6 7

Milli Vanilli. Smaka på namnet. Sött och universellt som en barnramsa. Idag har det en nästan påhittad klang, ett avlägset skämt om musikbranchens cynism. Milli Vanilli? Är inte det en synonym för fejk?

Låt oss spola tillbaka till början. I ett par korta år vid åttiotalets slut var namnet Milli Vanilli nog för att försätta varje tonårstjej i kåthetspsykos. Duon fick hela tre USA-ettor – den enda tyska popgruppen att lyckas med det någonsin. Deras “Girl you know it´s true” hördes överallt och den och efterföljande musikvideos gick varma på MTV. Bara något år tidigare hade de varit två unga nobodies med popstjärnedrömmar i München, när überproducenten Frank Farian, mannen bakom bl.a. Boney M, upptäckte dem. Nu var de Rob och Fab med hela världen.

De var som två bildsköna tvillingar med deffade kroppar och syntetflätor. Fab Morvan var den tillbakadragne Millin som inte sa så mycket utan mest var ett lågmält yin till Rob Pilatus högljudda yang. För Rob, ja han älskade berömmelsen och kastade sig huvudstupa in i rockstjärnelivet. I Rolling Stone Magazine jämförde han rent av Milli Vanilli med John Lennon och Paul McCartney, vilket fnystes åt av rockjournalister som redan såg ner på popduon för dess poppiga lättviktarsound. Det var musik som tilltalade tjejer. Alltså trams.

Men Rob fortsatte att tindra med sina mintgröna ögon, flickhjärtana bultade på och framgångarna snurrade vidare. 1990 fick Milli Vanilli en Grammy för Bästa nya artist. Då var de fortfarande på topp, guldgossarna Vanilj. Men i kulisserna hördes viskningarna allt högre.“Hur kommer det sig att de pratar Schwarzeneggerengelska när de sjunger som om de aldrig lämnat Manhattan?”

Precis innan de skulle släppa sitt andra album hände det. Hemligheten avslöjades, skreks ut i stora rubriker. Alla fick veta. Att varenda stämma på duons hits egentligen sjungits av studiomusiker. Som var för gamla och tjocka för att få synas. För det var det Rob och Fab hade gjort – synts. Och det var också allt. De hade bara varit söta posörer.

TO BE REALRas, förnedring och äkthet – historien om Milli Vanilli

Text: Petter Wallenberg Foto: Myriam Missana

Två fans stämde skivbolaget. Arista drog in alla kopior av “Girl you know it´s true” och raderade albumet helt från sin katalog. Ett rättsbeslut fastställde att alla som köpt albumet kunde få sina pengar tillbaka. Amerikanerna var ursinniga. Vem hade då avslöjat hemligheten? Jo, Frank Farian själv. Nu tog han dessutom avstånd från Rob och Fab och packeterade istället om den nya skivan, så att framsidan pryddes av de riktiga sångarna – som han kallade The Real Milli Vanilli.

Ironiskt nog var det inte heller denna gång helt utan fusk. Flera medlemmar med mer lättsålt utseende hade lagts till. Till och med de vita körsångerskorna frontades nu av en underskön svart 18-åring. Men det spelade ingen roll, för vid det här laget hade världen slutat bry sig. The Real Milli Vanilli försvann utan att göra något större avtryck och Rob och Fab förpassades ut i osynligheten.

Åren efter mediedrevet blev mörka, framförallt för den redan instabile Rob. I en intervju berättade han att det svåraste var att se barnen i en skolbuss lipa åt honom. Han missbrukade droger och åkte in och ut på behandlingshem. Råkade i klammeri med rättvisan för småbrott och misshandel. Mer droger, mer behandlingshem. Killen som jämfört sig med John Lennon var på väg mot botten.

Mot slutet av nittiotalet gick Frank Farian till slut med på att låta Rob och Fab spela in en skiva där de skulle få sjunga själva, och i samband med att arbetet satte igång såg allt ljust ut – Rob verkade ha fått ordning på sitt liv. Men lyckan blev kortlivad.Den 2:a april 1998 hittades Rob ensam och livlös på ett hotellrum i Frankfurt. Dödsorsaken var en hjärtattack orsakad av en drog- och alkoholöverdos. Han blev 32 år.

I år är det 20 år sedan Milli Vanilli tvingades lämna tillbaka sin Grammy. 20 år sedan de blev syndabockar och offerlamm i äkthetens namn. Vad har de 20 åren betytt för popkulturen?

Milli Vanilliskandalen satte tonen för en ny era. En era då pudelrockare kammade ner sina stora hår och blev unplugged-grungare. Då partyrappare gav vika för gangsters. 80-talets överdåd tynade bort när 90-talet satte ner foten för autenticitet. Nu skulle det vara på riktigt. Så fortsatte det. Tills i dag.

När det avslöjades att Milli Vanilli inte sjöng på sina hits blev popdrömmen en tragedi som slutade i ond bråd död.Nu blir deras historia film. Petter Wallenberg pratar med den överlevande medlemmen Fab Morvan (43), som för första gången berättar sanningen bakom tidernas största popskandal.

8 9

Om Rob bara hade hållit ut lite längre. Då hade han fått uppleva tiden efter dokusåpakändisarna, vars enda claim to fame är att vara utan att egentligen göra. Håret och partyt är stort igen. Rapparna har slutat keep it real för att

istället autotunesjunga om bling. Lady Gaga berättar att hon hatar “äkthet” och mycket hellre vill ha “bull shit”. Som så många andra utskrattade fenomen skulle Milli Vanilli idag upptäckas av en ny generation, och med förmildringen av tidens stilla gång, få sin revansch. De skulle mima till sina gamla hits på varenda 80-talskväll runt om i världen, och roat konstatera att tiderna hunnit ikapp dem.

Popkulturen har snurrat på, tills cirkeln på ett ironiskt sätt slutits. Pop will eat itself, brukar man ju säga. Men nu har pop spytt upp sig själv, torkat sig i mungipan och dansar vidare. There´s no business like showbusiness. And the beat goes on.

Men Milli Vanilli kommer aldrig tillbaka. Rob är borta och Fab har gått vidare. Nu är han dock inte så tystlåten längre. Flätorna må ha försvunnit, tillsammans med axelvaddarna och cykelbyxorna, men förutom en och annan rynka är han sig kusligt lik. Och nu gör han comeback. Den här gången styr han själv och sången på låtarna, ja, den är helt hans egen. Däruppe i discohimlen sitter nog Rob och ler åt alltsammans.

Han skulle ha gillat det. Speciellt nu när historien om Milli Vanilli ska bli film i Hollywood. För en film är en film är en film. Ingen frågar vem som gjort stuntsen eller om rymdskeppet

verkligen flyger. För vi vill tro att det är sant. Därför är det sant. Punkt slut.

Girl you know it’s true.

Hej Fab! Berätta om filmen!

Det är berättelsen om mitt liv, om Milli Vanilli. Det är ju en ikonisk historia. Folk tror att de vet vad som hände, men det gör de inte. Filmen produceras av Kathleen Kennedy, som vanligtvis arbetar med Steven Spielberg, och Jeff Nathanson, som skrev Catch me if you can. Ni kan vänta er en balans mellan mörkret och alla ljusa sidor. För det var en fantastisk upplevelse, och jag skulle inte byta ut den mot något i världen.

Hur började allting?

Jag var 19 eller 20 och lämnade min hemstad Paris för München. I klubbsvängen träffade jag Rob, som ju var från Tyskland. Vi var båda unga och fulla av drömmar, tänkte likadant, klickade och blev väldigt goda vänner. Vi hade musiken gemensamt, ville uppträda. Så vi slog oss ihop och startade ett band. Folk kom och kollade in oss och snacket gick. München är en liten stad så det ena ledde till det andra. Efter ett tag kom en av musikproducenten Frank Farians kollegor och upptäckte oss.

Trodde ni att ni att ni skulle få sjunga själva?

Allt vi visste var att han hade många inspelningar bakom sig och massor av studios. Han var en framgångsrik man, så vi tänkte att han nog visste vad som var bäst. Vi befann oss utanför musikbranschen och ville in och han verkade ha kontakterna och makten att ordna det.

När insåg ni att allt inte skulle bli som ni trott?

När man hamnar i en ny situation hoppas man på det bästa. Man drömmer så stort så att man lu rar sig själv. Man kan se konstiga signaler men ser samtidigt sin möjlighet och tänker att: det kommer ordna sig... Men det gjorde det inte. Vi skrev på ett kontrakt vi inte förstod. Jag kunde ju inte ens tyska! Vi trodde att det gällde en singel, men det visade sig att det handlade om fyra fem album. Skriv aldrig på någonting utan en advokat! När vi väl insåg det så var det för sent. Innan vi visste ordet av låg singeln på listorna och videon spelades överallt. Det var bara att fortsätta. Det gick sååå fort. Milli Vanilli spred sig som en eld genom Europa. Du förstår, vi var två unga män som haft det tufft och här satt vi plötsligt i hotellrum och kunde bara plocka upp en lur och säga: jag är hungrig, jag vill ha det, det, det och det. Wow! Vi åkte runt världen. Jag var i Sverige flera gånger. Där var det alltid kul! Mannen, de svenska damerna älskade Milli Vanilli! Och Fab Morvan älskar dem tillbaka! Hälsa dem det. Nej, men jag hade alltid kul i Sverige. Folk var alltid trevliga. Fansen i hela världen var fantastiska. Jag tror ingen kan förstå hur vi kände oss, för samtidigt som vi var överlyckliga kunde vi inte glädja oss på riktigt. Jag hade alltid en känsla av att det skulle ta slut en dag. Inget varar för alltid. Det finns alltid en början, en mitt och ett slut, precis som en sång. Så är livet. Jag kanske hade tur, som lärt mig det från en tidig ålder. Dessvärre tänkte Rob aldrig på det. Och jag förstår det, för det var så överväldigande. Vi rörde oss med ljusets hastighet. Det var som att vara i en film och vara filmens huvudroll. En ikon över hela världen, som uppträder inför 30.000 personer per natt.

Sen går man till hotellet och sätter på teven och ser sig själv. Efter det åker man till New York och sätter på teven där. Samma sak. I varenda tidning man plockar upp ser man bilder på sig själv. Det mest bisarra var när vi var i Kenya för en fotografering och satt i bilen, när en lastbil full med barn hamnade brevid oss. Vid rödljuset stannade vi till och barnen ropade: Milli Vanilli! Vi tänkte att det här kan inte stämma – vi är i Afrika, långt bort från USA och Europa, de där barnen är 9-10 år och de vet vilka vi är! Senare fick jag reda på att de hade en video i hela byn som de spelade musikvideos på. För mig var det en upplevelse som visar musikens och tevens makt. Idag med globaliseringen och allt så har väl byn säkert datorer. Allt har förändrats.

Ni blev bara större och större och samtidigt började rykten cirkulera om att Milli Vanilli inte sjöng på riktigt...

Rykten gick, folk pratade. Vi ville inte fortsätta med planen längre. Vi var trötta på hela grejen. Ville sjunga själva. Frank Farian sade till oss: gå aldrig, ALDRIG emot mig! Du vet den där scenen i Scarface med Al Pacino: gå aldrig emot mig. Precis så var det. Vi gick emot honom och han sa: OK. Det är slut. Jag skapade er och nu drar jag ur kontakten!Och det gjorde han verkligen. När det inte gick som han ville åkte han till New York och meddelade världen. Han som skapat hela grejen, det är ju faktiskt hysteriskt. Men han ville hellre förstöra allt, än fortsätta eftersom han höll på att förlora makten. Vi lyssnade ju inte på honom längre.

Frank har efteråt sagt att problemet var att Rob började bli en börda. Att han förbjudit er att åka ut på turnén, eftersom det började bli för stort.

Ja, vad kan jag säga? Rob pratade ju tyska och skötte kontakten med Frank – och vi var inte lyckliga med situationen. Vi ville ju sjunga själva. Men det var inte aktuellt för Frank. Det här var hans produkt och det skulle bli på hans sätt.

Frank skyllde mer eller mindre på er. Han hävdade att det var ni som kontaktat honom och andra producenter med erbjudandet att fronta andras sång.

Yeah right! Vad ironiskt. Är han helt galen? Det här är snubben som skapade hela grejen och har gjort likadant förut. Det är hans grej. Hur skulle vi ha kontaktat honom? Först och främst – man tågar inte bara in i Frank Farians studio hursomhelst. Man blir kallad. Det var ju hans idé. På 80-talet var mimande vanligt, eftersom européer inte bemästrade engelska så bra på den tiden. Mycket italiensk danspop var gjord så. Det var en vanlig grej med dansprojekt som bara släppte en singel. Ingen hade planerat att det här studiopojektet skulle bli så stort.

Vad hände efter att hemligheten kom ut?

Lika fort som allt börjat så tog det slut. Jag vet ingen vars karriär tagit slut från ena dagen till den andra. I de flesta fall saktar det ner steg för steg, sakta men säkert. För oss gick det från superhögt till superlågt. Boom! Från allt till ingenting. Milli Vanilli sålde över 7 miljoner skivor i Amerika och tjänade något i stil med 250 miljoner dollar till skivbolaget Arista och dagen efter nyheten plockade de ner skivorna från väggen. Folk slutade ringa. Folk som man trodde var ens vänner. Jag hade inget med dem att göra. Jag var inte inblandad. Nej, nej. Jag visste ingenting. Vart tog alla vägen? Det var ju inte vi som hade skapat hela den här grejen. Ingen ville ta något ansvar. De hängde ut oss. Det var lättast så för dem. Alla andra tog den stora finansiella andelen, de fick mer eller mindre allt. Vi fick bara en väldigt liten bit, men vi stod där med hela skulden.

Varför blev Milli Vanilli en sån skandal? På den tiden gjorde ju många likadant – Snap, Black Box, C+C Music factory...?

Eller hur? Det gick till och med rykten om Paula Abdul. Jag vet inte. Vi dök upp, sålde massa skivor. Folk blev sura, antar jag. Lika mycket som de lyfter upp dig, lika mycket drar de ner dig. Så funkar det i Amerika. Skandaler är lika med mer pengar. Det är så det funkar. Det får folk att köpa mer tidningar. Kolla på hela Tiger Woods-grejen! Eller Michael Jackson. Vilken skandal som helst får folk att bli som klistrade vid teven. Medierna fortsätter mata dem tills det tar slut. Nästa!

Vi skrev på ett kontrakt vi inte förstod. Jag kunde ju inte ens tyska! Vi trodde att det gällde en singel, men det visade sig att det handlade om fyra fem album.

Rob Pilatus 1965 - 1998

10 11

Tror du att det faktum att ni var europeiska outsiders i USA hade med saken att göra?

Det var precis det jag skulle säga. Du har hundra procent rätt. Det var en av anledningarna. Vi var inte amerikaner.

En annan stor skillnad mellan er och andra grupper som mimade, var ju att frontfigurerna oftast var tjejer. Det var liksom som att: det är bara tjejer, det är ok. Tror du att vreden över Milli Vanilli handlade om att ni var män?

Absolut. Jag tror det räckte för vissa. Jag tror också att det varit annorlunda om vi varit vita. Känner du till NAACP (National Association for the Advancement of Colored People, red anm)?Det är en nationell förening som stiger in varje gång det blir några rasrelaterade problem. De kollar upp omständigheterna när svarta blir av med jobbet och sånt. Ingen vill bråka med dem. Senare fick vi höra att de letat efter oss för att utreda vad som hänt. Eftersom vi var två svarta ungdomar i Amerika. Så visst, att vi var outsiders var en stor del av det.

Fick ni stöd från det svarta Amerika då?

Vi var så isolerade att vi inte visste vem som var vår vän eller fiende. Vi pratade inte med någon eftersom vi kände att om någon letade upp oss, så ville de nog såra oss. Det var så mycket hackande, så vi var trötta på pressen. Vi undvek dem. Det spelade ingen roll om journalisten var svart eller vit – de verkade inte vilja komma till kärnan i storyn.

På den tiden var rasskillnaderna i USA så stora. Svarta och vita delade inte ens samma topplistor..

Ja, det har alltid varit så. Om man är en svart artist i USA signas man till ett svart skivbolag och spelas på de svarta radiostationerna. Vanligtvis får artister i USA stöd från sitt community, vilket detta än är, men vi var ju européer utan ankytning till ett community, så vi dinglade i mitten. Inte många artister var crossovers som vi, det var något nytt. Michael Jackson var en av de få som gjorde det. På den tiden var Yo! MTV Raps det enda programmet där svart musik spelades på teve.

Jag minns ett program av Yo! MTV Raps där programledarna Ed Lover och Dr Dre hade på sig peruker och kallade sig Milli och Vanilli och pratade med skämtdialekter. Blev ni ofta dissade av rappare?

Jo, det kunde man ju stöta på från vissa. Mest i den mer radikala rapsvängen. Samma folk som dissade Mc Hammer för att han inte var äkta nog. Men senare inser man att folk som oss beredde vägen för andra att bli stora, om jag får säga det själv. Att kliva ur det nischade och nå ut till en större poppublik. Framgång ska vara internationell och öppen för alla. Artister som vi breddade vägen för rapmusiken genom att vi fick den att tilltala popälskare.

Var inte rapparnas kritik just det – att ni gjorde det brett.De tyckte att ni sålde ut?

Jo visst. För det renodlade rapcommunityt var det inte coolt. Men en gång stod jag på scen med Public Enemy och de var assjysta! Det är en liten grupp rappare som hörs mest. I verkligheten tycker inte alla så. Jag är säker på att många rappare egentligen tyckte vi var coola eftersom vi tjänade pengar. Du vet, hela den där hustler-grejen. Jag mötte ofta rappare på turnéerna och de sa alltid: “Yo man, jag älskar Europa!” I Europa finns inte den där spänningen på samma sätt. Saker i USA har förändrats till det bättre, men det finns fortfarande så mycket stereotyper. När Cosby-showen kom tyckte många att “det där är inte på riktigt”. Som om det inte skulle finnas svarta läkare i verkligheten. Nu snackar vi ju för tjugo år sen och för många i ghettot så fanns väl inte tron på möjligheten att en svart man kan bli advokat eller doktor. Nu har vi Jay-Z, Kanye West...

För att inte tala om Barack Obama...

Precis. Saker och ting har förändrats.

Den svarta tidningen Ebony kritiserade Milli Vanilli för att ni inte hade svarta kvinnor i era musikvideor..

Hahaha! Har du läst det? Herregud. Wow! Jag visste inte det. Hur galet är inte det? Ju mer man tänker på Milli Vanilli, desto mer intressanta poänger kommer upp... Jag minns att skivbolaget snackade om att vi behövde ha svarta kvinnor i våra videos. Men vi förstod ju inte. Vi kom från Europa, där det inte fanns såna gränser. Inte för mig i alla fall. I Europa handlar det om blandningar, en mix. Hur folk flyttar runt påverkar ju musiken. I Tyskland t.ex. är många av de största rapparna turkiska. Det är intressant hur musik påverkar samhället. Det finns så många lager.Milli Vanilli var fullt av lager, vi hade mörk hud men långt hår. För många var vi androgyna, hade en intressant look. Samtidigt maskulina. Svarta och vita på samma gång. Folk undrade: Var kommer de ifrån? Vi fick folk att bli nyfikna, vilket jag tycker är popstjärnors uppgift. Att få folk att fantisera och drömma genom musik.

Åttiotalets popkultur och mode anses ju i efterhand som artificiellt och överdrivet – men inget var ironiskt.

Eller hur? Det kom från hjärtat. Snacka om äkthet. Inget var planerat. Det fanns inga stylister! Bara en sån sak. Vi bara satte ihop våra egna looks. Man gjorde det själv av det lilla man hade. Det var oskyldigt och rebelliskt på den tiden. Jag menar det räcker att kolla på Prince från åttiotalet. Wow! Man kollade på honom och visste inte vad det var. Det var konst. Nu är allt så organiserat och genomtänkt, man skapar något av en person som den inte är. Det finns artister idag, som med den råtalang de har, aldrig skulle ha slagit igenom då. Men med tekniken och teamet runt dem har de blivit superstjärnor. Det är som plastikkirurgi.

Så vad är äkta? Vem är på riktigt? Man kan debattera det i all oändlighet. Folk lägger så mycket vikt vid vad som är äkta och inte. Vem bryr sig? Det är konst! Nuförtiden är allt så uträknat, det är som om oskyldigheten försvunnit. Tror du inte att det var precis så folk kände efter Milli Vanilli-uppdagandet? Att det var uträknat?

Jag tror folk har en tendens att bara följa med strömmen och vad medierna säger. Folk visste ju inte vad som hade hänt. De som fått höra det från vår sida inser att vi blev utnyttjade och undankastade. Sånt händer hela tiden. Det är en business, men vi insåg inte det. Milli Vanilli försvann och det var liksom slutet på den där fantasivärlden. Nittiotalet handlade om “keeping it real”...

Exakt. Svart eller vitt. Ingen fantasivärld. Musikindustrin sa: från och med nu, hur snygga de än är så måste de kunna sjunga.

Det påminde mig om “Disco sucks” tio år tidigare. När vita amerikanska rockfans attackerade discon...

Oh ja! Ja, ja, ja. I Amerika när något inte duger längre KROSSAR de det. Som en sorts hämnd. Det är konstigt. När det är din tur att bli attackerad så kommer de göra slut på dig. När man är mitt inne i det tar man det personligt: herregud. Man går där och känner att hela världen är emot en, som barnet alla mobbar i sandlådan – hela planeten är sandlådan. Men man får inte ta det personligt. När man växer upp så inser man att allt är uppbyggt så. Det var bara det att jag gick igenom det på ett våldsamt sätt, inför hela världen. Jag blev av med min anonymitet och den får jag aldrig tillbaka. Men sånt är livet. Ibland får man en snyting så man ramlar, men man måste ta sig upp igen. Jag är inte bitter. Det är därför jag inte springer runt och säger: herregud, stackars mig! Jag är en man och en man dömer du utifrån hur han tar sig upp från nederlag. Vägen upp är faktiskt inte så svår egentligen, när planet väl rör sig så rör det sig FORT. Det är inte svårt. Att hålla sig däruppe däremot år efter år är svårt. Man ser ju stjärnor stiga och falla. Det är inte lätt. Man blir förstörd i processen.

Tror du att Rob blev förstörd av det?

(tystnad, suck, lång paus – fortsätter med knappt hörbar röst)

Ja... Det blev han ju uppenbarligen... Det blev han. Det var ett sånt överrumplande äventyr att resultatet blev att min resepartner i det hela inte finns mer. Han är borta. Om det finns något jag sörjer så är det Rob inte längre är med oss. Han var en väldigt nära vän. Ingen kommer någonsin att förstå hur det var att gå i våra skor. Den enda som förstod var Rob och nu är han borta.Jag saknar den grabben så mycket. Han var missförstådd. En stark

personlighet. Väldigt rolig, vilket många inte vet, men samtidigt väldigt allvarlig också. Visst, han var ett partymonster – let´s face it. Det var vi båda två, det är ju det som händer. Man är ung, ny ute i världen och plötsligt får man en massa makt. Såklart man festar som en rockstjärna och gör som man vill när ingen förälder eller någon finns där som säger ifrån. Dessvärre vet man ju aldrig vad som kommer ske. Men jag försöker att inte älta det förflutna. Jag lever i nuet. Varje dag. Historiens slut, slutet på filmen skrivs nu i stunden, slutet är öppet. Jag kan inte ändra på det förflutna. Men jag försöker vända det till en fördel. Därför brukar jag tala på universitet och skolor och ge råd, berätta om alla misstag jag gjort med droger och om hur det är att stå i ett vägskäl. Om man ska gå till höger eller vänster. Alla do’s and don’ts.

Om jag vore en av studenterna vad skulle du ge mig för do?

Jobba hårt och fokusera på att bli den bästa du kan bli. Omge dig med bra människor, som vill att du ska lyckas. Det är konstigt, men ibland kan vänner hålla tillbaka en. Man sitter i samma båt och ingen vill vara ensam. Misery needs company. Men var inte rädd för att bryta dig ur.

Och en don’t?

Börja aldrig med droger! Aldrig! För man vet inte vad man kommer att hitta inom sig. Och det är svårt att ta sig tillbaka när man väl trillat dit. Som ung popstjärna var det lätt att falla för frestelsen. Det var som att stå framför en buffé och någon säger: sätt igång! Var försiktig. Det kan vara en buffé man inte vaknar efter.

Om du fick chansen att leva ditt liv igen, skulle du göra allting igen?

Vet du vad? Det kommer jag aldrig få veta. Om jag då skulle veta det som jag vet nu: aldrig. Men om jag inte hade vetat så hade jag ju gjort allt igen. Det är ju så livet är. Livet är ett maratonlopp. Det tar aldrig slut, inte förrän man själv bestämt sig för att det är över. Det är upp till dig själv att säga när det är över – inte de andra. Allt handlar om vad man har lärt sig, så att man kan varna folk. Jag vill se till att mitt liv inte har varit i onödan. Att allt jag genomlidit inte varit i onödan.Nu när jag sjunger på riktigt så visst, jag kan sjunga om kärlek, jag kan prata om sex. Men det är viktigt att man låter folk läsa mellan raderna och att man har ett budskap. Vad vill du säga till världen? Säg NÅGOT. Det kan inte bara vara tomt, det är det jag menar.

Den 30:e augusti släpps singeln “The how of wow” med Love Girls featuring SMFM (Fab Morvans nya musikprojekt) Filmen om Milli Vanilli förväntas komma ut inom något år.Mums har förgäves försökt nå Frank Farian för en kommentar.

Jag vill se till att mitt liv inte har varit i onödan.