Kriminologiska institutionen

Kriminalitet och dödlighet

En longitudinell uppföljningsstudie på 795 tonårspojkar

Examensarbete 1 15 hp Kriminologi Examensarbete 1, Avancerad nivå (15 hp) Vårterminen 2010 Elisabeth Nordén

ABSTRACT

Syftet var att undersöka samband mellan svenska mäns kriminalitet i yngre

tonåren och dödlighet. Enligt livsstilsteori är brottslighet och demografisk likhet

med kriminella livsstilsvariabler som ökar benägenheten att dö för tidigt.

Strainteori förutsäger att kriminella pga. strain löper högre risk att dö av

drogrelaterade orsaker och självmord. Enligt självkontrollteori har kriminella låg

självkontroll vilket medför att de har en högre benägenhet både för att begå brott

och för destruktiva vanor som ökar risken för förtidig död. Deltagarna bestod av

795 tonårspojkar födda mellan år 1939 och 1953. De utgjorde: en kriminell grupp,

en matchad ickekriminell kontrollgrupp, en matchad jämförelsegrupp, en grupp

institutionsplacerade och ett stickprov ur normalbefolkningen. Det fanns ett

signifikant samband mellan kriminalitet och förtidig död. Kriminella hade högre

risk för våldsam, drogrelaterad och sjukdomsrelaterad död. Men när

missbruksrelaterad sjukdom exkluderades var skillnaden i dödlig sjukdom inte

signifikant. I vuxen ålder fanns ett samband mellan fängelsevistelse och död samt

mellan åtal och död. Dödligheten var högre för mer aktiva och kroniska

gärningspersoner. Kriminella dog i genomsnitt tidigare men hade en högre

dödlighet i alla åldrar.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INTRODUKTION ………..……………………………………………………………… 1

Teori …………...……………………………….…………………………….……….. 2

Tidigare forskning …………….………………..……………………………………... 4

Syfte och frågeställningar ……………………………………………………………... 6

METOD ….………………………………..……………………………………………… 7

Undersökningsdeltagare …….………………………………………………………… 7

Material ……………………………………………………………………………….. 10

Databearbetning ………………………………………………………………………. 12

RESULTAT ..…………………………………………………………………………….. 15

Dödlighet och dödsorsaker …………………………………………………………… 15

Åldersutveckling över dödlighet …...….…..…………………………………………. 17

Samband med fängelse och åtal i vuxen ålder ………………………………………... 20

DISKUSSION ………………….………………………………………………………… 22

Resultaten i belysning av tidigare forskning ………...…………………………….….. 23

Återkoppling till teori …………………………………………………………………. 26

Slutord ………………………………………..……………………………………….. 28

REFERENSER …..………………………………………………………….……………. 29

1

INTRODUKTION

I Sverige är fysiska och psykiska hälsoproblem betydligt vanligare bland fångar än inom

normalbefolkningen (Nilsson 2002:100). Äldre fängelseinterner tenderar att ha sämre hälsa än sin

motsvarighet utanför fängelset och de utvecklar även hälsoproblem mycket tidigare (Glamser

2003:497). Missbruk av alkohol eller narkotika är vid inskrivningen betydligt vanligare bland

fängelseinterner än inom normalbefolkningen (Fazel, Bains & Doll 2006). I Norge är det enbart 24

procent av den manliga fångpopulationen som inte har problem med droger eller mental ohälsa

(Friestad & Kjelsberg 2009). Frekvensen av kronisk sjukdom, sexuellt överförbar sjukdom och

andra infektioner tenderar att vara betydligt högre för fängelseinterner (Jacobi 2005:451f). Fattiga

bostadsområden tenderar också att ha problem med både brottslighet och hälsa (Crime Concern

1999:2).

Det finns flera hypoteser för varför kriminella tycks ha en sämre hälsa än normalpopulationen. En

hypotes är att brottslingar har sämre hälsa för att de tenderar att ha en familjebakgrund med låg

socioekonomisk status, vilket brukar leda till en lägre utbildningsnivå och låg jobbstatus som i sin

tur ofta medför en sämre hälsa. En annan hypotes är att det beror på att kriminella är mer

risktagande och impulsiva vilket medför en destruktiv livsstil. En tredje hypotes menar att

gärningspersoner ofta har haft en dysfunktionell uppväxt vilket tenderar att leda till dålig egenvård

(Laub & Vaillant 2000:96).

En indikator på ohälsa är dödlighet (Sundin 2005:21) och kriminellas dödlighet har betydelse för

kriminologisk teoribildning. Eftersom livsstils- självkontroll- och strainteori, utöver att predicera

kriminellt beteende eller utsatthet för brott, också uttalar sig om risken för att dö för tidigt

(Tremblay & Paré 2003:299f) (se s. 2ff). Dödligheten bland kriminella är också av vikt för

livsförloppsstudier om brottslighet. Då det är angeläget att veta huruvida gärningspersoner

verkligen upphör med sin kriminalitet i samband med ålder eller om det beror på att de avlidit

(Nieuwbeerta & Piquero 2008:257). Kriminellas benägenhet för förtidig död har även betydelse för

kriminalvårdens verksamhet. Eftersom självmord ofta förekommer under fängelsevistelsen

(Glamser 2003:497) och risken för överdos är förhöjd de närmsta två veckorna efter frigivning

(Binswanger et al. 2007). Sjukdomsrelaterade dödsfall spelar också roll för tillgången till vård inom

kriminalvården.

2

Teori

Utöver att uttala sig om varför människor begår och utsätts för brott innebär flera kriminologiska

teorier också konsekvenser för benägenheten att dö i förtid. Självkontroll-, strain- och livsstilsteori

har alla varit applicerbara genom att predicera högre risk för förtidig död hos kriminella. Därför

valde jag att diskutera resultaten i förhållande till alla tre teorier och väga dem mot varandra.

Alternativet vore att enbart utgå ifrån en teori och tolka resultaten utifrån den. Men eftersom

sambanden mellan kriminalitet och dödlighet är relativt outforskade (Niewberta & Piquero

2008:256) ansåg jag att det var lämpligt att diskutera vilken teori som kan vara mest användbar för

att förklara resultaten.

Självkontrollteorin föreslår att vissa personer har en lägre grad av självkontroll vilket resulterar i att

de är sämre på att tygla sina impulser och därför mer benägna att begå brott. Men utöver en ökad

benägenhet för kriminalitet bör låg självkontroll också innebära en tendens för andra riskfyllda

beteenden (Gottfredson & Hirschi 1990:91). Dålig impulskontroll leder till större risktagande vilket

innebär en ökad benägenhet att vara med om olyckor (Nieuwbeerta & Piquero 2008:260). Låg

självkontroll ska också innebära att självmordstankar blir svårare att avstyra och att personen är mer

benägen att testa narkotika eller överkonsumera alkohol. Därför borde individer med låg

självkontroll också ha en ökad risk för självmord och drogrelaterade dödsfall. Självkontroll ska

även påverka benägenheten att dö av sjukdom eftersom den underliggande tendensen att föredra

kortsiktig tillfredställelse innebär en högre sannolikhet för ohälsosamma beteenden (Gottfredson &

Hirschi 1990:92f). Det finns också studier som tyder på att personer med låg självkontroll har en

högre benägenhet att röka, dricka alkohol och att använda narkotikaklassade droger (Hirschi &

Gottfredson 1994:135). Enligt teorin är individer som har låg självkontroll därför både mer benägna

att ägna sig åt beteenden som skadar andra (vilket kan innebära kriminalitet) och som skadar en

själv (vilket kan leda till förtidig död). Både kriminalitet och förtidig död anses därför vara

manifestationer av den bakomliggande variabeln självkontroll. En högre risk för dödlighet ska

därför inte bero på det kriminella beteendet i sig utan på personlighetsdragen hos dem som väljer att

begå brott.

Självkontrollteorin förutspår att den huvudsakliga skillnaden mellan kriminella och ickekriminella

inte ligger i enstaka dödsorsaker utan i dödligheten överlag. Eftersom den predicerar att kriminella

är involverade i en lång rad av riskfyllda beteenden. Teorin förutspår också att kriminella med

högre belastning har ytterligare högre dödlighet eftersom de bör ha ännu lägre självkontroll.

Skillnaden i dödlighet bör också vara relativt stabil över livet eftersom självkontroll är ett stabilt

personlighetsdrag (Tremblay & Paré 2003:299ff). Självkontrollteorin har mött omfattande kritik för

3

sin allmänna karaktär. Kritiker menar att den för ett cirkelresonemang och att teorier som försöker

förklara allt från våldsbrott till ekonomisk brottslighet antingen inte lyckas förklara allt de avser

eller blir tautologisk i sin karaktär (Sarnecki 2003:221).

Enligt livsstilsteori är det en persons beteende som anses vara av vikt för risken att utsättas för brott.

Kriminellas livsstil påverkar därför risken att de själva ska viktimiseras. Det bör innebära att

kriminella har en högre utsatthet för dödligt våld men ska också ha betydelse för händelser såsom

självmord och olyckor (Hindelang, Gottfredson & Garofalo 1978). Men risken att utsättas för brott

är även högre för individer som delar demografisk likhet med gärningspersoner. De rutinmässiga

dagliga aktiviteter som människor utför via yrke och fritid innebär att de utsätter sig för olika nivåer

av risk. Individers kapacitet att välja livsstil är begränsade både av egna möjligheter och av

förväntningar från andra. Faktorer som t.ex. kön och inkomst påverkar därför människors

valmöjligheter. Könstillhörighet tenderar att begränsa genom att påverka var och med vem som tid

generellt spenderas, grad av övervakning från andra och sannolikhet att ta kontakt med främlingar

(Meier & Miethe 1993:468). Medan fattigdom har en benägenhet att begränsa människor till

lågstatusområden med högre kriminalitet (Maxfield 1987:275ff). Därför ska kriminellas högre

dödlighet inte bero på benägenheten att begå brott utan på den livsstil som gärningspersoner i

genomsnitt lever. Där exempelvis det att kriminella generellt sett brukar träffa andra brottslingar

ökar risken att de själva ska utsättas för brott. Livsstilsteorin har kritiserats för att inte förklara

varför vissa hamnar i en riskfylld livsstil (Gaetz 2004:424) och för att inte ge några större

möjligheter att predicera kriminalitet eller offerskap (Meier & Miethe 1993:460). Den har även

väckt kritik för att den anses ha en tendens att beskylla brottsoffer för sin egen utsatthet (Tyler &

Hoyt 1998:49). Livsstilsteori predicerar att kriminalitet ökar dödligheten men också att faktorer som

kön och socioekonomisk status påverkar risken att dö för tidigt.

Strainteori ser kriminalitet som ett av flera sätt att hantera en bristande tillgång på medel för att

uppnå de livsmål som är etablerade i samhället. Personer med låg utbildning och få ekonomiska

resurser har en lägre chans att göra karriär samtidigt som det finns en framgångskultur i samhället.

Låg socioekonomisk status ger i relation till etablerade normer om ekonomisk framgång upphov till

strain, som kan beskrivas som en press från att inte kunna leva upp till samhällets mål. Strain kan

hanteras genom att använda otillåtna medel för att uppnå samhällsmålen. Att exempelvis begå

stöldbrott för att få pengar blir därför en innovativ strategi för motverkande av strain. Ett annat sätt

kan vara en tillbakadragande strategi där personen försöker fly undan samhället och dess mål

genom t.ex. missbruk av alkohol eller narkotika (Merton 1998:121ff). Strainteori predicerar att

kriminellas högre dödlighet beror på drogrelaterade dödsorsaker och självmord. Det tolkas som

4

uttryck för tillbakadragande strategier mot strain, där självmord kan ses som det slutgiltiga

avståndstagandet från samhället och dess mål (Tremblay & Paré 2003:299). Strainteori har främst

kritiserats för att ha ett svagt empiriskt stöd. Indikatorer på strain uppvisar obetydliga associationer

med brottslighet och teorin kan inte heller förklara varför individer som inte tillhör underklassen

begår brott (Sarnecki 2003:163).

Tidigare forskning

Nieuwbeerta och Piquero (2008) undersökte 4 615 nederländska män och kvinnor som dömts till

fängelse mellan år 1977 och 2002. De fann att dömda löpte 1,7 gånger högre risk att dö en förtidig

död jämfört med normalbefolkningen. Fängelsedömda hade en högre dödlighet i samtliga

dödsorsaker men skillnaden var som störst för onaturliga orsaker. Fängelsedömda med aktiv och

kronisk kriminalitet hade en betydligt högre dödlighet än andra gärningspersoner, särskilt i

onaturlig död. De som hade dömts mest frekvent löpte 1,8 gånger högre risk att dö under

uppföljningsperioden jämfört de som hade dömts minst (Nieuwbeerta & Piquero 2008:256, 275ff).

Nieuwbeerta och Piqueros (2008) studie var en av de få som hade inkluderat kvinnor i urvalet. De

fann att fängelsedömda män oftare hade dött av onaturliga dödsorsaker än fängelsedömda kvinnor.

Männen var särskilt överrepresenterade som offer för dödligt våld och trafikolyckor. Av kvinnorna

hade 15,5 procent avlidit och av männen 17,1 procent (Nieuwbeerta & Piquero 2008:267f).

Lidberg, Wiklund och Jakobsson (1989) studerade 620 svenska gärningspersoner som blivit

rättspsykiatriskt undersökta mellan år 1965 och 1968. De fann att kriminella med misstänkt psykisk

sjukdom jämfört med normalbefolkningen var överrepresenterade i dödsfall orsakade av självmord,

olyckor och alkoholrelaterad sjukdom. Alkoholmissbruk var den viktigaste bakomliggande

riskfaktorn för dödlighet.

I en finsk studie undersöktes dödligheten för 3 832 unga gärningspersoner som dömts till fängelse

mellan år 1984 och 2000 (Sailas et al. 2005:193). Av deltagarna hade 11,4 procent dött vid slutet av

uppföljningsperioden, varav de flesta av onaturliga och ofta våldsamma dödsorsaker. De unga

fängelsedömda hade sju gånger så hög dödlighet som Finlands normalpopulation med samma ålder

och könsfördelning. Enligt Sailas et al. (2005) fanns också ett samband mellan dödlighet och

sjukhusplacering pga. psykiska problem eller missbruk. Graham (2003) undersökte 820 personer

som hade släppts ut från den australiensiska delstaten Victorias fängelser. Hon fann att före detta

fängelseinterner hade en dubbelt så hög andel onaturliga dödsfall som personer som var intagna på

fängelse. Före detta fängelseinterner hade också 10 gånger högre andel onaturliga dödsfall som

normalbefolkningen. Dödligheten var som högst veckorna efter att gärningspersonerna hade släppts

5

ut från fängelse och högre för de som suttit i fängelse tidigare. Hälften av de onaturliga dödsfallen

var heroinrelaterade.

Teplin et al. (2005) undersökte 1 829 amerikanska ungdomar som hade hanterats av det

ungdomsrättsliga systemet mellan 15 och 24 års ålder. Forskarna fann att kriminella ungdomar med

afroamerikansk etnicitet hade en högre dödlighet än ungdomar med annan etnicitet.

Afroamerikaners dödlighet var också förhöjd inom normalbefolkningen. Pojkarna hade en högre

dödlighet än flickorna men flickornas dödlighet skilde sig dubbelt så mycket från

normalbefolkningen jämfört med pojkarnas. De kriminella flickornas dödlighet var åtta gånger så

hög som normalpopulationen med samma kön, ålder och geografiska tillhörighet medan pojkarnas

dödlighet var fyra gånger så hög.

I en registerstudie som följde en kohort med avseende på kriminalitet och död undersökte Stattin

och Romelsjö (1995) 7 557 svenska män födda år 1951 upp till deras 33:e födelsedag. För de som

hade blivit dömda för brott i vuxen ålder var oddsen att dö 2,3 gånger högre jämfört med de som

inte hade dömts. Störst var överrepresentationen i drogrelaterad död då de som hade dömts hade nio

gånger högre odds att dö av drogrelaterade orsaker. Deltagare med kriminell belastning hade en

relevant överrepresentation i samtliga dödsorsaker förutom naturlig död och olyckor.1

Laub och Vaillant (2000) undersökte i en longitudinell studie dödligheten för 931 amerikanska män

födda på 30-talet. Undersökningsdeltagarna bestod av en grupp som hade registrerats för brott

upprepade gånger mellan 11 och 16 års ålder och en kontrollgrupp utan registrerad brottslighet som

hade matchats till den kriminella gruppen. Vid 65 års ålder hade 42 procent av de kriminella dött

och 27 procent av de ickekriminella. Skillnaden i dödlighet var som störst för onaturliga orsaker. Då

13 procent av den kriminella gruppen hade dött av onaturliga orsaker och 6 procent av den

ickekriminella gruppen. Medan 29 procent av de kriminella hade dött av naturliga orsaker och 21

procent av de ickekriminella. Kriminella hade en högre dödlighet i alla breda sjukdomskategorier,

dödligt våld och olyckor men inte i självmord. Laub och Vaillant (2000:96) fann ett samband

mellan dysfunktionell hemmiljö och låg utbildningsnivå med dödlighet. Sambandet var särskilt

starkt för onaturlig död. Men efter kontroll för alkoholproblem och självdeklarerad kriminalitet

bidrog inte dysfunktionell hemmiljö och låg utbildning längre till högre dödlighet. Det tolkade Laub

och Vaillant (2000:101f) som att det är osannolikt att det är tidiga yttre barndomsfaktorer som

orsakar både kriminalitet och förtidig död.

1 Oddskvot för olyckor var 1,2 och för naturliga orsaker 0,9.

6

Shepherd et al. (2009) undersökte 411 manliga Londonbor födda runt år 1953 som hade ingått i den

longitudinella Cambridgestudien. Forskarna fann att det att ha blivit fälld för brott vid 10 till 18 års

ålder tredubblade oddsen för död eller handikapp vid 48 års ålder. Antisocialt beteende vid 10 års

ålder mer än tredubblade oddsen. Shepherd et al. fann också signifikanta samband mellan

riskfaktorer för kriminalitet i barndomen och död eller handikapp vid 48 års ålder. De variabler som

förklarade död och handikapp mest var: något antisocialt beteende, riskfaktorer för kriminalitet hos

föräldrarna vid 8 till 10 års ålder och antisocialt beteende vid 27 till 32 års ålder. Sheperd et al.

(2009:510) drog slutsatsen att det är möjligt att impulsivitet och sensationssökande, vare sig det är

medfött eller inlärt i barndomen, ligger bakom både kriminellt beteende och hälsovådlig livsstil.

I en svensk studie följde Sarnecki (1985) upp deltagarna från 1956 års klientelundersökning när de

var 32 till 40 år gamla. Klientelundersökningen innefattade en grupp män som registrerats för brott i

yngre tonåren och en matchad kontrollgrupp som inte hade registrerats för brott. Utöver

klientelpojkarna ingick också ett representativt urval av normalbefolkningen och en grupp män som

intagits vid barnavårdsinstitutionen Skå som unga. Sarneckis studie utgjorde den första

uppföljningen av de deltagare som också ingår i min undersökning. Av kontrollgruppen utan

registrerad brottslighet hade 1 procent dött. Medan dödligheten var 7,5 procent för de som hade

registrerats för ett brott i tonåren och 11,5 procent för de som hade registrerats för två eller fler

brott. För de som hade intagits vid institutionen Skå var 13 procent döda och inom

normalbefolkningen hade 5,5 procent dött (Sarnecki 1985:24f).

Syfte och frågeställningar

Det är väl belagt att kriminella har en högre dödlighet upp till 40 års ålder. Däremot har få studier

undersökt dödligheten i högre åldersgrupper än så och den mesta forskningen har dessutom skett på

amerikanska män (Nieuwbeerta & Piquero 2008:256). I Sverige har kriminellas dödlighet tidigare

enbart studerats upp till mellan 30 och 40 års ålder. Därför bidrar den här studien med data på ett

område med bristande underlag. Materialet som funnits tillhanda är också unikt och följer

deltagarna i omkring 50 års tid. Därför var syftet att undersöka sambanden mellan svenska mäns

kriminalitet i yngre tonåren och dödlighet. De frågeställningar som skulle belysa syftet var:

Skiljer sig dödligheten mellan pojkar som registrerats för brott, inte registrerats för brott,

blivit institutionsplacerade respektive utgjorde ett stickprov från normalpopulationen?

Har kriminella en högre dödlighet i naturliga respektive onaturliga dödsorsaker?

Hur är självmord, dödligt våld, olyckor, narkotika- och alkoholrelaterad död fördelat?

Skiljer sig åldersfördelningen över dödlighet mellan grupperna?

7

Är dödligheten högre för kriminella med större belastning och påverkar åtal och

fängelsedom i vuxen ålder dödligheten?

Med naturlig död avsågs dödsfall där sjukdom var den underliggande dödsorsaken (Hirvonen &

Kortelainen 2006:180) och där yttre faktorer, såsom missbruk av alkohol och andra droger, inte

bidrog. Onaturlig död innebar därför tvärtom dödsfall där yttre faktorer varit underliggande eller

bidragande. Så var t.ex. fallet i händelse av olyckor, självmord och skrumplever orsakat av

alkoholmissbruk.2

METOD

Undersökningen var ett naturligt experiment (Shadish, Cook & Campbell 2002:17). För den interna

validiteten är idealet randomiserade experiment eftersom risken för påverkan från andra externa

faktorer då är som minst. Men då kriminalitet inte är en manipulerbar variabel var ett naturligt

experiment det bästa möjliga alternativet för syftet (Rutter 2007:391).

Undersökningsdeltagare

Deltagarna hade tidigare undersökts i äldre kohortstudier, dels i 1956 års klientelundersökning

(SOU 1971:49), dels i studien av Jonsson och Kälvestein (1964). Undersökningsdeltagarna bestod

av pojkar som varit bosatta i Stockholm under ungdomstiden och som fötts mellan åren 1939 till

1953. Deltagarna var delvis pojkar som ingick i 1956 års klientelundersökning födda år 1943 till

1951. Klientelundersökningen innehöll 192 pojkar som registrerats för brott i tidiga tonåren och en

matchad kontrollgrupp utan känd kriminalitet om 95 pojkar. Det har också inkluderats en matchad

skuggrupp till brotts- och kontrollgruppen om 186 pojkar. Utöver deltagarna från

klientelundersökningen ingick 100 pojkar födda år 1941 till 1953 som intagits vid Barnbyn Skå. Det

ingick även 222 deltagare som utgjorde ett representativt urval av pojkar födda i Stockholm år 1939

till 1953. Det innebar att sammanlagt 795 personer ingick i studien varav samtliga var av manligt

kön.

Kontrollgruppen utan känd kriminalitet hade matchats till brottsgruppen på variablerna: ålder, social

belastning, typ av stadsdel, socialgrupp och huruvida familjen var splittrad eller inte (Sarnecki

1985:7). Matchning bör ske på variabler som är relaterade till utkomsten (Shadish, Cook &

Campbell 2002:46) och det var också i det syftet som variablerna valdes ut (SOU 1971:49 s. 58).

2 För operationalisering av naturlig och onaturlig död, se s. 12ff.

8

Brottsgruppen utsågs via rapporter från registeravdelningen vid kriminalpolisen i Stockholm. Med

kraven att rapporten skulle avse år 1959 till 1960 och att brottet begåtts av en pojke i 11 till 15 års

ålder bosatt i Stockholm. Kontrollgruppen uttogs via befolkningsregistret och valdes utifrån att de

skulle likna en brottspojke på matchningsvariablerna (SOU 1971:49, s. 63f). Genom matchningen

av kontrollgruppen till brottsgruppen uteslöts att ett eventuellt samband mellan kriminalitet och

dödlighet skulle vara ett skensamband med socioekonomisk status som bakomliggande variabel.

Det brukar annars vara en vanlig hypotes för varför kriminella i genomsnitt tenderar att ha en högre

dödlighet (Laub & Vaillant 2000:97). Vid det första undersökningstillfället av klientelpojkarna

avvek inte brottsgruppen från kontrollgruppen i hälsostatus (Sarnecki 1985). Därför bör risken vara

liten att ett samband mellan kriminalitet och förtidig död skulle bero på systematiska skillnader i

hälsa mellan grupperna före undersökningen. Däremot har inte tänkbara genetiska skillnader i hälsa

kontrollerats för.

Utöver brottsgruppen och kontrollgruppen innefattade klientelundersökningen också en skuggrupp.

Av skuggruppen hade 93 pojkar valts ut som skuggor till brottsgruppen och 93 som skuggor till

kontrollgruppen. Andelen som hade registrerats för brott i yngre tonåren var därmed lika stor som

andelen som inte hade gjort det. Skuggruppen valdes ut på samma sätt som de andra grupperna och

matchades på samma variabler som tidigare. De som var skuggor till brottsgruppen matchades dock

även med avseende på brottstyp (SOU 1971:49, s. 70). Skuggruppen skapades för att kunna granska

om de intensiva undersökningarna påverkat pojkarna. Skuggorna hade därför inte genomgått samma

undersökningar utan enbart följts genom registerdata (SOU 1974:31, s. 11).

Skåpojkarna var deltagare som hade placerats vid Barnbyn Skå mellan januari 1955 och augusti

1961 då de var mellan 7 och 15 år gamla. Skå var en institution för barn och ungdomar med

allvarliga beteendeproblem upprättad av Stockholms barnavårdsnämnd. Placering vid Skå skedde

vanligtvis pga. antisocialt beteende vilket ofta bestod av allvarlig kriminalitet och omfattande skolk

(Sarnecki 1985:15f). Skåpojkarna ansågs vara mer belastade och ha en sämre prognos än

brottsgruppen från klientelundersökningen (SOU 1972:76, s. 31).

Stockholmspojkarna var ett representativt urval av pojkar födda i Stockholm och bestod av en halv

procent av alla årligen födda pojkar mellan år 1939 och 1946 (Sarnecki 1985:15f). Syftet med

urvalet var att få fram en bild av genomsnittspojken i Stockholm som skulle kunna jämföras med

pojkar som intagits vid Skå eller andra avvikande barn och ungdomar (Jonsson & Kälvesten

1964:3). Att Stockholmspojkarna inkluderades i studien innebar möjlighet att jämföra med

normalbefolkningen av samma kön, ålder och geografisk tillhörighet (Bryman 2002:93). Ett

9

representativt urval ur normalbefolkningen säger däremot litet om vilka bakgrundsvariabler som

eventuellt skiljer grupperna åt (Shadish, Cook & Campbell 2002:127).

Tablå 1. Översikt över undersökningsdeltagarna.

Grupp Antal Beskrivning

Klientelpojkar

Brottsgrupp 192 Registrerade för brott i yngre tonåren.

Kontrollgrupp 95 Ingen registrerad brottslighet i yngre tonåren och matchade till brottsgruppen.

Skuggrupp 186 Med eller utan registrerad brottslighet och matchade till brotts- och kontrollgruppen.

Skåpojkar 100 Omfattande antisocialt beteende i unga år och placerade på institutionen Skå.

Stockholmspojkar 222 Representativt stickprov ur normalbefolkningen.

Av de institutionsplacerade Skåpojkarna kom 41 procent från en splittrad familj och av

normalbefolkningen Stockholmspojkar 13 procent (Jonsson & Kälvesten 1964:241). Av deltagarna

i klientelundersökningen tillhörde 63 procent den lägsta socialgruppen och av Skåpojkarna 67

procent (SOU 1972:76, s. 31). Medan 46 procent av normalbefolkningen Stockholmspojkar

tillhörde den lägsta socialgruppen (Jonsson & Kälvesten 1964:208).

Fördelen med att grupperna i klientelundersökningen hade matchats till varandra var att

bakomliggande variabler som korrelerar med kriminalitet har kontrolleras för, vilket minimerar

risken för selektionsbias. Men även om det troligtvis har minskat risken så finns det alltid en viss

risk för skev selektion vid matchning (Shadish, Cook & Campbell 2002:121). Risken för

systematiska skillnader i andra bakomliggande variabler än kriminalitet var dock sannolikt större

för de omatchade grupperna. För naturliga experiment är det idealiskt med flera jämförelsegrupper

eftersom det möjliggör att alternativa förklaringar kan uteslutas i högre utsträckning (Meyer

1995:151). Att deltagarna kom från ett gemensamt geografiskt område, hade samma könsfördelning

och tillhörde samma åldersgrupp hade fördelen att minska initiala skillnader mellan grupperna

(Cook, Shadish & Wong 2008:727f).

Personuppgifter om kriminalitet och dödsorsak kan anses vara etiskt känsliga och därför har

konfidentialitet varit av särskild betydelse (Forskningsetiska principer inom humanistisk-

samhällsvetenskaplig forskning 2002:12). För att säkerställa att obehöriga inte kunnat ta del av

uppgifterna från dödsorsaksregistret har de därför förvarats på en server med höga krav på

datasäkerhet. När jag har fått tillgång till dödsorsaksuppgifterna har de varit avidentifierade.

Uppgifter om åtal och fängelsedom för deltagarna i klientelundersökningen var inlåsta i ett

säkerhetsskåp och kodades in på plats på Kriminologiska institutionen.

10

Material

Data om undersökningsdeltagarna inhämtades från Socialstyrelsens dödsorsaksregister. Uppgifterna

från dödsorsaksregistret inkluderade information om underliggande och bidragande dödsorsaker.

Socialstyrelsen utgår ifrån definitionen från World Health Organization (WHO) enligt vilken

underliggande dödsorsak innebär den sjukdom eller skada som direkt inledde den kedja av

händelser som ledde till döden. Vid t.ex. en olycka innebär det de omständigheter som framkallade

den dödliga skadan. Bidragande orsak är ett uttryck för andra dödsorsaker än den underliggande

(Klassificering av dödsorsaker, 8/4-10). Dödsfall som var drogrelaterade hade punktmarkerats i

materialet av Socialstyrelsen baserat på om någon alkohol- eller narkotikarelaterad diagnos

omnämndes på dödsorsaksintyget.

För de 287 deltagarna tillhörande brotts- och kontrollgruppen har ytterligare bakgrundsdata kunnat

erhållas, eftersom uppgifter om dem inhämtades från polisregistret vid den tidigare

uppföljningsstudien av Sarnecki (1985). Därmed kunde data om fängelsedomar och åtal i vuxen

ålder inkluderas om deltagarna i brottsgruppen och kontrollgruppen men inte om övriga deltagare.

Min studie var den första delen av vad som sannolikt skulle bli den sista uppföljningen av

deltagarna i klientelundersökningen. Nya data skulle därför samlas in i ett senare skede av

uppföljningen. Det innebar att bakgrundsdata om klientelpojkarna begränsades till uppgifter som

inhämtades vid den förra uppföljningen, vilka samlades in år 1983 och 1984 då deltagarna var

mellan 32 och 40 år gamla (Sarnecki 1985:14ff). Åtal för trafikbrott exkluderades från

resultatredovisningen för att det var väldigt vanligt förekommande bland deltagarna och ofta kan

anses vara lindriga brott. Den höga frekvensen skulle annars ha inneburit att trafikbrotten fått stor

inverkan på resultatet (von Hofer 2008: 417).

Det kan ifrågasättas huruvida registrerad kriminalitet är en valid operationalisering av kriminell

belastning. I syfte att undersöka huruvida brottsgruppen verkligen hade en högre belastning än

kontrollgruppen gjordes därför inom ramen för klientelundersökningen en prövning av sambandet

mellan en första förekomst i polisens register och självdeklarerad brottslighet. Forskarna fann en

signifikant skillnad i självdeklarerad brottslighet mellan brottsgruppen och kontrollgruppen.3

Pojkarna med registrerad brottslighet hade enligt egen uppgift begått betydligt fler brott än

kontrollgruppen. Kontrollgruppen utan registrerad kriminalitet visade sig också ha en något lägre

självdeklarerad brottslighet än skolpojkar i allmänhet vid tiden för undersökningen (SOU 1973:25,

s. 48).

3 Ett t-test uppvisade att p < 0,001.

11

Dödsorsaksregistret är kodat i enlighet med The International Statistical Classification of Diseases

and Related Health Problems (ICD) (Socialstyrelsen 2010). Eftersom deltagarna dog mellan år 1960

och 2010 så har olika versioner av ICD använts i kodningen av dödsorsaker (Klassificering av

dödsorsaker, hämtat 8/4-10).4 Anderson et al. (2001:1) fann att implementeringen av den senaste

versionen av ICD medförde förändringar i klassificeringen av vissa dödsorsaker med enstaka

procent. I USA tycks regeländringarna ha ökat klassificeringen av bl.a. skrumplever och olyckor

men inte självmord och dödligt våld (Anderson et al. 2001:16ff). Att olika ICD-system har använts

kan därför i viss mån ha påverkat kategoriseringen av dödsorsak över tid. Eventuella förändringar

skulle dock enbart röra sig om enstaka procent av dödsfallen vilket borde vara av låg betydelse för

studien. Validiteten i fastställandet av dödsorsak bedömdes i en svensk studie vara hög för

skaderelaterad död (Allebeck et al. 1991:242).

Vid tiden för undersökningen fattades uppgifter om dödsorsak för 21 av deltagarna som hade

avlidit. Anledningen till att uppgifterna fattades var för att deltagarna hade avlidit tidigast år 2008

och dödsorsaken därför inte hade hunnit registreras. Deltagarna vars dödsorsaksuppgifter fattades

var mellan 59 och 66 år gamla då de dog. Någon systematisk skillnad i bortfall fanns inte mellan

grupperna, men bortfallet var aningen högre för deltagarna från klientelundersökningen än för

normalbefolkningen Stockholmspojkar och de institutionsplacerade Skåpojkarna.5 För tre av

undersökningsdeltagarna var dödsorsaken okänd trots att två av dem hade genomgått en

rättsmedicinsk obduktion. Dödsorsaken var okänd för en av Skåpojkarna, en i brottsgruppen och en

av Stockholmspojkarna.6

Dödsorsaksstatistiken är säkrare för onaturliga dödsfall eftersom det är bestämt att läkare ska

upprätta en polisanmälan då ett dödsfall kan ha orsakats av skada eller förgiftning. Grundprincipen

är att en rättsmedicinsk obduktion ska genomföras då ett dödsfall polisanmäls, men det är polisen

som tar beslutet (Thid & Eriksson 2006:408). Dödsorsaksuppgifter är därmed mindre säkra vad

gäller naturliga dödsorsaker. Då en tidigare sjukdomsbild anses kunna förklara ett inträffat dödsfall

kan en klinisk obduktion genomföras. Eftersom kliniska obduktioner till skillnad från

rättsmedicinska är frivilliga så beror deras genomförande på anhörigas vilja och huruvida det finns

medicinska skäl. Det medför att obduktionsfrekvensen är lägre för dödsfall som kan förklaras av en

4 ICD-10: 1997 och framåt. ICD-9: 1987 – 1996. ICD-8: 1969 – 1986. ICD-7: 1958 – 1968.

5 Fördelningen av dödsorsaksbortfall var 3,2 % av kontrollgruppen, 3,6 % av brottsgruppen, 3,2 % av skuggruppen, 1,0

% av Skåpojkarna och 1,8 % av Stockholmspojkarna. 6 Dödsorsaken var kodad som “799.9: Other unknown and unspecified cause - Unknown cause of morbidity or

mortality” (ICD-9).

12

tidigare sjukdomsbild. Sedan år 1996 föreskriver Socialstyrelsen att läkare alltid ska göra en

polisanmälan då personer med ett känt missbruk påträffas döda (SOSFS 1996:29). Det bör ha ökat

validiteten i klassificering av dödsorsak för missbrukare. Det finns dock undersökningar som tyder

på att alkohol- och narkotikarelaterade dödsfall underrapporterades innan dess att denna

bestämmelse infördes (Lenke & Olsson 1990).

I Sverige har obduktionsfrekvensen minskat från 50 procent av alla avlidna i början av 1970-talet

till 20 procent år 1995 (Rättsmedicinalverket 1997:84). Dödsorsaksuppgifter är säkrare för yngre

personer än äldre eftersom obduktion oftare sker när yngre påträffas döda (Bortfall och kvalitet i

Dödsorsaksregistret, hämtat 8/4-10). I det här materialet hade 57,6 procent av de 177 deltagare som

dött genomgått obduktion. Den höga obduktionsfrekvensen borde ha medfört en högre validitet i

klassificeringen av dödsorsak och berodde troligtvis på att deltagarna som hittills avlidit hade dött i

förtid och ofta av onaturliga orsaker.

Databearbetning

Dödsorsakerna delades upp efter naturlig, undvikbar naturlig och onaturlig död. Onaturliga

dödsorsaker definierades som skador och sjukdomar med yttre orsaker. Med yttre orsaker avsågs

våldsamma dödssätt (självmord, dödligt våld, olyckor) eller dödsfall med relation till alkohol- eller

narkotikakonsumtion. Naturliga dödsorsaker definierades som endogena sjukdomar eller infektioner

med smittoämnen utan samband med missbruk. ”Naturlig” och ”onaturlig” död är konstruerade

begrepp och det är därför en definitionsfråga vilka dödsorsaker som bör räknas som vad. Dödsfall

som kategoriserades som naturliga kan ha varit relaterade till livsstil eftersom t.ex.

hjärt-kärlsjukdomar delvis kan vara konsekvenser av tobaksbruk och kostvanor. Men vanligtvis

brukar sådana sjukdomsfall klassificeras som naturliga trots att livsstil kan anses vara en form av

yttre påverkan (Hirvonen & Kortelainen 2006:180). Som sjukdom klassificerades dödsfall till följd

av endogena sjukdomar eller infektioner med smittoämnen, oavsett om de hade samband med

missbruk eller inte.

Kategorin undvikbara naturliga orsaker innebar naturliga dödsorsaker som tidigare har inkluderats i

det engelskspråkiga begreppet ”avoidable mortality”. Avoidable mortality kan definieras som

dödsfall som möjligen hade kunnat förhindras genom adekvata medicinska åtgärder (Hjern,

Vinnerljung & Lindblad 2004:413). Olyckor, självmord och dödligt våld brukar ofta ingå i

begreppet men jag valde att begränsa avoidable mortality till sjukdomar för att istället kunna

kategorisera våldsamma dödssätt som onaturliga. Undvikbara naturliga dödsorsaker särredovisades

men har även inkluderats i kategorin naturlig död eftersom de också levde upp till den definitionen.

13

Vilka sjukdomar som kategoriserades som undvikbara naturliga baserades i huvudsak på Hjern,

Vinnerljung och Lindblad (2004:413).7 Dock lades även hivinfektion och hepatit till baserat på

Tobias och Jacksons (2001) kategorisering.

Vid användning av kategorin drogrelaterade orsaker avsågs dödsfall orsakade av antingen alkohol

eller narkotika. Alkohol- och narkotikarelaterade dödsorsaker kategoriserades som onaturliga i

enlighet med Laub och Vaillant (2000:98). Det hade dock även varit möjligt att kategorisera vissa

drogrelaterade dödsorsaker som undvikbara naturliga, vilket Hjern, Vinnerljung och Lindblad

(2004:413) gjorde. Drogrelaterade dödsorsaker ansågs mest lämpliga att klassificera som onaturlig

död för att de beror på yttre påverkan. Alkoholism eller narkomani orsakade eller bidrog i flera fall

till sjukdom.8 Bedömningen gjordes att även dödsfall då missbruk lett fram till sjukdom bör anses

vara onaturliga. Det ansågs underlätta för läsbarheten om samtliga drogrelaterade dödsorsaker

räknades till samma kategori.

Hur drogrelaterad död definieras brukar variera. Överdos brukar alltid räknas som drogrelaterad

men däremot är det inte alltid som dödlighet orsakat av långvarigt missbruk brukar göra det

(Janssen, Trübner & Püschel 1989:224). Alkohol- och narkotikarelaterade dödsfall kategoriserades i

enlighet med Socialstyrelsens definition. Det innebar att dödsfall klassificerades som relaterade till

alkohol om alkoholrelaterad diagnos eller alkoholbetingad skada omnämndes som underliggande

eller bidragande dödsorsak. Medan dödsfall räknades som relaterade till narkotika då

narkotikarelaterad diagnos eller förgiftningar med narkotika nämndes som underliggande eller

bidragande dödsorsak (Socialstyrelsen 2009:53ff). I de fall då en narkotika- eller alkoholrelaterad

diagnos nämndes på dödsorsaksintyget var det punktmarkerat i datamaterialet. Alkohol- och

narkotikarelaterade dödsfall kodades även som olyckor eller självmord i de fall då dödsfallet var

kategoriserat som sådant enligt ICD.9 Därför överlappade drogrelaterade dödsorsaker ibland andra

onaturliga orsaker. Definitionen av drogrelaterad död innebar att de fall som inkluderades var:

oavsiktlig eller avsiktlig överdos, dödlighet till följd av långvarigt missbruk samt självmord och

olyckor med inblandning av droger (Janssen, Trübner & Püschel 1989:224).

Självmord, dödligt våld och olyckor klassificerades i enlighet med definitionen i ICD vilket i den

senaste upplagan beskrevs under ”Kapitel XX. Yttre orsaker till sjukdom och död (V01-Y98)”

7 Som undvikbara naturliga dödsorsaker kategoriserades: lunginflammation, akut appendicit, diabetes, astma,

tuberkulos, epilepsi, HIV/AIDS och hepatit. 8 Exempelvis är skrumplever och alkoholkardiomyopati (en hjärtmuskelsjukdom) sjukdomar som oftast har orsakats av

långvarig alkoholism. 9 Till exempel bilolycka under alkoholberusning eller självmord genom narkotikaöverdos.

14

(Socialstyrelsen 2010). Där självmord hade koderna: X60-X84, dödligt våld: X85-Y09 och olyckor:

V01-X59. Dödsfallen har kodats efter olika versioner av ICD beroende på tidsperiod (se s. 11). All

kodning har skett av samma person vilket utesluter att olika kodare skulle ha gjort skilda tolkningar.

I syfte att eliminera eventuell felkodning av deltagarnas dödsorsak jämfördes med uppgifter från

uppföljningsstudien år 1985 och från Socialstyrelsen.

Samband mellan kriminalitet och död prövades genom signifikanstest av skillnader mellan den

kriminella brottsgruppen och den ickekriminella kontrollgruppen, men inte mellan övriga grupper.

Eftersom matchning inte användes i urvalet av de institutionsplacerade Skåpojkarna och

normalbefolkningen Stockholmspojkar skulle en signifikant skillnad ha sagt litet om vilken eller

vilka variabler som orsakat skillnaden. Som mått på effektstorlek användes relativ risk, även känt

som riskkvot. Relativ risk valdes för att det är det typiska måttet på effektstorlek inom kohortstudier

på dödlighet och sjukdom (Sistrom & Garvan 2004:15). Relativ risk redovisades huvudsakligen för

den kriminella brottsgruppen och den ickekriminella kontrollgruppen. Anledningen till det var att

riskkvot idealiskt sett används för att jämföra skillnad i risk mellan en experiment- och

kontrollgrupp baserat på exponering för en variabel. Även om kriminalitet inte kan randomiseras så

fanns en naturligt formad kriminell grupp och en matchad kontrollgrupp utan registrerad

brottslighet. Den kriminella gruppen och den ickekriminella kontrollgruppen skulle därför kunna

vara det naturliga experimentets motsvarighet till experiment- och kontrollgrupp i randomiserade

experiment. I de fall då riskkvot inte kunnat räknas ut mellan brottsgruppen och kontrollgruppen

jämfördes den kriminella gruppen istället med normalbefolkningen.10

Åldersfördelningen bland deltagarna i klientelundersökningen skilde sig från de

institutionsplacerade Skåpojkarna och normalbefolkningen Stockholmspojkar med några år. I syfte

att eliminera åldersfördelningens inverkan på resultatet följdes dödligheten till den ålder som den

yngsta i materialet var då alla grupper jämfördes.11

Vid undersökning av den totala dödlighetens

fördelning över tid genomfördes en överlevnadsanalys. Det innebar att dödligheten estimerades i

åldrar då den ännu inte var känd. Den statistiska teknik som användes för överlevnadsanalys var

Cox regression (Chan, 2004).

10

I de fall då ingen i kontrollgruppen dött av dödsorsaken går riskkvot inte att räkna ut. 11

År 2010 var den yngsta som levde 57 år gammal och den äldsta 71 år gammal.

15

RESULTAT

Dödlighet och dödsorsaker

Totalt hade 22,3 procent av deltagarna avlidit vid tiden för datainsamling och vid 57 års ålder var

det 16 procent av deltagarna som var döda. Följt upp till 57 års ålder hade 20,8 procent av de som

hade registrerats för brott i yngre tonåren dött jämfört med 4 procent av kontrollgruppen utan

registrerad brottslighet. Sambandet mellan kriminalitet och dödlighet var signifikant (χ2 (1) = 13.53,

p < 0,001). Av de som hade registrerades för brott en gång under yngre tonåren hade 18,3 procent

dött vid 57 års ålder och av de som hade registrerats för två eller fler brott hade 26,2 procent dött.

Pojkarna som hade placerats på institutionen Skå hade dock den högsta dödligheten då 31 procent

var döda vid 57 års ålder. Inom normalbefolkningen hade 12,6 procent dött vid 57 års ålder. De som

hade registrerats för brott eller placerats på institution hade därmed en högre dödlighet än

normalbefolkningen, medan de som inte hade registrerats för brott hade en lägre dödlighet än

normalbefolkningen. Jämförelsegruppen skuggor som hade matchats till brotts- och kontrollgruppen

hade en dödlighet på 12,9 procent och avvek därmed inte från normalbefolkningen.

Kriminella och institutionsplacerade hade en högre dödlighet än både ickekriminella och

normalbefolkning i samtliga onaturliga dödsorsaker. Skillnaden i andelen självmord var markant.

Av de kriminella hade 3,65 procent begått självmord vid 57 års ålder och av de institutionsplacerade

hade fem procent tagit sitt eget liv. Inom kontrollgruppen utan registrerad kriminalitet hade däremot

ingen tagit livet av sig. Fyra personer hade dött av dödligt våld varav tre tillhörde brottsgruppen

som registrerats för kriminalitet i yngre tonåren. En av dem som drabbats av dödligt våld tillhörde

istället jämförelsegruppen skuggor, där både kriminella och ickekriminella deltagare ingick. Dödligt

våld var sannolikt för ovanligt för att ett urval på 795 personer skulle vara tillräckligt för jämförelse

mellan grupperna.

De kriminella och de som placerats på institutionen Skå hade en betydligt högre andel naturlig död

än den ickekriminella kontrollgruppen, men däremot inte i förhållande till normalbefolkningen.

Inom normalbefolkningen var andelen fall av naturlig död tvärtom högre än för de med registrerad

brottslighet. Andelen som dött av undvikbara naturliga dödsorsaker var högre för kriminella och

institutionsplacerade jämfört med de övriga grupperna. Men antalet fall av undvikbar naturlig död

var så pass lågt att en större urvalsgrupp skulle behövas.

16

Tablå 2. Dödsorsaker följt till 57 års ålder uppdelat efter grupp (n = 795).12

Normal-befolkning (n = 222)

Skuggor (n = 186)

Inga brott

(n = 95)

Ett brott (n = 131)

Två eller fler brott (n = 61)

Institutions-placerade (n = 100)

Variabel

N % N % N % N % N % N %

Dödsorsak

Onaturliga

10 4,5

14 7,5

3 3,2

17 13,0

12 19,7

22 22,0

Alkohol

5 2,3

5 2,7

1 1,1

9 6,9

5 8,2

8 8,0

Narkotika

2 0,9

2 1,1

0 0,0

4 3,1

2 3,3

5 5,0

Olyckor

2 0,9

6 3,2

2 2,1

4 3,1

3 4,9

10 10,0

Självmord

3 1,4

5 2,7

0 0,0

3 2,3

4 6,6

5 5,0

Våld

0 0,0

1 0,5

0 0,0

2 1,5

1 1,6

0 0,0

Naturlig

b

17 7,7

10 5,4

1 1,1

6 5,4

4 6,6

8 8,0

Varav undvikbar

1 0,5

0 0,0

0 0,0

0 0,0

2 3,3

1 1,0

Död vid 35 års ålder

10 4,5

9 4,8

1 1,1

7 5,3

5 8,2

12 12,0

Status vid 57 års ålder

Död

28 12,6

24 12,9

4 4,2

24 18,3

16 26,2

31 31,0

Levande

194 87,4 162 87,1 91 95,8 107 81,7 45 73,8 69 69,0

a Alkohol- och narkotikarelaterade dödsfall överlappar ibland andra onaturliga dödsorsaker.

b Inklusive undvikbara ”naturliga” dödsorsaker.

Kriminella hade en betydligt högre risk att dö jämfört med kontrollgruppen ickekriminella,

överrisken var ännu högre vid 35 års ålder.13

De som hade registrerats för brott i yngre tonåren löpte

en mycket högre risk för onaturlig död jämfört med de utan registrerad kriminalitet. Kriminella

löpte mer än fyra gånger så hög risk som ickekriminella att dö genom våldsamma dödssätt och mer

än åtta gånger så hög risk för drogrelaterade dödsorsaker. De kriminella hade också nästan fyra

gånger högre risk att dö tillföljd av sjukdom jämfört med den ickekriminella kontrollgruppen. Men

då sjukdomar som var alkohol- eller narkotikarelaterade uteslöts var skillnaden mellan grupperna

inte längre statistiskt signifikant.

12

Tre personer dog av okända dödsorsaker (se s. 11) 13

Exempel på kalkyl av relativ risk: 15 av 184 i brottsgruppen och 2 av 92 i kontrollgruppen hade totalt dött av

naturliga orsaker. Relativ risk (att dö en naturlig död för kriminella jämfört med ickekriminella) = (15/184)/(2/92)

= 0,081522/0,021739 = 3,75. Kriminella löpte nästan fyra gånger så hög risk att dö av naturliga orsaker som

ickekriminella.

17

Tablå 3. Relativ risk att dö vid tiden för uppföljning för den kriminella gruppen jämfört med den

ickekriminella kontrollgruppen (n = 287).14

Variabel Riskkvot Signifikans

Död vid uppföljning 3,28 <0,001 Död vid 35 års ålder 5,93 <0,05

Dödsorsak Droger 8,45 <0,01

Våldsam (olycka, självmord, våld) 4,50 <0,05 Sjukdom Naturlig sjukdom

a

3,83 3,75

<0,05

a Sjukdom som inte var relaterad till missbruk.

Vid 57 års ålder löpte de som hade registrerats för brott i yngre tonåren nästan tre gånger så stor risk

för självmord som normalbefolkningen (RR = 2,7).15

Överrisken för självmord var dock ännu större

för de som placerats på institutionen Skå då de löpte 37 procent högre risk än de som enbart

registrerats för brott (RR = 1,37). Den kriminella gruppen löpte nästan tre gånger så stor risk att

drabbas av dödligt våld som den matchade jämförelsegruppen skuggor (RR = 2,9).16

Vid 57 års

ålder hade kriminella 74 procent högre risk att dö i en olycka jämfört med ickekriminella (RR =

1,74). Samtidigt var risken för institutionsplacerade betydligt högre eftersom de löpte nästan fem

gånger så hög risk för dödsolyckor som de som enbart registrerats för brott (RR = 4,75).

Åldersutveckling över dödlighet

För de som hittills hade avlidit skilde sig den genomsnittliga åldern vid döden mellan grupperna.

Kriminella och institutionsplacerade dog i genomsnitt tidigare än både ickekriminella och

normalbefolkning. Den högsta genomsnittliga åldern vid döden hade den ickekriminella

kontrollgruppen som i genomsnitt var 51,6 år gamla och normalbefolkningen som i genomsnitt var

49,4 år. Jämförelsegruppen skuggor dog i något yngre ålder eftersom de i genomsnitt var 46,9 år

gamla. De som dog tidigast var den kriminella gruppen som var 45,7 år gamla och de

institutionsplacerade Skåpojkarna vilka i genomsnitt var enbart 41,4 år då döden inträffade.

Överlevnaden skilde sig mellan grupperna från det att de första dödsfallen började inträffa runt 15

års ålder till slutet av uppföljningen. Skillnaden mellan grupperna var konstant och ökade med

åldern. Kontrollgruppen ickekriminella hade den högsta överlevnaden. Normalbefolkningen hade

14

Partiellt bortfall för sjukdomsrelaterade, våldsamma och naturliga orsaker om 11 personer, samt för drogrelaterade

orsaker om 10 personer. Eftersom uppgifter om dödsorsak fattades för 10 klientelpojkar och 1 klientelpojke avled av

okänd dödsorsak som inte var drogrelaterad. 15

RR är en förkortning för relativ risk. 16

Relativ risk för brottsgruppen jämfört med kontrollgruppen kunde inte räknas ut för självmord eftersom inga i

kontrollgruppen hade dött av det. För dödligt våld hade ingen dött i vare sig kontrollgruppen eller normalbefolkningen.

18

en lägre överlevnad än ickekriminella och överlevnaden för jämförelsegruppen skuggor var på

samma nivå som normalbefolkningen. Kriminellas överlevnad var lägre än för både ickekriminella

och normalbefolkning. Men den allra sämsta överlevnaden hade deltagarna som placerats på

institutionen Skå som unga.

Figur 1. Estimerad överlevnadssannolikhet över tid uppdelat efter grupp, mellan 10 och 66 års ålder

(n = 795).

För normalbefolkningen var den största dödsorsaken naturlig död genom all ålder. Dödsfall av

naturliga orsaker började ske vid 15 års ålder. Antalet naturliga dödsfall fortsatte därefter att öka

och tilltog ännu kraftigare från 54 års ålder. De första fullbordade självmorden och dödsolyckorna

skedde i tjugoårsåldern men höll sig på en låg nivå genom livet. Drogrelaterade dödsfall var

vanligare än olyckor och självmord men betydligt mindre frekvent än naturlig död. De

drogrelaterade dödsfallen började ske runt 25 års ålder och fortsatte sedan att öka. Likt de naturliga

dödsfallen ökade drogrelaterad död kraftigare från 54 års ålder.

19

Figur 2. Kumulativt antal döda efter dödsorsak för normalbefolkningen Stockholmspojkar (n = 222)

mellan 12 och 63 års ålder.17

Av de som hade registrerats för brott i yngre tonåren var den största dödsorsaken droger från och

med 36 års ålder. De första drogrelaterade dödsfallen skedde i slutet av tjugoårsåldern och fortsatte

sedan öka stabilt och kraftigt. Naturliga dödsfall började ske vid 30 års ålder och fortsatte sedan

öka. Från 43 års ålder ökade de naturliga dödsfallen kraftigare, vilket var en tidigare ökningsspurt

än för normalbefolkningen. Först efter 50 års ålder blev naturlig död vanligare än olyckor och

självmord. Den första dödliga olyckan skedde vid 15 års ålder men olyckorna fortsatte inte att öka

förrän vid 24 års ålder. Olycksfallen stagnerade mellan 32 och 48 års ålder men ökade sedan igen.

Det första självmordet skedde vid 17 års ålder men självmorden fortsatte inte öka förrän vid 29 års

ålder, därefter ökade de stabilt. Mellan 15 och 44 års ålder var olyckor och självmord vanligare än

naturlig död. Eftersom enbart åtta personer hade avlidit inom kontrollgruppen utan registrerad

kriminalitet kunde inte deras utveckling studeras över tid på detta sätt.

Figur 3. Kumulativt antal döda efter dödsorsak för brottsgruppen (n = 192) mellan 12 och 60 års

ålder.18

17

Partiellt bortfall om fem personer för dödsorsakerna naturligt, olyckor och självmord samt fyra personer för droger. 18

Partiellt bortfall om åtta personer för dödsorsakerna naturligt, olyckor och självmord samt sju personer för droger.

0

5

10

15

20

25

30

12 15 18 21 24 27 30 33 36 39 42 45 48 51 54 57 60 63

Ku

mu

lati

vt a

nta

l dö

da

Ålder

Droger

Naturligt

Olyckor

Självmord

0

3

6

9

12

15

18

21

12 15 18 21 24 27 30 33 36 39 42 45 48 51 54 57 60

Ku

mu

lati

vt a

nta

l dö

da

Ålder

Droger

Naturligt

Olyckor

Självmord

20

För deltagarna som hade placerats på institutionen Skå som unga var olyckor den vanligaste

dödsorsaken mellan 14 och 48 års ålder. Från 49 års ålder var istället droger den vanligaste

dödsorsaken. Den första dödliga olyckan skedde vid 14 års ålder och olyckorna fortsatte sedan

genomgående att öka kraftigt. Drogrelaterade dödsfall började ske vid 27 års ålder och ökade

därefter mycket kraftigt. Det första självmordet skedde vid 13 års ålder. Självmorden fortsatte sedan

att öka fram till 35 års ålder då utvecklingen stagnerade något. De naturliga dödsfallen började ske

vid 36 års ålder och ökade därefter kraftigt. Ökningsspurten i naturlig död tog vid tidigare än för

både normalbefolkningen och de som enbart registrerats för brott.

Figur 4. Kumulativt antal döda efter dödsorsak för de institutionsplacerade Skåpojkarna (n = 100)

mellan 12 och 61 års ålder. 19

Samband med fängelsedom och åtal i vuxen ålder

Bland huvuddeltagarna i klientelundersökningen hade 19,5 procent dömts till fängelse fram till år

1984.20

Av de som hade dömts till fängelse var totalt 44,6 procent döda och av de som inte hade

dömts var 15,6 procent döda. Sambandet mellan fängelsedom och död var signifikant (χ2

(1) =

22,74, p < 0,001). Dödligheten var högre för dem som hade fått flera fängelsedomar. Deltagare som

placerats på fängelse två eller tre gånger hade en högre dödlighet än deltagare som enbart placerats i

fängelse en gång. Den högsta dödligheten hade dock de som hade dömts till fängelse fyra eller fler

gånger. De som hade registrerats för brott i yngre tonåren hade i högre utsträckning placerats i

fängelse fram till år 1984. Av de med registrerad kriminalitet i tonåren hade 25,5 procent dömts till

fängelse i vuxen ålder och av de utan registrerad brottslighet hade 7,4 procent dömts. Av de som

hade registrerats för ett brott dömdes 16,8 procent till fängelse och av de som hade registrerats för

två eller fler brott fängelsplacerades 44,3 procent. Sambandet mellan registrerad kriminalitet i yngre

tonåren och fängelsedom i vuxen ålder var signifikant (χ2

(1) = 13,33, p < 0,001). 19

Partiellt bortfall om två personer för dödsorsakerna naturligt, olyckor och självmord samt en person för droger. 20

Med huvuddeltagare i klientelundersökningen avses den kriminella brottsgruppen och den ickekriminella

kontrollgruppen.

0

2

4

6

8

10

12

14

12 15 18 21 24 27 30 33 36 39 42 45 48 51 54 57 60

Ku

mu

lati

vt a

nta

l dö

da

Ålder

Droger

Naturligt

Olyckor

Självmord

21

Figur 5. Andel döda i procent efter antalet fängelsedomar före år 1984 (mellan 18 och 32-40 års

ålder), för brotts- och kontrollgruppen (n = 287).

Av huvuddeltagarna i klientelundersökningen hade 32,1 procent åtalats för brott, exklusive

trafikbrott, i myndig ålder fram till år 1984. Bland de som åtalats hade 34,8 procent avlidit och av

de som inte hade åtalats hade 14,9 procent avlidit. Sambandet mellan åtal för brott i myndig ålder

och dödlighet var signifikant (χ2

(1) = 14,81, p < 0,001). De som hade åtalats för ett eller två brott

hade inte en relevant högre dödlighet än de som inte hade åtalats. Men de som hade åtalats för tre

till femton brott hade däremot en betydligt högre dödlighet. De som hade åtalats för sexton eller fler

brott fram till år 1984 hade den högsta dödligheten, nästan dubbelt så hög som dödligheten för de

som hade åtalats för tre till femton brott. Deltagare som hade registrerats för brott i yngre tonåren

hade också åtalats för fler brott i myndig ålder. De med ungdomskriminalitet hade i genomsnitt

åtalats för 8,10 brott per person i vuxen ålder och de utan ungdomskriminalitet för 1,38 brott.

Skillnaden i antal åtal i vuxen ålder mellan grupperna var signifikant (t(285) = 3,08, p = 0,002).

Figur 6. Andel döda i procent efter antal åtal i vuxen ålder, exklusive trafikbrott, före år 1984

(mellan 18 och 32-40 års ålder), för brotts- och kontrollgruppen (n = 287).

0%

10%

20%

30%

40%

50%

60%

Inga (n = 231) En (n = 17) Två eller tre (n = 14)

Fyra eller fler (n = 25)

An

de

l dö

da

Antal fängelsedomar

0%

10%

20%

30%

40%

50%

60%

70%

Inga (n = 195) En eller två (n = 37)

Tre till femton (n = 25)

Sexton eller fler (n = 30)

An

de

l dö

da

Antal åtal

22

DISKUSSION

Syftet var att undersöka sambanden mellan svenska mäns kriminalitet i yngre tonåren och

dödlighet. De som hade registrerats för brott i tonåren hade en betydligt högre dödlighet än de som

inte registrerats för brott och skillnaden var statistiskt signifikant. Att det finns ett samband mellan

kriminalitet och dödlighet stöds också av att de kriminellas dödlighet var högre än

normalbefolkningens. Den högsta dödligheten hade de som blivit placerade på institutionen Skå och

det var också de som troligtvis hade den högsta kriminella belastningen. Kriminella hade en

betydligt högre dödlighet i onaturliga dödsorsaker jämfört med ickekriminella och hade en

statistiskt signifikant högre risk att dö i våldsamma, drogrelaterade och sjukdomsrelaterade dödsfall.

Den största överrisken för kriminella var i drogrelaterade dödsorsaker. Kriminella hade också en

högre risk att dö av naturliga orsaker, där sjukdom inte orsakats av alkoholism eller narkomani, men

skillnaden var inte signifikant. Kriminella och institutionsplacerade hade en högre dödlighet än

ickekriminella i självmord, olyckor, naturlig död samt alkohol- och narkotikarelaterad död. Jämfört

med normalbefolkningen hade kriminella och institutionsplacerade en högre dödlighet i alla

dödsorsaker utom naturlig död. Enbart ett fåtal personer hade dött till följd av dödligt våld men av

dem tillhörde en majoritet brottsgruppen med registrerad kriminalitet i yngre tonåren. Kriminella

och institutionsplacerade hade en högre dödlighet i alla åldrar men tenderade också att dö tidigare

än både ickekriminella och normalbefolkning.

Deltagare som hade placerats i fängelse i vuxen ålder hade en högre dödlighet än de som inte hade

dömts till fängelse. Deltagare som hade åtalats i myndig ålder hade också en högre dödlighet än de

som inte åtalats. Kriminella med högre belastning hade högre dödlighet än kriminella med lägre

belastning. De som hade registrerats för två eller fler brott i tonåren hade en högre dödlighet än de

som registrerats för enbart ett brott. Dödligheten var även högre för dem som hade dömts till

fängelse flera gånger jämfört med dem som enbart placerats i fängelse en gång. Dödligheten var

också högre för deltagare som hade åtalats för brott upprepade gånger jämfört med de som hade

åtalats mindre frekvent.

Av jämförelsegrupperna var det enbart i urvalet av deltagare i klientelundersökningen som

matchning hade använts. Det innebär att det är möjligt att de institutionsplacerade Skåpojkarna och

normalbefolkningen Stockholmspojkar skilde sig från deltagarna från klientelundersökningen på

andra bakgrundsvariabler av relevans för dödligheten utöver kriminalitet. Att alla deltagare kom

från en liknande kontext genom att dela geografisk tillhörighet, tidsperiod och könsfördelning

minskade däremot de initiala skillnaderna mellan grupperna. Skåpojkarna och Stockholmspojkarna

23

var viktiga för undersökningen eftersom multipla jämförelsegrupper utökar möjligheten att finna

hot mot validiteten (Shadish, Cook & Campbell 2002:159).

Högre konsumtion av alkohol-, tobak och narkotika har framförts som en potentiell förklaring till

kriminellas högre dödlighet (Laub & Vaillant 2000:97). Eftersom deltagarnas drogkonsumtion inte

har mätts försvåras möjligheten att dra slutsatser kring huruvida gruppernas konsumtion befann sig

på olika hög nivå. Däremot tyder fördelningen av drogrelaterade dödsorsaker på att kriminella har

haft en högre konsumtion av alkohol och narkotika. För framtida forskning är det därför av intresse

att mäta deltagarnas konsumtion av alkohol, narkotika och tobak som bakomliggande variabler. Det

har inte heller skett någon kontroll för eventuella skillnader i genetisk predisponering för sjukdomar

före undersökningen, vilket hade varit önskvärt. En annan brist med undersökningen är att

uppdaterade uppgifter om fängelsedomar och åtal inte kunde inhämtas, utan enbart de data som

insamlades år 1984 genom den första uppföljningsstudien.

Resultaten i belysning av tidigare forskning

Sedan den första uppföljningsstudien av Sarnecki (1985) har skillnaden i dödlighet ökat mellan

grupperna. Skillnaden i dödlighet mellan den kriminella och ickekriminella gruppen var flera

gånger större i min studie jämfört med den longitudinella kohortstudien av Laub och Vaillant

(2000).21

I motsats till deras resultat var kriminella i min studie också i genomsnitt betydligt yngre

än ickekriminella när döden inträffade. Andelen döda var totalt sett lägre i min studie jämfört med

Laub och Vaillants. De följde upp sina deltagare några år längre och den högre åldersfördelningen

kan därför ha bidragit till att också dödligheten var högre. Sett till 40 års ålder hade Laub och

Vaillants ickekriminella kontrollgrupp högre dödlighet än kontrollgruppen i min studie medan de

kriminellas dödlighet var på samma nivå.22

Det finns flera kontextuella skillnader som kan ha bidragit till skillnaden i dödlighet mellan

studierna. Laub och Vaillant (2000) använde sig av en tidigare kohort och eftersom

medellivslängden har ökat konstant under det senaste århundradet kan det ha inneburit att

befolkningens medellivslängd var högre i min studie. Laub och Vaillants undersökning baserades

på amerikaner medan min baserades på svenskar och Sveriges befolkning har i genomsnitt en högre

medellivslängd än den amerikanska befolkningen (United Nations 2007). En förklaring som brukar

21

I den här undersökningen hade brottsgruppen 5,2 gånger högre dödlighet än kontrollgruppen vid 57 års ålder. I

studien av Laub och Vaillant hade brottsgruppen 1,56 gånger högre dödlighet än kontrollgruppen vid 65 års ålder. 22

I Laub och Vaillants studie var 8 procent av brottsgruppen och 4 procent av kontrollgruppen döda vid 40 års ålder. I

den här studien var motsvarande siffror 7,8 procent av brottsgruppen och 1,1 procent av kontrollgruppen.

24

framföras till svenskarnas högre medellivslängd är att den svenska befolkningen har en

internationellt sett jämlik inkomstfördelning medan inkomstskillnaden är stor inom den

amerikanska befolkningen (Wilkinson 2005:120). Men eftersom de kriminellas dödlighet vid 40 års

ålder var på samma nivå i min studie som i Laub och Vaillants kan det tolkas som att det är

ickekriminella som har gynnats av Sveriges höga medellivslängd.

Eftersom dödligheten var högre för klientelpojkar som registrerats för flera brott i tonåren och även

ökade med antalet åtal i vuxen ålder så stöder mina resultat tidigare forskning som tyder på att

kriminella med högre belastning också har en högre dödlighet (Laub & Vaillant 2000, Niewberta &

Piquero 2008). Min undersökning bekräftar också Grahams (2003) resultat där dödligheten bland

fängelsedömda var högre för dem som hade vistats på fängelse flera gånger. Sammanvägt stöder

min studie Niewberta och Piqueros (2008) slutsats om att risken att dö för tidigt ökar ju mer aktiv

och kronisk en gärningspersons kriminalitet är. Överrisken för kriminella att dö för tidigt var dock

betydligt högre i min studie än vad som uppmättes i undersökningen av Niewberta och Piquero. Det

kan bero på att dem jämförde fängelsepopulationen med normalbefolkningen medan jag i första

hand jämförde kriminella med ickekriminella samtidigt som uppföljningstiden för min studie också

har varit längre.

Det finns många belägg för att kriminella har en högre benägenhet att dö av onaturliga, ofta

våldsamma dödsorsaker (Graham 2003, Laub & Vaillant 2001, Niewberta & Piquero 2008, Sailas

2005, Stattin & Romelsjö 1995) och det bekräftas av resultaten från min studie. Att en högre andel

av de kriminella och institutionsplacerade hade avlidit till följd av självmord går emot Laub och

Vaillants (2001) resultat där kriminella inte hade en högre självmordsfrekvens än ickekriminella.

Däremot tyder flera andra studier på att kriminella har en högre självmordsbenägenhet (Lidberg,

Wiklund & Jakobsson 1989, Niewberta & Piquero 2008, Stattin & Romelsjö 1995). I belysning av

majoriteten av den tidigare forskningen tyder mina resultat därför på att kriminella i högre

utsträckning begår fullbordat självmord jämfört med ickekriminella och normalbefolkning.

Flera tidigare studier tyder på att kriminella har en högre benägenhet att dö i olyckor (Laub &

Vaillant 2000, Lidberg, Wiklund & Jakobsson 1989). Niewberta och Piquero (2008) fann också att

fängelsedömda var särskilt överrepresenterade i olyckor jämfört med andra dödsorsaker. Men i

studien av Stattin och Romelsjö (1995) var skillnaden i olyckor för liten för att kunna anses

relevant. I min undersökning var skillnaden i olyckor mellan kriminella och ickekriminella relevant,

men inte lika stor som för flera andra dödsorsaker. De institutionsplacerade Skåpojkarna, vilka

troligtvis hade den tyngsta belastningen, var däremot kraftigt överrepresenterade i dödsolyckor. Det

25

kan tolkas som att kriminella med hög belastning har en högre benägenhet för att vara med om

dödliga olyckor, vilket var fallet i undersökningen av Niewberta och Piquero (2008:277). Men

eftersom matchning inte användes i urvalet av Skåpojkarna är det också möjligt att de skilde sig

från de andra grupperna på fler bakomliggande variabler än kriminalitet. I belysning av tidigare

studier skulle mina resultat kunna tolkas som att kriminella har en högre benägenhet att dö i olyckor

men att överrepresentationen inte är lika stor som för flera andra dödsorsaker. Eftersom Stattin och

Romelsjös (1995) undersökning likt min baserades på svenska deltagare skulle det också kunna

tyda på att den svenska kontexten skiljer sig från andra nationer.

Tidigare studier tyder på att kriminella löper högre risk för dödligt våld (Teplin et al. 2005,

Tremblay & Paré 2003). Av de få personer som hade drabbats av dödligt våld tillhörde majoriteten

den kriminella brottsgruppen. Även om min undersökning i sig är otillräcklig för att kunna dra

tillförlitliga slutsatser i frågan är resultaten därför förenliga med tidigare forskning som tyder på att

kriminella har en högre utsatthet för dödligt våld. Med undantag för att ingen av de

institutionsplacerade hade dött till följd av övergrepp.

Att kriminella enligt min undersökning var som mest överrepresenterade i drogrelaterade

dödsorsaker är förenligt med hypotesen att en stor del av kriminellas förhöjda dödlighet kan

förklaras av en grupp missbrukare med särskilt hög risk för förtidig död (Stattin och Romelsjö

1995:280). Däremot talar Laub och Vaillants (2000) resultat delvis emot detta då det fanns en

markant skillnad i dödlighet trots att den kriminella gruppen inte hade mer omfattande alkohol- och

narkotikarelaterad dödlighet. Att jag använde en bredare definition av begreppet alkoholrelaterad

dödlighet än Laub och Vaillant kan ha bidragit till skillnaden mellan studierna. Deras studie

baserades även på en kohort födda på 30-talet i Boston och enligt dem var illegala droger mer eller

mindre frånvarande i staden under 1950- och 1960-talet. Laub och Vaillant (2000:101f) har också

hävdat att studier på senare kohorter uppvisar en högre frekvens av narkotikarelaterade dödsfall

bland kriminella. De menade att det skulle kunna bero på att det inte var lika vanligt med bruk av

narkotikaklassade droger bland kriminella födda på 30-talet som för senare kohorter.

Flera tidigare studier tyder på att kriminella har en högre dödlighet i sjukdomar (Laub & Vaillant

2000, Niewberta & Piquero 2008). Att kriminella i min undersökning hade en högre risk för

sjukdomsrelaterad död, och att skillnaden var signifikant, stöder därmed vad som framkommit i

tidigare forskning. När dödliga sjukdomsfall som var relaterade till missbruk uteslöts var kriminella

fortfarande överrepresenterade i förhållande till ickekriminella men skillnaden var inte längre

signifikant. Att varken den kriminella gruppen eller de institutionsplacerade hade en högre andel

26

naturliga dödsfall än normalbefolkningen talar emot att kriminella skulle vara överrepresenterade i

naturlig död. Samtidigt är möjligheten att dra slutsatser från en normerad jämförelsegrupp

begränsad (Shadish, Cook & Campbell 2002:127). Även om det finns tidigare forskning som tyder

på att kriminella löper högre risk att dö av naturliga orsaker så är det i första hand onaturliga

dödsorsaker som kriminella har visat sig vara överrepresenterade i (Lidberg, Wiklund & Jakobsson

1989, Niewberta & Piquero 2008, Sailas et al. 2005). I Stattin och Romelsjös (1995) studie hade

dömda däremot inte högre risk att dö av naturliga orsaker än personer utan belastning. Att

kriminella skulle ha en högre benägenhet att dö av naturliga orsaker är därmed inte lika välbelagt

som sambandet mellan kriminalitet och onaturlig död.

En annan orsak till att en överrepresentation i naturlig död inte kunnat bekräftas kan vara att jag har

använt en smalare definition av ”naturlig”. Dödliga sjukdomar där alkoholism eller narkomani har

varit underliggande eller bidragande orsaker definierades inte som naturliga. Medan Laub och

Vaillant (2000) enbart uteslöt vissa kända alkoholrelaterade sjukdomar från definitionen av

naturliga dödsorsaker. Eftersom den kriminella gruppen löpte en statistiskt säkerställd högre risk att

dö i sjukdom jämfört med den ickekriminella kontrollgruppen hade kanske en bredare definition av

begreppet naturlig inneburit ett annorlunda resultat. Det hade dock även inneburit att en smalare

definition av begreppet drogrelaterad död hade behövt användas vilket hade medfört att betydelsen

av alkohol- och narkotikakonsumtion hade underestimerats. Att det finns tidigare forskning som

tyder på att kriminella är överrepresenterade i naturlig död kan därför bero på att

missbruksrelaterade sjukdomsfall har inkluderats.

Att en överrepresentation i naturlig död inte har kunnat bekräftas skulle även kunna bero på att

kriminella i Sverige inte löper lika hög risk för naturlig död som i andra länder. Att den svenska

studien av Stattin och Romelsjö (1995) inte fann att kriminella hade högre odds för naturlig död

stöder att så skulle kunna vara fallet. Sverige har internationellt sett en jämn inkomstfördelning

vilket det finns anledning att tro har positiva effekter på befolkningens hälsa (Wilkinson 2005:120).

I USA har fängelseinterner också ofta haft begränsad tillgång till sjukvård före fängelsevistelsen

(Glaser & Greifinger 1993) vilket kan ha påverkat dödligheten i naturliga orsaker för kriminella.

Återkoppling till teori

Att de kriminella deltagarna hade en högre total dödlighet och att skillnaden mellan grupperna mer

eller mindre gällde samtliga enskilda dödsorsaker kan tolkas i enlighet med självkontrollteori.

Eftersom låg självkontroll borde medföra att kriminella i högre utsträckning ägnar sig åt riskfyllda

beteenden som har negativa konsekvenser för överlevnaden i allmänhet, oavsett dödsorsak. Även

27

om en överrepresentation i naturlig död inte kunde bekräftas så talar den kriminella gruppens

överrisk i dödlig sjukdom för självkontrollteorin. Eftersom narkotikabruk och överkonsumtion av

alkohol är riskfyllda beteenden som ökar risken att dö i sjukdom. Då självkontroll anses vara ett

stabilt personlighetsdrag borde skillnaden i dödlighet gälla oavsett ålder. Att skillnaden i dödlighet

mellan grupperna kvarstod genom hela livet stämmer därför överens med självkontrollteori. Att

dödligheten var högre för gärningspersoner med mer kriminell belastning talar också för

självkontrollteorin, eftersom självkontroll förutsägs vara lägre desto mer omfattande kriminalitet en

gärningsperson har.

Utifrån strainteori bör kriminella ha en högre benägenhet att dö till följd av missbruk och självmord.

Att den kriminella gruppen hade en särskilt hög överrisk för drogrelaterad död är därför i enlighet

med teorin. Andelen som begick självmord bland de kriminella och de institutionsplacerade var

också betydligt högre jämfört med både ickekriminella och normalbefolkning. Däremot var de

kriminella deltagarna överrepresenterade också i andra dödsorsaker vilket strainteori inte kan

förklara. Att den kriminella gruppen hade en statistiskt säkerställd högre dödlighet än den

ickekriminella kontrollgruppen trots att de hade samma fördelning av social bakgrund och

bostadsområde talar emot strainteori. Eftersom strainteori menar att individers kriminalitet och

högre dödlighet beror på bristande tillgång till ekonomiskt och socialt kapital. Samtidigt innebar

matchningen mellan grupperna från klientelundersökningen att förutsättningar för att undersöka

samband mellan socioekonomisk status och dödlighet uteslöts från första början. De som hade

placerats på institutionen Skå kom dock i högre utsträckning från den lägsta socialgruppen än

normalbefolkningen och i enlighet med strainteori hade de också en betydligt högre dödlighet. Men

samtidigt hade kontrollgruppen ickekriminella en lägre dödlighet än normalbefolkningen trots att de

i högre utsträckning tillhörde den lägsta socialgruppen. Jämförelsegruppen skuggor hade inte heller

en relevant skild dödlighet från normalbefolkningen trots sin överrepresentation i den lägsta

socialgruppen. Klassbakgrund tycks därför inte ha haft någon relevant effekt på resultaten vilket går

emot antagandena inom strainteori.

Enligt livsstilsteori är kriminalitet en livsstilsvariabel som ökar risken för förtidig död. Att den

kriminella gruppen och de institutionsplacerade Skåpojkarna hade en högre dödlighet skulle därför

kunna tolkas i enlighet med teorin. Men livsstilsteori menar att kriminella i genomsnitt har

demografiska egenskaper som ökar sannolikheten för en riskfylld livsstil. Teorin förutsäger därför

även att faktorer som bostadsområde och socialgrupp påverkar dödligheten. Eftersom deltagarna

från klientelundersökningen var överrepresenterade i den lägsta socialgruppen borde därför också

28

jämförelsegruppen skuggor ha löpt en högre risk att dö för tidigt. Att skuggruppen hade lika hög

dödlighet som normalbefolkningen går därför emot teorin.

Självkontrollteori tycks vara mest användbar för att förklara resultaten. Eftersom självkontrollteori

menar att låg självkontroll leder till en destruktiv livsstil är skillnaden mellan livsstilsteori och

självkontrollteori varför livsstilen anses vara annorlunda för kriminella. Att kriminella hade en

högre dödlighet kan därför tolkas i enlighet med både livsstils- och självkontrollteori. Men att andra

bakomliggande variabler utöver kriminalitet inte tycktes påverka resultaten talar emot

livsstilsteorin. Eftersom deltagarna från klientelundersökningen matchades på socialgrupp kan det

hävdas att applicering från strainteori uteslutits från första början. I annat fall hade socioekonomisk

status kunnat prövas som bakgrundsvariabel. Men oavsett detta hade strainteorin inte kunnat

förklara varför kriminella har en högre dödlighet. För i sådana fall hade inte den kriminella gruppen

haft en högre dödlighet än den ickekriminella kontrollgruppen trots att de hade samma

socioekonomiska bakgrund. Det kan dock vara av värde att påpeka att det inte har funnits något

teoriprövande syfte med undersökningen, men att resultaten visat sig användbara för diskussion om

vilken teori som tycks vara mest applicerbar.

Slutord

Att en överrepresentation i naturlig död bland kriminella inte kunnat bekräftas skulle kunna bero på

att en smal definition av naturlig död har använts. Det för fram frågan hur naturlig död lämpligast

bör definieras. Alkohol- och narkotikarelaterad dödlighet kategoriserades som onaturliga för att de

är yttre orsaker. Samtidigt är det sannolikt att de dödsfall som klassificerades som naturliga ofta

hade andra yttre orsaker som t.ex. tobaksbruk och dåliga matvanor. Allt fler dödsorsaker

klassificeras även som ”avoidable mortality” till följd av framsteg i förebyggande arbete och

medicinsk behandling (Tobias & Jackson 2001). Om yttre orsaker bakom död är ”onaturliga” kan

det ifrågasättas huruvida någon död före den genomsnittliga medellivslängden överhuvudtaget är

”naturlig”. För enkelhetens skull borde kanske istället alla sjukdomar klassificeras som naturliga

oavsett deras ursprung.

En brist med den här undersökningen och de flesta liknande studier är att inga personer av kvinnligt

kön har ingått i urvalet. I syfte att undersöka om det finns någon skillnad mellan könen är det därför

av relevans för framtida forskning att också inkludera flickor eller kvinnor i urvalet. Den forskning

som har gjorts tidigare tyder på att kriminella kvinnor har en lägre dödlighet än kriminella män

(Nieuwbeerta & Piquero 2008:267f), men att skillnaden i dödlighet mellan kriminella och

normalbefolkning är betydligt större för flickor än för pojkar (Teplin et al. 2005). Om det stämmer

29

skulle det kunna bero på att kvinnor överlag lever längre än män,23

samtidigt som den kvinnliga

fångpopulationen tenderar att ha svårare sociala problem än den manliga (Macintyre, Hunt &

Sweeting 1999, Nilsson 2002:124). Huruvida samma resultat hade visats i den här undersökningen

om flickor som registrerats för brott inkluderats kan dock enbart spekuleras kring. Etnicitet skulle

också kunna vara av intresse för framtida forskning då få studier har undersökt den aspekten och

eftersom Teplin et al. (2005) fann att kriminella som tillhörde en etnisk minoritet löpte högre risk

att dö för tidigt.

Sammanfattningsvis bekräftar resultaten slutsatser från tidigare studier om att det finns ett tydligt

samband mellan kriminalitet och förtidig död. Dödligheten är också ännu högre för mer belastade

gärningspersoner och skillnaden gäller för dödlighet i allmänhet inte enbart vissa enskilda

dödsorsaker. Att kriminella har en högre risk att dö av våldsamma och drogrelaterade dödsorsaker

får stöd av resultaten. Kriminellas överrepresentation i dödlig sjukdom bekräftas också och

överrisken tycks delvis bero på missbruksproblematik.

REFERENSER

Allebeck, P., Allgulander, C., Henningsohn, L. & Jakobsson, S. (1991). Causes of death in a cohort

of 50 465 young men – Validity of recorded suicide as underlying cause of death. Scandinavian

Journal of Public Health, 19, 242-247.

Anderson, R., Miniño, A., Hoyert, D. & Rosenberg, H. (2001). Comparability of Cause of Death

Between ICD–9 and ICD–10: Preliminary Estimates. National Vital Statistics Reports, 49, 1-32.

Binswanger, I., Stern, M., Deyo, R., Heagerty, P., Cheadle, A., Elmore, J. & Koepsell, T. (2007).

Release from Prison - A High Risk of Death for Former Inmates. The New England Journal of

Medicine, 356, 157-165.

Bortfall och kvalitet i Dödsorsaksregistret. Besökt 9 april 2010 på

http://www.socialstyrelsen.se/register/dodsorsaksregistret/bortfallochkvalitet.

Bryman, A. (2002). Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber.

Chan, Y. H. (2004). Biostatistics 203: Survival analysis. Singapore Medical Journal, 45, 249-256.

Cook, T., Shadish, W. & Wong, V. (2008) Three Conditions under Which Experiments and

Observational Studies Produce Comparable Causal Estimates: New Findings from Within-Study

Comparisons. Journal of Policy Analysis and Management, 27, 724–750.

Crime Concern (1999). Review to support the development of the health strategy for

London: Crime and disorder. London: NHS Executive.

23

Trots att kvinnor i genomsnitt har sämre hälsa än män.

30

Fazel, S., Bains, P. & Doll, H. (2006). Substance abuse and dependence in prisoners:

a systematic review. Addiction, 101, 181–191.

Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning (2002). Stockholm:

Vetenskapsrådet.

Friestad, C. & Kjelsberg, E. (2009). Drug use and mental health problems among prison inmates -

results from a nation-wide prison population study. Nordic Journal of Psychiatry, 63, 237-45.

Gaetz, S. (2004). Safe Streets for Whom? Homeless Youth, Social Exclusion, and Criminal

Victimization. Canadian Journal of Criminology and Criminal Justice, 46, 423-456.

Glamser, F. (2003). Dying in a Total Institution. The Case of Death in Prison. I: Bryant, C. (Red.),

Handbook of death & dying (sid. 495-501). Thousand Oaks, California: Sage

Glaser, J. & Greifinger, R. (1993). Correctional Health Care: A Public Health Opportunity. Annals

of Internal Medicine, 118, 139-145.

Gottfredson, M. & Hirschi, T. (1990). A general theory of crime. Stanford, California: Stanford

University Press.

Graham, A. (2003). Post-prison Mortality: Unnatural Death Among People Released from Victorian

Prisons Between January 1990 and December 1999. Australian and New Zealand Journal of

Criminology, 36, 94-108.

Hindelang, M. Gottfredson, M. & Garofalo, J. (1978). Victims of Personal Crime: An Empirical

Foundation For a Theory of Personal Victimization. Cambridge, Mass.: Ballinger.

Hirschi, T. & Gottfredson, M. (1994). The generality of deviance. New Brunswick, N.J.:

Transaction Publishers.

Hirvonen, J. & Kortelainen, M-L. (2006). Naturlig död. I: Lande Thomsen, J. (Red.), Rättsmedicin

(sid. 180-186). Stockholm: Liber.

Hjern, A., Vinnerljung, B. & Lindblad, F. (2004). Avoidable mortality among child welfare

recipients and intercountry adoptees: a national cohort study. Journal of Epidemiology and

Community Health, 58, 412-417.

von Hofer, H. (2008). Lagföringsutvecklingen. I: Ekström, L. (Red.), Brottsutvecklingen i Sverige

fram till år 2007. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

Jacobi, J. (2005). Prison Health, Public Health: Obligations and Opportunities. American Journal of

Law & Medicine, 31, 447-478.

Janssen, W., Trübner, K. & Püschel, K. (1989). Death caused by drug addiction: A review of the

experiences in Hamburg and the situation in the Federal Republic of Germany in comparison with

the literature. Forensic Science International, 43, 1223-1237.

Jonsson, G. & Kälvesten, A. (1964). 222 Stockholmspojkar: en socialpsykiatrisk undersökning av

pojkar i skolåldern. Stockholm: Almqvist & Wiksell.

31

Klassificering av dödsorsaker. Hämtat 8 april 2010 på

http://www.socialstyrelsen.se/register/dodsorsaksregistret/Documents/Klassificering%20av%20d%

C3%B6dsorsaker.doc.

Laub, J. & Vaillant, G. (2000). Delinquency and Mortality: A 50-Year Follow-Up Study of 1,000

Delinquent and Nondelinquent Boys. American Journal of Psychiatry, 157, 96–102.

Lenke, L. & Olsson, B. (1990). Vad säger dödsorsaksstatistiken om utvecklingen av alkohol- och

narkotikamissbruk? Stockholm: Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN.

Lidberg, L., Wiklund N. & Jakobsson SW. (1989). Mortality among criminals with suspected

mental disturbance. Scandinavian Journal of Public Health, 17, 59-65.

Macintyre, S., Hunt K. & Sweeting, H. (1999). Gender differences in health: Are things really as

simple as they seem? Social Science & Medicine, 42, 617-624

Maxfield, M. (1987). Lifestyle and Routine Activity Theories of Crime: Empirical Studies of

Victimization, Delinquency, and Offender Decision-Making. Journal of Quantitative Criminology,

3, 275-282.

Meier, R. & Miethe, T. (1993). Understanding theories of criminal victimization. Crime and justice,

17, 459-499.

Merton, R. (1998). Social Structure and Anomie. I: Williams, F. & McShane, M. (Red.),

Criminology theory: selected classic readings (sid. 121-131). Cincinnati, OH: Anderson Publishing

Co.

Meyer, B. (1995). Natural and Quasi-Experiments in Economics. Journal of Business & Economic

Statistics, 13, 151-161.

Nieuwbeerta, P. & Piquero, A. (2008). Mortality Rates and Causes of Death of Convicted Dutch

Criminals 25 Years Later. Journal of Research in Crime and Delinquency, 45, 256-286.

Nilsson, A. (2002). Fånge i marginalen. Uppväxtvillkor, levnadsförhållanden och återfall i brott

bland fångar. Stockholm: Kriminologiska institutionen.

Rutter, M. (2007). Proceeding From Observed Correlation to Causal Inference. The Use of Natural

Experiments. Perspectives on Psychological Science, 2, 377-395.

Rättsmedicinalverket (1997). Den svenska rättsmedicinens utveckling: historik, nuläge och framtid.

Stockholm: Rättsmedicinalverket.

Sailas, E., Feodoroff, B., Lindberg, N., Virkkunen, M., Sund, R. & Wahlbeck, K. (2005). The

mortality of young offenders sentenced to prison and its association with psychiatric disorders: a

register study. European Journal of Public Health, 16, 193–197.

Sarnecki, J. (1985). Predicting Social Maladjustment. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

Sarnecki, J. (2003). Introduktion till kriminologi. Lund: Studentlitteratur.

Shadish, W., Cook, T. & Campbell, D. (2002). Experimental and quasi-experimental designs for

generalized causal inference. Boston: Houghton Mifflin.

32

Shepherd, J., Shepherd, I., Newcombe, R. & Farrington, D. (2009). Impact of antisocial lifestyle on

health: chronic disability and death by middle age. Journal of Public Health, 31, 506-511.

Sistrom, C. & Garvan, C. (2004). Proportions, Odds, and Risk. Radiology, 230, 12–19.

Socialstyrelsen (2009). Dödsorsaker 2007. Stockholm: Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2010). Klassifikation av sjukdomar och hälsoproblem 1997 – Systematisk

förteckning (KSH97). Stockholm: Socialstyrelsen.

SOSFS 1996:29. Föreskrifter och allmänna råd om vissa åtgärder inom hälso- och sjukvården vid

dödsfall.

SOU 1971:49. Unga lagöverträdare. I, Undersökningsmetodik. Brottsdebut och återfall.

SOU 1972:76. Unga lagöverträdare. II, Familj, skola och samhälle i belysning av officiella data.

SOU 1973:25. Unga lagöverträdare. III, Hem, uppfostran, skola och kamratmiljö i belysning av

intervju- och uppföljningsdata.

SOU 1974:31. Unga lagöverträdare. V, Personlighet och relationer i belysning av projektiva

metoder.

Stattin, H. & Romelsjö, A. (1995). Adult mortality in the light of criminality, substance abuse, and

behavioural and family-risk factors in adolescence. Criminal Behaviour and Mental Health, 5, 279–

311.

Sundin, J. (red.) (2005). Svenska folkets hälsa i historiskt perspektiv. Stockholm: Statens

folkhälsoinstitut.

Teplin, L., McClelland, G., Abram, K. & Mileusnic, D. (2005). Early Violent Death Among

Delinquent Youth: A Prospective Longitudinal Study. Pediatrics, 115, 1586-1593.

Thid, M. & Eriksson, A. (2006). Rättsmedicinska system i de nordiska länderna. I: Lande Thomsen,

J. (Red.), Rättsmedicin (sid. 403-414). Stockholm: Liber.

Tobias, M. & Jackson, G. (2001). Avoidable mortality in New Zealand, 1981-97. Australian and

New Zealand Journal of Public Health, 25, 12-20.

Tremblay, P. & Paré, P.P. (2003). Crime and Destiny: Patterns in Serious Offenders' Mortality

Rates. Canadian Journal of Criminology and Criminal Justice, 45, 299-326.

Tyler, K. & Hoyt, D. (1998). Coercive Sexual Strategies. Violence and Victims, 13, 47–61.

United Nations (2007). World Population Prospects. The 2006 Revision. United Nations:

New York.

Wilkinson, R. (2005). The impact of inequality: how to make sick societies healthier. London:

Routledge.