(Ut Söder lund, Se th , Johannesson; Medel t idens och nya t idens

h is tor ia för gymnasie t . Svenska bokför lagt , S tockholm, 1958)

Sverige under Gustav III

Styre lsesä t te t

1772 års regeringsform. Den regeringsform, som Gustav III förmådde

ständerna att godkänna efter statskuppen, innebar ett försök att tillämpa de

läror om maktens uppdelning, som hovpartiet hade förfäktat, och alltså att

åstadkomma jämvikt mellan konung, råd och ständer. Till grund för

regeringsformen låg dock knappast Montesquieus maktfördelningslära (s. 240

f.) utan snarare vad konungen och hans medhjälpare trodde sig veta om det

svenska statsskicket på Gustav II Adolfs tid. Många av formuleringarna var

emellertid oklara och kunde därför tolkas på olika sätt.

På grund av att konungen under tiden närmast efter statsvälvningen hade en

så stark ställning, kom tillämpningen av den nya regeringsformen att i hög

grad påverkas av hans personliga uppfattning om hur bestämmelserna skulle

tolkas. Av betydelse var bl.a., att rådets inflytande starkt minskades och att i

stället konungen personligen kom att förfoga över en stor del av den styrande

makten. Många frågor avgjorde han efter överläggningar med ett fåtal

förtrogna rådgivare utan att ens ha hört rådets mening.

Ständernas medbestämmanderätt i lagstiftningsarbetet garanterades

visserligen uttryckligen i regeringsformen, likaså deras ensamrätt att bestämma

skatternas storlek. Denna rätt blev dock i viss mån illusorisk till följd av att

konungen kunde uppta statslån utan ständernas hörande; dessutom saknade

riksdagen rätt att utöva kontroll över statsutgifterna. Även mycket viktiga

förordningar, som rörde ekonomiska och administrativa förhållanden, kunde

konungen utfärda på egen hand. Det inflytande på utrikespoli tiken, som

ständerna fått genom att konungen enligt regeringsformens bestämmelser

måste ha deras tillstånd för att få börja anfallskrig, var också av begränsat

värde. Det skulle nämligen komma att visa sig svårt att med säkerhet avgöra,

om ett krig var anfallskrig eller inte.

Gustav III:s personlighet. Gustav III utmärkte sig främst genom sin säll-

synta förmåga att vinna människor, sin tolerans och sin -generositet. Han var

rikt begåvad men vida mer fantasi- än förståndsmänniska och hade en utpräglat

nervös läggning. Hans arbetsförmåga begränsades genom hans därmed

sammanhängande brist på uthållighet; hans omdöme belastades av hans ofta

oberättigade optimism och hans brist på verklighetssinne. Under trycket av yttre

omständigheter och i kritiska ögonblick kunde han emellertid visa prov på en hög

grad av andlig spänstighet och djärv beslutsamhet samt en ovanlig förmåga att

finna utvägar. Med medlen var han dock föga nogräknad. Statskuppen 1772 var

långtifrån den enda handling, vid vilken han åsidosatte lagliga former.

Konungen var uppfostrad i upplysningens anda och var en entusiastisk

beundrare av Voltairc. Hans huvudintressen vid sidan av politiken var lit teratur

och konst, framför allt teater. I de kungliga lustslotten visade han sig gärna själv

på scenen. Hans offentliga uppträdande fick ofta en teatralisk prägel; såväl

ständerna sam hans omgivning klagade över hans brist på ärlighet och

uppriktighet. Hans intresse för teatern tog sig också uttryck i dramatiskt

författarskap. I detta kom till synes en stark beundran för Gustav Vasa och

framför allt Gustav II Adolf, sådana han uppfattade dem, och i sin

konungagärning sökte han på olika sätt efterlikna dem.

Den nya regeringsformen och det sätt, på vilket den kom att tillämpas, gav

konungen stora möjligheter att sätta sin personliga prägel på politiken. Inom

kulturlivet var han en centralgestalt. Tegners ord, att "Gustavs tidevarv bär

Gustavs drag", innehåller därför en obestridlig sanning. Detta stod klart redan för

samtiden. I än högre grad, än vad som skulle ha varit motiverat, gav man honom

äran av framgångarna men gjorde honom också personligen ansvarig för

regeringens misslyckanden och vad man uppfattade som dessas konsekvenser.

Hovlivet. Under Gustav III: s tid spelade hovlivet en större roll än någon sin

förr eller senare i Sveriges historia. Förebilden var det franska hovet, som

konungen lärt känna bl.a. under sitt besök i Paris. Det var Gustav III som införde

de ännu brukliga hertigtitlarna för konungahusets prinsar. Han inrättade också

flera nya hovämbeten samt ägnade mycket arbete och intresse åt

hovceremonierna. Vid hovet samlades allt som var lysande i fråga om börd och

förfinat umgängessätt, och där sökte man efterlikna den kvicka och lekande

samtalston, som ansågs utmärka det franska hovlivet.

Konungens intresse för hovet inkräktade onekligen på hans deltagande i

regeringsarbetet. Särskilt led detta av konungens långvariga vistelser på lust-

slotten. Dessutom ställde hovlivet med dess skådespel, maskerader och andra

nöjen stora anspråk på statskassan.

De politiska problemen

Utrikespolitiken efter statsvälvningen. Den utrikespolitiska situa tion, som

hade uppstått genom statsvälvningen, var till en början kritisk. Grannstaterna

hade ju sinsemellan förbundit sig att om så behövdes med vapenmakt

motverka en ökning av konungamakten i Sverige. Ryssland var emellertid

upptaget av krig med Turkiet och av Polens första delning, Preussen likaledes

av de polska angelägenheterna, och den danska regeringen var varken beredd

att ingripa eller hågad för ett krig mot Sverige. England förhöll sig neutralt.

Frankrike å sin sida, som ju hade önskat statskuppen, understödde Gustav III

både med subsidier och genom diplomatiska påtryckningar. Genom

truppsammandragningar visade konungen, att Sverige var berett att försvara

sin rätt att utan främmande inblandning bestämma över sitt statsskick. Det

torde dock främst ha varit de för Sverige gynnsamma politiska

konjunkturerna som förhindrade utbrottet av ett krig, vilket landet vid denna

tid var föga rustat att möta.

Efter några år inträdde en avspänning i Sveriges förhållande till Ryssland,

och under nordamerikanska frihetskriget samverkade Sverige, Ryssland samt

Danmark-Norge för att skydda sina handelsdelsfartyg mot de krigförandes

kaperier, den väpnade neutraliteten (1780). Det mot Sverige riktade hemliga

förbundet mellan Ryssland och Danmark-Norge bestod dock trots denna

tillfälliga samverkan, och Sveriges utrikespolitiska läge var under hela

Gustav III: s regering ganska beträngt.

Inrikespolitiken. Konungens första uppgift blev att söka lindra den nöd,

som framkallades av att även året 1772 medförde svår missväxt. Kronan

organiserade en omfattande distribution av importerad spannmål, delvis i

enlighet med planer som hade utarbetats redan av mössregeringen. För att all

den inhemska spannmålen skulle komma livsmedelsförsörjningen till godo,

förbjöds tills vidare brännvinsbränningen. Oaktat alla regeringens ansträng-

ningar var befolkningens lidanden emellertid svåra. Dödlighetstalet, som

under det föregående årtiondet brukat hålla sig mellan 25 och 30 0/00, steg år

1773 till över 52 0/00, ökningen måste ha berott på hungersnöden och med

den sammanhängande epidemier. Det tycks dock i detta fall ha stått klart för

folket, att regeringen hade gjort vad som kunde göras.

En annan viktig uppgift var att återge Sverige ett ordnat penningväsen.

Vissa principer för lösandet av detta problem hade uppdragits av riksdagen

redan före statsvälvningen. Den utmärkt skicklige finansministern Johan

Liljencrantz lyckades efter några år genomföra en s.k. myntrealisation (1776),

huvudsakligen i enlighet med dessa riktlinjer. Genom att uppta ett utländskt

silverlån satte han riksbanken i stånd att inlösa sedlarna till halva deras

namnvärde. Den av Gustav II Adolf införda kopparmyntfoten avskaffades

och med den de otympliga kopparplåtarna. Sverige fick en ny myntsort,

riksdaler, på vilken gick 48 skillingar.

En populär åtgärd var också den räfst inom ämbetsverken, som konungen

tog initiativet till redan i början av sin regering. Arbetet i ämbetsverken

påskyndades; ärenden, som hade väntat på behandling i ett årtionde eller mer,

blev äntligen avgjorda. Mot ämbetsmännens besticklighet tycks dock föga ha

kunnat uträttas. Att man skulle lämna mutor, när man hade med ett

ämbetsverk att göra, tycks fortfarande ha betraktats såsom ganska självklart.

För Finland visade Gustav III ett starkt intresse. Detta gällde inte minst

dess förvaltning, som effektiviserades bl.a. genom att Finland indelades i sex

län i stället för fyra. En ny hovrätt grundades i Vasa.

Försvarsfrågan aktualiserades i hög grad genom statsvälvningen. Det

gällde ju att kunna upprätthålla Sveriges oberoende, även sedan de

gynnsamma utrikespolitiska konjunkturerna hade upphört. Försvarspolitiken

blev i huvudsak densamma, som redan hattarna hade förfäktat. Arbetet på

Sveaborg återupptogs. Flottan förstärktes i snabb takt under ledning av bl.a.

den berömde skeppsbyggmästaren F. H. af Chapman. Nya fartygstyper kon-

struerades för skärgårdsflottan, som var av betydelse särskilt för Finlands

försvar.

Reformer i upplysningstidens anda. Redan strax efter statskuppen

utfärdade konungen en tryckfrihetsförordning, som i huvudsak

överensstämde med den år 1766 antagna. Den fick emellertid for men av en

kunglig förordning, och konungen hade alltså rätt att förändra den utan att

höra ständerna. Han begagnade sig sedermera också härav, då oppositionen

mot hans regering började framträda.

Helt i överensstämmelse med upplysningstidens ideer var också en del

reformer på rättskipningens område, vilka kom till stånd på regeringens

initiativ. Tortyren avskaffades, strafflagarna mildrades, och

straffverkställigheten humaniserades i viss utsträckning.

Sedan något århundrade tillbaka hade vid upprepade tillfällen förslag

framlagts om införande av en viss religionsfrihet, men dessa hade hittills

alltid fallit, framför allt på grund av prästerskapets motstånd. Motiveringen

för förslagen hade främst varit av ekonomisk art; man ville underlätta

invandring av yrkesskickliga och kapitalstarka industriföretagare och

affärsmän. Under intryck av upplysningstidens toleranskrav hade opinionen

nu i viss mån förskjutits, och regeringen lyckades utverka riksdagens bifall

till en stadga om religionsfrihet, utfärdad år 1781. Följande år fick även

judar tillstånd att på vissa villkor slå sig ned i Stockholm, Göteborg och

Norrköping samt att hålla synagoga där. För medlemmar av svenska kyrkan

var religionsfriheten dock lika begränsad som tidigare; övergång till

katolicismen bestraffades fortfarande med förvisning.

Näringslagstiftningen. Andra av regeringens åtgärder var emeller tid

mindre populära än de flesta av de ovan nämnda. Framför allt Syäller detta

om vissa förordningar, som berörde näringslivet. Brännvinet, som blev mera

allmänt känt i Sverige först på 1600 talet, hade under 1700-talets lopp

kommit att spela en allt större roll i svenska folkets livsföring och användes

allmänt i alla samhällsklasser. Det framställdes dels av städernas bryggare

och krögare, dels både för husbehov och för avsalu av den jordbruksidkande

befolkningen; brännvinspannan utgjorde en självklar beståndsdel av

husgerådet.

Statsingripanden i fråga om rätten att tillverka brännvin av spannmål, den

enda råvara, som än så länge användes, hade förekommit vid upprepade

tillfällen i samband med missväxt, senast i början av Gustav III: s regering. I

förhoppning att kunna öka statsinkomsterna förbjöd konungen all

husbehovsbränning (1775) för att i stället koncentrera

brännvinstillverkningen till s.k. kronobrännerier. Detta försök misslyckades,

och förordningen kringgicks genom en omfattande lönnbränning, som trots

alla försök inte kunde stävjas. Särskilt bland allmogen uppstod dessutom en

stark ovilja mot detta ingrepp i gamla rättigheter.

Redan under frihetstidens sista riksdagar hade nya nationalekonomiska

åsikter gjort sig gällande. Man kritiserade merkantilismens skydds- och

regleringssystem samt krävde friare konkurrens. Den främste förespråkaren

för dessa ideer var prästen Anders Chydenius från Finland, vilkens tankar var

nära besläktade med dem som ungefär samtidigt förfäktades av Adam Smith.

Främst på yrkande av Chydenius hade redan under frihetstiden det bottniska

handelstvånget upphävts. Gustav III: s regering gick vidare på den inslagna

vägen. Åtskilliga hinder för den inre spannmålshandeln avskaffades.

Därjämte utfärdades förordningar, vilkas syfte var att göra det lättare för

hantverksgesäller och bodbiträden att öppna egna företag. Mot dessa

bestämmelser reste städernas hantverkare och köpmän ett intensivt motstånd,

då de för dem innebar ett hot om ökad konkurrens. I en rad inlagor till rege -

ringen sökte de bevisa, att fri konkurrens skulle komma att medföra

stadsnäringarnas undergång. Till en början var konungens ställning dock så

stark, att han inte behövde ta hänsyn till dylikt missnöje. Borgerskapets

opposition riktade sig också mer mot hans rådgivare än mot honom

personligen.

Ståndsmotsättningarna. De motsättningar mellan adeln och de ofrälse

stånden, som i så hög grad hade präglat frihetstidens slut skede, hade inte

upphört genom statsvälvningen. Under hela Gustav III: s regering utgjorde de

ett av de centrala politiska problemen. Adeln krävde, att konungen skulle

skydda dess privilegier, de ofrälse krävde ståndsutjämning gentemot adeln.

Den snabba tillväxten av de proletära befolkningsskikten, särskilt på

landsbygden, skapade också svårlösta sociala problem.

Konungen var visserligen personligen adelsvänlig, men att direkt gynna

adeln skulle ha varit att framkalla en stark opposition från de ofrälse stånden.

Att tillmötesgå dessas krav skulle å andra sidan medföra, att adeln med sin

dominerande ställning inom förvaltningen och försvarsväsendet hade blivit

konungens öppna fiende. Det var tydligen omöjligt att lösa ståndsstridens

problem i samförstånd med alla de olika samhällsklasserna. Konungen

föredrog att tills vidare skjuta frågan åt sidan.

Adelsoppositionen. Inom adeln fanns det många, som var besvikna över att

konungen inte kraftigare hade tagit sig an adelsståndets sak. Många var också

missnöjda med att adeln förlorat så mycket av det inflytande på politiken, som

den haft under frihetstiden. Missnöjet stärkes bl.a. genom att konungen i

växande utsträckning sköt riksrådet åt sidan. Flera av frihetstidens främsta

politiker, som av konungen hade intagits i rådet, då detta nydanades efter

statsvälvningen, hade av denna anledning begärt sitt avsked. Bland dem var

Axel von Fersen, som blev en av oppositionens ledare. Oppositionen önskade

ett statsskick, som var mer överensstämmande med frihetstidens, men den var

också starkt kritisk både mot konungen personligen och mot hans politik. Den

ensidigt kritiska inställningen framträder med stor skärpa i den mängd

memoarer, dagböcker och brev av oppositionsmännens hand, som har bevarats

till eftervärlden.

Oppositionen inom de ofrälse stånden. Inom de ofrälse stånden framkallades

oppositionen dels av missnöjet med näringslagstiftningen, dels av den

djupgående irritation, som ståndsstriden vållade. Prästeståndet vände sig

dessutom mot den s.k. pastoratshandeln, vilken innebar, att konungen

närstående personer mot betalning fick tillsätta vissa prästerliga befattningar.

Även stadgandena om religionsfrihet väckte missnöje inom prästeståndet.

En allmän anledning till missnöje var de tryckta förhållandena inom

näringslivet. Alltsedan det stora nordiska krigets slut hade ev stark folkökning

försiggått i Sverige, sannolikt den starkaste som dittills hade förekommit.

Folkmängden ökades från 1720 till 1800 med drygt 900 000 personer eller med

inemot 2/3. Näringslivet hade dock inte utvecklats lika snabbt, vilket

medförde att försörjningsmöjligheterna för en stor del av befolkningen var

dåliga. Förhoppningarna att få till stånd livskraftiga manufakturer hade

svikits, och borgerskapets ständiga klagomål över de "näringslösa tiderna"

hade otvivelaktigt en reell bakgrund. Huvudmassan av befolknings tillskottet

måste kvarstanna i jordbruket. Detta föranledde en ytterligare uppdelning av

bondgårdarna men medförde framför allt en stark ökning av den icke

jordägande befolkningens antal. En stor del av denna levde i ett tillstånd av

permanent halvarbetslöshet, vilken skärptes till total, då behovet av

arbetskraft i jordbruket minskades t.ex. genom svaga skördar. Sådana

förekom vid upprepade tillfällen under Gustav III: s regering, bl.a. vid mitten

av 1780talet. Den nöd, som då uppstod, underblåste givetvis missnöjet, vilket

ytterligare stärktes genom att konungen just vid denna tid befann sig på en

längre utrikesresa.

Riksdagen 1786. Missnöjet kom till utbrott vid riksdagen 1786. Det

riktade sig framför allt mot det sätt, på vilket statsfinanserna hade skötts,

men även mot näringspolitiken, pastoratshandeln och åtskilliga andra

regeringsåtgärder. Oppositionen, som i hög grad vände sig mot konungen

personligen, kom från alla stånd, starkast dock från adeln, där den leddes av

Axel von Fersen. Under ömsesidigt missnöje upplöstes riksdagen utan att

några viktigare beslut hade fattats. För konungen stod det först nu klart, i

vilken utsträckning hans ställning hade försvagats och i hur hög grad han

hade mist sin popularitet.

Ett par åtgärder kunde han omedelbart vidta för att minska missnöjet.

Brännvinsbränningen frigavs, vilket närmast var en lättnad för kronan,

eftersom kronobrännerierna hade gått med förlust i stället för att lämna det

beräknade tillskottet till statskassan. Det prästerliga befordringsväsendet

reformerades, så att pastoratshandeln i det närmaste upphörde. Men på dessa

vägar tycktes det vara utsiktslöst för konungen att återuppväcka den

entusiasm, som hade hälsat honom efter statsvälvningen. För att detta skulle

kunna ske, fordrades det, att händelser inträffade, som ännu en gång sam lade

hela folket omkring dess konung. Det var genom ett framgångsrikt krig med

Ryssland som Gustav III ville återvinna folkgunsten; att denna var en

oundgänglig förutsättning för att hans regim skulle kunna bestå, tycks ha

varit fullt klart för honom.

Kriget med Ryssland. Det gustavianska enväldet

Utrikespolitiken. Redan långt före 1786 års riksdag hade Gustav III

förlorat intresset för de komplicerade och svårlösta inrikespoli tiska

problemen och koncentrerat sig på utrikespolitiken. Efter hand fick denna

samma oroliga och expansiva karaktär som hattarnas; liksom denna var den

också föga bunden av hänsyn till de verkliga styrkeförhållandena. Förbundet

mellan Danmark-Norge och Ryssland hoppades han kunna spränga genom ett

angrepp på Danmark. Genom ett sådant trodde han sig också kunna vinna

Norge och således bryta den ring av mot Sverige förbundna stater, av vilken

det omgavs. Då det blev klart, att Ryssland skulle komma sin bundsförvant

till hjälp, måste han emellertid skrinlägga dessa planer. Under sin resa till

Italien och Frankrike på 1780talet sökte han knyta nya politiska förbindelser.

Av Ludvig XVI lyckades han därvid utverka ökade subsidier.

Ryska kriget 1788. Då på våren 1788 krig utbröt mellan Ryssland och

Turkiet, trodde Gustav III, att den rätta tidpunkten för ett anfall mot Ryssland

var inne. Eftersom han inte hade rätt att börja anfallskrig, tog han som

förevändning en skärmytsling mellan svenska och ryska gränsposteringar i

Finland. Det är möjligt, ehuru inte säkert bevisat, att den hade tillställts på

konungens befallning.

Gustav III: s plan var att genom ett kombinerat anfall från land- och

sjösidan erövra S: t Petersburg. För att planen skulle kunna genomföras,

fordrades att den svenska flottan besegrade den ryska. Vid ön Hogland i

Finska viken kom det till drabbning mellan de båda högsjöflottorna. Striden

blev oavgjord. Den svenska flottan hade alltså inte kunnat utföra sin uppgift,

och den ursprungliga krigsplanen kunde inte fullföljas.

Gustav III ryckte trots denna motgång med armen över gränsfloden

Kymmene älv. Men inom kort måste han ge order om åter tåg, ty

officerskåren vägrade att lyda konungen, eftersom denne !3örjat krig utan

ständernas medgivande.

De missnöjda officerarnas avsikter gick i flera olika riktningar.

Majoriteten ville framtvinga, att riksdagen sammankallades, så att denna

skulle få ta ställning till det uppkomna läget. Andra önskade härrutöver en

författningsändring, så att konungens makt minskades. Slutligen ville en

tämligen fåtalig grupp finska officerare utnyttja tillfället att skilja Finland

från Sverige. Några av dessa tog initiativet till en skrivelse till den ryska

kejsarinnan, i vilken de anhöll om stillestånd och inledande av

fredsunderhandlingar. Skrivelsen vann i princip anslutning bland något

hundratal av deras kamrater, vilka dock var okunniga om initiativtagarnas

innersta syften. I Anjala nordväst om Fredrikshamn uppsatte de en

deklaration, i vilken de försvarade sitt handlingssätt (Anjalaförbundet).

Konungens situation tycktes ohållbar. Då kom emellertid underrättelsen

om att Danmark-Norge hade förklarat krig. Nödvändigheten att organisera

försvaret mot detta angrepp gav Gustav III en anledning att avbryta

förhandlingarna med officerarna och bege sig till Sverige. Anjalaförbundet

upplöstes så småningom av sig självt. Somliga av ledarna häktades, andra

flydde till Ryssland.

Den nationella väckelsen. Sveriges svåra läge, officerskårens myteri och

Danmark-Norges anfall gav konungen tillfälle att under en resa genom landet

vädja till svenska folkets patriotism. Han mottogs med entusiasm vart han

kom; skaror av frivilliga väpnade sig till fäderneslandets försvar. Då en norsk

här hotade Göteborg, begav sig konungen själv dit för att leda försvaret.

Englands och Preussens sändebud lyckades dock förmedla ett stillestånd,

redan innan några omfattande strider hade ägt rum. Regeringen i Köpenhamn,

som endast motvilligt hade förklarat krig för att till fredsställa sin ryske

bundsförvant, slöt fred följande år. För kriget med Danmark-Norge behövde

den patriotiska entusiasmen alltså inte tas i anspråk.

Riksdagen 1789. Förenings- och säkerhetsakten. Den nationella väckelsen

hade dels till följd av händelserna i Finland, dels på grund av konungens

kraftiga uppträdande under kriget mot Danmark-Norge fått en starkt

rojalistisk och samtidigt adelsfientlig prägel. Nu var det alltså konungen, som

hade intresse av att riksdagen sammanträdde. Dess uppgift skulle bli att

bevilja medel till kriget mot Ryssland, att bryta adelsoppositionen och att ge

konungen ökad makt.

Med stor skicklighet utnyttjade Gustav III motsättningarna mel lan adeln

och de ofrälse. För de senare ställde han i utsikt den privilegieutjämning, som

de eftersträvade. Inför ett utskott av präster, borgare och bönder framlade han

ett tillägg till regeringsformen, förenings- och säkerhetsakten. Den gav

konungen personligen rätt att förklara krig och sluta fred och gjorde honom

till så gott som oinskränkt herre över förvaltningen. De ofrälse fick rätt att

inneha de flesta ämbeten och att äga frälseord. Skatteköpen, som hade varit

inställda sedan 1773, tilläts åter, och skatteböndernas rätt att fritt förfoga

över sin jord erkändes i princip. Inskränkningarna i bondeklassens rätt att

idka jakt, hålla tjänare osv. avskaffades.

Utskottet godtog förenings- och säkerhetsakten, och sedan

adelsoppositionens ledare hade häktats, förelades den alla de fyra stånden vid

ett gemensamt sammanträde. Där antogs förslaget av de ofrälse men

förkastades av adeln. Enligt 1772 års regeringsform skulle det därmed ha

fallit, ty för privilegieändringar fordrades bifall av det stånd, som

förändringen drabbade. Konungen förklarade dock förslaget antaget - en klart

olaglig åtgärd - och lyckades senare förmå den av honom utsedde

lantmarskalken att underteckna beslutet å adelns vägnar trots ståndets

protester. Brytningen mellan Gustav III och adeln var efter dessa händelser

ohjälplig.

Därefter upptogs statsfinanserna till behandling. Ständerna åtog sig

ansvaret för den statsskuld, som hade uppkommit under konungens regering,

men på det villkoret, att de själva fick förvalta den genom sina fullmäktige i

ett riksgäldskontor, och mot löfte, att ingen ny skuld komme att göras utan

deras samtycke. Bevillningen genomdrevs i de ofrälse stånden på obestämd

tid. Adeln ville endast ge bevillning på två år, för att konungen efter denna

tids förlopp skulle bli tvungen att åter sammankalla riksdagen. Men ko -

nungen infann sig själv på riddarhuset och framtvingade slutligen ett slags

bifall till sitt förslag.

Det gustavianska enväldet. Den makt, som förenings- och säkerhetsakten

gav konungen över förvaltningen, innebar bl.a., att han fick rätt att själv

bestämma riksrådens antal. Detta fastställde han till noll, varigenom denna

femhundraåriga institution upphörde att existera. Konungens domsrätt

anförtroddes i stället åt en högsta domstol, av vilkens medlemmar hälften

skulle vara adelsmän och hälften ofrälse. Konungen fick också rätt att efter

eget behag omorganisera ämbetsverken samt att tillsätta och avsätta

ämbetsmän. Y1ed de svenska ämbetsmännens självständighet gentemot reger -

ingen var det alltså förbi. Eftersom de flesta adelsmän innehade befattningar i

statens tjänst, fick konungen genom sina nya belägenheter en stark ställning

gentemot adelsståndet och kunde i viss mån behärska adelsoppositionen. Men

därmed var denna givetvis inte besegrad; adelns missnöje med konungen och

den regim, som han representerade, blev i stället starkare än någonsin. Till

skillnad från Karl XI kunde Gustav III därför inte räkna med den adliga

byråkratiens och officerskårens stöd för det enväldiga styrelsesätt han hade

infört.

Ständerna hade visserligen såtillvida lyckats öka sin makt över

statsfinanserna, som lån inte längre kunde upptas utan deras bifall.

Beskattningsrätten omnämndes emellertid blott i mycket svävande ordalag i

förenings- och säkerhetsakten. Sin rätt att själva föreslå lagändringar hade

ständerna förlorat, men i övrigt behöll de sin andel i lagstiftningen. Något

fullständigt envälde hade alltså inte införts, även om konungamakten starkt

ökats.

Kriget 1789-1790. Under år 1789 utkämpades strider med ryssarna både

till lands och till sjöss, dock utan något avgörande. På sommaren 1790

inlöpte såväl skärgårdsflottan som örlogsflottan under konungens befäl i

Viborgska viken, där de blev inneslutna av ryssarna. Endast till priset av

betydande förluster lyckades svenskarna bryta sig ut (Viborgska gatloppet).

Med skärgårdsflottan avvaktade Gustav III därefter ryssarnas anfall vid

Svensksund öster om Helsingfors. Striden slutade med den ryska flot tans

fullständiga nederlag. En månad därefter slöts fred i byn Värälä utan

landavträdelse (1790).

Gustav III: s död. Adelns hat mot konungen var efter 1789 års riksdag

djupt och oförsonligt. Men det var bara ett mindre antal adelsmän som var

beredda att tillgripa våld för att avlägsna honom från tronen. En av dem var

Anckarström, f.d. kapten vid livgardet. Under en maskeradbal på operan

avlossade han ett pistolskott mot konungen. Denne blev svårt sårad och avled

efter ett par veckor (1792).

Under den tid, som Gustav III låg på sjukbädden, strömmade hela folkets

sympati ännu en gång emot honom. Även med adeln kom det till en

försoning. Den allmänna oviljan över mordet på konungen återföll emellertid

på adelsståndet som sådant, trots att endast en mindre grupp inom adeln var

inblandad. Adelns ställning i det svenska samhället blev därför till en tid

ytterligare försvagad. Bland annat av denna anledning kom man inte ens att

försöka genomföra den omvälvning av författningen, som hade planerats.

Övergången till förmyndarregeringen för Gustav III: s trettonårige son

Gustav IV Adolf förlöpte utan störningar.

Kulturl ivet i Sverige under 1700-talet

Vetenskapen. Frihetstiden har med skäl kallats Sveriges vetenskapliga stor-

hetstid. Såsom ovan nämnts, stod framför allt naturvetenskaperna och särskilt

deras praktiska tillämpning i centrum för intresset. Christoffer Polhem hade

visserligen gjort sina främsta insatser redan under den karolinska tiden, men han

fortsatte sin uppfinnar- och konstruktörsverksamhet ända fram till mitten av 1700-

talet. Ernanuel Szvedenborg utförde snillrika undersökningar inom anatomi,

astronomi, mineralogi m.m. Under en längre vistelse i England och Holland

grundlade Carl Linnaeus sitt rykte som botaniker. Såsom professor i Uppsala

från 1741 till sin död 1778 fullföljde han sedan sina epokgörande forskningar

inom främst botaniken men även zoologien och mineralogien. Han var obestritt

den främste bland Sveriges dåtida vetenskapsmän och vann världsrykte. Konung

och riksdag hedrade honom på många sätt, och han adlades under namnet von

Linne. Flera av hans lärjungar bedrev forskningar i olika delar av världen.

En annan framstående vetenskapsman var Anders Celsius, som i likhet med

Linne vid unga år vann världsrykte. I Uppsala, där han var professor i astronomi,

grundade han Sveriges första observatorium. Tillsammans med en fransk

vetenskaplig expedition, som på hans initiativ utförde gradmätningar i Norrbotten

(1736-37), lyckades han bevisa riktigheten av teorien, att jorden är avplattad vid

polerna. Inom fysiken upptäckte han jordmagnetismens dagliga variation samt

norrskenets inverkan på kompassnålen och gjorde omfattande undersökningar om

kompassens missvisning. Mest känd är Celsius för sin konstruktion av den 100-

gradiga termometern. Det var slutligen på yrkanden av Celsius och andra

astronomer, som Sverige införde den gregorianska kalendern 1753 i stället för

den förut gällande julianska.

Under 1700-talets senare hälft verkade Torbern Bergman, grundare av både

kvantitativ och kvalitativ kemisk analys i modern mening. Han var också

banbrytare inom fysisk geografi och geologi, bl.a. genom sin indelning av de

lagrade bergarterna efter olika tidsåldrar. En lärjunge till Bergman var Carl

Vilhelm Scheele, som bl.a. var den förste som lyckades framställa syrgas. Bland

Scheeles övriga vetenskapliga insatser kan nämnas upptäckten av grundämnena

klor, mangan, barium och volfram. Såsom analytiker stod Scheele långt före sin

samtid.

Naturvetenskapernas framsteg kom även medicinen tillgodo, inte minst genom

Linnes insatser. En av de främsta läkarna var Nils Rosen, adlad von Rosenstein.

Han arbetade bl.a. för bättre barnavård samt för att man även i Sverige skulle

införa vaccinering mot smittkoppor. En lärjunge till Linne och Rosen var Olof af

Acrel, banbrytare på kirurgiens område i Sverige och i nära 50 år överläkare på

Serafimerlasarettet. Det var Acrel som upphöjde kirurgien från ett hantverk,

utövat av fältskärer, till en vetenskap, utövad av läkare.

Även på de humanistiska vetenskapernas område gjordes betydande insatser.

Johan Ihre, professor i Uppsala, inledde genom sin ordbok "Glossarium

Sviogothicum" det vetenskapliga studiet av svenska språket. Sven Lagerbring,

professor i historia i Lund, lade grunden till den kritiska historie forskningen i

Sverige. Olof von Dalin, som på ständernas uppdrag skrev Sveriges historia,

utförde detta på ett lysande sätt. Han var den förste svenske historiker som

lyckades väcka allmänhetens intresse för sitt ämne. Rudbeckianismen utsatte han

för en skarp kritik. Han tillämpade vattuminskningsteorien på det historiska

området och framhöll, att Sverige inte kunde ha varit hemvist för en uråldrig

kultur, om det i jämförelsevis sen tid delvis legat under vattenytan. Över huvud

taget tog man under frihetstiden avstånd från de äldre historieskrivarnas

patriotiska fantasier och sökte genom en granskning av källorna komma fram till

en mer verklighetstrogen teckning av gångna tider.

Betydelsefull för framtiden var den verksamhet, som under slutet av 1700-talet

utövades av professor Henrik Gabriel Porthan vid Åbo universitet. Han skrev

bl.a. banbrytande arbeten i finsk språkforskning och studerade Finlands geografi,

historia, folkdiktning m.m. Han utövade ett starkt inflytande på många av

studenterna vid det finländska universitetet och blev dels därigenom, dels genom

sina egna forskningar grundläggare av en högre, speciellt finsk kultur.

Ehuru många av de ovan nämnda vetenskapsmännen var verksamma även

under Gustav III: s tid, var denna inte i samma grad som frihetstiden en

vetenskaplig storhetstid. Konungen visade dock intresse bl.a. för den historiska

forskningen och grundade Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, vilkens

främsta uppgift blev att vårda Sveriges fornminnen.

Litteratur och konst. Sverige rönte under 1700-talet starkt inflytande av

engelsk men framför allt fransk kultur. I synnerhet under århundradets senare

hälft kom hela kulturlivet att präglas av den franska smaken och upp-

lysningstidens ideer. Aristokratien var i likhet med hovet helt vunnen för fransk

livssyn och livsföring; till den franska kulturens främsta gynnare hörde Carl

Gustaf Tessin, drottning Lovisa Ulrika och Gustav III. Intresset tur litteratur,

konst och konsthantverk spred sig emellertid också till vidare kretsar, framför allt

till det högre borgerskapet, vars betydelsefulla insatser i Sveriges kulturutveckling

kan sägas ta sin början just under 1700-talet.

Det främmande inflytandet satte spår även i språket. Den svenska, som talades

och skrevs av de högre samhällsklasserna, var starkt uppblandad med franska

uttryck. Detta hindrar dock inte, att man i litteraturen och i kultur livet över huvud

taget finner ett starkt patriotiskt inslag. Ett exempel härpå var Gustav III: s strävan

att befordra den svenska vitterheten genom grundandet av Svenska akademien,

Operan och Dramatiska teatern.

De bildande konsterna: arkitekturen, skulpturen och måleriet, nådde under

1600-talets senare hälft en nivå, som väl uthärdar en jämförelse med de le dande

kulturländernas. Stilutvecklingen var i Sverige densamma som på kontinenten. På

1730- och 1740-talen avlöstes barocken av rokokon, och denna övergick omkring

tiden för Gustav III:s trontillträde i den s.k. gustaaianska stilen, nära motsvarande

vad som i Frankrike kallas Louis XVI. Efter Gustav III: s italienska resa på 1780-

talet bröt även i Sverige den nyantika riktningen igenom.

Medelpunkten för konstlivet i Sverige var fram till mitten av 1750-talet

slottsbygget i Stockholm. För slottets inredning och utsmyckning hade man

inkallat framstående utländska konstnärer, såsom målaren Taraval och bild-

huggaren L'Archeveque, båda fransmän. Den förre har utfört takmålningarna i

slottskyrkan, den senare bl.a. Gustav Vasas och Gustav II Adolfs sta tyer i

Stockholm. De utländska konstnärerna utnyttjades också som lärare i den år 1735

grundade konstakademien. Samtidigt som detta medverkade till att höja

konstskickligheten, bidrog det givetvis till att de nya strömningarna inom konsten

snabbare blev kända i Sverige.

En betydelsefull insats gjorde även Jean Erik Rehn, som främst var arkitekt

men också verkade såsom stilskapare inom det svenska konsthantverket. Mer än

kanske någon annan svensk bidrog Rehn till den gustavianska stilens utformning.

Den ledande arkitekten under början av Gustav III: s regering var emellertid Carl

Fredrik Adelcrantz. Till hans mest berömda verk hör det gamla operahuset - på

1890-talet ersatt med det nuvarande -, Adolf Fredriks kyrka och Norrbro, alla i

Stockholm, samt Kina slott i parken vid Drottningholm.

Skulpturens främste representant i 1700-talets Sverige, Johan Tobias Sergel,

hörde till dem som fått sin grundläggande utbildning på konstakademien, där

L'Archeveque hade varit hans lärare. I nära ett årtionde vistades han sedan i

Italien. Där tog han starka intryck av nyklassicismens och framför allt antikens

konst; han behandlade med förkärlek ämnen ur den antika mytologien, och hans

formgivning påverkades starkt av antikens skulpturverk. Men han hemföll aldrig

som så många av sina samtida till en osjälvständig efterbildning av de antika

mönstren. Sergels verk är i stället i sällsynt hög grad präglade av konstnärens

egen personlighet. Hans mest kända arbete är Gustav III: s staty på Skeppsbron i

Stockholm, men i Nationalmuseum finns andra verk av hans hand, vilka som

konstverk står ännu högre.

Den konstart, som hade de flesta utövarna i Sverige, var emellertid måle riet.

Flera av de svenska målarna verkade en längre eller kortare tid i Paris och nådde

där världsrykte. Detta var bl.a. fallet med Gustaf Lundberg, känd som vår

främste pastellmålare, men framför allt med Alexander Roslin, som under en

nära fyrtioårig verksamhet i den franska huvudstaden blev en av sin tids mest

uppskattade porträttmålare. Ulrich Wertmiiller målade bl.a. ett berömt porträtt

av Marie Antoinette och hennes barn i parken i Versailles. Efter den franska

revolutionens utbrott begav han sig till Förenta staterna, där han bl.a. målade ett

porträtt av George Washington. Miniatyrmålaren Peter Adolf Hall, likaledes

verksam i Paris under senare hälften av 1700-talet, ansågs av sin samtid som en

av världens främsta inom sitt område. En av den svenska konstens främsta

koloristiska begåvningar var porträttmålaren Carl Gustaf Pilo. Sina mest

produktiva år tillbragte han som hovmålare i Köpenhamn. Under senare delen av

sitt liv verkade han emellertid som lärare vid konstakademien i Stockholm. I

många år arbetade han därjämte på en väldig tavla över Gustav III: s kröning.

Ehuru den aldrig fullbordades, är den otvivelaktigt ett av det svenska måleriets

främsta mästerverk.

Mindre betydande som konstnär men av intresse genom sitt motivval var

Pehr Hilleström, som i en mängd målningar har skildrat särskilt borgarklassens

dagliga liv.

Mot slutet av 1700-talet efterträddes det tidigare starkt dominerande franska

inflytandet inom måleriet av nya impulser, framför allt från den samtida

engelska konsten. En av de främsta representanterna för detta måleri var Carl

Fredrik von Breda, vars porträtt är fyllda av den romantiska stämning, som

ungefär vid denna tid började göra sig gällande även i littera turen. Också Elias

Martin, Sveriges förste store landskapsmålare, hade tagit starka intryck av

engelsk konst.

Danmark-Norge 1720-1814

Utrikespolitiken. Bortsett från det kortvariga kriget med Sverige 1788 (s.

274) var tiden 1720-1800 för Danmark-Norge en oavbruten fredsperiod. Rikets

område ökades efter freden med Sverige 1720 (s. 205) med den slesvigska delen

av Holstein-Gottorp; år 1773 förvärvades även den holsteinska. Hela Slesvig

och Holstein lydde alltså från denna tid direkt under den danske konungen.

Hertigdömena införlivades dock inte med Danmark utan hade särskilda

regeringar.

Under senare delen av 1700-talet leddes Danmark-Norges utrikespolitik med

stor skicklighet av J. H. E. Bernstorff och efter honom av hans brorson A. P.

Bernstorff (t 1797). Målet för deras politik var framför allt att bevara freden.

Mot Sverige sökte Danmark-Norge stöd hos Ryssland. Den icke alldeles

oberättigade misstron mot Sverige hindrade dock inte, att de nordiska makterna

samverkade i de väpnade neutralitetsförbunden 1780 och 1800 samt på 1790-

talet gemensamt skyddade sin sjöfart mot de krigförandes kaperier.

Genom engelsmännens angrepp på Köpenhamn 1801 (s. 296) bröts den över

åttioåriga freden; uppgörelse med England träffades 'ock snart. På nytt drevs

Danmark-Norge in i krig genom det engelska anfallet 1807 och anslöt sig då till

Napoleon. Danmark undgick visserligen att bli krigsskådeplats, ehuru för en tid

stora franska truppstyrkor förlades dit. Den engelska flottan avskar emellertid

förbindelserna med Norge och vållade Danmarks och Norges handel svårt

avbräck. Följden av Napoleons nederlag blev, att unionen mellan Danmark och

Norge upplöstes.

Ekonomiska och sociala förhållanden i Danmark till 1770. Av Danmarks

näringar var det framför allt handeln som drog fördel av de många fredsåren. Tiden

har också kallats "den gyllene handelsperioden". Handeln var fortfarande

övervägande koncentrerad till Köpenhamn. Liksom i Sverige grundades

handelskompanier, av vilka det Asiatiska var det mest framgångsrika. Från ett par

mindre öar i Västindien, vilka Danmark innehade som kolonier, infördes framför

allt socker, som till stor del åter exporterades.

Den danska regeringen visade samma starka intresse för manufakturerna som

hattarna i Sverige. De resultat, som den ekonomiska politiken uppnådde på detta

område, var dock tämligen obetydliga.

De ekonomiska och sociala förhållandena inom bondeklassen, vilken alltjämt

utgjorde den ojämförligt största befolkningsgruppen, var dåliga. Vornedskabet

hade visserligen upphävts (1702), men i stället infördes stavnsbåndet (1733).

Detta, som gällde i hela det egentliga Danmark men inte i hertigdömena, innebar,

att en bonde i åldern 14-36 år inte fick flytta från det gods, där han var född; senare

utsträcktes bundenhetstiden ytterligare. Ändamålet med denna form av

inskränkning i böndernas personliga frihet var dels att trygga rekryteringen av

hären, dels att bereda godsägarna en säker tillgång på arbetskraft. Godsägarnas

myndighet var stor. Det var de som bestämde vilka bönder som skulle uttas till

soldater, och det var de som uppbar böndernas skatter och inlevererade dem till

staten. Liksom de svenska husbönderna hade de rätt att utdela husaga, men de

kunde också döma sina underlydande till hårda straff.

Vid mitten av 1700-talet hade resterna av den självägande bondeklassen i

Danmark så gott som helt försvunnit. Nästan all jord tillhörde adeln, borgerliga

godsägare eller kronan. Arrendeavgifter och skatter slukade större delen av

böndernas inkomster. Hoveriet var ytterst betungande.

Struensees reformpolitik. Konung Kristian VII, som kom på tronen 1766, blev

snart sinnessjuk. Danmarks verklige regent blev för en tid konungens läkare, tysken

J. F. Struensee, som blev drottningens älskare och helt behärskade henne.

Struensee var en övertygad anhängare av upplysningstidens ideer. Han var också en

reformator i stor stil; under de 16 månader han innehade makten (1770-72),

utfärdade han omkring 2000 nya förordningar. Han sökte förbättra

bondeklassens ställning, utfärdade lagar om tryckfrihet och yttrandefrihet,

mildrade straffen, förbjöd tortyr, verkade för en friare näringslagstiftning

osv. Den snabba reformtakten väckte emellertid opposition. Många av re -

formerna stod i strid med vad inflytelserika befolkningsgrupper be traktade

som sina intressen. Missnöje framkallades även av att Struensee var tysk och

inte ens kunde tala danska. Man stötte sig också på hans övermodiga

uppträdande, och hans förhållande till drottningen väckte allmän förargelse.

Struensee störtades genom en sammansvärjning; ställdes inför domstol och

dömdes till döden (1772).

De stora reformerna. Efter en skarp reaktion mot Struensees po litik, då den

danska regeringen var ytterst konservativ, började en ny reformperiod 1784.

Detta år tog kronprins Fredrik ledningen av styrelsen. Under den närmast

följande tiden kom utrikesministern A. P. Bernstorff att dominera inom

regeringen.

Redan före 1784 hade strävanden framträtt att förbättra den jordbrukande

klassens ställning. Flera godsägare, bland dem J. H. E. Bernstorff, gick här i

spetsen. De fann snart, att det förnämsta hindret för framåtskridande var

jordens splittring i små brukningsdelar. För att råda bot härför hade en

förordning om skifte utfärdats redan år 1781. År 1787 utfärdades en lag, som

förbättrade arrendatorernas villkor. De fick inte vräkas, så länge de skötte

sitt arrende väl, och godsägaren fick inte egenmäktigt straffa dem.

StaUnsbåndet avskaffades 1788. Hoveriet fixerades i lag och blev i

allmänhet avlöst genom en avgift i penningar. Regeringen gav bönderna

understöd till att friköpa sina gårdar, och så småningom övergick omkring 60

% av arrendegårdarna till självständiga jordbruk. Den självägande

bondeklassen blev inom kort den största befolkningsgruppen i Danmark.

I Danmark liksom i Sverige medförde skiftesreformen, att be,ygelsen

ändrade karaktär. Lantbrukets teknik förbättrades. Man odlade mer potatis

och foderväxter än förut, skörderesultaten blev bättre, och antalet kreatur

ökades snabbt.

Även andra reformer genomfördes. Tryckfriheten utvidgades,

medborgarna fick medborgerliga rättigheter, och slavhandeln förbjöds i

kolonierna.

Kulturlivet. Upplysningstidens ledande gestalt var Ludvig f7olherg, en av

världslitteraturens främsta komediförfattare. Bland hans verk kan nämnas "Den

politiske kandesteber", "Erasmus Montanus" och "Jeppe på Bjerget". Den

sistnämnda, vilken blivit synnerligen populär i Sverige, ger en karikerad bild av den

danske bonden i hans djupaste förnedring. Holberg har också skrivit en "Danmarks

riges historie". Under senare delen av 1700-talet fanns i Danmark liksom i Sverige

skalder, som förebådade romantiken. En av dem var Johannes Ewald, författare

till den kända sången "Kong Christian stod ved hojen mast", vilken prisar

danskarnas segrar till sjöss över svenskarna (s. 158). De olyckor, som drabbade

landet under Napoleonkrigen (s. 299), framkallade en stark nationell strömning,

nära besläktad med göticismen i Sverige. Diktarna ställde för samtiden fram de

idealiserade gestalterna från Nordens forntid. Den främste representanten för denna

"nordiska renässans" var Adam Oehlenschläger.

Det största byggnadsföretaget under 1700-talets förra hälft är Christiansborgs

slott, uppfört i den för tiden typiska barockstilen. Det har sedermera ett par gånger

härjats av eld och ombyggts. Numera är det Danmarks riksdagshus. Mot slutet av

århundradet gjorde sig den nyantika riktningen gällande inom såväl arkitektur som

måleri och skulptur. Dess främste målsman blev bildhuggaren Bertel

Thorvaldse.n, vars verksamhet sträckte sig långt in på 1800-talet.

Norge. Under 1700-talets långa fredsperiod genomgick Norge på det hela taget

en lycklig utveckling. Större delen av befolkningen hade sitt uppehälle genom

jordbruket. I Norge liksom i Sverige och Danmark vann bondeståndet under 1700-

talet ökad självständighet. Bönderna förvärvade äganderätt till jorden genom köp

från adeln, borgarna och kronan. Omkring 1800 gick genom landet en kraftig

religiös väckelse, vilken leddes av Hans Nielsen Hauge. Denne väckte böndernas

intresse även för samhälleliga frågor.

Trävaruhanteringen var av stor betydelse. En norsk järnhantering växte fram,

dock ej jämförlig med den samtidiga svenska. De viktigaste exportartiklarna var

fortfarande trävaror och fisk. Sjöfarten gick starkt framåt under 1700-talets senare

hälft. En stor del av såväl exporten som importen fraktades på norska fartyg, vilka

även gick i fraktfart mellan andra länder.

Borgarklassen, som visserligen även i Norge utgjorde en tämligen liten del av

befolkningen, gick framåt i välstånd och bildning. Inflyttningen från utlandet till de

norska städerna hade vid denna tid i det närmaste upphört. Borgarna var därför i

allmänhet norskfödda män, och det var inte minst bland dem som ett nytt norskt

nationalmedvetande växte fram.

Det enväldiga kungadömet sökte närma Norge och Danmark

till varandra. Danskar anställdes fortfarande på framstående poster i

Norge, och norrmän steg till betydande ställningar i Danmark. Ekonomiskt

kompletterade de båda länderna varandra. Danskarna fick monopol på

införsel av spannmål i södra Norge, norrmännen på införsel av järnvaror och

glas till Danmark. I allmänhet fann norrmännen väl i föreningen med

Danmark, och någon strävan att frigöra Norge ur unionen visade sig inte

under 1700-talet. Mot århundradets slut framträdde dock en nationell norsk

rörelse, som syftade till att mer än förut göra Norges intressen gällande.

Brytningen mellan Danmark och England 1807 hade ödesdigra verkningar

för Norge. Dess sjöfart stördes, och importen av nödvändiga varor, särskilt

livsmedel, förhindrades. Krig et var därför inte populärt, och många norrmän

greps av starkt missnöje med regeringen, som fasthöll vid förbundet med

Frankrike. Då samfärdseln mellan Danmark och Norge avbröts genom den

engelska blockaden, måste en särskild norsk regering inrättas i Kristiania. Ett

universitet grundades i Kristiania 1811. Hos en del norrmän. uppstod under

intryck av tidshändelserna tanken på en förening med Sverige.

Island.

Ända fram till enväldets införande (1662) bevarade Is land sin ställning

som en särskild stat under den danske konungen. Dess självständighet hade

dock alltmer försvagats. Under enväldet handlades de isländska ärendena

liksom de norska i Köpenhamn. De ledande danska statsmännen ägde dock

inte tillräcklig kännedom om isländska förhållanden. Därtill kom att de långa

avstånden mellan Danmark och Island medförde, att förbindelserna var

bristfälliga. När merkantilismen blev det härskande ekonomiska systemet i

Danmark, fick vissa danska städer monopol på den is ländska handeln. Men

samfärdseln uppehölls inte på ett tillfredsställande sätt, och isländarna led

ofta brist på förnödenheter. Verklig nöd framkallades vid några tillfällen

genom svåra naturkatastrofer. Vid ett vulkanutbrott år 1783 förstördes betena

på en stor del av ön genom askregnet, boskapen dog massvis, och av Islands

omkring 50 000 inbyggare omkom 9 000, de flesta av svält.

Mot slutet av 1700-talet visade regeringen större intresse för Islands

förhållanden. Handeln frigavs, dock endast för danske konungens undersåtar.

Island fick nu sin första stad i Reykjavik. Under enväldestiden hade alltingets

uppgifter blivit allt mindre betydande, och år 1800 upphävdes det helt och

hållet.

(slut)