Det var helt hysteriskt och högt däruppe på läktaren jublade MassimoMoratti, han nästan dansade på sin hedersplats, och det kändes överallt, hos alla i klubben, varenda en.

En sten hade fallit från deras hjärtan. Folk fick tillbaks färgen i ansiktet. Det var mycket mer än ett mål. Det var som om jag räddat dem frånatt drunkna ungefär, och jag såg mot publiken. Bakom buropen bröt jublet från våra supportrar fram, och jag gjorde en gest med handen motörat: Vad hör jag, liksom, och då tändes arenan ännu mer och till slut när kalabaliken lagt sig fortsatte matchen, och det var ju sant.

Inget var säkrat än. Bara ett enda mål från Parma och vi var tillbaka på ruta ett, och nerverna kom tillbaka, inte den gamla skräcken, intealls. Men ingen vågade andas ut. Värre saker än en kvittering har hänt i fotboll. Men så i sjuttioåttonde minuten dribblade Maicon påhögerkanten, förbi en, två, tre killar och sen slog han ett inlägg och jag rusade fram. Jag kom samtidigt med en back, men fick foten på bollenoch jag sköt på halvvolley i mål och ni kan tänka er. Jag hade varit borta i två månader och journalister hade skrivit skit om mig och om laget.

Det hade snackats om att Inter förlorat vinnarinstinkten och att allt höll på att glida oss ur händerna och att jag inte var en riktig mästare,inte som Totti och Del Piero, eller till och med att jag inte var bra när det verkligen gällde. Men nu hade jag visat dem, och jag sjönk ner på knä idet dyblöta gräset och bara väntade på att bli överfallen av allihop igen, och jag kände i hela kroppen: det här var stort, och inte långt senareblåstes matchen av och scudetton var vår.

Inter hade inte vunnit på sjutton år. Man hade haft en lång, tung period, full av lidande och otur och skit. Men så hade jag kommit och nuhade vi tagit hem ligan två år i rad, och det var full cirkus överallt. Människor sprang in på plan och slet i oss, och inne i omklädningsrummetskrek alla och hoppade. Men så tystnade folk. Mancini kom in och han hade ju inte alltid varit så populär, särskilt inte när han velat om sinframtid i klubben och inte lyckats i Champions League. Men nu hade han tagit ligaguldet och spelarna kom fram, en efter en, lite högtidligt sådär, och tog honom i handen och sa: ”Tack så mycket, du grejade det åt oss.” Men så steg Mancini fram till mig, helt hög av segern och allalyckönskningar. Det var bara det: han fick inget tack av mig. Jag sa ”varsågod”, och då skrattade folk, jävla Ibra liksom, och efteråt när jagtalade med journalisterna frågade flera av dem:

”Vem tillägnar du den här segern?””Till er”, svarade jag, ”till media, till alla som tvivlat och dissat mig och Inter!”Det är så jag funkar. Jag tänker alltid på revanschen. Det sitter i sen Rosengård, det är den som driver mig, och jag glömmer inte vad Moratti

sa till media:”Hela Italien var emot oss men Zlatan Ibrahimović var symbolen för vår kamp.”

Jag blev vald till bästa spelare i Serie A det året, och inte långt senare kom det där ut om att jag kanske var världens högst betaldafotbollsspelare, och då blev allting helt sjukt. Jag kunde knappt gå ut och vart jag än gick blev det uppståndelse. Alla trodde förstås att jagförhandlat mig till kontraktet efter matchen mot Parma. Men dealen hade ju satts sju, åtta månader tidigare, och jag tänkte: Herregud, Morattikan ju knappast ha ångrat sig nu, inte efter den avslutningen, och jag kände, nu har livet vänt igen. Nu har molnen skingrats. Nu har jag fått slåtillbaka. Men det är klart, det fanns fortfarande orostecken. Jag hade märkt det direkt efter Parmamatchen.

Mitt knä hade svullnat upp igen. Jag hade ju aldrig varit frisk och jag tror det kom som en chock för många när jag tvingades avstå från denitalienska cupfinalen och det var trist förstås. Vi hade haft chans på dubbeln, att ta hem både cupen och ligan. Men utan mig fick Romarevansch i finalen, och EM närmade sig och jag hade ingen aning om ifall mitt knä skulle hålla. Jag hade pressat mig för hårt den där säsongen.

Jag skulle få betala ett pris.

20JAG GICK INTE UT särskilt ofta längre. Jag stannade hemma med familjen och den här tiden var jag nybliven tvåbarnspappa. Lilla Vincent fannsnu också. Vincent! Han var så fin och hans namn kom från det italienska ordet för vinnare, och det gillade ju jag. Han hade fötts under full cirkushan också förstås. Ändå var han nummer två och media tog det lite lugnare.

Men uppriktigt sagt, två ungar! Det är ingen lek. Jag började fatta hur morsan haft det i min barndom med alla barnen och städjobbet, ingaparalleller i övrigt förstås. Vi hade det väldigt bra, jag och Helena, oförskämt bra förstås. Men jag anade åtminstone hur tungt det måste havarit för mamma, och efter dramat med Maxi hade jag blivit rätt nojig: Vad är det för utslag? Varför andas Vincent så tungt? Varför är magenså utspänd? Allt sånt.

Vi hade en ny barnflicka då. Vår förra nanny hade träffat en kille medan hon bodde hos oss i Malmö den sommaren och sagt upp sig, och vihade fått lite panik. Vi behövde hjälp och vi ville ha en svenska för barnens skull och Helena ringde arbetsförmedlingens utlandssektion för attdiskutera saken. Hur skulle vi göra? Vi kunde ju inte direkt sätta in en annons: Zlatan och Helena söker barnvakt. Det skulle knappast lockarätt folk.

Helena låtsades att vi var ambassadörer eller något. Svensk diplomatfamilj söker barnflicka, skrev hon i en annons och vi fick över trehundra svar. Helena läste alla. Hon var noggrann, som alltid, och jag gissar att hon räknade med att det skulle bli svårt. Men hon fastnadedirekt för en. Det var en tjej från en by i Dalarna, och bara det var en poäng tydligen. Helena ville ha någon från landet. Hon är själv från ettlitet samhälle, och den här tjejen var utbildad förskollärare och kunde språk och gillade att träna, som Helena, och verkade allmänt trevlig ochduktig.

Jag la mig inte i det. Men Helena ringde den där tjejen utan att berätta vem hon var. Hon var fortfarande ambassadörsfrun, typ, och tjejenverkade intresserad och lätt att prata med, och Helena mejlade:

”Provjobba hos oss en vecka!”De beslöt att ta Helenas hyrbil till Arlanda och flyga ihop till Milano med pojkarna, och därför skulle tjejen först ta sig till Lindesberg. Hennes

pappa körde henne. Men innan de stack iväg skickade Helena över resebokningen, och då började tjejen undra. Enligt biljetterna hette den härdiplomatfamiljens barn Maximilian och Vincent Ibrahimović, och det var ju lite konstigt. I och för sig kunde väl diplomatfamiljer heta så också,eller hur? Kanske fanns många Ibrahimovićs i landet, vad visste hon? Hon frågade sin pappa om det.

”Kolla på det här”, sa hon.”Det ser ut som om du ska vara barnflicka till Zlatans barn”, svarade han, och då ville tjejen hoppa av. Hjälp liksom!Hon blev rädd. Det lät väl häftigt. Å andra sidan kändes det för sent att dra sig ur nu. Det var ju biljetter bokade och allt, och så stack de iväg,

hon och pappan, och nu var hon rejält nervös, har hon berättat. Men Helena … vad ska man säga om Helena? Hon är ju Evilsuperbitchdeluxenär hon dressar upp sig. Det krävs lite mod att gå fram till en sån kvinna. Men ärligt talat, hon är otroligt avspänd. Hon är en expert på att fåfolk att känna sig bekväma och under den där resan hade hon och tjejen lång tid att bekanta sig med varandra, alldeles för lång tid.

På Arlanda började problemen. De skulle flyga med Easy Jet. Bara Easy Jet flög till Milano den dagen. Men något var fel på planet. Flightenblev försenad en timma, sen två, tre, sex timmar, tolv, arton timmar. Det var inte klokt. Det var ren skandal och alla blev trötta och irriteradeoch vansinniga, och till slut fick jag spel. Jag stod inte ut. Jag ringde en pilot jag känner, han som flyger privatplanet jag har tillgång till.

”Hämta dem”, sa jag till honom, och så blev det.Helena och tjejen plockade ut sitt bagage och så fördes de till privatplanet, och jag hade sett till att det fanns catering ombord med

chokladdoppade jordgubbar och den grejen, och jag hoppades att de fick det bra. De förtjänade det efter den pärsen, och till slut fick jag träffatjejen. Hon var rätt nervös då också, vad jag förstod. Men vi kom bra överens och sen dess har hon hjälpt och bott hos oss. Hon är en del avfamiljen, kan man säga, och vi skulle inte klara oss en dag utan henne. Barnen är tokiga i henne, och hon och Helena är som syskon och tränaroch pluggar ihop. Varje morgon klockan nio går de och tränar tillsammans. Överhuvudtaget fick vi en del nya rutiner och vanor.

Ett år stack vi till S:t Moritz. Kände jag mig hemma där, tror ni? Inte direkt! Jag hade aldrig åkt skidor. Att dra till alperna med morsan ochfarsan var som att sticka till månen, typ.

S:t Moritz var för fint folk. Man drack champagne till frukost. Champagne? Jag satt i kallingar och ville ha flingor. Olof Mellberg var medockså och försökte lära mig åka. Det gick inget vidare. Jag flög iväg som en idiot medan Mellberg och de andra i vårt gäng dansade ner försluttningarna. Jag såg helt löjlig ut och för att vara på den säkra sidan drog jag på mig en rånarluva och såna där stora solglasögon. Ingen skullefå veta vem jag var. Men en dag hamnade jag i en sittlift och då satt en italiensk kille intill mig med sin farsa, och den där grabben börjadestirra. Ingen fara, tänkte jag. Han känner inte igen mig i den luvan. Inte en chans. Men efter ett tag sa killen, det måste ha varit min förbannadenäsa:

”Ibra?”Jag blånekade. Vadå Ibra? Vem är det? Men vad hade jag för det? Helena började skratta. Det var typ det roligaste hon varit med om, och

grabben fortsatte med sitt Ibra, Ibra, och till slut sa jag: Si, det är jag och då uppstod en lite högtidlig tystnad. Killen blev tokimpad. Det varbara ett problem. Han skulle inte bli lika imponerad när han såg mig åka, och jag funderade, hur skulle jag lösa det där? Jag var idrottsstjärnan.Jag kunde inte avslöja mig som en sopa i backen. Men det blev värre än jag trodde. Snacket spred sig. En hel folksamling dök upp, och alla stoddär för att få se mig åka. Jag fick problem med handskarna. Blev väldigt noga med hur de satt runt fingertopparna.

Jag blev noga med jackan också, och med byxorna och bindningarna, framför allt med dem, för det var något jag sett. Folk höll på medbindningarna hela tiden, knäppte på dem och av dem, och vem visste, kanske var jag noggrannaste proffset som skulle ha absolut rättknäppning innan jag flög iväg som Ingemar Stenmark. Men jobbigt var det förstås; ju mer jag höll på, desto större blev förväntningarna. Skahan tricksa, typ? Skjuta iväg som en kanon med de fotbollsbenen?

Jag var tvungen att rätta till halsduken också och mössan och håret, och till slut tröttnade det där gänget. De drog iväg. Vi skiter i honomliksom. Jag var visserligen Ibra, men det går inte att kolla på mig i all evighet för det, och jag kunde i lugn och ro åka ner som det blåbär jag var,och Olof Mellberg och alla undrade: ”Var har du varit? Vad har du gjort?”

”Jag var tvungen att fixa lite.”

Men för det mesta var det hårt arbete förstås. Den sommaren efter matchen mot Parma och andra ligasegern med Inter skulle jag spela EM iSchweiz och Österrike, och jag var fortfarande orolig för mitt knä. Det skrevs mycket om min skada och jag talade med Lagerbäck om det, ochvarken jag eller någon annan visste om jag skulle kunna köra för fullt i mästerskapet. Vi hade Ryssland, Spanien och Grekland i vår grupp, och

det såg inte helt lätt ut. Jag har ett kontrakt med Nike. Mino var emot den där dealen, men jag stod på mig, och absolut, det har varit roligtofta. Vi har gjort en del kul filmer ihop, när jag tricksar med ett tuggummi exempelvis och kickar upp det i munnen och farsan faktiskt är medoch låtsas oroad att jag ska få det i halsen, och så framför allt: Nike var med och byggde Zlatan Court på Cronmans väg i Rosengård där jagspelat som grabb.Det var stort. Planen gjordes av sulor från gamla gymnastikskor. Det var ett skönt gummiunderlag och elbelysning och grejer. Ungarna skulleinte som vi tvingas sluta för att det blev för mörkt, och vi satte dit en inskription: Här finns mitt hjärta. Här finns min historia. Här finns mittspel. Ta det vidare. Zlatan. Det kändes fantastiskt att få ge något tillbaka, och jag var där och invigde planen och ni kan tänka er. ”Zlatan,Zlatan”, skrek barnen. Det var full kalabalik. Det var en återkomst och jag blev alldeles rörd, ärligt talat, och lirade med ungarna i mörkret ochkände, wow, det här trodde ni inte om snorungen från Cronmans väg!

Men i EM lackade jag ur på Nike. Nike hade gått ut hårt med att vi alla som hade kontrakt skulle ha samma färg på skorna, och jag tänkte:Okej då, kör på det, jag struntar i vilket. Men så kom det fram; en annan kille skulle få en egen färg ändå. Jag tog upp det med Nike: Varförsnackar ni skit? Alla skulle ju ha lika. Vi har bestämt det så, svarade de, och jag sa vad jag tyckte om det, och då ändrade de sig. Då plötsligtskulle jag få en egen färg jag med. Men då var det inget roligt längre. Såna grejer ska du inte behöva tjata dig till, och jag behöll mina gamla skor.Det kan låta larvigt kanske. Men folk måste kunna tala klarspråk.

Första matchen var mot Grekland. Jag hade Sotirios Kyrgiakos på mig. Kyrgiakos är en skicklig back. Han hade långt hår och hästsvans.Varje gång jag hoppade eller rusade hade jag hans frisyr i ansiktet. Jag fick hår i munnen så gott som. Han markerade mig hårt. Han gjorde ettbra jobb, inget snack om det. Han låste mig. Men han slappnade av ett par, tre sekunder och mer behövde jag inte. Jag fick ett inkast ochbörjade dribbla och plötsligt var Kyrgiakos långt bort, och då fick jag utrymme. Jag sköt rakt upp i krysset.

Det var en perfekt start på EM. Vi vann med två–noll, och min familj som var där skötte sig själv. Vi hade alla lärt läxan från VM i Tyskland.Jag spelade fotboll. Jag kunde inte vara reseledare också. Alla tog hand om sig själva, och det kändes bra. Men mitt knä gjorde ont och varsvullet och vi hade Spanien i nästa match. Spanien var en av favoriterna i turneringen. De hade slagit Ryssland med fyra–ett i första matchen,och det skulle bli tufft, det visste vi, och det snackades mycket om min skada. Skulle jag spela eller inte? Jag var inte säker. Det gjorde ont, ochabsolut, jag struntade gärna i smärtan.

Det var EM och jag kunde ha kört med en kniv i benen. Men i fotboll, som sagt, finns alltid ett kort och ett långt perspektiv. Det är matchenidag, och så matcherna i morgon och i övermorgon. Du kan offra dig i en fight och göra en stor insats, men sen vara utslagen. Vi hade Spanien nuoch därefter Ryssland, och så kvartsfinalen om vi tog oss vidare, och det pratades om att jag skulle spela på smärtstillande sprutor. I Italienhade jag gjort det många gånger. Men landslagsläkaren var motståndare till det. Smärta är kroppens varningssignal. Det går att ta bortsmärtan tillfälligt, men då riskerar man en allvarlig skada. Det är lite av gambling. Ett spel med skador. Hur viktig är matchen? Hur mycket skavi satsa för att få killen bra idag? Är det värt risken att han blir borta i veckor eller månader efteråt? Det är den typen av överväganden, ochtraditionellt är läkarna mer försiktiga i Sverige än på kontinenten. De ser killen mer som en patient än som en fotbollsmaskin. Men det är aldrigenkelt, och som spelare ligger du ofta på själv. Det finns matcher som känns så viktiga att du vill säga: Fuck the future! Jag struntar ikonsekvenserna. Det är bara det, du kommer inte undan framtiden och spelar du i landslaget, finns alltid din klubb i bakgrunden.

Det är den som betalar de stora pengarna, och jag var en stor investering. Jag fick inte gå sönder. Det gick inte att offra mig för en landskampsom inget hade med Inter att göra, och landslagets läkare fick samtal från klubbens läkare. Såna snack kan lätt bli hetsiga. Två intressen står juemot varandra. Klubben vill ha sin spelare för ligan och landslaget behöver samma kille för EM.

Det var också bara en månad tills försäsongen skulle dra igång, och jag var Inters viktigaste spelare. Men ändå, båda läkarna var förnuftigapersoner. Det var ett helt lugnt samtal, tror jag, och de kom överens. Jag skulle inte spela på sprutor och jag fick behandling i timmar av ennaprapat, och det beslöts att jag skulle spela, trots allt, mot Spanien.

Det var jag och Henke på topp, och det kändes bra. Men Spanien var skickliga. De fick en hörna tidigt. Xavi slog den kort till David Villa somspelade snett bakåt till Silva, som var fri och slog ett inlägg till Fernando Torres. Torres kämpade om bollen med Petter Hansson men komsteget före, och stötte eller nästan höftade in ett–noll, och det var tungt förstås. Ingen lek att kvittera mot Spanien. Men spanjorerna backadeoch försökte säkra segern och sin plats i kvartsfinalen och de gav oss chans på chans och jag glömde mitt knä. Jag öste på. Jag slet och itrettiofjärde minuten fick jag en lång fin boll från Fredrik Stoor i straffområdet och blev fri med målvakten Casillas, och jag försökte slå bollendirekt i mål. Det var den typen av läge som van Basten talat med mig om och Capello och Galbiati tränat mig inför, den typen av tillfällen dumåste kunna utnyttja. Men jag missade, jag fick inte träff på bollen och halvsekunden efteråt hade jag Ramos framför mig, den ungestjärnbacken i Real.

Men helvete heller, jag tänkte inte ge mig. Jag blockade, jag höll undan för honom och sköt igen i en liten lucka mellan honom och en annanback, och bollen gick i mål. Det var ett–ett och fart i matchen och jag var tveklöst i form. Jag hade inlett turneringen lysande, men ändå, dethjälpte inte. När domaren blåste för halvlek och adrenalinet försvann, då kände jag, jag hade ont. Knäet var inte bra alls. Vad skulle jag göra?Det var inget lätt beslut. Jag hade varit avgörande för laget, men jag måste hålla. Det var åtminstone en match kvar och vårt utgångsläge sågbra ut. Vi hade tre poäng från Greklandsmatchen och även om vi förlorade nu skulle vi kunna spela oss till en plats i kvartsfinal av egen kraft iden sista gruppspelsmatchen mot Ryssland. Därför gick jag fram till Lars Lagerbäck i pausen.

”Jag har väldigt ont”, sa jag.”Skit också.””Jag tror vi får välja.””Okej.””Vad är viktigast för dig: andra halvlek nu, eller Rysslandsmatchen?””Ryssland”, sa han. ”Vi har större chans mot dem!”Därför sattes jag på bänken i andra halvlek. Lagerbäck plockade in Markus Rosenberg istället, och det verkade lovande. Spanien hade många

chanser i andra halvlek. Men vi höll undan, och visst, det märktes att jag var borta. Det fanns en kvalitet i spelet som var borta, ett moment avnågot oberäkneligt. Jag hade varit i fin form och jag svor över mitt knä. Det var då fan. Men killarna kämpade och när nittio minuter hade gåttstod det fortfarande ett–ett. Det såg ut att gå vägen och vi nickade uppmuntrande åt varandra på bänken. Skulle vi greja det här ändå? Mentvå minuter in på tilläggstiden blev Markus Rosenberg av med bollen på ett fult sätt långt nere på vår planhalva. Lagerbäck for upp och vargalen. Jävla idiot till domare!

Det var en solklar frispark, menade han. Men domaren lät spelet gå, och det var upprörda miner. Många på bänken ansåg redan innan att vihade haft domaren emot oss, och folk skrek och levde om men inte länge. Katastrofen kom. Joan Capdevila som tagit bollen från Rosenberg slog

en lång crossboll och Fredrik Stoor försökte stoppa den. Men han var helt slutkörd. Alla hade slitit livet ur sig, David Villa rusade förbi honomoch Petter Hansson också och sköt två–ett, och nästan direkt blåste domaren av matchen och det går lugnt att säga, det var en tung förlust.

I nästa match mot Ryssland krossades vi. Jag hade ont och det kändes som om Ryssland var bättre i allt och vi åkte ur turneringen och vivar helt sjukt besvikna. Det som börjat så bra blev ingenting. Det var grymt. Men som alltid, när det ena är borta kommer något nytt och precisinnan EM hade jag fått höra att Roberto Mancini fått sparken som tränare i Inter.

Han skulle ersättas av en kille som hette José Mourinho. Jag hade inte träffat honom än. Men han hade redan förvånat mig. Han knöt mig tillsig redan innan vi setts. Han skulle bli en kille jag kunde dö för i stort sett.

21JAG HADE ÄNNU INGEN RIKTIG KOLL på honom. Men det är klart, Mourinho var The Special one redan då, och jag hade hört mycket om honomförstås. Han skulle vara kaxig och han höll shower på sina presskonferenser och sa precis vad han tyckte. Men jag visste ju inget egentligen ochjag tänkte typ: Han är väl som Capello, en stenhård ledare, och gärna för mig. Jag gillar den stilen. Men jag hade fel, åtminstone delvis.Mourinho är portugis, och han gillar att stå i centrum. Han manipulerar spelarna som ingen annan. Ändå säger det ingenting.

Killen lärde sig mycket av Bobby Robson. Robson var en gammal förbundskapten för England. Han tränade fotbollsklubben Sporting Clubede Portugal på den tiden och behövde en översättare, och det råkade bli Mourinho. Mourinho var bra på språk. Men Robson anade snart attkillen kunde annat också. Det gick snabbt i huvudet på grabben och han var lätt att bolla idéer med, och en dag bad Bobby Robson honomskriva en rapport om ett motståndarlag. Jag har ingen aning om vad han förväntade sig. Vad kan en översättare liksom? Men Mourinhosanalys var helt förstklassig tydligen.

Robson bara häpnade. Här var en kille som aldrig spelat fotboll på hög nivå, men som ändå gav honom bättre material än han någonsin fått.Vad fan, liksom, jag måste ha underskattat den där översättaren. När Bobby Robson bytte klubb, tog han med sig killen och Mourinho lärde sighela tiden, inte bara taktik och fakta, utan också psykologiska grejer. Han brukade säga: ”När ditt lag vinner är du en del av teamet. Men närde förlorar är du en påse skit”, och till slut blev han tränare själv i Porto. Det var 2002. Han var helt okänd då. Han var fortfarande Thetranslator för många, och Porto var kanske ett fint lag i Portugal.

Men kom igen, det var ingen storklubb. Porto hade slutat i mitten av serien året innan och den portugisiska ligan, vad var det? Inte mycket ijämförelse. Ingen räknade med Porto i de europeiska turneringarna, allra minst i Champions League. Men Mourinho kom till klubben mednågot helt nytt: total koll på varenda detalj hos motståndarlagen, och visst, jag begrep inget av det då. Men jag skulle fatta, tro mig. På dentiden pratade han mycket om omställningarna i fotboll, när det ena lagets offensiv bryts och killarna hastigt måste omgruppera sig från attacktill försvarsspel.

Det är viktiga sekunder. I såna lägen kan en enda oväntad manöver, ett enda litet taktiskt misstag, avgöra och Mourinho studerade detnoggrannare än någon inom fotbollen och fick spelarna att tänka analytiskt och snabbt. Porto blev en mästare på att utnyttja de därögonblicken, och mot alla odds vann laget inte bara den portugisiska ligan. Man tog sig vidare i Champions League och mötte lag somManchester United och Real Madrid, klubbar där en enda spelare tjänade lika mycket som alla Portos spelare tillsammans. Men Mourinho ochhans killar vann ändå hela Champions League.

Det var jordens skräll, och Mourinho blev den hetaste tränaren i världen. Det här var 2004. Roman Abramovich, den ryska miljardären,hade köpt Chelsea och öste in pengar i klubben, och framför allt, han köpte över Mourinho. Men vad tror ni? Accepterades Mourinho i England?Han var ju utlänning. En portugis. Många snobbar och journalister ifrågasatte honom, och på en presskonferens sa han:

”Jag är inte killen från ingenstans. Jag har vunnit Champions League med Porto. Jag är speciell. I am a special one”, och det där stannadekvar.

Mourinho blev The special one i engelsk media, men jag gissar att det sas lika mycket av hån som av respekt, åtminstone först. Killen retadefolk. Inte bara för att han såg ut som en filmstjärna. Han sa kaxiga grejer. Han visste sitt värde, och ibland gick han hårt åt konkurrenterna.När han tyckte Arsène Wenger i Arsenal var fixerad vid hans Chelsea, snackade han om Wenger som en sån där fluktare, en kille med kikarehemma liksom som spanar in hur andra familjer har det. Det var alltid ett jävla liv om Mourinho.

Men han snackade inte bara. När han kom till Chelsea hade klubben inte vunnit ligan på femtio år. Med Mourinho vann man två säsonger irad. Mourinho var The special one, och nu var han alltså på väg till oss, och med tanke på hans rykte förväntade jag mig tuffa befallningar på engång. Men redan under EM fick jag besked att Mourinho skulle ringa och jag tänkte, har något hänt?

Han ville bara snacka. Säga roligt att jobba ihop, ser fram emot att träffa dig, inga märkvärdiga grejer, inte då, men han snackade italienska.Jag fattade inte. Mourinho hade aldrig tränat en italiensk klubb. Ändå pratade han bättre än jag. Han hade lärt sig språket på ingen tid alls, påtre veckor sägs det, och jag hängde inte med. Vi gick över till engelska, och jag kände redan då, han bryr sig. Han ställer annorlunda frågor, ochefter matchen mot Spanien fick jag ett sms.

Jag får alltid en massa sms. Men det här var från Mourinho. Bra spelat, skrev han och så gav han råd, och jag lovar, jag studsade till. Det varinget jag varit med om. Sms från tränaren! Jag menar, jag spelade med landslaget, det var inte hans business. Men han engagerade sig, och jagsvarade och fick nya mess. Det var wow, Mourinho kollar på mig. Jag kände mig sedd. Killen kanske inte är så tuff och hård i alla fall.

Okej, jag fattade, han hade ett syfte med sina mess. Han ville peppa. Skapa lojalitet. Men jag gillade honom direkt. Det klickade. Vi förstodvarandra, och jag insåg på en gång, den här mannen jobbar hårt. Han sliter dubbelt så mycket som alla andra. Kollar fotboll dygnet runt och görsina analyser. Aldrig träffat en tränare med såna kunskaper om motståndarlagen. Det är inte bara det vanliga, titta de lirar si och så, de har denoch den taktiken, ni måste passa er för honom. Det var allt, varenda liten detalj, ner till tredjemålvaktens skostorlek, typ. Det var allt. Det varen känsla direkt; den killen har koll.

Men det dröjde innan jag träffade honom. Det var ju EM och semester, och jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig. Jag hade ju sett massabilder på honom. Han är elegant, han är självklar, men alltså, jag blev förvånad. Han var en kort man med smala axlar, och han såg liten ut inärheten av spelarna.

Ändå kände jag genast, det vibrerade runt honom. Han fick folk att ställa sig på rad, och han gick fram till killar som trodde de varuntouchable och körde med dem. Han stod där, huvudet kortare, och försökte inte ställa sig in, inte en sekund. Han gick rakt på och han sa heltkallt: Hädanefter gör ni så här och så här. Fattar ni! Och alla började lyssna. De spände sig för att uppfatta varje nyans i hans ord. Inte så att devar rädda för honom. Han var ingen Capello, som sagt. Han skapade personliga band till spelarna genom sina sms och sina mejl och sittengagemang och sin kunskap om hur vi alla hade det med fruar och barn och han skrek inte. Folk lyssnade ändå, och alla insåg tidigt, denmannen läser på. Han sliter hårt för att förbereda oss. Han byggde upp oss inför matcherna. Det var som en teater, ett psykologiskt spel. Hankunde visa filmer när vi spelat dåligt, och säga: ”Se på det där! Så bedrövligt! Så hopplöst! De där kan inte ens vara ni. Det måste vara erabröder, era sämre jag”, och vi nickade, vi höll med. Vi skämdes.

”Så där vill jag inte se er idag!” fortsatte han. Nej, nej, tänkte vi, inte en chans. ”Gå ut som hungriga lejon, som krigare”, fortsatte han och viropade: ”Absolut, inget annat duger.”

”I första duellen ska ni vara så här …”, gick han på. Han slog näven mot handflatan. ”Och i andra duellen …”Han sparkade till anslagstavlan så den flög iväg i rummet, och adrenalinet sprutade i oss, och vi gick ut som vildar. Det var såna grejer hela

tiden, oväntade saker som triggade oss, och jag kände alltmer, den här killen ger allt för laget, då vill jag också göra allt för honom. Det var en

sorts kvalitet han hade. Man ville döda för honom. Men det handlade inte bara om peptalk. Killen kunde sänka en med några ord, liksomkomma in i omklädningsrummet och säga helt kyligt:

”Du har gjort zero idag, Zlatan, zero. Du har inte uträttat ett skit”, och i såna lägen skrek jag inte tillbaka.Jag försvarade mig inte, inte för att jag var skraj eller hade överdriven respekt för honom, utan för att jag förstod att han hade rätt. Jag hade

inte åstadkommit ett dugg, och för Mourinho betydde det inte ett skvatt vad du gjort i går eller i förrgår. Det var idag som gällde. Det var nu:”Ut och spela fotboll.”

Jag minns en match mot Atalanta. Dagen efter skulle jag ta emot priset för bästa utländska spelare och bästa spelare totalt i Serie A, men ihalvlek låg vi under med två–noll och jag hade varit rätt osynlig, och i omklädningsrummet kom Mourinho emot mig.

”Du ska få pris i morgon, va?””Va, jo.””Vet du vad du ska göra när du tar emot det där priset?””Nä, vadå?””Du ska skämmas. Du ska rodna. Du ska veta att du inte vunnit ett skit. Man kan inte få priser när man spelar så värdelöst. Du ska ge bort

det där priset till din morsa, eller någon som förtjänar det bättre”, sa han och jag kände: Jag ska visa honom, han ska få se att jag är värd dendär utmärkelsen, vänta bara tills andra halvlek, spelar ingen roll om det smakar blod i munnen, jag ska visa honom. Jag ska dominera igen.

Det var några såna grejer hela tiden. Han pumpade upp mig och sänkte mig. Han var en mästare på att manipulera laget, och bara en sakegentligen störde mig, hans ansiktsuttryck när vi spelade. Oavsett vad jag gjorde för grejer, eller vilka mål jag sköt, såg han lika iskall ut. Detvar aldrig något småleende eller några gester, eller någonting överhuvudtaget. Det var som om inget hänt alls, som om det var stillaståendespel på mittplan, typ, och då var jag ändå grymmare än någonsin. Jag gjorde helt otroliga saker, men Mourinho såg ut som om det regnade.

Vi mötte Bologna till exempel, och i tjugofjärde minuten dribblade Adriano, brassen på vänsterkanten, och drog sig ner mot kortlinjen. Hanfick iväg ett inlägg, en hårt slagen boll som kom för lågt för att nicka och för högt för att skjuta på volley, och jag stod rätt trängd istraffområdet. Men jag tog ett steg framåt och klackade. Det såg ut som en karatespark, bam bara, rakt i nätet. Det var helt sjukt. Det blev valttill årets mål senare, och publiken var helt galen, folk stod upp och skrek och applåderade, alla, även Moratti på hedersläktaren. Men Mourinho,vad gjorde han? Han stod i sin kostym med händerna längs sidorna med värsta stenansiktet. Vad fan är det med den mannen, tänkte jag. Omhan inte reagerar på en sån grej, vad går han igång på då?

Jag talade med Rui Faria om det. Rui Faria är portugis han med. Han är fitness coach och Mourinhos högra hand. De två har följt varandrafrån klubb till klubb och känner varandra utan och innan.

”Förklara en sak för mig”, sa jag till honom.”Okej, visst!””Jag har gjort mål den här säsongen som jag själv inte fattar hur de gått till. Mourinho kan knappt ha sett något liknande. Ändå står han bara

där som en staty.””Ta det lugnt, grabben”, sa Rui. ”Han är sån. Han reagerar inte som vi andra.”Kanske inte, tänkte jag. Men ändå … jag ska då fan se till att få liv på honom, om jag så måste göra ett mirakel.På ett eller annat sätt skulle jag få den mannen att jubla.

22JAG HADE EN LITEN HANG UP på Champions League. Vi hade inlett ligan och mitt knä hade blivit bättre och jag sköt det ena otroliga målet efter detandra och vi fick rätt tidigt en känsla, vi tar hem scudetton även i år. Men förstå mig rätt, det var inte så märkvärdigt längre. Jag hade vunnititalienska ligan fyra gånger redan, och utnämnts till bästa spelare i serien. Champions League kändes som det viktiga. Jag hade aldrig tagit miglångt i den turneringen, och de här dagarna skulle vi möta Manchester United i åttondelsfinalen.

United var ett av Europas bästa lag. United hade vunnit Champions League året innan och hade spelare som Cristiano Ronaldo, WayneRooney, Paul Scholes, Ryan Giggs, Nemanja Vidić, men ingen av dem bar upp spelet, ingen av dem var avgörande för klubben, tvärtom: du fickverkligen en känsla av att United var ett lag. Ingen spelare var större än klubben. Ingen tränare körde den filosofin hårdare än Alex Ferguson,sir Alex Ferguson får man väl säga. Alla känner sir Alex. Han är gud i England, och han slet aldrig ut sina stjärnor. Han roterade dem.

I botten är Ferguson en arbetarunge från Skottland, och när han 1986 kom som tränare till United var det inte mycket med klubben. Unitedverkade ha sin storhetstid bakom sig. Allt trasslade, och spelarna söp på barerna. Det ansågs som en häftig grej liksom! Men Ferguson förde ettkrig mot det där. Vad fan, dricka öl! Han fick disciplin på killarna. Han tog hem tjugoen titlar med klubben och adlades 1999 då United vannbåde ligan, FA-cupen och Champions League. Så ni fattar, det fanns en rivalitet mellan en sån kille och Mourinho. Det var ett ständigt snack.

Det var Mourinho mot sir Alex och så var det Cristiano Ronaldo mot Zlatan. Det stod massor om oss. Vi var de två affischnamnen för Nikeoch vi hade gjort en reklamfilm ihop, en duell där vi tricksat och skjutit mot mål, en kul grej med Eric Cantona som programledare. Men jagkände honom inte. Vi träffades aldrig under inspelningen. Allt skedde på distans, och jag brydde mig inte heller om de där mediagrejerna. Menjag kände mig taggad. Jag trodde vi hade en bra chans och Mourinho hade förberett oss noggrant förstås. Men första matchen på San Siro bleven besvikelse. Vi fick bara noll–noll och jag kom inte in i spelet riktigt, och efteråt skrev de engelska tidningarna massa skit förstås. Men det varderas problem, inte mitt. De kunde gott skriva sin smörja. Jag struntade i det. Men jag ville verkligen vinna returen på Old Trafford och ta migvidare i Champions League. Det var en grej som växte i mig, och jag minns när jag sprang ut på arenan och hörde applåderna och buropen.

Det var fullt av nerver i luften, och Mourinho var klädd i svart kostym och svart rock. Han såg allvarlig ut, och som vanligt satt han inte ner.Han stod tätt intill sidlinjen och följde spelet, som en general på slagfältet, och flera gånger sjöng eller skrek publiken: ”Sit down Mourinho”, ochofta viftade han själv med händerna. Han vrålade: ”Upp och hjälp Ibra!” Jag var alltför ensam på topp och jag var hårt bevakad. Myckethängde på mig. Så hade det varit hela säsongen, och Mourinho spelade också fyra-fem-ett med mig på topp, och jag kände trycket att göra mål,och absolut, jag gillade det. Jag ville ha ansvar.

Men United var vassare och jag blev alltför isolerad och trängd där uppe, och jag svor åt det. Men värst av allt, redan efter tre minuter slogRyan Giggs en hörna och Vidić nickade ett–noll. Det var en kalldusch. Hela Old Trafford ställde sig upp och skrek:

”You’re not special anymore, José Mourinho.”Det var Mourinho och jag som fick de värsta buropen. Men det lossnade mer och mer och faktum var: det räckte med ett mål i det läget så

skulle vi gå vidare. Gjorde vi bara ett–ett så var segern vår, och jag började glänsa. Det gick bättre och bättre och efter trettio minuter fick jagett långt inlägg i straffområdet och nickade hårt, rakt ner på mållinjen. Bollen studsade upp och tog i ribban och ut. Det var hur nära som helst,och jag kände alltmer, det här tar vi ändå, och vi hade chans på chans. Adriano sköt ett volleyskott i stolpen. Men nej, det gick inte. Iställetdribblade Wayne Rooney utanför straffområdet och slog ett inlägg till Cristiano som nickade två–noll, och det kändes för jävligt. Det var tungtoch minuterna gick utan att vi lyckades reducera. Mot slutet av matchen sjöng hela arenan:

”Bye, bye, Mourinho. It’s over”, och jag ville sparka upp gräset och slå sönder något värdefullt och jag minns när vi kom in iomklädningsrummet. Mourinho försökte uppmuntra, nu satsar vi på ligan typ. Han är stenhård under och före matcherna, och ibland när detgått någon dag och han analyserat förlusten kan han attackera oss för att vi inte ska upprepa våra misstag. Men i såna lägen fanns det ingenanledning att slakta oss. Det skulle inte tjäna något till. Vi var tillräckligt bedrövade ändå.

Det kändes som om alla ville mörda ungefär, och jag tror det var då tanken började gro i mig. Jag ville vidare. Jag är en orolig typ. Jag haralltid flyttat. Jag bytte skolor, hem, klubbar redan som grabb. Det blev ett gift i mig till sist, och nu medan jag satt där och tittade ner på minaben började jag misstänka: jag skulle aldrig kunna vinna Champions League med Inter. Laget var inte tillräckligt bra, trodde jag, och redan i deförsta intervjuerna efter matchen lät jag ana min tveksamhet. Eller rättare sagt, jag svarade bara ärligt, det var inte det vanliga: Självklart, vivinner nästa år.

”Kan du vinna Champions om du stannar i Inter?” frågade journalisterna.”Jag vet inte. Vi får se”, svarade jag, och säkert anade fansen något redan då.

Det var början på spänningarna, och jag talade med Mino. ”Jag vill vidare”, sa jag. ”Jag vill till Spanien.” Han förstod precis förstås. Spanienbetydde Real Madrid eller Barcelona, de två toppklubbarna, och självklart, Real kändes frestande. Real hade fantastiska traditioner och hadehaft spelare som Ronaldo, Zidane, Figo, Roberto Carlos, Raúl. Men jag lutade mer och mer åt Barca som spelade lysande det året och hade killarsom Lionel Messi, Xavi och Iniesta.

Men hur skulle vi agera? Det var inte lätt. Det gick inte att säga: Jag vill till Barca. Inte bara för att det vore en katastrof för mitt rykte iInter. Det vore som att förklara: Jag kan spela gratis. Det går inte att bjuda ut sig på det viset. Då förstår direktörerna att de kan få dig billigt.Nej, klubben måste komma till dig. Ledningen måste känna att de vill ha dig till varje pris. Men det verkliga problemet låg inte där.

Problemet var min status och mina villkor i Italien. Jag sågs som för dyr. Jag var spelaren som inte kunde lämna. Jag hörde det ofta. Det varjag i Inter och Kaká i Milan, och Messi i Barca och Cristiano i United. Ingen antogs kunna matcha våra kontrakt. Våra prislappar skulle bli förhöga. Till och med Mourinho pratade om det. ”Ibra stannar”, sa han. ”Ingen klubb kan betala de summor som krävs. Ingen kan bjuda hundramiljoner euro”, och det kändes absurt.

Var jag för dyr för marknaden? En jävla Mona Lisa som inte gick att sälja? Jag visste inte. Situationen var osäker, och kanske var detidiotiskt att vara så öppen i media, trots allt. Jag borde säkert ha kört samma skitsnack som många andra stjärnor: Jag kommer alltid stanna imin klubb, bla bla bla.

Men jag kan inte hålla på så där. Jag kunde inte ljuga. Jag var osäker på framtiden och det sa jag också och det irriterade förstås många,framför allt fansen. De såg det som ett förräderi, eller åtminstone något åt det hållet, och många blev oroade. Skulle jag förlora min motivation ilaget? Särskilt när jag slängde ur mig grejer som ”Jag skulle vilja testa någonting nytt. Jag har varit i Italien i fem år nu. Jag gillar teknisk fotbolloch det spelar de i Spanien.” Det var massa snack och spekulationer.

Men det var ingen taktik, inget trick för att komma loss från klubben. Det var uppriktigt bara, men ingenting var enkelt, inte för en spelare

på min nivå. Jag var den viktigaste killen i Inter och ingen ville att jag skulle lämna. Det blev liv om vartenda ord jag sa om det, och möjligen varhela grejen meningslös. Vi hade inget bud, och jag blev inte billigare precis. Visst, jag längtade till något nytt. Men det påverkade inte mitt spel,tvärtom, jag var skadefri nu och bättre än någonsin, och jag fortsatte att göra allt för att få Mourinho att reagera.

Mot Reggina exempelvis gjorde jag en fin rusch, en dribbling nästan från mittplan. Jag tog mig förbi tre försvarare och uppriktigt sagt, detvar en prestation bara i sig, och publiken trodde säkert jag skulle avsluta med ett hårt skott. Men jag såg att målvakten stod för långt ut, och jagfick en bild, en tanke, och med vänsterfoten chippade jag bollen över killen, och det kunde inte ha blivit mer perfekt. Bollen seglade i en fin banainåt mot krysset och hela arenan jublade, alla utom Mourinho förstås som stod där i grå kostym och tuggade tuggummi lite bistert. Det var somvanligt med andra ord. Ändå var det vackrare än det mesta jag gjort, och med det målet gick jag upp i delad ledning i skytteligan med BolognasMarco Di Vaio. Att vinna skytteligan i Italien är stort, och jag började sätta mer och mer fokus på det. Det var en utmaning jag behövde. Jagblev aggressivare än någonsin framför mål, och ingen älskar målgörare så mycket som de italienska fansen. Ingen hatar målgörare som villlämna sin klubb så mycket heller för den delen, och inget blev enklare när jag efter matchen förklarade:

”Jag är helt fokuserad på att vinna ligatiteln i år, men vad gäller nästa säsong så får vi se.”

Det går lugnt att säga att spänningarna byggdes upp: Vad är det med Ibra? Vad händer? Det var ännu långt till Silly season, och vi hade ingetkonkret. Men tidningarna spekulerade redan. Det var jag och Cristiano i Manchester United. Skulle Real köpa någon av oss? Och hade manråd? Det var ständiga rykten. Till exempel spekulerades det om att Real kunde göra en bytesaffär, skifta deras stjärna Gonzalo Higuaín motmig.

På det viset skulle inte klubben behöva betala lika mycket. Higuaín skulle bli en del av priset. Men som sagt, det var bara snack, eller rättaresagt, ingenting i media är enbart snack. Det påverkar hur falskt det än är, och många vill sätta mig på plats. Det var mycket: Ingen är större änklubben och sånt, och Ibra är otacksam och en svikare, hela den grejen. Men jag struntade i det.

Jag öste på och mot Fiorentina sköt jag en helt otrolig frispark på tilläggstid som mätte hundranio kilometer i timmen och som bara dundradei mål från långt håll och vi såg ut att säkra ligasegern, och som jag sa, allt hängde ihop. Allt hade två sidor. Ju bättre jag var, desto mer upprördablev supportrarna att jag ville lämna klubben, och inför matchen mot Lazio andra maj 2009 var stämningen explosiv. Ultrafansen hade skrivit”Välkommen Maximilian” och den typen av grejer. De kunde visa kärlek. Men de kunde hata också och då inte bara motståndarlaget utanockså sina egna spelare, och jag kände redan när jag kom in, San Siro kokade.

Hela veckan hade det stått i tidningarna om att jag ville lämna Italien och testa något nytt. Ingen kunde ha missat det och redan tidigttrasslade jag in mig i straffområdet. Jag kämpade, men fick inte iväg bollen, och i såna situationer brukar supportrarna applådera. Bra försök,typ. Men nu hörde jag burop och visslingar från Ultrafansen. Vad fan, liksom, vi sliter härnere och vi leder ligan, och så kommer ni med det här.Vilka är ni? Jag hyssjade mot dem. Satte fingret på munnen. Men det blev inte bättre, inte alls, och strax före halvlek stod det fortfarande noll–noll trots att vi pressat på bra, och då började de bua åt hela laget, och jag tände snett, eller rättare sagt, jag pumpades upp av adrenalin.

Jag skulle visa dem, och som jag sa, jag spelar bättre när jag är arg. Tänk på det, ser ni mig rasande, bli inte oroliga. Okej, jag kan göra någotdumt och få rött kort. Men för det mesta är det ett bra tecken. Hela min karriär bygger på viljan att slå tillbaka, och i andra halvlek fick jagbollen en femton meter utanför straffområdet. Jag vände. Jag rusade in. Jag fintade, och mellan två backar sköt jag i mål. Det var ett skott påren ilska, ett fint mål. Men det var inte målet folk snackade om.

Det var min gest, för jag jublade inte. Jag sprang baklänges in mot vår planhalva med ansiktet vänd mot Ultrafansen och hela tiden hyssjadejag med fingret åt dem igen. Det var håll käft liksom: Här är mitt svar på ert skit. Jag gör mål, ni buar, och det där blev på en gång den storagrejen från matchen: Såg ni? Såg ni? Det var något helt nytt.

Det var en öppen konflikt mellan fansen och lagets största stjärna, och borta vid sidlinjen stod Mourinho, och givetvis, ingen segergest frånhonom. Vem hade väntat sig det? Men han höll med mig förstås. Fan, bua åt sitt eget lag, och han pekade med fingret mot sitt huvud, liksom:Ni är dumma i huvudet där uppe på läktaren, och ni fattar, om det varit spänt innan blev det ännu värre nu, det mullrade på arenan. Men jagfortsatte att spela bra. Jag gick på ren ilska och passade fram till två–noll. Jag dominerade och var nöjd när domaren blåste av. Men det varinte slut, inte alls. När jag gick ut från plan hörde jag att cheferna för Ultras väntade på mig nere i omklädningsrummet. Jag har ingen aning omhur de tagit sig ner.

Men därnere i kulvertarna stod de, sju, åtta killar och inga grabbar som säger: Förlåt, förlåt, får vi byta några ord? Det var typer från minasorters gator: killar fulla av aggressioner och alla omkring mig blev nervösa, och jag fick hundrafemtio i puls. Jag blev helt stressad, ärligt talat.Men jag sa till mig själv: Det går inte att fega ur nu. En grabb från mina trakter får inte backa. Därför gick jag fram till dem och jag märktedirekt, de blev oroliga, men samtidigt, de kaxade upp sig. Vad fan, Ibra kommer emot oss?

”Är de några som har problem däruppe på läktaren?” sa jag.”Jo, alltså, många är förbannade …”, började de.”Säg då till dem att komma ner på plan, så löser vi det här en mot en!”Därefter gick jag, och hjärtat bankade. Ändå kändes det bra. Jag hade pallat med stressen. Jag hade stått upp för mig, men skiten fortsatte.

Supporterklubben krävde ett officiellt möte. Men kom igen? Varför skulle jag träffa dem igen? Vad hade jag att vinna på det? Jag varfotbollsspelare. Fansen är kanske trogna sin klubb. Det är vackert så. Men en fotbollsspelare har en kort karriär. Han måste se om sinaintressen. Han byter klubbar. Det visste fansen. Det visste jag, och jag sa åt dem: Be om ursäkt på er hemsida för era burop och era visslingar,så är jag nöjd. Då glömmer vi det här. Men ingenting hände, eller jo, Ultrafansen bestämde att de varken skulle bua eller heja på mig. De skullelåtsas att jag inte fanns. Lycka till, tänkte jag.

Jag var inte lätt att ignorera, inte då, inte senare. Jag var i form och snacket fortsatte. Ska han gå? Ska han stanna? Har någon råd attbetala? Det var en dragkamp och jag var rädd att hamna i en återvändsgränd. Bli en spelare som stannar kvar i klubben med svansen mellanbenen. Det var ett nervspel, och jag ringde Mino: Finns några bud? Händer något? Det hände inget och det blev alltmer uppenbart, det krävdesrekordsummor för att få loss mig, om ens det skulle räcka, och jag försökte stänga av öronen och ögonen och inte lyssna på alla turerna i media.Men det var inte lätt. Inte när du befann dig i den situationen. Jag hade ständigt kontakt med Mino och jag hoppades alltmer på Barca. Barcavann Champions League i den vevan. Laget slog Manchester United med två–noll efter mål av Eto’o och Messi, och jag tänkte, wow, det där ärklubben, och jag fortsatte att ringa Mino:

”Fan, vad gör du? Ligger du och sover?””Go and fuck yourself”, sa Mino. ”Du är skit. Ingen vill ha dig! Du får gå tillbaka till Malmö FF. ””Fuck you!”

Men självklart, han slet livet ur sig för att fixa det här, inte bara för att han alltid kämpade för mig. Det här var dealen vi båda drömt om.Visst, det kunde gå åt helvete, sluta med att vi inte vunnit något förutom att reta Ultras och direktörerna. Men det kunde också bli det störstanågonsin, och vi var beredda att spela högt.

Samtidigt lirade jag på. Vi hade säkrat scudetton redan då. Men jag ville ju verkligen vinna skytteligan. Att bli Capocannoniere är att skriva insig i historieböckerna, och ingen svensk hade gjort det sen Gunnar Nordahl vann 1955. Men nu hade jag chansen, ingenting var klart, inte alls.Det var jämnt i toppen. Marco Di Vaio i Bologna och Diego Milito i Genoa låg jämsides, och givetvis, det var inte Mourinhos business, inteegentligen. Han coachade laget. Men han steg fram i omklädningsrummet och sa:

”Nu ska vi se till att Ibra vinner skytteligan också”, och det blev en grej. Alla skulle hjälpa mig. Alla sa det öppet.Men Balotelli, den jäveln; i en av de sista matcherna fick han bollen i straffområdet och jag kom springande. Jag var helt fri. Jag hade perfekt

läge. Men Balotelli dribblade bara på och jag tittade på honom: Vad håller du på med? Skulle du inte hjälpa mig? Jag var förbannad, men okej,killen var ung. Han hade gjort mål. Jag kunde ju inte börja skälla på honom då. Men jag var arg, hela bänken var arg: Helvete, springa där ochskjuta mål när Zlatan har läge, och jag tänkte, ska det vara så, skiter jag i skytteligan. Tack för det Balotelli. Men jag kom över det.

Jag gjorde mål i nästa match, och inför sista omgången var situationen rena rysaren. Jag och Marco Di Vaio hade båda gjort tjugotre mål, ochprecis efter låg Diego Milito i Genoa med tjugotvå. Det var den trettioförsta maj. Alla tidningar skrev om fighten. Vem vinner? Det var hett dendagen. Ligan var avgjord. Vi hade säkrat segern sen länge. Ändå var det massa nerver i luften. Med lite tur skulle det här bli mitt avsked tillden italienska ligan. Jag hoppades det. Jag visste inte. Men oavsett om det här var min tack och hej-föreställning eller inte ville jag göra enlysande match och ta hem skytteligan. Fan heller, jag tänkte inte avsluta med en plattmatch.

Men självklart, det berodde inte bara på mig. Det hängde på Di Vaio och Milito också, och de spelade samtidigt. Di Vaios Bologna mötteCatania medan Militos Genoa ställdes mot Lecce, och jag tvivlade inte, de jävlarna skulle säkert göra mål. Jag var piskad att svara. Jag måstesätta den, och det är inte lätt på beställning. Försöker du för hårt låser det sig. Det vet varje målskytt. Du får inte tänka efter för mycket. Dethandlar om instinkt. Du måste bara slå till, och det märktes direkt, det skulle bli en svängig match mot Atalanta. Det stod ett–ett efter baranågra minuter.

I den tolfte sköt Esteban Cambiasso en lång boll, strax utanför vårt eget straffområde, och jag stod däruppe på linje med backarna. Men såstack jag iväg, jag var precis på gränsen till offside och försvaret hann inte med. Jag sprang som en pil och kom ensam med målvakten. Menbollen studsade. Den studsade och flängde och jag stötte den framåt med knäet och höll på att kollidera med målvakten. Men precis innan skötjag en bredsida, ett skott till höger, och det blev mål, två–ett, och i det läget var jag etta i skytteligan. Folk skrek det till mig, och jag börjadehoppas, kanske skulle det gå vägen. Men saker hände, och jag fattade det aldrig riktigt. Visst, man ropade från sidlinjen. ”Milito och Di Vaio hargjort mål”, något åt det hållet. Jag trodde inte på det. Det lät som något killarna på bänken bara slängde ur sig. Det är mycket sånt i fotbollen,skitsnack för att trigga och reta, och jag spelade på. Jag stängde ute allt det andra, och jag trodde nog att ett mål skulle räcka. Men det varverkligen dramatik i de andra fighterna.

Diego Milito låg då trea i skytteligan. Han är argentinare. Han hade ett fruktansvärt målfacit. Bara någon vecka tidigare hade han blivit klarför Inter. Så om jag inte kom loss från klubben skulle vi spela ihop. Men nu mot Lecce hade han haft ett otroligt flyt. På bara tio minuter hadehan gjort två mål och var nu uppe på tjugofyra mål, precis som jag, och det kändes tydligt i luften, det kunde komma ett tredje mål när somhelst. Men det var inte bara Milito. Även Marco Di Vaio sköt mål. Jag hade ingen aning om det. Men vi var nu tre i delad ledning i skytteligan,och det är inget sätt att vinna på. Man ska inte dela. Man ska ta hem det ensam, och även om jag inte visste säkert, började jag alltmer inse, jagmåste göra ett mål till. Det kändes på stämningen. Det märktes på minerna på bänken, på trycket på läktaren. Men minuterna gick. Ingethände. Det såg ut att bli oavgjort. Det stod tre–tre och det var bara tio minuter kvar. Mourinho bytte in Hernán Crespo. Han behövde nyttblod.

Han ville satsa offensivt, och han vevade med armarna, liksom: Flytta upp och ligg på! Höll jag på att förlora greppet om skytteligan? Jag varrädd för det och jag slet. Jag skrek efter bollen. Men många var trötta. Det hade varit en tät match. Fast det är sant, Crespo hade krafter kvar.Han dribblade på högerkanten och jag sprang mot mål. Jag fick ett långt inlägg och det blev genast en kamp om bollen. Jag tryckte undan enkille och hamnade då med ryggen mot målet medan bollen studsade omkring och jag såg ett läge. Men som sagt, jag stod vänd åt fel håll, ochvad gör man? Man klackar. Jag klackade snett bakåt och visst, jag hade gjort många klackmål i min karriär, det mot Italien i EM förstås och såkarategrejen mot Bologna. Men det här, och i den situationen, det var bara för mycket.

Den kunde inte gå i mål. Det var en uppvisning som på morsans gård, och du vinner inte hela skytteligan på en sån grej i sista matchen. Detfinns inte. Men bollen rullade i mål. Det blev fyra–tre och jag slet av mig tröjan, trots att jag visste att det skulle ge mig en varning. Menherregud, det här var stort, och jag ställde mig med naken överkropp nere vid hörnflaggan och alla var på mig förstås, Crespo och allihop. Detryckte ner min rygg. Det såg nästan aggressivt ut, och de skrek åt mig, en efter en: Nu vinner du skytteligan!

Och långsamt började det sjunka in i mig, det här var historiskt, och jag tänkte, det här är mitt sätt att ge tillbaka. När jag kom till Italien, safolk: Zlatan gör inte tillräckligt med mål. Nu hade jag vunnit skytteligan. Nu kunde ingen tvivla längre. Men jag höll mig rätt cool ändå. Jagvandrade inåt mot plan och det som verkligen fick mig att studsa var en helt annan sak.

Det var Mourinho, det gamla stenansiktet. Han som aldrig rört en min hade vaknat. Han hade blivit som tokig. Han jublade som en skolungeoch hoppade upp och ner och jag log: Det gick att få igång dig, trots allt. Men det krävdes inte lite.

Jag var tvungen att vinna skytteligan med en klack.

23DEN TREJDE JUNI gick Kaká till Real Madrid för sextiofem miljoner euro, och något senare såldes Cristiano Ronaldo för hundra miljoner tillsamma klubb. Det sa en del om nivån på det, och jag gick till Moratti. Moratti var rätt cool ändå. Han hade ju varit med. Han kunde businessen.

”Lyssna”, sa jag. ”Det har varit otroliga år och jag stannar gärna, och jag struntar i om United eller Arsenal kommer eller vilka som helst.Men om Barca skulle dyka upp …”

”Ja”, sa han.”Då vill jag att du åtminstone talar med dem. Inte att du ska sälja mig för den eller den summan, verkligen inte. Det är upp till dig. Men lova

att du pratar med dem”, fortsatte jag, och då såg han på mig med sina glasögon och sitt rufsiga hår, och givetvis, han fattade, det fanns pengaratt tjäna, hur ogärna han än ville släppa mig.

”Okej”, sa han. ”Jag lovar.”Vi drog till Los Angeles på träningsläger inte långt senare. Det var början på försäsongen. Jag delade rum med Maxwell, och det lät ju

lovande, som gamla tider. Men vi var jetlaggade och trötta, och journalisterna var vilda. De flockades utanför hotellet och grejen för dagen imedia var att Barca inte hade råd med mig. De tänkte ta David Villa istället, inte för att tidningarna visste ett skit, men ändå, jag tvivlade själv.Det hade varit upp och ner senaste veckorna. Jag hade misströstat. Jag hade hoppats, och nu kändes det kört igen och inte blev det bättre avden där jävla Maxwell.

Maxwell är världens snällaste, som sagt. Men då drev han mig till vansinne. Vi hade ju följt varandra ända sen den första dagen i Amsterdamoch nu var vi återigen i samma situation. Vi var båda på gång till Barca. Men han var steget före över, eller värre, han var verkligen på vägmedan dörren kanske höll på att stängas för mig. Dessutom kunde han inte sova. Han bara pratade i telefon: Är det klart? Är det det? Det gickmig på nerverna. Han pratade konstant. Det var Barca hit och Barca dit. Hela tiden höll han på, dag och natt, så kändes det i alla fall. Jag varomgiven av det där surret medan jag själv inte hörde något om min deal, inte mycket åtminstone. Jag blev galen på det. Jag blev galen på Mino,förbannade Mino, fixa det åt Maxwell och inte åt mig, och jag ringde honom.

”Så honom kan du jobba åt och inte åt mig?” sa jag.”Go and fuck yourself”, sa Mino, och inte långt senare blev Maxwell verkligen klar för Barca.Till skillnad från mig där varenda steg i processen följdes av media hade han lyckats hålla förhandlingarna hemliga. Ingen trodde att han

skulle till Barcelona. Men när vi den dagen klev in i omklädningsrummet där alla satt i en ring och väntade på oss, sa han som det var:”Jag är klar för Barcelona!”Folk flög upp: Menar du? Är det sant? Snacket började gå. Såna där grejer sätter i gång saker hos folk. Inter var inte Ajax. Killarna var mer

coola, men ändå, Barca hade vunnit Champions League. Barca var världens bästa lag. Klart vissa grabbar blev avundsjuka, och Maxwell börjadenästan generat packa sina grejer och sina fotbollsskor.

”Ta mina dojor också”, sa jag högt. ”Jag kommer efter dig”, och då skrattade alla, vilket skämt typ.Jag var ju för dyr för att bli såld, trodde de. Eller så hade jag det för bra i Inter. Nej, Ibra blir kvar. Ingen har råd med honom. Det var vad

man trodde.”Sitt ner! Du ska ingenstans”, skrek folk, och jag skämtade lite till med dem, men ärligt talat, jag var själv osäker.Jag visste bara att Mino jobbade så gott han kunde för mig, och att inget eller allt kunde hända. Någon av de där dagarna mötte vi Chelsea i

en träningsmatch, och då fick jag en tackling av John Terry. Efteråt hade jag ont i handen. Men jag ignorerade det då. Handen? Jag struntadeväl i den. Man spelar med fötterna, och det fanns annat att tänka på. Barca surrade i mitt huvud och jag ringde Mino igen och igen. Det var somen feber i kroppen. Men istället för goda nyheter fick jag en ny smäll.

Joan Laporta var president i Barcelona. Han var verkligen en big shot. Det var under hans tid som klubben börjat dominera i Europa igen,och jag hade fått höra att han flugit med privatplan till Milano för att äta middag med Moratti och Marco Branca, sportdirektören. Jag hadehoppats mycket på det mötet givetvis. Men det hade inte blivit något. Laporta hade knappt hunnit stiga in genom dörren förrän Moratti sa:

”Är du här för Zlatan kan du åka hem igen! Han är inte till salu.”Jag blev vansinnig när jag hörde om det. Vad fan, de hade ju lovat, och jag ringde Branca: Vad håller Moratti på med? Branca skyllde ifrån

sig. Mötet handlade inte om dig, sa han. Det var lögn. Det visste jag genom Mino och jag kände mig sviken. Men okej, jag förstod också, det varett spel. Det kunde åtminstone vara det. Inte till salu skulle kunna vara en omskrivning för dyr. Men jag hade ingen aning om vad somverkligen pågick, och de jäkla journalisterna var som tokiga. De frågade hela tiden: Hur blir det? Är du klar för Barca? Stannar du i Inter? Jaghade inga svar att ge. Jag befann mig i ett nytt ingenmansland, och till och med Mino som arbetade som en idiot började låta pessimistisk:

”Barca är på, men de får inte loss dig!” sa han.Jag gick som på nålar, och det var hett och stökigt i L.A. En del prylar hände också som verkade bekräfta att jag skulle stanna. Till nästa

säsong med Inter skulle jag få nummer tio på tröjan, samma nummer som Ronaldo haft. Det var en del sånt, PR-grejer och annat jagengagerades för. Allt var osäkert. Det låg nerver i luften.

Jag fick höra att Joan Laporta och Txiki Begiristain, Barcas sportdirektör, hade satt sig i sitt privatplan igen. Resan hade ingenting med miggöra. Killarna var på väg till Ukraina för att köpa Dmytro Tjyhrynskyj, en av nyckelspelarna i FK Sjachtar Donetsk som helt oväntat vunnitUEFA-cupen det året. Men resan fick betydelse för oss ändå. Mino är en räv. Han kan tricksen. Han hade då precis haft ännu ett möte medMoratti, och anat en öppning, trots allt. Därför ringde han Txiki Begiristain som satt i planet med Laporta. De var på väg hem igen tillBarcelona.

”Ni borde landa i Milano istället”, sa Mino.”Varför?””Därför att jag vet att Moratti är hemma i sitt hus just nu, och knackar ni på, tror jag att ni kan sy ihop en deal med Ibrahimović.””Okej, vänta fem minuter. Jag måste diskutera det med Laporta.”

Det var långa minuter och det var ett högt spel. Moratti hade inte lovat något, och han hade ingen aning om att han kanske skulle få besök. Mennu hände alltihop på en gång. Txiki Begiristain ringde tillbaka.

”Okej”, sa han. ”Vi vänder. Vi landar i Milano istället”, och självklart, jag fick reda på det direkt.Mino ringde. Det ringdes och skickades sms hit och dit. Telefonerna glödde. Moratti informerades: ”Barcas ledning är på väg till dig!” Kanske

tyckte han att det kom väl plötsligt, inte vet jag, eller att killarna åtminstone kunde ha bokat mötet i förväg. Men förstås, han tog emot dem.

Han hade ju stil. Han ville inte brista i respekt, och i det läget tvekade jag inte. Jag ville göra det jag kunde.Jag skickade ett sms till Marco Branca. Jag skrev: ”Jag vet att Barcas ledning är på väg till Moratti. Ni har lovat mig att prata med dem, och

ni vet att jag vill till klubben. Trassla inte till det nu, så ska jag inte trassla till det för er”, och länge väntade jag på svar. Jag fick inget. De hadesäkert sina skäl. Det är ett spel, som sagt. Men nu kände jag det i luften, nu är det allvar. Nu händer det! Eller också stängs dörren. Det ärantingen eller, och minuterna gick. Vad pratade de om därinne? Jag hade ingen aning.

Jag visste när de skulle träffas och jag tittade på klockan och förväntade mig att det skulle dröja timmar. Men efter tjugofem minuter ringdeMino, och jag ryckte till förstås. Vad var det nu? Hade Moratti kört ut dem på en gång igen? Pulsen gick upp. Jag blev torr i munnen.

”Ja”, sa jag.”Det är klart”, svarade han.”Vadå klart?””Du ska till Barcelona. Packa din väska.””Du får fan inte skämta om sånt.””Jag skämtar inte.””Hur i helvete har det kunnat gå så fort?””Hinner inte prata nu.”Han la på och jag både fattade och inte fattade. Det surrade i huvudet. Jag befann mig på hotellet. Vad skulle jag göra? Jag gick ut i

korridoren. Jag behövde tala med någon, och där stod Patrick Vieira och den killen går ju att lita på.”Jag är klar för Barca”, sa jag.Han tittade på mig.”Omöjligt”, svarade han.”Jo, jag lovar.””Hur mycket handlar det om?”Jag visste inte. Jag hade ingen aning och jag märkte på honom, han tvivlade. Han trodde att jag var för dyr, och jag blev själv osäker. Kunde

det verkligen stämma? Men inte långt senare ringde Mino igen, och då föll pusselbitarna på plats. Moratti hade överraskat.Han hade bara haft ett krav, inte vilket krav som helst i och för sig. Han ville slå Milan på fingrarna och sälja mig för mer än vad Real köpte

Kaká för, och det var inte lite; det skulle innebära den näst dyraste transfern någonsin, och Joan Laporta hade tydligen inga problem med det.Han och Moratti hade snabbt kommit överens, och det tog en stund att smälta när jag hörde om summorna. Mina gamla åttiofem miljoner iAjaxdealen, vad var det? Småpengar i jämförelse. Nu talade vi närmare sju hundra miljoner i svenska kronor.

Inter skulle få fyrtiosex miljoner euro för mig i kontanter, och samtidigt få över Samuel Eto’o som en del av betalningen, och Samuel Eto’ovar inte vem som helst. Han hade gjort trettio mål förra säsongen. Han var en av de bästa målgörarna i Barcelonas historia och han värderadestill tjugo miljoner euro. Sammantaget blev det sextiosex miljoner euro, en miljon euro mer än vad Milan sålde Kaká för, och ni fattar. Det blevkalabalik när det kom ut. Jag hade inte varit med om något liknande.

Det var fyrtio grader varmt. Det var som om luften kokade. Alla var på mig, och det kändes … jag vet inte, uppriktigt sagt. Det gick inte atttänka klart. Vi skulle ha en träningsmatch mot ett mexikanskt lag, och för första gången hade jag den där tröjan nummer tio i Inter, och försista gången också för den delen. Åren i klubben var över. Det började sjunka in. Jag hade kommit när Inter inte vunnit serien på sjutton år. Nuhade vi segrat tre år i rad, och jag hade tagit hem skytteligan. Det var inte klokt, och jag såg mot Mourinho, Mourinho som jag ju äntligen fåttatt reagera på ett mål och jag märkte förstås, han var förbannad, och ledsen.

Han ville inte mista mig, och han bänkade mig den där träningsmatchen, och jag kände jag med: hur glad jag än var att komma till Barca, vardet tråkigt att lämna Mourinho. Han är speciell den mannen. Året efteråt stack han själv från Inter till Real Madrid och i den vevan tog hanavsked av Materazzi. Materazzi är typ världens tuffaste back. Men när han kramade Mourinho började han gråta, och jag förstår honomnågonstans. Mourinho väcker känslor, och jag minns när vi dagen efter träffades på hotellet. Då kom han fram till mig:

”Du får inte lämna!””Sorry, jag måste ta den här chansen.””Men om du lämnar gör jag det också.”Herregud, vad svarar du på sånt? Det var något som tog. Om du lämnar gör jag det också.”Tack”, sa jag. ”Du har lärt mig mycket.””Tack själv”, sa han.Vi pratade en stund, det var fint. Men den mannen, han är som jag. Han är stolt och han ville vinna till varje pris, och givetvis, han kunde inte

låta bli. Han gav mig en gliring också:”Du, Ibra!””Ja?””Du går till Barca för att vinna Champions, va?””Jo, kanske lite.””Men du, det är vi som kommer att ta hem det, glöm inte det. Det är vi!”Sen tog vi avsked.

Jag flög till Köpenhamn och kom hem till vårt hus på Limhamnsvägen och mötte Helena och barnen. Jag hade längtat efter att få berätta omalltihop och landa lite grand. Men vårt hem var som belägrat. Journalister och fans sov utanför vårt hus. De ringde på vår dörr. Människorskrek och sjöng därute. De viftade med Barcelonaflaggor. Det var rent vansinne och hela min familj blev stressad, morsan, farsan, Sanela, Keki,ingen vågade gå ut. Folk var efter dem också, och jag rusade runt och visst, jag märkte att handen gjorde ont, men jag tänkte inte mycket pådet.

Det hände saker hela tiden, detaljer i mitt kontrakt som finslipades, Eto’o som strulade och ville ha mer pengar, Helena och jag somdiskuterade var vi skulle bo, allt sånt. Det fanns inte en chans att landa eller tänka igenom grejen på allvar, och efter bara två dagar stack jag tillBarcelona. På den tiden var jag redan van vid privatplan. Det kan låta snobbigt. Men det är inte lätt för mig på de reguljära flygen. Alla är påmig. Det blir kaos både på flygplatsen och ombord.

Men nu tog jag ändå ett vanligt plan. Jag hade talat med Barcagänget i telefon, och som ni känner till, Barcelona och Real krigar. De är de

stora rivalerna, och det är mycket politik i botten, Katalonien mot centralmakten, allt sånt, men klubbarna har också olika filosofier. ”IBarcelona har vi fötterna på jorden. Vi är inte som Real. Vi tar vanliga plan”, sa man till mig, och visst, det lät ju sympatiskt. Jag åkte Spanairoch landade kvart över fem på eftermiddagen i Barcelona, och om jag inte fattat nivån på det, förstod jag nu.

Det var kaos. Hundratals fans och journalister väntade på mig och tidningarna skrev sida upp och sida ner. Det snackades om Ibramania. Detvar inte klokt. Jag var inte bara Barcelonas dyraste köp någonsin. Ingen ny spelare hade heller väckt en sån uppmärksamhet. Jag skullepresenteras den dagen på arenan Camp Nou. Det är en tradition i klubben. När Ronaldinho kom 2003 var trettio tusen människor där. Likamånga tog emot Thierry Henry. Men nu … minst det dubbla väntade på mig, och jag ryste, ärligt talat, och jag togs ut bakvägen från flygplatsenoch kördes med en säkerhetsbil till arenan.

Vi skulle först hålla presskonferens. Flera hundra journalister trängdes därinne i lokalen. Det var smockfullt och oroligt: Varför kommer hanaldrig? Ändå kunde vi inte kliva in. Eto’o strulade med Inter in i det sista och Barcelona väntade på en slutgiltig bekräftelse på affären och tidengick och rösterna därinne blev alltmer hetsiga och nervösa; det låg ett utbrott i luften. Vi hörde det lika tydligt som om vi befann oss mitt i det.Jag, Mino och Laporta och de andra höjdarna satt bakom scenen och väntade: Vad händer? Ska vi sitta här hur länge som helst?

”Nu räcker det”, sa Mino.”Vi måste ha bekräftelsen …””Vi skiter i det”, sa han och fick med sig de andra och så gick vi in till slut.Jag hade aldrig sett så många reportrar och jag svarade på frågorna, men hela tiden hörde jag hur det dånade ute på arenan. Allt var galet,

jag lovar, och efteråt stack jag och bytte om till mina Barcakläder. Jag hade fått nummer nio, samma nummer som Ronaldo haft i klubben, ochnu började det bli verkligt känslosamt. Arenan kokade. Det var sextio eller sjuttio tusen människor därinne och jag drog efter andan, och såklev jag ut. Jag kommer aldrig kunna beskriva det.

Jag hade en boll i handen och jag gick fram till den där ställningen de satt upp och runt omkring mig dånade publiken. Alla skrek mitt namn.Hela arenan vrålade och presskillen sprang runt och sa grejer åt mig hela tiden: ”Säg Visca Barca!”, Heja Barca, och jag gjorde som han sa, ochjag tricksade, upp och ner, på bröstet, på huvudet, klackar, allt sånt, och publiken skrek efter mer och så kysste jag klubbmärket på tröjan, ochdet måste jag berätta. Jag fick ju mycket skit för den grejen: hur kunde han pussa klubbmärket när han precis lämnat Inter? Struntade han isina gamla fans? Alla möjliga gnällde på det. Det gjordes sketcher och skit. Men presskillarna hade bett mig om det. De var helt vilda: ”Kyssmärket, kyss märket”, och jag var som en liten pojke. Jag lydde. Hela kroppen vibrerade, och jag minns att jag ville in i omklädningsrummetoch lugna ner mig.

Det var för mycket adrenalin. Jag var skakig, och när det till slut var över tittade jag åt Mino. Mino hade aldrig varit längre än tio meter bort.I såna stunder är han allt för mig, och tillsammans gick vi in i omklädningsrummet och tittade på alla namnen på väggen, Messi, Xavi, Iniesta,Henry och Maxwell, allihop, och så mitt, Ibrahimović. Det stod där redan, och jag såg på Mino igen. Han var alldeles tagen. Det var som om hanfått ett barn. Ingen av oss kunde fatta. Det kändes större än vi kunnat föreställa oss, och i den stunden plingade ett sms i min telefon. Vem vardet? Det var Patrick Vieira. ”Enjoy”, skrev han. ”Det här händer inte många spelare”, och ärligt talat, du kan höra allt möjligt från alla tänkbara.Men när en kille som Vieira skickar ett sånt meddelande, då vet du, då har du varit med om något otroligt, och jag satte mig ner och pustade.

Efteråt sa jag till journalisterna: ”Jag är världens lyckligaste!” ”Det här är det största som hänt sen mina pojkar föddes”, såna grejer somidrottsmän säkert sagt förut i liknande situationer. Men jag menade det verkligen. Det här var stort, och jag åkte till hotell Princesa Sofia somockså det var belägrat av fans som tyckte det var jordens grej bara att få se mig dricka kaffe i lobbyn.

På natten hade jag svårt att sova, inte konstigt förstås. Hela kroppen hoppade och visst, jag kände, handen är inte helt bra. Men jag tänkteinte mycket på det då heller. Så mycket annat surrade i huvudet, och jag trodde inte det skulle bli något problem på medicinkontrollen nästadag. När du är ny i klubben är det rutin att du undersöks uppifrån och ner: Hur mycket väger du? Hur lång är du? Hur många procent fett hardu? Känner du dig helt frisk?

”Jag har ont i handen”, sa jag på undersökningen, och läkarna röntgade mig.Jag hade en spricka i handen, en spricka! Det var inte klokt. Bland det viktigaste som finns när du kommit till ett nytt lag är att du får vara

med på försäsongen och lära känna killarna och spelet. Nu verkade det vara kört, och vi var tvungna att ta ett snabbt beslut. Jag talade medtränaren, Guardiola. Han lät trevlig och ursäktade att han inte kunnat vara med och ta emot mig. Han hade varit i London med laget, och precissom alla andra förklarade han: jag måste bli fullt frisk så fort som möjligt. Ingenting fick äventyras och därför beslöts det att jag skulle opereraspå en gång.

En handkirurg satte in två stålspikar i min hand för att frakturen skulle fixeras och läkas fortare. Samma dag stack jag tillbaks till LosAngeles på träningsläger. Det var absurt någonstans. Jag hade nyss varit där med Inter. Nu anlände jag med en ny klubb och med ett stort gipsrunt handen. Det skulle ta åtminstone tre veckor innan jag blev frisk.

24VI SKULLE MÖTA Real Madrid hemma på Camp Nou. Det var i november 2009. Jag hade varit borta i femton dagar igen. Jag hade haft en känningi låret och jag skulle börja på bänken, och det var inte kul förstås. Få grejer är som El Clásico. Trycket är enormt. Det är krig, och tidningarnagör bilagor på typ sextio sidor. Folk talar inte om annat. Det är de stora lagen, de stora fienderna mot varandra.

Jag hade haft en bra säsongsinledning, trots frakturen i min hand och hela omställningen. Jag hade gjort fem mål i mina fem förstaligamatcher och hyllats överallt. Det kändes bra och det var helt klart i La Liga man skulle vara. Real och Barca hade investerat nästan två ochen halv miljarder i Kaká, Cristiano och mig, och Serie A och Premier League hade blivit fattigare. La Liga var hetast nu. Allt skulle blifantastiskt. Det trodde jag.

Redan på försäsongen när jag sprungit runt med gips och spikar i handen hade jag kommit in i gänget. Det var inte lätt med språket förståsoch jag hängde mycket med de som snackade engelska, Thierry Henry och Maxwell. Men det gick bra med alla. Messi, Xavi och Iniesta ärenkla, fina killar, grymma på plan och lätta att ha att göra med, verkligen inget ”Här kommer jag, jag är störst och vackrast”, inte ett spår avdet och inga modeuppvisningar i omklädningsrummen som så många spelare i Italien håller på med. Messi och grabbarna dök upp iträningsoveraller och hade låg profil och så fanns Guardiola förstås.

Han verkade okej. Han kom fram till mig efter varje träning och pratade. Han ville verkligen få in mig i laget och visserligen, stilen i klubbenvar speciell. Det hade jag känt direkt. Det var som en skola, som Ajax ungefär. Ändå var det här Barca, världens bästa lag. Jag hade förväntatmig lite mer häftig attityd. Men här var alla tysta och snälla och inordnade sig i gruppen, och ibland tänkte jag: De här killarna är superstars.Ändå uppträder de som elever, och det kanske är sympatiskt, vad vet jag? Men jag kunde inte låta bli att undra: Hur skulle inte de härgrabbarna blivit behandlade i Italien? De hade varit gudar.

Nu stod de på linje för Pep Guardiola. Guardiola är katalan. Han är gammal mittfältare. Han vann La Liga fem eller sex gånger medBarcelona, och blev lagkapten 1997. När jag kom hade han varit tränare för klubben i två år och haft stora framgångar. Mannen förtjänadesäkert all respekt och jag såg det som självklart att försöka flyta in. Det var ju ingen obekant grej för mig. Jag hade bytt klubb många gånger,och jag har aldrig dundrat in direkt och berättat var skåpet ska stå. Jag känner av stämningarna. Vem är stark? Vem är svag? Hur går snacketoch vilka är grupperna?

Samtidigt visste jag mina kvaliteter. Jag hade fått svart på vitt vad jag kunde betyda för ett lag med min vinnarskalle, och jag brukadeganska snabbt ta plats ändå, och skämta mycket. För inte länge sen sparkade jag till Chippen lite lattjo på en landslagssamling och jag fattadeingenting när jag öppnade tidningen nästa dag. Det sågs som värsta attacken. Men det var ingenting, inte ett dugg. Så där håller vi på. Det ärlek och dödligt allvar på en och samma gång. Vi är ett gäng grabbar som ses hela dagarna och kör med lite sjuka grejer för att hålla igång. Det ärinte svårare än så. Vi skojar. Men i Barca blev jag tråkig. Jag blev översnäll, och jag vågade inte skrika och skälla på plan som jag behöver.

Att tidningarna skrev att jag var bad boy och det ena och det andra hjälpte till. Det fick mig att vilja bevisa motsatsen och säkert gick jag förlångt. Istället för att vara mig själv försökte jag bli finaste killen och det var idiotiskt. Du får inte låta medias snack trycka ner dig. Det varoprofessionellt. Jag erkänner. Ändå var inte det den stora grejen. Det var det där:

”Här har vi fötterna på jorden. Vi är fabricantes. Här jobbar vi. Vi är vanliga killar!”Det lät kanske inte så märkvärdigt, men något var konstigt med de där orden, och jag började undra: Varför säger Guardiola det där till mig?Tror han att jag är annorlunda? Jag kunde inte sätta fingret på det, inte först. Men det kändes inte helt bra. Ibland var det som i pojklaget i

MFF. Hade jag en tränare igen som såg mig som killen från fel förort? Ändå hade jag inte gjort något, inte skallat en lagkamrat, inte snott encykel, ingenting. Jag har aldrig varit så mesig i hela mitt liv. Jag var motsatsen till det tidningarna skrev. Jag var killen som gick på tå ochtänkte efter före hela tiden. Borta var den gamla vilda Zlatan! Borta var allt möjligt! Jag hamnade i min egen skugga.

Det hade aldrig hänt tidigare, och än så länge var det ingen större grej. Det ordnar sig, tänkte jag, jag är snart mig själv igen. Det lossnar, ochkanske är allt bara inbillning och nojor. Guardiola var ju inte otrevlig, inte alls. Han verkade tro på mig. Han såg hur jag gjorde mål och hurmycket jag betydde för laget, men ändå … den där känslan försvann inte: Uppfattade han mig som annorlunda?

”Här har vi fötterna på jorden!”Var jag killen som inte hade det, enligt Guardiola? Jag förstod inte och jag försökte skaka av mig det. Säga: Fokusera istället. Glöm det bara!

Men vibbarna fanns kvar, och jag undrade alltmer: Ska alla vara lika i den här klubben? Det kändes inte sunt. Ingen är lika. Folk låtsas iblandförstås. Men då gör de våld på sig själva, och sabbar för laget. Absolut, Guardiola hade varit framgångsrik. Klubben hade vunnit mycket underhonom. Jag får applådera det, och en seger är en seger.

Men nu efteråt tror jag det hade ett pris. Priset var att de stora personligheterna jagades iväg. Det var ingen slump att mannen haft problemmed killar som Ronaldinho, Deco, Eto’o, Henry, och mig. Vi är inga ”vanliga pojkar”. Vi har hotat honom och då försöker han få bort oss, svårareär det inte, och jag hatar sånt. Är du ingen ”vanlig kille” ska du inte behöva vara det heller. Ingen vinner på det i längden. Fan, om jag försöktbli som de svenska killarna i MFF hade jag inte suttit här i dag. Lyssna, lyssna inte, är själva grunden till min framgång.

Det gäller inte för alla. Men det gäller för mig, och Guardiola fattade inte ett dugg av det där. Han trodde att han kunde göra om mig. I hansBarca skulle alla vara som Xavi, Iniesta och Messi. Inget ont i dem, som sagt, inte en sekund, tvärtom. Det var underbart att vara i samma lagsom de. Bra spelare triggar mig och jag tittade på dem så som jag alltid gjort med stora talanger: Kan jag lära något? Kan jag anstränga migännu mer?

Men se på deras bakgrund. Xavi kom till Barca när han var elva år. Iniesta var tolv, Messi tretton. De var formade av klubben. De vissteinget annat och det var säkert bra för dem. Det var deras grej, men det var inte min. Jag kom utifrån, jag kom med hela min personlighet ochdet verkade inte finnas plats för den, inte i Guardiolas lilla värld. Men som sagt, det var bara en aning då i november. Än så länge varproblemen enklare:

Skulle jag få spela och skulle jag vara vass efter uppehållet?Trycket var stort på oss alla inför El Clásico på Camp Nou. På den tiden var chilenaren Manuel Pellegrini tränare i Real. Det spekulerades i

att han kunde få sparken om Real inte vann. Det snackades om mig, Kaká, Cristiano, Messi, Pellegrini och Guardiola. Det var mycket den killenmot den. Staden kokade av förväntningar, och jag kom till arenan i klubbens Audi och steg in i omklädningsrummet. Guardiola startade medThierry Henry på topp och med Messi till höger och Iniesta till vänster. Det var mörkt ute då. Arenan var upplyst, och kamerorna blixtradeöverallt däruppe.

Det kändes direkt, Real var mer på. Laget skapade mer chanser, och i tjugonde minuten dribblade Kaká otroligt elegant och kvickt ochspelade fram till en helt fri Cristiano. Han hade ett lysande läge, men missade. Víctor Valdés, vår målvakt, räddade med foten, och bara

minuten efteråt var Higuaín i Real på väg igenom. Det var nära, nära. Det var många chanser, och vi spelade för stillastående och hade problemmed passningsspelet. Nervositeten spreds i laget och hemmapubliken buade, inte minst på Casillas i Reals mål. Han fördröjde insparkarna. MenReal fortsatte att dominera och vi hade tur som hade noll–noll efter första fyrtiofem.

I början av andra halvlek bad Guardiola mig att värma upp och det var en skön känsla, det måste jag säga. Publiken skrek och jublade. Dånetfyllde mig, och jag applåderade tillbaka som tack, och i femtioförsta minuten gick Thierry Henry ut och jag kom in, och jag var spelsugen. Jaghade inte varit borta länge. Ändå kändes det så, kanske också för att jag missat en Champions Leaguematch i gruppspelet mot mitt gamlaInter. Men nu var jag tillbaka och det hade inte gått många minuter förrän brassen, Daniel Alves, fick bollen på högerkanten. Alves har ensnabb speluppfattning och offensiven gick fort. Det var oroligt i Reals försvar, och i såna lägen tänker jag inte. Jag bara rusar mot straffområdet,och då kom en crossboll, ett inlägg. Jag dundrade fram.

Jag blev fri och sköt på volley med vänsterfoten, bang, bom, i mål, och arenan väcktes som en vulkan och jag kände i hela kroppen, inget kanstoppa mig nu. Vi vann med ett–noll. Jag var matchvinnaren, och jag hyllades överallt. Ingen ifrågasatte i den stunden att jag kostat sju hundramiljoner. Jag var het.

Sen kom juluppehållet. Vi stack till Åre och jag körde skoter, som jag sa, och hade kul. Men det var också brytpunkten. Efter nyår blev detsom varit tungt på hösten ännu värre och jag var inte längre mig själv. Så kändes det. Jag hade blivit en annan, osäkrare Zlatan, och varje gångMino hade haft möten med ledningen i Barca frågade jag honom:

”Vad tycker de om mig?””Att du är världens bästa anfallare!””Jag menar privat. Som person.”Jag hade aldrig brytt mig om det tidigare. Jag har struntat i sånt. Jag vill spela bra. Sen får folk säga vad de vill. Men nu var det viktigt

plötsligt, och det visade att jag mådde dåligt. Mitt självförtroende krackade och jag kände mig hämmad. Jag jublade knappt när jag gjorde mål.Jag vågade inte bli arg, och det är inte bra, inte alls. Jag kapslade in grejer, och då är jag verkligen inte överkänslig. Jag är tuff. Jag har gåttigenom mycket. Men ändå, att dag efter dag få blickar och kommentarer som om jag inte passade in eller var annorlunda, det tar. Det var somatt kastas tillbaka i tiden, till åren innan karriären tog fart. Mycket av det gick knappt att tala om, det var små grejer, ögonkast, kommentarer,ordlägen, sånt jag aldrig brytt mig om förut. Jag är ju van vid hårda tongångar. Jag är uppvuxen med det. Men nu fick jag en känsla: Är jag typfosterbarnet i familjen, killen som inte hör hemma? Och hur sjukt var inte det?

När jag första gången verkligen försökte flyta in stöttes jag ut, och som om det inte räckte kom den där grejen med Messi. Ni minns det frånförsta kapitlet. Messi var den stora stjärnan. På sätt och vis var laget hans. Killen var blyg och snäll, absolut. Jag gillade honom. Men nu hadejag kommit och också dominerat på plan och väckt jordens uppståndelse.

Det måste ha varit lite som om jag knackat på hemma hos honom och lagt mig i hans säng. Han förklarade för Guardiola att han inte ville lirapå kanten längre. Han ville spela på mitten, och jag låstes däruppe och fick inte många bollar, och situationen blev omvänd från hösten. Nu vardet inte längre jag som gjorde mål. Det var Messi, och jag hade det där samtalet med Guardiola. Direktörerna hade pressat mig:

”Tala med honom. Lös det!”Men hur gick det? Det blev början på kriget, på utfrysningen. Han slutade tala med mig. Han slutade titta. Han sa god morgon till alla andra.

Till mig sa han inte ett skit, och det var obehagligt, tyvärr var det det. Jag skulle gärna ha sagt: Jag struntade i det. Vad bryr jag mig om en killesom kör med mobbing? I ett annat läge hade jag säkert gjort det. Men jag var inte stark då.

Situationen bröt ner mig och det var inte lätt. Att ha en chef med en sån makt över dig som medvetet ignorerar dig, det kryper in underhuden till sist, och nu var det inte längre bara jag som märkte det. Andra såg, och de undrade: Vad händer? Vad är det frågan om? De sa tillmig:

”Du måste snacka med honom. Det här är ohållbart.”Men nej, jag hade snackat nog med den killen. Jag tänkte inte krypa och jag bet ihop, och började spela bra igen trots min position på plan och

den katastrofala stämningen i klubben. Jag kom in i en veva då jag gjorde fem, sex mål. Men Guardiola var lika kylig i alla fall, och det var intekonstigt, det begriper jag nu.

Det hade ju aldrig handlat om mitt spel. Det var min person, och dag och natt surrade tankarna i mig: Är det något jag sagt eller gjort? Ser jagkonstig ut? Jag gick igenom allt, vartenda litet möte eller händelse. Jag hittade ingenting. Jag hade ju hållit tyst, varit rena tråkmånsen. Ändåfortsatte jag: Är det det, eller det? Så nej, jag reagerade inte bara med ilska.

Lika mycket sökte jag felet hos mig själv. Jag tänkte på det hela tiden. Men killen gav sig inte och det var inte bara för jävligt. Det varoprofessionellt. Hela laget led av det och ledningen blev alltmer nervös. Guardiola höll på att sabba klubbens största investering och iChampions League väntade viktiga matcher. Vi skulle möta Arsenal borta, och dödläget mellan mig och tränaren fortsatte och han hade säkertvelat peta mig helt och hållet. Men han vågade väl inte gå hur långt som helst, och jag startade på topp med Messi.

Men fick jag några direktiv? Ingenting! Det var bara att gå på för egen hand. Det var Emirates Stadium. Det var stort, och som vanligt iEngland hade jag publiken och journalisterna emot mig, och det snackades massor: Han gör aldrig mål mot engelska lag. Jag höll enpresskonferens. Jag försökte vara mig själv, trots allt. ”Vänta och se”, sa jag typ. ”Jag ska visa er.”

Men det var inte lätt, inte med den tränaren, och jag klev in, och det började tufft. Det var jordens tempo och Guardiola försvann från minatankar. Det var magiskt rent av. Aldrig spelat en match som var så bra, tror jag. Men det är sant, jag missade chanser. Jag sköt mitt påArsenals målvakt, eller utanför. Jag borde ha satt den, men det blev ingenting och vi gick till halvtidsvila med noll–noll.

Guardiola plockar säkert ut mig, tänkte jag. Men han lät mig spela, och andra halvlek hann knappt börja förrän jag fick en lång boll från Piquéoch jag rusade in i djupled, jag hade en back intill mig och målvakten sprang ut och bollen studsade, och då lobbade jag. Jag lobbade över honomoch i mål. Det var ett–noll, och bara drygt tio minuter senare fick jag en vacker passning av Xavi och jag sprang som en pil. Men nu lobbade jaginte. Jag dundrade på. Jag sköt med en fruktansvärd kraft två–noll, och matchen tycktes avgjord. Jag hade varit lysande. Men vad gjordeGuardiola? Applåderade han? Han bytte ut mig. Smart drag! Efter det föll laget igenom och Arsenal lyckades kvittera till två–två islutminuterna.

Under matchen hade jag inte känt något. Men efteråt hade jag ont i vaden, och det blev värre, och det var skit. Jag hade hittat formen igen.Men nu skulle jag vara borta från returen mot Arsenal hemma och vårens El Clásico, och inte fick jag stöd från Guardiola. Jag fick nyapsykningar. Kom jag in i ett rum, gick han ut. Han ville inte ens vara i närheten, och nu efteråt när jag tänker på det, känns det helt vansinnigt.

Ingen begrep vad som pågick, inte ledningen, inte spelarna, ingen. Men det är underligt med den mannen. Som sagt, jag vill inte ta ifrånhonom hans framgångar eller säga att han inte är bra som tränare på andra sätt. Men han måste ha allvarliga problem. Han verkar inte kunna

hantera killar som jag. Kanske är det så enkelt att han är rädd att förlora sin auktoritet. Sånt är inte ovanligt, eller hur? Chefer som säkert harvissa kvaliteter, men som inte klarar av starka personligheter, och inte ser någon annan utväg än att frysa ut dem. Fega ledare med andra ord!

Hur som helst frågade han aldrig om min skada. Han vågade inte. Eller jo, han talade med mig om den inför semifinalen i Champions Leagueborta mot Inter. Men då var han konstig, och det gick åt helvete, som jag sagt. Mourinho fick rätt. Det var inte vi utan han som vannChampions och efteråt behandlade Guardiola mig som om allt var mitt fel, och då började explosionen ligga i luften.

Det var otäckt på sätt och vis, den där känslan av att allt det du hållit inne i dig nu måste ut och jag var glad att jag hade Thierry Henry. Hanförstod mig, och vi skämtade, som sagt. Det lättade på trycket, och någonstans började jag strunta i hela grejen. Vad kunde jag annars göra?Fotboll kändes för första gången inte så viktigt. Jag satsade på Maxi och Vincent och Helena och jag kom dem närmare den här tiden. Jag ärtacksam för det. Barnen betyder allt. Det är sanningen.

Men ändå, stämningen i klubben gick inte att skaka av sig och det där utbrottet som legat och pyrt i kroppen kom ju verkligen. Iomklädningsrummet efter matchen mot Villarreal skrek jag åt Guardiola. Jag skrek om hans pungkulor och om hur han bajsade på sig förMourinho, och ni kan tänka er. Det blev krig och vi var två personer. Han den lilla skrämda grubblaren som inte vågat möta min blick, eller enshälsa god morgon, och så jag, jag som visserligen varit tyst och försiktig länge, men som då hade exploderat och blivit mig själv igen.

Det var ingen lek. I ett annat läge med en annan person hade det inte varit någon fara. Raseriutbrott är ingen stor grej för mig, varken att fådem eller ta emot dem. Jag är uppvuxen med dem. Det är rutin för mig, och ofta har såna grejer till och med varit bra. Utbrottet har rensatluften. Vieira och jag blev vänner efter ett rejält bråk. Men med Pep … det märktes direkt.

Han hanterade det inte. Han undvek mig helt och ofta låg jag vaken och tänkte på hela situationen: Vad blir nästa steg? Och vad ska jag göra?En sak var klar: det var som i MFF:s pojklag. Jag sågs som annorlunda. Därför måste jag bli ännu bättre som spelare. Jag måste bli så in ihelvete bra att inte ens Guardiola kunde bänka mig. Men jag tänkte inte försöka bli en annan person längre, inte en chans. Fan alltså: Här är viså och så. Här är vi vanliga killar. Jag fattade mer och mer hur omoget det var. En riktig tränare hanterar olika personligheter. Det hör till hansjobb. Ett lag mår bra av olika typer. Vissa är lite tuffare. Andra är som Maxwell eller som Messi och gänget.

Men Guardiola fixade det inte och för det skulle han hämnas. Det kändes. Det låg i luften, och att det skulle kosta klubben hundratalsmiljoner brydde han sig tydligen inte om. Vi skulle spela vår sista match i ligan. Han bänkade mig. Jag hade inte väntat mig annat. Men nuplötsligt ville han tala med mig. Han kallade in mig på sitt kontor i arenan. Det var på morgonen, och därinne hängde matchtröjor och bilder påhonom själv och den typen av grejer. Stämningen var iskall. Vi hade inte talat sen mitt utbrott. Men killen var också nervös. Blicken flackade.

Den mannen har ingen naturlig auktoritet, ingen riktig utstrålning. Om du inte visste att han var tränare för ett fint lag, skulle du knapptmärka att han kom in i ett rum och nu därinne skruvade han på sig. Säkert väntade han på att jag skulle säga något. Jag sa inte ett ord. Jagavvaktade.

”Jo alltså”, började han.Han såg mig inte i ögonen.”Nästa säsong så vet jag inte vad jag vill med dig.””Okej.””Det är upp till dig och Mino vad som händer. Jag menar, du är Ibrahimović. Du är inte en kille som spelar var tredje match, eller hur?”Han ville att jag skulle svara. Det märktes. Men jag är inte dum. Jag vet mycket väl: den som snackar mest i såna lägen, han förlorar. Därför

teg jag. Jag gjorde inte en min. Jag satt stilla. Men givetvis fattade jag: han hade ett budskap, vad var inte helt klart. Men det lät som om hanville bli av med mig och det var ingen liten sak. Jag var klubbens största investering någonsin. Ändå satt jag tyst. Jag gjorde ingenting. Dåupprepade han sig:

”Jag vet inte vad jag vill med dig. Vad säger du om det? Vad är din kommentar?”Jag hade ingen kommentar.”Var det allt?” svarade jag bara.”Jo, men …””Tack då”, sa jag och gick.Jag gissar att jag såg hård och cool ut. Det var åtminstone vad jag ville. Men jag kokade inuti, och när jag kom ut ringde jag Mino.

25IBLAND KANSKE JAG KÖR PÅ för tufft. Jag vet inte. Det var en grej hos mig redan från början. Min pappa tände som en björn när han drack, och allai familjen blev rädda eller stack därifrån. Men jag gick emot honom, man mot man, och jag skrek grejer som: ”Du måste sluta dricka!” Han blevvansinnig. ”För helvete, det här är mitt hus. Jag gör som jag vill. Jag ska slänga ut dig!”

Det kunde bli rena kaoset. Hela lägenheten mullrade. Vi slogs aldrig. Han hade stort hjärta. Han kunde dö för mig. Men ärligt talat, jag varberedd på slagsmål.

Jag var beredd på vad som helst, och ibland, absolut, förstod jag att det var meningslöst. Det skulle bara leda till konfrontation och ilska. Viskulle inte komma ett enda steg framåt, tvärtom. Ändå körde jag på. Jag tog fighterna, och tro inte att jag försöker skryta om att jag var dentuffa i familjen. Inte alls. Jag berättar bara som det var.

Jag hade det där draget tidigt. Jag steg fram. Jag flydde inte, och det var inte bara med farsan. Det var överallt. Hela min uppväxt var full avtuffa typer som tände som blixtar: morsan, syrrorna, grabbarna runt omkring på gårdarna, och sen dess har jag det i mig, det där vakandedraget: Vad händer? Vem vill bråka? Kroppen är alltid redo för strid.

Det var den vägen jag valde. Andra i familjen tog andra roller. Till Sanela gick man med sina känslor. Jag var den som fightades. Jävladesnågon, jävlades jag tillbaka. Det var mitt sätt att överleva, och jag lärde mig att inte linda in saker. Jag sa grejen rätt ut, det var inget ”Du ärjättebra, du är jättefin, men …” Det var rakt på: ”Du måste fan skärpa dig.” Sen tog jag konsekvenserna. Så var det. Det var min uppväxt, ochsjälvklart, jag hade förändrats mycket när jag kom till Barcelona. Jag hade träffat Helena och fått barn och lugnat ner mig, och sagt ”Var snälloch räck mig smöret”, typ. Men det mesta satt ännu i. Jag knöt nävarna de där dagarna i klubben och rustade mig för att stå upp för min sak.Det var försommaren 2010. Det skulle bli fotbolls-VM i Sydafrika, och i Barca slutade Joan Laporta.

En ny president i klubben skulle väljas, och sånt skapar alltid turbulens. Folk blir osäkra. En kille som hette Sandro Rosell valdes. Rosell hadevarit vicepresident fram till 2005 och kompis med Laporta. Men något hade hänt. Nu var de fiender, sas det. Så givetvis, folk oroade sig. SkulleRosell städa ut hela det gamla gänget? Ingen visste. Sportdirektören Txiki Begiristain avgick redan innan Rosell kunde sparka honom, och självundrade jag förstås: Vad betyder det här i min konflikt?

Det var Laporta som köpt mig för rekordsummor och det var ingen orimlig tanke att Rosell skulle tvåla till honom genom att visa att deninvesteringen var idiotisk. Många tidningar skrev också att Rosells första uppdrag var att sälja mig. Journalisterna hade visserligen ingen aningom vad som hänt mellan mig och Guardiola, och det hade ju inte jag heller på sätt och vis. Men de hade fattat att något var fel, och uppriktigtsagt, du behövde inte vara fotbollsexpert för att förstå. Jag hängde med huvudet och jag reagerade inte som jag brukade på plan. Guardiolahade sabbat mig, och jag minns att Mino ringde den nya presidenten. Han berättade vad Guardiola sagt på det där mötet.

”Vad fan menade killen?” frågade han. ”Vill han bli av med Zlatan?””Nej, nej”, svarade Rosell. ”Guardiola tror på honom.””Men varför säger han så där?”Rosell kunde inte svara. Han var ny och ingen verkade veta. Läget var osäkert. Vi vann ligan och det blev semester. Det var länge sen jag

behövde det så väl. Jag behövde komma bort, och jag och Helena reste runt: L.A., Vegas, överallt, och under tiden spelades VM. Jag tittadeknappt. Jag var för besviken. Sverige var inte med, och uppriktigt sagt, jag ville inte tänka på fotboll överhuvudtaget. Jag försökte förträngahela soppan i Barca. Men det gick inte i längden förstås. Dagarna räknades ner. Jag skulle snart tillbaka, och hur lite jag än ville, återvände allafrågorna. Vad kommer att hända? Vad ska jag göra? Det brusade i mig och självklart, jag fattade, det fanns en uppenbar lösning. Jag kunde setill att bli såld. Men jag ville inte ge upp min dröm så lätt. Aldrig i livet. Jag beslöt att slita som ett djur på träningen och bli bättre än någonsin.

Ingen skulle få knäcka mig. Jag skulle visa dem alla. Men vad tror ni hände? Jag hann inte visa något. Jag hade inte ens satt på migfotbollsskorna när Guardiola kallade in mig igen. Det var den nittonde juli, tror jag. De flesta hade ännu inte kommit tillbaka från VM. Det varrätt lugnt omkring oss, och Pep försökte sig på lite small talk. Han hade helt klart ett ärende. Han var nervös och obekväm. Ändå ville han välvara lite trevlig först, för sakens skull.

”Hur har semestern varit?””Bra, bra!””Och hur känns det inför den nya säsongen?””Fint också. Jag är taggad. Jag kommer att ge allt.””Du …””Ja.””Du får förbereda dig på att sitta på bänken”, sa han, och som sagt, det här var första dagen. Försäsongen hade inte dragit igång än.

Guardiola hade inte sett mig spela, ens en minut. Orden gick inte att tolka som annat än en ny personlig attack.”Okej”, svarade jag bara. ”Jag förstår.””Och som du vet har vi köpt David Villa från Valencia.”David Villa var het, inget snack om det. Han var en av stjärnorna i spanska landslaget som då höll på att vinna VM, men ändå, han var en

kantspelare. Jag lirade i mitten. Han hade inget med mig att göra, inte egentligen.”Och vad säger du om det?” fortsatte han.Ingenting, tänkte jag först, mer än typ grattis. Men så slog det mig: varför inte testa Guardiola?Varför inte kolla om det överhuvudtaget har något med fotboll att göra, eller om allt bara handlar om att köra ut mig från klubben?”Vad säger jag om det?” började jag.”Ja.””Jo, att jag ska jobba hårdare. Jag ska köra som en idiot för att ta en plats i laget. Jag ska övertyga dig om att jag är tillräckligt bra”, och ärligt

talat, jag trodde knappt att det var sant.Jag hade aldrig fjäskat för en tränare på det sättet förut. Min filosofi har alltid varit att låta mitt spel tala. Det är bara löjligt att gå runt och

prata om att du ska ge allt. Du har betalt för att ge allt. Men det här var mitt sätt att försöka förstå. Jag ville höra vad han svarade. Sa han:Okej, då får vi se om du platsar, då betydde det en sak. Men nu bara tittade han på mig.

”Det vet jag. Men hur ska vi gå vidare?” frågade han.”Precis så”, fortsatte jag. ”Jag ska köra hårt, och tycker du att jag duger, spelar jag på vilken position du vill, bakom eller framför eller under

Messi. Var som helst. Du bestämmer.”

”Jag vet det. Men hur ska vi gå vidare?”Det var samma mening hela tiden och inte en enda gång talade han klarspråk. Han har inte begåvningen för sånt. Ändå behövdes det inte.

Jag fattade. Ingenting handlade om jag platsade eller inte. Det här var en personlig grej, och istället för att säga rent ut att han inte fixade minpersonlighet försökte han linda in det i en enda oklar fras.

”Hur ska vi gå vidare?””Jag gör som alla andra, jag spelar för Messi”, sa jag.”Jag vet det. Men hur ska vi gå vidare?”Det var löjligt, och jag gissade att han ville att jag skulle tända snett till sist och ryta: Det här accepterar jag inte. Jag lämnar klubben! Då

kunde han tryggt säga: Zlatan ville själv härifrån, det är inte mitt beslut. Men jag kanske är en vilde, en kille som går på konfrontation alltförofta. Men jag vet också när jag måste kontrollera mig. Jag hade inget att vinna på att förklara mig till salu, och jag tackade helt lugnt församtalet och stack därifrån.

Jag var rasande förstås. Jag kokade. Men mötet hade ändå varit givande. Jag hade förstått allvaret: han tänkte inte låta mig spela om jag sålärde mig att flyga genom luften, och frågan var verkligen nu: skulle jag orka med det, och gå varje dag till träningen och ha den där killenframför mig? Jag tvivlade. Kanske måste jag byta taktik. Jag tänkte på det. Jag tänkte på det hela tiden.

Vi stack iväg till Sydkorea och Kina på försäsongsträning, och där fick jag lira några matcher. Det betydde inget. De viktigaste spelarna hadeännu inte kommit från VM. Jag var fortfarande det svarta fåret, och Guardiola höll sig borta. Ville han något skickade han andra att prata medmig och hela tiden var media som galna. Det hade pågått hela sommaren: Vad händer med Zlatan? Ska han säljas? Ska han stanna? De var påmig ständigt och jämt, och det var likadant för Guardiola. Han fick frågor om det hela tiden, och hur tror ni han svarade? Rakt och fint: Jaggillar inte Zlatan, jag vill få bort honom? Inte direkt. Han såg obekväm ut, och han snackade sitt trams.

”Zlatan avgör själv sin framtid.”Sånt skit, och det började ticka i mig. Jag kände mig utpekad och förbannad. Jag ville göra något explosivt. Men också, hur ska jag säga, något

kickade igång i mig också. Jag förstod ju: grejen hade gått in i ett nytt skede. Nu var det inte bara krig. Nu hade fighten på transfermarknadenbörjat och det spelet gillar jag, och vid min sida hade jag killen som är bäst av alla på det – Mino. Han och jag snackade hela tiden och vi beslötatt spela tufft och hårt: Guardiola förtjänade inget annat.

I Sydkorea hade jag möte med Josep Maria Bartomeu, den nya vicepresidenten i klubben. Vi satt på hotellet och snackade, och den killen varåtminstone tydlig.

”Zlatan, om du har några erbjudanden, överväg dem”, sa han.”Jag ska ingenstans”, svarade jag. ”Jag är Barcelonaspelare. Jag stannar i Barca.”Josep Maria Bartomeu såg förvånad ut.”Men hur ska vi lösa det här?””Jag har en idé”, svarade jag.”Har du?””Ni kan ringa Real Madrid.””Varför skulle vi ringa dem?””För om jag verkligen måste lämna Barca, vill jag gå till Real. Ni kan se till att jag blir såld till dem.”Josep Maria Bartomeu blev alldeles förskräckt.”Du skojar”, sa han.Jag såg gravallvarlig ut.”Inte alls. Vi har ett problem”, fortsatte jag. ”Vi har en tränare som inte är man nog att säga att han inte vill ha mig här. Jag vill stanna. Men

vill han sälja mig så får han berätta det själv, klart och tydligt. Och den enda klubb jag vill till är Real, bara så ni vet.”Jag lämnade rummet, och nu var det inget snack om det. Spelet hade börjat. Real, hade jag sagt. Men givetvis, det var bara ett utspel, en

provokation, en strategisk fint. I verkligheten hade vi Manchester City och Milan på gång.Visst, jag kände förstås till allt det otroliga som hänt i City och alla pengar som verkade finnas sen gänget från Förenade Arabemiraten tagit

över. City kunde säkert bli en storklubb inom några år. Men jag skulle snart fylla tjugonio. Jag hade inte tid med långsiktiga planer, och pengarvar aldrig det viktiga. Jag ville till ett lag som kunde bli bra nu och ingen klubb i Europa hade sån historik som Milan.

”Vi satsar på Milan”, sa jag.

När jag nu efteråt tänker på det är det rätt otroligt. Ända sen den dag Guardiola kallade in mig och sa att jag skulle få sitta på bänken körde viett stenhårt spel, och vi märkte förstås: vi stressade Guardiola och ledningen. Det var helt enligt planen. Killarna skulle bli så psykade att detvingades släppa mig billigt. Vilket i sig skulle hjälpa oss få ett bra personligt kontrakt! Vi hade ett möte med Sandro Rosell, den nyapresidenten, och det märktes direkt, Sandro Rosell satt i en rävsax.

Han hade inte heller fattat vad problemet var mellan mig och Guardiola. Han hade bara förstått att situationen var ohållbar och att han vartvungen att sälja mig till vilket pris som helst, om han nu inte skulle kicka tränaren. Men det kunde han ju inte. Inte efter alla framgångarnaklubben haft. Rosell hade inget val. Oavsett om han älskade eller hatade mig, måste han bli av med mig.

”Jag är ledsen för det här”, sa han. ”Men läget är som det är. Har du någon särskild klubb du vill till?”Mino och jag körde samma grej som mot Bartomeu.”Ja, faktiskt”, sa jag. ”Det finns en.””Bra, mycket bra.” Sandro Rosell lyste upp. ”Vilken klubb?””Real Madrid.”Han bleknade. Att släppa en Barcastjärna till Real är som högförräderi.”Not possible”, svarade han. ”Vad som helst men inte det.”Han var skakad och nu kände både Mino och jag: Nu spelar vi vårt spel, och jag fortsatte lugnt:”Men du frågade och jag svarade, och jag säger det gärna igen: Real Madrid är den enda klubben jag kan tänka mig. Jag gillar ju Mourinho.

Men då måste ni ringa och berätta det själva för Real. Är det okej?”Det var inte okej. Inget i världen var mindre okej, och det visste vi förstås, och nu började Sandro Rosell få panik. Klubben hade köpt mig för

sju hundra miljoner. Killen hade press på sig att få tillbaka pengarna, men om han sålde mig till Real, som ju blivit Mourinhos nya klubb, skulle

Rosell skjutas av fansen mer eller mindre. Det var inte lätt för honom, det går inte att säga. Han kunde inte behålla mig på grund av tränaren.Han kunde inte sälja mig till ärkefienden. Killen hade förlorat initiativet, och vi fortsatte stenhårt:

”Men tänk på vad smidigt det kommer att gå. Mourinho har själv sagt att han vill ha mig!”Om det visste vi inget. Men vi körde på den linjen.”Nej”, sa han.”Vad tråkigt. Verkligen! Real är ju den enda klubben vi kan tänka oss. ”Vi gick ut och vi log. Real, Real, hade vi öst på med. Det var vår officiella linje. Men vi hade Milan på gång, och vi arbetade för dem. Om Rosell

var desperat var det inget bra för Barca. Men det var bra för Milan. Ju mer piskad Rosell var att sälja, desto billigare skulle det bli att köpa mig,och det gynnade oss på sikt. Det var ett spel, och det pågick på flera plan, ett utåt och ett bakom kulisserna. Men klockan tickade också ner.Transferfönstret stängde den trettioförsta augusti, och den tjugosjätte skulle vi spela vänskapsmatchen mot just Milan på Camp Nou. Ingentingvar klart än. Men grejen var ändå ute i media. Det var spekulationer överallt, och Galliani, Milans vicepresident, förklarade högtidligt att haninte skulle lämna Barcelona utan Ibrahimović.

På arenan viftade supportrarna med plakat: ”Stanna Ibra!” Det var mycket fokus på mig förstås. Men mest var det Ronaldinhos match.Ronaldinho är gud i Barcelona. Han spelade i Milan, men han hade varit i Barca och då blivit vald till världens bästa spelare två år i rad. Innanmatchen skulle vi få se hans bästa grejer på en storbildskärm på arenan, och han skulle springa ett ärevarv därinne. Men den killen alltså … hangör som han vill.

Vi satt i omklädningsrummet och väntade på att springa in på arenan. Det kändes konstigt. Utanför hördes dånet från publiken. Guardiolasåg inte på mig förstås, och givetvis, jag undrade: Är det här min sista match med laget? Vad kommer att hända? Jag hade ingen aning. Dåryckte alla till. Ronaldinho tittade in genom dörren, och Ronaldinho, han har utstrålning. Han är en av de största. Alla stirrade på honom.

”Ibra”, skrek han och flinade.”Ja”, svarade jag.”Har du packat dina väskor? Jag är här för att ta med dig till Milano!” fortsatte han, och då skrattade alla, typiskt Ronaldinho liksom, smita in

till oss så där, och folk såg på mig.Alla hade anat förstås. Men ingen hade hört det rätt ut på det viset förut. Nu upprepades det gång på gång. Jag fick spela från start. Matchen

betydde ju inget egentligen, och precis innan avspark fortsatte jag och Ronaldinho att spexa om det: Är du galen, typ? Bilderna på ossskrattande på plan visades överallt sen. Men värst var det i spelargången på väg ut i andra halvlek. Då skrek alla de större namnen åt mig,Pirlo, Gattuso, Nesta och Ambrosini:

”Du måste komma Ibra! Vi behöver dig!”Milan hade inte haft det helt lätt på sistone. Inter hade dominerat den italienska ligan de senaste åren, och alla i Milan längtade förstås efter

en ny storhetstid, och jag vet nu efteråt att många av spelarna, främst Gattuso, hade tryckt på klubbledningen:”För helvete, köp Ibra. Vi behöver en riktig vinnarskalle i laget.”Men det var inte helt enkelt. Milan hade inte så mycket pengar som förr i tiden, och hur desperat Sandro Rosell än var försökte han in i det

sista få ut så mycket som möjligt för mig. Han ville ha femtio, fyrtio miljoner euro. Men Mino fortsatte att spela tufft.”Ni ska inte få ett skit. Ibra ska till Real. Vi vill inte till Milan.””Trettio då?”Klockan tickade och Rosell gick ner i pris gång på gång. Det kändes alltmer lovande, och Galliani kom och besökte Helena och mig i vårt hus i

bergen. Galliani är en riktig tungviktare och en gammal kompis och affärskollega med Berlusconi. Han är en jävel på att förhandla. Jag hade haftatt göra med honom tidigare. Det var när jag höll på att lämna Juventus, och den gången hade han sagt: ”Jag erbjuder dig det här, elleringenting!” Juventus var ju i kris då, och han hade överläge. Nu var situationen den omvända. Nu hade han pressen på sig. Han kunde intekomma hem utan mig, inte efter de löftena han gett och trycket från spelarna och supportrarna. Dessutom hade vi hjälpt honom. Vi hade setttill att få ner transferpriset. Han verkade få mig på rea.

”Det här är mina villkor”, sa jag. ”Det är dem, eller ingenting”, och jag såg hur han tänkte efter och svettades.Det var inga dåliga krav.”Okej”, sa han.”Okej.”Vi tog i hand och efteråt fortsatte förhandlingarna om mitt pris. Det var mellan klubbarna och jag brydde mig inte, inte egentligen. Men det

var ett drama och det var en rad grejer som spelade in. Tiden var en. Klockan tickade. Säljarens oro en annan. Att tränaren inte kunde hanteramig en tredje. För varje timme som gick blev Sandro Rosell allt nervösare, och mitt pris gick ner och ner. Till slut såldes jag för tjugo miljonereuro. Tjugo miljoner! Tack vare en enda person hade priset på mig sjunkit med femtio miljoner.

På grund av Guardiolas problem tvingades klubben göra en katastrofaffär, det var inte klokt, och allt det där sa jag också till Sandro Rosell.Inte för att det direkt behövdes. Han visste det. Han hade säkert legat vaken och svurit åt det. Jag menar: jag hade gjort tjugotvå mål ochfemton assist under min säsong i Barcelona. Ändå hade jag tappat nästan sjuttio procent i värde. Vems fel var det? Sandro Rosell visste mycketväl, och jag minns hur vi stod där allihop, han, Mino, jag, Galliani, min advokat och Josep Maria Bartomeu i kontoret på Camp Nou. Framför osslåg kontraktet. Det återstod bara att skriva på, och säga tack och hej.

”Jag vill att ni ska veta …”, inledde Rosell.”Ja?””Att jag gör min sämsta affär i hela mitt liv”, fortsatte han. ”Jag slumpar bort dig, Ibra!””Du ser vad uselt ledarskap kan kosta.””Jag vet att det inte skötts bra”, sa han och skrev på.Därefter var det min tur. Jag höll i den där pennan och alla tittade på mig och jag kände, det var läge att säga något. Eller läge och läge. Jag

kanske borde ha varit tyst. Men jag ville rent personligen få fram några saker.”Jag har ett budskap till Guardiola”, började jag, och då blev alla nervösa förstås. Vad händer nu? Har det inte varit nog med bråk? Kan inte

killen bara skriva på?”Måste du?””Ja. Jag vill att ni ska säga honom …”, började jag, och så sa jag precis vad jag ville att de skulle hälsa honom.Alla i rummet svalde, och jag märkte på dem, varför kommer han med såna grejer nu? Men tro mig, jag behövde det. Något skedde i mitt

huvud i den stunden. Jag fick tillbaka motivationen. Bara tanken på att få ge igen tände mig, det är sanningen.När jag satte dit min signatur på det där papperet och sa de där orden, blev jag mig själv igen. Jag väcktes som ur en ond dröm och för första

gången på länge längtade jag efter att spela fotboll. Borta var alla de där tankarna om att lägga av och efteråt kom jag in i en period då jag liradepå ren glädje. Eller rättare sagt, jag spelade på ren glädje och på ren ilska, glädje över att ha sluppit från Barca och ilska över att en endamänniska förstört min dröm.

Det var som om jag blivit befriad, och jag började också se klart på hela grejen. När jag hade varit mitt i det hade jag mest försökt muntraupp mig själv: Så farligt är det inte, jag ska komma igen, jag ska visa dem. Jag höll på så hela tiden. Men då, när det äntligen var över insåg jag,det hade varit tufft. Det hade varit tungt. Den person som skulle betyda mest för mig som fotbollsspelare hade frusit ut mig fullständigt, och detvar värre än det mesta jag gått igenom. Jag hade haft en fruktansvärd press på mig och i såna lägen behöver du din tränare.

Men vad hade jag? En kille som undvek mig. En kille som försökte behandla mig som om jag inte fanns. Jag skulle vara värsta stjärnan. Men isjälva verket hade jag gått omkring därnere och känt mig ovälkommen. Vad fan, jag hade haft Mourinho och Capello, de två mest disciplineradetränarna i världen och jag hade aldrig haft några problem med dem. Men så kom den där Guardiolan … Jag kokade när jag tänkte på det, ochjag glömmer inte när jag sa till Mino:

”Han sabbade allt.””Zlatan”, svarade han.”Ja.””Drömmar kan gå i uppfyllelse, och göra en lycklig.””Jo.””Men drömmar kan också infrias och döda en”, och det var sant, det kände jag direkt.En dröm hade både uppfyllts och krossats i Barca, och jag fortsatte ner från trapporna till havet av journalister som väntade därute, och det

var då jag tänkte: Jag ville inte kalla den killen vid hans riktiga namn. Jag behövde något annat, och jag mindes allt trams han slängt ur sig, ochdå plötsligt där utanför Camp Nou i Barcelona, kom jag på det. Filosofen!

Jag skulle kalla honom Filosofen.”Fråga Filosofen vad problemet är”, sa jag med all den stolthet och ilska jag kände.

26DET BLEV EN HELT SJUK UPPSTÅNDELSE, och jag minns en grej Maxi sa efteråt, eller två saker egentligen. Den första var bara kul. Han frågade:”Varför tittar alla på dig, pappa?” och jag försökte förklara som det var: ”Pappa spelar fotboll. Folk ser mig på teve och tycker jag är duktig”,och efter det kände jag mig stolt: pappa är inte så dum. Sen tog det en ny vändning. Det var vår barnflicka som berättade.

Maxi hade frågat varför alla tittar på honom, för det är klart, det var också något han upplevt de där dagarna, särskilt när han anlände medmig till Milano och värst av allt, han hade lagt till: ”Jag tycker inte om när de tittar på mig så.” Jag är känslig för sånt. Ska han också börjakänna sig annorlunda nu? Jag hatar när barn känner sig utpekade, också för att så mycket från min egen uppväxt kommer tillbaka: Zlatan hörinte hemma här. Han är si. Han är så.

Det där finns i mig, och jag försökte vara mycket med Maxi och Vincent den här tiden. De är underbara, vilda killar. Men det var inte lätt.Vansinnet hade brutit ut. Efter att jag pratat med journalisterna utanför Camp Nou åkte jag hem till Helena.

Hon hade väl inte räknat med att få flytta så fort igen, och hon hade nog gärna stannat. Ändå visste hon bättre än någon: om jag inte trivs påfotbollsplan, blir jag som en vissen blomma. Då går det ut över alla i familjen och jag sa till Galliani: Jag vill åka till Milano med hela gänget,Helena, pojkarna, hunden, och Mino. Galliani nickade, si, si. Kom ni hela gänget! Han hade uppenbart förberett något rejält, och så hoppade vialla in i ett av klubbens privatplan och lämnade Barcelona. Jag minns när vi landade på Linate i Milano. Det var som om Obama skulle komma.Det stod åtta svarta Audibilar uppradade framför oss och en röd matta rullades ut, och jag gick ut med Vincent på armen.

Under några minuter intervjuades jag av några utvalda journalister, killar från Milan Channel och Sky och de, och på andra sidan stängsletstod hundratals fans och skrek. Det var stort. Det kändes i luften. Klubben hade väntat länge på det här. För fem år sen när Berlusconi bokatbord med mig på restaurang Giannino hade man trott allt var klart och gjort alla möjliga förberedelser; bland annat skapades en grej påhemsidan, en häftig effekt där det först var svart, och sen ljusnade i mitten, och lät bom, bom, som värsta ljudeffekten, precis innan mitt namndök upp, Ibrahimović, som en blinkande, dånande streamer, och så orden ”Äntligen vår”.

Det var tungt och den grejen körde de nu, och ingen hade tydligen varit beredd på anstormningen. Sajten brakade samman. Den slocknadehelt, och jag minns att jag gick förbi de där stängslen på flygplatsen där supportrarna stod och skrek mitt namn, ”Ibra, Ibra”.

Därefter hoppade jag in i en av Audibilarna, och så körde vi igenom staden. Det var kaos. Jag lovar. Zlatan har landat, typ. Det var bilar ochmopeder och tevekameror efter oss, och givetvis, jag fick en kick. Adrenalinet pumpade, och jag förstod ännu mer i vilket svart hål jag levt iBarca. Det var som om jag varit instängd i ett fängelse och mötts av en fest utanför murarna, och överallt kände jag samma sak: hela Milanhade väntat på mig och de ville alla att jag skulle ta ansvar. Jag skulle leda dem till troféerna igen, och uppriktigt sagt, jag gillade det.

Gatan utanför hotell Boscolo där vi skulle bo var avspärrad. Runt omkring skrek och viftade Milanborna, och inne i byggnaden stodhotelledningen uppradade och bugade. I Italien är ju fotbollsspelare som gudar, och vi fick den stora sviten, och vi märkte det direkt. Allt var såorganiserat. Den här klubben hade styrka och traditioner och ärligt talat, det spratt i kroppen. Jag ville spela fotboll. Samma dag skulle Milanmöta Lecce i öppningsmatchen i Serie A den säsongen och jag bad Galliani om att få vara med.

Det gick inte. Mina papper var inte klara. Ändå åkte jag till arenan. Jag skulle presenteras i halvlek, och jag glömmer inte den känslan. Jagville inte gå in i omklädningsrummet. Jag ville inte störa uppladdningen. Men precis intill fanns en lounge och där satt jag med Galliani ochBerlusconi och andra höjdare.

”Du påminner om en spelare jag haft”, sa Berlusconi.Jag anade förstås vem han talade om, men jag ville vara artig.”Vem?” sa jag.”En kille som kunde ta hand om situationer på egen hand.”Det var van Basten förstås han snackade om och så välkomnade han mig i klubben: ”Det är en stor ära”, och allt det där, och så gick vi upp till

läktaren tillsammans. Jag skulle sitta två platser ifrån honom på grund av det ena eller andra politiska skälet. Det är alltid mycket kring denmannen förstås. Ändå var det rätt lugnt då, åtminstone med tanke på vad som följde. Två månader senare exploderade hela cirkusen kringBerlusconi med rykten om unga tjejer och rättegångar. Men då satt han där och verkade nöjd, och jag började känna vibbarna. Folk skrek mittnamn igen och jag gick ner på plan, och därnere rullade de ut en röd matta och satte upp en liten scen, och länge väntade jag vid sidlinjen, elleråtminstone kändes det så. Arenan kokade. San Siro var fullsatt, trots att det var augusti och semester, och så klev jag ut. Det dånade omkringmig, och jag blev som en liten pojke igen. Det var inte länge sen jag stått på Camp Nou i samma situation, och så gick jag fram under alla vrålenoch applåderna och intill mattan stod massa barn. Jag fivade dem alla, och steg upp på scenen.

”Nu ska vi vinna allt”, sa jag på italienska och då blev det ännu värre.Arenan skakade, och efteråt fick jag en matchtröja. Det stod Ibrahimović på den, men inget nummer. Jag hade inget än. Jag hade fått några

att välja mellan, men inte något av dem var bra och möjligen kunde jag få elvan, som Klaas-Jan Huntelaar nu hade. Huntelaar var uppsatt påtransferlistan men eftersom han inte var såld än måste jag vänta. I alla fall skulle det börja nu. Nu skulle jag se till att Milan vann sin förstascudetto på sju år. En ny storhetstid skulle börja, hade jag lovat.

Både jag och Helena fick livvakt och kanske tycker någon: vad är det för lyx? Det är ingen lyx. I Italien är det hysteri kring fotbollsstjärnorna,det är ett fruktansvärt tryck och uppriktigt sagt, det hade hänt en del läskiga saker, inte bara branden utanför vår dörr i Turin. När jag var iInter och skulle spela match på San Siro hade vi besök av Sanela. Hon och Helena körde dit i vår nya stora Mercedes. Framför arenan var detkaos och bilköer. Helena kunde bara krypa fram och folk omkring henne hade all tid att glo in och se vem hon var. Då körde en kille på vespaförbi lite för fort och lite för nära och drämde till backspegeln.

I det läget visste inte Helena om det var avsiktligt eller inte. Det var mer: Å nej, vad gör han? Hon öppnade bilrutan för att rätta tillbackspegeln och såg något från sidan: en ny kille i motorcykelhjälm rusade emot henne och då fattade hon; det är något skumt, en fälla. Honförsökte stänga fönstret men bilen var ny och hon hade inte koll på knapparna och hon fick inte igen rutan i tid. Killen hann fram och slog hennei ansiktet.

Det blev vilt slagsmål och Mercan smällde in i bilen framför och killen försökte dra ut henne genom fönstret. Men dessbättre, Sanela var där.Hon tog tag i Helenas kropp och höll emot, det var helt vansinnigt. Det var en dragkamp på liv och död, så kändes det, och till slut lyckadesSanela slita in Helena i bilen igen och då vände sig Helena på något vis.

Hon fick in en spark i ansiktet på idioten från ett helt omöjligt läge, och hon hade typ elva centimeter höga klackar. Det måste ha gjort rejält

ont, och killen sprang därifrån. Människor hade då börjat samlas runt bilen. Det var fullt kaos, och Helena var blåslagen.Det kunde gått illa. Det har varit en hel del sånt, tyvärr. Det är sanningen. Vi behövde skydd, och hur som helst, min livvakt, en trevlig bra

kille, körde ut mig första dagen till Milanello, klubbens träningsanläggning.

Jag skulle ta alla de vanliga medicinska testen. Milanello ligger nästan en timme från Milano, och nere vid grindarna väntade supportrar förstås,och så åkte vi in. Jag kände hela tyngden av traditionerna i Milan och jag hälsade på alla legendarerna i laget, Zambrotta, Nesta, Ambrosini,Gattuso, Pirlo, Abbiati, Seedorf, Inzaghi, och den unga brassen, Pato, och på tränaren Allegri, som just kommit från Cagliari och som inte hademycket erfarenhet men som verkade bra. Ibland när du är ny i gänget, ifrågasätts du. Det blir fight om din status, typ: Tror du att du ärstjärnan här? Men här, det märktes direkt. Jag fick respekt på en gång, och egentligen kanske inte jag ska säga det. Men många spelare sa tillmig efteråt: Vi lyfte tjugo procent när du kom. Du drog ut oss från skuggan. Milan hade inte bara haft det motigt i ligan i flera år. Klubben hadeinte heller varit bäst i stan på många år.

Inter hade dominerat. Inter hade dominerat ända sen jag kom till klubben 2006 med hela den där inställningen jag fått med mig från Capellooch som någonstans sa: Träningen är lika viktig som matcherna. Du kan inte träna soft och spela aggressivt. Du måste kriga i varje moment.Annars kommer jag efter dig, och jag gick runt och försökte peppa och skämta, allt det som varit naturligt för mig på alla platser utom iBarcelona. På sätt och vis påminde det om min första tid i Inter. Led oss, led oss, verkade grabbarna säga, och jag tänkte: Nu ska maktbalansenrubbas igen. Jag gick in helt sjukt taggad till varenda träning, och precis som före Barcelona skällde jag på folk. Jag levde om och skrek. Jaggjorde narr av de som förlorade och folk sa till mig: Vad är det som händer? Så här taggade har vi inte sett killarna på evigheter.

Det fanns en annan ny kille i laget. Han hette Robson de Souza. Han kallades Robinho. Jag hade varit inblandad i det köpet. Galliani hade frågatmig redan i Barcelona: ”Vad tror du om Robinho? Kan du spela med honom?”

”En underbar spelare, ta hit honom bara. Resten löser sig.”Klubben betalade arton miljoner euro för honom, och det sågs som billigt, och Galliani fick prestige för det också. Han hade lyckats köpa både

mig och Robinho för reapris. För inte länge sen hade Manchester City betalat långt mer än det dubbla för Robinho. Ändå var köpet lite av enchansning. Robinho var ett underbarn det gått lite snett för. Ingen är en större gud i Brasilien än Pelé, och på nittiotalet chefade han för Santosungdomsverksamhet, Santos som var Pelés moderklubb och som hade haft det tungt i många år. Folk drömde om att han skulle hitta en nysupertalang, inte för att många trodde det på allvar. En ny Pelé! En ny Ronaldo, en sån spelare föds inte många gånger på ett sekel ens. Menredan första träningen stod Pelé där helt paff. Han till och med blåste av, sägs det, och gick fram till en fattig och mager grabb på plan.

”Jag börjar nästan gråta”, sa han. ”Du påminner om mig.”Det var Robinho, en kille som växte upp och blev den stora stjärna alla förväntade sig, åtminstone till en början. Han såldes till Real Madrid

och senare till Manchester City, men på senare tid hade han fått en hel del negativ publicitet. Det hade varit mycket drama kring honom. Vikom varandra nära i Milan. Vi var båda killar som vuxit upp under svåra omständigheter, och det fanns likheter i våra liv. Vi hade bägge tvåfått skäll för att vi dribblade för mycket, och jag älskade hans teknik. Men han var lite för ofokuserad på plan, och tricksade för mycket på sinegen kant.

Jag var på honom mycket för det. Jag var på alla i laget, och inför min första match mot Cesena borta brann jag av energi, och ni kan tänka erhypen kring min person. Tidningarna skrev sida upp och sida ner: nu skulle jag visa vad jag betydde för min nya klubb.

Det var jag, Pato och Ronaldinho på topp, och det lät ju tungt. Robinho började på bänken. Men det blev hopplöst. Jag var övertänd, precissom under min första tid i Ajax. Jag ville för mycket. Därför blev det för lite, och efter första halvlek stod det två–noll till Cesena. Till Cesenaoch vi var Milan! Det var inte klokt, och jag var arg och helt tokig på plan. Men helvete, inget gick. Ändå kämpade jag som ett djur, och motslutet fick vi straff. Vem visste, vi kanske kunde vända det? Jag skulle lägga straffen, och jag steg fram och sköt – i stolpen. Vi förlorade, ochhur tror ni jag kände mig? Jag skulle göra dopingtest efter matchen, och jag kom in där i rummet, så förbannad att jag slog sönder ett bord, ochdopingkillen därinne blev helt förskräckt:

”Ta det lugnt, ta det lugnt.””Lyssna”, sa jag. ”Du säger inte till mig vad jag ska göra. För annars kan du hamna med bordet därnere.”Det var inte trevligt, och det var mot en oskyldig dopingkontrollant. Men med den inställningen hade jag gått in i Milan, och när vi förlorade

såg jag svart. Då ska ni låta mig ha sönder saker i fred. Jag kokade av ilska och var bara glad när tidningarna gick loss på mig dagen efter ochsatte bottenbetyg. Jag förtjänade det och jag knöt nävarna. Men ändå, det lossnade inte i nästa match heller, och inte den efter heller, trots attjag då gjorde mitt första mål mot Lazio borta, och det såg ut som om vi skulle vinna. Men i slutminuterna släppte vi in ett kvitteringsmål, ochden gången var det ingen dopingkontroll.

Jag gick direkt in i omklädningsrummet och därinne hängde den där tavlan där tränare skriver upp taktiken, och den sparkade jag till medall min kraft. Tavlan flög iväg som en projektil och touchade en spelare.

”Lek inte med elden. Det är farligt”, röt jag och då blev det tyst i rummet för jag gissar att alla förstod precis vad jag menade: vi skulle vinna,inget annat, och vi skulle då fan inte släppa in några onödiga mål mot slutet. Vi kunde inte fortsätta så här.

Efter fyra matcher hade vi bara fem poäng och Inter gick upp i ligatoppen, precis som vanligt, och jag kände alltmer trycket på mina axlar. Vibodde då fortfarande på hotell Boscolo, och hade lite ordning på våra rutiner. Helena som hållit sig borta från offentligheten gjorde sin förstaintervju. Det var för tidningen Elle, och det blev full cirkus. Varje ord om oss gav rubriker. Jag kunde säga helt meningslösa grejer, typ: ”Dethar blivit mindre köttbullar och makaroner sen jag träffade Helena.” I tidningarna blev det Zlatans stora kärleksförklaring till Helena och jagkände mer och mer, jag höll på att förändras. Jag som alltid fått en kick av uppmärksamhet började bli folkskygg.

Jag gillade inte att ha för mycket människor omkring mig, och vi levde tillbakadraget. Jag höll mig inomhus, och efter ett par månaderflyttade vi till en lägenhet klubben ordnade åt oss mitt i stan. Det var skönt förstås, men det var inte våra möbler och våra grejer, det var fint,men rätt opersonligt. På mornarna väntade livvakten på mig nere i foajén och så körde vi ut till Milanello, och jag fick frukost före träningen ochlunch efter, och ofta var det en hel del PR-grejer, bilder som skulle tas och det, och som alltid i Italien var jag borta mycket från familjen. Vibodde på hotell inför bortamatcherna och var inlåsta på Milanello inför hemmafighterna, och det där började kännas.

Jag missade mycket hemma, Vincent växte, han snackade mer och mer. Det var inte klokt egentligen. Maxi och Vincent hade flyttat runt såmycket att de talade tre språk flytande, svenska, italienska och engelska.

Livet kom in i ett nytt skede, och jag tänkte ofta: Vad ska jag göra när min karriär tar slut, och Helena börjar sin igen? Det var en del sånafunderingar. Ibland längtade jag till tiden efter fotbollen. Ibland gjorde jag det inte.

Men jag var inte mindre taggad för det, och ganska snart lossnade det också på plan. Jag avgjorde sju, åtta matcher i rad, och den gamlaextasen och hysterin vaknade igen. Det var ”Ibra, Ibra” överallt. Tidningarna gjorde bildmontage. Det var jag, och ovanpå mig hela laget, somom jag bar hela Milan på mina axlar. Det var den typen av snack. Jag blev hetare än någonsin.

Men en sak visste jag bättre än de flesta vid det här laget: I fotboll kan du vara gud ena dagen och inte värd ett skit den nästa, och steg försteg närmade sig den viktigaste matchen i ligan den hösten, derbyt mot Inter på San Siro och inget tvivel rådde precis, Ultrafansen skulle hatamig. Pressen skulle bli ännu större. Dessutom fick jag problem med en kille i laget. Han hette Oguchi Onyewu och var amerikan och stor somett hus, och jag sa till en kompis i laget:

”Något allvarligt kommer att hända. Jag känner det på mig.”

27DET SAS ATT HAN VAR världens snällaste kille. Oguchi Onyewu påminde om en tungviktsboxare. Han var uppåt två meter och vägde närmarehundra kilo. Även om han inte platsade i laget hade han tidigare blivit vald till bästa utländska spelare i belgiska ligan och årets främstaamerikanska fotbollsspelare. Men han fixade inte mig. Han ville åt mig.

”Jag är inte som de andra backarna”, sa han.”Okej, vad bra då!””Jag låter mig inte psykas av ditt snack. Av din mun som går hela tiden.””Vad pratar du om?””Du, jag har sett dig på matcherna, du bara psykar och psykar”, fortsatte han, och det där retade mig.Inte bara för att jag var trött på alla backar som vill provocera. Jag är inte heller den som snackar. Jag ger igen på plan. Jag har hört så

mycket skit genom åren, jävla zigenare, grejer om min morsa, allt sånt. Det värsta är: Vi ses efter matchen! Vad fan är det? Ska vi mötas påparkeringsplatsen eller? Det är bara larv. Jag minns Giorgio Chiellini, en mittback i Juventus. Vi hade spelat ihop, och senare när jag var i Intermöttes vi på plan och då var han på mig hela tiden: ”Kom igen nu då, det är inte som förr, eller hur?” Han försökte provocera, och så tackladehan mig bakifrån. Det är fegt, det fattar ni. Du ser inte killen komma, och jag gick ner och hade ont. Jag hade mycket ont. Men jag sa ingenting.Jag gör inte det i såna lägen. Jag tänker: Jag ger igen i nästa närkamp. Då ska jag dundra på så killen inte står upp på länge så nej, nej, jag ärinte den som snackar. Jag tacklar istället. Jag smäller som en bomb i närkamperna. Men den gången kom inget tillfälle, och så efter slutsignalengick jag fram till honom och tog tag i huvudet och drog med honom som en olydig hund, och då blev Chiellini rädd. Jag såg det på honom.

”Du ville ju fightas. Så varför bajsar du på dig nu då”, fräste jag och stack iväg till omklädningsrummet.Nej, jag ger igen med kroppen och inte med ord och det sa jag också till Oguchi Onyewu. Men han bara fortsatte, och en gång när jag skrek:

”Det där var ingen frispark!” hyssjade han med fingret, liksom: Du ser, du pratar bara skit, och jag tänkte: Nu räcker det, nu får det vara nog.”Passa dig”, sa jag.Han hyssjade igen och då såg jag svart. Men jag sa inget, inte ett ord. Den jäveln ska veta hur jag snackar i såna här lägen och när han fick

bollen nästa gång rusade jag emot honom och hoppade med fötterna och dubbarna framför mig, och det är den värsta formen av tackling. Menhan såg mig. Han kastade sig undan och vi rasade i gräset bägge två, och först tänkte jag, fan, en miss. Jag tar honom nästa gång. Men när jagreste mig och gick därifrån fick jag ett slag i axeln, och det var ingen bra idé, Oguchi Onyewu.

Jag skallade honom, och då rök vi ihop. Jag talar inte om något litet gruff. Vi ville slå sönder varandra. Det var brutalt och vi var två killar påöver nittio kilo, och vi rullade runt och knäade och slogs, och givetvis, hela laget rusade fram och försökte slita isär oss. Det var inte lätt, intealls. Vi var galna och rasande, och absolut, visst, jag erkänner, du ska ha adrenalin på plan, du ska kriga. Men det där var över gränsen. Det varsom liv och död. Ändå hände den sjukaste grejen efteråt.

Oguchi Onyewu började be till Gud med tårarna i ögonen. Han gjorde korstecknet och jag tänkte: Vad är det där? Jag flippade ut ännu mer.Det kändes provocerande, och i det läget kom Allegri, tränaren, fram: ”Lugna dig, Ibra.” Han hade inget för det. Jag bara lyfte undan honomoch sprang emot Oguchi igen. Men då stoppades jag av lagkamraterna, och det var nog bra. Det hade kunnat sluta illa, och efteråt kalladeAllegri in oss båda två. Vi tog i hand och bad om ursäkt. Men Oguchi var kall som en fisk, och gärna för mig. Är han kall är jag kall tillbaks, ingaproblem, och efteråt kördes jag hem. Då ringde jag Galliani, bossen, och en sak ska ni veta, jag gillar inte att skylla ifrån mig. Det är omanligt.Det är skit, särskilt inte i ett lag där du tagit på dig en ledarroll.

”Lyssna”, sa jag till Galliani. ”Det har hänt en tråkig sak på träningen. Det var mitt fel och jag tar på mig ansvaret. Jag vill be om ursäkt ochdu kan ge mig vilket straff du vill.”

”Ibra”, sa han. ”Det här är Milan. Vi jobbar inte så. Du har bett om ursäkt. Nu ser vi framåt.”Men det var inte över, inte än. Det hade varit supportrar längs sidlinjen och saken spreds i tidningarna. Ingen kände till bakgrunden. Men

slagsmålet blev känt. Det krävdes tio personer för att slita isär oss, stod det, och det talades om oro i laget och Ibra som en bad boy och allt detdär vanliga. Jag struntade i det. Skriv vad ni vill bara! Men jag kände, fan, jag har ont i bröstet, och vi kollade upp det. Jag hade brutit ettrevben i fighten och brutna revben är inget att göra åt. Läkarna lindade mig bara.

Det var inte precis det bästa som kunde hända. Uppladdningen inför derbyt mot Inter började. Vi hade Pato och Inzaghi skadade ochtidningarna skrev sida upp och sida ner förstås, inte minst om duellen mellan mig och Materazzi. Den skulle bli särskilt hatisk, stod det. Intebara för att Materazzi var en tuffing och vi hade fightats förr och spelat ihop. Materazzi hade hånat mig för den där kyssen på Barcamärket påCamp Nou. Det var det ena och det andra. Det var snack det mesta, men en sak var säker: Materazzi skulle gå emot mig hårt för det var hansjobb. Det var viktigt för laget att få stopp på mig och i såna lägen finns bara ett sätt att svara. Du måste slå tillbaka lika tufft. Annars förlorar duinitiativet och riskerar att skadas.

Inga supportrar är värre än Inters Ultras. De är inte killar som gillar att förlåta, tro mig, och för dem var jag fienden nummer ett. Ingen hadeglömt vårt bråk från Laziomatchen, och jag visste förstås, det skulle bli burop och psykningar. Men herregud, de grejerna hör till.

Jag var inte heller den första Interspelaren som skrivit på för Milan. Jag var i gott sällskap. Ronaldo kom till Milan 2007 och då deladeInterklacken ut visselpipor för att störa honom. Matcherna mellan Inter och Milan, Derby della Madonnina, rör alltid upp känslor, ochnågonstans ligger politik och skit i det också. Det är en enorm rivalitet.

Det är som Real–Barca i Spanien, och jag minns spelarna på arenan. Det syntes i deras ansikten. Det här var stort. Det här var viktigt. Vi låg itopp i ligan då och en vinst skulle betyda mycket. Milan hade inte vunnit ett derby på flera år. Inter hade också tagit hem Champions Leaguedet året. Det var Inter som dominerat. Men om … om vi skulle vinna, då låg ett maktskifte i luften, och utanför på arenan hördes vrålen ochden dånande musiken från högtalarna. Det var hat och folkfest i luften på en och samma gång och jag var inte direkt nervös.

Jag var taggad bara. Jag satt och hoppade för att få springa in och kriga. Men självklart, jag visste, du kan spruta av adrenalin. Du kan ändåkomma helt utanför spelet, och inte få ut ett skit. Du vet inte, och jag minns så väl matchstarten och dånet därinne på San Siro. Du vänjer digaldrig riktigt. Det kokar omkring dig, och nästan direkt hade Seedorf en nick över målet. Spelet böljade fram och tillbaka.

I femte minuten fick jag en boll på högerkanten. Jag dribblade och kom in i straffområdet och jag hade Materazzi på mig. Materazzi villeförstås liksom säga på en gång: Du kommer inte undan, vänta bara! Men han gjorde ett misstag. Han drog ner mig och jag rasade ner i gräset,och självklart tänkte jag: Är det straff? Är det straff?

Det borde vara det. Men jag visste inte. Det var ett fruktansvärt oväsen och alla Interspelare slog ut med armarna förstås; fan heller, typ.Men domaren sprang mot straffpunkten och jag drog ett djupt andetag. Det var jag som skulle lägga den och ni kan tänka er. Bakom mig fanns

mitt lag och ingen behövde tvivla på vad de tänkte: Missa inte Ibra! Missa för guds skull inte!Framför mig var målet och målvakten och bakom dem Inters Ultrafans. De var galna. De buade och skrek. De gjorde allt för att psyka mig

och några av dem hade prylar med laserstrålar. Jag fick grönt ljus i hela ansiktet, och Zambrotta tände till. Han gick till domaren:”Vad fan, de stör Ibra. De bländar honom!”Men vad skulle man göra? Söka igenom hela läktaren? Det gick inte och jag var fullt fokuserad. De kunde ha lyst på mig med helljus och

strålkastare. Jag ville bara fram och skjuta och den här gången visste jag precis: bollen skulle in i målvaktens högra hörn, och jag stod stilla ettpar sekunder, och självklart, någonstans stack det till i mig: jag var piskad att sätta den. Jag hade börjat min säsong med att bomma en straff.Det fick inte hända igen. Men jag fick inte tänka på det. Du får aldrig tänka för mycket på plan. Du ska bara spela och jag sprang fram och sköt.

Jag sköt precis som jag tänkt, och den satt, och jag höjde armarna och tittade Ultrafansen rakt i ögonen, liksom: era jävla tricks funkar inte.Jag är starkare än så, och jag måste säga, när hela arenan dundrade och jag såg på stortavlan: ”Inter–Milan, noll–ett, Ibrahimović”, då kändesdet bra. Då var jag tillbaka i Italien.

Men ändå, vi var bara några minuter in i matchen, och fighten hårdnade. Femton minuter in i andra halvlek fick vi Abate utvisad, och det äringen lek att spela med tio man mot Inter. Vi slet som djur. Materazzi var på mig som en igel, och i en närkamp några minuter senare rusadejag mot bollen och törnade mot honom och golvade honom helt. Det var ofrivilligt förstås. Men han låg kvar på marken, och läkare och allaInterspelarna sprang fram och hatet från Ultrafansen bara växte, särskilt när Materazzi bars ut på bår.

Sista tjugo minuterna var trycket mot oss fruktansvärt, och jag var helt slut. Jag ville spy av utmattning. Men vi klarade det. Vi behöll vårledning, och vann. Dagen efter skulle jag ta emot min femte Guldboll i Sverige. Jag hade fått förhandsinformation om det, och egentligen ville jagkomma i säng tidigt, så tidigt det nu går när en sån match snurrar i huvudet. Men vi bestämde att vi skulle ut och festa på nattklubben Cavalli.Helena hängde med. Vi satt rätt lugnt i ett hörn med Gattuso medan Pirlo och Ambrosini och alla partade som galningar. Det var en sån lättnadöverallt, en helt galen glädje, och vi kom inte hem förrän fyra på morgonen.

I december köpte Milan Antonio Cassano. Cassano har lite av ett bad boyrykte som jag, och han gillar att synas och prata om sig själv som enfantastisk spelare. Killen har gått igenom mycket och ofta kommit i bråk med spelare och tränare, bland annat med Capello i Roma. Capellohittade till och med på ett uttryck – Cassanata, som betyder ungefär irrationell och galen. Men Cassano har en underbar kvalitet i sitt spel. Jaggillade honom verkligen, och vi blev ett bättre och bättre lag.

Men det fanns ett problem. Känslan kom smygande. Jag började känna mig utbränd. Jag hade gett allt i varenda match, och jag tror inte attjag någon gång tidigare känt en sån press. Det kan låta underligt med tanke på allt jag gått igenom. Det var tufft att komma till Barca. Det varinte lätt i Inter heller. Men här kände jag mer än någonsin, vi måste vinna ligan och det var jag som skulle leda laget. Jag spelade varje matchsom om det var en VM-final ungefär, och jag betalade ett pris. Jag blev sliten.

Till slut fick jag inte utlopp för mina infall och bilder på plan. Kroppen kom ett steg efter, och säkert borde jag ha vilat en match eller två. MenAllegri var ny. Han ville vinna till varje pris han också. Han behövde sin Zlatan och han pressade varje droppe ur mig. Inte för att jag en sekundklandrade honom.

Han skötte bara sitt jobb och jag ville spela. Jag hade flyt. Jag hade rytm. Jag hade velat lira med ett brutet ben och Allegri triggade mig bra.Vi hade respekt för varandra. Men jag betalade ett pris, och jag var inte helt ung längre.

Jag var fysiskt stor, inte som i Juventus andra säsongen, inte alls. Det var ingen skräpmat, ingen övervikt. Jag hade ätit en strikt kost. Detvar muskler alltihop, men jag var äldre och en annan spelare än i början av karriären. Jag var ingen dribblare längre, ingen Ajaxkille. Jag var entung explosiv anfallare och jag tvingades spela smartare för att hålla hela matcherna och i februari började jag känna mig trött.

Det skulle vara en hemlighet inom klubben, men det kom ut i pressen och det snackades mycket om det. Håller han? Pallar han? Vi börjadeockså tappa i slutet av flera matcher. Vi höll inte hela vägen och vi åkte på en hel rad onödiga baklängesmål, och på en månad sköt jag inga mål.Kroppen saknade den riktiga explosiviteten, och vi åkte ut mot Tottenham i Champions League och det var tungt förstås, vi var det bättrelaget, tyckte jag. Men även i ligan förlorade vi initiativet, och Inter storspelade igen.

Skulle de gå om oss i tabellen? Skulle vi förlora det grepp vi haft om ligan? Det snackades om det. Det skrevs om allt möjligt, och inget blevbättre av mina utvisningar. Den första var mot Bari, ett bottenlag. Vi låg under med ett–noll och jag stod i straffområdet och en back höll fastmig och jag kände mig trängd. Jag reagerade instinktivt. Jag slog till honom med handflatan i magen och han gick ner i gräset, helt idiotiskt avmig. Jag erkänner.

Men det var en reflex, inget annat, och jag önskar att jag hade en bättre förklaring. Jag har det inte. Fotboll är en fight. Du angrips och du gerigen, och ibland går du för långt utan att du vet varför. Jag har gjort det många gånger. Genom åren har jag lärt mig mycket. Jag är integalningen i MFF längre, men grejen går aldrig ur mig helt. Min vinnarskalle har en baksida. Jag lackar ur, och den gången mot Bari fick jag röttkort. Röda kort kan göra vem som helst galen. Men jag gick direkt av plan utan att säga ett ord. Cassano kvitterade inte långt efteråt. Det varen tröst. Men fan, jag blev avstängd, inte bara nästa match mot Palermo utan även i det nya derbyt mot Inter.

Milanledningen försökte protestera. Det var en hel cirkus kring det. Men det gick inte, och det var för jävligt förstås. Ändå tog jag det intelika hårt som förr om åren. Det är sant. Där hjälpte familjen. Det funkar inte att gå ner sig längre. Barnen kommer emellan. Men förbannelsenfortsatte. Jag spelade igen mot Fiorentina och det såg ut som om jag skulle sköta mig. Vi ledde och det var bara några minuter kvar. Då fick jagett inkast emot mig. Jag blev förbannad, och skrek ”vaffanculo”, dra åt helvete, till linjedomaren och givetvis, det var inte bra, särskilt inte medtanke på det som hände mot Bari. Men kom igen? Har ni varit där på plan? Folk säger vaffanculo och sånt hela tiden. De visas inte ut för det. Destängs inte av i flera matcher. Domarna låter det passera, åtminstone oftast.

Det skriks hårda ord hela tiden därute. Men jag var Ibra. Milan var Milan. Vi ledde ligan. Det blev politik i det. Man såg en chans att straffaoss. Det tror jag. Jag stängdes av i tre matcher. Den idiotiska grejen såg ut att kunna kosta oss scudetton, och klubben gjorde allt för att räddasituationen. Vi hittade på ett försvar. Vi sa att jag svurit åt mig själv. Vi var ju tvungna att fightas tillbaka:

”Han var arg över sina misstag på plan. Han talade för sig själv.”Men uppriktigt sagt, det var skitsnack, sorry för det! Å andra sidan var straffet löjligt hårt. Vaffanculo? Det var korkat av mig. Ändå var det

ingenting. Som svordom är vaffanculo inte ens särskilt grovt. Ni ska veta, jag har hört värre. Men det var som det var. Jag fick köpa läget och tahån och skäll och något kalkonpris från en tevekanal, Tapiro d’Oro som det hette. Sånt är spelet. Du hyllas. Du sänks. Jag var van.

I tabellen hade då Napoli seglat upp som tabelltvåa strax före Inter, Napoli som haft sin storhetstid på åttiotalet då Maradona spelade förklubben men som på senare år haft alla möjliga svårigheter och först nu var tillbaks i toppform.

Vi låg tre poäng före, men det var sex matcher kvar och i tre av dem var jag avstängd. Det var skit, och ändå; jag fick möjligheter att vila och

tänka på mitt liv. Jag arbetade med den här boken. Jag tvingades minnas och det slog mig, jag har inte varit den finaste killen. Jag har inte sagträtt saker hela tiden, och jag tar på mig ansvaret förstås för alltihop. Jag skyller inte på någon annan.

Men ändå, det finns många såna som jag därute, unga killar och tjejer som får skäll för att de inte är som alla andra, och ibland, så klart, skade få skäll. Jag tror på disciplin. Men det som gör mig så förbannad är alla de där tränarna som själva aldrig slagit sig fram till toppen och ändåär så säkra: Det är så här vi ska göra och på inget annat sätt! Det är så enkelspårigt. Så dumt!

Det finns tusen vägar att gå, och den som är speciell och lite avig är ofta den bästa. Jag hatar när de som skiljer ut sig trycks ner. Hade jaginte varit annorlunda skulle jag inte suttit här och vad jag menar är självklart inte: Var som jag. Försök bli som Zlatan! Inte alls! Jag snackar omatt gå sin egen väg, vad den vägen nu är, och det ska fan inte skrivas på några listor eller komma med utfrysningar bara för att du inte är somde andra.

Men det är klart, det är inte bra om du sabbar den scudetto du lovat till din klubb bara för att du har ett jävla humör.

28ADRIANO GALLIANI satt däruppe på Stadio Olimpico i Rom med slutna ögon och bad: Måtte vi vinna, måtte vi vinna, och jag förstår honomverkligen. Det var den sjunde maj 2011. Klockan var halv elva på kvällen, och minuterna gick. De tickade alltför långsamt och på bänkenskruvade sig Allegri och killarna. Oavsett om man trodde på Gud eller inte var det läge för bön. Vi mötte Roma, och ordnade vi bara ett poängskulle scudetton vara vår, den första på sju år.

Jag var tillbaks på plan. Hur skönt kändes inte det? Jag hade varit borta länge på grund av mina avstängningar. Men nu kunde jag få varamed och avgöra ligan, inte för att jag trodde att det skulle bli enkelt. Det var krig mellan Roma och Milan också, inte bara för att det är de storastäderna mot varandra. Det var en viktig match för båda lagen.

Vi slogs om ligatiteln och Roma om fjärdeplatsen. En fjärdeplats är en stor sak för som fyra får du vara med i Champions League och detbetyder mycket pengar i teverättigheter. Men det hände också något redan 1989, och i italiensk fotboll glömmer man inte så lätt. Grejer sitter iväggarna, som jag sa. De hänger kvar i luften. Alla minns Ronaldo som inte fick med sig straffen den där gången. Men det här var något mycketvärre. Det var Antonio De Falchi, en ung Romasupporter som reste till Milano för att se på bortamatchen mot Milan. Han hade en oroligmamma: ”Ha inte på dig något rött och gult. Visa inte att du är en Romasupporter.” Och killen lydde.

Han klädde sig anonymt. Han kunde vara en grabb från vilken klubb som helst, men när en av Milans hardcoresupportrar kom fram ochfrågade om en cigg, avslöjades han på sin dialekt, det var typ ”Håller du på Roma, din jävel?” och så omringades han. Han sparkades och slogsihjäl. Det var en fruktansvärd tragedi och före vår match hölls ett tifo för honom.

Ett tifo är en hyllning från läktaren, och Antonio De Falchis namn lyste upp arenan i gula och röda färger, och det var en fin gest förstås, mendet påverkade också stämningen därinne. Det var en stor och nervig dag. I Roma är Totti den stora stjärnan. Han har spelat för klubben senhan var tretton år. Han är som en gud i staden. Han har vunnit VM, skytteligan, Guldskon, allt möjligt, och trots att han inte precis var unghade han visat storform på sistone, så självklart: det var Tottiplakat överallt och Romaskyltar, men det vimlade av Milan- och Ibrabanderollerockså. Vi hade många ditresta fans som hoppades få fira ligavinsten, och det rykte från bengaliska eldar på läktaren.

Matchen blåstes igång tjugo och fyrtiofem, som vanligt. Det var jag och Robinho på topp. Cassano och Pato satt på bänken och vi började bra.Men i fjortonde minuten kom Vučinić fri. Det kändes som mål, han sätter den. Men Abbiati, vår målvakt, kanonräddade.Det var ren reflex, ochdet började kännas oroligt. Roma hade slagit oss i senaste mötet på San Siro, och vi slet ännu hårdare. Vi jagade däruppe, och jag hade flerachanser och Robinho sköt i stolpen. Prince Boateng hade jordens läge men vi gjorde inte mål, och tiden gick. Noll–noll räckte, och klockantickade och tickade och till slut hade det gått nittio minuter. Det borde vara klart.

Då säger de jävla domarna: Fem minuters tillägg! Fem minuter, och vi spelade på och uppriktigt sagt, fler än Galliani bad nog. Sju år utan enscudetto är en lång tid för en klubb som Milan, och nu var det nära, och minns ni? Jag hade lovat att vi skulle vinna igen. Det var det första jagsa när jag presenterades på San Siro, och givetvis, idrottsmän säger allt möjligt. De lovar guld och gröna skogar, så blir det skit ändå. Men vissa,som Muhammad Ali, de höll vad de lovade och jag ville verkligen höra till dem. Jag ville snacka och prestera. Jag hade ju kommit till Milan medhela min galna vinnarskalle och svurit och lovat och kämpat och slitit och nu … nu räknades sekunderna ner, tio, nio, åtta, sju … och där!

Domaren blåste av, och segern var vår. Alla stormade in och på arenan vällde rök upp. Folk skrek och sjöng. Det var vackert och hysteriskt.Det var helt underbart, och Allegri, vår tränare, kastades i luften och Gattuso rusade runt med en magnumflaska champagne och sprutade neralla. Cassano intervjuades av teve och alla omkring mig var helt tokiga. Det var mycket: ”Tack Ibra, du höll vad du lovade”, men ocksåvansinniga grejer.

Vi var alla höga på adrenalin, och Cassano var en skön kille. Han kunde behöva en spark. Jag gick förbi honom och tevereportern och drog tillen fot i huvudet på Cassano, inte hårt förstås, men inte helt löst heller och killen ryckte till.

”Vad gör han?” sa reportern.”Han är galen.””Verkar så!””Men en spelare som hjälper oss att vinna ligan kan få göra vad han vill”, sa Cassano och skrattade.Men han hade ont. Han gick runt med en ispåse på huvudet efteråt. Det var lite hårdhänt kärlek kanske, och så började partyt. Jag somnade

inte i något badkar den kvällen. Men det var rätt vilt ändå, och uppriktigt sagt, när jag tänkte på det, det var stort. Jag hade varit sex år iItalien och vunnit scudetton varje år. Har någon annan gjort något liknande? Jag tvivlar på det, och vi vann inte heller bara ligan. Vi tog hemSupercupen, mötet mellan ligavinnaren och cupvinnaren. Vi åkte till Kina. Det var en hysteri kring mig därnere också, och jag gjorde mål ochblev man of the match och fick min artonde titeltrofé, min artonde, och jag var lycklig, uppriktigt sagt.

Men något hade också hänt med mig. Fotboll var inte allt längre. Jag hade min familj, och jag hade sagt nej till landslaget. Jag gillade LarsLagerbäck. Ändå hade jag inte glömt grejen i Göteborg. Jag glömmer inte så lätt, och jag ville ha mer tid till Helena och pojkarna. Därför hadejag inte spelat med Sverige på en tid, men ändå, det hade varit den där sista sommaren i Barca när så mycket var tungt och jag kände mig somden annorlunda jobbiga killen från förorten igen, han som inte riktigt passade in.

Den sommaren var många av mina lagkamrater i Barcelona med och vann hela VM, och jag kände mer och mer: Jag saknar det där, inte såatt jag tänkte vara med i landslaget för det. Det tog för mycket tid. Jag var nästan aldrig hemma med barnen. Jag missade så mycket. Men påden tiden slutade Lasse Lagerbäck. Erik Hamrén blev ny landslagscoach. Han ringde mig:

”Hej, hej. Jag är den nya tränaren.””Jag måste säga direkt”, sa jag. ”Jag har inga planer på att komma tillbaks.””Va?””Jag vet inte vad det har sagts till dig. Du kanske har fått falska löften, men jag spelar inte.””Fan, Zlatan. Du tar mig på sängen. Det hade jag ingen aning om.”Men han var en envis jävel. Jag gillar envisa jävlar. Han tjatade på: Det kommer att bli grymt. Det kommer bli bra, allt det där, och jag bjöd

in honom till vårt hus i Malmö och jag kände direkt, den killen är skön. Vi klaffade. Han var ingen vanlig svensk tränare. Han vågade gå utanförgränserna och de killarna är alltid de bästa. Jag tror inte på ordningsmän, det vet ni. Ibland måste du bryta regler. Det är då du går vidare. Jagmenar: vad hände med killarna i MFF:s pojklag som alltid skötte sig? Skrivs det böcker om dem?

Jag sa ja till slut och vi kom överens, jag skulle få kaptensbindel och bli en ledare också i landslaget. Jag gillade det. Jag till och med gillade attdet var jag som skulle ta skiten i media om vi förlorade. Jag kickade igång på det, och när jag mötte grabbarna i laget, jag såg på dem. De

tänkte: Vad fan är det här? Normalt dyker det upp några få supportrar och kollar på träningarna. Nu kom sex tusen på en enda litenlandslagssamling i Malmö, och jag sa helt lugnt:

”Välkommen till min värld!”

Att komma till Malmö är alltid speciellt. Visst, jag är ofta där förstås. Malmö är vårt hem. Men då håller vi oss i vårt hus för det mesta. Det ärnågot annat att spela där. Det är då minnena återvänder. Sommaren efter scudetton och Supercupvinsten skulle Malmö FF och vi i Milan spelaen vänskapsmatch. Förhandlingarna hade pågått länge mellan klubbarna och sponsorerna, men då biljetterna började säljas strömmade folk tillstadion. Det regnade, har jag hört. Människorna stod i långa rader med sina paraplyn och biljetterna tog slut på tjugo minuter. Det var ett heltgalet tryck och köer fram och tillbaka till Pildammsparken.

Jag har sagt en del skit om Malmö FF genom åren. Jag har inte glömt vad Hasse Borg och Bengt Madsen gjorde, men jag älskar klubbenockså, och jag glömmer inte när vi kom till Malmö den dagen. Hela staden omfamnade mig. Det kändes som karneval. Det var kaos överallt ochavspärrningar och hysteri och folksamlingar. Människor hoppade och viftade och skrek när de såg mig. Många hade stått där i timmar bara föratt få se en skymt av mig. Hela Malmö hade fest. Alla väntade på Zlatan, och jag har sprungit in på många arenor som kokat och dånat. Men detdär var speciellt; det var både då och nu.

Det var mitt liv som kom tillbaka och hela stadion sjöng och skrek mitt namn. I den där gamla dokumentären Blådårar sitter jag på ett tågoch pratar rätt ut i luften:

”Jag har bestämt mig för en grej”, säger jag. ”Att jag ska ha en lila Diablo, en bil, Diablo, det är en Lamborghini. Och så ska det stå påregistreringsskylten: Toys, leksak … på engelska.”

Det är lite barnsligt. Jag var ung. Jag var arton, och en häftig bil var det ballaste som fanns för en grabb som jag och världen låg öppen förmig. Men de där orden gick runt överallt: Har du hört vad den där Zlatan säger, den där spolingen. En lila Diablo! Det var länge sen. Det varlångt bort, men ändå nära på något sätt, och då den kvällen på stadion i Malmö vecklade fansen ut ett jättestort tyg över hela läktaren och jagstirrade på det, och det dröjde en sekund. Sen fattade jag. Det var en teckning på mig, och intill den en bil med registreringsskylten Toys.

”Zlatan kom hem. Vi fixar drömbilen”, stod det.Det kändes i hjärtat, eller som en av mina vänner sa en gång: Det är en saga alltihop. Det är en resa från förorten till en dröm. För inte länge

sen fick jag en bild skickad till mig, ett fotografi på Annelundsbron. Annelundsbron ligger på gränsen till Rosengård, och på den bron hade någonockså satt upp en skylt: Man kan ta en kille från Rosengård men man kan inte ta Rosengård från en kille, stod det, undertecknat Zlatan.

Jag hade inte haft en aning om det. Det var helt nytt för mig och den här tiden blev jag skadad. Jag stukade foten och åkte hem till Malmönågra dagar och körde rehab. Jag hade med mig en fyskille från Milan, och en eftermiddag stack vi ut till bron för att titta på det där citatet. Detvar en märklig känsla. Det var sommar och varmt och jag steg ut ur bilen och såg på skylten och upplevde hur något verkligen hände med mig.Den där platsen var speciell.

Under den bron blev min farsa rånad och fick sin lunga punkterad. Inte långt därifrån ligger tunneln där jag sprang hem livrädd i mörkret tillmorsan på Cronmans väg och hade lyktstolparna som riktmärke. Det var min barndoms kvarter. Det var gatorna där allt hade börjat, och jagkände mig, hur ska jag säga? Stor och liten på en och samma gång!

Jag var hjälten som återvände. Jag var fotbollsstjärnan, men också den skraja killen under tunneln igen, han som trodde han skulle klara sigbara han sprang fort nog. Jag var alltihop på en och samma gång, och jag lovar, jag fick hundra minnen.

Jag mindes farsan i sina hörlurar och snickarbyxor, och de tomma kylskåpen och ölburkarna, men också hur han bar min säng på ryggen,kilometer efter kilometer, och vakade över mig på sjukhuset. Jag mindes morsans ansikte när hon kom hem från städjobben, och hennes kramnär jag stack iväg till VM i Japan. Jag kom ihåg mina första fotbollsskor; de jag köpte på Ekohallen för femtionio och nittio intill tomaterna ochgrönsakerna och jag mindes mina drömmar om att bli en så komplett fotbollsspelare som möjligt, och jag tänkte: Jag infriade den drömmen ochdet hade inte gått utan alla de stora spelarna och tränarna jag lirat med och haft och jag kände, jag var tacksam. Där låg Rosengård. Där lågtunneln. Långt bort hördes ett tåg på väg över bron. Någon pekade på mig.

En kvinna i slöja kom fram och ville ta en bild på oss tillsammans och jag log åt henne. Det började samlas folk omkring mig. Det var en saga,och jag var Zlatan Ibrahimović.

KARRIÄREN1999Upptagen i Malmö FF:s A-lag.Debuterar i Allsvenskan, gör ett mål.Malmö FF flyttas ner i Superettan.

2000 – 2001Gör tolv mål för Malmö FF i Superettan.Landslagsdebuterar.Köps av Ajax.Återvänder till Allsvenskan med Malmö FF,gör tre mål.

2001 – 2002Debuterar i Ajax, gör sex mål i ligan.Gör två mål i UEFA-cupen.Gör ett mål i holländska cupen.Vinner ligan med Ajax.Vinner holländska cupen med Ajax.Åttondelsfinal i VM.

2002 – 2003Vinner Supercupen med Ajax.Gör tretton mål för Ajax i ligan.Gör fem mål i Champions League.Gör tre mål i holländska cupen.

2003 – 2004Gör tretton mål för Ajax i ligan.Gör ett mål i Champions Leaguekvalet.Gör ett mål i Champions League.Vinner ligan med Ajax.Kvartsfinal i EM.

2004 – 2005Gör tre mål för Ajax i ligan.Gör årets mål enligt Eurosports tittare.Köps av Juventus.Gör sexton mål för Juventus i ligan.Vinner scudetton med Juventus.Utses till Bästa spelare i Juventus.Utses till Bästa utländska spelarei italienska ligan.Utses till Bästa forward i Sverige.Får svenska Guldbollen.

2005 – 2006Gör sju mål för Juventus i ligan.Gör tre mål i Champions League.Vinner scudetton med Juventus.Åttondelsfinal i VM.

2006 – 2007Köps av Inter.Vinner Supercupen med Inter.Gör femton mål för Inter i ligan.Vinner scudetton med Inter.Utses till Bästa forward i Sverige.Får svenska Guldbollen.

2007 – 2008Gör sjutton mål för Inter i ligan.Gör fem mål i Champions League.Vinner scudetton med Inter.Uttagen till UEFA-laget.Utses till Bästa utländska spelarei italienska ligan.Utses till Bästa spelare i italienska ligan.

Utses till Bästa manliga idrottare i Sverige.Får Jerringpriset.Utses till Bästa forward i Sverige.Får svenska Guldbollen.

2008 – 2009Vinner Supercupen med Inter.Gör tjugofem mål för Inter i ligan.Gör ett mål i Champions League.Gör tre mål i italienska cupen.Vinner scudetton med Inter.Vinner italienska skytteligan.Gör årets mål i italienska ligan.Utses till Bästa utländska spelarei italienska ligan.Utses till Bästa spelare i italienska ligan.Utses till Bästa forward i Sverige.Får svenska Guldbollen.

2009 – 2010Köps av Barcelona.Vinner Supercupen med Barcelona.Vinner UEFA Supercupen.Världsmästare för klubblag med Barcelona.Gör sexton mål för Barcelona i ligan.Gör fyra mål i Champions League.Gör ett mål i spanska cupen .Vinner ligan med Barcelona.Uttagen till UEFA-laget.Utses till Bästa manliga idrottare i Sverige.Utses till Bästa forward i Sverige.Får svenska Guldbollen.

2010 – 2011Gör ett mål och vinner Supercupenmed Barcelona.Köps av Milan.Gör fjorton mål för Milan i ligan.Gör fyra mål i Champions League.Gör tre mål i italienska cupen .Vinner scudetton med Milan.Gör ett mål och vinner Supercupen med Milan augusti 2011.

LANDSLAGETSextionio landskamper och tjugoåtta mål.Fortsättning följer …

BILDKÄLLOR Efrem Raimondi

Håkan Röjder / Sydsvenskan / Scanpix Håkan Röjder / Sydsvenskan / Scanpix

Nike FC Internazionale Luca Bruno / AP / Scanpix Gustau Nacarino / Reuters / Scanpix Leif R Jansson / Scanpix FC Internazionale FC Internazionale Allesandro Garofalo / Scanpix Janerik Henriksson / Scanpix Bildbyrån Bildbyrån Marcus Ericsson / Bildbyrån Andreas Hillergren / Scanpix Christer Wahlgren / KVP / Scanpix Jasper Juinen / Getty Eric Broms Giuseppe Cacace / AFP / Scanpix MAX Magazine

Övriga bilder är privata. Förlaget har gjort sitt yttersta för att finna rättsinnehavarna till samtliga publicerade foton. Skulle vi i något fall hamissat beklagar vi detta och ber berörda rättsinnehavare att vända sig till förlaget för ett tillrättaläggande.

DAVID LAGERCRANTZ debuterade 1997 med boken om Göran Kropp som blev en internationell bestseller.Han har sedan dess ägnat sitt författarskap åt genier och undantagsmänniskor som gått mot strömmen och funnit sin egen väg.

Sitt skönlitterära genombrott fick han med romanen som hyllades unisont av kritikerna och gick direkt upp påtopplistorna.

www.albertbonniersforlag.seISBN Tryckt utgåva 978-91-0-012653-7ISBN E-bok 978-91-0-012741-1© David Lagercrantz och Zlatan Ibrahimović 2011Omslagsfoto Eric BromsFörfattarfoto Caroline AnderssonTypsnittet är licenserat under SIL Open Font License, Version 1.1.