Kriminologiska institutionen

Insidan av fängelset

Sex mäns skildringar av fängelsevistelser då och nu

Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi III (30 hp) Vårterminen 2012 Alexandra Zamparutti

2

Sammanfattning

Kriminalvårdens mål med att fängsla människor är både att straffa dem och rehabilitera dem, något

som i grunden kan te sig motsägelsefullt. Rehabiliteringen innebär att anpassa dem och stärka deras

sociala band till det konventionella samhället. Då man vet att fängelsevistelser i sig har negativa

effekter på människors framtida möjligheter, deras sociala situation och anknytning till samhället

kan detta som sagt synas motsägelsefullt.

I fängelser både i Sverige och i andra länder är en stor del av de intagna dömda för

narkotikarelaterade brott, och denna grupp växer i fängelserna.

Syftet med denna uppsats är att beskriva hur män med långa kriminella karriärer skildrar sina

fängelsevistelser. Vilken effekt har en vistelse i fängelset på sociala relationer, vilken funktion har

fängelset, motiverar det till ett ”laglydigt” liv och vilken roll har narkotika spelat för männens

fängelsevistelser?

Då jag har tillgång till intervjuer med männen gjorda både när de var i 35-40 årsåldern och när de är

i 60-65 årsåldern är syftet även att se om det finns några skillnader i hur de skildrade

fängelsevistelserna då jämfört med nu.

Genom tematisk innehållsanalys av kvalitativa intervjuer med sex män med erfarenheter av att ha

suttit i fängelse vill jag framföra deras åsikter och tankar om fängelset.

Med denna metod har jag hittat fyra framträdande teman i intervjuerna: Arbete och utbildning,

Relationer under fängelsetiden, Narkotika och Fängelsets funktion.

Männens upplevelser och tankar relateras till teorier och tidigare forskning om ”coping strategier”

för att hantera att vara inlåst, stämplingsteori och ”cumulative disadvantage” för att beskriva de

negativa sociala effekterna av att ha suttit i fängelse, för detta används även Goffmans begrepp

diskulturation och rollförlust. En kort genomgång ges av svensk narkotikapolitik då stor fokus finns

kring narkotikabruk i männens liv och tidigare forskning om relationer på fängelset och

förberedelser inför frigivning tas upp.

Resultaten av denna studie tyder på att brister finns i kriminalvårdens arbete för att återintegrera

människor i samhället. Även om man som intagen har möjlighet att utbilda sig och få

arbetserfarenhet och om man är motiverad till att sluta när man sitter inne så saknar man tillräckliga

medel för att inte återfalla efter frigivning.

3

Innehållsförteckning

1. Inledning 4

1.1 Syfte 5

1.2 Frågeställning 5

2. Bakgrund 5

2.1 Materialet 5

2.2 Narkotika 6

3. Teori 7

3.1 Stämplingsteori 7

3.2 Social kontrollteori 7

3.3 Cumulative disadvantage 8

3.4 Coping 8

3.5 Livet på institution 9

4. Tidigare forskning 9

4.1 Svensk narkotikapolitik 9

4.2 Relationer på fängelser 11

4.3 Från anstalt till frihet 12

5. Metod 13

5.1 Tillvägagångssätt 13

5.2 Avgränsningar, definitioner och begrepp 14

5.3 Validitet 15

5.4 Reliabilitet 15

5.5 Förförståelse 16

5.6 Etik 17

6. Resultat och analys 17

6.1 Arbete och utbildning 18

6.2 Relationer under fängelsetiden 19

6.3 Narkotika 23

6.4 Fängelsetsfunktion 26

7. Slutsatser och Diskussion 30

7.1 Framtida forskning 32

Referenser

4

1. Inledning

På kriminalvårdens hemsida kan man läsa följande ”Kriminalvårdens klienter är bättre rustade att

leva ett liv utan kriminalitet och missbruk efter verkställd påföljd. Vårt arbete innebär positiv

skillnad för klienterna.” och kriminalvårdens vision sammanfattas med mottot "Bättre ut"(KV,

2012).

Enligt kriminalvården är syftet med fängelset att straffa individer som begått allvarliga brott. En av

den svenska kriminalpolitikens grundtankar är dock att undvika att låsa in människor då man vet att

fängelsevistelser har skadliga effekter på individerna.

För att minska återfall i brott vill kriminalvården tillsammans med den intagne, genom utbildning,

arbete och behandling, gynna dennes återanpassning till samhället. På anstalterna arbetar

kriminalvårdare. I kriminalvårdarnas arbetsuppgifter ingår även att tillsammans med den intagne

planera för tiden i fängelset och för frigivningen (KV, 2012).

Hur fungerar fängelset i praktiken? Avskräcker det från att begå nya brott i framtiden eller har det

en rehabiliterande och återintegrerande effekt? Eller är fängelsestraffet bara en nödvändig del av en

kriminell livsstil? Eller är det rent av kontraproduktivt när det gäller kriminalvårdens vision ”bättre

ut”?

Vad säger klienterna själva om detta? Uppfattar de att fängelsestraffen inneburit en positiv skillnad

för dem? Detta är vad som kommer behandlas i denna uppsats.

Oavsett vilken inställning en individ har till sitt narkotikabruk och sin kriminalitet, vare sig han/hon

vill sluta eller inte alls har några planer på att upphöra, så kan man tänka sig att det av flera

anledningar inte är en speciellt positiv upplevelse att sitta i fängelse. Vill man sluta så kan en

fängelsevistelse ha stämplande effekter som gör det mycket svårt att få anställning efter frigivning.

Vill man inte lägga av så är det kanske inspärrningen och kontrollen från kriminalvården i sig som

står för de negativa upplevelserna.

Denna uppsats handlar alltså om ”Skildringar av fängelset” från intagnas perspektiv, där jag ur

intervjuer med sex män tagit fram vad de säger om sina erfarenheter av fängelset både då de var i

medelåldern och när de är i 60-årsåldern. Syftet med denna jämförelse är att se i vilken mån deras

åsikter har förändrats med tiden. Människors åsikter och attityder kan förändras under livsspannet

och med åldern. Med stigande ålder blir man mognare och det är lättare att se syften med händelser

och upplevelser som man inte alls såg vid tiden då de inträffade. Ur ett retrospektivt perspektiv har

5

man en annan helhetsbild och kanske en emotionell distans som gör det lättare att se saker mer

objektivt.

Detta ska genomföras inom ramen för ”The Stockholm Life Course Project: Life-Courses and

Crime In the Swedish Welfare State” ett longitudinellt projekt som startades i början på 2010 vid

Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet.

1.1 Syfte

Kriminalvården har, som nämnts i inledningen, visionen att fängelsevistelsen ska innebära en

positiv skillnad för de intagna och jag vill i denna uppsats lyfta fram de intagnas egna erfarenheter

av kriminalvården. Syftet med uppsatsen är att beskriva hur män med långa kriminella karriärer

skildrar sina fängelsevistelser.

Då jag har tillgång till intervjuer med männen gjorda både när de var i 35-40 årsåldern och nu på

senare tid när de är i 60-65 årsåldern är syftet även att se om det finns några skillnader i hur de

skildrade fängelsevistelserna då jämfört med nu.

1.2 Frågeställningar

Vilken effekt har en vistelse i fängelset på sociala relationer, utbildning och arbete?

Vilken funktion har fängelset, motiverar det till ett ”laglydigt” liv?

Vad har narkotika spelat för roll för männens fängelsevistelser?

2. Bakgrund

2.1 Materialet

Materialet består av intervjuer med de så kallade Klientelpojkarna gjorda på 1980-talet och

livshistorieintervjuer genomförda 2010-2011 (samt en uppföljning 2012). Intervjuerna följer

intervjuguider uppbyggda kring individernas livsförlopp som behandlar många olika ämnen, bland

annat upplevelser av bostadssituationer, utbildning och skolupplevelser, anställningar, hälsa, sociala

relationer, erfarenhet av brott, droganvändning, offerskap och straffrättssystemet under deras liv.

Intervjuerna är mycket omfattande, i tid varierar de mellan en och en halv och tre och en halv

timmar.

Populationerna i ” The Stockholm Life Course Project” består av ”Klientelpojkarna”, ”Skå

pojkarna” samt ”SiS ungdomarna”.

6

Mitt material är som sagt hämtat från “Klientelpojkarna”, pojkar födda 1943-1951.

Denna population bestod ursprungligen av fyra grupper:

1) 192 kriminella pojkar med registrerad brottslig bakgrund före 15 års ålder

2) 95 matchade kontroller (som svarar mot varannan brottslig pojke) utan registrerad

brottslighet före 15 års ålder.

3) 96 “skuggor” till de matchade kriminella pojkarna, samt

4) 96 “skuggor” till de matchade kontrollerna.

Pojkarna I grupp 1 och 2 genomgick omfattande undersökningar under 1960-talet inom ramen för

1965 års Klientelstudie av unga lagbrytare. Denna studie inkluderade psykologiska tester,

medicinsk undersökning, psykiatrisk intervju, sociologisk intervju, intervjuer med pojkarnas

föräldrar och lärare, samt insamling av officiell data om pojkarna och deras familjer. Denna grupp

följdes upp vid 18 årsålder och även under 1980-talet. Under 1980- talets uppföljning samlades

omfattande officiell data in om männen och 199 av de ursprungliga 287 pojkarna intervjuades.

Projektet har tillgång till ljudinspelningar från dessa intervjuer och jag har även material från

uppföljningsintervjuerna 2010-2012.

2.2 Narkotika

Bland intagna på Sveriges fängelser är narkotikabrott vanligt. År 2011 hade 32 procent av de

intagna begått narkotikabrott (KV, 2012) och andelen intagna för denna typ av brott ökar.

Männen i denna studie har alla brukat narkotika under sina liv (se Resultat och Analys). Preparaten

och omfattningen av bruket varierar. Främst har de använt/använder hasch (cannabis), amfetamin

och heroin.

Cannabis är en drog med psykoaktiva och fysiologiska effekter som framkallar eufori.

Amfetamin är en centralstimulerande drog som har uppiggandeeffekt och minskar aptiten.

Amfetamin är det vanligaste centralstimulerande preparatet i Sverige. Det framställs syntetiskt, och

började brukas på 1950-talet. Amfetamin kan injiceras (vilket är vanligt i Sverige), administreras

intranasalt (snortas) eller tas peroralt. Preludin är ett amfetaminbaserat bantningsmedel som såldes i

Sverige fram tills 1965 då det blev indraget som läkemedel.

7

Heroin tillhör gruppen opiater och har smärtstillande och euforigivande egenskaper. Heroin är idag i

Sverige det dominerande illegala preparatet inom opiatgruppen (Läkemedelverket, 2012).

3. Teori

3.1 Stämplingsteorin

Avvikelse och därmed avvikare existerar inte i sig utan är beroende av att grupper i samhället

skapar regler och normer för vad som är ”normalt”. Handlingar som bryter mot dessa regler och

normer definieras som avvikande handlingar och personen som begår dem stämplas som en

avvikare (Becker, 2006:22f).

Stämplingsteorin har vidareutvecklats av Lemert som skriver om primär och sekundär avvikelse. En

primär avvikelse är till exempel en brottslig eller avvikande handling som begås av psykologiska

eller kulturella anledningar. Primära avvikelser är vanliga och de flesta människor begår någon

gång mindre brott eller andra avvikande handlingar. Sekundär avvikelse, innebär att om en primär

avvikelse följs av starka reaktioner från samhället och personen sedan avviker igen med ännu

starkare reaktioner som resultat, så kan personen utveckla en negativ syn på sig själv och fortsätta

med avvikande/kriminella beteenden som överensstämmer med denna negativa självbild (Sampson

& Laub, 1997:6).

En person som begått en avvikande handling som uppmärksammats av omgivningen kommer ses

som en person som sannolikt kommer att begå avvikande handlingar även i andra avseenden.

Personen får en generell avvikarstatus. Detta sker bland annat genom att denne av omgivningen

behandlas som en avvikare eller kriminell och detta blir en form av självuppfyllandeprofetia

(Becker, 1963,40f). Någon som begått till exempel en stöld, som suttit i fängelse eller liknade

stämplas som avvikande eller kriminell och detta blir en ”master status”, det vill säga den identitet

som tar över. Avvikare blir avskurna från det konventionella samhällets sociala grupper och

aktiviteter. Becker ger ett exempel på detta med en narkotikabrukare som tvingas till brottslighet för

att finansiera sitt bruk då arbetsgivare inte vill anställa avvikare (ibid).

Stämpling kan således leda till minskade möjligheter till ett konventionellt liv med fortsatt

avvikande som ett mer troligt alternativ (Sampson & Laub, 1997:6).

3.2 Social kontroll

Social kontroll teori innebär att individer har sociala band till samhället, som skola och arbete, och

till familjen och andra sociala grupper. Dessa band hindrar människor från att begå socialt icke

8

accepterade handlingar. Om banden försvagas eller bryts så ökar sannolikheten för att människor

ska begå brott (Hirschi, 2002:16).

3.3 Cumulative disadvantage

Utifrån teorier om den föränderliga sociala kontrollen under en individs liv och stämplingsteorin har

Sampson och Laub utvecklat begreppet “Cumulative disadvantage” (ungefär ackumulerade

nackdelar) (Sampson & Laub, 1997:2f). Cumulative disadvantage är länkat till fyra viktiga

institutioner för social kontroll: familj, skola, kompisar och statliga sanktioner (till exempel att bli

gripen och straffad) (ibid:13). För denna uppsats syfte kommer endast statliga sanktioners effekt på

social kontroll att beskrivas.

Negativa strukturella konsekvenser av brottslighet, att bli gripen, dömd och hamna i fängelse leder

till begränsade framtida möjligheter vad gäller utbildning och anställning. Författarna skriver att

många företag är motvilliga att anställa dömda brottsligar, detta leder till försvagade sociala band

till samhället vilket i sin tur, enligt teorin om social kontroll, ökar sannolikheten för att individen

begår fler brott och avskärmas ytterligare (Sampson & Laub, 1997:15f).

3.4 Coping

Begreppet stress definieras här som stimuli, som kan vara fysisk eller psykologisk och som ställer

krav på oss eller hotar vårt välbefinnande. Stress kräver att vi anpassar oss på något vis. Ju mer

situationens krav överväger vår kapacitet att hantera dem och anpassa oss ju mer stressfylld

kommer vi uppleva situationen (Passer & Smith, 2004:465f).

Det finns många sätt för människor att hantera stress och dessa kallas coping strategier och kan

delas in i tre klasser, som beskrivs nedan:

- Problemfokuserad coping, går ut på att försöka konfrontera och direkt ta itu med

situationens krav eller att försöka förändra situationen så att den inte framkallar stress. Med

andra ord fokusera på det aktuella problemet och försöka lösa det, till exempel om en

kommande tenta framkallar stress, så är att studera och förbereda sig en typ av

problemfokuserad coping.

- Emotionsfokuserad coping, handlar om att hantera den känslomässiga reaktionen som

uppstår vid stress. Exempel på emotionsfokuserad coping är att omtolka en stressituation

positivt, att förneka att situationen är jobbig eller att undvika situationen som framkallar

stress.

9

- Söka socialt stöd, att söka hjälp av eller emotionellt stöd från andra i påfrestande situationer

är ett sätt att hantera stress (Passer & Smith, 2004:478f).

Hur effektiva och lämpliga olika coping strategier är beror på vilken typ av situation det är som

avses. I situationer man inte har någon möjlighet att påverka eller förändra så har man inte mycket

hjälp av problemfokuserad coping, då kan emotionsfokuserad coping eller att söka socialt stöd vara

mer effektiva alternativ för att minska upplevelsen av stress. Emotionsfokuserad coping kan även

denna vara maladaptiv om den hindrar oss från att agera i situationer som vi faktiskt kan påverka

(Ibid:479).

3.5 Livet på Institution

I ”Totala institutioner” av Erving Goffman beskriver författaren de intagnas värld. Människor har

en personlighet och ett sätt att bete sig på i sitt vardagsliv som begränsas när man befinner sig på en

total institution, till exempel ett fängelse. Den intagnes handlingsmöjligheter begränsas och det gör

även möjligheten att hänga med i utvecklingen i samhället utanför institutionen. Goffman använder

begreppet diskulturation för att beskriva hur bristen på övning att utföra vardagliga uppgifter under

en fängelsevistelse kan leda till svårigheter att återgå till livet utanför institutionen efter frigivning.

Vidare talar författaren om en rollförlust genom att vistelsen på institutionen innebär en isolering av

individen från det yttre samhället, något som förstärks ytterligare om man förvägras permissioner

från- och besök på institutionen (Goffman, 1961:20f).

4. Tidigare forskning

4.1 Svensk narkotikapolitik

För att få en förståelse av hur klimatet ser ut när det gäller narkotikapolitik i Sverige följer här en

kort och överskådlig beskrivning av svensk narkotikapolitik under 1900-talets andra hälft. Under

1960- talet ökade narkotikabruket, inte bara i Sverige utan även i andra länder, detta kan därför inte

antas vara en effekt av just svensk narkotikapolitik (Tham, 2003:13). Åren 1965-1967 genomfördes

ett experiment med legalförskrivning av amfetamin till narkotikabrukare i Stockholm. Detta

experiment har fått mycket kritik, bland annat hävdar kritikerna att amfetaminet spreds till

människor som inte ingick i experimentet och detta har kommit att användas som motivering till

varför svensk narkotikapolitik inte ska liberaliseras. Vid närmare granskning håller dock inte denna

kritik då mängden utskrivet amfetamin inte var så pass omfattande att den kan ha haft någon större

inverkan på antalet narkotikabrukare i Stockholm, samt att ökningen av narkotikabrukare startade

flera år innan experimentet påbörjades (ibid).

10

Åren 1968-1972 skärptes åtgärderna mot grova narkotikabrott, men 70-talet präglades av tanken att

narkotikabrukarna inte skulle straffas för att de var just narkotikabrukare. Denna period kom senare

att betraktas som alltför liberal och i slutet att 70-talet skiftade attityden, nu skulle narkotikan helt

elimineras ur samhället. Antalet poliser som arbetade mot narkotikabruk ökade och resurserna

satsades mot narkotikaanvändarna på gatan. Under 80- talet skärptes straffen mot både mindre

allvarliga och grova narkotikabrott och eget bruk kriminaliserades (Tham, 2003:13f). Denna trend

har fortsatt under 90-talet med straffskärpningar och en fördubbling av antalet poliser som arbetar

med narkotikabrottslighet, något som inte har lett till en minskning av narkotikabruk i samhället,

flera mätningar har snarare tytt på en ökning. Gruppen med tungabrukare (definierat som bruk av

intravenösnarkotika eller cannabisbruk på daglig basis) har vuxit under 80- och 90-talen och dessa

mer etablerade narkotikabrukare verkar inte avskäckas av polisiära insatser eller hårdare sanktioner.

Omfattande resurser till behandlingsprogram har inte heller resulterat i någon avstanning av denna

ökning (ibid:16).

Sambandet mellan de senaste 10-20 årens narkotikapolitik och det ökade antalet intagna i

västerländska fängelser är tydligt. Narkotikaanvändare dömda för ”småbrottslighet” relaterad till

narkotikabruk står för den stora majoriteten av intagna på fängelse i USA och i Europa finns en

liknande trend. Narkotikabrukare är en särskilt utsatt grupp både jämfört med övriga samhället och i

relation till andra intagna, då de oftare saknar bostad, har ekonomiska problem, har sämre fysisk-

och psykisk hälsa samt saknar socialt stöd (Hörnqvist, 2003:54). Det finns starka samband mellan

fängelsedomar för narkotikabrott och narkotikabruk på individnivå. Nio av tio narkotikabrukare

som tas in på fängelse har avtjänat ett tidigare fängelsestraff för narkotikabrott inom den senaste

femårsperioden. Ökningen av intagna narkotikabrukare bland korttidsstraffare (max två månader)

har tredubblats under 90-talet (ibid:56).

Hörnqvist skriver om hur en vistelse i fängelse påverkar den enskilde narkotikabrukarens

möjligheter att upphöra narkotika eller förändra sitt liv. Förbättrad social situation, till exempel

arbete, utbildning, bostad och sociala kontakter med människor som inte brukar narkotika, och en

inre motivation till att vilja sluta är vad narkotikabrukarna själva beskriver som det viktiga för att

kunna sluta (ibid:57).

Hur påverkar då svensk fängelsevård narkotikabrukarnas motivation till att sluta och hur påverkar

den deras sociala situation? Författaren konstaterar att fängelsevistelsen i sig har en negativ effekt

både på individens motivation och sociala situation och att kriminalvården måste arbeta aktivt för

att motverka dessa negativa effekter. Enligt studier så uppger dock endast en liten andel av de

11

intagna själva att de upplever att de får hjälp, medan den stora majoriteten inte ser att de får den

hjälp de behöver för att förbättra sin sociala situation (Hörnqvist, 2003:57f).

I linje med den svenska narkotikapolitiken baseras den vård som ges narkotikabrukare i fängelset på

uppfattningen att motivation och tvång är komplement till varandra. Ju svårare det är att bruka

narkotika, desto fler kommer vilja sluta. Denna uppfattning resulterar i tvångsåtgärder i form av

obligatoriska urinprover och visiteringar. Hänsyn tas inte till negativa effekterna av

tvångsåtgärderna och inte heller till att motivationen att sluta även är kopplad till individens sociala

situation. En person som har möjligheterna till förbättrade sociala villkor är mer motiverad till att

förändra sig än en person som saknar dessa sociala möjligheter (ibid). Hörnqvist drar slutsatsen att:

”There are insufficient resources to improve the inmates’ social situation, which also has a negative

effect on their motivation to stop using drugs. Given these circumstances, sentencing even more

people with drug problems to prison would appear to be highly irrational.” (Hörnqvist, 2003:60).

4.2 Relationer på fängelser

Roxell (2007) har genom intervjuer med intagna och före detta intagna studerat relationer på

fängelset. Författaren tar upp fyra övergripande teman; hur kontakter/relationer skapas på anstalt,

kontakternas/relationernas betydelse under anstaltsvistelsen, kontakternas/relationernas betydelse

efter anstaltsvistelsen samt gäng, nätverk och grupperingar (Roxell, 2007:130, 137). Det sistnämnda

temat kommer dock inte diskuteras vidare här då det inte är något som tas upp i min uppsats.

Resultaten i Roxells studie tyder på att relationer till andra fångar är viktiga för att göra den dagliga

tillvaron i fängelset mer uthärdlig. Syftet med kontakterna kan dock skilja sig, bland annat beroende

på vilken typ av anstalt man befinner sig på. På anstalter med lugnare atmosfär blir kontakterna mer

vänskapliga jämfört med anstalter där atmosfären är fientligare, där kan kontakter knytas för att

uppnå en trygghet (Roxell, 2007:161f). Undersökningen visar också på att det finns

förhållningsregler och hierarkier fångarna emellan och att det förekommer hot och våld mot

personer som inte inrättar sig i ledet (ibid).

Kontakter till andra på anstalten knyts således dels för att få socialt stöd och ha någon/några att

umgås med men det finns även en del intervjudeltagare som beskriver att det främsta syftet med att

knyta kontakter till andra fångar är för framtida brottslighet (ibid). Efter frigivning går de flesta

12

tillbaka till sin gamla umgängeskrets och kontakten med dem man satt i fängelset med upphör oftast

(Roxell, 2007:164).

I denna studie har tolv personer i åldrarna 23 till 49 intervjuats, varav fyra kvinnor (ibid:138). Det

är alltså ett litet urval och det skiljer sig från mitt eget material som bara inkluderar män.

4.3 Från anstalt till frihet

År 1999 fick BRÅ i uppdrag av regeringen att studera kriminalvårdens arbete med intagna inför

frigivning från anstalt. Resultatet av undersökningen redovisades i två delrapporter ”Från anstalt till

livet i frihet -inför muck” (2000) och ”Efter muck. Från anstalt till livet i frihet” (2001).

En grupp med 95 kriminalvårdsklienter med domar på minst sex månaders fängelse följdes från en

månad innan villkorlig frigivning till ett halvår efter frigivningen. Denna grupp är således inte

representativ för anstaltspopulationen som helhet. Syftet med studien var att undersöka hur

kriminalvården arbetar med förberedelser inför villkorlig frigivning och med återintegrering efter

frigivningen. Materialet i studien är sammansatt av uppgifter från frivårdshandläggare sex månader

efter frigivningen, klienternas egna uppgifter före frigivningen och registeruppgifter från

belastnings- och misstankeregistret samt från det Centrala kriminalvårdsregistret. Utöver detta

material så intervjuades även ett antal klienter via telefon sex månader efter frigivningen (BRÅ,

2001:6).

BRÅ-rapporten ”Inför muck” baseras på intervjuer med dessa 95 personer om sin situation gällande

åtta olika områden inför frigivning från anstalt. Även uppgifter från anstaltspersonal har studerats

och deras uppgifter skiljer sig från de intagnas på det sättet att de intagna inte anser att de fått hjälp i

lika stor utsträckning som anstaltspersonalen tycker att de har hjälpt (BRÅ, 2000:6).

Resultaten av denna undersökning tydde på att dessa intagna skulle komma att friges till en oordnad

social tillvaro med osäkra bostadsförhållanden och dålig ekonomi med socialbidrag som den

vanligaste inkomstkällan efter frigivning. Cirka en tredjedel var arbetslösa eller svarade att de inte

visste vad de skulle göra efter frigivningen. Vidare hade mer än tvåtredjedelar av dessa intagna

någon typ av missbruksproblem (här använder jag begreppet missbruk, inte narkotikabruk som i den

övriga texten, då missbruk är det begrepp som används i BRÅ-rapporten och det inte framgår vilken

typ av missbruk det gäller). Drygt hälften av de intervjuade uppgav att deras sociala umgänge i alla

fall delvis bestod av kriminella eller ”missbrukare”. Vidare konstateras i rapporten att de flesta

uppgav att relationen till kontaktmännen var god men att kontaktmännens kunskap om de intagna i

13

vissa fall var bristfällig (ibid). På anstalten ska de intagnas aktuella situation och behov kartläggas

och utifrån detta ska en behandlingsplan framställas med åtgärder under anstaltsvistelsen och

planering inför frigivningen. Denna undersökning av BRÅ tyder dock på att det finns brister i

anstalternas planering och dokumentation. I hälften av fallen så uppfyllde inte behandlingsplanerna

för de intagna kraven och de intagna själva kände sig i många fall inte delaktiga i planeringen, något

som troligtvis påverkar deras motivation till förändring (BRÅ, 2000:7).

Permissioner från anstalter är bland annat tänkta att fungera som en form av gradvis utslussning av

intagna tillbaka till samhället. Dock uppgav ungefär en fjärdedel ur denna grupp att de inte beviljats

några permissioner alls. En möjlig orsak till detta uppges vara att anstalten bedömt att risken för

misskötsamhet under permission var för stor (ibid:8).

I BRÅ-rapporten ”Efter muck” (2001) utvärderas frivårdens hjälpinsatser för villkorligt frigivna.

Denna delrapport visar både på brister i samarbetet mellan anstalterna och frivården vad gäller

planeringen inför frigivningen och på en motvillighet från klienternas sida att ha kontakt med

frivården. Hälften av klienterna hade efter sex månader dömts eller skäligen misstänkts för nya brott

(BRÅ, 2001:6f). Den studerade gruppen är tungt brottsbelastad och har en svår social situation.

Resultaten av undersökningen visar inte på några större förbättringar i klienternas sociala situation

med undantaget bostadssituation. Före frigivningen hade ungefär hälften av klienterna oordnad

bostadssituation och efter sex månaders övervakning var motsvarande siffra femton procent.

Bristerna i hjälp från frivården förklaras med att klienterna var omotiverade och inte ville ha hjälp

eller att de ordnade situationen på egen hand. Arbete och ekonomi var de områden som frivård och

anstaltspersonal bedömde att klienterna behövde mest hjälp med och vad gällde klienternas sociala

relationer så saknade de kunskap om dessa (ibid:7f).

5. Metod

5.1 Tillvägagångssätt

Utifrån klientelpopulationen fick jag tillgång till ljudupptagningar från sju personers intervjuer

gjorda 2010-2011. Dessa sju valdes ut av en doktorand på Kriminologiska institutionen då de hade

tydligast erfarenheter av fängelset. Efter att jag lyssnat igenom intervjuerna och arbetat fram en

frågeställning, så fick jag en ny idé och ville göra en jämförelse mellan vad intervjupersonerna sa

om fängelset då erfarenheten av det var närmare i tiden och vad dem säger nu när de är äldre. Jag

14

fick då även tillgång till samma personers intervjuer gjorda på 1980-talet. Dessa intervjuer fanns

dock inte transkriberade. Jag har även haft möjligheten att medverka vid en ytterligare

uppföljningsintervju med en av männen.

Jag har således inte samlat in (huvuddelen) av data själv till denna studie utan gjort en

sekundäranalys av material insamlat av andra forskare. En fördel med detta är att jag kan göra en

longitudinell studie och jämföra vad intervjupersonerna sa då mot nu. Detta hade av självklara

anledningar inte varit möjligt om jag själv skulle samlat in data inom tidsramen för min uppsats

(Bryman, 2011:301). En nackdel med att använda sekundärdata är att man inte kan påverkan

kvaliteten på datamaterialet. Detta gäller både den fysiska kvaliteten, till exempel om ljudet i

inspelade intervjuer är bristfälligt, och att det ursprungliga syftet för datainsamlingen kanske var ett

annat och att all information som man skulle vilja ha därför inte finns tillgänglig (ibid, 305).

Efter att noggrant lyssnat igenom intervjuerna transkriberade jag sedan allt som sades rörande

fängelset, fängelsevistelser, straff och annat som på något sätt är relaterat till detta i intervjuerna

från 80-talet och i intervjun från 2012 (intervjuerna gjorda 2010-2011 fanns redan transkriberade)

och plockade ut allt som sades om detsamma i uppföljningsintervjuerna började jag att leta efter

teman i vad som sades. I detta skede uteslöts en intervjuperson (Eddie) ur den fortsatta studien, då

ljudkvaliteten på 80-talsintervjun med Eddie var mycket dålig och då uppföljningsintervjun inte

behandlade upplevelser av fängelset i någon större utsträckning.

Den analysmetod som jag valt att använda mig av är således tematisk kvalitativ innehållsanalys, där

jag efter att ha lyssnat och läst intervjuerna tagit ut de mest centrala och gemensamma temana i de

olika berättelserna (Fejes & Thornberg, 2009:204). Detta resulterade i fyra tydliga teman: arbete

och utbildning, relationer under fängelsetiden, narkotika samt fängelsets funktion. Jag valde dessa

teman då de var de mest framträdande och generella temana i materialet. Detta tolkade jag också

som att det var vad som var viktigt för intervjupersonerna själva och det är ju deras historier jag vill

berätta. Resultaten redovisas med citat ur intervjuerna. Dessa citat innehåller en del stav- och

språkfel då jag valt att citera ordagrant ur intervjuerna, detta har jag gjort för att studien ska vara

transparent.

För att underlätta läsning och analys redovisas resultaten separat för 80-talsintervjuerna och 2010-

2012-årsintervjuerna under varje tema.

5.2 Avgränsningar, definitioner och begrepp

Materialet jag har haft tillgång till är otroligt rikt, detta har inneburit att jag tvingats till många

avgränsningar. Många intressanta aspekter ur materialet har således uteslutits på grund av det

15

begränsade utrymmet en uppsats på kriminologi III-nivå innebär. Jag har helt uteslutit vad som sägs

om ungdomsfängelser, andra typer av straff som skyddstillsyn, villkorlig dom och så vidare.

I denna uppsats används fängelse och anstalt synonymt, då jag endast inkluderat fängelser i

resultatet och uteslutit andra typer av anstalter. Jag har även med enstaka beskrivningar av häktet,

dessa har inkluderats i fall där häktningstiden varit mycket lång, upp till ett år. Kriminalvårdare

benämns i denna uppsats även som vårdare, vakter, plit. Det analyserade materialet refereras till

som 80-talsintervjuerna och uppföljningsintervjuerna/2010-2012-årsintervjuer.

Jag har valt att använda det engelska begreppet ”coping- strategi” i denna studie då jag inte hittat

någon adekvat översättning. ”Coping- strategi” är strategier för att hantera stress.

Även den engelska termen ”cumulative disadvantage” används i denna uppsats. Cumulative

disadvantage kan översättas till ackumulerade nackdelar/begränsningar, men eftersom begreppet är

svårt att exakt översätta till svenska kommer det engelska begreppet användas i den fortsatta texten.

5.3 Validitet

Validitet och reliabilitet har inom kvalitativ forskning en något annorlunda innebörd jämfört med i

kvantitativ forskning där begreppen främst rör mätning. I kvalitativ forskning innebär intern

validitet att det ska finnas en giltig koppling mellan forskarens iakttagelser och de teorier dessa

resulterar i. Den externa validiteten handlar om i vilken utsträckning resultatet kan generaliseras till

andra sammanhang (Bryman, 2001:351f). Jag vill i denna studie främst ge en beskrivning av

intervjupersonernas upplevelser av fängelset varför en tematisk kvalitativ innehållsanalys är en

passande metod som gör att man utifrån materialet kan ta fram vad intervjupersonerna själva

faktiskt tar upp som viktigt. Jag uppfattar den interna validiteten i min studie som hög, det finns en

naturlig koppling mellan mina resultat och de teorier och begrepp jag använt för att förklara dem.

Att försöka generalisera dessa resultat till andra sammanhang är inte relevant utan jag vill endast ge

exempel på vad just dessa personer beskriver.

5.4 Reliabilitet

Ett praktiskt problem i analysen av materialet var den varierande ljudkvaliteten på

ljudinspelningarna från 80-talet. De flesta var bra och utgjorde inga problem, men två intervjuer

hade tidvis mycket dålig ljudkvalitet, en av dessa var den som senare uteslöts ur analysen.

16

Reliabiliteten i intervjusituationen kan till exempel bero på användningen av ledande frågor.

Intervjuarens förkunskap om ämnet och förutfattade meningar kan innebära att ledande frågor ställs.

Intervjuerna från 80-talet skiljer sig åt från intervjuerna gjorda 2010-2012 i flera avseenden.

Intervjuerna från 80-talet genomfördes av medelålders kvinnor och jag upplever även dessa

intervjuer som mer strukturerade, där intervjuarna har ett tydligare frågeschema.

Uppföljningsintervjuerna är genomförda av olika konstellationer av forskare från Kriminologiska

institutionen. Dessa konstellationer är sammansatta av både män och kvinnor i olika åldrar och i en

uppföljningsintervju var jag själv närvarande även om jag intog en passiv roll.

Platserna för intervjuerna skiljer sig åt, 80-talsintervjuerna genomfördes i männens hem, inne i

fängelser och på något kontor. Uppföljningsintervjuerna är genomförda i männens hem och på

Stockholms Universitet.

I en intervjusituation kan den intervjuade påverkas av intervjuaren på flera sätt. Egenskaper hos

intervjuaren som etnicitet, kön, klass och ålder kan inverka på intervjupersonens svar och spela

olika stor roll för personens önskan att framställa sig själv i så positiva termer som möjligt. Denna

effekt kallas social önskvärdhet och kan utgöra en felkälla i undersökningar om personen har en

tendens att svara på ett sätt som är socialt accepterat eller önskvärt (Bryman, 2011:209,224). Olika

intervjuare ger upphov till olika stor social önskvärdhetseffekt hos de intervjuade. Om, och i så fall i

vilken utsträckning och på vilket sätt, dessa skillnader mellan intervjuarna och platserna för

intervjuerna har påverkat svaren på frågorna är omöjligt att svara på. Men en medvetenhet om att de

skiljer sig i vissa avseende bör ändå has i åtanke vid analys av resultaten (Bryman, 2011:223).

Den intersubjektiva reliabiliteten i transkriberingarna kan ”mätas” av två olika transkriberare (Kvale

& Brinkmann, 2009:263). De intervjuer som redan var transkriberade var transkriberade av olika

personer och dessa har jag noggrant gått igenom för att se att dem stämmer och fyllt i där de missat

något, så dessa har enligt mig hög reliabilitet. Det material som jag själv transkriberat har jag också

gått igenom en gång till med ett par dagars mellanrum för att se att allt stämmer.

5.5 Förförståelse

Alla människor förstår världen utifrån sina tidigare erfarenheter, den sociala kontexten man

befinner sig i och den aktuella tidskontexten. Dessa element skapar en personlig förförståelse som

fungerar som utgångspunkt för hur man tolkar saker och ting. (Sohlberg & Sohlberg, 2009:73).

Detta kan kopplas till det kunskapssociologiska perspektivet som innebär att människors

världsbilder och tolkningar är beroende av olika samhällsförhållanden och sociala villkor (ibid:32).

17

Vilken förförståelse en forskare har om ett ämne påverkar vilken forskningsfråga man väljer att

ställa sig, hur man tolkar materialet och vad man kommer fram till i analysen (ibid).

Min förförståelse är kanske främst i detta sammanhang präglad av en grundutbildning i kriminologi

och intervjuarna i studien har sina individuella förförståelser. Min personliga utgångspunkt är att

fängelsestraffet är en negativ upplevelse som framkallar stress.

Forskaren ska vara noga med att beskriva hur hon/han gått tillväga och det olika stegen i

forskningsprocessen, metoden skall vara genomskinlig och forskaren skall vara öppen med sin

förförståelse (Kvale & Brinkmann, 2009:90f). Detta är i denna studie inte möjligt vad gäller

datainsamlingen, då denna som tidigare nämnts är gjord av flera andra forskare och intervjuare.

5.6 Etik

Enligt informationskravet ska intervjupersonerna vara informerad om studiens syfte och att de

deltar frivilligt och närsomhelst kan avbryta (Vetenskapsrådet, 2002:7). Informationskravet kan

problematiseras i denna typ av longitudinella studier. Det initiala syftet kan förändras med tiden och

forskaren (eller andra forskare) kan vilja använda materialet för andra syften än det som

intervjupersonerna informerades om innan sitt deltagande.

Konfidentialitetskravet är ett krav på att deltagarnas anonymitet måste skyddas (ibid:12). Jag har

därför valt att ge intervjupersonerna fingerade namn. Namnen togs från en lista med 2009-2010 års

mest populära namn, och jag valde helt enkelt de sju första på listan (Frank, Elvin, Milo, Harry,

Charlie, Love och Eddie). Även namn på fängelser, orter och andra namn som nämns i intervjuerna

har tagits bort. De olika fängelserna döpte jag till Anstalt 1 till 11, ingen jämförelse mellan

fängelserna görs dock utan detta är enbart för att illustrera att männen talar om flera olika fängelser.

6. Resultat och Analys

I detta avsnitt följer en presentation av resultaten i form av citat ur intervjuerna. Dessa redovisas

uppdelat på då och nu för varje tema. Efter respektive temas resultat följer en jämförelse mellan då

och nu och därefter kommer analysen.

Resultaten kan sammanfattas med att männen i denna studie alla har brukat narkotika under sina liv,

och detta är för de flesta kopplat till att de åkt in och ut ur fängelset.

18

6.1 Arbete och Utbildning

Under detta tema beskrivs möjligheter att studera i fängelset samt möjligheter och krav på att arbeta

i fängelset.

80-talsintervjuerna:

Vad gäller arbete på anstalt så nämns det av två personer och de är positiva till möjligheten att ha

kunnat arbeta till exempel i verkstaden på anstalten. Detta beskrivs som en möjlighet till att lära sig

hantverk och som något de har haft nytta av ute i friheten.

Harry-” Så sista gången var jag på anstalt 1, då begärde jag förflyttning till anstalt 2 för där

visste jag att dom hade verkstad. Där hade jag varit en gång förut.”

Charlie- ” hantverk då, lite såna här grejer, jag är ju ingen expert va, men lite av varje det har

man ju lärt sig på kåken. Där man har hamnat, massa verkstäder, så att det e ju, det e väl en

positiv sak.”

Två personer talar om möjligheten att studera på anstalten.

Frank- ”Jag började plugga då 80 när jag åkte fast då, sista gången. Då började jag läsa in

årskurs 4 på grundvux. Då började jag lära mig då, jag satte upp alfabetet på celldörren så

började jag lära mig det.”

Elvin -”Jag gjorde ett fängelsestraff på anstalt 3, och då hade jag sån tur att det fanns en filial

till folkhögskolan inne på anstaltsområdet och jag söker och kommer in där på skolan, och jag

kände, jag ville, jag suktade efter kunskap.”

Möjligheten till utbildning varierar dock på olika anstalter, ett stycke ur intervjun med Elvin

illustrerar detta:

Elvin- ”Vi har ju försökt genom förtroenderådet, jobbat för att starta kurser, men vi har ju så

snålt om tid, vi har då mellan 5 och 7 på kvällen asså./…/ nej här går inte, inte på anstalt 4,

inte gymnasiet. Grundvux och Komvux kan man få … och halvtidsstudier, det här är en

arbetsanstalt, här ska du arbeta.”

2010-2012-årsintervjuer:

Arbete nämns även i denna intervju, Frank berättar att han haft nytta av arbetet i fängelset då han

sökte utbildning som möbelsnickare, och behövde poäng i form av utbildning eller

arbetslivserfarenhet för att komma in på utbildningen:

”jag har ju suttit på kåken i en jävla massa år och jobbat på snickeriet, kan inte det räknas?

’Jovisst’ säger dom”

Harry konstaterar bara att dagarna i fängelset spenderades med att jobba i verkstaden.

19

Möjligheten till att utbilda sig i fängelset antingen på egen hand eller genom kurser beskrivs av flera

personer. De berättar om att man kunde läsa kurser men även att de själva sysselsätter sig med att

läsa mycket skönlitteratur också.

Elvin”(...) jag vänder det till min fördel allting. Likadant när jag har grejat massa, ja när man

bli inlåst på häkten och sånt där. Vad fan då kan man börja träna, plugga och läsa … så jag

har ju läst otroligt mycket. Det har ju varit mitt andningshål till verkligheten, så jag har otrolig

bildning när det gäller litteratur. Och så började jag lära mig svenska, för det hatade jag i

skolan, va, ritade upp på cellväggen där, verb och substantiv, för att riktigt trumma in det i

huvudet.”

Charlie berättar angående en 16 veckors preparandkurs under vilken han även läst på gymnasienivå

och assisterat lärarna följande ”Jag har haft glädje av det där, har fått undervisa inne på kåken för

det där. Komvux på kåken också, bland annat på Anstalt 9.

Då och nu, vad gäller arbete och utbildning finns inga större skillnader i hur personerna pratade då

jämfört med vad de säger nu. En skillnad är att i 80-talsintervjuerna talar de mer om studier och

arbete som ett sätt att fördriva tiden eller för ett intresses skull, i uppföljningsintervjuerna finns ett

fokus på vilken nytta de haft av utbildning och arbete.

Analys: Att dömas till ett fängelsestraff och bli inlåst på en anstalt är något jag tolkar som något

som framkallar stress på ett eller annat sätt. Stress tolkas här i vid mening som en situation som är

oönskad men där man inte har tillräckliga medel för att påverka de rådande omständigheterna (se

avsnittet om Coping sida 8) (jag syftar således inte på stress i vardaglig mening som att ha mycket

att göra eller ha bråttom). Hur man sedan hanterar denna situation varierar från individ till individ.

En del intervjupersoner spenderar tiden inlåst på institution med att studera eller lära sig ett

hantverk vilket kan ses som en typ av problemfokuserad coping, genom att man förändrar

situationen som framkallar stress, vara inlåst, till en möjlighet att utbilda sig eller lära sig ett yrke

(Passer & Smith, 2004:478). Männen beskriver dock inte att syftet med utbildning eller arbete var

att ge sig själv större möjlighet att få jobb efter frigivning utan som ett sätt att fördriva tiden.

6.2 Relationer under fängelsetiden

Under detta tema inkluderas relationer till vårdare, andra intagna och relationer till människor i

männens liv utanför fängelset.

80-talsintervjuerna:

Exempel ges på hur fängelset skapar en sammanhållning fångarna emellan:

20

Frank- ”det är väl också någonting sånt där som man har fått ifrån när man har varit på anstalt.

Har man suttit och delat på samma fimp, och fått dela på samma efterrätt, och man har hållit

varann om ryggen och… då får man en annan livssyn på det där tror jag.”

Frank- ”(…) när jag har suttit inne att det har kommit in någon som har blivit mobbad så har

jag försökt att styra det alltså. Ta parti för den(…)”

En person berättar att han inte vill ha besök inne på fängelset:

Elvin- ”hon kommer och hälsar på mig här ibland (Elvins mamma) men jag vill inte att hon

ska komma /…/ men jag satt ju häktad i (stad), satt ju häktad i över ett år. Då fick man ju ha

civila kläder där inne på häktet om man hade nån som kom och tvätta dom/…/ så det skötte

hon. En gång i veckan var hon uppe och besökte mig.”

Och att han blivit illa behandlad av vårdare:

Elvin- ”Så jag ringer på, och så kommer vakten upp och jag säger att jag måste prata med nån

va och jag kan inte prata med uniformer och tjänstemän och sånt där va. Så jag säger att ’kan

jag få tala med en präst?’ så garvar han rått såhär, ’har du gått och blivit religiös? Har du fått

en knäpp? Hahahhaha’. Skrattar han, han e så plump och grov och klumpig. Dum. Visar den

ringa förståelse han har för sina medmänniskor. ’jaja det e bra’ sa jag till han, jag får klara det

här själv.”

Charlie upplevde inte att han fick det sociala stöd han behövde

I- ”När du satt i fängelse då, tyckte du att det fanns nån som kunde vara stöd åt dig där?

Charlie- ”man sökte ju ofta stöd, men det fick man ju mesta delen inte.”

2010-2012- årsintervjuer:

Hierarki bland intagna:

Frank- ”När man kommer in på en avdelning, då studerar man, då läser man av, snabbt, var

finns min roll här? Var är jag? Alltså står jag första ledet, då ska jag ju leva upp till nåt, eller

hur? /.../Ja, ställer jag mig i sista ner, ja då får jag vara den som står i kioskkön och byter

tvätten åt dom, men sätter jag mig nånstans i mittenläget nånstans”

Charlie- ”med tanke på det jag hade gjort så låg jag väl ganska hög, högt upp i hierarkin /…/

ja det har, dels beror det ju på det brott jag har gjort. Samtidigt beror det på att jag... om jag nu

ska slå mig själv för bröstet, att jag varit ganska intelligent också. Jag har liksom inte setat å

snackat tjejer och brott utan jag har ju ägnat min tid åt och studera. Pluggat helt enkelt /…/och

hamna ju på såna här studieavdelningar, där det satt den högre hierarkin.”

Charlie- ”Och då hamna jag i konflikt med en kille där, som jag klappa till honom då. Då fick

jag knalltransport till anstalt 3 istället /…/ äh det var väl, den här killen han var lite för

översittare ... och jag acceptera inte det, utan jag svara emot med samma mynt då liksom. Och

så vart det ju då handgemäng då. Jag hade ett jäkla temperament när jag, på den tiden. Så att...

ja.”

Sammanhållning bland fångar beskrivs till exempel med att man ställer upp för varandra inne i

fängelset och att man fick vänner som man även höll kontakten med efter frigivning.

21

Harry säger om tiden på fängelset ”Ja, man träffade ju tuffa polare, liksom, som … ja … jo

det var intressant faktiskt. Jag skulle inte vilja ha det ogjort, faktiskt. Det var inte, det var

spännande vet du, och … sen när jag muckade och så här, så höll vi kontakten efter då.”

Männen berättar om svårigheter med att upprätthålla relationer till dem utanför och om hur

viktigt det är med relationer till sina nära utanför fängelset. Flera berättar att det har blivit svårare

att få besök på senare tid och att man som registrerad narkotikabrukare eller kriminell inte får

komma in och besöka vänner i fängelset.

Frank- ”man går ju aldrig ett fängelsestraff utan att ha blivit märkt, alla blir ju märkta av det

va /.../ man missar ju, det är tråkigt när man missar, när man missar när barnen är sjuka va,

det är tråkigt att missa det. När mamma dör va, det är ju också såna här enorma viktiga saker

för, för, för alla människor i mänskligheten att, att gå igenom det här va, den är en process va,

att ta farväl eller trösta nån eller, det har ju med det här med att börja känna empati för andra

liksom, att man är någon va. Och kan man inte det, och man förlorar allt det här och bränner

man då alla vänner och allt umgänge man, man gör bort sig hos sina släktingar och vänner så

att man aldrig kan, och man blir, det finns ju människor, det finns ju människor, jag ser ju

dom här människorna än idag va, dom här människorna som, ja, dom aldrig får ett besök.

Dom får aldrig ett brev. Aldrig ett telefonsamtal. Alltså det är rätt hemskt egentligen, att

aldrig få någon mänsklig…”

Elvin- ”Men sen blev det ju så jävla svårt att få besök. I början kunde man ju bara komma och

ringa på fängelseporten /.../ men nu, då ska dom söka … tillstånd att besöka, va. Och det är

inga kompisar eller polarna nåt sånt där, för det är ju bara socialsekreterare, mamma och

pappa som får komma, ungefär, va. Eller om man är gift så får frun och ungarna komma. Alla

andra är avstängda, det finns inget socialt umgänge. Jag menar även om jag är missbrukare

och får besök av en missbrukare, vi har ju andra intressen vid sidan av missbruket alltså, men

det tar dom ingen hänsyn till. Så att jag har inte, och plus att besökarna bli så nagelfarna, dom

kan åka på analvisitationer och massa skit, alltså. Så det kan vara jobbigt för dom va, att

komma in i ett fängelse. Plitarna står och hånar dom, tjejerna får klä av sig, ’åh snygga trosor

du har’. Och det är ju jävligt kränkande alltså”

Love talar om sin flickväns betydelse ”Det var därför jag klara den långa voltan /…/ ja jag satt

2,5 år eller 2 år och 3 månader satt jag och vi var ihop i 4,5 år. Så jag satt nästan halva tiden.

Hon kom ju och besökte mig hela tiden.”

Olika relationer till anstaltspersonal beskrivs, en person ger uttryck för att vårdarna var några att

göra narr av medan två andra berättar om kärleksrelationer till kvinnliga vårdare.

Frank- ”(…)Sen märker man ju helt plötsligt, som jag gjorde, och det gjorde jag ju redan

tidigt, att man var lite, utan att sätta sig på, men man måste ju kunna fritt, förstå mig rätt, nej

men man märkte ibland att man var, lite smartare än de som jobbade va. På anstalterna. Och

det var inte så lite heller och så började man, börja man driva med dom istället, hade skoj åt

dom va och sådär, sådär katastrofalt alltså man började driv, alltså man kunde börja säga till

dom ’amen hur fan kan du gå här och dra, ska du inte skaffa dig ett yrke i stället? Nej, hade

jag haft såna förutsättningar som dig, haft barn och lägenhet och fru och allting, då hade jag

ju, då hade jag ju satsat på nåt annat, hur fan kan du gå här? Du sover halva ditt liv och sen är

du inlåst halva ditt liv här’”

Milo- ”Men … men … jag kommer ihåg sist när jag satt på fyra år, va, då gjorde jag det på

anstalt 5, på den här drogfria avdelningen. Och där var det mycket kvinnliga tjejer, va, bland

22

annat (ohörbart) som var den högsta på avdelningen, va /.../ Och då, då när man muckar så får

man ha en permission, bli ledsagad med någon som har betytt väldigt mycket för en va, och

det var ju hon, va. Hon betydde väldigt mycket för mig, va. Så vi hade en dagspermis tror jag

/.../ vi hade en underbar eftermiddag uppe hos henne (skrattar). Tänk dig det, va, att man

ligger med chefen på avdelningen”

Exempel ges även på en vilja att förbättra vardagen i fängelset:

Charlie ”När jag var på anstalt 10, då ville jag inte jobba bara för fångarna, utan jag ville

jobba för hela community där. För jag mena på att dom som arbeta där, dom sitter ju också

inne 8 dagar, 8 timmar om dagen, så att dom e också fast i samma system om man säger så.

Så jag ville breda ut det här och få personalen att interagera med oss... en plit han kanske sitter

på sin stol med blanka byxbakar och kanske utvecklar ett tjyvhat, liksom. Då vill jag ta in

dom, ge dom också en uppgift /…/ dom vart ju jätteglada, äntligen får vi göra nånting.

Äntligen får vi göra det vi ville göra från början va? Ofta har ju en vårdare som kommer in på

ett fängelse, ja vilja förändra nånting liksom, och sen blir dom ju ner tryckta utav den här

gamla stammen å ’nänänä. Vi ska inte ha nå nya grejer här. Så här har vi alltid gjort å...’ men

jag försökte faktiskt å göra nånting positivt för alla.”

Charlie- ”jag engagerade mig i fångkampen så att säga. Var med i förtroenderåd och så där. I

och med att jag var ganska duktig på att skriva var jag sekreterare och ordförande i

förtroenderådet. Så småningom hamnade jag på anstalt 10, hette det. Där var jag tre omgångar

på åttiotalet /.../ Där drog jag igång förtroenderådet där, jag var riktigt duktig där måste jag

säga. Första gången var jag där, häktad i fem månader och fick ett år. På den tiden fick man ju

halvtid automatiskt. När jag kom till anstalten hade jag bara en månad kvar. Då hann jag dra

igång det där förtroenderådet så att allting funkade. Så hade jag förtroenderådskassa. Men när

jag lämnade den var det någon som stack med den. Kassören drog med pengarna. Sen var det

nästa vända, då drog jag igång det där förtroenderådet en gång till på anstalt 10.

Då och nu:

Till skillnad från i 80-talsintervjuerna så talar personerna i uppföljningsintervjuerna inte bara om en

sammanhållning bland fångarna utan även om hierarkier bland intagna i fängelset. Relationerna till

personalen beskrivs på flera olika sätt i uppföljningsintervjuer bland annat kärleksrelationer till

kvinnliga vårdare och som några att göra narr av. Vidare talas det i uppföljningsintervjuerna även

om vikten av relationer utanför fängelset och att dessa kan vara svåra att upprätthålla. Charlie talar i

uppföljningsintervjun även om en vilja att förbättra vardagen på fängelset både för personal och

intagna.

Analys:

Sammanhållning bland fångarna och betydelsen av relationer även till dem utanför kan ses som en

coping strategi genom att söka socialt stöd, dels från människor som sitter i samma situation dels

från familj och vänner. I uppföljningsintervjuerna reflekterar Frank och Elvin över de negativa

effekter som inlåsningen får för relationer till familj och vänner utanför och hur tiden inlåst leder till

23

brister i den emotionella utvecklingen och en typ av rollförlust (Goffman, 1961:20f). Detta kan

också kopplas till cumulative disadvantage, eftersom inlåsningen leder till att sociala band till familj

och vänner försvagas, banden till arbetsmarknaden försvagas också om inte annat just för att den

tiden man är inlåst är man borta från arbetsmarknaden. När man kommer ut har man ännu svagare

sociala band till samhället vilket ökar sannolikheten att man begår fler brott.

Att söka socialt stöd som ett sätt att hantera stress kan även appliceras på kärleksförhållandena till

kvinnliga vårdare där gränserna mellan att ge socialt stöd som vårdare och som privatperson suddas

ut och relationen blir mer personlig. Att intervjupersonerna inte berättade om dessa relationer i 80-

talsintervjun kan ha flera orsaker. Detta är något ”tabu” och var därför kanske inget de ville ta upp

då, men nu är det sedan länge passerat och att det kommer fram kommer inte få några negativa

effekter. Det kan också vara en intervjuareffekt, olika intervjuare får fram olika berättelser (se

vidare diskussion i metodavsnittet).

Att Frank beskriver sig själv som smartare än vakterna och att han börjar ”driva med” vakterna kan

vara en typ av emotionsfokuserad coping, då Frank inte kan påverka sin vardag i vilken vakterna

”har makten” så hanterar han detta med att skämta bort det.

Vad Charlie beskriver i uppföljningsintervjun om arbete med fångkampen och en vilja att förbättra

vardagen på fängelset är ett exempel på problemfokuserad coping. Han försöker helt enkelt påverka

sin situation till det bättre (Passer & Smith, 2004:478f).

Resultaten tyder på att kontakter till andra intagna främst knyts för att få socialt stöd och att ha

någon eller några med gemensamma intressen att umgås med, vilket bekräftar resultaten i Roxells

studie (se avsnittet om tidigare forskning 4.3). Det finns dock enstaka exempel på att kontakter med

andra intagna upprätthålls efter frigivning. En annan likhet med Roxells studie är att det finns vissa

oskrivna regler att förhålla sig till och hierarkier fångarna emellan. I mina resultat ges exempel på

att man när man kommer in på en ny anstalt läser av vart man befinner sig i hierarkin och att det

förekommer konflikter och våld mellan fångarna.

6.3 Narkotika

Fängelsedomar för narkotikabrott är vanligt bland intervjupersonerna och narkotikan spelar även en

roll inne i fängelset och på permissioner.

24

80-talsintervjuerna:

Sambandet mellan narkotika och fängelsedomar beskrivs av flera personer, de berättar att de har

gjort flera straff för narkotikabrott men även stölder och snatteri för att finansiera sitt bruk.

Elvin- ”jag är dömd till 7 års fängelse för grovt narkotikabrott, jag kallar det för grovt

narkotikabegär.”

Milo- ”nej jag kommer inte ihåg vad det var, jag fick 6 månader i alla fall /…/ja sen e det väl

nått annat straff däremellan som jag inte heller kommer ihåg hur långt det var. Nått kort bara,

4 månader kanske det va. Nått sånt där. Och sen har jag väl fått 2 år och 10 månader för grova

narkotikabrott, 1975. Och sen har jag väl haft nått fängelsestraff på 6 månader, 1979, 78, 78

var det. Och sen har jag haft ... sen har jag inte haft nått fören nu, 4 år /…/ grova narkotika,

ja.”

Narkotikan förekommer även inne på anstalterna och påverkar intervjupersonernas liv även där:

Charlie- ” jag börja på kåken, 1966 eller 67 /…/ men jag började med amfetamin direkt /…/

innan jag hade rökt hasch hade jag tagit min första sil, den jobbade jag för att få tag i,

verkligen gick in för det /…/ liksom verkligen gick in för det, för jag hade en konstig bild

liksom av narkomaner, jag tyckte dom var häftiga. Det var det här romantiskt, knarkromantik

/…/ ja för jag var ju på kåken liksom när jag träffa alla dom där tuffa, världsvana var dom ju

också. Häftiga.”

Elvin- ”(…) jag får ju inga permissioner asså för att beviset på att jag e narkoman, använder

dom som vapen emot mig för att inte ge mig permissioner. Asså jag har lämnat positiva

urinprov. Som det visade sig att det e knark i och då ska tydligen inte jag ha några

frigivningsplanering eller nånting…”

Charlie berättar om behandlingsprogram på anstalt:

I- ”Har du fått behandling för narkotikamissbruk nån gång?”

Charlie- ”Jag var på det här projektet på anstalt 5 men där fick jag inte va kvar.”

I- ”Varför?”

Charlie –”Nä men jag e sådär, om jag kommer in i en grupp då tar jag över liksom hela. Och

intellektualiserar saker och ting så mycket, sen så dom fick aldrig nå grepp om mig, jag

snacka ner dom helt enkelt /.../och så åkte jag fast för hasch då, och då passa dom på å trycka

iväg mig därifrån.”

2010-2012- årsintervjuer:

Sambandet mellan narkotika och fängelsedomar:

Elvin- ”Grova narkotikabrott. Det är nästan bara det jag har suttit för, alltså, narkotikabrott.

Inget tjyvnad eller nåt sånt där.”

Charlie- ”Det var ju narkotikarelaterat, det är ju därför jag åkt in och ut. I och med att man tar

narkotika, man måste ju försörja sig på något sätt, och då blev det ju då andra brott också.”

25

Narkotikan var även närvarande under fängelsetiden. Intervjupersonerna berättar om att narkotika

smugglades in på anstalterna och att man brukade narkotika om man kunde få tag på det. De

berättar även om att de knarkade då de var på permissioner och att kontakter till andra intagna knöts

för framtida langning.

Frank- ” När jag satt på anstalt 6, 1966 tror jag det var /.../ då, kom ju min mamma ner och

hälsade på mig och då hade hon ju knark i bh:n liksom och då fick man ju fortfarande ta emot

langning utifrån, då kunde man ta emot, eh, eh, sockerkaka och sånt där. För fan, på det

klassiska, på anstalt 7 alltså så har jag varit med och tagit emot en tårta, och mellan

tårtbottnarna där har det legat en påse med chankers”

Milo- ”Det har aldrig plågat mig att sitta på kåken va utan tvärtom, man fick mat och, ja …

det var lätt att leva utan droger då, fast på kåken finns det ju också droger /.../ Ja, fast nu … är

det hårdare, med urinprover och sånt där va, så nu vet jag inte hur det skulle vara. Jag skulle

nog skita i (ohörbart) för jag skulle knarka ändå, va.”

Charlie- ”Jag tog inte min första men blev introducerad, jag satt ju på Anstalt 3, 40 man på

avdelningen /…/ Utav dem var det två som inte knarkade. Det var jag och så var det en till.

Resten var ju tjackpundare hela bunten. Så att det var ju, jag fick en riktigt bra utbildning där

om man säger så. Och sen var det det där romantiska.”

Milo- ”Ja det var ju så att på kåken så träffade jag greker och turkar och iranier va, och dom

tog ju mitt namn och adress och sånt och så när dom muckade och åkte ner hem till sitt land

så kom dom upp då med grejer så ringde dom mig, va. Och jag sa ja visst, tog emot va,

liksom”

Då och nu:

Även här tas ungefär samma saker upp både då och nu, straffen de fått är ofta för narkotikabrott och

brott som begåtts för att finansiera sitt bruk. Att narkotika förekommer även inne på anstalterna

framgår både då som nu. I uppföljningsintervjuerna berättas dock även om insmuggling av

narkotika till fängelset och om att kontakter till andra intagna knöts och kunde användas för att få

tillgång till narkotika efter frigivning.

Analys:

Som konstateras i avsnittet tidigare forskning så spelar narkotikabruk en stor roll för att människor

hamnar på fängelse och varför de kommer tillbaka igen med nya domar (Hörnqvist, 2003:56). Detta

gäller även dessa intervjupersoner som alla har suttit för narkotikabrott och stöldbrott och dylikt

som begåtts för att finansiera sitt bruk.

Hörnqvist skriver att de viktigaste komponenterna för att upphöra med narkotikabruk (och därmed

relaterad kriminalitet) är inre motivation och förbättrade sociala förhållanden. Av vad

intervjupersonerna berättar här så verkar kriminalvården inte motivera till att lägga av eller förbättra

26

deras sociala förhållanden. Resultaten från dessa intervjuer tyder snarare på att intagna

narkotikabrukare varken vill sluta eller faktiskt är rena när dem sitter på anstalt.

I uppföljningsintervjuerna nämns som sagt även langning in till institutioner och hur kontakter till

langare etablerades. Att detta inte nämns i 80-talsintervjuerna kan (i likhet med

kärleksförhållandena till vårdare) bero på att en lång tid har gått och dessa brott är avskrivna och

därför lättare att berätta om.

6.4 Fängelsets funktion

Under denna rubrik har jag valt att presentera intervjupersonernas tankar om fängelset som

institution och kriminalvårdens funktion, både vad de ser som fängelsets funktion i samhället och

hur de tycker att fängelserna de suttit i fungerar.

80- tals intervjuerna:

Frank uttrycker tankar om att det finns ett syfte med fängelsestraffet och säger:

”Jag brukar säga om folk säger till mig: ’Fan var det inte hemskt att sitta på kåken?’. Då

brukar jag säga. ’Om inte jag satt på kåken, hur fan skulle du då veta att du är fri?’, brukar jag

säga. Jag menar om inte någon finns, om inte någon som gör det ena, hur ska då den andre

kunna veta varför… Förstår du vad jag menar?”

Elvin har vid tiden för intervjun tre veckor kvar till frigivning, något han ser fram emot. Då

intervjuaren frågar om kriminalvården hjälper till med att ordna jobb, svarar han följande:

”ingenting, hela den här biten, ja jag har ordnat allting själv, och vill jag ha nånting eller så får

jag ordna det själv. Här görs ingenting för en. /.../ nej inte på anstalt 4. Man får en tid till

arbetsförmedlingen och en tid till bostadsförmedlingen och en tid till sociala när man muckar

härifrån. Det e allt va assistenten gör. Han ringer runt och ordnar 3 tider.”

Milo, som vid intervjun är inne på sin femtonde månad av ett fyra år långt fängelsestraff ska snart

börja med träningspermissioner, svarar på frågan vad han tycker om kriminalvården, att han tycker

att den fungerar bra och att han får hjälp.

Harry talar om fängelset som en trygghet och säger:

”som ibland till exempel jag tänker, jag ska göra en jävla grej nu, så åker jag in på kåken igen

va? För, liksom, där va allting ordnat va? Där gick man som en jävla robot, och jag mådde fan

ta mig bra utav det. Konstigt nog. Jag sa till övervakarn en gång så här ’fy fan va intressant

det skulle va å hamna på kåken... ’En månad efter så var jag där. Och liksom, jag ångrar inte

den svängen heller, det var intressant.”

Flera talar om kriminalvården som ett misslyckande när det gäller att få intagna att sluta med

kriminalitet och är skeptiska till att detta är syftet.

27

Elvin- ”Det e ett gigantiskt misslyckande. Man får ju 90% i retur av dom man vårdar /…/

Dom upprätthåller en tjänst asså, dom bara finns här och det e för att man har presenterat att

det här är det är mycket farliga fångar som sitter här. Och du ska veta att det e massor med

folk här som e dömda till 2 månader och till 3 månader, som har en vecka kvar till muck och

som sitter för häleri av damskor och massa såna här skitbrott och vapenvägrare. Vi är kanske

25, 30 personer som verkligen är farliga brottslingar, inom citationstecken, men som sitter på

långa straff /…/ övervägande majoritet på det här fängelset e korttidare och småbus asså. Om

man öppnade grindarna och visade folk, skattebetalarna, dom här människorna har vi inlåsta

här på anstalt 4 asså, dom e så och så farliga, då skulle dom inte få dom här pengarna å leka

med /…/ Jag är övertygad om att det behövs inga fängelser. I Sverige finns det en handfull

farliga människor inte mer /.../ det är inte ekonomiskt försvarbart, dom flesta som sitter här på

anstalt 4 kostar mer när dom sitter här än vad dom stjäl för när dom är fria. Det sitter folk här

som har stulit en bit lax asså, ute, och dom kostar 1500 kronor per dygn här.”

Charlie- ”hela kriminalvården, deras mål e å göra sig själv onödig /…/ att man kan avveckla

hela kriminalvården då, polisen och allting det e det yttersta målet. Men det skulle bli

katastrof, om det skulle bli så, så därför måste det alltid finnas ett gäng återfallsförbrytare,

som skapar en sysselsättning för dom här människorna som arbetar inom, det kanske e jävligt

krasst av mig men så är det ju /…/ okej det e ingen som medvetet tänker så att han tar vi in för

vi behöver ha lite fler, men så är det ju, det fungerar ju så. Dom lever också efter

marknadslagarna. Ett tag var det för mycket folk på fängelserna, då införde dom halvtid för

alla. Nu e det för lite folk, nu ska dom ta bort halvtid för alla”

2010-2012- års intervjuer:

Flera personer berättar om brister inför frigivningen som gör att det lätt att falla tillbaka i gamla

vanor:

Frank- ”Så får man ju kontaktperson på alla fängelser, så fort du sitter /.../ men den

kontaktpersonen orkar inte bemästra sig med att se till att om dom är kontaktperson åt en kille

och har 4-5 års fängelse, att han ställer sig i bostadskön. Kostar 125 spänn om året, nej 225

spänn om året att stå i bostadskön. Nej, dom får inte, dom är inte ens en gång informerade på

SOC när dom friges /.../ Här kan inte ens en gång myndigheterna se till att… dom ställer sig i

en bostadskö, det är en jävla enkel sak...”

Frank- ”Jag har muckat ifrån kåken, och haft en bananlåda under armen /.../ inte haft en enda

jävla krona /…/ gått in i en port, brutit upp en lägenhet, gått in, tagit smyckeskrinet, gått ut,

sålt guldet, köpt tjack och börjat dragit igång. Så har jag startat många gånger.”

Charlie- ”Det var ju bara rätt ner i skiten igen. När jag lämna det där, asså polarna stod med

knarkpåsen i handen, ’här Charlie’, ungefär. En gång när jag mucka från anstalt 3, då fick jag

ett halvt kilo tjack i muckapresent.”

Love- ”Det jobbigaste var väl när jag kom ut. Åtminstone efter den där långa vändan, för det

tog ett halvår och bli en vanlig människa igen /…/ jag menar när du sitter då tar du ju inte ett

enda steg utan att ha tillåtelse /…/ Du tänker inte själv överhuvudtaget, sen kommer du ut å

ska klara alltihopa det där, det blir en jättekontrast /…/ det blir precis tvärtom. Det är ju då

dom flesta faller tillbaka i det vanliga beteendet istället.”

Exempel ges även på planering inför frigivningen:

28

Charlie- ”(…) Då muckade jag klockan fem på morgonen, då körde dem hem mig till morsan

och farsan /…/och sen klockan åtta började jag i skolan. På en 16 veckors preparandkurs

/…/Dem fixade det redan från kåken”

Elvin berättar om ett projekt på anstalt 5 ”Näe jag tyckte det var bra, man slapp allt snack om

knark och alla spelade kort och allt sånt här /.../ Och sen planerade man för frigivningen, va.

Seriöst, ordentligt, va. Fick åka ut och titta på olika behandlingsformer och, jag tyckte det var

bra. Tyckte det var jävligt bra, det var så skönt, då slapp man den där positionen som man har

haft på anstalt 4 och anstalt 11 och … spela kort och … och hålla på med knark vet du, man

slapp det, man kunde koppla av från allt sånt och det var jävligt skönt. Vi gjorde, så var man

ju mer förberedd när man frigavs så man sprang ju ut och in på slutet där. Och då upplevde

jag inte det här, den här tryggheten som jag kände på anstalt 4 utan då gick man ju ut för att

planera för sin frigivning.”

Fängelsevistelse leder till identifiering som ”kåkfarare”:

Elvin- ”när man har suttit så har man ju identifierat sig som … missbrukare och kåkfarare och

kriminell, va, då har man ju tagit till sig den tiden, den hamrar dom ju in i en, va”

Fängelset blir en trygghet och fungerar som en paus från ”missbrukarlivet” då man får äta- och vila

upp sig.

Frank- ”Många av dom här människorna som blir så här institutionsskadade som man säger,

eh, dom, just på grund att dom blir det, det är just på grund av den där tryggheten finns där, att

maten står vid klockslaget, att dom har sin säng /.../ dom har sin läkare /.../ och dom vet hur

dan efter ska se ut, ska gå ner och jobba i verk, alltså den där tryggheten, den, den har dom

inte ute, den har dom härinne och då upplever dom plötsligt den här institutionen som deras

trygghet.”

Elvin- ”(...) Men så har jag väl suttit nånstans mellan 10 och 15 år. Och det har jag också vänt

till min fördel, va. Så det har gått så långt, och det är det som är det farliga med fängelser, det

går så långt så att jag trivdes på fängelset, alltså. Jag vet när jag skulle på permission, jag gick

i kulverten på anstalt 4 och kände mig som en sköldpadda, va. Anstalt 4 var skalet,

tryggheten. Jag kunde alla rutiner, jag hade en position där, jag var nånting, så jag trivdes där.

Så ja vad fan ska jag ut och göra, tänkte jag, smaka på friheten och komma tillbaks till det här.

Och liksom verkligen få jämföra hur sunkigt det är på fängelset va, i och med att man

kommer ut och smakar på friheten. Så jag tog inga permissioner. Det mådde man bara dåligt

av. Så att det, det är det som är det farliga med fängelser, va.”

Milo- ” Och det var ju bara bra att hamna på fängelse va, det var ju liksom mat och jobb och

upp nu, liksom, gränserna var glasklara, va liksom, det var ingen diskussion om jag ville gå

och jobba eller inte, va. Utan det var bara liksom så är det va, annars är det durken eller nåt

sånt där. Så att det var ganska bra för mig att hamna på fängelse, va. Mat och åt ordentligt och

så, liksom, så att …”

Får fängelset en att vilja sluta?

I- Det var aldrig så att nån volta på kåken fick dig att fundera på att sluta eller …?

Milo- ”Nej. En volta på kåken, det skrämde mig aldrig. Det var ju dom bästa tiderna, med mat

och röka brass och så där va, liksom. Så det … det var ganska roliga tider.”

29

Elvin- ” Och det är, en fängelsevistelse, det är som tandvärk alltså. Så fort den, har man

tandvärk och går till tandläkaren så när man går därifrån då köper man cola och coca-cola och

godis, då har man glömt värken alltså. Likadant med fängelse, så fort, utanför muren, nu är

det glömt, finns inte.”

Charlie- ”Det funkar ju på så sätt att det skyddar övriga samhället /…/ Det kanske är femtusen

som sitter inne på kåken, så är det ytterst få som ska sitta där, som förvaras där liksom. Dem

andra är bara olyckliga människor, människoöden /…/ Men det finns inga andra alternativ

tyvärr. Det är klart att det finns alternativ, va, men det är ingen annan människa som orkar

ägna hela sitt liv åt att få andra att komma tillbaka till sitt liv. Det krävs så mycket, utan det

måste ju komma, var och en måste komma till den insikten, att jag vill leva.”

Då och nu:

Överlag tar personerna upp samma saker både då som nu. Det finns exempel på att man får hjälp

inför frigivningen, övervägande handlar det om brister inför frigivning. I båda intervjuomgångarna

beskrivs hur institutionen blir en trygghet där allt är ordnat, detta finns dock fler exempel på i

uppföljningen. I 80-talsintervjuerna talas i något mer generella termer om fängelsets misslyckande,

jämfört med en personligare hållning i uppföljningsintervjuerna där männen talar mer om sina egna

upplevelser av hur fängelsevården har brustit i sitt syfte för dem personligen.

Analys:

I BRÅ:s undersökning nämns att en fjärdedel av den studerade populationen inte får permissioner

innan frigivning och att utslussningen därmed inte sker gradvis utan blir en abrupt förändring i

vardagen för intervjupersonerna. Detta är en vanligt förekommande beskrivning även i mitt

material. Att det var svårt att återgå till det normala livet efter en tid i fängelset kan beskrivas med

Goffmans begrepp, diskulturation. Intervjupersonerna säger att de på fängelset vant sig vid ett annat

sätt att leva. De följer institutionens dagsordning och upplever livet utanför murarna som en stor

kontrast (Goffman, 1961:20f). Genom att inte komma ut på permissioner (vissa förvägras

permissioner, andra väljer att inte ta permissioner) och att inte få besök (vissa har ingen som

besöker dem, andra vill inte ha besök) så förstärks denna diskulturation enligt Goffman och kan

leda till vad han kallar rollförlust, en förlust av sin roll i samhället utanför fängelset (ibid)

Den bristande planeringen inför frigivning och hög återfallsfrekvens efter frigivning som beskrivs i

BRÅ-rapporten ”Efter muck” bekräftas av dessa resultat.

Förlusten av sin roll i det etablerade samhället kan också kopplas till Beckers resonemang om hur

avvikaridentiteten, här identiteter som ”kåkfarare”, ”missbrukare” och ”kriminell” blir en

masterstatus.

30

Första fängelsedomen faller kanske för ett mindre narkotikabrott och leder bara till ett kortare

fängelsestraff. Men dock ett fängelsestraff. Även korta fängelsestraff sätter sina spår på individen.

Becker skriver om hur avvikaridentiteten blir en självuppfyllandeprofetia, avvikelsen följs av ett

straff som leder till begränsade möjligheter till ett konventionellt liv och detta i sin tur leder till fler

avvikande handlingar och en identifiering som avvikare (Becker: 1963,40f).

Resultaten av denna undersökning tyder, precis som de i BRÅ:s studie (se tidigare forskning), på att

man vid frigivningen kommer ut till en oordnad social tillvaro med osäkra bostadsförhållanden och

med dålig ekonomi. Även här framkommer att deras sociala umgänge utanför fängelset ofta är

andra kriminella och narkotikabrukare vilket gör det lätt att falla tillbaka i gamla vanor.

7. Slutsatser och diskussion

Flera olika beskrivningar ges av hur fängelsetiden upplevdes, många uttrycker att själva

fängelsetiden i sig inte var så farlig. Andra har mer negativa känslor kring fängelsetiden men dessa

gäller mestadels effekter på sociala relationer och att man missar viktiga delar av livet. Goffmans

teorier om diskulturation och rollförlust bekräftas av denna studie. Resultaten från tidigare

forskning om kontakter med andra fångar överensstämmer väl med mina resultat. Den största

anledningen att kontakter med andra fångar knyts är för att få socialt stöd och för att göra vardagen

mer uthärdlig. Även brister inför frigivning som tas upp i mina resultat får stöd i den tidigare

forskningen av BRÅ.

Dagarna inne i fängelset spenderades främst med arbete och utbildning och trots att det fanns

hierarkier inne på fängelset verkar det som att en ganska god sammanhållning utvecklades mellan

fångarna, vilket jag tolkar som en coping effekt av att de sökte socialt stöd av andra i samma

situation.

Att narkotikabruket har spelat en avgörande roll för dessa mäns liv bekräftas av resultaten i denna

studie. Männen ser sitt narkotikaberoende som det primära och brottslighet och därmed straff som

en effekt av detta. Vad gäller straffen ges enstaka exempel ges på att kriminalvården har hjälpt eller

försökt att hjälpa männen men kriminalvården beskrivs övervägande som misslyckad i att avskräcka

från brott, i att förebygga återfall och i att hjälpa intagna in i det etablerade samhället.

Detta är med Sampson och Laubs terminologi exempel på cumulative disadvantage. Männen

stämplas som ”knarkare” och straffas, straffen innebär ytterligare nackdelar för dem och försvagar

31

deras sociala band till samhället ytterligare vilket blir en nedåtgående spiral med fortsatt brottslighet

och narkotikabruk.

Åsikterna om fängelsets bristande funktion för att hjälpa människor ur ett liv i kriminalitet och

narkotikabruk är ganska stabila genom livet hos intervjupersonerna.

Min hypotes var att det skulle finnas ganska stora skillnader mellan vad intervjupersonerna sa då

och vad de säger nu, cirka tjugofem år senare. Även om vissa skillnader finns så förvånades jag

över att deras tankar och åsikter ändå är så stabila över tid. Detta kan dock tolkas som att vad de

berättar speglar erfarenheter som gjort ett mycket starkt och beständigt intryck på dem.

De skillnader som framkommit i analysen gäller främst att de berättar mer om ”känsliga” ämnen i

uppföljningsintervjuerna, till exempel langning in till fängelset och kärleksrelationer till vårdare.

Detta kan bero på att de har mer tidsmässig distans till dessa händelser och att de nu upplevs som

”preskriberade”, att berätta om dem nu kommer inte ge några negativa effekter. Skillnader i

intervjuernas upplägg och i typ av intervjuare kan också ha påverkat deras villighet att berätta om

detta. Två personer sitter dessutom i fängelse vid tiden för 80-talsintervjun vilket kan vara ett extra

hinder för att berätta om känsliga ämnen.

En annan skillnad är att de talar på ett mer personligt sätt i uppföljningsintervjuerna, i 80-

talsintervjuerna är beskrivningarna mer generella. Detta kan tolkas som en typ av mognad, männen

har fått en annan insikt om vad fängelset har fått för dem personligen.

En begränsning med denna studie är att den är gjord på ett mycket litet urval och det är möjligt att

de personer som valts ut skiljer sig på något sätt från den större populationen, varför man bör vara

försiktig i tolkningar av resultatet. Studien innehåller även metodologiska brister som påverkar dess

giltighet. Till exempel olika intervjuare, och som tidigare nämnts olika platser för intervjuerna.

En annan aspekt som inte diskuterats tidigare i denna uppsats är sanningshalten i männens

berättelser. Min avsikt har dock inte varit att få fram någon objektiv sanning utan

intervjupersonernas historia och därmed deras sanning. De resultat som framkommit i studien

stämmer dock väl överrens med vad som tagits upp i den tidigare forskningen och kan kopplas till

begreppen i de teorier som presenterats.

Med dessa förbehåll i åtanke, och om man ser på resultaten för vad de är, sex individers upplevelser

av fängelset så kan vi dra slutsatsen att den svenska narkotikapolitiken kan ifrågasättas. Den

tidigare forskning om narkotikapolitik av Tham och Hörnqvist som tagits upp i denna studie, samt

32

mina resultat tyder inte på att den hårda svenska narkotikapolitiken är effektiv för att minska

narkotikabrottsligheten utan snarare ökar antalet inlåsta i fängelset för denna brottslighet genom

återfall och att tröskeln för vad som är brottsligt hela tiden sänks.

Vi kan även dra slutsatsen att planeringen in för frigivning behöver förbättras och intagna behöver

förberedas mer på ett liv utanför fängelset. Detta argument finner även stöd i studien av BRÅ (se

tidigare forskning) där det konstaterar att stora brister finns i anstalternas frigivningsplanering och

dokumentation. I hälften av fallen så uppfyllde inte behandlingsplanerna för de intagna kraven och

de intagna själva kände sig i många fall inte delaktiga i planeringen, något som troligtvis påverkar

deras motivation till förändring (BRÅ, 2000:7).

Männen i denna studie var som sagt positiva till arbete och utbildning i fängelset, men detta måste

”fångas upp” på ett bättre sätt så att möjligheterna till arbete och utbildning inte bara finns inne på

anstalten utan även ses som en möjlig bana att fortsätta på efter frigivning.

7.1 Framtida forskning

Detta är en liten studie på ett urval av sju, sedermera sex studerade personer, det skulle vara mycket

intressant att göra en mer omfattande studie för att se om samma resultat framträder.

Då narkotikan är så central när det gäller orsaker till varför människor hamnar på fängelse så skulle

det vara mycket intressant för en framtida studie att fokusera mer på narkotikans roll genom livet. I

min uppsats har fokus legat på fängelset och jag har inte undersökt varför intervjupersonerna

började med narkotika från första början, vad som gjort att de velat sluta (om de velat sluta) och vad

som skulle kunna motivera dem till ett liv utan narkotika och brottslighet.

Denna studie behandlar överhuvudtaget inte kvinnor, detta är något som jag skulle vilja studera i

framtiden. Skiljer sig kvinnor och mäns upplevelser av fängelset åt, i så fall hur och har

narkotikapolitiken andra effekter på narkotikabrukande kvinnor än män.

33

Referenser

Becker, Howard S. (2006). Utanför: avvikandets sociologi . Lund: Arkiv

Bergström, Göran & Boréus, Kristina (red.) (2005). Textens mening och makt: metodbok i

samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. 2 uppl. Lund: Studentlitteratur

Bryman, Alan (2011). Samhällsvetenskapliga metoder . 2., [rev.] uppl. Malmö: Liber

BRÅ (2000) Från anstalt till livet i frihet. Delrapport I – Inför muck. Rapport 2000:20.

Stockholm: Brottsförebyggande rådet, Fritzes förlag.

BRÅ (2001) Efter muck. Från anstalt till livet i frihet. Rapport 2001:2 Stockholm:

Brottsförebyggande rådet, Fritzes förlag.

Fejes, Andreas & Thornberg, Robert (red.) (2009). Handbok i kvalitativ analys . 1. uppl.

Stockholm: Liber.

Goffman, Erving (1961). Totala institutioner: fyra essäer om anstaltslivets sociala villkor.

Stockholm: Norstedts akademiska förlag

Hirschi, Travis (2002). Causes of delinquency. New Brunswick, NJ: Transaction Publishers

Hörnqvist, Magnus (2003) “Drug policy and the expansion of the prison system” I: Tham (red)

Review of Swedish Drug Policy, S.54-60. Department of Criminology: Stockholm University.

Kvale, Steinar & Brinkmann, Svend (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun . 2. uppl. Lund:

Studentlitteratur.

Passer, Michael W. & Smith, Ronald Edward (2004). Psychology: the science of mind and

behavior . 2. ed. Boston, Mass.: McGraw-Hill

Sohlberg, Peter & Sohlberg, Britt-Marie (2009). Kunskapens former: vetenskapsteori och

forskningsmetod . 2. uppl. Malmö: Liber

Roxell, Lena (2007). Fångar i ett nätverk? Fängelser, interaktioner och medbrottslingskap.

Department of Criminology: Stockholm University.

Tham, Henrik (2003) “Drug policy and trends in problematic drug use in Sweden“ I: Tham (red)

Review of Swedish Drug Policy, S. 6-20. Department of Criminology: Stockholm University.

Vetenskapsrådet (2007) Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig

forskning.

Övriga källor:

www.kriminalvarden.se/Om-Kriminalvarden/Vision/ (Hämtat 19/5-2012)

www.lakemedelsverket.se/upload/om-lakemedelsverket/publikationer/lakemedelsboken/LB-2011-

2012/Narkotikaberoende.pdf (Hämtat 22/5-2012)

34