pojkbok ett och två

ISBN 91-631-7653-X

© Författarna och Fantasifabriken/Lillholmsskolan 2005Författarna har fotograferat varandra.

Gruppbilderna är tagna av Sten Canevall,som även gjort layouten.

Tryckt hos Alfaprint, Stockholm.

pojkbok ett och två

tisdag 20 maj 2003

tisdag 8 februari 2005

pojkbok ett och två

Förord

Lillholmsskolan är en kommunal grundskola i Skärholmen söder om Stockholm. Skolan har varit en F-6-skola men håller på att bygga upp en senaredel. De pojkar som skriver i den här boken kommer att bli våra första nior.

Skärholmen är en mycket internationell miljö och när jag höstterminen 2002 bildade en skrivgrupp med killar hade några av pojkarna bara varit i Sverige en kort tid, andra var födda här men bara två hade svenska som sitt modersmål. Det pojkarna hade gemensamt var att de gick i årskurs 6 och att de inte gillade att skriva. Några tyckte det var svårt eftersom deras ordförråd inte var så stort och de hade vant sig vid att skriva så lite som möjligt för då blev det också så lite som möjligt som kunde bli fel. Andra tyckte det bara var urtråkigt att skriva och hade ingen känsla av att skrivande skulle kunna vara något som kunde kännas personligt viktigt.

Utmaningen för oss lärare var att få killarna att uppleva skrivandet som en meningsfull och spännande aktivitet. En upptäcktsfärd in i sig själv istället för ett trist radfyllande där den viktigaste frågan är hur många rader som måste fyllas.

Den första pojkboken hade känslor som tema. De svåra känslorna, ilska, sorg, rädsla och ensamhet. Att känna igen sina egna känslor är inte det lättaste. När man är osäker och förvirrad och inte riktigt vet vad man känner väljer man ofta att bli arg. Men ilska kan skapa problem, arga urladdningar hjälper en inte om man egentligen är ledsen. Att skriva är ett sätt att börja reflektera över sitt eget agerande, orden hjälper en att förstå. Man tvingas ta sig själv på allvar och blir både klokare och modigare. Under skrivandets gång har alla läst upp olika utkast för varandra och på det sättet fått uppleva att det skrivna ordet inte bara hjälper en att tänka klarare, det leder också till samtal och till nya frågor och insikter. Applåder har varit bannlysta, istället har killarna bjudit varandra på frågor och kommentarer, nya infallsvinklar och överraskande igenkännanden.

När texterna var klara fotograferade pojkarna varandra, den enda rekvisitan var en stol.

Av de ursprungligen 17 killarna som skrev den första boken fanns 12 kvar i årskurs 8. Tillsammans med en nytillkommen, Nawid, beslöt vi oss för att fortsätta vårt pojkboksprojekt.

Två år är en lång tid i en ung människas liv. Det syns inte minst i de fotografier som nu var vår utgångspunkt. Fotografen Tony Sandin på Etnografiska Museet lånade ut sin professionella belysningsutrustning och med hans hjälp fick killarna avporträttera varandra. Porträtten fanns sedan som en bakgrund för de reflexioner kring sin egen utveckling som killarna skrev.

Processen, att som en grupp skriva och samtala, är på många sätt nästan lika viktig som resultatet. Boken skall läsas mindre som ett resultat av författarambitioner och mer som skriven med hjärteblod. Men det betyder inte att resultatet är oviktigt, tvärtom. Alltför många elevarbeten har bara en mottagare, en mer eller mindre intresserad lärare. När vi hade tryckt Pojkbok 1 var intresset bland andra elever stort och generöst. En vän eller ett syskons text förmådde inspirera och motivera till egna skrivförsök på ett sätt som läroböckernas tips sällan förmår, barn känner ögonblickligen när det är allvar, ”på riktigt.”

Den invandrartäta förorten skildras ibland som farlig och kriminell, ibland som exotiskt mångkulturell. Kanske kan de två pojkböckerna bidra till att nyansera bilden, 13 unga män som på olika sätt försöker hitta ord för sina erfarenheter och förhoppningar. Identiteten formas i ett komplicerat samspel mellan samhälle och individ. Vilka reaktioner möter jag, vilka frågor ställs jag inför? Genom att skriva försöker pojkarna erövra sina egna liv, öva sig i att ställa sina egna frågor.

Klasslärarna Petra Sandvall och Marica Engfors i årskurs 6 och UlrikaGrahn i årskurs 8 har tillsammans med mig varit handledare. Sten Canevall på Fantasifabriken har varit ett ständigt bollplank för idéerna och en förutsättning för deras genomförande.

Lillholmsskolan augusti 2005

Tuva-Stina Lindénspeciallärare

pojkbok ettom svåra känslor

ilska, ensamhet, längtan...

2002 - 2003

10

Ensamhet

Ibland är det tråkigt att vara ensam och ibland är det bra.Det är bra att vara ensam när man är ledsen eller när det har hänt något, t.ex. när man har bråkat.Det är tråkigt att vara ensam hemma för man kan inte göra något. Om man behöver hjälp med något är det ingen man kan fråga.Egentligen är ensamhet något jag inte vill ha men det kan vara bra ibland.

Nu ska jag berätta om två händelser, en gång när det var tråkigt att vara ensam och en gång när det var bra att vara ensam.

Jag var ensam hemma och hörde ljud. Det lät som om någon skrek. Fast det var inte någon där. Det var för att jag var ensam och rädd jag hörde ljud som inte fanns.

Jag var ensam hemma och det kändes som om jag flög för jag fick sova utan att bli störd. Jag brukar alltid bli väckt av min bror.

Men det bästa vore om han var hemma och inte störde.

Andreas

1110

Känslor

Ibland är man ledsen och ibland är man glad. När jag blir ledsen blir jag genast arg på andra runt omkring mig. Då känner jag mig dum. Jag försöker kämpa emot så att jag inte ska bli arg men det är svårt.

Det jag blir arg av är när folk ljuger för mig och när folk är dumma mot mig. Dåliga skämt gör mig arg. Jag vill inte att folk ska bli mina vänner för att de är rädda för mig. Det är inte så man ska bli vänner utan man ska vara vänner för att man vill vara med varandra, för att man gillar varandra som kompisar/vänner.

Det finns en väldig skillnad mellan att vara arg och att vara ledsen. Ibland kan jag besegra mig själv och inte bli arg. När det händer att jag besegrar mig själv blir jag jätteglad.

1210

Jag tycker och tror att man inte kan förbättra något genom att använda rå styrka eller bråka. Det som gör mig ledsen är när jag känner mig maktlös. Därför väljer jag att bli arg istället för att bli ledsen. Då känner jag mig mindre maktlös än när jag är ledsen.

När jag blir rädd vet jag inte vad jag ska göra. Det är en svår känsla.

Ensamhet

När jag är ensam hemma så är jag inte rädd. Ibland när jag är hemma så känner jag på mig att det finns någon med mig hemma som gör mig sällskap. Jag vågar titta på skräckfilmer utan att bli rädd när jag är ensam hemma.

Ibland känns det som att man vill vara ensam och ibland vill jag att mina syskon eller föräldrar ska vara hemma. Ibland vill jag inte att någon ska vara med mig till exempel om man vill vara ensam för att man är ledsen. Eller om man vill vara ensam med sin tjej eller någon annan vän.

Ibland är det bara så att man vill vara ensam helt enkelt, utan någon anledning. Om jag har bråkat med någon och förlorat då vill jag vara ensam. Eller när någon kör med mig då önskar jag också att jag var ensam.

Ibland känns det som att man vill vara ensam. Man kan vara trött på någon. När min storebrors kompis kommer hem till oss så vill man också vara ifred. Det kan bero på att man har något hemligt i sitt rum och inte vill visa det för någon. Om mina bröder kommer in i mitt rum medan jag sover då vill jag vara ensam, för de sätter på datorn och musik. Men oftast vill jag ha folk omkring mig.

Baban

1310

1410

Arg och ledsen

När jag blir arg vill jag bara skrika. Men när jag är ledsen vill jag vara ensam.

Jag kan bli arg bara för att det gör ont, om jag får en bandyboll på mig så kan jag kasta klubban. Eller om någon är dum mot mig. Och jag blir arg om vi förlorar en viktig match. Eller om jag förstör något fint av misstag.

När jag blir arg brukar jag bli riktigt arg. Jag känner mig som en seriefigur som är illröd och det ryker ur öronen och jag lyfter lite från marken. Men jag landar rätt så snabbt. Ibland kan det vara länge.

Jag ska berätta om en gång när jag var riktigt arg. Jag var på fotbollsplan. Så kom det några killar och tog min boll och började spela med den. Då blev jag först arg. Killarna trodde att dom fick vara med utan att fråga. Jag försökte ta tillbaks bollen och fortsatte att vara arg. Men egentligen ville jag ju bara spela så jag frågade om vi kunde spela tillsammans. Vi spelade tillsammans resten av dagen.

När jag blir ledsen så vill jag vara för mig själv. Då kan jag försöka glömma det som gjorde mig ledsen. Jag kan bli ledsen om det gör ont eller om någon gör något dumt mot mig.

En gång när jag hade förstört ett verktyg för min fasters man så blev jag ledsen för han blev arg. Jag var jätteliten då. Jag har aldrig åkt till dom någon mer gång fast jag gillar min faster. Dick

1510

1610

Ensamhet

Ensamhet är roligt ibland och ibland är det tråkigt. Ibland blir jag rädd när jag är ensam och ibland är det roligt när jag är ensam.

Jag var 8 år när jag kom ifrån Pakistan till Sverige. ENSAM! Jag bodde två år med mina kusiner utan mina föräldrar. Två år!

Jag blev sjuk efter en vecka men jag sa aldrig något till mina kusiner. I två år var jag sjuk utan att någon visste om det.

Men en dag förstod mina kusiner att jag var sjuk och dom blev mycket rädda och ringde direkt till Pakistan och mina föräldrar.

Det kändes ensamt och jag var rädd. Mina föräldrar kom efter en vecka. Då blev jag mycket glad och grät och blev frisk igen.

Ilska

Nu ska jag berätta om vad som gör mig arg. Jag blir arg när någon retar mig. Men om någon retar min familj blir jag ännu argare. Jag håller det inom mig.

När jag blir riktig arg blir jag rädd. Efter att jag bråkat med någon slår mitt hjärta snabbt. Sen blir jag ledsen och rädd och då vill jag vara ensam.

Det värsta jag vet är att vara rädd. Jag blir rädd av allt, nästan.

Ibland bråkar jag med min storebror. Han slår mig och sen springer jag efter honom och tar sönder något, då blir jag rädd. Min bror är ofta juste. Han säger att det var hans fel att det blev bråk.

Jag är en person som oftare blir ledsen än arg.

Danish

1710

Ilska

Jag blir arg när någon bråkar med mig. Jag får lust att slåss. Men jag håller det inom mig. Jag önskar att någon stod framför mig så att jag kunde krama den personen och glömma allt.

Om någon retar min familj då blir jag arg. Om någon retar mig så vill jag stoppa en kniv i honom.

Jag blir arg när någon tvingar mig till något. Jag blir både arg och ledsen och när jag blir ledsen så visar jag det inte. Jag går runt som vanligt och ingen förstår.

Ibland är det svårt att bli av med sorgen. Men det kan vara lätt att bli glad om jag har roliga lektioner som t.ex. gympa och b-språk.

Jag vill inte vara arg och när jag blir arg får jag ont i magen. Jag är oftare arg än ledsen. Om jag är ledsen så är jag det rätt länge. Mina kompisar frågar ofta om jag är arg eller ledsen. Josef frågar mest.

Sorg

När jag längtar efter någon så börjar jag gråta. Jag tycker det är skönt att gråta.

Jag brukar ofta titta på fotografier från när jag var liten. Jag längtar efter min farfar. Han dog 1999 och jag saknar honom mycket.

När han dog grät jag i en vecka och hade ont i huvudet. Min pappa grät också. Jag trodde inte att en man kunde gråta, det var för jävligt.

På farfars begravning grät alla släktingar. Min pappa och hans åtta syskon grät och min farmor grät mest av alla. När de öppnade kistan svimmade jag nästan. Min kusin tog emot mig. Fortfarande nu när jag skriver om det gråter jag. Jag vill gråta men det hjälper inte.

Vi var på sjukhuset den dagen farfar dog. Jag förstod att han dog men de vuxna ville inte släppa in mig i rummet. Dagen efter att farfar dog skulle jag åka till Skara Sommar-land men det var inte roligt.

Foad

1910

2010

Längtan

Jag längtar efter min mormor som bor i Somalia. Hon är gammal och bor i ett hus. Hon bor bredvid en strand. Stranden är vacker. Man kan se genom vattnet, det är så klart och blått.

Jag har aldrig sett min mormor i verkligheten, bara på bild, men det spelar ingen roll. Jag vet inte hur många år min mormor är, men det spelar ingen roll. Jag bryr mig inte om hon är 90 år. Det är kärleken som värmer mig. Min morfar är död, men jag kommer alltid att minnas honom.

Min mormor lever på frukt, ris, havre och vete. Hon är inte så lång. Jag tror att hon håller på och jobbar med hushållet. Hennes favoritfrukt är mango och ananas.

Hon skickar brev till oss. Hon säger att hon längtar efter att träffa oss. Vi vill också åka till henne någon gång. Jag vill så gärna träffa henne i verkligheten. När jag längtar känner jag mig sorgsen. Ibland blir jag arg av att inte få träffa henne.

Min mormor har ett fint leende. Hon kan gå men hon har käpp som hon går med. För det mesta stannar hon hemma. Hon är gammal men hon är tuff. Det spelar ingen roll, jag älskar henne i alla fall.

Liban

2110

2210

Rädsla

När jag är rädd försöker jag gå bort eller vara ensam. När jag bråkar är jag jätterädd för jag kan göra många dumma saker. Jag gör saker utan att tänka när jag är rädd. Därför försöker jag gå någon annanstans men jag är ändå rädd. När jag är rädd känns det inte så bra, jag blir lätt arg istället och får lite ont i huvudet. Men jag gillar inte att vara rädd för till slut blir jag ledsen.

När jag var liten var jag rädd för att någon skulle göra min lillebror illa och min lillebror var också rädd för att något skulle hända mig.

En gång när jag var liten var jag riktig rädd. Min lillebror var sjuk och låg tre dagar på sjukhuset. De ville inte ge mediciner till min lillebror för att mediciner är dyra i Chile. Men en kille hjälpte mig att säga till att min bror behövde medicinerna. Killen snackade med chefen så att min lillebror fick medicin. Killen hjälpte mig fast jag inte kände honom. Min bror blev frisk.

När jag är ledsen

När jag är ledsen går jag till min mamma eller min kusin Esteban. Han är mycket snäll mot mig. Han berättar allt för mig, för jag berättar det inte för någon. Ibland när jag är ledsen talar jag med honom och han hjälper mig. Ibland pratar han med mig, han berättar t.ex. vem han är kär i och andra saker också.

En dag ville jag inte prata med någon. Esteban kom från Norsborg för att prata med mig för att han ville se mig glad. Jag tycker att det är roligt att prata med honom. Jag blir glad och min lillebror blir också glad när han kommer.

En gång sa Esteban ingenting till mig. Hans problem den dagen var att han hade bråkat med en kille. Men då sa jag en rolig sak till honom på samma sätt som har brukar säga roliga saker till mig. Sen blev han också glad och vi åkte ut till Norsborg till hans kompisar. Jag blev vän med hans kompisar.

Michel

2310

2410

Att vara arg

När jag blir arg brukar jag stänga in mig i mitt rum och leka med mina ödlor. Jag blir arg när någon har tappat bort eller tar sönder mina saker. När någon irriterar mig så brukar jag bara säga åååh…

T.ex. när min pappa ringer. Jag och min syster brukade träffa honom med en kontaktperson varannan vecka. När vi slutade träffa honom började han ringa hela tiden.

En gång kom han hem till oss och hotade min mamma. Men då kom min brors pappa och stoppade honom. När min mamma ringde polisen sprang han iväg. Några veckor senare drömde jag att jag släppte min hund så att han sprang iväg.

Han fick sitta i fängelse. När han kom ut från fängelset fortsatte han att ringa men då pratade jag aldrig med honom och inte nu heller. Om han ringer så frågar han om han får prata med mig. Min mamma frågar om jag vill prata med honom och jag säger nej och går in i mitt rum.

Jag blev också arg när socialen skickade mig och mina syskon till en fosterfamilj. Dom sa att det var för att det var för mycket bråk och sånt i Skärholmen. Vi bodde där i ca tre år. Min bror fick åka hem och hälsa på mamma i Skärholmen men inte jag och min syster. Jag vet inte varför. Men en dag fick jag och mina syskon komma hem. Efter det flyttade vi.

Miguel

2510

2610

Arg och ledsen

Jag har varit arg sedan jag föddes. Det är samma sak med min bror. Men jag är mer arg än min bror. Min systers barn blir också arg men han har mer arghet i sig än jag har. Jag är glad fast arg på samma gång. Ibland är jag också rädd för min arghet, för att det kan hända något. Jag är nästan aldrig ledsen, bara ibland. Argheten är något annat.

Jag blir glad när jag går till Gröna Lund men argheten är fortfarande kvar. Det som gör mig arg är skolan.

Jag vet var argheten sitter i kroppen, den kommer ifrån huvudet och magen. Det känns varmt när jag är arg.

När vi bodde i Holland och skulle flytta till Sverige bodde alla våra släktingar hemma hos varandra. På den tiden var jag inte så arg. Men nu för tiden är jag bara så arg.

Jag har en kusin i Tensta som jag tycker är som min egen bror. När jag åker till honom så tappar jag min arghet.

Jag vill att min arghet ska vara kvar. Jag känner att jag blir feg om min arghet försvinner. Men det som inte är bra med min arghet är att jag blir galen. Min galenskap och min kraft sitter ihop. Jag borde skilja på min galenhet och min kraft. Så att jag glömmer att slå och kan börja jobba.

Mohanad

2710

2810

Längtan

Jag föddes i en stad i Bosnien. Den ligger utanför Sarajevo och heter Janice. Jag var en baby när kriget kom och vi måste fly. Sen fick jag höra historier och titta på bilder från Bosnien.

Jag längtar efter min hemstad som jag aldrig har sett. Jag fick aldrig lära mig cykla på vår gård i Janice. Jag fick aldrig leka i snön och aldrig se vårt hus som ligger bredvid floden.

Jag fick aldrig äta en stor glass med åtta kulor eller åka med min pappas lastbil på sommaren. Jag fick helt enkelt aldrig uppleva sådana saker som är kul för att det var krig och vi måste fly till Sverige. Jag längtar efter mitt hemland.

I sommar kommer jag för första gången att se mitt hemland och kunna äta åtta glasskulor och åka lastbil med min pappa. Men det jag mest längtar efter är att åka och se min mormor och morfars gravar. Min mormor och morfar blev dödade i kriget. Jag får titta på bilder och höra mina föräldrar prata om dom.

Ensamhet

För mig betyder ensamhet att man inte har någon bredvid sig. Ibland känner jag mig ensam för att min pappa och mamma inte är hemma. Ibland känner jag mig ensam för att min mormor och morfar inte lever längre.

Men mest känner jag mig ensam för att jag inte har några kompisar där jag bor. Jag bor i Liljeholmen och går i skola i Skärholmen.

Ensamhet betyder att hjärtat känner sig ensamt, trist och besviket.

Nermin

2910

Ensamhet

Ibland känner jag mig ensam. Om jag inte går ut eller inte får träffa någon jag vill se, då känner jag mig ensam. Ensamhet är något som jag vill få bort ifrån mitt huvud.

Om jag känner mig ensam går jag ut i en timme. Då går min ensamhet bort, men inte helt. Om jag känner mig ensam vågar jag inte berätta vad jag känner. Jag är rädd att skämma ut mig. Jag blir ensam nästan hela tiden. Ibland vill jag vara ensam för då kan jag tänka utan att jag blir störd. Min ensamhet går inte över så fort.

Ensamhet är något som jag hatar och när jag blir ensam känner jag mig avundsjuk på alla. När mina kompisar lämnar mig eller inte pratar med mig då känner jag mig ensam. Ibland vet jag inte vad jag vill. Jag vill gör många saker men jag kan inte få allt. Ibland går det som jag vill. Då känner jag mig mycket glad.

Det har hänt många saker i mitt liv men det jag har känt mest är att jag blir ensam.

Längtan

När jag längtar efter någon blir jag ledsen. Jag vill ha honom eller henne med mig för att leka. Jag saknar honom eller henne. Om jag längtar efter någon och den personen inte kommer blir jag ledsen och arg för att jag längtar så mycket efter dom. Om jag inte får träffa dom jag längtar efter på ett år blir jag mycket ledsen och arg. Jag vill vara med dom.

Jag längtar efter mina kusiner och alla mina släktingar. Jag längtar mest efter dom som har varit snällast mot mig. Men jag längtar efter dom andra också, fast inte lika mycket.

Jag vill göra saker som vi gjorde förut. Till exempel när vi körde vattenkrig med mina kusiner och mina bröder eller när vi åkte någonstans med nästan hela släkten.

Några tycker jag synd om. Dom som jag tycker synd om är dom som har ett svårt liv eller dom som är sjuka.

När jag inte ser mina pappa eller någon annan i min familj på en månad blir jag ledsen och jag längtar mycket efter dom.

Shad

3110

3210

Sorg

Det var en gång när jag var 6 år. Jag skulle träffa min mamma. Min mamma bor inte med min pappa, hon är skild och ibland träffar hon mig och köper leksaker till mig. När jag vet att jag ska träffa henne är jag glad men nervös också.

En söndag tog jag på mig fina kläder och väntade på henne. En timme, två timmar, tre timmar gick men hon kom inte. Jag grät, jag trodde att min mamma hatade mig. Jag sa till min pappa att han skulle ringa till min mamma.

Min mormor svarade: -Tungs mamma har varit med om en olycka, hon är på sjukhuset, hon kan inte komma.Jag och min pappa åkte motorcykel till sjukhuset. Min mamma låg i en vit säng, hon sov, hon var trött.Jag sprang till sängen och tog hennes hand. Min mamma vaknade. Hon sade: -Tung, hur mår du? Är du ledsen för att jag inte kom?Jag svarade inte, jag bara grät.Min pappa sade till mig att gå ut, min mamma var trött.Nu vet jag att min mamma inte hatar mig. Sen hämtade min mormor och min morfar hem min mamma. Min pappa sade att jag fick stanna en vecka med henne.

Nu är jag glad, jag vet att min mamma alltid älskar mig men att hon inte kan bo med mig. Nu bor jag i Sverige. Men jag tänker ofta på min mamma. Jag skickar brev till min mamma varje månad. När jag blir stor ska jag resa tillbaka och hälsa på henne.

Tung

3310

då och nu

minnen och självporträtt

2004 - 2005

pojkbok två

Jag är både en glad och en blyg person.På bilden kan man se att på den ljusa sidan är jag glad och på den mörka sidan är jag blyg.Det syns inte så mycket i vanliga fall men på bilden ser man det tydligt.Nu för tiden är jag nästan alltid glad, men när jag blir för glad brukar det alltid hända något. Det blir problem! Alltså, när jag blir för glad så tänker inte jag så mycket på andra.Egentligen är jag blyg nästan varje dag men på olika sätt. Jag kan vara blyg så jag visar det men jag kan också vara blyg då ingen ser, inom mig.

När jag var mindre var jag alltid blyg. I 4:an kände jag mig annorlunda. Jag kom till skolan och gick hem när vi hade slutat. Jag pratade nästan aldrig med någon tjej. Jag var bra i skolan, jag gjorde mina läxor också.

Nu är jag helt borta. Jag pratar mycket med tjejer, jag är inte så bra i skolan och jag gör nästan aldrig mina läxor.

Jag tycker att jag har förändrats på många sätt. Det finns andra som också tycker det, t.ex. några kompisar. Jag vet att mina föräldrar tycker att jag har förändrats på olika sätt. Några av mina förändringar är dom inte så nöjda med. Men de vill inte säga något för att de vet att jag är gladare som jag är nu.

Det finns saker som har hänt mig som jag inte kommer att glömma. Man kan säga att det var början på mitt nya liv. Jag har blivit en annan person.

När jag slutade 3:an kom jag hit till Lillholmsskolan. Alla var nya. Jag kände inga elever, inga lärare, ingen utom dom som hade gått med mig i Ekholmsskolan. Jag var jätteblyg. Nu har det gått snart fyra år. Jag är inte blyg längre för jag känner de flesta. Man kan säga att vi är som en familj, alla känner alla och det finns ingen man är blyg för eller rädd för. Det är bra men man tröttnar. Nu vill jag lära känna andra personer.

Andreas

37

10

Nu är jag femton år.Jag tycker att det inte är särskilt lätt att vara femton år och bo i Vårberg. Jag har massor med kompisar som har blivit narkomaner och kriminella under sina tonår.Jag försöker att hålla mig borta från sådana saker, hittills är jag verkligen glad över min insats. Jag har tack och lov aldrig testat någon drog och kom-mer heller inte att göra det. Men däremot har jag lärt mig röka. Och det blir varken jag eller mina föräldrar glada över. Jag har minskat på rökningen och försöker sluta helt och hållet men det är inte så lätt.

3810

Jag är faktiskt ganska nöjd med mitt liv bortsett från några polisanmärk-ningar som jag har.Jag har lätt att komma överens med människor i min omgivning. Det är jag ganska glad över. Jag är en människa som gillar att njuta av livet, både då det har hänt något tråkigt eller då det hänt något roligt. Jag tar varje dag som den kommer, med ett leende. Men ibland när jag är nere så tar jag min mp3 och promenerar till stranden, där kan jag sitta flera timmar utan att känna av tiden. Jag lyssnar mycket på musik. För de mesta persisk musik. Jag vet inte hur jag skulle reagera om jag under ett år inte fick lyssna på musik. Jag skulle bli helt livlös!Hela min familj är muslimer men det är inget jag stör mig på. När jag var nio-tio år, då brydde jag mig mycket om att jag inte skulle äta fläskkött och att jag inte skulle göra sådana saker som muslimer inte får göra. Men detta var enbart en period. På fritiden brukar jag hänga med några kompisar som kommer från samma stad som jag. Vi kommer oerhört bra överens och det känns underbart att få prata och diskutera på sitt eget språk.

Jag fyllde nio år den dagen jag kom till Sverige. Jag, min mamma, min bror och min syster landade på Arlanda. Där väntade min pappa och min äldsta morbror på oss. Som nioåring visste jag inte så mycket om livet. Det enda jag var oroad över var när jag skulle få min veckopeng och vad jag skulle köpa för nya leksaker. Livet kändes så mycket lättare då än vad det är nu. När jag var nio år ville jag bli stor för att kunna vara ute till sent på natten och göra i prin-cip vad jag ville. Men jag tänkte inte på att ju större man blir, desto större ansvar och desto större problem får man.Jag har alltid varit omtyckt av min familj, mest av alla av min pappa.Men allting förändras när man blir lite äldre och börjar ta sina egna vägar och inte längre tycker och tänker som de gör. Detta händer i stort sett alla i den här åldern, tror jag. För min pappa är jag fortfarande hans son, medan jag vill bli behandlad som en vuxen människa, sådana konflikter uppstår alltid mellan oss. Min pappa blir jättebesviken på mig för att jag inte vill vara hans gullegris läng-re. Ibland längtar jag verkligen efter de tiderna då jag var nio år. Men man får inte alltid det man önskar sig.

Baban

3910

Jag minns första dagen i 1:an. Jag var glad för att jag skulle få börja skolan och få läxor, men också nervös. Jag var förväntansfull i flera veckor. Dagen innan hade jag svårt att sova. Men ändå var jag pigg nästa morgon. Jag minns att jag hade röda kortbyxor på mig, det minns jag för att jag hamnade i röda gruppen. Min nya lärare hette Elisabet, jag hade henne i 3 år. Jag har lärt mig mycket av henne. När skolan var slut den dagen gick vi till mitt nya fritids. Jag var glad över att få börja skolan och fritids. Jag minns mycket av den dagen fast den var för nästan 8 år sedan.

4010

Jag minns en gång i 2:an, jag hade rast. Alla lekte i klätterställningen med varsin bil. Det var många som lekte. Jag ville också vara med men jag hade inte någon bil. Jag kunde ju lekt något annat men jag ville så gärna vara med i bil-leken. Det var en lunchrast. Då såg jag min bror, han gick och åt på en knäckebrödsmacka. Jag frågade om han ville följa med mig hem och hämta en bil. Vi gick hem tillsammans men på vägen blev vi stoppade för att min brorsa åt en macka utanför matsalen. Vi fortsatte ändå hem och hämtade bilen, men när vi var tillbaka i skolan igen var min rast slut och det var dags att gå in.

Nu går jag i 8:an. Förhoppningarna från 1:an har förändrats. Ibland önskar man att skolan inte fanns och ibland är det ändå skönt och tidsfördrivande. Men det är alltid skönt när dagen är slut och det är dags att gå hem. Men det är jobbigt att få en massa läxor! Folk säger ju att man ska ut och idrotta mer och när man får en massa läxor kan man inte det. Först har man haft en jättelång genomgång och så ska man få läxa på det. Jag skulle vilja att skolsaker gör man i skolan och när man är hemma är man fri att göra vad man vill.

Nu är jag 15 år. En av dom viktigaste sakerna i mitt liv är idrotten. Jag spelar både bandy och fotboll. Jag trivs på planen. När jag tycker att något är roligt är jag motiverad att åka från Vårberg till Enskede för att träna lite fotboll. Eller att åka från Vårberg till Kristineberg för att springa lite och träna fysik med mitt bandylag. Det bevisar att jag faktiskt tycker att det är kul att idrotta. Man har något att göra på kvällarna. Sen lär man känna en massa folk. Det är också en bra gemenskap inom lagidrott. Man får kompisar i andra delar av stan.Om jag skulle vara tvungen att välja mellan bandy och fotboll skulle det troligtvis bli bandy som jag skulle fortsätta med. Men jag skulle aldrig lägga av med fotbollen totalt.När jag blir äldre skulle jag gärna spela i min brors lag, IK Tellus. Det är ett bra lag, dom spelar i division 1. Jag skulle göra mycket för att komma med där och ännu mer skulle jag göra för att bli bättre än min bror!

Dick

4110

Förut var jag mycket blyg, nu är jag inte lika blyg längre. Men jag är fortfarande lite blyg. Förut vågade jag inte svara på lärarens frågor men nu brukar jag svara på frågorna ibland. Jag vågade inte ställa frågor, för jag var rädd att jag skulle säga något fel. Jag var rädd om jag skulle räkna något mattetal på tavlan framför hela klassen. Jag trodde jag tänkte på fel sätt. Jag vågade inte skaffa kompisar där jag bodde. Jag bodde i Hallunda och gick i en skola som ligger i Skärholmen. I Hallunda ville jag skaffa kompisar men jag kunde inte. Därför vill jag flytta till Skärholmen, för här har jag kompisar.

Nu ska jag berätta om rädslan. När jag kom till Sverige var jag rädd. Jag trodde alla var starkare än jag. När jag kom till skolan bråkade jag med Jori. Jag slog honom så att han började grina och jagade mig. Jag blev rädd och jag började springa tills hela kroppen skakade.

På bilden kan man kanske märka att jag är en ganska blyg person. Ibland vill jag behålla min blyghet. Den är både negativ och positiv. Negativt, att jag är så orolig för att kanske säga något fel. Om en person i klassen skrattar då börjar alla skratta.

Positivt med min blyghet är att jag måste tänka innan jag säger något.

Danish

4310

Vi plockade ihop tältet och gick hem. Vi hade grillat färdigt, ätit, till och med badat. Vi hade spelat fotboll och lite volleyboll. Vi var fyra personer och hade haft mycket roligt.

Då bodde jag i Norsborg och hade kompisar från Älta. När vi kom till Sverige bodde vi på en camping i Älta. Då blev jag kompis med några killar som jag fortsatte att träffa. Men nu bor jag i Skärholmen och träffar inte mina kompisar från Älta längre.

En dag ringde en av mina gamla kompisar och var mycket ledsen. Han berättade att hans mamma var sjuk. Jag blev mycket ledsen och sade: ”Jag vill träffa dig.” Vi bestämde tid och plats men han kom aldrig. Dagen efter fick jag reda på att hans mamma dött, sen dess har jag inte pratat med honom eller sett honom. De första dagarna var jag ledsen. Men nu har det gått över och jag ska försöka få tag på honom. Så det jag berättar om är samtidigt ett bra minne och ett sorgligt minne. Nu är jag femton år. Jag har förändrats jättemycket. Jag har fått lite skägg och lite mustasch, och har inte tid med saker som jag hade när jag var 12 år. Men att fiska och tälta är något jag alltid kommer att gilla. Jag och Mohanad brukade gå och fiska på sommaren och det ska vi fortsätta med. Om någon frågar mig om jag vill komma med och tälta eller fiska så svarar jag gärna ja, för det är roligt!

Jag började skolan i Skärholmen. Då var jag bra i skolan, lärarna var ganska nöjda med mig. Sedan flyttade jag till Norsborg och hittade fel kompisar. Hade inget att göra, bara gick runt i centrum. Det slutade med att jag blev dålig i skolan och lärarna var inte nöjda med mig alls.

Efter fem år flyttade jag tillbaka till Skärholmen. Nu går det bättre. Förut hade vi lite problem hemma som nu är lösta, därför går det bra.Det viktigaste i mitt liv just nu är skolan och kompisarna. Så hoppas jag på att kunna börja spela fotboll igen.

Foad

4510

När jag var liten var jag ganska busig. Jag lekte hela tiden och gillade att skrämma folk. En gång skrämde Josef och jag många personer. Vi gömde oss i toaletterna nära lärarrummet och varje gång någon person eller lärare gick förbi gjorde vi olika ljud eller hoppade ut och skrämde folk, det var roligt!

Men så småningom blev jag äldre och slutade med sånt. När jag blev äldre så började jag tänka. Jag började tänka på framtiden, på hur det kommer att vara när jag lämnar alla mina vänner, börjar i en ny skola, i gymnasiet. Det känns väldigt konstigt, jag kommer att komma till en ny värld, möta nya människor och nya personligheter.

Sedan tänker jag ännu längre fram. Hur kommer det att bli om jag kommer att bli det jag vill, en läkare?Jag står där, någon person ropar på mig, kanske är någon skadad eller sjuk. Jag står och ska operera eller ge någon medicin. Det spelar självklart ingen roll vad jag gör, bara jag hjälper personen som behöver hjälp.

Tillbaka till nutiden. Vi sitter och läser upp veckobrevet, snart är det helg, tänker jag. Naturligtvis får vi läxor, jag ska åka till min pappa, jag tycker det är jobbigt med tågresan, men jag vill ändå träffa honom.

Jag tycker att jag har förändrats mest i mitt sätt att tänka. När jag var liten så tänkte jag inte på framtiden. Jag reflekterade inte heller över vad jag gjorde. Nu tänker jag ofta på framtiden.

Vad jag mest är rädd för är att misslyckas med det jag strävar mot, men jag tror inte jag kommer att göra det. Att få det jobb jag längtar efter är en dröm, och jag kommer att få den uppfylld.

När jag var liten ville jag bli en läkare och jag kommer att bli det.

Liban

4710

När jag var liten var jag mycket elak. Jag brukade slå pojkar som var yngre än jag, jag tyckte att det var roligt. Det var ganska kul när de små barnen började gråta. Några föräldrar tyckte att jag var elak, men andra tyckte att det var så barn gjorde. Min pappa sa alltid att jag inte skulle hamna i konflikter men jag gjorde det ändå. När jag började skolan var det många som bråkade. Min pappa kom många gånger till skolan. Han sa att skolan var dålig, för att när man bråkade så gjorde de inget.Efter ett tag bytte jag skola. I den nya skolan var det också mycket bråk. Jag blev äldre. Då bråkade jag ännu mer. Efter varje slagsmål måste jag skriva ”Jag får inte bråka” hundra gånger. Min pappa visste inte hur jag hade det i skolan. En gång berättade lärarna för min pappa hur bråkig jag var. Min pappa blev arg men lärarna berättade också att det var andra killar som bråkade ännu mer. Min pappa sa att jag skulle sluta bråka men jag fortsatte att bråka. Mitt liv var inte lätt. Jag var inte bråkig hela tiden. Jag fick också ta hand om min lillebror fast jag var liten.

Hur har jag förändrats? Jag har förändrats fysiskt och psykiskt. Fysiskt har jag blivit längre, har sparat hår, har fått lite mustasch. Nu tänker jag på vad som ska hända om jag gör någonting, förut gjorde jag många dumheter. Jag var tolv år när jag kom till Sverige. Jag var mycket förvirrad för allt var olikt Chile. I Chile försvarade man sig om man blev rädd, om man blev hotad eller om man trodde att någon hotade en. Eller bara för säkerhets skull. Men här i Sverige var allt annorlunda och det är annorlunda. Allt jag gjorde var fel. När jag kom till skolan ville jag bråka med alla för att jag trodde att det var som i Chile, men det var det inte. Nästan ingen bråkade så jag försökte också sluta bråka. Om jag bråkade så ville ingen vara kompis med mig. I Chile har man inte kontakt med tjejer. Man pratar inte så mycket med dem. Här i Sverige har man mycket kontakt med tjejer. När jag för första gången kom till skolan så såg jag många som pratade med tjejer. Jag tyckte att det var konstigt för i Chile hade jag aldrig så mycket kontakt med dem. Efter några månader började jag också att ha kontakt med tjejer. Då blev det mycket lättare för mig att få kompisar.

Michel

4910

Jag började i Lillholmsskolan i tvåan, nu går jag i åttan. Jag ska berätta hur jag var i början av min skolgång i Lillholmsskolan.I årskurs två och tre så var jag ganska tyst. Jag var med mina kompisar, spelade fotboll, lekte burken och gjorde allt som dom andra gjorde. Men jag var tyst och blyg för andra människor. När jag gick i årskurs tre och fyra så började jag prata mer med elever i andra klasser, pratade med lärare, men jag var fortfarande lite blyg för främmande människor. I femman började jag prata med barn och vuxna, både främmande och dom som jag känner. Den exakta anledningen till att jag var så tyst vet jag inte. När man är liten så pratar man nästan bara med dom som man känner, t.ex. familjen. Det gjorde i alla fall jag. Men under den tiden blev jag skickad till en fosterfamilj. I början pratade jag inte med någon i den nya familjen för jag kände ju inte dom. Jag började i skolan där. Jag var ny och jag visste inte något om mina nya kompisar. Just när jag lärt känna dom och börjat prata och umgås med dom så åkte jag hem igen och började i Lillholmsskolan. Så fick jag börja om på nytt igen.

Det är svårt att vara blyg. Om man till exempel ska gå och handla och inte vet var produkten finns så kanske man inte vågar fråga. Eller i skolan, man vågar inte fråga efter hjälp och så kommer man efter dom andra.

Nu går jag i åttan. Nu tycker jag att det är enklare att lära känna människor. Man får nya kompisar. Man lär till och med att känna vuxna. Man får det lättare i skolan och på fritiden. När jag ser på bilden av mig själv så tänker jag att jag är en ny person.Öppnare, gladare, vågar mera. Miguel

5110

Förändringar

Folk föds från mammaNär de blir äldre bryr de sig inte och säger, äh, skit sammaMan har fått mjölk från kära mammamen ändå, de blir äldre, säger äh, skit sammaMamma älskar dig och bryr sig, men du röker, dricker och får hasch i dig. Dina föräldrar vill inte att du ska va gawad och gatubarn Inte ens att du ska vara i T-centralen eller stan Gå dit lite grann då och då Inte för att bråka, hugga eller slå Åk dit, handla, och inte knark föreslå För det är då dina föräldrar slår dig, vill du veta hur mycket abbåHåll inte på och röka, snusa eller ta något starktI din ålder kommer man att ta värre saker, som knarkJag vet att ni ungdomar vill ha ett privatliv Men era föräldrar vill hjälpa er intensivtNi tror ni kan skolka och röka på hur mycket ni villMen när ni är äldre utan jobb så vet ni hur mycket ni har ställt tillVad är det ni gör, är ute och playarNi är ingen pimp eller hallick, undrar varifrån ni kommer att bli payad?

Jag heter Mohanad Mustafa och jag är fjorton år.Jag flyttade hit till Skärholmen för fyra och ett halvt år sedan.Jag var inte så bra i skolan där i Tensta.Tensta var där jag bodde innan Skärholmen och jag tycker fortfarande mest om Tensta och ser Tensta som min hemmaplan.När jag började i den här skolan så blev jag antagligen bättre i skolan. Det är i alla fall vad lärarna säger.

Jag hade det tufft i Tensta, det var en av de grejerna som gjorde att vi flyttade hit. Här har jag det också tufft ibland, speciellt på den sista tiden. Förut i Tensta var jag bråkig. Efter att jag flyttat hit så bråkar jag inte mycket, kanske en gång per år. Jag tyckte att kompisarna här i Skärholmen var mycket barnsliga i början. Sen blev de bara bättre och bättre.

Mohanad

5310

Jag bodde på Elektravägen 48 F. Elektravägen ligger vid Liljeholmen. Det är en flyktingförläggning. Ibland var det lugnt, inga bråk, inga poliser. Man kunde vara ifred med sina kompisar utan att polisen kom och började jiddra med en. Vi satt i parken och rökte vattenpipa och grillade kebab. Ibland var det stökigt. Jag kommer ihåg när vi blev jagade av polisen för att vi snodde bullar från Västbergabageriet. Jag var 11 år gammal och vi blev jagade i en och en halv timme, vi sprang överallt. De fick aldrig tag på oss.En gång blev det bråk på Elektravägen mellan några killar. De kom med fjäderbatonger och knivar. Alla barn sprang därifrån. Jag stod och kollade, men jag var rädd att killarna skulle hoppa på mig också. Jag backade lite så dom inte skulle se mig. Min brorsas kompisar sa till mig att jag skulle gå därifrån så jag gick hem och berättade vad som hände för min brorsa. Min

bror gick dit och kollade vad som hände, sen ringde han polisen.En annan gång när jag var ute med min kusin på basketplanen var det några ungar som lekte med gungorna. En av gungorna brände de ner, den andra höll på att börja brinna. Vi släckte den brinnande gungan. Brandkåren och polisbilar kom. Vi fick beröm för att vi släckt elden.

Elektravägen är det bästa stället jag har bott på. Jag saknar tiden där på Elektravägen. På Elektravägen var vi alla som en stor familj, även om vi inte kunde prata med varandra så ställde vi alltid upp för varandra. Inne på Elektravägen var det tryggt, men utanför var det kaos. Jag hade en mycket bra vän på Elektravägen. Men sen flyttade han. Jag tappade kontakten med honom och jag vill gärna träffa honom igen.

Jag var sju år när jag kom till Sverige. Jag kom direkt till Sverige från Kabul. Jag var mycket jobbig på den tiden. Jag var otrevlig, uppkäftig, störande. Jag gjorde dumma grejer hela tiden så mina föräldrar blev arga på mig. Jag förstörde för alla så alla var arga på mig. Själv var jag också mycket arg och ledsen. Jag undrade hela tiden varför min storasyster dog. Jag var arg på mina föräldrar och på Gud.Jag tänkte på varför just hon hade dött. När jag frågade mina föräldrar så sa dom att jag var för liten att förstå varför hon dog.När jag blev tio år så frågade jag igen varför hon dog. De svarade att hon var mycket sjuk. Jag frågade vad det var för sjukdom men de svarade inte. Jag frågade hur gammal hon var då hon dog. De sa att jag och min bror inte var födda då, att hon var två år äldre än min storebror. Jag har bara bröder, jag saknar en syster.

Jag har förändrats jättemycket, jag försöker att inte vara lika jobbig som förut. Nuförtiden är jag mycket lugnare, jag försöker att inte förstöra för andra och jag tänker mycket mindre på min storasyrra. Jag försöker sköta mig på skoltid och fritid. Jag har blivit mycket snällare och mycket mer känslig. Förut tänkte jag inte på vad andra kände. Jag gick och sa fula ord till dem och jag brydde mig inte, jag sket i om jag sårade dem eller inte. Nu bryr jag mig mer om andra och jag tänker mycket på hur andra känner sig. Jag tänker innan jag pratar så jag inte sårar den jag pratar med.

Nawid

5510

Mitt första minne var när vi flydde från kriget till ett annat land, där vi skulle börja ett nytt liv. Jag minns hur det var för oss, det var svårt för ett nytt liv börjar med ett nytt språk, ett nytt allt.

Jag minns hur staden där jag föddes nu bara var sand. Allt var damm. Jag minns när vi åkte från vårt hus och min pappa sa till min mamma ”titta bakåt!” Min mamma höll mig i famnen, både jag och hon såg hur vårt hus och vårt liv gick under. Jag minns och det kommer jag alltid att minnas. Vi förlorade allt på grund av kriget och på grund av några jävla människor som ville ta ifrån oss allt. Nu har inte vi något och inte de heller. Minnena är svåra, man vill bara glömma dem. Men det går inte, varje gång man åker ner dit så påminns man. Man ser genast hur många hus som är nerbrända och hur många människor som är döda. Man frågar en person ”hur är det?” Personen svarar: ”Jag har förlorat allt, familjen, allt jag hade är borta! Och för vad? För ingenting!”

Ett viktigt minne för mig är när vi åkte till min by där jag föddes. Jag har aldrig sett min mormor eller min morfar. När jag efter kriget åkte tillbaka frågade jag mamma var mormor och morfars hus låg. De visade mig ett hus som var helt förstört, nerbränt. Min mamma visade mig gravarna där mormor och morfar låg begravda. De dödades båda under kriget.

Kriget har förstört mångas liv, det går bara inte att glömma. Ändå ser jag människor som är glada. På nåt sätt glömmer de mardrömmen och går vidare med livet.

Det värsta jag såg var barn utan en fot eller en arm. Vad har ett barn gjort för att förtjäna det? Jag hörde en gång om två barn som var omringade av bomber och fick ligga tills de förblödde. Människorna tror att det är en mardröm, men när de vaknar var allt de drömde sant. De minnen som är svårast att glömma är då man såg sitt eget hus brinna. Huset där man var uppväxt, där vi hade både bra och dåliga upplevelser.Men nu minns man bara det som är kvar och det är ingenting.

Nermin

5710

Livet just nu är komplicerat. Jag har fullt upp hela tiden. Problem dyker upp hur lätt som helst. Läxor hit, läxor dit. Hemma finns det också jobb, t.ex. städa huset, diska, vattna blommor och annat.

Jag är inte så bra i skolan, jag tycker inte det är rättvist. Jag försöker, men får ändå inte så bra betyg.

Viktigaste för mig är familjen, hur de mår, vad de gör, hur de är. Jag bryr mig inte om om det händer mig något, men jag vill inte att något skall hända min familj. Det viktigaste i mitt liv är att min familj får ett lyckligt liv.

5810

Jag längtar så himla mycket efter min hemstad. Den ligger i Kurdistan, där många av mina släktingar bor. När jag är där far vi till olika platser, t.ex. ett väldigt fint ställe som heter Deleja. Det finns ett vattenfall där, och ett fiskeställe och ett badställe. Det finns olika djur där. När man är där känner man sig fri. Jag brukar också träffa kurdiska krigare som min pappa känner. De kallas Peshmerga och de brukar låta oss pröva vapen.

Vägen till Kurdistan är lång och skrämmande, man färdas genom många länder men vi gör det för att få träffa släkten. Vi har vår egen villa där bredvid vår faster. Min faster är väldigt schysst. Jag har många trevliga minnen från Kurdistan, jag skall berätta ett.

En gång tänkte jag och två av mina bröder lura min faster. Faster var inne i sitt hus och vi planerade att skoja med henne. Vi grävde ett hål och lade en vattenballong i hålet och täckte över det. Sen ropade vi till faster att vi ville tala med henne och hon kom ut och trampade på ballongen och vi skrattade.Min favoritkusin heter Yad och han är väldigt snäll mot mig. Han skyddar mig mot allt. Han har en lillebror som heter Alan och en lillasyster som heter Dalja. Hans mamma heter Shirin. Han har ingen pappa, hans pappa dog i kriget. Alla i vår släkt blev väldigt ledsna och sörjde mycket. Hans pappa var min farbror och han var äldst av alla syskonen. Jag gillade honom mycket, han var också en Peshmerga, en modig Peshmerga.Ibland åker vi tillbaka till Kurdistan på somrarna och det är roligt.Annars är jag här i Sverige och här trivs jag bäst om det är sommar.

Resten av mitt liv är som alla människors. Jag vaknar, går till skolan, kommer hem, går ut, kommer hem igen, gör läxor, äter, duschar, tittar på TV och sover.

När jag flyttade hit till Sverige var jag bara sex år. Jag hade inte så många kompisar. Jag var inte blyg då men jag var en tönt. Jag var ofta rädd, jag hade inte så bra skydd. Nu när jag är 14 år så har jag fått lite bättre skydd. Jag känner många här i Skärholmen, de flesta är mina kompisar så de skadar mig inte. Men på andra stationer finns det farliga typer.Jag blivit lite blygare men jag har mycket att göra. Jag är mer upptagen nu än förut, då var det lite mer lek. Nu är det allvar. Men jag lyckas ändå inte så bra, jag försöker men lyckas ändå inte…jag vet inte varför.

Shad

5910

Det var vintereftermiddag. En eftermiddag som är svår att glömma. Vinden blåste kall in i mitt hus. Inne i huset var jag och pappa. Vi packade alla saker för resan som vi hade väntat på, resan till Sverige. Resan som var så spännande för mig. Jag längtade efter den varje dag. Jag tänkte på Sverige och det nya samhället. Samtidigt var jag rädd för att lämna mitt land. Jag tänkte på mina kompisar, skolan och släktingar. Mest var det vännerna jag tänkte på. Jag visste att jag skulle sakna dem och de skulle sakna mig. Jag lovade dem att jag skulle hålla kontakt. Jag visste att det kommer att ta lång tid innan jag kan se dem igen. Saker och ting kommer att förändras, liksom människorna. Vilka kommer att vara kvar och vilka kommer jag inte att träffa igen? Sen var det mina släktingar. De frågade när jag skulle komma tillbaka. Därför vill jag inte göra dem besvikna. Jag tänker alltid att jag måste göra något som gör dem stolta innan jag åker tillbaka till Vietnam.När jag och pappa hade packat klart kom min faster med bil för att hämta sakerna till flygplatsen. Jag gick till mina kompisar för att ta farväl för sista gången. Jag gick över vägen till andra sidan gatan där mina kompisar

6010

bodde. Lamporna lyste i alla fönsterrutor. Jag tittade upp och såg på allt för sista gången. Jag ville gå upp men något hindrade mig från det. Jag tittade omkring mig. Vinden skakade träden och blåste på mig. Jag stod och andades in luften. För första gången kände det skönt.Sedan gick jag därifrån med sorgen i hjärtat.Hemma var allting klart när jag kom tillbaka. Jag och pappa hälsade på grannarna för sista gången. Jag och pappa steg in i bilen. För första gången blev jag inte glad över att få åka bil. Jag vinkade farväl till grannarna utan ett leende på läpparna.Vi åkte förbi min skola där jag hade gått från första klass. Jag lutade mig bakåt och såg allt för sista gången. Jag åkte därifrån och lämnade allt bakom mig. Mitt liv ändrar sig, varje dag, varje minut. Vad än jag försöker göra så går det ändå inte som jag tänkt mig. Det finns för mycket krav. Jag har inget att välja mellan. Jag vill göra vad som krävs men det är inte lätt. Det finns saker som jag inte kan göra.

Det som jag mest nöjd med är skolan. Där har jag mina kompisar. De kompisar som aldrig sviker mig. De som tröstar mig när jag är ledsen. De är alltid vid min sida, vad som än händer. I skolan är allting som det ska. Man vet vad man ska göra. I skolan försöker jag lära mig så mycket jag kan. För när jag blir stor så ska jag tjäna mycket pengar med mina kunskaper. Jag ska visa alla vem jag är. Ingen ska kunna reta mig längre. Det jag gör nu är för min framtid. Det jag lider av nu ska förändras i framtiden. Men just nu är skolan det viktigaste.I skolan är engelska det svåraste ämnet för mig. Jag har kämpat för att få godkänt eftersom jag går i åttan. Ibland har jag tråkigt i skolan. Då tänker jag inte på vad lärarna säger. Efter skolan brukar jag hänga med mina kompisar. Jag är mest med Josef. Josef är större och längre än jag. Men han brukar inte tycka om att bråka med någon, inte med mig i alla fall. En speciell sak med honom är att han kan mycket om datorer. En gång hackade han in sig i skolans data. Hans geni-idé gjorde så att lärarna fick laga datorer i en vecka. Jag brukar spela pingis med Josef. Han är alltid aggressiv när han är med i något spel. Han är en bra kompis. Han är någon som man kan prata med. Bara när jag är arg på honom vill jag inte prata med honom.

Tung

6110

LILLHOLM/EKHOLMSSKOLAN är en kommunal F-9-skola, i Skärholmen, en av Stockholms södra förorter. Skolan har 630 elever och vill vara en skola för lust och lärande. Grunden för Lillholm/Ekholmsskolans pedagogik är vår tilltro till barnets förmåga och lust att lära. Vi ser språket som grund för all utveckling. Varje barn har rätt att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar och ständigt uppmuntras och stärkas i sitt fortsatta lärande.

FANTASIFABRIKEN vill bidra till att tillsammans med lärare och elever förädla vår viktigaste råvara, fantasi, till konkreta produkter. Fantasin består av idéer och visioner som kommer från lärare och elever i skolan, produkterna kan vara böcker, tidningar, filmer, CD-skivor eller utställningar. En viktig uppgift är att bidra till att elevernas arbete möter en publik. Fantasifabriken drivs av Lillholm/Ekholmsskolan i Skärholmen och Bredängsskolan i Bredäng. Fler exemplar av denna bok, och andra böcker producerade av barn, ungdomar och pedagoger, kan beställas från Fantasifabriken, Lillholmsskolan, Stångholmsbacken 91-95, 127 40 Skärholmen. Tel 08-508 24 793, e-post fantasifabriken@yahoo.se, webadresswww.fantasifabriken.stockholm.se.

Tung NgoShad Nezamaldin KhabatLiban FarahFoad Delfi

13 pojkar från Lillholmsskolan i Skärholmen skriver om sig själva, sina känslor, sina liv. Pojkbok ett skrevs medan de gick i årskurs 6, pojkbok två har de skrivit två år senare i årskurs 8. Författarna är:

Fantasifabriken SkärholmenLillholmsskolan, Stångholmsbacken 91-95

127 40 Skärholmen

Producerad 2005 i samarbete med

Danish GillNawid OriaAndreas MalkeNermin Gabela

Michel Lingue LeonDick ErikssonMohanad MustafaMiguel Pinto Dos SantosBaban Rashid

� ���� �� � ����� ISBN 91-631-7653-X