För mig kommer du alltid att vara den du var då.

Hade jag förstått att du behövde hjälp hade jag funnits där. Du var min pappa, hos mig fanns det inga krav eller förvänt-ningar att du aldrig skulle behöva någon hjälp. Precis som att du fanns där för mig när jag behövde dig. När ingen, inte ens socialen, ställde upp så fanns jag inte där heller, och det gör mig ledsen. Jag var så glad när du frågade mig om hjälp när du skulle flytta, när jag fick hjälpa dig att lyfta in möbler och packa upp. Du tyckte nog det var jobbigt att jag var där, men jag gjorde mitt bästa för att inte tänka på det.

Det känns som om jag inte förstått någonting, jag har verkli-gen aldrig insett hur illa det var. När allt gick fel och vi slutade prata trodde jag att du inte ville träffa mig längre. Att du var för uppgiven för att veta av mig. Jag förstod att du tyckte det var jobbigt att inte kunna leva det liv du tänkt dig, men jag förstod aldrig att du när det var som värst sökte hjälp men fick avslag och då valde att ge upp. Det är knappt att jag förstår det nu, men att dölja misären i ditt liv för mig var ditt sätt att visa att du älskade mig.

Jag förstår nu.

Jag saknar dig.

Vår sista vår var händelserik. Allting hände 2011. Detta är ett av de fotona jag tog som han skulle sända till sin son. Ett av tio denna dag.

(...)

Jag älskade din pappa och han älskade mig, vi var ovänner och vänner alltid. Det var det som gjorde vårat förhållande friskt. Han gjorde dock ett fatalt fel dagen han dog. Han ringde mig och erkände att han var copycat, jag frågade varför. Han sa "skit i det, har du inte alltid haft unga tjejer?"

(...)

Fan Karin, jag hörde din röst men du vet ju ingenting om din pappa, min vän ovän och mentor.

Sven-Åke väntar på mig på andra sidan, vi skall ta en öl ihop. Jag vill bara köra färdigt med mitt äkta barn Rebecca(Becca).

(...)

Glömmer aldrig när jag såg dig på busshållplatsen kl 05:00 och du hade haft ett gräl med mamma. Bussen kom inte och jag ropade, ja, ja, det var fanimig du. Du kom hem till oss istället och jag frågade vad gör vi nu? Vi

skakar Ememelies säng.

Utdrag ur meddelande från Kenneth Nordström via Facebook

Jag gick dit en gång när han fyllde 65 och skulle lämna blommor, men han öppnade inte. Jag la dem utanför dör-ren, bredvid fönstret som nån gång sparkats sönder men som då var övertäckt med en fasttejpad bit kartong. Han satt förmodligen ensam i köket där inne och ville inte träffa någon.

Med pappa var det alltid extra roligt att handla, det var då jag kunde köpa sånt där roligt som jag aldrig fick göra annars. Och så var det alltid papperskassarna, fyllda till bredden med pantburkar, noga staplade så att alla skulle få plats. Det tog oss en bra stund tillsammans att panta allt, men det blev ju till pengar, rätt mycket pengar faktiskt.

Vintern 1996 snöade det kraftigt i Partille. Det kom flera meter på bara ett par dygn, mer än på många år och man fick stänga skolorna. Bara att ta sig ut genom dörren var en utmaning. Detta till trots var det viktigt att få lämna min teckning till pappa. Jag hade målat ett grönt hus med två våningar och med blommor i fönstren. Mamma lät mig till slut gå, det var inte långt, bara ner för backen. På vägen fastnade jag i drivorna flera gånger, jag svettades i overal-len och vid något tillfälle var jag nära att ge upp. Hur det gick och huruvida pappa fick sin teckning minns jag inte.

En gång satt vi på balkongen, jag tror vi spelade kort. Katterna var med också. Tigris kunde ta sig ut själv genom att hoppa via busken som idag säkert sträcker sig till taket, men Lorens fick man släppa ut genom ytterdörren. Pappa hade till och med ett snöre som man kunde dra igen dörren med längst upp i trappan. Det gick genom hela hallen, så man fick ducka när man skulle gå in. På balkongen hade vi en korg också. Jag minns att vi la filtar i korgen, band ett snöre i handtaget och hissade ner Lorens från balkongen i korgen. Det var roligt tyckte jag.

Jag står i mitt lucianattlinne i köket, med glit-ter i håret. Vi har handlat. I butiken delade de ut korkar, sådana som man kan öppna och stänga som på en vattenflaska när man tränar. Jag var ivrig att prova den så medan pappa packade upp började jag montera korken på en flaska Coca Cola. När det är läsk över hela lucianattlinnet, köksbordet, köksmattan, taket och golvet brister jag ut i en besviken gråt. Pappa bara skrattar. Genom tårarna skrattar jag med till slut.

Are you looking down upon me? Are you proud of who I am?

Jag var nog runt fjorton år och klockan visade midnatt. Pappa sov i fåtöljen som vanligt och jag gick mot köket för att lägga mig i min säng. Lakanen var orangea, täcket en helt annan färg och oftast låg det en pappershög eller två på fotändan bredvid mina mjukdjur. Men det gjorde inget, jag var ju inte där så ofta. Jag bru-kade ropa när jag var helt färdig, med hakan under täcket och bara fingertoppar som stack fram, och till slut kom han för att säga godnatt. Ibland fick jag ropa flera gånger när han som-nade om. Jag vet inte om något var annorlunda den kvällen, men just då sa han att han älskade mig, och jag att jag älskade honom.

När pappa fl yttade ifrån tvåan på Sättingsvägen var det som om han stoppade undan verkligheten och det liv som fanns innan kronofogden kom in i bilden. De vackra mattorna, alla böcker, bang & olufsen-prylarna, foton och alla hans köksverktyg gömdes undan och magasinerades för att plockas fram igen när livet var bra igen.

Old flames can’t hold a candle to youNo one, can light up the night like you do

Flickering embers of love I’ve known one or twoOld flames can’t hold a candle to you

Jag köpte ett kryddställ till pappa i julklapp ett år. Ett som snurrade och som hade hål där du skulle lägga kryddburkarna. De första månaderna stod det bredvid spisen, där kryddorna står, fast utan kryddor i. När jag kom en helg stod den i skafferiet, bredvid några flaskor Vodka Explorer.

Pappa berättade för mig en kväll att Lorenz skulle avli-vas. Han var nervös och ledsen och visste att jag skulle bli förkrossad, så han lindade in det så mycket det gick. Han berättade för mig hur han flera gånger åkt med Lorenz till vetrinären och förklarade att det inte gick längre.- Han lider, sa han.

Vi grät. Jag var trasig och pappa försökte trösta.

Jag trivs bäst i öppna landskap,nära havet vill jag bo,några månader om året, så att själen kan få ro.

Jag trivs bäst i öppna landskap, där vindarna får fart.Där lärkorna slår högt i skyn, och sjunger underbart.

Där bränner jag mitt brännvin själv, och kryddar med Johannesört,och dricker det med välbehag, till sill och hembakt vört.Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo.

Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ,ingen kommer in i min närhet, som stänger in och stjäl.Jag trivs bäst när dagen bräcker, d’r fälten fylls av ljus,

när tuppar gal på avstånd, när det är långt till närmsta hus.Men ändå så pass nära, att en tyst och stilla natt,

när man sitter under stjärnorna, kan höra festens skratt.Jag trivs bäst i fred och frihet, för både kropp och själ.

Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri,när stranden fylls med snäckskal, med havsmusik uti.

När det klara och det enkla, får råda som det vill,när ja, är ja, och nej, är nej,och tvivlet tiger still.

Då binder jag en krans av löv, och lägger den runt närmaste sten,där runor ristats för vår skull, nån gång för länge sen.Jag trivs bäst när havet svallar, och måsarna ger skri.

Det var en speciell känsla när pappa kom på mitt födelsedagskalas. Alltid lite sen, minst en kvart, ibland någon timme. Jag brukade få pengar i present, men en gång fick jag en resväska. Den visade sig innehålla ytterligare en väska. Och den sista presenten jag fick var hans bil.

Vårt sista samtal berättade pappa för mig hur lycklig han var. Han skulle börja jobba som allt-i-allo på en hästgård. Det var märkligt men kändes bra när han berättade om det med glädje i rösten. Om livet som började ordna upp sig. Pappa hade startat en egen gård också, som han var mycket engagerad i. Farmville hette den, eller något sånt. Och visst gick det bra för mig i Sunne. För tredje gången frågade han efter foton på mig, och jag hade förberett flera stycken, de låg redo att skickas i kuvertet bredvid mig på bordet.

Det kändes som om vår relation kommit till en ny fas, där vi pratade minst en gång i månaden och där vi berättade allt för varandra. En vuxen relation mellan far och dotter. Jag kunde se att han blivit äldre. Han var så smal ett tag. Håret hade varit grått länge och hängslen hade han alltid använt, men jag kunde tydligt se de sista åren göra sig synliga i hans ansikte. Fast nu kunde jag ana en skymt av livsglädje också.

Två dagar senare hittades han av en elektriker. Bredvid honom stod ett halvtomt glas, en tallrik med snusprillor ditlagda i mönstret av en blomma och med datorn påslagen i knäet.

Pappa kände nästan alla. Furulunds pizzeria som låg bredvid skoalsn matsal var ett av hans vattenhål, och han brukade sitta där själv ibland. När jag gick dit fick jag skriva upp allt på honom.

När jag såg Tigris, den gången när vi satt i köket i din lägenhet, förstod jag vad som höll på att hända. Revbenen stack ut och hon vägde nog inte ens ett kilo. Att du inte såg att hon höll på att tyna bort. Kanske så såg du det men hade redan gett upp.

Vi pratade i mer än en timme. Mitt öra var helt varmt av att ha pressat tele-fonen mot det, men nog började han förstå Facebook lite mer.

Vi lagar middag tillsammans och småpratar under tiden om hur det går i skolan. Pappa berättar att det är viktigt att ge allt och veta vart man vill. Om att det är lätt att bara glida med, men att en sån person inte var något man skulle sträva efter att vara.

Vi hade bokat in en utflykt. Ö-sightseeing stod det, vi skulle få se hela ön. På en båt trodde vi, men resan visade sig vara med buss. Vi satt bred-vid varandra, tittade ut ibland men sov större delen av vägen.

Doften av mocka. Kalla regndroppar som går igenom tyget i min tröja. Två dagars skäggstubb som trasslar in sig i mitt hår. Den dova rösten som säger att jag skall ta det lugnt, gör inget dumt. Fylld av kärlek och så många känslor som jag aldrig kunde förstå. Att krama pappa var alltid likadant.

Jag sitter i köket hemma. Kan inte minns vad jag gjorde just då när pappa ringer men jag hör direkt att han druckit. Jag frågar, kanske lite väl argt, om han vet vad klockan är och hur mycket han druckit. Bakom tårar förkla-rar han fumligt hur han inte kan förmå sig att ringa annars och jag tystnar tvärt.

Pappa sov alltid länge om morgnarna. Jag kunde höra hans snarkningar genom väg-gen och på så sätt veta när han vaknat. Det var mysigt att sitta där själv och veta att han fanns där inne.