MILITIEOMBUDSMANNENS

arbetsberättelse

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTE!

ÅR 1922

STOCKHOLM 1922 ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

3

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.Sill.

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning .................................... 5Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

1. Felaktigt förfarande vid utförande å kronans varv av arbete för enskild räkning............ 132. Obehörigt begagnande av ledighet från krigsdomarebefattning ............................................. 533. Försummelse att i saköreslängd upptaga böter ........................................................................... 544. Felaktigt ådömande av ansvar för inbrott och inbrottsstöld ................................................. 685. Fråga, huruvida mål mot häktad obehörigen uppskjutits för utslags meddelande........... 818. Underlåtenhet att förklara anstånd med villkorlig straffdom förverkat............................... 907. Underlåtenhet att meddela värnpliktig underrättelse om rätt att söka befrielse från

uttagning för utbildning till underbefäl eller fackmän .......................................................... 928. Å flottiljorder meddelad kritik av underlydande...................... 100

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd.

1. Anmärkning mot krigsfiskal angående ofullständig utredning i s. k. persedelmål.......... 103. 2.* Försummelse att bereda tillfälle till avgivande av nöjdförklaring....... ............... 107

3. Fråga om beskaffenheten av fånges nattläger .......................................................................... 1114. Obehöriga utfästelser av regementschef vid antagande av musikfurir ................................. 1135. Obehöriga anteckningar å värnpliktskort ....................................................................................... 1216. Fråga om val av järnvägsstation för värnpliktigas anträdande av resa till tjänstgöringsort 1247. Anmärkningar vid inspektion av regemente beträffande regementsintendentens för­

valtning .................................................. 1298. Obehörigt innehållande av avlöningsmedel ................................................................................... 1409. Fråga, huruvida värnpliktige, som insjuknat å utryckningsdag, vore berättigad till

sjukvårdsersättning ............................................................................................................................. 14510. Kan sjukt manskap, som medgivits rätt att kvarstå i tjänst, erhålla lega och rekapitula-

tionspremie? .............................................................................................................................................. 14811. Fråga i vilken ordning rymmare skall införpassas till vederbörande truppförband ....... 15012. Dröjsmål med expedierande av skrivelse till krigsdomare med begäran om krigsrätt ... 154

Framställningar till Konungen.1. Angående ändringar i reglementet för arméns kassaväsende i fred beträffande militär­

befälet på Gottland ........................ ,.......... ...................................................................................... 1572. Angående ändringar i inskrivningsförordningen avseende uppgifterna rörande ådömt

straff och straffpåföljd......................................................................................................................... 1813. Angående förbud . för införande i inskrivningsbok av anteckning rörande ådömt straff

och straffpåföljd.......................................................................................................•'............................. 1'8

Framställning till riksdagen angående dyrtidstillägg åt befattningshavare vid militieombudsmansexpeditionen...................................................................................... 176

K

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 100 § regeringsformen och 13 § i den för riksdagens militieombudsman gällande instruktion får jag härmed avlämna redo­görelse för förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1921.

6

Härvid har jag till en början att meddela, att jag under tiden från och med den 27 juni till och med den 11 augusti begagnade mig av den militieombudsmannen enligt 23 § i instruktionen tillkommande rätt till semester. För att kunna fullgöra ett av statsrådet och chefen för justitiedepartementet enligt nådigt bemyndigande mig anförtrott uppdrag att biträda vid beredningen av visst ärende inom sagda departe­ment begagnade jag mig av ledighet från militieombudsmansämbetet från och med den 7 till och med den 24 september. Under ifråga­varande perioder uppehölls militieombudsmansämbetet, enligt bestäm­melser i sistnämnda paragraf, av hovrättsrådet John Arthur Samuelson, vilken var utsedd att efterträda mig i händelse av min avgång från ämbetet.

Ämbetsresor häva under året av mig företagits till Gottlands, Göteborgs och Bohus, Hallands, Kopparbergs, Malmöhus, Skaraborgs och Älvsborgs län. Under dessa resor har jag för ändamål, som avses i 12 och 18 §§ av instruktionen, besökt:

Gottlands infanteriregemente;Gottlands artillerikår;kronohäktet i Visby;Tingstäde fästning;Tofta skjut fält;Hallands regemente;kronohäktet i Halmstad;Dalregementet;stralfängelset i Falun;Skånska husarregementets avdelning i Landskrona;Skaraborgs regemente;Livregementets husarer;Göta trängkår;Älvsborgs regemente.Karlsborgs fästning med därvarande militära etablissement och

truppförband, nämligen Karlsborgs artillerikår, Göta ingenjörkår (utom fästningsingenjörkompaniet), arméns intendenturförråd, intendenturkom- paniet, garnisonssjukhuset, ammunitionsfabriken och i fästningen för­lagda skolor.

Slutligen har jag i särskilt ärende förrättat inspektion å flottans varv i Stockholm.

Under den tid, då jag åtnjöt semester eller ledighet, företog tjänst- förrättande militieombudsmannen ämbetsresor till Blekinge, Hallands,

7

Kalmar, Kristianstads, Kronobergs, Malmöhus, Värmlands och Älvsborgs län; och besökte han härvid:

volontärskolans etablissement i Ronneby;Skånska trängkåren;kronohäktet i Ängelholm;Kronobergs regemente;centralfängelset i Växjö;Skånska husarregementets avdelning i Hälsingborg;Värmlands regemente;stralfängelset i Karlstad.Härjämte har tjänstförrättande militieombudsmannen besökt Svea

artilleriregemente och Positionsartilleriregementet.Under ämbetsresorna hava rullföringsexpeditioner samt landstorms-

förråd besökts, då sådant kunnat ske utan att resorna därigenom väsent­ligen förlängts eller fördyrats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byrå­chefen samt i några fall även av byråintendenten vid militieombuds- mansexpeditionen. Vid inspektionen av truppförband hava särskilt krigsrättsprotokoll, kiågsdomarnas diarier och anteckningarna över disciplinära bestraffningar ävensom kassaförvaltningens räkenskapshand­lingar, förrådsböcker och marketenteriets bokföring granskats. I flera fall har inventering ägt rum beträffande ett eller flera slag av persedlar eller artiklar i förråden. Tillika har uppmärksamhet ägnats åt vården av kaserner, byggnader och materiel samt åt hygieniska förhållanden. I samband med inspektionerna av truppförband hava även arrestlokalerna besökts. De i förestående redogörelse omnämnda besöken å de allmänna straffanstalterna hava uteslutande avsett personer, som av krigsdomstol dömts till frihetsstraff.

Antalet mål vid krigsdomstolarna har helt naturligt på grund av de under senaste riksdagarna beslutade minskningarna i tjänstgörings­tidens längd för vissa värnpliktiga samt vissa årsklassers befrielse från värnpliktstjänstgöring eller landstormsövning väsentligen nedgått. Såväl detta förhållande, men uppenbarligen jämväl den omständigheten, att krigsrätterna under de år, de nya krigslagarna varit gällande, hunnit förvärva sig erfarenhet och insikt om deras rätta tillämpning, har med­fört, att granskningen av krigsrätternas protokoll och krigsdomarnes diarier i förhållandevis ringa antal fall givit anledning till anmärkning av allvarligare beskaffenhet.

8

I fråga om sådana undersökningar, som på grund av 39 § sista stycket lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes skola, där så i särskild författning stadgats, äga rum inför krigsdomstol (per­sedelmål) har jag dock icke kunnat undgå finna förhållandena i viss mån otillfredsställande. Enligt nämnda, i förvaltningsreglementena med­delade särskilda stadganden skall vederbörande befälhavare, därest ut­lämnad materiel skadats på annat sätt än genom förslitning eller gått förlorad, anställa undersökning för utrönande av skadans eller förlustens uppkomst samt huruvida någon må anses därför ersättningsskyldig. Med hänsyn till i saken yppade omständigheter och det skadades eller förlorades värde skall befälhavaren därefter bestämma, huruvida under­sökning jämväl vid krigsrätt skall äga rum, eller om det utan sådan åtgärd må anses uppenbart, att kronan själv bör vidkännas skadan eller förlusten. Vid tillämpningen av dessa stadganden hava några be­fälhavare ansett sig böra till undersökning inför krigsrätt hänskjuta så gott som alla mål, däri icke vid den verkställda utredningen enskild person vidgått ersättningsskyldighet. Krigsrättsundersökning har så­lunda påkallats även i fall, då det skadades eller förlorades värde varit synnerligen ringa, och ehuru anledning ej förekommit till antagande vare sig att ytterligare utredning skulle kunna vid krigsrätten åväga­bringas eller att skyldighet att ersätta kronan skulle kunna någon åläggas. Då vidare vederbörande krigsfiskaler, på vilka det ankommer att förebringa den ytterligare utredning, som inför krigsrätten må er­fordras, ej sällan underlåta att till krigsrättens första sammanträde inkalla de personer, som borde inför rätten höras i saken, och seder­mera vid ett senare tillfälle, vare sig nämnda personer hörts eller ej, förklara ytterligare utredning i saken ej stå att vinna och talan om ersättning ej kunna mot någon föras, bliver resultatet av undersöknings- förfarandet i dylika fall allenast, att krigsrätten sammanträder en, två eller flera gånger utan nytta för statsverket, men med kostnader vida överstigande värdet av det föremål, som skadats eller förkommit. Med hänsyn till den pågående utredningen rörande ändringar i lagstiftningen om krigsdomstolar in. m. har jag ej ansett vad nu anförts för närvarande bort föranleda annan åtgärd, än att jag i förekommande fall dels fäst vederbörande befälhavares uppmärksamhet därpå, att författningarna åt honom inrymt befogenhet att i dylika mål utan föregående under­sökning inför krigsrätt besluta, att kronan skall vidkännas kostnaden eller förlusten dels ock erinrat vederbörande krigsfiskal om hans skyl­dighet att så bedriva sitt utredningsarbete, att icke undersökningen inför krigsrätt onödigt förlänges.

9

I arbetsberättelse!! till 1918 års riksdag framhöll dåvarande militieombudsmannen de svårigheter, under vilka regementsintendenterna arbetade på grund av såväl göromålens mängd som beskaffenheten av de författningar, de hade att tillämpa. Även om, sedan nämnda år, upphörandet av krigsinkallelserna och minskningen i tjänstgörings­tidens längd för vissa värnpliktiga o. s. v. medfört väsentlig minskning i regementsintendenternas arbetsbörda, torde dock i stort sett deras arbete fortfarande få anses relativt betungande särskilt på grund av svårigheten att erhålla kvalificerade biträden. Detta förhållande är naturligen i sin tur ägnat att öka betydelsen av de nyssnämnda svå­righeter, som författningarnas beskaffenhet medföra. Utan tvivel måste ock den mångfald av olikartade göromål, som samtidigt under en arbetsdag kunna ankomma på regementsintendentens åtgärd, i hög grad för honom försvåra den på en allmän överblick av författningarnas grunder och detaljer beroende kontrollen över förvaltningsarbetet i dess helhet vid hans expeditioner.

Vid de av militieombudsmannen verkställda inspektioner har fram­gått, hurusom beträffande vissa regementsintendentens förvaltnings­grenar, de rörande kontrollen utfärdade föreskrifter i regel i något avseende åsidosättas. Detta är särskilt förhållandet i fråga om före­skrifterna rörande kontrollen över förvaltningen av intendenturmateriel och förplägnadsartiklar. De olika arbetsuppgifter, som tillhopa bilda ett kontrollsystem, hava här fördelats å flera funktionärer, som icke alla äga eller kunna äga insikt om ändamålet med vad dem åligger. Vad som åsidosättes bliver därför så gott som undantagslöst, såsom tjänstefel betraktat, ringa, under det verkan därav kan bliva, att kontrollarbetet i övrigt väsentligt förlorar i värde.

I vad män nu anförda förhållanden äro att tillskriva den ena eller andra av ovan antydda orsaker, torde vara svårt att avgöra, sär­skilt vid det förhållandet, att vid några regementen samtliga före­skrifter såväl i huvudsak som i sina detaljer synas noggrant följas.

Emellertid torde, åtminstone vad regementsintendenterna angår, arbetsbördan få anses utgöra förklaringen till det i och för sig an­märkningsvärda föidxållandet, att av arméförvaltningens särskilda depaiffe- ment utfärdade nya föreskrifter, även i väsentliga ämnen icke komma i allmän tillämpning förr än avsevärd tid förflutit efter det de anbe­fallts till efterrättelse. I cmkulär den 24 oktober och 21 november 1919 föreskrev intendentsdepartementet vissa ändifingar i förrådsbok- föringen och fastställde nya formulär därför att lända till efterrättelse. Ehuru blanketter i erforderligt antal på våren 1920 kommit samtligaMilitieombudsmannens ämbetsberättelse. 2

10

regementen till hända, kommo de i allmänhet icke till användning förr än med ingången av år 1921, i en del fall omlades bokföringen endast delvis efter det anbefallda nya kortsystemet och ännu vid in­spektioner under hösten 1921 var vid ett par regementen bokföringen icke i dess helhet omlagd. Såsom anledning till dröjsmålet har i regel uppgivits bristande tid och arbetskraft, men i en del fall även att pärmar till böckerna först sent anlänt eller att förut anlitat kontroll­system vore mera ändamålsenligt, eller dylikt. Särskilt påfallande har emellertid förhållandet synts mig vara beträffande det av intendents- och civila departementet utfärdade marketenterireglementet, som med cirkulär den 31 januari 1919 anbefallts till efterrättelse från och med den 1 juli 1919 och som var avsett att försöksvis komma till använd­ning för att nya bestämmelser skulle med ledning av vunna erfaren­heter kunna utarbetas. Med undantag för ett fåtal regementen och kårer har det nämnda reglementet icke någonstädes i sin helhet till- lämpats. En eller flera av de böcker, som skulle föras över rörelsen, hava i regel saknats, den anbefallda kontrollen har endast ofullständigt genomförts och i en del fall hava reglementets föreskrifter endast till den del efterföljts, som de varit överensstämmande med det förut vid regementet eller kåren tillämpade system, vilket fortfarande oförändrat fått komma till användning. Det ifrågavarande reglementets ändamål att tjäna som försök för vinnande av erfarenhet synes under angivna förhållanden i huvudsak förfelat.

Då dessa och liknande fel, som sålunda vid inspektionerna an­märkts, visat sig vara beroende antingen på äldre vid truppförbandet tillämpad praxis, på bristande tid och bristande arbetskraft eller på misstolkning av gällande bestämmelser och desamma — med ett undan­tag — i samtliga fall blivit vid inspektionstillfället eller därefter rättade, har jag, även med hänsyn till felens allmänna förekomst, ansett mig böra låta bero vid vunnen rättelse.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1921 års lag­tima riksdag utvisar, kvarstodo vid början av år 1921 från år 1920balanserade ärenden till ett antal av ...................................................... 67.

Under år 1921 inkommo ärenden till följande antal:enligt allmänna diariet ................................................................................. 320enligt diariet över hemliga ärenden ...................................................... 1.

11

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1921 utgör alltså........................................ 388.

De 321 ärenden, som inkommit under år 1920, utgöras av:ärenden, inkomna från Kungl. Maj:t eller statsdepartement' ........ 3ärenden, överlämnade från riksdagens justitieombudsman .............. 3ärenden, inkomna från annan myndighet ............ ,.... .......................... 17klagomål eller framställningar från enskilda ....................................... 142ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid militie-

ombudsmannen åliggande granskning.................................................. 129militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m. 27

Summa 321.

De från justitieombudsmannen överlämnade ärenden äro samtliga klagomål eller framställningar från enskilda. Under året hava alltsåinkommit tillhopa 145 ärenden av sådan beskaffenhet.

Av dessa sistnämnda ärenden havapå grund av återkallelse avskrivits ......................................................... 4till annan myndighet hänvisats.................................................................. 1till åtal hänvisats........................................................... .-...!............................ 1efter vederbörandes hörande fått förfalla................................................ 51efter annorledes verkställd utredning eller utan åtgärd avskrivits 49 på grund därav att klaganden erhållit gottgörelse eller att rättelse

eljest vunnits blivit avskrivna ............................................................... 15vid årets slut varit vilande i avbidan på yttrande eller påmin­

nelser ................................................................................................................ 17vid årets slut varit på prövning beroende........................................... 7

Summa 145.

Av under året anhängiggjorda 6 åtal hava anställtspå grund av förd klagan .............................................................................. 2på grund av anmärkning vid inspektion................................................ 3av annan anledning ........................................................................................ 1

Summa 6.

1 Till skillnad från föregående år hava militieombudsmannen delgivna kungl. brev, år 1921 uppgående till ett antal av 98, samtliga diarieförts allenast under två nummer, ett för lantförsvaret nen ett för sjöförsvaret.

12

Av hela antalet ärenden hava under året slutbehandlats................. 311till följande år balanserats .......................................................................... 77

Av de till år 1922 balanserade ärenden hava inkommitunder år 1916................................................................................................. 6under år 1917 ....................... 2under år 1918................................................................................................. 1under år 1919........... 5under år 1920................................................................................................. 6under år 1921.......................................................................... 57

Summa 77.

En jämförelse med motsvarande uppgifter för år 1921 visaringen nämnvärd förändring i statistiken.

Beträffande förvaltningen av militieombudsrnansämbetet får jag för övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen vid inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogasredogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åt­

gärder,redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller där­

med jämförlig åtgärd,redogörelse för framställningar, som av militieombudsmannen

gjorts hos Kungl. Maj:t.Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens före­

gående ämbetsberättelser fullständig redogörelse ansetts böra meddelas endast för sådana, som under året prövats av första domstol eller rörande vilka dylik domstols utslag under året kommit militieombuds­mannen tillhanda.

Till riksdagen överlämnas härjämte särskild framställning an­gående dyrtidstillägg åt befattningshavare vid militieombudsmansexpe- ditionen.

Stockholm den 10 januari 1922.

GUSTAF LINDSTEDT.

Sture Centerwall.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

1. Felaktigt förfarande vid utförande å kronans varv av arbete förenskilds räkning. 1

Uti en till militieombudsmannen ingiven klagoskrift anhöll dag­lönaren vid flottans ingenjördepartement nr 1669 C. A. Nyström, att militieombudsmannen med hänsyn till innehållet uti en artikel i tid­ningen Folkets Dagblad Politiken för den 6 november 1918 ville före­taga en grundlig undersökning av förhållandena vid flottans varv i Stockholm och särskilt angående ombyggnaden därstädes av en segelbåt.

Samtidigt erhöll militieombudsmannen genom tidningspressen kännedom om att marindirektören av 2. graden G. F. Gösling ingivit en skrivelse till chefen för mariningenjörkåren, uti vilken skrivelse marindirektören anfört bl. a., att enligt arbetsorder av den 11 april 1916 å flottans varv i Stockholm tillverkats en propeller å titel Svea, vilken propeller färdigställts den 6 juni 1916, att enligt upplys­ning av å varvet tjänstgörande personal denna propeller i juni 1916 åsatts en privat motorbåt, tillhörande en grosshandlare Colding i Köpenhamn, att, såvitt Gösling hade sig bekant, propellern fortfarande efter 2 Va år sutte å samma motorbåt, samt att å ingenjördepartemen­tets ritkontor under mars och april 1917 utarbetats propellerritnin­gar, som icke kommit till användning för kronans båtar, men väl för ett privat företag.

Med anledning av vad sålunda förekommit verkställde militie­ombudsmannen inspektioner å flottans varv, vid vilka inspektioner och av vad i övrigt i ärendet förekommit inhämtats bl. a. följande.

1. Angående > segelbåten nr 7 Gårig. >

I skrivelse till varvschefen den 1 mars 1918 anmälde marindirek­tören av 1. graden Ivar Johan Falkman, att segelbåten »Gurly» befunne sig i sådant skick, att den icke kunde användas utan att först undergå

1 Av kostnadshänsyn lämnas här allenast ett avkortat referat av detta mycket vidlyftiga mål.

14

omfattande reparation, för vilken kostnaden beräknades uppgå till omkring 3,000 kronor, samt hemställde, att varvschefen ville besluta-, huruvida båten skulle undergå sådan reparation eller icke.

Med anledning härav ingick varvschefen, kommendören Nils Elias Anckers, den 4 mars 1918 till kungl. marinförvaltningen med framställ­ning i ärendet, därvid han dels förmälte, att, då reparationskostnaden för »Gurly», om i densamma även medräknades kostnaden för reparation av segel, rigg och övriga inventarier, med säkerhet komme att uppgå till mer än tre gånger båtens uppskattade värde, enligt år 1916 företagen värdering utgörande med inventarier 1,010 kronor, han funne det lämpligare, att båten kasserades för att om möjligt försäljas, dels ock anhöll om bemyndigande att på de villkor, som av honom kunde an­ses antagliga, verkställa försäljning av »Gurly». I skrivelsen framhöll varvschefen tillika, att en eventuell köpare, som ämnade använda båten den kommande sommaren, måste hava avsevärd tid på sig för att för­sätta den i sådant skick, att den kunde bortföras från varvet.

Efter det marinförvaltningen i underdånig skrivelse den 12 i samma månad hemställt att få genom varvschefens försorg försälja »Gurly» på villkor, som av denne kunde anses antagliga, biföll Kungl. Maj:t genom beslut den 5 april samma år denna hemställan, varefter marinförvaltningen i skrivelse den 19 därpåföljande april, som den 25 i samma månad kom varvschefen tillhanda, anmodade denne att gå i författning om försäljning av båten på villkor, som av honom kunde anses antagliga.

Samma dag, som Falkman tillskrivit varvschefen i ovanberörda ärende, hade Falkman i handskrivelse till kommendören Arthur Ek­ström, som redan tidigare förhandlat med Anckers angående inköp av båten, på anmodan meddelat, att reparation av »Gurly» med bibehål­lande av förutvarande skrovform, inredning och övriga anordningar beräknades till“omkring 3,000 kronor, samt att värdet av båten jämte fullständiga inventarier enligt inventarieförteckning beräknades till om­kring 1,500 kronor. Ekström hade därefter i skrivelse, dagtecknad den 11 april 1918,Bmen införd i varschefens diarium för ankommande skri­velser först den 25 i samma månad, anhållit dels att få köpa »Gurly» jämte tillhörande inventarier enligt förteckningarna och i befintligt skick för en summa av 1,500 kronor samt dels, under förutsättning att anbudet bleve antaget, att få båten vid flottans varv försatt i använd­bart och sjövärdigt skick på sin bekostnad och enligt de närmare an­visningar, han komme att meddela.

Sedan kommendören Ekströms skrivelse enligt resolution sist­

nämnda dag delgivits Falkman till yttrande, återställde denne påföljande dag skrivelsen med tillstyrkan. Enligt resolution den 29 april biföll Anckers framställningen och beordrade samtidigt chefen för ingenjör­departementet att gå i författning om segelbåtens försättande i använd- Jbart och sjövärdigt skick, samt föreskrev, att kostnaderna därför skulle påföras titel : T 2 kommendör Ekström .

Verkmästaren vid arbetsposten »I. T.» Gustaf Johnsson hade emel­lertid redan före resolutionens utfärdande — efter det att Falkman meddelat honom, att »Gurly» skulle å varvet undergå reparation och förändring — den 27 april 1918 skriftligen begärt arbetsorder å »repa­ration och förändring av segelbåten Gurly», vilken begäran attesterats av tjänstförrättande verkstadsingenjören Oscar Janson, och hade med anledning därav den 29 i samma månad utfärdats arbetsorder nr 1134 å reparation och förändring av segelbåten enligt ritning, enligt vilken order arbetet skulle utföras för titel nr D 9 t 2 = kronans underhålls- titel, mindre fartyg och båtar.

Efter det varvschefens förutnämnda resolution av den 29 april 1918 sedermera ankommit till ingenjördepartementet, utfärdades där­ifrån, utan att den tidigare utfärdade arbetsordern nr 1134 annulle- rades, den 1 maj ny arbetsorder nr 1161 för titel T 2 kommendör Ekström, enligt vilken order »Gurly» skulle försättas i användbart och sjövärdigt skick enligt närmare anvisning av Ekström.

Båda arbetsorderna passerade Falkman och voro försedda med chefens för ingenjördepartementet stämpel. Om de sålunda utfärdade arbetsorderna verkställdes vederbörlig anteckning i arbetsorderboken, varjämte från vei-kstadskontoret utfärdades dels två särskilda beställ- ningsorder å arbetet av innehåll, motsvarande de båda olika arbets­orderna, dels ock s. k. kontokort för vardera beställningsordern.

På grund av de utfärdade arbetsorderna påbörjades den 17 maj arbetena med »Gurlys» iordningställande, därvid till ledning tjänade, förutom ritningar, eu av förutnämnde Johnsson, i huvudsak enligt muntliga anvisningar av Falkman upprättad, den 30 april dagtecknad promemoria, upptagande förutom de arbeten, som voro erforderliga för båtens försättande i användbart och sjövärdigt skick, åtskilliga arbeten, som icke kunde anses vara av dylik beskaffenhet. Falkman hade dessutom under arbetets gång dels personligen beordrat vissa arbeten, innebärande ändringar av den ursprungliga arbetsplanen icke blott i fråga om förstävens konstruktion utan även i fråga om inred­ningsarbetena, dels också till arbetsbefälet vid arbetsposten IT lämnat uttrycklig tillsägelse att, utan särskilda order från Falkman, ställa sig

15

16

till efterrättelse de anvisningar, kommendören Ekström kunde komma att lämna.

På grund av sålunda lämnade order och efter anvisningar av kommendören Ekström, meddelade dels skriftligen i en av honom upp­rättad, Falkman ej underställd P. M. och dels muntligen å arbetsplatsen,- lät arbetsbefälet verkställa omfattande ändrings- och reparationsarbeten, som icke voro nödvändiga för båtens försättande i användbart och sjö- värdigt skick. Kostnaderna för de å »Gurly» utförda arbetena blevo bok­förda dels enligt arbetsorder nr 1134 å titel D9 t 2 och dels enligt arbetsorder nr 1161 å titel T 2 kommendör Ekström, därvid fördel­ningen av kostnaderna verkställts av arbetsbefälet å arbetsposterna enligt de i arbetsorderna angivna grunderna, så att i huvudsak kost­naderna för båtens försättande i användbart och sjövärdigt skick på­förts titeln T 2 kommendör Ekström samt kostnaderna för alla andra ändrings- och reparationsarbeten titeln D 9 t 2.

Sedan Falkman vid ett'tillfälle under september 1918 av mästaren Johan Gustaf Filemon Bladh, som omhänderhade bokföringen vid ingenjör­departementet, begärt skriftlig uppgift å kostnaderna för de å Gurly utförda arbetena, och Bladh till Falkman lämnat skriftlig uppgift, ut­visande, att å titel T 2 kommendör Ekström förts kostnader för ifråga­varande arbeten till belopp av 5,170 kronor, återlämnade Falkman, efter tillsägelse till Bladh att kontrollera, huruvida ej felräkning före- låge, uppgiften med en av Falkman med blyerts gjord påteckning: »bör ej överstiga 4,500 kronor». På grund härav avförde Bladh 1,605 kronor 32 öre från titel T 2 kommendör Ekström samt överförde därav 1,496 kronor 31 öre till titel T 60 o (= krigsberedskap, flottans under­håll), medan återstoden 109 kronor 1 öre, motsvarande konstant om- kostnadspålägg, bortskrevs.

Efter verkställande av dessa bokföringsåtgärder och resp. titlars komplettering med senare uppkomna kostnader, voro för ifrågava­rande arbeten påförda titel T 2 kommendör Ekström 5,311 kronor 39 öre, därav genom felräkning 1 krona för mycket, titel D 9 t2 17,386 kronor 22 öre, inberäknat kostnaderna för nyanskaffade inventarier, samt titel T 60 o 1,496 kronor 31 öre, därvid emellertid, på grund av resp. arbetens bokföring å de båda sistnämnda titlarna, för enskilda arbeten föreskrivna konstanta omkostnadspålägg 3,001 kronor 34 öre för arbetena å titel D 9 t 2 och 109 kronor 1 öre för arbetena å titel T 60 o icke, såsom ske bort, blivit påförda.

Dessutom hade för utfört ritarbete påförts kronans omkostnads-

17

titel 4 B 1 C — avlöning till ritare i mars 1918 229 kronor 18 öre och i september samma år 33 kronor 33 öre, båda beloppen avseende Gurly.

Sedan under arbetet befunnits, att en avsevärd del av de i inven­tarieförteckningarna upptagna inventarierna varit oanvändbara eller saknats, däribland jämväl ett ankare, blevo dessa inventarier på order av kommendör Anckers nyanskaffade, ankaret på grund av en från ingenjördepartementet den 4 maj 1918 utfärdad särskild arbetsorder nr 1204 för titel D9 t 2. Kostnaderna för de sålunda nyanskaffade in­ventarierna utgjorde med konstant omkostnadspålägg å 219 kronor, minst 1,095 kronor och påfördes titel D 9 t 2.

Den 3 september 1918 inlämnade uppbördsmannerf vid arbets­gruppen »I. M. V.» Hjalmar Mansnerus till ingenjördepartementets kontor en förteckning å fallande material, som skulle inlevereras till material­förrådet, under anhållan om uppgift å de titlar, som borde gottgöras materialens värde. I denna uppgift voro upptagna bl. a. dels 2 st. vantskruvar, inlämnade från titel T 2 kommendör Ekström, och dels 286 kg. gammal metall utan angiven titel. Sedan vid granskning av uppgiften Falkman med särskilt avseende å berörda 286 kg. gammal metall, påpekat att vid pågående arbeten å Gurly utskrotats diverse koppar- och metalldelar m. m., som rätteligen skulle gottskrivas Ek­ström och vederbörande kontrollant därom gjort anteckning, inkom påföljande dag från uppbördsmannen av t. f. verkstadsingenjören veder­börligen attesterad anhållan om ifrågavarande inleverering därvid före­slogs, att titel T 2 kommendör Ekström skulle gottgöras icke blott för de två vantskruvarna med 30 kronor utan även för 286 kg. gammal metall med 858 kronor. Denna anhållan passerade utan anmärkning Falkman och blev därefter av kommendör Anckers i resolution den 13 september 1918 bifallen.

Vid senare företagen undersökning befanns emellertid, att den vid arbetena å »Gurly» fallande metallen icke, så vitt visas kunnat, förutom vantskruvarna, utgjort mer än 20 kg. kopparskrot, 35 kg! metallskrot, 50 kg. järnskrot och ett parti slopved, det hela värt sam­manlagt 181 kronor 50 öre, samt att titel T 2 kommendör Ekström följaktligen oriktigt gott.skrivits skillnaden mellan 858 kronor och ,181 kronor 50 öre eller sålunda 676 kronor 50 öre.

I samband med att »Gurly» under hösten 1918 färdigställdes, och sedan Anckers beordrat, att »Gurly» t. v. skulle sliptagas å varvet, ut­färdades dels den 22 oktober 1918 arbetsorder nr 2771 för titel D 9 t 2 angående sliptagning av segelbåten »Blåsut», såsom »Gurly» dåmera kallades, dels ock den 28 i samma månad arbetsorder nr 2813 angående Militieombudsmannens ämbetsberåttelse. ><

18

uppsättning av ett kapell över båten, därvid den senare ordern förseddes med anteckningen: »arbetarna permitteras under arbetet», detta i syfte, att arbetet skulle av Ekström direkt ersättas. Även dessa arbetsorder voro i stället för underskrift försedda med chefens för ingenjördeparte­mentet stämpel.

Sliptagningen betingade en kostnad av 77 kronor 57 öre, vilket belopp enligt arbetsordern påfördes D 9 t 2 och ingick i den på sagda titel förda totalkostnaden; kapellpåläggningen åter gottgjordes av Ek­ström.

Sedan, på sätt i början av denna redogörelse anförts, uppmärk­samheten från annat håll fästs på ovan anmärkta förhållanden, igång­sattes på Falkmans föranstaltande närmare undersökning, vilken hade hade till resultat att på framställning av Falkman varvschefen i resolu­tion den 26 februari 1919 .anbefallde sådan rättelse av bokföringen, att samtliga de förut omförmälda kostnader, som påförts titel D 9 t 2, 4 B 1 C och T 60 o, skulle med tillägg av å dem belöpande konstanta kostnadspålägg i stället påföras titel T 2 kommendör Ekström.

På grund av de sålunda väsentligt ökade kostnaderna vägrade emellertid kommendören Ekström att fullgöra köpet av »Gurly».

Vid förenämnda av militieombudsmannen å flottans varv verk­ställda inspektioner, vid vilka, förutom kommendören Anckers och marindirektören Falkman, åtskilliga vid varvet anställda personer hördes, anförde

Anckers, bl. a.,att han i sin skrivelse till marinförvaltningen den 4 mars 1918

tydligt antytt, att reparation var nödvändig för att »Gurly» skulle kunna bortföras från varvet, och därför hade all anledning antaga, att i marinförvaltningens anmodan till honom att gå i författning om för­säljning av båten på villkor, som han kunde anse antagliga, läge ett bemyndigande att avsluta försäljningen, även om bland köparens villkor komme att ingå begäran att båten före överlämnandet skulle repareras,

att det under sådana förhållanden enligt kommendören Änckers förmenande varit oväsentligt, om reparationen kommit att bliva mer eller mindre omfattande, eftersom arbetet i allt fall skulle bekostas av köparen och arbetets omfattning med hänsyn till de upplysningar Anckers från ingenjördepartementet erhållit i intet fall syntes kunna överskrida vad som under föreliggande förhållanden var rimligt, samt med kronans rätt och säkerhet förenligt,

att han, då han medgav, att båten skulle få försättas i använd­

1!)

bart och sjövärdigt skick, därmed avsett, att enligt köparens närmare anvisningar skulle fö utföras även andra, förut muntligen avtalade reparationsarbeten av den omfattning, att kostnaderna för arbetena sammanlagt skulle komma att uppgå till omkring 4,500 å 5,500 kronor,

^ att lian vid sina inspektioner å varvet jämväl iakttagit arbetena å »Gurly» och vid ett tillfälle för Falkman eller möjligen ingenjören Stahlberger uttryckt farhågor för att arbetena icke skulle kunna er­hållas för nämnda belopp, men därvid erhållit tillfredsställande förklaring-,

att han icke rimligen kunde förväntas äga sådana tekniska in­sikter i avseende å fartygsbyggnad, att det skulle varit honom möjligt öva någon kritik av ingenjördepartementets uppgifter rörande kost­naderna, eller att bedöma kostnaderna för arbetena, samt icke haft och icke rimligen kunnat förskaffa sig kännedom om den felaktiga bok­föringen av reparationskostnaderna,

att det uppenbarligen ålegat Anckers, då båten måste anses såsom kronans intill dess köpeskilling och reparationskostnad för densamma erlagts, att i avseende å båten tillvarataga kronans rätt och intresse och följaktligen jämväl att, på sätt som skett, låta vid behov sliptaga densamma, även om därmed följde nödvändighet att förskottera kost­naden för sliptagningen, samt

att det enligt Anckers förmenande icke för kronan medfört någon risk, att sliptagningskostnaden tills vidare bokförts å titel D 9 t 2,°då omförning givetvis kommit att äga rum i samband med båtens över­lämnande till Ekström.

Marindirektören Falkman anförde, bl. a.,att det i målet ifrägakomna ankaret icke varit i den för honom

tillgängliga inventarieförteckning avfört, varför Falkman icke kunnat äga vetskap om att avskrivning skett och sålunda saknat anledning att beträffande kostnaderna för ankarets anskaffande tillämpa andra grunder än i fråga om övriga felande inventarier,

att han ansett kompletteringen av dessa inventarier i enlighet med köparens förenämnda skrivelse till varvschefen och enligt varvschefens muntliga order böra bokföras å segelbåtens underhållstitel, D9 12, efter­som vid köpets uppgörande ingen uppgift blivit lämnad till köparen, att några inventarier skulle vara oanvändbara eller bristande,

att han, då han tillstyrkt kommendören Ekströms framställning, utgått från de inom ingenjördepartementet tillgängliga utredningar an­gående båtens värde och kostnaderna för dess försättande i användbart och sjövärdigt skick och saknat anledning antaga, att inventarieför­teckningarna för »Gurly», för vilka vederbörande uppbördsman hade

20

att svara, upptagit felande inventarier, eller inventarier, som varit oanvändbara och bort kasseras,

att det visserligen i reglementet för marinen stadgades, att arbets- order skulle utfärdas av departementschefen, men att på grund av den ä departementskontoret förekommande stora mängden av ärenden, däri dylika order utfärdades, det för marindirektören vore omöjligt att själv kontrollera innehållet i dessa och att han jämväl enligt reglementet för marinen vore därifrån befriad, i det att i reglementets del I § 277 mom. 2 stadgades följande: »Handling, som icke skall avgå till över­ordnad myndighet eller utgöra verifikation till räkenskapen, må, med undantag av utpasseringssedel, förses med departementets stämpel i stället för namnunderskrift»; att till följd härav marindirektören aldrig komme i tillfälle att se ett flertal av arbetsorderna; att den först ut­färdade arbetsordern, nr 1134, avseende reparation av segelbåten på kronans ordinarie underhållstitel, utskrivits utan Falkmans vetskap, sedan under hand meddelats, att varvschefen bifallit kommendören Ek­ströms anhållan, och att därvid uppenbart ett förbiseende skett, enär kronan givetvis icke skulle betala kostnader för båtens iståndsättande; att då arbetsordern nr 1161, som, efter det varvschefens resolution med bifall till Ekströms ansökan anlänt, Falkman låtit utskriva å de an­befallda arbetena på tit. T 2 kommendör Ekström, kommit till verk­städerna, arbetsbefälet hade bort för Falkman påpeka den först utställda arbetsorderns förekomst samt indragit och återsänt den ävensom begärt överföring av eventuellt å densamma bokförda kostnader till den nya titeln, men att detta genom förbiseende icke blivit gjort;

att orsaken till, att arbetena blivit så omfattande, varit, att sedan till en början vid besiktning på platsen överenskommits om viss om­fattning av arbetena, vilka då approximativt beräknats kunna utföras för omkring 3,000 kronor, och vissa förändringar enligt köparens kort efter arbetets påbörjande meddelade anvisningar även igångsatts, utan att de sålunda medgivna arbetena givit anledning befara, att kost­naderna för desamma skulle komma att överstiga de från början be­räknade med vissa tillägg, köparen sedermera, då Falkman från mitten på juni till slutet av augusti åtnjutit semester och tjänstledighet med tvänne kortare avbrott, under Falkmans frånvaro till verkstadsingen- jören meddelat ytterligare anvisningar, varigenom den från början över­enskomna reparationen och iståndsättningen utökats dels med en synner­ligen' omfattande ombyggnad av bordläggning, bottenstockar, spant och brädgångar samt borttagning, tillverkning och insättning av skarndäck. dels med en fullständig förändring och ombyggnad av inredningen, jämte

21

möbler och salongskap]) in. in. och att genom dessa arbeten, om vilkas verkliga omfattning Falkman icke erhållit kännedom förrän undersök­ning på förekommen anledning igångsatts, kostnaderna för segelbåtens iståndsättning blivit avsevärt ökade utöver vad som förut beräknats,

att Falkman i stort sett givit allenast allmänna direktiv för ar­betet, därvid städse framhållande, att arbetena måste begränsas inom ramen för beräknade kostnader men enligt gällande reglemente över­lämnat arbetenas utförande åt vederbörande arbetschefer,

att han, som på grund av viktigare tjänstegöromål även under vanliga förhållanden varit urståndsatt och för övrigt saknat anledning att särskilt sysselsätta sig med detta mindre viktiga ärende, på grund av åtnjuten semester och tjänstgöring på annat håll, under avsevärd del av den tid, varunder arbetena pågått, och särskilt vid den tid­punkt, då de mera betydande förändringarna i arbetets omfattning vidtoges, varit förhindrad att personligen övervaka detsamma,

att, därest av Falkman lämnade direktiv följts och arbetet i öv­rigt utförts på sätt ske bort, kostnaderna kunnat hållas inom den,be­räknade ramen, men, då de i allt fall skolat i sin helhet gäldas av Ek­ström, det varit av mindre betydelse, om de komme att överstiga vad som beräknats,

att Falkman ej haft tillfälle att så följa bokföringen, att han där­igenom kunnat annorledes än genom en tillfällighet vinna kännedom om att kostnaderna för arbetet fördes å två titlar, varför han följakt­ligen först i november 1918 ferhållit kännedom om berörda förhållande, men att de jjåvisade felaktigheterna såväl i fråga om arbetets om­fattning som beträffande bokföringen otvivelaktigt borde redan på ett tidigt stadium hava påvisats och följaktligen undergått rättelse, därest Falkman underlydande myndigheter förfarit reglementsenligt,

att den av Falkman gjorda, i målet ifrågakomna anteckningen å Bladhs skriftliga uppgift angående ställningen av titeln T 2 kommendör Ekström inneburit allenast ett uppdrag för Bladh att närmare under­söka saken,

att Falkman icke i anledning av den från arbetsposten IMV den 3 september 1918 inkomna uppgiften å fallande materiel givit någon order om att värdet av däri omförmälda 286 kg. gammal metall skulle gottskrivas titel T 2 kommendör Ekström utan allenast under erinran, att vid arbetena å »Gurly» måste hava uppstått fallande materiel, vilkas värde rätteligen tillkom Ekström, beordrat, att efter verkställd under­sökning detta värde skulle gottskrivas nämnda titel, och sedermera, då inlevereringshandlingen, vederbörligen attesterad av t. f. verkstads-

ingenjören, passerade honom, saknat anledning närmare granska detal­jerna i densamma,

att det Ekström för berörda fallande materiel gottskrivna beloppet icke varit orimligt, särskilt med hänsyn därtill, att värdet å sådan materiel i huvudsak framkomme först genom det på dess tillvara­tagande nedlagda arbetet, samt

att Falkman, i den mån han vunnit kännedom om förut omför- mälda felaktigheter, omedelbart igångsatt åtgärder för rättelse.

Kommendören Ekström förmälde bl. a.,Kommendören hade visserligen under arbetets gång tyckt att ar­

betet vore billigt, men å andra sidan hade Ekström, innan han begärde någon ändring i de ursprungligen planerade arbetena alltid frågat, i allmänhet Falkman, huruvida även denna nya ändring kunde hållas inom ramen av den för reparationen i dess helhet beräknade kostna­den, cirka 4,000 kronor. Först efter erhållen visshet härom hade Ekström på arbetsplatsen lämnat anvisning om arbetets utförande. Falkman hacfe ofta varit nere och sett på arbetena. Vid något tillfälle hade Ekström givit in ansökning om sliptagning och kapellering av båten, men hade blivit anmodad att återtaga denna ansökan, enär varvschefen icke skulle vilja »ha ansökningen», utan ämnade bifalla Ekströms be­gäran utan ansökning.

Ytterligare följande personer hördes rörande »Gurly», nämligen mariningenjören av 1. graden Grunberg, ingenjören Ståhlberger, extra mariningenjören Janson, verkmästaren Johnsson, förmannen vid arbets- posten »I T» Karlsson, kontrollanten Westerberg, mästaren Bladh samt kontorsbiträdena Färdig, Gardell, Karlsson och Skoglund.

Mariningenjören G ränker g anförde därvid bland annat, att det förefölle honom egendomligt, ifall Falkman icke varit medveten om att arbetet bokfördes å två titlar, att Gardell vid ett telefonsamtal med Grönberg yttrat, att han visste att Falkman ägt kännedom om att ar­betet bokfördes å två titlar, samt att Falkman, under den tid arbetena å »Gurly» pågingo, mycket ofta besökt arbetsplatsen och i sällskap med Ekström besiktigat arbetet å »Gurly» och lämnat anvisningar därom.

Under ett telefonsamtal i annat ärende mellan Falkman och Grönberg, som vid tillfället tjänstgjorde å D. S. (Dockan och Slipen), hade Falkman anbefallt, att »Gurly» skulle sliptagas och att kapell skulle påläggas. Grönberg hade tillfrågat Falkman, vilken titel som skulle användas. Härtill hade Falkman svarat »Vi ta det på D 9 t 2, men vid kapellpåläggningen permittera vi arbetarna». Som Grönberg å varvet hört omtalas, att vissa oegentligheter ägt rum vid ombyggandet

av .»Gurly», hade lian icke velat utföra arbetet utan skriftlig order och skickat upp två arbetsorder till Gardell, den ena upptagande sliptag­ningen och den andra uppsättande av kapell. Å ingendera ordern hade Grunberg angivit titel. Innan orderna återkommo telefonerade Falk­man ånyo till Grunberg och frågade om han »tog båten snart». Grun­berg hade emellertid avvaktat ordernas återkomst. Då orderna åter­kommo, förda å titel D9t2, hade Grunberg blivit mycket förvånad, ty då arbetarna skulle permitteras under kapellpåläggningen, skulle följden bliva att kostnaden för sliptagningen stannade å kronan, men kostnaden för kapellpåläggningen skulle gäldas av Ekström.

Ingenjör Ståhlberger anförde bland annat, att Falkman bort kunna bedöma, att »Gurlys» försättande i sjövärdigt skick skulle komma att kosta betydligt mera än 3,000 kronor, samt att Falkman icke blott i stora drag anvisat, vilka arbeten som skulle utföras å »Gurly», utan även sedermera under besök å arbetsplatsen givit anvisning å en stor del inredningsarbeten.

Johnsson anförde bland annat, följande: Det vore uteslutet att Falk­man, som under den tid han tjänstgjorde å ingenjördepartementet, så gott som dagligen besökte arbetsplatsen och själv gav ett flertal vik­tiga, muntliga anvisningar om omfattande arbeten, icke skulle ha för­stått, att kostnaden för enbart det muntligen anbefallda arbetet skulle mångdubbelt överstiga 3,000 kronor. Johnsson hade också från början haft den uppfattningen, att marindirektören Falkman avsett, att kost­naderna i vad de överstego 3,000 kronor skulle föras å kronans titel.

- Den 13 december 1918 hade Johnsson erhållit påringning från Gardell å departementskontoret angående arbetsordern i fråga. Johnsson hade ansett telefonmeddelandet vara av så stor vikt, att han i sin anteck­ningsbok omedelbart antecknat innehållet i detsamma. Jämväl Karls­son, som befunnit sig i närheten av Johnsson, hade gjort samma min­nesanteckning.

Den av verkmästaren Johnsson omförmälda minnesanteckning var av följande lydelse: »Den 13 december fick jag påringning från departe­mentskontoret att arbetsorderna å »Gurly» var färdigskrivna den 29 september och frågades om inte jag kunde förändra dem till kommendör Ekströms titel, vilket jag svarade att jag varken kan eller gjorde utan att arbetsorderna fick gå den väg de skulle. Gardell ringde 20 min. över 2 e. m.»

B'adb anförde bland annat följande: Falkman hade vid flera tillfällen begärt skriftlig uppgift å kostnaden för »Gurly» samt å ställningen för titlarna 113 c och T 60 o. Bladh hade lämnat Falkman en dylik tablå,

24

varav framgick att kostnaden å titel T 2 kommendör Ekström uppgick till något över 5,000 kronor. Falkman hade uttryckt sin förvåning häröver samt tillsagt, att kostnaden ursprungligen beräknats till 3,000 kronor och senare till 4,500 kronor. Falkman hade därför anmodat Bladh att se efter i titeltablåerna, huruvida icke felföring förelåge. Bladh hade erhållit uppgiften tillbaka, sedan Falkman därå skrivit »bör ej överstiga 4,500 kronor».

Gardell anförde bland annat: Han hade utskrivit arbetsordern nr 1134, vilken order den 29 april 1918 av Gardell föredragits för Falkman. Arbetsordern nr 1161 hade jämväl utskrivits av Gardell samt av honom den 1 maj 1918 föredragits för Falkman. Arbetsordern nr 1204 hade av Gardell utskrivits på direkt order av Falkman, som jämväl bestämt, att ankaret skulle tillverkas för titel D9t2.

Westerberg anförde, rörande den kommendör Ekström gottskrivna fallande materielen, att blyertsanteckningarna å den- av uppbörds- mannen ingivna handlingen angående inleverering av materiel till materialförrådet verkställts av Westerberg på uttrycklig order av Falkman. 2

2. Angående propellern till »Sveas» ångslup.

Aktiebolaget ingenjörsfirman Fritz Egnell hade låtit bygga en motorbåt, vilken under namn av »Togi» försåldes till grosshandlaren Th. Colding i Köpenhamn. Bolaget, som själv skolat till båten leverera en 75 hkr. Penta-motor jämte propeller, hade från Theodor Zeise i Altona erhållit modell och ritningar till densamma. Då modellen emellertid befunnits vara av klumpig och tung typ, hade den ansetts vara i behov av omkonstruktion. Medan på annat håll gjorda försök att erhålla kompetent medverkan för ändamålet icke lett till önskat resultat, vände sig bolaget till Falkman, vilken i egenskap av chef för ingenjördepartementet den 11 april 1916, utan att därtill inhämta varvschefens tillstånd, dels på grundval av ovannämnda ritningar, uppgifter angående »Togis» längd och deplacement samt hästkraftantal och varvantal för den därför avsedda motorn, ävensom vissa av Falk­man gjorda kalkyler lät utarbeta ritning till en propeller och dels ut­färdade arbetsorder nr 893 angående tillverkning å varvet, på pansai’- båtarnas underhållstitel, av en metallpropeller till »Sveas» ångslup enligt ritning, för 75 hkr. Penta-motor, med föreskrift, att propellern skulle bearbetas ytterst noggrant för att användas vid jämförande prov, att chefen för ingenjördepartementet skulle meddelas dels då modellen och

•25

dels då propellern var färdig, och att arbetet var av brådskande natur. Tillika föreskrevs, att propellerns nav skulle så dimensioneras, att det kunde passa icke blott till »Sveas» ångslup utan även till »Togi». Den överlämnade ritningen anslöt sig med vissa avvikelser till den av Zeise föreslagna konstruktionen.

Det sålunda beordrade arbetet slutfördes enligt förefintliga an­teckningar den 6 juni 1916, då propellern jämväl, enligt tidigare av Falkman given order, överlämnades till bolaget, utan att, så vitt ut­rönas kunnat, de i It. M. I § 332 givna föreskrifter angående utlåning bragts i tillämpning, och utan att något kvitto å utlämningen tillställts varvet eller ens någon anteckning om densamma gjorts i varvsbok- fö ringen.

Propellern, för vilken bolaget icke erlade någon likvid, blev av bolaget omedelbart anbragt å »Togi», som, efter att hava undergått vederbörliga prov, levererades till Colding, därvid propellern medföljde,- utan att något meddelande lämnades Colding därom, att propellern till­hörde flottans varv och skulle dit återställas.

Den 28 juli 1916 ingick rapport angående provningsresultatet till chefen för ingenjördepartementet.

Sedan anmälan den 29 november 1918 ingått till chefen för marin- ingenjörkåren bland annat om de åtgärder, som vidtagits med ifråga­varande propeller, begärde Falkmap i skrivelse till bolaget den 3 de­cember 1918, att propellern skulle återställas, varefter bolaget, med beklagande av att missförstånd uppstått rörande propellern, vidtog erforderliga åtgärder för densammas återfående från Colding. Propellern återställdes till varvet den 5 maj 1919 och befanns då något skadad. De förefintliga skadorna avhjälptes på bolagets bekostnad.

Falkman, som vid ifrågavarande tidpunkt plägade mot ersättning- av bolaget konsulteras i tekniska frågor, särskilt rörande propeller­konstruktioner, inträdde i maj 1917 i bolagets styrelse med ett arvode för sagda år av 2,000 kronor, vilket uppdrag han, dock med minskat arvode behöll intill dess han enligt anmälan, som registrerades den 15 december 1919, utgick ur styrelsen.

Falkman anförde rörande propellern bland annat, att vid ifråga­varande tidpunkt under hans ledning pågingo utredningar rörande lämplig motor- och propellerkonstruktion för flottans smärre båtar, att det för denna utredning varit av synnerlig vikt, att jämförande prov med olika motor- och propellerkonstruktioner kunde anställas, att, då sådana prov icke kunde utan stora olägenheter och kostnader i erforderlig utsträckning anordnas inom flottan, Falkman sökt samarbete Militieombuclsmannens ämbetsberättelse. 4

26

med enskilda företag, att, då undersökning givit vid handen, att vid företagen omändring av pansarbåten »Sveas» ångslnpar till motor­båtar, 75 hkr. motorer borde i dem insättas, Falkman, efter att hava vunnit kännedom om att Aktiebolaget ingenjörsfirman Fritz Egnell hade under byggnad en 75 hkr. motorbåt, ansett lämpligt att å den­samma få en för sagda ångslupar avsedd propeller provad å denna motorbåt, att det varit av sådan anledning han låtit konstruera, till­verka och till bolaget utlämna ifrågakomna propeller, att han ansett dessa sina åtgärder fullt berättigade, oavsett att varvschefens tillstånd till dem icke inhämtats, att fullföljandet av proven tillsvidare upp­skjuta, enär Falkman blivit upptagen av andra uppdrag samt att han icke haft att taga eller tagit någon befattning med själva utlämnandet av propellern, som ägt rum under hans semesterledighet, och därför ej heller vore ansvarig för de försummelser, som därvid begåtts, eller för att propellern icke i vederbörlig ordning återfordrats.

Rörande propellern hördes vidare bl. a.,Ståhlberger, som förklarade, att provning av propellern på »Togi»

vore ändamålslös för flottans räkning och att det vore klart, att en för »Togi» konstruerad propeller icke kunde komma till användning å »Sveas» väsentligt mindre ångslup, samt

Israelsson, vilken uppgav, att det aldrig tillförene hänt, att flottans propellrar prövats å enskildas b4tar, att det vid tiden för tillverk­ningen av ifrågavarande propeller varit för såväl firman Egnell som för varje annan enskild person omöjligt att få propellrar från Tyskland, samt att Israelsson av »Togis» konstruktör erhållit den upplysningen, att å de två provturer, som företagits med »Togi», varken Falkman eller annan representant för flottan varit närvarande.

B. Angående propellerritningarna.

Å ingenjördepartementets ritkontor uppgjordes på order av Falk­man av ingenjören Israelsson under våren 1917 fem stycken ritningar, nämligen fyra propellerritningar och en ritning, innefattande kurvor för trebladiga propellrar. Originalen till ritningarna utlämnades lika­ledes på order av Falkman till Aktiebolaget Ingenjörsfirman Fritz Eg­nell, utan att de dessförinnan på något sätt utmärkts såsom tillhörande flottan. Ritningarna, som innehöllo ett för en konstruktör av pro­pellrar synnerligen värdefullt material, kvarlågo, efter det kopior av bolaget tillsänts den med bolaget samarbetande Skövde mekaniska verkstad, hos bolaget, till dess de, i samband med att anmälan om

27

förhållandet gjordes hos chefen för mariningenjörkåren, i slutet av 1918 av Egnell återställdes till Falkman.

Ritningarna hade i vederbörlig ordning införts i förut omförmälda förteckning, och hade samtidigt kopior av dem inlagts i vederbörande arkiv.

Originalritningarna återställdes sedermera till flottan.Fall-man anförde rörande dessa ritningar bland annat, att han

vid genomgång av den mängd ritningar å propellrar, som funnes för varvets mindre båtar, funnit det synnerligen önskvärt att vid övergång till motorbåtsdrift i och för nedbringande av kostnaderna för propell­rarna söka genom standardisering minska antalet konstruktioner, var­efter standardkonstruktionerna skulle nyttjas dels för tillverkning inom varvet av propellrar enligt vissa bestämda dimensioner, så att reserv­propellrar skulle kunna finnas, dels vid beställningar av propellrar för varvets motorbåtar från privata firmor, att han fått ytterligare anled­ning att framdriva dessa förenklingar, sedan han genom generalorder 5/1917 ställts till chefens för marinstaben förfogande såsom biträde be­träffande nybyggnad inom landet av för Sveriges frivilliga motorbåtskår och privatbruk avsedda motorbåtar för tillhandagående med nödiga upplysningar rörande erforderliga militära önskemål, att det för ett slutligt fastställande av dessa konstruktioner varit synnerligen önskvärt att desamma ordentligt genomprovats samt att ritningarna delgivits Aktiebolaget Ingenjörsfirman Fritz Egnell för förberedande undersök­ningar om möjligheten av maskinbearbetning av enligt dem tillverkade propellrar samt om utförande av för kronan kostnadsfria jämförande prov mellan olika propellertyper.

Israelsson anförde, att han, då han av Falkman erhöll order att upprätta ifrågavarande ritningar, uttalat farhågor för att enskilda per­soner skulle bliva i tillfälle att taga del av ritningarna, men att Falk­man svarat, att härför vore nog ingen fara.

Ingenjören Wenander anförde bland annat följande: Sedan We- nander sannolikt hösten år 1916 föi’flyttats från sin befattning i Stock­holm, hade till Skövde mekaniska verkstad från Egnells anlänt några av Israelsson utförda propellerritningar. Dessa ritningar, vilka icke utgjorde standardkurvor, utan endast propellerritningar hade enligt Wenanders uppfattning uteslutande varit avsedda att ligga till grund för bolagets egna konstruktioner, och Wenander hade sig icke bekant att några jämförande prov skulle anställas eller anställts med ledning av desamma.

* ^* *

28

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet anförde mUitie ombuds­mannen, jämte det redogörelse lämnades för vad i ärendet förekommit, huvudsakligen följande.

Med hänsyn till det skick, vari segelbåten »Gurly», enligt vad i ärendet upplysts, vid försäljningstillfället befunnit sig, torde båtens försättande i användbart och sjövärdigt skick otvivelaktigt hava varit ett arbete av den omfattning, att detsamma icke för enskild räkning fått utföras å varvet utan Konungens tillstånd. Emellertid hade kom­mendören Anckers förklarat, att han ansett sig berättigad medgiva arbetets utförande enär han erhållit marinförvaltningens tillstånd att försälja båten, ehuru han angivit att köparen kommendören Ekström endast för det fall velat köpa båten, att densamma finge iståndsättas å flottans varv.

Denna kommendören Anckers uppfattning kunde militieombuds- mannen icke dela. Marinförvaltningen både visserligen anmodat varvs- chefen att gå i författning om försäljning av båten på villkor, som av honom kunde anses antagliga, men denna anmodan torde så mycket mindre kunna avsett att innefatta något bemyndigande för kommen­dören att medgiva utförande å varvet av vidsträcktare reparationer å båten än ovannämnda stadgande i reglementet för marinen angåve, som kommendören i sin berörda hemställan till marinförvaltningen själv icke ifrågasatt vidlyftigare reparation, än som erfordrades för att båten skulle kunna bortföras från varvet. Om sålunda kommendören Ekström såsom villkor för köpet uppställt, att reparationer å båten skulle få äga rum, utöver vad varvschefen ägt utan Konungens tillstånd medgiva, d. v. s. utöver sådana iståndsättningsarbeten, som fordrades för att fartyget skulle kunna föras till annan docka eller slip, hade varvschefen bort anse detta vara ett oantagligt villkor.

Kommendören Anckers hade emellertid medgivit, icke blott att segelbåten finge försättas i användbart och sjövärdigt skick utan även, på sätt som framginge av vad han ytterligare i denna fråga anfört, med detta medgivande avsett att, enligt köparens närmare anvisningar skulle få utföras även andra, förut muntligen avtalade .reparations­arbeten av den omfattning, att kostnaderna för arbetena å båten sammanlagt skulle komma att uppgå till omkring 4,500 å 5,500 kronor. Den begränsning i arbetets omfattning, som uttrycket användbart och sjövärdigt skick eljest inneburit, hade härigenom väsentligen gått för­lorad, och då därjämte kommendören, som visserligen för sin del syntes hava åsyftat vissa till sin omfattning i huvudsak bestämda reparationer, om vilka han före köpet överenskommit med köparen, genom att

29

bifalla dennes ansökan i befintligt skick givit i köparens hand att genom anvisningar under arbetets utförande öva inflytande på omfatt­ningen av detsamma, hade varvschefens resolution kommit att erhålla en innebörd, som medgivit utförandet av arbeten i vida större utsträck­ning än som från början avsetts.

På grund av vad sålunda anförts, ansåge militieombudsmannen kommendören Anckers hava genom utfärdandet av resolutionen den 29 april 1918, varigenom tillstånd lämnats till segelbåten »Gurlys» försättande i användbart och sjövärdigfc skick å flottans varv enligt närmare anvisningar av kommendören Ekström visat oförstånd i äm­betets utövning.

Sedan den nyssnämnda resolutionen utfärdats, hade vid ingenjör­departementet reparationsarbeten utförts å >Gurly» i sådan omfattning, att av den förut till ett värde, inberäknat fullständiga inventarier, av allenast 1,500 kronor uppskattade båten åstadkommits en så gott som ny båt; och hade kostnaderna för dessa arbeten på sätt förut nämnts uppgått till 27,303 kronor 87 öre. Det i verkligheten utförda arbetet hade sålunda varit av väsentligt större omfattning än vad varvschefen avsett att medgiva.

Då kommendören Anckers uppgivit, att han vid sina inspektioner å varvet jämväl iakttagit arbetena å segelbåten »Gurly», borde det icke mött svårigheter för honom att iakttaga, att det i verkligheten utförda arbetet varit av väsentligt större omfattning än vad varvs­chefen avsett att medgiva, eller att ingripa till förhindrande av den vidlyftiga reparationen. Detta hade kommendören emellertid försum­mat, oaktat han med hänsyn till resolutionens svävande innebörd och framför allt den åt köparen inrymda befogenheten att giva anvisningar rörande arbetet, haft särskild anledning därtill. Icke ens efter den sedermera den 9 september 1918 med båten företagna provsegling, i vilken kommendören Anckers deltagit, hade han funnit skäl föreligga till anmärkning. Yad kommendören i denna del till sitt fredande an­fört kunde militieombudsmannen så mycket mindre finna tillfyllest som skillnaden mellan det ursprungligen avsedda och det sedermera i verk­ligheten utförda arbetet, på sätt av det föregående framginge, varit synnerligen avsevärd. Militieombudsmannen ansåge sålunda kommen­dören Anckers i nu anmärkta hänseende hava visat försummelse i tjänsten.

Som segelbåten köpts och tagits i besittning av kommendören Ekström, borde det jämlikt stadgandet i sista stycket av § 261 mom. 3

30

i reglementet för marinen del I hava ålegat kommendören Anckers att till sliptagningen och kapelleringen av båten, som enligt vad i ärendet framginge skett för vinterförvaring, inhämta marinförvaltningens med­givande, varjämte kostnaden för sliptagningen uppenbarligen bort bok­föras till ersättning av båtens ägare.

Ehuru den av kommendören Anckers uttalade uppfattningen, att båten fortfarande skulle hava tillhört kronan, icke torde vara riktig syntes det militieombudsmannen dock med hänsyn till att jämväl kronan, så länge köpeskillingen för båten och kostnaderna för de å densamma utförda reparationerna icke guldits, haft intresse av att båten fort­farande befunne sig i dess vård, Anckers förfarande att låta sliptaga och kapellera båten icke i och för sig vara att anse som ämbetsfel. Däremot syntes det militieombudsmannen att kommendören genom att låta bokföra kostnaderna för sliptagningen å kronans titel och icke till ersättning av kommendören Ekström, som vore ägare till båten, förfarit uppenbart oriktigt. Räkningar å arbete, som utförts för en­skild person, utskreves å varvskontoret med ledning av de där förda räkenskaperna, av vilka icke framginge den närmare beskaffenheten av de arbeten, vilkas kostnader påförts de särskilda titlarna. Endast för det fall, att särskild åtgärd vidtagits för att den å titel D 9 t 2 förda kostnaden sedermera komme att därur avföras och påföras kommendören Ekströms titel, skulle kronan kunnat undgå att få bekosta det ifråga­varande arbetet. Frånsett att för vinnande av samma ändamål den enklaste och riktigaste vägen otvivelaktigt varit att från början påföra kostnaden å kommendören Ekströms titel, hade kommendören Anckers icke ens uppgivit, att någon sådan särskild åtgärd vidtagits eller av­setts att vidtagas, ej heller tydde omständigheterna i ärendet därpå. Militieombudsmannen ansåge sålunda kommendören Anckers hava genom sin åtgärd att beordra sliptagningen av segelbåten »Blåsut» (f. d. »Gurly») till ersättning från kronans titel hava visat oförstånd i ämbetets utövning.

Av den rörande segelbåten »Gurlys» försäljning lämnade redo­görelsen framginge, att sedan kommendören Ekström den 25 april 1918 till varvschefen ingivit sin ovannämnda skrivelse med anhållan bland annat att få köpa segelbåten jämte tillhörande inventarier enligt för­teckningarna och i befintligt skick för en summa av 1,500 kronor, och skrivelsen delgivits chefen för ingenjördepartementet, marindirektören Falkman, till yttrande, denne den 26 i samma månad återställt hand­lingen med tillstyrkan. Emellertid hade sedermera under utförandet av ovan omförmälda reparationsarbeten å »Gurly» befunnits, att vissa

inventarier saknats, och hade dessa därför nyanskaffats, varjämte ett nytt ankare till båten tillverkats.

Som enligt vad det för Segelbåten nr 7 gällande skeppare- och timmermansinventarium utvisade, det däri ursprungligen upptagna an­karet under år 1916 avförts ur inventariet, hade kostnaden för till­verkningen av ett nytt ankare icke bort på sätt som skett påföras kro­nan. Av den rörande reparations- m. fl. arbeten å båten den 30 april 1918 uppgjorda, av marindirektören Falkman åberopade promemoria, angivande de arbeten, som jämlikt varvschefens resolution om båtens försättande i användbart och sjövärdigt skick vore avsedda att utföras på kommendören Ekströms titel, hade också tillverkning av ett ankare upptagits. Även om det finge antagas, att marindirektören Falkman, oaktat den erinran sistnämnda förhållande finge anses innebära, icke avvetat eller ihågkomma, att ankaret ej tillhörde båtens inventarier, syntes marindirektören dock, med hänsyn till vad sålunda förekommit, hava genom utfärdandet av ordern om arbetets utförande på kronans titel, för vilken order han vore ansvarig, hava gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten.

Med avseende å de nämnda inventarierna i övrigt, torde med hänsyn till köpevillkorens avfattning köparen otvivelaktigt varit be­rättigad att få felande inventarier ersatta. Möjligen skulle ock, såsom marindirektören antytt, kunna anses förutsatt, att förefintliga inven­tarier skulle vara användbara, om ock detta med hänsyn till att orden »i befintligt skick» i kommendören Ekströms bifallna köpeansökan även torde vara tillämpliga å inventarierna, finge anses tveksamt. Men vid sådant förhållande måste det synas anmärkningsvärt, att marindirek­tören ansett sig kunna tillstyrka försäljningen på sådana villkor, att kronan därigenom ådragit sig förpliktelser, som visat sig kunna med­föra en i förhållande till köpsumman så avsevärd kostnad. Hade marin­direktören, som sig vederbort, redan vid avgivande av sitt yttrande rörande kommendören Ekströms anhållan i denna del undersökt i vad mån de försålda inventarierna funnits i behåll och, i den mån de sak­nats, till vad belopp kostnaden för deras komplettering kunnat an­tagas uppgå, torde han hava funnit en försäljning av båten jämte till­hörande inventarier för 1,500 kronor icke hava bort tillstyrkas. I själva verket hade kronan genom marindirektörens försummelse härut­innan för båten med inventarier, vilka av marindirektören uppskattats till ett sammanlagt värde av 1.500 kronor, icke bekommit mer än 186 kronor eller, om omkostnadstillägget frånräknades, 405 kronor.

Med hänsyn till vad sålunda anförts funne militieombudsmannen

31

32

marindirektören Falkman hava jämväl genom att tillstyrka försäljningen på de av kommendören Ekström erbjudna villkor hava gjort sig skyldig till försummelse i sin ämbetsutövning.

Rörande det ifrågavarande arbetet å »Gurly» hade från början tvenne arbetsorder utfärdats från ingenjördepartementet, nämligen dels nr 1134, dagtecknad den 29 april 1918, för titel 1)9 t 2 om repara­tion och förändring av segelbåten >, Gurly» enligt ritning dels ock nr 1161 den 1 maj samma år, sedan varvschefens resolution av den 29 april 1918 nr 1112 inkommit till departementet, för titel T 2 kom­mendör Ekström om båtens försättande i användbart och sjovärdigt skick enligt närmare anvisningar av kommendör Ekström, vilka båda arbetsorder saknade annan underskrift än chefens för ingenjördeparte- mentets stämpel. Vid utfärdandet av ordern nr 1161 blev ordern nr 1134 icke annullerad, utan kvarstod sålunda till utförande å kronans underhållstitel reparation och förändring av segelbåten »Gurly» enligt ritning, samtidigt med att segelbåten skulle försättas i användbart och sjövärdigt skick på förskott till ersättning av kommendören Ekström. Vidare hade efter utfärdandet av dessa arbetsorder vid ingenjördeparte­mentet å varvet utförts reparations- och andra arbeten å segelbåten i den omfattning, som vida överstigit vad varvschefen avsett att tillåta genom sin nämnda resolution, så att den enligt varvschefens uppgift till 4,500 å 5,500 kronor och enligt marindirektören Falkmans till 4,500 kronor beräknade kostnaden i stället kommit att uppgå till 27,303 kronor 87 öre, varjämte slutligen dessa kostnader, som upp­kommit för arbete, som skolat utföras på kommendören Ekströms be­kostnad, bokförts till ersättning med allenast 5,311 kronor 99 öre från titel T 2 kommendör Ekström och med 21,882 kronor 54 öre från kronans titlar D 9 t 2 och T 60 o.

Den av marindirektören Falkman åberopade bestämmelsen i regle­mentet för marinen del I § 277 hade vid tiden för utfärdandet av ifrågavarande arbetsorder varit upphävd. I stället gällde rörande arbets- orders utfärdande stadgandet i sagda reglementes del I § 365 mom. 1 och 2.

Ur detta stadgande torde man icke kunna finna något stöd för den av marindirektören uttalade uppfattningen, att chef för varvs- departement skulle vara berättigad att låta enbart med stämpel ut­färda arbetsorder. Det torde även ligga, i sakens natur, och bekräf­tades för övrigt av vad i förevarande ärende förekommit, att en för arbetet å varvet så viktig handling som den order, som läge till grund

3;!

för arbetets utförande och som dessutom vore bestämmande för vilken titel kostnaderna för arbetet skulle till ersättning påföras, skulle egen­händigt undertecknas av departementschefen. Innan ändringen i regle­mentet i denna del med genomförandet av det nya bokföringssystemet vid flottan vidtogs, torde det jämväl hava ålegat chefen att egenhän­digt underteckna utgående arbetsorder. Dylik handling, som jämlikt den numera ändrade § 274 d) skulle, sedan arbetet utförts, översändas till räkenskapskontoret med underrättelse om avslutandet av varje arbete, som utförts mot ersättning, torde vid sådant förhållande och med hänsyn till handlingens natur i övrigt varit att hänföra till sådan handling, som i den av Falkman åberopade § 277 uttryckligen undan­tag^ från att kunna utfärdas med chefens stämpel.

Det av marindirektören Falkman, enligt vad militieombudsmannen vid verkställda inspektioner iakttagit, såsom regel tillämpade förfarings­sätt att utfärda arbetsorder utan att förse dem med sin underskrift, funne militieombudsmannen sålunda felaktigt och så mycket mera be­tänkligt som det enligt marindirektörens förklaring i ärendet syntes hava varit huvudsakligen på detta förhållande, som det berott, att den förekommande felaktiga bokföringen varit möjlig.

Falkman hade medgivit, ^tt han utfärdat arbetsorderna 1161, 1204, 2771 och 2813 rörande »Gurly», men förklarat, att arbetsordern nr 1134 rörande reparation och förändring av segelbåten enligt ritning utfärdats utan hans vetskap; och syntes Falkman vilja gorå gällande, att det icke stode i strid med reglementet, att ett flertal arbetsorder, som departementschefen icke sett, utfärdades. Till en början torde emellertid ett dylikt överlåtande åt underordnade av det arbete, som enligt reglementets ovan återgivna stadgande i § 365 ålåge chefen, om det vore medgivet, icke kunna fritaga denne från ansvar för felaktig­heter, som vid utfärdandet kunde förelöpa. Vad marindirektören Falk­man anfört därom, att han med hänsyn till det stora antalet arbetsorder icke skulle vara i stånd att övervaka utfärdandet av dem alla, syntes militieombudsmannen icke förtjäna avseende. En av departementschefens viktigaste uppgifter torde väl vara att övervaka, att anbefallda arbeten, men ej heller andra, utfördes inom hans departement. Dessutom hade, enligt vad militieombudsmannen inhämtat, antalet arbetsorder pr dag •vid departementet i medeltal icke överstigit 10, och vid ifrågavarande tidpunkt utfärdades under den 27 april 15, under den 29 april 12 och under den 1 maj 4 arbetsorder. Vidare stode emellertid de av Falk­man lämnade uppgifterna i strid med vad i övrigt i ärendet rörande denna fråga hörda personer anfört. Sålunda hade dels kontorsbiträdet Militieombudsmannen s ämbetsberättelse. 5

34

Gardell uppgivit, att båda de ifrågavarande arbetsorderna Bris 1134 ocli 1161 av honom föredragits inför departementschefen, dels ock såväl kontrollanten Westerberg som kontorsbiträdena Skoglund och Karlsson förklarat, att de icke ägde kännedom om något fall, då arbetsorder skulle hava utfärdats från kontoret, utan att dessförinnan hava på sedvanligt sätt föredragits inför chefen. Vid nu anförda förhållanden och med hänsyn till vad marindirektören Falkman anfört därom, att utfärdandet av arbetsordern nr 1134 skett efter muntlig underrättelse från varvschefen om innehållet i resolutionen av den 29 april 1918, syntes militieombudsmannen marindirektören Falkmans lämnade upp­gift, att han icke skulle hava avvetat, att arbetsordern nr 1134 ut­färdats, icke förtjäna tilltro.

Militieombudsmannen funne alltså Falkman ansvarig för utfär­dandet av samtliga förenämnda arbetsorder rörande »Gurly», nämligen nris 1134, 1161, 1204, 2771 och 2813. Förutom att dessa arbetsorder utfärdats utan att förses med Falkmans namnunderskrift, hade i nyss­nämnda arbetsorder nr 1134, som utfärdats innan varvschefens tillstånd till arbetets utförande kommit departementet tillhanda, dels arbetets omfattning dels den titel för vilken detsamma skulle utföras, blivit felaktigt angivna. För de sålunda förelupna felen vore marindirektören Falkman följaktligen ansvarig. Marindirektören hade därjämte under­låtit, att, då han den 1 maj 1918 i överensstämmelse med varvschefens då anlända resolution utfärdat arbetsordern nr 1161, tillse, att den förut utfärdade ordern annullerades. Med hänsyn till de båda ordernas icke oväsentligt skiljaktiga lydelse och innebörd ansåge militieombuds­mannen försummelse i nämnda hänseende icke kunna läggas de till arbetets utförande beordrade till last.

Även om vidare utfärdandet av arbetsordern nr 1134 skulle varit för Falkman obekant eller fallit i glömska, syntes det hava bort åligga Falkman att sedermera inom ej alltför lång tid därefter upptäcka felet och vidtaga rättelse däri. Icke fullgjorda arbetsorder torde tid efter annan böra av chefen granskas eller arbetsorderboken eller åtminstone det över utfärdade arbetsorder upprättade kortregistret bliva föremål för chefens iakttagande. Särskilt skulle det, just för vinnande av över­skådlighet över utfärdade arbetsorder, förda kortregistret, därest chefen vid något tillfälle tagit detsamma i betraktande, omedelbart hava givit klarhet om det förelupna felet. Till en sådan efterföljande granskning syntes marin direktören haft särskild anledning med hänsyn till de obetydliga kostnader i förhållande till utfört arbete, som bokförts å titeln T 2 kommendör Ekström. Genom den försummelse Falkman i

nu senast omförmälda hänseenden låtit komma sig till last hade den ovan omförmälda dubbla bokföringen kunnat oförhindrad fortgå.

Vidkommande härefter de å »Gurly» utförda reparationsarbetenas omfattning, torde det otvivelaktigt hava ålegat marindirektören Falk­man såsom chef för ingenjör departementet att tillse, att dessa vid hans departement pågående arbeten icke överstege vad av varvschefen med­givits. Därtill hade särskild anledning förelegat vid det förhållandet, att kommendören Ekström i den av Falkman den 1 maj 1918 utfärdade arbetsorder medgivits rätt att lämna anvisningar vid arbetets utförande. Falkman hade emellertid icke fullgjort sitt åliggande i detta hänseende. Visserligen hade Falkman förklarat, att arbetets väsentligt ökade om­fattning varit beroende på att kommendören Ekström under Falkmans frånvaro och utan hans vetskap beordrat nya och vidlyftiga ändrings­arbeten. Frånsett emellertid, att även utom de sålunda särskilt till­komna reparationerna, arbete utöver det ursprungligen planlagda av Falkman medgivits, vartill Falkman icke torde ägt befogehet, hade emellertid dessutom dels Falkman enligt förman Karlssons utsago vid sin bortresa i slutet av juli månad, då arbeten vid ingenjördeparte­mentet redan utförts för en kostnad av över 7,000 kronor, oberäknat omkostnadspålägg, uttryckligen tillsagt, att av kommendören Ekström meddelade anvisningar skulle följas, dels en av de mera vidlyftiga reparationerna, nämligen nytillverkningen av skarndäcket påbörjats, under det Falkman varit i tjänst eller den 22 juli 1918, dels och de i kommendören Ekströms promemoria särskilt upptagna arbeten, innan Falkman den 2 augusti erhöll semester, redan anvisats. Av vad i målet hörda personer anfört syntes dessutom framgå, att Falkman under den tid, då han varit i tjänst eller bland annat under tiden 23/_ —lc/6,21/7—Va» 14/g—16/8 och 22/d—13/a 1918 med uppmärksamhet följt arbetena och själv lämnat anvisningarna därvid.

Det syntes under nu anförda förhållanden oförklarligt, att Falk­man, som själv från begynnelsen vid å platsen verkställd besiktning angivit, vilka reparationsarbeten som skulle utföras, såsom han upp­givit, icke lagt märke till arbetets jämväl under hans tjänstgöring väsentligt ökade omfattning. Aven om så skulle varit förhållandet, torde detta dock icke kunna fritaga Falkman från ansvaret för att arbetets omfattning på angivet sätt så väsentligt utökats, i den mån detta ansvar icke såsom ovan anförts ankomme på varvschefen. Yad som förekommit hade Falkman bort kunna iakttaga och hade han följaktligen jämväl bort ingripa till förhindrande därav.

Yad nu anförts ägde jämväl tillämpning å de felaktigheter i bok­

86

föringen av ifrågavarande arbeten, som förekommit. Marindirektören syntes, om lian ej insett, i allt fall bort kava insett, att kostnaderna för arbetet väsentligen överstege såväl det ursprungligen beräknade beloppet 8,000 kronor som det belopp 4,500 kronor, vartill kostnaden, enligt vad han uppgivit, sedermera skulle hava beräknats. Redan i slutet av maj månad 1918, då Falkman var i tjänst, hade vid ingenjör- departementet för båtens flyttning till torpedbåtsskjulet och uppstött- ning samt för rivningsarbeten föranletts kostnader enbart för materiel och arbetslöner för tillhopa 412 kronor 16 öre; under juni månad uppgingo motsvarande kostnader vid departementet efter avdrag av 529 kronor 96 öre för reparation av ankarspelet, galvanisering av ankare, beslag in. in. och tillverkning av ankare till 2,259 kronor 88 öre; under juli månad, vid vars slut Falkman var i tjänst, utgjorde kostnaderna 6,494 kronor 80 öre, oberäknat föreskrivna omkostnads- pålägg; och återstodo då ännu till utförande, bland annat av de i arbetsordern nr 1161 ingående och »kort efter arbetets igångsättande» överenskomna arbeten: tillverkning och beslag till skylight, tillverkning av spygattrör, reparation av ventiler, tillverkning och fastsättning av beslag, läsår, levang och kåpor, svetsning av kätting, tillverkning och galvanisering av beslag, rengöring och tjärning av båten, drivning, kittning och putsning av däck, målning inom- och utombords o. s. v., av vilka arbeten enbart målningen betingade en kostnad, oberäknat omkostnadspålägg, av 848 kronor 96 öre samt svetsning av dävert, till­verkning av släpphakar m. in. 1,096 kronor 39 öre. Icke ens då Falk­man den 14, 15 och 16 augusti samt under tiden 2-’/8—13 9 tjänstgjorde vid departementet hade han, ehuru kostnaden, räknat vid slutet av augusti, gått upp till sammanlagt 14,107 kronor 18 öre eller, inräknat omkostnadspålägg 19,810 kronor 92 öre, vidtagit någon som helst åtgärd för vinnande av rättelse.

Samtidigt med att Falkman bort hava iaktagit arbetets omfatt­ning hade av de till departementet inkomna titeltablåer, av de inom departementet förda titelredogörelser, av de uppgjorda månadssamman- dragen samt av till Falkman från bokföringsavdelningen ingivna special­uppgifter rörande titel T 2 kommendör Ekström framgått, att å denna titel påförts kostnader, som endast utgjort en ringa del av vad de ut­förda arbetena i själva verket kostat.

I stället för att ingripa till rättelse av de förelupna felen hade Falkman .emellertid, sedan arbetena avslutats, betingande i sin helhet en kostnad av över 20,000 kronor, (inberäknat omkostnadspålägg 27,000 kronor), och sedan han deltagit i segling med båten, då han

37

av mästaren Bladh begärt och erhållit uppgift å de å titel T 2 kom­mendör Ekström bokförda kostnader, uttryckt sin förvåning över att därå upptagits så stort belopp som 5,170 kronor och återsänt den lämnade uppgiften med påskrift: »Bör ej överstiga 4,500 kronor».

På grund av vad sålunda anförts, ansåge militieombudsmannen marindirektören Falkman genom sin underlåtenhet att öva tillsyn över omfattningen av de å segelbåten »Gurly» utförda arbeten och genom sin underlåtenhet med avseende å bokföringen av de för nämnda arbete uppkomna kostnader hava visat grov oskicklighet i utövningen av sitt ämbete.

På sätt ovan anförts, hade jämlikt varvschefens resolution den 13 september 1918 titel T 2 kommendör Ekström för bland annat 286 kg. gammal metall gottgjorts 858 kronor, men hade sedermera befunnits, att den från »Gurly» fällande materielen icke kunde skattas till mera än 181 kronor 50 öre och att nyssnämnda titel följaktligen oriktigt gottgjorts med 676 kronor 50 öre. Som enligt vad i saken upplysts förslag å de titlar, som skulle gottgöras till inleverering av anmäld, vid arbetena fallande material uppgjorts jämlikt marindirektören Falk­mans anvisning syntes Falkman vara ansvarig för den felaktighet i bok­föringen, som i förevarande hänseende ägt rum.

Även om i allmänhet frågan om vilken titel, som skulle gott­göras värdet av hopsamlad fallande material, vars ursprung icke kunnat angivas, icke torde vara av väsentlig betydelse, då fråga vore om* allenast mindre kvantiteter och värdet i allt fall komme kronan till godo, ställde saken sig dock annorlunda, då gottskrivandet ägde rum till enskild persons fördel. I sådana fall torde böra med noggrannhet tillses att icke större kvantitet gottskreves än som rätteligen kunnat härledas från de för den enskilde utförda arbetena. Innan marin­direktören Falkman beordrade kontrollanten att å uppbördsmannens anhållan om uppgift å de titlar, varå gottskrivandet skulle äga rum, anteckna kommendören Ekströms titel för ifrågavarande 286 kg., hade det enligt militieombudsmannens förmenande ålegat honom att inför­skaffa närmare upplysningar rörande myckenheten av den metall, som faktiskt tillhört »Gurly» eller, därest sådana upplysningar icke kunnat inhämtas, föreslå beloppets gottskrivande å någon kronans titel. I stället hade Falkman enbart på den grund, att materialier veterligen fallit från segelbåten, utan närmare undersökning låtit gottskriva ägaren 858 kronor eller mer än fyra gånger vad honom rätteligen tillkommit; och detta oaktat båten med inventarier inköpts för en köpesumma av

38

allenast 1,500 kronor. Som uppbördsmannen för sin del genom orden »utan angiven titel» tillkännagivit, att lian icke ägde kännedom om varifrån ifrågavarande metall fallit, men Falkman, det oaktat angivit titel T 2 kommendör Ekström såsom ägare till densamma, syntes upp­bördsmannen och verkstadsingenjören icke kunna läggas någon för­summelse till last i förevarande hänseende, varemot militieombuds- mannen funne Falkman genom sin omförmälda åtgärd hava gjort sig skyldig till vårdslöshet i utövningen av sitt ämbete.

Vid utfärdande av arbetsordern rörande tillverkningen av ifråga­varande, med motorbåten »Togi» till konsuln Colding i Köpenhamn leve­rerade propeller hade något tillstånd till utförande av arbetet å varvet icke lämnats av varvschefen, ej heller hade pansarbåten »Sveas» ångslup varit försedd med sådan motor, vartill propellern uppgivits vara avsedd. Vidare hade bestämmelserna i reglementet för marinen rörande utlåning- av stationens tillhörigheter icke iakttagits. Sålunda stadgades i regle­mentets del I § 332 bland annat:

»1. Stationens tillhörigheter få icke till enskilda personer, bolag eller sällskap utlånas utan marinförvaltningens bifall, därest icke så skyndsam åtgärd erfordras, att detta bifall ej hinner inhämtas, i vilket fall stationsbefälhavaren eller varvschefen äger besluta, på sätt han finner omständigheterna påkalla; skolande dock, i händelse några

_ stationens tillhörigheter av sådan anledning utlånats, marinförvaltningen genast därom underrättas. — — — —

2. Vid utlåning av persedlar skall, medelst besiktning så vid utlåningen som vid återställandet, utrönas i vad mån de blivit slitna eller skadade, varefter stationen tillkommande ersättning beräknas.

3. När lån blivit beviljat, förvaras lånedokumentet, sedan det i räkenskapskontoret blivit annoterat, hos vederbörande uppbördsman, som i behörig tid påminner om lånets indrivande».

Vid utlåningen av ifrågavarande propeller hade emellertid marin­förvaltningens bifall icke inhämtats, ej heller varvschefen beslutat om utlåningen och marinförvaltningen därefter underrättats. Någon be­siktning av propellern vid utlåningen hade icke ägt rum, utlåningen hade icke annoterats i räkenskapskontoret och något lånedokument hade icke överlämnats till vederbörande uppbördsman ej heller eljest kunnat återfinnas, på grund varav påminnelse om lånets indrivande icke givits.

;<9

Vad marindirektören Falkman i denna del till sitt fredande anfört funne militieombudsmannen icke tillfredsställande. Den omständigheten, att varvschefen muntligen medgivit, att utredning ..påbörjades rörande utbyte av maskineri i »Sveas» ångslupar, torde icke innefatta något bemyndigande för Falkman, att låta, enligt vad i ärendet upplysts l1/■> år innan utbytet varit avsett att äga rum och sålunda behov av pro­pellern skolat föreligga, tillverka en propeller till ångslupen. Än mindre torde Falkman på sådan grund varit berättigad låta tillverka propellern för ett ändamål, för vilket i allmänhet marinförvaltningens tillstånd enligt reglementet erfordrades. Och sedan tillverkningen å titel »Sveas» ång­slupar ägt rum, torde Falkman icke varit befogad, att på sätt han gjort utan vare sig varvschefens eller marinförvaltningens tillstånd eller vetskap till enskild person utlåna propellern. Till inhämtande av dylikt tillstånd syntes marindirektören så mycket mer haft särskild anledning, som, även om det finge antagas, att ett anställande av jämförande prov med en kronan tillhörig propeller å viss enskild person tillhörig motor­båt vore något för kronan ändamålsenligt, vilket av åtskilliga omstän­digheter motsades, redan det ovanliga i tillvägagångssättet och det åsyftade ändamålets förmenta vikt mer än väl motiverat en föredrag­ning av ärendet inför varvschefen.

Då såväl tillverkningen som utlåningen av propellern skett på marindirektören Falkmans order, syntes vad Falkman invänt därom, att utlämnandet skett under hans semester, icke, särskilt vid det för­hållandet att inlämnandet skedde å semesterns första dag, kunna befria Falkman från ansvar för de förseelser mot reglementet för marinen, som i ovan anmärkta hänseenden förekommit.

Det syntes slutligen synnerligen anmärkningsvärt, att sedan den ifrågavarande propellern för de jämförande provens anställande utläm­nats, Falkman icke tillsett, att sådana prov också ägt rum och att sedan de avslutats propellern återställts. Den rapport, som enligt vad Falkman uppgivit, avgivits av bolaget rörande propellern, syntes avse allenast den provtur, vid vilken bolaget för ägaren av motorbåten »Togi», konsuln Th. Colding, förevisade båten med den däri inmonterade propellern. I varje fall hade någon kronans representant, så vitt det kunnat utrönas, icke närvarit. Även om resultatet av denna provtur varit de »jämförande prov», för vilkas anställande propellern tillverkats, torde det väl i allt fall hava ålegat marindirektören att tillse, att pro­pellern omedelbart därefter' återlämnats, något som Falkman dock försummat.

40

Genom att utan tillstånd låta å kronans varv tillverka och till enskilt bolag utan iakttagande av föreskriven ordning utlåna ifråga­varande propeller samt därefter underlåta att behörigen övervaka, att propellern begagnades för avsett ändamål och återställdes inom skälig tid, hade marindirektören Falkman enligt militieombudsmannens för­menande gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten.

Slutligen hade på order av marindirektören Falkman å ingenjör­departementets ritkontor av ingenjören Tsraelsson uppgjorts fyra sär­skilda propellerritningar, avseende propellrar av olika typer, samt en ritning, innefattande kurvor för trebladiga propellrar, vilka fem rit­ningar av marindirektören utlämnats till Aktiebolaget Ingenjörsfirman Fritz Egnell och av bolaget sedermera innehafts till hösten 1918. I och för sig torde det få anses synnerligen olämpligt, att flottans varvs erfarenheter och arbete utan tvingande skäl utlämnades till enskilt bruk. Då dessutom i förevarande fall de prov, av vilka uppnådda resultat skulle ställas till varvets förfogande, icke, enligt marin direktörens upp­gift, kunnat genomföras i den önskvärda utsträckningen på grund av rådande motorbränslebrist och denna brist väl redan vid utlämnadet av ritningarna förelåg, syntes endast önskvärdheten av att få ifrågavarande standardritningar genomprovade knappast tillräckligt motivera deras utlämnande till Aktiebolaget Ingenjörfirman Fritz Egnell. Skulle emeller­tid marindirektören Falkman varit av den uppfattningen att ett utläm­nande för sådant ändamål ovillkorligen borde äga rum, hade det ålegat Falkman, som icke torde äga befogenhet att själv därom besluta, att hänskjuta frågan till varvschefens bestämmande under bifogande av skriftligt erbjudande från bolaget om kostnadsfritt utförande av proven. Det hade icke varit uteslutet, att varvschefen antingen icke alls biträtt marindirektörens uppfattning om lämpligheten av provens utförande av enskild firma eller ock funnit ändamålsenligare att åt annan firma än Egneils eller åt flera firmor jämte Egneils utlämna ifrågavarande arbete.

För den händelse den av marindirektören Falkman åberopade, den 22 januari 1917 utfärdade generalorder varit avsedd att innefatta befogenhet för chefen för marinstaben att tillhandagå enskilda motor- båtsfirmor med upplysningar rörande beskaffenheten av flottans pro­pellrar vore det dock uppenbart, att densamma icke inrymde någon sådan befogenhet för Falkman, vilken allenast ställts till marinstabs- chefens förfogande.

Under alla omständigheter torde vara klart, att därest ett ut­lämnande av kronans ritningar ägde rum i och för utförande av visst

arbete för kronans räkning, borde av mottagaren till verifikation av­fordras skriftligt erkännande rörande emottagandet och ändamålet därmed, varjämte det torde åligga vederbörande departementschef att tillse, att det arbete, som skulle med ledning av ritningarna utföras, också verkställdes, sä att icke det enda resultatet av den vidtagna åt­gärden bleve, att den enskilde komme i åtnjutande av den förmån, som tillgången till ritningarna erbjöde.

Genom att för det av Falkman angivna ändamål utan tillstånd låta på sätt som skett uppgöra och till enskild person utlämna ifråga­varande ritningar samt därefter underlåta att bevaka kronans intressen i saken, torde Falkman hava gjort sig skyldig till oförstånd och för­summelse i tjänsten.

De ämbetsfel, till vilka militieombudsmannen på sätt ovan anförts funnit kommendören Anckers och marindirektören Falkman skyldiga, hade militieombudsmannen, särskilt med hänsyn till vad i övrigt i ärendet förekommit, funnit vara av beskaffenhet att icke böra undgå laga beivran. Militieombudsmannen uppdrog följaktligen åt veder­börande åklagare att låta vid behörig domstol anhängiggöra åtal mot kommendören Anckers och marindirektören Falkman för vad de låtit komma sig till last, och därvid yrka ansvar enligt lag och sakens beskaffenhet.

Då militieombudsmannen ovan angivit de avseenden, i vilka militie­ombudsmannen- funnit Falkman hava förbrutit sig i tjänsten, hade militieombudsmannen icke tagit hänsyn till de särskilda omständig­heter, som enligt vad den ovan lämnade redogörelsen visade, förekommit därom, att vad Falkman låtit komma sig till last skulle skett i avsikt att gynna enskild person eller med insikt om att det allmännas rätt därigenom kunde skadas. I den mån emellertid en kommande utred­ning kunde giva anledning därtill, hade vederbörande åklagare att jämväl i sådant hänseende föra talan i saken.

På det åtal, som i anledning härav av krigsfiskalen J. Lillieros anställdes mot kommendören Anckers och marin direktören Falkman vid stationskrig srätten vid flottans station i Stockholm, meddelade krigs­rätten utslag den 18 mars 1921.

Jämte det krigsrätten redogjorde för vad i målet förekommit yttrade krigsrätten.

Vidkommande först frågan om vilket vitsord, som kunde tiller­kännas av ingenjören Axel Filip Valdemar Ståhlberger avgivet vittnes-Militieombudsmannens ant betsbe rättelse. 6

42

mål funne krigsrätten med hänsyn dels till den befattning Ståhlberger i egenskap av verkstadsingenjör tagit med arbetena å »Gurly», dels ock den kontroll han i sin berörda egenskap haft att öva över utlämnandet av den i målet ifrågakomma propellern, att Ståhlberger finge anses hava i saken del och prövade förty rättvist förklara honom för åter­gångsvittne.

Vad först anginge åtalet emot kommendören Nils Elias Anckers och marindirektören av 1. graden Ivar Johan Falkman med avseende å den befattning, de, den förre i egenskap av chef för Flottans varv i Stockholm och den senare i egenskap av chef för ingenjördeparte­mentet därstädes, tagit med försäljningen och reparationen av den kronan tillhöriga segelbåten nr 7 »Gurly», funne krigsrätten, vidkom­mande åtalet emot Anckers, visserligen, på de skäl, som av Anckers åberopats, att denne icke saknat anledning antaga, att det honom av kungl. marinförvaltningen lämnade bemyndigandet att försälja »Gurly» på villkor, som av honom kunde finnas antagliga, innefattat rätt för Anckers att inom med hänsyn till köpeskillingens storlek rimliga gränser medgiva köpare, som därom gjort förbehåll, att före båtens bortförande från varvet därstädes få densamma på köparens bekostnad försatt i användbart och sjövärdigt skick, vadan hans åtgörande inom den så­lunda angivna ramen icke vore av beskaffenhet att kunna läggas honom till last.

Men då Anckers, enligt vad ostridigt vore, genom den av honom utfärdade resolutionen den 29 april 1918 åsyftat medgiva Ekström rätt att, även utanför den angivna ramen, påkalla ändringsarbeten, och han vid sådant förhållande finge anses genom att bifalla den av Ekström gjorda framställningen och hänvisa de underordnade varvsmyndigheterna att följa Ekströms anvisningar i fråga om arbetena hava genom otill­räcklig begränsning av sin till ingenjördepartementet givna order möjlig­gjort det väsentliga överskridande av arbetets åsyftade omfattning, som förekommit, hade Anckers därigenom visat oförstånd i fullgörande av sina ämbetsplikter.

Vidkommande därefter hans uraktlåtenhet att så följa arbetets gång och bokföringen av kostnaderna för detsamma, att han kunnat på tidigare stadium ingripa till rättelser av de förelupna felaktigheterna, funne krigsrätten på de av Anckers anförda skäl vad därutinnan lagts honom till last icke vara av beskaffenhet att kunna för honom med­föra ansvar.

Vad slutligen beträffade den omständigheten, att kostnaden för »Gurlys» sliptagning blivit påförd titel D 9 t 2, kunde, med hänsyn

43

därtill att det icke vore tillförlitligen ådagalagt, att Anckers beordrat denna bokfö ringsåtgärd, densamma icke för honom medföra ansvar.

Vad därefter anginge åtalet emot Falkman beträffande »Gurlys> försäljning och reparation hade krigsrätten kommit till följande slut­satser. Då i det för »Gurly» upprättade inventarium, vilket Falkman i sådant hänseende varit berättigad skänka tilltro, ej gjorts anteckning därom, att det »Gurly» ursprungligen tillhöriga ankaret därifrån av­förts, kunde det icke särskilt läggas Falkman till last, att han saknat och uraktlåtit skaffa sig kännedom om detta förhållande. De åtgärder, som av honom vidtagits i och för nyanskaffning av ett ankare, vore följaktligen att bedöma på enahanda sätt som och i samband med åtgärderna för övrig nyanskaffning av inventarier.

Vidkommande därefter Falkmans åtgärd att på sätt som skett tillstyrka bifall till Ekströms framställning att få köpa »Gurly» jämte tillhörande inventarier enligt inventarieförteckningarna och i befintligt skick för ett pris av 1,500 kronor, funne krigsrätten, att med den uppfattning av framställningens innebörd, som jämväl av Falkman delats, han, särskilt med hänsyn till att anbudet vore så lågt, att, om nyan­skaffning av inventarier måste i större omfattning äga rum, försäljning enligt anbudet kunde komma att ställa sig för kronan synnerligen ofördelaktigt, varit pliktig att, innan anbudet av honom tillstyrktes, låta genom honom underlydande personal eller på annat sätt fastställa, i vad mån tilltro kunde skänkas inventarieförteckningarna. Därtill hade Falkman haft så mycket mera anledning, som det tillstånd, vari båten eljest honom veterligen befunne sig, tillika med den omständig­heten, att båten under en följd av år icke varit sjösatt, uppenbarligen inneburit särskild anledning att i ifrågavarande avseende iakttaga aktsamhet. Emellertid hade Falkman med den påföljd, att kronan fått för köparens räkning utan rätt till ersättning nyanskaffa inventarier med en direkt utgift av minst 1,095 kronor, uraktlåtit att vidtaga de åtgärder, som i sådant avseende ålegat honom.

Vad därefter vidkomme omfattningen av arbetena å »Gurly» och sättet för bokföringen av därav föranledda kostnader, finge det anses utrett, att de felaktigheter, som i berörda hänseenden förekommit, vore att tillskriva dels bristande kontroll å arbetet och bokföringen och dels utfärdandet av, i stället för en, två arbetsorder, nr 1134 och 1161 lydande å olika titlar och därtill så avfattade, att de enligt ordalydelsen endast delvis täckte varandra, samtidigt med att enligt den senare — som dock jämväl härutinnan överensstämde med varvs- chefens av Falkman tillstyrkta resolution den 29 april 1918, sådan

44

denna enligt bådas samstämmande uppgifter borde tolkas — fastställts att arbetena för båtens försättande i användbart och sjövärdigt skick, liksom ock de mindre arbeten, Ekström kunde därutöver vilja påkalla, skulle utföras enligt Ekströms anvisningar. Visserligen finge antagas, både att Falkman, till dels på grund av omfattningen av honom ålig­gande tjänsteplikter och till dels på grund av tjänstledighet under av­sevärd del av den tid, varunder de viktigare arbetena å »Gurly» utfördes, varit förhindrad att i detalj följa och kontrollera dessa arbeten, och att han icke varit pliktig att utan särskild anledning kontrollera detaljerna i bokföringen särskilt beträffande arbeten av så obetydlig omfattning som det ifrågavarande. Men det kunde dock icke frånkommas, att Falkman, som ägnat arbetet ett påtagligt intresse, och jämväl person­ligen givit anvisningar angående utförandet av vissa, ingalunda oväsent­liga detaljer, ovillkorligen bort med den tekniska insikt, man vore berättigad att hos honom förutsätta, om icke från början så åtminstone på ett jämförelsevis tidigt stadium av arbetet, inse, att detta icke till­närmelsevis kunnat utföras för det pris, som varit avsett, ens med av honom beräknat tillägg för under tiden därefter inträdd kostnadsökning. Om Falkman icke insett detta, kunde det icke förklaras på annat sätt, än att han icke åt frågan ägnat den uppmärksamhet, man på grund av föreliggande förhållanden varit berättigad att av honom fordra. Sådan uppmärksamhet hade likväl så mycket mera av omständigheterna varit påkallad, som den på Falkmans tillstyrkan åt Ekström inrymda rätten att få arbetet utfört efter sina anvisningar krävt särskild tillsyn för arbetets hållande inom den ursprungligen avsedda ramen. Den i målet gjorda invändningen därom, att arbetets omfattning och kostnadernas belopp saknade betydelse med hänsyn därtill, att de skolat i sin helhet gäldas av Ekström, kunde så mycket mindre tillmätas någon betydelse, som möjligheten att hålla kostnaderna inom nyss angivna ram för köparen uppenbarligen varit en förutsättning för köpet och i allt fall varje väsentlig ökning av de beräknade kostnaderna med hänsyn till avtalets karaktär av kreditavtal inneburit ökning av den risk, kronan genom att åtaga sig arbetena övertagit.

Även om det med hänsyn till den omfattande arbetsbörda, som vid ifrågavarande tidpunkt åvilat Falkman, och med hänsyn till den kontroll, han varit berättigad att av underlydande befattningshavare fordra, vore förklarligt, att föredragning av för undertecknande ut­skriva arbetsorder understundom skett summariskt, kiinde detta icke av Falkman åberopas till försvar i förevarande fall. Med hänsyn dels till fallets särskilda beskaffenhet och dels till det intresse Falkman

obestridligen ägnat åt arbetet, borde det nämligen icke ens vid en summarisk föredragning kunnat undgå Falkman, att arbetsorder nr 1134 utskrivits å felaktig titel, eller, då arbetsorder nr 1161 några dagar senare föredrogs, att den avsäge arbete, varom arbetsorder redan tidigare utfärdats. Ilade dessa omständigheter undgått Falkman, kunde det bero endast på att föredragningen fått ske så summariskt, att den i själva verket varit betydelselös, eller på att Falkman icke åt före­dragningen ägnat den uppmärksamhet, som kunnat fordras, och på grund av användandet av stämpel, åsatt av annan person, i stället för egenhändig underskrift å arbetsorderna, ej heller i samband med under­skrivandet kommit i tillfälle att personligen granska dem.

Yad Falkman sålunda låtit komma sig till last i avseende å för­säljningen och reparationen av »Gurly» samt vad därmed ägt samband, betraktat i ett sammanhang, funne stationskrigsrätten icke kunna anses annorlunda än som vårdslöshet och försummelse i fullgörande av tjänste­plikter av svårare beskaffenhet.

Yad slutligen beträffade den i målet ifrågakomna fallande mate­rial, finge med hänsyn till den förebragta utredningen antagas, att i anslutning till den inlevereringsuppgift, som, efter att hava passerat Falkman, godkänts av varvschefen, större värde gottskrivits titel T 2 kommendör Ekström, än som rätteligen bort ske. Den i målet före­bragta utredningen innefattade emellertid icke tillförlitlig bevisning därom, att Falkmans åtgöranden i saken haft till syfte att bereda Ek­ström fördel utöver vad som rätteligen tillkommit honom. Men som ostridigt vore, att Falkman, även om hans tidigare åtgörande, i en­lighet med hans egen uppgift, finge antagas hava avsett allenast att åstadkomma en undersökning i saken, likväl, utan att förvissa sig om att vederbörlig undersökning ägt rum och huru den utfallit, genom sin påskrift å inlevereringsanhållan givit anledning till att ett god­tyckligt och enligt vad jämväl han vid närmare eftertanke bort inse, för högt beräknat belopp, till skada för kronan gottskrivits Ekström, funne krigsrätten Falkman hava jämväl i detta hänseende gjort sig skyldig till försummelse av tjänsteplikter.

Vidkommande därefter den i målet ifrågakomna, till Aktiebelaget Ingenjörfirman Fritz Egnell utlånade propellern kunde med hänsyn till i målet förebragta omständigheter antagas, att det för verkställande av den utredning, som av Falkman igångsatts rörande olika propeller­typer, varit av intresse att få jämförande prov anställda även å motor­båtar, tillhöriga enskilda, och kunde Falkman vid sådant förhållande icke anses hava saknat befogenhet att, även utan särskilt tillstånd låta

46

konstruera, tillverka och på sätt han funnit lämpligt med iakttagande av kronans rätt och säkerhet, även å enskild motorbåt avprova en på varvet utarbetad propeller.

Krigsrätten funne sålunda, att han icke enbart genom de i så­dant syfte vidtagna, i målet ifrågakomna åtgärderna gjort sig skyldig till brottsligt förfarande.

Ej heller kunde det läggas Falkman till last, att vid propellerns utlämnande till A.-B. Ingenjörfirman Fritz Egnell, vilket utlämnande för övrigt under hans tjänstledighet ombesörjts av honom underordnade myndigheter, vidtagandet av för sådant fall föreskrivna kontrollåtgär­der försummats.

Det måste däremot anses styrkt, att med hänsyn till det läge, vari förut omförmälda utredning vid tiden för utfärdandet av arbets- ordern nr 893 och upprättandet av den däri åberopade ritningen be­funnit sig, flottan då icke haft något behov av eller ens någon an­vändning för den ifrågakomna å pansarbåtarnas underhållstitel för pan­sarbåten »Sveas» ångslup beordrade propellern, medan däremot bolaget samtidigt haft svårigheter att anskaffa lämplig propeller för »Togi».

Falkmans först vid senaste rättegångstillfället framställda påstå­ende, att han varit av den uppfattningen, att bolaget haft tillgång även till annan för »Togi» användbar propeller, förtjänade nämligen, med hänsyn särskilt till de av vittnena Egnell och Wenander avgivna utsagorna, icke avseende, utan måste det antagas, att Falkman sam­tidigt med att han åsyftat få propellerkonstruktionen avprovad, velat bereda bolaget en fördel genom att låta detsamma åtminstone tills vidare använda propellern för »Togi». Ett sådant antagande vunne ytterligare stöd därav, att Falkman, i trots av det särskilda och på­fallande intresse, han lagt i dagen i avseende å denna propeller, och i trots av de i varje fall säregna omständigheter, varunder konstruk­tionen, tillverkningen och utlämnandet kommit till stånd, icke på­fordrat, att representant för ingenjördepartementet skulle närvara å provturen och ej heller förvissat sig om att propellern därefter åter­ställts till varvet.

Krigsrätten funne alltså, att Falkman genom att under förelig­gande omständigheter låta konstruera, tillverka och utlämna propellern gjort sig skyldig till brott, varom förmäles i allmänna strafflagen 25 kap. 16 §.

Yad slutligen beträffade de i målet ifrågakomna, i den vid in­genjördepartementets ritkontor förda förteckning över ritningar under nr 68—72 L 49 upptagna fyra propellerritningar ävensom en ritning,

47

innefattande kurvor för trebladiga propellrar, funne krigsrätten — även om antagas finge, att ifrågavarande ritningar uppgjorts i det av Falk­man angivna syftet samt att deras utlämnande till bolaget föranletts av de av Falkman uppgivna skäl, — likväl, att Falkman genom att på sätt som skett för obestämd tid utan kontroll ställa till bolagets förfogande de å varvet uppgjorda, icke ens såsom kronans egendom märkta originalritningarna gjort sig skyldig till oförstånd i tjänstens utövning.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit prövade krigsrätten, som funne, att de olika fel och försummelser, som Falkman låtit komma sig till last i avseende å »Gurlys» försäljning och reparation samt vad därmed ägde samband, till varandra stode i det sammanhang, att de finge anses utgöra fortsättning av ett och samma brott, rättvist döma Anckers jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för oförstånd i full­görande av tjänsteplikter att undergå fem dagars arrest utan bevak­ning samt Falkman dels jämlikt 25 kap. 17 § och 4 kap. 3 § allmänna strafflagen att för vårdslöshet, försummelse och oförstånd i fullgörande av tjänsteplikter i avseende å »Gurlys» försäljning och reparation samt vad därmed stode i samband att vara i mistning av ämbetet under tvä månader, dels jämlikt 25 kap. 16 § samma lag, för det han i syfte att gynna annan låtit å varvet konstruera, tillverka samt till begagnande utlämna den i målet ifrågakomna propellern, att vara i mistning av ämbetet under två månader och dels slutligen jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen jämförd med 132 § strafflagen för krigsmakten att för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikter i avseende å i målet ifrågakomna till annan utlämnade propellerritningarna undergå arrest utan bevakning åtta dagar, i följd varav Falkman skulle i en bot vara i mistning av ämbetet fyra månader samt undergå arrest utan bevak­ning i åtta dagar.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet uppdrog härefter militie- ombudsmannen åt ämbetet att över krigsrättens utslag anföra besvär hos kr ig shovrätten. I den skrivelse, varmed detta uppdrag lämnades åt överkrigsfiskalsämbetet, anförde militieombudsmannen följande.

Vad först anginge frågan, huruvida ingenjören Axel Filip Valdemar Ståhlberger varit jävig att vittna i målet, ansåge militieombudsmannen i motsats till krigsrätten, att så icke varit fallet. Ståhlberger hade, såvitt av handlingarna framginge, i egenskap av verkstadsingenjör icke tagit annan befattning vare sig med arbetena å »Gurly» eller med till­verkningen och utlämnandet av den i målet ifrågakomna propellern

48

än som på grund av de rörande dessa arbeten givna order ålegat honom i hans nämnda egenskap. Säkerligen hade sådana omständigheter icke förelegat, att det kunde anses hava tillkommit Ståhlberger att vägra lyda eller underlåta utföra vad honom i nyssnämnda hänseende av chefen för ingenjördepartementet anbefallts, ej heller hade han på annat sätt tagit del i de marindirektören Falkmans åtgöranden, för vilka denne i detta mål vore ställd under åtal. Då vid nu anförda för­hållanden Ståhlberger icke kunde anses hava i saken del, ansåge militieombudsmannen krigsrättens utslag i vad Ståhlberger därigenom förklarats för återgångsvittne böra undanröjas.

Vidkommande själva saken syntes militieombudsmannen anledning ej föreligga att fullfölja talan mot krigsrättens utslag i vad detsamma anginge kommendören Anckers åtgärd att beordra segelbåten »Gurlys» sliptagning å kronans titel och marindirektören Falkmans förfarande att utfärda arbetsorder å tillverkning av ett ankare till båten.

Med avseende i övrigt å kommendören Anckers och marindirektören Falkmans i den av militieombudsmannen utfärdade instruktion för åtalet i målet påtalade förfaranden, hade militieombudsmannen däremot ej kunnat undgå att finna desamma hava av krigsrätten blivit alltför lindrigt bedömda.

Vad först anginge kommendören Anckers hade krigsrätten sålunda funnit hans underlåtenhet att ingripa till förhindrande av de i målet ifrågakomna omfattande reparations- och ändringsarbeten å »Gurly» icke vara av beskaffenhet att kunna föranleda ansvar för honom, och hade krigsrätten för det Anckers »genom otillräcklig begränsning av sin till ingenjördepartementet givna order (resolutionen den 29 april 1918) möjliggjort det väsentliga överskridande av arbetets åsyftade omfattning, som förekommit», dömt honom allenast till 5 dagars arrest utan be­vakning. I målet vore dock utrett, att kommendören under sina dagliga inspektioner å varvet vid upprepade tillfällen ägnat ifrågavarande arbeten särskild uppmärksamhet och intresse, och syntes det under sådana förhållanden icke bort kunna undgå honom, att desamma till sin omfattning vida överstege, vad han med sin resolution avsett att medgiva.

Särskilt lindrigt syntes militieombudsmannen krigsrätten hava bedömt de förfaranden, som i målet lagts marindirektören Falkman till last. Enligt vad i målet vore utrett hade Falkman själv beräknat det värde å »Gurly», som enligt hans förmenande borde ligga till grund för köpeskillingen för båten till 1,500 kronor, och i avgivet utlåtande tillstyrkt försäljning av båten jämte därtill enligt inventarieförteck-

49

ningarna hörande inventarier för nämnda belopp. Vid sådant för­hållande syntes knappast möjligt, att han kunnat vidtaga de rent positiva åtgärder, han ostridigt vidtagit, för att gottskriva kommen­dören Ekström vid reparation av båten fallande materialier till ett värde uppgående till mer än hälften av den nyssnämnda köpeskillingen, för vilken såväl båten som inventarierna försålts, utan att hava varit medveten om, att kommendören Ekström därigenom gynnats på kronans bekostnad. -Men även om så ej skulle varit fallet, torde dock om­ständigheterna uppenbarligen giva vid handen, att åtgärderna i fråga vidtagits med insikt om eller medveten likgiltighet för, att sådant gynnande kunde föreligga, d. v. s. med eventuellt uppsåt att på kronans bekostnad gynna Ekström. Skulle emellertid mot förmodan ej heller detta kunna anses ådagalagt, torde en så långt gående vårdslöshet om tjänsteplikters utförande, som den Falkman själv uppgivit skulle hava legat till grund för hans oförklarliga tillvägagångssätt, få anses på den av honom innehavda posten vara att hänföras till synnerligt grov vårdslöshet. Ty Falkman skulle ju, därest hans egen ståndpunkt godtoges, fördela vid reparationsarbeten uppkomna tillgångar emellan kronans olika titlar sins emellan samt emellan kronan, å ena, och enskild, å andra sidan, utan att beträffande dylika för kronan åtmin­stone i sistnämnda fall så betydelsefulla ärenden göra sig mödan att ens flyktigt bedöma, huru fördelningen rätteligen borde ske. Det syntes vidare synnerligen anmärkningsvärt att Falkman skulle — likaledes enligt egen utsago — hava låtit arbete av Så vidlyftig beskaffenhet som det här ifrågavarande kunna å varvet efter av honom meddelad order utföras utan att ens äga kännedom om, att ordern givits. Om något skulle anses väsentligt av de tjänsteplikter, som ålåge chefen för ett varvsdepartement, så torde det väl vara att äga kännedom om och övervaka det arbete, som från sagda departement till utförande beordrades, åtminstone i den mån arbetet avsåge ombyggnad av å varvet befintliga båtar. Även om vidare det i allmänhet ej finge anses åligga departementschefen att så noga följa bokföringen, att han där­igenom skulle varit i stånd att upptäcka den felföring enskild person till godo, som ägt rum, torde dock få anses oförklarligt, huru Falkman, sedan arbetet å »Gurly» slutförts, därvid han vid upprepade tillfällen iakttagit dess resultat, och sedan han deltagit i provsegling med båten, kunnat vid mottagandet av vederbörande tjänstemans uppgift, att kostnaderna för detta arbete å kommendören Ekströms titel bokförts till 5,170 kronor, på uppgiften anteckna, att kostnaderna ej borde överstiga 4,500 kronor, oaktat i själva verket, de av Falkman sålunda Militieombudsmannens ämbetsber aflelse. 7

50

iakttagna arbetena varit av den omfattning att de betingat eu kostnad av omkring 27,000 kronor. Det syntes svårt att i likhet med krigs­rätten utgå ifrån, att Falkman skulle äga så ringa insikt i sin egen yrkesgren, att han verkligen kunnat antaga, att ifrågavarande för sistnämnda belopp utförda arbete, som han dock åtminstone vid prov­turen iakttagit, skulle hava betingat en kostnad av allenast 4,500 kronor, d. v. s. allenast en sjättedel av den verkliga kostnaden.

Krigsrätten, som underlåtit uttala sig om marindirektörens åtgärd, •att låta med stämpel utfärda arbetsorder i stället för att med egen underskrift utfärda dem, hade slutligen ansett vad Falkman låtit komma sig till last med hänsyn till segelbåten »Gurlys» försäljning och reparation utgöra fortsättning å ett och samma brott. I själva verket torde emellertid de förelupna tjänstefelen, tillstyrkandet av båtens för­säljning, utfärdandet av dubbla arbetsorder och arbetsorder å felaktiga titlar, underlåtenhet att övervaka arbetets omfattning och kostnadernas bokföring samt gottskrivandet utan undersökning av fallande materialier, vara med avseende å såväl tiden för desamma som den art av tjänst­göring i vilken de begåtts, så åtskilda, att de endast under den förut­sättningen torde kunna anses utgöra fortsättning å ett och samma brott, att de haft ett gemensamt uppsåt.

Under alla förhållanden ansåge militieombudsmannen vad här ovan och förut av militieombudsmannen i detta mål anförts samt under rättegången styrkts giva vid handen, att vad Falkman låtit komma sig till last med avseeende å »Gurly», vare sig det ena eller andra lagrummet tillämpades, svårligen kunde anses försonat med det straff, stationskrigsrätten utmätt.

Yad härefter anginge Falkmans åtgöranden med i målet ifråga- komna propeller, hade stationskrigsrätten dömt Falkman, jämlikt 25 kap. 16 § strafflagen, för det han i syfte att gynna annan låtit å varvet konstruera och tillverka samt till begagnande utlämna berörda pro­peller, att vara i mistning av ämbetet under två månader. Förut­sättningen för att suspension jämlikt det av krigsrätten åberopade lagrummet skulle kunna följa å brott av ifrågavarande slag vore att det varit av förhastande som ämbetsmannen sig förgått, och att ingen eller ringa skada därav kommit. Ingendera av dessa förutsättningar torde emellertid här föreligga. Det vore nämligen i målet styrkt, att Falkman låtit tillverka propellern och överlämna densamma till Aktie­bolaget Ingenjörfirman Fritz Egnell i avsikt att gynna bolaget även­som att Falkman, sedan han verkställt denna sin avsikt, under över tre­års tid underlåtit att ställa till rätta vad han därigenom förbrutit.

51

Att under sådana förhållanden anse brottet vara begånget av förhastande syntes icke möjligt. Men även om de av Falkman sålunda vidtagna åtgärderna i och för sig skulle kunna tänkas vara att tillskriva ett förhastande i förening med glömska, så torde väl varje antagande om förekomsten av dessa förmildrande omständigheter framstå som alldeles orimligt, då i målet jämväl vore utrett, att Falkman samtidigt som brottet begåtts i nyss omförmälda avsikt givit order om, att propellerns nav skulle så dimensioneras, att det kunde passa till »Sveas» ångslup. Vore avsikten att med leveransen av propellern gynna förenämnda bolag utredd, torde nämligen sistnämnda order knappast kunna haft annan grund än en beräkning att framdeles vid förefallande behov kunna åberopa ordern till försvar för den begångna handlingen. Följ­aktligen förelåge här en subjektiv omständighet av beskaffenhet att utesluta möjligheten av ett förhastande.

Även om, vad slutligen anginge i målet ifrågakomna propeller­ritningar, krigshovrätten skulle, oaktat vad i detta hänseende i målet förekommit, finna Falkmans åtgärd att låta utföra ifrågavarande för en konstruktör av propellrar synnerligen värdefulla ritningar och där­efter utlämna dem till enskild firma, som på grund av sin verk­samhet kunnat direkt tillgodogöra sig desamma, icke kunna svårare anses än efter 130 § strafflagen för krigsmakten — torde väl under alla förhållanden den vårdslöshet, som därigenom ådagalagts, få anses såsom synnerligen grov.

Under åberopande av vad sålunda ävensom uti åtalsinstruktionen anförts samt vad i målet eljest förekommit borde överkrigsfiskalsämbetet i besvären yrka, att krigshovrätten måtte, med ändring av krigsrättens utslag, under bifall till de i målet framställda ansvarsyrkandena, såvitt de ej ovan från fullföljd undantagits, för vad kommendören Anckers och marindirektören Falkman låtit komma sig till last ådöma strän­gare straff.

På de besvär, dels överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav och dels marindirektören Falkman anförde över stationskrigsrättens utslag, meddelade krigshovrätten utslag den 14 november 1921. I utslaget yttrade krigshovrätten följande.

Enär, vidkommande det mot Ståhlberger anförda jäv, i målet icke ådagalagts, vare sig att Ståhlberger, vilken, enligt vad utrett vore, genom hänvändelse till ingenjördepartementets kontor sökt vinna rättelse av det fel, han ansett vara begånget med avseende å innehållet

52

uti ifrågakomma två arbetsorder nr 1134 och nr 1161, kunde med hänsyn till den befattning han såsom verkstadsingenjör tagit med arbetena å segelbåten »Gurly» eller någon i samband därmed av honom begången försummelse anses hava i saken del eller av dess utgång kunna vänta nytta eller skada, eller att Ståhlberger tagit sådan be­fattning med den i målet omförmälda propellerns utlämnande till före- nämnda bolag, att han kunde göras ansvarig för att något erkännande om mottagandet ej blivit bolaget avfordrat och av sådan anledning vore jävig att i målet vittna, funne krigshovrätten skäligt att, med ändring av krigsrättens utslag i jävsfrågan, ogilla den framställda jävs- anmärkningen.

Vad därefter anginge åtalet mot Anckers, så enär upplyst vore, att Anckers numera avlidit, samt frågan om högre ansvar å honom således förfallit, funne krigshovrätten vidare yttrande icke erfordras i anledning av den mot honom i målet fullföljda ansvarstalan.

Beträffande åtalet mot Falkman för dennes åtgöranden med av­seende å den till bolaget utlämnade propellern, så enär det genom den utredning och bevisning, som i målet förekommit, särskilt de av ritaren Victor Ferdinand Israelsson samt ingenjörerna Egnell och Wenander avgivna vittnesberättelserna, måste mot Falkmans bestridande anses lagligen styrkt, att Falkman låtit å flottans varv på kronans bekostnad konstruera och tillverka samt därefter till bolaget, hos vilket Falkman vid berörda tid varit konsulterande ingenjör, utlämna ifrågavarande propeller i huvudsakligt syfte att bereda bolaget, som vid ifrågavarande tid haft svårigheter att anskaffa lämplig propeller till den hos bolaget under byggnad varande motorbåten »Togi», fördelen att, åtminstone tillsvidare, hava propellern insatt å nämnda motorbåt, samt, även om det finge antagas, att Falkman tillika åsyftat att genom propellerns användning å »Togi» för kronans räkning vinna någon er­farenhet om propellerkonstruktionen, berörda omständighet ej kunde anses vara av beskaffenhet att avsevärt inverka på bedömandet av Falkmans brottslighet i avseende å hans omförmälda åtgöranden till bolagets gynnande, funne krigshovrätten, utan avseende å vad Falkman till sitt fredande anfört, Falkman hava i förevarande avseende begått uppsåtligt förbrytelse i sitt ämbete i avsikt att annan gynna, och ehuru härav kommit, såsom förhållandena utvecklat sig, allenast ringa skada, kunde förbrytelsen dock med hänsyn till förekomna omständig­heter ej anses begången av förhastande. I avseende å Falkmans för­farande beträffande ovannämnda fem ritningar funne krigshovrätten, som ansåge Falkmans förseelse härutinnan ej vara att anse såsom

ringa, bestämmelserna i § 132 strafflagen för krigsmakten förty ej kunna därå vinna tillämpning. Beträffande den i målet i övrigt förda ansvarstalan funne krigshovrätten ej skäl göra ändring i krigsrättens utslag; och prövade krigshovrätten förty, med avslag å Falkmans ändringssökande, rättvist dels jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen fastställa krigsrättens utslag i vad Falkman därigenom dömts att för vårdslöshet, försummelse och oförstånd i fullgörande av ämbetsplikter i avseende å »Gurlys» försäljning och reparation samt vad därmed stode i samband vara i mistning av sitt ämbete såsom marindirektör av första graden vid mariningenjörkåren under två månader, dels på det sätt ändra krigsrättens utslag i övrigt, att Falkman dömdes jämlikt 25 kap. 16 § samma lag för det han i syfte att gynna annan låtit å varvet konstruera och tillverka samt utlämna ifrågakomma propeller att varda avsatt från sitt nyssnämda ämbete, ävensom jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen för oförstånd i ämbetet i avseende å de i målet ifrågakomma propellerritningarna och ritningen över propeller­kurvor att bota trehundra kronor till kronan, eller, efter samman­läggning av straffen, att i en bot varda avsatt från sitt ämbete och höta trehundra kronor till kronan.

Över krigshovrättens utslag har marindii’ektören Falkman anfört underdåniga besvär, som ännu äro på Kungl. Maj:ts prövning beroende.

2. Obehörigt begagnande av ledighet från krigsdomarebefattning.

Uti en den 19 februari 1917 till militieombudsmannen inkommen - skrivelse anförde auditören B. de Maré bland annat följande.

I skrivelse den 4 januari 1917 till stationsbefälhavaren vid flottans station i Karlskrona hade krigsdomaren John Bladh anmält, att han från och med den 5 nämnda januari och tillsvidare under samma månad begagnade sig av ledighet från krigsdomarämbetet med vice krigs­domaren C. G. Ewerlöf som vikarie. Ehuru detta sätt att begagna sig av ledighet från krigsdomarämbetet enligt stadgandet i § 7 mom. 2 i instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler icke med­givits för längre tid än högst fjorton dagar eller sålunda i detta fall till och med den 18 januari, hade krigsdomaren Bladh icke kommit tillstädes vid stationskrigsrättens sammanträde den 24 januari. Någon olägenhet därav hade emellertid icke uppkommit, enär vice krigs-

54

domaren Ewerlöf varit närvarande och funktionerat såsom krigsdomare på grund av det i § 8 inom. 2 av nämnda instruktion förekommande stadgandet, att, då krigsdomare avhölle sig från tjänstgöring, vice krigsdomare inträdde såsom ställföreträdare, till dess i vederbörlig ordning blivit förordnat om befattningens upprätthållande. Enligt vad vice krigsdomaren Ewerlöf för auditören uppgivit, hade han angående saken satt sig i förbindelse med krigsdomaren Bladh, varefter denne den 26 januari till stationsbefälhavaren inlämnat en föregående dag daterad skrivelse med anmälan att Bladh återinträtt i tjänst. Audi­tören de Hare hade icke ansett sig kunna undgå att hos militie- ombudsmannen anmäla berörda förhållande, på det att för krigsdomaren måtte klarläggas, att han förfarit felaktigt, och så att dylika förfarings­sätt icke för framtiden upprepades.

I yttrande, som med anledning av denna klagoskrift infordrats, anförde Bladh i avgiven förklaring i sak följande.

Efter samråd med vederbörande truppförbandschefer hade krigs- rättssammanträdena vid truppförbanden i Karlskrona ordnats på det sätt, att sammanträde med samtliga .förbandens krigsrätter hölles en viss dag i veckan, nämligen onsdagen. Härom hade truppförbands- cheferna en gång för alla fått besked med tillkännagivande tillika, att de utan att på något sätt rådgöra med krigsdomaren hade att till de sålunda bestämda tiderna verkställa de kallelser, som för krigsrätts- sammanträdena erfordrades, samt till krigsdomaren med posten över­sända handlingarna i de mål, som skulle vid krigsrättssammanträdena förekomma. På grund av nu angivna förhållanden torde det för krigs- domaresysslans behöriga skötande vara så gott som utan betydelse, åtminstone för var och en annan än krigsdomaren själv, var denne befunne sig mellan sammanträdesdagarna. På grund av samma för­hållanden kunde även den anmälan, krigsdomaren, då han begagnade * sig av ledighet med vice krigsdomaren som vikarie, hade att göra truppförbandscheferna, näppeligen hava någon annan betydelse än att utgöra en upplysning om, till vem krigsrättshandlingarna för de under den anmärkta ledighetstiden infallande krigsrättssammanträdena skulle översändas. Till krigsh o vrätten och Konungens befallningshavande hade Bladh den 25 januari anmält, att han begagnat sig av tjänstledighet under fjorton dagar eller den längsta tid, Bladh utan medgivande av krigshovrätten kunnat begagna sig av ledighet. Bladh hade nämligen ansett, att hans bortovaro under den tid, som överstigit fjorton dagar, måste betraktas som undanhållning. Då han varit hemma den 5 januari och den dagen intet förekommit eller kunnat förekomma i tjänsten

-samt den 6 och 7 januari varit helgdagar, hade han ansett sig i verk­ligheten hava begagnat sig av ledighet först den 8 januari. Han hade därefter varit borta från tjänsten till och med den 24 januari, eller sålunda 17 dagar inberäknat söndagarna den 14 och 21 januari, då naturligtvis intet kunnat förekomma i tjänsten, hör krigsrättssamman- trädena den 24 januari hade Bladh på förhand ordnat med vice krigs- domaren Ewerlöf och ansåge Bladh sig därför den dagen hava begagnat sig av tjänstledighet. Däremot ansåge Bladh, att han undanhållit sig från tjänstgöring den 21, 22 och 23 januari, då emellertid hans borto­varo icke kunnat medföra någon som helst olägenhet. 1 ill Konungens befallningsliavande hade Bladh särskilt anmält, att, även om han måste anses hava varit borta hela tiden från och med den 5 till och med den 24 januari, han själv ville vidkännas alla utgifter till vikarier såväl för sig själv som för vice krigsdomaren, så att icke några som helst utgifter genom bortovaron orsakades statsverket. På grund av den betydelse Bladh under förhanden varande omständigheter ansett sig kunna inlägga i den föreskrivna anmälan till truppförbandscheferna, hade han vid avlåtandet av sina anmälningar till krigshovrätten och Konungens befallningshavande resonerat på ovan angivna sätt. \ are sig detta resonemang kunde godkännas eller icke, hade Bladh emellertid icke någon som helst anledning att för framtiden handla i enlighet därmed, då naturligtvis besväret att vid behov av längre ledighet vända sig till krigshovrätten vore ytterligt ringa. Då Bladlis bortovaro utöver de fjorton dagar, som Bladh under alla förhållanden varit berättigad att begagna sig av ledighet, icke medfört eller kunnat medföra någon som helst olägenhet samt icke orsakat någon utgift vare sig för statsverket eller i övrigt för någon annan än Bladh själv, hemställde Bladh, att angivelsen icke måtte till någon vidare åtgärd från militieombuds- mannens sida föranleda.

I den 30 mars 1918 till Bladh avlåten skrivelse anförde tjänst- förrättande militiombudsmannen friherre Cederström i anledning av vad Bladh i sin förklaring anfört följande. I 7 § i instruktionen för krigs- domare, auditörer och krigsfiskaler den 23 juli 1915 stadgades: »Krigs­hovrätten äger att på ansökan bevilja krigsdomare tjänstledighet under viss tid eller ledighet från visst krigsrättssammanträde. Då vice krigs­domare är förordnad och denne är oförhindrad att inträda i krigs- domarens ställe, må krigsdomaren, där hinder för honom uppstår att tjänstgöra, utan ansökan åtnjuta ledighet under viss tid ej överstigande 14 dagar för varje gång eller från visst krigsrättssammanträde; dock

56

att han icke utan krigshovrättens bifall må åtnjuta ledighet från tjänsten under längre tid än sammanlagt 3 månader varje är. Angående ledig­heten skall anmälan ske hos krigshovrätten med tillkännagivande tillika om anledningen därtill, att han icke kan utöva sin tjänst, varjämte veder­börande befälhavare och den myndighet, som har att utanordna krigs- domarens avlöning, skola om ledigheten underrättas.» Uppenbart torde vara att den i berörda stadgande angivna tid av högst 14 dagar, under vilken krigsdomaren ägde att utan anmälan till krigshovrätten åtnjuta ledighet, avsåge en fortlöpande tidrymd av sagda dagantal, och att förty jämväl sön- och helgdagar skulle däri inräknas. I föreliggande fall hade krigsdomaren Bladh till vederbörande befälhavare anmält, att han begagnade sig av ledighet från krigsdomarämbetet från och med den 5 januari 1917. Vid sådant förhållande hade han varit skyldig att, därest han ej i vederbörlig ordning av krigshovrätten erhållit tjänstledighet för längre tid, återinträda i tjänstgöring den 19 isamma månad. Då Bladh utan att hava erhållit dylik tjänstledighet avhållit sig från tjänstgöring ända till den 25 januari eller sålunda sex dagar längre än lagligen kunnat ske, hade Bladh gjort sig skyldig till ett åsidosättande av sin tjänsteplikt, vilket med hänsyn till den vikt, ifrågavarande bestämmelses behöriga efterlevnad givetvis ägde, måste anses vara av allvarlig beskaffenhet. Då tjänstförrättande militie- ombudsmannen emellertid, i anledning av vad Bladh i sin förklaring anfört, förväntade att Bladh skulle för framtiden ställa sig de ifråga­varande bestämmelserna i instruktionen för krigsdomare med flera till noggrann efterrättelse i enlighet med den uppfattning, tjänst- förrättande militieombudsmannen uttalat, fann tjänstförrättande militie- ombudsmannen sig kunna underlåta att i ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.

Emellertid erfor militieombudsmannen vid eu av honom under november månad 1920 förrättad inspektion av flottans station i Karls­krona, att Bladh utan vederbörligt tillstånd ånyo begagnat sig av ledighet från krigsdomarbefattningen under längre tid än fjorton dagar nämligen från och med den 1 till och med den 20 september 1920 och därunder vistats utom riket, men att Bladh hos krigshovrätten och hos länsstyrelsen i Blekinge län, anmält, att han begagnade sig av ledighet den 1 samt från och med den 8 till och med den 15 sep­tember och hos stationsbefälhavaren tillkännagivit, att han vore för­hindrad tjänstgöra onsdagarna den 1, 8 och 15 september.

Under hänvisning till § 7 i instruktionen för krigsdomare, auditörer

57

och krigbfiskaler den 19 juni 1919 anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 4 december 1920 Bladh att till militieombudsmannen inkomma med yttrande.

1 eu den 17 januari 1921 till militieombudsmannen inkommen förklaring yttrade krigsdomaren Bladh följande.

I egenskap av krigsdomare ålåge det Bladh: 1) att sedan mål till honom överlämnats för behandling vid krigsrätt, efter samråd med vederbörande militärbefälhavare bestämma dag för krigsrättens första sammanträde: 2) att föra diarium över de till krigsrätterna hänskjutna mål och ärenden; samt 3) att såsom ordförande leda förhandlingarna vid krigsrätternas sammanträden och deltaga i krigsrätternas beslut (utom beträffande vissa ärenden). Angående tiden för krigsrätternas sammanträden hade i Karlskrona denna fråga, efter enstämmigt uttalad önskan av stationsbefälhavaren och regementscheferna samt alla till krigsrätterna hörande tjänstemän, en gång för alla ordnats så, att sammanträden hölles på en bestämd veckodag, nämligen onsdagen, och hade i sammanhang därmed bestämts, att stationskrigsrättens samman­träden skulle börja klockan 12 på dagen och regementskrigsrätternas sammanträden, såvida icke för särskilt fall annorlunda av Bladh till­kännagivits, klockan 9.4 0 förmiddagen, (vilken sistnämnda tid senare ändrats till klockan 9.4 5 förmiddagen.) Vad diarieföringen anginge så plägade denna av Bladh verkställas omedelbart före och efter krigs- rättssammanträdena. Diarieföringen vore naturligtvis ett arbete, som Bladh icke hade någon skyldighet att personligen utföra, utan vore Bladh berättigad att låta annan person utföra arbetet för hans räkning och på hans ansvar. Arbetet vore också så ytterligt enkelt, att det mycket väl kunde utföras av ett nio års barn och toge en tid av en, högst två minuter för varje mål.

Bladhs egentliga arbete såsom krigsdomare och allt det arbete, han i nämnda egenskap behövde personligen utföra, inskränkte sig så­lunda till sessionsdagarna eller onsdagarna. Vid sådant förhållande hade Bladh ansett sig berättigad vara borta mellan sessionsdagarna utan ledighet under förutsättning, att han ombesörjde, att det arbete, som mellan sessionsdagarna kunde förekomma, bleve för hans räkning utfört. Beträffande frågan om Bladhs skyldighet att vara i sitt hem mellan sessionsdagarna hade Bladh för ett par år sedan rådgjort med dåvarande justitiekanslern Emil Sjöberg. Bladh hade utförligt för honom redogjort, hur arbetet vid krigsrätterna i Kaidskrona vore ordnat, och begärt ett uttalande av hans mening i berörda avseende. Militieombuclsmannens ant betsbe rättelse. &

58

Justitiekansler!! hade förklarat, att han icke kunde finna, att det vore något hinder för Bladh att utan tjänstledighet vara borta mellan ons­dagarna, om Bladh icke försummade något därmed. Justitiekanslern — eller möjligen Bladh själv — hade emellertid framhållit, att instruk­tionen för krigsdomare ‘ med flera förutsatte, att fall kunde inträffa, då ett mål fordrade särskilt skyndsam handläggning och därför icke kunde anstå till ordinarie sessionsdag; och hade justitiekanslern i an­ledning därav yttrat, att, om Bladh vore borta utan ledighet, Bladh finge stå risken, att något dylikt fall inträffade. Denna risk måste anses vara synnerligen ringa, ty under den tid av fem år, Bladh nu tjänstgjort såsom krigsdomare, hade icke något enda sådant fall inträffat, oaktat under de tre första åren av nämnda tid flottan varit mobiliserad och talrikt manskap inkallat såväl vid regementena som flottan samt arbetet vid krigsrätterna till följd därav varit mera än dubbelt mot vad på senare tider varit fallet. År 1920 hade Bladh i brist på vikarie icke kunnat erhålla semester som häradshövding förrän i slutet av augusti månad. Som hösten vore synnerligen olämplig för semester, enär man då icke gärna kunde söka reki’eation vare sig vid badort eller på sanatorium, där vid den tiden högst få personer uppehölle sig, hade Bladh varit tveksam på vad sätt, han lämpligen skulle begagna semestern. Bladh hade då kommit på den tanken att företaga eu kortare tids rekreationsresa till utrikes ort. För detta ändamål be­hövde Bladh ledighet för krigsrättssessionerna den 8 och 15 september. Han hade besökt vice krigsdomaren Ewerlöf och tillfrågat honom, om han vore villig tjänstgöra för Bladh dessa dagar och hade härpå erhållit jakande svar. Som Bladh även hade någon tanke på att före nämnda tilltänkta resa besöka en på annan ort bosatt bekant, hade Bladh även tillfrågat Ewerlöf, om han vore villig att eventuellt tjänstgöra för Bladh även sistnämnda dag, och hade jämväl på denna fråga erhållit jakande svar. Bladh hade därefter kommit överens med Ewerlöf, att han skulle taga ledighet och Ewerlöf tjänstgöra för Bladh även dagarna mellan den 8 och 15 september, men hade Bladh betonat, att även om Bladh begagnade sig av ledighet den 1 september, han icke ville taga ledig­het och uppdraga åt Ewerlöf att tjänstgöra för honom dagarna mellan den 1 och 8 september, ehuru Bladh dock ville ordna det så, att han sist­nämnda dagar icke behövde personligen taga någon befattning med några krigsrättsgöromål. Häremot hade Ewerlöf icke något att invända. De avtalade därpå, att Ewerlöf skulle tjänstgöra för Bladh även den 1 september, såvida Bladh icke på förmiddagen den 31 augusti tillkänna-

gåve, att lian själv tjänstgjorde den 1 september. Bladh både vidare tillfrågat Ewerlöf, om denne önskade att Bladh beträffande handlingarna i de nya mål, som skalle förekomma vid krigsrättssessionerna, skulle ordna det så, att handlingarna lämnades från vederböivande militär­expedition direkt till Ewerlöf eller om denne ville, att handlingarna skulle som vanligt skickas ut till Bladh och därefter genom Bladhs försorg tillhandahållas Ewerlöf. Sedan Bladh med Ewerlöf överens­kommit. att Ewerlöf skulle tjänstgöra för Bladh även dagarna mellan den 8 och 15 september, hade berörda fråga avsett endast sessions- dagarna den 1 och 8 september. Nästan alltid, då Ewerlöf tjänstgjort för Bladh enskilda onsdagar eller tjänstgöringen börjat med en onsdag, hade Bladh givit militärexpeditionerna order att sända handlingarna i de mål, som då skolat förekomma, direkt till Ewerlöf, och däremot hade Ewerlöf aldrig haft något att invända. Ewerlöf hade först i anledning av nämnda fråga förklarat, att han icke ville taga någon befattning med handlingarna, förrän målen skulle förekomma i krigs­rätten. Bladh hade då meddelat, att han ämnade vidtala sin vikarie i domsagan Olof Alsén att mottaga handlingarna, diarieföra dessa samt på tisdags förmiddag tillhandahålla Ewerlöf såväl handlingarna som diarierna. Ewerlöf både då lovat att mottaga och diarieföra hand­lingarna. När Bladh skildes från Ewerlöf, hade angående Bladhs ledig­het och Ewerlöfs tjänstgöring för Bladh förelegat ett klart och tydligt avtal, om vars innebörd Ewerlöf icke svävade i någon som helst ovisshet. Hade Ewerlöf icke velat ingå på det av Bladh föreslagna här ovan återgivna ordnandet med ledighet och tjänstgöring, eller såsom Bladh först, särskilt för att undgå risk av förut omnämnd beskaffenhet, hemställt, velat mottaga förordnande för hela den tid, Bladh önskat vara borta, mot endast den ersättning, som skolat tillkomma honom, om förordnandet avsett endast sessionsdagarna — så hade saken näm­ligen i allmänhet förut ordnats — hade Bladh helt och hållet avstått från att taga ledighet, och det vore icke något tvivel om, att Bladh jämväl vid tillfället för Ewerlöf framhöll detta . Den påtänkta utländska resan hade Bladh på det hela taget varit föga angelägen om, och hade Bladh kommit att tänka på detta sätt för användning av eu del av sin semester mera i brist på något bättre. Då Bladh lämnat Ewerlöf, hade Bladh ej en tanke på annat än att allt vore klart samt gott och väl dem emellan. Samtalet dem emellan hade ägt rum på Ewerlöfs tjänsterum. De hade samtidigt avlägsnat sig därifrån och Ewerlöf hade följt Bladh därefter ned till det järnvägståg, med vilket Bladh

60

skulle hemresa. Redan innan Bladh talat med Ewerlöf, hade Bladh för militärexpeditionen anmält, att Bladh tänkte begagna sig av ledighet onsdagarna den 1, 8 och 15 september. Denna anmälan hade Bladh ansett icke utgöra något hinder för honom att, om han velat, själv tjänstgöra den 1 september. Vare sig då Bladh gjorde nämnda anmälan eller då Bladh talade med Ewerlöf var något definitivt bestämt om den påtänkta utländska resan eller det förut omnämnda besök Bladh före samma resa ämnade avlägga. Vad den utländska resan beträffade hade Bladh vidtagit åtgärder för passvisering så sent, att det varit mer än tvivelaktigt, om den saken kunnat ordnas till den dag, resan, om den skolat komma till stånd, måst anträdas. Angående det omtalade besöket, så hade Bladh tillskrivit vederbörande med förfrågan, om denne vid tiden, då Bladh tillämnat besöket, vore hemma, men ännu icke härpå erhållit något svar. Bladh hade begagnat sig av ledighet i fullkomlig överensstämmelse med avtalet med Ewerlöf jämväl den 1 september, och i enlighet därmed hade Bladh även gjort anmälan till krigshovrätten och länsstyrelsen. Bladh hade emellertid utan ledighet varit borta från hemmet den 2—7 samt 16—20 september, sedan Bladh emellertid först ordnat så, att det arbete, som möjligen kunnat under dessa dagar förekomma, skulle för hans räkning bliva utfört. För tiden efter den 15 september hade Bladh vidtalat ovannämnda Alsén att mottaga de till krigsrätterna överlämnade målen och låta dessa ligga till dess Bladh hemkomme, vilket under alla förhållanden bleve före onsdagen den 22 september. Genom bortovaron utan ledighet hade Bladh ingenting försummat. Den ovan omnämnda risken att något mål, som fordrade så skyndsam handlägggning, att detsamma icke kunde anstå till ordinarie sessionsdag, hade Bladh ansett sig för dessa dagar kunna påtaga sig. Något sådant fall hade heller icke inträffat och torde i praktiken under fredstid aldrig inträffa. Ehuru Bladh vid sitt ovannämnda samtal med Ewerlöf säkerligen omnämnt, att Bladh antagligen korame att bliva borta från hemmet även några dagar efter den 15 september, hade Bladh icke givit Ewerlöf något uppdrag att tjänstgöra för Bladh efter nämnda dag. Ej heller hade Bladh gjort någon anmälan om, att han ämnade begagna sig av ledighet efter samma dag eller begärt, att några krigsrättshandlingar efter den 15 september skolat skickas till Ewerlöf. Tvärtom hade Bladh uttryck­ligen för vederbörande påpekat, att dylika handlingar efter den 15 september skulle skickas till Bladh. Ewerlöf hade icke heller på något sätt tjänstgjort såsom krigsdomare efter den 15 september. Enligt vad

Bladli ville minnas hade emellertid i ett av krigsrättsdiarierna, då Bladh från Ewerlöf mottog dessa, legat ett brev från något av regementena med handlingar rörande ett eller möjligen två mål, som efter den 15 september skulle förekomma vid krigsrätt. Om så varit förhållandet, så hade dock, enligt vad Bladh även ville minnas, brevet icke ens varit öppnat. Under alla förhållanden lågo handlingarna kvar i kuvertet och hade målet eller målen icke av Ewerlöf införts i diariet. Den 19 september hade varit en söndag, varför det då under inga förhål­landen kunnat vara något att göra som krigsdomare. Den 20 hade Bladh själv vidtagit åtgärd såsom krigsdomare, i det Bladh telegraferat till Ewerlöf från Malmö, att i händelse krigsrätt med något av rege­mentena erfordrades den 22 september, denna skulle börja kl. Va 11 förmiddagen. Några dagar efter Bladhs hemkomst och sedan Bladh till krigshovrätten och länsstyrelsen gjort anmälan om den av Bladh begagnade ledigheten den 8—15 september, överraskades Bladh av eu av Ewerlöf till länsstyrelsen insänd och till Bladh för yttrande remitterad skrivelse, däri Ewerlöf, med fullkomligt negligerande av den mellan honom och Bladh träffade överenskommelsen, förklarade att han tjänst­gjort såsom krigsdomare under hela tiden från och med den 1 till och med den 20 september, samt däri han anhölle, att det till krigsdomaren utgående arvodet för hela samma tid måtte till honom utanordnas. I avgiven förklaring hade Bladh i huvudsak anfört vad Bladh här ovan i denna skrift anfört. För att icke försvåra samarbetet mellan Ewerlöf och Bladh — Ewerlöf vore som bekant auditör på regementena — hade Bladh därjämte förklarat, att Bladh vore villig medgiva, att arvodet till krigsdomaren utbetalades till ‘ Ewerlöf för hela tiden den 1 —15 september, om han ville åtnöjas härmed, samt att Bladh i motsatt fall bestrede, att till honom utbetalades större del av berörda arvode än som betingades av de anmälningar om ledighet, Bladli, till länsstyrelsen ingivit. I avgivna påminnelser hade Ewerlöf vidhållit, utan att i någon mån bemöta Bladhs förklaring, sitt i första skrivelsen framställda yrkande i dess helhet. Sedan landskamreraren i länet för Bladh i telefon upp­läst påminnelserna samt därefter förklarat, att han tyckte, att Bladh icke skulle bry sig om Ewerlöf utan låta honom få vad han ville ha, så att Bladh sluppe honom, samt att Ewerlöf alltid kunde ställa till obehag, medgav Bladh, att förutnämnda arvode utbetalades till Ewerlöf för hela den tid, han fordrat. Bladh hade, såsom förut framhållits, ansett sig kunna utan ledighet vara borta från hemmet de ovan angivna dagarna, då icke någon som helst olägenhet därav kunnat uppkomma

62

och detta på grund av att göromålen vid krigsrätterna i Karlskrona ordnats så, att Bladh såsom krigsdomare hade arbete — åtminstone sådant, som måste av Bladh personligen utföras — endast vissa på förhand bestämda veckodagar, nämligen onsdagarna; att vice krigs­domare funnes förordnad, som, i händelse till krigsrätts behandling hänskjutits något särskilt brådskande mål, som erfordrat åtgärd under de dagar, Bladh utan ledighet varit borta, haft skyldighet att inträda i Bladhs ställe, samt att Ewerlöf på särskild förfrågan av Bladh för­klarat, att han komme att vara hemma nämnda dagar. På grund av överenskommelsen mellan Ewerlöf och Bladh hade Bladh dessutom under ingå förhållanden trätt Ewerlöfs intressen för nära.

O

* • *

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 19 februari 1921 an­förde militieombudsmannen följande:

Riktigheten av den ovan återgivna av dåvarande tjänstförrättande militieombudsmannen uttalade uppfattningen angående innebörden av de i § 7 i instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler den 28 juli 1915 meddelade bestämmelser angående krigsdomares ledig­het från tjänsten — vilka bestämmelser med huvudsakligen samma innehåll bibehållits i § 7 i den nu gällande instruktionen den 19 juni 1919 — kunde enligt militieombudsmannens förmenande icke bliva föremål för tvivel. Då sålunda enligt nämnda bestämmelser, därest vice krigsdomare vore förordnad ä venso. in oförhindrad att inträda i tjänst­göring, krigsdqmare, där hinder för honom uppstode att tjänstgöra, finge utan ansökan åtnjuta' ledighet under viss tid ej överstigande fjorton dagar för varje gång eller från visst krigsrättssammanträde, men i ärendet vore utrett, att krigsdomaren Bladh, utan att tjänst­ledighet blivit honom beviljad, begagnat sig av ledighet från krigs- domarebefattningen under tiden mellan den 1 och den 20 september 1920, hade Bladh följaktligen under sex dagar olagligen avhållit sig från tjänstgöring. Vidare hade Bladh, ehuru det enligt förenämnda för honom i hans egenskap av krigsdomare gällande instruktion ålegat honom att hos krigshovrätten göra anmälan om ledighet, som han utan ansökan åtnjutit, samt om ledigheten underrätta såväl vederbörande befälhavare som länsstyrelsen, hos krigshovrätten och hos länsstyrelsen i Blekinge län allenast anmält, att han begagnade sig av ledighet den 1 samt från och med 8 till och med den 15 september, samt hos sta-

tionsbefälhavaren endast meddelat, att lian vore förhindrad tjänstgöra onsdagarna den 1, den 8 och den 15 september. I nu angivna hän­seenden ansåge militieombudsmannen sålunda Bladh hava gjort sig skyldig till tjänstefel.

Vad Bladh invänt därom, att hans frånvaro under de sex dagar, varom här vore fråga, icke skulle kunnat inverka menligt på krigs- domarebefattningens behöriga skötsel, enär krigsrättssammanträdena vid truppförbanden i Karlskrona ordnats så, att sådana sammanträden städse hölles en viss dag i veckan, nämligen onsdagen, syntes militie­ombudsmannen icke ägnad att minska betydelsen av Bladhs nämnda tjänstefel. Tvärtom torde Bladhs uttalande i denna del och vad han anfört därom, att hans tjänstgöring faktiskt vore förlagd till dessa sessionsdagar, giva uttryck för en beklaglig missuppfattning av de krigsdomares åligganden, som icke bestode i ledandet av krigsrättens förhandlingar.

Åven vad Bladh i övrigt till sitt fredande anfört, syntes i hög grad ägnat att försvåra karaktären av ifrågavarande tjänstefel. Bladh hade sålunda under hänvisning till den vice krigsdomare i allmänhet åliggande skyldighet att inträda såsom ställföreträdare, då krigsdomare avhölle^ sig från tjänstgöring, ansett sig kunna till sitt försvar åberopa, att han med vice krigsdomaren, rådmannen Ewerlöf, träffat avtal om att denne skulle åtnöjas med den ersättning, vartill den sedermera vederbörligen anmälda delen av tjänstledigheten berättigade honom,, oavsett om längre ledighet faktiskt komme att av Bladh åtnjutas. Därvid hade Bladh dessutom uttryckligen uppgivit, att om Ewerlöf icke varit med om denna överenskommelse eller, även om han erhållit förordnande för hela den tid Bladh varit ledig, likväl åtnöjts med den mindre ersättning, som skolat tillkomma honom, om förordnandet endast avsett sessionsdagarna, Bladh helt och hållet skulle hava avstått från att taga ledighet. Frånsett att det i och för sig måste framstå såsom synnerligen olämpligt, att en krigsdomare, vilken det enligt § 10 i den för honom gällande instruktion ålåge att under tid, som han åtnjöte ledighet, åt den, som under ledigheten förrättade tjänsten, avstå vad av avlöningen å nämnda tid belöpte, söka på dylikt sätt genom avtal befria sig från denna skyldighet, torde vad Bladh i förevarande hän­seende anfört giva vid handen, att hans underlåtenhet att i vederbörlig ordning till krigshovrätten anmäla och till länsstyrelsen och veder­börande befälhavare giva underrättelse om hela den ledighet han tagit, sig, haft till syfte att förskaffa honom ekonomisk förmån.

64

Med hänsyn till vad sålunda anförts hade militieombudsmannen ansett de tjänstefel, vartill Bladh gjort sig skyldig, vara av så allvarlig beskaffenhet, att desamma icke borde undgå laga beivran. Militie­ombudsmannen uppdroge därför åt överkrigsfiskalsämbetet att härför ställa Bladh under åtal inför krigshovrätten och därvid yrka ansvar å Bladh enligt lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav an­ställde mot Bladh inför krigshovrätten, meddelade krigshovrätten utslag den 25 april 1921. I utslaget yttrades följande. Enär i målet vore utrett, dels att Bladh utan att tjänstledighet blivit honom beviljad be­gagnat sig av ledighet från krigsdomarbefattningen under tiden från och med den 1 till och med den 20 september 1920 eller alltså 6 dagar längre än som utan ansökan fått av honom åtnjutas, dels ock att Bladh icke fullgjort den anmälan rörande nämnda ledighet, som enligt gällande föreskrifter ålegat honom, utan allenast anmält hos krigshovrätten och hos länsstyrelsen i Blekinge län, att han begagnade sig av ledighet den 1 samt från och med den 8 till och med den 15 september, samt hos stationsbefälhavaren, att han vore förhindrad tjänstgöra onsdagarna den 1, den 8 och den 15 september, njen ut­redningen i målet icke gåve vid handen, att Bladh därmed åsyftat att bereda sig ekonomisk fördel, prövade krigshovrätten lagligt på det sätt bifalla överkrigsfiskalsämbetets i målet förda talan, att Bladh dömdes jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen för den försummelse i tjänsten, vartill han i anmärkta avseenden gjort sig skyldig, att bota 100 kronor.

Över utslaget har Bladh anfört underdåniga besvär. Dessa besvär äro prövade av Kungl. Maj:t, som i utslag den 19 september 1921 funnit ej skäl göra ändring i krigshovrättens utslag.

3. Försummelse att i saköreslängd upptaga böter.

Vid en i sammanhang med militieombudsmannens inspektion av Västernorrlands regemente den 29 oktober 1920 företagen granskning av krigsrättsprotokollen för år 1918 anmärktes följande.

I nedan nämnda fall hade auditören K. Svallingson underlåtit att i den vid protokollsbandet fogade saköreslängd upptaga av krigsrätten ådömda böter, nämligen beträffande

1) korpralen vid Kalmar regemente nr 33/2 Johan Svensson, som av krigsrätten genom utslag den 30 augusti 1918 dömts jämlikt 105 § i strafflagen för krigsmakten jämförd med 20 kap. 1 § allmänna straff­lagen att bota 50 kronor till kronan,

2) värnpliktige nr 121 06/1917 Adolf Jansson från Ljustorps för­samling, som av krigsrätten genom utslag den 13 september 1918 dömts jämlikt 105 § strafflagen för krigsmakten att för första resan snatteri bota 50 kronor till kronan,

3) värnpliktige nr 477 24/1917 Sten Harald llyberg från Åsbo församling, som av krigsrätten genom utslag den 29 november 1918 dömts jämlikt 101 § strafflagen för krigsmakten, 107 § 2 mom. samma lag jämförd med 123 § i nämnda lag att dels för uppsåtligt förstö­rande av till bruk utlämnad ammunition och för övergivande av post­ställe under synnerligen mildrande omständigheter undergå disciplin­straff av sträng arrest i sex dygn, dels för förskingring att bota 25 kronor till kronan,

4) värnpliktige nr 396 65/1917 Karl Leonard Bengtsson från Sundsvall, som av krigsrätten genom utslag den 14 december 1918 dömts jämlikt 105 § strafflagen för krigsmakten jämförd med 20 kap.1 § allmänna strafflagen att för första resan snatteri bota 50 kronor till kronan, och

5) värnpliktige nr 182 26/1917 Ivar Teodor Karlsson från Ö. Husby församling, som av krigsrätten genom utslag den 14 december 1918 med stöd av 52 och 124 §§ jämförda med 123 och 130 §§ samtliga lagrum jämförda med 38 §, allt strafflagen för krigsmakten, och 107 §2 mom. samma lag jämförda med 20 kap. 1 § allmänna strafflagen dömts för olovligt undanhållande vid tre tillfällen, för övergivande av post­ställe, som finge anses hava skett under synnerligen mildrande om­ständigheter, och för oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikt till disciplinstraff av vaktarrest i femton dagar, samt för första resan snatteri att bota tio kronor till kronan.

I anledning av vad sålunda anmärkts infordrade militieombuds- mannen yttrande från Svallingson.

Uti yttrande den 8 januari 1920 anförde Svallingson följande. Saköreslängd^! vore givet felaktig, men då bötesbeloppen vore indrivna eller avtjänade, torde de kunna redovisas genom att ett tillägg till saköreslängden gjordes, varom Svallingson, därest militieombudsmannen icke hade något att däremot erinra, ämnade föranstalta, att avlämnas tillsammans med saköreslängden för år 1919.Militieombudsmannens ämbetsberättelse. a

66

I anledning av berörda yttrande anmodades Svallingson att avgiva förnyat yttrande i ärendet och därvid angiva tidpunkten och sättet för bötesstraffens befordrande till verkställighet och för desammas verk­ställande.

Som svar härå meddelade Svallingson i en den 27 januari 1920 dagtecknad skrivelse följande. Han hade funnit, att korpralen Svensson avtjänat honom av krigsrätten ådömda böter i sammanhang med annat straff under augusti' månad sistlidna år. Genom Svallingsons försorg hade övriga i militieombudsmannens skrivelse den 29 november 1919 omförmälda bötesbelopp blivit inbetalda. Ett tillägg till 1918 års sak­öreslängd upptagande de utelämnade bötesbeloppen vore avlämnad till regementsexpeditionen.

Då vad Svallingson i ärendet anfört icke innefattade nöjaktig förklaring i de hänseenden, vari militieombudsmannen begärt upplysning, anhöll militieombudsmannen i skrivelse till chefen för Västernorrlands regemente den 4 februari 1920, att regementschefen ville inkomma med upplysning därutinnan och därvid uppgiva, vid vilken tidpunkt ifråga­varande bötesstraff befordrats till verkställighet samt av vem böterna erlagts.

Såsom svar härå anförde regementschefen i skrivelse den 20 februari 1920 bland annat följande. Den 28 januari 1920 hade auditören Sval­lingson inlämnat till regementsexpeditionen jämte 1919 års saköreslängd ett tillägg till 1918 års saköreslängd, omfattande de bötesbeslut, som omnämndes i militieombudsmannens skrivelse den 4 februari 1920, jämte bötesbeloppen ifråga med undantag av de korpralen vid I. 21 nr 33/2 Johan Svensson ådömda böterna, vilka enligt till regementet översänt avstraffningsbevis avtjänats i sammanhang med annat straff. Ifråga­varande tillägg till saköreslängd jämte bötesbeloppen hade sedermera bifogats till den redovisning för av regementets krigsrätt ådömda böter, som årligen under januari månad skulle till Konungens befallnings- havande översändas. Några utslag mot de i militieombudsmannens skrivelse nämnda personerna, vilka samtliga hade tjänstgjort vid Väs­ternorrlands försvarsområde, syntes enligt i den numera upplösta för- svarsområdesexpeditionen förda diarium och samling av inkommande handlingar icke hava kommit regementschefen tillhanda. Ifrågavarande böter hade alltså icke kunnat genom regementschefens försorg indrivas. Enär de i förordningen den 14 december 1917 givna bestämmelserna för av krigsrätt utdömda böters indrivning torde få anses hava varit i viss mån oklara, vilket också bestyrktes av att det genom kungörelsen den 15 april 1919 gjorda tillägget till förordningens § 18 ansetts er­

137

forderlig^ hade regementschefen icke ansett sig förhindrad att mottaga de av auditören överlämnade, redan under år 1918 utdömda bötesbe­loppen. På av regementschefen gjord förfrågan hade auditören Sval- lingson upplyst, att han själv erlagt bötesbeloppen ifråga, utom det av korpralen Svensson enligt ovan avtjänade, vadan alltså bötesstraffen dittills icke gått i verkställighet. Regementschefen hade emellertid anmodat auditören Svallingson att inkomma med föreskrivna avskrifter av krigsrättens beslut.

% sfs*

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 8 april 1921 anförde militieombudsmannen härefter följande.

Jämlikt § 1 i förordningen den 14 december 1917 angående in­drivning och redovisning av böter skulle böter, som av domstol eller annan ämbetsmyndighet ådömdes, upptagas i saköreslängd. Jämlikt § 4 mom. 4 i samma förordning skulle, då krigsdomstol meddelat beslut, enligt vilket böter skulle gäldas, utan att jämte böterna förekomme frihetsstraff, avskrift av beslutet i erforderliga delar genast efter dess meddelande i två exemplar avlämnas till vederbörande be­fälhavare.

Fullgörandet av dessa åligganden hade med avseende å de ovan­nämnda av krigsrätten vid Västernorrlands regemente meddelade bötes- beslut ankommit på Svallingson såsom auditör vid krigsrätten. Sval­lingson hade emellertid, enligt vad av det ovan anförda framginge, försummat såväl att i saköreslängd upptaga ifrågavarande bötesbelopp som att till vederbörande befälhavare för verkställighet expediera krigs­rättens bötesbeslut och hade han därigenom föranlett, att de ådömda bötesstraffen med ett undantag efter mer än ett år efter respektive utslags dag icke bragts till verkställighet.

Det tjänstefel vartill Svallingson sålunda gjort sig skyldig torde redan i och för sig vara av beskaffenhet att icke böra undgå laga be- ivran. Härtill komme emellertid det synnerligen anmärkningsvärda förfarande Svallingson ansett sig kunna tillgripa för att undanröja verk­ningarna av sin nämnda försummelse. Sedan anmärkning å felet fram­ställts, hade Svallingson, i stället för att genast författningsenligt, om ock för sent, verkställa den honom åliggande expeditionen, funnit till- ständigt att själv erlägga de böter, som blivit av krigsrätten utmätta såsom straff för av vederbörande begångna förseelser, sålunda beta­gande den straffande statsmyndighetens beslut, vari han själv som domare

68

deltagit, den med straffverkställigheten åsyftade verkan. Men icke nog härmed. Oaktat han först den 28 januari 1920 på nämnda sätt själv erla^t ifrågavarande böter, hade han dels så avfattat det av honom i hans egenskap av auditör avfordrade yttrandet den 8 i samma månad, att därav ville synas som om böterna då blivit indrivna eller avtjä­nade, dels ock i sitt i enahanda ordning den 27 samma januari månad avgivna förnyade yttrande förklarat, att böterna då genom hans försorg blivit inbetalda. Frånsett att de uppgifter han sålunda lämnat varit dels oriktiga, dels vilseledande, torde av desamma jämväl framgå, att hans åtgärd att själv erlägga bötesbeloppen mindre skett av förment humanitära skäl eller för att gottgöra statsverket dess förlust av bö­terna, än för att minska intrycket av det tjänstefel han begått.

För vad Svallingson på sätt ovan anförts låtit komma sig till last uppdroge militieombudsmannen åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa honom under åtal inför krigshovrätten och därvid yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet i anledning härav an­ställde mot auditören Svallingson, meddelade krigshovrätten utslag den 6 juni 1921. I utslaget yttrades följande: Som Svallingson i egenskap av auditör i ovannämnda regementes krigsrätt gjort sig skyldig till ansvar för tjänstefel i de av militieombudsmannen anmärkta avseenden, prövade krigshovrätten rättvist i förmågo av 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma Svallingson att för vad han sålunda låtit komma sig till last bota 150 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

4. Felaktigt adömande av ansvar för inbrott och inbrottsstöld.(Tillgrepp av brödkort).

Vid en av militieombudsmannen den 14 juni 1920 i sammanhang med inspektion av Kalmar regemente företagen granskning av krigs- rättsprotokollen anmärktes följande.

Den 4 september 1918 avkunnade krigsrätten, som bestod av krigsdomaren Ludvig Sandberg, auditören Arvid Dahlin, kaptenen E. Nordfel t och fanjunkaren P. Lindell följande utslag i mål mot musik­eleven Per Gustaf Erik Dalén.

»Enär den tilltalade genom egen frivillig bekännelse samt vad

övrigt i målet förekommit är lagligen förvunnen att hava dels den 19 sistlidne juli i avsikt att tillgripa brödkort, begått inbrott i ett å kompaniexpeditionen stående skåp, dels påföljande dag ånyo begått in­brott i samma skåp och där tillgripit sju stycken regementet tillhöriga brödkort, av vilka han sedermera sålt två stycken för två kronor styc­ket, använt åtskilliga kuponger för egen del samt bränt upp återsto­den, och dels natten mellan den IG och den 17 nästlidne augusti från korpralen nr 242 Nilsson, då denne sovit, tillgripit ett över dennes säng hängande fickur, värt minst 30 kronor,

ty och som korpralen Nilsson av den tilltalades fader bekommit ett fickur i det tillgripnas ställe, varmed Nilsson förklarat sig åtnöjas,

prövar krigsrätten skäligt döma den tilltalade, som fyllt 15 men ej 18 år, jämlikt 20 kap. 4, 5 och 9 §§ allmänna strafflagen, jämförda med 4 kap. 3 § samma lag, samt 102, 104 och 107 §§ strafflagen för krigsmakten, att för å särskilda tider begången stöld och inbrott undergå straffarbete i tre månader.

Med avsende å omständigheterna i målet förordnar emellertid krigsrätten att med det åclömda straffet skall anstå och att på villkor, som angivas i lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig straffdom, skall bero, huruvida straffet skall gå i verkställighet».

Då det olovliga tillgreppet av brödkorten icke syntes hava bort bedömas såsom stöld utan efter förordningen den 12 mars 1918 (nr 122), innefattande vissa straffbestämmelser med avseende å reglering av handeln med eller förbrukningen av vissa varor i anledning av utom­ordentliga, av krig föranledda förhållanden anmodade militieombuds- mannen krigsdomaren Sandberg att inkomma med yttrande för egen del ävensom av krigsrättens övriga ledamöter.

Uti avgiven förklaring, däri krigsrättens övriga ledamöter in­stämde, anförde krigsdomaren Sandberg följande. Militieombudsmannen hade förklarat sig anse det olovliga tillgrepp av brödkort, vartill Dalén gjort sig skyldig, icke hava bort bedömas såsom stöld utan efter för­ordningen den 12 mars 1918, innefattande vissa straffbestämmelser med avseende å reglering av handeln med eller förbrukningen av vissa va­ror i anledning av utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Ehuru militieombudsmannen för detta uttalande icke avgivit någon som helst motivering, antoge Sandberg, att detsamma grundades å upp­fattningen, att brödkorten icke i och för sig ägt något' penningvärde och förty, enligt av högsta domstolen i utslag den 30 januari 1900 fastslagen rättsgrundsats, icke kunnat bliva föremål för olovligt till­grepp enligt 20 kap. strafflagen. Gent emot denna uppfattning tilläte

70

sig Sandberg framhålla,, att brödkorten varit gällande i var mans hand, och tillgreppet således å tjuven överflyttat rätten till inköp av bröd. Att denna rätt i och för sig ansetts äga penningvärde, framginge bäst därav, att Dalén själv sålt två av de tillgripna brödkorten för två kronor stycket. På grund av det anförda hölle Sandberg före, att Dalén genom tillgreppet av brödkorten gjort sig skyldig till brott en­ligt 20 kap. strafflagen och att hans förfarande förty icke borde be­dömas enligt den av militieombudsmannen åberopade förordning, vars bötesstraff bestämmelser uttryckligen begränsats till de fall »där ej för­farandet enligt lag eller särskild författning är belagd med straff». Enligt Sandbergs åsikt hade krigsrätten alltså i anmärkta hänseende rätteligen förfarit.

*

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 12 april 1921 anförde militieombudsmannen härefter följande.

Det torde vara en inom svensk rättspraxis erkänd grundsats, att en av förutsättningarna för att ett' tjuvnadsbrott skall anses föreligga vore, att den sak, som olovligen tillgripits, i och för sig hade penning­värde, d. v. s. att dess värde i den allmänna handeln kunde skattas i penningar och ej allenast gjorde sig gällande i ägarens hand. Denna grundsats, som redan av ordalagen framginge, torde, sedan den ytter­ligare fastslagits i det av krigsrättens ledamöter anförda, i högsta dom­stolens minnesbok antecknade rättsfall år 1900, vara så allmänt känd och tillämpad att vidare utredning i sådant hänseende ej torde erfordras.

Nu hade emellertid i förevarande fall krigsrättens ledamöter invänt, att föremålet för tillgreppet nämligen brödkorten i själva verket hade sådant marknadsvärde, som sålunda skulle utgöra förutsättning för att tjuvnadsbrott skulle kunna anses föreligga. Detta skulle enligt ledamöternas mening framgå därav, att tillgreppet av brödkorten, vilka varit gällande i var mans hand, skulle å tjuven överflyttat rätten till inköp av bröd, och att denna rätt i och för sig ägde penningvärde, vilket framginge bland annat därav, att i förevarande fall brödkorten av tillgriparen försålts för två kronor stycket. Krigsrättens ledamöter syntes emellertid härvid hava helt missuppfattat de ifrågavarande bröd­kortens karaktär. Desamma voro ingalunda bärare av någon rättighet, ej ens av rätten till inköp av bröd. Rättigheten till sådant inköp uppbures av vederbörandes författningsenliga rätt att mot betalning för varans värde utbekomma vad å honom såsom svensk medborgare efter särskilt stadgade grunder belöpte av hela det i riket befintliga

71

förråd av varau. Denna andel ägde han utbekomma varken mer eller mindre och i överensstämmelse härmed hade vid anordnandet av den för fördelningens rättvisa genomförande nödvändiga kontroll varit, å ena sidan uttryckligen föreskrivet, att brödkorten ej finge å annan överlåtas och å andra sidan möjliggjort för den, som förlorat sitt kort, att ändock utbekomma sin brödranson. Den, som sökte mot obehörigen anskaffat kort inköpa bröd eller annan dylik vara, gjorde sig följakt­ligen skyldig till bedrägligt förfarande, vilket emellertid vid det för­hållande, att detsamma i allmänhet icke tillskyndade staten ekonomisk förlust, ej kunde utan särskild straffbestämmelse beivras. Ett tillgrepp av brödkort torde sålunda ingalunda, såsom krigsrättens ledamöter förmodat, hava frånhänt ägaren och tillfört den nye innehavaren någon däremot svarande rättighet och följaktligen ej heller såsom bärare av dylik rättighet äga ekonomiskt värde. Visserligen vore det sant, att såväl brödkort som lösa kuponger till sådana kort i viss utsträckning obehörigen överlätes och användes och att desamma på grund av den av naturliga skäl bristfälliga kontrollen beroende möjligheten till dylik obehörig användning mot vederlag i penningar understundom överlätes. Men detta av krigsrättsledamöterna åberopade förhållande torde icke såsom ledamöterna förmodat utgöra bevis för att korten ifråga ägde marknadsvärde, utan endast att deras värde kunde upp­skattas i penningar av dem, vilka icke droge sig för att i och för kortens utnyttjande begå en i ransoneringens början väl endast otill- låten, men efter 1918 års ovannämnda författning även straffbelagd handling. Att ett värde i dylik marknad icke vore av beskaffenhet att utgöra förmögenhetsvärde i den mening, varom här vore fråga, torde vara uppenbart. Ett brev torde icke kunna bliva föremål för tjuvnad endast därför, att detsamma kunde av den tillgripande för­säljas till dem, som tilläventyrs kunde vilja använda det i utpressnings- syfte, liksom ej heller en sparbanksbok ansetts kunna vara föremål för sådant brott, ehuruväl det torde kunna antagas att den, som vore i stånd att genom förfalskning eller bedrägeri tillgodogöra sig dess inne­håll, jämväl kunde vara villig att för åtkomsten därav betala något belopp i penningar.

I nu förevarande fall hade följaktligen den tilltalade, musikeleven Per Gustaf Erik Dalén icke bort ådömas ansvar för inbrott resp. in­brottsstöld för det av honom den 19 juli 1918 i avsikt att tillägna sig brödkort förövade inbrott och det påföljande dag medelst inbrott förövade tillgrepp av brödkort.

Vid bedömande av de nämnda gärningarnas straffbarhet hade

72

krigsrättsledamöterna bestritt, att ovannämnda den 12 mars 1918 ut­färdade författning skulle i sådant hänseende kunna äga tillämpning. § 1 i nämnda förordning var av följande lydelse:

»Har Konungen eller ock, enligt lag eller särskilt bemyndigande, Konungens befallningshavande, statskommission eller särskild myndighet meddelat föreskrift om försäljning eller utlämnande av viss vara mot uppvisande eller avlämnande av kort eller annan av myndighet utfärdad handling, avsedd att tjäna- såsom bevis om rätt vid inköp av dylik vara, skall envar, som obehörigen antingen förskaffar .sig sådan hand­ling eller vid inköp av varan använder sådan handling eller kupong därtill, dömas till böter från och med tio till och med ettusen kronor, där ej förfarandet enligt lag eller särskild föiffattning är belagt med straff.

Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas».

Den för straffbarhet enligt detta författningsrum angivna förut­sättningen, att ransoneringskort obehörigen förskaffats, vore otvivel­aktigt för handen i fråga om det av Dalén den 20 juli 1918 förövade tillgreppet av brödkort. Enligt vad ovan anförts var detta tillgrepp icke straffbart enligt allmänna strafflagen och något straff därå var ej heller i särskild författning utsatt. Vid sådant förhållande torde stad­gandet otvivelaktigt ägt tillämpning i förevarande fall. Att i hänvis­ningen till allmän lag eller särskild författning söka utläsa någon tolk­ning av allmänna lagens bestämmelser rörande tjuvnadsbrott torde sakna varje fog, så mycket mer som förordningen i själva verket haft till huvudsaklig uppgift just att stadga straff för de vid dess tillkomst ofta förekommande tillgrepp av brödkort, vilka därförut, med hänsyn till bristen på straffbestämmelser, måst av domstolarna lämnas obestraf­fade (jfr bl. a. Hovrättens över Skåne och Blekinge utslag den 5 juni 1918 refererat i Svensk juristtidning år 1919 häfte 1). Den hänvisning till allmän lag och särskild författning, som 1918 års förordning inne­höll, var däremot betingad av andra skäl. De olika sätt, varpå ranso­neringen av livsmedel och andra förnödenheter i de olika kristidsför- fattningarna ordnats, möjliggjorde redan före den ifrågavarande förord­ningens utfärdande bestraffandet i vissa fall av sådana handlingar, som genom förordningen blevo särskilt straffbelagda. Sålunda kunde ex­empelvis i samtliga de i förordningen avsedda fall den såsom straffbar beskrivna handlingen tänkas vara begången under sådana förhållanden, att densamma bleve att hänföra till ämbetsbrott'. I fråga om sådana ransoneringar, vilka grundats på föreskrifter om varans utlämnande

73

mot kort, försett med den rättmätige innehavarens därå tecknade egen­händigt namnunderskrift, kunde ett begagnande av korten komma att utgöra ett led i ett förfalskningsbrott. I de fall, då varan efter ett på liknande sätt anordnat system utlämnades gratis, kunde begagnandet av obehörigen förskaffat kort komma att drabbas av ansvar enligt 22 kap. strafflagen o. s. v.

1 själva verket syntes krigsrättsledamöterna vid avkunnande av ifrågavarande utslag hava saknat kännedom om 1918 års nämnda för­fattning. I motsatt fall syntes oförklarligt, att krigsrätten icke, på sätt rätteligen ske bort, med tillämpning av §§ 1 och 2 i samma för­fattning dömt Dalén till ansvar för det han dels obehörigen vid inköp av mjöl eller bröd använt en del av de av honom tillgripna brödkortens kuponger och dels försålt en del av nämnda kort.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att krigsrätten genom sitt ifrågavarande utslag, i vad rörde Dalén ådömt ansvar för inbrott och inbrottsstöld, förfarit felaktigt i följande hänseenden.

Krigsrätten hade icke bort ådöma Dalén ansvar för det av honom den 19 juli 1918 allenast i uppsåt att tillgripa brödkort förövade inbrott utan hade bort ogilla åklagarens yrkande om ansvar å Dalén för denna gärning.

För det av Dalén den 20 juli 1918 medelst inbrott förövade till­grepp av sju stycken brödkort hade ansvar icke bort på sätt som skett ådömas Dalén för inbrottsstöld. I stället hade ansvar bort ådömas Dalén ej mindre jämlikt § 1 ovannämnda förordning den 12 mars 1918 för det han dels obehörigen förskaffat sig sju stycken brödkort dels ock vid inköp av bröd (mjöl) använt kupong till sådant obehörigen förskaffat kort, än även jämlikt § 2 samma förordning för det han försålt två av korten.

Då med hänsyn till handlingarnas innehåll Daléns nyssnämnda förseelser, vilka, ansedda såsom inbrottsstöld, jämte ytterligare en av krigsrätten såsom stöld ansedd gärning av krigsrätten bedömts med villkorlig straffdom, väl icke kunde anses hava förövats under synner­ligen försvårande omständigheter, torde Dalén för nämnda förseelser allenast hava förskyllt bötesstraff och följaktligen för den brottslighet, varom han sammanlagt blivit i målet övertygad, få antagas hava för­skyllt lägre straff än det honom av krigsrätten ådömda eller 3 månaders straffarbete.

Även om med den beskrivning, som i krigsrättens utslag givits åt det av Dalén mot korpralen Nilsson förövade tillgreppsbrott, detta icke syntes hava bort svårare anses än efter 105 § strafflagen för krigs-Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 10

74

makten, torde dock av handlingarna i målet framgå, att Dalén förövat brottet under sådana förhållanden att — visserligen icke 104 § sist­nämnda lag, vilket lagrum av krigsrätten åberopats, — men 20 kap. 4 § allmänna strafflagen varit därå tillämpligt. Dalén syntes nämligen icke hava varit förlagd i samma byggnad som Nilsson och torde i allt fall hava olovligen begivit sig in i dennes logement, där han nattetid förövat tillgreppet. Vid en tillämpning av sistnämnda lagrum torde med hänsyn till Daléns ungdom och då värdet av det tillgripna icke över­stigit 30 kronor få antagas, att han för ifrågavarande tillgrepp skulle hava ådömts lindrigare straff, än han av krigsrätten ådömts för samt­liga de av honom förövade brotten.

Vid det förhållandet att Dalén icke fyllt 18 år och dömts vill­korligt torde han allenast under den förutsättningen kunna anses hava lidit skada i egentlig mening av det felaktiga förfarande, som på sätt ovan anförts läge krigsrättens ledamöter till last, att anståndet med straffets verkställande förverkats och detsamma eller någon del därav av honom undergåtts. Enligt vad militieombudsmannen inhämtat hade så hitintills icke skett.

De fel, till vilka krigsrätten på sätt ovan anförts gjort sig skyldig därigenom, att densamma ådömt Dalén ansvar för inbrott och inbrotts­stöld för det han medelst inbrott sökt tillgripa respektive tillgripit brödkort, men underlåtit ådöma ansvar jämlikt 1918 års ovannämnda förordning, vilka fel krigsrättens ledamöter försvarat under åberopande av en mot antagen rättsgrundsats stridande uppfattning, hade militie­ombudsmannen ansett vara av beskaffenhet att icke kunna undgå laga beivran.

Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt överkrigsfiskals- ämbetet att ställa krigsrättens ledamöter, krigsdomaren Ludvig Sandberg, auditören Arvid Dahlin, kaptenen E. Nordfelt och fanjunkaren P. Lindell för vad de sålunda låtit komma sig till last under åtal inför krigshov- rätten. Överkrigsfiskalsämbetet borde därvid yrka ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet samt tillika, i mån av befogenhet, under­stödja de ersättningsanspråk, som Dalén, i målet hörd, kunde komma att däruti framställa.

Överkrigsfiskalsämbetet ställde i anledning härav krigsdomaren Sandberg och hans medparter under åtal inför krigshovrätten.

Uti en till krigshovrätten insänd skrift anförde krigsdomaren Sandberg, med instämmande av auditören Dahlin, kaptenen Nordfelt och fanjunkaren Lindell, följande.

75

Militieombudsmannen hade i sill till överkrigsfiskalsämbetet avlåtna skrivelse av deri 12 april 1921 betecknat det krigsrättsutslag, varom i målet vore fråga, vara i följande fyra särskilda avseenden felaktigt.

1) Krigsrätten hade icke bort ådöma Dalén ansvar för det av honom den 19 juli 1918 allenast i uppsåt att tillgripa brödkort för­övade inbrott, utan hade bort ogilla åklagarens yrkande om ansvar å Dalén för denna gärning;

2) För det av Dalén den 20 juli 1918 medelst inbrott förövade tillgrepp av sju stycken brödkort hade ansvar icke bort på sätt som skett ådömas Dalén för inbrottsstöld, utan i stället hade Dalén, för det han obehörigen förskaffat sig dessa kort, bort ådömas ansvar jämlikt § 1 i Kungl. förordningen den 12 mars 1918, innefattande vissa straff­bestämmelser med avseende å reglering av handeln med eller förbruk­ningen av vissa varor i anledning av utomordentliga, av krig föran­ledda förhållanden;

3) Dalén hade jämväl, bort ådömas ansvar enlig § 1 i nämnda förordning för det han vid inköp av bröd (mjöl) använt kupong till sådant obehörigen förskaffat kort; och

4) Dalén hade slutligen bort ådömas ansvar jämlikt § 2 i berörda förordning för det han försålt två av korten.

Beträffande de påstådda felaktigheterna under mom. 3) och 4) —, vilka föranlett militieombudsmannen att draga den något hastiga och åtminstone vad Sandberg anginge alldeles felaktiga slutsatsen, att krigs- rättsledamöterna vid utslagets meddelande saknat kännedom om för­ordningen den 12 mars 1918 — torde vara tillfyllest erinra därom, att åklagaren icke framställt något yrkande om ansvar å Dalén för de handlingar, som uti berörda båda moment omförmälts såsom straffbara enligt förordningen den 12 mars 1918. Åklagaren hade helt visst ansett att dessa handlingar vore att betraktä icke såsom självständiga för­seelser utan såsom helt naturliga följ dgärningar av de till arten vida grövre brott, Dalén begått genom inbrotten och tillgreppet av bröd­kort. I varje fall torde icke emot krigsrätten kunna riktas någon befogad anmärkning för det krigsrätten ej ådömt straff för icke åtalade gärningar.

Vad därefter anginge själva kärnpunkten i åtalet — frågan huru nämnda inbrott och tillgrepp skulle ur juridisk ansvarssynpunkt bedö­mas — vore ju denna frågas avgörande helt och hållet beroende på, huruvida brödkorten skulle anses hava ägt sådant värde, som enligt den av högsta domstolen i dess utslag den 30 januari 1900 fastslagna rättsgrundsats utgjorde en av förutsättningarna för tjuvnadsbrott.

76

Krigsrätten hade i sitt utslag utgått från att så varit förhållandet och till stöd härför kunnat åberopa ett så talande faktum, som att Dalén själv sålt två av korten för två kronor stycket. Militieombuds- mannen åter hade ansett »uppenbart» att det värde, brödkorten sålunda

► faktiskt visat sig äga, icke vore av beskaffenhet att utgöra förmögen- hetsvärde i den mening, varom här vore fråga.

Militieombudsmannen hade för denna sin uppfattning avgivit en utförlig motivering, avsedd att ådagalägga att brödkorten icke vore bärare av någon rättighet, ej ens av rätten till inköp av bröd, och att tillgreppet av brödkorten icke frånhänt ägaren och tillfört den nye ägaren någon däremot svarande rättighet.

Sandberg kunde för sin del ej finna annat än att militieombuds­mannen härvidlag fäst allt för stort avseende vid förbudet att överlåta brödkorten och tillmätt detta samma verkan som om brödkorten varit utställda att gälla endast för viss person.

Detta sätt att se saken torde åt brödkorten förläna en helt annan karaktär än som, enligt vad erfarenheten utvisat, i verkligheten utmärkte brödkorten. Det torde nämligen icke kunna förnekas att brödkorten, sedan de utdelats, utgjorde bevis om rätt att inköpa bröd — förord­ningen den 12 mars 1918 kallade ju själv brödkort och dylika hand­lingar »bevis om rätt till inköp» — och, då dessa bevis icke vore ställda å viss person, kunde de av vilken innehavare som helst begagnas för inköp av bröd. Just denna allmängiltighet gav åt brödkorten ett penningevärde i allmänna marknaden, som, så länge förbudet att över­låta brödkorten icke var kringgärdat med några straffrättsliga garan­tier, kunde av brödkortens innehavare utvinnas utan straffbar lagöver­trädelse. Att obehörigt anskaffande och begagnande av brödkort seder­mera genom förordningen den 12 mars 1918 belädes med särskilt straff, kunde, såvitt Sandberg förstode, ej beröva brödkorten det faktiska värde i allmänna marknaden, som de sålunda erhållit.

Tillkomsten av förordningen den 12 mars 1918 utgjorde för övrigt själv ett bevis på att brödkort och dylika handlingar varit i allmänna marknaden efterfrågade. Hade så ej varit fallet, skulle det varit obe­hövligt att stadga särskilda rättsliga garantier emot det fria förfogandet över brödkorten. Denna efterfrågan hade sin förklaring uti de enligt uppfattningen i vida kretsar alltför snävt tillmätta brödransonerna. Sålunda utvecklade sig vid sidan av det fullt lojala inköpet av bröd ett annat på överlåtelse av brödkort byggt system för brödinköp. Så länge detta sistnämnda system höll sig inom gränserna för det antal brödkort, som enligt den för riket i dess helhet utstakade ransonerings-

planen borde utdelas, var det också ur folkhushållningssynpunkt skä­ligen likgiltigt, vem som använde sig av brödkorten. Helt annorlunda blev förhållandet, då efterfrågan å brödkort sprängde dessa gränser och det började tillämpas att personer av de brödkortsutdelande myndig­heterna förskaffade sig flera brödkort än enligt ransoneringsplanen på dem belöpte. Ett sådant förfarande, tillämpat i stor skala, skulle inne­bära en fara för hela ransoneringsplanen, och det var, såvitt Sandberg trodde, insikten härom, som frambragte förordningen den 12 mars 1918. Själv hade Sandberg såsom domare ådömt en person straff enligt nämnda förordning för det han, efter att för viss period hava utfått brödkort från livsmedelsnämnden i sin hemort, skaffat sig ytterligare brödkort för samma period från livsmedelsnämnd å annan ort medelst företeende av ett före periodens början uttaget flyttningsbetyg till sistnämnda ort.

Överginge Sandberg sedan att skärskåda Daléns tillgrepp av bröd­kort ur synpunkten av den rättsgrundsats, som funnit uttryck i högsta domstolens utslag den 30 januari 1900, hade Sandberg mycket svårt att förstå, huru denna grundsats — vilken Sandberg vore skyldig ställa sig till efterrättelse — kunde innebära förbud för krigsrätten att för Dalén utmäta straff för tjuvnadsbrott.

Först och främst kunde Sandberg.ej ur högsta domstolens berörda utslag utläsa den skillnad emellan lojalt och illojalt värde, varpå militie- ombudsmannen stött sin uppfattning om brödkortens värdelöshet ur tillgreppssynpunkt. Vad högsta domstolen med tydlighet uttalat vore allenast, att föremål, som icke i och för sig ägde penningevärde, icke kunde vara objekt för tjuvnadsbrott. Högsta domstolen hade däremot icke givit någon anvisning för bedömandet av huruvida ett föremål hade penningevärde eller ej. Hetta borde förty få avgöras efter de faktiska förhållandena, som tillerkände penningevärde åt allt, som vore föremål för efterfrågan å deri allmänna marknaden. Sandberg trodde sig hava visat att brödkorten varit att till dylika föremål hänföra och att således deras värde för tillgriparen icke, såsom värdet av vanliga brev och å annan person utställd sparbanksbok, varit avhängigt av några speciella förutsättningar.

Ur brottslighetssynpunkt kunde man ej heller, såvitt Sandberg förstode, spåra någon skillnad emellan tillgrepp av penningar direkt och tillgrepp av sådana föremål, som omedelbart kunde i allmänna marknaden omsättas i penningar.

Även ur synpunkten av behövligt rättsskydd förefölle likheten slående emellan penningar och föremål av angiven art.

På nu i korthet anförda grunder vilade Sandbergs uppfattning

78

att krigsrätten i sitt bedömande av Daléns inbrott och tillgrepp lag­ligen förfarit.

Då Sandberg i överensstämmelse härmed yrkade ogillande av överkrigsfiskalsämbetets åtal, ansåge Sandberg sig böra tillägga, att han i varje fall icke, såsom militieombudsmannen i sin sammanfattning av åtalsgrunderna påstått, försvarat de fel, Sandberg enligt militieom- budsmannens åsikt begått, under åberopande av en mot antagen rätts­grundsats stridande uppfattning. Med all skyldig respekt för denna rättsgrundsats hade Sandberg endast tillåtit sig förfäkta den meningen, att han icke handlat i strid emot densamma.

Hade han härutinnan misstagit sig, vore det ursäktligt, eftersom den antagna rättsgrundsatsen ej utformats med önskvärd tydlighet och fullständighet.

Slutligen ville Sandberg på det kraftigaste bestrida Daléns och hans målsmans emot Sandberg framställda skadeståndsanspråk. Desamma syntes Sandberg till alla delar ogrundade, även om krigsrätten skulle anses hava utmätt straffet för Dalén enligt andra lagrum än dem, som rätteligen bort åberopas. I detta avseende torde böra bemärkas att, om än Daléns tillgrepp, såsom inbrottsstöld betraktat, icke kunde anses vara med försvårande omständigheter förenat, sådana omständigheter i synnerlig grad måste anses vara för handen, om tillgreppet skulle straffas allenast såsom obehörigt anskaffande av brödkort. Man kunde näppeligen tänka sig ett sådant anskaffande hava ägt rum under mera försvårande omständigheter än i nu föreliggande fall, då detsamma försiggått genom åtgärder, som, om de inriktats direkt på förvärvande av de penningar, Dalén för en del av brödkorten erhållit, obestridligen skulle hava åsamkat gärningsmannen ansvar för inbrott och inbrotts­stöld. Inför det faktum att förordningen den 12 mars 1918 för över­trädelse under synnerligen försvårande omständigheter stadgade straff upp till 6 månaders fängelse, torde det Dalén för samtliga' brott — däribland även ett ostridigt tjuvnadsbrott av beskaffenhet att ådraga Dalén urbota bestraffning — ådömda straff av 3 månaders straffarbete, villkorlig dom, under alla förhållanden få anses innebära ett milt be­dömande av Daléns brottslighet. Den skada Dalén genom krigsrättens utslag kunde hava lidit torde därför icke i ringaste mån bero på obe­hörig stränghet av krigsrätten, utan helt och hållet böra tillskrivas Daléns egna brottsliga gärningar.

Den 17 september 1921 meddelade krigshovrätten utslag, däri anfördes följande. Krigshovrätten funne väl att krigsdomaren Sandberg

79

och hans medparter såsom ledamöter i krigsrätten, på sätt militieom- budsmannen anmärkt, vid ifrågavarande utslags meddelande icke för­farit i överensstämmelse med antagen rättsgrundsats och med ovan­nämnda förordnings stadganden, men som vad härutinnan läge krigs- domaren Sandberg och hans medparter till last icke, med hänsyn till förseelsens beskaffenhet och vad krigsrättens ledamöter till sitt fredande anfört, vore av beskaffenhet att för någon av dem böra medföra ansvar och ersättningsskyldighet för fel i domarämbetets utövning, funne krigs- hovrätten den mot krigsdomaren Sandberg och hans medparter i målet förda talan icke kunna bifallas.

Vid övervägande huruvida talan borde fullföljas mot krigshov- rättens berörda utslag yttrade militieombudsmannen följande:

»Ett frikännande av ämbets- eller tjänstemän från ansvar och ersättningsskyldighet för tjänstefel, som han finnes hava begått, torde allenast böra ifrågakomma i det fall, att felet, med hänsyn till otyd­ligheten av ifrågakommande bestämmelser eller ovissheten ifråga om rådande rättstillämpning, måste anses förorsakat av en ursäktlig vill­farelse. Ett sådant fall torde dock icke, på sätt krigshovrätten antagit, här vara för handen.

Sedan högsta domstolen i ett flertal mål uttalat, att tillgrepp av föremål, vilka icke i och för sig hade penningvärde, ej kunde straffas såsom tjuvnadsbrott, och därvid jämväl såsom antagen lagtolkning i sin minnesbok antecknat ett sitt utslag i mål angående dylik fråga, har i överensstämmelse därmed under mer än 20 års tid en enhällig rätts­praxis tillämpat en mot krigsrättens utslag stridande uppfattning. En lika enhällig rättsdoktrin har under samma tid understött denna praxis. Det har sålunda ansetts klart, att kvitton, pantsedlar, frikort och dylika handlingar, lydande å viss person, vilka icke i och för sig äro bärare av ett värde och följaktligen ej heller äga värde i öppna mark­naden, ej äro föremål för tjuvnadsbrott.

Krigsrättens ledamöter hava medgivit, att de ägde kännedom om denna rättstillämpning, men de hava gjort gällande, att brödkort, varom här är fråga, vore bärare av förmögenhetsvärde. Jag har redan i krigshovrätten sökt visa, att de vid spannmålsransoneringens genom­förande begagnade »brödkorten» icke berättigade till utbekommande av något värde ej ens att utfå viss vara mot betalande av dess värde, utan allenast i det för ransoneringen nödvändiga kontrollsystemet ut­gjorde bevis om viss persons rätt att inköpa viss myckenhet av den ransonerade varan. De voro sålunda fullt jämförbara ined de ovan­

80

nämnda slag av handlingar lydande å viss person, som icke kunna vara föremål för tjuvnadsbrott. De kunna säkerligen lika litet som dessa tagas i beräkning såsom form ögen hetstillgång i innehavarens bo eller i öppen marknad saluhållas. Endast i den slutna marknad, som bestod av personer, vilka icke drogo sig för att handla i strid mot de rörande ransoneringen gällande författningar, kunde en avyttring äga rum, likaväl som ett till innehavaren ställt skuldebrev torde kunna försäljas bland dem, som skulle vilja genom en lagstridig handling göra den­samma sken av giltighet i innehavarens hand. Det synes mig oför­klarligt, huru krigsrättens ledamöter kunnat åberopa en dylik illegal marknad såsom bevis för en varas förmögenhetsvärde.

Krigsrättens ledamöter hava visserligen i krigshovrätten sökt göra gällande, att den omständigheten, att det för avyttring av ifråga­varande bevismedel gällande förbud saknade straffrättslig sanktion, skulle hava medfört, att medborgarna i allmänhet i riket i strid mot för­budet behandlade brödkorten såsom vanligt förmögenhetsobjekt, vilket kunde utgöra och faktiskt skulle hava utgjort föremål för köpenskap i den öppna marknaden. För min del äger jag icke kännedom om någon dylik öppen ehuru olaglig marknad. Icke ens i den trakt, där krigsrättens ledamöter hava sitt hemvist, lärer någon sådan förefunnits. Tvärtom torde de försäljningar som förekommo hava skett i tysthet, och ingen av krigsrättens ledamöter lärer väl vilja påstå att ett sådant förfaringssätt som exempelvis brödkorts utbjudande till salu i öppen bod, deras försäljande å exekutiv eller annan offentlig auktion eller dylikt, det vill just säga kortens utbjudande i öppen marknad, vare sig förekom eller, om det förekommit, skulle hava skett i övei^ens- stämmelse med ett allmänt medvetande om dess berättigande eller med vederbörande myndigheters begivande.

Vid tiden omedelbart före utfärdandet av förordningen den 12 mars 1918 torde bland mängden av annonser, innefattande utbud av ranso­nerade varor, jämväl någon gång hava förekommit utbud av ranso­neringskort, men i intet fall skulle annonsören vågat med öppet upp­givande av namn och adress utsätta sig för det allmänna rättsmed­vetandets bedömande eller myndigheternas ingripande. Och från myn­digheternas sida vidtogos allehanda åtgärder till förhindrande av ranso­neringskortens försäljning. Cirkulär utsändes till livsmedelsnämnder och styrelser, erinringar intogos i pressen och förhandlingar inleddes med representanter för tidningarna om avvisande av annonser av ovan­nämnda slag.

• Med hänsyn till dessa förhållanden, vilka icke bort kunna vara

81

för krigsrättens ledamöter okända, ock då statsmyndigheterna sålunda för sin del sökte upprätthålla sitt, låt vara utan straffsanktion försedda förbud mot överlåtelse av ransoneringskorten, lärer en överträdelse av nämnda förbud, om än aldrig så vanlig, icke kunna ligga till grund för en rättstillämpning.

Jag har följaktligen för min del icke kunnat finna en tolkning av gällande rätt byggd på ett sådant resonemang, som det krigs­rättens ledamöter fört, vara att hänföra till ursäktlig villfarelse om rättens innehåll.

Oavsett vad här ovan anförts, synes emellertid uppenbart, att varje grund för det ovannämnda av krigsrättens ledamöter förda reso­nemanget måste komma att helt förlora sin giltighet, då den till stöd därför åberopade omständigheten, att förbudet mot brödkortens över­låtelse saknade straffsanktion, från och med ikraftträdandet av den i målet åberopade förordningen av den 12 mars 1918 bortföll. >

Då militieombudsmannen emellertid icke med hänsyn till rätts­vårdens krav fann det oundgängligen nödvändigt att fullfölja talan i målet, blev ärendet från vidare åtgärd avskrivet.

5. Fråga, huruvida mål mot häktade obehörigen uppskjutits för utslagsmeddelande.

Av handlingar, som infordrats i anledning av anmärkning vid en av militieombudsmannen förrättad inspektion av Västgöta regemente den 10 oktober 1919 inhämtades följande.

Den 2 6 februari 1919 hölls rannsakning inför regementskrigsrätten med vice korpralerna nr 28 Erik Vilhelm Såll, nr 77 Ernst Valfrid Olsson, nr 157 Anders Georg Johansson, nr 57 Karl Hugo Karlsson, nr 188 Anders Birger Klasson, nr 205 Alfons Kristian Lindgren, nr 128 David Helge Kjellstrand, nr 184 Nils Evald Natanael Lindén, nr 56 Karl Albert Eriksson, samt värnpliktige nr 77 38/1918 Anders Gustaf Larsson an­gående ansvar för olovligt tillgrepp vid olika tillfällen.

Före krigsrättens sammanträde hade till densamma ingivits bland annat:

1) protokoll vid av regementsväbeln, fanjunkaren O. Sjöberg den 10 februari 1919 hållet förhör med Olsson, Såll, Johansson, Klasson och Karlsson,

2) protokoll vid av samme regementsväbel den 11 februari 1919 hållet förhör med Karlsson,Militieombudsmannens ömhetsberättelse. 11

82

3) protokoll vid av nämnde regementsväbel den 12 februari 1919 hållet förhör med Eriksson, Kjellstrand, Larsson och Lindén,

4) protokoll vid av bataljonsbefälhavaren, kaptenen I. Bernhardt den 13 februari 1919 hållet förhör med Olsson, Såll, Johansson, Klasson, Karlsson, Kjellstrand, Lindén och Larsson,

5) protokoll vid av ovannämnde regementsväbel den 15 februari 1919 hållet förhör med Lindgren, Olsson och Klasson, samt

6) protokoll vid av batajonsbefälhavaren, kaptenen It. Noring den 17 februari 1919 hållet förhör med Lindgren.

Vid de hållna förhören ävensom sedermera vid krigsrätten erkände Olsson, Såll, Klasson, Lundgren, Johansson och Karlsson vad som lades dem till last. Dock förnekade Såll att han, såsom Olsson uppgivit, gjort två inbrott natten mellan den 6 och den 7 februari 1919.

Larsson, Kjellstrand, Lindén och Eriksson förnekade varje del­aktighet uti ifrågavarande stölder.

Åklagaren, som anhöll om uppskov i målet, förklarade sig föra talan mot Olsson, Såll, Johansson, Karlsson, Klasson och Lindgren, jäm­likt 102 och 108 §$ strafflagen för krigsmakten, mot Olsson och Karlsson dessutom jämlikt 106 § samma lag, samt mot Kjellstrand, Lindén, Larsson och Eriksson för delaktighet i de förövade stölderna eller eventuellt beträffande Lindén och Kjellstrand, därest sistnämnda yrkande icke kunde bifallas, jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten. Härjämte hemställde åklagaren,. att rätten måtte förklara Såll, Olsson, Johansson, Karlsson, Klasson och Lindgren skyldiga att genast träda i häkte.

Krigsrätten meddelade följande beslut: Med bifall till åklagarens yrkande om häktning förklarade rätten Såll, Olsson, Johansson, Karlsson, Klasson och Lindgren skyldiga att genast träda i häkte. Jämlikt 25 § i lagen angående villkorlig straffdom den 28 juni 1918 förordnade krigs­rätten pastorn K. Yestlund i Vänersborg att i egenskap av förunder­sökare beträffande svarandena Såll, Olsson, Johansson, Karlsson och Klasson verkställa sådan undersökning, som i sagda lag omförmäles. Målet uppsköts att åter förekomma den 5 mars 1919.

Vid rättegångstillfället den 5 mars 1919 tjänstgjorde följande personer såsom ledamöter i krigsrätten, nämligen t. f. krigsdomaren auditören friherre Georg Albert Carlsson Fleetwood, vice auditören Anders Oskar Stenström, kaptenen Henrik Samuel Lindeberg och fanjunkaren Johan Edvin Engqvist.

Vid detta rättegångstillfälle ingav åklagaren ett av honom upp­gjort sammandrag angående ifrågavarande tjuvnadsbrott och en förteck­ning, utvisade vad tilltalade Olsson, Såll, Klasson, Lindgren, Johansson

83

och Karlsson var för sig tillgripit ävensom värdet därav. Riktigheten av sammandraget och förteckningen vitsordades av svarandena.

Härefter hördes ett vittne och upplysningsvis tre personer.Slutligen föredrogos inkomna förundersökningsinstrument.Protokollet för ifrågavarande tillfälle upptog, förutom vidhäftade

bilagor, allenast tre och en halv handskrivna sidor. Förundersöknings- instrumenten voro av synnerligen kortfattat innehåll.

Målet blev av parterna överlämnat till rättens avgörande. Krigs­rätten tillsade emellertid att utslag skulle meddelas den 12 mars 1919 samt förordnade att de häktade skulle kvarbliva i häkte.

Den 12 mars förekom ingen annan handläggning än -att målet, enligt protokollet, ånyo överlämnades till avgörande.

Krigsrätten meddelande nu följande utslag:»Genom svarandenas egna medgivanden och vad i övrigt i målet

förekommit finner krigsrätten vara utrett:att svarandena, vice korpralerna nr 77 Ernst Valfrid Olsson och

nr 28 Erik Vilhelm Såll i slutet av januari månad innevarande år medelst en falsk nyckel berett sig tillträde till kassationsrummet i kronans huvudförrådsbyggnad, varifrån de lyckats taga sig in i huvud­förrådet genom att lösrycka en del ribbor i väggen och där tillgripit: 2 par byxor, 1 st. kappa, 2 par skor, 6 par strumpor, 1 st. päls och 1 st. pälsmössa till ett ostridigt värde av 205 kronor 50 öre;

att svarandena nr 77 Olsson, nr 188 Klasson och 205 Lindgren ävenledes någon gång i slutet av sistlidne januari månad på ovannämnt sätt berett sig tillträde till-huvudförrådet, varest de tillgripit 2 par skor, 5 st. ylletröjor, 18 par strumpor, 2 st. pälsremmar, 1 st. skoband, 2 st! kappor, 2 st. pälsar, 1 st. vapenrock och 1 par byxor, allt till ett ostridigt värde av 355 kronor 40 öre;

att svaranden nr 77 Olsson vid ettiden på natten mellan den 6 och 7 februari innevarande år medelst falsk nyckel tagit sig in i skid- b°den och därifrån berett sig tillträde till förut ifrågakomna huvud­förrådet genom att lösrycka några ribbor i väggen, varefter han till­gripit: 4 par strumpor och 3 st. ylletröjor till ett ostridigt värde av 24 kronor;

att svarandena nr 77 Olsson och nr 157 Johansson natten mellan den 7 och 8 sistlidne februari klockan mellan 3.3 0 — 6.3o förmiddagen, då Olsson hade posttjänst å kaserngården, på förstnämnda sättet tagit sig in i huvudförrådet och där tillgripit: 12 par strumpor, 8 st. ylle­tröjor. 3 st. pälsar, 12 meter tyg och ett par skodon till ett ostridigt värde av 318 kronor.

84

att svarandena nr 77 Olsson och nr 28 Såll natten mellan den 6 och 7 sistlidne februari klockan fem på morgonen likaledes på först­nämnda sätt berett sig tillträde till huvudförrådet samt tillgripit: 10 par strumpor, 5 st. ylletröjor och 2 par skor till ett ostridigt värde av 117 kronor 50 öre;

att svaranden nr 57 Karlsson likaledes natten mellan den 6 och 7 februari, då han var på post å kaserngården, brutit sig in i huvudför­rådet, varest han tillgripit en päls till ett ostridigt värde av 40 kronor.

att svaranden nr 57 Karlsson någon gång i slutet av januari månad innevarande år, då han var på handräckning i vapenförrådet, där tillgripit 2 st. gevärsremmar till ett ostridigt värde av 3 kronor;

att svaranden nr 77 Olsson i mitten av sistlidne januari månad, då han var på handräckning i vapenförrådet, där tillgripit en revolver till ett ostridigt värde av 15 kronor; samt

att svaranden nr 57 Karlsson med vetskap om den olovliga åt­komsten av Såll köpt ett par skor, vilka hade ett ostridigt värde av 35 kronor.

I anledning härav prövar krigsrätten rättvist döma:Svaranden Ernst Valfrid Olsson, vilken ännu ej fyllt 18 år, jäm­

likt 102 § 2 mom. och 106 § strafflagen för krigsmakten samt 20 kap. 1, 4 och 9 §§ jämfört med 5 kap. 2 § allmänna strafflagen att för å särskilda tider och ställen förövad stöld undergå straffarbete i 9 månader:

Svaranden Erik Vilhelm Såll, jämlikt 102 § 2 mom och 109 § i strafflagen för krigsmakten samt 20 kap. 1, 4 och 9 §§ allmänna straff­lagen att för å särskilda tider förövad första resan stöld undergå straff­arbete i 9 månader, samt att under 1 år från det han efter utståndet straff blivit frigiven vara underkastad den påföljd, som angives i 2 kap. 19 § i allmänna strafflagen;

Svaranden Anders Birger Klasson jämlikt 102 § 2 mom. och 109 § i strafflagen för krigsmakten samt 20 kap. 1 och 4 §§ allmänna straff­lagen att för första resan stöld undergå straffarbete i sex månader, samt att under ett år från det han efter utståndet straff blivit frigiven vara underkastad den påföljd, som angives i 2 kap. 19 § i allmänna strafflagen;.

Svaranden Alfon Kristian Lindgren, som vid brottets begående ej fyllt 18 år, och vilken den 7 maj 1918 av krigsrätten blivit för stöld villkorligt dömd till tre månaders straffarbete, jämlikt 102 § 2 mom. strafflagen för krigsmakten och 20 kap. 1 och 4 §§ jämförda med 5 kap. 2 § 2 mom. allmänna strafflagen att för stöld undergå straffarbete i sex månader; och skall jämlikt 11 § i lagen angående

85

villkorlig straffdom den 28 juni 1918 anståndet med det förstnämnda straffet vara förverkat, vadan Lindgren har att i en bot undergå straff­arbete i nio månader;

Svaranden Anders Georg Johansson jämlikt 102 § 2 mom. och 109 § strafflagen för krigsmakten och 20 kap. 1 och 4 §§ allmänna strafflagen att för första resan stöld undergå straffarbete i sex månader, samt att under ett år från det han efter utståndet straff blivit frigiven vara underkastad den påföljd, som angives i 2 kap. 19 § i allmänna strafflagen;

Svaranden Karl Hugo Karlsson jämlikt 102 § 2 mom. 106 och 109 §§ strafflagen för krigsmakten samt 20 kap. 1, 4, 9 och 12 §§ allmänna strafflagen att för å olika tider och ställen förövad första resan stöld undergå straffarbete i nio månader, samt att under ett år från det han efter utståndet straff blivit frigiven vara underkastad den påföljd, som angives i ,2 kap. 19 § allmänna strafflagen.

Åklagarens yrkanden om ansvar å svarandena nr 128 Kjellstrand. nr 184 Lindén; nr 54 Eriksson samt nr 77 Larsson varda av krigs­rätten ogillade.

Beträffande ersättning till kronan för det stulna och ej tillrätta- skaffade godset, ålägger krigsrätten:

Svarandena Olsson och Såll, vilkendera gälda gitter, att ersätta kronan värdet av det stulna gods, varmed de gemensamt tagit befatt­ning, med 83 kronor 50 öre;

Svarandena Olsson, Klasson och Lindgren, vilkendera gälda gitter, att ersätta kronan värdet av det stulna gods, varmed de gemensamt tagit befattning med 157 kronor 90 öre;

Svaranden Olsson att ensam ersätta kronan värdet av det av honom tillgripna godset, med vilket han ensam tagit befattning, med samman­lagt 55 kronor;

Svarandena Olsson och Johansson, vilkendera gälda gitter, att ersätta kronan värdet av det gods, varmed de gemensamt tagit befatt­ning, med 98 kronor; och

Svaranden Karlsson att ensam ersätta kronan värdet av det av honom tillgripna godset, med vilket han ensam tagit befattning, med 40 kronor.

I avbidan på att utslaget vinner laga kraft skola Olsson, Såll, Klasson, Lindgren, Johansson och Karlsson i häkte kvarbliva.

(Besvärshänvisning för häktad meddelad).Ledamoten i krigsrätten kaptenen Vallin ville till protokollet hava

antecknat sin avvikande mening till förestående utslag i vad det rörde

86

svaranden Olsson, vilken kapten Vallin ville ådöma straffarbete i ett år tre månader».

Då såsom ovan nämnts vid rättegångstillfället den 12 mars icke förekom någon handläggning och i målet sex personer voro häktade ansåg militieombudsmannen uppskovet för utslags meddelande anmärk­ningsvärt och anmodade i skrivelse den 20 november 1919 auditören friherre Fleetwood att inkomma med yttrande för egen del ävensom av krigsrättens övriga ledamöter.

Uti avgivet yttrande anförde friherre Fleetwood följande. Det torde icke kunna betraktas annorledes än som synnerligen välbetänkt, att krigs­rätten icke omedelbart företagit omskrivna målet till avgörande. En brottsling hade icke blott rätt att fordra en snabb dom utan även en dom, som vore grundad på Sveriges rikes lag och moget övervägande. Det förevarande målet, där tio personer varit ställda under åtal, och där de olika individernas brottslighet delvis varit i hög grad samman­flätad, hade krigsrätten ansett sig icke omedelbart kunna företaga till avgörande, dels på rent tekniska juridiska grunder dels och på grund av den möjligheten av villkorlig dom, som otvivelaktigt förefunnits. Av de tio tilltalade hade nio icke förekommit i det allmänna straff­registret. Av dessa nio förekommo åtta ej eus i det militära. De in­givna förundersökningsinstrumenten hade varit av ett delvis ytterligt gynnsamt innehåll. I dylika fall förväntade, enligt krigsrättens åsikt, lagstiftaren av domaren, att han innan han-läte fängelseportarna‘sluta sig omkring en människa, noggrant prövade, huruvida icke den sista var­ning, som innefattades i den villkorliga domen, borde komma till till- lämpning. För en dylik prövning fordrades emellertid tid. Innan krigs­rätten bestämt sig för att avkunna utslag den 12 mars 1919 hade Fleetwood tillfrågat vice auditören Stenström, huruvida han såge sig i stånd att fredagen den 7 i samma månad tillhandahålla Fleetwood proto­kollen, för vilket fall utslag skalle komma att meddelas dagen därpå. Stenström hade förklarat sig i stånd härtill men tillagt, att han såsom stadsstyrelsens ordförande i Trollhättan på grund av vårvalen vore för­hindrad att infinna sig (auditören Ao">rg vistades på tjänstledighet i Skåne). Måndagen den 10 hade Fleetwood av sammanträde med råd­husrätten i Uddevalla varit urståndsatt att infinna sig i Vänersborg. Tisdagen den 11 hade inför Bohusläns regemente krigsrätt rannsakats häktade värnpliktige Karl Evald Edvinsson. Uti mfiitieombudsmannens skrivelse förekomme bland annat följande: »Då vid rättegångstillfället den 12 mars 1919 icke förekom någon handläggning c.'h i målet fem personer voro häktade, syntes uppskovet för utslags meddelade anmärk­

87

ningsvärt». Härvid syntes en missuppfattning hava ägt ruin. Vid rätte- gångstillfället den 5 mars hade tillsagts, att utslag skulle meddelas den 12 i samma månad. Helt naturligt hade alltså icke avsetts någon hand­läggning av målet sistnämnda dag. Fleetwood hade icke sagda dag tjänstgjort i krigsrätten. Om åter menades att ingen handläggning ägt rum den 5 mars och att utslag sålunda sistnämnda dag bort av­kunnas, ville Fleetwood hänvisa till krigsrättens protokoll för sagda dag, varav torde inhämtas att ganska avsevärd handläggning av målet då förekommit. Bland annat hade fem förundersökningsinstrument ingivits.

Å yttrandet hade Stenström, Lindeberg och Engquist tecknat, att de instämde i detsamma.

Då av det ovan återgivna yttrandet icke framgick vad hinder som mött att i målet, vari två av de tilltalade voro under 18 år, med­dela utslag den 6 eller 7 mars 1919 eller senare på dagen den 5 mars, infordrade jag förnyat yttrande från krigsrättens ledamöter, vilka i skrivelse den 1 april 1920, hänvisande till den förut i ärendet avgivna förklaring och under vidhållande att intet oskäligt uppehåll med målets företagande förekommit, förklarade sig ännu en gång vilja påpeka, att krigsrättétr-för utslags avkunnande sökt utsätta sammanträde till lör­dagen den 8 mars 1919 eller inom den i rättegångsbalken kap. 23 § 6 angivna tiden, men att detta icke låtit sig göra; varjämte Fleetwood för sin del anförde, att han vid tillfället ifråga hade en icke alldeles för­aktlig arbetsbörda, då han förutom egna befattningar (en rådmans och en auditörsbeställning m. m.) tjänstgjorde såsom ordförande i därvarande magistrat och rådhus samt beklädde tvenne krigsdomarämbeten.

❖ **

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 23 december 1920 anförde militieombudsmannen härefter följande.

Det av krigsrättens ledamöter åberopade lagrum, 23 kap. 6 § rättegångsbalken vore av följande lydelse.

»Begärer någon rådrum, att för sakens vikt sig nogare betänka, have där lov till och varde då med omröstning uppskov högst fyra dagar. Vill någon, sedan ordentligen till slut är omröstat, sin mening ändra eller förklara, innan dom är avsagd; det må ej vägras, när han goda skäl och orsaker där till företer.»

Över berörda lagrum och 5 § i samma kapitel hade den 7 januari 1830 utfärdats en kungl. förklaring, så lydande:

»Vid omröstning till dom skola alla rättens ledamöter, — — —

88

vid samma tillfälle----- ------ sina meningar yttra, till vilken ända, så snartläsningen av handlingarna är slutad,-------------, den ledamot, som ansersig behöva rådrum att, för sakens vikt, sig nogare betänka, skall, innan omröstningen börjas, sådant till rättens protokoll anmäla, i vilket fall omröstningen uppskjutes och handlingarna till honom överlämnas. Be- gäres rådrum av två eller flera ledamöter, då överlämnas handlingarna först till den av dem, som ytterst sitter, och därpå, när han till rätten handlingarna återställer, till den i ordningen närmaste, och så vidare, vilket varje gång i protokollet antecknas; och bör, sedan alla de leda­möter, som det äskat, sålunda av handlingarna haft del, samt fått be­gagna den i lagen medgivna betänketid, omröstningen genast åter, efter hållen överläggning i föreskriven ordning försiggå, utan att ytterligare uppskov därmed till en annan rättegångsdag för någon ledamot må äga rum.»

Av denna förklaring torde klart framgå, att stadgandet ifråga ej vore i förevarande fall tillämpligt.

Givetvis kunde även mål rörande häktad vara av så invecklad och vidlyftig beskaffenhet att ett uppskov för utslags avfattande under en eller annan dag icke kunde undvikas, och klart vore att även eljest särskilda omständigheter, såsom ock lagen förutsatte, kunde göra ett uppskov nödvändigt. (Jfr R. B. 24: 1). Någon sådan anledning hade emellertid icke förelegat uti nu ifrågavarande mål. Åven om rättens ledamöter underlåtit att före sammanträdet den 5 mars noga taga del av handläggningen vid föregående sammanträde, hade utslagets av­fattande likväl icke bort bereda dem någon svårighet så mycket mindre som på sätt av protokollet framginge krigsfiskalen tydligt och klart skriftligen redogjort för vad de anklagade var för sig låtit komma sig till last; ej heller hade, sedan flertalet tilltalade erkänt vad dem så­lunda påbördats, svårighet bort möta att härför utmäta straffet.

Vad två av de tilltalade beträffade hade krigsrätten dessutom sär­skild anledning att ofördröjligen meddela utslag i målet, i det Olsson och Lindgren vid brottets begående ännu ej fyllt 18 år. Lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelserom förfarandet i brottmål rörande minderåriga innehölle nämligen i 3 § följande bestämmelser:

»Sedan vid underrätt rannsakning i mål mot den, som ej fyllt aderton år, blivit till slut förd, skall dom avsägas samma dag eller senast nästa dag, där ej i målets vidlyftighet eller eljest hinder därför möter.»

Detta lagrum, som vore tillämpligt även på minderåriga, som ej hölles häktade, torde ifråga om häktade minderåriga med än större

89

skärpa fordra att uppskov för avkunnande av utslag endast i undan­tagsfall ifrågakoimne.

Vad krigsrättens ledamöter anfört därom, att svårigheter skulle hava mött för målets slutliga avgörande å tidigare dag än den 12 mars 1919, syntes icke förtjäna avseende. I varje fall torde därav icke framgå, att hinder förelegat för utslags avkunnande senare å dagen den 5 mars eller någon av dagarna den 6 eller 7 mars.

Då genom det fel, som krigsrättens ledamöter sålunda låtit komma sig till last, föranletts att 6 personer fått sitta i häkte 7 dagar mer än som vederbort, och samma ledamöter, i stället för att genast söka gottgöra den skada de genom sitt tjänstefel förorsakat, framhärdade i sin upp­fattning. att de i anmärkta hänseendet rätteligen förfarit, hade militie- ombudsmannen funnit sig i rättsvårdens intresse icke kunna underlåta att lagligen beivra det anmärkta felet. Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet att för berörda tjänstefel ställa krigsrättens ledamöter auditören friherre Fleetwood, vice auditören Sten­ström, kaptenen Lindeberg och fanjunkaren Engqvist under åtal inför krigshovrätten och därvid yrka ansvar å dem efter lag och sakens be­skaffenhet samt tillika i mån av befogenhet understödja de ersättnings­anspråk, som Såll, Olsson, Johansson, Karlsson, Klasson och Lindgren, i målet hörda, kunde komma att däruti framställa.

Överkrigsfiskalsämbetet yrkade med anledning härav i till krigs- liovrätten avgivet memorial, att krigsrättens bemälda ledamöter för vad i militieombudsmannens skrivelse lagts dem till last måtte dömas till ansvar enligt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen. Med överlämnande av särskilda, till krigshovrätten ställda skrifter, däri Klasson och Karlsson yrkat skadestånd för dem genom krigsrättens felaktiga förfarande till­skyndade lidande och förlust av arbetsförtjänst en var med 50 kronor, förklarade överkrigsfiskalsämbetet därjämte, att ämbetet biträdde sist­nämnda yrkanden under hemställan, att krigsrättens ledamöter måtte förpliktas att, vilken gälda gitte, till Klasson och Karlsson utgiva berörda belopp.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 10 december 1921. I utslaget yttrades följande. Ehuru, såvitt av protokollen i ovanbe- mälda, av krigsrätten den 12 mars 1919 avgjorda mål framginge, nämnda mål icke kunde anses hava varit av mera vidlyftig eller svår­löst beskaffenhet än att krigsrätten bort vara i stånd att åtminstone lördagen den 8 i samma månad avkunna utslag i målet, likväl och som av handlingarna i nu ftmevarande mål ävensom av de hos krigs- Militieombudsmannens ämbetsberaflelse. 12

t

90

hovrätten förda förteckningar över krigsdomares och auditörers tjänst­ledighet framginge, dels att Stenström, som vid ifrågakomna tid under auditören H. Abergs ledighet uppehållit auditörtstjänsten vid regementet, berörda den 8 mars varit på grund av befattning såsom ordförande i *stadsstyrelsen i Trollhättan förhindrad att deltaga i krigsrättens till Vänersborg förlagda sammanträde, dels att friherre Fleetwoods förord­nande såsom krigsdomare utgått den 9 mars 1919, dels ock att Linde- berg endast tillfälligt och omedelbart före krigsrättens sammanträde den 5 mars blivit kommenderad till tjänstgöring såsom ledamot i krigs­rätten vid dess berörda sammanträde, alltså och då vid nu omförmälda förhållanden samt med hänsyn därtill, att de två ledamöter i krigs­rätten, vilka skulle komma att deltaga i målets avgörande, men icke närvarit vid sammanträdet sistnämnda dag, måst beredas nödigt råd­rum att före överläggningen till utslag i målet överväga vad däri före­kommit, friherre Fleetwood och hans medparter icke genom vad i det av militieombudsmannen anmärkta avseendet lagts dem till last kunde anses hava gjort sig skyldiga till fel i domarämbetets utövning av be­skaffenhet att böra för någon av dem medföra ansvar och ersättnings­skyldighet, funne krigshovrätten den mot friherre Fleetwood och hans medparter i målet förda talan icke kunna bifallas.

6. Underlåtenhet att förklara anstånd med villkorlig’ straffdom förverkat.

Av handlingar, som militieombudsmannen i anledning av anmärk­ning vid fånglist granskning infordrat, inhämtades följande:

Den 22 oktober 1920 hölls vid regementskrigsrätten vid Vaxholms grenadjärregemente rannsakning med värnpliktige nr 2781 45/15 Karl Emil Gyllenhammar angående rymning. Hörd angående sina huvud­sakligaste levnadsomständigheter uppgav Gyllenhammar bland annat, att han den 28 oktober 1915 av Stockholms rådhusrätt dömts för första resan i samråd med annan förövat inbrott i uppsåt att stjäla att undergå straffarbete tre månader, vilket straff emellertid bestämts villkorligt. Gyllenhammars ifrågavarande uppgift vitsordades av ut­drag utav det hos fångvårdsstyrelsen förda straffregister.

Krigsrätten meddelade i målet följande utslag ovannämnda den 22 oktober 1920.

»Som genom vad tilltalade värnpliktige grenadjären vid 4. kom­paniet nr 2781 45/15 Karl Emil Gyllenhammar erkänt jämte vad övrigt

91

i målet förekommit blivit lagligen styrkt, att Gyllenhammar under på­gående tjänstgöring den 1 oktober 1916 olovligen avvikit från rege­mentet, dit han icke återkommit förrän den 18 innevarande oktober; alltså och då Gyllenhammar tillförne undergått bestraffning för rymning, prövar krigsrätten jämlikt §§ 50 och 58 strafflagen för krigsmakten, rättvist döma Gyllenhammar för rymning att hållas i fängelse eu månad.»

I skrivelse till chefen för regementet den 22 augusti 1921 anförde militieombudsmannen i anledning härav följande. Då krigsrätten till fängelse bestämde det straff, vartill Gyllenhammar gjort sig skyldig för rymning, hade krigsrätten tillika jämlikt 4 § i lagen om villkorlig straffdom den 22 juni 190G bort förklara anståndet med det straff, som ådömts Gyllenhammar av Stockholms rådhusrätt, förverkat. I an­ledning av vad sålunda anmärkts, anmodades regementschefen att in­komma med yttrande av vederbörande krigsrättsledamöter.

Till åtlydnad härav översände regementschefen ett den 22 september 1921 avgivet yttrande av krigsdomaren Arwid Gustaf Hernblom, auditören Sven Armas von der Burg, kaptenen Johan Bernhard Bengtsson Bernhardt och fanjunkaren Carl Theodor Hedlund, vilka varit ledamöter i rege- mentskrigsrätten vid ifrågavarande utslags meddelande.

I yttrandet anfördes följande. Det rådde intet tvivel om att krigs­rätten i sitt ifrågavarande utslag rätteligen bort förklara det Gyllen­hammar genom Stockholms rådhusrätts utslag av den 28 oktober 1915 villkorligen medgivna anståndet med avtjänandet av straffarbetsstraffet förverkat. Att så emellertid beklagligtvis icke skett, hade berott på förbiseende av det förhållandet, att rymningsbrottet tagit sin början redan den 1 oktober 1916. Vid utslagets avkunnande hade krigsrättens ledamöter haft blicken fästad därpå, att så lång tid som fem år för­flutit från det Gyllenhammar lagfördes för inbrottsstölden (1915) och till dess han rannsakades för det sedermera förövade rymningsbrottet (1920). Till följd av den vid ifrågavarande rättegångstillfälle rådande brådska — ett osedvanligt stort antal mål skulle handläggas den dagen — hade förbisetts, att i själva verket en del av det påtalade rymningsbrottet i tiden fallit inom tre år efter det rådhusrättens ovan omförmälda utslag avkunnats.

* **I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 6 oktober 1921 anförde

militieombudsmannen härefter följande.Krigsrättens ledamöter hade sålunda medgivit, att krigsrätten

vid meddelandet av ifrågakomna utslag den 22 oktober 1920 i strid

92

med bestämmelsen i 5 § i lagen den 22 juni 1906 om villkorlig straffdom uraktlåtit att förklara förverkat det värnpliktige Gyllen- hammar genom Stockholms rådhusrätts utslag den 28 oktober 1915 villkorligen medgivna anstånd med avtjänande av för första resan inbrott ådömt straffarbete i tre månader. Genom detta förbiseende hade föranletts, dels att Gyllenhammar obehörigen befriats från av­tjänande av ifrågavarande straffarbete, dels ock att det av Gyllenham­mar begångna tjuvnadsbrott icke skulle kunna tillräknas honom till förhöjning av straff för återfall i sådant brott. Vad i förklaringen anförts såsom ursäkt för förbiseendet syntes militieombudsmannen så mycket mindre förtjäna beaktande, som i utslaget uttryckligen an­givits den dag, då rymningsbrottet tagit sin början.

Det begångna felet hade militieombudsmannen ansett vara av beskaffenhet att icke kunna undgå beivran. Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet att för det fel, vartill krigsrätten sålunda gjort sig skyldig, ställa dess ovanbemälda leda­möter under tilltal inför krigshovrätten och därvid yrka ansvar å dem efter lag och sakens beskaffenhet.

På det åtal, som överkrigsfiskalsämbetet med anledning härav anställde mot krigsrättens ovanbemälda ledamöter, meddelade krigs­hovrätten utslag den 5 december 1921. I utslaget yttrades följande. Som krigsdomaren Hernblom och hans medparter i deras ovannämnda egenskap av ledamöter i krigsrätten vid meddelande av ifrågavarande utslag av den 22 oktober 1920 gjort sig skyldiga till felaktigt för­farande i domarämbetets utövning i det av militieombudsmannen an­märkta avseendet, prövade krigshovrätten rättvist i förmågo av 25 kap. 17 § allmänna strafflagen döma krigsdomaren Hernblom och hans medparter att för vad de sålunda låtit komma sig till last bota, Hernblom och von der Burg vardera 25 kronor samt en var av Bern- hardt och Hedlund 10 kronor.

7. Underlåtenhet att meddela värnpliktiga underrättelse om rätt att söka befrielse frän uttagning för utbildning till underbefäl eller fackmän.

(Inskrivningsförordningen § 109.)

Uti en till militieombudsmannen insänd skrift anförde värn­pliktige nr 244 13/1920 Hartvig Persson, nr 135 4/1920 Gerh. Olsson, nr 531 5/1920 Mark. Wallin, nr 537 6/1920 Erik Strid, nr 430 5/1920 Persson och nr 236 5/1920 Sune Persson bland annat följande.

Klagandena hade börjat sin första värnpliktstjänstgöring den 1 (> november 1920. De hade då omedelbart blivit uttagna till signal­avdelningen (fackmän). Därvid hade då försäkrats dem, att de skulle slippa längre utbildningstid än värnpliktiga i allmänhet. Då signalister aldrig förut haft längre utbildningstid än andra värnpliktiga hade de icke vidare reflekterat över saken. Hade de någon gång frågat veder­börande angående saken, hade de som förut fått till svar, att de skulle bliva hemförlovade i vanlig tid. De hade således då icke haft någon an­ledning till klagomål. Först den 13 januari 1921 hade meddelats dem, att utbildningstiden för signalister vore 2 månader längre än för värn­pliktiga i gemen och att deras tjänstgöring skulle räcka till den 27 juli 1921. Samtidigt hade meddelats dem, att klagotiden då redan var utgången. I händelse klagandena skulle stanna vid regementet till den 27 juli komme det att bliva stort avbräck i det civila livet för dem alla. De hade aldrig självmant anmält sig till signalister.

I anledning av klagomålen infordrade militieombudsmannen yttran­den från ordföranden i 1920 års inskrivningsrevision för Malmöhus norra inskrivningsområde, och inkom i anledning härav ett av chefen för norra skånska infanteriregementet översten friherre R. O. Marks von Wurtemberg avgivet yttrande, däri anfördes följande.

Inskrivningsförordningen, § 109, bestämde angående uttagande av värnpliktiga »underbefäl och fackmän» bland annat, att ifrågavarande värnpliktiga skulle uppföras på för inskrivningsrevisionen avsedda för­teckningar, i vilka skulle angivas dels vilka som frivilligt anmält sig, dels vad å förteckningen uppförda kunde hava att erinra mot uttag- ningen. Samma paragraf stadgade också, att befälet skulle underrätta de å förteckningen uppförda, som icke frivilligt anmält sig, om vill­koren och sättet för ernående av befrielse från den uttagning, vartill de föreslagits. Vid uttagningen av »underbefäl och fackmän» bland de hösten 1920 inryckta värnpliktiga hade från regementschefens sida genom regementsorder nr 64 och 71 vidtagits av ovanstående bestäm­melser påkallade åtgärder. På grund av regementsorder nr 71, jämförd med inskrivningsförordningen § 109, till vilken regementsordern hän­visade, hade det varit kompanichefens skyldighet att lämna manskapet de i berörda paragraf nämnda meddelandena. Att detta icke under­låtits hade regementschefen så mycket mindre anledning att ifråga­sätta som å från kompaniet inkommen förteckning å »underbefäl och fackmän» beträffande samtliga signalister angivits, att de voro »fri­villiga». Med anledning av den remitterade handlingen hade rege­mentschefen från vederbörande bataljons- och kompanichef infordrat

94

yttranden. Av dem framginge, — vilket ej förut varit regements­chefen bekant — att de klagande icke på förhand underrättats om att uttagningen till »underbefäl och fackmän» medförde förlängd tjänstgöring, något som tydligen på grund av andemeningen i inskriv- ningsförordningen § 109 bort meddelas dem, samt att klagandena på grund av denna ovetenhet försummat att i laga tid begära ändring hos inskrivningsrevisionen. Sedan nu detta konstaterats syntes rege­mentschefen två slutsatser vara att dr ga, den ena att någon försum­melse begåtts, den andra att därigenom, åtminstone formellt, klagan­denas rätt trätts för nära. Beträffande den förra frågan ansåge rege­mentschefen sig på grund av att saken läge under militieombud-man- nens prövning, förhindrad att vidtaga någon åtgärd. Regementschefen ville endast som sin mening framhålla, att försummelsen ifråga läge hos kompanichefen, som varit den som det tillkommit att lämna man­skapet erforderliga meddelanden, men att det framginge att kompani­chefen — en löjtnant som på grund av ordinarie kompanichefens bort- kommendering beordrats i befattningen — känt sig osäker och sökt stöd hos bataljonschefen utan att dock få riktig upplysning i frågan. Att någon osäkerhet kunnat råda hos bataljons- och kompanichef om att uttagning till »underbefäl och fackmän» medförde förlängd tjänst­göring, vore visserligen egendomligt, då det tydligt framginge av värnpliktslagen. Men det syntes regementschefen onekligt att, som bataljonschefen framhölle, saken kunde i viss mån förklaras av den oreda och osäkerhet som uppstått i fråga om värnpliktsförhållandena genom de senaste årens otaliga ändringar i gällande bestämmelser samt nästan undantagslöst så sent utfärdade bestämmelser för övningar m. m. att därigenom ett ordnat och genomtänkt verkställande av högre myndighets order för truppbefälet i hög grad försvårats. Be­träffande den senare frågan syntes regementschefen en lösning av den­samma, som tillgodosåge manskapets rätt, synnerligen svår att åväga­bringa på grund av den ofta nog till egendomliga resultat ledande bestämmelsen i värnpliktslagen, att klagan ej finge föras över inskriv- ningsrevisionens beslut. Här förelåge ett fall, där värnpliktiga för­suttit sin rätt till framställning inför inskrivningsrevisionen om ändring i deras värnpliktsförhållanden, icke genom egen försummelse utan genom att militärbefälet försummat lämna dem föreskrivna medde­landen. Givetvis skulle det vara önskvärt, att rättelse härutinnan kunde åvägabringas genom att frågan finge upptagas till förnyad pröv­ning inför inskrivningsrevisionen. Då måhända bestämmelsen i värn­pliktslagen § 23 ej torde utgöra hinder för Kungl. Maj:t att på grund

95

av vad som förelåge i frågan, undanröja inskrivningsrevisionens beslut, därest framställning därom gjordes av myndighet, ville regements­chefen som en enligt hans åsikt möjlig lösning av frågan föreslå, att militieombudsmannen gjorde underdånig framställning, att, på grund av vad i frågan förelåge, inskrivningsrevisionens beslut beträffande ifrågavarande fem värnpliktigas uttagande till underbefäl och fack­män undanröjdes, och det hänskötes till näst sammanträdande in- skrivningsrevision att ånyo handlägga frågan. Inskrivningsrevisionen sammanträdde ånyo i april månad och — under förutsättning att så­dant beslut bleve fattat inom närmaste tiden — skulle möjlighet före­ligga att där få frågan ånyo handlagd på sätt, som tillgodosåge de värnpliktigas rätt att göra framställning om ändring i uttagnings- beslutet. Huruvida, vid en förnyad handläggning av berörda inskriv- ningsärende, saklig ändring i den riktning klagandena önskade, stode att ernå, vöre beroende av, huruvida klagandena kunde förete i inskriv- ningsförordningen § 109 angivna intyg att den förlängda tjänstgöringen skulle bereda »honom (klaganden) eller av hans arbete beroende nära anhöriga väsentliga svårigheter och olägenheter». För att utreda detta hade regementschefen anmodat sökandena att inkomma med sådana intyg. Redan nu ansåge regementschefen sig dock kunna såsom sin mening uttala, att ringa sannolikhet förelåge, att någon av de kla­gande skulle kunna förete så bärande intyg, att inskrivningsrevisionen skulle kunna taga hänsyn till desamma. Inskrivningsrevisionen hade nämligen att under alla förhållanden tillse, att det i lagen föreskrivna antalet underbefäl och fackmän fylldes med därtill lämpliga värnplik­tiga. För den ene som den andre medförde givetvis förlängd tjänst­göring en viss olägenhet, men endast om den kunde bevisas vara syn­nerligen tyngande kunde revisionen taga hänsyn därtill. Av här an­givna skäl syntes regementschefen sannolikt att den föreliggande frå­gan huvudsakligen gällde att formellt tillgodose klagandenas rätt, under det att i sak föga sannolikhet funnes för att denna formella rätt komme att medföra av klagandena avsett praktiskt resultat.

Vederbörande kompanichef, löjtnanten C. A. R. Lagergréen anförde i infordrat yttrande följande. Klagandena hade rätt däri, att de ej förrän den 13 januari 1921 fått full klarhet om sin tjänstgöringstid, detta beroende på att löjtnanten själv ej förrän då blivit fullt på det klara med deras tjänstgöringsförhållanden, som då stodo utsatta i vapen- övningstabellen. Då de värnpliktiga underbefälseleverna, som vore i samma avdelning som signalisterna, i början av december månad 1920 underrättades om att de skulle ligga inne två månader längre än värn­

96

pliktiga, uttagna till vanlig infanteritjänst, hade signalisterna frågat, om detta gällde även dem. Då löjtnanten ej varit alldeles säker på sin sak, hade löjtnanten rådfrågat skolchefen. Denne hade varit av den uppfattning, att signalisterna ej skulle hava längre utbildningstid än värnpliktiga i vanlig infanteritjänst, varför löjtnanten också meddelat signalisterna denna uppfattning.

Bataljonschefen, majoren greve C. Lewenhaupt anförde i avgivet yttrande följande. Majoren vitsordade kompanichefens yttrande. Orsaken till att omskrivna värnpliktiga ej i tid fått klart besked om tjänstgörings­tidens längd vore att söka dels i de omkastningar med därav följande oreda i värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden, som de senare åren ständigt ägt rum — signalister hade förr icke ålegat längre tjänst­göring än värnpliktiga i vanlig infanteritjänst — dels i de stundom svårtolkade bestämmelserna härför.

I förnyat yttrande anförde regementschefen härefter följande. Av de sex klagandena, vilka samtliga tillhörde regementet, vore allenast fem uttagna till signalister, nämligen nr 531 5/1920 W allin, nr 430 5/1920 Persson, nr 236 5/1920 Persson, nr 537 6/1920 Strid och nr 244 13/1920 Persson. Den sjätte klaganden nr 135 4/1920 Olsson hade jämlikt gällande bestämmelser intill inskrivningsrevisionens decembersamman­träde 1920, uppförts i reserv. Sedan revisionen sammanträtt och be­slutat, att Olsson ej skulle uttagas, hade på regementsorder den 16 december 1920 meddelats namnlista på uttagna underbefäl och fackmän upptagande bland annat de ovan angivna fem signalisterna. Olssons klagan vore alltså grundad på misstag, beroende på att han varit upp­förd som reserv, och sedermera icke fått klargjort, att han ej blivit uttagen. Av de övriga fem klagandena hade allenast tre inkommit med till inskrivningsrevisionen ställda och av intyg styrkta ansökningar om frikallelse från uttagningen till underbefäl och fackmän Dessa intyg vore så beskaffade, att enligt regementschefens mening icke någon ut­sikt till frikallelse funnits, om ansökningarna förelegat vid inskrivnings­revisionens decembersammanträde. Enär ansökningarna vore ställda till inskrivningsrevisionen, borde de av regementschefen överlämnas till den 13 april sammanträdande inskrivningsrevisionen, vilken dock kunde upptaga dem till prövning endast ifall genom Kungl. Maj:t sådant med­givits. De två övriga klagandena hade, trots uppmaning, ej inkommit med några ansökningar, vadan de säkerligen ej kunde förete några giltiga skäl och intyg.

Vid yttrandet hade fogats ansökningshandlingar till inskrivnings­revisionen för Malmöhus norra inskrivningsområde från värnpliktige

'.»7

rar ‘244 13/1920 Persson, värnpliktige Wallin och .värnpliktige nr 430 5/1920 Persson angående befrielse från den förlängda tjänstgöringstid av två månader, som drabbat dem genom uttagning till signalister. Såsom skäl för befrielsen anförde värnpliktige nr 244 13/1220 Persson, att han, som dreve möbelaffär i Hälsingborg, icke utan att äventyra sin ekonomi kunde under den längre tjänstgöringstiden vara från­varande från sin affär. Vid ansökan hade Persson fogat dels intyg från ordföranden i kommunalnämnden i Norra Akarp, att Perssons närvaro i affären kunde anses vara av behovet påkallat, enär han i sin tjänst hade såväl tapetserare som måleriarbetare, dels av vederbörande pastors­ämbete utfärdat åldersbetyg dels ock utdrag av handelsregistret för Hälsingborgs stad, utvisande att Persson till handelsregistret anmält den 30 maj 1919, att han i staden ämnade idka handelsrörelse.

Värnpliktige Wallin anförde såsom skäl för befrielsen, att han, som den 15 april 1921 skulle öppna affär i Landskrona, skulle åsamkas stora förluster genom den längre tjänstgöringstiden. Till stöd för ansök­ningen hade Wallin åberopat ett av tre byggmästare och en snickare­mästare utfärdat intyg om att affärslokalerna i en uppgiven fastighet inreddes för Wallins räkning och att de voro beräknade att tagas i bruk den 15 april 1921.

Slutligen anfördes av värnpliktige nr 430 5/1920 Persson, att han som hade för avsikt, att i början av juni 1921 företaga en studieresa till England, på grund av den längre tjänstgöringstiden icke skulle kunna företaga den planerade resan. Till stöd för ansökan åberopades ett av Perssons fader Johannes Persson om berörda förhållande utfärdat intyg.

* *

I skrivelse till regementschefen den 18 april 1921 anförde militie- ombudsmannen härefter följande.

Enligt lagen den 22 juni 1920 om ändrad utbildningstid för värn­pliktiga av 1920 års klass skulle vid fotfolket värnpliktiga, som ut- tagits till underbefäl och fackmän, tjänstgöra i sammanlagt 225 dagar under det att övriga värnpliktiga vid fotfolket hade en tjänstgöringstid av allenast 165 dagar. Oavsett stadgandena angående utbildningstidens längd eller fördelning skulle för vapenföra värnpliktiga, som påbörjade första tjänstgöringen (tjänstgöring i en följd) under första året, utbild­ningstiden ökas med 30 dagar.

§ 57 mom. 3 i inskrivningsförordningen innehölle bestämmelserMilitieombndsmannens ämbetsberättelse. 1 ö

98

rörande inskrivningsnämndens befattning med uttagning av värnpliktiga för utbildning till underbefäl och fackmän.

I § 109 inskrivningsförordningen stadgades därjämte följande.»1. I § 57 mom. 3 nämnt förslag om särskilt sammanträde av

inskrivningsrevision skall av regements- eller kårcbef vid infanteriet eller trängen eller chef för intendenturtrupp avgivas snarast möjligt efter första tjänstgöringens början.

2. Det åligger nyssnämnde chef att därefter senast en vecka före inskrivningsrevisions i § 57 mom. 3 omförmälda sammanträde upp­rätta och till ordföranden i samma inskrivningsrevision insända för­teckning i två exemplar å sådana värnpliktiga, som anses lämpliga att utbildas till underbefäl och fackmän.

Utöver de av inskrivningsnämnd för berörda utbildning redan uttagna värnpliktiga, som äro i tjänstgöring vid truppförbandet, skola av nämnde chef utväljas samt i den ordning, de anses för sådan ut­bildning lämpliga, i förteckningen upptagas så många värnpliktiga, att det i kommandoväg bestämda antal, som i § 62 omförmäles, överskrides med tjugufem procent. I förteckningen anmärkes av befälet, dels vilka värnpliktiga under tjänstgöringen frivilligt anmält sig för ifrågavarande utbildning och dels, med hänvisning till möjligen åberopade handlingar, vad annan i förteckningen uppförd kan hava att anföra mot uttagningen.

3. Befälet' skall underrätta de å förteckningen uppförda, som icke frivilligt anmält sig för utbildning till underbefäl eller fackmän, att den, som önskar befrias från uttagning av den anledning, att tjänst­göringens fullgörande skulle bereda honom eller av hans arbete bero­ende nära anhöriga väsentliga svårigheter eller olägenheter, äger att i skrivelse till inskrivningsrevisionen med företeende av intyg angiva de omständigheter, som han kan vilja åberopa för befrielse från uttagning. Anledning till befrielse, som nyss är nämnd, skall styrkas med intyg av pastor i den församling, den värnpliktige tillhör, jämte annan tro­värdig person.

4. Dylik skrivelse med tillhörande intyg inlämnas till veder­börande chef och insändes av honom till inskrivningsrevisionens ord­förande, som i mom. 1 sägs, i god tid före början av det sammanträde, vid vilket nämnda förteckningar skola förekomma till behandling.»

Av vad i ärendet förekommit finge anses framgå, att vederbörande befäl icke med avseende å klagandena fullgjort sitt åliggande enligt § 109 p. 3 inskrivningsförordningen att underrätta dem att de, därest de önskade befrias från uttagning till fackmän, ägde att i skrivelse till inskrivningsrevisionen med företeende av intyg angiva de omstän-

digheter, som de kunde vilja för befrielsen åberopa. Även om dylik underrättelse skulle hava helt allmänt givits alla till fackmän uttagna, något som ej klart framginge av handlingarna i ärendet, torde den­samma dock icke kunna anses tillbörligen given klagandena, vilka, på förfrågan erhållit det besked, att deras uttagande till signalister icke skulle föranleda någon förlängd tjänstgöringstid. Härigenom hade näm­ligen klagandena otvivelaktigt kommit att sakna anledning att hos inskrivningsrevisionen ansöka om befrielse från uttagning.

Då emellertid allenast tre av klagandena gittat följa regements­chefens uppmaning att inkomma med den utredning de kunde åberopa för befrielses vinnande, och de handlingar nämnda tre klagande åberopat, på sätt regementschefen jämväl funnit, icke torde kunna utgöra bevis för att tjänstgöringens fullgörande skulle bereda dem eller av deras arbete beroende nära anhöriga väsentliga svårigheter eller olägenheter, hade militieombudsmannen ansett sig sakna anledning ingå på prövning av frågan om vidtagande av åtgärd för att söka bereda klagandena tillfälle att hos innevarande års inskrivningsrevision få sina besvär prövade; klagandena naturligen obetaget att själva göra de underdåniga framställningar i nämnda hänseende, vartill de kunde finna fog.

Emellertid hade militieombudsmannen icke kunnat undgå att finna befälets ovannämnda underlåtenhet att underrätta de å ifrågavarande förteckning upptagna värnpliktiga, vilka icke frivilligt anmält sig till uttagning som fackmän, om vad de hade att iakttaga lör att vinna befrielse från uttagningen, anmärkningsvärd. Skyldigheten att meddela sådan underrättelse, torde i förevarande fall hava ålegat kompanichefen löjtnanten Lagergréen. Visserligen torde han såsom försvar för den underlåtenhet i nämnda hänseende, som han låtit komma sig till last, kunna åberopa det av hans bataljonschef majoren greve Lewenhaupt gjorda uttalandet; och någon skada syntes enligt vad ovan anförts icke kunna anses hava genom nämnda underlåtenhet tillskyndats klagandena. Men med hänsyn till vikten av att det ifrågavarande stadgandet i § 109 mom. 3 inskrivningsförordningen iakttoges, torde likväl de nämnda förmildrande omständigheterna icke kunna helt befria löjtnanten Lager­gréen från ansvar. Då emellertid svårare straff, än regementschef ägde ålägga, icke torde böra ifrågakomma, samt utredning vid krigsrätt icke vore erforderlig, hade annan åtgärd i saken icke synts militieom­budsmannen erforderlig än att militieombudsmannen genom skrivelsen anmälde löjtnanten Lagergréen till den disciplinära bestraffning, som regementschefen kunde finna det anmärkta felet förskylla.

99

100

I anledning av militieombudsmannens berörda anmälan ålade regementschefen genom resolution den 25 april 1921 löjtnanten Lager- gréen jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för försummelse av tjänsteplikt tre dagars arrest utan bevakning.

Över beslutet ha besvär icke blivit anförda.

8. Å flottiljorder meddelad kritik av underlydande.

Å flottiljorder för kustflottans 2. torpedbåtsflottilj för fredagen den 2 juli 1920 upptog dåvarande flottiljchefen kommendörkaptenen av 2. graden Sigurd Svinhuvud under punkt 8 följande.

»På förekommen anledning anbefalles F. C. tillse att fartygens maskinloggböcker och maskinjournaler äro rätt förda.

Ovanstående order är föranledd av det anmärkningsvärt slarviga och felaktiga sätt varpå uppbördsmaskinisten å Tb. 5. U. O. av 2. gr. G. Brandt fullgjort denna skyldighet.»

I anledning härav anförde Brandt uti en till militieombudsmannen insänd, den 12 oktober 1920 dagtecknad klagoskrift, att han funnit lydelsen av ovannämnda orderpunkt för honom synnerligen kränkande. Brandt anförde härom följande. Brandt ville fästa militieombuds­mannens uppmärksamhet på den nya form för tillrättavisning, som här förekomme. Märkas borde att dylika order upplästes för besättningen vid divisioner, varför denna tillrättavisning således givits Brandt i under­ordnades närvaro, ett tillvägagångssätt, som helt visst icke kunde vara i överensstämmelse med någon paragraf i krigslagarna utan tvärtom torde stå i uppenbar strid med dessa.

Uti infordrat yttrande anförde kommendörkaptenen Svinhuvud härom följande: I flottiljchefens för 2. torpedbåtsflottiljens stab tjänst­görande flottiljingenjören, mariningenjören av 1. graden O. E. Skog, vars uppgift bl. a. varit att granska flottiljchefen underställda fartygs maskinloggböcker och maskinjournaler, hade vid upprepade tillfällen fäst kommendörkaptenens uppmärksamhet på huru slarvigt en del böcker fördes. Under en tid hade kommendörkaptenen inskränkt sig­ill att låta muntligen erinra vederbörandé om deras skyldighet att omsorgsfullt föra ifrågavarande böcker. Efter en senare granskning- av böckerna hade emellertid flottiljingenjören åter anmält, att dessa

" fortfarande fördes slarvigt och särskilt framhållit, att maskinisten Brandt ä torpedbåten nr 5 förde sina böcker så slarvigt, att han borde bestraffas för tjänstefel. Då kommendörkaptenen emellertid då ännu ej ville ålägga Brandt bestraffning, hade kommendörkaptenen inskränkt

101

sig till att ä flottilj order fästa samtliga fartygschefers uppmärksamhet å missförhållandet, och då maskinist Brandt var den, som föranlett anmärkningen, hade kommendörkaptenen ansett det lämpligt att påpeka detta. I detta sammanhang ville kommendörkaptenen framhålla, att en del av de siffror, som av Brandt införts felaktigt, skulle ligga till grund för upprättande av vissa uppgifter, som av kommendörkaptenen skulle översändas till högste befälhavaren över kustflottan.

* *

I skrivelse till högste befälhavaren över kustflottan den 11 maj 1921 anförde militieombudsmannen följande. *

Av vad kommendörkaptenen Svinhuvud sålunda anfört framginge, att Brandt blivit av flottiljingenjören angiven till bestraffning för tjänstefel för det sätt, varpå han skulle hava fullgjort sitt åliggande att föra maskinloggbok och maskinjournal. Vid sådant förhållande torde det jämlikt 202 § strafflagen för krigsmakten hava ålegat kom­mendörkaptenen att föranstalta om utredning vid förhör av den an­givna förseelsen och de närmare omständigheterna därvid. Även om kommendörkaptenen funnit förseelsen vara att hänföra till sådan mindre förseelse, för vilken jämlikt 210 § samma lag tillrättavisning finge an­vändas, hade han, som icke torde hava själv iakttagit förseelsen, skolat jämlikt 40 § militär bestraffningsförordning, vid förhör med Brandt lämnat denne tillfälle att förklara sig.

Då nu emellertid kommendörkaptenen funnit den ifrågavarande förseelsen vara av så ringa beskaffenhet, att ej ens tillrättavisning ansetts erforderlig, torde annan åtgärd icke kunnat av honom vidtagas, än att han meddelat Brandt den rättelse och kritik, som till dennes undervisning kunnat finnas erforderlig.

Enligt R. M. I § 177 6/ c/ ålåge det envar, som innehade befäl, »att meddela rättelse och kritik på ett grannlaga sätt och med hänsyn till att den rättades eller kritiserades värdighet och anseende inför underlydande icke nedsättes; börande, när rättelsens eller kritikens art så kräver, densamma icke meddelas i närvaro av den rättades eller kritiserades underlydande».

Det syntes kunna ifrågasättas om icke den grannlagenhet vid ut­övandet av kritik, som sålunda av reglementet anbefallts, i själva verket förutsatte, att den kritiserande, där han ej själv iakttagit felet eller allenast återgåve innehållet av en av annan framställd kritik, genom muntligt samtal med den, vilkens handlingssätt han avsåge att rätta, förvissade sig om att ett fel begåtts och om felets beskaffenhet.

102

I varje fall syntes grannlagenheten fordra att så skedde, då, såsom här varit fallet, kritiken innefattade beskyllning för tjänstefel. Såvitt av handlingarna framginge, hade emellertid kommendörkaptenen, som icke torde hava själv iakttagit, att Brandt på ett anmärkningsvärt slarvigt och felaktigt sätt fört maskinloggboken och maskinjoutnalen, underlåtit, då han å flottilj order kungjort att Brandt skulle hava gjort sig skyldig till dylikt tjänstefel, att giva Brandt tillfälle att för­klara sig.

Oavsett emellertid vad krav man sålunda ansåge sig böra ställa på ordningen för kritiks utövande i allmänhet, torde det dock få anses Atom tvivel, att kritikens offentliggörande vore en form för dess ut­övande, som måste betecknas som ogrannlaga, och syntes kommendör­kaptenen i vad ovan anförts om den i detta fall utövade kritikens innehåll, vilket otvivelaktigt varit av beskaffenhet att nedsätta den kritiserades värdighet och anseende inför hans underlydande, bort finna särskild anledning att undvika en dylik åtgärd.

På grund av vad sålunda anförts ansåge militieombudsmannen kommendörkaptenen Svinhuvud hava visat oförstånd i tjänstens utöv­ning genom utfärdandet av den ovan återgivna punkt 8 i flottilj ordern nr 2 den 2 juli 1920.

Även om militieombudsmannen ansett sig icke kunna lämna oanmärkt det fel, vartill kommendörkaptenen Svinhuvud, på sätt ovan anförts, gjort sig skyldig, hade militieombudsmannen dock med hänsyn till omständigheterna i saken funnit ifrågavarande fel icke vara av den allvarliga beskaffenhet, att militieombudsmannen velat hänskjuta saken till domstols prövning. Militieombudsmannen ville därför för högste befälhavaren anmäla vad i saken förekommit för den åtgärd, som på högste befälhavaren ankomme.

För vad kommendörkaptenen Svinhuvud sålunda låtit komma sig till last tilldelade högste befälhavaren honom den 20 juni 1921 varning för oförstånd i tjänsteutövning.

Redogörelse för vissa ärenden, som föranlett annan åtgärd än åtal och därmed jämförlig åtgärd.

1. Anmärkning mot krigsflskal angående ofullständig utredning i s. k.persedelmål.

Vid en av tjänstförrättande inilitieombudsmannen den 24 sep­tember 1921 förrättad inspektion av Positionsartilleriregementet an­märktes följande.

Inför regementskrigsrätten förekom till handläggning den 26 april 1920 ett mål rörande undersökning angående förkommen matsalsmateriel. Rörande den förkomna materielen hade förhör inför dagkaptenen hållits den 12 mars 1920 med ett flertal värnpliktiga ävensom vederbörande matsalsunderofficer. Genom beslut den 17 mars 1920 hade t. f. rege­mentschefen hänskjuta berörda ärende till krigsrätt.'

Då ärendet i t. f. krigsfiskalen, landskanslisten C. O. Malms när­varo till handläggning påropades, lät ingen i övrigt sig avhöra, och förklarade Malm, sedan förhörsprotokollet upplästs, att han icke i ärendet förde någon talan. Krigsrätten beslöt med anledning härav, att protokollet i ärendet skulle överlämnas till t. f. regementschefen.

Den 31 maj 1921 förekom inför regementskrigsrätten dels ett mål rörande undersökning angående ett förkommet läderskydd till kilhål, dels ett mål rörande undersökning angående förlusten av en till en volontär utlämnad karbin, dels ock ett mål rörande undersökning an­gående förlusten av ett par till en volontär utlämnade ridstövlar. Rö­rande det förkomna läderskyddet hade förhör hållits inför vederbörande batterichef den 18 april 1921 med en löjtnant och en volontär. Rörande förlusten av karbinen hade förhör hållits inför batterichefen den 10 april 1921, därvid åtskilliga av manskapet, vederbörande dagkonstapel även­som batteriets vapenofficer blivit hörda. Anmälan om förlusten hade vidare gjorts till regementets vapenofficer, vilken underrättat kriminal­polisen om karbinens bortkomst, varjämte samtliga batterichefer verk­ställt undersökning på respektive batterier. Rörande förlusten av rid-

104

stövlarna hade förhör inför vederbörande batterichef hållits den 29 mars 1921 med dels ifrågavarande volontär dels ock en värnpliktig. Sedan förhör hållits hade samtliga ärendena av regementsbefälhavaren hän- skjutits till krigsrätt.

Då ifrågavarande tre ärenden i Malms närvaro till handläggning påropades, lät ingen annan vederbörande sig avhöra. Sedan förhörs­protokollen föredragits, förklarade Malm sig icke föra någon talan, och beslöt krigsrätten vid sådant förhållande, att till regementschefen över­lämna krigsrättens protokoll i ärendena.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade militieom- budsmannen t. f. krigsfiskalen Malm att inkomma med yttrande, inne­fattande upplysning, särskilt för vart och ett av här ovan angivna fall, om de åtgärder Malm, sedan han från befälhavaren mottagit handlingarna i ifrågavarande mål, jämlikt 53 § lagen om krigsdomstolar och rätte­gången därstädes vidtagit för vinnande av den ytterligare utredning, som varit erforderlig.

IJti yttrande avgivet den 5 november 1921, anförde Malm, att han på grund av den tid, som förflutit sedan ifrågavarande mål handlades vid krigsrätt, icke kunde erinra sig, huruvida han vidtagit åtgärder för vinnande av den ytterligare utredning enligt 53 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes, som eventuellt varit er­forderlig, samt att han emellertid hölle för troligt, att sådan utredning icke verkställts, enär han icke ansett densamma erforderlig.

I skrivelse till t. f. krigsfiskalen Malm den 19 november 1921 anförde militieombudsmannen följande.

Sista stycket i 39 § av lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes den 23 oktober 1914 innehölle den bestämmelsen, att om i särskild författning finnes stadgat, att undersökning i mål eller ärende skall äga rum inför krigsdomstol, detta skall gälla.

De särskilda författningar, som innehölle dylika stadgande^ vore beträffande armén de den 11 oktober 1907 utkomna: vapenvårdsregle- mentet, artillerimaterielreglementet, kasernvårdsreglementet, ingenjör- materielreglementet, intendenturmaterielreglementet, sjukvårdsmateriel- reglementet och veterinärmaterielreglementet. Dessa stadganden åter- funnes i respektive paragrafer 9, 8, 9, 13, 24, 11 och 10 i nämnda reglementen och vore av innehåll att, därest utlämnad materiel skadats på annat sätt än genom förslitning eller gått förlorad, och full ersätt­ning icke genast erlades, vederbörande befälhavare skulle omedelbart anställa undersökning för utrönande av skadans eller förlustens upp-

i or.

koinst, samt huruvida någon finge anses därför ersättningsskyldig. Det vid undersökningen förda protokollet inlämnades omedelbart till rege­mentschefen, vilken med hänsyn till i saken yppade omständigheter och det skadades eller förlorades värde bestämde, huruvida undersök­ning jämväl vid krigsrätt skulle äga rum, eller om det utan sådan åtgärd finge anses uppenbart, att kronan själv borde vidkännas skadan eller förlusten. Vore det senare förhållandet, iståndsattes det skadade, om sä borde ske, och bestredes utgifterna därför från det anslag, varav ifråga­varande materiel bekostades, eller avskreves det skadade eller förlorade. Hade undersökning vid krigsrätt ägt rum och enligt lagakraftvunnet utslag icke någon ålagts ersättningsskyldighet, förfores på enahanda sätt. Ersättningsskyldighet för skadad eller förlorad materiel bestämdes, allt efter omständigheterna, till nytillverkningsvärdet eller till skälig del därav.

Om skada å eller förlust av materiel, förvarad i förråd, gällde i tillämpliga delar enahanda bestämmelser, som här ovan angivits. (Inten- denturförrådsinstruktionen §§ 6 D och HD m. fl. författningsrum).

Ovanstående bestämmelser gåve tydligt vid handen, att undersök­ning vid krigsrätt vore avsedd att äga rum, förutom i de fall, då det vore uppenbart, att enskild person vore ersättningsskyldig, jämväl i de fall, då befälhavaren icke själv såge sig i stånd att avgöra, huruvida kronan borde vidkännas skadan eller förlusten.

Enligt 53 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes ålåge det allmän åklagare, sedan han från befälhavaren mottagit hand­lingarna i det mål, som skulle förekomma vid krigsrätten, att verkställa den ytterligare utredning, som kunde vara erforderlig. Den utredning, som med detta lagrum avsåges, torde otvivelaktigt vara den, som er­fordrades för vinnande av det med krigsrättssammanträdet åsyftade ändamål. Då i föreliggande fall vederbörande befälhavare icke ansett uppenbart, att kronan själv bort vidkännas de uppkomna förlusterna, hade det ålegat honom jämlikt ovannämnda författningsrum att påkalla utredning i saken inför krigsrätt på det antingen större klarhet skulle kunna vinnas därom, att förlusterna borde stanna å statsverket, eller ock sådan bevisning skulle kunna ernås, på grund varav enskild person skulle kunna åläggas ersättningsskyldighet. En dylik ytterligare utred­ning inför krigsrätt var sålunda ändamålet med dess sammankallande och hade det följaktligen ålegat Malm såsom allmän åklagare att inför krigsrätten förebringa all den utredning i saken, som bort kunna av honom införskaffas. I sådant avseende torde vara klart, att Malm under alla förhållanden bort till krigsrätten inkalla den eller de personer, vilka Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 14

106

på grund av den befattning de tagit med ifrågakomna persedlars vård närmast haft ansvaret för desamma ävensom de personer, vilka, till äventyrs hörda vid förhör vid regementet, finge anses kunnat på ed lämna upplysningar i saken. Malm syntes vidare hava bort hos polis­myndigheterna efterhöra vad resultat den i ett av de ovannämnda fallen genom anmälan om begånget tjuvnadsbrott påkallade undersökningen givit.

Först efter det sålunda ävensom annorledes, där så ske kunnat, utredning inför krigsrätten blivit med Malms tjänstebiträde jämlikt ovan­nämnda 53 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes förebragt, utan .att sådan bevisning därigenom åstadkommits, att på. grund därav yrkande från Malm mot enskild person kunnat anställas, torde Malm varit befogad, att anse sitt tjänsteåliggande med det ifråga­komna målet hava fullgjorts, och Malm följaktligen kunnat förklara sig avstå från talan i målet. Under alla förhållanden hade Malm bort inför krigsrätten redogöra för de åtgärder han för utrednings vinnande vidtagit eller vad hinder därför mott.

Någon rätt för Malm att pröva, huruvida ytterligare utredning varit erforderlig eller icke och om följaktligen ärendet bort hänskjutas till krigsrätt eller icke, kände icke författningarna. Skulle till även­tyrs i mål, som av vederbörande befälhavare hänskjutits till krigsrätts handläggning, sådan utredning redan dessförinnan vara förebragt, att det måste anses hava varit uppenbart, att kronan själv bort vidkännas skadan eller förlusten, torde ansvaret för de utgifter, som genom befälhavarens åtgärd onödigtvis åsamkats kronan, drabba denne. Men ur denna omständighet torde Malm icke kunna härleda någon rätt att försumma de honom såsom allmän åklagare åliggande tjänste­plikter.

Då Malm i nu föreliggande fall helt försummat att inför krigs­rätten, till vilken ärendet i behörig ordning av vederbörande befälhavare hänskjutits, vidtaga någon som helst på honom ankommande tjänste- åtgärd, torde han otvivelaktigt gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten.

Då emellertid, på grund av vad i förevarande mål förekommit, finge anses sannolikt, att sådan utredning icke skulle kunnat vinnas, att på grund därav enskild person skulle kunnat åläggas ersättnings­skyldighet och i allt fall värdet av de ifrågavarande persedlarna varit ringa, ansåg militieombudsmannen sig kunna underlåta att vidtaga annan åtgärd i ärendet, än att han med skrivelsen delgav Malm sin uppfattning i saken.

107

2. Försummelse att bereda tillfälle till avgivande av nöjdförklaring.

I en insänd klagoskrift anförde volontären vid Svea artillerirege­mente nr 12,7 Nils Albin Persson, att han först den 15 juni 1920 be- retts tillfälle att förklara sig nöjd med ett den 2 i samma månad av Svea artilleriregementes krigsrätt meddelat utslag, varigenom han dömts att hållas i fängelse i 4 månader och 10 dagar. Persson förmenade, att han fått sitta häktad 10 dagar för länge i väntan på avgivande av nöjdförklaring och påkallade militieombudsmannens åtgärd för vin­nande av rättelse i överståthållarämbetets den 16 juni 1920 meddelade resolution angående tiden för avtjänandet av det Persson ådömda straffet.

I med anledning härav infordrat yttrande anförde chefen för Svea artilleriregemente, översten A. Breitholtz bland annat, att han under tiden den 7—den 12 juni lett officersövningar i trakten av Trosa, men att han såväl den 5 som den 14 juni 1920 varit i rege­mentets etablissement tillstädes, då Persson sålunda haft tillfälle att inför översten förklara sig nöjd med utslaget.

Vid överstens yttrande fanns fogat ett den 7 juni 1920 dagteck- nat protokoll, hållet vid förhör angående tidpunkten för Perssons av­givande av nöjdförklaring. Av detta protokoll inhämtades följande. Regementsväbeln, styckjunkaren Nord intygade, att ifrågavarande utslag vid avkunnandet blivit uppläst för Persson och att denne således den 5 juni hade kunnat förklara sig nöjd med detsamma. Sergeanten K. V. Elfving, som under tiden den 5 —den 12 juni varit regementsdagunderofficer, förmälde, att han minst fyra gånger dagligen besökt häktet, utan att Persson uttalat någon önskan att för­klara sig nöjd. Någon dag under det officersövningarna vid Trosa pågingo, sannolikt den 10 juni, hade befälhavaren för hemmavarande styrkan kaptenen friherre K. S. Leijonhufvud, som vid tillfället tjänst­gjort såsom dagkapten, visiterat häktet och arrestanterna. Elfving hade då frågat Leijonhuvud, om icke Persson borde beredas tillfälle att förklara sig nöjd med utslaget, varpå Leijonhufvud genmält, att då han icke vore regementsbefälhavare utan endast befälhavare för hemma­varande styrkan, med nöjdförklaringan borde få anstå, till dess rege­mentschefen återkommit till regementet. Detta hade Elfving därefter meddelat Persson och därvid tillagt, att väntedagarna sannolikt komme att inräknas i strafftiden. De av Elfving lämnade uppgifterna vits­ordades i tillämpliga delar av kaptenen Leijonhufvud.

%

108

Militieombudsmannen avlät härefter en skrivelse till Persson, däri meddelades, att ändring i omförmälda straffresolution icke stode att vinna genom militieombudsmannens föranstaltande, men att militie­ombudsmannen, därest vederbörande militärbefäl funnes hava i fråga om mottagandet av nöjdförklaring av Persson begått fel eller försum­melse i tjänsten, ville biträda det ersättningsanspråk från Persson sida, som kunde vara befogat. För sådant ändamål anmodades Persson att inkomma med upplysning, dels huruvida han påkallade militieombuds­mannens bistånd för utfående av ersättning av vederbörande för det han kunde hava tillbragt längre tid i militärhäktet än som bort ifråga­komma, dels ock — för dylikt fall — vilken dag och i vilken ord­ning han efter utslagets meddelande framställt begäran att få förklara sig nöjd med utslaget.

Persson inkom inom förelagd tid med en den 30 juli 1920 dag- tecknad skrivelse, däri han uppgav, att han vid något tillfälle den 5 juni, då sergeanten Elfving infunnit sig med mat till Persson, anhållit att få förklara sig nöjd med ifrågakomna utslag, att Elfving förklarat detta icke kunna ske på grund av regementschefens tjänstledighet, samt att Persson med anledning härav genmält, att regementschefens ställföreträdare borde kunna ordna saken. Vidare anförde Persson, att han den 12 juni på fråga meddelat den sergeant, vilken sistnämnda dag efterträtt sergeanten Elfving såsom dagunderofficer, att Persson av Elfving blivit nekad att avgiva nöjdförklaring. Under anförande att en civil arbetare kunde förtjäna betydligt mera, anhöll Persson slutligen att bliva tillerkänd 15 kronor om dagen i skadeersättning för den tid av tio dagar, han fått tillbringa i häktet i avvaktan på tillfälle att avgiva nöjdförklaring.

Med anledning av uppgifterna i denna skrivelse anmodades översten Breitholtz i skrivelse den 3 augusti 1920 att ånyo inhämta vederbörande befäls och underbefäls yttrande samt därmed ävensom med eget yttrande inkomma.

Den 4 september 1920 inkom översten Breitholtz med yttrande, varvid fanns fogat bestyrkt avskrift av ett den 3 augusti 1920 dag- tecknat förhörsprotokoll.

Förhörsprotokollet utvisade följande. Sergeanten Elfving bestred, att han skulle hava vägrat Persson att få förklara sig nöjd med ifrågakomna utslag samt att Persson till Elfving yttrat något om att regementschefen borde kunna ordna nöjdförklaringen. Sergeanten K. W. Gustafsson, som den 12 juni avlöst Elfving såsom dagunder-

10!»

officer, hade den 14 juni på Perssons begäran för regementsväbeln an­mält, att Persson önskade avgiva nöjdförklaring.

Gustafsson bestred, att Persson yttrat, att Elfving vägrat honom avgiva nöjdförklaringen. Då Gustafsson den 12 juni övertog dagunder- officerstjänsten hade Elfving påpekat, att Persson borde få förklara sig nöjd, så snart regementschefen anlänt till regementet.

Översten Breitholtz anförde i sitt yttrande bland annat. Perssons uppgifter i ovanberörda skrivelse den 30 juli 1920 voro icke över­ensstämmande med verkliga förhållandet, vilket intygats av samtliga i saken hörda personer. Först den 14 juni hade Persson anhållit att få få förklara sig nöjd och redan påföljande dag hade han beretts till­fälle därtill. Persson måste alltså anses själv vara vållande till dröjs­målet och fel eller försummelse kunde icke läggas någon annan till last. Beträffande den av Persson yrkade ersättningen ville översten framhålla, att Perssons ersättningsanspråk grundade sig på premisser, som vore grundfalska. Även om Persson genom annans förvållande fått kvarbliva i häktet under tio dagar innan nöjdförklaringen avgavs, hade han icke gått miste om någon som helst arbetsförtjänst, ty Pers­son vore fast anställd vid regementet med kontrakt, som utlöpte först den 31 oktober 1920. Före denna dag kunde Persson alltså icke skaffa sig arbetsförtjänst på annat håll. Det enda han gått miste om vore den militära avlöningen en krona 32 öre om dagen. Perssons försök att i detta fall frampressa ett skadestånd av 15 kronor om dagen saknade därför all befogenhet.

Då det med anledning av vad i ärandet förekommit kunde ifråga­sättas, huruvida icke bestämmelser vore erforderliga för vinnande av ökad trygghet för att till frihetsstraff dömda personer, vilka i av­vaktan på domens vinnande av laga kraft hållas i fängsligt förvar, dels äga kännedom om den möjlighet de hava att förklara sig nöjda med domen och om innebörden av sådan nöjdförklaring, dels ock be­redas tillfälle till nöjdförklaringens avgivande, anhöll militieombuds- mannen i skrivelse den 28 oktober 1920, att Fångvårdsstyrelsen ville avgiva yttrande i ämnet.

I med anledning härav avgivet yttrande, som den 14 januari 1921 kom militieombudsmannen tillhanda, anförde Fångvårdsstyrelsen bland annat följande. Av handlingarna i ärendet syntes framgå, att Persson, som ej ens påstått, att han saknat kännedom om sin rätt att förklara sig nöjd med utslaget eller om innebörden av sådan förkla­ring, ansetts-förhindrad att avgiva nöjdförklaring till annan än veder­börande regementschef och fördenskull måst i militärhäktet av-

novakta dennes ankomst från annan ort, innan straffet kunnat befordras till verkställighet. Styrelsen hade beaktat, hurusom lagen angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, stadgar, att där någon, som hålles häktad, vill avgiva nöjd­förklaring, detta skall ske, om den dömde hålles i militärhäkte, inför den befälhavare, som över häktet har uppsikt. Enär det ej kunde vara lagens mening, att möjligheten för den häktade att avgiva nöjdförkla­ring skall göras beroende av ordinarie regementschefs tillstädesvaro, utan rimligtvis finge förutsättas, att chefens ställföreträdare på platsen jämväl ägde öva tillsyn över regementets häkte och mottaga där för­varade personers nöjdförklaringar, kunde styrelsen ej finna annat än att i föreliggande fall oriktigt förfarits från militärmyndigheternas sida. rl ill förtydligande av lagens bestämmelser i berörda hänseende och beredande av ökad trygghet för nöjdförklarings avgivande inom militärhäkte torde måhända dock kompletterande anvisningar vara på­kallade. Vidkommande de allmänna straffanstalterna hade styrelsen ej funnit anledning att meddela några föreskrifter utöver vad gällande instruktion för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten innehölle därut- innan, att direktör eller föreståndare skall angående fångar, som intagas i vederbörande fängelse, kungöra utslag och mottaga nöjdförklaringar. Det hade icke, såvitt styrelsen kände, inträffat att fånge inom allmän straffanstalt saknat kännedom om honom tillkommande möjlighet att förklara sig nöjd med utslaget eller om sådan förklarings innebörd. På grund av det anförda ville styrelsen såsom yttrande i ämnet uttala, att styrelsen ej funne ytterligare åtgärder eller bestämmelser erforder­liga för att fånge skulle äga kännedom om nöjdförklaringens använd­ning och innebörd, men ansåge önskvärt, att anvisningar meddelades till undanrödjande av missförstånd rörande tillsynsmyndighets skyl­dighet att bereda häktad person tillfälle att, när helst han före be- svärstidens utgång därom anhölle, få förklara sig nöjd med utslaget och villig att undergå den ådömda bestraffningen.

Den 16 februari 1921 inkom till militieombudsmannen en till chefen för Svea artilleriregemente ställd, i februari 1921 dagtecknad av Persson underskriven skrivelse av följande lydelse: »Härmed er­känner jag mottagandet av femtio (50) kronor och återtager samtidigt min anmälan hos militieombudsmannen angående försenad nöjdför­klaring».

Vid ärendets avgörande den 14 mars 1921 resolverade militie­ombudsmannen. Väl hade kaptenen friherre Leijonhufvud förfarit fel­aktigt, då han i egenskap av befälhavare för hemmavarande styrka

införklarat sig icke behörig upptaga nöjdförklaring av klaganden, inen då, enligt vad militieoinbudsinannen inhämtat, den uppfattning, kap­tenen friherre Leijonhufvud sålunda gjort gällande, stode i strid med den praxis, som eljest tillämpades såväl vid nu ifrågavarande rege­mente som annorstädes, och klaganden, vilken enligt skrivelse, som till militieombudsmannen ingivits, erhållit gottgörelse för den tid, han i avbidan på tillfälle till nöjdförklaring, obehörigen hållits häktad, åter­tagit sin till militieombudsmannen gjorda anmälan, funne militieom­budsmannen vidare åtgärd i ärendet icke erforderlig.

3. Fråga om beskaffenheten av fånges nattläger.

I anledning av klagomål, som juris kandidaten Carl Jacobson i Umeå anfört hos militieombudsmannen, anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 3 december 1920 chefen för Norrlands dragonregemente att inkomma med yttrande över klagoskriften i vad avsåge ett däri gjort påstående, att värnpliktige F. I. Back icke under tid, då han hållits häktad i regementets arrestlokaler, fått använda sängkläder.

I yttrande den 7 i samma månad anförde regementschefen i an­ledning härav följande. Arresterna vid regementet vore försedda med hängmattor och på denna grund hade värnpliktige Back liksom alla övriga, vilka varit häktade vid regementet, fått begagna sig av dessa såsom liggplats. På aftonen då hängmattan inlämnades i arresten medföljde även filt. Att i hängmattan använda sängkläder torde svår­ligen låta sig göra. Då i arresten funnes en brits, torde ej plats för även en säng finnas, och någon plats till att under nätterna hava britsen förvarad och under dagarna sängen, funnes ej heller i arrest- lokalerna. Hade Back genom väbeln hos regementschefen gjort an­hållan om att få sängkläder sig tilldelade, så hade regementschefen också säkerligen, om det stått i hans förmåga, beviljat honom detta, men så hade ej skett.

I ärendet infordrade militieombudsmannen utlåtande från Fång­vårdsstyrelsen, som i anledning härav i skrivelse den 14 februari 1921 i hithörande delar anförde följande:

»Beträffande inredningen av cell, där fånge hyses m. in., inne­hållas i Kungl. Maj:ts för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten gäl­lande nådiga instruktion den 16 december 1910 vissa närmare an­visningar. Instruktionen § 47, sådan denna lyder enligt nådiga kun­görelsen den 22 mars 1918, föreskriver att dylik cell skall, när icke

112

annat av särskilda förhållanden föranledes, vara försedd med stol eller pall, bord, hylla och bädd jämte nödiga matkärl och bekvämlighets- kärl. I cellen skall ock finnas ett exemplar av nya testamentet och av svenska psalmboken ävensom de tryckta föreskrifter och anvis­ningar, som fångvårdsstyrelsen bestämmer. Jämlikt § 48 i samma instruktion skall cellfönster vara så anordnat, att fången kan beredas tillfälle att vädra cellen genom öppnande av fönster eller någon del därav. I sin arbetsordning för befattningshavare vid fångvårdsstaten den 22 december 1911 § 11 har fångvårdsstyrelsen ytterligare inskärpt att cell, där fånge förvaras, skall noga rengöras och luftas, att vädring bör ske under fångens vistelse å promenadgård — minst en halv timme dagligen —, att fånge skall förses med kam samt såpa för tvagning samt att nykommen fånge skall tilldelas rena lakan och ren handduk, vilka därefter ombytas, så ofta snyggheten det fordrar.»

I skrivelse till regementschefen den 15 mars 1921 anförde militie- ombudsmannen härefter följande.

Yad Fångvårdsstyrelsen sålunda anfört hade militieombudsmannen velat bringa till regementschefens kännedom, enär liknande bestäm­melser som de här ovan i Styrelsens yttrande omförmälda uppenbarligen borde tillämpas jämväl vid militärt häkte. Vidkommande emellertid särskilt den nu föreliggande frågan torde tvivel icke råda därom, att fånges nattläger, även om dess underlag utgjordes av hängmatta, skulle vara försett med sedvanliga sängkläder för så vitt ej vederbörande dömande myndighet annorlunda förordnat. Undvarandet av sängkläder under strafftiden utgjorde såväl enligt allmänna, strafflagen som straff­lagen för krigsmakten en straffskärpning, som ej finge komma i tillämp­ning, där ej ett enligt lagen med dylik skärpning förenat straff blivit den dömde ålagt. Även om ett nattläger, bestående av hängmatta utan säng­kläder, icke kunde helt jämställas med sådan såsom hårt nattläger be­tecknad skärpning, som i nämnda lagar avsåges, torde dock även för dylikt fäll mistningen av sängkläder vara att anse såsom en skärpning av straffet, som icke kunde utan stöd av lag och därpå grundad dom åläggas fånge. Härtill komme emellertid att bristen på sängkläder för fången nödvändig­gjorde, att han under natten behölle sina underkläder påtagna, vilket särskilt under en längre strafftid vore ur hygienisk synpunkt förkastligt. Vad regementschefen anfört om svårigheten att i hängmatta använda sängkläder syntes militieombudsmannen härvid icke förtjäna avseende,, så mycket mindre, som enligt vad regementschefen jämväl torde hava sig bekant, på dylikt sätt anordnat nattläger allmänt komme till an­vändning exempelvis å flottans fartyg. På grund av vad sålunda an­

113

förts anmodade militieombudsmannen regementschefen att inkomma med förnyat yttrande i ärendet.

Den 31 mars 1921 avgav regementsbefälh ivaren förnyat yttrande i ärendet och anförde därvid följande.

Enär arresterna vore försedda med brits och ej plats för säng dessutom funnes, samt då annan plats till att under nätterna hava britsen förvarad och under dagarna sängen ej heller i arrestlokalerna lämpligen förefunnes, så erhölle dåmera rannsakningsfånge och fånge, som underginge fängelsestraff i regementets häkte, bädd med samma utrustning som övrigt manskap vid regementet, dock med madrassen placerad på träbritsen, och bibehållen i cellen dygnet om. De som underginge disciplinär bestraffning utan straffskärpning erhölle mellan klockan 9 eftermiddagen och 6 förmiddagen hängmatta av väv med en eller två filtar och kappa beroende på väderleken samt två lakan och kudde, sålunda liknande den sängutredning, som funnes ombord å flottans fartyg Ombyte av handduk och underkläder in. m. skedde i likhet med för övrigt manskap genom vederbörande skvadrons försorg. Arrestant medförde handduk, tvål, kam, tandborste och kokkärl för vatten. Cellerna voro försedda med luftventil i väggen, vindfönster, spottlådor, bekvämlighetskärl och hylla för bibel och psalmbok. Bord insattes, då någon därtill berättigad önskade skriva. Som stol användes dels den med fast trälock väl stängda klosetten, dels träbritsen.

I anledning av vad sålunda förekommit lämnades klaganden till­fälle att inkomma med påminnelser, men dylika inkommo icke.

Militieombudsmannen fann vid prövning av ärendet ej erforderligt att däri vidtaga ytterligare åtgärd.

4. Obehöriga utfästelser av regementschef vid antagande av musikfurir.

I en till militieombudsmannen inkommen klagoskrift anförde musikfuriren vid Upplands artilleriregementes 2. batteri Manne B. Felldihn följande. Under april månad 1920 hade genom annons i tid­ningen Dagens Nyheter en anställning såsom musikfurir med eventuellt sergeants grad vid regementets musikkår förklarats ledig. Efter ansökan hade Felldihn antagits som musikfurir med löfte att i medio av juli månad, då äldste furiren vid regementet blev sergeant, även bliva ser­geant i regementet. Men trots det att regementschefen antagit honom på ovannämnda villkor, och oaktat han före anställningen inför musik- Mtlitieombuclsmannens ämbetsberättelse. 15

114

direktören och musikkåren avlagt prov på sin kompetens som musiker, hade han vid tidpunkten för klagoskriftens insändande ännu icke blivit befordrad till sergeant.

Vid klagoskriften hade Felldihn fogat bland annat ett så lydande brev: »Uppsala d. 16/5 1920. Musikledaren Herr M. Felldihn, Storfors. Först nu har jag blivit i tillfälle besvara Ert sista brev. Då Chefen ändrat sig därhän att Ni skulle möjligen i Juli månad, då äldsta furiren vid reg. blir sergeant, även kunna bli, under förutsättning att Ni vill resa hit nu och avlägga prov för Er kompetens. Rekvisitionen å trupp­biljett bifogas härmed. Mat och logi erhållas fritt här vid regementet under prövningstiden. Skulle Ni inte reflektera härå så var vänlig meddela pr omg. P. b. K. A. Bergström Musikdirektör.»

I häröver infordrat yttrande anförde regementschefen, översten G. Lundeberg bland annat. Vid Felldihns antagande hade ställts i utsikt, att han i medio av juli skulle vinna befordran till sergeant i rege­mentet, men som musikdirektören ej funnit Felldihns uppträdande sådant, att han borde föreslås till musiksergeant i regementet, hade med ut­nämningen tills vidare fått bero. Innan översten utnämnde sergeant vid regementet, hade översten för regel att tillfråga underofficers­kåren angående den till befordran ifrågsatte furirens lämplighet till underofficer i likhet med vad som plägade ske vid officersaspiranters kommendering till krigsskolan. Ehuru översten till alla delar biträdde musikdirektörens uppfattning, att Felldihn ej var lämplig till musik­sergeant i regementet, hade översten dock funnit rättvist tillfråga muse­um! erofficerskåren vid regementet, huruvida de ansågo Felldihn lämplig till musiksergeant i regementet, och hade de den 4 september 1920 meddelat, att de ej önskade hava honom såsom kamrat i musikunder- officerskåren. Detta hade bestyrkt överstens uppfattning, att Felldihn, ehuru en skicklig musiker, dock ej i övrigt besatt de egenskaper, som fordras av en musikunderofficer.

Vid överstens yttrande var fogat ett yttrande från musikdirek­tören K. Bergström. Denne framhöll däri bland annat, att, såvitt han visste, Felldihn icke fått anställning såsom musikfurir under de villkor, som han i sin klagoskrift velat göra troligt, nämligen »att i medio av juli månad, då äldste furiren vid truppen blev sergeant, även bliva sergeant i regementet». Av det vid klagoskriften fogade brevet till Felldihn av den 16 maj 1920, framgick att musikdirektören endast ställt i utsikt för Felldihn att nästinstundande juli månad bliva sergeant i regementet. En given förutsättning härför- var, att Felldihn skulle avlägga prov på sin kompetens. Enligt musikdirektörens mening var

115

det uppenbart, att Felldihn icke kunde antagas till musikfurir med utsikter till snar befordran utan att kunskapsprov av honom fullgjordes. För att emellertid Felldihns befordringsmöjligheter skulle kunna för­verkligas, tarvades dock, att Felldihn under sin tjänstgöring vid rege­mentet uppfyllde alla de villkor, som voro nödvändiga för att kunna vinna inträde i den om sin aktning synnerligen måna underofficers­kåren. Felldihn hade enligt musikdirektörens åsikt icke under sin tjänstgöring vid regementet fullgjort dessa vilkor, varför han icke av musikdirektören kunnat inför regementschefen föreslås till befordran.

Felldihn inkom med påminnelser i ärendet och anförde därvid följande. När plats såsom musikfurir eventuellt med sergeants grad ledigannonserades, hade Felldihn insänt sin ansökan jämte betygsav- skrifter. I ansökan hade Felldihn anhållit om sergeants grad redan vid antagandet. Felldihn hade emellertid i anledning härav erhållit ett brev från musikdirektören Bergström av innehåll, att regements­chefen ej vore villig att vid anställningen antaga Felldihn såsom ser­geant. Felldihn hade då tillskrivit musikdirektören, att Felldihn icke reflekterade på platsen och anhållit att få sina betyg returnerade^. Dessa hade emellertid icke tillsänts Felldihn utan hade Felldihn i stället emot­taga det vid klagoskriften fogade brevet av den 16 maj 1920. Sedan Felldihn erhållit nämnda brev hade han rest till Uppsala och avlagt prov å klarinett samt slagverk och därefter av musikdirektören blivit anmodad att medfölja till regementschefen. Denne hade då tillfrågat Felldihn, om han vore villig taga anställning vid regementet, om han befordrades till sergeant i regementet samtidigt med äldste furiren vid truppen, vilken skulle bliva befordrad i medio av juli månad. Härtill hade Felldihn svarat ja. Därpå hade han begivit sig till batteriexpedi­tionen och undertecknat kontraktet, samt sedan farit till-Värmland och uppsagt sin civilanställning. Vid antagningen hade närvarit rege­mentschefen, rekryteringsofficeren överstelöjtnanten Wennerholm, rege- mentskvartermästaren kaptenen Lothigius samt musikdirektören Berg­ström. Omedelbart efter Felldihns antagning hade regementschefen upp­kallat fyra av regementets äldste truppfurirer och tillfrågat dem, om de hade något emot att Felldihn befordrades till sergeant i juli, oaktat de voro något äldre i furirgraden än han. Dessa furirer voro 3/10 Abrahamsson, 4/4 Jansson, 9/6 Andersson och 3/5 Andreasson.

I anledning av skrivelse från militieombudsmannen den 20 de­cember 1920 a-vgav översten Lundeberg den 31 januari 1921 förnyat yttrande i ärendet. Vid berörda yttrande hade fogats yttranden från överstelöjtnanten Wennerholm, överstelöjtnanten greve Posse, kaptenerna

116

Lothigius och De Laval ävensom ovannämnda furirer, varjämte musik­direktören Bergström avgivit förnyat yttrande.

Överstelöjtnanten 'Wennerholm anförde bland annat följande. Efter avlagt prov hade Felldihn den 28 maj 1920 blivit antagen till musik- furir vid regementet med löfte — såvitt överstelöjtnanten numera kunde påminna sig — att bliva musiksergeant i regementet. Vid an­tagandet hade bestämts,-att Felldihn likväl icke skulle erhålla denna senare grad förrän samtidigt med det att den då äldste furiren vid regementet i juli bleve sergeant vid regementet. Något förbehåll hade icke då, överstelöjtnanten veterligt, gjorts, vilket dock icke förhindrade, att den förutsättningen, ehuru icke uttalad, helt naturligt förelegat, att Felldihn under denna väntetid skulle visa sig lämplig för befordran såväl i som utom tjänsten.

Furierna 3/10 Abrahamsson, 4/4 Jansson, 9/6 Andersson och 3/5 Andreasson anförde följande. De hade någon dag på försommaren 1920 beordrats att inställa sig på regementsexpeditionen. På grund av den långa tidrymd, som därefter förflutit, samt även på grund därav att sal^en för dem varit av mindre vikt, kunde de icke nu redogöra för vad regementschefen vid tillfället yttrat till dem. De hade emel­lertid den uppfattning, att regementschefen velat förbereda dem på möjligheten av att en nyantagen musikfurir med något kortare tjänst­göringstid än någon av dem eventuellt skulle befordras till underofficer före dem, men att de, om så skulle ske, enligt regementschefens ut­talande, på grund härav icke skulle känna sig förbigångna.

Musikdirektören Bergström anförde bland annat, att han icke kunde erinra sig annat än att regementschefen, då han antog Felldihn, ställt i utsikt för denne att kunna bliva musiksergeant i regementet omkring medio av juli månad. Den 2 juli hade musikdirektören munt­ligen till dåvarande regementskvartermästaren anmält, att Felldihn visat försummelse i tjänstgöring två gånger samt varit onykter vid av­resan till Marma den 1 juli. Någon anmärkning hade ej varit mot honom efter nämnda tid och intill den 16 juli, varför musikdirektören trott, att Felldihn då skulle bliva befordrad. Regementschefen hade emellertid meddelat att. därmed fick anstå.

För egen del anförde slutligen översten Lundeberg följande. När översten den 5 juli 1920 kommit upp till kasernen efter några dagars närvaro vid regementets skarpskjutningar på Marma, där Felldihn varit befälhavare för den ditbeordrade kontingenten av musikkåren, hade översten meddelat tjänstgörande regementskvartermästaren, kap­tenen C. Lothigius, som även tjänstgjort såsom musikofficer, att över­

117

sten ej varit nöjd med Felldihns uppträdande därstädes, emedan hans sätt att anföra musikkåren varit dels löjeväckande och dels avsett att draga uppmärksamheten på hans person. Härvid hade kaptenen Lothi- gius meddelat, att musikdirektören ej heller varit nöjd med Felldihn, emedan Felldihn vid avresan till Manna ej varit fullt nykter och dess­utom vid upprepade tillfällen kommit för sent till musikövningarna. Vid detta meddelande hade översten tyvärr underlåtit att taga reda på, huruvida Felldihns förseelser varit rapporterade till hans batteri­chef, utan hade utan vidare tagit för givet att så varit fallet, och att de ej varit av allvarligare beskaffenhet, än att Felldihn meddelats till­rättavisning. Så hade emellertid ej varit fallet, utan musikdirektören hade ansett sitt meddelande till musikofficereu såsom rapport. Denna underlåtenhet å överstens sida torde, om man bortsåge från att Felldihn icke undgått tillrättavisning eller disciplinär bestraffning, ej haft annat inflytande på den föreliggande frågan, än att Felldihn, därest överstens uraktlåtenhet ej förekommit, måhända tydligare insett eu av orsakerna, varför den i utsikt ställda befordran uteblivit. Sedan översten erhållit ovannämnda meddelande av musikofficeren, hade översten anmodat honom meddela musikdirektören, att översten ej ansåge, att Felldihn kunde förordnas till musiksergeant i regementet den 19 juli, som varit avsett, utan att det tillsvidare finge anstå med Felldihns befordran. Som syntes av kaptenen Lothigius yttrande hade denne även meddelat Felldihn detta förhållande. Därefter hade översten gått i tjänstledighet under tiden 11 juli - 22 augusti, men den 16 juli kommit till kasernen för att skriva under regementsorder angående den furir, som skulle bliva sergeant vid regementet den 19, varvid översten personligen un­derrättat musikdirektören om att med Felldihns befordran tillsvidare finge anstå. Kort efter överstens återkomst i tjänst i början av sep­tember hade översten erhållit meddelande, att Felldihns batterichef med anledning av en skrivelse av den 31 augusti 1920 från Felldihn ämnat göra någon sorts utredning. Som översten ansett sådan utred­ning olämplig och oriktig, hade översten meddelat divisionschefen, att översten ville själv klargöra 'dessa förhållanden för Felldihn, varefter översten låtit tillkalla Felldihn. I musikdirektörens närvaro hade översten i tydliga ordalag framhållit för Felldihn, att varken hans enskilda vandel eller hans uppträdande i tjänsten varit sådant, att översten ansett sig kunna göra underdånig framställning om att få förordna honom till musiksergeant i regementet utan att sådan fram­ställning först komme att göras, när översten förvissat sig om, att en avsevärd förbättring härutinnan inträtt. Vad överstelöjtnanten Wen-

118

nerholms yttrande beträffade, så kunde översten naturligtvis så långt efteråt ej med bestämdhet erinra sig, om något villkor bundits vid löftet om Felidihns befordran, då han av översten antogs, men ansåg översten, i likhet med överstelöjtnanten Wennerholm, att -även om ett löfte om befordran utan villkor givits, så fordrad as det, för att det skulle kunna infrias, att den, soin mottagit det, skulle sköta sig utan anmärkning intill tiden för befordran, ty regementet måste dock gå före individen. .

I skrivelse den 29 mars 1921 till översten Lundeberg anförde militieombudsmannen följande.

Av vad i ärendet förekommit syntes framgå, att översten Lunde­berg, då han den 28 maj 1920 antog Felldihn till musikfurir vid regementet, utan förbehåll och efter det Felidihns skicklighet blivit prövad, utfäst att han skulle befordras till musiksergeant i regementet samtidigt med att den då äldste furiren blev befordrad till sergeant, vilket översten uppgivit skola komma att ske i därpåföljande juli månad. Såsom skäl för att översten sedermera, då sistnämnda befordran den 19 i samma månad ägde rum, icke infriade sitt löfte, hade översten åberopat, att Felldihn under den tid, han då varit i tjänst, icke så skickat sig, att han vore lämplig som underofficer, och med avseende å tiden därefter hade översten anfört, att musikunderofficerskåren på tillfrågan förklarat, att den ej önskade hava Felldihn som kamrat i kåren.

Jämlikt § 73 tjänstgöringsreglementet för armén finge förslag till befordran av ifrågavarande slag endast ske,, då så vore behöv­ligt för tjänstens behöriga gång eller ock för att bereda skicklighet och förtjänst erkännande, då så icke kunnat eller kan ske genom be­fordran till beställning på stat. Uppenbarligen vore översten icke berättigad att förfara i strid mot nämnda föreskrift och torde följakt­ligen, vad löfte översten därom kunde hava givit, icke ägt föreslå Felldihn till ifrågavarande högre tjänstegrad, därest han icke under sin tjänstgöring visat sig förtjänt av sådan befordran. Felldihn torde sålunda vid saknad av nämnda förutsättning icke kunnat på överstens därom givna löfte grunda någon rätt till befordringsförslag. Då nu av handlingarna syntes framgå, att Felldihn intill tiden för överstens sist avgivna yttrande icke ådagalagt sådan förtjänst, som författsings- enligt kunnat beredas särskilt erkännande genom befordran till högre tjänstegrad i regementet, hade militieombudsmannen funnit klagomålen i vad de avsåge den då uteblivna befordran icke kunna föranleda vi­dare åtgärd.

119

Emellertid torde överstens ifrågavarande utfästelse få anses kunnat medföra, dels att avseende icke bort fästas vid det ovannämnda av musikunderofficerskären gjorda uttalandet i och för sig, enär detta uttalande åtminstone efter sin ordalydelse icke syntes innefattat ut­talande om Felldihns förhållande i tjänsten utan endast om hans lämp­lighet som kamrat, och dels att översten, så snart det reglementsenligt kunde ske, torde böra avgiva det utlovade befordringsförslaget. I sist­nämnda hänseende vore att märka, att Felldilm förut varit anställd som musikfurir vid annat regemente och därvid syntes hava skött sin tjänst med skicklighet och förtjänst och att hans närmaste förman, musikdirektören Bergström, numera syntes vilja för sin del tillstyrka den utlovade befordran. Då dessutom Felldilm vid ifrågavarande be­fordran skulle komma att bibehålla sin förut innehavda beställning, torde med hänsyn till det givna löftet såsom hinder för hans beford­ran knappast kunna åberopas någon på överstens personliga omdöme grundad uppfattning om Felldihns allmänna karaktär och personliga egenskaper, av beskaffenhet att ej inverka på hans lämplighet i nämnda. av honom förut innehavda befattning.

Under det militieombudsmannen emellertid, på sätt ovan anförts, funnit översten hava rätteligen förfarit, då översten icke i överens­stämmelse med det därom givna löftet den 19 juli 1920 föreslog Fell- dihn till ifrågavarande befordran, hade militieombudsmannen däremot funnit överstens förfarande att vid klagandens antagande i tjänst utlova befordran i särskild ordning synnerligen olämpligt. Då översten icke torde äga befogenhet att frångå de för befordran i allmänhet gällande principer och uppenbarligen, vad ock av detta ärende bekräftats, saknat möjlighet att bedöma i vad mån dessa principer skulle komma att äga tillämpning å den nyanställde Felldihn, hade något löfte om befordran varken kunnat eller bort avgivas, åtminstone icke utan uttrycklig erinran om den fullt fria prövningsrätt angående Felldihns förtjänst och lämplighet, som översten sedermera- under alla förhållanden haft att utöva. Utan dylik erinran måste ett löfte av ifrågavarande slag otvivelaktigt bliva ägnat att påverka vederbörande vid hans beslut om tjänstens antagande. Och att en dylik påverkan med förespeglande av förmåner, om vars förverkligande intet kunde vid tiden för dess utövande med visshet sägas, icke borde få förekomma, torde vara uppen­bart. I nu förevarande fall syntes obestridligt att Felldihns beslut om tjänstens antagande rönt inflytande av löftet om befordran. Visserligen torde Felldihn, vilken förut varit fast anställd vid krigsmakten och därvid under längre tid varit furir, kunnat av översten antagas hava

120

ägt kännedom om de förutsättningar reglementet uppställde såsom villkor för befordran av ifrågavarande slag. Men just ined hänsyn till denna hans föregående, som det ville synas väl vitsordade tjänst­göring, och då hans yrkesskicklighet blivit före hans antagande i tjänsten prövad, syntes förklarligt om Felldihn ansett sig kunna fästa större av­seende å överstens löfte än eljest rätteligen varit befogat, så mycket mer som enligt vad handlingarna utvisade han för sin del förklarat den utlovade befordran för honom utgöra förutsättning för tjänsteav­talets ingående

Då emellertid av vad i saken förekommit framginge, att översten med sitt löfte icke avsett att avhända sig sin eljest tillkommande pröv­ningsrätt, fastmera velat förbehålla sig prövningstid till den dag i ovan­nämnda juli månad, då befordran av äldste furiren vid regementet beräknades skola ske, och översten följaktligen endast av obetänksamhet så lämpat sina ord, att de kunnat av klaganden missförstås, hade militie- ombudsmannen ej heller i överstens nu ifrågavarande förfarande funnit skäl att mot honom vidtaga åtgärd.

Oavsett emellertid vad innebörd översten avsett sitt löfte skola äga, kvarstode dock, att Felldihn på sätt ovan anförts för sin del be­traktat den utlovade befordran såsom en väsentlig förutsättning för antagandet av den ifrågavarande tjänsten; och syntes han i brev till musikdirektören, med vilken han förhandlat om anställningen, uttryck­ligen hava tillkännagivit detta. Vid sådant förhållande torde Felldihn, därest han, utan att något hans tjänstefel, för vilket han bestraffats, varit därtill orsak, allenast därför, att han vore att anse såsom mindre lämplig som underbefäl eller som kamrat i underbefälskåren icke be­fordrats, vara berättigad att på ansökan erhålla avsked ur tjänsten.

Under hänvisning till vad sålunda anförts anmodades översten Lundeberg att till militieombudsmannen inkomma med upplysning, huruvida Felldihn sedermera befordrats till sergeant eller, om så icke skett, huruvida han, sedan tillfälle blivit honom berett att om han så önskade begära avsked ur tjänsten, erhållit sådant avsked.

I skrivelse den 28 april 1921 meddelade översten Lundeberg, att Felldihn ej befordrats till sergeant men att han, redan då han i juli 1920 ej blivit förordnad till musiksergeant, erbjudits avsked mot författ­ningsenligt återbärande av rekapitulationspremien för återstående an­ställningstiden.

Militieombudsmannen fann ej skäl att i ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.

121

5. Obehöriga anteckningar ä värnpliktskort.

Uti en till militieombudsmannen insänd, den 29 maj 1920 dag- tecknad skrift anförde värnpliktige nr 213 7/1919 Karl Dalfält, att å hans värnpliktskort, som vid tillfället förvarades å Skånska husarrege­mentets I. bataljons expedition, funnes under kol. 6 »inskrivnings­myndigheternas anteckningar», införd anteckningen »v. socialist». I)å det enligt Dalfälts åsikt vore olagligt, att särskilda anteckningar om de värnpliktigas politiska åsikter gjordes, anmälde Dalfält förhållandet för laga beivran.

I anledning av berörda klagoskrift infordrade militieombuds­mannen yttrande från bataljonschefen, överstelöjtnanten friherre G. Gyllenstierna, som i yttrande den 7 juni 1920 anförde bland annat. Vid företagen undersökning hade Dalfälts anmälan befunnits riktig. Anteckningen i fråga vore gjord av befälhavaren för Ängelholms rull- föringsomräde, överstelöjtnanten E. L. Berggren, möjligen i avsikt att varna truppbefälet, enär dylika skrivbiträden i expeditioner hade en viss förtroendeställning. Värnpliktskortet anlände till regementsexpedi­tionen vid Skånska husarregementet den 24 oktober 1919 och över­lämnades omedelbart till I. bataljons expedition. Erforderliga utdrag ur detsamma infördes av regementsadjutanten i en liggare, varpå kortet av honom lämnades till skrivbiträdet Dalfält med order att tillsammans med andra värnpliktskort låta detsamma cirkulera å skvadronerna för jämförelse mellan kort och inskrivningsböcker, allt i enlighet med in- skrivningsförordningens föreskrifter. Korten återkommo sedermera i vederbörlig ordning till bataljonsexpeditionen och inlades av Dalfält å anvisad plats i expeditionen. Yarken dåvarande bataljonschefen eller någon annan utom Dalfält själv hade lagt märke till ifrågavarande anteckning, som vore skriven med fin stil och med blyerts. Först efter Dalfälts utryckning den 30 maj 1920, då kortet, innan det återsändes till rullföringsområdet, skulle förses med ett par anteckningar, skulle säkerligen detta iakttagits. Ingen av Dalfälts befäl hade haft intresse av eller anledning forska efter hans politiska åsikt. Han hade städse iakttagit ett mycket, gott uppförande och varit synnerligen plikttrogen. Hade han till överstelöjtnanten gjort anmälan om förhållandet, skulle överstelöjtnanten genast gått i författning om att anteckningen bort- tagits. Såvitt överstelöjtnanten vore bekant, plägade dylika anteck­ningar icke göras.Militieombudsmunnens ämbetsberättelse. 16

122

Uti yttrande, avgivet den 2 juli 1920 anförde överstelöjtnanten Berggren sedermera följande. Dalfält, som inskrevs i Ängelholm 1919 som »icke vapenför», anhöll vid inskrivningsförrättningen att bliva uttagen som skrivbiträde. Med anledning härav sökte överstelöjtnanten — som överstelöjtnanten hade för vana vid uttagande av skrivbiträden — göra sig underrättad om hans lämplighet härtill samt hur han vore känd i det civila livet. Överstelöjtnanten fick då veta, att han var känd som en »mycket röd» ungsocialist, som plägade hålla möten på landsbygden. Efter denna upplysning antecknade överstelöjtnanten med blyerts å värnpliktskortet »önskar bli skrivbiträde, ungsocialist». Denna anteck­ning gjordes för att revisionen skulle enligt föreskrifterna i I. F. § 25 d) erhålla upplysningar om den värnpliktige, vilka kunde vara av betydelse vid bedömandet, huruvida han vore lämplig som skriv­biträde. När så Dalfält uttogs till skrivbiträde vid kavalleriet och blev inbeordrad till Skånska husarregementet, gjordes anteckningen »v. socialist» med blyerts å det insända dublettkortet, så att man å vederbörande regementsexpedition skulle få veta vad slags person, som skulle tjänstgöra som skrivbiträde, och således vidtaga behövliga för­siktighetsåtgärder, då handlingar utlämnades till honom. Naturligtvis var det överstelöjtnantens mening att, då värnpliktskortet efter slutad tjänstgöring återkom, borttaga anteckningen, därest den ej redan var borttagen. Då det vore känt, att det ungsocialistiska partiet hade mobiliseringsstrejk på sitt program och dreve en hänsynslös antimili- taristisk agitation samt överstelöjtnanten tillika visste, att ett skriv­biträde kunde få utskriva handlingar av mer eller mindre hemlig natur, så ansäge överstelöjtnanten det vara varje rullföringsbefälhavares skyl­dighet att söka förekomma den skada, som en ungsocialist under tjänst­göring som skrivbiträde skulle kunna åstadkomma. Då Dalfält själv icke gjorde någon hemlighet av att tillhöra det ungsocialistiska partiet, då kunde överstelöjtnanten ej finna, att den gjorda anteckningen kunde på något sätt vara för honom förklenande. På grund av vad sålunda anförts och då överstelöjtnanten ansåge sig hava handlat fullt lagenligt, hemställde överstelöjtnanten, att klagoskrifteu lämnades utan avseende.

I skrivelse till överstelöjtnanten Berggren den 11 mars 1921 an­förde militieombudsmannen härefter följande.

Av överstelöjtnantens förklaring i ärendet framginge, att överste­löjtnanten ansett sig icke blott icke hava förfarit felaktigt, då överstelöjt­nanten å klagandens värnpliktskort gjort anteckning om den politiska åskådning, överstelöjtnanten trott honom företräda, utan även genom denna anteckning allenast fullgjort en överstelöjtnanten åliggande skyl­

123

dighet. Att de värnpliktiga vid fullgörande av sin tjänstgöring hade lika rättigheter och skyldigheter — allenast med de undantag, vartill särskild kompetens eller brist i kompetens, bedömt efter i värnplikts­lagen uttryckligen angivna grunder, kunde föranleda — torde vara en av de första grunderna för tolkningen av de rörande de värnpliktiges förhållande i denna egenskap meddelade bestämmelser. Och att det sätt, varpå värnplikten av den ene eller andre därtill skyldige skulle fullgöras, icke i någon mån skulle vara beroende av den politiska åskåd­ning, han kunde företräda, eller tilläventyrs, med rätt eller orätt, an- toges företräda, syntes vara så uppenbart, att man med skäl kunnat förvänta, att icke någon, som hade att å tjänstens vägnar taga befatt­ning . med tillämpningen av nämnda bestämmelser, bort kunna sväva i okunnighet därom.

Även om det i allmänhet finge anses vara av ringa vikt, om å ett värnpliktskort anteckning gjordes om något, som ej kunde vara »av betydelse för bedömande av den värnpliktiges förhållande i denna hans egenskap», och som följaktligen ej heller borde å detsamma an­tecknas, torde dock vara klart, att en anteckning av nu ifrågavarande slag, som otvivelaktigt vore ägnad att ingiva de värnpliktige den före­ställningen, att de under fullgörandet av sin ifrågavarande medborger­liga skyldighet bleve i ena eller andra riktningen orättvist behandlade allt efter som de hyllade den ena eller andra uppfattningen i politiskt hänseende, under inga förhållanden kunde få förekomma. Härtill komme emellertid i nu förevarande fall, att den gjorda anteckningen, vilken visserligen, såsom överstelöjtnanten invänt, icke i och för sig inneburit någon kränkning mot klaganden, enligt överstelöjtnantens förklaring tillkommit på grunder, som icke blott berättigat en föreställning av ovan angivet slag utan även gåve anteckningen en väsentligt mindre oskyldig karaktär än eljest varit fallet. Överstelöjtnanten hade sålunda på antagandet, att klaganden vore vad överstelöjtnanten kallat vänster­socialist, ansett sig berättigad utgå ifrån, att klaganden sannolikt icke skulle komma att på rätt sätt fullgöra honom såsom värnpliktig ålig­gande skyldigheter, och att särskild försiktighet borde iakttagas vid valet av de tjänsteuppdrag, som borde honom åläggas, och där­vid särskilt framhållit, att klaganden möjligen kunde komma att missbruka upplysningar rörande militära förhållanden, som han i vissa tjänsteuppdrag kunde komma att delgivas. Då överstelöjtnanten av sådana grunder verkställt ifrågavarande anteckning, hade militieom-: budsmanuen funnit det eljest till sin art ringa fel överstelöjtnanten begått genom att å klagandens värnpliktskort göra anteckning om ett

124

hans värnpliktstjänstgöring ovidkommande förhållande, icke kunnat lämnas oanmärkt.

Då emellertid överstelöjtnantens ifrågavarande åtgärd icke enligt vad i ärendet voré utrett tillskyndat klaganden någon skada, ej heller torde kunnat medföra av överstelöjtnanten åsyftad verkan, hade militie- ombudsmannen, om ock med tvekan, ansett sig kunna låta i detta fall bero vill en allvarlig erinran om det felaktiga och synnerligen olämp­liga i överstelöjtnantens förfaringssätt.

6. Fråga om val av järnvägsstation för värnpliktigas anträdande av resatill tjänstgöringsort.

Uti en till militieombudsmannen insänd skrift anförde värnplik­tige J. G. Vinka m. fl. klagomal däröver, att de för tjänstgöring vid kustartilleriet av befälhavaren för Umeå norra rullföringsområde nr 70 beordrats att den 14 oktober 1920 inställa sig vid Hällnäs järnvägs­station, dit avståndet frän hemorten Tärna kyrkby vore omkring 30 mil, i stället för vid Vilhelmina station, dit avståndet från Tärna upp- ginge till allenast 18 mil. Kostnaden för färd till Hällnäs station hade för en var av dem uppgått till över 90 kronor. Hade färden företagits till Vilhelmina, skulle kostnaden uppgått till 47 kronor per man. De verkliga kostnaderna för inställelsen stode härigenom icke i rimlig proportion till den erhållna ersättningen, vilken uppgått till 12 kronor 50 öre å 15 kronor per man.

I med anledning av klagoskriften infordrat yttrande anförde befäl­havaren för Umeå norra rullföringsområde, majoren K. Gyllengahm bland annat följande. Från Tärna socken till Vilhelmina järnvägsstation ledde majoren veterligt ingen banad väg och i Västerbottens läns allmänna kungörelser över våglängder åt erfunnes icke heller någon uppgift därom. Den enda utfartsväg frän Tärna till järnvägsstation, för vilken veder­börande landsfiskal kunnat lämna längduppgifter, vore sträckan Tärna —Stensele—Hällnäs. Med framhållande dels att uppgiften från veder­börande landsfiskal läge till grund för de väglängdsuppgifter, som skulle av rullföringsbefälhavaren anmälas till truppförbanden, dels att ingen av de klagande gittat begära att få begagna sig av Vilhelmina järn­vägsstation och dels att ingen av dem hos rullföringsbefälhavaren ens gjort en antydan om framkomstmöjlighet dit från deras olika hemvist inom Tärna socken, ansåge sig rullföringsbefälhavaren befogad att såsom ogrundat tillbakavisa påståendet om »felaktigt utfärdade inkallelseorder»,

125

allra helst som andra än av rullföringsbefälhavaren anmälda väglängds- siffror ej kunde upptagas eller annan färdled anvisas.

I skrivelse den 29 mars 1921 anhöll militieombudsmannen att länsstyrelsen i Västerbottens län ville till militieombudsmannen inkomma med yttrande huruvida frän Tärna socken funnes väg av beskaffenhet, att jämlikt § 98 mom. 1 stycket 2 inskrivningsförordningen, skäligen hava av vederbörande rullföringsbefälhavare bort tagas i betraktande i föreliggande fall.

Såsom svar härå meddelade länsstyrelsen i Västerbottens län i skrivelse den 19 april 1921, att från Tärna till Stensele ledde en äldre s. k. ödebygdsväg över Slussfors, Strömsund och Laisbäck, avsedd alle­nast för enklare hjuldon utom på sträckan Tärna—Slussfors, där vägen vore så förbättrad, att den vore framkomlig med lättare motorfordon. Avståndet från Tärna till Stensele vore 14 mil. Under år 1920 fanns ordnad skjutshållning allenast mellan Ajaur och Slussfors 4.2 mil. Under tiden för öppet vatten i Storuman således även under oktober 1920 ägde ordnad trafik med motorbåt rum mellan Slussfors och Luspen 6.3 mil med tre turer i veckan i vardera riktningen. Avståndet mellan Luspen och Stensele kyrkby vore 0.-> mil. Frän Stensele kyrkby till Hällnäs järnvägsstation vore avståndet 16.k mil efter landsväg med ordnad skjutshållning. Mellan Stensele och Vilhelmina kyrkbyar funnes sedan några år tillbaka ordnad vägförbindelse bestående av dels vanlig landsväg mellan Stensele och Storbäcken 1.3 mil, för inlandsbanbygget utförd materialväg från Storbäcken till Nästansjö omkring 4 mil fullt framkomlig även för automobil samt från Nästansjö till Vilhelmina vanlig väg 2.3 mil. A vägen mellan Stensele och Vilhelmina funnes ordnad skjutshållning allenast mellan Stensele och Storbäcken samt mellan Nästansjö och Vilhelmina. Då numera Tärnabornas huvudsak­liga förbindelse med järnväg ägde rum över Stensele och Vilhelmina samt i handlingarna omförmälda värnpliktige haft att fullgöra sin tjänst­göring i Vaxholm, .syntes i 98 § 1 mom. andra stycket inskrivnings- förordningen omförmälda samling av dessa värnpliktiga bort hava ägt rum i Vilhelmina.

Härefter anmodades majoren Gyllengahm att inkomma med för­nyat yttrande i ärendet.

I med anledning härav avgivet yttrande anförde majoren Gyllen­gahm i huvudsak följande. Enligt genom arméfördelningsorder uttärdad befallning skulle de vapenföra värnpliktiga, som tilldelats infanteriet från Tärna socken, samlas å Lycksele torg och därifrån fortsätta till järnvägen i Hällnäs; även socknens icke vapenföra färdades samma väg.

126

Specialvapnen tilldelade vore ock hänvisade till samma färdled, vadan Hällnäs station betraktades såsom begynnelsepunkt för Tärna sockens järnvägsresor i och för militär tjänstgöring. Ännu hade aldrig gjorts någon framställning av församlingens värnpliktiga att få använda sig av leden Stensele—Vilhelmina; klagandena vore de första. Länsstyrel­sen hade i sitt yttrande hänvisat till inskrivningsförordningen § 98: i andra stycket. Av större betydelse i här berörd fråga vore dock sagda moments tredje stycke, enligt vilket arméfördelningschef bestämde sam­lingsplats, som väl även i detta fall torde hava godkänts av länssty­relsen, vilken majoren förmodade saknade kännedom om rullförings- befälhavare ålagd skyldighet att lämna uppgift å verkligt kända ej å ungefärliga väglängdssiffror. Såsom sammanfattning av vad majoren anfört, ville han framhålla,

att verkliga avståndet Tärna—Stensele—Lycksele—Hällnäs vore känt genom officiell länskungörelse, varemot avståndet Tärna—Stensele —Vilhelmina ej kunde angivas annorledes än blott ungefärligen;

att i avlöningsreglementet §§ 60, 61 föreskrivna uppgifter skulle vara exakta, vadan en rullföringsbefälhavare ansvarsenligt ej kunde angiva andra än vederbörligen fastslagna siffror; samt

att de värnpliktiga ej begagnat sig av dem medgiven rätt att be­gära Vilhelmina järnvägsstation. Om så gjorts, hade de haft att påvisa fördelarna, som, om de vore befintliga, borde varit för dem kända redan före uppbrottet från hemorten. Därmed hade de då fått taga på eget ansvar framkomstmöjligheten efter begärd vägsträckning. Inskrivnings­boken lämnade upplysning i detta avseende. Förfaringssättet med ifrågavarande inkallelse och därmed sammanhängande åtgärder syntes därför vara grundade på givna författningsbestämmelser och order.

I skrivelse av 20 maj 1921 anmodades chefen för VI. arméför­delningen att till militieombudsmannen inkomma med yttrande i ärendet samt därvid tillika överlämna avskrift av det yttrande, som jämlikt § 98 mom. 1 inskrivningsförordningen kunde hava av vederbörande länsstyrelse avgivits ifråga om bestämmandet av samlingsplatsen för beväringen tillhörande Umeå norra rullföringsområde.

Tjänstförrättande arméfördelningschefen, generalmajoren J. A. M. Blomstedt anförde i avgivet yttrande följande.

Samlingsplatsen för härens beväring, tillhörande infanteriet, till­delade värnpliktiga från Tärna landsfiskalsdistrikt vore från och med den 1 januari 1909 Lycksele torg med Hällnäs såsom närmaste järn­vägsstation, dit allmän väg ledde, övriga värnpliktiga från samma landsfiskalsdistrikt inställde sig medelst enskild färd på sina blivande

127

tjänstgöringsortei', och erhölle för järnvägsresan av rullföringsbefäl- havaren utfärdade rekvisitioner å truppbiljett från närmast hemvistet i kyrkobokföringsorten liggande järnvägsstation. Här ifrågavarande värnpliktiga J. G. Vinka in. fl. vore tilldelade infanteriet, men hade att fullgöra tjänstgöringen vid marinen (g. o. nr 1069/1920) och vore i inkallelseavseende jämställda med marinen tilldelade. De skulle därför inställa sig medelst enskild färd. Vilken samlingsplats, som var anbefalld för infanteriets värnpliktiga för inställelsen i Umeå, hade i detta fall ingen betydelse. De skulle ha blivit anvisade den järnvägs­station, som låg närmast Tärna. Enligt rullföringsbefälhavarens upp­fattning vore denna station Hällnäs. Och enligt denna uppfattning hade han utfärdat sina anvisningar och rekvisitioner å truppbiljett. Vägförbindelsen Stensele - Vilhelmina, som till större delen, nämligen mellan Storbäcken och Nästansjö, omkring 4 mil. utgjordes av järnvä­gens materialväg, vore icke blott icke indelad väg, utan funnes icke ens upptagen å länsstyrelsens i Västerbottens län kungörelse, å vilken även icke indelade vägar, vintervägar, gångstigar etc. i övrigt uppta­gits. Det torde icke kunna begäras, att en rullföringsbefälhavare skulle känna till de vägar, som järnvägsstyrelsen läte utföra i samband med inlandsbanebygget allt efter som nämnda banbygge fortskrede. Majoren Gyllengahm syntes i föreliggande fall hava handlat efter bästa förstånd och kunde icke göras ansvarsskyldig för de ökade kostnader, de kla­gande haft att vidkännas för sin inställelse. Det vore emellertid obe­stridligt, att en vägförbindelse — utom vissa tider — existerade mellan Stensele och Vilhelmina och att de klagande med. fördel kunnat an­vända sig därav för att få sina omkostnader för färden till Vaxholm reducerade. I) t syntes därför kunna ifrågasättas, att någon ersättfling för dessa ökade utgifter tillfördes dem, och hemställde generalmajoren, det militieombudsmannen ville därom hos Kuugl. Maj:t göra fram­ställning.

Genom beslut den 14 juni 1921 fann tjänstförrättande militieom­budsmannen Samuelson, att sådana omständigheter icke i ärendet före­kommit, att ersättningsskyldighet i förevarande hänseende kunde militär tjänsteman åläggas eller att gottgörelse annorledes kunde åt klagan­dena utverkas. Klagandenas framställning föranledde förty icke ytter­ligare åtgärd från militieombudsmannens sida; men ville militieombuds­mannen i skrivelse till- vederbörande rullföringsbefälhavare erinra om angelägenheten av att i framdeles förekommande fall av liknande be­skaffenhet underkasta valet av järnvägsstation, vid vilken värnpliktig hade att inställa sig iör anträdande av resa till tjänstgöringsorten,

128

noggrann prövning med hänsyn till önskvärd minskning i värnpliktigs inställelsebesvär och kostnader.

Sedan majoren Gyllengahm i skrivelse den 16 juli 1921 erhållit underrättelse om vad sålunda beslutats, inkom från denne en skrivelse av bland annat följande lydelse.

Militieombudsmannens ord »hava erinrat Eder» innebure förmod­ligen antingen ett ogillande av majorens hittills ordnade inkallels^sätt, eller en antydan att de värnpliktigas krav skulle i första hand till­godoses. Vore ett ogillande för handen, torde det enligt majorens förmenande sakna reel grund, alldenstund fel i tillämpning av gällande bestämmelser ej kunnat läggas majoren till last. Skulle uttrycket hava den andra innebörden, framstode ofrånkomligt nödvändigheten av ett förtydligande hur ärendet i fortsättningen borde behandlas enligt militie­ombudsmannens åsikt. Klagoskrifter började bliva alltmer Vanliga från de värnpliktiga; de finge ju härutinnan anses vara i sin rätt. En rullföringsbefälhavare boide ock tillförsäkras rätten dels att få full klarhet över innebörden av de principyttranden, som gåves av den myndighet dit klagoskrifterna ställdes, dels att stödja allas berättigade intressen att undanröja anledningen till klagan. Ärendet vore ju av­slutat för denna gång, men då fortsättning i samma riktning sannolikt kunde väntas när som helst, vore frågans allsidiga utredning av verklig betydelse för alla. Då inkallelser till årets repetitionsövningar snart skulle verkställas — inställelse skulle ske för en del redan den 25 augusti 1921 — och då här omhandlade fråga inverkade även på det arbetet, vore ärendets klarläggning av brådskande natur.

I en den 27 juli 1921 till majoren Gyllengahm avlåten skrivelse anförde tjänstförrättande militieombudsmannen följande:

»Med anledning av en den 25 innevarande juli till militieombuds­mannen inkommen skrift av Eder, vilken skrift anslutits till ett här­städes anhängiggjort, numera från vidare åtgärd avskrivet ärende an­gående värnpliktige J. G. Yinkas m. fl. anspråk på ersättning för resekostnad, får jag härmed meddela, att min ämbetsskrivelse till Eder den 16 i denna månad givetvis innebär eu hemställan, att Ni måtte uti det ifrågakomna avseendet söka i görligaste mån tillgodose värn­pliktigs berättigade anspråk att inställelsen till tjänstgöring icke göres honom tyngre eller kostsammare än som är oundgängligen nödvändigt. I det omförmälda ärendet har jag icke kunnat undgå att finna det anmärkningsvärt, att Yilhelmina järnvägsstation ansetts icke kunna anvisas de i Tärna hemmavarande värnpliktige såsom lämplig utgångs- station för resa till angiven tjänstgöringsort, ehuru, enligt vad läns-

129

styrelsens yttrande i ärendet giver vid handen, vägsträckan Stensele— Vilhelmina av Tärnabefolkningen allmänt begagnas för ernående av förbindelse med järnväg. Det av Eder åberopade förhållandet, att längden av berörda vägsträcka icke blivit officiellt fastslagen, har jag icke ansett böra tillmätas avgörande betydelse, då vägen i fråga vore i allmänt bruk och länsstyrelsen väl torde kunnat efter framställning lämna Eder uppgift å det antal kilometer, vari väglängden i fråga minst borde räknas. En efter sådan minimiberäkning av väglängden be­stämd färdmilsersättning förutsatte jag icke kunna de värnpliktige för­menas eller, där den kommit dem till del, bliva föremål för revisions- anmärkning. För de värnpliktige torde fördelen av att på dylikt sätt berättigas använda sig av den för dem närmaste järnvägsstationen vara uppenbar.

Ur dessa synpunkter är det som jag önskat, att Ni måtte ägna noggrann prövning åt de frågor av liknande beskaffenhet, som fram­deles må förekomma; och anser jag med vad sålunda anförts Eder förevarande skrivelse vara från min sida besvarad.»

7. Anmärkningar vid inspektion av regemente beträffande regements-intendentens förvaltning.

Den 28 september 1920 förrättade militieombudsmannen inspek­tion av Hälsinge regemente. Vid inspektionen framställdes åtskilliga anmärkningar mot regementsintendentens förvaltning. Med anledning av anmärkningarna infordrades yttrande dels från regementsbefälhava- ren överstelöjtnanten Otto Sjögreen, dels ock från tjänstförrättande regementsintendenten, dåvarande löjtnanten numera kaptenen H. Bundy. Därjämte avgav på anmodan numera generalmajoren G. Nyström i egenskap av chef för regementet yttrande i ärendet.

Samtliga de framställda anmärkningarna, av vilka flertalet avsågo underlåtenhet i ena eller andra hänseendet att efterkomma gällande förvaltningsföreskrifter blevo av regementsintendenten till riktigheten bestridda.

I ärendet förekom sålunda bl. a. följande, som här nedan åter­gives under särskilda punkter.

1. Vid inspektionen hade anmärkts, att balanserade räkningar och förskottskvitton icke förvarades på sätt i § 10 kassareglementet föreskreves.Militieombudsmannens ämbetsberötlelse. 17

130

Tjänstförrättande regementsintendenten Bundy anförde i sitt ovan­berörda yttrande att det kunde ifrågasättas, huruvida den av militie- ombudsmannen åberopade bestämmelsen i kassareglementet kunde äga tillämpning i förevarande fall. Såväl balanserade räkningar som för- skottskvitton vore — med angivande av namn och belopp — införda både i medelsredovisningen och kassakontrollistan. Ifrågavarande hand­lingar voro sålunda bokförda, varför en eventuell förlust av en dylik handling icke kunde hava annan följd, än att ett nytt kvitto måste utskrivas. Det vore däremot av stor betydelse att dessa handlingar vore lätt tillgängliga, enär de så gott som dagligen komme till använd­ning under arbetet i kassaförvaltningen. Skulle dessa handlingar för-, varas under två lås, till vilka kassakontrollanten förvarade den ena nyckeln, bleve denne nödsakad att dagligen uppehålla sig i kassaför­valtningen och skulle sålunda icke kunna beräknas vara disponibel för någon annan tjänst.

Överstelöjtnanten Sjögreen uttalade sig i sitt yttrande i enahanda riktning, varemot generalmajoren Nyström anförde, att han icke kunde undgå att finna militieombudsmannens anmärkning befogad.

Militieombudsmannen fann det icke behöva närmare utredas att ifrågavarande förskottskvitton, vilka hade formen av vanliga skuldför­bindelser, vore värdehandlingar och sålunda skulle förvaras på sätt kassareglementet § 10 mom. 5 föreskreve. Därest en dylik förskotts- handling förkomme, torde i händelse av tvist den av Bundy omförmälda bokföringen icke mot Törskottstagaren kunna utgöra bevis om för­skottets emottagande, så mycket mindre som vid redovisning av för­skott särskilt bevis om redovisningen icke plägade utfärdas, utan allenast förskottskvittot till utställaren återställas.

Den gjorda invändningen att förskottskvitton och räkningar så gott som dagligen komme till användning under arbete i kassaförvalt­ningen och att det därför vore obekvämt, att dessa handlingar för­varades på föreskrivet sätt, förtjänade givetvis icke avseende och hade ej heller vid något annat av militieombudsmannen inspekterat rege­mente föranlett åsidosättande av föreskriften i ovannämnda författnings- rum, om vars vikt arméförvaltningens civila departement genom cirkulär den 7 oktober 1920 särskilt erinrat.

2. Med anledning av att vid inspektionen anmärkts, att i pro­viant uppbördsjournalen för september månad 1920 saknades köksföre- ståndarens intyg om proviantens emottagande den 27 och den 28 i

månaden, anförde Bundy, att köksföreståndaren icke vore skyldig att omedelbart efter leveransens fullgörande anteckna uppbördsbevis i proviantuppbördsjournalen. Ett dröjsmål därmed kunde nämligen utan olägenhet äga rum, om blott uppbördsbevis för samtliga under månaden emottagna proviantartiklar blivit antecknade, när köksföreståndaren in­lämnade proviantuppbördsjournalen till regementsintendenten.

Överstelöjtnanten Sjögreen anförde härom, att köksföreståndarens attest om mottagen uppbörd skulle finnas vid månadsräkenskapernas inlämnande till regementsintendenten och att så skett beträffande sep­tember månads journal.

Vad överstelöjtnanten sålunda anfört, uppgav generalmajoren Nyström sig finna utgöra förklaring till nu ifrågakomna anmärkning.

Militieombudsmannen ansåg det ligga i sakens natur att kvitto å emottagen vara skulle lämnas, då emottagandet skedde. Därom lämnade ock författningen i förevarande fall föreskrift. Även om det ej kunde anses vara av synnerlig vikt om i ett enstaka fall förseelse mot denna helt naturliga föreskrift skulle skett, torde saken dock ställa sig annor­lunda, då det upprepades och utgjorde uttryck för eu rådande oriktig uppfattning. Att närmare utveckla de olägenheter, som vid tillämp­ningen av kaptenen Bundys och överstelöjtnanten Sjögreens uppfattning av saken skulle kunna uppstå i händelse av tvist om myckenheten av den proviant, som tagits till uppbörd, eller vid dödsfall, konkurs och dylikt, torde vara obehövligt.

3. Regementschefen hade i en i leveranstidningen för den 24 augusti 1920 införd annons om leverans av vissa proviantartiklar för tiden 1 oktober—31 december 1920 förbehållit sig rättighet att från kronans förplägnadsanstalter för regementets behov mottaga därifrån levererade varor ävensom att under övningar och transporter bestrida förplägnaden medelst i orten upphandlade artiklar, varigenom de angivna kvanti­teterna kunde komma att förminskas. Detta syntes stå i strid mot § 20 mom. 1 i gällande entreprenadreglemente.

Med avseende härå anförde Bundy, att i nämnda § 20 mom. 1 stadgades, att kungörelse skulle innehålla upplysningar, som ansåges vara av betydelse för spekulantens beslut om deltagande i tävlan, samt att den i anmärkta kungörelsen intagna punkten icke blott icke vore överflödig och oriktig, utan fastmera nödvändig för att en spekulant skulle kunna få klar uppfattning om de fördelar och olägenheter, som vore förhanden i samband med åtagande av leverans till regementet.

132

Överstelöjtnanten Sjögreen fann den i kungörelsen införda klau­sulen synnerligen lämplig och ansåge densamma ingalunda vara i strid med entreprenadreglementet § 20 mom. 1.

Enligt generalmajoren Nyströms förmenande kunde ifrågavarande annonsering knappast vara författningsstridig.

Av de avgivna yttrandena syntes militieombudsmannen framgå, att vederbörande förbisett, att dylika i kungörelsen gjorda förbehåll för­anledde, att eventuella anbudsgivare icke kunde på förhand bedöma, vilken myckenhet leveransen kunde komma att avse. Särskilt torde förbehållet om rätt att från kronans förplägnadsanstalter mottaga varor för regementets behov vara ägnat att göra leveransens storlek oviss och därigenom avskräcka dem från avgivande av anbud, som icke på grund av sin rörelses omfattning kunde beräknas vid varje tid å annat håll få avsättning för sådan för leveransen till kronan i beredskap hållen vara, som på grund av förbehållet icke uttoges. Det anmärkta för­farandet stode för övrigt i uppenbar strid med föreskriften i entreprenad­reglementet § 20 l/a, enligt vilken kungörelse skulle innehålla nog­grann uppgift å det gods och den myckenhet därav, som avsåges.

4. Beträffande marketenteriets bokföring hade anmärkts följande. Marketenteriföreståndarens kassabok bestyrktes i avseende å dags­kassans storlek allenast av kassakontrollanten och icke, på sätt § 7 i marketenterireglementet föreskreves, jämväl av hushållerskan. De be­talda räkningarna hade icke i alla fall försetts med vederbörlig attest. Attest saknades sålunda bland annat å en räkning nr 544, utställd den 31 juli 1920 av aktiebolaget Gävle valskvarn och avseende 20 säckar kärnmjöl och 10 säckar bagerimjöl, samt å en räkning av den 16 juli 1920 å 5 säckar kärnmjöl.

Beträffande anmärkningen, att hushållerskan icke bestyrkt dags­kassans storlek, förklarade sig Bundy anse, att berörda underlåtenhet vore av ringa betydelse, enär effektiv kontroll över marketenteriets medel dock förefunnits. I fråga om anmärkningen, att vederbörlig attest saknades å vissa räkningar, anförde Bundy att enligt marketenteri­reglementet skulle hushållerskan å räkningar attestera, att å desamma upptagna varor blivit riktigt levererade. Då emellertid bageriet, dit mjölet levererats, ej stode under hushållerskans inseende och då marke- tenteriföreståndaren själv rekvirerade mjölet och övervakade förbruk­ningen av detsamma i bageriet, förefölle det överflödigt, att han attesterade räkningar, som han därefter själv skulle betala.

133

Överstelöjtnanten Sjögreen förmälde, under hänvisning till att vid regementet funnes anställd en, eller under regementsmöte flera, kassörskor, att å denna personal överflyttats den del av hushållerskans åligganden, som avsåge kontroll av kassan. Det hade därför ansetts oriktigt, att låta hushållerskan av enbart formalistiska skäl bestyrka något, som ej ingått i hennes åligganden.

Generalmajoren Nyström ansåg denna förklaring vara tillfreds­ställande.

Beträffande denna punkt yttrade militieombudsmannen.I § 7 mom. g i det av arméförvaltningens intendents- och civila

departement fastställda reglementet för marketenterirörelsen vid arméns truppförband vore uttryckligen föreskrivet, att hushållerskan skulle närvara vid kassaapparaternas avläsande samt därefter i kassaboken bestyrka dagskassans storlek.

Något hinder torde väl icke föreligga att, på sätt som syntes hava skett, förordna särskild kassörska eller annan person att i hus­hållerskans ställe fullgöra någon del av dennas tjänstgöring, då ju den sålunda förordnade med avseende å nämnda tjänstgöring vore att anse som hushållerska. Men även om ett sådant betraktelsesätt kunde anses hava legat till grund för de i ärendet avgivna förklaringar, vad dock ej klart framginge av deras innehåll, torde dock detta icke kunna åberopas som skäl för vederbörande tjänstförrättande hushållerskas (den särskilt förordnades) underlåtenhet att, på sätt marketenteriregle- mentet uttryckligen föreskreve, med sin namnunderskrift bestyrka dags­kassans storlek.

I fråga om anmärkta förhållandet, att en del räkningar vid mar- ketenteriet icke försetts med vederbörlig attest syntes av den avgivna förklaringen framgå, att bagerirörelsen sammanförts med marketenteriet i gemensam förvaltning och bokföring. Frånsett att detta förfarings­sätt saknade stöd i gällande marketenterireglemente, torde vara klart, att därest det likväl ägde rum, sådana åtgärder jämväl måste vidtagas, att den kontroll, bland annat å varornas rätta användning, som vore föreskriven genom de i sagda reglemente givna bestämmelserna om attest å vederbörliga räkningar, icke eftersattes.

Av den med marketenterireglementets föreskrifter avsedda kon­trollen över marketenteriföreståndarens förvaltning torde icke mycket återstå, därest denne, på sätt vid ifrågavarande regemente skett, själv upphandlade varorna, själv emottoge en del av dem, själv kontrollerade

134

och betaide räkningarna å sistnämnda varor samt slutligen allenast i kassakontrollantens närvaro mottoge dagskassorna.

5. Vidare hade anmärkts, att marketenteriet i flera fall inköpt varor på tre månaders kredit, så att marketenteriet häftade i skuld exempelvis hos en firma för 3,048 kronor 63 öre och hos en annan firma för över 4,000 kronor. Detta syntes stå i strid mot § 34 mom. 22 i tjänstgöringsreglementet för armén.

I sitt yttrande häröver anförde Bundy följande. Det förefölle egendomligt att göra ett dylikt förfarande till föremål för anmärkning. — Snarare borde ett underlåtande av att utnyttja krediten hava an­märkts. — Militieombudsmannen stödde sin anmärkning på § 34 mom. 22 i tjänstgöringsreglementet för armén, som föreskreve att regements­chefen skulle övervaka, att ifråga om mässförhållandena vid regementet ordning, sparsamhet och klok 'hushållning gjorde sig gällande, samt tillse, att skuldsättning ej därvid förekomme. Militieombudsmannen betraktade sålunda marketenteriets ifrågavarande skuldförhållande så­som eu skuldsättning, något som i egentlig mening ju också ägt rum, ty så snart en vara icke betalades kontant eller mottoges i utbyte mot en annan, komme emottagaren i skuld för densamma till leverantören, och man kunde sålunda säga, att han skuldsatt sig. Emellertid kunde begreppet skuldsättning i tjänstgöringsreglementet § 34: 22 icke tolkas enligt militieombudsmannens åsikt, enär bestämmelserna i nämnda mo­ment då skulle vara omöjliga att uppfylla och skulle strida mot gängse affärsprinciper. Marketenteriföreståndaren finge nämligen, enligt § 5:e) i marketenterireglementet, icke disponera mera än 1,000 kronor, vilka skulle användas för växelkassa och för betalande av räkningar. En räkning å ett belopp större än 1,000 kronor skulle sålunda icke kunna omedelbart betalas, varför »skuldsättning» komme‘att inträffa. Den ifrågavarande tolkningen av begreppet skuldsättning skulle leda till, att bestämmelserna i det åberopade mom. i tjänstgöringsreglementet komme att strida mot varandra. Det föreskreves nämligen bland annat, att regementschefen skulle övervaka, att i fråga om mässförhållandena klok hushållning gjorde sig gällande. I föreliggande fall syntes mar­ketenteriföreståndaren hava handlat i överensstämmelse med den sist­nämnda föreskriften, då han avvaktat räkningarnas förfallodagar för deras betalning och sålunda tillgodofört marketenteriet räntan å skuld­beloppet, vilken i det anmärkta fallet skulle utgöra över 87 kronor.

Överstelöjtnanten Sjögreen anförde att, enär det enligt berörda stadgande anbefalldes, att regementschef skulle övervaka klok hushåll­

135

ning, det vore oriktigt att ej eu affärsrörelse såsom marketenteriet be­gagnade sig av den kredit, som regementet fortfarande åtnjöte bland affärsmän. Möjligheten att erhålla dylik kredit visade mer än väl att marketenteriet enligt vanligt språkbruk icke ansåges skuldsatt. I ana­logt fall skulle det vara oriktigt, att regementets mathållning också använde sig av kredit till den 11 i en nästkommande månad.

Generalmajoren Nyström ansåge, att § 34 mom. 22 i tjänstgörings- reglementet för armén icke kunde äga tillämpning på det förhållandet, att marketenteriet inköpt varor på tre månaders kredit, då skuldsätt­ning i den bemärkelse, som i nämnda moment avsåges, ej därigenom uppstått.

Då marketenterireglementets föreskrifter rörande storleken av marketenteriföreståndarens förskott, insättning och uttagning av rö­relsens medel i bankinrättning o. s. v. bland annat torde avse just att förhindra allt för stora inköp ävensom kreditinköp på längre tid än en månad, fann militieombudsmannen vad Bundy och överstelöjtnanten åberopat till stöd för det anmärkta förfarandet endast giva vid handen, att de icke ägde erforderlig kännedom om reglementets nämnda innebörd.

6. I skafferiet förefanns vid inspektion stillfället bland annat 180 kg. havremjöl, 100 kg. vetemjöl och 12.5 kg. kaffe.

Från proviantuppbördsjournalen och proviantutdelningslistorna antecknades emellertid, att vid proviantering nedanstående dagar av ifrågavarande varuslag utvägts följande kvantiteter, och att därvid såsom behållning i skafferiet antecknats nedannämnda myckenheter, nämligen:

UtvägningsdagKvantitet, som

utvägisAntecknad tillgång

före utvägn.

16 september ......Havremjöl.

......... .•.......... 40 kg. 8.4 kg.19 » .................... 48 » ingen21 » .................... 48.2 » ingen24 » .................... 48 » ■ — ingen27 » .................... 47.5 » ingen

18 september ......Vetemjöl.

.................... 15 kg. ingen19 » .................... 24 2 kg.

136

Kvantitet, som Antecknad tillgång utvägts före utvägn.

48.3 kg. ingen20 » 0.6 kg.30 > 23.8 >

Kaffe.26 september ........................... 20 kg. 3.8 kg.27 » ........................... 21 » 2.7 »28 » ................. ej utvägt vid insp. 4 »

Som utvägning för den 29 september icke ägt rum vid inspek- tionstillfället, hade såsom behållning i skafferiet rätteligen bort upp­tagas lägst de i nedanstående tabell antecknade myckenheter, nämligen, därest hela den sist utvägda myckenheten antoges vara vid inspektions -

Den 19 september ..

besparad

av havremjöl ............ - kg.

vederbörligen utspisad

35.8 kg.» 21 > ............ 36.3 > 83.8» 24 » ............ 84.5 » 132 »» 27 » ............ 132.5 » 180 »

Den 19 september..av vetemjöl

kg. 6.9 kg.20 » ............ — 7> 31.1

» 24 » ............ 20.6 » 79.4 »» 26 > ............ 46.2 » 100 »

Den 27 september..av kaffe

- 9.8 kg.

Under den 27 september hade utvägts 3.858 kg. te, därvid i ut- vägningslistan icke upptagits någon behållning i skafferiet. Ehuru nämnda myckenhet uppgavs hava åtgått för utspisning till frukost­målet under dagen för inspektionen, fanns en behållning av 2.8 kg. te i skafferiet.

Då ytterligare ett antal förråd av varor funnos förvarade i skaffe­riet, hade militieombudsmannen anmodat Bundy, att uppteckna och förteckna desamma. Sedermera hade från Bundy inkommit en av honom undertecknad så lydande förteckning:

»Förteckning över proviantartiklar, befintliga i kungl. Hälsinge

Ulvägningsdag

20 september ......24 »26 >

137

regementes skafferi den 28 september 1920 (utom vetemjöl, havremjöl, kaffe och te).Vita bönor.Russin........Kakao.........Plommon ... Havregryn

40.45.48.70.9

18.8

kg. överskott den 8 augusti 8 »

11 september 26 »27 » upptaget å provi -

antutdelningslistan för den 29 september såsom behållning i skaf­feriet.

Socker, strö- 15 kg. överskott den 28 september upptaget å proviant- utdelningslistan för den 20 september såsom behållning i skafferiet.

Socker, bit- 0.1 kg.Lingonsylt 55 kg. överskott den 24 och 27 september.

»Förbrukningsartiklar» (att användas i mån av behov):Kanel......Senap .....Stekflott.Fint salt....... 50 » » Ättika ........... 15 lit. (omkr.)

0.6 kg- Pepparrot..... 5 kg.‘4 » Kryddpeppar 5.9 »15 » (omkr.) Ingefära ........ 5.2 »50 » » Ättika ........... 15 lit.

Här ovan hava icke upptagits de mängder proviantartiklar, som skola användas innevarande dag.

Gävle den 28 september 1920.

Om denna anmärkningspunkt yttrade militieombudsmannen i an- märkningsskrivelsen följande.

Av här ovan omförmälda varuslag hade vid inspektionstillfället endast kaffe, havregryn och strösocker upptagits i den för militieom­budsmannen på anmodan företedda, av köksföreståndaren upprättade och vederbörligen undertecknade utvägningslistan för utspisningen den 29 september. I denna lista hade av samma varuslag icke upptagits annan tillgång i skafferiet än 4 kg. kaffe. Såväl å denna lista som å utvägningslistorna för samtliga ovan angivna utvägningsdagar hade anteckningar om tillgången i skafferiet blivit av köksföreståndaren till riktigheten bestyrkt.

Enligt intendenturförrådsinstruktionen § 13 mom. 11 skulle i ut­vägningslistan bland »tillgång i skafferiet» upptagas den mängd provi­ant av varje slag, som befunnes inneliggande i skafferiet vid köksföre- ståndarens inventering, vid vilken siffrorna skulle hava av honom in­förts och bestyrkts. Vidare stadgades, att behörig hänsyn skulle tagas Militieombudsmannens ämbetsberättelse. 18

138

till möjligen i skafferiet förefintliga behållningar, som uti första rummet skulle komma till användning, så att i de kolumner, vilka grundade sig på vederbörliga stater, mindre, härefter rättade kvantiteter provi­ant infördes, än som bestämdes av antalet närvarande portionstagare (enligt portionsbeskeden), därest i skafferiet befintliga matvaror kunde tjäna till att ersätta ifrågavarande proviant, och skulle likväl anteck­ning om vad som sålunda bekommits från skafferiet göras i anmärk - ningskolumnen.

Med avseende härå förklarade Bundy, under uppgift att det icke med tydlighet framginge vad som åsyftades med anmärkningen, att han icke vore i stånd att ingående yttra sig om anmärkta förhållandet. Såsom tillgång i skafferiet hade militieombudsmannen föreslagit, att under vissa uppräknade dagar rätteligen bort upptagas havremjöl, vetemjöl och kaffe i av honom angivna mängder. Det förefölle emel­lertid egendomligt, att militieombudsmannen trodde sig kunna angiva, när överskottet i skafferiet uppstått. Det vore en spekulation, som aldrig kunde giva något tillförlitligt resultat, varför den vore fullkom­ligt överflödig. Militieombudsmannens uppgift att vid inspektionstill- fället endast kaffe, havregryn och strösocker upptagits i utvägnings- listan för utspisningen den 29 september samt att såsom tillgång i skafferiet icke upptagits annat än 4 kg. kaffe, vore icke med verkliga .förhållandet överensstämmande. I den omnämnda utvägningslistan hade nämligen upptagits 29 olika slags proviantartiklar. Vidare hade såsom tillgång i skafferiet angivits mängder av 10 artikelslag, varibland 4 kg. kaffe, 15 kg. strösocker och 18.8 kg. havregryn. Det förefölle som om militieombudsmannen ville göra anmärkning på att mängden av den av köksföreståndaren bestyrkta tillgången av proviantartiklar icke överensstämde med den vid inspektionstillfället befunna. Då emel­lertid köksföreståndaren vid sin inventering av skafferiet endast skulle bedöma tillgången därstädes (enligt intendenturförrådsinstruktionen § 13, mom. 2) syntes det icke vara förvånansvärt, ännu mindre anmärknings­värt, att ett misstag i fråga om verkliga mängden kunde äga rum.

Överstelöjtnanten Sjögreen anförde i sitt yttrande, att köksföre­ståndaren icke själv medhunnit den vanliga inventeringen av skafferiet, utan hade han måst låta kökskorpralen dagligen avgiva rapport över ställningen. Denne hade därvid av okunnighet och ovana icke alltid uppgivit riktiga behållningar. Det vore i högsta grad beklagligt, att en tjänsteman för att hålla arbetet i gång skulle vara tvingad att med sitt namn bestyrka uppgifter, som han ej kunnat själv uppgöra, men

139

då detta vore eu vanlig företeelse på grund av förvaltningspersonalens stora arbetsbörda, syntes ej något kunna göras däråt.

Vad Sjögreen sålunda anfört uppgav generalmajoren Nyström sig finna utgöra förklaring till anmärkta förhållandet.

Av vad som anförts fann militieoinbudsmannen med önskvärd tydlighet framgå, att ny utvägning av ifrågakomna varuslag icke å de av militieoinbudsmannen angivna dagar, då sådan ägt rum, varit erfor­derlig, att, under angivna tider, stora kvantiteter av nämnda varuslag, ■tillräckliga för en påföljande dags utspisning, funnits i skafferiet, utan att anteckning därom skett i proviantutdelningslistorna samt att, det oaktat, å dessa listor tillgången av varor i skafferiet till riktigheten bestyrkts av köksföreståndaren. Det påtalade förhållandet hade i och för sig synts militieombudsmannen synnerligen anmärkningsvärt, men än mera ägnat att ingiva betänkligheter hade militieombudsmannen funnit den bristande insikt i hithörande ämnen, som Bundys yttrande i saken och det försvar för köksföreståndarens underlåtenhet att utöva honom åliggande kontroll av skafferiet, som överstelöjtnanten Sjögreen förebragt, torde ådagalägga.

Vid övervägande av vad åtgärd militieombudsmannen med anled­ning av vad sålunda förekommit, borde vidtaga, hade militieombuds­mannen, om och med tvekan, ansett sig kunna underlåta att föranstalta om åtal, i det militieombudsmannen funnit de felaktiga förfaranden, som ägt rum, mera vara att tillskriva bristande insikt och omdöme hos vederbörande ifråga om hithörande författningars rätta tolkning och innebörd, än vårdslöshet och försummelse. Då det emellertid synts militieombudsmannen vara av vikt, att åtgärder vidtoges till förhind­rande för framtiden av en fortsatt tillämpning av de vid regementet i ovan angivna förvaltningsgrenar praktiserade, av militieombudsmannen anmärkta förfaringssätt, lät militieombudsmannen genom ämbetsskrivelse den. 16 december 1921 bringa till arméförvaltningens intendents- och civila departements kännedom vad sålunda i ärendet förekommit, för den åtgärd" i angivna syfte, varför departementen kunde finna fog.

I särskilda skrivelser delgav militieombudsmannen därjämte gene­ralmajoren Nyström, överstelöjtnanten Sjögreen och kaptenen Bundy sitt beslut i ärendet.

140

8. Obehörigt innehållande av avlöningsmedel.

Uti en den 29 december 1920 till militieombudsmannen inkom­men skrift anförde förre indelte dragonen vid Skånska dragonrege­mentet nr 8/1 Sven Ekberg bland annat följande.

Sedan Ekberg under år 1917 tilldelats krigstidshjälp med 350 kronor, hade han av regementsintendenten kaptenen H. Öhrström anmo­dats att återbetala beloppet. Ekberg, som efter tillsägelse gjort an­sökan om denna krigstidshjälp, vore nu i små omständigheter och hade stor familj att försörja, varför han icke vore i stånd att återbetala de erhållna medlen. Vid sitt avsked från regementet den 31 augusti 1920 hade Ekberg å postsparbanken i Ystad innestående 167 kronor 47 öre, varjämte Ekberg tilldelats pension för år 1920 från Vadstena krigs- manshuskassa och från regementets pensionskassa med 12 respektive 4 kronor. Sparbanksmedlen hade genom skvadronexpeditionens försorg överlämnats till regementets kassaförvaltning, och pensionsbeloppen hade av kassaförvaltningen innehållits.

Ekberg anhölle med anledning härav om upplysning, huruvida regementets kassaförvaltning ägde rätt att utan hans vetskap eller hörande behålla ifrågavarande medel.

Uti yttrande över klagomålen anförde chefen för Skånska dragon­regementet, översten U. E. W. Croneborg följande.

År 1917 hade krigstidshjälp utbetalats till vid regementet då tjänande indelta dragoner, efter att framställning flera gånger gjorts av dem, under framhållan att till indelta vid övriga regementen redan utbetalats ifrågavarande krigstidshjälp. Ekbergs påstående, att han aldrig begärt denna krigstidshjälp, vore sålunda ej med sanningen överensstämmande. Arméförvaltningens civila departement hade emel­lertid gjort anmärkning på den gjorda utbetalningen och genom reso­lution av den 10 september 1918 yrkat, att medlen skulle återbetalas, dock med öppen lämnad rätt för regementsintendenten att hos veder­börande söka sitt åter efter befogenhet. Över denna resolution hade besvär anförts hos kammarrätten, som genom utslag den 1 april 1919 icke funnit skäl att göra ändring i civila departementets reso­lution. Sedan regementsintendenten därefter genom besvär hos Kungl. Maj:t sökt ändring i kammarrättens utslag, hade regeringsrätten den 9 april 1920 beslutit att ej göra ändring i utslaget. De av saken berörda indelta dragonerna, däribland även Ekberg, hade även insänt en un­derdånig skrivelse till Konungen med anhållan att bliva befriade från

141

skyldighet att återbetala berörda krigstidshjälp, men hade Kungl. Maj:t lämnat även denna anhållan utan bifall. På grund av sistberörda utslag hade regementsintendenten, sin rätt likmätigt, sökt att åter­bekomma den anmärkta felaktigt utbetalda krigstidshjälp en, och hade samtliga med undantag av två, av vilka Ekberg vore den ene, full­gjort denna sin skyldighet. Ekberg hade erhållit 350 kronor krigs­tidshjälp. Av detta belopp hade han under år 1919 återbetalt 100 kronor, i augusti 1920 sänt 30 kronor. Dessutom hade han såväl muntligen som skriftligen i brev den 12 augusti 1920 utfäst sig att betala resten av det anmärkta beloppet med honom tillkommande lön och innestående sparbanksmedel. Med anledning härav hade från skvadronsexpeditionen Ekbergs innestående sparbanksmedel överlämnats till regementsintendenten, som kvitterat beloppet och tillsänt Ekberg detta kvitto. Samtidigt hade Ekberg underrättats om, att han efter denna inbetalning häftade i skuld för 52 kronor 53 öre, vilket belopp han anmodats att insända. Då detta belopp emellertid ej avhörts hade i december sistlidet år innehållits honom tillkommande pension från Vadstena krigsmanshuskassa och regementets enskilda pensions­kassa med 16 kronor, varom Ekberg i assurerad försändelse under­rättats. I klagoskriften framställde Ekberg en fråga, huruvida hans sparbanksmedel kunde utan hans vetskap och hörande uttagas och behållas. Detta hans påstående vore ej heller med sanningen överens­stämmande, då han ju såväl muntligen som skriftligen framhållit, att hans innestående sparbanksmedel skulle användas till avbetalning av den oriktigt uppburna krigstidshjälpen. Till följd av vad översten anfört, och då Ekberg dels häftade i skuld till regementsintendenten för oriktigt uppburen krigstidshjälp, dels förbundit sig att till regements­intendenten återbetala det av Kungl. Maj:t till återbetalning ådömda beloppet med bland annat innestående sparbanksmedel, och dels ej lämnat fullt korrekta uppgifter, hemställde översten, att Ekbergs an­mälan lämnades utan avseende.

Sedan klaganden satts i tillfälle att i ärendet avgiva påminnelser, anförde denne i en den 27 januari 1921 till militieombudsmannen in­kommen påminnelseskrift bland annat följande. Angående krigstids­hjälpen, som år 1917 utbetalats till indelta dragoner ville Ekberg ännu en gång framhålla, att ingen sådan hjälp av honom direkt be­gärts, utan hade från regementsförvaltningen utlämnats blanketter för ifyllande angående erhållandet av samma hjälp. Att Ekberg skulle till regementsintendenten hava i brev meddelat att återbetala reste­rande hjälp hade han förvisso gjort, men dock ej givit honom till­

142

stånd att uppbära eller kvittera Ekbergs sparbanks- eller pensions- kassemedel. Anledningen till Ekbergs skrivelse till regementsinten- denten hade varit att ifrån regementet erhålla avsked, vilket Ekberg i annat fall ej hade erhållit, beroende på att Ekberg i brev från regementsintendenten den 9/s 1920 blivit hotad, att regementsintendenten hos regementschefen skulle motverka detsamma. Om avsked hade Ek­berg varit högst beroende för sitt framtida väl. Kvitton över de ut­tagna medlen hade Ekberg återsänt omedelbart efter det att de hade kommit honom tillhanda, med upplysning om, att Ekberg ej kunde godkänna detta tillvägagångssätt mot honom. Vad Ekberg nu anfört kunde han på heder och samvete intyga.

Vid påminnelseskriften fanns i avskrift fogat ett brev från kap­tenen Öhrström till Ekberg, vilket brev var så lydande:

»Åter skriver jag till Eder angående det till Eder för mycket utbetalade kristidstillägget. Om Ni påminner Eder, blev Ni genom min tillskyndelse fri från mötet förra året och utlovade Ni då att sända halva nummerlönen. Några medel hava ej kommit mig till­handa. Som jag nu hör, att Ni lagt in om avsked, vill jag meddela Eder att jag hos regementschefen kommer att anhålla att detta ej blir beviljat förr än Ni betalt Eder skuld. Ni har betalt 100 kr. i sparbank innestår cirka 165 kronor vadan Ni resterar med 85 kr. Jag får därför anmoda Eder att ofördröjligen insända resterande pengar d. v. s. fullmakt för mig att lyfta Edra sparbanksmed el och dessutom kontant 85 kr. Förr än detta sker kommer jag att anhålla att av­skedet ej bifalles.»

I skrivelse den 3 februari 1921 anmodade militieombudsmannen därefter chefen för Skånska dragonregementet att ej mindre infordra yttrande från kaptenen Öhrström med anledning av vad Ekberg i på­minnelserna anfört rörande villkoren för Ekbergs avsked samt inne­hållet i Ekbergs i ärendet omförmälda brev till kaptenen Öhrström om den uppburna krigstidshjälpen, än även att med nämnda yttrande ävensom förnyat eget yttrande inkomma.

Med överlämnande av utav Öhrström avgivet, den 12 februari 1921 dagtecknat yttrande anförde översten Croneborg för egen del, att han ansåge, att Öhrström varit i sin fulla rätt, då han innehållit Ekbergs vid regementet förefintliga medel, enär Ekberg enligt vad av skrivelsen framginge icke ämnat betala det anmärkta beloppet. Under åberopande av vad han förut anfört i detta mål hemställde översten, att avseende ej måtte fästas vid Ekbergs anmälan i förevarande fall.

I sitt ovannämnda yttrande anförde Öhrström.

143

Ekberg framhölle till eu början, att ingen krigstidshjälp direkt begärts av honom. Öhrström bestrede detta påstående på det bestäm­daste. Ekberg och hans vid regementet då tjänande indelta kamrater hade flera gånger gjort framställning om erhållande av krigstidshjälp under framhållan, att dylik förmån redan utbetalts vid andra rege­menten. Enligt Svensk författningssamling den 29 maj 1917 nr 224 skulle den, som ansåge sig berättigad till krigstidshjälp, till den myn­dighet, som utbetalade hans avlöning, ingiva ansökan därom enligt fastställt formulär. Detta bevisade ju, att han måste hava gjort fram­ställning om erhållande av krigstidshjälp. I sin klagoskrift anförde Ekberg vidare: anledningen med denna min skrivelse till regements- intendenten var, att ifrån regementet erhålla avsked; vilket jag i annat fall ej erhållit, beroende på att jag i brev från regementsinten- denten den 9/8 1920 blev hotad, att han hos regementschefen skulle motverka detsamma.» Detta anförande syntes Öhrström i högsta grad förvånansvärt. Ekbergs brev till Öhrström den 12 augusti 1920, som bland annat innehöll: »men jag har tänkt om jag nu får avsked såden lön, som jag har för denna tid och sparbanksmedlen så skall jag reda upp hela saken» skulle sålunda hava avfattats på sätt skett med bestämd baktanke, att, då han väl fått avsked, skulle han ej vidare fråga efter det såväl muntligen som skriftligen lämnade löftet att till Öhrström återbetala för mycket uppburen krigstidshjälp med bland annat innestående sparbanksmedel. En i sanning för Ekberg ej vidare hedrande bekännelse. Att Öhrströms brev av den 9 augusti 1920 skulle innebära något »hot» kunde Öhrström ej finna. Öhrström hade endast upplyst Ekberg om, att Öhrström ämnade anhålla hos rege­mentschefen, att Ekbergs avsked ej beviljades, förr än han hade åter­betalt det anmärkta beloppet. Vad regementschefen skulle hava tagit för ställning till en dylik framställning kunde Öhrström ej veta och hade ej heller meddelat Ekberg något därom. Det syntes öhrström att Ekberg bort genast anmäla detta för regementschefen. Ekberg kunde på grund av sina tjänsteår erhålla avsked, men någon skyl­dighet för regementschefen att bevilja hans avsked förefanns ej. Hade hans avsked ej blivit beviljat, hade öhrström ju kunnat innehålla honom tillkommande dagavlöning under regementsmötet och sålunda gjort sig betäckt för det anmärkta beloppet. Öhrström ville slutligen framhålla, att Ekberg såväl muntligen som skriftligen lovat att betala det anmärkta beloppet, och att han, såsom i regementets skrivelse den 7 sistlidne januari meddelats, dels i oktober 1919 inbetalt 100 kronor dels i augusti 1920 30 kronor, vilket ju visade, att han ansett sig

144

skyldig och haft för avsikt att återbetala det anmärkta beloppet. Att Ekberg nu ville komma ifrån att återbetala resterande för mycket uppburen krigstidshjälp och dessutom genom sina skrivelser till militie- ombudsmannen sökt framställa Öhrström i en ofördelaktig dager vore ju fullt tydligt. På grund av vad sålunda anförts ville Öhrström an­hålla, att Ekbergs talan lämnades utan avseende.

I skrivelse till kaptenen Öhrström den 12 mars 1921 anförde militieombudsmannen härefter följande.

Den omständigheten att Ekberg erkänt sin skuld till Öhrström och att han utfäst sig att återbetala densamma, hade givetvis icke kunnat berättiga Öhrström att på sätt som skett göra sig betald för sin fordran hos honom. Endast för det fall att Ekberg uttryckligen bemyndigat Öhrström att innehålla honom tillkommande medel, vilka Öhrström eljest haft att å tjänstens vägnar tillställa honom, torde Öhrströms förfaringssätt varit berättigat. Öhrström hade visserligen åberopat det av honom delvis återgivna innehållet i ett Ekbergs brev till Öhrström av den 12 augusti 1920, varav skulle framgå att Ekberg berättigat Öhrström att innehålla honom tillkommande avlönings- och sparbanksmedel. Av vad Öhrström i sådant hänseende anfört torde dock icke kunna anses framgå, att Öhrström erhållit något bemyn­digande av beskaffenhet, varom här vore fråga. Även om det av Öhr­ström ur nämnda brev citerade uttalandet skulle kunna försvara hans uppfattning av dess innebörd i .vad rörde nämnda medel, torde det­samma dock icke under några förhållanden kunnat grunda någon rätt att innehålla även pensionsmedlen. Mot Ekbergs bestridande torde därför i varje fall icke kunna göras gällande att han från kassaför­valtningen bekommit någon del av den av honom tillkommande pension.

I den mån Ekberg icke godvilligt återbetalat sin skuld till Öhr­ström eller på sätt förut anförts medgivit honom att göra sig betäckt för sin fordran av hans ifrågavarande hos kronan innestående tillgångar torde annan utväg icke stå Öhrström öppen än att hos vederbörlig myndighet i vanlig ordning utsöka vad av fordringen kunde återstå oguldet.

Innan militieombudsmannen emellertid vidtoge ytterligare åtgärd i ärendet ville militieombudsmannen lämna Öhrström tillfälle att före viss utsatt dag inkomma med besked om de åtgärder, Öhrström i anledning av denna skrivelse funnit sig böra vidtaga. Militieombudsmannen hade emellertid ansett sig icke kunna underlåta att redan i detta samman­hang för Öhrström framhålla det synnerligen olämpliga i hans förfarande

145

att, på sått handlingarna i ärendet gåve vid handen, söka förmå Ek­berg till det medgivande om rätt för Öhrström att innehålla hans av­löning in. fl. medel, som Öhrström för ett sådant innehållande ansett erforderligt; under hot om att Öhrström eljest skulle hos regements­chefen anhålla att det av Ekberg då — för framtida väl —- sökta av­skedet ur tjänsten icke måtte beviljas.

Den 2 april 1921 inkom kaptenen Öhrström med bevis att han tillställt Ekberg en summa av 183 kronor 47 öre, utgörande dels vid avskedet innestående sparbanksmedel, 167 kronor 47 öre, och dels i december 1920 förfallen pension 16 kronor.

Sedan berörda bevis inkommit, blev ärendet från vidare åtgärd avskrivet.

9. Fråga huruvida värnpliktig, som insjuknat å utryckningsdag, vore berättigad till sjukvårdsersättning.

Uti en till militieombudsmannen insänd klagoskrift anförde värn­pliktige nr 434 2/20 Karl Gösta Malmgren följande.

Klaganden, som på middagen den 12 maj 1921 ryckt ut från fullgjord värnpliktstjänstgöring vid Kronprinsens husarregemente, hade samma dags eftermiddag insjuknat så hastigt att han på tillkallad läkares order omedelbart avförts till Malmö allmänna sjukhus, där han vårdats under 51 dagar samt undergått operation för blindtarmsinflamma­tion och inflammation i bukspottkörteln, varefter han insjuknat i lung­inflammation. Under senare delen av sin värnpliktstjänstgöring hade klaganden varit kommenderad att vid torr väderlek ombesörja vatten- besprutning av regementets ridtorg, varvid han vid flera tillfällen måst gå genomvåt långa stunder innan ombyte av kläder kunnat äga rum. Med nämnda arbete hade klaganden även varit sysselsatt dagen innan han insjuknade. Då klaganden ansett att han ådragit sig sjukdomen under militärtjänstgöringen hade han hänvänt sig till regementet för erhållande av ersättning för sjukvårdskostnaden, 140 kronor 25 öre. Emellertid hade regementschefen i skrivelse den 27 juni 1921 under hänvisning till bestämmelse i tjänstgöringsreglementet för armén, avslagit klagandens anhållan. Som sjukdomen utbrutit samma dag klaganden utryckt från tjänstgöring och klaganden hela denna dag finge anses hava stått i tjänst, anhölle klaganden att militieombuds­mannen ville förhjälpa klaganden till ovannämnda ersättning. Militieombudsmannens ämbetsberAflelse. 13

146

Vid klagoskriften funnos fogade två särskilda av doktor B. Wahl­gren underskrivna intyg, utvisande att klaganden vårdats å Malmö allmänna sjukhus under tiden 12 maj—2 juli 1921 samt att klagandens arbetsförmåga vore i väsentlig grad nedsatt under omkring tre veckor från sistnämnda dag.

Med anledning av klagomålen infordrade tjänstförrättande militie- ombudsmannen yttrande från chefen för Kronprinsens husarregemente.

Med skrivelse den 19 juli 1921 överlämnade regementschefen, översten A. Braunerhjelm yttrande från bataljonsläkaren P. Richter, som anförde följande.

Klaganden hade under sin tjänstgöringstid vid regementet icke sjukanmält sig för sjukdom eller symtom av sjukdom, som föranlett hans intagande å Malmö allmänna sjukhus. Varken utryckningsdagen eller närmaste tiden dessförinnan både klaganden över huvudtaget sjuk­anmält sig eller eljest sökt vård å regementets sjukavdelning. Enär klagandens sjukdom utbrutit först på eftermiddagen den 12 maj, således efter verkställd utryckning från regementet, hade regementschefen under hänvisning till tjänstgöringsreglementet för armén § 139 mom. 2, som i klara och tydliga ordalag förbjöde utbetalning av ersättning till värn­pliktig, som insjuknat efter hemförlovning, nödgats avslå av klaganden gjord ansökning om ersättning för sjukhusvård. Det såsom orsak till sjuk­domen åberopade arbetet med spolning av ridtorget vore visserligen förenat med en viss nedvätning av underbenen, men intet hinder mötte för de därmed sysselsatta att efter arbetets avslutning byta kläder, vartill veder­börande för övrigt plägade direkt uppmanas. Nämnda nedvätning dagen före insjuknandet kunde icke anses hava framkallat sjukdomarna i fråga, helst som lunginflammationen, den enda av åkommorna, vars uppkomst skulle kunna sättas i samband med en dylik avkylning, ådragits efter operationen, således under vistelsen på sjukhuset.

Av ett vid yttrandet fogat utdrag ur 3. skvadronens sjukrulla för åren 1920—1921 framgick, att Malmgren sjukanmält sig senast den 26 januari 1921 för ont i halsen men att detta icke föranlett sjuk­skrivning.

I skrivelse den 28 juli 1921 anhöll härefter tjänstförrättande militieombudsmannen, att arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse ville av­giva utlåtande i ärendet.

Jämte eget utlåtande inkom sjukvårdsstyrelsen den 3 december 1921 med från riksförsäkringsanstalten och arméförvaltningens ombuds­man infordrade yttranden.

117

Riksförsäkringsanstalten, som införskaffat yttranden från sin över­läkare ävensom från doktor B. AValilgren, anförde bland annat följande.

Av den i ärendet förebragta utredningen framginge, att Malmgren, som under sin värnpliktstjänstgöring icke varit sjukskriven, efter utryck­ning från värnpliktstjänstgöringen den 12 maj 1921 insjuknat i en akut inflammation i bukspottkörteln efter förtärande av en avsevärd kvantitet spirituösa, att lian till följd därav nämnda dag intagits å Malmö all­männa sjukhus, där han sedermera undergått operation, samt att han omkring en vecka efter det operationen ägt rum insjuknat i lungin­flammation. På grund av vad sålunda förekommit finge riksförsäkrings­anstalten avgiva det utlåtande, att, enär militärtjänstgöringen icke skäligen kunde anses hava bidragit till uppkomsten av de sjukdomar, för vilka Malmgren vårdats å Malmö allmänna sjukhus, ersättning i anledning av desamma icke kunde utgå enligt förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Det av arméförvaltningens t. f. ombudsman Adolf von Post av­givna yttrande var av följande lydelse.

I § 35 mom. 1 värnpliktslagen stadgades, att värnpliktig, till­hörande beväringen, under marsch eller annan färd till och från övnings­ort, erhölle ersättning enligt särskilda bestämmelser. I mom. 2 av samma paragraf stadgades vidare, att värnpliktig, tillhörande beväringen, under tjänstgöring erhölle underhåll, sjukvård, beklädnad, utredningspersedlar och annan erforderlig utrustning samt dessutom penningbidrag etc. Då nu Malmgren efter skedd utryckning icke längre kunde påstås hava varit i tjänstgöring, tillkomme honom icke heller de i ovannämnda mom. 2 omförmälda förmåner, med undantag av penningbidrag, som han jämlikt §§56 och 57 i gällande avlöningsreglemente jämförda med §25 mom. 1 samma reglemente, vore berättigad till jämväl under ut- ryckningsdagen. Då i sistberörda mom. 1 först talades om »all tjänst­göring» samt därefter uttryckligen tillagts jämväl »in- och utrycknings- dagar torde härav med bestämdhet kunna slutas, att värnpliktslagen § 35 mom. 2 icke avsåge att i orden »under tjänstgöring» även inbe­gripa in- och utryckningsdagarna. Till ytterligare stöd för denna tolkning kunde påpekas, att strafflagen för krigsmakten § 1 mom. 3 till »krigsmän» hänförde värnpliktiga under den tid de fullgjorde dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten, samt då de under färd till eller från sin tjänstgöringsort stode under militärbefäl. Malm­gren hade efter verkställd utryckning, som torde hava ägt rum å tjänst­göringsorten, icke befunnit sig på färd och icke heller varit i tjänstgöring.

148

Vid sådant förhållande torde Malmgren icke vara berättigad till utfående av ersättning för i klagoskriften omförmäld sjukvård.

För egen del anförde arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, att Malmgrens anhållan om utverkande av sjukvårdsersättning icke syntes böra till någon åtgärd föranleda.

Med hänsyn till vad i ärendet upplysts rörande såväl den tid som de förhållanden, under vilka klaganden ådragit sig den sjukdom, för vilken han begärt ersättning, fann militieombudsmannen klagomålen ej förtjäna vidare avseende.

10. Kan sjukt manskap, som medgivits rätt att kvarstå i tjänst, erhållalega och rekapitulationspremie?

Korpralen vid 3. matroskompaniet nr 304 Johnsson anhöll uti en till miltieombudsmannen insänd skrift om bistånd för utbekommande av lega och rekapitulationspremie för tiden den 1 oktober 1919—1 oktober 1920. I skriften anfördes bland annat följande. Anledningen varför ifrågavarande aviöningsmedel icke utbetalts torde hava berott därpå, att Johnsson lidit av skada å högra ögat. Då denna skada emellertid numera vore botad och Johnsson hela tiden gjort tjänst såväl i kaser­nen som i sjöreserven, ansåge Johnsson sig berättigad till ifråga­varande penningmedel.

Med anledning av klagoskriften infordrades vederbörandes ytt­rande.

Chefen för 3. matroskompaniet anförde följande. Johnsson hade av vederbörande marinläkare den 19 februari 1919 blivit förklarad »ej duglig som matros» (ej fastställd synskärpa). Enär ett kungl. brev av den 6 juni 1919 bestämde, att långvarigt sjukt manskap finge kvarstå till den 30 juni 1920, hade emellertid kårchefen genom cirku­lärorder den 30 juni 1919 ålagt kompanicheferna att meddela lång­varigt sjukt manskap, att det ej komme att sagda år uppsägas, så framt vakanserna vid sjömanskårerna det medgåve. Den 30 juli 1919 hade Johnsson anmält sin önskan att avgå med anställningstidens utgång den 30 september 1919, vilket bifallits, men hade det ålegat Johnsson att på grund av fängelsestraff utöver sagda tid tjänstgöra till och med den 7 december samma år. Den 21 november 1919 hade Johnsson anhållit att få återtaga sin uppsägning, vilket av kompani­chefen avstyrkts bland annat på grund av läkarutlåtandet »ej duglig

14!)

till matros», och hade nämnda anhållan ej heller blivit av kårchefen bifallen. Den 5 december 1919 hade Johnsson inlämnat eu liknande anhållan därvid åberopande ömmande skäl. Trots läkarutlåtandet hade denna] anhållan av kompanichefen tillstyrkts, enär Johnsson an­setts kunna bestrida vissa befattningar i land. Ansökan hade av kår­chefen blivit bifallen med order till kompanichefen, att i enlighet med K. M. I. § 86 mom. 1 i vederbörlig tid uppsäga Johnsson med utgången av september månad 1920, »så vida icke inträffande omständigheter påfordrade Johnssons tidigare skiljande från tjänsten. Enär lång­varigt sjukt manskap, som kvarstod från och med den 1 oktober 1919 på grund av R. M. I. § 36 mom. 1, enligt ersättningsuträkning från stationskontoret den 1 december 1919 ålagts att återbetala uppburen lega och rekapitulationspremie, hade kompanichefen icke ansett sig hava något stöd för att till Johnsson utbetala dylika medel.

Kårchefen anförde följande: Vad beträffade rekapitulationspremier hade stationsbefälhavaren bestämt att långvarigt sjukt manskap icke skulle komma i åtnjutande av sagda premier. Klaganden tillhörde denna kategori manskap. Yad beträffade lega, utginge denna endast för minst ett tjänsteår och utbetalades i förskott, men det långvarigt sjuka manskapet kunde jämlikt kungl. brevet den 6 juni 1919 av­skedas under pågående tjänsteår.

Stationskontoret meddelade, att det ej ansåge Johnsson berättigad till de honom förvägrade förmånerna och åberopade till stöd härför ett av stationskontoret i ett liknande ärende rörande tre korpraler vid 3. matroskompaniet avgivet utlåtande ävensom marinförvaltningens utlåtande i samma ärende, varigenom klagomål, som avsett förvägrade rekapitulationspremier, ogillats. I sitt nämnda yttrande hade stations­kontoret framhållit att den omständigheten, att förmånen av kvar­stående i tjänst beretts klagandena i annan än vanlig ordning, icke kunde medföra rätt jämväl till den ytterligare förmånen av rekapitula­tionspremier samt att tillika borde beaktas, att klagandenas kvar­stående i tjänst omfattade tiden intill den 30 juni 1920 och således kortare tid än ett år, varvid rekapitulationspremie icke skolat utgå.

Stationsbefälhavaren yttrade. Angående rekapitulationspremier gällde föreskrifterna i kungl. brevet till marinförvaltningen den 23 augusti 1918. Skälet för dessa premiers tillkomst läge otvivelaktigt uti önsk­värdheten och behovet för kronan att genom förnyad anställning åter­förvärva sådana fullt tjänstdugliga underofficerskorpraler, korpraler och 1. klass sjömän, vilkas tjänstetid utlöpt. Johnsson tillhörde emellertid, såsom handlingarna utvisade, den kategori »av långvarig

150

sjukdom lidande manskap», som jämlikt kungl. brev den 6 juni 1919 — av misskund från kronans sida — erhållit tillstånd att icke av­skedas före den 30 juni 1920 och i allt fall endast efter Kungl. Maj:ts prövning. Med hänsyn härtill och då Johnsson icke heller fyllt vill­koret enligt ovannämnda nådiga brev den 23 augusti 1918 att hösten 1919 hava erhållit förlängd anställning under minst ett år, torde han icke vara berättigad till rekapitulationspremier. Av mot­svarande skäl syntes stationsbefälhavaren icke heller den begärda legan, varom • stadgades i reglemente för marinen, del I, § 121 :4 och bil. 15 § 12, böra utgå till Johnsson.

På de av stationsbefälhavaren anförda skäl och då det måste an­tagas, att det varit på grund av innehållet i ovannämnda kungl. brev, som klaganden medgivits rätt att återtaga den av honom gjorda av­skedsansökan, fann militieombudsmannen ej skäl att i ärendet vidtaga ytterligare åtgärd.

11. Fråga i vilken ordning rymmare skall införpassas till vederbörandetruppförband.

På grund av anförda klagomål har hos militieombudsmannen uppkommit fråga i vilken ordning rymmare skall införpassas till veder­börande truppförband. I särskilt fall har militieombudsmannen efter verkställd utredning anfört följande.

I fråga om häktning av personer, som tillhöra krigsmakten, med­delas i 16 kap. lagen om krigsdomstolar m. in. särskilda bestämmelser, vilka lända till efterrättelse utöver vad i allmän lag stadgas om häkt­ning. Såsom häktningsanledning upptages sålunda i 92 och 93 §§ rymning — varmed i denna redogörelse likställes olovligt undanhållande, vilket medför straff såsom för rymning — och det föreskrives i först­nämnda lagrum att rymmare, som tillhör manskapet, i fall, som om- förmälas i första och andra stycket, skall och i övriga fall må häktas. Beträffande behörighet att häkta meddelas i 93 § föreskrift därom, att befälhavare, vilken i disciplinmål äger utan inskränkning utöva bestraff­ningsrätt över underlydande, skall beträffande dem äga samma befogenhet att förordna om häktning, som enligt allmän lag tillkommer Kungl. Maj:ts befallningshavande i avseende å för brott misstänkta personer.

Den behörighet att häkta, vilken här tillagts befälhavare i för­hållande till underlydande, över vilka befälhavaren äger ovan angiven

151

bestraffningsrätt, synes innebära, att i varje fall, där underlydande misstänka för brott, som kan bliva föremål för handläggning i disciplin­mål eller för rannsakning vid krigsrätt, befälhavaren äger såsom för­beredande åtgärd till rättegångsförfarandet upptaga och avgöra fråga om den misstänktes häktande. Vad särskilt angår rymmare, äger där­för befälhavare behörighet att förordna om häktning redan innan den skyldige införpassats till vederbörlig avdelning av krigsmakten.

I -sistnämnda fall är befälhavaren för häktningsåtgärdens verk­ställighet hänvisad att begära handräckning av civilmyndighet och det är i sådant avseende av vikt, att befälhavarens framställning om häkt­ningen gives sådan form, att därav otvetydigt framgår, att häkt­ningen endast innebär verkställighet av ett beslut, för vilket befäl­havaren ensam bär ansvaret. Enligt nu gällande lag om krigsdomstolar är denna form befälhavarens uttryckliga förordnande om häkte å den misstänkte. Polismyndighet, som delgives ett beslut av detta innehåll, har att verkställa detsamma utan behörighet att för egen del ingå i prövning av häktningsanledningen.

I ett hos militieombudsmannen anhängigt ärende har vederbörande chefs meddelande till polismyndigheten givits formen av en »anhållan», att vissa uppgivna personer måtte häktas och införpassas med ordinarie fångtransport till truppförbandet. Denna form kan möjligen anses mindre tydlig med hänsyn därtill, att enligt den före år 1916 gäl­lande förordningen om krigsdomstolar den 11 juni 1868 befälhavare saknade behörighet att förordna om häktning och förty i motsvarande fall var hänvisad till att hos civil häktningsmyndighet begära, att denna på eget ansvar måtte besluta häktning. Å andra sidan torde en anhållan om häktning, som härrör från behörig häktningsmyndig­het, knappast kunna tolkas annorlunda än såsom en framställning om häktning på den begärande myndighetens ansvar. Ifrågavarande form torde även allmänt brukas, då häktningsmyndighet, som ornför- mäles i 19 § 9 mom. sista punkten promulgationslagen till strafflagen, hos annan häktningsmyndighet begär handräckning för häktnings verk­ställande. I de fall, varom i ärendet är fråga, synes därför polis­myndigheten hava bort antingen godtaga den framställda anhållan såsom innehållande chefens förordnande om häktning eller förfråga sig hos bemälde chef, huruvida sådant förordnande varit avsett. Däremot har polismyndigheten icke varit befogad att helt underlåta åtgärd för de anhållnes häktande.

Yad därefter beträffar de materiella förutsättningarna för rätten att häkta rymmare, bör erinras därom, att häktning förutsätter på

152

sannolika skäl grundad misstanke om begånget rymningsbrott. Den omständigheten, att en tjänstgöringsskyldig person utan anmält laga förfall underlåter att inställa sig vid krigsmakten, kan icke i och för sig anses grunda sådan misstanke. Beträffande värnpliktig, som ute­blivit från tjänstgöring, kan därför praktiskt sett häktningsanledning uppkomma först sedan genom förhör med den värnpliktige vunnits utredning om att uteblivandet har karaktären av rymningsbrott. I fråga om rymmare ur krigstjänst föreligger däremot en praktisk möj­lighet att befälhavare redan dessförinnan äger kännedom om omständig­heter, vilka grunda sannolik misstanke om rymningsbrott.

Såvida rymningsbrottet är sådant, att befälhavare jämlikt 92 § tredje stycket äger pröva, huruvida den misstänkte må tagas i häkte, kan särskild anledning att underlåta häktning föreligga såväl där rymmaren frivilligt anmält sig som där straffet jämlikt 50 § straff­lagen för krigsmakten kan antagas komma att stanna vid disciplinstraff.

Med stöd av stadgandet i 42 § andra stycket värnpliktslagen har den 30 juli 1918 utfärdats kungörelse angående hämtning av värn­pliktiga, som uteblivit från tjänstgöring m. m., och har vad i kungö­relsen stadgas förklarats skola i tillämpliga delar gälla beträffande i tjänst varande värnpliktiga samt vid krigsmakten anställda personer, som rymt, hållit sig undan eller eljest saknas, dock med visst förbehåll i fråga om sättet för efterlysning av rymmare ur krigstjänst. Under det att häktningens enda syfte är inledandet av ett rättegångsförfarande för den häktades befordran till straff, avser hämtningen i första hand att inställa den hämtade till fullgörande av honom åliggande tjänstgöring (se åberopade lagrum i värnpliktslagen). Hämtningen kan emellertid därutöver i sådana fall, där rymning eller annat brottsligt förfarande ligger den hämtade till last, bereda befälhavaren tillfälle att verkställa utredning angående brottet, att pröva fråga om den hämtades häktande samt att besluta om bestraffning eller att hänskjuta frågan därom till krigsrätt. Hämtningen kommer alltså ofta att tjäna både ett admini­strativt och ett judiciellt syfte. Därest den hämtade är värnpliktig och enligt därom meddelade bestämmelser skall efter utståndet straff hemförlovas för att inkallas till tjänstgöring under en senare infallande tjänstgöringsperiod, kommer undantagsvis hämtningen att uteslutande tjäna sistnämnda syfte.

Förhållandet mellan hämtning och häktning av rymmare gestaltar sig nu på följande sätt. Enligt hämtningskungörelsen är befälhavare (regements- eller kårchef eller beväringsbefälhavare) skyldig att låta efter­spana värnpliktiga, vilka uteblivit från tjänstgöring. Beträffande sådana

153

värnpliktiga kan pä detta stadium icke antagas föreligga pa sannolika skäl grundad misstanke om rymningsbrott, vilket kunde föranleda häkt­ning. Därest i tjänst varande värnpliktiga eller vid krigsmakten anställda personer rymt ur krigstjänsten, skall befälhavare pa motsvarande sätt låta efterspana de avvikna, varjämte det enligt kungörelsen den 23 oktober 1915 angående ändring i bestämmelserna om polisunderrättelser åligger den militära myndighet, som kommer i tillfälle att i första hand lämna meddelande om de rymda, att så fort sig göra låter direkt till polisunderrättelserna insända meddelande om allmän efterlysning. Det är i sistnämnda fall möjligt, att den efterlyste är föremål för grundad misstanke om rymningsbrott. Men uppenbarligen saknar befälhavaren anledning att upptaga fråga om häktningåtgärd förr än rymmaren ertappats. Det kan i detta sammanhang erinras om, att enligt 60 § förordningen om krigsdomstolar den 11 juni 1868 rymningsbrott inne­fattade häktningsanledning endast under uttrycklig förutsättning att rymmaren blivit ertappad, samt att förarbetena till 92 § i nu gällande lag om krigsdomstolar icke giva stöd för antagandet, att någon ut­vidgning av häktningsrätrten i detta hänseende varit avsedd. Därest sedermera rymmare, varom nu är fråga, anträffas av polismyndighet, till vilken efterspaningssedel blivit översänd, torde myndigheten i vanliga fall hava att omedelbart låta inställa den anträffade å plats, som angives i efterspaningssedeln. Vid sådant förhållande får befälhavare anledning pröva fråga om häktningsåtgärd först vid den tid, då rymmaren återför­passats till krigsmakten. Skulle däremot anhållandet verkställas på grund av allmän efterlysning, torde polismyndigheten, i synnerhet såvida avse­värd tid förflutit från efterlysningens utfärdande, hava anledning att på sätt även skett i förevarande ärende hos vederbörande befälhavare an­mäla den efterlystes ertappande med förfrågan om den åtgärd, som av befälhavaren påkallas. Därigenom får befälhavaren anledning såväl att pröva fråga om den anhållnes häktning som, där förordnande om häkt­ning icke meddelas, begära hans införpassande genom polismyndighetens försorg eller tilläventyrs själv föranstalta om hans hämtande. Denna prövningsrätt innebär emellertid icke för befälhavaren någon valrätt i egentlig mening mellan häktning och hämtning, varigenom befälhavaren kunde taga hänsyn till vilkendera åtgärden skulle tillfoga den anhållne det minsta lidandet. Utan befälhavaren torde hava att överväga, huru­vida den föreliggande utredningen om rymningsbrottet och övriga om­ständigheter innefattar laga häktningsanledning eller icke. I förra fallet bör förordnande om häktning' omedelbart meddelas och av polismyndig­heten enligt vad ovan sagts verkställas. I senare fallet hindrar beslut Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

154

om hämtning givetvis icke, att sedan den hämtade överlämnats till krigsmakten, befälhavaren på grund av dåmera vunnen utredning för­ordnar om häktning.

12. Dröjsmål med expedierande av skrivelse till krigsdomare medbegäran om krigsrätt.

Vid granskning av inkomna fångförteckningar iakttog militie- ombudsmannen att i vissa mål, vari översten A. Norinder, i sin då­varande egenskap av chef för Bodens ingenjörkår, efter anställt förhör meddelat beslut att desamma skulle överlämnas till krigsdomstol, an­mälan därom hos krigsdomaren icke gjorts förr än några dagar därefter, oaktat den tilltalade suttit häktad.

Sålunda hade ifråga om värnpliktige nr 291 70/1919 Knut Leonard Laestander, vilken med anledning av förolämpning mot förman m. m. den 22 juli 1921 insattes i förvarsarrest, översten Norinder vid det påföljande dag hållna förhör beslutat, att målet skulle överlämnas till krigsrätt, men skrivelse först den 29 juli avlåtits till krigsdomaren. Krigsrätten sammanträdde den 4 påföljande augusti, då även utslag i målet meddelades.

Den 2 april 1920 införpassades värnpliktige nr 290 73/1918 Karl Edvard Yesterberg, vilken efterspanats för rymning, genom polisens försorg till kåren och insattes i kårens arrest. Påföljande dag hölls förhör med Yesterberg, därvid översten Norinder förordnade, att målet skulle överlämnas till krigsrätt samt a£t Yesterberg skulle hållas häktad. Först den 7 i samma månad avläts skrivelse härom till krigsdomaren, varefter Vesterberg sju dagar därefter ställdes under tilltal inför krigsrätten!

Yärnpliktige nr 432 69/1918 Nils Edvin Nilsson förklarades den 21 september 1920 häktad för oljud och förargelseväckande beteende. Vid förhör med Nilsson den 23 september förordnades, att målet mot Nilsson skulle överlämnas till krigsrätt. Underrättelse om åtalet avgick till krigsdomaren den 27 i nämnda månad, varefter rannsakning före­togs inför krigsrätten den 5 påföljande oktober.

I yttrande, som översten Norinder i ovan förstnämnda mål på an­modan ingivit, anförde han bland annat. Då rättegångarna vid Bodens krigsrätt brukade föras på ett så långdraget sätt, att parterna ofta fingo vänta månader, ja år för erhållandet av kallelse till krigsrätterna och utslag, hade översten, för undvikandet utav onödig tidsutdräkt vid mål rörande enskilda vid Bodens ingenjörkår, låtit införskriva alla hand­

155

lingar rörande de åtalade, så att översten samtidigt kunnat överlämna dessa vid sin skrivelse om krigsrätt. Därigenom hade visats, att målen kunnat behandlas fortare, enär uppskovsbegäran från åklagarens sida ofta kunnat förekommas.

Vid yttrandet hade översten fogat dels bestyrkt avskrift av ett av regementskvartermästaren, kaptenen Sven Lönegren till chefen för kåren avgivet yttrande i saken, dels ock ett av krigsfiskalen K. A. Häggqvist den 27 juli 1921 utfärdat intyg.

I sitt yttrande anförde Lönegren, jämte det han rörande den vid kåren i förevarande hänseende rådande praxis lämnade i huvudsak enahanda uppgifter som översten, vidare bland annat, att det vore givet att det vid kåren tillämpade förfaringssättet, att omedelbart införskaffa utdrag ur straffregistret och åldersbetyg och bifoga dem övriga handlingar, som översändes till krigsdomaren och krigsfiskalen, vore det sätt, på vilket nämnda handlingar fortast komme vederbörande tillhanda, även om det skulle komma att dröja förhållandevis längre tid innan handlingarna avsändes från kårexpeditionen.

Häggqvists intyg var av innehåll, att enligt hans förmenande ifrågavarande vid kåren tillämpade praxis visat sig för förhållandena i Boden vara det mest lämpliga, enär en uppskovsbegäran från åkla­garen för införskaffande av utdrag av straffregistret därigenom ofta kunnat förekommas.

I skrivelse till översten Norinder den 26 november 1921 anförde militieombudsmannen med anledning av vad sålunda förekommit följande.

Jämlikt 53 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes ålåge det den befälhavare, som föranstaltade om krigsrätts samman­kallande, att genast, då tid och plats för krigsrättens sammanträde blivit bestämd, med underrättelse om sammanträdet överlämna hand­lingarna i målet till vederbörande allmänna åklagare, vilken därefter hade att verkställa den ytterligare utredning, som kunde vara er­forderlig. Därest straffuppgift och åldersbevis icke i annan ordning införskaffats, ankomme det följaktligen på åklagaren att rekvirera dessa handlingar såsom utgörande en del av utredningen i målet.

Då det vidare, ehuru uttryckligt stadgande därom icke funnes, torde ligga i sakens natur, att anmälan om måls hänskjutande till krigsrätt skulle, då fråga vore om häktad, ske omedelbart och utan annan tidsutdräkt än som färdigställandet av de i 9 § militär bestraff- ningsförordning omförmälda handlingar erfordrades, torde vara sörjt för att straffuppgift och åldersbevis i erforderliga fall bleve utan dröjs­

156

mål införskaffade, även om åtgärd för sådant ändamål icke vidtoges å vederbörande regements- eller kårexpedition. Vid krigsrätterna i allmän­het torde de ock av åklagarna i regel rekvireras i så god tid, att de hade inkommit inom den i fråga om mål rörande häktad i förordningen den 10 april 1810 stadgade tid, då häktad person borde ställas inför rätta.

Yad nu anförts utgjorde uppenbarligen icke hinder för den befäl­havare, som förordnat om häktningen att, på sätt kungörelsen den 26 november 1914 föreskreve, ofördröjligen efter nämnda förordnande be­gära utdrag ur straffregistret. Men något skäl för befälhavaren att därför underlåta den honom i allmänhet i mål rörande häktad ålig­gande skyldigheten att omedelbart hos krigsdomaren göra anmälan om målet jämlikt 14 § lagen om krigsdomstolar och på sätt § 9 militär bestraffningsförordning föreskreve insända där omförmälda protokoll och handlingar, torde nämnda omständighet icke utgöra.

Då översten sålunda i här ovan först omförmälda fall underlåtit att genast underrätta krigsdomaren, att mål rörande häktad förekom, som skulle handläggas av krigsrätt, hade översten enligt militieom- budsmannens förmenande gjort sig skyldig till tjänstefel. Som av handlingarna framginge att de genom kårexpeditionen infordrade hand­lingarna inkommit redan den 29 juli 1919 eller sålunda å sjätte dagen efter det beslutet om målets hänskjutande till krigsrätt fattades, ville det dessutom synas, som hade målet fortare kunnat avgöras, därest anmälan till krigsdomaren blivit gjord omedelbart. För sådant fall hade målet jämlikt 1810 års ovannämnda förordning blivit handlagt senast den 31 juli 1919 eller sålunda fyra dagar förr än nu skett.

I fråga om övriga här ovan omförmälda fall vore icke utrett, att översten personligen föranlett det dröjsmål, som beträffande där avsedda mål ägt rum, men syntes av vad i nämnda fall utretts och anförts framgå, att orsaken till dröjsmålet varit att söka i den av översten omförmälda vid kåren tillämpade praxis och torde med an­ledning därav böra framhållas, att jämväl i dessa båda fall målets handläggning och avgörande kunnat tidigare äga rum, där anmälan, som ovan nämnts, skett omedelbart.

Ehuru militieombudsmannen sålunda ansett den vid Bodens ingen­jörkår av översten tillämpade praxis stå i strid med gällande be­stämmelser, hade militieombudsmannen emellertid med hänsyn till de skäl, som översten uppgivit hava föranlett densamma, och då militie­ombudsmannen erfarit, att nämnda praxis numera vid kåren övergivits, ansett sig kunna låta bero vid att delgiva översten militieombuds- mannens här ovan uttalade uppfattning i saken.

157

Framställningar till Konungen.

1. Angående ändringar i reglementet för arméns kassaväsende i fred beträffande militärbefälet på Gottland.

I detta ämne har militieombudsmannen den 16 december 1921 till Konungen avlåtit en så lydande skrivelse:

»Vid en av mig den 30 augusti 1921 förrättad inspektion av militärbefälhavarens på Gottland expedition anmärktes vid granskning av kassaförvaltningens räkenskaper, att det till stabsintendenten utlämnade förskottet å 1,000 kronor saknade utbetalningsorder samt att å övriga förskottshandlingar utbetalningsorder tecknats av stabsintendenten.

Då det enligt min uppfattning jämlikt § 19 i reglementet för arméns kassaväsende i fred (kassareglementet) ålåge militärbefälhavaren att giva utbetalningsorder om förskott, infordrade jag genom skrivelse den 8 sistlidne oktober yttrande från stabsintendenten och militär­befälhavaren.

'I avgivet yttrande anförde stabsintendenten majoren J. M. Söder­berg följande. Kassareglementets § 2 mom. 5 innehölle »att va-d i detta reglemente sades om arméfördelningschef och fördelningsintendent gällde, i tillämpliga delar, även militärbefälhavaren på Gottland och kommen­danten i Boden samt hos dem anställda intendenturtjänstemän». Det syntes majoren därför, att kassaväsendet vid militärbefälet på Gottland borde handhavas enligt § 18 såsom vid arméfördelningsstab och ej enligt § 19 såsom vid övriga formationer och anstalter, enär i sist­nämnda fall militärbefälhavaren skulle komma att jämställas med och åläggas icke blott att teckna utbetalningsorder å stabsintendentens förskott, utan även samtliga övriga en regementschef tillkommande kassagöromål, och detta endast därför, att det i kassareglementet § 13 till maximisiffran bestämda förskottet till stabsintendenten icke kunde erhålla utbetalningsorder. Förestående uppfattning av kassareglementets

158

föreskrifter hade varit beståndande allt sedan militärbefälsstabens kassa- förvaltnings tillkomst.

I stabsintendentens yttrande förklarade sig militärbefälhavare!! generalmajoren A. Carleson instämma.

Med hänvisning till vad .sålunda förekommit anhöll jag i skrivelse den 20 sistlidne oktober, att arméförvaltningens civila departement ville avgiva utlåtande i ärendet.

Den 23 nästlidne november avgav departementet det begärda utlåtandet och anförde därvid följande. Bestämmelserna i § 2 i kassa­reglementet avsåge endast att reglera sådana ärenden rörande kassa­väsendet vid de underlydande truppförbanden in. m., som skulle hand­läggas vid vederbörliga arméfördelningar och med dem jämställda myndigheter såsom militärbefälet på Gottland och kommendantskapet i Boden.

Vad åter angihge kassaväsendet vid arméfördelningsstabernas egna kassaförvaltningar återfunnes bestämmelserna härom i § 18 av ifråga­varande reglemente. Några motsvarande föreskrifter, som vore direkt tillämpliga på kassaväsendet vid militärbefälets på Gottland kassaför­valtning funnes icke i kassareglementet. Dylika föreskrifter torde emellertid lämpligen böra införas i denna paragraf och särskilt av­passas efter organisationen hos militärbefälet. Då någon annan inten- denturofficer än stabsintendenten i stat icke beräknats för militärbefälet, kunde därstädes icke anställas någon intendenturofficer såsom adjutant och föreståndare för militärbefälets kassaförvaltning. De olika grenarna av kassaväsendet vid armén, vilka vid en arméfördelnings kassaför­valtning vore uppdelade mellan adjutanten och fördelningsintenden, Vore- på grund av nu antydda organisation av militärbefälet samlade hos stabsintendenten. Då detta ur flera synpunkter, bland annat i fråga om meddelande av utbetalningsorder å redogörarens förskott, torde vara mindre lämpligt, syntes sådana föreskrifter rörande kassa­förvaltningen vid militärbefälet böra utfärdas, att stabsintendenten be­träffande stabens kassa komme i samma ställning som regementsinten- denten till regementets kassa samt att militärbefälhavaren ifråga om kassaväsendet vid militärbefälets kassaförvaltning erhölle samma be­fogenhet och åligganden som regementschef beträffande regementets kassaförvaltning.

Samtidigt med att § 18 underginge härav betingad omformulering ansåge departementet, att i paragrafen borde intagas vissa tillägg rörande kassaförvaltningen vid kommendantskapet i Boden. Närmast kunde dessa

159

ske genom hänvisning till bestämmelserna i nådiga kungörelsen den 23 juli 1915 (S. F. S. nr 278).

På grund av vad sålunda anförts ansåg departementet § 18 böra erhålla följande ändrade lydelse:

’1. Vid armefördelningarnas staber ävensom vid militärbefälet på Gottland skola finnas inrättadé särskilda kassaförvaltningar. Angående de kassaförvaltningar, som skola finnas vid kommendantskapet i Boden är särskilt stadgat.

Kassaförvaltning förestås vid arméfördelningsstab av adjutanten hos fördelningsintendenten, vid militärbefälet på Gottland av stabs- intendenten därstädes samt vid kommendantskapet i Boden av adjutanten hos fästningsintendenten. Den, som förestår nu nämnd kassaförvaltning, förrättar därtill hörande göromål med redovisningsskyldighet och upp- bördsmannaansvar i första hand för alla till kassan influtna medel. Han ställer sig till efterrättelse i tillämpliga delar de föreskrifter, som i detta reglemente gälla för regementsintendent. Angående uttagning och insättning samt utbetalningar av ifrågavarande medel gäller, i till­lämpliga delar, vad i §§ 11 och 12 stadgas.

Skrivelser rörande kassaväsendet vid arméfördelnings stab, militär­befälet på Gottland och kommendantskapet i Boden ställas till »Kassa­förvaltningen vid N. N. arméfördelnings stab (militärbefälet på Gott­land, kommendantskapet i Boden)». Kassaförvaltningen förer särskild tjänstestämpel.

Fördelningsintendent (militärbefälhavaren på Gottland) tillkommer, i tillämpliga delar, samma befogenhet och åligganden i avseende å arméfördelningsstabens (militärbefälets på Gottland) kassa, som enligt §§ 7, 12, 15 och 16 tillagts regementschef i avseende å regementets kassa.

2. Adjutant vid arméfördelnings stab verkställer bokföring och avgiver månatlig redovisning till fördelningsintendenten — — — — bestämmer.

Beträffande bokföring in. m. vid militär befälets på Gottland kassa­förvaltning skall gälla vad nämnda departement därom föreskriver.

Beträffande bokföring m. m. vid kommendantskapet i Boden är särskilt stadgat.

3. För utövande av kontroll å förvaltningen av kassan vid armé­fördelnings stab (militärbefälet på Gottland) förordnar arméfördelnings- chefen (militärbefälhavaren) bland de till staben (militärbefälet) hörande officerare — — — — uppkommen brist.

160

Beträffande utövandet av kassakontrollen vid kommendantskapet i Boden är särskilt stadgat.

Därest de nu föreslagna ändringarna komme till stånd borde, anför departementet vidare, jämväl § 2 mom. 5 ändras och erhålla följande lydelse:

:Vad i detta reglemente sägs om arméfördelningschef gäller i tillämpliga delar även militärbefälhavaren på Gottland och kommen­danten i Boden, och skall vad som i reglementet stadgas i fråga om fördelningsintendent jämväl tillämpas å stabsintendenten vid militär­befälet på Gottland och fästningsintendenten i Boden.

Beträffande nyssnämnda stabsintendent ävensom beträffande mili­tärbefälhavaren skall dessutom gälla i § 18 meddelade särskilda före­skrifter.’

I likhet med civila departementet anser jag, att man icke — såsom av stabsintendenten och militärbefälhavaren ifrågasatts — kan på grund av bestämmelsen i § 2 kassareglementet draga den slutsatsen, att de i § 18 av ifrågavarande reglemente för kassaväsendet vid arméfördelnings- stab givna bestämmelser skola tillämpas å kassaförvaltningen vid mili­tärbefälet på Gottland. Med hänsyn till reglementets allmänna upp­ställning och de särskilda bestämmelsernas med därtill hörande rubrikers form och innehåll hyser jag däremot den uppfattningen, att § 19 i reglementet är tillämplig på ifrågavarande kassaförvaltning.

Även om emellertid reglementet i dess nuvarande lydelse må anses lämna erforderliga föreskrifter beträffande kassaförvaltningen vid militärbefälet, har jag dock, då arméförvaltningens civila departement förklarat sig anse föreskrifter, direkt tillämpliga på denna kassaför­valtning, icke finnas i reglementet, och militärbefälet på Gottland helt misstolkat reglementet i denna del, i likhet med civila departementet icke kunnat undgå att finna en ändring av reglementet i förevarande hänseende önskvärd.

Då anledning till anmärkning mot civila departementets ovan återgivna i förevarande hänseende framställda förslag, icke synts före­ligga, har jag för min del ansett de erforderliga ändringarna i regle­mentet lämpligen böra ske i överensstämmelse med nämnda förslag.

Med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman gällande instruktion har jag trott mig böra anmäla detta ärende hos Eders Kungi. Maj:t till det avseende Eders Kungl. Maj:t må täckas i nåder finna omständigheterna påkalla.»

-. Angående ändringar i inskrivningsförordningen avseende uppgifternarörande ädömt straff och straffpåföljd.

Härom har militieombudsmannen den 23 december 1921 till Konungen avlåtit en skrivelse av följande innehåll:

»Jämlikt § 10 värnpliktslagen, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 24 maj 1918, må värnpliktig, som på grund av honom ådömd straffpåföljd är utestängd från behörighet och rättigheter, som omför- mälas i 2 kap. 19 § strafflagen, ej fullgöra honom åliggande tjänst­göring, utan skall han anses likställd med den, som erhållit uppskov med tjänstgöring.

Sitter värnpliktig i häkte, skall det jämlikt § 43 samma lag anses såsom laga förfall för honom för uteblivande från inskrivning eller tjänstgöring eller för annan uraktlåtenhet att fullgöra värnpliktslagens bestämmelser.

Med hänsyn till dessa bestämmelser är det uppenbarligen av vikt, att vederbörande inskrivningsmyndigheter, så snart värnpliktig ådömts straff eller påföljd, som ovan nämnts, därom omedelbart erhålla under­rättelse till förekommande av att sådan värnpliktig, oaktat han ägt laga förfall, påföres böter eller ådömes ansvar för det han uteblivit från inskrivningsförättning, tjänstgöring eller mönstring, efterspanas under tid, då han sitter häktad, hämtas till tjänstgöring, som han på grund av ådömd påföljd icke ägt fullgöra o. s. v.

För nämnda ändamål äro för närvarande följande bestämmelser meddelade.

A de listor över inskrivningsskyldiga värnpliktiga, som det enligt §12 värnpliktslagen, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 24 maj 1918, åligger vederbörande mantalsskrivningsförrättare att uppsätta och för granskning översända till vederbörande pastorsämbeten, skola dessa sistnämnda genom anteckning upplysa om någon av däruti upp­tagna värnpliktiga är på grund av honom ådömd straffpåföljd för alltid eller för viss tid utestängd från behörighet och rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen.

På grund av nämnda lagrum har stadgats skyldighet för veder­börande pastorsämbete dels jämlikt §§ 7 och 45 inskrivningsförordningen, att göra dylik anteckning i där omförmälda inskrivningslistor dels ock i § 5 mom. 3 samma förordning att till vederbörande roteman i Stock­holm i erforderliga fall lämna uppgift om påföljd som nu nämnts, MiUtieombudsmannens ämbetsberätfelse. 21

162

vilken uppgift det enligt § 6 mom. 3 i förordningen åligger rotemannen att anteckna i den av honom upprättade inskrivningslista.

Med ledning av dessa listor och andra handlingar, vilka jämlikt §§ 7, 8 och 46 inskrivningsförordningen i angiven ordning översändas till inskrivnings- resp. sjörullföringsbefälhavaren låter denne upprätta inskrivningslängd och värnpliktskort enligt fastställda formulär, därvid enligt § 12 mom. 1 f) och § 46 mom. 1 d) samma förordning skall iakttagas, att från inkomna handlingar och således bland annat från inskrivningslistorna till längden och värnpliktskorten överföras de an­teckningar, som kunna vara av betydelse för bestämmande av tjänstetid och fredstjänstgöring eller i övrigt lämna upplysning rörande de värn­pliktiga. Därjämte är i §§ 25 och 51 inskrivningsförordningen stadgat, att i längden och å korten skola kortfattat antecknas alla upplysningar om värnpliktig, vilka av tillgängliga handlingar eller eljest under för­rättningen inhämtas och kunna tjäna till fullständigande av längden och korten eller vara av betydelse vid bedömande av den värnpliktiges förhållande i denna hans egenskap.

Framgår ej av vid inskrivningsförrättning tillgängliga handlingar, att inskriven värnpliktig icke är på grund av honom ådömd straff­påföljd utestängd från behörighet och rättigheter, som omförmälas i kap. 2 § 19 strafflagen, åligger det enligt § 144 befälhavaren för det rullförings- eller sjörullföringsområde, den inskrivne tillhör, att för utrönande av, huruvida den värnpliktige må fullgöra honom åliggande tjänstgöring eller ej, snarast möjligt rörande honom införskaffa sådant utdrag av straffregistret, ’som omförmäles i § 8 mom. 2 i lagen om straffregister den 17 oktober 1900’.

Dessutom skola enligt § 143 i meromnämnda förordning före­ståndare eller befälhavare för fångvårdsinrättning eller tvångsarbets- anstalt under april, juli, oktober och januari månader upprätta och till Konungens befallningshavande i länet insända uppgift (formulär nr 30) å de till straffarbete, fängelse eller tvångsarbete dömda värnpliktiga, vilka under de tre närmast föregående kalendermånaderna ankommit, avlidit, frigivits eller rymt; och skola, därest straffpåföljd, som ute­stänger från behörighet och rättigheter, vilka omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, ådömts, uppgiften innehålla såväl anteckning därom, som uppgift å för vilken tid ifrågavarande påföljd ådömts; och skall det åligga Konungens befallningshavande att skyndsamt sända utdrag av uppgiften till befälhavarna för de rullförings- eller sjörullföringsoinråden, dit de värnpliktiga höra.

I den mån här ovan omförmälda uppgifter först efter det inskriv­

ning skett kommer vederbörande rullföringsbefälhavare tillhanda, skola desamma av denne befälhavare införas i de av värnpliktskorten bestå­ende rullorna, stamrulla och dublettrulla. Sålunda är i § 80 inskriv- ningsförordningen stadgat, att i nämnda rullor alla anteckningar rörande de rullfördas värnpliktsförhållanden skola verkställas, därvid, om ut­rymme saknas å värnpliktskorten, anteckningarna skola fullständigas å särskilda bifogningskort enligt formulär (nr 4 d) och e)), vilka under särskilda rubriker upptaga plats för anteckningar rörande ådömt straff och påföljd, som här avses.

I fråga om värnpliktig, som överföres från fast anställning vid krigsmakten, åligger det slutligen jämlikt § 75 inskrivningsförordningen där omförmäld befälhavare att till befälhavaren för det rullförings- eller sjörullföringsområde, vartill överföringen skall ske översända bland annat utdrag ur det militära straffregistret, vari jämlikt § 46 militär bestraffningsförordning anteckning om ådömt straff och påföljd som här avses, återfinnes, varefter vid upprättande av värnpliktskort angå­ende den överförde nyssnämnda anteckning jämlikt § 77 mom. 1 a) och § 80 mom. 2 införes i nämnda kort.

Oaktat emellertid på sätt av det föregående framgår synnerligen ingående bestämmelser meddelats, avseende att tillförsäkra inskrivnings­myndigheterna erforderlig kännedom om värnpliktiga, ådömda straff och påföljder, har dock erfarenheten visat, att dessa bestämmelser icke äro tillfyllest för sitt ändamål.

Det har sålunda i åtskilliga fall inträffat, att värnpliktiga, under tid, då de undergått frihetsstraff, inkallats till tjänstgöring och, då de uteblivit, efterspanats, att värnpliktiga, vilka på grund av påföljd, som i 2 kap. 19 § strafflagen omförmäles, jämlikt § 10 mom. 2 värnplikts­lagen, ej må fullgöra honom åliggande tjänstgöring, likväl inkallats, och, då han uteblivit, efterspanats och genom polismyndighets försorg inställts å tjänstgöringsorten eller till och med, sedan han sålunda hämtats, ådömts ansvar för rymning, samt att värnpliktiga, som suttit i häkte eller undergått frihetsstraff och av sådan anledning icke inställt sig till inskrivningsförrättning, påförts böter för utevaron.

Att dylika missförhållanden kunnat uppstå, torde till en del vara beroende på bristfälligheter i de ovan återgivna bestämmelserna.

På sätt av det föregående framgår erhålla vederbörande myndig­heter uppgift om de fall, då person i värnpliktsåldern ådömts frihets­straff eller intagits å tvångsarbetsanstalt genom de enligt § 143 över­sända uppgifterna från fängelseföreståndare m. fl., såvitt ej fråga är

164

om stamanställds överföring till beväringen, då jämväl utdrag ur det militära straffregistret översändes. Då emellertid uppgifterna enligt nämnda paragraf icke skola översändas annat än en gång i kvartalet inom en månad efter kvartalets utgång, kan uppenbarligen lätt inträffa, att dessa uppgifter för sent komma vederbörande rullföringsbefälliavare tillhanda. Sålunda kunna icke inskrivna värnpliktiga under tiden för inskrivningsförrättningen undergå dem ådömt frihetsstraff, utan att inskrivningsmyndigheterna därom erhålla underrättelse, förrän ett par månader därefter. Visserligen är genom stadgandet i § 29 mom. 4 inskrivningsförordningen möjlighet beredd för värnpliktig, som vid tiden för inskrivningsförrättningarna är intagen å fångvårdsinrättning eller tvångsarbetsanstalt att det oaktat bliva inskriven; och något hinder för den uteblivne att till inskrivningsmyndigheten skriftligen anmäla sitt laga förfall torde icke förefinnas. Men den förstnämnda möjlig­heten torde den ifrågavarande värnpliktige endast sällan äga kännedom om och i allt fall endast sällan begagna sig av, och att värnpliktig, som undergår frihetsstraff eller är intagen å tvångsarbetsanstalt icke rättidigt anmäler sitt förfall, torde vara så mycket mera naturligt, som han väl i allmänhet icke erhåller del av den jämlikt § 16 inskrivnings­förordningen utfärdade kallelsen till inskrivningsförrättningen. De ifråga­varande värnpliktiga bliva sålunda i regel upptagna i den uti § 45 värnpliktslagen omförmälda bötesförteckning, med vilken därefter för- fares på sätt i nämnda lagrum föreskrives. Men då de därvid äga rätt att i viss föreskriven ordning styrka sitt laga förfall och därigenom vinna befrielse från bötesansvaret, bliver för sådant fall hela det före­skrivna tämligen vidlyftiga förfarandet med därmed för statsverket för­enade kostnader och besvär onyttigt.

Då skyldigheten jämlikt § 143 inskrivningsförordningen att över­sända uppgift rörande frihetsstraff och påföljd endast avse dem, som äro i värnpliktsåldern, kan vad nu sagts jämväl komma att gälla i de fall, då någon börjat undergå honom ådömt frihetsstraff året innan han inträtt i nämnda ålder.

Liksom ifrågavarande uppgifter sålunda i vissa fall komma för sent för att kunna förhindra vidtagandet av de på grund av utevaron från inskrivningsförrättning påkallade åtgärder, kunna desamma i många fall komma för sent för att förhindra att den, som ådömts frihetsstraff" med eller utan påföljd, bliver inkallad till tjänstgöring under tid, då han sitter i häkte, och, då han utebliver, efterspanas. Jämväl i dessa fall gäller vad ovan anförts därom, att den, som undergår frihetsstraff eller tvångsarbete, i regel icke erhåller del av utfärdad kallelse. Det

oaktat bliver lian efterspanad varigenom onödig kostnad för statsverket uppkommer.

De olägenheter, som enligt vad här ovan anförts äro förenade med stadgandet i § 143 inskrivningsförordningen om insändandet kvar­talsvis av där omförmälda uppgifter, kunna uppenbarligen även föran­ledas därav, att vederbörande inskrivningsmyndigheter icke erhålla kännedom om att värnpliktig blivit häktad. Någon skyldighet för föreståndare för häkte att i sådant hänseende lämna uppgift på sätt i nämnda paragraf föreskrives är nämligen icke stadgad.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att bestämmelser erfordras dels för att vederbörande inskrivnings- och rullföringsmyndigheter skola snabbare än nu är fallet eifliålla underrättelse, då värnpliktig är intagen å straff- eller tvångsarbetsanstalt dels ock för att tillföra dem uppgift jämväl för det fall, att värnpliktig är för brott häktad. För åstad­kommande härav synes § 143 inskrivningsförordningen lämpligen böra så ändras, att därigenom stadgas skyldighet för föreståndare eller be­fälhavare för fångvårdsinrättning eller tvångsarbetsanstalt att dels omedelbart, då värnpliktig, som häktats eller dömts till straffarbete, fängelse eller tvångsarbete, ankommit, avlidit, frigivits eller rymt till Konungens befallningshavande i länet eller, om den värnpliktiges in- skrivningsnummer är känt, direkt till vederbörande rullförings- eller sjörullföringsbefälhavare insända uppgift därom, innefattande upplys­ning bland annat jämväl om tiden för ådömt straff och för påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen dels ock en gång om året före januari månads utgång insända sådan uppgift rörande sådana fångar, vilka under året inträda i värnpliktsåldern, och beträffande vilka uppgift eljest icke insänts.

Då de för anteckningar ur ifrågavarande uppgifter avsedda ut­rymmen å värnpliktskorten (kolumn 7) och bifogningskorten (formulär 4 d) och e)) icke lämna rum för anteckning om häktning, torde denna anteckning lämpligen kunna göras i kolumn 14.

Vad härefter angår de föreskrifter, som avse att möjliggöra till- lämpningen av i § 10 mom. 2 värnpliktslagen såvitt avser de fall, varom här ovan varit fråga, torde desamma i huvudsak vara tillfreds­ställande. Det torde emellertid i detta sammanhang böra framhållas, att, då de uppgifter rörande ådömd påföljd, som det enligt § 12 värn­pliktslagen åligger vederbörande pastorsämbeten att lämna, grunda sig pa uppgifter lämnade enligt 1 § kungörelsen den 28 juni 1918 om i sådant hänseende meddelade beslut, som icke vunnit laga kraft, anteck­ning om påföljden, som jämlikt § 12 mom. 1 f) m. fl. paragrafer in-

166

skrivningsförordnmgen överföres till värnpliktskorten, kommer att kvar­stå även om beslutet sedermera bliver av högre rätt undanröjt eller ändrat. Då någon skyldighet för pastorsämbete att meddela rullföraren underrättelse om sådan ändring icke stadgats, kan denne följaktligen mot stadgandet i § 10 mom. 2 värnpliktslagen icke till tjänstgöring inkalla den, som sålunda enligt ett tidigare beslut blivit ådömd påföljd, som nu nämnts. Även om detta för de fall, att inkallelsen sker genom kungörelse, bliver av betydelse endast därest den värnpliktige, ehuru inställelseskyldig, icke hörsammar kallelsen och fråga därför uppstår om hans hämtning, är det dock uppenbart, att förhållandet bliver mot­satt, då den värnpliktige skall inkallas genom order.

Även om den nu anmärkta olägenheten synes vara i viss mån avhjälpt genom stadgandet i § 144 inskrivningsförordningen om skyl­dighet för rullföraren i vissa fall att infordra utdrag av straffregistret varigenom denne kan förskaffa sig visshet om, huruvida det beslut om ådömd påföljd, som -legat till grund för anteckningen i inskrivnings- listan sedermera blivit föremål för högre rätts prövning eller ej, torde dock denna utväg ingalunda vara tillräcklig. Ett eventuellt senare beslut kan nämligen bliva meddelat först lång tid efteråt och följakt­ligen rullföraren, först sedan uppgift enligt § 143 till honom ingått, erhålla känjiedom om, huruvida beslutet vunnit laga kraft, men, om det undanröjts, icke förr än begärt utdrag ur straffregistret innehåller anteckning därom, erhålla besked om förhållandet.

Äv vad sålunda anförts synes framgå, att föreskrift lämpligen bör meddelas därom, att det skall åligga vederbörande pastorsämbete att omedelbart efter mottagandet av uppgift, som i 1 § andra stycket i kungl. kungörelsen den 28 juni 1918 omförmäles, till vederbörande rullföringsbefälhavare insända uppgift därom:

De missförhållanden, som på sätt ovan anförts uppstått vid till- lämpningen av § 10 mom. 2 och § 43 värnpliktslagen och de med anledning av stadgandena i dessa lagrum meddelade föreskrifter, äro emellertid endast delvis att tillskriva de anmärkta bristerna i nämnda föreskrifter. Till stor del äro de beroende på den omständigheten, att vederbörande myndigheter icke med erforderlig noggrannhet iakttaga vad dem i förevarande hänseenden åligger.

Genom klagomål, som kommit mig tillhanda såväl från enskilda som från rullföringsbefälhavare, och genom iakttagelser, som gjorts vid de av militieombudsmannen verkställda inspektioner av inskrivnings- och rullföringsbefälhavares expeditioner, har sålunda bland annat fram­gått följande.

167

1. I strid med stadgandena i §§ 6 och 7 inskrivningsförordningen pläga sådana icke inskrivna värnpliktiga, som överförts till boken över obefintliga och sådana äldre värnpliktiga, som under det gångna året inflyttat, icke alltid upptagas i inskrivningslistorna.

2. I inskrivningslängderna och värnpliktskorten intagas icke alltid, på sätt stadgandena i § 12 mom. 1 f), § 25 mom. 1 d) och § 46 mom. 1 d) inskrivningsförordningen avse, i inskrivningslista till­äventyrs förekommande uppgift om ådömd straffpåföljd.

3. Inskrivningslängderna sakna ofta fullständigande anteckningar från föregående års längder.

4. För överåriga, ej inskrivna värnpliktiga, som ej finnas upp­tagna i föregående års inskrivningslängd, utan under året inflyttat, utskrivas nya stamkort, i stället för att sådana enligt § 12 mom. 1 h) inskrivningsförordningen skola jämte läkarkorten rekvireras från veder­börligt inskrivningsområde.

5. Uppgifterna enligt § 143 inskrivningsförordningen komma rullförarna tillhanda långt senare än nämnda paragraf förutsätter. De sakna ofta erforderliga uppgifter rörande de ifrågakomna värnpliktiges inskrivningsnummer, kyrkobokföringsort och bostad samt om tiden för ådömt straff och påföljd o. s. v.

6. I de fall slutligen, då av sådan anledning eller eljest den värnpliktige ej återfinnes i rullorna för det rullföringsområde dit upp­giften rörande honom översänts, anser sig vederbörande befälhavare icke hava .vidare skyldigheter med anledning av den inkomna upp­giften.

Det torde vara uppenbart, att de nu anförda omständigheterna äro i hög grad ägnade att omintetgöra betydelsen av de föreskrifter, som meddelats för att säkerställa tillämpningen av stadgandena i §§ 10 och 43 värnpliktslagen, och därigenom medföra allvarliga olägenheter såväl för den värnpliktige som för det allmänna.

Givetvis äro de under 1—4 här ovan omförmälda förhållandena i allmänhet att tillskriva försummelse från vederbörande myndighets sida, om ock denna försummelse i regel torde vara beroende på miss­tolkning av gällande bestämmelser. Yad särskilt angår de under 2 omnämnda fallen torde emellertid böra erinras, att desamma till en del skulle kunna förklaras av den omständigheten, att inskrivnings- förordningens formulär nr 3 (inskrivningslängd) ej jämlikt bestämmel­sen i § 12 mom. 1 f) beträffande den i längden förekommande Otto Lager i likhet med formuläret nr 1 (inskrivningslistan) upptager, att denne har straffpåföljd, som under inskrivningsåret hindrar hans in-

168

kallande i tjänstgöring, och att formuläret sålunda i förevarande av­seende är vilseledande.

De bestämmelser, som gälla här senast omförmälda förhållanden, synas emellertid i huvudsak icke bort kunna giva anledning till den misstolkning som förekommit, och någon ändring i desamma synes därför ej heller vara av nöden. I den mån en ökad garanti för deras efterlevnad icke vinnes genom de åtgärder, varom här nedan vidare förmäles, torde därför ett påtalande i varje särskilt fall av förekom­mande försummelser få anses tillfyllest.

Annorlunda torde däremot förhållandet vara beträffande de under 5 och 6 här ovan nämnda fallen. Med avseende å dem har vid mili- tieombudsmannens inspektioner framgått, att de så allmänt förekomma, att åtgärder givetvis torde vara nödvändiga för att bringa gällande bestämmelser i effektivare tillämpning.

Vad då först angår ofullständigheten i de av vederbörande före- / ståndare för straff- och tvångsarbetsanstalter enligt § 143 inskrivnings-

förordningen lämnade uppgifter, torde densamma till stor del vara be­roende därpå, att vederbörande, vid ifyllande av de för uppgifterna an­litade blanketter, icke taga hänsyn vare sig till innehållet i § 143 eller till de i formuläret nr 30 ifråga om uppgifterna i kolumnerna 1 och 9 lämnade anvisningar och på grund därav underlåta att anteckna

i kolumn 1 om hemman eller lägenhet på landet eller kvarter och nummer (resp. rote, gata och adressnummer) i stad samt i kolumn 9 om den tid, för vilken påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen ådömts. Härigenom minskas uppenbarligen möjligheten att i fråga om värn­pliktiga, vilka icke inskrivits i den församling, de enligt uppgiften tillhöra, och ej heller i rullorna återfinnas, ur församlingsboken eller inskrivningslistorna inhämta upplysningar om deras värnpliktsförhål- landen, och, där fråga är om större församlingar, torde med hänsyn, till den nuvarande uppställningen av kyrkoböckerna denna möjlighet praktiskt taget få anses utesluten. Vidare synas de nämnda före-

• ståndarne, som beträffande uppgiften om inskrivningsnummer i allmän­het torde vara hänvisade till de upplysningar de värnpliktiga själva lämna, underlåta att därom göra förfrågan. Härigenom ökas såväl den nyssnämnda svårigheten för rullföraren att erhålla erforderliga upplysningar, som ock betydelsen av varje misskrivning, som tilläven­tyrs förekommit i fråga om uppgifterna i kolumnerna 2, 3 och 4 av formuläret.

Underlåtenheten att lämna fullständiga uppgifter torde emellertid, vad angår den värnpliktiges bostad inom församlingen och hans in-

skrivningsnummer, i många fall vara beroende dårpå, att vederbörande föreståndare icke själv erhåller tillräckliga upplysningar i sådant hän­seende. Det av pastorsämbetet — jämlikt § 38 förordningen den 3 december 1915 om kyrkoböckers förande och kungl. kungörelsen den 30 mars 1901 om uppgifter från prästerskapet angående häktades levnadsomständigheter, jämförda med förordningen den 11 juli 1753

till domstol avgivna prästbevis, av vilket avskrift skall enligt kungl. cirkuläret den 27 april 1833 och Svea hovrätts cirkulär den 7 maj samma år av domstolen översändas till exekutor och av denne med fångens förpassning till vederbörande fångvårdsinrättning och som ligger till grund för uppgifterna enligt § 143 inskrivningsförordningen, saknar ofta upplysningar i ovannämnda hänseende. Det för ifråga­varande prästbevis fastställda formulär innefattar ej heller särskild an­ledning för prästerskapet att däri införa sådana upplysningar. Och vad angår inskrivningsnumret torde de värnpliktige endast sällan, då de äro intagna å straff- och tvångsarbetsanstalt, kunna lämna upp­lysning därom.

För åstadkommande av erforderlig fullständighet och tillförlitlig- i de ifrågavarande enligt § 143 inskrivningsförordningen till veder­börande rullförare avgivna uppgifter, synes under anförda förhållanden erforderligt, att de nämnda av prästerskapet lämnade bevisen beträf­fande personer i värn pliktsåldern och andra, som jämlikt § 6 värn­pliktslagen därförut inskrivits, innefatta upplysning rörande såväl de i kolumn 1 som de i kolumn 15 i församlingsboken antecknade för­hållanden, d. v. s._ rörande vederbörandes bostad inom församlingen och om hans värnpliktsförhållanden.

Därest föreskrift i sådant hänseende meddelades och i samband därmed, jämte det på sätt ovan anförts vederbörande föreståndare ålades, att särskilt för varje å inrättningen eller anstalten intagen person lämna uppgift, som i § 143 inskrivningsförordningen avses, skyldighet stadgades för dem, att i uppgiften, för vilken för sådant fall nytt formulär skulle erfordras, intaga samtliga de upplysningar, avskriften av prästbeviset innehölle, med tillägg i därför avsedd kolumn av anteckningarna om ådömt straff och påföljd, synas anledningarna till de nu så talrikt förekommande bristerna i uppgifterna vara i allt väsentligt undanröjda.

Genom de nu nämnda ändringarna i förevarande bestämmelser skulle jämväl vinnas, att uppgift icke behövde avgivas i de fall, då fången enligt prästbeviset vore frikallad från värnpliktens fullgörande, varjämte genom överförandet från prästbeviset till föreståndarens upp-MilitAeomhudsmannens cimbetsberättelse. 22

170

gift jämväl av anteckningen om det upplägg i församlingsboken. varest anteckningarna om den värnpliktige införts, hans tillrättafinnande i de fall, då han ej kunde i rullorna återfinnas såsom inskriven, skulle ytterligare underlättas. Dessutom skulle i åtskilliga fall rättelse kunna vinnas, då, på sätt ovan under punkt 1 anförts, värnpliktig, som över­förts till boken över obefintliga, av sådan anledning oriktigt uteslutits vid inskrivningslistans uppgörande.

Formuläret till § 143 inskrivningsförordningen torde för nu ifråga­varande fall lämpligen böra vara lika lydande med det för präst­beviset fastställda formuläret med tillägg av erforderligt utrymme för anteckningarna om straff och påföljd.

Vad härefter angår det under 6. härovan anmärkta förhållandet, att vederbörande rullföringsbefälhavare underlåter fullgöra på honom vid uppgifternas emottagande ankommande åtgärder, torde detsamma bliva till sin betydelse väsentligen reducerat i samma mån, som de i uppgifterna gjorda anteckningarna bliva mera tillförlitliga. Men, då erfarenheten visat, att redan den omständigheten, att värnpliktig, som upptagits å dylik uppgift, icke rullförts inom det rullföringsområde, till vars befälhavare uppgiften anlänt, i regel föranleder denne att utan vidare åtgärd lägga uppgiften åsido, torde dock jämväl för det fall, att den ovan omförmälda ändringen genomföres, uttrycklig föreskrift erfordras om rullförarens åligganden med anledning av uppgiften.

Därest den värnpliktige icke med ledning av inkommen uppgift kan såsom inskriven återfinnas i det enligt § 80 inskrivningsförordningen förda alfabetiska registret, torde vederbörande rullföringsbefälhavare böra hos pastorsämbetet i den församling, som i uppgiften antecknats såsom den värnpliktiges kyrkobokföringsort inhämta upplysningar ur församlingsboken rörande hans värnpliktsförhållanden. Då anteckningen om församlingen är av uppgiftens avsändare direkt hämtad ur av­skriften från domstolen av det från just denna församlings pastors­ämbete utfärdade prästbeviset, och anteckningen om värnpliktsförhål- landena måste på grund av stadgandena i § 5 inskrivningsförordningen i församlingsboken återfinnas, bör en dylik förfrågan från rullförings- befälhavaren hos pastorsämbetet ovillkorligen lända till resultat, för­utsatt att uppgiftens innehåll i övrigt är riktigt och att det upjdägg i församlingsboken, där den värnpliktige införts, trots saknaden av alfabetiskt register till denna bok, kan återfinnas. Befinnes den värn­pliktige enligt församlingsboken hava tillhört församlingen från det år, då han inträdde i värnpliktsåldern, men är han icke inskriven, torde rullföringsbefälhavaren böra hos inskrivningsbefälhavaren rekvirera det

171

hos denne jämlikt § 69 inom. 1 inskrivningsförordningen jämförd med § 12 mom. 1 h) samma förordning förvarade stamkoi*t samt å detta och i inskrivningslistan införa de anteckningar, uppgiften i fråga inne­hålla, varefter kortet till inskrivningsliefälhavaren återstiilles. År den värnpliktige ej förut uppförd å inskrivningslista, vare sig detta är be­roende på sådant förhållande, som här ovan under 1 anmärkts, eller på annan försummelse, bör befälhavaren tillse, att den värnpliktige ä listan upptages, att värnpliktskort rörande honom utskrives, att upp­giften om straff och påföljd införes och att därefter korten till in- skrivningsbefälhavaren översändas för att av honom förvaras för det i § 12 mom. 1 h) inskrivningsförordningen omförmälda ändamål. Har den värnpliktige till församlingen inflyttat efter det inskrivningarna avslutats det år, den värnpliktige inträdde i värnpliktsåldern, utan att anmälan enligt'§§ 86 och 87 samma förordning gjorts eller bort göras, torde rullföringsbefälhavaren hos vederbörande befälhavare för det in- skrivningsområde, dit den församling hör, varifrån inflyttningen skett, rekvirera de hos denne förvarade värnpliktskort samt därefter förfara på sätt nyss nämnts. Därest slutligen den värnpliktige avflyttat till annan församling, torde den ifrågavarande uppgiften rörande honom, vare sig han inskrivits eller ej, översändas till befälhavaren för det rullföringsområde, dit den värnpliktige finnes hava inflyttat.

Samtliga de åtgärder, som på sätt här nämnts, böra av veder­börande rullföringsbefälhavare för varje särskilt fall vidtagas, torde redan med nu gällande föreskrifter vara avsedda att åligga denne. Då emellertid vid anmärkningar, som i särskilda fall framställts rörande underlåtenhet att fullgöra något av nämnda åligganden, den upp­fattningen bland rullföringsbefälhavarna allmänt hävdats, att någon skyldighet i sådant hänseende, varom uttrycklig föreskrift saknades, icke förelåge, torde det vara uppenbart, att en dylik uttrycklig be­stämmelse är nödvändig även om övriga här ovan ifrågasatta ändringar skulle genomföras. Den ifrågavarande bestämmelsen torde för sådant fall lämpligen böra' intagas såsom ett andra moment i § 143 inskriv­ningsförordningen .

Av vad här ovan anförts torde framgå, att de missföirhållanden, som föranletts av de nu i och för tillämpningen av stadgandena i § 10 mom. 2 och § 43 värnpliktslagen gällande föreskrifter, så som dessa föreskrifter för närvarande tillämpas, äro av sådan beskaffenhet, att åtgärder däremot skyndsamt böra vidtagas och att, enligt mitt förme­nande, detta lämpligen kan ske därigenom

172

att formuläret till de prästbevis, vilka det åligger vederbörande pastorsämbete» jämlikt ovannämnda författningar att till åklagare eller domstolar insända rörande för brott häktade eller tilltalade personer, givas sådan avfattning, att ifråga om personer, som äro i värnplikts- åldern eller till värnpliktstjänst inskrivna, i prästbevisen, förutom nu i åldersbevis intagna uppgifter, jämväl skall intagas upplysning rörande de i kolumnerna 1 och 15 församlingsboken antecknade förhållanden:

att formulär nr 30 till § 143 inskrivningsförordningen så ändras, att detsamma bringas i överensstämmelse med nyssnämnda formulär till prästbevis med tillägg av särskilda utrymmen för anteckningar om arten av ådömt straff, om tiden därför, om tiden för den dömdes intagande i resp. avgång från den anstalt, varifrån uppgiften avgives samt om den tid, för vilken den brottslige ådömts påföljd, som i 2 kap. 19 § strafflagen avses; samt

att nyssnämnda § 143 ändras därhän, att därigenom stadgas skyldighet

dels för föreståndare eller befälhavare för fångvårdsinrättning eller tvångsarbetsanstalt att omedelbart, då häktad eller till straffarbete, fängelse eller tvångsarbete dömd värnpliktig, som ej frikallats från värnplikten, ankommit, avlidit, frigivits eller rymt samt inom januari månads utgång varje år rörande envar vid månadens ingång sålunda dömd eller häktad inom inrättningen eller anstalten hållen person, som under året inträder i värnpliktsaldern, uppsätta och, där inskrivnings- nummer för den värnpliktige är känt, till vederbörande rullförings- eller sjörullföringsbefälhavare, men eljest till Konungens befallnings- havande i länet, insända uppgift enligt nyssnämnda formulär;

dels för sistnämnda myndighet, att ofördröjligen till befälhavaren för det rullförings- eller sjörullföringsområde, dit den värnpliktige hör. vidarebefordra sålunda inkomna uppgifter;

dels och för vederbörande rullförings- och sjörullföringsbefälhavare att omedelbart efter mottagandet av uppgift, som nu sagts, därifrån i rullorna göra anteckningar enligt § 80 mom. 2 inskrivningsförordningen eller, om den värnpliktige ej i rullorna återfinnes, ej mindre verkställa undersökning rörande vilket rullföringsområde denne tillhör, än även, där ej stadgandet i § 87 inskrivningsförordningen till annat föranleder, till vederbörande inskrivningsbefälhavare eller befälhavare för rullförings- eller sjörullföringsområde översända uppgiften, från vilken nämnde befälhavare jämlikt § 12 inskrivningsförordningen i inskrivningslängden och värnpliktskorten eller jämlikt § 80 mom. 2 samma förordning i rullorna inför de anteckningar, uppgiften innehåller.

Mod anledning av 10 § i den för militieombudsmannen gällande instruktionen har jag ansett mig böra anmäla detta ärende hos Eders Kungl. Maj:t till det avseende. Eders Kungl. Maj:t må i nåder finna omständigheterna föranleda.»

3. Angående förbud för införande i inskrivningsbok av anteckning rörande ådömt straff och straffpåföljd.

Härom har militieombudsmannen den 31 december 1921 avlåtit följande underdåniga framställning.

»Under min ämbetsutövning har jag i en del fall iakttagit, huru­som i värnpliktigas inskrivningsböcker anteckning skett därom, att värnpliktig blivit ådömd frihetsstraff och påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen. I en till mig inkommen skrift har t. f. fängelsepastorn vid centralfängelset å Härianda Emil Rhedin, jämväl fäst min upp­märksamhet därpå, att i ett av honom angivet fall anteckning om värnpliktig ådömt fängelsestraff blivit med rött bläck införd i dennes värnpliktsbok, vilket, då den värnpliktige hade för avsikt att söka anställning som eldare å ångfartyg och därvid vore nödsakad att å sjömanshuset uppvisa sin inskrivningsbok, komme att i betydlig grad för honom försvåra erhållandet av anställning.

Givetvis måste anteckningar av dylik art vara i hög grad ägnade att kunna utgöra hinder för värnpliktigs möjlighet att erhålla anställ­ning, då vid sökandet därav personer i värnpliktsåldern ofta torde få räkna med att med sin inskrivningsbok visa om och i vad mån de fullgjort dem åliggande värnpliktstjänstgöring. I fråga om värnpliktiga, som vilja inmönstra å fartyg, är uttryckligen föreskrivet, att inskriv­ningsboken skall företes. Det hinder för ärlig försörjning, som de nämnda anteckningarna sålunda medföra, framstår såsom särskilt all­varligt därför, att dess verkan fortfar, så länge den inskrivne kvarstår i värnpliktsåldern.

Det torde vara uppenbart, att det anmärkta förhållandet står i strid med de principer, som legat till grund för de år 1918 vidtagna ändringarna i 2 kap. 19 § strafflagen och förordningen om kyrkoböckers förande m. fl. författningar, vilka ändringar bland annat avsett att förebygga, att ådömd straffpåföljd enligt nämnda lagrum skulle med prästbevis eller annorledes komma till allmänhetens kännedom och därigenom medföra hinder för den straffades försök att med ärliga medel förskaffa sitt uppehälle.

174

Avfattningen av de bestämmelser, som röra verkställandet av anteckningar i inskrivningsbok, kunna i viss mån sägas giva stöd för antecknandet i dylik bok jämväl av ådömt straff och straffpåföljd. Inskrivningsbok skall enligt § B5 inskrivningsförordningen utfärdas enligt i kommandoväg fastställt formulär. Enligt det formulär till sådan bok, som fastställts för hären tilldelade värnpliktiga, skola an­teckningar göras å bland annat ett med rubriken 'Uppskov samt från­varo från tjänstgöring jämte anledningen därtill’ försett upplägg. Jämlikt §10 mom. 2 värnpliktslagen, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 24 maj 1918, må värnpliktig, vilken är på grund av honom ådömd straffpåföljd utestängd från behörighet och rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen ej fullgöra honom åliggande tjänstgöring, utan skall anses likställd med den, som erhåller uppskov med tjänst­göring. Vid antecknandet av dylikt uppskov har den nämnda rubriken i formuläret föranlett anteckning jämväl av anledningen till uppskovet d. v. s. den ådömda straffpåföljden. Då vidare jämlikt § 27 mom. 4- värnpliktslagen värnpliktig, vilkens tjänstgöring avbrutits för verk­ställighet av straffarbete eller omedelbart ådömt fängelsestraff, ej får tillgodoräkna sig den tid, hans tjänstgöring sålunda avbrutits, och värnpliktigs frånvaro från tjänstgöringens början jämväl kan vara beroende av att han undergår dylikt frihetsstraff, torde den nämnda rubriken lätt kunna giva anledning till anteckning om straffets verk­ställande såsom orsak till frånvaron från tjänstgöringen.

För verkställandet av nämnda anteckningar synes ytterligare stöd kunna hämtas i föreskrifterna i § 104 mom. 1 a) och § 110 mom. 1 första stycket inskrivningsförordningen, jämförda med stadgandena i § 12 mom. 1 värnpliktslagen samt § 6 mom. 3, § 7 stycket 1, § 12 mom. 1 f), § 25 mom. 1 d), § 80 mom. 2, § 143 och § 144 inskriv­ningsförordningen .

Oaktat sålunda ovannämnda föreskrifter må anses kunna giva ett visst stöd för det anmärkta förfarandet, torde dock vara klart, att en sådan tolkning av desamma icke avsetts. Enligt det lagrum, som ligger till grund för nämnda föreskrifter, § 14 mom. 2 värnpliktslagen, skall i värnpliktigs inskrivningsbok antecknas vad som beträffande hans värn­plikt är av vikt att kunna styrka, såsom fullgjord tjänstgöring m. m. dylikt, med vilket stadgande uppenbarligen icke avses andra anteckningar än sådana, som kunna tjäna den värnpliktige själv till bevis om vad han i denna sin egenskap har att fullgöra eller har fullgjort, men däremot icke sådana, som avse förhållanden, efter vilka vederbörande myndighet har att pröva vad av värnplikten enligt gällande bestäm-

175

meker fullgjorts eller ej. Vissa i inskrivningsförordningen meddelade bestämmelser torde jämväl visa, att skillnad från nu angivna synpunkt skall göras mellan anteckningarna i inskrivningsboken och dem i rullorna.

I allmänhet torde, enligt vad jag inhämtat, vederbörande myndig­heter icke ansett sig böra i inskrivningsböckerna göra anteckningar rörande straff och straffpåföljd, därvid i regel ledda av naturlig hänsyn. till de olägenheter för de värnpliktiga, som därav skulle följa. Några av de myndigheter, som sålunda i nämnda hänseende förfarit riktigt, hava emellertid så till vida frångått den av dem tillämpade principen, att de i inskrivningsböckerna i förekommande fall gjort anteckningar sådana som uppskov jämlikt § 10 mom. 2 värnpliktslagen’, ‘avsked enligt 29 § strafflagen för krigsmakten’ o. s. v., varigenom, om ock ej i samma mån, fara för svårigheter för den värnpliktige vid sökande av anställning uppstått.

Ehuru sålunda gällande bestämmelser icke torde avse att värn­pliktigs inskrivningsbok skall få innehålla anteckningar av här ovan omförmäld art, och dylika anteckningar i regel ej heller torde ske, har dock den omständigheten, att desamma i en del fall förekomma, med hänsyn till därav följande skada för den enskilde och då de nämnda fallen bland annat på grund av otydligheten i gällande före­skrifter ej torde kunna med framgång beivras, synts mig böra för­anleda särskild åtgärd till förekommande för framtiden av deras upp­repande. Liksom i fråga om utflyttningsbetyg föreskrift meddelats, att däri icke må införas uppgift om att den utflyttande är på grund av ådömd straffpåföljd utestängd från behörighet och rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, torde sålunda i inskrivningsför­ordningen böra intagas uttryckligt stadgande därom, att i inskrivnings­bok ej må göras sådan anteckning, att därav framgår att den värn­pliktige blivit dömd till straff eller straffpåföljd.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och med anledning av 16 § i den för riksdagens militieombudsman gällande instruktion har jag trott mig höra anmäla detta ärende hos Eders Kungl. Maj:t till det avseende Eders Kungl. Maj:t må täckas i nåder finna omständigheterna föranleda.»

176

Framställning till riksdagen angående dyrtidstillägg åt befatt­ningshavare vid militieombudsmansexpeditionen.

I anledning av en till 1921 års riksdag av mig avlåten fram­ställning medgav riksdagen, att dyrtidstillägg finge utgå till militie- ombudsmannen och befattningshavare vid militieombudsmannens expedi­tion enligt de grunder, som av riksdagen godkänts för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst.

Militieombudsmannen bemyndigades att för ifrågavarande ända­mål av förslagsanslaget till avlöning, resekostnader och expenser för militieombudsmannen och hans expedition använda erforderligt belopp.

Nämnda grunder äro angivna i kungl. kungörelsen den 29 juni 1921 med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst (Svensk författningssamling 1921 nr 344), i vilken kun­görelse jämväl äro intagna föreskrifter rörande utbetalning av dyrtids­tillägg åt nämnda befattningshavare för senare halvåret 1921 och tills vidare under år 1922 m. m.

Då det av dyrtiden alstrade behovet av dyrtidstillägg fortfarande gör sig gällande, hemställer jag vördsamt,

att riksdagen jämväl för år 1922 ville bereda befattningshavare vid militieombudsmannens expedition dyrtidstillägg enligt de grunder, som kunna varda stadgade för befattningshavare vid statens ämbetsverk.

Jag anhåller, att denna framställning måtte hänvisas till veder­börande utskott.

Stockholm den 10 januari 1922.

GUSTAF LINDSTEDT.

Sture Centerwall.