Kriminologiska institutionen

Lagom mycket närhet

En metaetnografi av två studier

om medling vid våldtäkter

Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi, kandidatkurs (30 hp) Höstterminen 2013 Goriana Tarnitsova

SAMMANFATTNING

Forskningen kring medling vid brott är på framväxt och olika typer av medlingsprogram finns i

olika länder. Om medlingen är tillämpbar för alla typer av brott är dock en av frågorna som

forskningen på området hittills inte givit entydigt svar på. I denna uppsats riktar jag mitt fokus mot

ett av de mest integritetskränkande brotten - våldtäkten, och studerar medlingsdialogens effekter på

våldtäktsoffer.

Mitt syfte är att klarlägga under vilka förhållanden medlingsmötet mellan våldtäktsman och

våldtäktsoffer kan ha en terapeutisk verkan för offret. I studien presenteras erfarenheter från två

medlingsprojekt som uppvisar terapeutiska resultat i fall av våldtäkter: det ena från Danmark med

fall där offer och förövare känner varandra och det andra från USA med fall av främlingsvåldtäkter.

I dessa medlingsprojekt skedde möten under olika omständigheter: i det ena var det oberoende av

det rättsliga systemet, i det andra efter en traditionell rättsprocess. En metasyntes av två kvalitativa

studier om de två medlingsprojekten har gjorts enligt beskrivningen av metoden metaetnografi.

Analysen och tolkningen av materialet har utförts inom ramarna för en närhetsinriktad teoretisk

modell. Modellen består av beröringspunkterna mellan ideologin om restorative justice och idéerna

som den terapeutiska juridiken är sprungen ur.

Analysen visar att våldtäktsoffren som deltog i medling kände sig beredda att möta sina förövare

och fick ut nytta av dialogen tack vare det omfattande samhällsstödet som de erbjudits, såväl direkt

efter brottet som i samband med själva medlingsmötet. En annan viktig aspekt av de studerade

programmens upplägg var att de möjliggjorde en balans i maktförhållandet mellan parterna i

dialogen. Att båda projekten lyckades med att utesluta riskerna för sekundär viktimisering av

våldtäktsoffren såg jag som en nyckelfaktor bakom de uppvisade terapeutiska resultaten.

Avslutningsvis identifieras framtida forskningsinriktningar kring medling vid våldtäkter och

sekundär viktimisering. En diskussion förs kring användningen av metaetnografi som metod.

Metodologiskt bidrar detta examensarbete till att påvisa hur en metaetnografisk analys kan

genomföras i förhållande till en viktimologisk frågeställning.

........................................................................................................................1. INLEDNING 1

.........................................................................................2. SYFTE & FRÅGESTÄLLNING 1

................................................................................3. TEORETISKA RAMAR & BEGREPP 2

.....................................................3.1. Närhet som brott: våldtäkter & sekundär viktimisering 2

.............................3.2. Närhet som reaktion på brott: terapeutisk juridik & restorative justice 4

....................................................................................................4. TIDIGARE FORSKNING 6

.......................................................................................................4.1. Medling vid våldtäkter 6

.......................................................................................................5. METOD & MATERIAL 8

.....................................................................................................................5.1. Metaetnografi 8

....................................................................................................................5.2. Avgränsningar 9

................................................................................................................5.3. Litteratursökning 9

...................................................................................................................5.4. Urvalsprocess 10

..................................................................................................5.5. Reliabilitet och validitet 12

...............................................................................................5.6. Vetenskapsteoretisk ansats 13

.....................................................................................................................5.7. Förförståelse 14

........................................................................................................5.8. Etiska överväganden 14

.........................................................................................................................6. RESULTAT 14

.......................................6.1. Studie 1: ”Hvor ku ́ du gøre det?”, Karin Sten Madsen (2005) 15

6.2. Studie 2: ”After the Crime: the power of restorative justice dialogues between victims ......................................................................and violent offenders”, Susan L. Miller (2011) 18

.............................................................................................................................7. ANALYS 22

........................................................................7.1. Förhållande 1: samhällsstöd efter brottet 25

.............................................7.2. Förhållande 2: balans mellan parterna i medlingsdialogen 26

..........................................................................................8. AVSLUTANDE DISKUSSION 27

.......................................................................8.1. Resultatdiskussion: lagom mycket närhet 28

...........................................................................................................8.2. Framtida forskning 29

......................................................................................8.3. Metoddiskussion: metaetnografi 30

........................................................................................9. LITTERATURFÖRTECKNING 32

”Vi lever som vi drömmer, ensamma.”

Närmanden, Patrick Marber (1997)

1. INLEDNING

Hur nära är egentligen för nära? Antagandet att mellanmänsklig närhet, och därmed medling, kan

vara terapeutiskt är en av utgångspunkterna för min studie. Den grundar sig i Nils Christies

framställningar av närhet i artikeln ”Seeing the other” (2011). I denna artikel gör Christie en analys

av samhällssituationen efter terrordådet i Norge den 22 juli 2011. Christie påpekar att norrmännen

samlades på gatorna och kom varandra närmare efter tragedin (Christie 2011:395). Denna form av

närhet betraktar han som svaret på ett behov som uppstått med anledning av brottet, vilket ligger i

linje med vad psykologisk forskning kommit fram till: ett uttalat behov av ömhet och närhet hör till

de vanligt förekommande psykiska reaktioner som brottsoffer uppvisar (Lindgren 2010:483).

Vidare menar Christie att norrmännen på gatorna i Oslo inte var ute efter hämnd utan längtade att få

tillbaka tryggheten som rått i landet (Christie 2011:389). Denna tolkning överensstämmer med den

terapeutiska juridikens syn på idealet som rättsväsendets verksamhet borde utgå ifrån: att återställa

situationen för offret till vad den varit innan brottet (Diesen 2011:333).

Dessa skildringar tjänar som underlag för min analys kring närheten som reaktion på brott. Längtan

efter mellanmänsklig närhet uppfattar jag som ett sätt att täcka ett behov som brott kan ge upphov

till hos brottsoffret. Närhet som reaktion på brott betraktar jag således som ett försök till att

neutralisera brottets effekter på offrets psykiska hälsa. Medlingen kan i detta avseende vara ett av en

mängd möjliga svar. I den här studien har jag valt att se på medlingsmötet ur ett närhetsperspektiv:

våldtäktsoffer och våldtäktsman kommer nära och ser varandra. Medlingsdialogens effekter på

våldtäktsoffer studerar jag utifrån den terapeutiska juridikens syn på vad som främjar brottsoffers

välbefinnande. Antagandet att den mellanmänskliga närheten är en förutsättning för ett helande

(Rytterbro 2002:85) inramar min förförståelse inför valet av ämne.

2. SYFTE & FRÅGESTÄLLNING

Med denna uppsats eftersträvar jag att, utifrån befintlig litteratur, klarlägga under vilka förhållanden

medlingsmötet mellan våldtäktsman och våldtäktsoffer kan ha en terapeutisk verkan för offret.

Studiens fokus riktas mot två medlingsprojekt som uppvisar terapeutiska resultat i fall av våldtäkter:

1

det ena från Danmark med fall där offer och förövare känner varandra och det andra från USA med

fall av främlingsvåldtäkter. I dessa medlingsprojekt skedde möten under olika omständigheter: i det

ena var det oberoende av det rättsliga systemet, i det andra efter en traditionell rättsprocess.

Frågeställningen som jag ämnar besvara är följande:

✦ Vilka förhållanden möjliggjorde medlingsmötenas terapeutiska inverkan på våldtäktsoffren i

de studerade projekten?

3. TEORETISKA RAMAR & BEGREPP

I detta kapitel presenteras uppsatsens teoretiska utgångspunkter. För att illustrera dessa har jag

skapat en teoretisk modell som också kommer att bli verktyget i min analys. Modellen består av

båda sidorna av samma mynt: närhet som brott samt närhet som reaktion på brott.

3.1. Närhet som brott: våldtäkter & sekundär viktimisering

Våldtäkter

Begreppen sexuella övergrepp, våldtäkter och sexualbrott används ofta omväxlande i litteraturen på

området. För tydlighetens skull har jag valt att genomgående hålla mig till ”våldtäkt” i denna studie.

Detta innebär dock inte att jag inskränker mig till begreppets juridiska innebörd. Våldtäktsbegreppet

jag utgår ifrån bygger framförallt på offrens subjektiva upplevelse av händelsen. Denna något

bredare definition har kommit till användning i det dagliga arbetet på Centrum för våldtäktsoffer i

Köpenhamn (Madsen 2005:23), vilket gör den lämplig för ett terapeutiskt sammanhang.

Våldtäkter har en utpräglad särställning jämfört med andra typer av brott, framförallt på grund av

kränkningen som utmärker dem (Lindfors 2012:34). Joan McGregor (2005) är en av forskarna som

resonerat kring denna fråga. Hon menar att en persons kropp och egendom kan liknas vid en

personlig domän som man har kontroll över och som är central för känslan av identitet. Denna

personliga domän beskriver hon som cirklar. Brott kan uppfattas som mer eller mindre allvarliga

kränkningar av de inre respektive yttre cirklarna. En våldtäkt innebär en extrem gränsöverskridning

där offrets rätt till självbestämmande över sin egen kropp och sin sexualitet är åsidosatt. Därmed

blir brottet ett intrång i de mest intima aspekterna av personligheten (de innersta cirklarna) 2

(McGregor 2005:223-224). En våldtäkt kännetecknas dessutom av att förövaren avhumaniserar sitt

offer, menar psykoterapeuten Börje Svensson, en av få eller kanske till och med den enda i Sverige

som samtidigt arbetar med behandling av både offer och förövare av sexualbrott. Med

avhumanisering menar han nedgraderingen och objektifieringen av offret som förekommer vid och

möjliggör våldtäkter (Svensson 2012:11). I ljuset av dessa resonemang kan våldtäkter uppfattas som

”för mycket” närhet. Förövaren ser inte sitt offer som en likvärdig medmänniska och kommer,

metaforiskt sett, alltför nära och går över alla gränser.

Sekundär viktimisering

Begreppet sekundär viktimisering förknippas med de negativa psykosociala konsekvenserna som ett

brottsoffer kan drabbas av till följd av brottet. Det kan handla om att utveckla posttraumatiskt

stressyndrom, inte klara sitt arbete, drabbas av sömnbesvär, behandlas annorlunda och annat.

Sekundär traumatisering är ett närliggande begrepp som syftar på en negativ upplevelse av

rättsprocessen som påfrestande och även traumatisk i sig (Diesen 2011:225). I forskning som riktas

mot våldtäktsoffer förekommer ofta begreppet ”the second rape” (Campbell et al. 1998:1240). Detta

är en benämning för den mängden ifrågasättande och ”skyll på offret” attityder och beteenden som

våldtäktsoffer stöter på efter brottet. Oftast handlar det om negativa upplevelser vid kontakterna

med de olika samhällsaktörer och tjänsteleverantörer som våldtäktsoffer vänder sig till för att söka

stöd och hjälp efter brottet. Dessa kan förstärka traumat av brottet och motverka den fortsatta

rehabiliteringen (Campbell et al. 1998:1240 -1241).

Psykologiska studier påvisar att våldtäktsoffers psykiska läge och välbefinnande påverkas och är

direkt beroende av samhällets responsförmåga och bemötande efter brottet (Campbell

1998:1240-1241). Med ”samhället” och ”samhällets bemötande” i detta sammanhang syftar man

framförallt på myndigheterna och yrkesgrupperna som i sitt dagliga arbete kommer i direkt kontakt

med våldtäktsoffer (polis, vårdpersonal, åklagare, socialtjänst och andra) men även på uppfattningar

och signaler som sprids genom media såsom internet, filmer, teve och annat. Dessa påverkar

allmänheten, däribland våldtäktsoffrens direkta omgivning. Antagandet att det, ur reparativ

synvinkel, finns bra och mindre bra sätt att bemöta våldtäktsoffer på ligger till grund för denna

studie.

3

Min teoretiska förståelse av brott i termer av ”alltför mycket” närhet utgår som sagt ifrån brottet på

individnivå (förövarens brist på respekt för offrets gränser) men sträcker sig långt utanför dess

ramar. Samhällets bemötande kan också vara skadligt för offret och detta lyfter närhet-brott

konceptet till ett mer abstrakt plan. Den sekundära traumatiseringen kan liknas vid ett ytterligare

övergrepp (Diesen 2011:225) som förvärrar offrens psykiska läge och detta gäller, enligt min

uppfattning, även den sekundära viktimiseringen i stort. Efter det ursprungliga brottet så kan även

samhället, eller vi andra, gå över gränsen, komma ”alltför nära” och skada offret. Att undvika

sekundär traumatisering och sekundär viktimisering hör till huvudambitionerna inom den

terapeutiska juridiken (Diesen 2011:225).

3.2. Närhet som reaktion på brott: terapeutisk juridik & restorative justice

Terapeutisk juridik

När det gäller användningen av begreppet ”terapeutisk(t)” i denna uppsats så har jag valt att

använda mig av Christopher Slobogins definition, så som han formulerar den i sitt bidrag till

antologin om terapeutisk juridik ”Law in a Therapeutic Key” (1996). ”Terapeutisk” är, enligt

honom, ”gynnsam i bemärkelsen att den ökar det fysiska och psykiska välbefinnandet hos en

person” (min översättning, Slobogin 1996:767).

Att bli utsatt för ett brott, och för ett våldsbrott i synnerhet, kan ge upphov till allvarliga och

långsiktiga psykiska skador som ofta överträffar de fysiska (Diesen 2011:109). Terapeutisk juridik

(therapeutic jurisprudence, förkortat TJ) är en rättsideologi och ett synsätt som talar till förmån för

ett ”bredare och djupare” synsätt vid rättstillämpningen i syfte att undvika att parternas situation

försämras efter processen. Hit hör bl.a. att ta hänsyn till de psykologiska och sociala

konsekvenserna som rättstillämpningen kan innebära samt att utveckla tvärdisciplinärt samarbete

mellan jurister, psykologer, samhällsvetare och andra, vilket kan leda till högre utredningskvalitet

och långsiktiga helhetslösningar för de inblandade parterna (Diesen 2011:13,18, 34). Brottsoffrets

rehabilitering ges en central plats inom TJ och man utgår ifrån att delaktigheten i en rättsprocess

och inflytande över utgången underlättar för brottsoffret att bearbeta traumat av det inträffade

(Diesen 2011:311). Ur ett terapeutiskt (TJ) perspektiv borde rättsväsendet utgå från idealet att

återställa offrets position till vad den var innan brottet. Den rättsliga processen bör därmed

”betraktas som en möjlighet till en ny start” (Diesen 2011:333).

4

Den terapeutiska juridiken lyfter frågan om möjligheterna som ett terapeutiskt - helhetsinriktat och

forskningsförankrat - tillvägagångssätt kan skapa för att gynna brottsoffrets rehabilitering. Därmed

pekar den på betydelsen av hur brottsoffer bemöts av rättsväsendet samt även av andra

samhällsaktörer efter brottet. TJ:s grunder kan uppfattas som närhet i den mån det handlar om

samhällets omhändertagande av brottsoffret. I det idealiska fallet kan rättsväsende och myndigheter

närma sig brottsoffret och, metaforiskt sett, sträcka ut en hjälpande hand så att hon/han lättare kan

gå vidare i livet efter brottet.

Restorative justice

Restorative justice (RJ) är en närliggande skola som fokuserar på den mellanmänskliga konflikten

och skadan som ett lagbrott givit upphov till. En utgångspunkt är att alla samhällsmedborgare

hänger nära samman och är beroende av varandra (Sherman & Strang 2007:6). Därmed bör alla

inblandade möta konsekvenserna av brottet för framtiden och vara delaktiga i processen som bidrar

till att skadan repareras (Diesen 2011:51). RJ delar TJ:s uppfattning om vikten av att brottsoffret ska

göra sin röst hörd. Att ha en aktörsroll i rättsprocessen anses av förespråkarna för RJ kunna

underlätta bearbetningen av känslorna som uppstått i samband med brottet. Rörelsens metod kallas

för medling och går ut på att gärningsperson och brottsoffer möts, ”öga mot öga”, för att diskutera

brottet. En nödvändig förutsättning är att både brottsoffer och förövare är villiga att delta i denna

process. Personen som anordnar mötet och leder diskussionen kallas för medlare. ”Varför hände

det?” och ”Hur ser framtiden ut?” är nyckelfrågorna som tas upp under samtalet och som är

viktigast för brottsoffret ur ett terapeutiskt perspektiv (Sherman & Strang 2007:39. Diesen

2011:366). Beroende på lagstiftningen i olika länder kan medlingen fungera som alternativ eller

som ett komplement till en traditionell rättegång. I sådana fall kallas processen för

förhandsmedling. Vid efterhandsmedling däremot möts offer och förövare efter rättsprocessen, då

förövaren avtjänar sitt straff i fängelse (Diesen 2011:320). Victim-offender mediation (VOM), då

endast förövare och brottsoffer möts, är den vanligaste formen av medling i brottmål men även

andra varianter förekommer, t.ex. medlingskonferenser (community conferences) då även parternas

familjer, socialarbetare och andra deltar i diskussionen (Diesen 2011:322). Mot bakgrund av

studiens fokus på effekterna av samtalet, ges ”medling” en bred definition i denna uppsats. Denna

omfattar alla olika RJ:praktiker som innefattar ett möte och samtal mellan våldtäktsoffer och

våldtäktsmän.

5

Min uppfattning av restorative justice som närhet, bygger på Nils Christies syn på rollen som

konflikter kan spela i en mänsklig relation samt även i samhället i stort. Christie påtalar faran med

det ökande sociala (däribland nationella, etniska, kulturella) avståndet mellan människorna i det

nutida västerländska samhället (Christie 2011:379). Denna utveckling leder enligt honom till att

människor inte lär känna varandra som hela personer utan bara som rollfigurer. Därför betyder

människorna inte så mycket för varandra och är utbytbara (Christie 1977:24). De mellanmänskliga

konflikterna kommer in i bilden som krafter som, bland annat genom medling, skulle kunna

”tämjas” och driva fram individens och samhällets utveckling (Christie 2013:15). Ur detta

perspektiv blir mötet/närheten mellan brottsoffer och förövare en möjlighet att använda sig av

konflikten som en tillgång. Medlingen som närhet fungerar alltså som en plattform för att motverka

en negativ utveckling på såväl individ- som på samhällsnivå (se även Christie 1977, 2011).

4. TIDIGARE FORSKNING

I följande kapitel redogör jag kortfattat för olika perspektiv på tillämpningen av medling vid

våldtäkter.

4.1. Medling vid våldtäkter

I sin rapport ”Restorative justice: the evidence” studerade Sherman och Strang (2007) RJ:praktiker

från hela världen och kom fram till att offer som väljer att träffa och prata med sina förövare

uppvisar reducerade PTSD-symtom efter samtalet (Sherman & Strang 2007:8). De analyserade

dessutom tio projekt där medling användes som alternativ till en rättegång i fall av våldsbrott och

konstaterade lägre återfall i brott hos förövarna i dessa fall jämfört med återfall efter medling vid

egendomsbrott (Sherman & Strang 2007:68). Författarna menar att restorative justice-praktiker kan

uppvisa bättre resultat, både för brottsoffer och för förövare, vid brott där offer är personligt

involverade än för egendomsbrott. Mot denna bakgrund är det angeläget att diskutera varför

medling i fall av våldtäkter länge varit och fortfarande är ett kontroversiellt ämne (Sharpe

2013:146).

Traditionellt anser forskare och praktiker på området att medling inte är lämplig i fall av

främlingsvåldtäkter samt vid brott då män utsätter kvinnor och barn i sin familj för våld (t.ex.

6

våldtäkter i nära relationer och sexuella övergrepp mot barn). Våldsutövandet i dessa fall

kännetecknas av ett ojämlikt maktförhållande mellan offer och förövare som medlingsdialogen

skulle kunna vidmakthålla. Ur ett sådant perspektiv skulle förövaren kunna försöka manipulera

medlingsprocessen, vilket kan leda till ytterligare viktimisering av offret (se Daly & Stubbs, 2006).

Dessa uppfattningar uppstod på 80-talet då medling la fokus på försoning mellan parterna och

erbjöds som ett alternativ till en traditionell rättsprocess, dvs. förhandsmedling (Madsen & Pali

2011:51, Miller 2011:13).

Möjligheten till efterhandsmedling, däremot, grundas på uppfattning att medlingsmötet kan vara

någonting som vissa brottsoffer är i behov av och som kan komplettera rättegången (Diesen

2011:325). I och med att förövarna redan sitter i fängelse har de ingenting att ”vinna” på att träffa

och samtala med sitt offer utan gör det för sin egen skull och av egen vilja (Miller 2011:209). Detta

gör efterhandsmedlingen tillämpbar även i fall av våldsbrott, såsom mord, dråp, våldtäkter och

andra. Internationellt sett är efterhandsmedlingen den enda mer eller mindre etablerade praktiken

vad gäller medling vid våldtäkter. Projekt för dialog mellan offer och förövare för våldsbrott (där

våldtäkter inte är uteslutna) som sitter i fängelse finns i 25 stater i USA, i Kanada samt i Belgien

(Daly 2012:14, Miller 2011:17, Van Droogenbroeck 2010:231).

Ett praktiskt problem när det gäller tillämpningen av medling vid våldtäkter är att medling i

brottmål förutsätter att förövaren erkänt brottet. Madsen (2007) tar upp frågan om att det är sällsynt

att män erkänner våldtäkt i en rättslig process. Enligt henne så anses ”riktiga” män inte behöva

utöva våld för att få kvinnor att ha sex med dem. Om den anklagade medgav att han tvingat någon

till sex så skulle han inte bara hamna i fängelse utan även förlora sin manliga heder, vilket skulle

innebära en skam. Enligt Madsen (2007) så är detta en av förklaringarna till att bara en tredje del av

alla män som anklagats för våldtäkter i Danmark blir dömda (Madsen 2005:2).

Det låga antalet fällande domar vad gäller våldtäkter samt den sekundära traumatiseringen av offren

under processen som forskningen uppmärksammat (Daly, 2002) tyder på att rättsväsendet i de

västerländska länderna misslyckats med att hitta tillfredsställande lösningar för våldtäktsoffer

(Madsen & Pali 2011:52). I detta sammanhang för Madsen och Pali (2011) en diskussion kring

möjligheten att införa medling som ett komplement till den traditionella rättsprocessen för de

förövare och offer som skulle vara intresserade av det. Kombinationen av en traditionell rättegång

och möjlighet till medlingsmöte skulle, enligt författarna, utesluta risken för att en förövare skulle

7

delta i medling ”bara” för att undvika hårdare straff. Samtidigt skulle våldtäktsoffret få en plattform

för sin egen berättelse vid sidan av rättegångsförhandlingarna. Enligt denna modell så skulle även

kvinnor som inte vill anmäla övergreppen få möjligheten att begära medling (Madsen & Pali

2011:56).

5. METOD & MATERIAL

I detta kapitel redogör jag för mitt val av metod till studien samt för mitt tillvägagångssätt vid

införskaffandet av material för uppsatsen.

5.1. Metaetnografi

För att besvara uppsatsens frågeställning har jag valt att genomföra en metaetnografi. Noblit och

Hare (1988) beskriver en metaetnografi som ett sätt att göra metasyntes av kvalitativ forskning.

Metoden beskrivs som en motsvarighet till metaanalyser vad gäller kvantitativ forskning och går ut

på tolka en sammanställning av publicerade kvalitativa studier (Noblit and Hare 1988:10). Fokus

läggs vid meningen som studierna har i förhållande till varandra, dvs. på centrala teman och

analogier mellan dem (Noblit & Hare 1988:10). En metaetnografi möjliggör jämförelser mellan

olika studier och därmed formuleringen av cross-case slutsatser (Noblit & Hare 1988:13) En

nyckelaspekt av metaetnografin är översättningen av tolkningen från en viss studie till en annan

studies tolkning (Bryman 2011:107). Forskaren som gör en metaetnografi uppmuntras att identifiera

och överföra idéer och begrepp från olika studier (Britten et al. 2002:210) för att komma fram till en

ny tolkning av de sammanställda forskningsresultaten. Insikterna som forskaren formulerar sträcker

sig således bortom de ursprungliga studiernas resultat och anses utgöra ett nytt bidrag till den

befintliga litteraturen. Resultaten av en metaetnografi kan innebära formuleringen av nya begrepp

och hypoteser som kan prövas av andra forskare (Britten et al. 2002:214).

I sin beskrivning av metaetnografin formulerade Nobilt och Hare (1988) sju steg som denna typ av

metasyntes inbegriper och som jag fått vägledning av i uppsatsen. I detta kapitel redogör jag för

steg ett till två som utgör föranalysfasen (litteratursökning, urvalsprocess). Steg tre till sju innebär

datasyntes (genomläsning av studierna, identifiering av och översättning av de befintliga

kopplingarna mellan dem, eventuella grupperingar, slutligt resultat). Analysfasen redogör jag för i

den inledande delen av resultatkapitlet.

8

5.2. Avgränsningar

Litteraturgenomgången i denna studie bestod av två huvudsakliga steg. I ett första steg skaffade jag

mig en överblick över praxis på området i ett internationellt perspektiv, dvs. tog reda på vilka länder

i världen som erbjuder möjlighet till medlingsmöten vid våldtäkter och hur det sker. I denna process

begränsade jag mig till publicerad forskning på engelska. I ett andra steg gjordes avgränsningar i

ljuset av definitionen av begreppet ”våldtäkter”. ”Gendered violence” är ett nyckelbegrepp i

engelskspråkig forskning om medlingspraktiker och det omfattar sexuella övergrepp mot barn, våld

mot kvinnor och våldtäkter (Madsen 2005:21). Jag valde att vända blicken till främlingsvåldtäkter

(stranger rape) samt på våldtäkter där offer och förövare varit bekanta / vänner sedan tidigare

(acquaintance rape). Våldtäkter inom äktenskap / nära relationer samt mot barn faller utanför ramen

för uppsatsen på grund av maktförhållandet mellan förövare och offer som ofta kännetecknar dessa

fall och som gör dem olämpliga för medling (Madsen & Pali 2011:51). I de genomgångna studierna

var alla förövare män och alla offer - kvinnor då den befintliga forskningen om medling hittills

endast studerat sådana fall.

Nedan följer en redogörelse för själva sökningsprocessen samt för de publikationer som granskats

och valts ut respektive bort. Omfattningen av en metaetnografi, vad gäller sökningsprocess och

antal inkluderade studier, är oftast mer begränsad än den av en systematisk litteraturstudie på grund

av strävan efter att undvika grova generaliseringar vid tolkningen (Britten et al. 2002:210). Denna

uppsats gör således inga anspråk på att ge en uttömmande bild av var i världen medlingsmöten i fall

av våldtäkter sker och hur det går till. Med detta sagt hoppas jag dock på att den grundliga

litteratursökning som jag utfört och med vars hjälp jag stiftat bekantskap med inflytelserika forskare

och forskningscentrum på området (Randolph 2009:2), resulterat i en representativ sammanfattning

av det aktuella forskningsläget.

5.3. Litteratursökning

Litteratursökningen gjordes i databaser som tillhandahåller vetenskaplig litteratur (Google Scholar

och psycINFO) och därmed riktades fokus mot vetenskapligt granskade publikationer som artiklar,

rapporter och böcker. Sökningen gjordes på orden ”restorative justice”, ”mediation”, ”rape”,

”sexual assault”, ”Europe”, ”European practices”. Ett så kallat ”snöbollsurval” (Heber 2005:21)

användes som komplement till sökningen i databaserna då de genomgångna studiernas

9

litteraturlistor gav uppslag till ny läsning. Tablå 1 ger en översikt över studierna om

medlingsprojekt vid våldtäkter som jag gått igenom.

Tablå 1. Översikt över restorative justice-praktiker vid våldtäkter: engelskspråkig forskning, yngsta deltagare är 16 år

Författare Land / År Beskrivning Antal deltagare / brottstyper Metod

Studiens inriktning /

forskningsfråga

Karin Sten Madsen

Danmark / 2005

Medlingsmöten sker fristående från det rättsliga systemet, oavsett om

brotten polisanmälts eller inte. Författaren genomdrev projektet på Centrum för våldtäktsoffer. Hon var

själv medlare.

16 deltagare / 15 våldtäkter, ett

våldtäktsförsök. Offren kände sina

förövare. Fem förövare mötte sina

offer i samtal.

kvalitativa intervjuer i

tre steg

Kan medling bidra till att förbättra våldtäktsoffers livssituation?

Shirley

Jülich, John Buttle et al.

Nya Zeeland/

2010

Medlingskonferenser dit även parternas anhöriga bjuds in. Initiativet

kan komma från domstol eller från offer/förövare. Modellen följer Koss

& Hopkins (2004) upplägg.

29 fall / nio avslutade konferenser

kvalitativa intervjuer

Kan man uppnå rättvisa genom

restorative justice vid sexuellt våld?

M.Koss, C. Hopkins et

al.USA/2004

Medlingskonferenser istället för rättegång i fall som bedöms vara

lämpliga. Förövaren är skyldig att följa vissa villkor för att undvika att

rättegång ska hållas (han skriver under en överenskommelse under

medlingskonferensen).

våldtäkter där offer och förövare känner

varandra och då minimalt fysiskt våld

användes

kvalitativa intervjuer

Kan restorative justice som alternativ

till straff gynna förövaren / offret /

samhället?

Susan L. Miller USA/2011

Efterhandsmedling, möten äger rum i fängelset medan förövare avtjänar

sina straff.

nio fall av våldsbrott, fem fall av ”gendered violence”, därav två främlingsvåldtäkter

kvalitativa intervjuer

vid två tillfällen,

dokument-analys

Hur kan efterhandsmedling

hjälpa brottsoffer och förövare av allvarliga

våldsbrott att gå vidare i livet?

5.4. Urvalsprocess

Efter litteraturgenomgången blev två studier utvalda - Karin Sten Madsens (2005) och Susan

Millers (2011) - för att ingå i uppsatsen. Detta motsvarar hälften av publikationerna som jag

bekantat mig med. Urvalet gjordes mot bakgrund av vad som var väsentligt för studiens syfte, dvs.

det terapeutiska perspektivet. Därför riktades fokus mot studiernas slutsatser om våldtäktsoffrens

välbefinnande efter medlingsprocessen. Min ambition vid urvalet var att skapa bästa möjliga

förutsättningar för analys och därmed till ett omfattande svar på studiens frågeställning. Att använda

mig av två publikationer som framställer två olika former av medlingsmöten tjänar detta syfte.

10

Susan Millers (2011) studie om efterhandsmedling valdes ut för att ingå i uppsatsen då studien är

representativ för en existerande och metodologiskt utvecklad restorative justice-praktik i USA.

Programmets utformning följer nämligen gällande riktlinjer från andra projekt för dialog mellan

offer för våldsbrott och förövare i fängelse i andra amerikanska stater (bl.a. Ohio och Texas, Miller

2011:17). Studier om efterhandsmedling är användbara för att undersöka medlingssamtalets

terapeutiska effekter på brottsoffer eftersom förövarna är genuint motiverade till att delta just för

sina offers rehabiliterings skull. Att förövarna som deltar i efterhandsmedling är ångerfulla minskar

risken för ytterligare traumatisering av offren vid mötet, vilket gör medlingsdialogen tillämpbar

även i fall av främlingsvåldtäkter. Att Millers (2011) bok har dessutom recenserats och framställts i

positiv dager i tidskriften ”Restorative Justice: An International Journal” (2013), uppfattade jag som

tecken på forskningskvalitet. I min presentation och analys av Millers (2011) studie har jag sett till

att bara använda resultat som författaren explicit nämner gäller för alla offer, alternativt endast för

våldtäktsoffren i projektet. Detta blev nödvändigt eftersom slutsatserna som Miller kommer fram

till bygger på hennes arbete med alla nio fall, vilka omfattar olika typer av våldsbrott.

I syfte att ytterligare utvidga perspektivet bestämde jag mig för att kombinera Millers (2011) studie

med en annan där medlingsmötena intar en annorlunda skepnad. Därför valdes Karin Sten Madsens

(2005) studie ut för att ingå i uppsatsen. De medlingsmöten hon skriver om sker oberoende av det

rättsliga systemet och brotten behöver inte ens vara anmälda till polisen. Denna medlingsform kan

uppfattas som raka motsatsen till efterhandsmedlingen där förövare och offer redan gått igenom en

traditionell rättsprocessen. Initiativet till medlingsmöten som Karin Sten Madsen (2005) skriver om

kom från just våldtäktsoffer som kände att ett samtal med förövaren skulle kunna vara till hjälp i

deras rehabilitering (Sten Madsen 2007:1), vilket gör studien lämplig till ändamålet att undersöka

medlingens terapeutiska inverkan. Avgörande var dessutom att medlingsverksamheten bedrivs på

ett särskilt anpassat Centrum för våldtäktsoffer där ett multidisciplinärt team är helt tillägnat

våldtäktsoffers välbefinnande (Bramsen et al. 2009:891). Som framgår ovan så riktades mitt

intresse framförallt mot medlingsprojekt där båda parterna var vuxna. Ett undantag blev dock

nödvändigt i detta avseende. Två av våldtäktsoffren i Madsens (2005) projekt är minderåriga: 16

respektive 17 år gamla, men jag valde ändå att inkludera studien. Eftersom förövarna i dessa fall är

jämnåriga (parterna är klasskamrater) så ansåg jag att frågan om maktförhållande mellan parterna

inte var aktuell och därför inte skulle påverka den fortsatta analysen.

Koss et al. (2004) studie valdes bort som material för uppsatsen på grund av de rådande rättsliga

förhållandena kring medlingsmötena. I dessa fall äger en medlingskonferens rum istället för en

11

traditionell rättegång och förövaren förväntas skriva på och hålla sig till givna överenskommelser

för att undvika hårdare straff. Detsamma gäller Jülich et al. (2010) studie i Nya Zeeland som

egentligen inspirerats av Koss et al. (2004) program (Daly 2011:7). Dessa projekt är exempel på

förhandsmedling som ett alternativ till straff inom rättsväsendet. Jag anser att de kräver mer

djupgående analys med hänsyn till de faktorer som skulle kunna påverka gärningsmannens motiv

till att delta i medling och därmed sudda ut bilden av dialogens terapeutiska effekter. Nya Zeeland

är dessutom ett land vars straffrättssystem integrerat och använder sig av medling vid brott i

betydligt större utsträckning än resten av västvärlden. En närmare analys av landets rättsliga

traditioner samt av allmänhetens inställning till restorative justice i stort skulle vara nödvändiga ifall

fokus riktades mot Jülichs (2010) projekt. Projekt där omständigheterna kring medlingsformatet

skulle lämna alltför stort utrymme för diskussion ansågs inte förenliga med denna uppsats syfte.

Därför valdes dessa studier bort.

5.5. Reliabilitet och validitet

En metaetnografi innebär en analys av sekundärkällor (Bryman 2011:107). För att bidra till hög

validitet och reliabilitet av min studie var det viktigt att beakta god källkritik vid sammanställningen

av relevanta publikationer. Med god källkritik menas det att säkerställa att resultaten som

primärkällorna uppvisar är hållbara (Trost 2008:58). Resonemang kring de utvalda studierna

metodologiska svagheter är därför på sin plats.

Både Madsen (2005) och Miller (2011) använde sig av kvalitativa intervjuer med deltagarna i

medlingsprojekten. Till skillnad från Miller (2011) var dock Madsen (2005) själv författare till

rapporten om medlingsprojektet som hon själv genomfört. Deltagarna intervjuades alltså av

medlaren som de kände väl och som möjliggjort hela processen, vilket förmodligen försvagar

Madsens (2005) studies reliabilitet. De intervjuades svar kan ha varit något annorlunda såvida de

hade intervjuats av en för projektet utomstående person. Detsamma gäller även studiens resultat i

stort: forskarens objektivitet skulle kunna ifrågasättas i den mån hon studerat ett projekt som hon

själv varit ansvarig för.

I sin bok tar även Miller (2011) upp frågan i vilken utsträckning den enskilda medlarens personliga

egenskaper kan ha haft direkt inverkan på offrens upplevelser och därmed på studiens resultat.

Medlaren i det amerikanska programmet som Miller presenterar hade själv drabbats av våldsbrott i

sitt liv och några av de intervjuade deltagarna ansåg det som avgörande för hennes förmåga att

12

förstå deras känslor och upplevelser (Miller 2011:173). Detta lyfter upp frågan om de terapeutiska

resultaten som de utvalda medlingsprojekten uppvisar hade varit annorlunda om medlaren varit en

annan person. Metodologiskt sett kan båda studiernas validitet och reliabilitet ifrågasättas i den mån

den enskilda medlarens personlighet kan ha påverkat deltagarnas upplevelser av medlingen samt

även deras svar på intervjufrågorna. Att egenskaper hos intervjuarna i mer eller mindre utsträckning

påverkar respondenterna är dock ett uppmärksammat problem i kvalitativ forskning som man sällan

kan utesluta ur bilden (Bryman 2011:223). Viktigt är dock att medvetandegöra detta, speciellt med

tanke på den framtida utvecklingen av andra medlingsprojekt och medlingsutbildningar.

Frågan om metaetnografins validitet är kopplad även till forskarens roll och subjektivitet (se nedan).

I sin tolkning av de insamlade data ska forskaren bevara de inkluderade studiernas mening.

Översättningarna mellan studierna samt insikterna som man kommer fram till ska således

överensstämma med begreppen och slutsatserna av de ursprungliga publikationerna (Britten et al.

2002:214). Detta har jag varit noga med att förhålla mig till under arbetets gång. Ett sätt att komma

över detta problem vore att, i arbetets slutskede, be författarna till studierna som ingår i syntesen att

kontrollera om de tycker att tolkningarna som formulerats i metaetnografin går att koppla till deras

egna resultat (Britten et al. 2002:213). Detta angreppssätt liknar en så kallad respondentvalidering

som brukar användas vid kvalitativa intervjuer för att säkerställa studiens trovärdighet (Bryman

2011:353). Att förmedla mina resultat till Karin Sten Madsen och Susan L. Miller hade dock krävt

en översättning av min uppsats från svenska till engelska. Av tidsmässiga skäl har detta slutförande

steg inte utförts.

5.6. Vetenskapsteoretisk ansats

I denna uppsats ämnar jag att tolka tidigare forskning. Hermeneutiken ansågs därmed vara relevant

som vetenskapsteoretisk utgångspunkt. Ett hermeneutiskt angreppssätt kan innefatta olika metoder

och inriktningar men en bruklig uppdelning är den mellan en deduktiv och en induktiv ansats. I

denna studie har jag valt att inta ett induktivt perspektiv, vilket innebär att tolkningen av materialet

växer fram under arbetets gång (Sohlberg & Sohlberg 2011:246). Jag kommer således att ha ett

öppet förhållningssätt till de möjliga kopplingar som kan finnas mellan studierna som ingår som

material för uppsatsen. Då det finns lite forskning om medling vid våldtäkter förefaller den

induktiva ansatsen, som beskrivits som ”upptäckandets väg” (Patel & Davidson, 2003), vara ett

lämpligt tillvägagångsätt för att förstå och beskriva hur verkligheten ser ut.

13

5.7. Förförståelse

Varje tolkning är beroende av den som gör den. Att tydliggöra forskarens förförståelse är därför

viktigt när man valt en hermeneutisk ansats (Olsson & Sörensen 2007:10). Som framgår av

inledningen och syftesavsnittet grundas denna uppsats på antagandet att mellanmänsklig närhet, och

däribland medling, kan ha terapeutiska effekter på brottsoffer. Jag utgår dessutom ifrån att

människor i behov av rehabilitering behöver andra människor i processen och att brottsoffer inte

mår bättre av att bli utelämnade att klara sig själva. Att framgångsrika terapeutiska resultat

förutsätter mellanmänskliga interaktioner och att trauman som brott orsakar kräver stöd och hjälp

från omgivningen inramar min förförståelse. Dessa tankegångar är resultaten framförallt av

intrycken som Nils Christies verk gjort på mig men även av mitt intresse för psykologisk forskning

om utsatthet för brott. Min förförståelse uppfattar jag framförallt som positiv då den är drivkraften

bakom en studie som uppmärksammar tämligen outforskade frågor. Medlingspraktiker vid

våldtäkter utgör en för närvarande oundersökt forskningsnisch och min förhoppning är att

föreliggande uppsats kan bli ett steg i riktning mot framtida studier.

5.8. Etiska överväganden

Trots att människan som individ inte är direkt involverad då en metaetnografi görs, så uppstår det

etiska problem med analysen av sekundärdata. Då jag inte träffat deltagarna i medlingsprojekten

själv har jag egentligen inte fått deras tillstånd att göra en ny analys av materialet (Bryman

2011:535). Originalstudierna som jag använder mig av har dock redogjort för sina etiska

ställningstaganden och bevarat deltagarnas integritet. Datan som jag återanvänt i min uppsats kan

alltså inte knytas till enskilda individer.

6. RESULTAT

I detta kapitel redogör jag för de två medlingsprojekten som jag valt ut som material för uppsatsen.

De kortfattade presentationerna av originalstudierna inkluderar jag i uppsatsens resultatkapitel då

även dessa är bearbetade av mig. Dels presenterar jag studierna översatta till svenska (från danska

respektive engelska), dels framställer jag framförallt de delarna av studierna som, både teoretiskt

och metodologiskt sett, är viktiga för min vidare analys.

14

I min framställning av originalstudierna har jag framförallt lagt tonvikt vid författarnas slutsatser

om och förklaringar till medlingens effekter på våldtäktsoffrens psykiska välbefinnande. Detta

beslut motiverar jag med mitt metodval: en metaetnografi lägger främst fokus på förklaringarna och

tolkningarna som finns i originalstudierna, inte på datan som originalstudierna baseras på (Britten et

al.2002:210, Bryman 2011:107). För en utförligare beskrivning av respektive medlingsprojekts

upplägg och fallbeskrivningar hänvisas därför läsare till originalkällan.

Vidare har jag valt att inkludera i min redogörelse även våldtäktsoffrens motiv till att delta i

medling. Detta föreföll mig på sin plats mot bakgrund av uppsatsens teoretiska perspektiv: den

terapeutiska juridiken framhåller vikten av att brottsoffer ska göra sin röst hörd (Diesen 2011:311).

Kunskapen om varför de våldtagna kvinnornas ville träffa sina våldtäktsmän från första början kan

således skapa en djupare förståelse för medlingsdialogens inverkan på offrens rehabilitering. Därför

ingår även våldtäktsoffrens motiv i min presentation av studierna.

6.1. Studie 1: ”Hvor ku ́ du gøre det?”, Karin Sten Madsen (2005)

Bakgrund

Centrum för våldtäktsoffer på Rikshospitalet i Köpenhamn ingår i ett nationellt nätverk av center

som tar emot offer för sexuella övergrepp, oavsett om brotten polisanmälts eller inte. Personalen på

centret består av läkare, sjuksköterskor, psykologer och socialarbetare som, genom sitt

tvärdisciplinära samarbete, erbjuder allomfattande hjälp och stöd till offer för sexuella övergrepp

och deras anhöriga. Ungefär 250-300 kvinnor kontaktar centret i Köpenhamn varje år. Cirka 65%

av dem har känt gärningsmannen före övergreppet och en tredjedel väljer att polisanmäla brotten.

Centrum för våldtäktsoffer strävar efter att hjälpa de utsatta kvinnorna att återfå kontrollen över sina

liv och att minska riskerna för ytterligare viktimisering (Pali & Madsen 2011:57). Möjligheten till

medlingsmöten (eller ”restorative dialogues”, Madsen & Pali 2011:49) erbjöds för första gång då ett

våldtäktsoffer bad om hjälp med att kontakta sin förövare - en nära vän till henne som hon känt i

många år. Senare uttryckte flera kvinnor samma önskan att få prata med sina förövare om brottet

och dess konsekvenser, och så småningom blev medlingssamtalen en del av hjälpen som erbjuds på

centret (Madsen 2007:1-2).

”Hvor ku ́ du gøre det?” är en studie som Karin Sten Madsen genomförde mellan juli 2003 och juli

2004 då hon jobbade som medlare på Centrum för våldtäktsoffer. Med hjälp av kvalitativa

15

intervjuer i tre steg undersökte hon om medling kan bidra till att våldtagna kvinnor förbättrar sin

livssituation (Madsen 2005:6). I undersökningen ingick 16 kvinnor, därav 15 hade varit utsatta för

våldtäkt och en för våldtäktsförsök. Alla offer kände sina våldtäktsmän sedan tidigare. Fem av

kvinnorna anmälde övergreppet till polisen (Madsen 2005:26-27).

Förberedelser inför mötet

Centrum för våldtäktsoffer får inte komma i kontakt med förövaren och erbjuda ett medlingsmöte.

Det är kvinnan själv som ska göra det, oftast via brev (eget eller skrivet med hjälp av medlaren).

Kvinnorna i projektet var beredda på att mannen förmodligen inte skulle höra av sig alls eller att

han skulle avvisa idén om ett medlingssamtal. Tio av 16 kvinnor i undersökningen skickade brev till

sina förövare och sex av dem fick svar. De som inte fick det blev besvikna men ändå såg de sina

brev som ett viktigt och stärkande steg framåt. De kände stolthet över att de gjort vad som känts rätt

och nödvändigt för dem (Madsen 2007:4, Pali & Madsen 2011:58).

Att få ett svar på brevet betyder inte nödvändigtvis att ett möte kommer att kunna ske. Man kan inte

räkna med ett tydligt erkännande av skuld när det kommer till våldtäkter men ändå kommer det

ibland erkännanden om att det hänt någonting som kanske inte varit helt rätt. Männen som är villiga

att delta i medlingen kontaktar medlaren och möter henne för ett eller ett par förberedande samtal.

Mannen behöver inte erkänna att han avsiktligt våldtagit kvinnan för att mötet skulle kunna ske utan

det räcker med att parternas beskrivningar av händelserna är mer eller mindre samstämmiga.

Avgörande är om mannen är villig att medge ansvar (graden av ansvarstagande varierar från fall till

fall) för situationen som kvinnan har uppfattat olika samt om han vill svara på hennes frågor

(Madsen 2007:4-5). Under de förberedande mötena med mannen och kvinnan pratar medlaren om

medlingens syfte och om parternas frågor och behov samt ser till att de inte har orealistiska

förväntningar (Madsen 2005:34).

Medlingssamtalet

Mötet äger rum på neutralt plan (t.ex. ett rum på biblioteket) och de praktiska detaljerna kring

ankomst, avgång, eventuellt sällskap och annat är ordnade i förväg (Madsen 2007:6). Medlaren är

aktivt närvarande men tillbakadragen och följer samtalet utan att styra det. Ibland ställs samma

frågor på olika sätt och då kan medlaren sammanfatta vad som sagts och fråga parterna om de vill

gå vidare. I Madsens (2005) undersökning fick fem kvinnor träffa sina förövare.

16

Madsen lyfter fram följande poäng vad gäller kvinnornas motiv för att delta i medling, så som de

uttryckte det både skriftligt, i sina brev, och muntligt i sina förberedande och intervjusamtal med

henne.

Varför ville de våldtagna kvinnorna träffa sina våldtäktsmän?

✦ De ville få en förklaring. De ville fråga ”Hur kunde du göra det?” och ”Hur tänkte du?”. De

ville höra mannens version av vad som hade hänt och varför. En våldtäkt är ett dolt brott som

ofta inte lämnar några synliga avtryck. Det är bara förövaren som kan vittna om att brottet ägt

rum. Paradoxalt nog var det viktigt för offren att få förövarens bekräftelse. De ville höra

sanningen, hur grym den än kunde vara, för att förhålla sig till den istället för att leva med

sina föreställningar och tvivel (Madsen 2005:42, 2007:5).

✦ De ville ge uttryck för sina känslor och berätta om konsekvenserna av våldtäkten. De ville tala

om rädslan, om de återkommande minnena, om självmordstankarna. De ville att mannen

skulle förstå hur allvarligt han skadat en annan människa och att en hel tillvaro blivit

förändrad. På sätt och vis skulle detta vara förövarens straff: att konfronteras med

konsekvenserna av övergreppet. Kvinnornas förhoppning var att deras smärta skulle göra

avtryck på honom (Madsen 2005:39,42, 2007:5).

✦ De ville förhindra upprepning. Ingen annan skulle tvingas gå igenom vad de gått igenom.

Kvinnorna i projektet såg dialogen som ett sätt att ge mening åt en meningslös handling. Insåg

mannen vad han gjort skulle han nog tänka efter nästa gång. Övergreppet skulle inte bara gå

spårlöst förbi (Madsen 2005:41-43, 2007:5).

✦ De ville kunna känna sig säkra och trygga igen. I och med att offer och förövare i projektet

kände varandra ville några av kvinnorna komma överens med förövaren om vem som går ut

var, så att de skulle slippa ses. Andra ville veta om några gemensamma bekanta kände till

övergreppet (Madsen 2005:6)

✦ De ville få en avslutning. De kände sig inlåsta av sina tankar och ville kunna gå vidare i livet.

Initiativet till en dialog med förövaren såg de som rätt sätt att avsluta ett kapitel på (Madsen

2005:45, 2007:6).

17

Slutsatser

Kvinnorna som träffade och pratade med sina förövare blev ofta överraskade själva. De ansåg att de

varit öppnare, ärligare och mindre ondsinta än de förväntat sig. De kände sig stolta över att de vågat

möta sin rädsla och lyssna till vad förövaren haft att säga samt att de lyckats uttrycka sina tankar.

Förlåtelse varken uppnås eller eftersträvas i dialogen. Emellertid kan utbytet av frågor och svar

samt de känslomässiga reaktionerna som kommer till uttryck under mötet främja försoning med

själva händelsen. Även de kvinnorna som inte fick möjligheten att träffa sina förövare var nöjda

med processen. Själva deltagandet och beslutet att ta kontakt med förövaren hade enligt dem haft en

positiv effekt och fått dem att känna sig självbestämmande igen. Naturligtvis är det viktigt att inse

att medlingsmötet inte är någon enkel utväg för att kunna lägga en traumatisk upplevelse bakom

sig. Det är ingen universallösning och passar inte heller alla våldtäktsoffer. För en del kvinnor kan

dock deltagandet i medling vara ett steg mot att återfå sin värdighet och meningen med livet efter en

våldtäkt. Några av kvinnorna i detta projekt fick mer än de hade förväntat sig, andra fick mindre

men ingen av dem ångrade sitt val. Tre månader efter möten sa alla intervjuade att detta varit rätt

sak att göra och att de skulle göra om det. Undersökningen visar att för de kvinnor som hade en

stark önskan om att möta sin förövare så bidrog medlingsprocessen till att förbättra livssituationen

de befann sig i efter övergreppet (Madsen 2005:52,63, Madsen 2007:7, Pali & Madsen 2011:60-61).

6.2. Studie 2: ”After the Crime: the power of restorative justice dialogues between victims and

violent offenders”, Susan L. Miller (2011)

Bakgrund

Victims´ Voices Heard (VVH) är ett restorative justice:projekt i Delaware, USA som riktar sig mot

offer för våldsbrott vars förövare avtjänar fängelsestraff. Programmet ger offren möjligheten att

möta sina förövare ansikte mot ansikte för att få mer informationen om brottet samt för att tala om

effekterna som våldet haft på dem. Projektet siktar på att stärka offren och hjälpa dem återuppta

kontrollen över sina liv som förövaren fråntagit dem. Därmed är programmets inriktning helt

terapeutiskt. Dialogen är en engångshändelse och kan på inget sätt påverka utfallet i ett rättsligt fall

(Miller 2011:6).

18

Millers bok utgör ett forskningsprojekt som hon jobbat med i tre år. I den presenterar hon och

analyserar nio fallstudier: nio av de första tio offer-förövare dialoger som ägt rum inom VVH-

programmet mellan 2002 och 2007 (Miller 2011:214). Fem av fallen hon studerat gällde våld mot

kvinnor, sexuella övergrepp mot barn eller främlingsvåldtäkter (dvs. ”gendered violence”, Sharpe

2013:147).

Skulle ett brottsoffer begära dialog med sin förövare så kommer programmets samordnare i kontakt

med gärningspersonen och kontrollerar om han/hon är villig att delta. Att medge skuld och ansvar

för sina handlingar är en förutsättning för att få behörighet till programmet. Man gör klart för

gärningspersonerna att de inte får någon belöning för sitt engagemang samt att programmets

förberedelsefas kräver en del känslomässigt engagemang. Eftersom förövarna i detta projekt redan

suttit i fängelse i några år, hade de hunnit komma över ilskan som de känt direkt efter den rättsliga

processen. Därför hade de börjat fundera på sin personliga utveckling och insett fördelarna med att

uttrycka samvetskval och bidra till sina offers rehabilitering.

Förberedelsefas

Då en förövare visar intresse i att delta i programmet möter han/hon en utbildad medlare som avgör

om en medlingsdialog skulle vara lämplig för parterna i detta fall. Medlaren har även träffat offret

först. Därefter börjar en period av förberedelse inför mötet då medlare och offer respektive förövare

träffas varannan vecka under 4 till 6 månader. Denna långa process syftar på att parterna ska vara

känslomässigt beredda på att träffas. Tanken är att brottsoffer ska få ut så mycket som möjligt av

processen samt att risken för överraskningar och traumatisering under mötet ska uteslutas. Offer

och förövare får varsitt ”förberedelsepaket” bestående av 14-20 sidor omfattande frågor att arbeta

med under och mellan mötena med medlaren. Frågorna är öppna så att de uppmuntrar till

självreflektion (Miller 2011:226-227).

För förövarens del börjar processen med att han ombeds resonera kring och framställa sina

handlingar. Medlaren kan då urskilja aspekterna av förövarens ansvarstagande som behöver

analyseras i samtalen. Av yttersta vikt är att undvika sekundär viktimisering genom t.ex. ett slarvigt

uttryckssätt som kan låta som att offret beskylls och får skulden. Dessutom ombeds

gärningsmannen att skriva ett brev till offret (bara i övningssyfte) i vilket han uttrycker sina

skuldkänslor och sitt ansvar för brottet och dess konsekvenser. När de skriver uppmuntras förövare

att uppmärksamma om de på något sätt försöker förminska brottets allvarlighet eller om de

projicerar sin skuld på offret eller andra. Om de gör det så tar medlaren upp dessa frågor innan de

19

går vidare. En annan uppgift som förövarna får är att föreställa sig och beskriva hur brottet kan ha

påverkat offrets liv men även offrets familj samt själva förövarens familj. Därefter får de fundera på

hur de skulle besvara offrens vanligaste frågor (de får en lista över dem) samt på hur de skulle

reagera i oväntade scenarion, t.ex. om offret börjar gråta, blir argt, eller om offret minns någonting

om brottet som förövaren inte minns. På ett senare stadium i processen skriver förövaren ett brev

där han ber om att få träffa offret. Dessa brev skickas till offren (Miller 2011:227-231).

Offrens förberedelse börjar med en inledning som uppmuntrar dem att komma i kontakt med sina

känslor samt att ta sin tid och resonera kring frågorna de arbetar med. De första tolv frågorna

handlar om effekterna som brottet haft på deras liv samt om reaktionerna och känslorna som det

givit upphov till. Ibland kan en enda av dessa frågor ta några dagar eller till och med veckor att

fundera kring. Vidare diskuteras frågor som bl.a. ”Varför hände det mig?”, ”Kunde jag ha gjort

någonting för att hindra detta?”, ”Känner jag ett behov av att hämnas?”. Offret ska även försöka

besvara samma frågor ur förövarens perspektiv. Detta görs i syfte att förbereda offret för känslorna

som olika möjliga svar kan orsaka. Vidare uppmuntras offret att fundera på vilka sätt förövaren

skulle kunna hjälpa till i läkningsprocessen samt hur han kan bevisa att hans attityder och beteende

förändrats (Miller 2011:227-228).

Efter att parterna avklarat förberedelseprocessen och efter att alla frågor samt svar diskuterats

utförligt med medlaren, riktas fokus mot det kommande mötet. Offren får möjligheten att träffa och

prata med andra offer som genomgått programmet. Förövarna blir påminda om att dialogen är till

framförallt för offrens skull och att det är offren som ska ställa frågorna. Ungefär en månad före

mötet börjar offer och förövare brevväxla med varandra och då skriver offren om sina förväntningar

på medlingsmötet. Två veckor före mötet får offren besöka fängelset och se var dialogen kommer

att äga rum. Dagen då medlingsmötet sker träffar offret medlaren i fängelset. Dialogen kan filmas

förutsatt att parterna ger sitt samtycke. Medlaren träffar offer och förövare separat omedelbart efter

dialogen, två veckor senare samt även två månader senare för att kontrollera hur de hanterat

upplevelsen. Parterna ombeds fylla i utvärderingar av programmets upplägg och medlaren skriver

en fallrapport (Miller 2011:233-234).

Varför ville de våldtagna kvinnorna träffa sina våldtäktsmän?

✦ För att få svar. Kvinnorna sökte information om övergreppen som de antingen inte mindes alls

eller inte kunde minnas tillräckligt klart. De ville veta om de hade gjort motstånd och slagit

tillbaka. De undrade om förövaren hade förföljt dem före angreppet samt om någonting som

20

de omedvetet gjort hade lett till att de blev måltavlor. För offren för främlingsvåldtäkter var

rädslan för det okända störst. (Miller 2011:165-166, 179).

✦ För att berätta om konsekvenserna av brottet och ge förövaren det känslomässiga ”bagaget”

offret burit på i flera år. Ett våldtäktsoffer i projektet som träffade sin våldtäktsman 24 år efter

övergreppet hade tagit med sig sin dagbok från den tiden och läste högt för förövaren vad hon

hade skrivit om sina känslor under den tiden (Miller 2011:63). Vidare undrade hon om han

visste att han nästan hade dödat henne när han hade strypt henne vid övergreppet.

✦ För att bli av med sina felplacerade skuldkänslor (Miller 2011:180). Det andra våldtäktsoffret

i projektet började tvivla på sig själv på grund av kommentarer och frågor från vänner. ”Jag

hade ju kämpat för livet för att förhindra våldtäkt”, sa en av dem och fick våldtäktsoffret att

börja undra om inte hon gjort det. ”Varför öppnade du ens dörren?”, frågade en annan bekant,

vilket skuldbelade offret ännu mer (Miller 2011:42).

✦ För att göra sin röst hörd. Detta var ett nyckelmotiv till att delta för alla offer i programmet,

däribland för de två offren för främlingsvåldtäkter. Den rättsliga processen som de hade gått

igenom hade inte gett dem denna möjlighet (Miller 2011:163).

Slutsatser

Att förövaren skulle ställas tills svars inför en domstol hade varit viktigt för alla offer som deltog i

projektet. Den rättsliga processen och straffet i sig gjorde dock inte mycket för att underlätta

läkningen efter brottet. Brottsoffren kände att de ville träffa sina förövare för att få mer information

om övergreppet samt om förövarens inställning till det (Miller 2011:12, 161). Att höra detaljer om

övergreppet från förövaren hjälpte offren att skapa en sammanhängande berättelse av sina ofta

fragmentariska minnen från händelsen. Våldtäktsmännen som träffade sina offer i projektet gjorde

klart för dem att de på inget sätt hade bidragit till sin egen viktimisering. Offren fick veta att de

blivit slumpartat utvalda och att brotten var resultat av malplacerad inre ilska hos förövaren (Miller

2011:180). Det var också viktigt för dem att höra om sitt eget motstånd samt att försäkra sig att

förövaren inte tänkte leta efter dem efter fängelsetiden (Miller 2011:16, 179). Att höra att

gärningsmannen verkligen drabbats av ruelse och att han inte tänkte göra illa andra också hade

positiv effekt på offrens upplevelse av mötet (Miller 2011:163, 166).

En nyckelaspekt av projektet som offren påpekade var att den långa förberedelseprocessen hade

fungerat som terapeutiska samtal. Förberedelsepaketets utformning främjar själviakttagelse och

21

bearbetning av känslor, vilket bäddar för en fullständig förståelse av det inträffade. Brottsoffer som

hade genomgått någon form av terapi efter brottet ansåg att samtalen med medlaren hjälpt dem i

betydligt större utsträckning än allt annat (Miller 2011:168). Förberedelsefasen gav brottsoffren

möjligheten att tala öppet om känslorna som brottet förorsakat och att höras utan omdöme, något

som de hade saknat under rättegången. Tack vare det känslomässiga arbetet inför mötet insåg

deltagarna att de faktiskt inte var så beredda på att möta sina förövare som de hade trott (Miller

2011:174-175).

Alla brottsoffer i projektet uttryckte tillfredsställelse med processen. De ansåg att den givit dem en

känsla av inre frid och att de fått möjligheten att återfå självkontrollen som hade gått förlorad på

grund av brottet (Miller 2011:166). Offren såg efterhandsmedlingen som sista biten som de var i

behov av för att integrera den traumatiska upplevelsen i sina liv och att gå vidare med en känsla av

inre styrka (Miller 2011:176). Donna, ett av offren för främlingsvåldtäkt som genomgått

programmet sammanfattar sin upplevelse på följande sätt: ”Vad som hänt i mitt liv kan inte vara det

som definierar mig. Men vad jag gör med det som hänt mig gör det.” (min översättning, Miller

2011:202).

7. ANALYS

I detta kapitel redogör jag för analysen av materialet som jag gjort efter stegen som en

metaetnografi inbegriper (Noblit & Hare 1988:27-29). Den genomförda analysen underkastas

studiens teoretiska ramverk och frågeställningen besvaras därefter.

Steg tre till sex i Noblit och Hares (1988) metod berör analysen av samt översättningarna mellan de

utvalda publikationerna. I steg tre identifierade jag originalstudiernas teman, nyckelbegrepp och

motiv genom att läsa materialet upprepade gånger. I steg fyra användes teman och begreppen för att

jämföra studierna med varandra. I en metaetnografi kan studierna vara likvärdiga och jämförbara,

de kan vara varandras kontraster eller så kan de tillsammans bilda en helhet (Bryman 2011:107).

Studierna som ingår i denna uppsats ansågs vara jämförbara (steg fem). Att medlingsmöten äger

rum oberoende av det rättsliga systemet respektive efter en avslutad rättegång samt att offer och

förövare är bekanta respektive inte känner varandra, såg jag som exempel på likvärdiga moment i

studierna som gick att ”översätta” till min uppsats tolkning.

22

De identifierade analogierna mellan de två studierna kopplade jag till det teoretiska

närhetsperspektivet. Figur 1 ger en överskådlig framställning av min analytiska modell. Modellen

konstruerades först i samband med genomläsningen av materialet för studien men den bygger på

den teoretiska uppdelningen närhet som brott / närhet som reaktion på brott. Modellen utgör således

både ett resultat och ett analysinstrument i studien. Detta innebär att uppsatsen, trots sitt

huvudsakligt induktiva fokus, innehåller även deduktiva inslag.

Figur 1. Närhet som brott / närhet som reaktion på brott. Analytisk modell.

Modellen illustrerar min teoretiska användning av närhet som brott i förhållande till närhet som

reaktion på brott. Cirklarna framställer en kedja av mellanmänskliga interaktioner där handlingar

och attityder berör och får konsekvenser för andra människor. De två komplementära hälfterna har

olika färger för att illustrera att en typ av reaktioner och beteenden ofta är en av en mängd möjliga.

Våldtäkten, i termer av ”för mycket” närhet, utlöser ett behov hos våldtäktsoffret och jag utgår ifrån

den terapeutiska juridikens syn på vad det är för behov som samhället, i sitt bemötande av

brottsoffer, bör eftersträva att täcka. Både närhet som reaktion på brott och närhet som ytterligare ett

brott är möjliga svar från omgivningen på detta behov. Medling som reaktion på brott kan i detta

perspektiv betraktas som en terapeutisk katalysator som ökar det psykiska välbefinnandet, dvs. en

önskvärd typ av svar på behovet. Den sekundära viktimiseringen, däremot, är en icke önskvärd typ

av svar från omgivningen då den förvärrar traumat efter brottet, dvs. ökar det terapeutiska behovet

istället för att täcka det.

23

istället för

Metasyntesen av de utvalda studierna utfördes mot bakgrund av denna figurliga framställning.

Tolkningen av studiens material har alltså präglats av mitt fokus på förhållandet mellan medling och

sekundär viktimisering. Detta har medfört att begreppen ”möjlig” och ”terapeutisk” medling vid

våldtäkter i stort sett är likställda i min analys. I diskussionen om medlingens tillämpbarhet i fall av

våldtäkter framhålls risken för ytterligare traumatisering av offren som en anledning till att det i

stort sett råder brist på praxis på området (se kapitel om tidigare forskning). Att medlingsprojekten

som presenteras i min uppsats är två utav de få som ens genomförts uppfattar jag som direkt kopplat

till de framgångsrika terapeutiska resultat som båda programmen uppvisar. Vid formuleringen av

mina slutsatser utgår jag således ifrån följande: ett medlingsmöte som är möjligt att anordna och

genomföra i förhållande till risken för sekundär viktimisering av våldtäktsoffret är terapeutiskt för

våldtäktsoffret.

Mot denna bakgrund gav den jämförande tolkningsprocessen i mitt arbete upphov till två

övergripande teman som är gemensamma för båda medlingsprojekten (steg sex). Tablå 2 ger en

överblick över originalstudiernas nyckelmotiv i förhållande till de övergripande teman.

Tablå 2. Översikt av övergripande teman samt motiv från originalstudierna som bidrog till teman

Studie Samhällsstöd till våldtäktsoffer Balans mellan parterna i dialogen

”Hvor ku´du gore det?”, Karin Sten Madsen

(2005)

･multidisciplinärt centrum för våldtäktsoffer ･tvärdisciplinärt samarbete,

･ individuellt anpassad allomfattande hjälp･våldtäktsbegrepp som utgår ifrån offrens

subjektiva upplevelse

･offer och förövare är bekanta / vänner･offret tar initiativet

･medlingsmötena sker utanför det rättsliga systemet ･förövarna ställer upp

av egen fri vilja･offer hoppas att berättelsen lämnar

avtryck hos förövaren

”After the Cime: the power of restorative

justice dialogues between victims and violent offenders”,

Susan L. Miller (2011)

･en rättslig process som lett till fällande dom･förberedelsefas som fungerar som terapeutiska

samtal ･offren hörs utan omdöme

･offret tar initiativet, förövaren är ångerfull

･förövaren befinner sig under kriminalvårdens kontroll medan offret är

fritt･offret hoppas att berättelsen lämnar

avtryck hos förövaren

Grupperingen samt den tillhörande analysen som följer nedan utgör en formulering av den slutliga

syntesen (steg sju i metaetnografin) samt även svar på studiens frågeställning.

24

✦ Vilka förhållanden möjliggjorde medlingsmötenas terapeutiska inverkan på våldtäktsoffren i

de studerade projekten?

7.1. Förhållande 1: samhällsstöd efter brottet

Att säkerställa att våldtäktsoffret inte ytterligare skulle viktimiseras vid kontakten med sin förövare

var, i de utvalda studierna, en förutsättning för att anordna medling i fall av våldtäkter. Medlarna i

båda projekten fick träffa parterna separat innan ett möte mellan dem kunde anordnas. Tanken var

att kontrollera om förövaren var redo att ta ansvar för sina handlingar och om han var villig att

svara på offrens frågor. De två studierna belyser frågan om den sekundära viktimiseringen på två

sätt som kompletterar varandra.

Det amerikanska programmet, å ena sidan, lägger fokus på hur man, genom en noga planerad

förberedelseprocess, kan undvika risken för sekundär viktimisering under själva medlingsmötet.

Avgörande för det projektet var att bara förövare som tog fullt ansvar för sina brott och var beredda

att uttrycka ärliga samvetskval fick behörighet till programmet. Den långa förberedelseprocessen

som parterna fick gå igenom innan de fick träffas samt kontrollen som medlaren utövade på deras

utveckling på vägen dit fungerade som säkerhetsåtgärder som skyddade offret mot eventuell

sekundär viktimisering. I detta projekt var medlarens mål under processen att få parterna

känslomässigt beredda på att möta varandra och diskutera händelsen så att medlaren inte skulle

behöva styra dialogen eller ingripa under mötet (Miller 2011:174).

Den danska undersökningen, å andra sidan, uppmärksammar, i samband med medlingen, vikten av

att våldtäktsoffren inte viktimiserats av sin omgivning omedelbart efter brottet. Att undvika

sekundär viktimisering genom att erbjuda en mängd individuellt anpassade tjänster för

våldtäktsoffer på ett och samma ställe är en grundläggande princip på Centrum för våldtäktsoffers.

Detta ligger i linje med den terapeutiska juridikens ideal om tvärvetenskapligt samarbete. Mot

denna bakgrund menar Madsen (2007) att våldtäktsoffren i projektet förmodligen inte hade tagit

initiativet till ett möte med sina förövare om inte de känt sig trygga och i säkra händer från första

början (Madsen 2007:3). Att undvika ytterligare viktimisering under själva mötet med förövaren

skulle med andra ord inte räcka till för att garantera terapeutiska resultat av medlingsdialogen.

Kvinnorna behövde känna trygghet först innan de kunde tänka på vad som var bäst för dem och

bestämma sig för att begära ett medlingsmöte.25

Våldtäktsoffren i båda projekten valde att delta i medling först efter att de, i mer eller mindre

utsträckning, hade fått samhällets stöd och hjälp efter det inträffade. Våldtäktsoffren i USA, å ena

sidan, mötte sina förövare i fängelset. I dessa fall hade brottet lett till en fällande dom, vilket kan

tolkas som ett erkännande av lidandet på samhällsnivå och därmed som ett slags samhällsstöd.

Kvinnorna i Köpenhamn, å andra sidan, bestämde sig för att begära en medlingsdialog först efter att

de blivit väl omhändertagna och bemötta med respekt av personalen på Centrum för våldtäktsoffer.

De framgångsrika terapeutiska resultaten av medling vid våldtäkter i de presenterade studier krävde

således inte ”bara” en ångerfull förövare utan även ett offer som var starkt nog, i bemärkelsen av

berett, att ta steget till ett medlingsmöte. Att kvinnorna som deltog i medlingsprojekten inte hade

viktimiserats av samhällets bemötande ytterligare en gång efter övergreppet betraktar jag som en

viktig förutsättning för projektens terapeutiska resultat.

7.2. Förhållande 2: balans mellan parterna i medlingsdialogen

Trots att de presenterade programmen är uppbyggda på olika sätt och riktar sig till våldtäktsoffer i

olika situationer, delar de ett gemensamt drag som jag betraktar som avgörande i det terapeutiska

sammanhanget. En av förklaringarna till att dessa två program uppvisar framgångsrika terapeutiska

resultat kan vara att båda lyckats med att möjliggöra en balans i förhållandet mellan parterna i

medlingen.

Kvinnorna i den danska undersökningen kände sina förövare, det var en vän/bekant som svikit deras

förtroende. En av restorative justice: ideologiska utgångspunkter är att se brottet som ”ett sår i en

mänsklig relation” (Zehr 1980:181). Att våldtäktsoffren i Madsens projekt valde att träffa och prata

med sin förövare efter övergreppet uppfattar jag nämligen som ett försök till att reparera skadan i

relationen mellan dem. ”De gav sig själva en ny chans att säga Nej och männen en ny möjlighet att

höra ett Nej” (Madsen 2005:48). Genom att begära en dialog vädjade kvinnorna till förövarens

mänskliga sida som de kände sedan tidigare. Detta tolkar jag som ett försök till att återställa en

balans som gått förlorad genom brottet.

Att ett framgångsrikt medlingsmöte förutsätter en balans mellan parterna är ett motiv som

förekommer i Millers (2011) studie i en annan form. I fallen hon beskriver kände brottsoffer och

förövare inte varandra. Därmed kunde ingen skada i relationen repareras då det aldrig funnits en

26

relation mellan parterna. Programmets utformning var en nyckelfaktor i dessa fall. Medan offren

var fria så satt förövarna i fängelse och befann sig under kriminalvårdens kontroll. Detta

möjliggjorde en symmetrisk process och dialog eftersom det vände upp och ned på

maktförhållandet vid övergreppet då förövaren hade haft kontroll över offret (Miller 2011:15).

Båda medlingsprojekten fungerade som säkra plattformar från vilka våldtäktsoffren fick ge uttryck

för sig själva och för sin inställning till handlingen som de utsatts för. Kvinnorna valde att se sina

förövare, att lyssna på dem och att dela med sig av sina upplevelser i hopp om att deras ord skulle

göra intryck på männen. Därmed valde offren att se sina gärningsmän som medmänniskor, vilket

innebär raka motsatsen till avhumaniseringen som förekommit (Svensson 2011:11) vid våldtäkten.

Våldtäktsmännen hade gått över gränsen då de inte hade sett sina offer som likvärdiga människor

med rätt till egen vilja. En balans blev återställd då våldtäktsoffren valde motsatta tillvägagångssätt

och vände sig till sina förövares mänskliga sidor.

Att förändra Norges värderingar till följd av terrordådet den 22 juli vore att ge segern till förövaren,

skriver Nils Christie i sin artikel ”Seeing the other” (Christie 2011:390). Enligt min tolkning gäller

detta även i medlingssammanhang. Genom att komma nära och lyssna på vad förövarna hade att

säga tog kvinnorna i projekten avstånd från sättet på vilket förövarna hade behandlat dem vid

övergreppet. Att ta steget till en dialog var för kvinnorna ett sätt att bevisa för sig själva att

förövarnas handlingar inte förstört deras mänsklighet och egen integritet. Brottet hade lämnat spår

men det hade inte förändrat våldtäktsoffren. Tack vare medlingen kände de sig självbestämmande

igen. Därmed hade de kommit så nära som möjligt det terapeutiska idealet: statusen de hade före

brottet.

8. AVSLUTANDE DISKUSSION

I detta kapitel sammanfattar jag slutsatserna som jag kommit fram till och öppnar upp studien för

framtida forskning. Vidare reflekterar jag över mitt val av metod i förhållande till studiens syfte och

genomförande.

27

8.1. Resultatdiskussion: lagom mycket närhet

Analysen av studiens material tyder på att de framgångsrika terapeutiska resultaten som de

studerade medlingsprojekten åstadkommit beror på att de lyckats med att hålla två

(närhets)dimensioner i balans. Närhet som reaktion på brott i de uppmärksammade studierna intar

följande skepnader:

✻ Avsaknad av sekundär viktimisering efter övergreppet samt samhällsstöd till våldtäktsoffren.

Detta var en förutsättning för att kvinnorna kände sig beredda på att möta sina förövare och drog

nytta av närheten i medlingen.

✻ Avsaknad av sekundär viktimisering under själva medlingsmötet: en ångerfull förövare samt

omständigheter som möjliggjorde en balans i maktförhållandet mellan parterna i dialogen.

Av denna tolkning av studiens material drar jag följande slutsats: viktigt ur reparativ synvinkel är att

inte låta konflikten mellan våldtäktsoffer och våldtäktsmän breda ut sig och omfatta även offrens

omvärld i stort. Att konflikten hålls mellan de inblandade parterna uppfattar jag som en

förutsättning för att den skulle kunna användas som en ”tillgång” för att åstadkomma terapeutiska

effekter genom medling (Christie, 1977). Om våldtäktsoffer ytterligare traumatiserats av sin

omgivnings bemötande efter brottet då är det inte längre bara förövaren som bär på skulden för

hennes förvärrade psykiska tillstånd. Skulden blir i sådana fall kollektiv: den ursprungliga

konflikten har vuxit sig och blivit en konflikt mellan våldtäktsoffer och rådande attityder och

uppfattningar i världen hon lever i. Ett medlingsmöte med en ångerfull förövare skulle i detta

perspektiv inte vara tillräckligt för att lindra våldtäktsoffers lidande och öka deras psykiska

välbefinnande. Frågan om hur risken för sekundär viktimisering av våldtäktsoffer kan uteslutas

framstår således som en nyckelaspekt som framtida ”möjliga” och därmed ”terapeutiska”

medlingsprojekt borde ta hänsyn till. I den ser jag en utmaning som forskningen på området kan ta

sig an.

28

8.2. Framtida forskning

Insikterna som jag kommit fram till i mitt arbete är långt ifrån allmängiltiga. Min tolkning av

studiens material är bara en av en mängd möjliga och mina slutsatser skulle behöva testas i

förhållande till andra medlingsprojekt som uppvisar terapeutiska resultat. Med detta sagt vill jag

dock avsluta uppsatsen med en diskussion kring de möjliga formerna av medling vid våldtäkter som

skulle kunna uppfylla kriterierna som jag formulerat. Därmed öppnar jag studien upp för framtida

forskning.

Som framgår av kapitlet om tidigare forskning så finns det, internationellt sett, ingen etablerad

tradition när det gäller medling vid våldtäkter. Det finns knappt några länder som genomfört

liknande projekt och efterhandsmedlingen anses vara det säkraste alternativet i fall av våldtäkter

(Daly 2012:15). Programmet Victims´ Voices Heard gav möjlighet för en noga utvald skara

brottsoffer och förövare att, på ett säkert och respektfullt sätt, delta i varandras rehabilitering och

påverka varandras framtid. Denna utformning ser jag som ett exempel på vad som Christie menar

med ”tämjandet” av en konflikt och dess användning till förmån för de inblandade parternas och

samhällets utveckling (Christie 2013:15). Victims´ Voices Heard utgör således ett framgångsrikt

restorative justice:program som främjar offrens välbefinnande. Man ska dock hålla i åtanke att få

våldtäktsfall (om de ens blir anmälda) leder till fällande dom (Daly 2012:15). Program som Victims

´ Voices Heard, i de staterna där sådana program finns, riktar sig alltså mot en ytterst begränsad

krets av våldtäktsoffer. I detta sammanhang förtjänar även Belgien och Kanada uppmärksamhet då

även dessa länder infört och utvecklat medlingsverksamhet i fängelser. Framtida forskning skulle

kunna studera hur dessa två länders medlingsupplägg hanterar frågan om risken för sekundär

viktimisering.

En annan viktig studie skulle kunna fokusera på att få en fördjupad bild av vad det är som är

terapeutiskt och verksamt i medlingsdialogen mellan våldtäktsoffer och våldtäktsmän. Studier om

medling skulle exempelvis kunna kopplas till terapeutisk forskning på området traumabehandling.

Den terapeutiska juridikens och restorative justice: ideologiska ställningstaganden skulle därmed

kunna förankras i evidensbaserade metoder för behandling av våldtäktsoffer i samtalsterapi (se

29

Edna Foa, 2001). Liknande studier skulle förhoppningsvis bana väg för ytterligare tvärvetenskapligt

samarbete.

Mer forskning behövs även kring formerna som medling vid våldtäkter kan ta utanför det rättsliga

systemet eller som ett alternativ till straff inom rättsväsendet. Modellen om en kombination av

medling och traditionell rättegång som Madsen och Pali (2011) beskriver (se kapitlet om tidigare

forskning) har den fördelen att den riktar sig till en bredare krets av våldtäktsoffer (de som anmält

brottet och de som inte gjort det). Inget land har dock prövat denna modell ännu. I sin artikel

”Reconceptualizing Sexual Victimization and Justice” (2014) argumenterar Kathleen Daly till

förmån för forskningen kring olika medlingsalternativ för offer för sexuella övergrepp, både inom

och utanför det rättsliga systemet (Daly 2014:4). Hon förhåller sig kritiskt till uppfattningen att

medling är ett ”milt” straff och till diskussionen kring ”tufft” eller ”mindre tufft” straff för sexuella

övergrepp i det västerländska samhället. Det väsentliga i debatten, enligt henne, är att möjliggöra

någon slags respons på sexuella övergrepp - som alternativ till ingen respons alls (Daly 2014:4).

Mitt tips, och min förhoppning, på framtida forskning om medling vid våldtäkter är att den bygger

på denna insikt.

8.3. Metoddiskussion: metaetnografi

Noblit och Hares (1988) beskrivning av metaetnografi framhålls som den bäst utvecklade metoden

för syntes av kvalitativ forskning (Friberg 2012:123, Campbell et al. 2011:3). Sammanställningen

av kvalitativa studier beskrivs som ett sätt att få en fördjupad bild av ett visst fenomen som

dessutom kan förmedlas till beslutsfattare på olika nivåer i samhället (Campbell et al. 2011:2).

Förespråkarna för metasynteser har påtalat faran med att inte skönja grundläggande mönster i

isolerade studiers resultat, vilket kan försvåra omsättningen av forskningsresultat till praktisk

verksamhet (Noblit & Hare 1988:18, Friberg 2012:121).

Metaetnografin är dock en metod som hittills inte använts i omfattande utsträckning inom

samhällsvetenskaperna. Jag har knappt fått någon vägledning av andra kriminologiska eller

samhällsvetenskapliga uppsatser i mitt arbete. I mitt försök att koppla min teoretiska närhetsmodell

till en tämligen ny metod har jag i stort sett varit ”ute på oprövat vatten”. Därför har jag i stör

utsträckning förhållit mig till Noblit och Hares (1988) ursprungliga beskrivning av metoden. Jag är

medveten om att mitt val av en metod som befinner sig i ett tidigt skede av sin utveckling

30

(Campbell et al. 2011:6) kan betraktas som en svaghet i studien. Användningen av metaetnografin

efter stegen som Noblit och Hares (1988) formulerat har dock fungerat väl i förhållande till mitt

närhetsperspektiv och därmed till studiens syfte. Metaetnografin har givit mig det metodologiska

stödet jag var i behov av för att utveckla mina teoretiska idéer. Ur mitt teoretiska perspektiv kunde

jag konstatera att närheten i medlingsdialogen mellan våldtäksman och våldtäktsoffer kan vara ett

steg närmare positionen som våldtäktsoffret haft före brottet. Tack vare metaetnografins fokus på

”översättningar” av nyckelmotiv till förmån för cross-case slutsatser fick jag däremot urskilja ett

mönster som möjligör detta steg i två olika studier och benämna det som balans i förhållandet

mellan parterna. Jag menar således att jag inte kunnat uppfylla studiens syfte, och därmed komma

fram till formuleringen av vad ”lagom mycket närhet” är i detta sammanhang, om inte teorin och

metoden i uppsatsen fungerat väl ihop.

Föreliggande uppsats visar hur nyckelbegrepp och motiv från de utvalda studierna om två

medlingsprojekt kunde, i en tolkningsprocess, föras samman och ge upphov till två övergripande

koncept. Därmed skapades djupare kunskap kring förhållandena som möjliggör terapeutiska

effekter på våldtäktsoffer genom medling. I den mån detta examensarbete ger ett exempel på hur en

metaetnografisk analys kan genomföras i förhållande till en viktimologisk frågeställning så anser

jag att uppsatsen utgör ett metodologiskt bidrag till den viktimologiska litteraturen.

Att kunskapsluckan som jag uppmärksammat utgör dessutom en forskningsnisch inom viktimologin

innebär ett visst ansvar gentemot framtida forskning. Detta ställer höga krav på mitt

tillvägagångssätt och på mina redskap. Under arbetets gång har jag därför strävat efter att vara

pedagogisk i mitt sätt att redogöra för hur, såväl teoretiskt som metodologiskt, jag närmat mig det

nya forskningsområdet. I detta avseende har metaetnografins sju formulerade steg inte bara givit

mina teoretiska idéer förankring utan även hjälpt mig att vara tydlig i beskrivandet av mitt

arbetssätt, något som borde skapa bra förutsättningar för framväxt inom fältet.

En metasyntes kan som redan nämnts fungera som ett steg mot nya forskningsförankrade

verksamheter. Mitt val av metod ligger därmed i linje med den terapeutiska juridikens fokus på hur

kunskaperna om vad som gynnar brottsoffers välbefinnande borde omsättas i praktiken (Diesen

2011:312). Min förhoppning är att nytänkandet som föreliggande examensarbete innehåller ska

gynna utvecklingen i den riktningen.

31

9. LITTERATURFÖRTECKNING

Bramsen, R. H., Elklit, A., Nielsen, L.H. (2009). "A Danish model for treating victims of rape and

sexual assault: the multidisciplinary public approach". Journal of Aggression, Maltreatment &

Trauma, 18(8): 886-905.

Britten, N., Campbell, R., Pope, C., Donovan, J., Morgan, M., Pill, R. (2002). "Using meta

ethnography to synthesise qualitative research: a worked example". Journal of Health Services

Research & Policy, 7(4):209-215.

Bryman, A. (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber.

Campbell, R., Wasco S.M., Ahrens C.E., Sefl T., Barnes H.E. (2001). "Preventing the “Second

rape” rape survivors' experiences with community service providers". Journal of Interpersonal

Violence, 16(12): 1239-1259.

Campbell, R., Pound, P., Morgan, M. (2011). ”Evaluating meta-etnography: systematic analysis and

synthesis of qualitative research” . Health Technology Assessment, 43(15)

Christie, N. (1977). “Conflicts as Property”. l: McLaughlin, E. (red.), Restorative Justice: critical

issues. Bath: Sage.

Christie, N. (2005). Lagom mycket kriminalitet. Stockholm: Natur och kultur.

Christie, N. (2012). “Seeing the other”. l: Heber, A., Tiby, E., Wikman, S. (red.), Viktimologisk

forskning, Lund: Studentlitteratur.

Christie, N. (2013). ”Words on words”. Restorative Justice: an International Journal, 1(1):15-19.

Daly, K. (2002). "Sexual assault and restorative justice". l: Strang H., Braithwaite J. (red.),

Restorative justice and family violence, Cambridge: Cambridge University Press.

32

Daly, K. (2012). ”Conferences and gendered violence: practices, politics, and evidence” l: Zinsstag

& Vanfraechem (red.) Conferencing and restorative justice: Challenges, Developments and

Debates. Oxford: Oxford University Press.

(http://www.griffith.edu.au/__data/assets/pdf_file/0006/409281/Conf-and-Gendered-Violence-

December-2011-FINAL-FINAL.pdf).

Daly, K. (2014). "Reconceptualising sexual victimization and justice". l. Vanfraechem, Pemberton,

Ndahinda (red.), The International Handbook of Victimology, London: Routledge. (inte publicerad

ännu)

(http://www.griffith.edu.au/__data/assets/pdf_file/0009/493632/K-Daly-FINAL-Reconceptualizing-

Sexual-Victimization-and-Justice-6-February-2013.pdf).

Daly, K. & Stubbs, J. (2006). "Feminist engagement with restorative justice." Theoretical Criminology, 10(1): 9-28.

Diesen, C. (2011). Terapeutisk juridik. Malmö: Liber.

Diesen, C. (2011).”Brottsoffret och den terapeutiska juridiken”. l: Lernestedt, C., Tham, H.(red.),

Brottsoffret och kriminalpolitiken, Stockholm: Norstedts Juridik.

Friberg, F. (2012). Dags för uppsats - vägledning för litteraturbaserade examensarbeten. Lund:

Studentlitteratur.

Foa, E. B. & Rothbaum, B. O. (2001). Treating the trauma of rape: Cognitive-behavioral therapy

for PTSD. New York: Guilford Press.

Heber, A. (2005). Var rädd om dig! En litteraturöversikt om rädslan för brott. Stockholm:

Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet.

Jülich, S., Buttle, J., Cummins, C., Freeborn, E. V. (2010). Project Restore: An exploratory study of

restorative justice and sexual violence. Auckland: AUT University.

33

Koss, M. P., Bachar, K. J., Hopkins, C. Q., Carlson, C. (2004). ”Expanding a Community’s Justice

Response to Sex Crimes Through Advocacy, Prosecutorial, and Public Health Collaboration

Introducing the RESTORE Program”. Journal of Interpersonal Violence, 19(12): 1435-1463.

Lindgren, M. (2010). ”Viktimologi - läran om offer”. l: Granhag, P.A., Christianson S.Å., (red.),

Handbok i rättspsykologi. Stockholm: Liber.

Lindfors, A. (2012). Medling vid sexualbrott - Ytterligare en kränkning eller en rättighet?. Lund:

Juridiska fakultet, Lunds universitet.

Madsen, K.S. (2005). Hvor ku'du gøre det?: konfliktmægling ved seksuelle overgreb. Köpenhamn:

Center for Voldtægtsofre, Rigshospitalet.

Madsen, K.S. (2007). ”Fra offer til handling, Voldtaegt og mediation (From victim to action, rape

and mediation)”. Psykoterapeuten, 2.

Marber, P. (1997). Closer. London: A&C Black Publishers Ltd.

McGregor, J. (2005). Is it rape?: on acquaintance rape and taking women´s consent seriously.

Aldershot: Ashgate Publishing Limited.

Miller, S. L. (2011). After the crime: The power of restorative justice dialogues between victims and

violent offenders. New York: New York University Press.

Noblit, G. W. & Hare, R. D. (1988). Meta-ethnography: Synthesizing qualitative studies. Newbury

Park: Sage Publications.

Pali, B. & Madsen, K.S. (2011). "Dangerous liaisons?: A feminist and restorative approach to

sexual assault." Temida, 14(1): 49-64.

Patel, R. & Davidson, B. (2003). Forskningsmetodikens grunder. Att planera, genomföra och

rapportera en undersökning. Lund: Studentlitteratur.

34

Randolph, J. J. (2009). ”A guide to writing the dissertation literature review”. Practical Assessment,

Research & Evaluation, 14(13): 1-13.

Rytterbro, L. L. (2002). Medling-möten med möjligheter: en analys av en nygammal reaktion på

brott. Stockholm: Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet.

Sherman, L. W. & Strang, H. (2007). Restorative justice: The evidence. London: Smith Institute.

Sharpe, S. (2013). ”After the crime: The power of restorative justice dialogues between victims and

violent offenders”, Restorative Justice: an International Journal, 1(1):146-149.

Slobogin, C. (1996). "Therapeutic Jurisprudence: Five Dilemmas to Ponder". l: Wexler, D. &

Winick, B. (red.), Law in a therapeutic key: Developments in therapeutic jurisprudence. Durham:

Carolina Academic Press.

Sohlberg, P. & Sohlberg, B. M. (2008). Kunskapens former: vetenskapsteori och forskningsmetod.

Johanneshov: TPB.

Svensson, B. (2012). De mest hatade: om pedofiler och andra sexualbrottslingar. Stockholm:

Ordfront.

Trost, J. (2008). Att skriva uppsats med akribi. Lund: Studentlitteratur.

Van Droogenbroeck, B. (2010). "Victim Offender Mediation in Severe Crimes in Belgium: ’What

Victims Need and Offenders can Offer?’", European Best Practices of Restorative Justice in the

Criminal Procedure. Conference Publication.

Zehr, H., & Sears, E. (1980). Mediating the Victim Offender Conflict. New Perspectives on Crime

and Justice, 2.

35