JUSTITIEOMBUDSMANNENS

EMBETSBERÄTTELSE,

afgifven vid lagtima riksmötet år 1889;

samt

Tryckfrihetskomiterades Berättelse.

STOCKHOLMIVAR Hi® GGSTRÖMS BOKTRYCKERI

1889.

IN N E H Å L L.Sid.

Inledning................................................................................................................................... 1Redovisning för åtal, anstälda mot

1) häradshöfdingen i Färs domsaga V. Anderberg, för vägran att anställa vittnesförhör(forts, från 1887 års embetsberättelse, sidd. 21—24)...................................................... 2

2) rådstufvurätten i Visby, för bristande tillsyn af ett under rättens vårdnad ståendeförmynderskap ......................................................................................................................... 2

3) rådstufvurätten i Vaxholm, för obehörigt föreläggande och ådömande af viten............. 74) rådstufvurätten i Vesterås, för ådömande på en gång af ansvar särskildt för inbrott

och särskildt för stöld ........................................................................................................... 85) vice häradshöfdingen O. Queckfeldt, för utfärdande af felaktig kungörelse angående

ett riksdagsmannaval .............................................................................................................. 106) komministern S. Jakobsson Ekvall, för olaga vigsel m. m............................................... 127) kyrkoherden i Norra Asarps pastorat A. Jungner, för vägran att vederbörligen an­

teckna ett icke döpt barns namn........................................................................................ 158) häradshöfdingen i Lysings och Göstrings härads domsaga S. Koch, för origtig bötes-

förvandling ................................................................................................................................ 219) stadsnotarien H. Segerdahl, för utfärdande af origtigt gravationsbevis........................... 23

10) konungens befallningshafvande i Jönköpings län, för förment olagligt förfarande i ettqvarstadsärende......................................................................................................................... 29

11) t. f. domänintendenten i Kronobergs län H. I. Ljungbeck för d.-o d:o d:o vid en ar­rendeauktion (forts, från 1887 års embetsberättelse, sidd. 7—19) .............................. 41

12) förre landskamreraren i Kopparbergs län A. G. Ihrman m. fl., för d:o d:o d:o i frågaom skjutshållningsskyldighet.................................................................................................... 41

13) häradshöfdingen i Vesterbottens mellersta domsaga, C. L. Löthner, för origtig bötes-förvandling ................................................................................................................................ 48

14) borgmästaren i Trosa O. P. Borgström, för åtskilliga embetsförseelser ....................... 4915) t. f. länsmannen i Jerfsö distrikt J. A. Pihlman, för obehörigt verkställande af ut­

mätningar (forts, från 1888 års embetsberättelse, sid. 42—45)........................................ 5816) häradshöfdingen i Gotlands södra domsaga C. É. Lindroth, för origtigt förfarande i

ett konkursärende (forts, från 1888 års embetsberättelse, sidd. 15—22) .................... 5417) borgmästaren i Visby O. Een, för felaktigt förfarande såsom öfverexekutor................ 5518) magistraten i Linköping, för obehörigt förbud mot hållande af föredrag .................... 6219) borgmästaren i Jönköping V. Palmgren, för d:o d.-o d:o................................................... 7320) häradshöfdingen V. Anderberg, för meddelande af felaktig stämningsresolution ......... 80

Redogörelse för tre ärenden, i hvilka vederbörande sakegare förhjelpts till sin rätt,utan att åtal anstälts:

1) klagomål mot Hofva tingslags häradsrätt, för vägran att till pröfning upptaga tillrätten^instämda mål .............................................................................................................. 83

2) en t. f. ordförande i Faurås härads egodelningsrätt, för origtigt beslut i ett skiftesmål 853) domhafvanden i Norra Helsinglands domsaga, för felaktigt förfarande i ett konkurs­

ärende 88

Anmärkningar rörande några lagskipningsfrågor:1) ang. tiden för ådömande af förlust af medborgerligt förtroende ..................................... 922) ang. tiden för början af ådömdt straffarbete och fängelse .............................................. 973) ang. lagfart för sterbhusdelegare å arffallen eller i giftorätt bekommen fastighet.......... 994) ang. undertecknande af utdrag ur lagfarts- och inteckningsböcker ................................ 1025) ang. åtskillige embets- och tjenstemäns innehafvande af s. k. bitjenster m. m............... 103Ang. lagskipningens tillstånd i allmänhet .................................................................................. 113Underdånig framställning angående nedbringande af kostnaden för vexe]prof°st på landet 113

Hemställanden i lagstiftningsärenden:1) ang. förbud för ordförande i häradsrätt samt ordförande och ledamöter i rådstufvurätt

att vid samma rätt fullmägtigskap föra.................................................................................. 1142) ang. lagfart å afsöndrad lägenhet ......................................................................................... 1193) ang. utlemnande af saköreslängd efter hvarje allmänt sammanträde under ett ting...... 1231888 års embetsresor ..................................................................................................................... 124Uppgift å antalet af de under år 1888 inkomna klagomål och anstälda åtal ................... 125Utdrag ur högsta domstolens minnesbok...................................................................................... 125Anmälan att icke någon lagförklaring blifvit utfärdad efter nästlidna års riksdags början 128 Angående de i bilagan intagna uppgifter från statsdepartenienten ........................................ 128

Sid.

BILAGA.

Uppgifter från statsdepartementen på de af Riksdagen år 1888 aflåtna underdåniga skrif-velser och i anledning af dessa vidtagna åtgärder ............................................................ 133

Förteckning å de i berörda skrivelser omförmälta ärenden, som ännu icke blifvit slutligenafgjorda........................................................................................................................ 150

» å de genom föregående Riksdagars underdåniga skrivelser anhängiggjorda ärenden, hvilka i bilagan till senaste embetsberättelse finnas upptagna såsom då ännu icke afgjorda, samt å de åtgärder, som sedermera blifvit med demvidtagna......................................................................................................................... 152

Tabell öfver förenämnda uppgifter..................................................................................................... 163

Berättelse af komiterade för tryckfrihetens vård........................................................................ 164

Till Riksdagen.

ill åtlydnad af föreskriften i 14 § af den för Riksdagens justitie­ombudsman gällande instruktion får jag härmed till Riksdagen öfver­lemna berättelse rörande förvaltningen af justitieombudsinansembetet under den tid, som förflutit efter det min senaste embetsberättelse afgafs; och kommer dervid att, såsom vanligt, till en början redogöras för de enligt justitieombudsmannens förordnanden mot embets- och

Just.'-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 1

2

tjensteman anstälda åtal för fel eller försummelse i utöfning af embete eller tjenst, hvilka blifvit slutligen afgjorda eller åtminstone af en dom­stol pröfvade efter den tid senaste embetsberättelse omfattar.

I min under januari månad år 1887 afgifna embetsberättelse (se sid. 21 o. följ.) redogjordes för ett åtal, som vid hofrätten öfver Skåne och Blekinge blifvit på justitieombudsmannens förordnande utfördt mot häradshöfdingen i Färs härads domsaga Victor Anderberg, för obehörig vägran att anställa vittnesförhör; i anledning af hvilket åtal hofrätten genom utslag den 30 november 1886 dömde häradshöfdingen att bota 150 kronor och att ersätta klagandens besvär och kostnader i saken med visst belopp. De underdåniga besvär, häradshöfdingen Anderberg an­förde mot hofrättens berörda utslag, hafva af Kongl. Maj:t afgjorts genom utslag den 3 februari 1888, enligt hvilket Kongl. Maj:t ej funnit skäl göra ändring i hofrättens utslag, eller, på sätt af häradshöfdingen Anderberg äfven begärts, af nåd befria honom från de honom till ut­gifvande ådömda böter och ersättningsbelopp.

Ingeborg Carolina Johanna Johansson i Visby, äfvensom hemmans- egaren Johan Lundström Tjendarfve i Träkumla, den senare i egenskap af förmyndare för Ingeborg Carolina Johanna Johanssons omyndige broder Carl August Johansson, cmförmälde i en hit ingifven skrift föl­jande förhållande:

För flera år sedan, antagligen år 1876, förordnade rådstufvurätten i Visby till förmyndare för Ingeborg Carolina Johanna Johansson och Carl August Johansson, jemte deras år 1880 myndig blifne broder Johan Axel Johansson, smeden J. P. Dahlbäck i Visby.

Allt sedan år 1880 hade denne ansetts mindre vederhäftig; och under de senare åren, då hans kredit varit helt och hållet rubbad, hade hans ekonomiska ställning icke varit i någon mån betryggande för de af honom för Ingeborg Carolina Johanna Johanssons och Carl August Johanssons räkning omhänderhafda förmyndaremedel.

Oaktadt detta förhållande varit bekant för rådstufvurätten, hvars ordförande vägrat Dahlbäck vederhäftighetsbevis för äfven mycket ringa belopp, hade rådstufvurätten icke vidtagit någon åtgärd till betryggande af de omyndiges rätt. Enligt klagandenas åsigt vore det dock öfver- förmyndares oafvisliga pligt, icke blott att kontrollera siffrorna i för­myndareräkningarna, utan äfven att, om än en förmyndares soliditet icke så noga kunde utrönas, vid granskning af förmyndareräkenskaperna göra

3

sig noga underrättad om de åtgärder, hvilka af förmyndare blifvit vid­tagna till myndlings säkerhet, samt, i händelse uppgifter derom ej lem- nades och förmyndarens vederhäftighet ej det oaktadt kunde anses vara tillförlitligen styrkt, vidtaga sådana mått och steg, som vore med mynd­lingens rätt och bästa förenade. Genom försummelse af denna pligt hade i förevarande fall Ingeborg Carolina Johanna Johanssons och Carl August Johanssons medel, tillhopa 1,286 kronor 47 öre, gått förlorade; hvarför klagandena yrkade, att den, som efter skedd utredning denna försummelse funnes ligga till last, måtte åläggas ersätta Ingeborg Caro­lina Johanna Johansson och Carl August Johansson berörda belopp jemte ränta och kostnader; hvarjemte klagandena hemstäkle, huruvida icke vederbörande genom samma försummelse gjort sig skyldige till åtal för tjenstfel.

Af de vid klagoskriften fogade handlingar inheratades: att rådstufvurätten i Visby den 29 oktober 1884 entledigat Dahlbäck

från det af honom sedan den 12 april 1875 innehafda förmynderskap för Ingeborg Carolina Johanna Johansson och Carl August Johansson samt förordnat klaganden Lundström att öfvertaga samma förmynderskap;

att derefter Lundström sökt af Dahlbäck, på grund af en utaf denne den 15 november 1884 uppgjord redovisning för berörda förmynderskap, utbekomma hos Dahlbäck innestående 1,236 kronor 47 öre jemte ränta och ersättning för lagsökningskostnader;

att öfverexekutorsembetet i Visby genom utslag den 12 december 1884 förpligta! Dahlbäck att till Lundström, såsom förmyndare för Ingeborg Carolina Johanna Johansson och Carl August Johansson, ge­nast utgifva utsökta beloppet jemte ränta samt ersättning för sökandens kostnader å målet; samt

att, enligt å detta utslag tecknadt intyg, Dahlbäck vid den 28 ja­nuari 1885 hos honom verkstäld utmätning befunnits sakna tillgång till gäldande af de honom genom utslaget till utgifvande ådömda belopp.

I anledning af hvad sålunda af klagandena anförts och yrkats an­modades i skrifvelser den 3 april och den 1 juni 1886 rådstufvurätten att hit inkomma med upplysning, huruvida, i öfverensstämmelse med 4 § i kongl. förordningen den 24 september 1861, summariska uppgifter angående ifrågavarande förmynderskap under åren 1876—1884 blifvit till rådstufvurätten aflemnade, om något föreläggande i sådant hänseende för förmyndaren blifvit under nämnda tid af rådstufvurätten utfärdadt, samt huruvida någon anmälan i afseende på förmynderskapets förvalt­ning eller förmyndarens vederhäftighet blifvit af vederbörande gode män hos rådstufvurätten gjord, äfvensom att i öfrigt afgifva det yttrande,

4

hvartill klagoskriften kunde föranleda; och förklarade i skrifvelse den 10 juli 1886, jemte insändande af utdrag af den vid rätten förda förmynderskapsbok, rådstufvurättens ordförande, borgmästaren C. Een, och ledamöter, rådmannen K. G. Tiberg och magistratssekreteraren G. Herlitz, att de för undvikande af det obehag, som vore förenadt med ett åtal, vore villiga att förnöja klagandena, samt att de för sådant ändamål satt sig i förbindelse med dessa, men att de då ännu icke låtit sig afköra för sakens uppgörande, hvarför förklarandena anhöllo, att med ärendet måtte få anstå till den 1 påföljande september, i afbidan på att detsamma blefve genom godvillig öfverenskommelse uppgjordt.

Åf det förklaringen åtföljande utdrag af rådstufvurättens förmyn- derskapsbok inhemtades att, sedan ifrågavarande förmynderskap den 12 april 1875 uppdragits åt Dahlbäck, räkning öfver förmynderskapet till rätten ingifvits allenast en gång, nemligen den 21 april 1884.

Sedermera insändes från rådstufvurätten under september månad år 1886 följande handling:

»Afskrift. Sedan jag Carolina Johanna Johansson genom magistrats­sekreteraren G. Herlitz erhållit redogörelse och liqvid för de arfsmedel efter mina afiidna föräldrar qvartersmannen C. Johansson och hans hustru, som innehafts och förvaltats af min f. d. förmyndare smed­mästaren J. P. Dahlbäck, så och jemte det samma arfsmedel härmed qvitteras, varder min hos justitieombudsmannen förda klagan öfver dröjs­målet med denna redovisning härmed återkallad.

Visby den 14 september 1886.Carolina Johansson.

Bevittnas:Hildur Klöfver. Theresia Lindbohm.

Likheten med originalhandlingen intygar; Visby den 15 september 1886.Ex officio

Hjalmar Torpadie, Rådman.»

Deremot förklarade Lundströms härstädes använda ombud, redak­tören J. M. Erikson, i skrifvelse den 14 december 1886, att Lundström, i sin egenskap af förmyndare för Carl August Johansson, fullföljde den af Lundström i saken förda talan; hvarefter och sedan i anledning deraf, att förberörda utdrag af rådstufvurättens i Visby förmynderskapsbok syntes gifva vid handen, att Carl August Johansson numera uppnått

5

myndig ålder, Carl August Johanssons yttrande i ärendet infordrats, Erikson på grund af fullroagter af Lundström och Carl August Johans­son, med förmälan att rådstufvuråttens ledamöter icke kunnat förmås i godo uppgöra saken, anhöll om vidtagande af laga åtgärder mot be- mälte ledamöter, så att de ej mindre förpligtades ersätta Carl August Johansson den skada han kommit att lida genom deras försummade tillsyn öfver vården af de medel, som bort honom i arf tillkomma, än äfven ådömdes ansvar för den försummelse i sina embeten, de låtit komma sig till last.

I 4 § af kongl. förordningen angående tillsyn å förmyndares för­valtning af omyndigs egendom den 24 september 1861, hvilken förord­ning var gällande till dess kongl. förordningen den 18 april 1884 trädde i kraft, stadgades att, derest i stad förmyndare försummade att till rättens ordförande, eller den, som å rättens vägnar borde emottaga handlingar, årligen före den 1 september ingifva så beskaffadt utdrag af förmyndare­räkning, som i paragrafen föreskrefves, rätten skulle förelägga förmyn­daren, vid lämpligt vite, att sin omförmälta skyldighet fullgöra, och i öfrigt förfara efter omständigheterna.

I förevarande fall hade, enligt hvad rådstufvuråttens ordförande och ledamöter genom deras ofvan omförmälta svar å skrifvelserna af den 3 april och den 1 juni 1886 måste anses hafva medgifvit, rådstufvu- rätten under en följd af år försummat den skyldighet, som i afseende å ifrågavarande af Dahlbäck innehafda förmynderskap enligt nyssnämnda lagrum ålegat rätten i dess egenskap af öfverförmyndare öfver de under dess vårdnad stående förmynderskap.

Genom denna uraktlåtenhet hade obestridligen bemälte ordförande och ledamöter i den mån de innehaft sina befattningar under den tid, hvarom nu vore fråga, låtit komma sig till last en försummelse i tjenstutöfning, hvilken så mycket mindre borde lemnas obeifrad, som på grund af de i detta ärende förekomna omständigheter antagligt var att, derest rätten i detta fall fullgjort sin skyldighet såsom öfverförmyn­dare och tillhållit Dahlbäck att afgifva årliga förmyndareräkningar öfver det honom anförtrodda förmynderskapet, redan för flera år tillbaka annan mera vederhäftig person skulle blifvit förordnad att i Dahlbäcks ställe öfvertaga detsamma, och derigenom Ingeborg Carolina Johanna Johansson och Carl August Johansson kunnat undgå den förlust, som nu drabbat dem. Jag uppdrog fördenskull åt advokatfiskal i Svea hofrätt att inför hofrätten lagligen tilltala borgmästaren Carl Julius Theodor Een, rådmannen Klas Gustaf Tiberg och magistratssekrete- raren Gabriel Herlitz för den försummelse i embetsutöfning de, Een

6

såsom ordförande och de öfrige såsom ledamöter af rådstufvurätten i Visby, låtit i ofvanuppgifna hänseende komma sig till last, och derför å dem yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet, samt att dervid understödja Carl August Johanssons ersättningsanspråk efter befogenhet.

I anledning häraf framstälde advokatfiskalen vid hofrätten påstående derom att, enär, vid det förhållande att Dahlbäck, som varit skyldig att för hvart år afsluta räkning öfver ifrågavarande förmyndaremedel med uppgift å den säkerhet, hvaremot de omyndiges penningar blifvit ut­satta, samt att, sedan denna räkning äfvensom utdrag derur blifvit till de för tillsynen af förmynderskapen inom Visby stad utsedde gode män aflemnade, nämnda utdrag, försedt med gode männens intyg att förmyn­dareräkning blifvit afiemnad, före den 1 september hvarje år till råd- stufvurättens ordförande ingifva, uraktlåtit sin skyldighet härutinnan, det ålegat rådstufvurätten att vid lämpligt vite förelägga Dahlbäck att fullgöra sin omförmälta skyldighet och i öfrigt förfara efter omständig­heterna, men borgmästaren Een, rådmannen Tiberg och magistratssekre- teraren Herlitz, hvilka varit ledamöter af rådstufvurätten i Visby, borg­mästaren Een från den 1 juli 1879, rådmannen Tiberg från och med slutet af oktober månad samma år samt magistratssekreteraren Herlitz från och med hösten 1881, under nämnda tid och allt intill början af år 1884 underlåtit att meddela Dahlbäck så beskaffadt föreläggande eller i öfrigt förfara på sätt rådstufvurätten såsom öfverförmyndare ålegat, samt genom denna brist i tillsynen af Dahlbäcks förvaltning af före- nämnda förmyndaremedel antagligen vållats, att Dahlbäck blifvit i till­fälle att de samma förskingra, borgmästaren Een, rådmannen Tiberg och magistratssekreteraren Herlitz måtte för den försummelse i embetet, de sålunda låtit komma sig till last, hvar för sig dömas till ansvar jemlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, äfvensom, en för alla och alla för en, dels enligt sitt medgifvande förpligtas att till Lundström, som genom i målet företedd fullmagt visat sig behörig att emottaga och qvittera det belopp, numera jemväl myndige Carl August Johansson kunde i förmyndare­medel tillkomma, utbetala hvad denne enligt Dahlbäcks förmyndareräk­ning borde i sådant hänseende erhålla eller 678 kronor 67 öre, jemte fem procent ränta derå från den 15 november 1884 till dess betalning komme att ske, dels ock kännas skyldige att till Lundström, som i en till advokatfiskalsembetet ingifven skrift fordrat ersättning för de kostnader, honom för medlens utfående tillskyndats med 161 kronor, i sådant afseende utgifva det belopp, hofrätten kunde finna skäligt bestämma.

Det sålunda anhängiggjorda åtalet afgjordes af hofrätten genom

7

utslag den 7 februari 1888, hvari hofrätten sig utlät, att som borg­mästaren Een och hans medparter erkänt, att de gjort sig skyldige till den af advokatfiskalen dem till last lagda underlåtenhet i afseende å ifrågavarande förmynderskap, funne hofrätten skäligt, i förmågo af 25 kapitlet 17 § strafflagen, döma borgmästaren Een, rådmannen Tiberg och magistratssekreteraren Herlitz att för den af dem sålunda visade för­summelse i embetet hvar för sig böta femtio kronor, likasom och då borgmästaren Een och hans medparter förklarat sig villige att till Carl August Johansson utbetala de medel, Dahlbäck såsom dennes förmyn­dare förskingrat, borgmästaren Een och hans medparter förpligtades att i sådant afseende utgifva fordrade och utan anmärkning lemnade 678 kronor 67 öre, jemte fem procent ränta derå från den 15 november 1884 till dess betalning skedde; och ålades derjemte borgmästaren Een och hans medparter att, en för alla och alla för en, till Lundström utgifva godtgörelse med 30 kronor för de kostnader, denne fått vid­kännas för sin talan hos justitieombudsmannen i målet, hvaremot hof­rätten ansåg laga grund icke förefinnas att bifalla Lundströms i öfrigt framstälda ersättningsanspråk.

Detta utslag har icke blifvit å någondera sidan öfverklagadt.

Till följd af anmärkning vid granskning af den från länsfängelset i Stockholm hit inkomna fångförteckning för juni månad år 1886 infor­drade jag transsumt af rådstufvurättens i Vaxholm dombok för den 15 mars nämnda år; och inhemtade jag af detta dombokstranssuint att vid företagande af ett till samma dag enligt § 39 konkurslagen utsatt förhör med borgenärer i arbetskarlen Carl August Lindgrens vid rådstufvu- rätten anhängiga konkurs, rådstufvurätten, då Lindgren af uppgifven anledning vägrat att aflägga bouppteckningsed, förelagt honom vid vite af tio kronor att eden gå, derefter, då Lindgren fortfarande dertill nekat, fält honom att för tredska i uppgifna afseendet utgifva vitet, tio kronor, och förelagt honom vid vite af tjugufem kronor att eden fullgöra, samt slutligen, då Lindgren alltjemt undandragit sig att aflägga eden, dömt honom att utgifva försutna vitet, tjugufem kronor, och förelagt honom vid förhöjdt vite af femtio kronor att eden gå; hvarefter Lindgren af- lagt eden och förhöret afslutats.

Detta rådstufvurättens förfarande att medelst föreläggande och ådömande af viten förmå en gäldenär att aflägga föreskrifven boupp­teckningsed fann jag vara uppenbarligen olagligt. I § 28 af gällande konkurslag är nemligen ovilkorligen stadgadt att, om gäldenär vägrar

8

att eden gå, han skall i häkte insättas, till dess han edgången fullgör. Tydligtvis måste det äfven vara olämpligt att såsom tvångsmedel mot en person, hvilken afträdt all sin egendom till borgenärers förnöjande och sålunda saknar alla tillgångar, använda vitesförelägganden, då ju antagligt är, att de ådömda vitena måste af gäldenären aftjenas med motsvarande fängelsestraff. Olämpligheten och origtigheten af ett sådant tillvägagående framträda ännu påtagligare, derest gäldenären, oaktadt upprepade och alltjemt förhöjda vitesförelägganden, fortfar i sin vägran att aflägga eden, i hvilket fall rätten eller domaren slutligen måste till­gripa den i lag föreskrifna åtgärden, att insätta gäldenären i häkte, till dess han fullgör edgången. Det lagstridiga förfarande, hvartill råd- stufvurätten i förevarande fall gjort sig skyldig, syntes mig vittna om ett så stort oförstånd i domareembetets utöfning, att jag ansåg mig icke böra lemna detsamma obeifradt, hvarför jag uppdrog åt advokat- fiskalen i Svea hofrätt att inför hofrätten lagligen tilltala vice härads- höfdingen O. G. F. C. Ingeström, hvilken vid ifrågakomna konkursförhör fort ordet i rådstufvurätten, samt de rättens ledamöter, hvilka i omför- mälta felaktiga beslut tagit del, för hvad i ofvanberörda måtto rätten låtit komma sig såsom embetsfel till last.

Efter det upplyst blifvit, att, jemte vice häradshöfdingen Ingeström, vice rådmannen G. Sundberg samt en numera afliden ledamot i råd­stufvurätten deltagit i ofvanomförmälta beslut, meddelade hofrätten, sedan Ingeström och Sundberg lemnats tillfälle att öfver åtalet sig yttra, den 12 mars 1888 utslag, hvari hofrätten sig utlät, att som rådstufvu­rätten genom merberörda beslut förfarit felaktigt i anmärkta hänseendet, dömdes, jemlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, Ingeström och Sundberg att för hvad de sålunda låtit komma sig till last höta, Ingeström trettio kronor och Sundberg tio kronor.

Mot detta utslag hafva underdåniga besvär ej anförts.

Till följd af anmärkning vid granskning af den från länsfängelset i Vesterås hit inkomna fångförteckning för maj månad 1887 infor­drade jag från konungens befallningshafvande i Yestmanlands län råd- stufvurättens i Vesterås den 19 maj 1886 meddelade utslag, angående för olofligt tillgrepp häktade handlanden Johan Olof Eriksson från Sala; och inhemtade jag af detta utslag, att rådstufvurätten förklarat, att Eriksson vore lagligen öfvertygad att hafva natten till den 6 februari samma år dels i uppsåt att stjäla förskaffat sig ingång i ett af handels­bolaget under firma Wistrand och Eriksson förhyrdt magasin genom att

9

med falsk nyckel och dyrk öppna de för detsamma anbragta lås, dels ock tillgripit ett till 30 öre väraeradt hänglås, samt derigenom gjort sig skyldig till ansvar ej mindre för inbrott i nämnda magasin i afsigt att stjäla, utan att dock tillgrepp derinom bevisligen egt rum, än äfven för vid samma tillfälle föröfvadt olofligt tillgrepp af omförmälta häng­lås, och att Eriksson derjemte vore, mot sitt nekande, öfvertygad om att hafva, om än icke sjelf tillgripit, dock med vetskap om den olagliga åtkomsten, innehaft åtskilliga varor, hvilka af förekommen anledning måste anses vara bemälta bolag olofligen frånhända, och sålunda der­med tagit sådan befattning, att han med afseende å värdet af samma gods, 74 kronor 43 öre, borde såsom för stöld straffas, samt att råd- stufvurätten förty och då Eriksson, hvilken förut varit för snatteri dömd och straffad, sålunda vore förvunnen till ansvar dels för inbrott utan tillgrepp, dels för olofligt tillgrepp af gods till sammanlagdt värde af 74 kronor 73 öre, med åberopande af 20 kap. 1, 9, 16 och 18 §§ straff­lagen, dömt Eriksson att för inbrott undergå straffarbete fyra månader och att för första resan stöld hållas till straffarbete likaledes fyra må­nader, eller att i en bot undergå straffarbete åtta månader, samt att vara förlustig medborgerligt förtroende två år utöfver den ådömda strafftiden.

I 12 § 2 mom. af 20 kapitlet strafflagen är föreskrifvet, att, om någon å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott, derför han på en gång lagföres, skall han straffas efter ty i 4 kap. 3 § af samma lag sägs, äfvensom att i slikt fall tiden för ådömdt straffarbete må ökas med högst ett år.

Rådstufvurätten hade i förevarande fall förbisett detta lagrum och dömt Eriksson till ansvar särskildt för inbrott och särskildt för första resan stöld, dervid rådstufvurätten dock — egendomligt nog, då ifråga­varande lagparagraf i utslaget icke anförts — rätteligen betraktat till­greppet af hänglåset och det olofliga innehafvandet af ofvanomnämnda, till värde af 74 kronor 43 öre skattade varor, i enlighet med bestäm­melsen i 4 kapitlet 3 § strafflagen, såsom flera brottsliga handlingar ut­görande fortsättning af ett och samma brott.

Då rådstufvurättens utslag i anmärkta afseendet tydligen var lag- stridigt, uppdrog jag åt advokatfiskalen i Svea hofrätt att inför hofrätten lagligen tilltala rådmannen E. G. Flodin, hvilken å rättens vägnar under­tecknat utslaget, samt de öfrige rättens ledamöter, hvilka i det felaktiga beslutet tagit del, för den vårdslöshet i domareembetets utöfning, de sålunda låtit komma sig till last, och derför å dem påstå ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 2

10

Sedan i anledning häraf advokatfiskal vid hofrätten anhängiggjort åtal dels mot Flodin dels ock mot borgmästaren E. Abenius och råd­mannen C. R. Ekelund, hvilka upplystes hafva jemte Flodin deltagit i afgörandet af omförmälta mål, meddelade hofrätten den 21 mars 1888 utslag af innehåll, att som rådstufvurättens ifrågavarande utslag, i hvad derigenom Eriksson blifvit för ofvan omförmälta, af honom föröfvade inbrott och tjufnadsbrott, derför han på en gång lagförts, dömd till ansvar särskildt för inbrott och särskildt för stöld, vore stridande mot 20 kapitlet 12 § 2 momentet strafflagen; alltså funne hofrätten lagligt i förmågo af 25 kapitlet 17 § samma lag, döma borgmästaren Abenius samt rådmännen Ekelund och Flodin, hvilka i nämnda beslut deltagit och således för detsamma vore ansvarige, att för hvad dem sålunda läge till last hvar för sig böta tjugu kronor.

Detta utslag har vunnit laga kraft.ö O

Organisten, kantorn och folkskoleläraren i Hallstorps församling S. A. Malmqvist anmälde i en hit ingifven skrift till min beifran att, ehuru Södra Möre härads östra valkrets fattat beslut om det omedelbara val­sättets begagnande vid val af ledamot af Riksdagens Andra kammare och detta beslut blifvit af konungens befallningshafvande i Kalmar län den 19 april 1887 vederbörligen kungjordt, tillförordnade domhafvanden i nämnda härads domsaga, vice häradshöfdingen O. Qveckfeldt genom kungörelse den 12 augusti samma år förordnat om val medelst elektorer af en ledamot till Riksdagens Andra kammare för tre år, räknade från den 1 januari 1888, för sagda valkrets.

I häröfver infordrad förklaring anförde vice häradshöfdingen Qveck­feldt, att han af förbiseende icke tagit kännedom om konungens befall- ningshafvandes berörda kungörelse af den 19 april 1887, utan antagit, att samma valsätt fortfarande komme att användas, som följdes vid det den 18 i sistnämnde månad hållna riksdagsmannaval inom valkretsen, samt derför kungjort, att valet skulle ske medelbarligen, men att vice häradshöfdingen, uppmärksamgjord på sitt misstag, den 23 påföljande augusti utfärdat ny kungörelse, som samma dag till kronobetjeningen afsändts för att i vederbörliga kyrkor uppläsas, i hvilken kungörelse vice häradshöfdingen, med återkallande af kungörelsen af den 12 augusti, utsatt ny dag för valets hållande och tillkännagifvit, hvilket valsätt, rätteligen skulle användas; hvarjemte vice häradshöfdingen anmärkte att, såvidt vice häradshöfdingen hade sig bekant, någon olägenhet af det begångna, numera afhjelpta misstaget icke uppstått och icke heller kunnat

11

uppstå, då den senare kungörelsen upplästs i valkretsens kyrkor, innan några elektorer hunnit utses.

Om än i förevarande fall någon olägenhet ej vållats af det lagstri­diga förfarande, hvartill vice häradshöfdingen Qveekfeldt i angifna hän­seendet gjort sig skyldig, så var dock lätt insedt, att det skulle ledt till svåra förvecklingar och förorsakat de väljande både tids- och annan uppoffring, om icke vice häradshöfdingen Qveekfeldt tillfälligtvis blifvit upplyst om sitt misstag så tidigt, att val af elektorer kunnat förebyggas, utan sådana val verkligen kommit att förrättas i några eller alla kom­muner inom valkretsen. I allt fall och utan afseende på de möjliga följ­derna af ett dylikt misstag, ansåg jag, att det väl icke skäligen kunde anses som ett blott och bart »förbiseende» att, då det gälde ett så magt- påliggande värf som förrättande af riksdagsmannaval, icke göra sig för­trogen med de i afseende derpå gifna föreskrifter. Att förordna om val genom elektorer i en valkrets, för hvilken det omedelbara valsättet vore gällande, vore något annat och mera än ett mer eller mindre ursäktligt förbiseende och förrådde en så betänklig vårdslöshet i utöfning af do- mareembetet, att jag ansåg mig icke böra lemna saken utan beifran. Jag uppdrog derför åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att inför hofrätten tilltala bemälte vice häradshöfding för hans i fråga varande olagliga åt­gärd, samt å honom påstå det ansvar, hvartill lag och sakens beskaf­fenhet kunde föranleda.

I utslag den 10 april 1888 yttrade hofrätten, att hofrätten vid granskning af handlingarna inheintat, att vice häradshöfdingen Qveekfeldt vidgått den honom af advokatfiskalen till last förda åtgärden, men till sitt fredande från påföljd af åtalet åberopat, att han — som, efter det riksdagsmannaval medelst elektorer den 18 april 1887 inom valkretsen förrättats, icke blifvit om det förändrade valsättet underrättad på annat sätt, än att den länskungörelse, hvari beslutet härom intagits, till honom blifvit jemte åtskilliga andra nummer af länskungörelserna utaf konun­gens befallningshafvande öfversänd — i anseende till mängden af andra tjenstgöromål, icke kommit att genomläsa sagda länskungörelser, innan ifrågakomna kungörelsen den 12 augusti 1887 af vice häradshöfdingen utfärdades, men, uppmärksamgjord på deri begångna misstaget, redan den 23 augusti utfärdat ny kungörelse, genom hvilken han, med åter­kallande af kungörelsen den 12 augusti, utsatt ny dag för valets hållande och tillkännagifvit det valsätt, som rätteligen skulle användas, samt att senare kungörelsen också upplästs i valkretsens kyrkor innan några elektorer hunnit utses; och då vice häradshöfdingen Qveekfeldt genom anmärkta förfarandet, ehuru, efter hvad upplyst vore, någon egentlig

12

olägenhet derigenom icke uppstått, likväl måste anses hafva visat, vårds­löshet i utöfningen af domareembetet, pröfvade hofrätten, i förmågo af 25 kapitlet 17 § strafflagen, rättvist döma vice häradshöfdingen Qveck- feldt att härför höta tjugufem kronor.

Mot detta utslag anförde vice häradshöfdingen underdåniga besvär; men har Kongl. Maj:t, enligt utslag den 15 oktober 1888, funnit skäl icke vara anfördt, som kunde föranleda ändring i hofrättens utslag.

I en hit ingifven skrift anmälde hemmansegaren A. O. Andersson i Sittesta till min beifran förutom annat, som jag ansåg icke böra till min embetsåtgärd föranleda, att vice pastorn i Ösmo församling S. Ja­kobsson Ekvall dels den 14 augusti 1885 efter föregången lysning i van­lig ordning sammanvigt torparesonen Lars Johan Jansson och pigan Hedvig Sofia Johansson, båda från Uggletorp i nämnda socken, oaktadt Lars Johan Jansson, hvilken vore född den 4 december 1864, först­nämnda dag ännu icke uppnått 21 års ålder och icke heller erhållit vederbörligt tillstånd att utan hinder af denna omständighet ingå äkten­skap, dels ock, ehuru Ekvall i den efter församlingens husförhörsbok den 10 januari 1885 uppgjorda namnrulla angående beväringsskyldige inom församlingen för samma år rätteligen upptagit Lars Johan Jansson så­som född den 4 december 1864, efter det den olagliga vigseln egt rum och Ekvall omedelbart derefter uppmärksamgjorts å det förelupna felet, i ett till statistiska centralbyrån aflemnadt utdrag ur församlingens vig­selbok för 1885, uppgifvit Lars Johan Jansson vara född den 4 februari 1864. Med erinran om att det icke vore tillåtet den enskilde att för­vissa sig om, att de för hans slägt- och arfsförhållanden samt i allmänt civilt hänseende så vigtiga anteckningar, som de i kyrkoboken, blifvit rätteligen förda eller att obehöriga anteckningar och ändringar icke blifvit gjorda, anhöll klaganden att vederbörande myndighet måtte åläg­gas att angående de angifna oegentligheterna anställa noggrann under­sökning på stället, samt att vidtaga deraf följande laga åtgärder till skydd för allmän och enskild rätt.

Vid den hit ingifna skriften funnos fogade, bland annat,1) ett transsumt, så lydande:»Afskrift: Namnrulla för år 1885 Ösmo = Uggletorp, född 1864

december 4, Lars Johan Jansson.

Enligt Ösmo sockens husförhörsbok, betygar Ösmo d. 10 Jami 1885.S. Jakobsson Ekvall

v. pastor på stället.»

13

2) ett ur 1864 års födelsebok för ösmo församling verkstäldt, af kyrkoherden derstädes G. Helén till rigtigheten bestyrkt utdrag, utvi­sande såsom Lars Johan Janssons födelsedag den 4 december samma år; samt

3) styrkt transsumt af ofvan omförmälta till statistiska centralbyrån insända utdrag ur Osmo församlings vigselbok för år 1885, i hvilket ut­drag Lars Johan -lansson uppgafs vara född den 4 februari 1864; varande å samma utdrag tecknadt följande intyg:

»Om- och ofvanstående i utdragna delar fullt öfverensstämmande med Osmo församlings vigselbok för år 1885 betygar å embetets vägnar den 12 febr. 1886.

S. Jakobsson Ekvall v. pastor i Ösmo.»

I infordrad förklaring öfver de sålunda angifna förhållandena an­förde Ekvall, att han funnit, att ett misstag blifvit i omförmälta afseende begånget. Ekvall hade, såsom i angifvelseskriften uppgåfves, i vanlig ordning lyst för Lars Johan Jansson och vigt honom, utan att hafva uppmärksammat hans födelsedag men väl årtalet, och utan att hvarken Lars Johan Jansson eller någon annan gjort Ekvall uppmärksam på den förelupna origtigheten, förrän efter det vigseln egt rum. Ekvall hade således här handlat af ouppmärksamhet, utan afsigt att bereda sig nå­gon egen fördel eller att vilja någon gynna eller skada och på god tro, att allt vore klart och att ingen kunde vilja begära lysning och vigsel utan att innehafva stadgad ålder.

Likaså hade det blifvit för Ekvall klart, att den af honom gjorda uppgiften om Lars Johan Janssons födelsedag i förenämnda bevärings- rulla vore rigtig, men att deremot uppgiften till statistiska byrån vore origtig.

Som Lars Johan Janssons äktenskap vore genom hustruns dödliga frånfälle upplöst och Ekvall veterligen ingen skada vållats genom den olaga vigseln, anhöll Ekvall, utan att vilja ursäkta sina felsteg, att här­för få en så mild dom som möjligt.

Efter det A. O. Andersson lemnats tillfälle att häröfver afgifva på­minnelser, tog jag i öfvervägande hvad i ärendet förekommit, och an­modade derefter i skrifvelse den 14 januari 1888 konungens befallnings­hafvande i Stockholms län att förordna allmän åklagare att vid veder­börlig domstol anhängiggöra och utföra åtal mot Ekvall för hvad han i angifna hänseendena låtit komma sig till last, och dervid å honom yrka ansvar enligt hvad i den af mig för åklagaren utfärdade instruktion fans

14

närmare angifvet. I denna instruktion omförmäldes, bland annat, huru­som Ekvall medgifvit, ej mindre att han obehörigen vigt Lars Johan Jansson, innan denne fylt 21 år, än äfven att Ekvall i det af honom till statistiska centralbyrån insända utdrag ur Ösmo församlings vigselbok för år 1885 origtigt uppgifvit Lars Johan Jansson såsom född den 4 februari 1864 i stället för den 4 december samma år.

Hvad anginge förstnämnda felaktighet eller den olagligen förrättade vigseln, hade Ekvall uppgifvit, att han dervid handlat af ouppmärksam­het, utan afsigt att bereda sig någon fördel eller att vilja någon gynna eller skada; och syntes det mig äfven af i målet förekomna omständig­heter uppenbart framgå, att Ekvall i detta afseende gjort sig skyldig allenast till sådan vårdslöshet i embetsutöfning, som omförmäles i 25 kap. 17 § strafflagen, ehuru visserligen en vårdslöshet, som måste anses vara af särdeles grof beskaffenhet och vittnande om en sällspord oupp­märksamhet vid utöfvandet af en så vigtig och till sina rättsliga följder betydelsefull embetsförrättning som verkställande af vigsel.

Vidkommande den senare felaktigheten eller den af Ekvall gjorda origtiga anteckningen angående Lars Johan Janssons födelsedag i "det af Ekvall till statistiska centralbyrån insända utdrag ur Ösmo församlings vigselbok för år 1885, hade Ekvall i sin hit ingifna förklaring inskränkt sig till att erkänna, att det blifvit honom klart att denna uppgift vore origtig, och att uppgiften i beväringsrullan angående Lars Johan Jans­sons ålder vore rigtig. Ekvall hade således icke bestämdt påstått, att här förelupit endast en ouppsåtlig misskrifning; och onekligen syntes hvad i detta afseende blifvit i målet upplyst och utredt gifva stöd åt den uppfattning, att Ekvall lemnat berörda origtiga uppgift i afsigt att dölja och derigenom undgå den möjliga påföljden af det fel, han genom den olaga vigseln begått, och å hvilket fel han, efter det vigseln för­rättats, blifvit uppmärksamgjord. I sådan händelse skulle Ekvall här­utinnan uppsåtligen till egen fördel begått en förbrytelse i sitt embete, som skulle hemfalla under 25 kap. 16 § strafflagen, om än antagas må­ste, att Ekvall härvidlag endast af förhastande förgått sig. Derest såle­des Ekvall under målets handläggning inför vederbörlig domstol med- gåfve, att han afsigtligen lemnat den origtiga uppgiften till statistiska centralbyrån, vore sistnämnda lagrum å honom tillämpligt. Om han åter bestämdt bestrede, och icke på annat sätt blefve ådagalagdt, att han i detta afseende uppsåtligen felat, kunde han icke heller för denna förseelse svårare anses än efter 25 kap. 17 § strafflagen.

Jag uppdrog för den skull åt åklagaren att yrka ansvar å Ekvall för ofvan omförmälta af honom begångna tjenstefel, för den olaga vigseln,

15

efter 25 kap. 17 § strafflagen, och för den till statistiska centralbyrån leranade felaktiga uppgiften angående Lars Johan Janssons ålder, i en­lighet med hvad ofvan blifvit angifvet, antingen efter 16 § eller efter 17 § i samma kapitel.

Sedan Ekvall härefter blifvit för angifna förseelserna stäld under tilltal inför Sotholms häradsrätt, meddelade häradsrätten, efter det Ek­vall, personligen tillstädes, erkänt de åtalade förseelserna under åbero­pande af hvad han i sin till mig afgifna förklaring anfört, med tillägg att, äfven om, då han blifvit uppmärksamgjord på den olaga vigseln, den tanken kommit för honom att, genom origtig uppgift om Lars Johan Janssons födelsedag i vigselboken, dölja det begångna felsteget, han på det bestämdaste bestrede, att detta varit motivet, då han gjort den felaktiga anteckningen om Lars Johan Janssons födelsedag i vigselboken, från hvilken sedermera de statistiska uppgifterna hemtats, utan att detta skett af förbiseende, den 12 april 1888 utslag af innehåll, att som Ekvall er­känt, ej mindre att han den 14 augusti 1885 efter föregången lysning i vanlig ordning sammanvigt torparesonen Lars Johan Jansson och pigan Hedvig Sofia Johansson, båda från Uggletorp i Ösmo församling, oak­tadt Lars Johan Jansson, hvilken vore född den 4 december 1864, först­nämnda dag ännu icke uppnått 21 års ålder och icke heller erhållit vederbörligt tillstånd att utan hinder af samma omständighet ingå äkten­skap, än äfven att han, sedan han uppmärksamgjorts på den olaga vig­seln, i församlingens vigselbok såsom Lars Johan Janssons födelsedag antecknat den 4 februari 1864, hvilken felaktiga uppgift jemväl seder­mera influtit i de från berörda vigselbok hemtade, af Ekvall till stati­stiska centralbyrån insända statistiska uppgifterna; alltså och då Ek vall, mot sitt bestridande, icke kunde svårare anses än att hafva ouppsåtli­gen, af obetänksamhet, uti ifrågavarande hänseenden sig förbrutit; pröf- vade häradsrätten rättvist, jemlikt 25 kap. 17 och 21 §§ strafflagen, döma Ekvall att bota för den olaga vigseln ett hundra kronor och för den fel­aktiga anteckningen i vigselboken två hundra kronor, eller tillhopa tre hundra kronor.

Detta häradsrättens utslag, mot hvilket jag ansett mig icke böra anföra besvär, har icke heller af Ekvall öfverklagats.

Smeden C. A. Karlsson i Skattegården Borred inom Kölaby försam­ling anmälde i en till mig ingifven skrift, att kyrkoherden i Norra Ås- arps, Smula, Kölaby och Solberga församlingars pastorat, kontraktsprosten A. Jungner, enligt hvad nedan intagna, vid skriften fogade intyg utvi-

16

säde, i strid mot kongl. förordningen angående anmälningar om födda barn den 11 februari 1887 och Kongl. Maj:ts samma dag utfärdade cir­kulär till domkapitlen, Stockholms stads konsistorium och hofkonsisto­rium, angående anteckningar om födda barn samt innehållet af vissa prestbetyg, den 16 juni 1887, nekat bifalla en af klaganden till honom framstäld begäran att få två klagandens barn med namn inskrifna i Kö- laby församlings ministerialböcker, med mindre barnen blefve döpta; och har klaganden anhållit, att kontraktsprosten Jungner måtte lagligen tilltalas och ådömas ansvar för det embetsfel, han genom denna sin vägran låtit komma sig till last.

Det i skriften åberopade och dervid fogade intyget var af följande lydelse:

»Att smeden C. A. Carlsson i Skattegården Borred af Kölaby för­samling i bådas vår närvaro den 16 juni detta år infann sig på pastors­expeditionen i Norra Asarp och anhöll hos kontraktsprosten herr A. Jungner att hans förut anmälda 2^ odöpta gossebarn måtte med namn varda inskrifne i ministerialböckerna, men att herr prosten tvärt nekade att inskrifva dem med namn innan de varda döpta, samt att efter af Carlsson gjord förnyad framställning derom prosten då utbrast: »Nej det gör jag ej. Det har jag ju förut sagt ifrån att jag icke gör!» hvarpå Carlsson tilläde: »prosten vägrar alltså då att inskrifva barnens namn», hvarpå prosten svarade: »ja det gör jag», samt vändande sig till oss til­läde: »Nu hör Ni det». Hvilket alltsammans vi härmed på begäran in­tyga, och kunna, om så påfordras, styrka sanningsenligheten häraf med laglig ed. Frälsegården Borred och Äsen Asarp den 29 juni 1887.

J. A. Petersson. J. A. Nilssonfrån Abjörnstorp i

Grönahögs församling Elfsborgs län.

Egenhändiga namnteckningarne intyga på en gång närvarandeAugust Johansson. C. E. C. Hultman

Asen Asarp adr. Trädet.»

I häröfver infordrad förklaring genmälde kontraktsprosten Jungner, bland annat, följande:

När kontraktsprosten vid det af klaganden omförmälta tillfälle den 16 juni 1887 hemkom från en embetsresa, mötte honom på gården till hans bostad klaganden, åtföljd af två personer, och frågade, om kontrakts­prosten ville införa i kyrkoboken de uppgifna namnen på klagandens två odöpta barn. Härtill svarade kontraktsprosten: »det kan icke ske»; hvar-

17

efter de tre personerna genast aflägsnade sig. Någon upplysning om meningen med kontraktsprostens svar hvarken afgafs eller begärdes. T den delen vore vittnesattesten origtig. Ty när klagandens första barn anmäldes vara födt den 5 november 1884, så framlemnade fadern sjelf den 29 december samma år en attest, i hvilken uppgafs, att han döpt barnet och kallat det Karl Henning Emanuel. Denna attest infästade kontraktsprosten i församlingens dopbok jemte den då skedda anteck­ningen, men införde icke barnets namn bland dopnamnen i den kolum­nen, emedan kontraktsprosten ansåg, så som också Kongl. Maj:t sedan förklarat, att lekmannadop icke vore något dop. Men så snart kongl. förordningen den 11 februari 1887 blef känd, inskref kontraktsprosten enligt förenäinnda attest detta barns namn i ministerialböckerna. Det som sålunda redan var gjordt kunde icke åter ske eller göras den 16 påföljande juni. — Klagandens den 4 mars 1887 födda barn anmäldes af klaganden ett par dagar derefter. Det hade han icke döpt. Veder­börlig anteckning skedde. Men som förenämnda kongl. förordning den 11 februari 1887 då ännu icke var känd, hvarken efterfrågades eller uppgafs något namn på barnet. Kontraktsprosten kunde således den 16 juni 1887 icke svara annat än att, med afseende på barnets namns in­skrifning, det icke kunde ske. För klaganden var det afgifna svaret till­räckligt, då han, enligt hvad kontraktsprosten sedermera erfarit, icke åsyftade något annat än processer.

När sålunda klaganden icke i behörig tid uppgifvit vid stadgadt an­svar något namn på det sist födda barnet och ännu då förklaringen af­gafs icke gjort det, samt enär han i oträngdt mål, och det påtagligen i argt uppsåt att skada, ville draga kontraktsprosten inför rätta, så bem- siälde kontraktsprosten, om icke handlingarna borde öfversändas till all­män åklagare, så att klaganden måtte blifva stäld till ansvar för sitt laglösa beteende. Ty enligt hvad kontraktsprosten ville minnas, hade Kongl. Maj:t för icke länge sedan i en dylik fråga som denna förklarat, att det icke tillkomme en församlingsmedlem att befatta sig med kon­trollen öfver en pastors förning af församlingsböckerna, utan att sådant allena tillhörde domkapitlen och statistiska centralbyrån, hvilket sist­nämnda embetsverk årligen tillsåge, och det med största noggranhet, vid afskriften af ministerialböckerna, att de blefve ordentligt förda.

Med anledning af hvad kontraktsprosten Jungner sålunda anfört lemnades klaganden tillfälle att afgifva påminnelser, i hvilka han erin­rade, att, äfven om kontraktsprosten Jungners svar å klagandens begäran, att hans två barn måtte blifva med namn inskrifna i församlingens mi- nisterialböcker, inskränkt sig till orden: »Det kan icke ske», så inne-

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 3

18

fattade detta svar likväl en fullkomlig vägran att fullgöra en embets- pligt; men hans svar inskränkte sig icke till de citerade orden, utan, på sätt vittnesattesten gåfve vid handen, svarade han på klagandens upp­repade framställningar tre gånger nej. Nu sökte kontraktsprosten be­strida rigtigheten af attesten i detta fall, hvadan klaganden nödgades anhålla, att de personer, som utgifvit attesten, måtte varda på ed hörda, antingen inför Redvägs häradsrätt eller inför rådstufvurätten i Falköping, om icke kontraktsprosten Jungners redan delvis erkända svar ansåges tillfyllestgörande såsom bevis om hans vägran att fullgöra sin embetspligt.

Kontraktsprostens invändning att det den 4 mars 1887 födda barnets namn vid ifrågavarande tillfälle, den 16 juni samma år, hvarken efter­frågades eller uppgafs, vore så till vida rigtig, som klaganden, efter det bestämda afslaget å sin begäran, icke fick medfölja in på expeditions- rummet för att uppgifva barnets namn, utan blef formligen tillsagd att aflägsna sig. Klaganden ville dock anmärka, att kontraktsprosten i bör­jan af sin förklaring erkände de »uppgifna namnen på hans (klagandens) 2:ne odöpta barn», d. v. s. att barnens namn förut blifvit uppgifna, och detta skedde, hvad det odöpta anginge, »ett par dagar derefter», nem­ligen efter den 4 mars 1887. Slutligen erinrade klaganden, att han icke begärt att få utöfva någon kontroll öfver ministerialböckerna, utan en­dast att kontraktsprosten ville laglikmätigt i dem inskrifva klagandens barn. Detta hade kontraktsprosten vägrat göra, och det vore denna kontraktsprostens vägran klaganden anmält till beifran.

Klaganden fullföljde således sin gjorda angifvelse, med yrkande der­jemte, att kontraktsprosten Jungner måtte förpligtas att ersätta de vitt­nen, som kunde varda inkallade, samt godtgöra klaganden för hans redan i saken häfda kostnader med tjugufem kronor jemte hvad möjligen komme att åtgå till lösen för blifvande utslag i målet.

Vid öfvervägande af hvad sålunda i målet förekommit, fann jag mig icke kunna åtnöjas med den förklaring kontraktsprosten Jungner afgifvit. Kontraktsprosten erkände, att han, vid det af klaganden uppgifna tillfälle, på dennes begäran att få sina barn inskrifna i Kölaby församlings mini- sterialböcker svarat: »Det kan icke ske». Visserligen förklarade kon­traktsprosten, att namnet å klagandens den 5 november 1884 födda barn den 16 juni 1887 redan varit af kontraktsprosten inskrifvet i ministerial­böckerna, och att således hvad som förut redan var gjordt, då ej kunde åter ske eller göras; samt att, enär det den 4 mars 1887 födda barnets namn vid det tillfälle kort derefter, då anmälan om dess födelse hos kontraktsprosten skedde, hvarken efterfrågades eller uppgafs, kontrakts­prosten den 16 juni 1887 icke kunde svara annat än att, med afseende

19

å barnets namns inskrifning, det ej kunde ske. Såsom klaganden erinrat, medgaf dock kontraktsprosten sjelf i sin förklaring, att klaganden vid ifrågakomma tillfälle tillfrågat kontraktsprosten om denne ville införa i kyrkoboken »de uppgifna namnen» på klagandens två odöpta barn. Och äfven om namnet å det den 4 mars 1887 födda barnet icke, såsom kla­ganden förmält, kort efter dess födelse blifvit för prosten uppgifvet, sak­nade klaganden allt skäl att, vid det af honom omförinälta tillfälle den 16 juni 1887, sedan han fått det besked att inskrifning af barnets namn i ministerialböckerna »icke kunde ske», uppgifva det namn, under hvil­ket klaganden önskade få samma barn i ministerialböckerna inskrifvet.

I det af klaganden åberopade cirkulär till domkapitlen, Stockholms städs konsistorium och hofkonsistorium angående anteckningar om födda barn samt innehållet af vissa prestbetyg den 11 februari 1887 föreskrif- ves, att då, enligt hvad i förordningen angående anmälningar om födda barn af samma dag är stadgadt, hos vederbörande pastor anmälan sker om barns födelse med uppgift om ort och tid derför samt barnets namn äfvensom dess föräldrars namn, i händelse de senares namn äro kända, åligger det pastor att härom göra fullständiga anteckningar i församlin­gens ministerialböcker samt att, såvida anmälan afser barn, som icke är döpt, om detta förhållande göra särskild anteckning. Denna föreskrift hade kontraktsprosten Jungner underlåtit att ställa sig till efterrättelse, då han, enligt hvad han sjelf medgifvit, vid ifrågavarande tillfälle på klagandens begäran att få såväl det den 5 november 1884 som det den 4 mars 1887 födda barnet i vederbörande församlings ministerialböcker inskrifna, utan att lemna klaganden tillfälle att uppgifva namnet å sist- omförmälta barn, förklarade, att barnens inskrifning i ministerialböckerna icke kunde ske. Den tydning kontraktsprosten Jungner sedermera velat gifva åt de ordalag, hvari han, enligt egen uppgift, afgaf detta förkla­rande, satte icke hans handlingssätt i någon fördelaktigare dager. Sva­ret, sådant han ville hafva det förstådt, förrådde en vrångsinthet och ogenhet, som illa anstod en själasörjare gent emot hans församlingsbor.

Då jag ansåg mig icke kunna lemna det uppenbara embetsfel, hvar­till kontraktsprosten Jungner i förevarande afseende gjort sig skyldig, utan beifran, anhängiggjorde jag hos domkapitlet i Skara talan mot kon­traktsprosten Jungner, under yrkande att, på grund af §§ 1 och 2 i kongl. cirkulärbrefvet den 7 december 1787 samt § 1 i kongl. cirkuläret den 21 augusti 1786, kontraktsprosten måtte för hvad han sålunda låtit komma sig till last, tilldelas tjenlig föreställning med tillagd förmaning samt för- pligtas att till klaganden utgifva den ersättning för kostnader och be­svär, domkapitlet kunde pröfva skälig.

20

Genom utslag den 16 maj 1888 har domkapitlet afgjort detta mål, dervid domkapitlet sig utlåtit, att domkapitlet genom tagen kännedom om Kölaby och Solberga församlingars födelse- och dopbok funnit, att, för så vidt denna utvisade, anteckning om klagandens båda ifrågavarande barn i vederbörlig ordning skett.

Vid pröfning åter af hvad handlingarna innehölle angående prosten Jungners förhållande vid det tillfälle den 16 juni 1887, då klaganden tillfrågat honom, om han ville införa klagandens båda barn i församlin­gens ministerialböcker, funne domkapitlet sig icke kunna fästa afseende vid klagandens påstående, att namnet på hans den 4 mars födda barn före den 16 juni 1887 varit för prosten Jungner uppgifvet, enär detta påstående blifvit af denne bestridt och klaganden icke åberopat vittnen eller andra bevis för detsamma. Hvad åter beträffade vissa af klagan­den gjorda men af prosten Jungner bestridda uppgifter beträffande hvad vid sagda tillfälle den 16 juni 1887 förelupit, för hvilka uppgifter kla­ganden åberopat två vid tillfället närvarande personer såsom vittnen, så — enär domkapitlet icke ansett för bedömande af prosten Jungners för­hållande vid samma tillfälle vara af väsentlig vigt att få utredt, huru­vida han, såsom klaganden påstått, svarat: »det gör jag icke», eller, så­som prosten Jungner påstått: »det kan icke ske», samt huruvida han, såsom klaganden påstått, gifvit sitt enligt klagandens mening vägrande svar tre gånger, eller, såsom prosten Jungner påstått, en gång — aktade domkapitlet icke nödigt att förordna om vittnesförhör med de nämnda personerna. Vid sådant förhållande och då prosten Jungner uppgifvit sig med sist omförmälta svar icke hafva afsett något annat, än att anteckning af barnens namn icke kunde ske, alldenstund det ena barnets namn redan blifvit antecknadt, det andras aldrig blifvit uppgif­vet, och då det antagligen icke kunde bevisas, att klaganden genom pro­sten Jungners förvållande hindrats från att uppgifva sitt sistfödda barns namn; så pröfvade domkapitlet prosten Jungner icke hafva blifvit för­vunnen att hafva underlåtit ställa sig till efterrättelse föreskriften i kongl. cirkuläret den 11 februari 1887. Domkapitlet kunde dock icke förbise, att, då prosten Jungner afgaf sitt ifrågavarande svar, han måste hafva insett, att det af dem, inför hvilka det afgafs, icke kunde blifva upp- fattadt i den mening, som han enligt egen uppgift velat inlägga i det­samma, men det oaktadt icke ansett nödigt att undanrödja det härige­nom framkallade missförstånd. Domkapitlet ansåge prosten Jungner häri­genom hafva brustit i den hofsamhet och det kärleksfulla tillmötesgående, som en församlingslärare vore skyldig att visa i all synnerhet mot sina församlingsbor, och domkapitlet funne denna brist på hofsamhet och

21

tillmötesgående icke mindre felaktig derför, att prosten Jungner, såsom domkapitlet i hvad handlingarna innehölle ansåge sig hafva tillräcklig anledning att antaga, dervid låtit sig påverkas af deri separatistiska ställ­ning, klaganden enligt prosten Jungners mening intoge till den svenska evangeliska kyrkan och den allmänna gudstjensten. Domkapitlet måste anse prosten Jungners felaktighet så mycket större, som han vid det omtalade tillfället den 16 juni "1887 haft att gifva svar på en fråga be­träffande sina åligganden såsom pastor, hvarvid han bort besinna, att ett så beskaffadt svar, som det han gifvit, lätteligen kunde dels upp­fattas såsom en vägran att fullgöra en honom åliggande pligt såsom pastor, dels gifva klaganden anledning att fortfarande underlåta hvad han, enligt prosten Jungners påstående, försummat i afseende på veder­börlig anmälan af sitt barn till anteckning med namn i kyrkoboken.

För hvad prosten Jungner sålunda låtit komma sig' till last, pröf- vade domkapitlet rättvist att tilldela honom föreställning med förmaning, att han måtte med hofsamhet och vänlighet bemöta alla dem, med hvilka han i sin egenskap af pastor och själasörjare komme i beröring, städse besinnande angelägenheten deraf, att en prest sökte genom kärlek vinna, icke genom afvoghet eller bristande tillmötesgående än mera aflägsna dem, hvilkas sinne vore vändt från vår kyrka.

Och då prosten Jungners förhållande vid det omnämnda tillfället den 16 juni 1887 varit egnadt att framkalla den föreställningen, att han velat förmena klaganden hans rätt, så pröfvade domkapitlet, med stöd af §§ 1 och 2 i kongl. cirkulärbrefvet den 7 december 1787 samt § 1 i kongl. cirkuläret den 21 augusti 1786, rättvist förpligta prosten Jungner ersätta klaganden för i målet häfda kostnader och besvär med fordrade och skäliga befunna tjugufem kronor.

Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt.

Sedan jag till följd af anmärkning vid granskning af de från läns- fängelset i Linköping hit inkomna fångförteckningar för år 1886 in­fordrat Lysings häradsrätts den 15 december 1885 meddelade utslag angående Adolf Hedenberg i Göteryd, inhemtade jag deraf, att härads­rätten, jemte det rätten, med åberopande af 18 kap. 15 §, 11 kap. 15 § och 14 kap. 13 § strafflagen, dömt Hedenberg dels att för ett af honom föröfvadt misshandelsbrott hållas till fängelse en månad, dels ock att böta för hvar och en af tre särskilda fylleriförseelser tio kronor, för oljud å allmän väg vid ett tillfälle tjugu kronor, för enahanda förseelse vid ett annat tillfälle och för öfverdådig framfart femtio kronor, för ett

22

misshandelsbrott likaledes femtio kronor samt för ytterligare ett sådant brott tjugufem kronor, eller tillhopa etthundrasjuttiofem kronor, tillika förklarat att, derest Hedenberg saknade tillgång till gäldande af böterna, det honom ådömda fängelsestraffet i stället skulle ökas med fjorton da­gars fängelse.

I 2 kap. 11 § strafflagen, sådant detta lagrum lyder, sedan det blifvit ändrad t genom lagen om upphäfvande af strafflagens stadganden angående fängelsestraff vid vatten och bröd den 16 maj i884, föreskrifves, att, vid förvandling af böter till fängelse, tre dagars fängelse svarar mot böter icke öfverstigande fem riksdaler, fyra dagars fängelse mot böter utöfver fem till och med tio riksdaler, samt hvarje följande dags fängelse mot tio riks­dalers böter, dock med iakttagande att fängelsestraffet ej må sättas öfver sextio dagar, så att böter icke öfverstigande fem riksdaler svara mot tre dagars fängelse, deröfver till och med tio riksdaler mot fyra dagars fängelse, deröfver till och med tjugu riksdaler mot fem dagars fängelse och så vidare. Då enligt denna beräkning ett bötesbelopp af etthundra- sjuttiofem kronor skulle svara mot tjuguen dagars fängelse, men i före­varande fall häradsrätten bestämt, att de Hedenberg ådömda böterna, hvilka sammanlagda uppgått till sistnämnda belopp, skulle vid bristande tillgång öfvergå till allenast fjorton dagars fängelse, således en tredjedel mindre än vederbort, hade häradsrätten gjort sig skyldig till en vårds­löshet i domareembetets utöfning, som haft till följd att Hedenberg, ehuru genom ofvanberörda utslag dömd till straff för samtliga deri an- gifna förseelser, i sjelfva verket icke till fullo undergått deri honom ådömda bestraffningen, utan med afseende å någon eller några af dessa förseelser blifvit, oaktadt sakfäld, straffri. För det uppenbara tjenstfel, häradsrätten sålunda låtit komma sig till last, och som med någon ringa varsamhet bort kunna undvikas, anmodade jag advokatfiskalen i Göta hofrätt att inför hofrätten ställa under tilltal ständige domhafvanden i Lysings och Göstrings härads domsaga, häradshöfdingen Simzon Kocli, hvilken vid ifrågakomna tillfälle fört ordet i häradsrätten och således var för den anmärkta felaktigheten ensam ansvarig.

Efter slutad skriftvexling utlät sig hofrätten i utslag den 8 juni 1888, att hofrätten af handlingarna inheintat, hurusom Lysings häradsrätt i utslag den 15 december 1885, vid hvilket tillfälle häradshöfdingen Koch fört ordet i häradsrätten, jemte det Hedenberg enligt angifna lag­rum dömts, dels att för ett af honom föröfvadt misshandelsbrott hållas i fängelse en månad, dels ock att höta för åtskilliga andra brott och förseelser tillhopa etthundrasjuttiofem kronor, tillika förklarat, att, derest Hedenberg saknade tillgång till gäldande af böterna, det honom ådömda

23

fängelsestraffet i stället skulle ökas med fjorton dagars fängelse, samt att advokatfiskal, enär ifrågavarande bötesbelopp, jemlikt 2 kap. 11 § strafflagen, sådant detta lagrum lydde, sedan det blifvit ändradt genom lagen om upphäfvande af strafflagens stadganden angående fängelsestraff vid vatten och bröd den 16 maj 1884, svarade mot tjuguen dagars fängelse, yrkat, att häradshöfdingen Koch måtte för den vårdslöshet vid doinareembetets utöfning, han genom det felaktiga förvandlingsbeslutet låtit komma sig till last, dömas till böter enligt 25 kapitlet 17 § straff­lagen; och pröfvade hofrätten, i förmågo af sistnämnda lagrum, rättvist döma häradshöfdingen Koch för sålunda visad vårdslöshet vid domare- embetets utöfning att bota tjugufem kronor,

öfver detta utslag hafva besvär ej anförts.

Följande förhållande anmäldes i en hit ingifven skrift af A. Anders­son i Kullen till justitieombudsmannens beifran. Enligt ett, den ingifna skriften i styrkt afskrift bifogadt, den 14 januari 1880 af dåvarande t. f. domhafvanden i Kinds härad, vice häradshöfdingen Hugo Segerdahl ut- färdadt gravationsbevis angående det Carl Liljegren då tillhöriga, inom Redslareds socken belägna hemmanet 7i« mantal Iteaskäl Öfre- eller Öster­gården skulle nämnda hemmansdel icke vara besvärad af andra inteck­ningar än dels en den 24 oktober 1871 i 1/w mantal af hemmanet meddelad inteckning till säkerhet för 1,531 riksdaler riksmynt jemte ränta, dels en den 24 november 1874 till säkerhet för 600 kronor jemte ränta i hela ifråga­varande hemmansdel, % mantal, faststäld inteckning; hvarjemte i beviset omnämndes, att Kinds häradsrätt förklarat hvilande två den 1 september 1879 gjorda ansökningar om inteckning i fastigheten till säkerhet för beståndet af två afhandlingar, angående, den ena lifstidsundantag och den andra besittningsrätt till en lägenhet; och hade å detta gravationsbevis den 11 december 1883 af dåvarande t. f. domhafvanden i domsagan tecknats ett tillägg af innehåll att under tiden från den 14 januari 1880 till den 7 september 1883 i fastigheten icke beviljats annan inteckning, förutom till säkerhet för innehållet af ofvanberörda båda afhandlingar, än den 6 september 1883 till säkerhet för 2,500 kronor jemte ränta, enligt ett den 15 september 1881 till innehafvaren utfärdadt skuldebref, äfvensom att någon under samma tid i egendomen sökt inteckning icke vore på domstolens pröfning beroende. Mot erhållande af berörda den 6 september 1883 i fastigheten intecknade skuldebref hade Andersson, i förlitande på gravationsbevisets rigtighet, lemnat Liljegren ett lån å 2,500 kronor. Fastigheten blef derefter utmätt, och, med förbehåll om

24

fortfarande bestånd af de på grund af inteckning deri gällande rättig­heter till lifstidsundantag och besittning af en lägenhet, försåld för 2,000 kronor å exekutiv auktion den 25 november 1884, hvarefter köpeskillings- liqvid egde rum den 7 januari 1885. Dervid visade det sig, att fastig­heten var besvärad af en den 23 februari 1870 deri meddelad och den 19 januari 1880 vederbörligen förnyad, men i gravationsbeviset icke upp­tagen inteckning till säkerhet för en Svenljunga sparbanks fordran å 1,823 kronor jemte ränta. På grund af denna inteckning erhöll vid köpeskillingsliqviden, enligt det dervid förda, jemväl i styrkt afskrift af Andersson vid den af honom ingifna skriften fogade protokoll, sparban­ken å sin fordran ett belopp af 1,899 kronor 11 öre, hvaremot köpe­skillingen icke lemnade någon tillgång till gäldande af Anderssons be­rörda fordran å 2,500 kronor jemte ränta.

Då det vore alldeles påtagligt, att Andersson icke skulle lånat Lilje­gren detta belopp, derest Andersson egt kännedom om den i gravations­beviset uteglömda inteckningen till säkerhet för sparbankens fordran, hade genom vice häradshöfdingen Segerdahls försumlighet att i beviset omnämna denna inteckning Andersson tillskyndats en förlust af 2,500 kronor, utom ränta; och yrkade Andersson fördenskull, jemte det han anhöll om anställande af åtal mot vice häradshöfdingen Segerdahl för det tjenstfel, denne genom utfärdande af det origtiga gravationsbeviset låtit komma sig till last, att vice häradshöfdingen Segerdahl måtte för- pligtas ersätta Andersson den skada, han genom vice häradshöfdingens förvållande sålunda lidit.

(ifver denna klagoskrift afgaf vice häradshöfdingen Segerdahl in-C> D o ö

fordradt yttrande och anförde deri, att han medgåfve, att han såsom t. f. domhafvande i Kinds härad utfärdat omförmälta gravationsbevis och att detsamma vore i anmärkta hänseendet felaktigt, men att han, som bestrede Anderssons mot honom framstälda påstående om ansvar för tjenstfel, enär, jemlikt 5 kap. 14 § strafflagen, straff för samma fel då- mera förfallit, jemväl yrkade, att Anderssons ersättningspåstående måtte lemnas utan afseende, enär Andersson icke tillskyndats skada genom vice häradshöfdingens förvållande. Enligt det af vice häradshöfdingen ut­färdade gravationsbeviset graverades fastigheten af två inteckningar för ett sammanlagdt penningebelopp af 2,131 kronor, utom ränta. Då liqvida- tionen efter fastighetens exekutiva försäljning skedde, hade båda dessa inteckningar upphört att gälla, men de gälde ännu, då Andersson på grund af skuldebrefvet den 15 september 1881 lånade dåvarande egaren af fastigheten 2,500 kronor. Om alltså Andersson bedömt säkerheten för sitt lån af gravationsbeviset, hade han måst antaga, att minst 2,131

25

kronor skulle, om möjligt, utgå ur fastigheten före hans fordran; och mera hade heller icke utgått. Till hvem det utgått, om till en inteck- ningshafvare eller till en annan, inverkade icke på Anderssons rätt. Denne hade således icke lidit skada genom vice häradshöfdingens för­vållande. I öfrigt ville vice häradshöfdingen fästa uppmärksamheten på osannolikheten deraf, att Andersson, då han lemnade lånet, skulle be­dömt säkerheten derför efter ett bevis, som utfärdats nära två år förut.

I häröfver afgifna påminnelser anmärkte Andersson, att skuldebrefvet af den 15 september 1881 af honom icke belånades förrän i början af år 1884, då inteckningarna för tillhopa 2,131 kronor upphört att gälla, hvilket Liljegren vid lånets utbekommande för Andersson tydligt visade. Om sådant icke af Liljegren ådagalagts, skulle Andersson uppenbarligen icke lemnat Liljegren ett lån å så stort belopp som 2,500 kronor, enär Andersson ansåg hela den pantförskrifna fastigheten icke ega högre värde, hvilket väl finge anses ådagalagdt af det förhållande att fastigheten vid den exekutiva försäljningen icke betingade högre pris än 2,000 kronor. Andersson lemnade Liljegren lånet endast några veckor efter det grava- tionsbeviset blifvit försedt med tillägget af den 11 december 1883 och bedömde derför säkerheten efter det felaktiga gravationsbeviset, som Andersson vid lånets lemnande fick mottaga, jemte bevis derom att de båda i fastigheten intecknade skuldebrefven å tillhopa 2,131 kronor upp­hört att gälla.

Vid öfvervägande af hvad sålunda förekommit, fann justitieombuds­mannen att, derest Andersson, på sätt af honom uppgifvits, lemnat Lilje­gren det lån å 2,500 kronor, hvarom här vore fråga, först sedan Lilje­gren visat, att de i gravationsbeviset upptagna inteckningarna till säker­het för skuldebrefven å tillhopa 2,131 kronor jemte ränta, hvilka inteck­ningar meddelats, för skuldebrefvet å 1,531 rdr rmt i Vie mantal af hemmanet Reaskäl Öfre- eller Östergården den 24 oktober 1871, och för det andra å 600 kronor i V16 mantal af sagda hemman den 4 november 1874, upphört att gälla, Anderssons påstående att af vice häradshöfdingen Segerdahl utbekomma ersättning vore befogadt, såvidt det afsåge godt- görelse derför att, sedan för hemmansdelen å exekutiv auktion, med bi­behållande af beståndet af de före Anderssons fordran intecknade aftal om lifstidsundantag och besittningsrätt till jord, erhållits en köpeskilling, som, efter afdrag af kostnader och fordringar, hvilka utgått med för­månsrätt framför intecknade fordringar, lemnat ett öfverskott af 1,899 kronor 11 öre, detta öfverskott icke tillfallit Andersson, utan en inteek- ningshafvare, som icke funnits omförmäld i det af vice häradshöfdingen Segerdahl' utfärdade gravationsbeviset. Men äfven om Anderssons upp-

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 4

26

gift i detta hänseende icke kunde tagas för god och icke heller fram­deles blefve lagligen styrkt, utan Andersson kunde anses hafva vid be­lånandet af det intecknade skuldebrefvet å 2,500 kronor antagit, att de i gravationsbeviset upptagna inteckningar då ännu varit gällande, vore dock uppenbart att, derest vid fastighetens exekutiva försäljning den icke häftat för andra inteckningar till säkerhet för penningelån än de i gravationsbeviset upptagna, Andersson för sin fordran skulle bekommit en del af köpeskillingen. Den i gravationsbeviset upptagna inteckningen till säkerhet för 1,531 rdr rmt jemte ränta var faststäld endast i 1/le mantal af hemmanet. I de öfriga 2U mantal deraf fans enligt grava­tionsbeviset icke någon annan gällande inteckning för penningelån än den, som den 4 november 1874 till säkerhet för 600 kronor jemte ränta beviljats i hela fastigheten, Vl6 mantal; och då vid köpeskillingsliqviden fäns till fördelning mellan inteckningshafvarne ett belopp af 1,899 kronor 11 öre, skulle, derest i fastigheten icke funnits gällande andra inteck­ningar än de i gravationsbeviset upptagna, Andersson af den del af be­hållna köpeskillingen, som belöpte på 2/16 mantal, erhållit öfverskottet, sedan inteckningen å 600 kronor derur utgått.

Då således Andersson, till följd af vice häradshöfdingen Segerdahls underlåtenhet att i gravationsbeviset upptaga inteckningen till Svenljunga sparbanks säkerhet för 1,823 kronor med ränta, otvifvelaktigt lidit för­lust, så, ehuru ansvar för det af vice häradshöfdingen begångna tjenstfel icke vidare kunde honom ådömas, men han dock ingalunda vore be­friad från den ersättningsskyldighet, som på grund af samma tjenstfel kunde honom åligga, ansåg sig justitieombudsmannen icke kunna under­låta att lemna Andersson sitt embetsbiträde för utbekommande af den ersättning, hvartill han i ofvanberörda afseende kunde vara berättigad, och uppdrog fördenskull åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att hos hof- rätten anhängiggöra talan mot vice häradshöfdingen Segerdahl, dåmera stadsnotarie vid rådstufvurätten i Göteborg, med yrkande att på grund af den försummelse i einbetet, stadsnotarien vid utfärdandet af före- nämnda gravationsbevis låtit komma sig till last, honom måtte varda ålagdt att till Andersson utgifva ersättning för den förlust, som, efter det Andersson beredts tillfälle att i målet förebringa utredning och be­visning, styrktes hafva genom samma embetsförsummelse Andersson till­skyndats.

Under den skriftvexling, som i anledning häraf egde rum hos hof- rätten, anfördes bland annat af

stadsnotarien Segerdahl: att, beträffande det belopp, Andersson skulle hafva mot ifrågavarande inteckningssäkerhet till Liljegren utgifvit, Anders­

27

son vid sammanträffande med stadsnotarien i oktober 1886 erkänt, att hans i angifvelseskriften lemnade uppgift härom vore origtig, och för­klarat, att beloppet med ränta uppginge till endast 1,100 kronor; att likväl äfven detta vore felaktigt, enär Liljegren, som enligt åberopadt utdrag af de hos detektiva polisens afdelningskontor i Göteborg förda anteckningar, den 14 december 1883 utvandrat till Amerika, i skrif­velse den 6 november 1886 till stadsnotarien uppgifvit, att Andersson med full kännedom om sparbankens inteckning mot skuldebrefvet å 2,500 kronor lemnat Liljegren vid dennes afresa allenast 500 kronor, vid hvilket förhållande och då skuldebrefvet lemnats Andersson endast såsom pant för sagda 500 kronor, detta belopp vore det högsta, som stadsnotarien skulle kunna dömas att till Andersson utgifva, i händelse någon ersättningsskyldighet kornme att stadsnotarien, mot hans bestri­dande, åläggas, hvarjemte stadsnotarien yrkade, att Andersson måtte förpligtas att till stadsnotarien utlemna ifrågavarande gravationsbevis, på det att framtida missbruk deraf måtte förekominas;

samt af Andersson: att han i oktober 1886 endast af billighetsskäl nedsatt sitt krafanspråk till 1,100 kronor och ansåge sig ej häraf bunden, då stadsnotarien icke ens på dylika vilkor velat träffa uppgörelse med honom; att Andersson bestrede Liljegrens uppgifter i åberopade skrif- velsen utom »hvad anginge de 500 kronorna»; att Andersson, äfven om han erhållit skuldebrefvet under dess verkliga värde, varit lagligen oför­hindrad att utsöka hela det deri förskrifna beloppet, om tillgång dei till funnits; att Andersson för Liljegren utöfver sagda 500 kronor ut­betalt tillhopa 747 kronor 53 öre, till stöd för hvilken uppgift Andersson åberopade bestyrkta afskrifter af dels en utaf Liljegren till P. A. Anders­son i Sexdrega Lustitorpet den 13 juni 1883 utgifven skuldsedel å 120 kronor, som den 18 december 1883 öfverlåtits å Andersson, och dels till Liljegren utstälda qvitterade räkningar å tillhopa 627 kronor 53 öre; samt att Andersson under alla omständigheter fordrade att utfå netto­beloppet af köpeskillingen för intecknade hemmanet med 1,899 kronor 11 öre.

I slutligt memorial yrkade advokatfiskalen, som fann Anderssons anspråk att utbekomma hela det i skuldebrefvet förskrifna belopp, 2,500 kronor, obefogadt, på anförda skäl, att stadsnotarien Segerdahl måtte förpligtas godtgöra Andersson dennes förlust i följd af det felaktiga gravationsbeviset med antingen 1,899 kronor 11 öre, som ur köpeskillin­gen utgått till innehafvaren af inteckningen utaf den 23 februari 1870, eller, om detta yrkande icke kunde bifallas, 666 kronor 7 öre, hvilket belopp, uträknadt med all den noggranhet som gjordes möjlig af den

28

i målet vunna utredning, erhölles såsom utdelning å Anderssons inteck­ning under den förutsättning att, förutom den inteckning Andersson innehade, endast de två i gravationsbeviset upptagna inteckningarna för tillhopa 2,131 kronor i hemmanet funnits och vid köpeskillingsliqviden varit gällande, eller ock, i händelse icke heller detta påstående kunde vinna bifall, 500 kronor, som Andersson till Liljegren lemnat.

I den förklaring, hvarmed stadsnotarien Segerdahl i anledning af advokatfiskalens berörda slutpåstående till hofrätten inkom, anförde stadsnotarien, under vidhållande af hvad han förut yttrat, hufvudsakligen, att Andersson fortfarande hade fordringsrätt emot Liljegren och att det icke förrän sig visat, att Andersson icke kunde hos Liljegren utfå sin fordran till fullo eller delvis, vore ådagalagdt, att någon förlust till­skyndats Andersson i följd af det felaktiga gravationsbeviset, hvarför stadsnotarien jemväl på denna grund yrkade ogillande af den mot honom i målet förda talan.

Efter slutad skriftvexling meddelade hofrätten den 12 juni 1888 ut­slag i målet, i hvilket utslag hofrätten sig utlät, att emedan stadsnota­rien Segerdahl, hvilken erkänt sig hafva i egenskap af t. f. domhafvande i Kinds härad utfärdat ifrågavarande felaktiga gravationsbevis den 14 januari 1880, icke mot Anderssons bestridande styrkt, att Andersson vid belåning af intecknade skuldebrefvet å 2,500 kronor egt kännedom om tillvaron af den till sparbankens säkerhet beviljade inteckning, och icke heller förebragt någon omständighet, som förringade trovärdigheten af Anderssons uppgift, att vid belåningen för honom visats, att intecknin­garna, som den 24 oktober 1871 och den 4 november 1874 meddelats till säkerhet för tillhopa 2,131 kronor, då upphört att vara gällande, och att Andersson följaktligen på grund af nämnda gravationsbevis med derå den 11 december 1883 gjorda tillägg om inteckningar, som sökts och beviljats efter den 14 januari 1880, haft berättigad anledning an­taga, att i hemmansdelen icke funnits annan penninginteckning än den för skuldebrefvet å 2,500 kronor; och som Andersson således måste anses hafva blifvit genom felaktigheten i gravationsbeviset förledd att origtigt bedöma den säkerhet., han kunde ega af den för nyssnämnda skuldebref beviljade inteckning, och att belåna skuldebrefvet till högre belopp, än han i annat fall skulle hafva gjort; men Andersson likväl — sedan upplyst blifvit, att utgifvaren af skuldebrefvet, Liljegren, utvandrat till Amerika och att köpeskillingen för den å exekutiv auktion försålda intecknade fastigheten icke lemnat mer än 1,899 kronor 11 öre till gäldande af sparbankens intecknade fordran — icke kunde mot stads­notarien göra gällande anspråk på ersättning för högre belopp än det

29

Andersson verkligen utgifvit för skuldebrefvet, förutsatt att detta belopp folie inom det värde, den för samma skuldebref beviljade inteckning visat sig ega, i fall ingen annan penninginteckning funnits i hemmanet, eller 1,899 kronor 11 öre; alltså och då stadsnotarien medgifvit, att Andersson den 14 december 1883 belånat skuldebrefvet med 500 kronor, och så mycket mindre afseende kunde fästas å Anderssons uppgifter angående skuldebrefvets belåning till högre belopp, som dessa uppgifter vore mot hvarandra stridande angående såväl sättet för belåningen, tiden derför och beloppens storlek; pröfvade hofrätten, jemlikt 6 kap. 7 § strafflagen, rättvist på det sätt bifalla den mot stadsnotarien i målet förda talan, att stadsnotarien förpligtades att till Andersson, mot qvitto och utlemnande af det felaktiga gravationsbeviset i hufvudskrift, utgifva 500 kronor jemte sex procent ränta derå från den 14 december 1883, tills liqvid komme att ske, hvarjemte stadsnotarien förpligtades att till Andersson utgifva hvad till stämpel å ett exemplar af hofrättens utslag åtginge.

Mot detta utslag har stadsnotarien Segerdahl anfört underdåniga besvär, hvilka ännu icke blifvit med slut afhulpna.

I en till mig ingifven skrift anmälde Maria Lovisa Fredriksson äfven­som hennes gode man Axel Fredriksson till min beifran, att konungens befallningshafvande i Jönköpings län på ansökning af C. J. Landén, utan att denne hos Maria Lovisa Fredriksson haft någon fordran, genom reso­lution den 5 mars 1887 med qvarstad belagt åtskillig henne tillhörig lösegendom, som skolat å frivillig auktion, utlyst till den 7 i samma månad, försäljas, hvarigenom, oaktadt qvarstaden blifvit af konungens befallningshafvande genom beslut den 31 i nämnda månad åter upphäfd, Maria Lovisa Fredriksson tillskyndats åtskilliga förluster och obehag.

Af konungens befallningshafvandes berörda, klagoskriften i afskrift bifogade, utslag inhemtades:

att Landén den 5 mars innevarande år hos konungens befallnings­hafvande sökt att, som Carl Johan Samén och Maria Lovisa Fredriksson, till hvilka Landén försålt 1/3 mantal Lalleryd, förskingrade sin lösegen­dom, samt fastigheten, om hvars försäljning i den ordning, som om ut­mätt fast egendom vore stadgad, konungens befallningshafvande för­ordnat, sannolikt komme att säljas för en köpeskilling, som ej betäckte den intecknade gälden, all å egendomen befintlig, nämnde köpare till­hörig lösegendom måtte, till säkerhet för sökandens oguldna köpeskil- lingsfordran, varda belagd med qvarstad;

30

att i anledning af denna ansökning, hvarvid fogats borgen för skada i följd af den sökta åtgärden, konungens befallningshafvande, genom resolution sistnämnda dag, jemte det förklaring infordrats, emellertid tills vidare och intill dess annorlunda förordnades medgifvit, att omför- mälta lösegendom, såvidt den motsvarade ett belopp af 4,000 kronor jemte ett års ränta, finge med qvarstad beläggas;

att konungens befallningshafvande af handlingarna i målet inhemtat, att Landén genom köpekontrakt den 26 juli 1886 till Samén och Maria Lovisa Fredriksson sålt 1/a mantal Lalleryd mot en köpesumma af 57,200 kronor, hvaraf 29,600 kronor betalades på så sätt, att Samén och Maria Lovisa Fredriksson öfvertogo och ansvarade för följande i fastigheten intecknade skulder, nemligen till hypoteksföreningen i Yexjö 6,600 kronor, till friherre Lage Posse i Stockholm 6,000 kronor, till sparbanken i Jön­köping 13,000 kronor och till kaptenen F. Kugelberg i Jönköping 4,000 kronor;

att Samén och Maria Lovisa Fredriksson genom samma dag upp- rättadt köpekontrakt till Landén sålt gården och tomten n:o 14 Char- lottenburg i Brännkyrka socken för en köpeskilling af 38,000 kronor, som gäldades sålunda, att Landén öfvertog ansvar för intecknad skuld till ett belopp af 10,400 kronor och återstående beloppet, 27,600 kronor, gick i qvittning mot lika stor del af köpeskillingen för Lalleryd;

att Landén den 1 april 1885 till kaptenen Fredrik Kugelberg eller ordres utgifvit ett skuldebref å 4,000 kronor med sex procent ränta och till säkerhet derför pantsatt ett af Landén till innehafvaren utstäldt, den 10 december 1884 i l/3 mantal Lalleryd intecknadt skuldebref å lika belopp, jemte ränta, af hvilka skuldebref det förra vore försedt med en af husegaren J. Johansson i Jönköping och August Carlsson i Ekhagen såsom för egen skuld ingången borgen för hvad som till be­talning af förskrifna beloppet med ränta kunde komma att brista i in­tecknade fastigheten; att Landén den 20 augusti 1886 till Maria Lovisa Fredriksson och Samén utfärdat köpebref å 1/3 mantal Lalleryd, hvar­efter Samén den 4 februari 1887 till Maria Lovisa Fredriksson öfverlåtit sin andel i köpet; att enligt annons i Jönköpingsposten för den 2 i sist­nämnda månad Maria Lovisa Fredriksson låtit till den 7 i mars 1887 ut­lysa auktion å en del lösegendom, såsom körhästar, kör- och åkerbruks­redskap, smedjeverktyg, seldon, tröskverk, husgerådssaker, hö och halm m. m.; att exekutiv auktion å ifrågavarande 1/s mantal Lalleryd blifvit utlyst att hållas den 23 påföljande april; att, på grund af resolu­tionen den 5 mars, kronolänsmannen C. G. Carlsson den 7 i samma

31

månad å egendomen Lalleryd belagt med qvarstad der befintlig lös­egendom till ett värde af 1,922 kronor 50 öre;

att Samén och Maria Lovisa Fredriksson yrkat, att som köpeskil­lingen för Lalleryd, efter hvad handlingarna utvisade, vore till fullo be­tald, konungens befallningshafvande måtte ogilla ansökningen och upp­häfva den beviljade qvarstaden;

att Landén anfört, bland annat, att han grundade sin talan derpå, att han möjligen kunde blifva nödsakad att inlösa ofvanberörda inteck­nade skuldebref å 4,000 kronor med ränta, enär egendomen Lalleryd, som vid den i anledning af den blifvande exekutiva försäljningen för­rättade värdering uppskattats till endast 25,000 kronor, antagligen komme att försäljas för en summa, hvilken icke försloge till betäckande af om- förmälta inteckning;

samt att konungens befallningshafvande i utslag den 31 mars 1887, enär Samén och Maria Lovisa Fredriksson, efter hvad handlingarna ut­visade, till fullo betalt den mellan parterna aftalade köpeskilling för V, mantal Lalleryd, till en del genom öfvertagande af den i egendomen intecknade gäld, samt Landén icke, på grund deraf att han fortfarande häftade i personligt betalningsansvar för en del af nämnda gäld, kunde anses för närvarande hafva sådan fordran hos förklarandena att qvar- stadssäkerhet derför borde ega rum, upphäft den beviljade qvarstaden.

Med förmälan att Maria Lovisa Fredriksson genom att å auktion försälja lösegendomen å hemmanet Lalleryd afsett att erhålla medel till infriande af omförmälta inteckning å 4,000 kronor jemte ränta, för att derigenom förekomma den exekutiva försäljningen af fastigheten, hvilken under nuvarande tryckta konjunkturer icke kunde utan syn­nerligen stor förlust för Maria Lovisa Fredriksson finna köpare, anförde Maria Lovisa Fredriksson och Axel Fredriksson, till närmare redo­görelse för de förluster och obehag, som till följd af den å lösegen­domen å Lalleryd lagda interimsqvarstaden för Maria Lovisa Fredriks­son uppstått, vidare, att den till den 7 mars utlysta auktionen måst, då qvarstaden verkstäldes samma dag omedelbart före den tid auktionen skulle taga sin början, inställas, i anledning hvaraf åtskilliga af de auk- tionsbesökande, hvaraf ett stort antal infunnit sig, öfverhopat Maria Lovisa Fredriksson med skytnfliga tillmålen och yrkat af henne utbekomma er­sättning för sin inställelse vid den utlysta auktionen; samt att Maria Lovisa Fredriksson genom den skedda qvarstadsåtgärden fått sin kredit synnerligen rubbad och i följd deraf icke på annat sätt förmått anskaffa medel till förekommande af fastighetens exekutiva försäljning, hvilken egt rum den 23 april 1887, dervid densamma, hvilken vore bevillnings-

32

taxerad till 35,000 kronor och af Maria Lovisa Fredriksson inköpts för 38,000 kronor, betingat ett pris af 26,000 kronor; och yrkade Maria Lovisa Fredriksson och Axel Fredriksson på grund häraf, att konungens befallningshafvande måtte varda ålagdt dels att till Maria Lovisa Fre­driksson eller hennes rättsinnehafvare utgifva skilnaden mellan det pris, Maria Lovisa Fredriksson för egendomen betalt, och det pris, hvartill densamma berörde den 23 april exekutivt försålts, med 12,000 kronor jemte ränta från sistnämnda dag till dess betalning skedde, dels ock att ersätta Maria Lovisa Fredriksson för den genom qvarstaden i öfrigt för henne uppkomna förlust med 2,000 kronor, dels slutligen att godtgöra henne för hennes besvär och kostnader för upprättelses vinnande genom min medverkan med 500 kronor.

I häröfver infordradt utlåtande anförde konungens befallningshaf­vande hufvudsakligen följande:

Såvidt de af Landén den 5 mars 1887 hos konungens befallnings­hafvande företedda handlingar utvisade, hade Maria Lovisa Fredriksson och Samén af Landén inköpt Lalleryd för en köpeskilling, som var ogul­den; och ansågs följaktligen Landén genom köpekontraktet hafva visat sannolika skäl för rigtigheten af sitt uppgifna fordringsanspråk.

Såsom skäl för qvarstaden borde i öfrigt framhållas, att Maria Lo­visa Fredriksson och Samén vore två i sällskap med hvarandra till orten ankomna främlingar, af hvilka Samén nyss förut varit häktad och i Göteborg stode under tilltal för förfalskningsbrott; att fastigheten, enligt meddeladt utslag, skulle exekutivt försäljas; och att Samén och Maria Lovisa Fredriksson låtit utlysa auktion till försäljning af den å fastig­heten befintliga lösegendom.

Vid förklaringens afgifvande ådagalades visserligen förhållanden, som gåfvo anledning till upphäfvande af qvarstaden; men ostridigt vore dock fortfarande, att Maria Lovisa Fredriksson och Samén icke fullgjort sitt åtagande att gälda den i Lalleryd intecknade skuld, för hvilken Landén häftade i personligt betalningsansvar, samt att efter den exekutiva för­säljningen af % mantal Lalleryd köpeskillingen icke förslagit till betäc­kande af den inteckning å 4,000 kronor, på grund hvaraf förordnande om fastighetens försäljning meddelats; och ehuru Maria Lovisa Fredriks­son nu ville påstå, att hennes mening varit att genom de för lösegen­domen inflytande auktionsmedel inlösa nyss berörda inteckning, kunde dock med sannolikhet antagas, att, om qvarstaden icke mellankommit, lös­egendomen förskingrats och Maria Lovisa Fredriksson, efter någon upp­görelse med auktionsförrättare!!, hvarigenom hon fått full liqvid, lemnat orten. Den å Lalleryd befintliga lösegendomen hade för öfrigt vid

33

qvarstadsbeläggningen icke högre värde än 1,922 kronor 50 öre och var således otillräcklig till gäldandet af ofvanberörda intecknade fordran. På grund häraf hemstälde konungens befallningshafvande, att klago­skriften måtte lemnas utan vidare afseende.

Till bemötande af hvad konungens befallningshafvande sålunda till stöd för beslutet om ifrågakomna qvarstadsåtgärds vidtagande andragit erinrade Maria Lovisa Fredriksson och Axel Fredriksson i afgifna på­minnelser äfvensom i en sedermera i ärendet ytterligare ingifven skrift, med bifogande i afskrift af ofvanberörda köpekontrakt i dess helhet, bland annat följande:

Konungens befallningshafvande hade icke på ringaste sätt kunnat bestrida befogenheten af Maria Lovisa Fredrikssons klagan, utan fast­mera erkänt, att konungens befallningshafvande handlat lagstridigt i an- gifna hänseendet. Till förklaringsgrund för beslutet den 5 mars 1887 upp- gåfve konungens befallningshafvande, att Landén vid qvarstadsansökningen fogat en handling, som skulle utvisa, att Landén hos Maria Lovisa Fre­driksson egt fordran för ogulden köpeskilling, nemligen ett transsumt af förenämnda köpekontrakt, af hvilket transsumt icke framgått, att köpeskillingen, såsom af kontraktet i dess helhet kunde inhemtas, verk­ligen var till fullo gulden. Derest konungens befallningshafvande gjort sig ringaste möda att närmare undersöka beskaffenheten af denna hand­ling, skulle konungens befallningshafvande funnit, att densamma, som icke egde kraft såsom betalningsbevis, icke utgjort tillräcklig anledning att bevilja den sökta qvarstaden. Hvad anginge den af konungens be­fallningshafvande påpekade omständighet att Maria Lovisa Fredriksson och Samén varit främlingar på orten, torde denna omständighet icke heller utgjort laga skäl för qvarstadens beviljande, helst af köpekon­traktet framgick att Maria Lovisa Fredriksson och Samén, jemte det de af Landén inköpt hemmanet Lalleryd, samtidigt till honom försålt egen­domen Charlottenburg för ett pris af 38,000 kronor och således icke vore några »löska personer». Att Maria Lovisa Fredriksson ännu icke kunnat infria förberörda inteckning å 4,000 kronor, hade just sin grund deri, att Maria Lovisa Fredriksson genom konungens befallningshafvandes obehörigen meddelade qvarstadsresolution urståndsatts att anskaffa medel till inteckningens infriande. Konungens befallningshafvandes förmodan att Maria Lovisa Fredriksson skolat, derest icke qvarstaden mellankom- mit, förskingra lösegendomen å Lalleryd och derefter lemna orten, vore fullkomligt obefogad och vederlädes bland annat deraf, att Maria Lovisa Fredriksson nedlagt 37,000 kronor på inköpet af egendomen Lalleryd och inventarierna derstädes samt guldit 1886 års utskylder för egen-

Just.'-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 5

34

domen jemte åtskilliga räntor å inteckningar i densamma, för att undgå att få egendomen exekutivt försåld. För samma ändamål hade Maria Lovisa Fredriksson sökt få lösegendomen på bästa och förmånligaste sätt realiserad, ehuru genom densammas beläggande med qvarstad denna hennes afsigt gått om intet. Att lösegendomen vid qvarstadsbeläggningen upptogs till ett värde af allenast 1,922 kronor 50 öre, berodde derpå att vid qvarstadsförrättningen, hvilken i största hast egde rum omedel­bart före den tid, som varit utsatt för den tilltänkta auktionens början, förrättningsmannen icke hann närmare undersöka och värdera lösegen­domen, hvilken, särskildt med afseende derå att Maria Lovisa Fredriksson erhållit anbud att försälja ensamt grödan å fastigheten för 2,500 kronor, säkerligen skulle hafva å auktionen inbragt ett belopp af omkring 6,000 kronor. Maria Lovisa Fredriksson och Axel Fredriksson vidhöllo således sina redan framstälda ersättningspåståenden samt yrkade, att konungens befallningshafvande måtte särskildt ställas under tilltal för den i förkla- ringsskriften uttalade förmodan att Maria Lovisa Fredriksson skulle, derest ej qvarstaden mellankommit, så snart liqvid för lösegendomen i Lalleryd af henne bekommits, lemnat orten eller med andra ord rymt derifrån, hvilken obefogade förmodan vore för Maria Lovisa Fredriksson förnärmande.

Utsökningslagens § 145 stadgar:»Begär borgenär hos öfverexekutor, till säkerhet för sin fordran,

qvarstad å så mycket af gäldenärens lösa egendom, som kan mot den fordran svara, eller söker man qvarstad å visst gods, som annan inne- hafver och hvartill man bättre rätt påstår; har sökanden företett sanno­lika skäl för sin talan, och pröfvar öfverexekutor, det fara är att gälde- nären undansticker eller förstör godset; varde då qvarstad beviljad.»

Af hvad i ärendet förekommit syntes det mig uppenbart, att det för qvarstads vinnande sålunda föreskrifna vilkor, att sökanden skall förete sannolika skäl för sin talan, i förevarande fall icke blifvit full- gjordt. Konungens befallningshafvande yttrade visserligen att, så vidt de handlingar utvisade, hvilka varit företedda, då qvarstadsresolutionen meddelades, Maria Lovisa Fredriksson och Samén af Landén inköpt Lal­leryd för en köpeskilling, som var ogulden, och att följaktligen Landén ansågs genom köpekontraktet hafva visat sannolika skäl för rigtigheten af sitt uppgifna fordringsanspråk. Men nu förhöll det sig så, att köpe­kontraktet om Lalleryd, sådant dess innehåll i konungens befallnings- hafvandes eget utslag af den 31 mars 1887 återgifvits, tvärtom ådaga- lade, atl köpeskillingen var till fullo betald då qvarstaden söktes. Om åter konungens befallningshafvande, såsom troligt var, till grund för

35

qvarstadsbeslutet lagt ett transsumt af köpekontraktet, endast utmär­kande att Landén till Maria Lovisa Fredriksson och Samén för upp- gifvet belopp sålt nämnda fastighet, så måste dervid erinras, att en slik handling icke i och för sig gjorde i ringaste mån sannolikt, att den öfverenskomna köpeskillingen varit till större eller mindre del ogulden. Då Landén icke heller på annat sätt, såvidt visadt blifvit, gjort antag­ligt, att han hos Maria Lovisa Fredriksson egde någon fordran, samt konungens befallningshafvande ensamt af denna anledning bort afslå qvarstadsyrkandet, ansåg jag mig ej böra till bemötande upptaga hvad konungens befallningshafvande i öfrigt till stöd för sitt förfarande i målet andragit, såsom vid sådant förhållande betydelselöst. Det ville förefalla mig, som om konungens befallningshafvande här varit ledd af den uppfattning, hvilken, efter hvad jag erfarit, icke vore så alldeles sällsynt, att öfverexekutor saklöst kan åt de i lag uppstälda vilkoren för qvarstads beviljande gifva en mycket utsträckt tolkning och dermed öfverensstämmande tillämpning, alldenstund den som söker qvarstad är skyldig ställa pant eller borgen för den skada, som kan genom qvar- stadsåtgärden vederparten tillskyndas. Vådan af ett sådant föreställ­ningssätt behöfver emellertid icke påpekas, enär lätt inses att den, som på dylikt sätt beröfvas rättigheten att fritt förfoga öfver sin egendom, i de flesta fall, utöfver den skada, mot hvilken den stälda panten eller borgen är afsedd att betrygga, får vidkännas hvarjehanda, ofta ganska betydande olägenheter och skada af beskaffenhet att icke kunna i pen­ningar uppskattas och derför icke heller gäldas. Så fans t. ex. i före­varande fall intet skäl att betvifla Maria Lovisa Fredrikssons uppgift att hon måst lida smälek af personer, som med oförrättadt ärende nödgats återvända från den i följd af qvarstadsåtgärden instälda auktionsförrätt- ningen, att icke tala om den störande inverkan qvarstaden säkerligen utöfvat på hennes kredit.

I betraktande af den sålunda antydda arten af de Maria Lovisa Fredriksson genom konungens befallningshafvandes förfarande tillskyn­dade obehag och olägenheter, för hvilka icke godtgörelse genom den af Landén stälda borgen kunde anses vara henne tillförsäkrad, fann jag mig icke kunna understödja hennes mot konungens befallningshafvande framstälda anspråk på skadeersättning, hvilket jemväl i öfrigt syntes mig sakna fog, likasom jag lemnade utan afseende yrkandet om ansvar å konungens befallningshafvande för dess yttrande, att med sannolikhet kunde antagas att, om qvarstaden icke mellankommit, lösegendomen för­skingrats och Maria Lovisa Fredriksson, efter någon uppgörelse med auktionsförrättaren, hvarigenom hon fått full liqvid, lemnat orten. Men

36

deremot lade jag såsom embetsfel länsstyrelsen till last att hafva utan laga skäl beslutit den ifrågavarande qvarstadsåtgärden och uppdrog derför åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att inför hofrätten härför till­tala dem inom sagda styrelse, som för beslutet funnes vara ansvariga, samt å dem yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

Till fullgörande af detta uppdrag anhängiggjorde advokatfiskalen, efter att hafva inhemtat upplysning derom, att den 5 mars 1887, då den ifrågakomna qvarstadsresolutionen meddelades, herr landshöfdingen m. m. C. R. Ekström och länsnotarien J. J. Smith, i egenskap af t. f. lands­sekreterare, varit å kansliafdelningen tjenstgörande, åtal mot dessa för hvad jag, enligt hvad ofvan förmälts, fört dem till last.

I afgifna förklaringar anmärkte herr landshöfdingen Ekström och länsnotarien Smith, att jag syntes tolka 145 § utsökningslagen i strid mot detta lagrums ordalydelse, då jag deri velat inlägga föreskrift om, att när qvarstad söktes till säkerhet för fordran, det ålåge sökanden ej allenast att till fullo styrka sitt fordringsanspråk utan ock göra sanno­likt, att samma fordran icke blifvit gulden; att herr landshöfdingen och länsnotarien ingalunda egde, såsom jag förmenade, den uppfattning, att öfverexekutor derför att en qvarstadssökande stälde pant eller borgen för den skada, som kunde tillskyndas vederparten, skulle ega eftergifva öfriga för qvarstadens beviljande stadgade vilkor, men att af föreskriften om skyldighet för qvarstadssökande att ställa dylik säkerhet dock kunde dragas den slutsats, att lagens mening icke vore, att de förhållanden, på grund hvaraf qvarstaden finge ega rum, skulle styrkas så fullständigt, att derigenom uteslötes möjligheten af att sökandens anspråk sedermera kunde befinnas hafva varit obefogadt; att i förevarande fall den vid qvarstadens beviljande föreliggande bevisning måste anses hafva varit tillfyllestgörande, ty redan det förhållande, att enligt företedda trans- sumerade afskriften af köpekontraktet om Lalleryd, köpeskillingen med 27,600 kronor öfverstege den intecknade gäld, som skulle af köparne öfvertagas, utan att samma handling innehöll, att detta öfverskott be­talts, torde hafva utgjort tillräcklig anledning till antagande, att Landén hade en större köpeskillingsfordran hos Samén och Maria Lovisa Fre­driksson, helst det väl vore ytterst sällsynt, att vid fastighetsköp be- talningsanstånd icke lemnades köparen, när det gälde köpeskilling upp­gående till så stort belopp, samt Samén och Maria Lovisa Fredriks­son icke veterligen voro innehafvare af något betydligare kapital i reda penningar, hvartill kom, att Landén häftade i personligt betalnings­ansvar för 14,000 kronor af den intecknade gälden och att, särskildt vidkommande 4,000 kronor af detta belopp eller skulden till majoren

37

Kugelberg, Samén och Maria Lovisa Fredriksson icke fullgjort sitt åta­gande att betala denna, utan Landén blifvit för skulden lagsökt, och konungens befallningshafvande i anledning häraf genom utslag den 9 februari 1887 förordnat, att hemmanet Lalleryd skulle exekutivt för­säljas, hvadan den del af köpeskillingen, som motsvarade Landéns skuld till majoren Kugelberg, icke kunde anses gulden genom Saméns och Maria Lovisa Fredrikssons blotta åtagande, utan Landéns fordran beträffande sagda del af köpeskillingen måste betraktas hafva vid qvarstadens beviljande egt bestånd och fortfarande vara beståndande, intill dess densamma blifvit af Samén och Maria Lovisa Fredriksson gulden, samt ehuru Samén och Maria Lovisa Fredriksson bort betala denna Landéns köpeskillingsfordran icke till Landén utan till en hans borgenär, fordringen likväl allt ifrån fastighetsköpets afslutande vore att betrakta som Landéns, emedan Sa­mén och Maria Lovisa Fredriksson till Landén, och icke till hans borge­när, iklädt sig personlig förbindelse att gälda köpeskillingen; och att, då, i betraktande af det utaf utmätningsmannen å Lalleryd satta låga värdet, den blifvande köpeskillingen för denna fastighet icke syntes komma att betacka majoren Kugelbergs fordran, Landén egde anledning befara, att blifva nödsakad att sjelf betala skulden till majoren Kugelberg utan ut­sigt att af Samén och Maria Lovisa Fredriksson utfå motsvarande köpe­skillingsfordran; och hafva herr landshöfdingen och länsnotarien på grund häraf yrkat, att hvad jag till stöd för åtalets anställande andragit måtte förklaras icke kunna till något ansvar för dem föranleda.

Med företeende af fullmagt frän Maria Lovisa Fredriksson och Axel Fredriksson att fullfölja deras talan såsom sin egen ingaf derefter Samén till hofrätten en skrift, i hvilken han vidhöll hvad Maria Lovisa Fre­driksson och Axel Fredriksson förut anfört och dessutom till stöd för de framstälda ersättningspåståendena ytterligare påpekade, att konungens befallningshafvande vid behandling af ifrågavarande qvarstadsansökning jemväl deri förfarit olagligt, att konungens befallningshafvande godkänt den af Landén stälda borgen, oaktadt de personer, som ingått denna, icke varit vederhäftiga.

I memorial den 26 mars 1888 erinrade slutligen advokatfiskalen att den utläggning, herr landshöfdingen och länsnotarien gifvit åt mitt yttrande rörande innehållet och betydelsen af 145 § utsöknings- lagen vore tydligen obefogad, ty deraf att jag funnit att i förevarande fall de omständigheter, som varit för handen och af konungens befall­ningshafvande ansetts utgöra laga skäl'för qvarstadens beviljande, icke varit af den beskaffenhet, att desamma rätteligen borde antagas inne­fatta hvad nämnda paragraf kallade sannolika skal för rättmätigheten af

38

fordringsanspråket, torde icke följdrigtigt kunna slutas, att jag velat i paragrafen inlägga något, som uppenbarligen icke deri inrymdes; att den transsumerade afskrift af köpekontraktet om Lalleryd, hvilken Landén till stöd för qvarstadsansökningen åberopat och företett, icke erbjöde de sannolika skäl, utsökningslagens 145 § fordrade, för bedömandet af frå­gan, huruvida Landén på grund af bestämmelserna i samma kontrakt egde köpeskillingsfordran innestående hos Samén och Maria Lovisa Fre­driksson, ty då i afskriften efter uppräknandet af de i Lalleryd inteck­nade beloppen, tillsammans 29,600 kronor, upptagits, för utfyllande af den redan förut angifna köpeskillingen 57,200 kronor, återstående be­loppet 27,600 kronor under benämning »resterande köpeskilling», men der­efter genom transsumtionstecken angifvits, att uteslutning i afskriften egt rum, kunde med lika mycket skäl antagas, att i den icke afskrifna delen af handlingen förekomme bestämmelser, i enlighet med hvilka den sålunda angifna återstoden vore att betrakta såsom gulden, som att för­hållandet icke vore sådant; att det icke vore af någon betydelse, huru­vida det vore sällsynt eller icke, att vid större fastighetsköp betalnings- anstånd lemnades, äfvensom att köparne af Lalleryd icke veterligen skulle innehaft något större penningkapital; att, fastän Landén häftade i per­sonligt betalningsansvar för en del af den intecknade gälden, han likväl icke kunde anses på grund häraf ega fordran hos köparne af Lalleryd till motsvarande värde, ty hans fordran hos dem uppkomme först sedan han på grund af sitt nämnda betalningsansvar fått till vederbörande in- teckningshafvare gälda större eller mindre del af den intecknade skulden; att länsstyrelsen icke kunnat vid qvarstadens beviljande ega kunskap om huruvida den intecknade skulden då möjligen redan blifvit af köparne gulden till inteckningshafvaren, ty den omständighet, att Landén blifvit derför lagsökt och att förordnande om egendomens försäljning meddelats, vore i fråga härom ingalunda afgörande; att således äfven om samtliga de af herr landshöfdingen och länsnotarien framdragna omständigheter blifvit af Landén åberopade till stöd för ansökningen, länsstyrelsen saknat laglig befogenhet att meddela beslut om interimsqvarstaden; att emeller­tid af handlingarna och särskildt konungens befallningshafvandes utslag den 31 mars 1887 framginge, att Landén först efter det interimsqvar­staden beviljats, uppgifvit, att han grundade sin talan derpå, att han möjligen kunde blifva nödsakad att inlösa skuldebrefvet å 4,000 kronor med ränta, men att deremot i ansökningen uttryckligen angifvits, att densamma gjordes till vinnande af säkerhet för ogulden köpeskillings­fordran; att af ordalydelsen i 145 § utsökningslagen framginge, att läns­styrelsen icke varit befogad att bedöma frågan annorledes än efter de

39

skal, som af Landén blifvit företedda till stöd för ansökningen; att det i nämnda lagrum upptagna ytterligare vilkor för qvarstads beviljande eller att fara vore för handen, att gäldenär undanstucke eller förstörde gods, hvars sättande i qvarstad ifrågasattes, icke heller förefunnits, ty det kunde icke med fog påstås, att den tillernade, offentligen kungjorda försäljningen af inventarier egt karaktär af ett undanstickande eller för­störande af egendomen, och då qvarstadsansökningen ingafs hade det icke varit utredt, huruvida försäljningen afsett alla å egendomen varande döda eller lefvande inventarier eller blott en del af dem; och yrkade i anledning häraf advokatfiskalen, som icke fann skäl understödja Saméns yrkande, att länsstyrelsen skulle anses ersättningsskyldig på den grund att länsstyrelsen brustit i tillsynen öfver de personers vederhäftighet, hvilka ingått borgen för den skada, som kunde genom qvarstaden till­skyndas, att herr landshöfdingen och länsnotarien måtte med afseende derå, att de utan laga skäl beslutit den ifrågavarande qvarstadsåtgärden, för den felaktighet i embetsutöfning, som de derigenom låtit komma sig till last, jemlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, varda dömda till bötesansvar.

Öfver detta advokatfiskalens memorial hörde, bestredo herr lands­höfdingen och länsnotarien ansvarspåståendet och framhöllo till bemö­tande deraf,

herr landshöfdingen: att det i hemmanet Lalleryd intecknade skulde- brefvet å fyra tusen kronor, för hvilket Landén häftade i person­ligt betalningsansvar och på grund hvaraf Landén genom konungens befallningshafvandes utslag den 9 februari 1887 ålagts betalningsskyl­dighet, redan den 28 i samma månad blifvit till konungens befallnings­hafvande i hufvudskrift atlemnadt för utlysande af offentlig auktion å fastigheten; att således någon ovisshet icke vid qvarstadens beviljande den 5 mars, då skuldebrefvet ännu qvarlåg hos konungens befallnings­hafvande, förefunnits derom, huruvida den ifrågavarande intecknade skulden möjligen blifvit af Samén och Maria Lovisa Fredriksson till in- teckningshafvaren gulden; att vid sådant förhållande och enär enligt köpekontraktet om Lalleryd den 26 juli 1886 köparne åtagit sig an­svara för infriande af ifrågavarande gäld, men det å fastigheten för den exekutiva försäljningen satta värde icke obetydligt understeg det belopp, som erfordrades för betäckande af, förutom annan gäld med bättre för­månsrätt, jemväl den nu ifrågavarande intecknade gälden, saknades icke sannolika skäl för den uppfattning, att Landén, såsom det ock seder­mera visat sig, för denna del af köpeskillingen egde fordran hos köparne; att också endast för denna del qvarstad blifvit tills vidare beviljad; att lagen lemnade åt öfverexekutor att pröfva, huruvida fara vore för handen,

40

att gäldenär undanstucke eller förstörde godset och att i förevarande fall, enligt herr landshöfdingens uppfattning, omständigheterna lemnade fullt stöd för antagandet, att fara i omförmälta hänseende varit för handen;

och länsnotarien: att ehuru den vid qvarstadsansökningen fogade afskrift af köpekontraktet om Lalleryd icke vore en handling, hvaraf med nödvändighet följde, att den deri uppgifna, resterande köpeskilling vore ogulden, samma handling likväl utgjort tillräcklig anledning för antagandet, att Landén hade en större köpeskillingsfordran hos Samén och Maria Lovisa Fredriksson; att de sistnämnde allt ifrån fastighets­köpets afslutande hade i förhållande till Landén personlig förbindelse att gälda hans skuld till majoren Kugelberg, 4,000 kronor med ränta, hvilken förbindelse motsvarats af Landéns rätt till lika stor del af köpe­skillingen; att ingalunda vore vid behandling af qvarstadsansökningar föreskrifven en så strängt skriftlig process, att öfverexekutor icke egde fästa afseende vid andra omständigheter än sådana, som voro angifna i ansökningen och styrkta genom denna bifogade handlingar; att det der­för också varit rätt, att vid pröfningen af Landéns ansökning på be­slutet fått inverka ej allenast hvad ansökningen innehöll och dervid fo­gade handlingar utvisade utan jemväl öfriga för öfverexekutor kända omständigheter; att Landén emellertid redan vid ansökningens ingifvande grundade sin talan bland annat derpå, att hans köpeskillingsfordran, särskildt hvad anginge ofvanberörda 4,000 kronor med ränta, icke blifvit betald; att den af Maria Lovisa Fredriksson kungjorda försäljning af inventarier på Lalleryd val icke kunde anses såsom undanstickande eller förstörande af samma inventarier, men att en dylik åtgärd deremot vore en vanlig förberedande åtgärd, som ofta utgjorde det säkraste be­viset på afsigt hos en gäldenär att undanskaffa eller undansticka sina tillgångar.

I utslag den 17 juli 1888 utlät sig hofrätten, att hofrätten tagit i öfvervägande hvad i målet förekommit; och emedan enligt det vid ansökningen om qvarstad fogade transsumt af åberopade köpekon­traktet den 26 juli 1886 köparne af fastigheten förbundit sig öfvertaga och ansvara för de i fastigheten intecknade fordringarna å tillhopa 29,600 kronor, samt konungens befallningshafvande i följd deraf, att köparne underlåtit fullgöra sin sålunda åtagna betalningsskyldighet enligt det sista i fastigheten intecknade skuldebrefvet å 4,000 kronor med ränta, hvarför Landén varit personligen ansvarig, förordnat, innan klandrade resolutionen meddelats, att fastigheten skulle försäljas i den ordning, som om utmätt fast egendom vore föreskrifven; ty och som sannolika skäl förefunnits att antaga, hvad ock vid fastighetens

41

exekutiva försäljning bekräftats, att köpeskillingen ej komme att förslå till gäldande af intecknade beloppet å fyra tusen kronor med ränta, i följd hvaraf Landeri på grund af sin personliga ansvarighet skulle få vidkännas en betalningsskyldighet, som enligt omförmälta kon­trakt ålegat köparne af fastigheten, samt af hvad i målet förekommit vore uppenbart, att anledning varit befara, att Maria Lovisa Fredriksson haft för afsigt att medelst auktionen å lösegendomen undansticka sina tillgångar, funne hofrätten herr landshöfdingen Ekströms och länsnotarien Smiths åtgärd att bevilja ifrågavarande qvarstad icke vara af beskaffen­het att lagligen föranleda till någon påföljd för dem, hvadan den mot dem förda talan ogillades.

Häremot har, efter mitt uppdrag, advokatfiskal anfört underdåniga besvär, hvilka ännu icke blifvit med slut afhulpna.

I min under januari månad år 1887 afgifna embetsberättelse (se sid. 7 och följande) redogjordes för ett åtal, som af advokatfiskalen i Göta hofrätt utförts, bland annat, på justitieombudsmannens förordnande, mot t. f. domänintendenten i Kronobergs län H. J. Ljungbeck, för förment olagligt förfarande vid en arrendeauktion, i anledning af hvilket åtal Göta hofrätt den 10 juni 1886 meddelade utslag, hvarigenom åtalet ogillades. Mot detta utslag, i hvad det afsåg den mot Ljungbeck förda talan, fullföljde advokatfiskalen efter mitt förordnande underdåniga be­svär; men genom utslag den 21 juli 1888 har Kongl. Maj:t förklarat sig ej finna skål att i hofrättens utslag göra ändring.

Till justitieombudsmannen ingaf handlanden i Malung N. G. Eriks­son, enligt honom å extra kommunalstämmor med Malungs och Lima socknar lemnadt uppdrag, en skrift, jemte åtskilliga handlingar, af hvilka inhemtades bland annat:

att vid den 27 augusti 1877 hållen entreprenadauktion Kapla Lars Persson i Grimsåker, Gubb Per Persson i Öje och Linjo Jonas Jonsson i Fors erbjudit sig att från den 1 oktober samma år till den 1 november 1880 besörja skjutsningen, Lars Persson vid Öfver Malungs, Per Persson vid Öje och Jonas Jonsson vid Fors’ gästgifveri, mot rättighet att upp­bära, jemte skjutslega, bidrag af vederbörande skjutslag, Lars Persson med 1,670 kronor, Per Persson med 1,000 kronor och Jonas Jonsson

Just .-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. (>

42

med 595 kronor, allt årligen, hvilka anbud antagits af de skjutsnings- skyldige, hvarefter konungens befallningshafvande i Kopparbergs län den 19 september 1877 faststälde de sålunda träffade entreprenadaftalen;

att sedermera, med föranledande af kong], stadgan angående skjuts- väsendet den 31 maj 1878, entreprenadauktion å skjutsningens utgörande under fem års tid vid ofvan nämnda skjutsanstalter hållits den 28 juni 1879, med tillkännagifvande att entreprenaderna skulle taga sin början den 1 januari 1880, samt att dervid andra personer än Lars Persson, Per Persson och Jonas Jonsson åtagit sig skjutsningen vid dessa an­stalter;

att derefter Malungs socknemän hos konungens befallningshafvande, vid det förhållande att de med Lars Persson, Per Persson och Jonas Jonsson uppgjorda entreprenadkontrakter vore gällande intill den 1 november 1880 och ovisshet till följd deraf rådde om tiden, då de nya skjutsentreprenaderna skulle börja, anhållit, bland annat, hvarom nu ej vore fråga, att som de gamla entreprenadaftalen vore vilkorliga i afseende på tiden för deras bestånd och de skjutsningsskyldiges bidrag till skjutshåll­ningen blefve vida mindre, om de nya entreprenaderna komme att gälla från den 1 januari 1880, samt de nya skjutsentreprenörerna gjort sig be­redde att öfvertaga skjutsningen sistnämnda dag, de nya entreprenaderna måtte förklaras skola då taga sin början;

att landshöfdingeembetet genom resolution den 22 december 1879, så vidt nu vore fråga, sig utlåtit att, enär i gällande, af konungens be­fallningshafvande den 19 september 1877 faststälda kontrakt om skjuts­hållningen vid ifrågavarande skjutsanstalter, entreprenadtiden vore be­stämd att gälla från den 1 oktober 1877 till den 1 november 1880, derest icke den till följd af förändrade bestämmelser angående skjuts- väsendet befunnes tidigare böra upphöra eller eljest inträffade förändrin­gar gjorde, sådant erforderligt, samt dertill komme att vid ofvan oinför- mälta auktion tiden för de nya entreprenadaftalen blifvit bestämd att börja den 1 januari 1880; ty och med afseende å hvad sökandena i öfrigt anfört, funne landshöfdingeembetet skäligt bestämma, att entre­prenadaftalen beträffande skjutshållningen vid meranämnda skjutsanstalter skulle gälla för tiden mellan den 1 januari 1880 och den 1 januari 1885;

att Lars Persson, Per Persson och Jonas Jonsson häröfver hos kammarkollegium anfört besvär, i anledning hvaraf kammarkollegium genom utslag den 10 september 1880 sig utlåtit, att enär, såvidt hand­lingarna utvisade, hvarken till följd af kongl. stadgan rörande skjuts­väsendet eller eljest sådana förändringar inträffat, som bort föranleda till öfverlåtande på ny entreprenad af skjutshållningen vid skjutsanstalterna

43

i Öfver Malung, Öje och Fors, innan de med Lars Persson, Per Persson och Jonas Jonsson afslutade entreprenadkontrakt gått till ända; förden­skull och då konungens befallningshafvandes den 15 maj 1879 meddelade utslag angående ordnande af skjutsväsendet enligt berörda kongl. stadga innehölle, att entreprenadtiden skulle taga sin början först den 1 novem­ber 1880, funne kollegium berörda kontrakt böra intill samma tid ega bestånd, i följd hvaraf landshöfdingeembetets resolution i hvad den blifvit öfverklägad till all kraft och verkan upphäfdes; hvarefter Kongl. Maj:t genom resolution den 30 april 1881 faststält detta kammarkollegii utslag;

att emellertid konungens befallningshafvandes resolution den 22 december 1879, oberoende af Lars Perssons, Per Perssons och Jonas Jonssons klagan, gått i verkställighet, så att de icke fått uppehålla skjutsningen vid ifrågavarande skjutsanstalter under 1880 under annan tid än januari och senare hälften af oktober;

att på grund häraf Lars Persson, Per Persson och Jonas Jonsson, efter stämning å vederbörande clelegare i de till förenämnda gästgifverier anslagna rotar, vid Malungs tingslags häradsrätt yrkat att på grund af omförmälta mellan dem och de särskilda skjutslagen den 27 augusti 1877 träffade aftal utbekomma den del af de bestämda skjutsbidragen, som belöpte från och med den 1 januari 1880 till och med oktober månads slut samma år och som skulle utgöra för Lars Persson 1,391 kronor 67 öre, för Per Persson 833 kronor 33 öre och för Jonas Jons­son 495 kronor 83 öre;

att, sedan häradsrätten i utslag den 17 december 1883 på anförda skäl förklarat Lars Perssons, Per Perssons och Jonas Jonssons framstälda påstående icke kunna bifallas, Svea hofrätt, på häröfver förd klagan, genom särskilda domar den 23 januari 1885, enär enligt Kongl. Maj:ts förenämnda resolution den 30 april 1881 de med bemälte entreprenörer upprättade entreprenadkontrakt skolat ega bestånd intill den 1 november 1880, samt upplyst vore, att Lars Persson, Per Persson och Jonas Jons­son under januari och senare hälften af oktober sistnämnda år uppehållit skjutsningen vid meranämnda skjutsanstalter, och delegarne i skjutslagen icke bestridt, att Lars Persson, Per Persson och Jonas Jonsson jemväl under tiden deremellan varit beredde att fullgöra de dem enligt entre­prenadkontrakten åliggande skyldigheter, med ändring af häradsrättens utslag och utan afseende derå, att skjutslagsdelegarne tilläfventyrs guldit dem för år 1880 i sammanhang med kronoutskylderna påförda bidi’ag till skjutsentreprenaderna, förpligtat en hvar af delegarne i ofvan om­förmälta till skjutslag vid ifrågavarande gästgifverier indelade rotar att genast mot vederbörligt qvitto utgifva hvad af de utaf Lars Persson,

44

Per Persson och Jonas Jonsson fordrade beloppen, 1,391 kronor 67 öre, 833 kronor 33 öre och 495 kronor 83 öre på hvarje rotedelegare be­löpte enligt de för skjutsskyldighetens utgörande vid ifrågavarande tid gällande grunder, jemte fem procent ränta från stämningsdagen den 18 januari 1883, till dess betalning komrne att ske;

samt att Kongl. Maj:t, hvarest rotedelegarne fullföljt talan, genom särskilda domar den 24 november 1885 faststält hofrättens domar och förpligtat rotedelegarne att ersätta vederparternas kostnader hos Kongl. Maj:t med uppgifna belopp.

I den ingifna skriften anfördes vidare, att, på sätt af handlingarna framginge, de skjutsningsskyldige vid Öfver Malungs, Öje och Fors’ skjutsanstalter nödgats betala entreprenadafgifter till Lars Persson, Per Persson och Jonas Jonsson ända till den 1 november 1880 samt till de enligt nya skjutsstadgan antagne entreprenörer för tiden från och med 1880 års början, hvarjemte dryga rättegångskostnader utan deras för­skyllan tillskyndats dem. Detta missförhållande, som icke kunde vara med rättvisa öfverensstämmande, hade blifvit en följd deraf, att lands- höfdingeeinbetet i sin resolution den 22 december 1879 bestämt, att de nya entreprenadaftalen skulle taga sin början den 1 januari 1880. Då sålunda landshöfdingeembetet derigenom varit vållande till dessa utgifter, som oförskyldt drabbat de skjutsningsskyldige, yrkade Eriksson, enligt det honom lemnade uppdraget, att åtal måtte anställas mot dels f. lands- kamreraren i Kopparbergs län A. G. Ihrinan, hvilken jemte numera af- lidne landssekreteraren E. Bolin underskrifvit berörda resolution, dels ock delegarne i bemälte Bolins dödsbo, på det att de skjutsningsskyldige måtte af dem eller andra vederbörande utbekomma ersättning för de utgifter, som till följd af den origtiga bestämmelsen i resolutionen till­skyndats de skjutsningsskyldige och som, enligt af dem uppgjorda räk­ningar, upptagits till samrnanlagdt 4,516 kronor 94 öre; hvarjemte for­drades ränta å de belopp, som kunde blifva Ihrman och delegarne i Bolins dödsbo till utgifvande ådömda.

I infordrad förklaring, som af konungens befallningshafvande jemte eget yttrande hit öfverlemnades, förmälde Ihrman, med hvilken beinälte dödsbodelegare instämde, hufvudsakligen att, på sätt ofvan omförmälts, de mellan Lars Persson, Per Persson och Jonas Jonsson, å ena, samt vederbörande skjutsningsskyldige vid Öfver Malungs, Öje och Fors’ skjuts- anstalter, å andra sidan, ingångna entreprenadkontrakt blifvit af konungens befallningshafvande den 19 september 1877 faststälda, att gälla från den 1 oktober 1877 till den 1 november 1880, med det uttryckliga vilkor att icke denna entreprenadtid till följd af förändrade bestämmelser an­

45

gående skjutsväsendet befunnes tidigare böra upphöra eller eljest in­träffade förändringar gjorde sådant erforderligt; och skulle de härvid till entreprenörerna utgående bidragen gäldas uteslutande af de skjuts- ningsskyldige inom skjutslagen; att då, till följd af kongl. stadgan an­gående skjutsväsendet den 31 maj 1878, nya entreprenader för samma skjutsanstalter genom auktion utbjödos å Malungs tingsställe den 28 juni 1879, tiden derför bestämdes från den 1 januari 1880, hvilken tidsbe­stämning intogs i de nya entreprenadkontrakten; att, enligt hvad Ihrman inhemta!, skjutsningsbidragen på grund af dessa kontrakt vid skjuts- anstalterna i Öfver Malung utgjort 945 kronor, i Öje 775 kronor och i Fors 500 kronor, hvilka bidrag skulle gäldas till hälften af länet och till hälften af staten; samt att då sålunda 1877 års entreprenadaftal vore faststälda vilkorligen att vid förändrade förhållanden kunna upphöra, samt vid uppgörelsen af 1879 års enahanda aftal ingått bestämmelsen att de nya entreprenaderna skulle börja den 1 januari 1880, landshöfdinge- embetet fördenskull och på de skal i öfrigt, ifrågakomna resolution den 22 december 1879 innehölle, ansett sig ega grundad anledning förordna, att de nya entreprenaderna skulle taga sin början den 1 januari 1880; på grund hvaraf och då Ihrman och Bolin genom den sedermera upp- häfda resolutionen den 22 december 1879 ej kunnat vålla, att de skjuts- ningsskyldige fått till Lars Persson, Per Persson och Jonas Jonsson ut­gifva skjutsbidrag för tiden från den 1 januari 1880 till den 1 november samma år, Ihrman på det kraftigaste bestrede alla anspråk af Malungs och Lima socknemän på ersättning för utgifna skjutsbidrag med räntor och rättegångs- samt andra kostnader och anhölle, att dessa anspråk måtte lemnas utan allt afseende.

Efter det Eriksson lemnats tillfälle att inkomma med påminnelser, hvarjemte i anledning af derom framstäld erinran fullmagter från åt­skilliga af de särskilde skjutsningsskyldige af honom företetts, tog jag i öfvervägande hvad i ärendet förekommit; och fann jag dervid, dels att landshöfdingeembetets i Kopparbergs län resolution den 22 december 1879, hvarigenom förordnats, att de nya entreprenadaftalen om skjuts­hållningen vid skjutsanstalterna i (ifver Malung, Fors och Öje skulle börja att tillämpas den 1 januari 1880, föranledt dertill att klagandena måst för tiden mellan den 1 januari och den 1 november sistnämnda år betala skjutsentreprenadbidrag, utom till Lars Persson, Per Persson och Jonas Jonsson enligt de af konungens befallningshafvande den 19 sep­tember 1877 faststälda entreprenadkontrakt, jemväl till de entreprenörer, som vid auktionen den 28 juni 1879 åtagit sig att för fem år, räknadt från den 1 januari 1880, fullgöra skjutsningsskyldigheten vid nämnda

46

skjutsanstalter, dels ock att detta landshöfdingeembetets beslut stode i strid med de bestämmelser, till hvilka landshöfdingeembetet härvid haft att taga hänsyn. Så hette det i § 9 af kongl. stadgan angående skjuts- väsendet den 31 maj 1878 att för åstadkommande af skjutsentreprenader skulle konungens befallningshafvande, så snart det i § 3 omförmälta ord­nande af gästgifverierna egt rum, vidtaga erforderliga åtgärder, »i den man gällande entreprenadkontrakt icke derför lägga hinder i vägen»; och i § 10 föreskrefves, att entreprenadtiden i allmänhet skulle omfatta en tid af tre år, »räknadt från och med den 1 november». I öfverensstämmelse med sistnämnda föreskrift hade också konungens befallningshafvande sjelf i sitt den 15 maj 1879 meddelade utslag angående ordnande enligt berörda stadga af skjutsväsendet inom länet bestämt, att de nya entre­prenaderna vid här i fråga varande skjutsanstalter skulle börja den 1 november 1880. Nu vore visserligen sant, hvad landshöfdingeembetet också till stöd för beslutet anfört, att i ofvan omförmälta, den 19 sep­tember 1877 af konungens befallningshafvande faststälda kontrakt entre­prenadtiden bestämts att räcka från den 1 oktober 1877 till den 1 no­vember 1880, derest den icke till följd af förändrade bestämmelser an­gående skjutsväsendet befunnes tidigare böra tilländagå eller eljest in­träffade förändringar gjorde sådant erforderligt, likasom att vid auktionen den 28 juni 1879 skjutsningsskyldigheten utbjudits för tiden från och med den 1 januari 1880 till och med den 31 december 1884. Men hvarken af omförmälta obestämda och mångtydiga vilkor i 1877 års entreprenadkontrakt eller deraf att begynnelsetiden för de nya entrepre­naderna blifvit vid nyssnämnda auktion, tvärt emot konungens befall- ningshafvandes derom gifna föreskrift, satt till den 1 januari 1880 hade landshöfdingeembetet bort låta sig förleda att besluta en anordning, som, utan att nödvändiggöras af den författning, hvilken det gälde att tillämpa och genomföra, efter hvad lätt var att förutse kunde föra till en sådan rättskränkning, som den nu öfverklagade. De, som till detta beslut bidragit, kunde derför enligt min åsigt, om de än icke gjort sig skyldige till embetsfel af beskaffenhet att föranleda ansvarspåföljd, dock icke undgå att hålla klagandena skadeslösa för den förlust, som genom samma beslut tillskyndats desse.

Beträffande beloppet af den godtgörelse, som härvid kunde i fråga komma, hade klagandena ansett sig berättigade till sådan dels för hvad de måst utbetala till Lars Persson, Per Persson och Jonas Jonsson i skjuts- entreprenadbidrag för tiden mellan den 1 januari och den 1 november 1880, och dels för de rättegångs- och hvarjehanda andra kostnader, som i följd af tvist om detta bidrag för dem uppkommit, med tillsammans 4,516

47

kronor 94 öre jemte ränta. Men så vidt gående anspråk ansåg jag mig ej kunna understödja. Landshöfdingeembetets resolution den 22 december1879 hade, om den vunnit fastställelse, val kunnat befria klagandena från utgifvande af nyssnämnda entreprenadbidrag; men någon skuld der­till att klagandena fått utgifva detsamma kunde resolutionen så mycket mindre påbördas, som bidraget ju måste af klagandena betalas, äfven om resolutionen aldrig kommit till; och hvad angick de rättegångs- och öfriga kostnader, för hviika klagandena äskat godtgörelse, borde de tyd- ligtvis sjelfve vidkännas dessa, då de icke, oaktadt landshöfdingeembetets nyss omförmälta resolution, som utgjorde stödet för deras förmenta rätt att vinna befrielse från de förbindelser, 1877 års entreprenadaftal ålade dem, blifvit af Kongl. Maj:t undanröjd, kunnat förmås att i godo full­göra sin betalningsskyldighet till de äldre entreprenörerna, hviika derför nödgats att genom rättegång göra sina fordringsanspråk gällande.

Deremot ansåg jag klagandena berättigade till ersättning för hvad de på grund af auktionsprotokollet den 28 juni 1879 och i öfverens­stämmelse dermed upprättade entreprenadkontrakt måst i skjutsentre- prenadbidrag utgifva för tiden från och med den 1 januari till den 1 november 1880. Och då f. landskamreraren A. G. Ihrman och numera aflidne landssekreteraren E. Bolin på landshöfdingeembetets vägnar ut­färdat den resolution af den 22 december 1879, hvarigenom denna ut­gift, tillskyndats klagandena, uppdrog jag åt advokatfiskal i Svea hof­rätt att hos hofrätten yrka åläggande för Ihrman samt aflidne lands­sekreteraren Bolins dödsbodelegare att, gemensamt eller hvilkendera bäst gälda förmådde, till klagandena utgifva hvad dessa, i målet ytterligare hörde, kunde visa sig hafva på grund af sistberörda kontrakt utgifvit i skjutsbidrag för de första tio månaderna af år 1880, jemte 5 procent ränta från de särskilda betalningsdagarna.

Efter det utredning i angifvet hänseende infordrats och de skjuts- ningsskyldige fått vidare yttra sig i målet, förklarade sig advokatfiskal i till hofrätten afgifvet, memorial finna utredt, att det bidrag, Malungs och Lima skjutsningsskyldiga rotar på grund af de i anledning af auk­tionen den 28 juni 1879 upprättade entreprenadkontrakt utgifvit för år1880 bestege sig till 155 kronor 66 öre och att följaktligen bidraget för de första tio månaderna af samma år uppginge till 129 kronor 71 öre; i anseende hvartill och enär konungens befallningshafvande den 19 september 1877 vid fastställelse af de i målet ifrågakomna äldre kon­trakten angående skjutshållningen vid ifrågavarande skjutsanstalter be­stämt entreprenadtiden att gälla från den 1 oktober 1877 till den 1 november 1880, samt landshöfdingeembetets åtgärd att genom resolutio­

48

nen den 22 december 1879 förordna, att de vid auktionen den 28 juni sistnämnda år träffade nya entreprenadaftal skulle börja att tillämpas redan den 1 januari 1880, vidtagits, oaktadt då gällande entreprenad- kontrakt derför lade hinder i vägen, och kongl. stadgan angående skjuts­väsendet den 31 maj 1878, hvilken föranledt berörda auktion och inne- hölle uttrycklig föreskrift derom att entreprenadtiden i allmänhet skulle omfatta en period af tre år, räknadt från och med den 1 november, följaktligen icke gjort förändring i förut bestämd entreprenadtid erfor­derlig, advokatfiskalen yrkade, det måtte förty och då landshöfdinge- embetets sålunda vidtagna åtgärd vållat, att Malungs och Lima skjuts- ningsskyldige socknemän för tiden mellan den 1 januari och den 1 november 1880 nödgats betala entreprenadbidrag, utom till de äldre entreprenörerna, jemväl till de entreprenörer, som vid auktionen den 28 juni 1879 åtagit sig skjutsningen vid omförmälta skjutsanstalter, samt Ihrman och Bolin å landshöfdingeembetets vägnar utfärdat ifrågakomna resolution af den 22 december 1879 och derigenom tillskyndat de skjuts- ningsskyldige ofvan anmärkta förlust, varda ihrman och Bolins sterbhus- delegare ålagdt att en för alla och alla för en till de skjutsningsskyldige återbära 129 kronor 71 öre, hvilket belopp desse i följd af nämnda resolution obehörigen måst utgifva, jemte fem procent ränta å berörda belopp från den 15 april 1881, då 1880 års kronoutskylder, i samman­hang hvarmed skjutsbidragen påförts de skjutsningsskyldige, senast bort vara erlagda; men förklarade hofrätten i utslag den 30 juli 1888, att enär landshöfdingeembetet icke genom meddelande af ifrågavarande re­solution gjort sig skyldigt till sådant förfarande, som kunde till ersätt­ningsskyldighet lagligen föranleda, advokatfiskalens i målet förda talan icke kunde bifallas.

Då jag icke kunde dela denna hofrättens uppfattning, uppdrog jag åt advokatfiskalen att, under åberopande af hvad i hans till hofrätten afgifna memorial i saken anförts, öfver hofrättens utslag hos Kongl. Maj:t i underdånighet anföra besvär, med yrkande om bifall till det af advokatfiskalen i hofrätten framstälda ersättningspåstående.

Dessa besvär hafva ännu icke blifvit af Kongl. Maj:t afgjorda.

Till följd af anmärkning vid granskning af den från länsfängelset i Umeå hit inkomna fångförteckning för november månad 1887 in­fordrade jag från konungens befallningshafvande i Vesterbottens län af­skrift af Bygdeå tingslags häradsrätts den 30 september 1887 meddelade

49

utslag angående bonden Lars Robert Forsgren i Kroksjön; och inhem- tade jag deraf, att häradsrätten, under häradshöfdingen C. L. Löthners ordförandeskap, med åberopande af 20 kapitlet 2 och 18 §§ strafflagen, dömt Forsgren att för afverkning straffas såsom för stöld med en må­nads straffarbete, hvarjemte Forsgren förklarats förlustig medborgerligt förtroende under viss tid utöfver den ådömda strafftiden.

Då i 2 kapitlet 5 § strafflagen föreskrifves, att straffarbete, som för viss tid ådömes, ej får sättas under två månader, utom i de fall, som i 4 kapitlet 5, 6 och 7 §§ nämnda lag sägas, fann jag häradsrättens ut­slag uppenbarligen lagstridigt derutinnan, att det Forsberg ådömda straff­arbetet bestäints till allenast en månad; och som jag ansåg detta af hä­radsrätten begångna fel innebära en synnerligt grof vårdslöshet i ut­öfning af domareembetet, uppdrog jag åt advokatfiskalen i Svea hofrätt att inför hofrätten härför lagligen tilltala häradshöfdingen Löthner, så­som för utslaget ensam ansvarig, samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, soin i anledning häraf mot häradshöfdingen Löthner anstäldes, meddelade hofrätten den 28 september 1888 utslag af innehåll, att häradshöfdingen Löthner, för den vårdslöshet i domareembetets ut­öfning, han i angifna hänseendet låtit komma sig till last, dömdes att, jemlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, höta 25 kronor.

Mot detta utslag hafva besvär ej blifvit anförda.

Till justitieombudsmannen inlemnades af förre tillförordnade stads- fiskalen i Trosa C. J. Vict. Malmberg en klagoskrift, i hvilken till åtal anmäldes borgmästaren i nämnda stad Otto Petrus Borgström bland an­nat för det denne

dels i allmänhet plägade underlåta att å i lag föreskrifna tider hålla rådstufvurätt, som vanligtvis brukade sammanträda endast hvarannan eller hvar tredje måndag och då sällan börja före klockan tolf på dagen, vid ett uppgifvet tillfälle år 1884 till och med ej förrän klockan 4 efter­middagen, till följd hvaraf tidspillan och obehag tillskyndades veder­börande parter, och Malmberg flerfaldiga gånger nödgats inhibera redan utfärdade stämningar, särskildt i ett år 1882 inträffadt fall, då, på Borg­ströms order, en för olaga dynamitupplag tilltalad person instämts till viss dag, men rådstufvurätten ej sammanträdt förrän åtta dagar derefter;

dels, sedan Malmberg till magistraten i Trosa ingifvit ansökning om tjenstledighet från den 7 till och med den 19 maj 1883, uraktlåtit att insända ansökningen till konungens befallningshafvande i Söderman-

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 7

50

lands län och i stället egenmägtigt beviljat Malmberg den sökta ledig­heten samt förordnat stadsvaktmästaren Johan Green att den 8 i samma månad uppträda såsom allmän åklagare i ett då vid rätten handlagdt ransakningsmål angående förrymde disciplinsoldaten Carl August Johans­son Kraft;

dels för ett på Malmbergs begäran den 5 maj 1886 utfärdadt, vid angifvelseskriften fogadt diariibevis tagit en krona i lösen, oaktadt en­ligt gällande expeditionstaxa lösen för samma bevis rätteligen utgjort allenast 50 öre; och

dels vid särskilda tillfällen under embetsutöfning varit af starka drycker öfverlastad.

Öfver hvad sålunda blifvit mot Borgström angifvet anförde denne i infordrad förklaring hufvudsakligen:

att i anseende till det ringa antal mål, omkring 50 till 60 om året, som vid rådstufvurätten förekomme till handläggning, rätten vanligtvis sammanträdde endast hvarannan måndag, men att Borgström alltid plä­gade genom stadsvaktmästarne efterhöra, huruvida några mål blifvit af åklagaren instämda och då genast hållit rådstufvurättssammanträde; och kunde Borgström numera icke erinra sig anledningen dertill att, på sätt af Malmberg omnämnts, vid ett tillfälle under år 1882 ett af Malmberg väckt åtal för olaga dynamitupplag företagits till handläggning åtta da­gar senare, än Borgströms i skrifvelse till Malmberg derom gjorda till­kännagifvande utvisade; hvarjemte Borgström icke ville bestrida, ehuru han icke kunde påminna sig det, att vid det af Malmberg uppgifna till­fälle under år 1884 rådstufvurätten företagit ett till viss timme utsatt mål först några timmar senare;

att Borgström på Malmbergs begäran och af tillmötesgående mot denne beviljat honom ett par dagars permission för vårdande af enskilda angelägenheter och, vid det förhållande att ofvannämnde Kraft före ran- sakningen erkänt de mot honom angifna förseelserna, tillåtit Green att uppträda såsom åklagare mot Kraft vid det tillfälle ransakningen med denne egde rum;

att å det af Malmberg företedda diariibevis origtig lösen af förbi­seende debiterats Malmberg, men att Borgström för samma bevis icke erhållit betalning;

samt att Borgström vid nykter och redig sinnesförfattning handlagt de mål, det ålegat honom såsom rådstufvurättens ordförande att hand­lägga och med slut afhjelpa;

och anhöll Borgström att, med afseende å hvad sålunda af honom anförts, Malmbergs angifvelse icke måtte vinna afseende.

51

I afgifna påminnelser förklarade Malmberg sig vidhålla sin angifvelse till alla delar samt anhöll, med bifogande af ett utaf Green utfärdadt intyg, om vittnesförhörs anställande med uppgifna personer till bestyr­kande deraf att, såsom Malmberg uppgifvit, Borgström vid flera tillfällen under embetsutöfning varit af starka drycker öfverlastad; förklarande Malmberg särskildt med bestämdhet, att han för omförmälta diariibevis till Borgström erlagt betalning med 1 krona 50 öre, deraf 50 öre för stämpladt papper till beviset och 1 krona i lösen derför.

Då Borgström uppenbarligen i samtliga angifna hänseendena, derest angifvelsens rigtighet i bestridda delar lagligen styrktes, förfarit felaktigt och gjort sig skyldig till försummelse, vårdslöshet eller oförstånd i em­betsutöfning af betänklig art, uppdrog justitieombudsmannen åt advokat- flskalen i Svea hofrätt att inför hofrätten ställa Borgström under tilltal och, efter det tillgänglig utredning och bevisning åstadkommits, för hvad Borgström i ofvan omförmälta afseenden låtit komma sig till last å ho­nom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

I anledning häraf yrkade advokatfiskal vid hofrätten ansvar å Borgström dels för det han skulle underlåtit att å i lag föreskrifna tider hålla rådstufvurätt, så att denna domstol plägat sammanträda allenast hvarannan eller hvar tredje måndag äfvensom sammanträdena dervid sällan före klockan tolf på dagen tagit sin början, i hvilka hänseenden advokatfiskalen särskildt hide borgmästaren till last: att han under tiden från den 1 augusti 1882 till den 16 februari 1887 uraktlåtit att hålla rådstufvurätt å 89 särskilda dagar, då honom sådant ålegat; att borg­mästaren genom sin uraktlåtenhet att å en af omförmälta dagar eller den 23 oktober 1882 hålla rådstufvurätt vållat tillförordnade stadsfiska- len Malmberg obehag och besvär, i det att Malmberg, hvilken till sist­nämnde dag, på grund af skriftligt meddelande från borgmästaren, till rådstufvurätten instämt handlanden Axel Sohlfeldt för olaga dynamit­upplag, nödgats, af anledning att borgmästaren samma dag från staden bortrest och rådstufvurätten till följd häraf icke kunnat sammanträda, återkalla den Sohlfeldt delgifna stämningen och i stället inkalla honom till den 30 i samma månad; att rådstufvurätten den 19 maj 1884, då ett af aktiebolaget Stockholms folkbank instämdt mål mot extra ordi­narie notarien A. M. Bäckström varit utsatt att förekomma klockan tio förmiddagen, icke sammanträdt förrän klockan fyra eftermiddagen, eme­dan borgmästaren först klockan tre eftermiddagen samma dag hemkom­mit från en resa; att rådstufvurätten den 1 juni 1885, dertill Malmberg instämt drängen Carl Johan Pettersson från Tegelladan för fylleri, be- slutit, att utslag i målet skulle meddelas måndagen den 15 i samma må-

52

nåd, men att, i anseende dertill att rådstnfvurätten sistnämnde dag ej sammanträda utslag i målet meddelats först den 22 juni 1885; att ett af Malmberg, å tjenstens vägnar, mot arbetaren Olof' Edvard Södergren anhängiggjordt mål, som varit utsatt att förekomma måndagen den 16 november 1885, icke företagits till handläggning vid rådstufvurätten förrän klockan tre qvart till fyra eftermiddagen; samt att i ett af Malmberg instämdt mål emot muraren A. W. Ahman i Trosa utslag utlofvats till måndagen den 23 november 1885, men att, enär rådstufvurätten denna dag icke sammanträdt, utslag deri meddelats först den 30 november sagda år; dels för det borgmästaren skulle meddelat Malmberg tjenst­ledighet under tiden från den 7 till och med den 19 maj 1883 samt förordnat stadsvaktmästaren Johan Green att den 8 i sistnämnde månad i Malmbergs ställe tjenstgöra såsom allmän åklagare i ett vid rådstufvu­rätten då handlagdt ransakningsmål angående förrymde disciplinsoldaten Carl August Johansson Kraft, tilltalad för skadegörelse å allmän egen­dom och våldsamt motstånd vid offentlig förrättning; dels för det borg­mästaren, hvilken på Malmbergs begäran den 5 maj 1886 utfärdat ett diariibevis derom, att Malmberg samma dag ingifvit ansökning om er­hållande af stadsfiskalstjensten i Trosa, skulle för detta bevis debiterat och af Malmberg jemväl uppburit lösen och stämpelafgift med 1 krona 50 öre, oaktadt, enligt gällande förordningar, för dylikt bevis lösen sko­lat utgå med 50 öre och stämpelafgift med enahanda belopp eller till­hopa i krona; dels ock slutligen för det borgmästaren skulle vid åtskil­liga tillfällen under utöfningen af sitt embete och särskildt den 2 augusti 1886, då han såsom ordförande ledt förhandlingarna vid rådstufvurätten, varit af starka drycker öfverlastad.

Efter det borgmästaren öfver detta åtal sig förklarat, samt på hof- rättens föranstaltande undersökning angående åtalet hållits vid rådstufvu­rätten i Trosa, hvarefter advokatfiskalen frånträdt sin mot borgmästaren Borgström förda talan, för det denne skulle vid åtskilliga tillfällen un­der utöfningen af sitt embete varit af starka drycker öfverlastad, med­delade hofrätten den 4 oktober 1888 utslag af innehåll, att hofrätten läte vid advokatfiskalens frånträdande af åtalet i nämnda del bero; likasom och då det icke mot borgmästarens nekande blifvit styrkt, att han ge­nom sin uraktlåtenhet att den 23 oktober 1882 hålla rådstufvurätt vållat Malmberg obehag och besvär, afseende icke kunde fästas å hvad i sist- berörda måtto blifvit borgmästaren till last lagdt; men emedan borg­mästaren genom hvad i målet förekommit vore förvunnen att hafva i samtliga öfriga ofvan anmärkta hänseenden visat försummelse och oför­stånd i utöfningen af det honom anförtrodda embete, pröfvade hofrätten

53

rättvist, att, i förmågo af 25 kapitlet 17 § strafflagen, döma Borgström att härför under tre månader mista samma embete jemte de rättigheter och förmåner, som med embetet följde.

Detta utslag har borgmästaren Borgström låtit vinna laga kraft.

Såsom i min senast afgifna embetsberättelse (sid. 42) närmare om- förmäles, fann jag mig föranlåten att låta anställa åtal mot t. f. läns­mannen J. A. Pihlman i Ljusdal, för det han såsom tillförordnad läns­man i Jerfsö distrikt visat oförstånd i tjenstens utöfning, i det att han för uttagande af väglagningskostnad verkstält utmätningar hos Erik Ols­son i Skridsvik, Jon Jonsson i Själlesta, Per Olsson i Vestra Skjästra och Nils Nilsson i Skjästra, oaktadt desses skyldighet att deltaga i samma kostnad icke varit lagligen bestämd, hvarjemte under åtalets fortgång inför Arbrå och Jerfsö tingslags häradsrätt bemälte Erik Olsson, Jon Jonsson, Per Olsson och Nils Nilsson yrkade, att Pihlman måtte förpligtas återgälda de utmätta beloppen jemte uppburet utmätningsarvode och i sådant afseende utgifva till Erik Olsson trettio kronor aderton öre, till Jon Jonsson trettioen kronor fyratiotre öre, till Per Olsson femton kro­nor och till Nils Nilsson sju kronor trettiosex öre samt ersätta Erik Olsson och hans medparter deras kostnader i målet med tillhopa sextio­tre kronor enligt räkningar. Genom slutligt utslag den 14 december 1887 dömde häradsrätten, under åberopande af 25 kapitlet 17 och 22 §§ strafflagen, Pihlman att för den oskicklighet i tjenstens utöfning, han sålunda låtit komma sig till last, höta femtio kronor, samt förpligtade honom att till Erik Olsson och hans medparter återbetala de belopp, som hos en hvar af dem utmätts, jemte utmätningsarvodet, samt ersätta Erik Olsson och hans medparter deras kostnader i målet med tillhopa sextiotre kronor.

Sedan Pihlman häröfver anfört besvär hos Svea hofrätt, har hof- rätten genom utslag deri 22 oktober 1888 förklarat, att hofrätten icke funne skäl att i öfverklagade utslaget göra annan ändring än att, på grund af hvad i målet förekommit, dels beloppet af de böter, hvartill Pihlman i ofvan omförmälta hänseende gjort sig förfallen, bestämdes till allenast trettio kronor, dels ock det belopp, Pihlman hade att till Erik Olsson och hans medparter utgifva såsom ersättning för deras kostnader hos justitieombudsmannen och vid häradsrätten, nedsattes till fyratiofem kronor.

Detta utslag har icke blifvit öfverklagadt.

54

I min senaste embetsberättelse (sidd. 15—22) omförmäles, huru­som jag, i anledning af hos mig af urmakaren A. Nordstedt förd klagan, fann mig föranlåten att anbefalla advokatfiskalen i Svea hofrätt att an­ställa åtal mot dombafvanden i Gotlands södra domsaga, häradshöfdin- gen C. B. Lindroth, för det denne i angifvet afseende förfarit origtigt i ett konkursärende och derigenom förorsakat Nordstedt onödiga kost­nader, samt att hofrätten i anledning af detta åtal genom utslag den 30 juni 1887 sig utlät, att hofrätten väl funne, att häradshöfdingen Lindroths åtgärd att förelägga Nordstedt att, redan inom två dagar efter att den af honom ingifna konkursansökning blifvit gjord, till häradshöfdingen ingifva bevis om ansökningens delgifvande åt gäldenären ej stode i öfverensstäm­melse med 7 § 2 mom. konkurslagen; men som häradshöfdingen Lindroth genom berörda åtgärd, hvilken, på sätt han uppgifvit, finge antagas hafva tillkommit genom misskrifning, icke kunde, med hänsyn till hvad i målet förekommit, anses hafva gjort sig skyldig till sådan vårdslöshet i embc- tets utöfning, att ansvar derå borde följa; alltså och då, vid det upp­lysta förhållande, att lagtima ting icke infallit inom fjorton dagar efter det delgifningsbeviset till häradshöfdingen Lindroth ingifvits, samt att icke heller Nordstedt framstält önskan derom, att ärendet ändock måtte till lagtima ting anstå, konkursmålets handläggning rätteligen blifvit ut­satt till urtima ting, funne hofrätten den mot häradshöfdingen Lindroth förda ansvarstalan icke kunna bifallas; likasom och då, beträffande det mot häradshöfdingen Lindroth framstälda ersättningspåstående, det icke kunde anses uppenbart, att häradshöfdingens ofvan omförmäla, Nord­stedt meddelade föreläggande vållat, att urtima ting måst för konkurs- målets handläggning utsättas, eller, mot häradshöfdingen Lindroths be­stridande, ådagalagdt, att samma åtgärd eljest för Nordstedt föranledt särskilda kostnader och utgifter, jemväl berörda ersättningspåstående af hofrätten ogillades.

Då jag ansåg mig icke kunna åtnöjas med denna utgång af åtalet, förordnade jag advokatfiskalen i hofrätten att öfver berörda utslag an­föra underdåniga besvär; och har Kongl. Maj:t i utslag cleu 16 november 1888 sig utlåtit, att som häradshöfdingen Lindroth felaktigt förfarit der­uti att han, då Nordstedts ifrågavarande ansökning den 22 december 1885 utstäldes till förklaring, mot stadgandet i 7 § 2 momentet kon­kurslagen förelagt Nordstedt att inom två dagar derefter till domare- embetet ingifva bevis att ansökningen blifvit gäldenären delgifven, pröf- vade Kongl. Maj:t skäligt att, med ändring af hofrättens utslag i denna del, fälla Lindroth, jemlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, att för berörda fel i domareembetets utöfning höta tio kronor; hvaremot Kongl. Maj:t

55

beträffande det mot Lindroth framstälda ersättningsanspråk ej funne skäl att göra ändring i liofrättens utslag.

Till laga beifran anmälde styrelsen för riksbankens afdelningskontor i Visby hos mig, att sedan styrelsen å exekutiv auktion inför öfverexe- kutorsembetet i nämnda stad den 13 oktober 1887 inropat fastigheten, hus och tomter under nummer 31, 41, 42 och 43 i norderrotens andra qvarter i Visby, styrelsen, oaktadt upprepade påminnelser, ännu den 14 påföljande december ej af öfverexekutor, borgmästaren Carl Een, kun­nat utfå det vid auktionen förda protokoll.

I häröfver afgifven förklaring anförde borgmästaren Een, bland an­nat, att styrelsen å exekutiv auktion den 13 oktober 1887 låtit inropa en fastighet, hus och gård under nummer 31, 41, 42 och 43 i norder­rotens 2:dra qvarter i Visby. Den 24 nästderpåföljande november hölls sammanträde för fördelning af köpeskillingen. Den 7 december begärde afdelningskontorets ombudsman, notarien J. Ii. Bachér, att få lösa protokoll öfver köpeskillingsliqviden, hvilket protokoll tillhandahölls honom den 12 i samma månad. Den 9 december begärde Bachér att utbekomma jemväl protokollet öfver auktionsförrättningen, hvartill Een svarade, att han skulle försöka att lemna detsamma den 13, men att han ej kunde bestämdt utfästa detta, enär han just samma dagar hade mycket arbete i följd af tre då inträffade ganska stora konkurser. Den 13 december instälde sig Bachér hos Een för att efterfråga protokollet, som då ej var utskrifvet. Een förklarade emellertid då, att protokollet med visshet skulle tillhandahållas den 15 december; och detsamma blef också sistnämnda dag klockan nio förmiddagen af Bachér hos Een af- hemtadt. Den 14 december, eller dagen förrän protokollet, såsom ut- fästadt var, tillhandahölls Bachér, afsände styrelsen sin angifvelseskrift mot Een.

Enligt Eens åsigt hvilade styrelsens angifvelse på en alldeles origtig uppfattning i fråga om expeditionssättet för de nämnda protokollen. Styrelsen syntes föreställa sig, att protokollen öfver en auktionsförrätt­ning skulle till köparen utskrifvas, utan att denne derom framstält be­gäran, och till honom utlemnas utan lösen, såsom varande betalda af köpeskillingen. Detta vore likväl ett stort misstag, ty den lösen, som innehölles af köpeskillingen, vore betald af egaren till fastigheten, men ej af köparen, som för sin erlagda köpeskilling ej vore berättigad att erhålla annan valuta än den köpta fastigheten. Skulle köparen anses hafva med köpeskillingen betalt lösen för protokollen, skulle ju fastig­

56

hetens egare blifva nödsakad att betala lösen, då lian önskade utfå pro­tokollen. Een praktiserade dock alltid så, att lian till köparen utlern- nade protokollen utan att af honom fordra lösen, så snart förrättningen vunnit laga kraft och Een kunde vara viss derpå, att fastighetens egare ej skulle utfordra protokollen. Då den försålda fastigheten tillhörde ett konkursbo, begärde sysslornännen i regel att utfå protokollen och Een lemnade dem då till desse mot den lösen, som utgått ur köpeskillingen. Vore denna Eens uppfattning rigtig, så hade styrelsen utfått de ifråga­varande protokollen långt förr än styrelsen dertill egt laglig rätt.

Häremot erinrade afdelningskontorets styrelse i afgifna påminnelser, bland annat, att Een i sin förklaring uppgifvit, att auktionsprotokoll begärts först den 9 december 1887. Detta vore icke med sanna förhål­landet öfverensstämmande. Den 3 december infann sig afdelningskonto­rets ombudsman hos Een för att utfå auktionsprotokoll. Een svarade då, att det ej vore utskrifvet, men att det skulle erhållas den 7 i samma månad. Sedan ombudsmannen den 8 december i enahanda ändamål för­gäfves sökt Een, förnyades besöket den 9, då Een, med förmälan att protokollet ej vore utskrifvet, lofvade att det skulle erhållas den 13; men då ombudsmannen sistnämnda dag instälde sig hos Een för att af­hemta protokollet, lemnades ombudsmannen samma svar som förut, och tillsades honom att återkomma den 15:de, hvilken dag, således efter det styrelsen hos mig anmält förhållandet, protokollet af Een utlemnades. Dessa uppgifter vitsordades af nedan intagna, af afdelningskontorets om­budsman utfärdade intyg, hvilket denne vore beredd, i fall detsammas rigtighet af Een ifrågasattes, att med ed bestyrka.

Hvad nu Eens skyldighet att tillhandahålla styrelsen ifrågavarande handling anginge, så kunde styrelsen icke finna annat, än att, då enligt utsökningslagen Een egt att af köpeskillingen godtgöra sig lösen för samma handling, hvilket Een också gjort, handlingen bort utan styrelsens sär­skilda begäran utfärdas och, på sätt förordningen angående expeditions­lösen stadgade, hållas styrelsen tillgänglig inom sex dagar efter det auk­tionen vunnit laga kraft och styrelsen fullgjort sin betalningsskyldighet.

Een hyste, enligt hvad hans förklaring utvisade, en annan mening i detta hänseende. Då lösen för protokollet tagits af köpeskillingen och således erlagts af gäldenären, förmenade Een, så skulle deraf följa, att gäldenären och icke styrelsen egt rätt att utfå det exemplar af proto­kollet, derför lösen sålunda guldits. Häremot ville styrelsen emellertid erinra, att den del af köpeskillingen, som åtgått till lösen af handlin­garna, skulle, om den ej för sådant ändamål användts, tillfallit riksban­ken, hvars fordran icke kunnat i sin helhet af köpeskillingen utgå, samt

57

att efter styrelsens omdöme hvarje rimlig grund saknades för Eens upp­fattning, hvilken skulle leda dertill, att fordringsegare, som till säkerhet för sin fordran innehade pant af inteckning i gäldenärens fasta egendom, skulle å pantens värde vidkännas afdrag för att bereda gäldenären för­månen att, sedan fastigheten exekutivt försålts, erhålla försäljningen rö­rande handlingar, af hvilka han, i de flesta fall åtminstone, icke hade behof, då de deremot vore för köparen oundgängligen nödiga till bevis om hans eganderätt och för vinnande af lagfart å fastigheten.

Eens nyss omförmälta slutledning vore för öfrigt utan allt tvifvel mycket vågad. Det kunde icke vara Een obekant, att lösen för grava­tionsbevis, för handlingar, som styrkte gäldenärens eganderätt till utmätt fastighet m. m., enligt utsökningslagen utginge af köpeskillingen; och med användande af Eens slutledningssätt skulle då äfven dessa handlin­gar till gäldenären utlemnas. Till och med sjelfva salubrefvet borde enligt Eens åsigt tillhandahållas icke köparen utan gäldenären.

Slutligen ansåge sig styrelsen föranlåten att anmäla ännu en olag­lighet, hvartill Een rörande försäljningen af ifrågavarande fastighet gjort sig skyldig. Auktionen hade nemligen icke blifvit i laga tid kungjord i allmänna tidningarna. Den om auktionen utfärdade kungörelsen hade i tidningarna införts första gången den 16 september, andra gången den 19 september och tredje gången den 21 september, allt år 1887, och således efter den i 99 § utsökningslagen stadgade tid af fyra veckor före auktionsdagen; men detta oaktadt hade Een icke instält auktionen, utan i uppenbar strid emot 101 § i samma lag förrättat densamma.

Vid denna påminnelseskrift fans, jemte tre nummer af post- och inrikestidningar för berörde den 16, 19 och 21 september 1887, fogadt transsumt af det vid fördelningen af köpeskillingen för ifrågavarande fastighet förda protokoll, utvisande att lösen för auktionsprotokoll ut­gått af köpeskillingen.

Det i skriften åberopade intyget af afdelningskontorets ombudsman var af följande lydelse:

»På begäran af styrelsen för riksbankens afdelningskontor i Visby får jag härmed intyga: att jag den 3 december 1887 af borgmästaren Een begärde att för afdelningskontorets räkning utfå protokollet öfver den auktion, som den 13 oktober samma år af borgmästaren Een hållits till försäljning af glasmästaren A. F. Sundeils för gäld utmätta fastighet under N:ro 31, 41, 42 och 43 i norderrotens andra qvarter här i staden; att borgmästaren Een då, med förmälan, att protokollet ej vore utskrif- vet, lofvade att tillhandahålla mig detsamma den 7:de december; att jag den 8:de i samma månad ej kunde träffa herr borgmästaren Een hemma,

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 8

58

men vid besök den 9:de erhöll af herr borgmästaren det svar på min förfrågan angående protokollet, att borgmästaren Een af andra göromål förhindrats att utskrifva detsamma, men att jag skulle erhålla det den 13:de; samt att vid efterhörande denna sistnämnda dag protokollet be- fans ännu ej vara färdigt men af borgmästaren Een utlofvades till den 15:de december, då det också expedierades.

Och är jag, om så erfordras, beredd att styrka dessa mina uppgif­ters sanning med ed. Visby den 20 februari 1888.

J. H. Bachér.»I anledning af hvad styrelsen sålunda anfört lemnade jag Een till­

fälle att ånyo i ärendet sig yttra; och androg Een i en hit inkommen skrift till bemötande af hvad styrelsen i påminnelserna erinrat, att Een till alla delar vidhölle hvad han i sin först afgifna förklaring uppgifvit, med desto större visshet som, då Een stod i beredskap att till mig in­sända sin första förklaring, Bachér på derom af Een gjord förfrågan, sade sig vara villig att lemna Een ett skriftligt intyg derom, att Éens i förklaringen gjorda faktiska uppgifter vore rigtiga. Detta syntes stå illa tillsammans med innehållet af det intyg, som Bachér sedermera ut- händigat och som styrelsen bifogat de af styrelsen afgifna påminnelser. Bachér hade med all visshet misstagit sig, såsom framginge af följande af vaktmästaren O. Larsson utgifna intyg:

»Undertecknad, som i egenskap af rådstufvu-vaktmästare utlemnar alla de expeditioner som ej af parterne sjelfva lösas hos vederbörande expeditionshafvande vid rådstufvurätten, magistraten och öfverexekutors- einbetet härstädes, får härmed under edsförpligtelse intyga, att då jag till riksbankens ombud notarien J. H. Bachér någon dag i december månad nästlidne år, troligen den 7 december, utlemnade köpebrefvet för glasmästaren Sundells å exekutiv auktion försålda fastighet, notarien Bachér frågade mig efter protokollet öfver auktionen; att notarien Ba­chér, då jag i anledning häraf frågade, om han begärt att få lösa detta protokoll, härtill svarade att han ej visste om så var; att jag särskildt lade detta samtal på minnet, enär jag kort derefter läste i en af sta­dens tidningar att riksbanken begärt åtal emot herr borgmästaren C. Een i och för just detta protokoll. Visby den 29 maj 1888.

Oscar Larsson.Kådhusvaktmästare.

Egenhändiga namnteckningen bevittnas af:K. J. Ahlqvist. O. W. Nilsson.

Poliskonstapel. Poliskonstapel.»

59

Den handling, som Bachér begärde den 3 december, var köpebref- vet, och denna handling önskade han utfå till den 7:de i samma manad, då afdelningskontorets styrelse skulle hafva sammanträde. Vaktmästaren Larsson infann sig också sistnämnda dag på förmiddagen i afdelnings­kontorets lokal samt aflemnade köpebrefvet. Först den 9 december, då Bachér mötte Een på gatan i närheten af Eens bostad, begärde Bachér att utfå auktionsprotokollet. Sådant vore sanna och verkliga förhållan­det i fråga om de uppgifter, som Bachérs intyg innehölle.

Hvad sjelfva saken i öfrigt anginge, så ville Een fästa uppmärksam­heten derpå, att, äfven om Bachér skulle hafva begärt att utfå auktions­protokollet redan den 3 december, kunde likväl någon försummelse ej läggas Een till last, enär Een, vid det förhållande, att riksbanken, så­som köpare af fastigheten, ej kunde anses vara en part, den der hade skyldighet att utan egen begäran lösa protokoll, icke egde ovilkorlig skyldighet att expediera protokollet förr än 14 dagar efter det detsamma blifvit begärdt, och således i nu ifrågavarande fall först den 17 decem­ber, eller två dagar efter det att expeditionen blef utlemnad.

Styrelsen vore ej fullt på det klara i fråga om hvem det vore, som betalt de protokoll, för hvilka vid köpeskillingsliqviden lösen på för­hand innehölles. Än ansåge nemligen styrelsen, att det vore köparen och än att det vore den inteckningshafvare, hvars fordran ej utgått ur köpeskillingen. Huruledes saken stälde sig, då köpeskillingen lemnade öfverskott, hade styrelsen ej tänkt sig. Vore det då äfven köparen, som betalt auktionsomkostnaderna, eller kanske samtlige inteckningsinnehaf- vare? Det enkla sakförhållandet syntes Een vara, att den som tillsläppt de medel, med hvilka lösen för handlingarna blifvit betald, äfven vore egare till handlingarna — och denne person vore vid exekutiv försälj­ning af en fastighet otvifvelaktigt egaren till den försålda fastigheten. Köparen kunde ej med något skäl fordra annan valuta för köpeskillingen än eganderätten till fastigheten. Någonting annat hade han ej köpt och någonting annat hade ej blifvit å auktionen försåldt. Af denna, upp­fattning borde alldeles icke kunna dragas den slutledning, att sjelfva köpebrefvet borde tillhandahållas egaren af fastigheten och ej köparen. Köparen hade ju eu ovilkorlig rätt att erhålla köpebref jemte förre ega- rens åtkomsthandlingar -— och han erhölle köpebrefvet utan lösen just derför, att förre egaren till fastigheten af köpeskillingen betalt lösen för alla handlingar, som rörde auktionsförrättningen. Detta styrelsens ar­gument angående köpebrefvet syntes således kunna vändas mot styrel­sens egen förfäktade åsigt.

Beträffande slutligen den nya angifvelse, som styrelsen mot Een

60

framstält, syntes densamma hafva tillkommit uteslutande af begär att få till stånd ett åtal mot Een. Säkert vore åtminstone, att densamma ej kunnat tillkomma för att befordra något riksbankens ändamål. Denna angifvelse hade likväl ett företräde framför den andra, eller att den vore obestridlig så till vida, att kungörelsen inkommit en dag för sent i post- och inrikes tidningar, enär auktionen hölls den 13 oktober, men ej, såsom datum å det afskrifna protokollet angåfve, den 4:de i samma månad. Att Een afsändt kungörelsen i god tid, derom vore han öfver- tygad, ehuru han ej kunde förete bevis derom, enär han ej plägade re­kommendera dylika bref af skäl, att han betalade annonskostnaderna efter räkning. Tillika ville Een nämna, att han i regel i sina bref till post- och inrikes tidningar uttryckligen angåfve den dag, då kungörel­sen borde senast vara införd. Eens försummelse läge således deruti, att han ej uppmärksammat, att kungörelsen inkommit en dag för sent, och att Een på grund deraf ej lyst ut annan dag för auktionen. Då emel­lertid någon skada härigenom ej uppkommit för någon part, hemstälde Een, att denna nya angifvelse måtte lemnas utan afseende.

Borgmästaren Eens mening, att det protokoll öfver utmätt fastig­hets försäljning, som af köpeskillingen borde gäldas, skulle vara afsedt för den utmätta fastighetens egare, syntes mig sakna grund och, enär auktionskostnaderna utginge i främsta rummet, innebära det orimliga, att gäldenären för lösen af detta protokoll skulle i den utmätta fastig­heten eg a förmånsrätt framför samtliga sina fordringsegare. I skrifvelse till advokatfiskalen i Svea hofrätt framhöll jag derför, hurusom i kongl. förordningen angående ersättning till förrättningsinan för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän m. m. den 12 juli 1878 det hette:

»Då auktion å utmätt fastighet på landet förrättas, skall, utom pro­tokollet dervid och salubrefvet — — — — af köpeskillingen betalas» etc. Att salubrefvet vore ämnadt för köparen, bestrede säkert ingen; och da i detta sammanhang med salubrefvet sammanfördes auktionspro­tokoll, torde deraf tydligen framgå, hvad också läge i sakens natur, att jemväl detta senare skulle godtgöras af köpeskillingen för att, såsom varande en salubrefvet kompletterande åtkomsthandling, köparen till­handahållas. Någon skilnad mellan stad och land i detta afseende före- furmes naturligtvis icke. Men om nu förhållandet vore sådant, borde utan tvifvel auktionsprotokollet vara för köparen tillgängligt samtidigt med salubrefvet, hvilket auktionsförrättaren, enligt 112 § i utsöknings- lagen, vore skyldig utfärda »sedan köparen fullgjort sin betalningsskyl­dighet och auktionen vunnit laga kraft». I förevarande fall blef auktio­nen, som förrättades den 13 oktober 1887, icke öfverklagad och köparen

61

hade obestridt i behörig tid, eller senast den 24 påföljande november, fullgjort sin betalningsskyldighet. Jemlikt 16 § tredje stycket i kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883, både så­lunda auktionsprotokollet bort köparen tillhandahållas inom sex dagar efter berörde den 24 november 1887; och då borgmästaren Een, oaktadt derom framstäld begäran, icke kunnat förmås utlemna detsamma förr än den 15 december samma år, både han följaktligen obebörigen för­dröjt expedierandet af ifrågavarande handling.

Borgmästaren Een både derjemte bandlat i uppenbar strid mot före­skrifterna i 99 och 101 §§ utsökningslagen, då han hållit omförmälta auktion den 13 oktober 1887, ehuru, enligt hvad upplyst och af Een medgifvet vore, kungörelse derom första gången införts i allmänna tid­ningarna först den 16 förutgångne september, således icke fullt fyra veckor före auktionsdagen; och ehuru någon skada icke veterligen för­orsakats vare sig af det otillbörliga dröjsmålet med utlemnandet af auk­tionsprotokollet eller deraf, att auktionen icke i laga ordning förrättats, ansåg jag dock borgmästaren Een i dessa afseenden hafva såsom öfver- exekutor visat sådan försummelse och vårdslöshet, att jag icke borde lemna hans förfarande härutinnan utan beifran. Jag uppdrog derför åt advokatfiskalen att inför bofrätten lagligen åtala borgmästaren Een för hvad ban, enligt hvad jag ofvan sökt visa, låtit komma sig till last, samt å honom yrka det ansvar, hvartill lag och sakens utredda beskaf­fenhet kunde föranleda.

I anledning af det åtal, advokatfiskalen härefter mot borgmästaren Een anhängiggjorde, meddelade bofrätten den 19 november 1888 utslag af innehåll, att bofrätten väl funne, att ifrågavarande auktionsprotokoll såsom innefattande de vilkor och bestämmelser, under bvilka egande- rätten till den deri afsedda fastighet öfvergått till riksbanken, rätteligen bort af auktionsförrättaren tillhandahållas köparen tillika med det å fa­stigheten utfärdade köpebref; men som, i saknad af laglig bestämmelse härutinnan, borgmästaren Een icke derigenom att ban underlåtit att till köparen utlemna berörda protokoll samtidigt med köpebrefvet, kunde anses hafva gjort sig till ansvar förfallen, och Een ej heller eljest, så- vidt, visadt vore, låtit komma sig till last obehörigt dröjsmål med pro­tokollets expedierande, sedan särskild begäran om dess utbekommande blifvit från riksbankens sida hos Een framstäld; alltså funne hofrätten den af advokatfiskalen i denna del förda talan ej kunna bifallas; hvar­emot och då Een medgifvit, att den om ifrågavarande auktion af honom utfärdade kungörelse icke blifvit i allmänna tidningarna införd så lång tid före auktionsdagen, som lagligen bort ske, samt Een ändock förrättat

62

auktionen, hvilken sedermera fått vinna laga kraft, hofrätten pröfvade rättvist, jemlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, fälla Een för den vårdslöshet såsom öfverexekutor, honom i sistberörda afseende läge till last, att bota tjugu kronor.

Då genom detta utslag förklarats att ifrågavarande auktionsprotokoll rätteligen bort af Een tillhandahållas köparen tillika med det å fastig­heten utfärdade köpebref, om än Een icke kunde för sin underlåtenhet derutinnan ådömas ansvar, samt Een blifvit ådömd straff för den vårds­löshet han i fråga om auktionens kungörande låtit komma sig till last, har jag icke funnit skäl att anföra underdåniga besvär mot samma ut­slag, som icke heller af Een öfverklagats.

I en hit ingifven skrift omförmälde filosofie licentiaten Knut Wick- sell, hurusom han den 9 juni 1887 af magistraten i Linköping förbjudits att hålla ett till nämnda dag annonseradt, förut i laga ordning anmäldt föredrag med titel: »Om folkökningen i Sverige och de faror den med­för för det allmänna välståndet och för sedligheten».

Då enligt Wicksells åsigt magistraten i Linköping genom denna åt­gärd öfverskridit sin befogenhet och gjort sig skyldig till sådant »fel, som vore egnadt att bereda allmän osäkerhet för medborgares rättig­heter», anmälde Wicksell under åberopande af § 2 i instruktionen för justitieombudsmannen af den 1 mars 1830 magistraten i Linköping till sådan åtgärd från min sida, som omförmäldes i § 1 af nämnda in­struktion.

Magistraten hade trott sig kunna hemta stöd för sitt handlingssätt i ordningsstadgans för rikets städer § 13, hvilken bland annat innehölle orden:

»Der sig visar, att tillställning, som här ofvan omförmäles, åsyftar eller innebär något, som strider mot sedlighet och allmän lag, eger polismyndigheten att dess förnyande förbjuda.»

Magistraten hade emellertid ej ens påstått, än mindre ådagalagt, att någonting sådant skulle hafva visat sig vid något af de talrika föredrag öfver detta ämne, som klaganden förut hållit i de flesta större städer i Sverige, och hvarvid aldrig någon som helst anmärkning från polis­myndighetens sida förekommit. Magistraten sade sig helt enkelt »känna klagandens åsigter i ämnet» och ansåge detta vara nog för ett förbuds utfärdande.

En dylik tolkning af ordningsstadgans § 13 ansåge klaganden kunna

63

med skäl betecknas såsom i hög grad godtycklig, för att ej säga orimlig. Såsom denna paragraf hittills veterligen blifvit tillämpad, hade under de citerade orden allenast inbegripits sådana uttalanden, som vore i lag straffbara, äfvensom, i fråga om vissa slag af »tillställningar», sådan, lika­ledes i lag straffbar, »gerning, som sårar tukt och sedlighet». Finge åter, såsom magistraten i Linköping tycktes mena, en sådan tydning gifvas åt de nämnda ordalagen, att en, låt vara aldrig så närgående kritik af gällande lagstiftning eller af den sedliga åskådning, hvaraf såväl denna, som den konventionela moralens bud, uppbures, skulle an­ses »strida mot lag och sedlighet», så vore dermed, åtminstone hvad det talade ordet anginge, hvarje offentlig diskussion öfver dessa vigtiga ämnen omöjliggjord, och arbetet på införandet af en förbättrad lagstift­ning och en renare sedlighet i hög grad försvåradt. För yttrandefri­heten, detta samhällenas bästa värn, vore med ett ord genom denna på administrativ väg tillkomna stadga en i lagen aldrig tillätnnad skranka satt, utom möjligen i fråga om ämnen af en jemförelsevis mycket under­ordnad betydelse såsom moder i klädedrägt, reformer i stafnings­sätt, m. rn. dylikt. Polismyndigheten i städerna hade utan tvifvel ett svårt och mångsidigt värf sig anförtrodt. Att derjemte upphöja den till enväldig censor i fråga om offentligt uttalade åsigter i etiska spörsmål, hade väl näppeligen varit afsigten med den ifrågavarande paragrafen i ordningsstadgan för rikets städer.

Hvad för öfrigt vidkomme klagandens här i fråga varande föredrag, vore detta af väsentligen statistiskt-ekonomiskt- innehåll. Det utgjordes af en sammanställning af för hvem som helst tillgängliga data ur Sve­riges befolkningsstatistik med utdragande af sådana slutsatser derur, som syntes klaganden omotsägliga och af ingripande betydelse för hela vårt nationela lif. Klaganden hade såväl i detta som i sina öfriga föredrag sorgfälligt sökt undvika hvarje ord eller uttryck, som kunnat såra äfven den mest ömtåliga åhörares eller åhörarinnas blygsamhet, och hade i detta hänseende icke heller hört någon anmärkning framställas utan tvärtom äfven af motståndare fått mottaga erkännande för ett värdigt och om allvarliga syften vittnande framställningssätt. Klaganden hän­visade i detta fall till hvad som förekommit vid den diskussion rörande klagandens åsigter, som på föranstaltande af en medlem af teologiska fakulteten i Lund egde rum mellan klaganden och flere universitets- professorer derstädes, och som väl förmodligen ej ens kommit till stånd, derest klagandens föredrag verkligen varit af den art, att de rätteligen bort hemfalla under det i ordningsstadgans § 13 omtalade förbudet.

Af det sagda ansåge klaganden framgå, att magistraten i Linköping

64

icke handlat i öfverensstämmelse med lag och laga stadgar, utan af godtycke i syfte att undertrycka en för dem af någon anledning miss­haglig åsigt; ett tilltag så mycket mera påkallande mitt ingripande som det, om det lemnades obeifradt, lätteligen skulle kunna förvandlas till ett prejudikat för framtiden, medförande oberäkneliga vådor för upprätt­hållandet i vårt fosterland af yttrandefrihetens, hittills af folk och rege­ring någorlunda omvärnade helgd.

Vid denna skiuft fans fogad en handling af följande lydelse:

»Afskrift. Vid sammanträde denna dag har magistraten beslutat:Knut Wicksell har såväl skriftligen hos magistraten som genom i

staden kringspridda tryckta »program» låtit tillkännagifva, att han i af­ton kommer att i arbetareföreningens lokal mot afgift hålla föredrag »om folkökningen i Sverige och de faror den medför för det allmänna välståndet och för sedligheten»; men som hans åsigter i detta ämne, hvilka äro dels genom i tryck utgifven af honom författad skrift och dels genom föredrag på andra orter för magistraten kända, uppenbar­ligen strida emot sedlighet och allmän lag, finner magistraten med stöd af 13 § i kongl. ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, sådan denna paragraf lyder i kongl. kungörelsen den 10 december 1886, sig böra härigenom förbjuda honom, Wicksell, att äfven här hålla allmänt föredrag i ofvan berörde ämne.

Besvär öfver beslutet må anföras hos konungens befallningshafvande i länet sist före klockan tolf å trettionde dagen efter bevisliga delfåendet häraf; dock gäller, utan hinder af besvär, beslutet till efterrättelse, intill dess annorlunda kan varda vederbörligen förordnadt.

Linköpings rådhus den 9 juni 1887.På magistratens vägnar:

Fredrik Stånggren.A. F. Olsson.

Rätteligen afskrifvet betygar:Ex offlcio

J. FricJc.»

I anledning af hvad klaganden sålunda anfört och yrkat infordrade jag magistratens yttrande, hvari androgs hufvudsakligen följande:

Då det lika litet för magistraten som för allmänheten kunde vara obekant, att det ämne, hvaröfver klaganden, på sätt en vid magistratens yttrande fogad, här nedan intagen handling utvisade, genom annan per­son anmält sig vilja i Linköping i arbetareföreningens lokal hålla före­

65

drag, i de städer, der detta ämne förut blifvit af klaganden offentligen behandladt, i sedligt afseende väckt allmän anstöt, hade magistraten, vid det öfverklagade beslutets fattande, ej kunnat undgå att jemväl taga i betraktande det i åberopade ordningsstadgandet förekommande ålig­gande för klaganden, att då sådant af polismyndigheten påfordrades, ej mindre styrka, att den uppgifna lokalen blifvit af egaren eller innehaf- varen upplåten för ändamålet, än äfven att om tillställningens ändamål och beskaffenhet lemna polismyndigheten de upplysningar, denna äskade för att kunna meddela erforderliga ordningsföreskrifter. Men enär kla­ganden hvarken personligen gjort berörda anmälan eller sedermera, innan beslutet meddelades, satt magistraten i tillfälle att erhålla dessa upplysningar, hade magistraten, på grund af nu anmärkta omständig­heter, ansett sig böra taga i öfvervägande lämpligheten af det sålunda anmälta föredragets hållande, dervid magistraten fann sig ej kunna tillåta detsamma.

I den ingifna klagoskriften syntes klaganden vilja framhålla den tolkning af omförmälta ordningsstadgande, att polismyndigheten endast skulle ega att förbjuda förnyandet af tillställning, der sig visade, att den åsyftade eller innebure något som strede inot sedlighet och allmän lag. Men en sådan tolkning torde ej vara rigtig, enär deraf skulle följa, att då, såsom här vore fallet, blott en tillställning hölles i hvarje stad, tillställaren, allenast med iakttagande häraf, skulle utan hinder kunna fortsätta sitt vidare uppträdande jemväl i andra städer, oaktadt tillställningen visat sig vådlig för allmänheten eller för den sedliga känslan sårande.

Den af klaganden uppgifna omständighet, att aldrig någon som helst anmärkning från polismyndighets sida förekommit vid något af de tal­rika föredrag öfver ifrågakomna ämne, som klaganden förut hållit i de flesta större städer i riket, kunde ej heller af klaganden åberopas såsom prejudikat eller rätt för honom att jemväl oanmärkt uppträda i alla andra städer, der under tiden en annan uppfattning kunnat göra sig gällande om det mot sedligheten stridande i det af klaganden valda föredragets ämne.

De Wicksellska teorierna rörande det ifrågavarande ämnet vore så allmänt kända, att de icke behöfde af magistraten framhållas, och ansåge magistraten dem vara af den art, att, så länge stadgandena i 14 kap. 26, 27 och 28 §§ samt 18 kap. 13 § strafflagen ännu qvarstode, polismyndighet, som egde kännedom om deras innehåll, hade skyldighet att förbjuda förnyade föredrag derom.

Emellan nämnda teorier till hindrande af folkökning och de brott,Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 9

66

som i förstnämnda lagrum afsåges, funnes visserligen en gräns, hvilken klaganden veterligen icke tillrådt eller, om han det ock velat, ens skulle vågat tillråda någon att öfverskrida, men det läge nära till hands att, om den Wicksellska metoden undantagsvis ej skulle vara verksam, ve­derbörande sjelfva, eller andra medhjelpare, kunde anse både eget och samhällets bästa fordra undanrödjande genom verksamma medel af det »onda», som den Wicksellska metoden ej lyckats förebygga.

Om klaganden, såsom han nu föregåfve, ämnat hålla ett värdigt föredrag, som ej kunnat sägas vara stridande mot ofvannämnda lag­rum, hade säkerligen från hans sida hinder ej mött att meddela magi­straten hufvudsakliga innehållet af samma föredrag, ej allenast innan dess hållande blifvit offentligen kungjordt — hvilket man skäligt kunnat fordra, men här ej inträffat — utan äfven så lång tid förut, att magi­straten utan extra sammanträde för denna sak eller åsidosättande af förut bestämda tjenståligganden kunnat taga frågan i öfvervägande. Då de Wicksellska föredragen äfven i bästa fall stode bra nära det otillåtna, syntes anmälan derom böra göras så tidigt, att ett möjligt förbud af polismyndigheten kunde hos högre myndighet öfverklagas. Polismyndigheten hade nemligen till åliggande alt efter bästa förstånd pröfva, huruvida ett föredrag vore stridande mot sedlighet eller allmän lag från polismyndighetens egen ståndpunkt; och den kunde väl svårli­gen ställas till rätta eller ens klandras endast derför, att dess åsigt möjligen ej delades af högre myndighet. Den underordnade myndig­heten beginge efter magistratens mening deremot fel mot det allmänna, isynnerhet då afgift för föredrag af allmänheten fordrades, om den icke noga pröfvade, huruvida föredraget lagligen kunde och borde förbjudas.

På grund häraf och då den anmärkta åtgärden ej i någon mån gåfve stöd åt befogenheten af den mot magistraten förda klagan, hem- stälde magistraten, att densamma måtte lemnas utan afseende.

Den i magistratens yttrande åberopade handling befans vara så lydande:

»Till polismyndigheterna i Linköping.Jag, Knut Wicksell, anmäler härmed genom undertecknad att jag

torsdagen den 9 juni 1887 kl. 8 e. m. håller ett föredrag i Linköping i arbetareföreningens för ändamålet upplåtna lokal. Föredragets ämne är: Om folkökningen och de faror densamma medför för den allmänna sed- ligheten och välståndet.

Linköping den 8 juni 1887.Alfr. Edling.Tidn. Östgöten.»

67

Efter tagen del af magistratens yttrande förmälde klaganden i in- gifna påminnelser, att magistratens skrifvelse ej kunnat undgå att kos klaganden, likasom, efter livad klaganden trodde, hos hvarje med saken i fråga förtrogen person, väcka en hög grad af förvåning. Magistraten, som ' i sin till klaganden öfverlemnade resolution stödde sitt beslut om förbuds utfärdande uteslutande på, att klagandens »åsjgter —- — — som vore för magistraten kända» förmodades »uppenbarligen strida mot sedlighet och allmän lag», sökte nu till stor del grunda sitt försvar för denna åtgärd på en föregifven underlåtenhet å klagandens sida att på förhand sätta magistraten i tillfälle att få taga kännedom om föredra­gets hufvudsakliga innehåll. Huruvida en dylik skyldighet för den, som anmälde sig ämna hålla ett föredrag, verkligen kunde utletas Hi­

de af magistraten anförda orden i ordningsstadgan, hvilka endast ta­lade om rättighet för polismyndigheten att affordra sådana upplysningar om en tillställnings »ändamål och beskaffenhet, som kunde vara erfor­derliga för »meddelande af vinliga ordningsföreskrifter')), måste med skäl betviflas. Huru härmed än förhölle. sig, hade det enda, men också så­som det tycktes fullt tillräckliga skälet, hvarför några upplysningar om föredragets innehåll, utöfver hvad dess titel angåfve, ej lemnats, varit, att några sådana upplysningar aldrig af magistraten affordrades vare sig klaganden sjelf eller klagandens ombud. Det vore så långt ifrån, att klaganden skulle velat undanhålla magistraten något, som kunnat tjena till sakens upplysande, att klaganden, så snart han kommit till staden och erhållit kännedom om, att förbuds utfärdande vore ifrågasatt, genast i sällskap med den person, som å klagandens vägnar anmält föredraget, begaf sig till rådstugan och anhöll om företräde hos borg­mästaren Stånggren, hvilket också erhölls — så vidt klaganden visste var magistraten då ännu församlad — men hvarken då eller sedermera, lika litet som förut, ifrågasattes, att några närmare uppgifter om före­draget af magistraten önskades, utan erhöll klaganden endast besked, att föredraget blifvit förbjudet, och att resolutionen om förbudet skulle till klaganden öfverlemnas, hvilket också några timmar efteråt skedde.

Hela denna del af magistratens skrifvelse kunde klaganden derför ej betrakta annorlunda än såsom ett försök att medels efteråt uttänkta förevändningar gifva sin åtgärd ett sken af åtminstone formel laglighet, som den icke i verkligheten egde.

Hvad anginge sjelfva saken eller föredragets innehåll, hade magi­straten visserligen så till vida modifierat sitt förra påstående, att kla­gandens åsigter skulle »uppenbarligen strida mot sedlighet och allmän lag», derhän, att klagandens föredrag nu sades »äfven i bästa fall stå

68

bra nära det otillåtna», men magistraten påstode dock på samma gång, att dessa föredrag »måste af polismyndighet förbjudas med stöd af 14 kap. 26, 27, 28 §§ samt 18 kap. 13 § strafflagen»; hvaraf väl skulle följa, att föredragen af magistraten ansetts innehålla något mot dessa lagrum stridande. Huru förhölle det sig härmed? Hvad de första lag­rummen beträffade, erkände magistraten sjelf, att klaganden »veterligen icke tillrådt någon att öfverskrida den gräns», som åtskilde de före­byggande åtgärderna mot befruktning, hvilkas berättigande ur sedlig

* synpunkt klaganden i sina föredrag och skrifter försvarat, utan att i annat afseende inlåta sig på frågan om deras beskaffenhet, från det brott, som i »sagda» lagrum afses, och magistraten skulle kunna hafva tillagt, att klaganden i sina skrifter, som magistraten ju sade sig känna, på flera ställen uttryckligen påpekat denna gräns. Huru kunde då dessa lagrum af magistraten åberopas? Jo: »det ligger nära till hands», påstode magistraten, »att om den Wicksellska metoden undan­tagsvis skulle vara overksam, vederbörande sjelfva eller andra med­hjelpare kunna anse både eget och samhällets bästa fordra undanröd- jandet genom verksamma medel af det onda, som den Wicksellska me­toden ej lyckats förebygga». Med ett dylikt sätt att resonnera kunde man naturligtvis komma till hvilken slutsats man behagade. Skulle en författare eller föreläsare dömas, icke för hvad han sjelf sagt eller före­slagit, utan för de lagstridiga medel, som personer under en eller annan tänkt förutsättning kunde finna för godt att tillgripa för att nå det mål, här: familjernas begränsande, hvars vigt han påpekat, då vore i san­ning gärdet uppgifvet för den största godtycklighet; och man behöfde blott jemföra detta magistratens resonnemang med det ställe i ordnings- stadgan, hvaraf det skulle utgöra en tillämpning: »der sig visar att till­ställning åsyftar eller innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag, eger polismyndigheten att dess förnyande förbjuda», för att med ens inse dess ihålighet. För öfrigt, ehuru lika litet som det af magistraten anförda berörde sjelfva hufvudfrågan, månne man ej gent emot de af magistraten tänkta fallen, om hvilka magistraten ju sjelf medgåfve, att de ej stode i något som helst direkt sammanhang med klagandens uttalanden, skulle kunna uppställa andra minst lika sanno­lika fall, i hvilka bruket af förebyggande åtgärder skyddat mången olycklig qvinna från frestelsen att i sin förtviflan tillgripa den sorgliga och förkastliga utväg, som skulle göra henne och hennes medhjelpare hemfallna till straff under 14 kap. 26, 27 och 28 §§ strafflagen.

Åberopandet af 18 kap. 13 § strafflagen förefölle temligen menings­löst. Äfven om detta lagrum vore tillämpligt här, kunde detta tydligen

69

endast vara fallet under den förutsättning, att föredraget verkligen varit »sårande för tukt och sedlighet», något, som magistraten visserligen i sin resolution påstått, men hvarken der eller sedermera ens försökt att leda i bevis och numera icke ens vågade öppet vidhålla.

Klaganden ville förbigå öfriga punkter i magistratens skrifvelse, då de dels syntes klaganden vara utan all betydelse, t. ex. ordandet om, att man »skäligen kunnat» af klaganden »fordra» en mängd saker, hvarom lag och förordningar intet innehölle, och som, om de behöfde iakttagas, nära nog skulle göra all föreläsareverksamhet omöjlig, dels torde bero på något missförstånd af hvad klaganden i sin anmälan till mig yttrat. Klaganden hade icke inlåtit sig på någon tolkning af ordet »förnyande» i det meranförda stället i ordningsstadgan, ehuru visser­ligen den af magistraten förkastade åsigten verkligen vore klagandens. Högst egendomligt vore för öfrigt, att magistraten såsom en klagandens »tolkning» af ordningsstadgan anförde denna stadgas egna ord. Der­emot hade klaganden med allt eftertryck uppehållit sig vid orden T)der sig visar'»; och trots magistratens motsatta, men obestyrkta påstående förnekade klaganden på det bestämdaste, att något enda af klagandens föredrag, hvilka öfverallt, der de hållits, under största uppmärksamhet, ordning och allvar afhörts af tänkande män och qvinnor ur alla sam­hällsklasser, kunde med minsta sken af berättigande sägas hafva »i sed­ligt afseende väckt allmän anstöt». Klagandens åsigter, särskildt i det ämne, som här vore i fråga, delades af ett ej ringa antal personer, som, om de ock ännu till äfventyrs befunne sig i minoriteten, dock i alla händelser måste räknas till samhällets allvarligaste och mest sjelfstän­digt tänkande medlemmar.

Af det ofvan sagda ansåge klaganden framgå, att magistraten i Linköping ingalunda lyckats genom sin till mig afgifna förklaring styrka lagligheten af dess mot klaganden vidtagna åtgärd. Gerna skulle kla­ganden i de temligen sväfvande och undvikande ordasätten i magistra­tens förklaring äfvensom i dess hänvisning till, att klaganden, om han nemligen tillräckligt lång tid förut varit förberedd på hvad som skulle inträffa, kunnat söka få dess dom upphäfd af högre myndighet, vilja se ett tyst medgifvande, att magistraten vid närmare eftersinnande funnit sig hafva saknat tillräckligt skäl för sitt tillvägagående, och vore i sådant fall alltför böjd att efterskänka den upprättelse för egen del, som klaganden ansåge sig eg a rätt att kräfva. Då det emellertid gälde en principfråga af så stor betydelse, som den om yttrandefrihetens lag­liga rätt och gränser i vårt land, och ett försummadt beifrande af den här i fråga varande åtgärden lätteligen skulle kunna öppna vägen för

70

nya godtyckligheter från en del polismyndigheters sida, trodde kla­ganden det vara sin pligt att fullfölja saken, och förnyade derför sin anhållan, att jag ville mot magistraten i Linköping vidtaga den åtgärd, hvartill jag ansåge mig ega laglig befogenhet.

Slutligen ingaf klaganden en tryckt skrift, innefattande, enligt upp­gift, det föredrag, klaganden ämnat i Linköping hålla, men hvars hål­lande, enligt hvad ofvan förmälts, blifvit honom af magistraten för- vägradt.

På grund af hvad i ärendet sålunda förekommit fann jag mig för­anlåten att till advokatfiskalen i Göta hofrätt aflåta en skrifvelse, hvari jag anförde hufvudsakligen följande:

Magistraten hade på grund af 13 § i kongl. ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, sådan denna paragraf lyder i kongl. kungörelsen den 10 december 1886, förbjudit klaganden att hålla det af honom anmälta föredraget »om folkökningen i Sverige och de faror den medför för det allmänna välståndet och för sedligheten», emedan kla­gandens åsigter i detta ämne, hvilka dels genom i tryck utgifven, af honom författad skrift och dels genom föredrag på andra orter vore för magistraten kända, uppenbarligen strede mot sedlighet och allmän lag. Magistraten hade sålunda ansett, att nämnda paragraf i ordnings­stadgan innehölle något, som under angifna omständigheter berättigat magistraten till en sådan åtgärd. Det enda stadgande, som i paragrafen förekomme om rätt för polismyndighet att förbjuda tillställning af i fråga varande slag, vore det i angifvelseskriften anförda, hvilket hand­lade om förbud mot förnyande af tillställning, der sig visade att till­ställningen åsyftade eller innebure något, som strede mot sedlighet eller allmän lag eller föranledde till svårare oordning. Detta stadgande hade magistraten visserligen fattat så, att om i afseende på ett föredrag, som hållits i en stad, i tidningarna eller på annat sätt uttalats det om­döme, att föredraget innehållit något i sedligt afseende anstötligt, polis­myndigheten i en annan stad skulle ega på grund deraf förbjuda den person, som hållit föredraget, att i den staden hålla föredrag öfver samma ämne. Men både af ordalagen i stadgandet och det samman­hang, hvari det föi-ekomme, framginge efter min uppfattning oförtyd- bart den mening, att endast polismyndigheten i den stad, hvarest någon tillställning visat sig vara af nyssnämnda beskaffenhet, egde förbjuda upprepandet af densamma. Det gälde sålunda i förevarande fall icke förnyandet af en tillställning utan ett första uppträdande, och i afseende på ett sådant af här i fråga varande art tillerkände den åberopade paragrafen icke åt polismyndigheten någon rätt till förpröfning. För

71

en dylik tillställning erfordrades icke tillåtelse af polismyndigheten, endast anmälan hos densamma. Magistraten förmenade visserligen att, derest berörda ordningsstadgande vore att på sådant sätt förstå, kunde en tillställare, om han icke uppträdde mer än en gång i hvarje stad, utan hinder fortsätta sitt uppträdande i andra städer, oaktadt tillställ­ningen visat sig vådlig för allmänheten eller för den sedliga känslan sårande. Härvid tycktes dock magistraten hafva förbisett följande i omedelbart sammanhang med i fråga varande stadgande stälda be­stämmelse :

»I nu nämnda fall, äfvensom då tillställningen utan vederbörlig an­mälan eller tillåtelse eger rum, eller bland de närvarande uppkommer oordning af svårare beskaffenhet, den der icke genom deltagarnes i densamma aflägsnande undanrödjas kan, må sammankomsten af polis­myndigheten upplösas.» Under förutsättning att polismyndigheten gjorde sin pligt, vore genom denna bestämmelse förebygdt, att en mot sedlig­het eller lag stridande tillställning skulle kunna ens för en gång »utan hinder ega rum».

I sin förklaring hade magistraten såsom ett ytterligare skäl för det klandrade beslutet anfört, att ehuru det åberopade ordningsstadgandet innehölle åliggande för klaganden ej mindre att, då sådant af polis­myndigheten påfordrades, styrka att den uppgifna lokalen blifvit af egaren eller innehafvaren upplåten för ändamålet, än äfven att om till­ställningens ändamål och beskaffenhet lemna polismyndigheten de upp­gifter denna äskade för att kunna meddela erforderliga ordningsföre­skrifter, klaganden hvarken personligen gjort anmälan om sin afsigt att hålla föredrag eller sedermera, innan beslutet om förbud deremot meddelades, satt magistraten i tillfälle att erhålla upplysningar af nyss­nämnda beskaffenhet. Det hade dock, synes mig, legat nära till hands att affordra klagandens ombud, som anmälte det tillämnade föredraget, de upplysningar magistraten ansåg sig för uppgifna ändamål behöfva; men då så icke skett och magistraten icke heller på annat sätt, såvidt veterligt vore, försökt erhålla kännedom om hvad den önskade inhemta, kunde någon uraktlåtenhet i berörda afseende icke läggas klaganden till last. Men äfven om han till en sådan uraktlåtenhet gjort sig skyldig, kunde denna icke -—- och detta ville jag särskildt framhålla — lagligen hafva ledt till förbud mot det anmälta föredragets hållande, utan allenast dertill, att anmälan ansetts icke behörigen gjord och att på grund deraf sammankomsten, vid hvilken föredraget hållits, kunnat af polismyndig­heten upplösas.

Då magistraten betecknat sjelfva ämnet för det tillämnade föredraget

72

såsom anstötligt ocli osedligt och deraf hemtade stöd för åtgärden att förbjuda föredragets hållande, ville jag fästa uppmärksamheten derpå, att blotta uppkastandet af frågan om folkökningens faror i ekonomiskt och sedligt afseende icke kunde innebära något anstötligt och att frågan härom otvifvelaktigt kunde i ett föredrag behandlas på sådant sätt, att den sedliga känslan icke sårades.

Hvad magistraten i öfrigt till sitt försvar anfört tarfvade icke något bemötande, enär det, hvilken betydelse det i öfrigt kunde ega, icke kunde öfva något inflytande på bedömandet af magistratens öfverklagade förfarande, såvida min tolkning af här ofvan omförmälta ordningsstad- ganden vore den rätta.

Såsom jag sökt visa, hade magistraten icke i det åberopade stad­gandet haft lagligt stöd för sitt beslut att förbjuda klaganden att, på sätt han anmält sig ämna, den 9 juni 1887 i Linköping hålla föredrag »om folkökningen i Sverige och de faror den medför för det allmänna välståndet och för sedligheten»; och då något annat förhållande, som kunnat berättiga detta förbud, icke ens uppgifvits, måste jag lägga magistraten till last att i förevarande fall hafva öfverskridit sin befogen­het och obehörigen lagt hinder i vägen för yttrandefriheten. Jag upp­drog derför åt advokatfiskalen att inför hofrätten för detta olagliga för­farande tilltala borgmästaren Stånggren och de ledamöter i Linköpings magistrat, som till i fråga varande beslut bidragit, och å dem yrka det ansvar, hvartill lag och sakens beskaffenhet kunde föranleda.

I anledning häraf anhängiggjorde advokatfiskalen vid hofrätten åtal mot borgmästaren Stånggren samt rådmännen vice häradshöfdingen C. A. Håkansson, auditören A. F. Olsson och auditören E. Schreiber, hvilka såsom ledamöter i magistraten i omförmälta beslut tagit del, för det tjenstfel jag ansåg dem derigenom hafva låtit komma sig till last; och meddelade hofrätten den 20 november 1888 utslag af innehåll, att enär magistraten hvarken af 13 § i gällande ordningsstadga för rikets städer eller lag i öfrigt haft giltigt stöd för meddelandet af ifrågavarande för­bud, hofrätten, jemlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, dömde borgmästaren Stånggren samt rådmännen Håkansson, Olsson och Schreiber att för det felaktiga förfarande, hvartill de genom deltagandet i beslutet om samma förbud gjort sig skyldige, bota, borgmästaren Stånggren trettio kronor, samt en hvar af de öfriga tjugu kronor.

Detta utslag har af borgmästaren Stånggren och magistratens öfrige ofvanbemälte ledamöter blifvit inom föreskrifven tid öfverklagadt.

73

Samtidigt med det att, på sätt här ofvan omförmäles, filosofie licentiaten Knut Wicksell anhöll om anställande af åtal mot magistraten i Linköping för det bemälte magistrat förvägrat Wicksell att i nämnda stad hålla ett till den 9 juni 1887 annonseradt, förut i laga ordning anmäldt föredrag om »folkökningen i Sverige och de faror den medför för det allmänna välståndet och för sedligheten», ingaf Wicksell, med åberopande af hvad i den mot magistraten i Linköping hit inlemnade angifvelseskriften andragits, en särskild skrift, hvari han, under förmälan att, enligt hvad ett skriften bilagdt intyg utvisade, jemväl borgmästaren i Jönköping V. Palmgren, utan anförande af annan motivering än § 13 i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, sådant detta lagrum lyder i kong], kungörelsen den 10 december 1886, förvägrat Wicksell att den 7 juni 1887 hålla föredrag öfver enahanda ämne i Jön­köping, anmälde äfven borgmästaren Palmgren till den åtgärd från min sida, hvartill jag, i följd af Wicksells sålunda gjorda anmälan, kunde finna anledning.

Ofvanberörda vid skriften fogade intyg befans vara af följande lydelse:

»Att undertecknad den 6 innevarande månad efter det herr fil. lic. Knut Wicksell hos mig genom kontoristen Carl Lindqvist låtit anmäla, att han nästpåföljande dag å Stora hotellet härstädes ärnade hålla all­mänt föredrag öfver folkökningen m. m., samt bemälde Lindqvist på fråga förklarat, det föredraget skulle vara af samma innehåll och be­skaffenhet som de, hvilka herr Wicksell, enligt hvad tidningarna haft att omförmäla, å andra ställen hållit, med stöd af 13 § i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, sådant berörda lagrum lyder i kongl. kungörelsen den 10 december 1886, förbjudit herr Wicksell att härstädes med sådant föredrag uppträda; betygar Jönköping den 14 juni 1887.

Ex offlcioVilhelm Palmgren,

borgmästare.»

Öfver angifvelsen hörd, genmälde borgmästaren Palmgren i afgifven förklaring följande:

På sätt ofvanintagna af borgmästaren utfärdade intyg utvisade, lät. klaganden den 6 juni 1887 genom kontoristen Carl Lindqvist hos borg­mästaren anmäla, att klaganden dagen derefter ämnade hålla offentligt föredrag å Stora hotellet i Jönköping öfver folkökningen m. m. Då borgmästaren emellertid såväl genom referat ur tidningar från städer, hvilka klaganden under året hugnat med föreläsningar, som äfven af utgifna skrifter fått kännedom om klagandens åsigter i förevarande

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 10

ämnen och icke kunde finna annat, än att dessa föredrag, äfven om de i sin yttre form vore hyfsade, strede mot sedlighet och för öfrigt mot allt hvad anständighet hette, tillfrågade borgmästaren bemälte Lindqvist, huruvida föredraget i Jönköping skulle till innehållet blifva lika med dem, som å andra ställen egt rum, och dertill svarade denne genast: »ja, det är naturligt». Vid sådant förhållande och med stöd af 13 § i ord- ningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, sådant detta lagrum lyder i kongl. kungörelsen den 10 december 1886, ansåg borgmästaren sig befogad att förbjuda klaganden att med föredrag i Jönköping upp­träda, hvilket äfven skedde. Dagen derefter fick borgmästaren besök af klaganden, som under samtal om de skäl, hvilka föranledt borg­mästaren att meddela sagda förbud, icke i ringaste mån lät antyda, att tidningarna i fråga om redogörelsen för klagandens föreläsningar haft några osanna uppgifter, utan endast höll före, att han enligt ifråga­varande lagrum skulle haft rättighet att hålla ett föredrag i Jönköping och att borgmästarens befogenhet inskränkt sig till att förbjuda dess förnyande, om det varit mot sedligheten stridande; en tolkning, som naturligtvis vore mycket lämplig och passande för en person, hvilken efter att hafva instuderat ett föredrag af minst sagdt tvetydigt innehåll sedermera gjorde till sin födkrok att resa från stad till stad för att en­dast en gång å hvarje ställe kungöra uselheten. Visserligen hade det stått borgmästaren öppet att låta bero vid klagandens anmälan och sedermera inställa sig å föreläsningen för att taga kännedom om be­skaffenheten af densamma, men mellan polismyndigheterna måste och borde väl ett sådant samband förefinnas, att, då en person å en ort uppträdt med föredrag, som varit osedligt och väckt allmän förargelse, och samma person derefter hos polismyndighetn å ett annat ställe an­mälde sig till att vilja med enahanda föredrag uppträda och dervid genom sitt ombud uttryckligen vidginge, att hvad angående sagda före­drag blifvit offentligen kungjordt vore med sanningen öfverensstäm­mande, den senare polismyndigheten skulle ega att genast inlägga sitt förbud mot den tillämnade föreläsningen och icke vara nödsakad att inställa sig å densamma för att, sedan förvissning erhållits om att före­draget vore sådant, som tidningarna tillkännagifvit och föreläsaren ge­nom sitt ombud redan förutsagt, afbryta och upplösa sammankomsten, hvilket med fullkomlig säkerhet hade skett i Jönköping, derest borg­mästaren icke på grund af de honom meddelade upplysningar ansett sig böra bespara såväl klaganden som sig sjelf obehaget af ett sådant ingripande.

Luder andra förhållanden än de nu omförmälta hade borgmästai’en

75

naturligtvis icke meddelat förbud mot hållande af föreläsning, men då klaganden offentligen gjort sig till fanbärare för åsigter, hvilka stode i uppenbar strid mot hvad moral och kristendom bjöde, samt helt enkelt visat sig vara en apostel i den ambulatoriska kärlekens tjenst, var det borgmästarens oafvisliga pligt att freda samhället mot klagandens upp­trädande och dess med all säkerhet förderfliga inflytande å bland andra stadens manliga ungdom, hvilken, då den vid tiden för den beramade föreläsningen hade slutat skolan och afvaktade sin examen, utan tvifvel af nyfikenhet gått för att höra hvad klaganden haft att förkunna. I hvad fall som helst kunde det nästan ifrågasättas, huruvida klagandens i fråga om folkökningen och dermed sammanhängande ämnen hållna föredrag, hvilkas tendens äfven torde vara för mig bekant, vore att hänföra till sådana allmänna föredrag, beträffande hvilka endast anmälan hos polismyndigheten borde ske, eller om de ej snarare hemfölle under det moment af åberopade lagrummet, hvilket talade om lekstuga, lin- dansning, djurförevisning eller andra med dessa jemförliga tillställningar och för hvilkas hållande polismyndighetens tillstånd erfordrades. För sin del ansåge borgmästaren att sistberörda tolkning hade mycket för sig.

Med anledning af hvad borgmästaren Palmgren till stöd för öfver- klagade åtgärden sålunda andragit, anmärkte klaganden i afgifna på­minnelser, att, om förvåning varit den förherskande känsla som magi­stratens i Linköping skrifvelse hos klaganden uppväckt, så vore detta ord ännu mycket för svagt att beteckna det intryck, som efter klagan­dens förmenande hvar och en med ett i någon mån fördomsfritt omdöme utrustad person måste erfara vid genomläsandet af det yttrande, som borgmästaren Palmgren funnit med sin embetsställning förenligt att till mig insända såsom förklaring och försvar för sin åtgärd att förbjuda klaganden hålla ett föredrag i den stad, der öfvervakandet af ordningen blifvit åt borgmästaren anförtrodt. Klaganden vore ur stånd att fatta, huruledes ett klagandens samtal med borgmästaren dagen efter, sedan för­budet mot föredragets hållande af honom utfärdats, kunde i någon mån inverka på lagligheten af denna borgmästarens åtgärd. Klagandens be­sök hos borgmästaren afsåg för öfrigt alldeles ej att söka förmå borg­mästaren att återkalla förbudet, då detta i alla händelser varit för sent, utan klaganden ville endast öfvertyga sig om, att ett sådant verkligen blifvit af borgmästaren utfärdadt, och icke, såsom klaganden i förstone var böjd att antaga, hela saken berodde på något missförstånd hos den, som åtagit sig att anmäla föredraget. Det vore fullkomligt rigtigt, att klaganden då var, liksom klaganden ännu vore, af den åsigten, att redan

76

ordet »förnyande» i ordningsstadgans utsago: »der sig visar» borde för­hindra en polismyndighet att i ett dylikt fall företaga repressiva åtgär­der, förr än den sjelf öfvertygat sig om befogenheten af ett tillväga- gående, för hvilket den ju hade att ensam bära det moraliska och juridiska ansvaret. Då emellertid denna fråga möjligen kunde vara underkastad olika uppfattningar, hade klaganden ej i sin skrifvelse till mig inlåtit sig derpå och ville ej heller här göra det. Klaganden under­läte följaktligen att med borgmästaren diskutera den, enligt dennes åsigt oberättigade, förmån, som en dylik tolkning af ordningsstadgans ord skulle bereda en föreläsare, hvilken, enligt borgmästarens ordalag, »efter att hafva instuderat ett föredrag af minst sagdt tvetydigt innehåll se­dermera gör till sin födkrok att resa från stad till stad för att endast en gång å hvarje ställe kungöra uselheten». Borgmästaren tycktes ej kunna fatta möjligheten af att en annan och verksammare kritik öfver offentliga uttalanden kunde finnas än den af polisåtgärder; medan kla­ganden åter icke kunde tänka sig något olyckligare eller med andan af vår lagstiftning mindre öfverensstämmande förhållande, än om de embetsmän, som hade till uppgift att öfvervaka den publika ordningen i städerna, och hvilkas kapacitet mången gång fulleligen toges i an­språk af detta dock jemförelsevis enkla värf, jemväl skulle få uppsvinga sig till enväldiga censorer öfver offentliga uttalanden i etiska spörsmål. Så mycket torde dock alla vara ense om, att en polismyndighet för att kunna företaga en dylik åtgärd måste ega åtminstone någon objektiv grund och icke tilläfventyrs vara ledd allenast af sin fantasi eller nyck. Hurudan vore nu härvidlag denna grund? På hvilken, klaganden ville icke säga officiel underrättelse, ty någon sådan hade i detta fall, och trots allt hvad borgmästaren ordade om sambandet mellan polismyndig­heterna, tydligtvis icke förelegat, men på hvilken, ur någon rimlig källa hemtad, upplysning om beskaffenheten af klagandens anmälta föredrag hade borgmästaren haft att stödja sig, då han trott sig kunna förbjuda dess hållande? Borgmästaren omnämnde först, att klagandens ombud på hans tillfrågan förklarat, att föredraget skulle varda till innehållet lika med dem, som klaganden förut på andra ställen hållit, och läte sedermera detta få vara liktydigt med, att klaganden skulle hafva »ge­nom sitt ombud uttryckligen vidgått, att hvad angående samma föredrag blifvit offentligen kungjordt vore med sanningen öfverensstämmande». Men för öfrigt, hvad vore det väl, som blifvit sålunda »kungjordt»? Borgmästaren talade om referat i tidningarna från de städer, der kla­ganden förut uppträdt, men han anförde väl till märkandes icke ett enda sådant referat, och till dess motsatsen kunde bevisas, bestrede kla­

77

ganden, att borgmästaren för sina ögon haft något dylikt referat, hvilket i ringaste mån skulle kunnat rättfärdiga hans omdöme om föredragen och deraf härflytande åtgärd. I allmänhet hade nemligen de tidningar, som funnit för godt att angripa klaganden, visligen undvikit att beled­saga sina uttalanden med något referat af föredragen, ja, måhända icke ens aktat nödigt att om dessa förskaffa sig någon närmare kännedom; och hvad särskildt det här i fråga varande föredraget anginge, kunde klaganden ej påminna sig hafva sett något enda referat deraf, som, om också blott genom sina förvrängningar, skulle i någon mån kunna in­gifva den föreställningen, att föredraget »åsyftat eller innebure något mot sedlighet eller allmän lag stridande». Då derför borgmästaren utan något anförande af källan sade sig ur dylika referat hafva inhemtat, att klagandens föredrag »strede mot sedlighet och för öfrigt mot allt hvad anständighet heter», och på ett annat ställe, likaledes utan att anföra något stöd för sitt påstående, försäkrade, att klagandens åsigter stode »i uppenbar strid mot hvad moral och kristendom bjuder», kunde klaganden härpå endast svara, att dessa uppgifter vore lika stridande mot sanningen, som hela innehållet i borgmästarens af tillmålen mot klaganden personligen uppfylda uppsats stode i strid med den aktning, han vore skyldig att visa det embete han beklädde och det samhälle, som hedrat honom dermed.

Att i öfrigt spilla många ord på denna i sitt slag egendomliga skrifvelse, ansåge klaganden vara föga lönt. Borgmästarens faderliga omtanke för det uppväxande slägtets i Jönköping moral skulle vara mera hedrande, om borgmästaren vid dess ådagaläggande hölle sig inom laglighetens gränser. Hade borgmästaren tagit någon verklig känne­dom om den sak, hvaröfver han satt sig till domare, skulle han funnit, att klagandens föredrag genom sin hela form vände sig till män och qvinnor af mognad! förstånd och erfarenhet, samt att de åhörarekretsar, som bevistat dem, veterligen utan undantag utgjorts af sådana personer, hvarmed dock ingalunda vore medgifvet, att föredragen skulle innehållit något, som icke utan att väcka anstöt kunde afhörts af hvem som helst. Borgmästaren syntes emellertid lefva under den föreställningen att ett slags patriarkalisk, till alla individer och förhållanden inom samhället sig sträckande, endast af hans eget godtycke reglerad myndighet vore åt honom i och med hans embete öfverlemnad; en uppfattning hvartill dock lydelsen af de kongl. förordningar och kungörelser, som utstakade området för polismagtens i städerna utöfning, icke gåfve någon an­ledning.

Denna oförmåga att underordna sig hvad tydlig lag föreskrefve

78

nådde sin spets i borgmästarens visserligen blott i hypotetisk form framstälda åsigt, att föredrag af den art som klagandens, icke rätte­ligen borde få såsom föredrag anses, utan snarare vore att hänföra till den i ordningsstadgan omtalade klass af »tillställningar», som innefattade »lekstugor, lindansning, djurförevisning o. d.», med afseende på hvilka polisens myndighet vore nästan oinskränkt. Hvad skulle man väl säga om dylikt? I publikationer af mindre vigt och anspråk, t. ex. den lägre rangens skämttidningar, kunde väl dylikt förekomma och äfven få pas­sera. Inflätad i en embetsskrifvelse, i tydlig afsigt att håna och skymfa en person, som sökte upprättelse för hvad han ansåge vara en honom tillfogad oförrätt och ett magtmissbruk, vittnade denna utgjutelse, lika­som för öfrigt hela skrifvelsen, om en sinnelagets art, som ej rigtigt ville stämma öfverens med det varma nit för religion och sedlighet, hvaraf borgmästaren berömde sig. Då klaganden förestälde sig, att såväl den åtgärd borgmästaren företagit, som om möjligt ännu mer det sätt, hvarpå han funnit lämpligt att inför mig försvara densamma, skulle befinnas påkalla mitt inskridande, öfverlemnade klaganden sin sak i min hand och gjorde beträffande borgmästaren Palmgren samma an­hållan som klaganden, på sätt ofvan förmäles, hos mig framstält i fråga om magistraten i Linköping.

Af borgmästaren Palmgrens ofvanberorda förklaring fann jag mig icke tillfredsstäld. Såsom jag i skrifvelse till advokatfiskalen i Göta hofrätt framhöll, hade borgmästaren i sitt ofvanintagna den 14 juni 1887 utfärdade intyg vitsordat att, efter det klagandens ombud på fråga för­klarat, att det föredrag klaganden anmält sig vilja hålla i Jönköping den 7 i samma månad »om folkökningen i Sverige och de faror den medför för det allmänna välståndet och för sedligheten», skulle vara af samma innehåll och beskaffenhet som de, hvilka klaganden, enligt hvad tidningarna haft att omförmäla, å andra ställen hållit, borgmästaren med stöd af 13 § i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, sådant detta lagrum lyder i kongl. kungörelsen den 10 december 1886, förbjudit klaganden att i nämnda stad med sådant föredrag uppträda. I sin förklaring yttrade borgmästaren, att mellan polismyndigheterna väl borde och måste förefinnas ett sådant samband, att då en pei^son å en ort uppträdt med föredrag, som varit osedliga och väckt allmän för­argelse, och samma person derefter hos polismyndighet å ett annat ställe anmälde sig vilja med enahanda föredrag uppträda och dervid uttryckligen vidginge, att hvad angående samma föredrag blifvit offent­ligen kungjordt vore med sanningen öfverensstämmande, den senare

79

polismyndigheten skulle ega att genast inlägga sitt förbud mot den till- ämnade föreläsningen.

Det enda stadgande i 18 § af ordningsstadgan för rikets städer, som medgåfve polismyndighet rätt att förbjuda så beskaffad tillställning som ett föredrag, och hvilket stadgande borgmästaren följaktligen måst hafva åsyftat, lydde sålunda:

»Der sig visar att sådan tillställning, som bär ofvan omförmäles, åsyftar eller innebär något, som strider mot sedlighet eller allmän lag, eller föranleder till svårare oordning, eger polismyndigheten att dess förnyande förbjuda.»

Af borgmästarens ofvan anförda uttalanden torde få anses framgå, att lian så tydde detta stadgande, att ett tillämnadt första föredrag på ett ställe finge, i fråga om polismyndighets rätt att förbjuda det, be­traktas såsom förnyande af föredraget, då detta förut hållits på annan ort. Rigtigheten af en sådan uppfattning måste jag emellertid på det bestämdaste bestrida. Både ordalydelsen i berörda stadgande och det sammanhang, hvari det förekomme, ådagalade, såsom mig syntes, oför- tydbart, att endast polismyndigheten å den ort, hvarest tillställning- visat sig åsyfta eller innebära något mot sedlighet eller allmän lag stridande, eller föranleda till svårare oordning, egde förbjuda upp­repandet å denna ort af sådan tillställning. I förevarande fall var det sålunda icke fråga om förnyande af en tillställning, något som under nyssnämnda förutsättning kunnat förbjudas, utan om ett första upp­trädande, hvartill endast erfordrats anmälan bos polismyndigheten, icke något dess tillstånd, och hvaraf följaktligen polismyndigheten icke haft att på förhand ingå i pröfning.

Derest borgmästaren Palmgrens uppfattningssätt egde giltighet, skulle en person, som på ett ställe hållit ett föredi-ag, hvilket af någon å orten utkommande tidning i något afseende ansetts anstötligt, kunna, allenast på denna grund, af polismyndigheterna i alla andra städer och med städer i detta afseende likstälda platser inom riket förbjudas att hålla föredrag öfver samma ämne, äfven om han ur föredraget bort­rensat allt, som å den ort, der föredraget hållits, med eller utan fog- stämplats såsom för sedlighetskänslan sårande. Ätt ett sådant sakernas tillstånd icke vore öfverensstämmande med den hos oss gällande fria yttranderätten och icke kunnat vara af lagstiftaren åsyftadt, torde väl vara obestridligt.

Med afseende å det af borgmästaren åberopade sambandet mellan polismyndigheterna i landet, ville jag erinra, att borgmästaren endast på utlåtanden af pressen grundat förbudet mot klagandens ifrågavarande

80

föredrag. På något meddelande från polismyndighet å annan ort an­gående föredragets sedliga halt hade borgmästaren icke åberopat sig. Han hade efter de upplysningar om föredragets innehåll, han af tid­ningarna inhemtat, icke för detta ändamål begagnat sig af det åberopade sambandet polismyndigheterna emellan, vid hvilket förhållande talet om ett sådant samband förefölle vara något för saken främmande.

På grund af hvad jag anfört, ansåg jag borgmästaren Palmgren hafva handlat lagstridigt, då han förbjudit klaganden att i Jönköping hålla det af denne till den 7 juni 1887 vederbörligen anmälta föredra­get; och jag uppdrog derför åt advokatfiskalen att inför hofrätten till­tala borgmästaren för detta hans förfarande och derför å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Sedan advokatfiskalen i anledning häraf stält borgmästaren Palm­gren under tilltal för hvad jag sålunda fört honom till last, meddelade hofrätten den 20 november 1888 utslag af innehåll, att enär borgmästaren Palmgren hvarken af 13 § i gällande ordningsstadga för rikets städer eller lag i öfrigt haft giltigt stöd för meddelandet af ifrågavarande för­bud, hofrätten, jemlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, dömde honom att för det felaktiga förfarande, hvartill han sålunda gjort sig skyldig, bota trettio kronor.

Mot detta utslag har borgmästaren Palmgren anfört underdåniga besvär. I

I en hit ingifven skrift anmälde åbon Jöns Svensson i Brandstad, att, sedan han till häradshöfdingen i Färs härads domsaga, Jacob Victor Anderberg, den 9 oktober 1886 ingifvit en den hit insända skriften bi­lagd ansökning om stämning å uppgifne personer till inställelse vid Färs häradsrätt viss dag under nästföljande allmänna sammanträde med hä­radet för att ingå i svaromål å Jöns Svenssons mot dem i ansökningen framstälda påståenden, häradshöfdingen Anderberg i ansökningen åteck- nad resolution utsatt berörda mål att förekomma å tredje rättegångsda- gen af det sammanträde med Färs härad, hvilket skulle börjas den 1 november 1886, men det oaktadt afslutat berörda sammanträde redan å andra rättegångsdagen, eller den 2 i sistnämnde månad, till följd hvaraf Jöns Svensson, som först påföljande dag eller den 3 november instält sig vid tingsstället och då fått upplysning, att sammanträdet afslutats redan den föregående dagen, ansåge sin rätt kränkt, hvarjemte honom tillskyndats besvär och kostnader; yrkande Jöns Svensson, att härads­höfdingen Anderberg måtte ställas under tilltal för den förseelse, hvar­till han i uppgifna hänseendet gjort sig skyldig, samt förpligtas ersätta

81

Jons Svensson såväl de denne derigenom tillskyndade besvär ocli kost­nader, som äfven de utgifter, som genom den hos mig gjorda angifvel- sen kunde komma att honom åsamkas, med tillhopa 75 kronor.

Öfver angifvelsen hörd anförde häradshöfdingen Anderberg i afgif- vet yttrande hufvudsakligen följande:

Att häradshöfdingen egenhändigt åtecknat resolutionen å omförmälta stämningsansökning, kunde häradshöfdingen icke annat än medgifva. Genom misskrifning hade i resolutionen influtit, att det i ansökningen omnämnda mål skulle vinna handläggning å tredje rättegångsdagen af sammanträdet i stället för å andra rättegångsdagen. Detta kunde hä­radshöfdingen ej förklara på annat sätt, än att någon annan person samtidigt med Jöns Svensson uttagit stämning till 1887 års vårting och att detta mål blifvit utsatt till tredje rättegångsdagen af första sam­manträdet under nämnda ting, dervid genom misskrifning enahanda dag blifvit utsatt för handläggningen af Jöns Svenssons mål. De enda sam­manträden vid Färs häradsrätt, som fortginge tre dagar, vore första sammanträdena af hvarje ting. Alla öfriga sammanträden plägade vara endast två rättegångsdagar, och utsattes alltid nyinstämda mål till sista rättegångsdagen af hvarje sammanträde. I stämningslistan för tredje allmänna sammanträdet af 1880 års hösteting funnes jemväl Jöns Svenssons instämda mål upptaget å andra rättegångsdagen, samt lika­ledes å den före sammanträdets början å tingsstaden anslagna upprops­lista. Af denna sistnämnda, som gälde för ordningen af målens hand­läggning, borde Jöns Svensson tagit kännedom om dagen för målets handläggning, derest han icke på förhand vetat, att sammanträdet skolat fortgå endast två dagar. Att upphofsmannen till den hos mig gjorda angifvelsen, f. skolläraren Sven Nilsson från Tolånga, hvilken uppsatt såväl stämningsansökningen som angifvelseskriften, uppehöll sig å tingsstället å första rättegångsdagen af tredje sammanträdet under 1886 års hösteting med häradet, eller måndagen den 1 november, och således icke var okunnig om målets blifvande handläggning dagen der­på, kunde häradshöfdingen mycket väl styrka. Å andra rättegångsda­gen, AÖd upprop af ifrågavarande mål, instälde sig allenast en af sva­randena och påyrkade målets afskrifning. Huruvida Jöns Svensson verkligen instält sig å tingsstaden den 3 november vore häradshöfdin­gen obekant. Han borde väl i sådant fall hafva anmält sig hos härads­höfdingen och företett stämningen, då åtminstone den olägenhet kunnat undvikas, att målet den 29 november blifvit såsom icke fullfölj dt af- skrifvet. Genom denna sin underlåtenhet hade emellertid Jöns Svens­son sjelf ådragit sig en del kostnader, hvilka häradshöfdingen ansåge

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 11

82

sig icke vara skyldig att ersätta honom. Häradshöfdingen hade dock, för undvikande af obehag, i vittnens närvaro erbjudit Jöns Svensson 25 kronor, derest han ville återkalla den gjorda angifvelsen, äfvensom att sjelf godtgöra den vid sammanträdet den 2 november 1886 tillstä- deskomne svaranden i omförmälta mål honom tilldömd ersättning för inställelsen, men hade Jöns Svensson ej velat ingå på detta erbjudande.

På grund af hvad häradshöfdingen sålunda anfört, anhöll härads­höfdingen, att angifvelsen måtte lenmas utan afseende.

Häradshöfdingen Anderberg erkände följaktligen, att han i uppgifna hänseendet låtit komma sig till last en embetsförsuminelse, hvarigenom Jöns Svensson tillskyndats besvär och kostnader. Huruvida Jöns Svens­son kunnat undgå en del af dessa kostnader eller icke, inverkade möj­ligen på häradshöfdingens ersättningsskyldighet, men förringade icke den begångna försummelsen, för hvilken häradshöfdingen icke gitta t anföra giltig ursäkt. Då jag ansåg denna försummelse vara af den be­skaffenhet, att den icke borde aflöpa utan ansvarspåföljd, samt härads­höfdingen otvifvelaktigt vore skyldig att godtgöra Jöns Svensson de i anledning af häradshöfdingens försummelse Jöns Svensson ådragna be­svär och kostnader, uppdrog jag åt advokatfiskalen i hofrätten öfver Skåne och Blekinge att inför hofrätten lagligen tilltala häradshöfdingen Anderberg för den embetsförsuminelse, hvartill han, enligt hvad ofvan förmälts, gjort sig skyldig samt derför å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet äfvensom dervid efter befogenhet understödja Jöns Svenssons ersättningsanspråk.

I anledning af det åtal, advokatfiskalen på grund häraf vid hofrät­ten utförde mot häradshöfdingen Anderberg, meddelade hofrätten den 14 december 1888 utslag af innehåll, att, enär häradshöfdingen Ander­berg förfarit felaktigt deri, att han i den af honom meddelade stäm- ningsresolutionen utsatt ifrågavarande mål till tredje rättegångsdagen af Färs häradsrätts ofvan berörda sammanträde, men i stämningslistan för sammanträdet antecknat, att målet skulle förekomma å andra rätte­gångsdagen, samt i följd af berörda felaktighet Jöns Svensson tillskyn­dats besvär och kostnad, pröfvade hofrätten, jemlikt 25 kapitlet 17 § strafflagen, rättvist döma häradshöfdingen Anderberg för hvad han så­lunda låtit komma sig till last, att bota 25 kronor; hvarjemte härads­höfdingen Anderberg förpligtades att till Jöns Svensson utgifva ersätt­ning för de honom genom berörda felaktiga förfarande tillskyndade kostnader med 42 kronor, äfvensom för utgifterna i anledning af åtalet med 15 kronor, jemte lösen för ett exemplar af hofrättens utslag med 10 kronor.

83

Ehuru i följande tre fall, i hvilka klagomål hos justitieombudsmannen anförts, åtal dels icke blifvit anstäldt, dels icke fullföljts, har jag ansett mig böra här redogöra för desamma, enär dock vederbörande sakegare blifvit genom justitieombudsmannens medverkan förhjelpta till sin rätt.

I en hit ingifven skrift anmälde Carl Johan Carlsson i Lilla Gröne- hög, att, sedan han i egenskap af målsman för sin hustru Brita Stina Jonsdotter till 1883 års vårtings tredje sammanträde med Rofva tings1 lag af Norra Vadsbo härad medelst två ansökningar instämt pigan Axi- ana Johansdotter i Lilla Grönehög och Per Johan Johansson i Råglanda, jemte deras förmyndare Anders Andersson i Nohltorp, med påstående om ogillande af ett utaf Johannes Jansson den 3 januari 1881 upprättadt testamente, m. m., häradsrätten genom utslag den 8 maj 1883 förklarat, att som utredt vore, det Carl Johan Carlsson icke förstått uppsätta stäm­ningsansökningarna i målet samt desamma icke blifvit försedda med för­fattarens namn, syssla och vistelseort, funne häradsrätten, med tillämp­ning af föreskrifterna i 15 kap. 10 § rättegångsbalken samt kongl. brefvet den 24 juli 1741 och kongl. kungörelserna den 29 juni 1773 och den 1 oktober 1812, saken icke kunna på ågångna stämningarna till pröfning upptagas, hvarjemte Carl Johan Carlsson underrättats, att talan mot be­rörda utslag borde i besvärsväg fullföljas. Uppå anförda besvär hade Göta hofrätt genom utslag den 22 juni 1883 förklarat, att talan mot häradsrättens utslag bort fullföljas i enlighet med den i 25 kapitlet 1 § rättegångsbalken för tvistemål stadgade ordning och, med undanrödjande af den utaf häradsrätten gifna besvärshänvisningen, meddelat särskilda föreskrifter, efter hvilkas iakttagande Carl Johan Carlsson ånyo fullföljt saken hos hofrätten. Genom dom den 18 januari 1884 hade hofrätten härefter sig utlåtit, att emedan ostridigt vore, att svarandena blifvit i målet lagligen stämda att genmäla kärandens i särskilda af honom åberopade och med hans namn undertecknade skriftliga ansökningar om stämning upptagna påståenden, samt de af häradsrätten åberopade lagstadganden icke vore på dylika ansökningar tillämpliga, ty och då häradsrätten följ­aktligen obehörigen undandragit sig att till pröfning upptaga kärandens stämningstalan, blefve, med upphäfvande af motvädjade utslaget, målet visadt åter till häradsrätten, som hade att på anmälan detsamma ånyo upptaga och dermed lagligen förfara. Carl Johan Carlsson funne af nu omförmälta förhållanden ådagalagdt, att i förevarande fall domare och nämnd antingen af oförstånd eller oskicklighet i utöfningen af sitt kall fält ett mot lag stridande utslag och origtigt meddelat besvärshän-

84

visning, hvarigenom Carl Johan Carlsson ådragits kostnader och besvär för vinnande af rättvis ändring. I anledning häraf anhöll Carl Johan Carlsson, att åtal måtte anställas mot såväl häradsrättens ordförande som Hofva tingslags nämnd, samt att domare och nämnd måtte dömas skyldige ersätta Carl Johan Carlssons kostnader och besvär med till­hopa 299 kronor 80 öre.

Öfver denna klagoskrift infordrades yttrande från häradsrättens ord­förande vid det sammanträde, då ofvanberörda beslut meddelades; och ånförde denne hufvudsakligen följande.

Då genom häradsrättens den 8 maj 1883 meddelade utslag hufvud- saken, som utgjorde stämningens föremål, icke, på sätt i 25 kapitlet 1 § rättegångsbalken omförmäldes, blifvit till pröfning upptagen, samt de till grund för samma utslag åberopade lagrum, enligt förklarandens för­menande, medgåfve den tolkning häradsrätten åt dem inrymt — hvilken tolkning, såsom förklaranden ville erinra sig, blifvit i annat mål i böl­jan af år 1883 af Kongl. Maj:t biträdd — torde det, med kännedom om de olika åsigter, som inom rättsvetenskapen städse gjort sig gällande, utan att derför kunna anses vara olagliga och innebära fel, befinnas, att, äfven om häradsrättens ifrågakomna åtgöranden i målet icke vunnit hofrättens bifall, desamma dock ej vore af beskaffenhet att kunna med­föra ansvars- eller ersättningspåföljd för förklaranden. Ett ytterligare stöd för sin åsigt, att fel ej blifvit af honom begånget, hade förklaran­den ansett sig kunna hemta af den omständighet, att hofrätten icke vare sig i utslaget den 22 juni 1883 eller i dess den 15 januari 1886 i målet gifna dom mot honom anbefalt åtals anställande, hvilket säker­ligen skett, derest hofrätten funnit saken vara af den beskaffenhet, att den bort beifras. På grund af hvad sålunda anförts, anhöll förklaran­den, att angifvelsen måtte lemnas utan afseende.

På de skäl, som anförts af hofrätten i dess den 18 januari 1884 meddelade dom, ansåg jag, att häradsrätten obehörigen undandragit sig att till pröfning upptaga Carl Johan Carlssons stämningstalan och deri­genom låtit komma sig till last ett oförstånd i domareembetets utöfning, hvaraf Carl Johan Carlsson tillskyndats besvär och kostnader, hvilka ytterligare ökats genom den af häradsrätten lemnade origtiga föreskrift rörande sättet för fullföljd af talan mot dess utslag. Då jag fann be­rörda fel vara af beskaffenhet att icke böra aflöpa utan ansvars- och ersättningspåföljd, uppdrog jag åt advokatfiskalen i Göta hofrätt att in­för hofrätten lagligen tilltala förklaranden för det oförstånd i domare­embetets utöfning, hvartill han, med häradsrätten, enligt hvad ofvan förmälts, gjort sig skyldig och hvarför han vore ensam ansvarig, der-

85

vid jag tillika föreskref, att Carl Jolian Carlssons ersättningsanspråk skulle efter befogenhet af advokatfiskal understödjas.

Sedan emellertid Carl Johan Carlsson i en hit inlemnad skrift för­klarat sig återkalla angifvelsen och deri framstälda påståenden, fann jag mig vid sådant förhållande kunna låta bero vid den erinran, förklaranden i anledning af det af honom ådagalagda oförstånd i domareembetets ut­öfning redan erhållit; hvarför jag meddelade advokatfiskal, att från min sida hinder icke mötte för nedläggande af de ansvarspåståenden, jag uppdragit åt advokatfiskalen att i förevarande sak mot förklaranden fram­ställa; och blef till följd häraf den i målet af advokatfiskalen förda ta­lan af honom nedlagd.

I en hit ingifven skrift klagade kommissionslandtmätaren E. Angel deröfver att, sedan under hemmansklyfning, som Angel, efter dertill på ansökning af handlanden S. A. Jönsson i Falkenberg, såsom jemte S. Svensson i Björnhult förmyndare för aflidne gästgifvaren L. J. Jönssons från Morup omyndiga barn erhållet förordnande, med biträde af gode män företagit å 3/s mantal N:o 9 Morup i Morups socken af Hallands län mellan L. J. Jönssons sterbhusdelegare för 1/s mantal och organi­sten Alfred Wetterman likaledes för Vs mantal samt Johannes Kristians­son och enkan Adelina Larsdotter för Vie mantal hvardera, sistnämnde tre delegare anmärkt, att bemälde sterbhusdelegare icke skulle behöri­gen styrkt sin rätt till andel uti ifrågavarande hemman, hvarförutom tvist uppstått rörande undantag af mark för gemensamt behof och om delningsgrunden, samt efter det klaganden företett en för år 1885 ut­färdad debetsedel å kronoskatter, hvari L. J. Jönsson fans upptagen såsom egare till Vs mantal N:o 9 Morup, landtmätaren med gode män­nen i afgifvet utlåtande dels yttrat, att som L. J. Jönssons sterbhus med tillgängligt bevis styrkt sin rätt till '/8 mantal N:o 9 Morup och öfrige delegare lemnat obestridt, att sterbhuset för närvarande innehade denna hemmansdel, blefve påståendet om skjddighet för sterbhuset att bättre styrka sin rätt till densamma, hvilket påstående stode i strid med 33 § skiftesstadgan, lemnadt utan afseende, dels ock meddelat beslut i öfriga ofvan omförmälta tvistefrågor, så hade Faurås härads egodelnings- rätt, hvars pröfning berörda utlåtande blifvit understäldt, och hvarest Wetterman och hans medparter, under åberopande deraf, att L. J. Jöns­son icke skulle med eganderätt innehaft den andel i hemmanet, för hvilken han i ansökningen till förrättningen uppgifvit sig föra talan, bestridt förrättningens fortsättande, i utslag den 27 december 1886 ytt­

86

rat, att enär det mot Wettermans och hans medparters bestridande ej blifvit styrkt, att L. J. Jönsson i lifstiden varit egare till det l/$ man­tal N:o 9 Morup, hvilket han i ansökningen om ifrågavarande skiftes­förrättning uppgifvit sig områda, samt L. J. Jönssons behörighet att påkalla skiftesförrättningen följaktligen ej ådagalagts, funne egodelnings- rätten Wetterman och hans medparter ej kunna förpligtas att på ågångna ansökningen med sina fastigheter ingå uti ifrågasatta hemmansklyfnin- gen, hvadan skiftesberedningens åtgärder och beslut undanröjdes; och förpligtades L. J. Jönssons sterbhus att med 4 kronor 50 öre deltaga i gäldandet af kostnaden för egodelningsrättens sammanträde; hvarjemte Ängels anspråk på ersättning med 17 kronor 68 öre för sin inställelse i målet ogillades.

Detta utslag ansåg Angel strida ej mindre mot den enkla och oför- tydbara lydelsen i § 33, än ock mot §§ 132 och 133, mom. 1, skiftes­stadgan. Det vore jemväl ett vedertaget bruk, om ej en lagstadgad skyl­dighet, att den, här Wetterman, som något invände, skulle sådan in­vändning styrka. Wetterman hade såväl vid skiftesförrättningen som inför egodelningsrätten medgifvit, att sökanden innehade ifrågavarande Va mantal N:o 9 Morup, och Angel hade derutöfver affordrat och bilagt skiftesprotokollet häradsskrifvarens i orten bevis, att sökanden vore af honom för sagda hemman behörigen antecknad.

Wetterman, som för sin del aldrig påstått sig eg a mera än l/8 man­tal i hemmanet, visade hvarken att han yppat någon rättegång mot sökanden L. J. Jönssons sterbhus, ej heller och ännu mindre att han vunnit sökanden ur den eganderätt, denne innehade; och jemte detta allt förekomme den omständighet, att L. J. Jönssons hemmansdel icke vexlat egare annorlunda än från fader till son i flera generationer, alltså ett i ifrågavarande afseende alldeles obestridligt faktum, hvarom doma­ren, om han, vid granskning af ärendet, förrän han utlyst egodelnings­rättens sammanträde, icke gittat i lagfartsboken förvissa sig derom, måste af egodelningsrättens ledamöter kunnat skaffa sig för detta ända­mål tillräcklig upplysning, utan att, såsom skett, i uppenbar strid med andemeningen i 33 § skiftesstadgan, vålla jemväl delegarne onödigt uppehåll, rättegång och kostnader.

I häröfver infordrad förklaring anförde egodelningsrättens ordfö­rande, bland annat, att af handlingarna i målet syntes honom uppenbart framgå, att L. J. Jönssons skiftesvitsord bestridts och att landtmätaren följaktligen bort hafva tagit i öfvervägande, huruvida det kunde anses styrkt, att dylikt vitsord tillkom L. J. Jönsson, samt, der så ej varit förhållandet, förklarat det sökta skiftet ej kunna fortgå och hänvisat

87

delegarne att öfver beslutet i laga ordning anföra besvär. I stället att så göra, hade skiftesberedningen, ehuru L. J. Jönssons eller hans sterb- husdelegares eganderätt. till fastigheten icke det ringaste styrkts, för­klarat förrättningen, vid det förhållande att L. J. Jönsson vid sin död innehade fastigheten, böra på grund af skiftesstadgans 33 § fortgå. Skiftesberedningen hade således ansett berörda, mellan delegarne upp­komna stridighet innefatta en eganderättstvist, men alldeles förbisett att det, enär anmärkningen framstälts emot skiftessökanden, rätteligen va­rit fråga om dennes behörighet att söka skiftet.

Från egodelningsrättens sammanträde, som blifvit i laga ordning kungjordt, uteblefvo L. J. Jönssons sterbhusdelegare, hvaremot öfrigo skiftesdelegarne tillstädeskommo under fortsatt bestridande af sterblm- sets eganderätt till omförmälta fastigheten. Med anledning deraf och då egodelningsrätten ej kunde gilla skiftesberedningens åsigt, att be­rörda anmärkning blifvit vederlagd med företedda debetsedeln, måste egodelningsrätten förklara det sökta skiftet ej böra ega rum, hvarvid Angel i följd af det sätt, hvarpå denna fråga af honom behandlats, ansågs ej böra undfå någon ersättning för sin inställelse och detta så mycket mindre, som antagligt vore, att frågan ej kommit under egodelningsrättens be­dömande, derest Angel stält sig skiftesstadgans föreskrifter till efterrät­telse. Åtminstone hade hans närvaro vid egodelningsrätten då varit öfverflödig och delegarne således besparats utgiften för hans inställelse.

Upplysningsvis ville förklaranden nämna, att sterbhusdelegarne i underdåniga besvär öfver egodelningsrättens utslag, bland annat, upp- gifvit, att de vid ett af landtmäterisammanträdena företett icke allenastL. J. Jönssons fastebref å ifrågavarande hemmanslott, utan äfven hans fångeshandlingar dertill; men härom innehölle landtmäteriprotokollen ej den ringaste antydan, ehuru det naturligtvis varit landtmätarens skyl­dighet att åtminstone göra anteckning derom i protokollet. Hans under­låtenhet derutinnan vore således, förutsatt att sterbhusdelegarnes berörda uppgift vore sanningsenlig, egentliga orsaken till det onödiga uppehåll, den rättegång och de kostnader, som han ansett förklaranden hafva vållat delegarme, och derjemte ett ytterligare skäl till underkännande af kla­gandens anspråk på ersättning för inställelsen vid egodelningsrätten.

Hvad i sistnämnda afseende af förklaranden anförts uppgaf i ingifna påminnelser Angel sakna all grund, hvilket framginge deraf, att Angel nödgats efterfråga debetsedeln och förstått foga den till protokollet.

Enligt hvad jag inhemtade af handlingarna i ärendet, hade emeller­tid förmyndarne för L. J. Jönssons sterbhusdelegare hos Kongl. Maj:t anfört underdåniga besvär öfver egodelningsrättens ofvanberörda utslag

v

88

i hvad detsamma angick bemälte sterbhusdelegare; och afgjordes dessa besvär af Kongl. Maj:t genom utslag den 12 maj 1887, dervid Kongl. Maj:t, enär, enligt hvad protokollet öfver förrättningen utvisade, Wetter- man och hans medparter vid ärendets behandling inför landtmätaren och gode männen medgifvit, att L. J. Jönssons sterbhusdelegare inne­hade det ‘/g mantal N:o 9 Morup, som L. J. Jönsson i ansökningen om skiftesförordnandet uppgifvit sig ega, samt vid sådant förhållande be­mälte sterbhusdelegare, utan afseende å hvad Wetterman och hans med­parter mot deras eganderätt till hemmansdelen anmärkt, "enligt bestäm­melserna i 33 § skiftesstadgan vore behörige att söka ifrågavarande hemmansklyfning, med upphäfvande af egodelningsrättens utslag, för­klarade hvad mot förrättningen blifvit anmärkt icke utgöra hinder för den sökta hemmansklyfningens fortgång, hvadan det ålåge egodelnings- rätten att för behandling af öfriga egodelningsrätten understälda frågor åter upptaga målet och med detsamma lagligen förfara.

Mig syntes det vara uppenbart, att, på sätt Kongl. Maj:t jemväl förklarat, L. J. Jönssons sterbhusdelegare, på grund af föreskriften i 33 § skiftesstadgan varit behörige att söka ifrågavarande hemmansklyfning, utan afseende å hvad mot deras eganderätt till hemmanet invändts, och att, likasom egodelningsrätten följaktligen obehörigen undanröjt skiftes­beredningens åtgärder och beslut i ärendet, egodelningsrätten jemväl obehörigen underkänt Ängels anspråk på ersättning för sin inställelse i målet. Jag ansåg mig derför icke kunna underlåta att lemna Angel mitt biträde för utbekommande af samma ersättning, mot hvars belopp någon anmärkning icke förekommit, men innan vidare åtgärd i saken af mig vidtogs, aflät jag till förklarande]! en skrifvelse, hvari jag ti 11- kännagaf, att jag lemnade honom tillfälle att godtgöra Angel hans be­rörda inställelsekostnad med det af denne fordrade beloppet och veder­börligt qvitto derå inom viss föreskrifven tid till mig insända, i hvilket fall någon vidare åtgärd från min sida icke komme att vidtagas.

Inom den föreskrifna tiden inkom förklaranden med bevis att Angel blifvit af honom godtgjord för sin omförmälta kostnad; och blef i följd deraf ärendet från vidare behandling afskrifvet.

Af handlanden i Stockholm Karl Hauffman omförmäldes i en till mig ingifven klagoskrift, hurusom, oaktadt klaganden i en den 8 augu­sti 1885 till domhafvande!! i Norra Helsinglands domsaga ingifven an­sökning om handlanden Richard Fredrikssons försättande i konkurs anhållit, för den händelse gäldenären icke medgåfve ansökningen, om

89

anstånd med dess pröfning till Forssa tingslags häradsrätts nästa sam­manträde under lagtima ting, samt gäldenären, som underlåtit att inom förelagd tid förklara sig öfver ansökningen, ej heller annorledes, kla­ganden veterligen, bestridt det af klaganden begärda anstånd med an­sökningens pröfning, ärendet blifvit, såsom klaganden syntes, i strid med 7 § 4 mom. konkurslagen, utsatt till urtima ting, dervid härads­rätten genom utslag den 31 augusti 1885, jemte det gäldenären för- pligtades afträda sin egendom till konkurs, ålagt klaganden att förskjuta kostnaderna för sammanträdet med tillhopa 68 kronor 82 öre, hvilket belopp, åtecknadt det åt klaganden utskrifna, vid den till mig ingifna skriften fogade exemplar af häradsrättens protokoll, också blifvit af kla­ganden guldet.

Vidare anförde klaganden, att i bref, som han hösten 1885 aflåtit till domhafvanden, klaganden förmält sig skola blifva domhafvanden synnerligen förbunden, om denne godhetsfullt ville meddela klaganden, huruvida ärendets utsättande till urtima ting berott på en från klagan­dens afvikande tolkning af nyssnämnda lagrum eller på ett förbiseende af klagandens i ansökningen framstälda, af gäldenären icke bestridda begäran om anstånd; för hvilket senare fall klaganden uttalade den för­hoppning, att domhafvanden ville bereda honom ersättning för hvad klaganden fått obehörigen utgifva. På denna förfrågning erhöll klagan­den icke något svar.

Af fruktan att genom sakens angifvande till åtal göra domhafvanden jäfvig att handlägga ett vid Forssa tingslags häradsrätt mellan klagan­den och annan person anhängigt mål, lät klaganden saken tills vidare bero. Men sedan berörda mål under 1887 års vår blifvit af häradsrätten med slut afhulpet, upprepade klaganden i bref till domhafvanden samma framställning. Då emellertid jemväl detta bref lemnats obesvaradt, hade klaganden ej annan utväg än att hos mig anmäla förhållandet.

Att klaganden icke bort betungas med kostnaden för urtima tinget, förefölle klaganden uppenbart. Ett misstag kunde en hvar lätt begå och misstagets följder hade i detta fall blifvit relativt obetydliga. Om domhafvanden gjort hvad han bort för att rätta felet, skulle det ej ett ögonblick fallit klaganden in att begära domhafvandens åtalande. Men det tystnadens förakt, hvarmed domhafvanden bemött klagandens i yt­terst hofsam form gjorda framställningar, stälde saken i annan dager och föranledde klaganden att tro, det här förelåge antingen en origtig lagtolkning, som kräfde rättelse, eller en mot bättre vetande begången rättskränkning, som utan afseende å skadans ringhet borde beifras.

Klaganden anhölle derför, att domhafvanden måtte ställas under åtalJust.-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 12

90

för ifrågavarande embetsfel, samt att dervid yrkande måtte framställas jemväl om domhafvandens förpligtande att ersätta den skada, klagan­den genom samma embetsfel lidit.

Med anledning af denna klagan infordrade jag domhafvandens ytt­rande, hvari denne tillkännagaf, att ofvannämnda uppskofsbegäran, som framstälts i sjelfva ansökningen, undgått hans uppmärksamhet eller fallit honom ur minnet. Sedan nemligen ansökningen den 8 augusti 1885, då den ingafs, blifvit af något domhafvandens biträde försedd med kom- munikationsresolution som af domhafvanden undertecknats, hvarvid dom- hafvanden icke behöfde läsa och sannolikt icke heller läste sjelfva an­sökningen, kom ärendet icke till domhafvandens vidare behandling förr än den 19 i samma månad, då han vid utsättande af dag för ärendets behandling vid rätten icke heller hade af nöden att genomläsa ansök­ningen. Att domhafvanden vid nämnda förhållande förbisett eller glömt ifrågavarande begäran, torde så mycket mer få anses ursäktligt, som, under den långa tid domhafvanden handlagt konkursmål, det aldrig tillförne inträffat, att slik begäran blifvit förskottsvis framstäkl redan i ansökning om gäldenärs försättande i konkurs, och domhafvanden så­lunda, åtminstone af erfarenheten, saknade anledning förutsätta en dylik framställning. Hade åter begäran om ansökningens pröfning vid det två månader senare inträffade lagtima hösttinget framstälts, då delgif- niugsbeviset ingafs och det redan visat sig att gäldenären icke inom föreskrifven tid inkommit med förklaring, samt sålunda kommit till dom­hafvandens kännedom, skulle han ovilkorligen hafva stält sig densamma, såsom på lag grundad, till efterrättelse, och domhafvanden antoge, att icke ens klaganden kunde föreställa sig, att domhafvanden med vett och vilja begått ett lagbrott för att skada klaganden eller för den ringa ersättning, som till följd af urtima tinget kommit på domhafvandens lott, ehuru klaganden insinuerat något dylikt. Lika litet hade domhaf­vandens underlåtenhet att besvai-a klagandens bref sin grund i något »förakt», utan helt enkelt i den omständighet, att domhafvanden ansåge sig icke vara skyldig att afgifva förklaring öfver embetsåtgärder till personer, hvilka icke lagligen egde affordra domhafvanden sådan.

Enär klaganden sålunda sjelf varit vållande till det anmärkta »miss­taget», ansåge domhafvanden det icke vara obilligt att klaganden ock ansvarade för följderna deraf; hvadan domhafvanden hemstälde, att hvad klaganden andragit icke måtte till någon min vidare åtgärd föranleda.

Mot denna förklaring erinrade klaganden i afgifna påminnelser, att af förklaringen syntes framgå, att domhafvanden ansåge sig hafva lag­ligen kunnat och bort låta med pröfning af klagandens ansökan anstå

91

till lagtima ting, derest domhafvande» kommit att lägga märke till kla­gandens begäran derom. Att så ej skett, ansåge domhafvanden bero på klagandens förvållande. Klaganden hade nemligen, enligt domhaf- vandens förmenande, bort framställa denna begäran, när delgifningsbe- viset ingafs. Att framställa den först då, hade emellertid, enligt kla­gandens förmenande, varit för sent, eftersom den icke lagligen kunnat vinna afseende, såvida den blifvit af gäldenären bestridd, och följaktli­gen för gäldenärens hörande deröfver måste framställas redan i sjelfva konkursansökningen. Om klaganden haft kännedom om expeditions- sättet i domsagan, hade klaganden visserligen bort upprepa sin begäran vid delgifningsbevisets ingifvande. Men att någon förpligtelse dertill ålegat klaganden, torde ej kunna ifrågasättas.

Att domhafvanden i angifna hänseendet felat, syntes alltså vara obe­stridligt. Huruvida den ursäkt han anfört borde freda honom från an­svar, lemnade klaganden derhän. Säkert vore? att klaganden ingalunda skulle besvärat mig eller sig sjelf med den gjorda angifvelsen, såvida domhafvanden på klagandens derom framstälda begäran återbetalt de penningar, som domhafvanden olagligen låtit affordra klaganden och af livilka kanske större delen tillfallit domhafvanden. Klaganden medgåfve villigt, att. beloppet vore ringa, men så mycket mera förvånande vore det, att domhafvanden, som ansåge det under sin värdighet att till kla­ganden »afgifva förklaring» öfver ifrågavarande embetsåtgärd, funne _ det med sin värdighet förenligt att söka få behålla ett obetydligt penning­belopp, som domhafvanden genom ett så godt som erkändt fel i tjen- sten olagligen uppburit.

Öfvertygad att äfven om förseelsen mot förmodan skulle anses för­ringa för att böra föranleda kriminelt ansvar, jag i alla händelser icke skulle tillåta, att en embetsman skördade ens den minsta vinst af ett uppenbart, om än ringa embetsfel, vidhölle klaganden sina förut fram­stälda yrkanden.

Vid öfvervägande af hvad sålunda i detta ärende förekommit, an­såg jag klaganden, på de af honom anförda skäl, ega fullt fog för sitt yrkande att af domhafvanden återbekomma den ersättning, 68 kronor 82 öre, klaganden fått förskjuta för Forssa tingslags häradsrätts ofvan- vanberörda urtima sammanträde den 31 augusti 1885. Jag ansåg mig således icke kunna underlåta att lemna klaganden mitt biträde för åter­bekommande! af samma ersättningsbelopp, men lemnade, innan vidare åtgärd i saken vidtogs, domhafvanden tillfälle att till klaganden åter­bära beloppet och vederbörligt qvitto derå hit insända inom en månad, i hvilket fall ärendet komme att från vidare behandling af mig afskrifvas.

92

I en hit ingifven skrift anmälde sedermera klaganden att, då det belopp, för hvars obehöriga uttagande från klaganden, han till åtal an­mält domliafvanden, numera blifvit klaganden ersatt af Richard Fredriks- sons konkursbo, klaganden för sin del icke påyrkade åtals anställande mot domliafvanden; hvarefter ärendet blef från vidare behandling af- skrifvet.

Till belysning af lagskipningens tillstånd utöfver hvad förestående redogörelse i sådant afseende gifver vid handen, skall jag nu i ord­ningen meddela ett och annat, grundadt hufvudsakligen på erfarenheter under det sistförflutna året.

Vid den granskning af de från samtliga central- och länsfängelser till justitieombudsmansexpeditionen inkommande fångförteckningar, som å expeditionen eger rum, har flerfaldiga gånger visat sig, att vid till­ämpning af stadgandet i 2 kapitlet 19 § strafflagen, angående den tid hvarå förlust af medborgerligt förtroende skall ådömas, sådant detta stad­gande lyder enligt kongl. förordningen den 31 oktober 1873, hvarje­handa missuppfattningar af detta lagrum äro rådande.

Den del af nämnda paragraf, hvarom nu är fråga, erhöll genom be­rörda kongl. förordning följande lydelse:

»Vissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde förklaras hafva förverkat medborgerligt förtroende för alltid, eller för viss tid, hvilken ej må sättas kortare, än ett, eller längre, än tio år, utöfver den ådömda strafftiden».

Ehuru denna affattning af paragrafen icke lärer kunna undgå den anmärkning, att densamma i visst afseende är, om ej vilseledande, åt­minstone egnad att framkalla origtiga tydningar, såsom jag här nedan skall påpeka, torde väl paragrafen äfven i sin nuvarande lydelse få anses tydlig och klar derutinnan, att då någon förklaras hafva förverkat medborgerligt förtroende för viss tid, detta förklarande innebär, att per­sonen är vanfrejdad från det domen tagit åt sig laga kraft och oaf­brutet derefter intill dess den för vanfrejden bestämda tid gått till ända. Icke sällan förekomma dock exempel på att äfven i detta afseende olika uppfattningar gjort sig gällande.

Såsom temligen enastående må till en början anföras den tolkning, som i följande fall påkallat min uppmärksamhet. Till följd af anmärk­ning vid granskning af en hit inkommen fångförteckning infordrade jag

93

ett af en rådstufvurätt år 1886 meddeladt utslag angående en häktad person. Genom berörda utslag dömdes denne, som på grund af samma rådstufvurätts den 20 juli 1885 meddelade utslag undergått bestraffning för andra resan stöld, att för tredje resan sådant brott »hållas till straff­arbete under två års tid äfvensom att ifrån den tid, då honom genom rådstufvurättens förenämnda utslag ådömd förlust af medborgerligt för­troende upphör, eller ifrån den 14 juni 1890, vara under tre års tid i ytterligare saknad af sådant förtroende». Grunden till den uppfattning, som i detta utslag tagit sitt uttryck eller att verkan af ådömd vanfrejd skall inträda först när den dömde återvunnit honom förut frånkändt medborgerligt förtroende, torde få sökas deri, att den sakfälde ansetts icke böra erhålla lindring i straffpåföljden till följd af den omständighet att han förut för annat brott ådömts enahanda påföljd, derför tiden ännu icke gått till ända. Denna uppfattning är uppenbarligen alldeles origtig och saknar allt stöd äfven i ordalydelsen i ofvananförda lag­rum. Den torde äfven, som sagdt, endast ytterst undantagsvis före­komma.

En annan lika uppenbart origtig tillämpning af ifrågavarande lag­stadgande har jag deremot funnit icke så sällan förekomma. Om nem­ligen en person på en gång dömes för flera brott, af hvilka något eller några medföra förlust af medborgerligt förtroende, men det eller de andra icke, affattas mången gång utslaget så, att den tilltalade förklaras medborgerligt förtroende förlustig under viss tid utöfver den för samt­liga brotten ådömda strafftiden. Genom ett af mig på förekommen anled­ning nyligen infordradt, af en häradsrätt år 1887 meddeladt utslag döm­des t. ex. förre båtsmannen B. att för inbrottsstöld undergå straffarbete sex månader och att ett år derutöfver vara medborgerligt förtroende förlustig, att för hemfridsbrott hållas i fängelse två månader samt att för rättsstridigt hot hållas i fängelse likaledes två månader, hvilka båda sistnämnda straff skulle förvandlas hvartdera till en månads straffarbete; och förklarades B. alltså skola i ena bot undergå straffarbete åtta må­nader och vara medborgerligt förtroende förlustig ett år »utöfver straff­tiden». Domaren har här i det närmaste följt lagens uttryckssätt, men förbisett, att ordet strafftid i 2 kapitlet 19 § strafflagen icke kan afse annan strafftid än den som ådömts för sådana »vissa» brott, hvarom paragrafen uteslutande handlar, d. v. s. vanfrejdande brott, och sålunda icke hela den strafftid, som på en gång ådömes för dels d}dika brott och dels brott, som icke hafva förlust af medborgerligt förtroende till påföljd.

De missuppfattningar af stadgandet i 2 kap. 19 § strafflagen, som

94

nu vidrörts, kunna icke skrifvas på räkningen af någon otydlighet i lagen. Deremot torde den lydelse som genom 1873 års förordning gif- vits åt här ifrågavarande stadgande icke kunna fritagas från all skuld till den ännu gängse föreställningen att, då till förlust af medborgerligt förtroende på viss tid dömes, tidsberäkningen gäller endast vanfrejden efter det den dömde undergått sjelfva straffet, att således, om någon dömes att undergå straffarbete fyra år och att vara förlustig medborgerligt förtroende åtta år utöfver den ådömda strafftiden, detta icke betyder att han dömes till vanfrejd under tolf år, utan intill dess han utstått sitt straff och åtta år derefter; hvilket ingalunda är detsamma. Med tillämpning af denna uppfattning blefve i allmänhet tiden för vanfrejden kortare än den ådömda strafftiden med tillägg af den för vanfrejds- tillståndet derefter fastslagna tiden, till följd af det afdrag å strafftiden, som är medgifvet, då straffarbetet verkställes i enrum; men motsatsen komme också att inträffa, då straffets verkställande af en eller annan anledning, såsom t. ex. sjukdom, rymning o. s. v., blefve uppskjutet eller afbrötes. Det har emellertid icke varit lagstiftarens mening att tiden för ådömd förlust af medborgerligt förtroende skulle kunna så­lunda komma att skifta, i följd af tillfälliga omständigheter.

Stadgandet i 2 kapitlet 19 § strafflagen i hvad det angår ådö- inande af förlust af medborgerligt förtroende lydde från början sålunda:

»Vissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde förklaras hafva medborgerligt förtroende för alltid eller för viss tid för­verkat.

Då sådan påföljd för viss tid stadgad är, må den ej under fem och ej öfver tio år ådömas».

Kongl. förordningen den 31 oktober 1873 har i här ifrågavarande afseende icke gjort någon ändring. Äfven den innebär, att den för vanfrejdande brott dömde skall, så vida han icke dömes till ständig vanfrejd, förklaras förlustig medborgerligt förtroende under en bestämd, af alla tillfälligheter oberoende tid, nemligen under den ådömda straff­tiden, hvilken ju är till siffran bestämd, och derutöfver en likaledes till längden bestämdt utstakad tid. De ändrade ordalagen afse att tydligen uttrycka, hvad det ursprungliga stadgandet visserligen menade, men ej utsade, att i fråga om ett visst brott tiden för vanfrejdspåföljden skall, inom angifna gränser, öfverskjuta den ådömda strafftiden. Visserligen kunna fall inträffa, då tiden för förlust af medborgerligt förtroende icke öfverskjuter den ådömda strafftiden. Såsom vid behandlingen inom högsta domstolen af förslaget till ifrågavarande stadgande af en ledamot an­märkts, hindrar intet, att den tid, hvarpå förlusten af medborgerligt för­

95

troende blifvit ådömd, kan vara helt och hållet förfluten, då verkställig­heten af det jemväl ådömda straffarbetet börjar. Likaledes kan natur­ligtvis inträffa, att genom sammanläggning af straffarbete, ådömdt för särskilda brott, af hvilka det ena medför förlust af medborgerligt för­troende, det andra icke, straffarbetstiden kommer att öfverskjuta tiden för den särskilda påföljdens fortvaro. Men i de allra flesta fall uppnås dock lagens syfte med förändringen eller att straffpåföljden fortfar efter strafftidens slut.

Jag har på grund af den missuppfattning, som i detta afseende eger rum, ansett det vara på sin plats att här särskilt framhålla och betona, att då till vanfrejd för viss tid dömes, sådant måste, likaväl efter 1873 års förändring af ofta berörda lagrum som förut, ske för en bestämd, från det domen vunnit laga kraft oafbrutet fortlöpande tid. Härtill har jag funnit mig manad äfven af följande anledning:

Ofta begagna nemligen domarena, äfven då de få antagas hylla denna mening, uttryck, som äro egnade att vilseleda dem, hvilka hafva att af besluten göra tillämpning; Om det t. ex. heter i ett utslag, så som i det här ofvan omförmälta och mångfaldiga andra, att N N. dömes till förlust af medborgerligt förtroende under X år »utöfver strafftiden» (icke den ådömda strafftiden), är det förlåtligt nog att den prest, som har att med ledning af detta utslag utfärda frejdbetyg för den dömde, förklarar honom åter vara i besittning af medborgerligt förtroende, när den i utslaget till siffran utsatta vanfrejdstiden förflutit efter det han utstått det ådömda straffet, helst en dylik tydning är fördelaktigast för den straffade. Säkraste sättet att undgå all tvetydighet i detta afseende är otvifvelaktigt att alltid använda den hittills endast någon gång bru­kade formen: N. N. dömes att undergå straffarbete vissa (tre) år och vara medborgerligt förtroende förlustig — vissa (åtta) år, med eller utan tillägget: den ådömda strafftiden inberäknad. Denna affattning uttryc­ker närmast och bestämdast betydelsen af 2 kapitlet 19 § strafflagen äfven efter förändringen af den 31 oktober 1873.

Skilda meningar om rätta tillämpningen af stadgandet angående vanfrejds ådömande hafva äfvenledes yppat sig i fall, då någon på en gång dömes för flera brott, hvilka hvart för sig medföra förlust af med­boi-gerligt förtroende. Det inträffar fortfarande, hvad dock förut var vanligare, att domaren först förklarar den tilltalade skyldig för hvart- dera brottet till så väl straffarbete som förlust af medborgerligt förtro­ende under någon viss tid, och så dömer honom att i en bot undergå det sammanlagda straffet, med föreskrifven begränsning, samt att vara

96

medborgerligt förtroende förlustig under den tidrymd, som uppkommer genom sammanläggning af de tidsmått för denna påföljd, hvilka de särskilta brotten ansetts betinga. Eller — för att klargöra saken med ett exempel — domaren känner den tilltalade skyldig för stöld till straff­arbete två år och förlust af medborgerligt förtroende fem år derutöfver samt för bedrägeri till straffarbete sex månader och medborgerligt för­troendes förlust två år utöfver strafftiden samt dömer honom att för dessa brott undergå straffarbete två år sex månader och att vara med­borgerligt förtroende förlustig sju år utöfver den ådömda strafftiden. Äfven ett sådant förfarande saknar emellertid stöd af lag och leder till betänkliga resultat. Också har detta förfaringssätt blifvit af öfverrätt ogilladt, med förklarande att förlust af medborgerligt förtroende icke bör ådömas under tid, Överskjutande det längsta tidsmått, som för något af flera åtalade brott blifvit utstakadt, det vill, med tillämpning på sist- anförda exempel, säga icke öfver fem år.

Men icke heller denna öfverrättens uppfattning kan jag finna rigtig. Om t. ex. någon på en gång lagföres för fem förfalskningsbrott och pröfvas skyldig att för hvartdera undergå sex månaders straffarbete och att ett år utöfver strafftiden vara medborgerligt förtroende förlustig, så skulle, enligt sistnämnda lagtolkning, personen dömas att undergå straff­arbete två år sex månader samt att vara medborgerligt förtroende för­lustig sammanlagdt ett år sex månader, eller ett år mindre än den ådömda strafftiden. Denna grundsats kan alltså i tillämpningen föra till resultat, som stå i uppenbar strid med lagens syfte att vanfrejden skall räcka utöfver strafftiden.

Det lämpligaste och med lagens grund mest öfverensstämmande synes mig vara, att samtliga brotten i detta afseende tagas såsom ett helt och att för dem gemensamt ådömes en efter brottens antal och beskaffenhet afmätt tidrymd för förlust af medborgerligt förtroende. Mot ett sådant tillvägagående kan visserligen erinras, att i händelse den dömde frikännes af högre rätt från ett eller flera af brotten, eller för något af dem vinner lindring i straffet, öfverrätten måste i första hand pröfva, hur mycket den ådömda vanfrejdstiden i följd dei-af bör förkortas; men denna oegentlighet torde ej vara af den betydenhet att den skulle kunna utgöra hinder för att använda nu ifrågasatta förfarings­sätt, som, efter hvad jag sport, i icke ringa utsträckning börjar inom lagskipningen tillämpas, och hvars lämplighet framhållits af bland annat en sådan auktoritet på detta område, som professorn J. Hagströmer, i en i Naumanns tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning för år 1887 intagen uppsats i förevarande ämne, till hvilken uppsats jag

97

hänvisar dem, som önska en mera allsidig och uttömmande utredning af ämnet, än jag här kunnat lemna.

Till följd af anmärkning vid granskning af de från kronohäktet i Hudiksvall hit inkomna fångförteckningar för 1887 infordrade jag från tillsyningsmannen vid nämnda kronohäkte upplysning om anledningen dertill, att de i häktet förvarade straffarbetsfångar fått börja aftjena de dem ådömda bestraffningar samma dagar vederbörande underrätters utslag meddelats, hvilket förfarande jag ansåg stå i strid mot föreskrif­terna i kongl. förordningen angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande utslag, den 30 maj 1873.

I det yttrande tillsyningsmannen i anledning häraf till mig afgaf, anförde han, att han allt sedan den 27 januari 1875 låtit ej allenast straffarbetsfångar, utan jemväl fängelsefångar, utan att anmärkning der­öfver från vederbörande tillförne försports, börja sina straff de dagar de förklarat sig med utslagen nöjde, men icke, såsom min förfrågning- syntes antyda, dessförinnan; att anteckningarna å de vid häktet för­varade utslagen visade, att de dömde först förklarat sig nöjda inför domstolen, der fängelsedirektören merendels vore närvarande — eller vid ankomsten till häktet, för den händelse förpassningen, af domaren utfärdad, innehållit fullständig uppgift om straffet — och att, sedan ut­slaget anländt till häktet, derå tecknats den dömdes bekräftelse af be­rörda förhållande; att, enligt tillsyningsmannens åsigt, detta beräknings- sätt också vore fullt rigtigt, enär i kongl. förordningen den 30 maj 1873 § 1 uttryckligen föreskrefves, att när den dömde förklarat sig nöjd på angifvet sätt, borde straffet genast gå i verkställighet, samt § 2 i nämnda förordning icke innehölle något undantag härifrån utan endast lemnade ett medgifvande åt den dömde att inom viss tid kunna åter­taga sin förklaring, hvilken tid skulle, enligt författningens ordalag, i fråga om underrätts utslag räknas från afkunnandet, naturligtvis i alla de fall då sådant kunde ske, men i fråga om öfverrätts utslag från del- gifningen.

Den af tillsyningsmannen sålunda gjorda tolkning af föreskrifterna i kongl. förordningen den 10 maj 1873 kunde jag icke godkänna.

Förordningens 1 § föreskrifver nemligen uttryckligen, bland annat, att, om den, som blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller till- fän­gelse och skall hållas häktad i afbidan derå, att det öfver honom fälda

Just.-ombudsmanne.ns embetsberättelse till 1889 års riksdag. 13

98

utslag vinner laga kraft, före besvärstidens utgång, i den ordning 2 § bestämmer, förklarat sig nöjd med utslaget och villig att undergå den ådömda bestraffningen, då bör straffet genast gå i verkställighet, utan hinder af åklagares eller målsegandes besvär. I § 2 åter stadgas, att om häktad vill afgifva sådant förklarande, hvarom i 1 § är nämndt, bör det ske inför konungens befallningshafvande, derest den häktade förvaras i länsfängelset, men i annat fall inför tillsyningsmannen eller föreståndaren i vittnens närvaro, dock att sådant förklarande ej må gälla, med mindre den häktade inom fängelset haft minst två dagars betänke­tid, efter det underrätts utslag för honom afkunnades eller öfverrätts ut­slag blef honom delgifvet. Af dessa bestämmelser framgår oförtydbart, att sådant straff, hvarom nu är fråga, ej får börja verkställas, förrän fången i den ordning, som i 2 § af förordningen bestämmes, afgifvit ett lagligen gällande förklarande, att han med utslaget åtnöjes, men att straffet då »genast» — hvilket ord här uppenbarligen användts i mot­sats mot uttrycket »besvärstidens utgång» — må börjas, utan hinder af åklagares eller målsegandes besvär. Således kan i intet fall af under­rätt ådömdt straff taga sin början förrän minst två dagar efter det ut­slaget blifvit för fången kungjord t, äfven om fången inför underrätten förklarat sig med detsamma åtnöjas. Den i detta fall af tillsynings­mannen förfäktade tolkning af ifrågavarande bestämmelser var således icke öfverensstämmande med åberopade förordnings i sammanhang fat­tade ordalydelse, och ej heller med förordningens syftemål, hvilket på­tagligen är att bereda fånge förmånen att, sedan han haft tillräckligt rådrum att öfverväga utslagets innehåll, börja aftjena den honom ådömda bestraffningen äfven före besvärstidens utgång, med vilkor att han på ett honom lagligen förbindande sätt afstått från sin rätt att mot utsla­get anföra besvär hos vederbörande öfverrätt.

Deremot kunde den uppfattning af dessa bestämmelser, tillsynings­mannen omfattade, i tillämpningen medföra den oegentlighet att, om en fånge, som inför underrätten förklarat sig åtnöjas med dess utslag och derefter genast tillätes påbörja den honom ådömda bestraffningen, icke inom föreskrifven tid förnyade detta förklarande, utan efter tagen när­mare kännedom om utslaget förklarade sig dermed missnöjd, det på­började straffet måste afbrytas; och kunde i sådan händelse förveck­lingar och svårigheter lätteligen uppstå, ej blott om fånge helt och hållet frikänts af öfverrätten utan äfven i motsatt fall, då framdeles det straff, hvartill han af öfverrätten ansetts skyldig, skulle verkställas.

Den uppfattning af ifrågavarande föreskrifter, som af mig ofvan framhållits såsom den rigtiga, omfattas äfven, så vidt jag kunnat finna,

99

nästan undantagslöst af de myndigheter, hvilka hafva sig tillsynen öfver landets fängelser och häkten anförtrodd.

Då tillsyningsmannen vid ofvannämnda kronohäkte likväl, på de af honom anförda skäl, gifvit en annan tydning åt samma bestämmelser, fann jag mig böra förständiga honom att meddela mig, huruvida han, med afseende å hvad jag, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad ofvan omförmälts, i ärendet anförde, ämnade för framtiden ställa sig till efterrättelse de i åberopade förordningen gifna bestämmelser, så­dana de af mig tolkats och i allmänhet eljest tillämpades, eller om han fortfarande vidhölle den af honom hysta uppfattningen och framgent ämnade i enlighet dermed förfara.

Till svar härå har tillsyningsmannen tillkännagifvit, att han ansåge sig hädanefter kunna saklöst följa den tolkning af kongl. förordningen den 30 maj 1873, för hvilken jag uttalat mig; och har jag vid sådant förhållande icke funnit någon vidare åtgärd i saken erforderlig.

I anledning af en vid majriksdagen 1887 väckt motion beslöt Riks­dagen, i enlighet med lagutskottets tillstyrkan, att i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder i syfte att sterbhusdelegare, de der gemensamt afliändt sig dem genom giftorätt eller arf tillfallen fastighet och hvilkas laga åtkomst dertill måste, innan lagfart nye egaren beviljas, vara genom lagfart bekräftad, måtte kunna å fastigheten undfå lagfart, utan att särskilt protokollsutdrag och särskilt lagfartsbevis behöfde af hvarje sterbhusdelegare för hans andel lösas.

Häraf föranleddes kongl. kungörelsen den 16 december 1887 angå­ende ändrad lydelse af § 11 i förnyade nådiga förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883, genom hvilken kungörelse nämnda paragraf erhållit följande affattning:

»För parter, hvilka föra gemensam talan, bör gemensam expedition utfärdas; dock skall i sak, deri socknar hafva del och beslutet enligt lag bör genom vederbörande myndighets försorg delgifvas, ett exemplar af beslutet utskrifvas åt hvarje socken.

Söka sterbhusdelegare eller testamentstagare lagfart ä fast egendom, som dem i giftorätt, arf eller testamente tillfallit, och varder ä samma rätte­gångsdag lagfart jemväl sökt å senare fång, hvarigenom egendomen i dess helhet öfvergått till en eller flere af delegarne eller till ny egare, eller har lagfart å sådant fång redan förut blifvit sökt, skall i förstnämnda ärende gemensam expedition för sterbhusdelegarne eller testamentstagarne utfärdas, der ej annorlunda begäres.

100

De, för hvilka gemensam expedition utfärdas, vare, en för alla och alla för en, ansvarige för expeditionens utlösande».

I sitt första utlåtande i anledning af ifrågavarande motion yttrade lagutskottet, att stadgandena i 1 och 2 §§ af förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875 syntes vid tillämp­ningen hafva framkallat någon tvekan hos domstolarne, huruvida i så­dana fall, der arfskifte i ett sterbhus är erforderligt för arfslottens be­stämmande, lagfart å den arffallna fastigheten kunde meddelas gemen­samt för sterbhusdelegarne på grund af bouppteckningen eller om dom­stolen borde vägra lagfart, intill dess ett i behörig form upprättadt arfskifte företeddes, på grund hvaraf lagfart å hvarje sterbhusdelegares deri bestämda andel kunde särskilt meddelas. Praxis i dylika fall tyck­tes vara temligen vacklande. Visserligen hade högsta domstolen uti ett under dess pröfning draget mål genom utslag den 15 november 1881 förklarat sig finna hinder i lag icke möta för de i målet klagande att gemensamt erhålla lagfart å hvad dem samfäldt i arf tillfallit och blifvit mellan dem skiftadt. Men rigtigheten af denna lagtolkning syn­tes emellertid utskottet icke vara otvifvelaktig och kunde, efter utskot­tets mening, leda till föga tillfredsställande resultat i afseende å den visshet om eganderätten till fastighet, som med lagfarten åsyftas.

»Om det sålunda kan antagas» -— fortsätter utskottet — »att enligt nu gällande föreskrifter lagfart å arffallen fastighet icke bör meddelas förr än arfskifte eller bodelning, der sådan åtgärd erfordras, egt rum, så följer visserligen deraf icke med nödvändighet, att den på hvarje sterbhusdelegare belöpande andel i fastigheten måste särskilt lagfaras».

Efter uttalandet af denna uppfattning och då genom den af motio­nären föreslagna lagbestämmelsen den fördel kunde vinnas att sterb­husdelegare, hvilka gemensamt afhände sig fastighet, befriades från de alltför betungande kostnader, som särskilt lagfart å hvarje fastig- hetsandei skulle medföra, utan att någon menlig inverkan deraf å all­männa rättssäkerheten syntes vara att befara, hemstälde utskottet, att Riksdagen ville för sin del antaga ett så lydande tillägg till 1 § i för­ordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875, att inflyta efter första stycket i paragrafen:

»Delegare i död mans bo, hvilka fast egendom i boet tillfallit, må, der egendomen i sin helhet af en eller flere bland dem öfvertagits eller af dem samfäldt till annan öfverlåtits, gemensamt lagfara med sitt fång, så framt den lagfart sökes samtidigt med eller efter lagfarten å nye egarens fång; skolande dock dervid antecknas, huru stor lott hvarje del­egare enligt arfskifte, bodelning eller testamente tillfallit».

101

Vid behandlingen af detta förslag framstäldes mot detsamma fyr­faldiga anmärkningar inom båda kamrarne, och särskilt framhölls att sterbhusdelegare genom förslagets antagande skulle förlora en rätt, som de efter många domares och äfven högsta domstolens mening egde, nemligen att, om de önskade behålla och gemensamt besitta en fastig­het, som tillfallit dem i arf eller genom arf och giftorätt, derå erhålla gemensam lagfart på grund af bouppteckningen efter den aflidne.

Förslaget återremitterades af kamrarne, och utskottet tillstyrkte der­efter här ofvan återgifna skrifvelse, hvars frukt blef kongl. kungörelsen den 16 december 1887.

Motionens syfte, med den begränsning motionären gifvit åt den­samma, var visserligen härmed vunnet. Delegare i sterbhus, hvilka genom giftorätt eller arf bekommit fastighet, äro nu förvissade att all­tid få gemensam lagfart å fånget, då den sökes i sammanhang med be­gäran om lagfart för den eller dem, som fått fastigheten på sig öfver- låten. Men förmånen af sålunda besparade onödiga och ofta mycket betungande lagfartskostnader åtnjöto sterbhusdelegare äfven före till­komsten af nyssnämnda kongl. kungörelse vid många, jag vågar nästan säga de flesta, underdomstolar. Hädanefter komma deremot, efter hvad jag dels under min embetsresa sistlidna år och dels på annat sätt er­farit, flere af de domare, som förut alltid beviljat sterbhusdelegare gemen­sam lagfart å arffallen fastighet, då desse så önskat, att, i anledning af ifrågavarande tillägg till 11 § i gällande expeditionstaxa, vägra gemen­sam lagfart utom i det i tillägget angifna fall. Sterbhusdelegare, de der icke vilja sälja fastighet, som dem i giftorätt eller arf tillfallit, utan finna för sig fördelaktigt att för gemensam räkning bruka eller bort­arrendera den, skola sålunda icke kunna å fånget erhålla gemensam lag­fart, ens om de ideelt delat fastigheten genom arfskifte. Sådana fall äro visst icke sällsynta, och i de flesta af dem skola vederbörande, enär de äro i behof af inteckningslån, sålunda nödgas låta på papperet skifta fastigheten samt söka lagfart hvar å sin andel deri och lösa hvar sitt protokollsutdrag och lagfartsbevis. De ökade lagfartskostnader, den ifrågavarande lagförändringen på detta sätt kommer att indirekt till­skynda sterbhusdelegare, skola efter all sannolikhet, i helt taget, öfver­väga den besparing förändringen i ett visst fall bereder dem. Den har sålunda, ehuru deri gifver hvad motionären begärt, snarare motverkat än främjat hans syfte, lagfartskostnadernas nedbringande. Lagutskottet hade emellertid för sin del, efter hvad diskussionen i Första Kammaren rörande utskottets första förslag gifver vid handen, äfven ett annat, mycket beaktansvärdt mål i sigte, nemligen att regelbinda den ojemna

102

och vacklande praxis i fråga om lagfart å fastighet, som genom arf eller giftorätt åtkommits. Men icke heller detta mål har vunnits. Ty ehuru praxis härutinnan, efter min föreställning, kommer att hädanefter allt­mera gå i den rigtning, att gemensam lagfart å sådan fastighet ej bevil­jas sterbhusdelegare utom i den i kongl. kungörelsen den 16 december 1887 förutsatta händelsen, skola dock åtskilliga domare säkerligen fort­fara att, såsom hittills, på grund blott af bouppteckningen efter artlåtaren bevilja sterbhusdelegarne gemensam lagfart i den arffallna fastigheten, äfven då lagfarten icke sökes i sammanhang med begäran om lagfart å öfverlåtelse af fastigheten.

I betraktande af dessa förhållanden har jag varit betänkt på att framlägga förslag till en, efter min mening, mera tillfredsställande lös­ning af frågan om lagfart för sterbhusdelegare å arflallen eller i gifto­rätt bekommen fastighet, men jag har afstått från denna plan, enär det icke skäligen kan antagas, att Riksdagen redan nu och innan större erfarenhet vunnits om den nya lagbestämmelsens verkningar skulle vilja ånyo ändra lagstiftningen i förevarande ämne. Deremot har jag funnit lämpligt, att på detta sätt i redogörelsen för lagskipningens tillstånd påpeka, hurusom kongl. kungörelsen den 16 december 1887 framkallat en lagtillämpning, som visserligen icke varit ås}Ttad.

I 19 § af kongl. förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875 stadgas, att å lagfartsbevis eller i lagfarts- ärende utfärdadt protokollsutdrag skall tecknas afskrift af hvad om ären­det blifvit infördt i den i 18 § nämnda bok, den så kallade lagfarts- boken; och i 62 § i den samtidigt utfärdade kongl. förordningen angå­ende inteckning i fast egendom förekommer enahanda föreskrift beträf­fande afskrift å protokollsutdrag, som utfärdas i inteckningsärende, af hvad om ärendet blifvit infördt i inteckningsboken.

Jag har funnit att domarena på landet förfara olika i afseende å dessa afskrifter, i det somliga å dem teckna »af d o m a r e e in betet» och derunder sitt namn, andra å afskrifterna anbringa en stämpel med in­skrift: »domareembetet i N. N. härad» eller dylikt, andra åter teckna »domareembetet» utan namnunderskrift och några slutligen lemna af­skrifterna utan någon som helst antydan om, af hvilken person eller myndighet de äro utfärdade. I städerna undertecknas dessa afskrifter alltid, såvidt jag kunnat inhemta, med vederbörande tjenstemans namn. Dessa afskrifter äro afsedda att utgöra kontroll deröfver, att i lag­farts- och inteckningsböckerna blifvit om förekomna ärenden rätteligen

103

infördt allt hvad lagen i sådant afseende föreskrifver, och sant är att äfven en icke undertecknad afskrift uppfyller denna bestämmelse. Men det bör icke förvåna, att frånvaron af namnunderskrift ofta betraktas såsom bevis på vårdslöshet och försummelse af vederbörande domare och att mången endast ovilligt erlägger lösen för en icke undertecknad handling, den han anser i sådant skick sakna giltighet och betydelse. Något som är egnadt att förvilla det allmänna omdömet beträffande denna fråga, är äfven att domare, som i allmänhet ej underteckna ifråga­varande afskrifter, dock göra det på särskilt derom framstäld begäran. Jag har mig t. ex. bekant att hypoteksförening framstält sådan begäran och fått den beviljad. Det antagandet ligger då nära till hands, att undertecknandet måtte vara en domarens skyldighet, den han följaktligen alltid och opåmindt borde iakttaga.

Då allt som kan verka nedsättande på domarekårens anseende för noggrann pligtuppfyllelse bör sorgfälligt undvikas och det onekligen är med god ordning öfverensstämmande, att hvarje offentlig handling af utfärdaren underskrifves, har jag ansett mig böra här uttala den för­väntan, att de afskrifter, om hvilka här är fråga, hädanefter alltid varda med vederbörandes namnteckning försedda.

En företeelse under det förflutna året synes mig förtjena sitt sär­skilta kapitel i denna berättelse.

En person, som tecknar sig A. Nilsson och lärer vara vice härads­höfding, har under året till justitieombudsmansexpeditionen ingifvit icke mindre än 233 klagoskrifter och i sammanhang med dem stående fram­ställningar. De flesta af klagoskrifterna äro rigtade mot embets- och tjenstemän inom lagskipningens och förvaltningens områden, statens såväl som kommunens. För laga beifran har han hos justitieombuds­mannen anmält, att dessa embets- och tjenstemän innehafva »bitjenster» och idka juridisk affärsverksamhet. De sålunda angifna äro: 1 justitie­råd, 1 generaldirektör, 4 hofrättsråd, 1 revisionssekreterare, 7 hofrätts- assessorer, 7 häradshöfdingar, 40 borgmästare, 79 rådmän, 4 landtränt­mästare, 2 landskamrerare, 4 hofrättsnotarier, 6 länsnotarier, 2 aktuarier, 1 kronofogde, 2 kronouppbördskassörer, 1 polisnotarie, 1 magistrats- sekreterare, 1 bisittare, 1 stadsarkivarie och 1 kanslist, hvarjemte 2 personer angifvits i egenskap af stadsnotarier, hvilka, såvidt senaste årens statskalendrar utvisa, icke innehaft eller innehafva stadsnotarie- tjenst.

Till stöd för sina uppgifter har Nilsson åberopat, utom statskalen­

104

dern, dels »Sveriges handelskalender», adresskalendrar och en bank­matrikel, dels tidningar, utan att bifoga något af dessa bevismedel.

Bäst torde mannen och arten af hans reformatoriska sträfvanden tecknas genom ett och annat utdrag ur hans ingifna skrifter, af hvilka jag i sådant syfte här återgifver följande:

y>Dä bruket att lagskipare inneha bitjenster och drifva juridisk affärsverksamhet, är, enligt hvad en af mig författad promemoria inne­håller: skadligt, olagligt och skändligt samt lätt kan förvandla domare­kåren till en liga af skälmar, statstjufvar, mutkolfvar och menedare;

dä detta gräsliga, lag och anständighet trotsande oskick, hvilket, såvidt jag vet, saknar motstycke i andra civiliserade länder, nu uppnått sin höjd och är moget till fall;

dä det visat sig att herr H. och öfrige rättsbetjenter, som gjort sig skyldige till samma skamlösa och brottsliga förfarande, hvarken af samvetets röst eller af allmänna opinionens, i tidningarna uttalade, för­kastelsedom, känt sig manade att taga afsked från sina bitjenster, hvilka i dagligt språkbruk kallas »mutkolfsbefattningar», utan i stället tyckas antaga att oskicket, i följd af justitiekanslerens och ombudsmannens anmärkningsvärda underlåtenhet att beifra detsamma, skall fortfarande få ostraffadt ega rum;

dä vederbörande instruktion ålägger Eder (justitieombudsmannen) att hafva en allmän tillsyn öfver lagarnes efterlefnad af folktjenarne och att förnämligast beifra sådana embetsförbrytelser, som antingen härröra från egennytta eller grof försumlighet eller bereda en allmän osäkerhet;

och dä det är obestridligt: l) att hvarje lagskipare, som innehar bitjenster eller drifver juridisk affärsverksamhet »uppsåtligen för egen fördel underlåter sin embetspligt», och derför, jemlikt 25 kap. 16 § strafflagen, skall »varda afsatt och förklarad ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas»; 2) att hvarje lagskipare, som af enskild person erhåller bitjenstlön eller sakförarearvode, i verkligheten mottager sådan »muta», som omtalas i 25 kap. 6 § strafflagen, och gör sig förfallen till det i samma § stadgade ansvar; 3) och att de af lagskiparne mottagna mu­torna, jemlikt 25 kap. 7 § strafflagen, skola dömas förbrutne och till­falla kronan;

sä inlemnas denna anmälan, under förmodan att Ni, som åtnjuter en mycket hög aflöning, för att, sjelf eller genom de underordnade, allmänne åklagarne, åtala orättfärdige och mutor mottagande lagskipare, icke kan uraktlåta att beifra de skändligheter, som ofvan blifvit på­pekade.

105

I fall denna skrift ntställes till vederbörandes förklaring och sådan inkommer till Eder, anhåller jag att få bemöta den med påminnelser samt sålunda blifva i tillfälle att vederlägga möjligen förekommande byråkratiska osanningar och juridiska slingerbulterier.

De som äro vana att se statstjenarnes embetsbrott antingen förtigas eller lofordas eller omtalas såsom »oegentligheter» eller »oförstånd», och derför måhända taga anstöt af ett skrifsätt, hvari den osminkade san­ningen framställes, må erinra sig: att det här är fråga om olagligheter, hvilka äro af den mest skändliga art och således måste i de skarpaste ordalag brännmärkas. Ty det bör rätteligen betecknas såsom ett groft brott mot samhällsordningen, att af staten eller kommunerna aflönade domare, hvilkas första embetspligt det är att förhålla sig opartiska i lagskipningen, taga mutor af enskilta personer för att främja dessas egennyttiga intressen.

Slutligen tillåter jag mig påminna derom, att hufvudorsakerua till den inom Sveriges domarekår befintliga svåra demoralisationen, om hvars tillvaro alla tänkande personer, som icke tillhöra byråkratligan, äro ense, bestå af: dels den omständigheten, att domrarne utnämnas för lifs- tiden antingen af statschefen eller af några få stadsfullmägtige i stället för att, såsom bruket är i Schweiz och Amerikas Förenta Stater, väljas för ett par år af alla de röstberättigade i domsagorna, och dels det för­hållandet, att domrarne, enligt den förderfliga praxis, som utbildat sig, äro i de flesta fall fria från allt ansvar för af dem begångna embets- förbrytelser.»

Med allenast två undantag hafva dessa Nilssons angifvelser icke funnits innebära något, som enligt nu gällande lagbestämmelser kunde till ansvar för vederbörande föranleda, hvarför angifvelserna, utom i nyss nämnda båda fall, af mig lemnats utan åtgärd.

En annan grupp af Nilssons skrifter, äfven den ganska talrik, gäller justitieombudsmansexpeditionen samt innehåller klander af justitieom­budsmannens embetsåtgärder, protester, framställningar om ändring i redan meddelade beslut, om besvärshänvisning, om förklaringar, om bevis samt först och sist beskyllningar och angrepp mot justitieom­budsmannen och de å hans expedition anstälde tjenstemän.

Så har Nilsson sökt göra gällande, att justitieombudsmannen är skyldig gifva hvar och en, hvars klagan han underkänt, »besvärshän­visning», eller, såsom han också uttrycker sig, att justitieombudsmannen, derest han anser sig icke böra åtala eller låta åtala sådana af domare vidtagna åtgärder, öfver hvilka någon hos honom klagar, skall skrift-

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. H

106

ligen anvisa den klagande att, der honom så godt synes, Konungens justitiekansler om laga rättelse ansöka.

Denna sin uppfattning stödjer Nilsson på 9 § i den för justitieom­budsmannen gällande instruktion, hvilken paragraf, ordagrant lika med motsvarande paragraf i den instruktion, som vid justitieombudsmans- institutionens instiftande utfärdades år 1810, har följande lydelse:

»Klagar någon hos justitieombudsmannen öfver domares, embets- och tjenstemäns åtgärder, och sin klagan, skriftligen författad, med fullständiga handlingar och bevis söker styrka, må justitieombuds­mannen, om han, efter de i 1 och 2 §§ bestämda grunder, finner sakens beskaffenhet och vigt det fordra, åtala eller åtala låta sådana åtgärder, eller i annat fall skriftligen anvisa den klagande, att, der honom så godt synes, konungens justitiekansler om laga rättelse ansöka; hörandes vid alla tillfällen, då klaganden sådant äskar, justitieombudsmannen låta meddela honom bevis att han klagoskriften emottagit.»

För rätta förståendet af denna paragraf är nödigt erinra sig inne­hållet af de tre första paragraferna i gällande instruktion, äfven de ordagrant upptagna från instruktionen af år 1810. Sedan i första para­grafen uttalats, att rikets ständers justitieombudsman skall hafva en all­män tillsyn öfver lagars, författningars och instruktioners efterlefnad af domare, embets- och tjenstemän samt, om de i sina embetens utöfning af väld, mannamån eller annan orsak någon olaglighet begå eller under­låta att sina embetspligter behörigen fullgöra, dem vid vederbörliga domstolar tilltala eller tilltala låta, och vidare i andra paragrafen att justitieombudsmannen förnämligast bör anmärka och beifra sådana af domare, embets- och tjenstemän begångna fel, som synas honom an­tingen härröra från egennytta, vrångvisa, väld eller grof försumlighet, eller bereda en allmän osäkerhet för medborgares rättigheter, så heter det i tredje paragrafen:

»Förmärker justitieombudsmannen att någon domare, embets- eller tjensteman, utan vrång afsigt, endast af ovarsamhet, felat, må han så­dant Konungens justitiekansler vid handen gifva; likväl utan att sitt tillkännagifvande med något påstående beledsaga.»

Sammanställas nu dessa bestämmelser med dem i 9 §, torde vara uppenbart, att denna bör förstås på följande sätt. Har någon med fullständiga handlingar och bevis sökt styrka sin hos justitieom­budsmannen skriftligen framstälda klagan öfver embetsmans åtgärd, och finner justitieombudsmannen den öfverklagade förseelsen vara af den svårare art, hvarom i instruktionens båda första paragrafer för- mäles, då bör justitieombudsmannen sjelf åtala eller låta åtala den fel­

107

aktiga åtgärden. Om åter den klagande väl sökt fullständigt styrka sin angifvelse och justitieombudsmannen anser den hafva skäl för sig, men det angifna felet, icke är af ofvannämnda gröfre beskaffenhet, eger justitieombudsmannen — derest han icke ändock sjelf åtalar eller låter åtala förseelsen, hvilket står honom öppet — hänvisa den klagande att, om honom så godt synes, Konungens justitiekansler om laga rättelse ansöka. Så hafva också alla mina företrädare i em- betet alltfrån dess tillkomst tolkat instruktionens 9 §. Endast i ytterst få fall har en klagande af justitieombudsmannen hänvisats till justitie- kanslern, och då sådant, ofta med flera års mellanskof, förekommit, har vederbörande innehafvare af justitieombudsmansembetet synbarligen alltid utgått från den uppfattning af omförmälta föreskrifter, jag nu utvecklat. Några exempel härpå, såsom synnerligen belysande, skall jag tillåta mig här anföra.

Uti det under n:o 14 i 1810 års diarium antecknade ärende har justitieombudsmannen efter infordrad förklaring resolverat: »att som herr lagmannen och häradshöfdingen Anders Hjorths af bergsfogden Henrik Robsalim öfverklagade förhållande, i ty att herr lagmannen vägrat till Robsahm utgifva vanligt gravationsbevis rörande Jonas Larssons fastig­het i Råde torp, icke kan hänföras till de i 1 och 2 §§ af instruktionen för justitieombudsmannen omförmälte händelser som justitieombuds­mannen till åtalan befordra bör; alltså fann justitieombudsmannen ej anledning att med Robsahms klagan taga befattning, utan egde Robsahm, der honom så godt synes, hos höglofliga justitiekanslersembetet om den sökta rättelsen på herr lagman Hjorths ofvanberörda förhållande sig anmäla.»

Rörande ärendet under n:o IG i samma diarium förekommer:»Den 9 augusti remitteradt till justitiekansleren i anledning af 3:dje

paragrafen uti instruktionen för justitieombudsmannen, dock utan något påstående dervid.»

Under n:o 93 i 1811 års diarium läses:

»Men angående kanslisten Rääfs förda klagan deröfver att hofrätten skall under detta måls handterande afvikit från ett laga rättegångssätt, så och med anledning af 3:dje och 9:de §§ af förrberörda instruktion må Rääf, der honom så godt synes, hos Konungens justitiekansler, om laga rättelse derutinnan ansökning göra.»

Hvarken under dessa första år eller sedermera har justitieombuds­mannen så tillämpat 9 § i instruktionen, att han hänvisat alla kla­gande, hvilkas talan han funnit obefogad eller förklarat ej föranleda

108

någon åtgärd, att hos justitiekansleren söka rättelse. Också kan väl instruktionen icke antagas innebära något så orimligt, som att justitie­ombudsmannen skulle vara skyldig hänvisa en klagande att söka laga rättelse i en åtgärd, hvilken justitieombudsmannen ansett icke vara olaglig, att justitieombudsmannen sålunda skulle åligga att genom slik hänvisning liksom uppmana dessa tvifvelaktiga existenser, dessa olyck­liga med omtöcknadt förstånd, hvilka så ofta klaga hos justitieombuds­mannen, att besvära jemväl Konungens justitiekansler med sina oreson­liga, ofta rent af vanvettiga klagomål. Anvisningen är ju också full­komligt onödig, då det, sådan förutan, står hvar och en, hvars angif­velse icke hos justitieombudsmannen rönt framgång, fritt att med sin klagan vända sig till justitiekansleren.

Men Nilsson synes också icke anse den i 9 § omtalade anvis­ningen hafva till närmaste syfte att vinna rättelse i en embetsmans öfverklagade åtgärd, utan han fattar den som en vanlig besvärshänvis­ning, hvilket han också ofta kallar den, d. v. s. en skriftligen meddelad underrättelse för den, hvars klagan justitieombudsmannen funnit ej för­anleda någon hans åtgärd, att, om han med detta justitieombudsmannens beslut icke åtnöjes, deri söka rättelse hos justitiekansleren. I sina skrifter protesterar Nilsson mot justitieombudsmannens »olagliga och orättfärdiga förfarande att icke fullgöra den honom enligt 9 § i den för justitieombudsmannen gällande instruktion åliggande förpligtelse att meddela mig hänvisning att hos Konungens justitiekansler öfverklaga justitieombudsmannen Thomassons resolution». Justitieombudsmansem- betet skulle alltså vara en lägre instans i förhållande till justitiekanslers- embetet, hvilket skulle hafva att pröfva justitieombudsmannens åtgärder och kunna förklara ogildt hvad denne resolverat. En sådan uppfattning af dessa institutioners ställning till hvarandra låter sig emellertid icke förlika med den likställighet i allt mellan Konungens justitiekansler och Riksdagens justitieombudsman, som i regeringsformen stadgas, och står för öfrigt i alltför uppenbar strid med justitieombudsmansembetets vä­sende och bestämmelse, att tarfva vidare bemötande. Skulle något sådant behöfvas, torde vara nog att hänvisa till instruktionens 10 § och det förhållande, hvari denna ställer de ifrågavarande båda embets- männen i afseende på deras verksamhet till hvarandra.

_ Jag- har följaktligen vägrat att gifva Nilsson anvisning att hos ju- stitiekanslern söka rättelse i de af mig meddelade beslut, hvarigenom hans angifvelser mot embets- och tjenstemän förklarats icke till någon min åtgärd föranleda; hvaremot han, såsom nyss omförmälts, afgifvit sin kraftiga protest.

109

Nilsson har vidare lagt mig till last att de af mig meddelade be­slut, hvarigenom åtskilliga af hans klagoskrifter förklarats icke till någon min åtgärd föranleda, blifvit i diariet införda på sådant sätt, som om de gifvits samma dag klagoskrifterna inkommit, då verkliga förhållandet emellertid vore, att icke ett enda af dessa beslut meddelats »å den i diariet omförmälta dag» och att i de flesta fall dröjts med besluten fyra till fem veckor. Då häraf framginge att jag i mitt diarium intagit »falska uppgifter», hvilka uppenbarligen åsjfftade att vilseleda allmän­heten, och Nilsson vore öfvertygad om, att numera i intet annat svenskt embetsverk så uppenbara »skändligheter» ega rum, har han anhållit att jag ville låta rätta de »bedrägliga» uppgifterna.

Detta låter ju mycket betänkligt; men Nilsson har för vana att be­gagna starka uttryck, och med saken är det i sjelfva verket icke så farligt. Då Nilsson yttrar, att icke ett enda af de i fråga varande be­slut meddelats »å den i diariet omförmälta dag», så är det han, som synes »åsyfta att vilseleda allmänheten». Ordalagen äro nemligen så valda, att den med förhållandet obekante måste antaga, att i diariet uppgifvits dagen, då hvarje beslut gafs; men så är det icke. Tiden då besluten meddelades beträffande de af Nilsson ingifna klagomål eller anmälanden är i det i justitieombudsmansexpeditionen förda diarium icke angifven. Jag har följaktligen icke gjort mig skyldig till falska uppgifter i sådant afseende, lika litet som jag åsyftat att föra någon bakom ljuset. Jag har helt enkelt följt det af mina företrädare härutinnan iakttagna bruk, hvaraf någon olägenhet aldrig försports, samt från hvilket jag så mycket mindre haft skäl att afvika, som lagutskottet år efter år vid gransk­ningen af justitieombudsmannens embetsförvaltning sett detta hans till- vägagående utan att hafva funnit något att deremot erinra. Då det emellertid onekligen må anses vara med god ordning öfverensstäm­mande att justitieombudsmannen dagtecknar alla sina beslut och sålunda äfven de, hvarigenom anförda klagomål förklaras icke till någon åtgärd föranleda, har jag med innevarande år börjat att så förfara.

Nilsson har såväl i här åsyftade skrift antydt, att jag ej med den skyndsamhet, som vederbort, meddelat beslut öfver de många klagomål, han i skriften uppräknat, som ock i annat sammanhang beskylt mig för att oskäligt länge hafva förhalat med beslut i fall (rörande begärd s. k. besvärshänvisning till justitiekansleren), der hvarje dröjsmål måste, enligt Nilssons mening, anses i högsta grad otillbörligt. Men om också några af dessa Nilssons klagomål icke pröfvats förrän fyra eller fem veckor efter ingifvandet —- hvilket kan vara möjligt — lärer väl detta icke kunna stämplas såsom otillbörligt dröjsmål, när i betraktande tages

110

dels mängden af hans klagoskrifter och dels att jag under den upp- gifna tidrymden måst egna mig äfven åt andra, vida vigtigare embets- göromål. Hvarken i detta eller andra fall torde med fog kunna mig tillvitas långsamhet i fullgörandet af mina åligganden som Riksdagens justitieombudsman. Om undantagsvis dröjts någon längre tid med slut­liga pröfningen af ett ärende, har detta berott på förhållanden, öfver hvilka icke jag kunnat bestämma.

Ett par af Nilssons skrifter, ingifna under februari månad nästlidna år, äro särskilt rigtade mot justitieombudsmannen och tjenstemännen i justitieombudsmansexpeditionen. Nilsson klagar der öfver, att sekrete­raren och kanslisten i denna expedition skulle under expeditionstimmarna icke befinna sig å expeditionslokalen för att sköta sina tjenster och passa upp allmänheten, samt att allmänheten i expeditionen betjenas af fruntimmer, som sakna lagkunskap och icke äro försedda med full- magt. Då, efter Nilssons förmenande, endast »statstjufaktige folktjenare» kunna handla på detta sätt, och hvarje tänkande person måste betrakta såsom en »skandal utan like» att dylika förhållanden ega rum i justitie­ombudsmansexpeditionen, samt Riksdagen naturligtvis vid beviljandet af anslagen till sekreterare- och kanslisttjensterna åsyftat, att dessa tjenster icke skulle blifva fullständiga »lathundssysslor», som finge be­stridas på detta »skändliga» sätt, m. m. i samma stil, så fann sig Nilsson böra till laga beifran hos justitieombudsmannen anmäla ofvan- nämnda, enligt hans tanke, »ytterligt skamlösa och oanständiga för­hållanden, hvilka utan tvifvel sakna motstycke på hela jorden»; och ansåg Nilsson, att jag icke utan att bryta mot 96 § regeringsformen och 1 § i den för justitieombudsmannen gällande instruktion kunde under­låta att antingen afskeda sekreteraren och kanslisten från deras befatt­ningar i justitieombudsmansexpeditionen, eller ock på annat sätt beifra de af Nilsson anmälta tjensteförsummelserna.

I anledning af denna Nilssons obehöriga inblandning i arbetssättet å justitieombudsmansexpeditionen samt hans i berörda skrifter före­kommande origtiga uppgifter, vrängda framställningar och oförsynta anspråk anser jag mig här böra upplysa och påpeka:

att justitieombudsmansexpeditionen, som förr varit öppen endast vissa dagar i veckan och då allenast två timmar om dagen, under se­nare tider hållits och fortfarande hålles för allmänheten tillgänglig fyra timmar hvarje sökendag;

att till åtlydnad af föreskriften i den för justitieombudsmannen gällande instruktion alltid någon af de antagne tjenstemännen eller an-

111

stälda biträdena under dessa timmar är i expeditionslokalen tillstädes för handlingars mottagande och utlemnande; att ett par af biträdena äro qvinnor torde icke behöfva något försvar, än mindre att de icke varit försedda med fullmagt att förevisas på Nilssons uppfordran;

att de tjenstemännen åliggande göromål till största och väsentli­gaste delen äro af beskaffenhet att icke behöfva utföras å expeditions - rummet och att stundom till och med påfordra tjenstemännens närvaro annorstädes;

att emellertid sekreteraren hvarje dag under expeditionstiden uppe­håller sig å expeditionslokalen i regel två till tre timmar, kanslisten ibland lika länge och båda närhelst jag sådant påkallar äfven utom expeditionstiden och så länge deras närvaro finnes behöflig; samt

att dessa tjenstemän äfven i öfrigt nitiskt och pligttroget fullgjort sina åligganden, och att, om befogade anmärkningar kunna göras mot expeditionens arbetsordning och verksamhet, jag ensam bär skulden och ansvaret derför.

Nilsson har också i särskilta skrifter begärt förklaring öfver, huru mina beslut rörande hans anmälanden beträffande vissa uppgifna embets- och tjenstemän skola förstås, enär de, enligt hans tanke, vore tvetydiga och kunde tolkas på två hvarandra motsatta sätt; förmenande Nilsson att »en resolution, som så kan tolkas, vanligen uppkommer genom lag­vrängning eller tankeoreda samt utfärdas icke af en klok och rätt- tänkande riksdagsbetjent». Och enär, ifall justitieombudsmannen i öf­verensstämmelse med sin embetspligt lemnade den äskade förklaringen, densamma måste betraktas jemförlig med ett nytt i ärendet gifvet be­slut, yrkar Nilsson att justitieombudsmannen må, på sätt instruktionen uttryckligen stadgar, gifva honom anvisning att, om det nya beslutet synes honom vara olagligt, Konungens justitiekansler om laga rättelse ansöka. Då jag icke kunde finna de begärda förklaringarna af beliofvet påkallade, blefvo hans derom gjorda framställningar lemnade utan afseende.

Slutligen har Nilsson jmkat att kostnadsfritt erhålla bevis att justitie­ombudsmannen mottagit de af honom inlemnade klagoskrifter. Till en början begärde han ett gemensamt bevis för alla de klagoskrifter, som under en viss uppgifven månad inkommit, men sedermera fordrade han särskilt bevis rörande hvar och en af vissa tjenstemän, som hans an- gifvelser afse. Sitt yrkande att bekomma bevisen utan lösen stödjer han på följande resonnemang:

112

»Visserligen föreskrifver den af Konungen ensam på grund utaf hans lagstiftningsrätt i frågor, som röra rikets allmänna hushållning, utfärdade förordningen den 7 december 1883 om expeditionslösen, att för diariibevis eller »bevis, som afser upplysning enligt diarium» och utfärdas af justitieombudsmannen, skall betalas tre kronor i lösen; men då, såsom bekant torde vara, ofvannämnda instruktion icke får upp- häfvas eller ändras utan Riksdagens och Konungens gemensamma sam­tycke, samt då den ännu icke blifvit på dylikt sätt i laga ordning upp- häfd eller ändrad, så kan följaktligen med det i densamma omtalade bevis icke afses något sådant bevis, som omförmäles i nyssnämnda förordning.»

Nilsson syftar, såsom hans skrift i ämnet gifver vid handen, på det härofvan återgifna stadgandet i 9 § af justitieombudsmansinstruk- tionen att justitieombudsmannen skall vid alla tillfällen, då klaganden sådant äskar, låta meddela honom bevis att han klagoskriften emottagit.

Jag får härvid erinra, att instruktionen ingalunda föreskrifver att bevis om klagoskrifts inlemnande skall klaganden meddelas kostnadsfritt och att icke heller en sådan uppfattning, såsom Nilsson påstått, »i många år ansetts rigtig». Föreskriften att justitieombudsmannen skall låta klagande, som sådant önskar, undfå bevis om klagoskrifts ingif­vande har ingenting att skaffa med frågan, huruvida beviset skall lösas eller lemnas utan lösen; den har tydligen intagits i instruktionen såsom garanti för att justitieombudsmannen icke skall afvisa eller undertrycka ingifven klagoskrift. Gällande förordning angående expeditionslösen stadgar deremot, att såväl »bevis, som afser uppösning enligt diarium; diariibevis», som »bevis annat, då det särskildt utfärdas» skall för den afdelning, hvari Riksdagens justitieombudsman finnes upptagen, lösas med tre kronor; och har jag på grund häraf och då Nilsson icke före- burit fattigdom, än mindre styrkt sådan, afslagit hans yrkanden att utan lösen erhålla bevis att jag mottagit hans klagoskrifter.

Innan Nilsson framkom med sitt yrkande om bevis, att han ingifvit sina klagoskrifter, hade han genom flitigt studerande af det i justitie- ombudsmansexpeditionen förda diarium öfvertygat sig om, att de deri blifvit antecknade, begärt hänvisning att hos justitiekansler!! söka rät­telse i de af mig meddelade beslut i anledning af Nilssons klagomål, protesterat mot min vägran att lemna sådan besvärshänvisning, fordrat förklaring öfver beslutens innebörd och ytterligare yrkat besvärshän­visning, ifall han blefve missnöjd med förklaringen; hvaraf allt, liksom af hela hans tillvägagående, nästan vill synas, som om Nilsson lika

113

m}rcket haft till syfte att besvära och söka sak med justitieombuds- mansembetets nuvarande innehafvare, som att stäfja en öfverhandtagande demoralisation inom landets embetsmannakår.

Under det förflutna året har för öfrigt intet förekommit, som kunnat gifva mig anledning att ändra det allmänna omdöme om lagskipningens tillstånd, som i de af Riksdagens justitieombudsman under de senaste åren afgifna embetsberättelse!' blifvit uttaladt.

Till följd af klagomål öfver de dryga kostnader vexelprotest på landet i allmänhet medför har jag, med föranledande af 19 § i den för Riksdagens justitieombudsman gällande instruktion, under den 30 no­vember nästlidna år hos Kongl. Maj: t gjort följande underdåniga fram­ställning:

Till Konungen.

Enligt kongl. förordningen angående expeditionslösen den 7 de­cember 1883 skall erläggas för protest, i stad 1 krona för hvarje person som besökes och på landet eller till stad hörande landtområde rese- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente. I följd häraf ko­star ett besök för vexelprotest, då protesten gäller en person, i stad endast 1 krona, men på landet, med tillämpning af nu gällande rese­reglemente, 6 kronor, ifall protesten verkstälts af kronofogde eller magi­stratsperson och 4 kronor 50 öre om protesten skett genom länsman, och detta äfven då stället der protesten egt rum varit så närbeläget, att protestförrättaren icke ansett sig kunna ifrågasätta någon reseersätt­ning samt förrättningen ej vållat honom större — ofta mindre — tids­förlust, än hvad verkställandet af protest i stad allmänneligen medför. Detta missförhållande har föranledt klagomål hos mig och äfven angif- velser mot vederbörande tjenstemän för origtigt och för högt beräknad godtgörelse för vexels protesterande. Då protestförrättarne befunnits hafva lagen på sin sida, har jag dock mot dem icke kunnat vidtaga någon åtgärd i anledning af de anförda klagomålen.

Just.-ombudmannens embetsberättelse täl 1889 års riksdag. 15

114

Den påpekade olikheten i förevarande fall mellan stad och land synes mig emellertid sakna allt fog. Ersättningen för verkstäld protest på landet enligt nu gällande stadganden är uppenbarligen i många fall oskäligt hög, särskildt då, såsom enligt nu gällande bestämmelser är förhållandet, denna ersättning skall utgå med samma belopp, ett helt dagtraktamente, vare sig förrättningen kräfver en hel dag, eller alle­nast en eller en half timme. En förändring af stadgandet om godt- görelse för verkställande af protest på landet, vare sig vexelprotest eller annan — ty samma skäl gäller för alla slag af protester — anser jag vara af rättvisa och billighet påkallad. Ersättningen för protest på landet synes lämpligen böra bestämmas till minst en krona, då besöket gäller en person, med förhöjning i mån som förrättningen tager längre tid än hvad för protest i stad antages åtgå.

I betraktande af de många bankafdelningskontor, som numera finnas på landsbygden, den alltjemt tilltagande vexelbelåningen i dessa och de allt talrikare vexelprotester, som till följd deraf förekomma på landet, är frågan af icke ringa praktisk betydelse. Och jag vågar der­för med underdånig anmälan om förhållandet hemställa, huruvida icke Eders Kongl. Maj:t skulle täckas antingen låta verkställa sådan ändring i gällande expeditionstaxa, att ersättningen för protest på landet inom visst kortare afstånd från förrättningsmannens hemvist sättes till lika belopp med den nu utgående ersättningen för enahanda förrättning i stad, med skälig förhöjning i mån af längre afstånd och deraf föranledd större tidsförlust för protestförrättaren, eller ock vidtaga annan åtgärd, som Eders Kongl. Maj:t kan finna lämplig för uppnående af det åsyf­tade målet, nedbringande af kostnaden för protest på landet, under i öfrigt likartade förhållanden, till öfverensstämmelse med hvad i stad för slik förrättning nu utgår.

Följande förslag till ändring af gällande lag får jag underställa Riksdagens pröfning.

l:o) Såsom ofvan (sid. 103) närmare förmäles, har under nästlidna år ett stort antal embets- och tjenstemän hos mig angifvits till åtal, för det de skulle innehafva bitjenster eller utöfva sakförareverksamhet.

Ehuru de sålunda angifne embets- och tjenstemännen med endast ett par undantag icke, efter min uppfattning, handlat lagstridigt i an- gifna hänseendet, är det mig dock väl bekant, att såväl åtskillige af

115

desse som många andra, jemte sina af staten eller kommunen aflönade tjenster, innehafva hvarjehanda befattningar och utföra uppdrag för en­skilde eller korporationer; och jag har derför bort taga under öfvervä­gande, huruvida detta sysslande utom tjensten tagit sådan utsträckning eller verkat så förlamande på intresset för och förmågan att sköta med tjensten förenade åligganden, att dessa blifva åsidosatta eller vanvårdade, och om i sådant fall lagstiftaren kan och bör inskrida för att råda bot på detta samhällsonda.

Att mer än en af statens embets- och tjenstemän åtager sig så många eller så ansträngande befattningar och bestyr af mera eller mindre enskilt natur, att efter all sannolikhet tjensten deraf måste lida, låter sig icke förneka. Men detta förhållande är, såvidt jag kunnat in­hemta, ingalunda allmänt och lärer för öfrigt icke kunna på lagstiftnin­gens väg alldeles förebyggas. I de under senare tiden för snart sagdt alla statens civila embets- och tjenstemän faststälda löneregleringar är i allmänhet stadgadt, att med tjensten icke får förenas annan tjenst på rikets, riksdagens eller kommunens stat och ej heller annan tjenste­befattning, med mindre den finnes icke vara hinderlig för fullgörande af de till statstjensten hörande åligganden. I dessa bestämmelser, i vederbörande förmäns noggranna öfvervakande af deras iakttagande och i tjenstemännens egen pligtkänsla synas mig förefinnas så verksamma garantier för statstjensternas behöriga upprätthållande, som öfver hufvud kunna åstadkommas. Att genom lag än hårdare åtdraga de inskrän­kande band, som redan äro statens embets- och tjenstemän i föreva­rande afseende pålagda, skulle, efter min åsigt, vara ändamålslöst och till och med kunna verka skadligt. Det måste alltid blifva fallet, att den mera begåfvade, kunskapsrike och arbetsduglige tjenstemannen får något öfver af den tid, som hel och hållen åtgår till tjenstens ordent­liga skötande för den, som icke höjer sig öfver det vanliga måttet af skicklighet och arbetsförmåga. Äfven om man genom bestämmelser skulle kunna alldeles förhindra denne lyckligare utrustade tjensteman, för hvilken, äfven om han på det mest noggranna och tillfredsställande sätt fullgör sina tjensteåligganden, öfverskott af tid kan uppstå, att an­vända detta öfverskott å sådan verksamhet, hvari hans sakkunskap och förmåga göra arbetet för honom sjelf lätt och för andra gagnande, så tvingar man honom in på områden, der hans erfarenhet och insigter äro till föga eller ingen nytta, men hans håg långt mera dragés från tjensten och dess bestyr, såsom exempelvis industriel och kommersiela företag, landtbruk och dylikt.

Men, såsom af det föregående synes, är det icke blott staistjenste-

116

män, som hos mig angifvits för obehörigt innehafvande af »bitjenster» och utöfvande af juridisk affärsverksamhet, utan äfven många af städernas. Hvad beträffar denna senare kategori af tjenstemän, lärer det väl i all­mänhet tillkomma stadskommunerna, som antaga och aflöna sina tjenste­män, att sjelfva bestämma, i hvad mån dessa må innehafva andra be­fattningar eller utöfva enskilta uppdrag. Att städerna lemna dem stor frihet i detta afseende är lätt förklarligt. Många stadssamhällen kunna icke så aflöna sina juridiska och administrativa tjenstemän, att dugliga sådana stå att påräkna, om dem vore förment att använda sina insigter och sin för tjenstens bestridande ej erforderliga tid på annan lämplig verksamhet; och stadsinvånarne måste dessutom helt naturligt finna sin uträkning vid att i sina egne tjenstemän hafva det sakkunniga och på­litliga biträde i juridiska angelägenheter, som de annars ofta skulle nödgas söka på långt aflägse håll. Denna stadskommunernas bestäm­manderätt är dock ingalunda obegränsad. Såvidt deras tjenstemän till­lika äro organ för statens dömande och förvaltande verksamhet, har staten både rätt och pligt att söka förebygga, att de befatta sig med något, som för tjenstens behöriga skötande är hinderligt eller för dess anseende nedsättande. Och ur denna synpunkt anser jag lagstiftningen böra inskrida för att stäfja ett oskick, som, förr icke ovanligt, nu torde vara mera sällsynt, men i allt fall här och hvar förekommer och knap­past kan antagas försvinna af sig sjelft.

Efter hvad jag förut försport och under embetsresa nästlidna år sjelf erfarit, finnas nemligen ännu rådmän, som låta bruka sig såsom rättegångsfullmägtige vid den domstol, deri de äro ledamöter, hand­lägga såsom domare det ena målet och utföra i det nästa ena partens talan samt sätta sig i det tredje åter till doms. I den stad, der jag fann detta ofog vara rådande — hvad angår den ene af de två råd­männen i icke obetydlig utsträckning — tillsades borgmästaren att all­varligen förehålla vederbörande det för en domare ovärdiga och ned­sättande i ett slikt uppträdande och att tillse, det de icke vidare der- till gjorde sig skyldige, hvartill borgmästaren också utfäste sig; men att ställa desse rådmän till ansvar för deras förfarande ansåg jag mig, med nu gällande lagbestämmelser i ämnet, icke kunna. Dessa inne­hålla nemligen icke något uttryckligt förbud för underdomare att upp­träda som rättegångsfullmägtig vid den domstol, han sjelf tillhör såsom ordförande eller ledamot. Att emellertid en dylik verksamhet hindrar vederbörande att fullgöra sina pligter som domare och i hög grad skadar domstolens anseende samt derför bör så vidt möjligt genom la­gens bestämda bud förhindras, derom torde icke råda mer än en mening.

117

I 15 kap. 3 § rättegångsbalken, det enda lagrum i nu gällande lag, som omhandlar förbud för annan att vara laga ombudsman, heter det:

»Ej må någor fullmägtig vara i den sak, dermed han sig befattat i annan rätt såsom domare eller rättens betjent eller hos konungens befallningshafvande å embetets vägnar: ej den, som förr varit fullmägtig för vederdelomannen i samma mål: eller den, som sjelf under målsman står: ej eller den, hvars fader eller svärfader, son eller måg, broder eller svåger, i rätten domare sitter. Ej må någor ledamot i öfverrätten, eller dess betjent, som årlig lön njuter, låta bruka sig till fullmägtig, der, eller vid någon underrätt, som der under lyder: utan så är, att han talar för skyldeman sin till och med syskonebarn, eller för omyn­dig, den han är målsman före.»

Hvarken genom detta lagrum eller genom något annat stadgande i lagen har uttryckligen förbjudits underdomare i en rätt att vid samma rätt föra talan såsom fullmägtig.

Med afseende härpå yttrade äldre lagberedningen i motiven till sitt förslag till civillag:

»Att den som är förordnad till domare i en rätt vid samma rätt förer talan såsom fullmägtig har man ansett äfven vara olämpligt och lika stridande mot god ordning, som att ledamot i öfverrätt förer full- mägtigskap derstädes eller vid underlydande domstol; och för att ut­trycka detta, har man gifvit början af 14 § en förändrad lydelse.»

Det är första stycket af 14 § 30 kap. rättegångsbalken i lagkomi- téns förslag till civillag, som här åsyftas. Detta stycke lyder i lag- komiténs förslag sålunda:

»Ledamot i öfverrätt må hvarken i den rätt, eller vid någon rätt som derunder lyder, fullmägtig vara»,

men borde enligt lagberedningens mening hafva följande affattning:»Den som i någon rätt till domare förordnad är, må ej i den rätt,

ej heller i rätt som derunder lyder, fullmägtigskap föra.»Enär, såsom jag ofvan anfört, en lagbestämmelse i enlighet med

denna beredningens uppfattning visat sig vara af behofvet påkallad och då den fullständiga ombildningen af vårt rättegångsväsende säkerligen ännu länge låter vänta på sig, tillåter jag mig föreslå, att Riksdagen, utan att afbida denna genomgripande reform, redan nu för sin del be­sluter en sådan förändring af 15 kap. 3 § rättegångsbalken i nu gäl­lande lag, hvarigenom underdomare uttryckligen förbjudes att vara full­mägtig vid domstol, deri han är ordförande eller ledamot, utom i de fall, då det är ledamot i öfverrätt medgifvet att der och vid under­lydande rätt såsom fullmägtig föra talan.

118

Ehuru visserligen endast sällan inträffat, att ordinarie ordförande i rådstufvurätt uppträdt som rättegångsfullmägtig vid samma rätt, och aldrig, såvidt mig är bekant, att häradshöfding vid ting inom sin dom­saga fört andras talan, bör naturligen åt det ifrågasatta stadgandet gifvas en sådan lydelse, att det kommer att omfatta jemväl ordförande i underrätt, då i afseende å dem i ännu högre grad gälla samma skäl, som tala för ett bestämdt förbud för ledamöter af underrätt i stad att vid samma rätt uppträda såsom laga fullmägtige.

Deremot anser jag förbudet icke böra utsträckas till ledamöterna i häradsrätt, d. v. s. nämndemännen, hvilket ej heller lagberedningen synes afsett.

Vid såväl 1876 som 1881 års riksdag väcktes förslag om för­bud för ledamot i underrätt att inför samma rätt föra andras talan, hvilka förslag hufvudsakligen och egentligen voro rigtade just mot nämndemännen. I anledning af den vid förstnämnda års riksdag väckta motionen i ämnet yttrade lagutskottet:

»I anledning af framställningen, som afser det gängse bruket, att vid underdomstol å landet nämndeman, som tillhör samma domstol, tillstädjes att vara fullmägtig, får utskottet å ena sidan erinra, att då nämndeman, som varit ombud i en sak, icke eger att i pröfningen deraf deltaga, samt nämndens mening icke på domsluten utöfvar något inflytande i annat fall, än att den är enhällig och från domarens skilj­aktig, någon fara derför att nämndemän skulle på utgången af sine hufvudmäns talan kunna till deras förmån obehörigen inverka, icke torde förefinnas, så att det ifrågasatta förbudet, såvidt dermed afses att undanrödja en sådan fara, icke synes kunna tillmätas någon synnerlig vigt. Samma förbud skulle å andra sidan sannolikt medföra ganska stora olägenheter, och det synes desto mindre lämpligt att förhindra nämndemäns anlitande till biträde i egentliga rättstvister, som de med hänsyn till den erfarenhet rörande sådana frågors behandling, nämnden genom sitt deltagande i lagskipningen är i tillfälle i viss mån förvärfva, torde vara dertill företrädesvis lämplige, samt, derest det ifrågasatta förbudet blefve i lag stadgadt, menige man vid bristande förmåga vid rättegångars utförande, skulle, åtminstone intill dess ett advokatstånd blefve inrättadt, göras i dessa angelägenheter beroende af sådane, ofta nog mindre rättrådiga personer, som gjort utöfvandet af advokatyrket på landet till sitt hufvudsakliga näringsfång och af egen vinning ofta förledas att snarare befrämja än förekomma obefogade rättegångar.»

Utskottets härpå grundade afstyrkande af förslaget antogs utan diskussion af båda kamrarne. Äfven 1881 års lagutskott afstyrkte, på

119

grund hufvudsakligen af nyss anförda, af utskottet återgifna motivering, den då framlagda motionen, och utskottets mening blef, sedan endast motionären yttrat sig, af kamrarna godkänd.

I betraktande af de skäl, lagutskottet sålunda vid tvenne riksdagar åberopat, men hufvudsakligen emedan nämndemännen onekligen ur de synpunkter, hvarifrån mitt förslag utgått, såsom domare intaga en helt annan ställning än de, hvilka jag med förslaget åsyftar, d. v. s. ord­förande i häradsrätt samt ordförande och ledamöter i rådstufvrätt, har jag icke ansett mig böra ifrågasätta stadgande af förbud för nämnde­män att vid den rätt, de tillhöra, såsom fullmägtige biträda allmänheten.

2:o) I högsta domstolens minnesbok för år 1877 finnes följande an­teckning:

»Sedan, uppå ansökning om lagfart å köp, hvarigenom jord från hemman för alltid afsöndrats, häradsrätt, enär sökanden icke visat, att afgäld för jordafsöndringen blifvit af Kongl. Maj:ts befallningshafvande faststäld och afsöndringen derförinnan icke blefve i jordebokens afsön- dringsbilaga intagen, förklarat lagfartsansökningen hvilande, och hofrätt, med afseende å stadgandena i 9 § 2 mom. och 17 § 1 mom. i förord­ningen den 6 augusti 1864 angående grunderna och vilkoren för hem­mansklyfning och jordafsöndring, ej funnit skäl att göra ändring i hä­radsrättens beslut;

så har högsta domstolen ansett de af underdomstolarne åberopade skäl och lagrum ej hafva utgjort laga anledning att förklara lagfarts­ansökningen hvilande samt förty pröfvat lagligt, med undanrödjande af domstolarnes beslut, visa ärendet åter till häradsrätten att detsamma till ny laglikmätig behandling företaga.»

Med anledning af detta domslut, meddeladt den 14 december 1877 af fyra ledamöter mot frö, hvilka senare gillade häradsrättens förfarande, har en domare på landet vändt sig till mig med en framställning af följande hufvudsakliga innehåll.

Då det syntes honom icke kunna antagas, att detta högsta domsto­lens beslut innebure, att en lagfartsansökning under ifrågavarande för­hållanden borde afslås och stöd för en sådan mening, efter hans uppfatt­ning, ej gåfves i lagfartslagen, innehölle domslutet att, ehuru afgäld för afsöndring ej faststälts, lagfart dock kunde beviljas; och enligt denna uppfattning hade han i likhet med flere andra domare ansett sig nu­mera icke böra vägra lagfart å afsöndringar, när, förutom hvad i all­

120

mänhet gälde för lagfarts beviljande vore uppfyldt, köpehandlingen innehölle en sådan beskrifning, som 4 § 2 mom. i kongl. förordningen den 6 augusti 1881 angående hemmansklyfning och jordafsöndring be­stämmer.

Med hänsyn till det stora antal jordafsöndringar, som förekomme i den honom anförtrodda domsaga, hade emellertid hos honom stadgats den uppfattning, att lagfart icke borde beviljas, innan afgäld i laglig ordning faststälts, enär han trodde sig kunna säga, att ytterst sällan, om ens någonsin, innehafvare af en afsöndring hos konungens befall­ningshafvande begärt afgäldens fastställande efter det han fått lagfart.

Det vore visserligen sant, att konungens befallningshafvande genom den kännedom om skedda afsöndringar, som vunnes genom förtecknin­garna öfver beviljade lagfarter, blefve i tillfälle att vidtaga åtgärder för afgäldens bestämmande, men efter denne domai-es uppfattning tillginge det åtminstone högst sällan så, och lagens föreskrift om afgälds pröf­ning och fastställande blefve oftast förbisedd. Förutom den anmärk­ningsvärda omständighet, att en lagbestämmelse ej uppfyldes, uppkomme häraf äfven menliga följder, dem han ville påpeka.

Af lagfartsböckerna inhemtades, hurusom inom flera hemman från samma egendom skett ett icke ringa antal afsöndringar för alltid, men, äfven då orsaken vore uppgifven, saknades kännedom om huruvida dessa afsöndringars storlek, hos en hvar eller alla tillsammans, stode i öfverensstämmelse med föreskrifterna i kongl. förordningen om hem­mansklyfning och jordafsöndring, och tänkbart vore att en felaktighet härutinnan kunde förefinnas, som varit förebygd, om afsöndringarna pröfvats af konungens befallningshafvande.

Egaren af den hemmanslott, hvarifrån afsöndringar skett, stode i lag- fartsboken fortfarande antecknad såsom egare till samma skattetal, ty an­märkningarna om de frånsålda afsöndringarna rubbade icke skattetalet, då sådant ej vore afsöndringarna åsatt; och när fördenskull inteckning sök­tes i hemmanslotten, blefve den beviljad i det oförändrade skattetalet, men vid skeende utmätning af fastigheten befunnes, att genom flera före inteckningens beviljande lagfarna afsöndringar för all tid den in­tecknade fastigheten, hållande i skattetal t. ex. tolf öre, minskats högst betydligt och ej motsvarade hvad inteckningshafvaren med rätta anta­git en fastighet med nämnda skattetal i jemförelse med dylika andra skatträtter innehålla.

Genom underlåtenheten i afseende å jordafsöndringarnas pröfning i vederbörlig ordning före lagfarts beviljande uppkomme en i såväl lag­farts- som inteckningsangelägenheter menlig ovisshet om rätta förhål-

121

landet mellan hufvudegendomen och afsöndringarna derifrån, och om också denna pröfning verkligen skedde efter det lagfart meddelats, så vore detta icke tillfyllest, åtminstone om pröfningen utfallit så, att af- söndringen ej kunnat beviljas.

Af det anförda framginge — fortsätter häradshöfdingen — hans mening om behofvet af kontroll deröfver, att afsöndringarna blefve be­handlade af konungens befallningshafvande, och borde domstolen icke, såsom det sagts, »för att vaka öfver att skatten kan utgå af hemmanet», utan för det ändamål som skall främjas genom lagfarts- och intecknings- böckerna, utöfva denna kontroll. Detta skulle kunna ernås genom ett stadgande, att lagfart å afsöndring icke finge beviljas, förr än det visats att afgäld i lagenlig ordning bestämts, dock icke så att lagfartsansök- ningen, om detta vilkor ej vore fullgjordt, genast afsloges, hvilket skulle medföra stor risk för köparen, utan antingen så, att ansökningen för­klarades hvilande, till dess det styrkts att afgäld faststälts, eller så att ärendet uppskötes till viss dag, då det ålåge sökanden att visa bestäm­melsen om afgäld, vid äfventyr att eljest ansökningen afsloges.

Med erfarenhet af de rättssökandes sätt i allmänhet att handhafva hvilande lagfarts- och inteckningsärenden, och då större säkerhet för fullgörande af föreskriften vunnes genom uppskof på bestämd tid, ville det synas, med hänsyn särskilt dertill, att undanrödjandet af dylikt hin­der för lagfarts beviljande helt och hållet berodde på sökanden, som bestämmelsen om uppskof bäst främjade syftemålet. Den tidsutdrägt, som af ett sådant uppskof blefve en följd, vore naturligen en olägen­het, men såsom sådan högst obetydlig i jemförelse med de olägenheter, som, efter hvad ofvan visats, uppkomme derigenom att pröfningen om afgäld uraktlåtits.

Äfven de öfrige landtdomare, med hvilka jag haft tillfälle att sam­tala i detta ämne, hafva, med ett enda undantag, varit af den mening, att den i kongl. förordningen angående hemmansklyfning — såväl den af den 6 augusti 1864 som den nu gällande af den 6 augusti 1881 — anbefalda pröfningen af konungens befallningshafvande, dels huruvida afhandling rörande jordafsöndring är med förordningen öfverensstäm­mande och dels af den föreslagna afgäldens tillräcklighet, bör föregå och utgöra vilkor för beviljande af lagfart å sådan för alltid afsöndrad jord; och flera domare hafva förklarat, att de, oaktadt det af högsta domstolen gifna prejudikatet, fortfarande fordra att denna pröfning skall visas hafva försiggått, innan de bevilja lagfart å afsöndring. Det sy­nes också vara oegentligt, att eganderätt till afsöndrad jord genom lag­fart befästes, innan vederbörande myndighet pröfvat afsöndringens lag-

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 16

122

lighet, helst denna pröfning kan hafva till följd, att afsöndringen måste rättas och jernkas, eller till och med att den afsöndrade jorden måste hel och hållen återgå till den egendom, hvarifrån den afsöndrats. Och såsom den ifrågavarande landtdomaren påpekat, kan otvifvelaktigt oreda och osäkerhet i afseende på lagfarts- och inteckningsförhållanden af ett dylikt lagfartsförfarande uppstå samt förvecklingar och rättegångar fram­kallas, som icke skulle ifrågakomma, om pröfningen af afsöndringens lagenlighet ovilkorligen måste föregå lagfarten. Då nu emellertid hög­sta domstolen förklarat förefintliga lagbestämmelser icke innebära detta, gör sig naturligen denna uppfattning, ehuru den af många icke god­kännes, allt mera och mera gällande i tillämpningen, så att, om de på­visade olägenheterna af en dylik lagtillämpning skulle befinnas så be­tydande, att den bör för framtiden förebyggas, det lärer vara nödigt att uttryckligen stadga, att lagfart å för alltid afsöndrad jord icke må beviljas, innan det visats att konungens befallningshafvande verkstält den föreskrifna pröfningen af afsöndringen och bestämt afgälden af den­samma.

Ett dylikt stadgande fans i kongl. förordningen angående tillägg till gällande föreskrifter i afseende på hemmansklyfning och jordafsön- dring den 13 juli 1853, der det hette, att lagfart eller inteckning för afsöndringens bestånd ej finge beviljas, innan afsöndringen visades vara vederbörligen godkänd. Denna förordning upphäfdes genom kongl. förordningen angående ändring i föreskrifterna rörande hemmansktyf- ning och jordafsöndring den 12 november 1858, hvarigenom förordna­des att de i berörda ämnen förut gifna författningar, kongl. förordningen den 19 december 1827 jemte kongl. kungörelserna den 14 november 1829 och den 29 januari 1831, skulle tjena till efterrättelse, med några, frå­gan om lagfart icke rörande, förändringar. Dessa författningar iune- höllo ingenting motsvarande berörda stadgande i 1853 års förordning; och då det icke heller upptagits i kongl. förordningen om hemmans­klyfning och jordafsöndring den 6 augusti 18G4, drog lagutskottet vid behandling af tvenne vid 1879 års riksdag väckta motioner om upphäf­vande af sistnämnda förordning häraf den slutsats, att afsöndrings god­kännande icke vidare vore af nöden för vinnande af lagfart derå. Så fattade deremot domstolarne icke saken, eftersom de likaväl efter upp­häfvande! af 1853 års förordning som förut fordrade att afsöndrings- frågan blifvit af konungens befallningshafvande vederbörligen behandlad, innan lagfart å afsöndringen beviljades. Det var först efter och med anledning af 1877 års förberörda i högsta domstolens minnesbok in­

123

förda beslut, som domarena i allmänhet funno sig föranlåtna att afstå från denna fordran.

Om nu Riksdagen, såsom jag anser mig böra tillstyrka, för sin del besluter ett dylikt stadgande och i sammanhang dermed skulle vilja bestämma, huru förfaras skall, då någon söker lagfart å afsöndrad lägen­het utan att styrka att afsöndringen blifvit af konungens befallnings­hafvande godkänd, huruvida i detta fall lagfartsansökningeu skall för­klaras hvilande till dess sådant visats eller ärendet till viss dag upp­skjutas, så lärer det förra alternativet obetingadt böra föredragas, såsom öfverensstämmande med den allmänna grundsatsen i gällande lagfarts- förordning, att lagfartsansökning, som ej genast bifalles, eller som ej, på grund af 5 §, genast afslås, skall förklaras hvilande till dess hindret för lagfarten upphört. Mig synes emellertid särskilt föreskrift härut­innan icke vara påkallad, i betraktande af stadgandet i 10 §, att om i följd af vissa uppgifna föreskrifter och omständigheter, »eller eljest», hinder möter mot bifall till lagfartsansökningeu, rätten skall förklara ansökningen hvilande i afbidan på hindrets undanrödjande.

3:o) Under en af mina embetsresor nästlidna år framstälde en landt­domare till mitt bepröfvande, huruvida icke stadgandet i 2 kapitlet 8 § rättegångsbalken, att häradshöfding vid hvart tings slut skall gifva bötes- eller saköreslängd till kronofogden ut, borde sålunda ändras, att häradshöfding i domsaga, der förordningen angående ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17 maj 1872 vunnit tillämpning, förpligtades att utlemna saköreslängd efter hvarje allmänt sammanträde. I dessa domsagor förfelades nemligen, i följd af nyss­nämnda bestämmelse, i betydlig mån syftet att genom böter och viten tvinga tredskande svarandepart till inställelse vid rätten och dymedelst påskynda rättegångars afslutande. En sådan part finge nemligen icke, om ej tillfälligtvis, förr än efter tingets slut vetskap om att vid ett eller flera derförinnan afslutade tingssammanträden han fälts till bötesansvar för uteblifvande eller honom förelagts vid vite att iakttaga inställelse. Dertill komme, att, då sålunda gång efter annan en person för uteblif­vande från rätten ådömda böter och viten efter längre tids förlopp och på en gång skulle uttagas, svårighet att utfå desamma ofta mötte i följd deraf, att den sakfälde råkat på obestånd eller lemnat orten.

Den ifrågasatta förändringen synes mig ur de angifna synpunkterna välbetänkt, och jag hemställer derför, att den måtte af Riksdagen för

124

dess del beslutas. Den är i sjelfva verket en naturlig konseqvens af förberörda kongl. förordning den 17 maj 1872 och hade bort i samman­hang med denna vidtagas. Än mera behöflig har emellertid förändrin­gen blifvit efter tillkomsten af kongl. förordningen angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt den 6 oktober 1882, såvida det genom denna förordning höjda bötesansvar skall i de domsagor, der tingssammanträden hållas, medföra påräknad verkan. En bestämmelse derom, att saköreslängd skall utlemnas för hvarje sådant sammanträde, skulle också leda dertill, att stadgandet i sistnämnda kongl. förordning, att de enligt densamma ådömda böter skola genast uttagas, utan hinder deraf att det beslut, hvarigenom de blifvit ådömda, ej vunnit laga kraft, kunde tillämpas i närmare öfverensstämmelse med såväl ordalagen som syftet,. än nu är förhållandet, då, på grund af gällande lag, saköreslängd ofta ej utlemnas för böternas uttagande förr än flere månader efter deras ådömande.

I händelse Riksdagen för sin del besluter, att saköreslängd skall i de domsagor, der tingssammanträden hållas, utlemnas efter hvarje all­mänt sammanträde, lärer i sammanhang dermed böra föreskrifvas, att ådömda böter och viten skola af vederbörande uppbördsman utsökas inom viss, möjligast korta tid efter saköreslängdens emottagande.

Mina embetsresor under nästlidna år hafva omfattat Gefleborgs, Göteborgs och Bohus samt Hallands län äfvensom delar af Elfsborgs län. Jag har derunder besökt länsstyrelserna i Gefle, Göteborg och Halmstad, domkapitlet i Göteborg, häradshöfdingarne på landet, stads- domstolarna, arkiven, länsfängelserna, krono-, härads- och stadshäkten, centralhäktet i Göteborg för qvinnor samt centralfängelset och krono- arbetsstationerna å Nya varfvet vid sistnämnda stad. I fråga om måls och ärendens behandling vid domstolar och embetsverk var föga att erinra. De få och obetydliga felaktigheter, som i sådant afseende an­märkts, hafva sedermera till största delen blifvit afhulpna. I fängelserna rådde ordning och snygghet, och häktena voro, med vissa undantag, i försvarligt skick. Mot fångarnes behandling förekommo icke några be­fogade anmärkningar. Minst tillfredsställande var nu, liksom 1887, det skick, hvari arkiven i allmänhet befunnos såväl i afseende på hand­lingarnas ordnande som deras skyddande och förvarande. Derom såväl som om hvad i öfrigt förekommit anmärkningsvärdt lemna de under resorna förda diarier närmare besked.

125

Dessa diarier komma att jemte expeditionens diarium och registratur öfverlemnas för granskning till Riksdagens lagutskott.

Vid 1888 års början voro af förut inkomna klagomål fortfarandeunder handläggning ..................................................................................... 21.Under året inkommo klagomål till ett antal af................................. 336 a).

Summa 357.Af dessa hafva

återkallats......................................................................................................lemnats utan åtgärd ...................................... ..........................................efter vederbörandes hörande fått förfalla..........................................hänskjutits till justitiekansler]! ............................................................hänvisats till åtal .......................................................................................vid årets slut varit utstälda till förklaringar eller påminnelser af annan anledning förklarats tills vidare hvilande.....................

267 °), 46,

1,8,

13,13,

Summa 357.Under år 1888 har justitieombudsmannen förordnat om anställande

af åtal mot domare och embetsmän:till följd af härstädes förd klagan .......................................................... 8,i anledning af granskning af inkomna fångförteckningar.............. 2,på grund af anmärkning under årets embetsresa ............................ 1,af annan anledning........................................................................................ 1,

Summa åtal 12.

I den hos högsta domstolen jemlikt kongl. stadgan den 21 april 1876 förda minnesbok hafva följande under år 1888 meddelade dom­slut blifvit antecknade.

(Dom i sak mellan f. virkeshandlanden Anders Fredrik Andersson, sökande, och disponenten Carl Muller, tillstädeskommen, jemte Peter Warotilken, uteblifven, svarande, angående bättre rätt till arf, den 30 april 1888.)

»Sedan Svea hofrätt, som i dom den 4 januari 1887 underkänt ett af A. F. Andersson såsom målsman för sin hustru, till Stockholms råd­stufvurätt instämt och sedermera i hofrätten fullföljdt yrkande om bättre

*) Jfr sid. 103.

126

rätt till arf, medelst beslut den 28 i samma månad lemnat Andersson tillstånd att hemställa saken till Kongl. Maj:ts pröfning, blef Andersson den 24 påföljande mars på egen begäran försatt i konkurs men full­följde emellertid å inställelsedagen hos Kongl. Maj:t den 5 nästa april sin talan i tvisten. Anderssons vederpart invände att, då Andersson blifvit försatt i konkurs och gode männen i konkursen icke fullföljt talan i saken, Anderssons ändringssökande icke måtte till pröfning upptagas.

Högsta domstolen beslöt, att sysslomannen i Anderssons konkurs borde lemnas tillfälle att yttra sig i saken; och vid förhör, som i an­ledning deraf hölls inför nedre revisionen, föi-etedde sysslomännen pro­tokoll vid borgenärssammanträde i Anderssons konkurs den 9 maj 1887, utvisande att borgenärerna då beslutit, att ifrågavarande rättegång icke skulle för konkursmassans räkning fullföljas eller bevakas, enär massan saknade tillgångar att bestrida kostnaderna derför. Derjemte förklarade sysslomännen, under tillkännagifvande att förlikning af saken ej varit ifrågasatt, att de på grund af borgenärernes förenämnda beslut icke å konkursboets vägnar förde någon talan i saken.

Med hänsyn till hvad vid nämnda förhör blifvit af sysslomännen upplyst, har högsta domstolen funnit ofvan omförmälta, af Anderssons vederpart gjorda invändning mot sakens upptagande till pröfning icke förtjena afseende.»

(Dom i sak mellan torparen Nils Petter Engström, sökande, och Skönviks aktiebolag, svarande, den 20 november 1888.)

»Sedan ett hemmans egare vid upplåtelse af rättighet att afverka den till hemmanet hörande skog förbehållit sig att under afverknings- tiden få å skogen taga timmer till husbehof äfvensom vedbrand samt en lägenhet derefter blifvit för all tid från hemmanet afsöndrad under vilkor, bland andra, att omförmälta hemmansegaren tillförsäkrade för­mån i afseende å skogens nyttjande jemväl finge af lägenhetens egare tillgodonjutas, har högsta domstolen ansett detta vilkor icke mot be­stridande af afverkningsrättens innehafvare medföra någon rätt för lägen­hetens egare att å skogen verkställa hygge.»

(Dom i sak mellan Per Pålsson i Fleninge m. fl., sökande, samt enkan Sissa Persdotter i Wiarp m. fl., svarande, angående klander af arfskifte, den 12 december 1888.)

127

»Sedan Pål Gunnarsson i Wiarp, gift med Sissa Persdotter, aflidit, upptogo i arfskifte efter honom skiftesmännen såsom hans enskilta gäld ett i honom enskilt tillhörig fastighet intecknadt belopp af 3,250 kronor 12 öre äfvensom skiftesmännen, under åberopande af att Pål Gunnarsson under äktenskapet af makarnes samfälda bo med 1,266 kronor 81 öre gnidit enskilt gäld, hvari han vid äktenskapets ingående häftat, i arfskifte tilläde Sissa Persdotter såsom vederlag hälften af nämnda belopp eller 633 kronor 40 öre att af Pål Gunnarssons egendom gäldas.

Efter stämning å Sissa Persdotter till Onsjö och Harjagers härads­rätt klandrade Per Pålsson i Fleninge jemte åtskilliga andra Pål Gun­narssons arfvingar sagda arfskifte samt anmärkte i sådant afseende att, då berörda intecknade skuld tillkommit under makarnes äktenskap, den­samma vore att anse såsom deras gemensamma gäld samt att, då Pål Gunnarsson vid äktenskapets ingående haft, förutom honom enskilt tillhöriga fastigheter, jemväl fordringar till belopp af 2,440 kronor 17 öre äfvensom annan egendom, samt vid sådant förhållande någon Pål Gunnarssons enskilta gäld icke blifvit med makarnes gemensamma egen­dom gulden, omförmälta vederlag blifvit Sissa Persdotter obehörigen tillagdt; yrkande i anseende härtill kärandena att arfskiftet måtte varda i anmärkta delar rättadt.

Häradsrätten yttrade i utslag att, enär i saken vore utredt att Pål Gunnarsson, då han blef i äktenskap förenad med Sissa Persdotter, häftat i skuld till en sin myndling för ett sammanlagdt belopp af 5,416 kronor 69 öre samt i följd deraf och då Sissa Persdotter medgifvit, att till betalning af Pål Gunnarssons enskilta gäld finge användas de i bouppteckningen efter hans förra hustru Johanna Nilsdotter upptagna fordringar, 2,440 kronor 17 öre, såsom hade de utgjort Pål Gunnarssons enskilta egendom, det måste antagas, att Pål Gunnarssons enskilta gäld, som blifvit betald med gemensamma tillgångar i hans och Sissa Pers- dotters bo, utgjort 2,976 kronor 52 öre, stadgade häradsrätten att klan­drade arfskiftet skulle sålunda rättas, att Pål Gunnarssons enskilta gäld beräknades till sistnämnda belopp i stället för i arfskiftet upptagna 4,516 kronor 93 öre.

Sedan Per Pålsson och hans medparter fullföljt talan i hofrätten öfver Skåne och Blekinge, utlät sig hofrätten i dom att, emedan Pål Gunnarsson under äktenskapet med Sissa Persdotter till en sin mynd­ling utgifvit 5,416 kronor 69 öre såsom förmyndaremedel, hvilka, då de af Pål Gunnarsson före äktenskapet omhändertagits, vore att anse såsom hans enskilta gäld, samt icke visadt blifvit, att Pål Gunnarsson till

128

betalning af samma gäld af enskifta tillgångar användt mera än 2,440 kronor 17 öre, så att återstoden 2,976 kronor 52 öre finge anses vara gulden af gemensamma boet; men ifrågavarande 3,250 kronor 12 öre motsvarade gäld, hvilken, ehuru intecknad i Pål Gunnarssons enskilta fastighet, vore, såsom under äktenskapet tillkommen, att anse som gemensam gäld, för hvilken jemväl Sissa Persdotter häftade i ansvar; alltså och då Sissa Persdotter följaktligen vore berättigad att ur Pål Gunnarssons lott i boet bekomma vederlag för hälften af omförmälta 2,976 kronor 52 öre med 1,488 kronor 26 öre, men deremot skyldig att vidkännas hälften af det belopp, som motsvarade nyssnämnda inteck­nade skuld eller 1,625 kronor 6 öre, pröfvade hofrätten rättvist fast­ställa häradsrättens utslag, såvidt derigenom förklarats, att af det såsom boets skuld upptagna belopp, 3,250 kronor 12 öre, på Pål Gunnarssons enskilta lott skulle beräknas 2,976 kronor 52 öre och å samfälda boet 273 kronor 60 öre; i följd hvaraf vederlag till Sissa Persdotter icke komme att annorledes utgå.

Efter det Per Pålsson och hans medparter fullföljt underdånig talan mot hofrättens dom, har högsta domstolen ej funnit skäl att i samma dom göra ändring.»

Från herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet har, på framstäld förfrågan, erhållits det svar, att någon förklaring öfver lagen, i den ordning § 19 regeringsformen föreskrifter, icke blifvit meddelad under den tid, som förflutit från det justitieombudsmannens senaste embetsberättelse afgafs.

För fullgörande af den i § 14 af instruktionen för justitieombuds­mannen lemnade föreskrift om afgifvande af redogörelse för behandlingen af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälta .beslut och i underdånighet gjorda framställningar, har jag från kongl. statsdepartementen förskaffat mig uppgifter,

dels om de underdåniga skrifvelse!-, som, efter det min senaste embetsberättelse afgafs, af Riksdagen aflåtits, samt om de åtgärder, hvilka i anledning af dem blifvit Audt.agna; varande, i enlighet med dessa uppgifter, förteckning upprättad öfver de genom nämnda skri­velser anhängiggjorda ärenden, hvilka icke hos Kongl. Maj:t förevarit till slutligt afgörande;

129

dels ock rörande sådana genom de senaste riksdagarnes till Kongl. Maj:t aflåtna underdåniga skrifvelse!- anhängiggjorda ärenden, hvilka i justitieombudsmannens senaste embetsberättelse upptagas såsom i sin helhet eller till någon del oafgjorda; och hafva beträffande dessa ären­den meddelats uppgifter om de åtgärder, som blifvit med dem vidtagna under den tid, som förflutit efter det min senaste embetsberättelse afgafs.

Omförmälta uppgifter, tillika med en tabell öfver de underdåniga skrivelser, som efter afgifvandet af min senaste embetsberättelse af Riksdagen till Kongl. Maj:t aflåtits, finnas i bilagan till denna berättelse.

Stockholm i januari 1881).

E. THOMASSON.

C. von Schulzenheim.

-------—■e-irrvi'

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 17

BILAGA

till

Riksdagens Justitieombudsmans embetsberättelse

till 1889 års Riksdag.

I.

Uppgifter från de särskilda kongl. statsdepartementen på de af Riks­

dagen under år 1888 aflåtna, i justitieombudsmannens senaste embetsberät­

telse icke upptagna, underdåniga skrivelser, jemte anteckningar om de åt­

gärder, som i anledning deraf blifvit vidtagna*).

l:o. Kongl. justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 15 februari 1888, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse af § 30 i lagen an­gående tillsättning af presterliga tjenster den 26 oktober 1883. (2.)

Lag i ämnet utfärdad den 21 september 1888.2:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till förord­

ning om upphäfvande af förordningen angående plikt och straff för dem, som försumma bevistande af katekesförhör, den 4 december 1765. (3.)

Förordning i ämnet utfärdad den 21 september 1888.3:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag

angående upphörande af klockares brefbäringsskyldighet. (4.)Lag i ämnet utfärdad den 21 september 1888.

4:o af den 17 februari, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående förändrad lydelse af 34 och 144 §§ konkurslagen den 18 sep­tember 1862. (6.)

Sedan högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 14 juni 1888 utfärdat lag i ämnet.

5:o af samma dag, med begäran om utarbetande af förslag till ny kyrkolag m. m. (7.)

*) De vid slutet af hvarje rubrik utsatta siffertal visa skrifvelsens nummer i tionde samlingen af bihanget till riksdagens protokoll.

134

Skrifvelsen anmäldes i statsrådet den 25 maj 1888; och fann Kongl. Maj:t densamma icke föranleda någon Kongl. Maj:ts åtgärd.

6:o af den 28 februari, angående af Riksdagen beslutade ändringar i rikets grund­lagar. (10.)

1888 den 9 april meddelades nådigt svar å rikssalen; och hafva grundlagsändringarna derefter blifvit i vederbörlig ordning genom svensk författningssamling promulgerade.

7:o af samma dag, angående verkstäld omröstning öfver högsta domstolens leda­möter. (11.)

1888 den 9 mars i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.8:o af samma dag, angående val af justitieombudsman och suppleant för honom. (13.)

1888 den 9 mars i statsrådet anmäld och lagd till handlingarna.9:o af den 3 mars, angående upphäfvande af föreskriften om förnyelse af inteckning

för fordran. (16.)Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

10:o af den 8 mars, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 59 § konkurs­lagen den 18 september 1862. (18.)

Sedan högsta domstolen blifvit hörd, har Kongl. Maj:t den 8 juni 1888 utfärdat lag i ämnet.

11 :o af den 7 april, om ändring af 6 kapitlet strafflagen. (27.)Sedan nya lagberedningen häröfver afgifvit utlåtande, har Kongl. Maj:t den 28 september 1888 funnit Riksdagens ifrågavarande skrifvelse för närvarande icke till någon åtgärd föranleda.

12:o af den 11 april, angående ändring i gällande bestämmelser om tiden lör nytt- janderättsaftals bestånd. (37.)

Domänstyrelsens i ämnet infordrade utlåtande har inkommit; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

13:o af den 2 maj, angående ändringar i skiftesstadgan den 9 november 1886. (41.) Landtmäteristyrelsens i ämnet infordrade utlåtande har inkommit; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

14:o af samma dag, med förslag till lag angående ändrad lydelse af § 7 i förord­ningen angående sparbanker den 1 oktober 1875. (42.)

Sedan högsta domstolen blifvit hörd, har ärendet öfverlemnats till finansdepartementet.15:o af samma dag, angående ändrade föreskrifter i fråga om arvode för konkursbos

förvaltning. (43.)Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

16:o af samma dag, angående förbud för ledamöter af sparbanks styrelse och sty­relsen biträdande tjensteman att ikläda sig borgensansvar för lån af sparban­kens medel. (45.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.

135

17:o af den 9 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra huf- vudtitel. (58.)

1888 den 25 maj i statsrådet anmäld; och föreskrifter i ämnet vederbörande meddelade. Stockholm den 31 december 1888.

Paul Isberg.

2:o. Kongl. utrikesdepartementet.

18:o Riksdagens skrifvelse den 14 april 1888 med framställning i anledning af Riksdagens år 1887 församlade revisorers berättelse angående verkstäld gransk­ning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1886. (36.)

1888 den 26 oktober föredragen, i hvad skrifvelsen iunefattade framställning rörande verificering af kongl. utrikesdepartementets räkenskaper; hvarvid Kongl. Maj:t fann denna framställning icke till någon Kongl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

19:o af den 9 maj 1888, angående reglering af utgifterna under riksstatens tredje hufvudtitel. (59.)

1888 den 26 maj i underdånighet föredragen; och statskontoret genom nådigt bref, för skeende anordningar, underrättadt om Riksdagens berörda skrifvelse.

Stockholm den 31 december 1888.

Bildt,kabinettssekreterare.

3:o. Kongl. landtförsvarsdepartementet.

20:o Riksdagens skrifvelse den 14 april 1888, i anledning af Kongl. Maj:ts propo­sition angående försäljning af ett kronan tillhörigt, i Säfve socken och Vestra Hisings härad af Göteborgs och Bohus län beläget jordområde. (29.)

Anmäldes den 11 maj 1888 inför Kongl. Maj:t; och blef Riksdagens berörda skrifvelse arméförvaltningen meddelad till kännedom samt vidtagande af de åtgärder, som af Riks­dagens bifall till den nådiga propositionen kunde föranledas.

21:o af den 9 maj, angående regleringen af utgifterna imder riksstatens fjerde hufvud­titel. (60.)

136

Föredrogs den 31 maj 1888, och meddelades arméförvaltningen och statskontoret till kännedom och efterrättelse i hvad hvartdera embetsverket rörde äfvensom andra veder­börande myndigheter i dem angående delar, hvarvid tillika föreskrefs om vidtagande af åtgärder, som af de uti skrifvelsen anmälda beslut föranledas.

Med anledning af Riksdagens beslut i punkt 1 föreskrefs att bestämmelserna i kongl. brefvet den 4 oktober 1887 angående användandet af det för innevarande år beviljade extra anslag för tillämpning af nya värnpligtslagens föreskrifter i fråga om de värn- pligtiges inskrifning och redovisning m. m. må jemväl hvad angår anslaget för år 1889 vinna tillämpning.

2'2:o af den 12 maj, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående fort­sättande under år 1889 af arbetena på nya kasernetablissement för Svea lif­garde och andra lifgardet m. m. (68.)

Föredrogs den 31 maj 1888 och meddelades vederböraude myndigheter till kännedom och efterrättelse, hvarjemte statskontoret bemyndigades att inom det belopp, som Riks­dagen för ändamålet anvisat, tillhandahålla arméförvaltningen de förskott, som utöfver in­flytande försäljningsmedel kunde för år 1889 blifva erforderliga.

23:o af samma dag, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ersättning i vissa fall åt värnpligtige för inställelse vid inskrifningsförrättningar och sam­lingsplatser. (69.)

Föredrogs den 31 maj 1888, och beslöts att kungörelse i ämnet skulle genom trycket i vanlig ordning utfärdas.

24:o Riksdagens skrifvelse, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående rätt för pensionsmessige officerare och underofficerare vid marinregementet att från anslaget till nämnda regemente såsom pension åtnjuta skilnaden mellan innehaf­vande lön och dem tillkommande pension från amiralitetskrigsmanskassan. (70.)

Föredrogs den 31 maj 1888, och blef skrifvelsen dels amiralitetskrigsmanskassan och dels generalbefälhafvare!! i första militärdistriktet till kännedom och vederbörandes förstän­digande meddelad.

25:o af den 12 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om förändrad lydelse af punkt 2 mom. b. i grunderna för armébefälets pensionering. (71.)

Föredrogs den 31 maj 1888, och beslöts att kungörelse i ämnet skulle genom trycket i vanlig ordning utfärdas.

26:o af den 14 maj, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående inköp för statens räkning af Åkers krutbruk. (89.)

Föredrogs den 31 maj 1888, hvarvid vederbörande myndighet erhöll befallning att inleda underhandlingar i fråga om ändrad tid för köpesummans erläggande; hvarefter och'sedan yttrande i ämnet till Kongl. Maj:t inkommit, Kongl. Maj:t den 12 sistlidne oktober be­slöt, att Åkers krutbruk med dertill hörande byggnader, inventarier och materialier skulle för kronans räkning inköpas mot en summa af 86,760 kronor.

137

27:o Riksdagens skrifvelse angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel, omfattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (65.)

Anmäld genom finansdepartementet den 31 maj 1888, och transsumt af skrifvelsen, i hvad den tillhörde landtförsvarsdepartementets handläggning, detta departement meddeladt.

Föredrogs genom landtförsvarsdepartementet den 22 derpåföljande juni, och med­delades vederbörande underrättelse om Riksdagens beslut angående anvisande af ett kre­ditiv å 1,325,000 kronor till upprätthållande af arméns pensionskassas egen pensionering samt till fyllnadspensioner.

Stockholm den 31 december 1888.

E. von der Lancken.

4:o. Kongl. sjöförsvarsdepartementet.

28:o Riksdagens skrifvelse af den 11 maj 1888, angående regleringen af utgifterna under riksstatens femte hufvudtitel. (61.)

Den 25 maj 1888 föredragen och innehållet af den underdåniga skrifvelsen delgifvet vederbörande till kännedom och efterrättelse, äfvensom föreskrifter meddelade om verk­ställighet af i ämnet fattade beslut.

29:o af samma dag, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel. (65.)

Den 31 maj 1888 genom finansdepartementet i underdånighet anmäld inför Kongl. Maj:t och transsumt af skrifvelsen tillika med protokollsutdrag öfverlemnadt till sjöförsvars­departementet.

Stockholm den 31 december 1888.

R. E. Eckerström.

5:o. Kongl. civildepartementet.

30:o Riksdagens skrifvelse af den 22 februari 1888, angående beviljande af vissa förmåner för enskilda jern vägsanläggningar. (9.)

Anmäldes den 19 mars och meddelades väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.Föranleder icke vidare åtgärd.31:o af den 10 mars, angående beviljade statsbidrag till vägars anläggning och för­

bättring, bro- och hamnbyggnader, vattenkommunikationer och torrläggning af Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 18

138

vattensjuka marker samt angående vilkoren för sådana statsbidrags åtnju­tande. (25.)

Anmäldes den 19 mars, dervid Kongl. Maj:t förordnade, att innehållet af Riksdagens skrifvelse, i hvad den angick beviljade statsbidrag och vilkoren derför, skulle ej mindre delgifvas statskontoret till iakttagande i hvad på statskontoret ankomme, än äfven med­delas väg- och vattenb3rggnadsstyrelsen med befallning till styrelsen att vidtaga de på styrelsen i anledning af Riksdagens beslut ankommande åtgärder och att vid afgifvande af yttrande och förslag angående anvisande från detta anslag af statsbidrag för arbeten af beskaffenhet, att deras utförande af styrelsen kontrollerades, taga under öfvervägande, huruvida särskilda vilkor och kontroller utöfver dem, som funnes intagna i Riksdagens skrifvelser den 27 april 1881 och den 11 juni 1883, borde för hvarje särskildt arbete föreskrifvas; hvarjemte, beträffande särskildt Riksdagens beslut rörande ifrågasatt stats­bidrag för omläggningar å allmänna landsvägen mellan Norrköping och Söderköping, be­slöts, att underrättelse derom skulle meddelas ej mindre Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län för vederbörandes förständigande än äfven väg- och vattenbyggnads­styrelsen.

Denna skrifvelse föranleder således icke någon Kongl. Maj:ts vidare åtgärd.32:o af den 7 april, angående anvisande af medel till odlingslånefonden m. m. (28 )

Anmäldes den 27 april; och beslöts utfärdandet af kungörelse angående vilkoren för lån från odlingslånefonden; hvarjemte förordnades, att tryckta exemplar af Riksdagens skrif­velse skulle öfverlemnas till statskontoret och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för be­hörig kännedom, med underrättelse tillika om kungörelsens utfärdande.

Efter de sålunda vidtagna åtgärder erfordrar Riksdagens skrifvelse icke någon vidare Kongl. Maj:ts handläggning.

33:o af den 14 april, i anledning af Riksdagens år 1887 församlade revisorers be­rättelse, angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1886. (36.)

Sedan jernvägsstyrelsen afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har ärendet denna dag anmälts, dervid Kongl. Maj:t, hvad angick ifrågasatt inskränkning i rätten till fribiljetter för de vid statens jernvägar anstälde läkare samt till ersättning för transport af reseffekter för en del tjensteman vid statens jernvägar, beslutit infordra utlåtande rörande den förra frågan från medicinalstyrelsen och rörande den senare från statskontoret.

Beträffande åter frågan om indragning af ett af de två snabbgående tåg, som under en del af året gå fram och åter mellan Stockholm och Malmö, har Kongl. Maj:t funnit någon rubbning tillsvidare icke böra vidtagas uti anordningen af berörda tåg.

34:o af den 28 april, angående fortsättning af statens jernvägsbyggnader. (39.) Anmäldes den 11 maj och beslöts, att skrifvelsens innehåll skulle delgifvas väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Ärendet är slutligen handlagdt.

139

35:o af den 2 maj, angående tiden för inträdet af kommunal rösträtt, då denna ut- öfvas för fast egendom. (44.)

Den 25 maj anbefaldes Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande att före den 15 sep­tember inkomma med underdåniga utlåtanden, länsstyrelserna såväl i anledning af hvad Riksdagen hemstält som ock huruvida i nådiga förordningen om kommunalstyrelse i stad borde vidtagas ändring i det syfte, hvarom Riksdagen beträffande kommunerna å landet gjort framställning, samt öfverståthållareembetet huruvida i nådiga förordningen om kom­munalstyrelse i Stockholm ändring i samma syfte borde ske.

Sedan de infordrade utlåtandena inkommit, anmäldes ärendet ånyo den 7 december; och beslöts nådig proposition till Riksdagen.

Denna skrifvelse föranleder således icke vidare åtgärd.36:o af den 5 maj, angående omarbetning af nådiga förordningen den 12 februari

1864 om hvad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning och begagnande iakttagas bör. (46.)

Anmäldes den 25 maj och öfverlemnades, såvidt den afsåg ompröfning af de i passage­rarefartyg befintliga ångpannor, till de personer, hvilka erhållit nådigt uppdrag att inom civildepartementet biträda med utredning af frågan om hvilka kontrollföreskrifter lämpligen böra meddelas till förekommande af ångpannors exploderande; hvarjemte Kongl. Maj:t förklarade sig framdeles vilja besluta om de åtgärder, hvartill skrifvelsen i öfrigt borde föranleda.

37:o af den 7 maj, i anledning af Kongl. Maj:fcs proposition angående byte af mark mellan Carlbergs kungsgård och Stockholms stad. (53.)

Anmäldes den 25 maj, dervid kammarkollegium bemyndigades att å Kongl. Maj:ts och kronans vägnar träffa aftal med Stockholms stad om byte af mark mellan Carlbergs kungs­gård och staden i enlighet med hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen beslutit.

Skrifvelsen föranleder icke någon Kongl. Maj:ts vidare åtgärd.38:o af den 11 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette

hufvudtitel. (62.)Anmäldes den 31 maj och förordnade dervid Kongl. Maj:t — med godkännande af de beslut, som blifvit utöfver eller med afvikelse från hvad Kongl. Maj:t föreslagit af Riks­dagen fattade, samt med förklarande, att i fråga om tillgodonjutande af de utaf Riksdagen beviljade tillfälliga löneförbättringar skulle lända till efterrättelse hvad derom vore eller blefve föreskrifvet — att Riksdagens skrifvelse skulle till kännedom och efterrättelse med­delas statskontoret äfvensom öfriga vederbörande förvaltande verk, styrelser och chefer i de delar dem särskildt anginge, med bemyndigande att hos statskontoret lyfta vissa af Riksdagen beviljade anslag; hvarförutom, och jemte det särskilda nådiga beslut meddelats i fråga om vissa punkter i Riksdagens skrifvelse,

Kongl. Maj:t samma dag dels, med anledning af 4:e punkten, förordnat, att Vika länsmansdistrikt skulle den 1 påföljande augusti indragas och de genom indragningen

140

ledigblifna aflöningsbelopp användas till aflönande af ytterligare en länsman inom dåva­rande området för Lima länsmansdistrikt;

dels förordnat, att ledningen af och tillsynen öfver statens jernvägsbyggnader med hvad dertill hörde skulle den 1 oktober 1888 öfverflyttas från väg- och vattenbyggnads­styrelsen till styrelsen för statens jernvägstrafik, äfvensom anbefalt väg- och vattenbygg­nadsstyrelsen att inkomma med förslag till ändringar i styrelsens instruktion; och har, sedan dylikt förslag inkommit, Kongl. Maj:t den 28 september faststält förnyad instruktion för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen;

dels anbefalt styrelsen för statens jernvägstrafik att inkomma med förslag till er­forderliga bestämmelser, angående handläggningen inom styrelsen af de ärenden, som rörde statens jernvägsbyggnader, hvilket förslag styrelsen ock afgifvit, hvarefter Kongl. Maj:t den 28 september utfärdat nådig kungörelse angående ledningen af och tillsynen öfver statens jernvägsbyggnader;

dels beslutit, att inspektörstjensten hos styrelsen för statens jernvägstrafik skulle indragas, och i sammanhang dermed utfärdat kungörelse angående ändringar i den för styrelsen för statens jernvägstrafik gällande instruktion;

dels i anledning af 20:e punkten, jemte förordnande att, af deri anvisade medel 10,000 kronor, landtbruksinstitutet vid Alnarp skulle erhålla 5,000 kronor, anbefalt landtbrnksakademiens förvaltningskomité att till Kongl. Maj:t inkomma med förslag, huru den högre undervisningen i mejerihushållning vid landtbruksinstitutet vid Ultuna borde ordnas; och sedan dylikt förslag den 26 september inkommit, blef detsamma den 6 no­vember remitteradt till statskontoret med befallning att afgifva yttrande, huruvida hinder mötte att använda det ifrågavarande anslaget på sätt förvaltningskomitén föreslagit, hvilket yttrande ännu icke inkommit;

dels med anledning af beslutet i 24 punkten utfärdat nådig kungörelse angående anslag till frökontrollanstalter;

dels anbefalt kommerskollegium att, sedan Sveriges allmänna exportförening lemnats tillfälle att sig yttra, efter samråd med landtbrnksakademiens förvaltningskomité afgifva underdånigt utlåtande och förslag rörande lämpligaste sättet att använda det i 28:e punkten anvisade anslag, hvilket yttrande ännu icke inkommit;

dels ock anbefalt styrelsen för statens jernvägstrafik ej mindre att underställa Kongl. Maj:ts pröfning förslag rörande användandet af de under 32:a punkten anvisade anslag, än äfven att, efter det utredning af den för utvidgning af Malmö station af styrelsen fram­lagda plan skett i syfte att, utan rubbning i det föreslagna spårsystemet, söka nedbringa de ifrågasatta kostnaderna för byggnaderna, till Kongl. Maj:t inkomma med det yttrande, hvartill denna utredning kunde föranleda; och har, sedan styrelsen i skrivelser af den 11 i denna månad inkommit med det infordrade förslaget och yttrandet, Kongl. Maj:t den 21 i samma månad meddelat beslut om användande af de anvisade anslagen; hvaremot yttrandet rörande Malmö station ännu icke blifvit anmäldt.

141

39:o af den 11 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel. (65.)

Anmäldes den 14 juni. Påkallar ej vidare åtgärd.40:o af den 9 maj med förslag till förordning, angående ändrad lydelse af §§ 11

och 59 i nådiga förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862. (66.)

Sedan Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande, med undantag af öfverståthållareembetet, den 25 maj anbefalts att afgifva underdåniga utlåtanden i ärendet samt dessa utlåtanden inkommit, blef skrifvelsen ånyo anmäld den 26 oktober, hvarvid beslöts utfärdande af nådig förordning i ämnet.

Föranleder icke vidare åtgärd.41 :o af den 9 maj, angående statsbidrag för ny reglering af Luleå stad i följd af

den år 1887 staden öfvergångna brand. (72.)Anmäldes den 25 maj; och skulle innehållet af skrifvelsen delgifvas Kongl. Maj:ts befall­ningshafvande i Norrbottens län för vederbörandes förständigande, och underrättelse om Riksdagens beslut, i hvad det afsåg det beviljade anslaget, meddelas statskontoret för be­hörigt iakttagande.

Föranleder ej vidare åtgärd.42:o af den 14 maj, angående undersökning af svenska sjöfartsnäringens tillstånd

m. m. (85.)Anmäldes den 22 juni och remitterades till kommerskollegium att, efter inhemtande af handels- och sjöfartsnämndernas i riket yttranden och sedan enskilde skeppsredare och andra för ämnet intresserade personer på lämpligt sätt lemnats tillfälle att sig yttra, före den 1 oktober afgifva underdånigt utlåtande, hvarefter och sedan utlåtandet från kollegium inkommit, handlingarna i ärendet vid förnyad anmälan den 12 oktober, enär ibland ifrå­gasatta lättnader åt sjöfartsnäringen från många håll tullrestitutioner föreslagits, öfver- lemnades till den under den 18 sistlidne juni tillsatta tullkomité för att tagas i öfver­vägande vid fullgörandet af det komitén lemnade uppdrag; och har Kongl. Maj:t den 14 december förordnat om handlingarnas öfverlemnande till chefen för finansdepartementet för att i öfriga delar än angående tullrestitutioner tagas i öfvervägande vid verkställande af den genom nådigt beslut den 29 oktober anbefalda utredning angående åtskilliga med skattelagstiftningen i samband stående frågor.

Föranleder ej vidare åtgärd, såvidt civildepartementet angår.43:o af den 15 maj, angående statsregleringen för år 1889 och sättet för anvisande

af vissa anslagsbelopp. (91.)Anmäldes den 14 juni. Erfordrar ej vidare åtgärd.

Stockholm den 31 december 1888.Hugo Martin.

142

6:o. Kongl. finansdepartementet.

44:o Riksdagens skrifvelse af den 10 februari 1888, angående vissa delar af tull- bevillningen. (1.)

Vid föredragning den 11 februari af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse angående tilläggsafgifter till gällande tulltaxa beträffande artiklarna spanmål, mjöl, gryn, malt och kli.

45:o af den 15 februari, angående ändring af gällande stadganden till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Vesterbottens och Norrbottens län. (5.)

Den 19 mars bar Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig förordning angående åtgärder till före­kommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom förenämnda län.

46:o af den 7 mars, angående försäljning af åtskilliga mindre kronoegendomar. (17.) Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i förevarande ämne beslutat har den 18 maj med­delats vederbörande till efterrättelse; hvarjemte Kongl. Maj:t faststält vissa särskilda be­stämmelser, hvilka, utöfver föreskrifterna i nådiga brefvet den 29 maj 1874, skola iakt­tagas beträffande försäljningen af de nu ifrågakomna kronoegendomarne.

47:o af den 10 mars, angående val af fullmägtige i riksgäldskontoret. (19.)48:o af samma dag, angående val af fullmägtige i riksbanken. (20.)

Den 23 mars äro dessa skrivelser inför Kong]. Maj:t i underdånighet anmälda och, såsom icke påkallande någon åtgärd, lagda till handlingarna.

49:o af den 22 mars, angående vilkoren för tillverkning af bränvin m. m. (26.) Sedan kommerskollegium och generaltullstyrelsen afgifvit gemensamt underdånigt utlåtande i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse anmälda beslut, bar Kongl. Maj:t den 28 mars låtit utfärda nådiga kungörelser angående dels tilläggsafgifter till gällande tull­satser å bränvin och sprit m. m., dels ändrad lydelse af § 10 mom. 1, 3 och 4 samt § 12 i nådiga förordningen angående vilkoren för tillverkning af bränvin den 13 juli 1887, dels ock ändring i § 13 mom. 2 och § 15 i förnyade nådiga stadgan för all­männa bränvinsnederlag den 23 september 1887.

50:o af den 14 april, angående försäljning af en Kongl. Maj:t och kronan såsom danaarf tillfallen andel af tomten n:o 4 i qvarteret Plantan i Upsala stad. (30.)

Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut i förevarande ärende har den 27 april meddelats veder­börande till kännedom och efterrättelse, hvarjemte Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Upsala län anbefalts att till makarne Vinqvist, sedan den bestämda köpeskillingen blifvit inom föreskrifven tid af dem erlagd, utfärda öfverlåtelsehatidling å kronans del i tomten.

51:o af samma dag, angående eftergift af ett postmästaren A. Torbiörnssons sterbhus till betalning ådömdt belopp. (31.)

52:o af samma dag, angående eftergift af kronans rätt till danaarf efter kakelugns- makaren G. D. Granlund. (32.)

143

Hvad Kong]. Maj:t och Riksdagen i förestående två ärenden beslutat har den 27 april meddelats vederbörande till kännedom och efterrättelse.

53:o af samma dag, i anledning af Riksdagens år 1887 församlade revisorers be­rättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1886. (36.)

Vid anmälan den 27 april af denna skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att transsumt af densamma skulle jemte protokollsutdrag expedieras till utrikesdepartementet, i hvad skrifvelsen anginge framställningen rörande verificering af nämnda departements räken­skaper, till civildepartementet, såvidt den rörde framställningarna i afseende å statens jern- vägstrafik, samt till ecklesiastikdepartementet, i hvad den afsåge framställningen angående läroanstalterna för öfveråriga döfstumma.

54:o af den 27 april, angående skatt å vissa enskilda telefonanläggningar. (38.) Den 4 maj är denna skrifvelse inför Kongl. Maj:t i underdånighet anmäld och, såsom icke föranledande någon åtgärd, lagd till handlingarna.

55:o af den 28 april, angående de i 63 § regeringsformen föreskrifna kreditiv- summor. (40.)

Den 4 maj har innehållet af Riksdagens förevarande skrifvelse meddelats statskontoret till kännedom.

56:o af den 7 maj, angående upplåtelse af odlingslägenheter å kronoparkerna i Norr­land. (49.)

Vid underdånig föredragning den 18 maj af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t an- befalt domänstyrelsen att, efter inhemtande af vederbörande länsstyrelsers och skogsför- valtnings yttranden, verkställa utredning i berörda ämne samt derefter till Kongl. Maj:t inkomma med det underdåniga yttrande och förslag, hvartill den verkstälda utredningen kunde föranleda; och har sådant yttrande och förslag ännu ej af domänstyrelsen afgifvits.

57:o af samma dag, i fråga om beredande af tryggad besittningsrätt åt innehafvare af vissa å kronans utarrenderade egendomar befintliga lägenheter. (54.)

Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut i förevarande ärende har den 18 maj meddelats do­mänstyrelsen till kännedom och efterrättelse.

58:o af den 8 maj, angående vilkoren för försäljning af bränvin. (55.)Den 18 maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse om ändring i § 33 af nådiga förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller destille­rade spirituösa drycker den 29 maj 1885; hvarjemte Kongl. Maj:t från öfverståthållare- embetet och Kong]. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län inhemtat utlåtande i anledning af Riksdagens i förevarande skrifvelse gjorda anhållan om utarbetande af förslag till förändrad lydelse af § 26 i förenämnda nådiga förordning; och är denna skrifvelse i i sistberörda hänseende på Kongl. Maj:ts vidare pröfning beroende.

59:o af samma dag, angående vissa delar af tullbevillningen. (56.)Sedan kommerskollegium och generaltullstyrelsen med anledning af förevarande skrifvelse afgifvit infordradt gemensamt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 18 juni låtit

144

utfärda ny tulltaxa att lända till efterrättelse från och med den 1 derpå följande juli samt i sammanhang härmed anbefalt generaltullstyrelsen att, derest den rätt till restitution af tull för spanmål, som enligt § 9 af de vid taxan fogade underrättelser, om hvad vid taxans tillämpning iakttagas bör, medgifvits idkare af qvarnrörelse vid utförsel af mjöl och gryu, skulle visa sig leda till missbruk, derom göra underdånig anmälan och föreslå de åtgärder, som med anledning häraf kunde finnas påkallade; hvarjemte Kongl. Maj:t, med hufvud- sakligt bifall till Riksdagens derom gjorda framställning, tillsatt en komité med uppdrag dels att verkställa utredning och om möjligt före nästkommande års riksdag afgifva för­slag beträffande de ändringar i tulltaxans bestämmelser, som kunde vara erforderliga för att, i den mån sådant under för handen varande förhållanden kunde ske, bereda landets näringar ett väl afvägdt tullskydd, hvarvid komitén skulle ega att egna sin uppmärksam­het jemväl åt de nu vidtagna tullföräudringarna och vara oförhindrad att deri föreslå de jemkningar, som kunde finnas lämpliga, dels ock att, efter behörig utredning och med hufvudsakligt iakttagande af de tallsatser, som vid innevarande års riksdag blifvit be­slutade och under fortgången af komiténs arbeten ytterligare kunde varda af Riksdagen antagna, afgifva förslag till tulltaxa, innefattande de bestämmelser, som funnes böra gälla efter utgången af nu bestående tarifftraktater; och har Kongl. Maj:t tillika, med bifall till Riksdagens derom framstälda anhållan, förordnat om inledande af underhandlingar med Frankrike om sådan ändring i den med nämnda land afslutade handelstraktat, att trak­tatens bestämmelser icke måtte utgöra hinder för att, om så funnes lämpligt, belägga maskinerier, redskap och verktyg samt ångmaskiner och ångpannor vid deras införsel i Sverige med tull; varande protokollsutdrag rörande inledande af dessa underhandlingar öfverlemnadt till utrikesdepartementet.

Vid förnyad underdånig föredragning den 28 juli af ifrågavarande skrifvelse, i hvad den innefattade anmälan om Riksdagens beslut dels om åsättande af tull å tackjern äfven­som de dermed under en rubrik sammanförda artiklarne barlastjern och skrot, dels ock om förhöjningar i tullsatserna å gjutgods, har Kongl. Maj:t, beträffande beslutet om åsät­tande af tull å tackjern, förklarat samma beslut icke kunna till någon Kongl. Maj:ts åt­gärd föranleda, hvarjemte Kongl. Maj:t angående den af Riksdagen beslutade tull å bar­lastjern och skrot äfvensom de förhöjda tullafgifterna å gjutgods uppdragit åt ofvanbemälda tullkomité att i sammanhang med fullgörandet af det komitén förut lemnade uppdrag taga under öfvervägande, huruvida vid det förhållande, att tackjern fortfarande komme att tull­fritt få införas i landet, skäl kunde förefinnas för genomförande af den nya eller förhöjda tullbeskattningen å ifrågavarande artiklar.

60:o af den 9 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första huf- vudtitel. (57.)

Vid föredragning den 25 maj af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att innehållet af densamma skulle delgifvas riksmarskalksembetet och statskontoret till känne­dom och efterrättelse; hvarjemte Kongl. Maj:t meddelat erforderliga föreskrifter för genom­

145

förande af Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut angående inrättande vid Svartsjö slott af en tvångsarbetsanstalt för lösdrifvare.

61:o af den 15 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel. (63.)

Den 31 maj har Kongl. Maj:t, som den 11 samma månad låtit bero vid de af Riksdagen fattade beslut om de kongl. teatrarne, med godkännande af Riksdagens öfriga beslut rörande anslagen under sjunde hufvudtiteln, i hvad besluten skilde sig från Kongl. Maj:ts nådiga framställningar i ämnet, förordnat, att förestående skrifvelse skulle delgifvas statskontoret till kännedom och efterrättelse, äfvensom att innehållet af samma skrifvelse i de delar, som rörde andra embetsverk och myndigheter, skulle dessa meddelas.

Derjemte och efter det, med anledning af de utaf Riksdagen i skrifvelsens 14 punkt anmälda vilkor, under hvilka det anvisade anslaget af 28,500 kronor för anläggande af en telegrafledning från Ljusdal i Helsingland till Hedeviken i Herjeådalen finge utgå, Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jemtlauds län, på grund af nådig befallning, från vederbörande kommuner eller enskilde infordrat yttrande, huruvida de vore villige att underkasta sig berörda vilkor, samt dermed jemte eget underdånigt utlåtande till Kongl. Maj:t inkommit, hvarefter telegrafstyrelsen afgifvit underdånigt yttrande i ärendet, har Kongl. Maj:t den 21 september anbefalt telegrafstyrelsen att gå i författning om utförande af den ifrågavarande telegrafledningen med station i Hedeviken samt att företaga arbetet å ledningen under innevarande år.

Vidare har Kongl. Maj:t, med anledning af Riksdagens i 18 punkten af förevarande skrifvelse anmälda beslut om beviljande af ett extra anslag af 25,000 kronor att ställas till Kongl. Maj:ts förfogande, för att i mån af tillgång under visst vilkor tilldelas lands­ting eller hushållningssällskap, som understödde enskilde skogsodlare genom tillhandahål­lande af skogsfrö och plantor till billigt pris eller beredande af kostnadsfritt biträde vid skogsodlingsarbeten, den 31 maj anbefalt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samt­liga län att af Riksdagens berörda beslut gifva vederbörande hushållningssällskap och under innevarande år sammanträdande landsting del, med tillkännagifvande att, derest landsting eller hushållningssällskap önskade komma i åtnjutande af andel i det af Riksdagen an­visade anslaget, framställning derom, stäld till Kongl. Maj:t, borde i så god tid före inne­varande års utgång till Kongl. Maj:ts befallningshafvande ingifvas, att densamma kunde tillika med Kongl. Maj:ts befallningshafvandes yttrande i ämnet varda före årets utgång till Kongl. Maj:t insänd.

62:o af den 11 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel. (65.)

Vid underdånig anmälan den 31 maj af förestående skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att densamma skulle i de delar, som tillhörde handläggning af annat departement än finans­departementet, för sådant ändamål till vederbörande departement öfverlemnas, samt att innehållet af skrifvelsen i öfrigt skulle till kännedom och underdånig efterrättelse meddelas statskontoret.

Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 19

146

63:o af den 12 maj, rörande ändring i kongl. förordningarna den 26 april 1861 angående dels en allmän hypoteksbank för riket samt dels de allmänna grunder, som vid hypoteksföreniugars bildande och framtida verksamhet skola till efter­rättelse lända. (73.)

Denna skrifvelse är den 18 maj anmäld för Kongl. Maj:t, som funnit densamma icke på­kalla annan åtgärd, än att skrifvelsens innehåll skulle meddelas styrelsen öfver allmänna hypoteksbanken till kännedom.

64:o af den 11 maj, angående uppförande å Helgeandsholmen af tvenne skilda bygg­nader för riksdagen, riksbanken, riksgäldskontoret och justitieombudsmans- expeditionen m. m. (74.)

Denna skrifvelse är den 8 juni anmäld för Kongl. Maj:t, som dervid anbefalt öfverinten- dentsembetet att med Stockholms stadsfullmägtige inleda underhandlingar och, under för­behåll af Kongl. Maj:ts godkännande, träffa aftal om dels öfverlåtande till kronan af för hofstallsanläggningen erforderligt område af stadens mark vid artilleriplanen och i qvarteret Dodarne mot vederlag af viss kronan tillhörig mark, dels ock afträdande till kronan af den rätt, stadsfullmägtige kunde anse staden tillkomma öfver tomten n:o 6 i qvarteret Bodarne till den del, densamma behöfde för hofstallsanläggningen tagas i anspråk.

Vid förnyad föredragning den 22 juni af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t funnit godt till Riksdagens i skrifvelsen anmälda beslut i de delar, desamma erfordrade Kongl. Maj:ts bifall, lemna nådigt godkännande, dock att frågan om försäljning af det för hofstallets behof använda vagnsskjulet i qvarteret Beridarebanan skulle bero på fram­tida pröfning, hvarjemte och sedan Hans Majestät Konungen beträffande de honom enskildt tillhöriga fastigheterna n:ris 3—6 i qvarteret Norrbro å Helgeandsholmen förklarat sig vilja, sedan nytt hofstall blifvit i enlighet med Riksdagens af Kongl. Maj:t godkända be­slut å artilleriplanen uppfördt, till staten utan ersättning öfverlåta nämnda fastigheter för tomternas användande till uppförande å Helgeandsholmen af nytt riksdags- och riksbanks- hus, har Kongl. Maj:t vidare funnit godt dels uppdraga åt öfverintendentsembetet att efter samråd med chefen för hofstallet fortast möjligt uppgöra och till Kongl. Maj:t inkomma med fullständiga, af kostnadsförslag åtföljda ritningar till den å artilleriplanen tillämnade hofstallbyggnaden, dels ock förordna, att protokollsutdrag skulle öfverlemnas till landtför­svarsdepartementet för de åtgärder, som kunde påkallas af Riksdagens beslut, att af bygg­nadsfonden för uppförande af riksdags- och riksbankshus finge, till ersättande af det för landtförsvarets behof disponerade förra artilleristallet vid artilleriplanen och för inlösen af byggnaderna å egendomen n:o 6 i qvarteret Bodarne utgå ett belopp af 55,000 kronor. Och är detta ärende fortfarande på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

65:o af samma dag, i anledning af åtskilliga angående de kongl. teatrarne fram- stälda förslag. (77.)

Den 11 maj har Kongl. Maj:t, som låtit bero vid Riksdagens i förestående skrifvelse^ an­mälda beslut, förorduat, att berörda beslut skulle vederbörande meddelas.

147

66:o af samma dag, angående tiondefrihet för Höganäs stenkolsverk. (78.)I anledning af denna Riksdagens skrifvelse har Kongl. Maj:t den 8 juni anbefalt kammar- och kommerskollegierna att, efter förnyad utredning med särskild hänsyn till utfärdade stadganden rörande stenkolsfyndigheters eftersökande och bearbetande, gemensamt afgifva underdånigt utlåtande, huruvida Höganäs stenkolsverk vore i åtnjutande af några sådana privilegier eller förmåner, hvilkas upphörande borde göras till vilkor för eftergift af den stenkolsverket åliggande skyldighet. Och har sådant utlåtande ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

67:o af samma dag, i fråga om eftergift å 1887 års arrende för en del kronoegen- domar samt om befrielse från utgifvande till kronan af vissa s. k. skilnads- arrenden. (79.)

Hvad Kongl. Maj:t och Riksdagen i förevarande ämne beslutat har den 31 maj meddelats vederbörande, hvarjemte Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets län förständigats att meddela de föreskrifter, som kunde deraf påkallas.

68:o af samma dag, med anhållan om inledande af underhandlingar med norska regeringen om nya bestämmelser i kongl. förordningen den 29 maj 1874 angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden m. m. (80.)

Denna skrifvelse är den 18 juni, i sammanhang med Riksdagens skrifvelse den 8 maj angående vissa delar af tullbevillningen, i underdånighet anmäld, dervid Kongl. Maj:t an­befalt den samma dag tillsatta tullkomité att afgifva yttrande beträffande de ändringar i förevarande Kongl. förordning, som af redan vidtagna eller af Riksdagen beslutade ändrin­gar i tulltaxan kunde påkallas; och hafva, sedan tullkomitén med sådant yttrande till Kongl. Maj:t inkommit, kommerskollegium och generaltullstyrelsen denna dag erhållit nådig befallning att skyndsamt afgifva gemensamt underdånigt utlåtande i ärendet.

69:o af den 12 maj, angående sammanslagning af post- och telegrafverken. (81.) Förevarande skrifvelse är ännu ej för Kong], Maj:t i underdånighet anmäld.

70:o af samma dag, angående skydd åt statens postverk mot intrång i afseende å befordran af slutna bref samt af brefkort. (82.)

Den 21 innevarande månad har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse angående post­verkets rätt i fråga om befordran af bref och brefkort äfvensom angående post- försändning å jernvägar, med ångfartyg och med diligenser.

71:o af den 14 maj, angående ändring i instruktionen för Riksdagens revisorer vid riksbankens afdelningskontor i orterna. (86.)

I anledning af Riksdagens anhållan uti ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t den 18 maj låtit utfärda nådig kungörelse angående den af Riksdagen beslutade ändring i före- nämnda instruktion.

72:o af samma dag, med reglemente för riksbankens styrelse ocb förvaltning. (87.) Den 14 juni har Kongl. Maj:t, i enlighet med Riksdagens derom gjorda anhållan, låtit

148

utfärda nådig kungörelse i anledning af Riksdagens beslut angående riksbankens styrelse och förvaltning.

73:o af den 15 maj, angående beräkningen af statsverkets inkomster. (90.) Innehållet af Riksdagens förestående skrifvelse bar den 31 maj meddelats statskontoret till kännedom och efterrättelse.

74:o af samma dag, angående statsregleringen för år 1889 och sättet för anvisande af vissa anslagsbelopp. (91.)

Vid underdånig föredragning den 31 maj af ifrågavarande skrifvelse har Kongl. Maj:t för­ordnat, att densamma skulle meddelas statskontoret till kännedom och efterrättelse, samt att statskontoret skulle dels bemyndigas att af det till inlösen af skattefrälseräntor m. m. afsätta belopp, så långt detsamma lemnade tillgång, godtgöra sig för det belopp, som för ändamålet blifvit förskjutna, och i öfrigt bestrida de med räntornas inlösen förenade ut­betalningar, dels erhållit föreskrift att före utgången af år 1889 till riksgäldskontoret öfverlemna det belopp, Riksdagen på extra stat för år 1889 anvisat att i fonden för riks­dags- och riksbankshus ingå.

Derjemte har Kongl. Maj:t befalt, att transsumt af ifrågavarande skrifvelse, i hvad den rörde sättet för anskaffande och bestridande af vissa anslag för jernvägsmateriel och jernvägsbyggnader samt i riksstaten uppfördt belopp till tomtregleringslån åt Luleå stad, skulle jemte protokollsutdrag öfverlemnas till civildepartementet; och kommer denna skrif­velse icke vidare att på finansdepartementets föredragning för Kongl. Maj:t anmälas.

75:o af samma dag, angående bevillning af fast egendom samt af inkomst. (92.) Den 25 maj har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse angående den vid inne­varande års riksdag åtagna bevillning af fast egendom samt af inkomst.

76:o af den 16 maj, angående uppiättadt nytt reglemente för riksgäldskontoret. (93.) Den 14 juni är denna skrifvelse i underdånighet anmäld och, såsom icke påkallande någon åtgärd, lagd till handlingarna.

77:o af samma dag, med ny riksstat. (94.)Vid underdånig anmälan den 31 maj af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att, jemte meddelande af Riksdagens uti skrifvelsen anmälda beslut angående disposition vid statsregleringen för nästkommande år af besparingarna å hufvudtitlarne, berörda riks­stat skulle tillställas statskontoret till kännedom oeh efterrättelse.

78:o af den 2 maj, med förslag till lag angående ändrad lydelse af § 7 i förord­ningen angående sparbanker den 1 oktober 1875. (42.)

Denna skrifvelse är den 25 maj på justitiedepartementets föredragning i underdånighet anmäld för Kongl. Maj:t, som dervid infordrat högsta domstolens utlåtande öfver ifråga­varande lagförslag.

Sedan högsta domstolen med sådant utlåtande inkommit samt Riksdagens förevarande skrifvelse derefter blifvit till finansdepartementet öfverlemnad, har Kongl. Maj:t, vid för­nyad underdånig anmälan af skrifvelsen denna dag, godkänt Riksdagens öfvannämnda för­

149

slag samt, i öfverensstämmelse dermed, låtit utfärda lag angående ändrad lydelse af § 7 i förordningen angående sparbanker den 1 oktober 1875.

Stockholm den 31 december 1888.Hans Wachtmeister.

7:o. Kong!, ecklesiastikdepartementet.

79:o Riksdagens skrifvelse af den 14 april 1888, angående afsöndring af jord från indragna militiebostället Basebo u:o 1 i Kalmar län. (33.)

Kongl. Maj:t har den 27 april 1888 meddelat beslut i detta ärende.80:o af samma dag, angående afsöndring af jord från kungsgården Noret i Koppar­

bergs län. (34.)Kongl. Maj:t liar den 27 april 1888 meddelat beslut i detta ärende.

81 :o af samma dag, angående afsöndring afjord från kronolägenheten Stora Träd­gården i Helgona socken af Södermanlands län. (35.)

Kongl. Maj:t har den 27 april 1888 meddelat beslut i detta ärende.82:o af den 5 maj, angående åstadkommande af en allmän pensionsinrättning för

barnmorskor. (47.)Sedan, jemlikt Kongl. Maj:ts bemyndigande, statsrådet och chefen för kongl. ecklesiastik­departementet utsett sakkunnig person, att utarbeta förslag till barnmorskors pensionering, och sådant förslag blifvit uppgjordt, har Kongl. Maj:t den 16 november 1888 anbefalt medicinalstyrelsen att deröfver afgifva utlåtande, hvilket ännu icke till kongl. ecklesiastik­departementet inkommit.

83:o af samma dag, rörande ändrade bestämmelser angående aflöning åt lärare och lärarinnor vid folkskolorna. (48.)

Kongl. Maj:t har den 25 maj 1888 låtit utfärda nådig kungörelse om förändrad ^lydelse af § 1 i kungörelsen angående aflöning åt lärare och lärarinnor vid folkskolor och små­skolor den 20 januari 1882.

84:o af den 7 maj, angående afsöndring af jord från indragna militiebostället V8 mantal Karda klockaregård u:o 3 i Jönköpings län. (50.)

Kongl. Maj:t har den 18 maj 1888 meddelat beslut i detta ärende.85:o af samma dag, angående afsöndring af jord från indragna militiebostället

Brunna i Torstuna socken af Yestmanlands län. (51.)Kongl. Maj:t har den 18 maj 1888 meddelat beslut i detta ärende.

86:o af samma dag, angående afsöndring af jord från indragna militiebostället Ljung i Göteborgs och Bohus län. (52.)

Kongl. Maj:t har den 18 maj 1888 meddelat beslut i detta ärende.

150

87:o af den 12 maj, angående utarbetande och framläggande af förslag till ord­nande af döfstumundervisningen i riket. (83.)

Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.88:o af den 14 maj, angående åtgärder för ett bättre handhafvande af offentliga

arkiv. (84.)Sedan Kongl. Maj:t den 25 maj 1888 anbefalt riksarkivarien att i ämnet afgifva under­dånigt utlåtande, har sådant utlåtande den 29 december 1888 till kongl. ecklesiastik­departementet inkommit.

89:o af den 11 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel. (64.)

Kongl. Maj:t har den 31 maj 1888 meddelat erforderliga föreskrifter i ämnet.90:o af den 12 maj, angående aflöningsstat för tjenstepersonalen vid folkskole-

lärarnes pensionsinrättning m. m. (67.)Kongl. Maj:t har den 31 maj 1888 meddelat beslut i detta ärende.

Stockholm den 31 december 1888.Nils Claeson.

Förteckning öfver de i förestående uppgifter upptagna genom Riks­

dagens underdåniga skrivelser anhängig gjorda ärenden, hvilka vid utgången

af är 1888 i sin kelhet eller till någon del icke hos Kongl. Maj:t förevarit

till slutligt afgörande.

Kongl. justitiedepartementet.

9:o Riksdagens skrifvelse af den 3 mars, angående upphäfvande af föreskriften om förnyelse af inteckning för fordran. (16.)

12:o af den 11 april, angående ändring i gällande bestämmelser om tiden för nytt- jauderättsaftals bestånd. (37.)

13:o af den 2 maj, angående ändringar i skiftesstadgan den 9 november 1886. (41.)15:o af samma dag, angående ändrade föreskrifter i fråga om arvode för konkursbos

förvaltning. (43.)16:o af samma dag, angående förbud för ledamöter af sparbanksstyrelse och styrel­

sen biträdande tjensteman att ikläda sig borgensansvar för lån af sparbankens medel. (45.)

151

Kongl. civildepartementet.

32:o af den 7 april, angående anvisande af medel till odlingslånefonden m. m. (28.)36:o af den 5 maj, angående omarbetning af nådiga förordningen den 12 februari

1864 om hvad i afseende å passagerareångfartygs byggnad, utrustning och begagnande iakttagas bör. (46.)

38:o af den 11 maj, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel. (62.)

Kongl. finansdepartementet.

56:o af den 7 maj, angående upplåtelse af odlingslägenheter å kronoparkerna i Norrland. (49.)

58:o af den 8 maj, angående vilkoren för försäljning af bränvin. (55.)64:o af den 11 maj, angående uppförande å Helgeandsholmen af tvenne skilda bygg­

nader för Riksdagen, riksbanken, riksgäldskontoret och justitieombudsmans- expeditionen m. m. (74.)

68:o af samma dag, med anhållan om inledande af underhandlingar med norska regeringen om nya bestämmelser i kongl. förordningen den 29 maj 1874 angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, m. in. (80.)

69:o af den 12 maj, angående sammanslagning af post- och telegrafverken. (81.)

Kongl. ecklesiastikdepartementet.

82:o af den 5 maj, angående åstadkommande af en allmän pensionsinrättning för barnmorskor. (47.)

87:o af den 12 maj, angående utarbetande af förslag till ordnande af döfstumunder- visningen i riket. (83.)

88:o af den 14 maj, angående åtgärder för ett bättre handhafvande af arkiv. (84.)

II.

Förteckning å de vid riksdagarne före år 1888 till Kongl. Maj:t aflåtna

underdåniga skrifvelser, hvilka i justitieombudsmannens till 1888 års riks­

dag afgifna embetsberättelse finnas upptagna i sin helhet eller till någon

del hos Kongl. Maj:t oafgjorda, jemte uppgift å de åtgärder, som seder­

mera blifvit med dem vidtagna.

l:o. Kongl. justitiedepartementet.

l:o Riksdagens skrifvelse af den 17 maj 1879, angående förändrad lagstiftning om skilnad i trolofning och äktenskap. (54.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.2:o af den 9 maj 1880, angående utsträckning af tiden för straffarbetes full­

görande i enrum, samt om utbyte i vissa fall af nämnda straffart mot annan sådan. (40.)

Fångvårdsstyrelsens i ärendet infordrade yttrande liar ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.3:o af den 26 april 1882, om lagbestämmelser angående de rättsförhållanden, som

uppstå genom samegendom i stadsfastighet, samt beträffande delning af sådan fastighet. (31.)

Komitén för lagstiftning angående stadsplaners genomförande, till hvilken denna skrifvelse blifvit öfverlemnad, har ännu icke i anledning af densamma afgifvit utlåtande.

4:o af den 7 maj 1884, om framläggande af förslag till vissa ändringar och tillägg i gällande lagstiftning angående äkta makars inbördes egendomsförhål­landen. (39.)

Högsta domstolen har öfver det af nya lagberedningen afgifna förslag till förändrade lag­bestämmelser i ämnet den 15 november 1888 afgifvit utlåtande; ocli beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

153

5:o af den 9 maj 1884, angående lagbestämmelser för ordnande af de rättsför­hållanden, som uppstå mellan kommunerna och enskilde i följd af fastställande af planer för, eller vid utförande af beslut om reglering af gator, torg eller allmänna platser i stad eller köping eller å annan ort, för hvars bebyggande stadganden lika med de för stad gällande anses böra på grund af befolknin­gens täthet tillämpas. (42.)

Högsta domstolen har öfver det af komiterade utarbetade förslag till lag angående stads­plan och tomtreglering m. m. den 20 april 1887 afgifvit utlåtande; och beror ärendet på Kongl. Maj:ts pröfning.

6:o af den 12 maj 1885, angående utredning af hvad som bör vara att till fast eller lös egendom hänföra. (50.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.7:o af den 20 maj 1885, om framläggande af förslag till ny lag om aktiebolag. (71.)

Den af Kongl. Maj:t den 30 december 1885 tillsatta komité är fortfarande sysselsatt med utarbetande af lagförslag i detta med flera sammanhängande ämnen.

8:o af den 8 mars 1886, angående afskaffande af åtskilliga löfteseder. (11.)Öfverlemnad från kongl. civildepartementet.

Anmäldes den 3 februari 1888 i hvad den angår justitiedepartementet, dervid Kongl. Maj:t förklarade, att den i 7 och 8 §§ i reglementet för kronoarbetscorpsen den 8 augusti 1842 omförmälda tjensteed icke vidare skulle ifrågakomma, utan att kronoarbetskarl i stället skulle i den ordning fångvårdsstyrelsen egde bestämma erinras om de honom ålig­gande skyldigheter och ansvaret för desammas åsidosättande.

9:o af den 16 mars 1886, om ändring i förordningen angående särskilda sam­mankomster för andaktsöfning den 11 december 1868. (20.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.10:o af den 18 juni 1887, angående ändring i 17 kapitlet 12 § handelsbalken. (21.)

Ärendet beror på Kongl. Maj:ts pröfning.Stockholm den 31 december 1888.

Paul Isberg.

2:o. Kongl. landtförsvarsdepartementet.

11 :o af den 11 april 1886, angående ändring i sättet för utdelning af underhålls­medel till gratialister af krigsgemenskapen. (28.)

Remitterad den 19 april 1886 till arméförvaltningen, hvars utlåtande i ämnet ännu icke inkommit.

12:o af den 20 april 1886, i anledning af Riksdagens år 1885 församlade revi-Just.-ombudsmannens embetsberättelse till 1889 års rihsdag. 20

154

sorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af all­männa medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1883. (30.)

Vid anmälan inför Kongl. Maj:t den 21 maj 1886 af denna underdåniga skrifvelse hafva i anledning af den utaf Riksdagen i fråga om arméförvaltningens räkenskaper gjorda hem­ställan, arméförvaltningen och statskontoret blifvit anbefalda att med gemensamt utlåtande i detta ämne inkomma.

Detta utlåtande har ännu icke blifvit till Kongl. Maj:t afgifvet.13:o af den 14 juni 1887, angående försäljning af en del af Tånga hed samt för­

säljningssummans användande till inköp af nytt skjutfält för Göta artilleri­regemente vid Remmene i Vestergötland. (14.)

Anmäldes den 27 juni 1887, och meddelades arméförvaltningen samt generalfälttyg- mästaren och chefen för artilleriet till kännedom, med åläggande för denne senare att från vederbörande jordegare inhemta yttrande, om och på hvilka vilkor kronan kunde förvärfva rättighet att, då öfning i skarpskjutning å det till inköp föreslagna fältet vid Remmene komme att försiggå, för måls uppställande m. m. disponera öfver erforderliga delar af de till skjutfältet angränsande jordområden, samt att dermed, jemte eget utlåtande i fråga om vilkorens antaglighet till Kongl. Maj:t inkomma.

Berörda utlåtande inkom till Kongl. Maj:t den 3 januari 1888, hvarefter målet remitterades till arméförvaltningen, som den 1 derpå följande mars afgaf yttrande i ämnet.

Vid målets föredragning inför Kong]. Maj:t den 23 sistnämnda månad förordnade Kongl. Maj:t att med expropriation af den till artilleriskjutfält afsedda delen af Remmene skulle tills vidare anstå samt att Göta artilleriregementes öfningar fortfarande skulle ut­föras å Tånga hed.

14:o af den 7 juli 1887, angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel. (32.)

Den af Riksdagen gjorda framställning om åtgärders vidtagande till motverkande af höj­ning utaf kreditivet till arméns pensionering föredrogs den 4 oktober 1887; och beslöts infordrande af yttranden från vederbörande militärmyndigheter, hvarjemte åt enskild per­son uppdrogs att med utlåtande och utredning i ämnet till Kongl. Maj:t inkomma.

Sedan dessa yttranden afgifvits samt berörda utredning blifvit verkstäld, föredrogs ärendet inför Kongl. Maj:t den 12 sistlidne oktober; och fann Kongl. Maj:t Riksdagens förevarande framställning icke kunna till någon vidare åtgärd föranleda.

15:o af den 7 juli 1887, med anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående upp­sättande af ett kompani volontärer vid Norrbottens fältjägarecorps. (77.)

Anmäldes den 19 augusti 1887, och meddelades vederbörande generalbefälhafvare samt arméförvaltningen, hvarjemte förvaltningen anbefaldes att inkomma med förslag till inred­ning af lokaler för en volontärskola i de å Notvikens mötesplats befintliga byggnader.

Arméförvaltningens med anledning häraf afgifna förslag till ordnande af ett volontär- etablissement å Notviken inkom den 9 januari 1888 och blef inför Kongl. Maj:t före­draget den 27 i samma månad samt bifölls.

155

Den 19 mars 1888 meddelades bestämmelser angående kompaniets uppsättning samt till följd deraf erforderliga förändringar i corpsens organisation.

Stockholm den 31 december 1888.E. von der Lancken.

8:o. Kongl. civildepartementet.

16:o af den 21 maj 1882, i anledning af Riksdagens år 1881 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af all­männa medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1879. (75.)

Den 20 oktober 1882 blef denna skrifvelse, i hvad den rörde Ultima och Aluarps landt­bruksinstitut, föredragen och anbefaldes komitén för afgifvande af förslag till den lämp­ligaste organisationen af rikets landtbruksläroverk att, i sammanhang med fullgörande af sitt uppdrag, jemväl yttra sig om Riksdagens framställning i fråga om bokfö ringssättet vid instituten.

Komiténs förslag i ämnet anmäldes den 19 september 1884 och remitterades till Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande att, efter vederbörande hushållningssällskaps hörande, afgifva underdåniga utlåtanden. Sedan dessa utlåtanden jemte komiténs förslag den 2 november 1885 remitterats till landtbruksakademiens förvaltningskomité, som den 20 februari 1886 afgaf underdånigt utlåtande i frågan, erhöllo styrelserna för Ultuna och Alnarps landtbruksinstitut den 26 november 1886 nådig befallning, hvar för sig, att afgifva yttranden angående hvilka nybyggnader vid instituten skulle, derest komiterades förslag till omorganisation af landtbruksläroverken blefve antaget, vara oundgängligen erforderliga, samt angående de belopp, hvartill kostnaderna härför skulle uppgå.

Dessa yttranden äro inkomna; och ärendet är fortfarande beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.

17:o af den 10 maj 1884, angående förbindelse medelst ångfärja mellan Helsing­borg och Helsingör eller Malmö och Köpenhamn. (28.)

Anmäldes den 23 maj 1884, hvarvid chefen för civildepartementet bemyndigades att utse komiterade för afgifvande af betänkande i fragan. Sedan från desse komiteiade yttrande inkommit, remitterades ärendet den 3 oktober 1884 till styrelsen för statens jernvägstrafik samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för afgifvande af gemensamt ut­låtande.

Detta utlåtande har ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.18:o af den 11 maj 1884, angående reglering af utgifterna under riksstatens sjette

hufvud titel. (49.)

I anledning af hvad denna den 30 maj 1884 anmälda skrifvelse bland annat innehöll, till­sattes den 3 oktober 1884 en komité med uppdrag ej mindre att utreda om och i hvad mån åtgärder kunde finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande olycksfall i arbetet, äfvensom för beredande af ålderdomsförsäk- ring åt arbetare och med dem jemförliga personer, än äfven att derefter afgifva de för­slag, hvartill utredningen gåfve anledning.

Den 18 september 1888 inkom komitén med betänkande, innefattande bland annat, förslag till

a) lag om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet jemte förslag till ändringar i byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874;

b) lag om försäkring för olycksfall i arbetet;c) lag om sjöfolks försäkring för olycksfall i tjensten; samtd) förordning angående riksförsäkringsanstalten.Då betänkandet den 21 september anmäldes, anbefalde Kongl. Maj:t dels kom­

merskollegium, medicinalstyrelsen och tekniska högskolan att, i anledning af komiténs förslag till lag om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet, hvar för sig före den 1 i denna månad inkomma med underdånigt utlåtande, förstnämnda embets­verk, sedan industriidkare och andra för ämnet intresserade på lämpligt sätt lemnats till­fälle att öfver förslaget sig yttra, dels öfverintendentsembetet att före samma dag afgifva underdånigt utlåtande rörande komiténs förslag till ändringar i byggnadsstadgan för rikets städer den 8 maj 1874, dels ock kommerskollegium att före den 15 januari 1889 in­komma med underdånigt utlåtande i anledning af komiténs förslag till lagar om försäk­ring för olycksfall i arbete samt om sjöfolks försäkring för olycksfall i tjensten, efter det kollegium på lämpligt sätt beredt industriidkare, skeppsredare och andre för ämnet in­tresserade tillfälle att öfver förslagen sig yttra.

Samtliga de infordrade utlåtandena, utom det sistnämnda, hafva inkommit. Ärendet är sålunda beroende på vidare handläggning.

19:o af den 17 mars 1885, om ändrade stadganden angående den så kallade all­männa strömrensningen. (20.)

Anmäldes den 27 mars 1885 och remitterades till kammarkollegii utlåtande efter läns­styrelsernas hörande.

Detta utlåtande är ännu icke afgifvet.20:o af den 26 mars 1886, i anledning af Riksdagens år 1885 församlade revi­

sorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1883. (30.)

Anmäldes den 4 juni 1886 i hvad den angår statens jern vägstrafik, dervid Kongl. Maj:t anbefalde styrelsen för statens jern vägstrafik, bland annat, att till Kongl. Maj:t inkomma med yttrande rörande hvilka särskilda föreskrifter borde kunna meddelas om huru vid afskrifningar af jernvägstrafikens osäkra fordringar skulle förfaras.

157

Sedan detta yttrande den 5 oktober 1887 inkommit, remitterades ärendet till kam­marrättens utlåtande, hvilket ännu icke afgifvits.

21:o af den 7 juli 1887, angående reglering af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel. (29.)

Anmäldes den 13 juli 1887.a) Dervid anbefaldes kammarkollegiet och statskontoret att, efter inhämtande af

Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvandes yttranden, afgifva underdånigt utlåtande i an­ledning af hvad Riksdagen under 8:de punkten anfört. Detta utlåtande har ännu icke inkommit.

b) Med föranledande af 34:de punkten anbefaldes samma dag kommerskollegium att, sedan Sveriges allmänna exportförening lemnats tillfälle att sig yttra, efter samråd med landtbruksakademiens förvaltningskomité afgifva underdånigt utlåtande och förslag- rörande lämpligaste sättet att använda det för år 1888 beviljade extra anslaget å 20,000 kronor för beredande åt alster af svensk industri och svenska näringar af afsättning i främmande länder.

Sedan det infordrade förslaget inkommit, anmäldes skrifvelsen ånyo den 15 februari 1888, dervid Kongl. Maj:t meddelade beslut angående anslagets fördelning.

c) Vidare och med anledning af hvad i 36:e punkten anförts i fråga om lämpligaste sträckningarna för de telefonledningar i bohuslänska skärgården, för hvilkas anläggande Riksdagen enligt nämnda punkt beviljat medel, anbefaldes Kongl. Maj:ts befallningshaf­vande i Göteborgs och Bohus län att, sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande, derest andra sträckningar skulle befinnas lämpligare än de, för hvilka kostnadsberäkningar blifvit af telegrafstyrelsen uppgjorda, inhemtat upplysning från nämnda styrelse angående dessa sträckningars anläggningskostnad, och efter det Kongl. Maj:ts befallningshafvande gjort sig förvissad, huruvida hushållningssällskap, landsting, kommun eller enskilde vore villiga bidraga till anläggningskostnaderna med minst en fjerdedel deraf, inkomma med under­dånigt utlåtande i ämnet.

Sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande sådant yttrande afgifvit och telegrafstyrelsen till följd af nådig remiss af den 17 december 1887 under innevarande år inkommit med underdånigt utlåtande, har ärendet öfverlemnats till finansdepartementet för vidare hand­läggning.

De under b) och c) omförmälda frågor påkalla ej vidare åtgärd från civildeparte­mentets sida.

Stockholm den 31 december 1888.Hugo Martin.

158

4:o. Kongl. finansdepartementet.

22:o af den 25 juli 1863, i anledning af väckt fråga om närmare bestämmelser i afseende på erhållande af skatterätt till krononybyggen. (109.)

Sedan ett af landshöfdingen B. Poignant enligt nådigt uppdrag utarbetadt förslag till förordning om åboombyte å kronohemman och lägenheter blifvit, jemte deröfver af läns­styrelserna afgifna yttranden, remitteradt till kammarkollegium, och kollegium inkommit med utlåtande i ämnet, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

23:o af den 24 mars 1871, angående omarbetande af kongl. förordningen om mantals- och skattskrifningarnes förrättande. (6.)

Sedan kammarrätten den 19 april 1880 till Kongl. Maj:t inkommit med yttrande öfver det förslag i förevarande ämne, som afgifvits af den för reglering af landstaternas löner m. m. tillsatta komité, är detta ärende på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

24:o af den 23 april 1874 angående nedsättning i kontrollstämplingsafgifterna. (25.) Denna skrifvelse, med anledning af hvilken kontrolldirektören afgifvit infordradt under­dånigt utlåtande, har den 19 oktober blifvit i underdånighet föredragen; och då det på grund af den utaf kontrolldirektören i ämnet verkställa utredning måste anses ådagalagdt, att en nedsättning i kontrollafgifterna icke utan förlust för staten kunde ega rum, har Kongl. Maj:t förklarat Riksdagens i skrifvelsen gjorda framställning icke till någon Kongl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda; hvaremot Kongl. Maj:t, med afseende å den med näst­kommande års början förestående definitiva öfvergången till det metriska vigtsystemet, förordnat, att nådig kungörelse angående kontrollafgifternas för guld-, silfver- och tenn- arbeten utgörande med tillämpning af berörda vigtsystem m. m. skulle utfärdas att lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1889.

25:o af den 12 maj 1886, i fråga om att åt vissa å kronans utarrenderade egen­domar bosatte lägenhetsinnehafvare bereda tryggad besittning af de lägenheter de innehafva. (54.)

Den 19 mars innevarande år har Kongl. Maj:t aflåtit nådig proposition till Riksdagen i förevarande ämne.

26:o af den 23 februari 1887, angående jemkning af den på hemman å landet hvilande inqvarteringsbörda under fredstid. (4.)

Detta ärende, deri kammarkollegium afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, är på Kongl. Maj:ts pröfning beroende.

27:o af den 18 juni 1887, angående rätt för annexförsamling att för kyrkobyggnad taga virke å prestebolets skog. (20.)

Vid underdånig föredragning den 27 juni 1887 af förevarande skrifvelse har Kongl. Maj:t förordnat, att densamma skulle öfverlemnas till kammarkollegium med befallning till detta embetsverk att efter domkapitlens hörande deröfver afgifva underdånigt utlåtande, hvilket ännu icke till Kongl. Maj:t inkommit.

159

28:o af den 5 juli 1887, i fråga om ersättning af statsmedel åt egare af skatte- frälsehemman, hvars ränta icke blifvit af statsverket inlöst. (60.)

Den 3 februari innevarande år har Kongl. Maj:t låtit utfärda nådig kungörelse uti före­varande ämne.

29:o af den 6 juli 1887, angående ändring af hypoteksföreningarnes verksamhet. (65.) Sedan styrelsen för allmänna hypoteksbanken, efter det delegarne i laga ordning lemnats tillfälle att taga innehållet af ifrågavarande skrifvelse i öfvervägande, den 21 november 1887 öfver densamma afgifvit underdånigt utlåtande, är detta ärende på Kong]. Maj:ts pröfning beroende.

30:o af den 7 juli 1887, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjette hufvudtitel. (29.)

Sedan, med anledning af hvad i punkten 36 af förevarande skrifvelse anförts i fråga om lämpligaste sträckningarna för de telefonledningar i bohuslänska skärgården, för hvilkas anläggande Riksdagen enligt nämnda punkt beviljat medel, Kongl. Maj:t på civildeparte­mentets föredragning den 13 juli 1887 anbefalt Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län att, efter det Kongl. Maj:ts befallningshafvande, derest andra sträckningar skulle befinnas lämpligare än de, för hvilka kostnadsberäkningar blifvit af telegrafstyrelsen uppgjorda, inhemtat upplysning från nämnda styrelse angående dessa sträck­ningars anläggningskostnad, och sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande gjort sig för­vissad, huruvida hushållningssällskap, landsting, kommun eller enskilde vore villige bidraga till anläggningskostnaderna med minst en fjerdedel deraf, inkomma med underdånigt ut­låtande i ämnet; samt Kongl. Maj:ts befallningshafvande sådant yttrande afgifvit, hvarefter telegrafstyrelsen på grund af nådig remiss inkommit med underdånigt utlåtande i ärendet; så har denna skrifvelse, hvilken, så vidt den anginge förevarande ämne, öfverlemnats till finansdepartementet, blifvit den 28 mars innevarande år ånyo i berörda del i underdånig­het anmäld, dervid Kongl. Maj:t, som ansett beslut för det dåvarande böra meddelas om utförande af telefonanläggningar endast å följande linier, nemligen: Grafvarne—Malmön, Ellos—Grundsund—Fiskebäckskil, Ellös—Gullholmen, Stockevik—Klädesholmen samtStocke- vik—Rönnäng, anbefalt telegrafstyrelsen att, under förutsättning att af den till 19,450 kronor beräknade kostnaden för dessa anläggningar en fjerdedel betäcktes af i orten teck­nade bidrag, så fort ske kunde gå i författning om samma anläggningars utförande, med rätt härvid för telegrafstyrelsen att, derest svårighet uppstode att i Ellös anordna erfor­derlig vexelstation för grenlinierna, låta med bibehållande af telefonstationer å sistnämnda ort förlägga vexelstationen till Kårehagen eller annat lämpligt ställe i närheten af Ellös.

Härjemte och då beträffande den af telegrafstyrelsen till utförande jemte ofvan om- förmälda linier förordade ledning mellan Helleviks strand och Kärringön anmärkts, att densamma kunde komma att medföra olägenheter för sjöfarten och fisket, har Kongl. Maj:t anbefalt telegrafstyrelsen att till Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt utlåtande, huru­vida icke Kärringöns förbindande med det öfriga telefonnätet lämpligare kunde åväga­bringas genom en ledning mellan Kärringön och Gullholmen; kommande i afvaktan på

160

detta utlåtande att anstå med bestämmande af de ytterligare telefonanläggningar för ifrå­gavarande ändamål, som kunde böra med dertill tillgängliga medel utföras.

Jemte det Kongl. Maj:t vidare bemyndigat telegrafstyrelsen att uppbära de bidrag, som af Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap, länets landsting, kommuner eller enskilde tecknats för ifrågavarande anläggningar, har Kongl. Maj:t till betäckande af de tre fjerdedelar af kostnaden för de beslutade anläggningarna, som borde bestridas af staten, stält till telegrafstyrelsens förfogande ett belopp af högst 15,000 kronor; och har stats­kontoret anbefalts att till telegrafstyrelsen i mån af reqvisition utbetala nämnda belopp, 15,000 kronor, af det i riksstaten för år 1888 uppförda extra anslag till telefonledningar med stationer i bohuslänska skärgården för fiskebedriftens främjande.

Stockholm den 31 december 1888.Hans Wachtmeister.

5:0. Kongl. ecklesiastikdepartementet.

31:o af den 10 maj 1870, angående afskaffande af åtskilliga från kyrkorna i de provinser, som fordom tillhört danska monarkien, utgående afgifter. (53.)

Ärendet beroende på Kongl. Maj:ts pröfning.32:o af den 22 maj 1873, angående omsättning i penningar af den andel af kyrko­

fonden, som af församlingarna utgöres dels till kyrkorna och dels till akade­mier eller andra stiftelser. (71.)

Sedan Kongl. Maj:t den 30 maj 1873 anbefalt kammarkollegium och statskontoret att, efter vederbörandes hörande, häröfver afgifva underdånigt utlåtande och detta utlåtande till ecklesiastikdepartementet inkommit, samt detta ärende, jemlikt Kongl. Maj:ts den 16 december 1881 meddelade beslut, blifvit öfverlemnadt till skatteregleringskomitén, hvilken i ämnet sig yttrat, hvarefter kammarkollegium och statskontoret på erhållen nådig befall­ning, efter vederbörandes hörande, afgifvit förnyadt underdånigt utlåtande, har statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet genom skrivelser den 5 november 1888 anmodat vederbörande domkapitel att från samtliga församlingar inom Lunds och Göteborgs stift infordra uppgifter rörande den inom församlingarna utgående kyrkotionde, hvilka uppgifter skola till vederbörande domkapitel insändas senast den 1 juli 1889 för att derefter öfver- lemnas till ecklesiastikdepartementet.

33:o af den 10 maj 1876, om framläggande af förslag till ny ecklesiastik boställs­ordning. (58.)

Kongl. Maj:t har den 7 december 1888 beslutit att till Riksdagen aflåta proposition i ämnet.

161

34:o af den 14 maj 1876, angående ordnandet af döfstummeundervisningen i riket. (71.)

Ärendet beroende på Kong]. Maj:ts pröfning.35:o af den 16 maj 1876, angående beredande af ökad kontroll å arbetare, som

utom deras hemort taga anställning i arbete. (74.)Kongl. Maj:t, som den 7 december 1888 tillsatt en komité för ordnande af kyrkoskrif- ningen i riket, har förordnat, att denna skrifvelse och de i anledning af densamma afgifna yttranden skola till komitén öfverlemnas.

36:o af den 12 maj 1885, i anledning af Riksdagens år 1884 församlade revi­sorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1882. (33.)

Sedan Kongl. Maj:t anbefalt vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademien att inkomma med förslag till nya stadgar för akademien, dervid innehållet af Riksdagens berörda skrif­velse borde tagas i öfvervägande, samt förslag i ämnet till Kongl. Maj:t inkommit, har Kongl. Maj:t den 15 februari 1888 anbefalt akademien att, under iakttagande af vissa föreskrifter, inkomma med förnyadt förslag till stadgar för akademien, hvilket förslag ännu icke inkommit till ecklesiastikdepartementet.

37:o af samma dag, rörande de enskilda högre skolorna för qvinlig ungdom. (47.) Sedau en för ärendets behandling tillsatt komité den 10 oktober 1888 till Kongl. Maj:t inkommit med utlåtande i ämnet, har Kongl. Maj:t den 26 i samma månad anbefalt samtliga domkapitlen, direktionen öfver Stockholms stads undervisningsverk, direktionen öfver högre lärarinneseminariet och medicinalstyrelsen att deröfver afgifva yttranden; va­rande sådant yttrande hittills afgifvet blott af domkapitlet i Visby.

38:o af den 18 juni 1887, angående behörighet för qvinna att väljas till ledamot af fattigvårdsstyrelse och af skolråd. (19.)

Kongl. Maj:t har den 31 december 1888 beslutit att till Riksdagen aflåta proposition i ämnet.

39:o af den 28 juni 1887, med förslag till förordning om ändrad lydelse af § 11 i förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli 1862. (44.)

Sedan kammarkollegium afgifvit infordradt underdånigt utlåtande, har Kongl. Maj:t den 19 mars 1888 utfärdat nådig kungörelse i ämnet.

40:o af den 6 juli 1887, angående förändradt sätt för utbetalning af pensioner från folkskolelärarnes pensionsinrättning samt folkskolelärarnes enke- och pupill­kassa. (70.)

Kongl. Maj:t har den 21 december 1888 beslutit af Riksdagen äska förhöjdt anslag till folkskolelärarnes pensionsinrättning för genomförande af ändring i fråga om pensionernas utbetalning.

Just.-omludsmannens embetsberättelse till 1889 års riksdag. 21

162

41:o af den 7 juli 1887, angående undervisnings-, examens- och studieväsendet vid universiteten och karolinska mediko-kirurgiska institutet. (75.)

Sedan Kongl. Maj:t den 13 juli 1887 anbefalt vidtagande af åtgärder för insamlande och bearbetande af åtskilliga statistiska uppgifter rörande exameusförhållandena vid universi­teten, har Kongl. Maj:t den 18 juni 1888 tillsatt en komité med uppdrag att åstad­komma en utredning i ämnet med afseende å de filosofiska fakulteterna vid universiteten. Något yttrande från komitén har ännu icke till departementet inkommit.

Stockholm den 31 december 1888.Nils Claeson.

163

Tabell, utvisande under hvilka nummer åtgärderna i anledning af de vid Riksdagen år 1888 aflåtna, i tionde samlingen af bihanget till Riksdagens protokoll för samma år införda skrivelser finnas upptagna i de från statsdepartementen afgifna förteckningar.

(Första siffertalet utvisar skrifvelsens nummer i ofvanberörda samling och det senare talet numret iförenämnda förteckningar.)

1 44 25 31 49 56 73 632 1 26 49 50 84 74 643 2 27 11 51 85 754 3 28 32 52 86 765 45 29 20 53 37 77 656 4 30 50 54 57 78 667 5 31 51 55 58 79 678 32 52 56 49, 59 80 689 30 33 79 57 60 81 69

10 6 34 80 58 17 82 7011 7 35 81 59 19 83 8712 *) 36 18, 33,53 60 21 84 8813 8 37 12 61 28 85 4214 *) 38 54 62 38 86 7115 *) 39 34 63 61 87 7216 9 40 55 64 89 8817 46 41 13 65 27,29,39,62 89 2618 10 42 14, 78 66 40 90 7319 47 43 15 67 90 91 43, 7420 48 44 35 68 22 92 7521 *) 45 16 69 23 93 7 622 *) 46 36 70 24 94 7723 *) 47 82 71 2524 *) 48 83 72 41

*) Utfärdade förordnanden.**) Skrifvelse till herrar fullmägtige i riksgäldskontoret.

***) Skrifvelse till herrar fullmägtige i riksbanken.

164

Till Riksdagen.

Berättelseaf

Komiterade för tryckfrihetens vård,

afgifven år 1889'.

Sedan sistförflutna års riksdags början har något annat ärende ej varit föremål för komiterades åtgärd än att, efter det före detta justitieombudsmannen m. m. Nils August Fröman aflidit, komiterade, i öfverensstämmelse med föreskriften i § 70 i riksdagsordnin­gen, kallat före detta bibliotekarien vid Upsala universitet, riddaren af Kongl. Maj:ts nord­stjerneorden, filosofie doktorn Carl Gustaf Styffe att det bland komiterade efter före detta justitieombudsmannen Fröman lediga rum intaga; hvilket komiterade härmed få hos Riks­dagen anmäla.

Stockholm i januari 1889.

E. THOMASSON.

JOH. ACG. SÖDERGREN. CARL GUSTAF MALMSTRÖM. A. E. NORDENSKIÖLD.

OSCAR MONTELIUS. .T. SJÖBERG. C. G. STYFFE.

C. v. Schulzenheim.