Majgull Axelsson

Jag heter inte Miriam

Brombergs

Personen på omslagsfotografiet heter Catherine Rebstock. Copyright © Smithsonian Institution Archives. # S1A2oo9-2146 .

Omslagsform Casia Bromberg

Copyright © Majgull Axelsson och Brombergs Bokförlag AB 2o14Sättning K2AB

Satt med Janson 1o /14Tryck ScandBook AB, Falun 2o14

ISBN 978 - 91- 7337 - 4 6 6 - 8

www.brombergs.se

Fortfarande är det natt, ändå skiner solen. Nässjö vilar stilla under den klarblå himlen. Ingen vind viskar i

Stadsparkens björkar, ingen motor brummar längs Rådhusgatan, inget tåg susar mot järnvägsstationen. Det är så tyst att en ensam duva, som med gungande steg skyndar över Stora Torget, plötsligt hejdar sig och lyssnar till detta märkvärdiga. Han står absolut orör­lig med huvudet lite på sned, vaksamt väntande, men får sedan syn på ett halvt korvbröd en bit bort och glömmer hela saken, sätter hastigt sin ena röda fot framför den andra och kilar dit, ordlöst lycklig över det skrovmål som väntar. Inte för att han är särskilt hungrig. Ingen är särskilt hungrig i Nässjö numera, inte ens fåg­larna och råttorna. Här finns mat så att det räcker åt alla.

Trots det drömmer Miriam om hunger. I mer än sextio års tid har hon gömt sig i denna stad och hon har inte hungrat ens en timme av den tiden, ändå drömmer hon varje natt om sin ung­doms svält. Det har ingenting att göra med det liv hon har levt som vuxen eller med den hon är idag, ändå kan hon inte bli kvitt de där drömmarna, de glider in och tar över, de tvingar henne sextio­åtta år tillbaka i tiden eller mer, driver henne att huka och springa undan, att sänka blicken och kura med ryggen, att stjäla en bit bröd från någon som inte orkar äta längre, att försöka mata en liten bror som inte ens kan svälja, att stå tätt intill Else under appellen och tyst rabbla alfabetet, att sekunden senare stirra in i Elses onaturligt stora ögon, de där ögonen som …

Allt det där händer igen och igen. Natt efter natt. Och om Kaiser, grannens schäfer, dessutom får för sig att skälla när han har blivit utsläppt i trädgården tidigt om morgonen, så slår Miriam upp ögonen med alla inälvor glödande av skräck.

Men i natt skäller inte Kaiser, han sover fortfarande i sin knubbiga husses säng, alltså kan hon tillåta sig att vakna långsamt och dröja en stund i mellanrummet mellan sömn och vaka. Mellan­rummet är det rum hon älskar mest, ett mycket verkligt rum, trots att det bara finns i hennes fantasi, ett rum där hon kan styra sina

9

10

drömmar och göra dem milda och vänliga, ett rum där alla de döda ännu lever, där hon är fri att vara vem som helst och var som helst, fri att sväva mellan tider och platser, mellan minnen, dröm och verklighet. Fast det gör hon inte. Inte i natt. Tvärtom stannar hon till och ser sig om, noterar att mellanrummet är all deles runt denna morgon och att alla dess luckor står på glänt. Igår var de åttiofyra, men idag har de blivit åttiofem, det vet hon utan att behöva räkna. Dessutom är alla i teak och försedda med blanka handtag. Faktum är att de liknar luckorna i hennes första alldeles egna kök, det kök hon älskade djupare och mer innerligt än hon någonsin älskade Olof och det vill inte säga lite. Fast det tänker hon inte på just nu. I stället står hon framför sina skåpluckor och granskar dem, försöker räkna ut vilka som är de första och vilka som är de sista, men aktar sig mycket noga för att öppna någon av dem på vid gavel. Och se där! Hon skymtar ett randigt bomullstyg bakom en lucka och det är tillräckligt, hon sträcker ut handen och slår igen den, låter sedan handen glida över ytterligare femton dörrar före och fem dörrar efter, låter dem slå igen med små korta och precisa smällar. Bang-bang-bang! Sedan ser hon sig om och låter axlarna sjunka, ler och lägger sin långa vita fläta över axeln, stryker den under näsan som om den var ett keligt litet husdjur. Så där. Nu är det dags att fira födelsedag alldeles på egen hand, innan resten av familjen vaknar och stör hennes minnen.

I nästan en halvtimme kikar hon in i sitt minnes många skåp. Där rusar en liten Thomas mot henne, där sluter hon honom hårt i famnen och snurrar runt, runt, hennes prickiga kjol sveper förbi och hans barna skratt får henne att skratta med. Och där är hon tärna vid Hannas bröllop och brudbuketten darrar till i hennes hand när Hanna brister i hjärtskärande gråt i samma ögonblick som Egon trär ringen på hennes finger. Så lycklig, snörvlar Hanna och drar opassande nog sin högra handskbeklädda hand under näsan. Förlåt! Jag är bara så lycklig! Och alla ler. Egon ler och Olof ler, borgmästaren ler, notarien ler och Miriam ler, men

11

Thomas gnäller plötsligt till där han sitter i sin vagn och hon böjer sig ner och stoppar den ljusblå bomullsfilten om honom. Men bakom nästa skåpdörr är det hon själv som står brud och hon kan se att hon är mycket vacker där hon går uppför altar­gången i sin vita klänning. Mycket ung, mycket mörk och mycket vacker, men Olof ser lätt ängslig ut där han går vid hennes sida. Kanske tänker han på sitt förra bröllop, hans riktiga bröllop, det som hölls i den stora kyrkan inne i stan, men där äktenskapet bara varade i drygt ett år, till den dag då hans unga hustru födde Thomas och sedan slutade andas och slutade låta sitt hjärta slå och inte på några villkor lät sig lockas tillbaka till livet. Om det nu inte är så att han är orolig för detta att Miriam utan att säga ett ord till honom gick till pastorsexpeditionen redan dagen efter det att han hade friat och för klarade att hon ville avsvära sig sina fäders tro och ansluta sig till den svenska statskyrkan, om det nu eventuellt skulle gå för sig. Och visst gick det för sig. Kyrkoherde Klintberg dreglade nästan av lystnad och bokade in ett dop redan nästkommande söndag. Olof vet att Miriam inte är så säker på att det verkligen finns en Gud och han delar dessutom hennes tvivel, ändå plågas han av hennes beslut. Kan det vara så att hon konver­terade bara för detta bröllops skull? För att hon ville gå uppför altargången i Sankta Valborgs kapell iförd vit klänning och slöja med myrtenkrans? För att hon ville stå på kapellets trappa efteråt klädd i sin älskade mjuka kaninpäls när hans släkt och vänner kas­tade risgryn över dem? Och i så fall: till vilken sorts människa gjorde det henne?

Till en människa som älskade dig, viskar Miriam till svar mer än sextio år senare. Till en människa som redan hade förlorat allt, till och med sig själv, och som visste att hon inte skulle överleva att förlora också dig; till en människa som var beredd att ljuga och svära falskt för att få dig att aldrig någonsin lämna henne och som i sin stora oskuld trodde att ett kyrkligt bröllop skulle betyda mer för dig, vara viktigare och göra äktenskapet säkrare och mer

12

hållbart än ett borgerligt. Du fick inte gå! Därför måste vi gifta oss i kyrkan. Trots Gud. För trygghetens skull.

Trygghet var tidens viktigaste ord, det hade hon redan förstått den gången. Alla dessa trygga svenskar ville ha mer trygghet, större trygghet, rent övermänsklig trygghet. Det förflutnas andar jagade dem och ylade ständigt om det som varit. Den sista stora hungern för bara fyra årtionden sedan! Arbetslöshetens fattigdom och för­nedring för två årtionden sedan! Kriget som för bara ett årtionde sedan hade strukit tätt intill landets gränser, det krig då människor på andra sidan hade skjutits och sprättats upp, svultit och gasats, misshandlats till döds och slitits ihjäl i tvångsarbete. Ingenting tycktes kunna dämpa minnet av deras fasansfulla vrål, men ingen i det här landet orkade längre höra dem, ingen ville tänka på att det fanns ögonblick av svek, faktiskt rätt många ögonblick av svek, nej, de ville på sin höjd tänka på några senkomna ögonblick av hjälte­mod, faktiskt rätt många ögonblick av hjältemod, men helst av allt ville de tänka på att alla, till och med arbetarna, numera kunde laga sig en stek till söndagsmiddag, att de kunde äta köttbullar och falu korv i stället för stekt sill om vardagarna, att alla, precis var­enda människa, hade fått tre veckors betald semester varje sommar och att somliga ytterst skötsamma arbetare dessutom hade fått råd att skaffa sig en bil. En egen bil! En pytteliten folkvagn som stod utan för det pyttelilla egnahemmet. Framtiden var alltså inte längre bara på väg. Den hade kommit.

Och så var det för Miriam också, det ser hon när hon tittar bak­om de skåpluckor som öppnar sig strax efter bröllopet. Där går hon leende ut i sin trädgård med en bricka och det är sommar runt henne. De aprikosfärgade rosorna blommar i rabatten, de rosa pionerna har slagit ut och en räddhågad nyplanterad schersmin har låtit sina första knoppar brista och blottat sina vita stjärnor. På brickan står hennes hemkokta rabarbersaft från förra året, hennes alldeles nybakade tigerkaka och de svällande kanelbullar som numera är hennes stolthet. Olof ler mot henne och säger att han

13

gärna skulle vilja ha ett glas rabarbersaft före kaffet, för Miriams rabarbersaft är faktiskt den godaste i hela världen. Och Thomas trycker sig tätt intill henne och håller med. Den godaste saften i hela världen.

I nästa lucka har han redan blivit större och kantigare, men fort­farande är han hennes pojke. Aldrig att han svär åt henne eller gör grimaser bakom hennes rygg, men å andra sidan aktar hon sig noga för att tränga sig på. Kysser honom bara sällan på kinden och håller honom bara i handen för att kontrollera att hans vantar fortfarande passar och när de inte längre gör det så ber hon honom att tala om vilken färg hon ska välja på garnet när hon ska sticka honom ett par nya. Grå? Bra. Då ska hon sticka ett par grå fingervantar åt honom.

Men i nästa lucka ser hon sig själv där hon sitter i sitt vackra vardagsrum, i den vackra villan som Olof har ärvt, med de vackra möblerna han har köpt åt dem, för Olof tjänar bra, Olof är tand­läkare och ingen tandläkare i Nässjö tjänar så bra som han, och hon sitter i sin fina soffa från Carl Malmsten och stickar när allt plötsligt bara försvinner. Hennes rutiga kjol blir en randig fång­klänning, strumporna smälter bort och skorna glider ut i ingen­stans, par ketten under hennes fötter är plötsligt rå cement och allt som är kvar är den grå vinterskymningen utanför fönstret och snön som faller och för en kort stund är hon tillbaka i Ravensbrück och Else stirrar med uppspärrade ögon tomt framför sig när febern fångar henne och Miriam skriker, hon skriker och hör sig själv skrika och hon slår händerna för munnen för att tvinga sig att tystna. Sitter sedan orörlig en lång stund och blundar, pressar tillbaka skriket, öppnar därefter långsamt ögonen igen och ser sig om. Allt är som vanligt. Det är sextiotal och en stilla skymning i februari, hon sitter i sitt vackra vardagsrum och i hennes knä ligger en halvfärdig vante som hennes styvson snart ska få.

Men, nej, hon vill inte minnas den eftermiddagen. Hon vill inte minnas några eftermiddagar av det slaget, därför skyndar hon förbi de andra skåpluckorna och springer fram till den sista öppna luckan,

14

slår upp den på vid gavel och kikar in, ler sedan mot den välbekan­ta bild som möter henne. Där ligger hon själv i sitt behagliga lilla sovrum och det är ett nytt sekel och ett nytt årtusende. Väggarna är blekblå, påslakanet rutigt i mörkblått och vitt, gardinerna tunna och vita. Borta vid väggen står den gåva som en gång gjorde henne till en dam bland damer: Hannas sekretär i blänkande mahogny. Intill den öppna balkongdörren står Olofs öronlappsfåtölj, den som hon lät klä om tre år efter hans död. Det är tolv år sedan vid det här laget, men det märks inte, tyget är fort farande tjockt och mörk­blått, de många vardagarnas eftermiddagssol har inte lyckats bleka det. Över armstödet ligger hennes nya morgonrock, också den blekt dimblå. Blått är nämligen hennes älsklingsfärg. Hon tycker om alla nyanser av blått, allt från isblått till indigo, från azurblått till duv­blått, från turkos till himmelsblått, från kornblått till kobolt …

Blått är sobert, sa Hanna en gång för mycket länge sedan. Om du väljer blått så är du alltid på den säkra sidan. Och den unga Miriam nickade allvarsamt och gjorde en mental anteckning. Sobert. Efteråt fick hon gå in på sitt rum och slå upp ordet i Svenska Akademiens ordlista för att få veta vad det betydde. Mått­full. Enkel. Smakfull. Hon nickade och log. Visst ville hon vara sober. Numera tänker hon sällan på det där ordet, det har blivit alldeles självklart. Hon är ju en dam. En riktig dam. En dam som mycket ofta är klädd i blått. Dock aldrig i randigt.

Men nu drömmer denna dam att hon stiger upp ur sin säng, trots att hon i själva verket ligger kvar. Hon granskar sig själv i spegeln borta vid kortväggen och rätar lite på ryggraden, ger sig själv en första födelse dagspresent genom att drömma sig lite yngre och vackrare än hon egentligen är, innan hon drar på morgon­rocken och knyter den hårt i midjan. Flätan hamnar innanför hals­linningen, men hon drar upp den med en hastig rörelse och lägger den över axeln, stryker sedan med handen över den och konsta­terar belåtet att den åtminstone i fantasin är tjock och fyllig som en välgödd orm. Därefter lägger hon sin ytterst välmanikurerade

15

hand högst uppe på hjässan och trycker till. Och miraklet sker, det mirakel som inträffar varje år på hennes födelsedag. Hjäss benet fälls upp och hon kan sticka in handen i sitt eget huvud och lyfta ut hjärnan, hon kan hålla den i sina kupade händer, allt medan hon slänger till med huvudet så att hjässbenet sluter sig igen. För ett ögonblick blir hon bara stående och betraktar sin hjärna, ler lite åt den och be tänker att det hon håller i sina händer brukar kallas det mest makalösa av alla underverk som finns i detta universum, kanske rentav det mest makalösa som finns i något universum. Den mänskliga hjärnan. En liten klump i grått och rosa som kan lära sig allt som går att lära sig, som kan minnas och glömma, ljuga och tala sanning, drömma och fantisera. En liten klump som vet att den är levande och som lika säkert vet att den ska dö, även om den ständigt söker efter utvägar och gömställen undan detta oundvikliga. Och hon har den. Hon äger en mänsklig hjärna. Hon håller sin hjärna i sina händer och vet att hon därmed också håller i världsalltet.

Inte illa, viskar hon till sig själv. Inte illa alls. Hon glider mycket tyst ut i vardagsrummet, men ser sig inte om,

anar bara i utkanten av sitt synfält att allt är precis som det ska vara. Carl Malmsten­soffans duvblå yta skymtar till vänster, porträttet av Olofs farmor ler lika vänligt som vanligt till höger, men Miriam tittar inte på dem, hon håller blicken stadigt fäst på den grå klumpen i sina kupade händer och susar hastigt ut i hallen, vidare genom den stängda dörren nerför trapporna, skyndar ut genom ytterdörren utan att öppna den men hejdar sig sedan på ytter­trappan, står där och tillåter sig att njuta ett ögonblick av det hon ser. Den prunkande trädgården. Den vita syrenen som fortfarande blommar. Gången som hon krattade igår. Strandvägens lilla gat­stump utanför. Gräset på andra sidan. Därefter Ingsbergssjön. Och så Nässjös konturer på andra sidan. Stadsparken. Rådhuset. Och långt där borta kyrkans torn som uppfordrande pekar mot himlen. Plötsligt flyter bilden av en annan stad och ett annat kyrktorn in

16

och skymmer det hon borde se, men hon vägrar, hon låter det inte tränga in och ta över. Hon tvingar sig tillbaka till den plats som faktiskt har varit hennes hem i mer än sex årtionden, för hon är inte i Ravensbrück och det är inte Fürstenbergs kyrktorn hon ser. Hon är i Nässjö. Det är Nässjös kyrktorn som så hög modigt och befal­lande pekar mot himlen där borta. Och lukten, den där stanken av brinnande hud och kött, som plötsligt fyller hela världen ska hon göra sig kvitt så fort det bara går …

I nästa sekund står hon nere vid strandkanten. En brunspräcklig andmamma ger ifrån sig ett knarrande litet läte av missnöje och får med ens mycket bråttom med att jaga ut sina nykläckta ungar från den lilla dunge av vass där de har sovit. Vad är det här? Varför tror den där långbenta varelsen att hon har rätt att ranta omkring vid sjön under djurens tid på dygnet? Va? Hon knycker lite på nacken och simmar ut en bit i sjön med sina sju gyllene dunbollar till ungar efter sig, stannar sedan och vänder sig om, låter sin blick söka Miriams.

”Förlåt”, säger Miriam. ”Men det här måste göras …”Och så gör hon det. Hon får Ingsbergssjöns bruna vatten att

klarna och bli isblått, hon ser till att alla bottenväxter försvinner och ersätts av naken sand, hon låter varje mygga i luften och varje liten mikrob i vattnet upphöra att finnas till. Sedan faller hon på knä, fortfarande med händerna kupade om sin hjärna och utan att darra det minsta. Hennes balans är perfekt och det gör inte det minsta ont i hennes artrosnötta knän, hon sjunker vigt som en ung balettdansös ner på marken, böjer sig sedan fram och doppar sin hjärna i det glasklara vattnet, låter det tränga in i varje hålighet, fylla varje tomrum, flyta runt och tvätta varje cell, gör sin hjärna först fri från alla vedervärdiga gamla lukter, sedan från alla obe­hagliga minnen och sist från alla onda tankar, kramar sedan ur den som en tvättsvamp och lägger handen på huvudet igen. Trycker till och låter hjässbenet öppna sig. Lägger omsorgsfullt den ren tvättade hjärnan på plats och knycker till med huvudet så att locket sluts.

17

Ser sig sedan om och drar djupt efter andan. Nu luktar världen gott. Nu doftar den av hägg och syren, rosor och liljekonvalj. Och den är vacker. Björken i hennes trädgård låter löven skimra i sol­ljuset, huset där bakom – hennes hus! – har fått en djupare värme i sin röda färg och de fyra vita pelarna vid trappan har blivit en aning tjockare, så att proportionerna äntligen blir rätt. Saliven i hennes egen mun smakar plötsligt friskt som rent källvatten. En näktergal sjunger någonstans i närheten, det är en lustig melodi som får varenda människa som sover med öppet fönster att börja drömma de ljuvligaste drömmar. Längtansdrömmar. Önske­drömmar. Vinden skrattar till bakom Miriam och drar ett varv runt henne, smeker henne med sitt svala siden och lyfter henne, låter henne flyga ut över sjön ett ögonblick, men bär henne sedan mycket försiktigt tillbaka in mot land, upp mot övervåningen på hennes hus och sätter henne varsamt ifrån sig på balkongen utanför hennes sovrum. Miriam ler och vinkar till andmamman ute i sjön. Se, nu får du din värld tillbaka! Vattnet är brunt igen, flugorna surrar över ditt huvud och det goda sjögräset bara växer. Och jag har blivit fri från mina minnen!

Men i samma ögonblick skäller Kaiser.

18

Kaiser är en korkad hund. Dum i huvudet. Kan inte tänka och vill inte tänka, sprätter bara runt i sin trädgård och låtsas vara ord­ningsman. Ryter och ryar. Se upp alla sparvar för här kommer jag! Morrar och gläfser. Ve er, jävla ekorrar, för nu är det slut på friden! Gormar och domderar. Dö, förbannade koltrast, innan jag biter huvudet av dig! Allt följt av ett muntert muttrande. Jo minsann! Där fick ni. Här är det jag som håller ordning! Åtminstone till dess min husse kommer.

Kaisers husse är bara måttligt mer begåvad än sin hund, men han är lika begiven på att bestämma. När han öppnar altandörren blir Kaiser spak och inställsam, öronen fälls bakåt, svansen sjunker, hela kroppen dras undergivet mot marken.

”Käften, Kaiser”, ryter hans husse, allt medan han drar upp sin T­tröja och kliar sin ludna mage. ”Hör du det! Du håller bara käft …”

Kaiser fattar förstås ingenting, men han vet att hans husse står över honom i rang, därför fortsätter han att visa underkastelse. Förlåt att jag finns till, säger hans kroppsspråk. Ursäkta att jag alls existerar. Finns det möjligen något jag skulle kunna göra för att vinna ers högvördighets gillande? Någon jag kan skrämma, så att världen inte förstår hur rädd ni själv är, oh, enastående härskare? Någon jag kan skälla ut efter noter? Någon jag kan bita i benet? Jag skulle så väldigt gärna vilja bita någon av era fiender i benet …

”Bara håll käften”, säger hans husse än en gång, smäller igen altandörren och försvinner. Kaiser sjunker fogligt ner på marken, ligger där en hel minut, ända tills en liten grönsiska landar i en buske framför honom. Nej, nu jävlar! En fågel till. Här! I hans husses trädgård! Han ska dräpa den där jävla bofinken!

Och så skäller han igen.

19

Skallet får Miriam att vakna på riktigt.Hon sätter sig upp i sängen och slår ena handen för munnen som

för att tvinga sig till tystnad och den andra för hjärtat, som för att förmå det att sakta sina slag. Hon är inte tillbaka i tiden. Det där är historia. Hon är inte i Tyskland. Hon sitter inte i en cell i koncen­trationslägrets straffblock.

Och ändå gör hon det. Tiden finns inte mer. Hon hör en Aufse-herin, en kvinnlig vakt, gå med smällande klackar mellan cellerna med sin schäfer, en av dessa oerhört lydiga vakthundar i Ravens­brück, en varelse som alldeles uppenbart vet exakt vad han för­väntas göra i denna korridor. Fångarnas dofter sipprar ut trots att järndörrarna sluter tätt mot dörrkarmarnas cement, skräckens mo­lekyler glider genom luften in i hans nos och fyller honom med en högst tillfredsställande känsla av triumf, men några enstaka av dessa molekyler har en annan form, det är en mycket liten avvikel­se, men dock en avvikelse som är tillräckligt stor för att få honom att bli lite uppjagad. Avsky! Det sitter fiender som avskyr honom bakom en del av dessa dörrar och – än värre – avskyr hans matte. Det är fruktansvärt! Han ska döda dem!

Fast det får han inte. I straffblocket ska man dö långsamt, det har man sagt till hans matte och därför håller hon honom i kort koppel, även om hon ler vänligt åt hans dova morrande. Livet ska försiktigt sippra ur de kvinnor som ska piskas denna fredag, det ska falla som svarta droppar av blod och sårvätska ur deras blårandiga ryggar. Hungern hos de kvinnor som inte har fått någon mat på fyra dagar ska få deras redan utsvultna kroppar att dra ihop sig i plågor, så att också de som på rent trots har rest sig upp och för­blivit stående om bara en liten stund ska känna hur deras ben ger vika och hur döden öppnar sitt svarta gap under dem. Och de som sedan flera veckor sitter i mörk cell ska plötsligt drabbas av skräck­fyllda vakendrömmar, de ska drivas från de hallucinationer om sandstränder och palmträd och vida vatten, som har hållit dem vid liv i flera dagar, in i fantasier om en liten hundgård där nazisternas

20

byrackor väntar. Stora, svarta schäfrar samlas framför dem; stora, renrasiga svarta schäfrar som morrar dovt och visar tänderna, som reser ragg och …

Men die Aufseherin stannar plötsligt framför en dörr, fäster hun­dens koppel vid kroken strax intill och drar fram sina nycklar. Låser upp. Öppnar en dörr mellan en värld och en annan. Ser och låter sig själv ses. Hon vet att hon är vacker där hon står. Hennes blonda hår är nypermanentat, de runda kinderna är täckta av ett mycket tunt lager ljust puder, båtmössan sitter käckt på svaj på skulten. Die Aufseherins svarta stövlar är nyputsade av en kvinna som till­hör Jehovas vittnen och de glänser lika intensivt som det där vitt­nets dröm om det jordiska paradiset, hennes byxkjol är nypressad och den vita blusens krage ligger alldeles slät över uniformsjackans uppslag. Dessutom håller hon en piska bakom ryggen. Hon slår inte med den, svänger inte med den, höjer den inte ens, hon håller den bara bakom sin rygg där hon står men kan knappt låta bli att le vid tanken på att fången där inne faktiskt ändå skymtar den.

Fången är inte vacker. Hon är lång och sjukligt mager, men hon är så hopsjunken att hon ändå inte är huvudet högre än die Auf-seherin. Tur för henne. Hon står lätt framåtlutad som en gammal kvinna, trots att hon inte kan vara mycket mer än femton, sexton år, och hon har svarta ringar under de onaturligt stora hungerögo­nen. Munnen är halvöppen som om hon snart skulle börja dregla, som en annan idiot. Dessutom låter hon blicken flacka mellan hun­den och die Aufseherin, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

”Raus!” ryter die Aufseherin. ”Bara ut med dig …”Det tar femton sekunder innan hon blir åtlydd, femton sekunder

av tvekan, då flickans blick hinner flacka mellan hunden och den blonda kvinnan tre gånger till. Och det räcker. Die Aufseherin höjer sin piska.

”Hörde du inte vad jag sa, dumjävel? Är du döv? Raus! Raus! Raus!”

Och flickan, den unga flicka som just idag fyller åttiofem år,

21

kväver sitt skri och glider ut i korridoren. I samma ögonblick är hon tillbaka i Nässjö, hon hör de tassande stegen utanför sin dörr, anar Thomas inne skor och Katarinas morgontofflor, och skyndar sig att hastigt torka tårarna ur ögonvrån och jämna till täcket, drar sedan upp kuddarna bakom sin rygg en aning så att hon ska kunna sitta rakt mot sänggaveln, låter handen glida upp och släta till det vita håret. Lägger sedan den ena handen över den andra på det rutiga påslakanet för att göra bilden av en lugnt väntande gammal kvinna fullkomlig. Ler. Har trängt undan allt. Sitter be­redd. Och så kommer de. Sjungande. Med en enkel tulipan uppå bemärkelsedan …

”Gratulerar på födelsedagen”, säger Thomas när de har slutat sjunga och ler mot henne över ett litet paket. Han har gjort ett nytt försök att dölja sin flint, den här gången genom att klippa en mycket kort snagg. Det hjälper inte.

”Kära svärmor”, säger Katarina som står strax bakom honom och l ägger huvudet på sned, försöker lika målmedvetet som Miriam spela rollen av rofylld och nöjd kvinna. Hon bär en bricka. En bricka med några kaffekoppar och smörgåsar och ett levande ljus med darrande låga.

”Grattis farmor”, säger Camilla, sjunker ner på sängkanten och släpper taget om sin son Sixten. Han är två år gammal och ser ut som en liten geting i sina randiga mjukisbyxor med svarta och gula ränder. En ovanligt söt liten geting. Han kravlar fram till Miriam, slår armarna om hennes hals och ger henne en mycket blöt puss på munnen. Smaken av hans saliv får henne att minnas det hon dröm­de nyss. Källvatten. Hon ler.

”Oj”, säger hon och kramar om honom. ”Nej, men oj då …”Och sedan blir det som det alltid brukar. Skratt och prat och

stolskrap. Thomas lägger ifrån sig paketet vid sängens fotända och släpar in två stolar från vardagsrummet, en till Katarina och en till sig själv. Katarina ställer ifrån sig brickan på nattygsbordet och blåser ut ljuset.

22

”För säkerhets skull”, säger hon och ler ett blekt litet leende. Mi­riam nickar instämmande, men släpper inte Katarina med blicken. Varför vill hon alltid visa hur rädd hon är? I femton års tid har hon och Katarina bott i samma hus och delat samma trädgård, ändå förstår hon inte varför Katarina alltid är så skärrad, varför hon ständigt talar om hur mycket hon ängslas över eldsvådor och olyckor, varför hon säger sig frukta höga röster och arga tonfall, varför hon påstår att smuts och oordning skrämmer henne så. Hon har ju levt ett tryggt liv i ett tryggt land, hon har blivit mamma och mormor till friska barn, hon har aldrig fått ett knytnävsslag mot huvudet och aldrig någonsin fått ryggen uppfläkt av en läderpiska. Ändå oroar hon sig ständigt och fruktar allt, kurar med ryggen och håller armarna tätt intill kroppen. Det ser ut som om hon tror att hela hennes värld befinner sig i en såpbubbla och att den är så känslig att minsta lilla rörelse skulle kunna spräcka dess väggar och förinta den.

”Åttiofem år”, säger Thomas och klappar Miriam lätt på han­den. ”Och fortfarande helt frisk. Inte illa. Inte illa alls.”

Miriam ler till svar.”Fast egentligen har jag ju aldrig blivit mer än arton.””På insidan, ja …”Camilla lägger huvudet på sned och småler:”Jag tror nog att du är lite äldre än så. Åtminstone tjugo.””Varför det?””Du har väl en vuxen hjärna? Du slutade väl inte att växa innan

dina pannlober var helt utvecklade?”Miriam rynkar pannan, småler och låtsas fundera.”Jag har ingen aning, hördudu. Kanske det.”Thomas lägger handen på Camillas axel. Tyst, säger den där

gesten. Inga obehagligheter, tack. Harklar sig sedan.”Medicinstudenten har talat. Men nu är det dags för presenten.”Han sträcker sig efter paketet, som ligger vid sängens fotända.

Ett vitt paket med krulliga guldsnören. Prinsesslockar. Det verkar

23

tyngre än man skulle kunna tro, han griper om det med båda hän­derna för att räcka fram det till Miriam.

”Gratulerar på födelsedagen. Det är från oss alla.”Miriam griper också om paketet med båda händerna. Det är inte

så förskräckligt tungt.”Åh”, säger hon. ”Tack. Tusen tack.”Det är svårt att öppna det. Guldsnörena är hårt åtdragna och

knutna med dubbla knutar, hon får pilla och dra en stund innan hon får bort dem. Så fort hon har lyckats kastar sig Sixten lyckligt över dem och stoppar dem i munnen, men Camilla sträcker ge­nast fram handen och drar dem åt sig. Inte så! Nej! Inte så! Under tiden sliter Miriam otåligt upp papperet runt den lilla kartongen och öppnar den. Stirrar ner på lite rosa silkespapper, lyfter sedan hastigt upp det och blottar själva pre senten.

En stelt armband i silver. Ett mycket brett armband i silver med filigransteknik och tvinnade trådar, ett armband som är mycket rent i formen trots de många utsmyckningarna och oändligt vack­ert. Pappa, säger en röst i hennes bakhuvud, men hon lyssnar som vanligt inte till sin längtan, skakar bara lätt på huvudet för att driva undan den.

”Åh”, säger hon. ”Så vackert. Tack!””Det var Camilla som hittade det”, säger Thomas. ”Hon tyckte

att det såg ut som om det var gjort för dig. Och titta under låset!” Miriam vinklar armbandet och tittar på inskriptionen. Till

Miriam på 85-årsdagen, står det. Plus dagens datum. Miriam. ”Det är ett zigenskt arbete”, säger Thomas.”Romskt alltså”, säger Camilla.Något darrar till inom Miriam och fler namn kommer svävan­

de genom rymderna. Där skrattar Anuscha och låter sina mörka ögon glittra medan hon springer över gårdsplanen. Där ler Else sitt svultna leende och presenterar sig med hela sitt namn, som om Miriam var någon som var värd att presentera sig för. Else Nielsen. Och där höjer en kvinnlig vakt sin piska och ryter. Jag heter Binz!

24

Lär er det en gång för alla, för jag tänker inte upprepa det! Där stirrar hennes bror på henne med en sista undran i blicken. Varför ser du så förfärad ut, Malika? Det är ju jag, Didi, din lillebror. Tårarna stiger henne i ögonen, hon får blinka några gånger för att driva undan dem, och orden flyger hastigt genom hennes huvud, de där orden hon inte får säga, de där orden hon inte har sagt en enda gång se­dan hon kom till Sverige. Jag heter inte Miriam. Sedan snörvlar hon till och sväljer, höjer på huvudet och ser på Thomas, vars mor hon är i varje mening utom en, han som, trots att han är den människa som står henne närmast av alla människor i världen, ändå är en främling. Hon har ljugit för honom. Hon har låtit honom växa upp i en lögn och leva hela sitt vuxna liv i skydd av denna lögn.

Och sedan säger hon det. Sedan låter hon de där orden komma över sina läppar.

25

”Vad konstigt”, säger Camilla så fort hon stiger in i föräldrarnas lägenhet en trappa ner.

Thomas höjer på ögonbrynen och vänder sig om, ser på henne.”Vad var det som var konstigt?””Det där hon sa. Att hon inte heter Miriam. Visst var det kon­

stigt.””Äsch. Hon bara skojade.””Vad var det för skojigt med det då?””Hon tyckte väl att det var roligt.””Hon kanske håller på att bli dement …”Thomas fnyser till.”Nu får du väl lägga av. Hon är inte ett dugg dement.””Jaha. Och det är du säker på?”Katarina står plötsligt i köksdörren och lägger huvudet på sned.”Så”, säger hon. ”Nu låter vi det där vara. Är det någon som vill

ha lite mer frukost?”Camilla sätter ner Sixten på den äkta mattan, sätter sedan hän­

derna i sidan och tittar på sin mamma.”Vad tror du?””Tror vadå?””Hörde du inte vad farmor sa?”Katarina flackar till med blicken.”Sixten vill kanske ha lite gröt?” ”Det vill han säkert, men frågan är om du hörde vad farmor sa.

Gjorde du det?”Det ligger en liten ton av förakt i Camillas röst. Katarina ler

tveksamt.”Jag vet inte. Kanske. Nej förresten. Nej. Det hörde jag inte.”Camilla stirrar på sin mor ett ögonblick, rycker sedan uppgivet

på axlarna.”Jag kan koka lite gröt”, säger Katarina.”Bry dig inte om det”, säger Camilla. ”Jag fixar det.”Hon hör själv hur det slamrar när hon otåligt drar en kastrull ur

26

grytskåpet och låter den dunsa ner på köksbänken, sluter sedan ögonen och påminner sig. Vara snäll. Hon har lovat sig själv att vara snäll under hela det här besöket, att inte ställa till bråk med pappa och inte skrämma upp sin låtsasstörtängsliga morsa. Hon ska inte klaga över att hon är trött, tröttare, tröttast, över att hon inte har mer än hundratolv kronor i plånboken och att det dröjer en hel månad innan hon får sin första lön för sommarjobbet, och hon ska inte säga ett ljud om den där tentan som hon missade i slutet på terminen. Hon ska vara snäll och samarbets villig och glad och nöjd, för om hon visar hur stressad och uppjagad och orolig hon egent­ligen är så kommer hon bara att bli än mer stressad, uppjagad och orolig. Hon ska låtsas som om det bara är av ren hygglighet som hon låter sin mamma leka med Sixten i trädgården i flera timmar och som om det är av purt intresse som hon sitter med näsan i sina kursböcker under tiden. Hon ska le vänligt när pappa frågar hur det står till med Max och än en gång påpekar att han faktiskt aldrig har träffat den unge man som är far till hans barnbarn. Max kommer ju på måndag, ska Camilla säga och le allra som vänligast, för då börjar hans semestervecka med Sixten. Och då ska hon själv ha semester, fast det ska hon sannerligen inte säga till sin far. Det är en hemlig­het trots att det egentligen inte alls är en hemlighet, men den känns ändå oerhört viktig att hålla hemlig. En hel veckas semester då hon ska visa sig själv all den omsorg ingen annan visar henne. Hon ska äta regelbundet, sova ordentligt, plugga flera timmar om dagen och springa ett eller två eller tre varv runt Ingsbergssjön varenda dag. Då kommer allt att bli bra. Och redan idag ska hon ta ett varv runt sjön, om än mycket långsammare. Hon ska gå på promenad med sin gamla farmor. Som förr i världen. Det är midsommarafton och farmors födelsedag och allt kommer att bli bra.

”Sixten gulleplutt”, ropar hon och gör sin röst så gladlynt som det bara går. ”Kom Sixten så ska du få gröt!”

Sekunden efteråt står Katarina i dörren med Sixten på armen.”Får jag mata honom?”

27

Sixten kan faktiskt äta själv. Han är två och ett halvt år gammal. Irritationen blixtrar till bakom pannbenet, men Camilla hejdar sig innan den syns. Visst. Mamma får gärna mata Sixten.

”Absolut”, säger hon och ler vänligt. ”Om han bara tillåter det så …”

Katarina ger Sixten en kyss på kinden.”Visst tillåter du det, gullet? Visst vill du att mormor ska mata

dig?”Och Sixten, den förrädaren, slår armarna om hennes hals och

låter sitt lyckliga skratt gurgla mot hennes kind.

Thomas står inne i sitt arbetsrum och lyssnar till Sixtens skratt. Han kan fortfarande inte fatta det. Han kan inte begripa att han, Thomas Adolfsson, är morfar till en liten pojke. Han är ju själv en liten pojke. Fast det är han ju inte, det vet han ju, han är ju en vuxen man, mer än vuxen till och med, för snart, om bara något år, ska han stänga sin tandläkarpraktik och kasta bort nyckeln. Gå i pension. Ändå vaknar han varje morgon med känslan av att Miriam har glömt att väcka honom och att han ris kerar att komma för sent till skolan. Det är lite löjligt. Eller rentav mycket löjligt. Hon glömde ju aldrig någonsin att väcka honom.

Katarinas röst flöjtar till ute i köket. Hon låter lycklig eller åt­minstone glad och det är ett avsevärt framsteg. När han själv är inom synhåll låter hon aldrig glad. Då suckar hon och stammar, irrar med blicken och kurar med ryggen som om han var en jäkla hustrumisshandlare. Han! Som om han någonsin har höjt handen mot henne. Som om han inte har försökt och försökt och försökt i alla år, utan att få det minsta tillbaka. Katarina har aldrig försökt. Tvärtom. Hon är expert på att sticka hål på varje god stämning, på att dräpa varje skratt, på att utan ord förtala både honom och Miriam. Han låter blicken glida bort mot fönster karmen. Där står porträttet av hans biologiska mamma i den silverram som Katarina köpte till hans fyrtioårsdag. En främmande kvinna med askblont

28

hår, ett blekt leende och blicken i fjärran. En fullkomlig främling, men samtidigt Katarinas allierade. Det var i ren protest som han köpte en egen silverram våren efteråt, en exakt likadan, och satte in Miriams porträtt i den. En mycket ung och brudklädd Miriam, som ser rakt in i kameran alltmedan hon trycker en liten pojke mot sin höft. Beskyddande. En beskyddad liten pojke med tvärklippt pannlugg klädd i skjorta och slips. En fyraårig Thomas Adolfsson som äntligen, änt ligen, änt ligen fått det han önskade sig mest av allt. En mamma. En riktig mamma som älskade honom och lo­vade att aldrig någonsin lämna honom. Ett löfte som hon hållit. Hon har aldrig lämnat honom. Han har kunnat lämna henne och komma tillbaka, försvinna och återvända, men hon har aldrig gått ifrån honom. Men snart måste hon väl det. Eftersom hon faktiskt fyller åttiofem år idag och naturen har sina lagar.

Camilla skyndar förbi ute i hallen och han ångrar att han lät så tvär mot henne nyss. Det är ju inte orimligt att hon oroar sig för att hennes farmor skulle kunna vara på väg att bli dement, men faktum är att han själv blev så orolig över det Miriam sa att han var tvungen att fnysa åt Camilla. Jag heter inte Miriam. Varför sa hon så? Hon heter ju Miriam, hon har ju alltid hetat Miriam. Dumheter.

Thomas suckar och stryker med handen över sitt skrivbord, men sätter sig inte. Varför skulle han sätta sig? Vid det här skrivbordet slår han sig bara ner en gång i veckan för att betala räkningarna och – om han tycker att han har tid – ägna en liten stund åt sin forskning. Den som inte har ett dugg med hans yrke att göra, den som handlar om hans släkt och dess förflutna, den som är hans till­flyktsort när tystnaden håller på att spränga huset. Men idag är det ju inte tyst. Sixten får Katarina att kvittra glatt ute i köket och från rummet intill, Camillas sovrum, hör han några dunsar som tyder på att hon har plockat fram sina böcker. Hon ska kanske plugga …

Faktum är att han är stolt över sin dotter. Även om han aldrig någonsin har sagt det till henne.

29

Katarina lägger sin kind mot Sixtens och fnissar lite. Hur kan man bara bli så kladdig runt munnen som han är just nu? Och vara så fruktansvärt hungrig. Han sträcker sig mot skeden och gapar, men når inte riktigt fram och ger därför ifrån sig ett misslynt litet gnäll, men Katarina låter honom inte genast få det han vill ha, hon sän­ker först skeden i tall riken och fyller den med lite gröt och mycket äppelmos innan hon låter honom smaka. Han blir vild av lycka när smaken äntligen når hans tunga. Sött! Det smakar sött och gott och det gör honom så orimligt lycklig att han måste veva lite med armarna.

”Var det så gott?” säger Katarina och torkar honom hastigt runt munnen med lite hushållspapper. ”Var det verkligen så gotteli­gott­gott?”

Sixten svarar inte, sträcker sig bara än en gång mot skeden och får det han vill ha. Äppelmos. Sött och syrligt äppelmos. Den stackars ungen är alldeles svältfödd på sötsaker. Camilla vägrar ju att låta honom få någonting som smakar sött, utom möjligen en enstaka apelsin eller banan då och då. Hon tror att socker är skadligt och förbjuder honom att smaka på Katarinas hemlagade äppelmos, hennes syrliga rabarbermarmelad och ljuvliga blåbärs­sylt. Och saft och bullar är det naturligtvis inte tal om. Sixten får inte bli tjock. Vad som helst får hända i övrigt, men tjock får han inte bli.

Katarina fnyser för sig själv och slänger en hastig blick mot dörröppningen. Det är lugnt. Ingen Camilla står där och är beredd att rasande kasta sig över sin mor som straff för de två mat skedar äppelmos som hon har lagt över Sixtens havregrynsgröt. Ingen Thomas heller. Inte för att han skulle säga något om äppelmoset, han skulle väl inte ens märka det. Han märker ju ingenting av det som händer här hemma, han varken ser eller hör någon annan än sig själv, han är fullt upptagen med sin egen mottagning, sin egen matsmältning och det som han löjligt nog kallar sin egen forsk­ning. Den enda människa han verkar bry sig om är Miriam. Sin

30

dotter snäser han mest av och sin fru, hans egen hustru sedan mer än trettio års tid, tycks han inte ens se. Hon ska bara finnas där, passa upp honom på mottagningen och servera läckra måltider tre gånger om dagen, tvätta hans kläder och städa hans hus och i övrigt hålla klaffen. För hon kan ju inte ha något att säga som är av intresse. Hon kan ju inte ens tänka. Hon kan ju bara glida omkring i utkanten av hans existens och vara allmänt behjälplig.

Katarina drar ett djupt andetag och trycker in ännu en sked äppelmos i munnen på Sixten. Hon får inte låta det märkas! Ingen får ana hur arg hon egentligen är, hur dödstrött hon är på sin man och hur utled hon är på sin dotter och hur hon avskyr sin så kallade svärmor en trappa upp. Ingen får veta hur innerligt hon önskar att de skulle förvinna, hela gänget. För hon har ju inget val. Hon är sin mans tandsköterska och hon bor i hans hus, hon har inga egna släktingar och inga egna pengar, alltså är hon tvungen att vara passopp i det här huset till den dag hon dör …

Det är bara Sixten som är en tröst. Lille, söte Sixten som nu ger ifrån sig en ljudlig rap och sträcker armarna mot henne. Hon hör själv hur hon skrattar när hon lyfter upp honom ur barnstolen.

”Oj”, säger hon. ”Vad du blev kladdig!”Och så går hon bort mot diskbänken och sätter på vattnet,

känner efter att det är lagom varmt och tvättar honom omsorgs­fullt runt munnen. Sedan tar hon av hans haklapp och sätter ner honom på golvet.

”Ska vi gå ut och leka i trädgården?””Jaaa!” ropar Sixten och rusar bort mot dörren till terrassen.

Får inte, säger Miriam till sig själv. Hon står vid spegeln ute i hallen och har slagit armarna om sig själv. Får inte säga det där. Aldrig mer!

Hennes hår är fortfarande blött efter duschen och det klär henne inte. Faktum är att det får henne att se ut som en häxa, en riktigt ful och rynkig gammal häxa. Det vita håret får en egendomlig grå

31

nyans när det blir blött och det gör ansiktet i sin tur äldre än van­ligt, alla rynkor blir djupare och ansiktets konturer än slappare. Det är fult. Och den där stora näsan som sticker ut mitt i allt det fula gör sannerligen inte saken bättre. Inte för ett ögonblick. Just nu skulle man kunna ha henne till fågelskrämma.

Hon suckar lite och vänder ryggen åt sin spegelbild, tänker has­tigt att hon måste gå in i sovrummet och först bädda sängen och sedan plocka fram hårtorken, men hejdar sig i stället mitt i vardags­rummet, står där ett ögonblick med händerna i morgonrockens fickor och med blicken långt borta innan hon sjunker ner i soffan. Hon måste passa sig! Så är det bara. Hon kan inte låta någon få veta sanningen, hon kan inte ens tillåta sig att erkänna sanningen för sig själv. Hon måste fortsätta att leva så som hon har levt större delen av sitt liv, hon kan inte låta det som hände för mer än en mansålder sedan förstöra de år eller månader eller dagar hon har kvar. Hon kan inte ens tillåta sig att fortsätta att älta det där. Någon gång måste det få ett slut. Det var ju så kort tid. Och för så länge­sedan. Två år på barnhem och två och ett halvt år i läger. Sedan Sverige och ett nytt namn och ett nytt liv. Ett liv som hon har levt i sextioåtta års tid. Och det är de åren som borde fylla hennes tankar, det är minnet av Hanna och Olof och det barn som hon trots allt fick, det barn som växte upp och gav henne både ett barn­barn och ett barnbarnsbarn. Thomas, Camilla och Sixten. De är vad hon borde tänka på, en dag som denna, den dag som hon påstår är hennes åttiofemte födelsedag. Inte för att hon vet hur det egent­ligen är med den saken. Hon vet ju inte vilken dag hon föddes, hon vet inte ens vilket år det egentligen var. Men om hon nu har lyckats få hela världen att tro på att hon är född den 21 juni 1928, så är det väl inte alldeles orimligt att tänka sig att hon faktiskt är född just det året eller möjligen året innan eller året efter. Och då är det väl lika bra att hon fortsätter att själv tro det. För om hon inte gör det, om hon börjar gå omkring och dilla om hur det egentligen ligger till så kommer hon förmodligen att fraktas iväg till åldringsvården

32

illa kvickt och dit vill hon verkligen inte. Alltså är det inte tillåtet att tänka på vad hon egentligen heter eller när hon egentligen är född. Hon heter ju Miriam. Och hon fyller ju åttiofem år idag. På midsommarafton.

Hon drar ett djupt andetag och försöker sjunka in i rummets lugn, vill bli lika stillsam och behärskad som färgerna här inne, anstränger sig för att övervinna sina inre bilder och för att ge plats åt de yttre. Porträttet av Olofs farmor ler lika vänligt som alltid och även om de aldrig har träffats så vet Miriam att det leendet fak­tiskt också är riktat mot henne, mot den Miriam Adolfsson som en gång låtsades vara judinna, men som inte hade någon aning om vad den judiska tron egentligen innebar, som därefter blev konvertit och protestant och sedermera agnostiker. Olofs farmor var också tandläkarfru och agnostiker, också hon blev tidigt änka, också hon flyttade in i denna lilla lägenhet en trappa upp när Olof och hans första hustru flyttade in i lägenheten på bottenvåningen. Ett halvår senare bar man ut henne. Hon hade dött i sömnen en ljus vårnatt, och Olof hävdade alltid att hon log varmt ända in i döden. Miriam hade svårt att tro det för inget av de många lik hon sett hade nå­gonsin lett varmt, men nu, sex årtionden senare, börjar hon ana att han faktiskt kunde ha haft rätt. En lycklig människa kan vara lycklig ända in i döden. En leende människa kan fortsätta att le ända in i döden.

Så. Nu har hon jagat de farliga tankarna på flykten, alltså reser hon sig upp och går in i sovrummet. Öppnar balkongdörren på vid gavel och släpper in den ljuva sommaren i sitt blå rum, njuter av den medan hon omsorgsfullt bäddar sin säng. Efteråt går hon ut till städskåpet i hallen och hämtar dammvippan, drar den över nattygsbordet och det lilla bordet bredvid Olofs fåtölj, vidare över fönsterbänkens marmor och – efter att ha tvekat ett ögonblick – runt listerna på golvet, går sedan ut på balkongen och skakar vippan samtidigt som hon slänger en ängslig blick mot Kaisers trädgård. Men, nej, han syns inte till just nu, han står inte där och

33

vädrar lystet efter hennes skräck, alltså kan hon mycket lugnt gå in igen och fortsätta att damma. Hon tar sekretären först och den lilla datorn, sedan alla fönsterbänkar i vardagsrummet. Bordet, förstås, och den lilla marmorfiguren som Olof köpte åt henne på deras första utlandsresa, den som gick till Italien. Hon stryker dammvippan över de tre veckade danska lampskärmarna, de som är över trettio år gamla, men som bara har gulnat en aning. Sedan fort sätter hon ut i köket, men blir bara stående handfallen mitt på golvet. Här finns ingenting att göra. Katarina tog med sig frukost­disken en trappa ner och sent igår kväll ställde hon själv i ordning i köket. De sista syrenerna står i en liten vas på bordet och vasen står på en styvstärkt liten vit duk med vita broderier. Hennes egna. Och på ugnens handtag hänger en fräsch linnehandduk, alldeles oanvänd. Allt är som det ska vara. Miriam har lovat sig själv att aldrig någonsin bli en sunkig gammal tant som luktar illa och låter dammet långsamt singla ner över sitt liv och det är ett löfte hon har hållit. Hon är en dam. En äldre dam som det är ordning och reda med. Därför ska hon nu gå ut och torka håret, blåsa det vitt och torrt och vackert och sedan ska hon plocka fram sin ljusblå som­marklänning. Den är visserligen tretton år gammal, men det gör inget, för den är så klassisk och ren i modellen att den skulle kunna vara sydd igår. Runt halsen ska hon svepa sin nya scarf, den som är mönstrad i vitt och ljusblått, och i vardera örsnibben ska hon fästa sina guldclips, de som hon fick i femtioårspresent av Olof och till sist ska hon naturligtvis fästa det nya armbandet runt sin handled. Födelsedags presenten. Zigenararbetet.

453

postskr iptum

Detta är en helt fiktiv berättelse med fiktiva gestalter (med tre un­dantag), ändå bygger den på verkliga händelser. Således är skild­ringen av motståndet i Auschwitz zigenarläger den 16 maj 1944 baserad på Voices of Memory 7: Roma in Auschwitz. Därifrån kom­mer också uppgifterna om den så kallade zigenarnatten, det vill säga natten mellan den 2 och 3 augusti 1944 då cirka 3 000 romer gasades och brändes. Samma skrift innehöll också viktig informa­tion om Noma och om de experiment som Josef Mengele utförde på romska barn.

Under de två och ett halvt år som jag har arbetat med den här ro­manen har Hans Caldaras varit min viktigaste källa. Utan hans hu­moristiska tålamod, generösa stöd och vänliga svar på mina många frågor hade jag aldrig kunnat eller ens vågat ge mig på ämnet. Jag är honom stort tack skyldig.

Detsamma gäller Irene Herz­Weitzberg som jag besökte i Bryssel, där hon lever sedan många år, men som en gång var en av de flyktingar som satt i karantän i Aneby. Hennes enastående mod och livsgnista fick mig att häpna liksom det faktum att hon nästan sjuttio år efter det att hon lämnade Sverige fortfarande talar utmärkt svenska. Det var också hon som berättade om Bernhard Petterssons tårtkalas, även om jag har gjort en verkligt fri tolk­ning av vad som hände den dagen. Bernhard Pettersson är alltså en av de tre gestalter som verkligen har funnits. Det gäller dess­värre också Josef Mengele och vakten Binz i Ravensbrück. Dock: att Miriams styvson heter Thomas Adolfsson är ingen tillfällighet. Jag har mycket avsiktligt uppkallat honom efter min bortgångne systerson. Däremot är namnet den enda likheten mellan den verk­lige Thomas och den fiktive.

454

Min första resa för den här romanens räkning gick till Jön­köping. Där hade Eva Sjöberg, journalist på TV4, satt mig i kon­takt med Lars Löfling, som tog mig med på en rundvandring i de kvarter som var spelplats för de så kallade tattarkravallerna i juli 1948. Ytterligare information om vad som egentligen hände fick jag genom Martin Ericsson, vars uppsats rubbade den del av mina fördomar som verkligen behövde rubbas.

Min nästa resa gick till Auschwitz­Birkenau, en plats som fick mig att förstummas. Dock: museets bokhandel visade sig vara en verklig guldgruva. Någon månad senare for jag till Fürstenberg och Ravensbrück. Där blev jag mycket väl omhändertagen av dr Insa Escheback och Thomas Kunz, som visade mig runt och be­rättade om den imponerande forskning och dokumentation som nu bedrivs på detta Mahn­ und Gedenkstätte.

Dessutom reste jag naturligtvis både till Aneby och Nässjö. I Aneby fick jag stor hjälp av Wivianne och Roland Hägg, som de­lade med sig av minnen och litteratur om flyktingarnas ankomst till Aneby (inte minst när det gällde den fasa som arbetarna vid Svensk Stålull AB väckte). I Aneby finns också lokalhistorikern Göran Engström, sekreterare i Smålands författarsällskap, som försåg mig med många oerhört intressanta tidningsurklipp från tiden efter andra världskriget. I Nässjö nöjde jag mig med att alldeles ensam promenera genom Stadsparken runt Ingsbergssjön, precis som Miriam och Camilla, medan jag planerade hur jag skulle röra till det i stadsplaneringen på det sätt som är en romanför fattares privilegium. Där åt jag också middag med den man som för många år sedan faktiskt fick mig att tro att jag skulle kunna bli för fattare, nämligen Börje Svensson, min gamla lärare i svenska.

Slutligen har jag som vanligt pinat mina vänner med många frågor. Följaktligen fick Ylva Pihl, som är psykolog, förklara ett och annat om posttraumatiskt stressyndrom medan Eva Simons­son, som är en bok älskande tandhygienist, hjälpte mig med alla odontologiska detaljer. Min ytterst fredlige son Patrik Axelsson

455

(blivande bibliotekarie) hjälpte mig med kunskaper om vapen på fyrtiotalet och Ewa Persson­Göransson läste som vanligt en del av texten under arbetets gång och stöttade med uppmuntrande tillrop, samtidigt som Dorotea Bromberg och de andra på förlaget bidrog med en aldrig sinande entusiasm. Dessutom fick jag en cd av min äldste son Andreas Axelsson som lyfte mig när fakta om kon­centrationslägren ibland blev för tunga. Det var Olivier Messiaens Quatuor pour la fin du temps. Min äkta hälft Jan Axelsson följde mig till Auschwitz, hjälpte mig att minnas sextiotalets Nässjö och ut härdade dessutom stoiskt de dystra muttranden och långdragna tyst nader som är alldeles nödvändiga när jag skriver en roman.

Jag tackar dem alla.Majgull Axelsson

457

lit ter atur

Bland de böcker och filmer jag har tagit del av under arbetet finns bland andra följande:

Bratteli Trygve: Fånge i natt och dimma (Tiden förlag)Buber Margarete: Fånge hos Hitler och Stalin (Natur & Kultur)Caldaras Hans: I betraktarens ögon (Prisma)Carling Gerd: Romani i svenskan (Carlssons)Delbo Charlotte: Auschwitz and After (Yale University Press)Edvardson Cordelia: Bränt barn söker sig till elden

(Brombergs/Litteraturfrämjandet)Ericsson Martin: ”Tattarkravallerna i Jönköping 1948,

En studie av arbetarkulturen och utanförskapet” (Lunds universitet, Historiska institutionen)

Fonseca Isabel: Begrav mig stående (Ordfront)Garde Pia­Kristina: Mina föräldrars kärlek (Axplock)Grocher Mietek: Jag överlevde! (Bokförlaget Inova)Hazell Bo: Resandefolket (Ordfront)Kaplan Suzanne: Barn under Förintelsen – då och nu

(Natur & Kultur)Kapralski Slavomir, Martyniak Maria,

Talewicz­Kwiatkowska Joanna: Roma in Auschwitz (Voices of Memory 7, Auschwitz – Birkenau State Museum)

Levi Primo: De förlorade och de räddade (Albert Bonniers Förlag)Levi Primo: Fristen (Albert Bonniers Förlag)Levi Primo: Är detta en människa? (Albert Bonniers Förlag)Lomfors Ingrid: Blind fläck (Atlantis)Longerich Peter: Joseph Goebbels – en biografi (Norstedts)Longerich Peter: Heinrich Himmler – en biografi (Norstedts)

Matalon Lagnado Lucette och Cohn Dekel Sheila: Eldens barn, sanningen om doktor Josef Mengele och tvillingarna i Auschwitz (Richter)

Mohtadi Lawen: Den dag jag blir fri – En bok om Katarina Taikon (Natur & Kultur)

Neitzel Sönke, Welzer Harald: Soldater (Brombergs)Niewyk Donald L (ed.): Fresh Wounds

(The University of North Carolina Press)Nyiszli Miklós: I Was Doctor Mengele’s Assistant (Frap­Books)Papusza (Bronisława Wajs): Jag är där vinden är och andra sånger

Översättning: Julian Birbrajer och Anders Bodegård. (Bokförlaget Tranan)

Persson Sune: ”Vi åker till Sverige” De vita bussarna 1945 (Fisher & Co)

Pontecorvo Gillo: Kapò (film, Essential Art House)Remarque Erich Maria: Livsgnistan (Albert Bonniers Förlag)Rosenberg Göran: Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz

(Albert Bonniers Förlag)Sem­Sandberg Steve: De fattiga i Lodz (Albert Bonniers förlag)Sem­Sandberg Steve: Ravensbrück (Albert Bonniers Förlag)Sjögren Karin: Judar i det svenska folkhemmet (Symposion)Sonneman Toby: Shared Sorrows

(University of Heartfordshire Press)Spiegelman Art: Maus – en överlevandes historia (Brombergs)Strzelecka Irena: Medical Crimes – The experiments in Auschwitz

(Voices of Memory 2, Auschwitz – Birkenau State Museum)Styron William: Sophies val (Wahlström & Widstrand)Taikon Katarina (urval): Zigenardikter (FIB:s lyrikklubb)Taikon Katarina: Zigenare (Hanseproduktion)Zywulska Krystyna: I Survived Auschwitz

(Panstowe Muzeum Auschwitz­Birkenau)