1

Om samhället som måste försvaras raskamp och biopolitikav Berndt Clavier

I en artikel den fjärde augusti 2009 listade dagstidningen The Times Mel Gibson’s Braveheart (1995) som nummer 2 i en lista som de kallade ”The 10 most historically inaccurate movies.” Osannolikt nog har Mel Gibson lyckats få med ytterligare två filmer på listan, The Patriot (2000) på plats nummer 4 och Apocalypto (2006) på plats nummer 6. Listan är producerad mest på skoj men det finns en allvarlig underton, åtminstone för de som följer brittisk politik. Allvaret beror på den politiska situation som råder i Skottland, där SNP (Scottish National Party) haft stora framgångar under 2000-talet. 2011 vann man valet som första parti med ensam majoritet i Skottlands riksdag. SNP har sedan 1930-talet drivit frågan

om ett utträde ur Storbritannien. En folkomröstning om ett eventuellt utträde är nu planerad till 2014. Skottlands historia är därmed en synnerligen aktuell angelägenhet, och inte minst historien om vilka som tillhör det skotska folket.

En av de intressantaste inläggen i debatten om Braveheart och dess relation till den skotska historien är Sharon L. Krossas roande detaljstudie av de första två och en halv minuterna av filmen (av vilka 50 sekunder består av förtexter och ytterligare 45 sekunder avgår i ett flygfoto över det skotska landskapet). Vad som återstår av de 55 första sekundernas berättande uppgår till inte mindre än 18 faktafel, enligt Krossa. Faktafel 12 på hennes lista är speciellt intressant

i relation till det Foucault försöker beskriva i Samhället måste försvaras. Så här skriver Krossa:

Many,  perhaps  even  most,  of  the  nobles  of  Scotland,  especially  those  involved  in  the  wars  with  England,  were  not  Gaels,  but  rather  were  culturally  similar  to  English  nobles.  These  Scottish  nobles,  and  also  many  lesser  land  holders,  would  have  dressed  more  or  less  like  their  English  counterparts,  many  of  whom  were  their  relatives,  and  spoken  a  Scottish  dialect  of  English  and/or  Anglo-­‐Norman  French,  again  like  the  English  nobles.  Such  were  the  families  of  Wallace,  Bruce,  Balliol,  Murray,  Stewart,  Douglas,  Comyn,  and  many  others  (”Illustration  of  Scale”  http://medievalscotland.org/scotbiblio/bravehearterrors.shtml.)

Krossa dra härmed undan mattan för hela den intrigvärld som Braveheart baserar sig på. För filmen delar upp befolkningen i olika nationaliteter, alla med sina

MAKT&MOTSTÅND 6Diskursen kommer inte att handla om en strid mellan två raser utan, utan om en strid som förs av en ras sedd som den sanna och enda, en strid som förs av dem som besitter makten och utgör normen mot dem som avviker från denna norm, mot dem som därför innebär stora faror för det biologiska arvet. I detta slag uppstår de biologiskt-rasistiska diskurserna kring degenerationen, liksom alla de institutioner som upphöjer raskampens diskurs till princip för utslagningen, segregationen och slutligen normaliseringen inom samhällskroppen.

“Samhället måste försvaras” (68)

En

Intr

od

ukti

on

till

Mic

hel F

ouc

ault

2

egna specifika egenskaper i termer av kultur, språk och allmänna föreställningar. Litet tillspetsat skulle man kunna beskriva nationaliteter i Braveheart så här: det finns engelsmän som alla är potentiellt falska och onda; det finns fransyskor och de är alla potentiella gemåler till engelsmännen, dock ej skottarna; det finns halv-skottar som är förengelskade och därmed potentiellt falska och onda; och så finns det gaeler som är genuina skottar och därmed också riktiga, och – detta understryks gång på gång – heterosexuella män. Oavsett nationalitet är kvinnornas öde sammankopplat med deras association till männen, vilket på sätt och vis är historiskt korrekt men inte riktigt på det sätt som filmen visar. Med filmens logik är kvinnorna hursomhelst placerade bortom det nationella gränsdragandet, något som i filmen beskrivs som en maskulin (och ofta våldsam), heterosexuell aktivitet.

I Braveheart styrs nationerna av kungar och adelsmän som kopplas till folket genom börd. Kungen är folkets och adelsmännens (över)huvud medan gemene man är nationens kropp. Nationen (folket) och suveränen är därmed två sidor av samma mynt. Och i folket flyter samma blod som i kungen, vilket är varför man talar samma språk, har liknande frisyrer, kläder, vapen och allmänna föreställningar om världen.

I filmen finns alltså en logik som sammankopplar makten och folket och som går ut på att suveränen och folket

delar en beståndsdel som gör att man hör i hop, en beståndsdel som tränger djupt in i ens föreställningsvärld och skapar den kultur som definierar nationen. Endast när kroppen har rätt huvud, ett huvud som passar, kan nationen få ro och landet styras i fred. Den beståndsdel som skapar förutsättning för denna fred och ro är i filmen det blod som flyter i folkets och suveränens ådror. Idag skulle vi kanske säga att det som förenar folket till en nationen är en gemensam värdegrund, ett gemensamt språk och en gemensam kultur. Men i det historiska sammanhang som filmen skildrar fungerar blodet som metafor för den nationella sammanhållningen. Blod och värdegrund blir i detta sammanhang utbytbara begrepp.

Krossas invändning nummer 12 påstår dock att så inte kan ha varit fallet. Kungen (och adelsmännen) var inte ”av folket” i den mening att folket och suveränen delade etnicitet (eller ras som Foucault uttrycker det). Kungens blod är inte folkets, i alla fall inte i slutet av 1200-talet. Men en historiskt mer korrekt representation av folk och suveräner skulle göra Braveheart dramaturgiskt omöjlig för en publik som oss, en publik bestående av moderna människor. Vi hade haft svårt att förstå frihetskampen som skildras om inte suveränen (kampens subjekt) var kopplad till folket genom blod och tillhörighet (kampens objekt).

Att stora delar av den europeiska aristokratin under 1200- och 1300-talen

i de flesta fall inte ens delade sin undersåtars modersmål, och att de dessutom hade nära relationer med varandra helt oberoende av nationella gränser fungerar helt enkelt inte med vår moderna uppfattning om folk. för oss är folket en politisk entitet som fördelar sig över världen i termer av nationer. Självstyre eller politisk suveränitet har i moderniteten med folket att göra. Detta folk är ett folk i egenskap av sin historia. Om nationen är någonting alls så är den en gemensam historia, ett gemensamt språk, en gemensam kultur och ett gemensamt öde (framtid). Om den suveränitetslogik som härskar under slutet av 1200-talet hade spelats upp i Braveheart skulle det inte finnas något politiskt bränsle i berättelsen – inga folk att ställa mot varandra.

Denna förnationella värld var fundamentalt polyglott (mångspråkig), kulturellt heterogen och fullständigt ovetande om den logik av blod och börd som skulle förena människor i olika nationaliteter 600 år senare. Men intressant nog är det inte många historiker som plockar upp just detta spår i essäerna och artiklarna om historieförfalskningen i Braveheart. Istället handlar deras kritik om kläd- och vapendetaljer, samt om politiska felaktigheter i successionsordningen. Men då ska man förstå att den vetenskapliga disciplinen Historia bär på en ontologi som förutsätter nationen och att historievetenskapen varit (och fortfarande är) ett intellektuellt

MA

KT&

MO

TSTÅ

ND

: En

Intr

od

ukti

on

till

Mic

hel F

ouc

ault

Charles James Fox as Oliver Cromwell depicted as an artist painting the execution of Charles I, Justice stands behind him with her sword raised ready to strike, hanging on the wall in the background is a picture of a fox with a staff topped with a liberty cap handing "Independence" to a Native representing America.–––––––––––––––––––Lord North sitting draped in a sheet, while a French hairdresser applies tongs to his hair. The politician starts in alarm as he holds the Speaker's Warrant dated 27 Mar. 1771, to the Lieutenant of the Tower to receive the Lord Mayor into custody. Hanging from a stool is "An Accurate Map of Falkland Is." A bust of Oliver Cromwell is on top of the bookcase.

3

MA

KT&

MO

TSTÅ

ND

: En

Intr

od

ukti

on

till

Mic

hel F

ouc

ault instrument i skapandet av nationer.

Historieberättandet är ett etablerande av blod och börd bakåt i tiden: den intrig som de flesta historieskrivningar byggs kring stavas allt som oftast nationen.

Här i Malmö där jag bor finns en historieskrivning som handlar om försvenskningen av Skåne. Men det sena 1600-tal som omtalas i termer av en försvenskning var ett Malmö där svenska, danska, lågtyska och nederländska var de huvudsakliga språken och där det folk som fanns varken var danskt eller svenskt utan fundamentalt heterogent (något som vi fortfarande kan få en känsla för om vi läser de inskriptioner och skyltar som finns bevarade på de äldre husens fasader i stadsdelen Gamla väster). Ändå har historien funnit det för gott att berätta om krigen mellan svenskar och danskar som den lokala versionen av den svenska nationens födelse. Foucaults berättelse i Samhället måste försvaras är just berättelsen om hur denna tanketradition förankrades i vår politik och i vårt vetande: hur den blir till en ontologisk förutsättning för den kollektiva självförståelse som den moderna västerländska politiska rationalismen bygger på.

För att göra detta tänkande synligt ställer Foucault ”medeltidens och de filosofiskt-politiska teoriernas stora pyramidala beskrivning av samhällskroppen” mot vad han kallar en ”genuint historiskt-politisk” diskurs (59-60). Foucault kallar diskursen genuint historisk och politisk därför att den inte söker sin förankring i ett idealt sammanhang utanför verkliga strider och krig. Här finns ingen gudomlig ordning eller naturrätt, ingen universalism. Denna diskurs styrs helt genom etablerandet av konventioner. Sanningen som denna diskurs ska byggas på kan endast hämtas ur historien. Och denna historia präglas av två saker: våldet som lever kvar efter den historiska oförrätten samt myten om en frälsning från fienderna.

Denna nya historiska och politiska diskurs medför ett nytt, binärt sätt att se på samhället, en samhällssyn där det endast kan finnas vänner eller fiender (danskar eller svenskar i vårt exempel om Malmö):

Detta  beror  främst  på  att  subjektet  som  talar  i  denna  diskurs,  som  säger  ”jag”  eller  ”vi”,  inte  kan  och  inte  heller  försöker  inta  juristens  eller  filosofens  position,  det  vill  säga  det  universella  subjektets  allomfattande  eller  neutrala  position.  

Även  den  som  talar,  den  som  säger  sanningen  och  berättar  historien,  den  som  återuppväcker  minnet  och  besvärjer  glömskan,  även  denna  person  är  med  nödvändighet  på  den  ena  eller  den  andra  sidan  i  den  stora  kamp  han  eller  hon  berättar  om.  [...]  Givetvis  för  denna  person  en  diskurs  om  rätten  och  efterfrågar  den.  Men  vad  han  eller  hon  efterfrågar  och  framhåller  är  ”de  egna”  rättigheterna:  ”det  är  våra  rättigheter”  säger  de  och  talar  om  enskilda  rättigheter,  tydligt  märkta  av  ett  visst  förhållande  till  egenskap,  erövringar,  segrar  och  naturen.  Det  är  rätten  hos  den  egna  familjen  eller  rasen  [...].  Hur  som  helst  är  det  en  rätt  som  både  är  förankrad  i  historien  och  decentraliserad  i  förhållande  till  juridisk  universalism.  (60)

De specifika ”skotska” rättigheterna är en anakronism i Braveheart som Krossas invändning nummer 12 antyder men aldrig fullt utvecklar. Adeln i det sena 1200-talet var pan-europeisk, polyglott, och framförallt inte ”av folket.” Successionsordningen handlar om furstens personliga börd, om suveränens två kroppar. Den biologiska kroppen var en sak, men viktigare var den kropp med vilken suveränen förkroppsligade Guds vilja. Därav uttrycket, ”Kungen är död, länge leve kungen”. Det är först efter det att den universaliserande juridiska och filosofiskt-politiska diskursen om suveränitet (makten utgår från Gud och genomstrålar fursten som därför är suveränen på jorden) trängts undan av den nya, historisk-politiska raskampens diskurs (där folket och makten kopplas samman) som den moderna folkstanken kan födas. Först då blir det möjligt att artikulera en kamp som förs i folkets namn (en anakronism i Braveheart, alltså). Och det är först nu den politiska världen blir binär, befolkad av vän eller fiende i ett tillstånd som Foucault beskriver i termer av krig i fredstid – ett lågintensivt, vardagligt krig som förs genom statens alla institutioner.

Foucault gör detta med sedvanlig retorisk bravur när han förklarar att Carl von Clausewitz välkända aforism, ”[k]rig är blott en fortsättning på politiken med andra medel” egentligen är en omtagning ”på en både diffus och

mycket exakt tes som cirkulerade under 1600- och 1700-talet” (57). Denna tes var den omvända från den som Clausewitz sedermera presenterade, en tes som gick ut på att ”politiken är [...] krigets fortsättning med andra medel” (57). Om vi känner på skillnaderna i dess båda formuleringar kommer vi att inse vad som står på spel här: är det politiken som driver kriget eller driver kriget politiken? Om det är som Foucault säger, vad handlar det ständiga, eviga, lågintensiva krig om?

Retoriskt gör Foucault nu precis det han säger att Clausewitz har gjort – han vänder på en spridd uppfattning om hur krig och politik hänger i hop och skapar ur detta en ny produktiv syntes. Om vi istället ser ”politiken som krigets fortsättning med andra medel”, menar Foucault att vi kommer närmare det tillstånd som gör det möjligt att förstå tillkomsten av ”den första historisk-politiska diskursen om samhället” (58). Denna diskurs är den politiska tudelningen av samhället i ”vi och dom”, en tudelning som möjliggör folkets födelse. Denna folkets födelse är en ”krigsfront [som] går genom hela samhället, oavbruten och permanent,” skriver Foucault, ”och denna krigsfront placerar var och en av oss på den ena eller andra sidan. Det finns inget neutralt subjekt, man är alltid någon annans motståndare” (59).

Den binära logiken är alltså modern, ny. Enligt Foucault ska den ställas mot en universaliserande diskurs som föregick denna ”raskrigets diskurs” (71). Vi hamnar alltså i ett läge där vi måste ifrågasätt några av de politiska, filosofiska och emotionella fundament som skapat ”vår” värld. Här känner vi igen Foucaults arkeologisk-genealogiska ”metod”, att inte starta analysen i ett universellt begrepp och arbeta sig igenom historien utan att börja i en praktik. När Foucault närmar sig politiken genom krigets praktik blir vissa tendenser tydliga, politiska

Tattar Kravaller i Jönköping 1948

1924 tillsatte stadsfullmäktige en kommitté vars uppdrag var att utreda det som fattigvårdstyrelsen definierade som "tattarplågan". Utredningen kom aldrig igång men uppdraget återkom i den stora så kallade "Tattarutredningen" 1934-1944. En grundtanke i utredningen, vars grund var rasbiologisk, var att de resande utgjorde en speciell ras vars individer var "degenererade och nervöst belastade - anfrätta inifrån". Ett talande uttryck för fattigvårdens syn på dem är det uttalande dess ordförande gjorde så sent som 1948: "De rasrena tattarna i allmänhet är arbetsovilliga och vill helst försörja sig på köpenskap o.d, till exempel hästaffärer och gårdfarihandel. (...) De sakna en ärlig vilja till ordnat arbete (...) Vad korsningsprodukterna beträffar (är de) i allmänhet arbetsvilliga och oftast hyggliga och skötsamma.

4

MA

KT&

MO

TSTÅ

ND

: En

Intr

od

ukti

on

till

Mic

hel F

ouc

ault tillstånd som försvinner om man tar

universella begrepp som folk, nationer, stater, individer, et cetera som analysens utgångspunkt.

Och vad är det då för tendenser som Foucault får korn på? En första utveckling som Foucault synar är relationen mellan staten och krigsapparaten:

[M]ed  statens  utveckling  och  framväxt,  genom  hela  medeltiden  och  på  tröskeln  till  den  moderna  epoken,  såg  krigets  praktiker  och  institutioner  genomgå  en  otvetydig  och  mycket  märkbar  utveckling:  krigets  praktiker  och  institutioner  koncentrerades  alltmer  i  den  centrala  maktens  händer,  och  lite  i  taget  kom  det  sig  att  det  endast  var  statliga  makter  –  både  i  princip  och  i  sak  –  som  kunde  föra  krig  och  begagna  sig  av  krigets  verktyg:  kriget  förstatligades.  (min  emfas,  57)

Detta förstatligande av kriget medför framförallt två saker: att kriget kommer att handla om ”statens yttre gränser” (57) och att ”det vardagliga kriget”, det som pågick ”inom samhällskroppen [och] som hade genomströmmat den under hela den medeltida perioden” (57) kom att försvinna och ersättas med en ”noggrant definierad och kontrollerad militärapparat” (58). Detta nämner Foucault som ”en första historisk hypotes” (58).

Men krigets förstatligande får också konsekvenser bortom gränsdragningar och militärapparatens institutionaliserande. Foucault hade tidigare sagt att Clausewitz aforism inverterade en tidigare historisk tes om politiken som krigets fortsättning och att det i existensen av denna föregående tes fanns en inbyggd ”historisk paradox” (57), nämligen att den fred som byggts med lagen (som kommit efter kriget) egentligen är krigets fortsättning:

samhället,  lagen  och  staten  är  [inte]  dessa  krigs  vapenvila,  eller  segrarnas  slutliga  godkännande.  Lagen  utgör  inte  någon  pacificering,  ty  under  lagen  fortsätter  kriget  att  rasa  i  maktens  alla  mekanismer,  till  och  med  de  mest  regelbundna.  Kriget  är  institutionernas  och  ordningens  motor:  freden  bedriver  även  i  sina  minsta  kugghjul  ett  krig  i  det  tysta.  (59)

Kriget är alltså inte en politik bedriven med andra medel; kriget är mycket mer än så, den är politikens, lagen, samhällets och statens förutsättning. Men hur kan Foucault veta det? Leder verkligen förstatligandet av kriget och de två historiska tillstånd som uppstår i och med detta förstatligande (att kriget förflyttas till statens yttersta gränser och

att krigsapparaten institutionaliseras) till att freden blir en paradox och att kriget genomströmmar samhället? Jo, Foucault menar att man måste dra den slutsatsen därför att det i samband med att ”kriget fann sig förskjutet till statens gränser, både centraliserat i sin praktik och pressat till det yttersta, uppstod en ny märklig diskurs” (58). Det är just att denna nya, ”märkliga” diskurs uppstår och på sikt förskjuter och ersätter ”medeltidens och de filosofiskt-politiska teoriernas stora pyramidala beskrivning av samhällskroppen” som är den springande punkten i Foucaults bevisföring (59).

Vi får ett skifte i det som Foucault i The Birth of Biopolitics kom att kalla Raison d’État, nämligen det sätt som

a  practice,  or  rather  the  rationalization  of  a  practice,  which  places  itself  between  a  state  presented  as  given  and  a  state  presented  as  having  to  be  constructed  and  built.  The  art  of  government  must  therefore  fix  its  rules  and  rationalize  its  way  of  doing  things  by  taking  as  its  objective  the  bringing  into  being  of  what  the  state  should  be.  (The  Birth  of  Biopolitics,  4)

Det är alltså förändringen i denna Raison d’État som Foucault hävdar att vi måste ta som intäkt för att inventeringen av Clausewitz aforism är den moderna politikens grundval. Vad som försvinner är en politisk ontologi som hör medeltiden till och som Foucault beskriver i termer av en suveränitetsdiskurs; vad som föds är en modern politisk ontologi som Foucault beskriver i termer av raskrig.

Vi har att göra med en väv av sammankopplade tillstånd. Under medeltiden är suveränitetsdiskursen den juridisk-politiska Raison d’État, genom vilken makten både rationaliseras och praktiseras. Men detta är också den teori om makten som man enligt Foucault ”måste frigöra sig ifrån när man analyserar makten” i ett modernt politiskt sammanhang (47). Suveränitetsteorin, menar Foucault, ”härstammar från medeltiden; den härstammar från återskapandet av den romerska rätten; den är konstituerad kring monarkins och monarkens problem” (47). Och, fortsätter han, ”så länge samhället var av feodal typ, så täckte de problem som suveränitetsteorin behandlade och refererade till både maktens allmänna mekanik och sättet den utövades på, från dess högsta nivåer till de lägsta” (47). Men nu är läget ett annat: maktens mekanik har skiftat fokus.

Rent konkret betyder detta att ”suveränitetsteorin är förbunden med en form av makt som utövas mycket mer över jorden och dess produkter än över kropparna och vad de utför” (48). Men i ett modern samhälle kommer något annat att utgöra fokus för maktens mekanik, nämligen ... subjektet. I denna moderna ordning kopplas sanningen också till ett visst subjekt. Vad som försvinner är den universaliserande, medlande sanningen:

Denna  diskurs  fastslår  en  grundläggande  koppling  mellan  styrkeförhållanden  och  

In 1320 Robert the Bruce sent an embassy to Rome bearing a ”Letter from the barons and freeholders, and the whole community of the kingdom of Scotland to Pope John XXII” , better known as the Declaration of Arbroath, asking the Pope to recognise Scottish sovereignty. Originally in Latin, it is one of the most rousing documents ever written in support of a nation's freedom, It details the ancient history of the Scottish people and lists the oppressive activities of the English. At its heart is the following defiant, stirring and justly famous section: ‘ for, as long as but a hundred of us remain alive, never will we on any conditions be brought under English rule. It is in truth not for glory, nor riches, nor honours that we are fighting, but for freedom - for that alone, which no honest man gives up but with life itself.’  The text shown here is a copy of the declaration, made about 65 years later.British  Library:  Scottish  freedom  1385  http://www.bl.uk/learning/timeline/item99891.html

5

MA

KT&

MO

TSTÅ

ND

: En

Intr

od

ukti

on

till

Mic

hel F

ouc

ault sanningsrelationer.  Vilket  innebär  att  sanningens  

släktskap  med  freden,  neutraliteten  och  den  mittposition  som  Jean-­‐Pierre  Vernant  visade  vara  så  konstitutiv  för  den  grekiska  filosofin,  åtminstone  efter  en  viss  punkt,  ännu  en  gång  löses  upp.  I  en  diskurs  som  denna  uttalas  sanningen  bara  allt  tydligare  ju  mer  man  tillhör  ett  visst  läger.  Det  är  tillhörigheten  till  ett  visst  läger  –  den  decentraliserade  positionen  –  som  gör  det  möjligt  att  dechiffrera  sanningen  och  fördöma  [...]  illusioner  [...].  61

Diskursen som Foucualt beskriver är alltså historisk och politisk i den bemärkelse att den till skillnad från en tidigare universaliserande diskurs om makten gör sina anspråk och analyser utifrån en viss position. Borta är den sanning som alltid är sann, borta också den sanning som är sann för att den delar upp sanningarna i lika stora portioner (och därmed kan verka medlade i alla de maktanspråk som kan

tänkas göras). Nu finns istället den politiska sanning som är sann därför att den är ”vår” sanning.

[D]et  handlar  alltså  inte  om  att  döma  de  orättvisa  styrena,  övergreppen  och  våldsamheterna  genom  att  hänföra  dem  till  en  ideal  modell  (vilket  skulle  vara  den  naturliga  lagen,  Guds  vilja,  de  grundläggande  principerna  eller  något  liknande).  Tvärtom  handlar  det  om  att  –  dolt  under  formen  av  det  rätta  såsom  det  grundats,  av  det  ordnade  såsom  det  bestämts  och  av  det  institutionaliserade  såsom  det  erkänts  –  definiera  och  upptäcka  ett  glömt  förflutets  verkliga  kamper,  faktiska  segrar  och  förluster  som  kanske  täckts  över  men  som  förblivit  djupt  inpräntade  i  samhället.  (63-­‐4)

Därför har historien heller inga ”ändar eller några slut, och [...] inte heller [...] några gränser” (63). Till exempel kan den skotska historien bära på våldsamheter som egentligen kan räknas som ”våra” slag, ”våra” förluster och ”våra” triumfer. I ett slag (ursäkta metaforen) är problemet om suveränens

koppling till en universell modell (den naturliga lagen, Guds vilja, de grundläggande principerna) borta; vad som kvarstår är det sanningsanspråk som blottläggs i kriget och som verkar i termer av den ”binära struktur” som genomkorsar samhället.

Men innan Foucault kan bjuda upp till dans vill han göra upp med två teoretiska tanketraditioner. Dels vill han vifta bort Helgels dialektiska historiesyn som en teori om detta krig i fredstid. Dialektiken är istället en modifiering av den filosofiskt-juridiska diskursen som föregick raskampens diskurs. Den ”koloniserar” (Foucaults uttryck) förvisso raskampens historiskt-politiska diskurs, men den gör det för att pacificera raskampen genom att skapa ”ett universellt subjekt genom hela historien, en försonad sanning och rätt där varje egenhet slutligen får sin egen tilldelade plats” (66). Dialektiken är alltså en ny sorts universalism som försöker inordna raskampen i sitt eget skapande av historiska sammanhang. Detta sammanhang är helt och hållet borgerskapets seger över adel och prästerskap och inträffar när ”[b]orgerskapet, det tredje ståndet, blir [...] både folket och staten” (214).

Värre är det dock med den andra av de tanketraditioner som Foucault vill avföra. Den är inte enbart en felaktigt använd tanketradition utan också vilseledande av två olika anledningar. Dels utgör den ett falskt faderskap till raskampens historisk-politiska diskurs. Traditionen Foucualt har för ögonen är Machiavellis analys av Furstens politik (i Fursten) och Hobbes’ analys av suveräniteten (i Leviathan). Raskampens diskurs är

en  diskurs  som  endast  kan  betrakta  Fursten  som  en  illusion,  ett  verktyg  eller  i  bästa  fall  en  fiende.  Det  är  en  diskurs  som  i  själva  verket  halshugger  kungen,  eller  åtminstone  gör  sig  av  med  suveränen  och  avsäger  sig  denne.  (66-­‐7)

Poängen är just den att ”raskrigets diskurs har fungerat som en mot-historia” mot den universaliserande juridisk-filosofiska diskurs of suveränen och dennes två kroppar (71). Raskampen upplöser därmed suveränens förenande karaktär. Vad som framträder i raskampens mot-historia är att suveränen underkuvar och att ”lagen framträd[er] som en verklighet med två sidor: triumf för de ena, underkastelse för de andra” (75). Furstens strålglans blir från och med nu ett ”ljus som klyver, som lyser upp den ena sidan men

lämnar en annan del av samhällskroppen i skuggan” (75). Raskampen blir därmed också en historia som talar från skuggan:

Historiens  roll  skulle  [nu]  alltså  bli  att  visa  att  lagarna  har  fel,  att  kungen  döljer  något,  att  makten  luras  och  att  historikerna  [dvs  furstens  historiker]  ljuger.  [...]  [Raskampens]  historia  [är]  inte  heller  bara  en  kritik  av  makten,  utan  en  direkt  attack  och  riktandet  av  vissa  krav  mot  den.  Makten  är  inte  orättvis  för  att  den  har  frångått  sina  principer,  utan  helt  enkelt  för  att  den  inte  tillhör  oss.  [...]  Det  handlar  om  att  göra  anspråk  på  okända  rättigheter,  det  vill  säga  att  förklara  krig  genom  att  förklara  sina  rättigheter.  (min  emfas,  77-­‐8)

Det är alltså detta som är implicerat i den ”binära struktur” som enligt Foucault uppstår i England under 1600-talets början med den puritanska revolutionen och med de krav som ställdes mot centralmakten av olika politiska aktörer (The Diggers, The Levellers). Här är den binära strukturen förankrad i ”folkliga och småborgerliga” krav gentemot centralmakten. Men 50 år senare blir denna folkets diskurs ”ett uttryck för adelns bitterhet i slutet av Ludvig XIV:s styre” och kommer så småningom att utveckla ”ett uttalat biologiskt perspektiv” (67).

Den binära strukturen genomgår därefter två stora perspektiv-förskjutningar kopplade till de europeiska nationernas ”kamp mot de stora statsapparaterna i Europa (framförallt den österrikiska och ryska)” samt till ”den europeiska kolonialismens politik” (67). Den första av dessa perspektivförskjutningar är biologisk och filologisk och förvandlar folkets kamp till en rasernas kamp, den andra förskjutningen är biologiskt-social och raderar ”alla spår av raskonflikten för att definiera sig som klasskampen” (68). På så sätt försöker Foucault spåra det element som Mel Gibson lagt till i Braveheart, nämligen hur

framväxten  av  en  biologisk-­‐social  rasism  tillsammans  med  idén  –  som  är  fullständigt  ny  och  får  diskursen  att  fungera  helt  annorlunda  –  om  att  den  andra  rasen  i  själva  verket  inte  är  den  som  kom  utifrån  och  för  ett  tag  segrade  och  härskade,  utan  att  det  är  den  som  ständigt  och  oupphörligen  infiltrerat  samhällskroppen,  eller  snarare  ständigt  förökar  sig  i  och  med  hjälp  av  samhällets  vävnad.  Med  andra  ord  är  det  vi  ser  som  en  polaritet  eller  binär  spricka  i  samhället  inte  konflikten  mellan  två  för  varandra  främmande  raser;  det  är  klyvningen  av  en  och  samma  ras  i  en  över-­‐ras  och  en  under-­‐ras.  Eller  till  och  med  återkomsten  av  det  egna  förflutna  hos  en  viss  ras.  Kort  sagt  framträder  rasens  egen  baksida  och  undersida  inom  sig  själv.  (68)

Raskamp blir klasskampStrikers from Lawrence, Massachusetts, with children, in New York City, 1912 Feb. 19.

MA

KT&

MO

TSTÅ

ND

: En

Intr

od

ukti

on

till

Mic

hel F

ouc

ault

6

Det vi så tydligt kan se i Braveheart är just denna kamp mot det som är ruttet och infekterat mitt ibland oss. Skottarna är engelsmännens under-ras samtidigt som filmen tydligt visar att Skottarna är den över-ras som borde befolka Skottland (Engelsmännen borde nöja sig med att vara över-ras i England). Kampen är just en kamp mot det som oupphörligen infiltrerat den skotska samhällskroppen, det engelska (och franska) inflytandet, något som blir tydligt i hur filmen använder språk för att gestalta vilken del av rasen som man tillhör. Kriget i Braveheart är därför också ett krig som är baserat i det Foucault kallar ”återkomsten av det egna förflutna hos en viss ras.” Skottarna blir gaeler i Braveheart, tyvärr fullständigt anakronistiska gaeler (Krossas invändig nummer 11: ”In the 13th century (and the 14th, 15th, and most of the 16th), no Scots, whether Gaels or not, wore belted plaids (let alone kilts of any kind). Further, when the Scottish Gaels did start wearing their belts outside their plaids (mantles), they did not wear them in the rather bizarre style depicted in the film. In other words, not only did the film get the clothing wrong, but they got the wrong clothing itself wrong! (This is like a film about Colonial America showing the colonial men wearing 20th century business suits, but with the jackets worn back-to-front instead of the right way around.”)

Kriget som förlängs in i freden, sprickan i samhället, krigsfronten som skär genom hela samhället, den binära strukturen som påverkar oss alla – detta är Foucault’s sätt att benämna det ”vi och dom” som blivit den moderna politikens grundförutsättning. Denna förändring av ”raskampens diskurs – som egentligen var ett verktyg i kampen om olika, decentrerade läger då den uppstod och började verka under 1600-talet” gör så att det som först är ”en rätt som både är förankrad i historien och decentraliserad i förhållande till juridisk universalism” (60) återigen centraliseras. Staten tar nu över raskampen:

Diskursen  kommer  inte  att  handla  om  en  strid  mellan  två  raser  utan  ,  utan  om  en  strid  som  förs  av  en  ras  sedd  som  den  sanna  och  enda,  en  strid  som  förs  av  dem  som  besitter  makten  och  utgör  normen  mot  dem  som  avviker  från  denna  norm,  mot  dem  som  därför  innebär  stora  faror  för  det  biologiska  arvet.  I  detta  slag  uppstår  de  biologiskt-­‐rasistiska  diskurserna  

kring  degenerationen,  liksom  alla  de  institutioner  som  upphöjer  raskampens  diskurs  till  princip  för  utslagningen,  segregationen  och  slutligen  normaliseringen  inom  samhällskroppen  (68)

Vad Foucault tecknar här är en förskjutning i den binära struktur som är samhällets krigsfront i fredstid (och där ingen position är neutral), så att vad som börjar som en politisk kamp mot lagarna och samhällsinstitutionerna (eftersom de är den andra rasens lagar) blir lagarna och samhällsinstitutionerna: kort sagt från ett politiskt tillstånd som kan betecknas som ett samhällets försvar mot staten (eftersom staten är orättfärdig, den andra rasens främsta förtryckarvapen) till ett tillstånd där staten (och hela dess maktapparat) måste användas i ett försvar av samhället. Därav föreläsningsseriens titel ”Samhället måste försvaras”.

Vi har alltså två ögonblick i denna historia. Det första är när man i England på 1630-talet gör uppror mot centralmakten och definierar denna som falsk för att den inte kommer ur rätt folk (den är Normandisk, inte Anglosaxisk), det andra ögonblicket är när staten vänder blicken in mot den egna rasen och statens alla maktmedel används för att rena denna ras:

Den  rasisitiska  tematiken  kommer  från  denna  punkt  inte  längre  att  framstå  som  ett  verktyg  i  den  ena  sociala  gruppens  kamp  mot  den  andra,  utan  kommer  att  tjäna  som  en  övergripande  strategi  åt  den  sociala  konservatismen.  I  denna  stund  uppstår  –  vilket  är  paradoxalt  i  förhållande  till  själva  målen  och  den  ursprungliga  formen  hos  den  diskurs  jag  talat  om  –  en  statsrasism:  en  rasism  som  samhället  kommer  att  utöva  mot  sig  självt,  mot  sina  egna  element,  mot  sina  egna  produkter;  en  intern  rasism  som  innebär  ett  ständigt  renande,  vilket  också  är  en  av  den  sociala  normaliseringens  grundläggande  egenskaper.  (69)

Här har vi grundbulten både i det som Foucault kommer att kalla governmentalitet och det som han kommer att kalla biomakt. Det är en typ av makt som börjar i samhällets periferi men som blir central, en makt som hänger samman med kapitalismen och för vilken Hobbes suveränitetsteorier är sekundära därför att de ersatts med en disciplinerande diskurs som ingår i samhällets ständiga renande och normaliserande, ett projekt som fortlöper än idag.

MA

KT&

MO

TSTÅ

ND

: En

Intr

od

ukti

on

till

Mic

hel F

ouc

ault

1921 grundades statliga Rasbiologiska institutet i Uppsala – det första i sitt slag i världen.

»Landets raser«. Bilder som visades i Ras­biologiska institutets monter vid Stockholms­utställningen 1930. Foto: Uppsala universitetsbibliotek

Herman Lundborg (1868–1943), läkare och rasbiolog, utnämndes med professors titel 1921 till chef för det statliga Rasbiologiska institutet i Uppsala. Foto: Uppsala universitetsbibliotek