RP 269/2002 rd

229463D

Regeringens proposition till Riksdagen med förslag tilllag om tryggande av jämlikhet samt ändring av vissa la-gar som har samband med den

PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL

I denna proposition föreslås att det stiftasen lag om tryggande av jämlikhet. Genomden föreslagna lagen och ändringarna av vis-sa andra lagar genomförs Europeiska unio-nens direktiv om genomförandet av principenom likabehandling av personer oavsett derasras eller etniska ursprung samt direktivet ominrättande av en allmän ram för likabehand-ling i arbetslivet. Syftet med direktiven är attfastställa en ram för bekämpning av diskri-minering på förbjudna diskrimineringsgrun-der för att genomföra principen om likabe-handling i medlemsstaterna.

I den föreslagna lagen föreslås bestämmel-ser förbud mot diskriminering på grund avålder, ursprung, språk, religion, övertygelse,åsikt, hälsotillstånd, funktionshinder, sexuellläggning eller av någon annan orsak somgäller personen. Som diskriminering definie-ras direkt och indirekt diskriminering samttrakasserier i anslutning till en förbjuden dis-krimineringsgrund och föreskrifter eller på-bud att diskriminera. Ogynnsam behandlingeller ogynnsamma följder riktade mot en per-son som vidtar eller deltar i åtgärder för atttrygga jämlikhet enligt den nya lagen för-bjuds som repressalier.

Lagen skall tillämpas på alla personer inombåde den offentliga och den privata sektornnär det är fråga om villkor för självständigyrkes- och näringsutövning samt stödjandeav näringsverksamhet, anställningskriterier,arbetsförhållanden och arbetsvillkor samt be-fordran, tillträde till yrkesvägledning, utbild-ning, specialiseringsutbildning och omskol-ning eller medlemskap och medverkan i ar-betstagar- eller arbetsgivarorganisationer el-ler i andra organisationer vars medlemmarutövar ett visst yrke samt åtnjuter de förmå-ner som organisationen tillhandahåller. Det

skall dessutom vara förbjudet att särbehandlaen person på grund av etniskt ursprung närdet är fråga om social- och hälsovårdstjäns-ter, socialskyddsförmåner samt andra stöd,rabatter och förmåner som beviljas på socialagrunder, utbildning, avtjänande av värnplikt,frivillig militärtjänst för kvinnor eller civil-tjänst samt tillhandahållande av och tillgångtill boende samt lös och fast egendom ochtjänster som tillhandahålls allmänheten ellersom är tillgängliga för allmänheten när det ärfråga om andra relationer än relationer mel-lan enskilda.

I lagen föreslås bestämmelser om den för-delning av bevisbördan som skall tillämpasnär diskrimineringsärenden behandlas i dom-stol och av andra behöriga myndigheter. Så-dana tillhandahållare av arbete, lös eller fastegendom eller tjänster, utbildning eller för-måner som omfattas av tillämpningsområdetför lagen och som på grund av etniskt ur-sprung, religion, övertygelse, funktionshin-der, ålder eller sexuell läggning har överträttförbudet mot diskriminering eller förbudetmot repressalier skall kunna dömas att betalagottgörelse för det lidande han eller honåsamkat den kränkta till ett belopp av högst15 000 euro.

I fråga om anställnings- och tjänsteförhål-landen skall lagen övervakas av arbetar-skyddsmyndigheterna, medan tillsynen överförbudet mot diskriminering på grund av et-niskt ursprung utanför anställnings- ochtjänsteförhållanden skall utövas av minori-tetsombudsmannen samt ett nytt rättskydds-organ, diskrimineringsnämnden. Om utvidg-ningen av minoritetsombudsmannens uppgif-ter samt om frågor som gäller diskrimine-ringsnämnden föreslås bli bestämt i lagen omminoritetsombudsmannen och diskrimine-

RP 269/2002 rd2

ringsnämnden.I lagen föreslås dessutom bli bestämt om

myndigheternas skyldighet att främja jämlik-het i all sin verksamhet. I syfte att främja et-nisk jämlikhet föreslås bli bestämt att myn-digheterna skall utarbeta en jämlikhetsplan.

I propositionen föreslås också ändringar ibestämmelserna om förbud mot diskrimine-ring i arbetsavtalslagen, sjömanslagen ochstatstjänstemannalagen.

Lagarna avses träda i kraft senast den 19juli 2003.

—————

RP 269/2002 rd 3

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL ........................................................1

INNEHÅLLSFÖRTECKNING...............................................................................................3

ALLMÄN MOTIVERING.......................................................................................................51. Inledning.......................................................................................................................52. Nuläge ...........................................................................................................................6

2.1. Lagstiftning om jämlikhet mellan människor och förbud mot diskri-minering.........................................................................................................................62.1.1. Grundlagen......................................................................................................62.1.2. Strafflagen .......................................................................................................72.1.3. Diskrimineringsförbud som skall tillämpas i anställningsförhållanden....82.1.4. Förbud mot diskriminering annanstans i lagstiftningen...........................122.1.5. Övervakning av förbuden mot diskriminering ..........................................132.1.6. Tillsynspraxis när det gäller etniskt ursprung...........................................152.2. Den internationella utvecklingen och internationella dokument som ärbindande för Finland..................................................................................................152.2.1. Europeiska unionens lagstiftning om förbud mot diskriminering ...........152.2.2. Övriga internationella överenskommelser .................................................202.3. Lagstiftning om icke-diskriminering i vissa EU-medlemsländer .............222.4. Bedömning av nuläget ..................................................................................22

3. Propositionens mål och de viktigaste förslagen.......................................................253.1. Mål och medel ...............................................................................................253.2. De viktigaste förslagen..................................................................................26

4. Propositionens verkningar ........................................................................................284.1. Ekonomiska verkningar...............................................................................284.2. Verkningar i fråga om organisation och personal .....................................294.3. Verkningar för medborgarna ......................................................................29

5. Beredningen av propositionen ..................................................................................296. Andra omständigheter som inverkat på propositionens innehåll .........................30

DETALJMOTIVERING........................................................................................................311. Lagförslagen...............................................................................................................31

1.1. Lag om tryggande av jämlikhet...................................................................311.2. Lag om minoritetsombudsmannen..............................................................541.3. Arbetsavtalslag..............................................................................................581.4. Sjömanslagen.................................................................................................591.5. Statstjänstemannalagen................................................................................59

2. Närmare stadganden och bestämmelser..................................................................593. Ikraftträdande............................................................................................................594. Lagstiftningsordning .................................................................................................59

LAGFÖRSLAGEN.................................................................................................................61

RP 269/2002 rd4

om tryggande av jämlikhet ........................................................................................61om ändring av lagen om minoritetsombudsmannen ...............................................65om ändring av 2 kap. 2 § arbetsavtalslagen .............................................................68om ändring av 15 § sjömanslagen .............................................................................68om ändring av 11 § statstjänstemannalagen ............................................................69

BILAGA...................................................................................................................................70

PARALLELLTEXTER..........................................................................................................70om ändring av lagen om minoritetsombudsmannen ...............................................70om ändring av 2 kap. 2 § arbetsavtalslagen .............................................................75om ändring av 15 § sjömanslagen .............................................................................76om ändring av 11 § statstjänstemannalagen ............................................................77

RP 269/2002 rd 5

ALLMÄN MOTIVERING

1. Inledning

Frågor som gäller jämlikhet mellan männi-skor och bekämpning av diskriminering hartagits upp på bred front inom Europeiskaunionen (EU). Rådets direktiv 2000/43/EGom genomförandet av principen om likabe-handling av personer oavsett deras ras ochetniska ursprung (nedan diskrimineringsdi-rektivet) gavs den 29 juni 2000. Syftet meddiskrimineringsdirektivet är att fastställa enram för bekämpning av diskriminering pågrund av ras eller etniskt ursprung för attgenomföra principen om likabehandling imedlemsstaterna. Rådets direktiv2000/78/EG om inrättande av en allmän ramför likabehandling i arbetslivet (nedan direk-tivet om likabehandling i arbetslivet) gavsden 27 november 2000. Direktivet fastställeren allmän ram för bekämpning av diskrimi-nering i arbetslivet på grund av religion,övertygelse, funktionshinder, ålder eller sex-uell läggning för att principen om likabe-handling skall kunna genomföras i medlems-staterna. Syftet med direktivet är att undanrö-ja ojämlikhet och att trygga lika möjligheter iarbetslivet.

Diskrimineringsdirektivet och direktivetom likabehandling i arbetslivet baserar sig påartikel 13 i EG-fördraget, vilken fogades tillfördraget genom Amsterdamfördraget. Arti-keln bemyndigar rådet att vidta lämpliga åt-gärder för att bekämpa diskriminering pågrund av kön, ras, etniskt ursprung, religioneller övertygelse, funktionshinder, ålder ellersexuell läggning. En central roll i bakgrun-den till diskrimineringsdirektivet intar ocksåde slutsatser som under Finlands ordförande-period framfördes av Europeiska rådet iTammerfors den 15—16 oktober 1999, enligtvilka bekämpningen av rasism och främ-lingsfientlighet bör effektiveras som ett led iuppbyggandet av ett område för frihet ochsäkerhet.

Diskrimineringsdirektivet har ett vidsträckttillämpningsområde. Det förbud mot diskri-minering på grund av etniskt ursprung somskall föreskrivas med stöd av diskrimine-ringsdirektivet bör utöver olika områden i ar-

betslivet också utsträckas till bl.a. tillhanda-hållandet av och tillgången till varor ochtjänster som är tillgängliga för allmänhetensamt till socialskyddet, den sociala trygghe-ten, hälso- och sjukvården, de sociala förmå-nerna, utbildningen och boendet.

Diskrimineringsdirektivet hänför sig tillden åtgärdshelhet mot diskriminering inomEU som gavs år 2000 och som också omfat-tar direktivet om likabehandling i arbetslivetsamt rådets beslut om inrättande av gemen-skapens handlingsprogram mot diskrimine-ring 2001—2006. Handlingsprogrammet motdiskriminering syftar till att genom bl.a. in-formation och utvärdering av förfarandenstöda och komplettera gemenskapens ochmedlemsstaternas strävanden att främja åt-gärder som syftar till att förebygga och be-kämpa diskriminering. I bakgrunden till åt-gärdshelheten står bl.a. uppmaningen av Eu-ropeiska rådet i Tammerfors att effektiverabekämpningen av rasism och främlingsfient-lighet.

Enligt direktivet om likabehandling i ar-betslivet skall dess bestämmelser tillämpaspå alla personer såväl inom den offentligasom inom den privata sektorn, inklusive of-fentliga organ, i fråga om bl.a. villkor för till-träde till anställning och verksamhet somegenföretagare och till yrkesutövning, tillträ-de till yrkesvägledning, yrkesutbildning, hög-re yrkesutbildning och omskolning, anställ-nings- och arbetsvillkor, medlemskap ochmedverkan i arbetstagar- eller arbetsgivaror-ganisationer eller i andra organisationer varsmedlemmar utövar ett visst yrke.

Medlemsstaterna skall nationellt genomfö-ra de lagar och andra författningar som ärnödvändiga för att följa diskrimineringsdi-rektivet senast den 19 juli 2003 och i frågaom direktivet om likabehandling i arbetslivetsenast den 2 december 2003.

I Finland finns bestämmelser om jämlikhetmellan människor och å andra sidan förbudmot diskriminering bland bestämmelsernaom de grundläggande fri- och rättigheterna igrundlagen (731/1999). Grundlagens be-stämmelser preciseras av de förbud mot dis-kriminering som anges i flera olika lagar

RP 269/2002 rd6

samt av bestämmelser som förpliktar tillopartiskt bemötande.

För att jämlikhet och förbud mot diskrimi-nering samt följderna vid överträdelse avförbudet skall regleras på ett övergripandesätt inom direktivets hela tillämpningsområ-de, föreslås att det skall stiftas en lag omtryggande av jämlikhet, nedan jämlikhetsla-gen. Den föreslagna lagen innebär att de kravsom uppställs för medlemsländerna i båda di-rektiven uppfylls nationellt. Det föreslås där-för att tillämpningsområdet för lagen skallstämma överens med de nämnda direktivensräckvidd.

2. Nuläge

2.1. Lagstiftning om jämlikhet mellanmänniskor och förbud mot diskrimi-nering

2.1.1. Grundlagen

I samband med grundlagsreformen företogsmånga ändringar och preciseringar i reger-ingsformen 1995. Kretsen av personer somomfattas av de grundläggande fri- och rättig-heterna och innehållet i garantierna för degrundläggande fri- och rättigheterna utvidga-des, rätten att inskränka de grundläggandefri- och rättigheterna preciserades och tilläm-parbeten för de grundläggande fri- och rät-tigheterna och tillsynsmekanismerna beträf-fande dem förbättrades. Det grundlagsenligaskyddet för individen stärktes, t.ex. jämlikhetoch jämställdhet.

Grundlagsutskottet konstaterade i sitt be-tänkande (GrUB 25/1994 rd) om regerings-propositionen att det faktum att de grundläg-gande fri- och rättigheterna formuleras exak-tare än förut i kombination med att de inter-nationella konventionerna om de mänskligarättigheterna tillmäts allt större betydelse ärägnade att ge de grundläggande fri- och rät-tigheterna större direkt tillämplighet. Den in-omstatliga ställningen stärktes för de interna-tionella konventionerna om de mänskliga rät-tigheterna, i synnerhet den europeiska kon-ventionen om de mänskliga rättigheterna.Samtidigt kvarstod dock grundlagen och deinternationella överenskommelserna som se-parata.

Syftet med regleringen av de grundläggan-de fri- och rättigheterna är att skydda indivi-dens frihet mot intrång från statsmakten, öv-rig offentlig verksamhet och verksamhet somkan jämföras med myndighetsverksamhet be-träffande ett enskilt rättsobjekt. Med stöd av106 § grundlagen, vilken styr domstolarnasverksamhet, blev de grundläggande fri- ochrättigheterna å andra sidan merabetydelsefulla även för relationerna mellanenskilda (s.k. horisontell verkan).

I grundlagsreformen år 2000 överfördes re-geringsformens reviderade bestämmelser omde grundläggande fri- och rättigheterna utanändringar till den nya grundlagen. I 6 § 1mom. grundlagen bestäms om jämlikhet mel-lan människor. Enligt bestämmelsen är allalika inför lagen. Med jämlikhet avses formelloch materiell jämlikhet, jämlikt bemötandeoch garanterande av lagbaserad rättvisa. En-ligt regeringens proposition med förslag tilländring av grundlagarnas stadganden om degrundläggande fri- och rättigheterna (RP309/1993 rd) inrymmer jämlikhetsbestäm-melsen också idén om faktisk jämställdhet.Bestämmelsen har ansetts inrymma förbudmot godtycklighet och krav på likadan be-handling i likadana fall.

Jämlikheten kompletteras av ett vidsträcktförbud mot diskriminering i 6 § 2 mom. En-ligt bestämmelsen får ingen utan godtagbartskäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ur-sprung, språk, religion, övertygelse, åsikt,hälsotillstånd eller handikapp eller av någonannan orsak som gäller hans eller hennesperson. Förteckningen över förbjudna dis-krimineringsgrunder är inte uttömmande,utan strävan har varit att identifiera för detfinska samhället betydelsefulla förbjudnagrunder för åtskillnad. Till skillnad från in-ternationella konventioner om de mänskligarättigheterna nämns inte ras och hudfärg sär-skilt i grundlagens förteckning över förbjud-na grunder för åtskillnad, eftersom begreppetursprung anses omfatta dem. Med ursprungavses nationellt och etniskt ursprung samtsamhälleligt ursprung. Enligt förarbetena tillgrundlagen kan annan orsak som gäller per-sonen vara t.ex. sexuell läggning eller med-verkan i föreningsverksamhet. Grundlagensförbud mot diskriminering gäller också indi-rekt diskriminering, dvs. åtgärder vars verk-

RP 269/2002 rd 7

ningar har ett diskriminerande resultat.De rättsliga förbuden syftar inte till att un-

danröja naturliga olikheter mellan männi-skor, utan icke-godtagbara åtskillnader pågrund av olikheterna. Det väsentliga är omåtskillnaden kan motiveras på ett sätt som ärgodtagbart med hänsyn till systemet medgrundläggande fri- och rättigheter. De kravsom ställs på motiveringen är höga i synner-het i fråga om de förbjudna grunder för åt-skillnad som räknas upp i bestämmelsen.Även segregation förbjuds, om detta inte pånågon godtagbar grund kan anses berättigat ien viss situation. Man talar om segregationnär olika befolkningsgrupper särskilt erbjudsenahanda tjänster.

Positiv särbehandling tillåts när jämlik-hetsprincipen, inom gränserna för godtagbarasyften och relativitetsprincipen, förutsättersådana åtskillnader som syftar till att undan-röja faktisk diskriminering i samhället genomatt förbättra ställningen och förhållandena fören viss grupp, t.ex. kvinnor, barn och minori-teter.

Utöver bestämmelsen om förbud mot dis-kriminering innehåller grundlagen också and-ra bestämmelser som tryggar jämlikhet mel-lan människor. Enligt 11 § grundlagen harvar och en religions- och samvetsfrihet. Tillreligions- och samvetsfriheten hör rätten attbekänna sig till och utöva en religion, rättenatt ge uttryck för sin övertygelse och rättenatt höra till eller inte höra till ett religiöstsamfund. Ingen är skyldig att mot sin överty-gelse ta del i religionsutövning. Bestämmel-sen omfattar religiösa och övriga världs- ellerlivsåskådningsläror.

I 13 kap. 2 § grundlagen tryggas förenings-frihet för var och en. Föreningsfriheten inne-fattar rätt att utan tillstånd bilda föreningar,höra till eller inte höra till föreningar och del-ta i föreningars verksamhet. Den fackliga fö-reningsfriheten och friheten att organisera sigför att bevaka andra intressen är likaså tryg-gad. I 13 kap. 3 § grundlagen sägs att närma-re bestämmelser om föreningsfriheten utfär-das genom lag.

Föreningsfriheten innefattar bl.a. rätt attansluta sig som medlem i en förening. Rättenförpliktar emellertid inte föreningar att god-känna alla ansökningar om medlemskap. Enperson har rätt att höra till en förening och

delta i dess verksamhet, men det föreliggerdock inte någon särskild rätt att förbli med-lem. Negativ föreningsfrihet innefattar rätt attinte höra till någon förening och rätt att ut-träda ur en förening.

Enligt 22 § grundlagen skall det allmännase till att de grundläggande fri- och rättighe-terna och de mänskliga rättigheterna tillgo-doses. Grundlagens primära ställning i för-hållande till andra lagar skall beaktas bådevid lagberedningen och inom myndigheter-nas övriga verksamhet. Enligt förarbetena tilllagen gäller förpliktelsen det allmännas skyl-dighet att trygga tillgodoseendet även för-verkligandet av rättigheterna i inbördes för-hållanden mellan privatpersoner.

2.1.2. Strafflagen

Enligt 11 kap. 9 § (578/1995) strafflagen ärdiskriminering ett straffbart brott. Enligt pa-ragrafen skall den som i näringsverksamhet,yrkesutövning, betjäning av allmänheten,tjänsteutövning eller något annat offentligtuppdrag eller vid anordnande av en offentligtillställning eller ett allmänt möte utan god-tagbart skäl inte betjänar någon viss personpå gängse villkor, förvägrar någon tillträdetill tillställningen eller mötet eller avlägsnarnågon därifrån eller försätter någon i en up-penbart ojämlik eller väsentligt sämre ställ-ning än andra på grund av dennes ras, natio-nella eller etniska ursprung, hudfärg, språk,kön, ålder, familjeförhållanden, sexuella in-riktning eller hälsotillstånd eller religion,samhälleliga åsikter, politiska eller fackligaverksamhet eller någon annan därmed jäm-förbar omständighet skall, om gärningen inteskall bestraffas som diskriminering i arbets-livet, för diskriminering dömas till böter ellerfängelse i högst sex månader.

Om verksamheten är av privat natur tilläm-pas diskrimineringsbestämmelsen bara omdet är fråga om näringsidkande eller yrkes-mässig verksamhet (förarbeten till bestäm-melserna om diskriminering i arbetslivet, RP94/1993 rd). Tillämpningsområdet omfattarinte t.ex. en enskilds diskriminerande förfa-rande när han eller hon hyr ut en bostadslä-genhet som han eller hon äger.

I tjänsteutövning är diskriminering straff-bar också när gärningen inte uppfyller rekvi-

RP 269/2002 rd8

sitet för någon form av diskriminering.Grundlagen och de internationella konven-tionerna om de mänskliga rättigheterna är så-dana bestämmelser som skall iakttas i tjäns-teutövning att brott mot eller underlåtelse attuppfylla tjänsteplikt som baserar sig på demskall bestraffas som brott mot tjänsteplikt (40kap. 10 § strafflagen) eller som brott mottjänsteplikt av oaktsamhet (40 kap. 11 §strafflagen).

Enligt 47 kap. 3 § strafflagen skall en ar-betsgivare eller en företrädare för denne somvid annonsering om en arbetsplats, vid valetav arbetstagare eller under ett anställnings-förhållande utan vägande och godtagbart skälförsätter en arbetssökande eller arbetstagare ien ofördelaktig ställning på grund av ras, na-tionellt eller etniskt ursprung, hudfärg, språk,kön, ålder, familjeförhållanden, sexuell in-riktning eller hälsotillstånd eller på grund avreligion, samhälleliga åsikter, politisk ellerfacklig verksamhet eller någon annan därmedjämförbar omständighet för diskriminering iarbetslivet dömas till böter eller fängelse ihögst sex månader. Rekvisitet för diskrimine-ring i arbetslivet kan uppfyllas samtidigt meddet allmänna diskrimineringsbrottet (11 kap.9 § strafflagen), varvid straffbestämmelsernai kapitlet om arbetsbrott i regel i egenskap avspecialbestämmelser skall tillämpas i förstahand.

Endast arbetsgivaren eller arbetsgivarensföreträdare kan som gärningsman göra sigskyldig till diskriminering i arbetslivet enligt47 kap. 3 § strafflagen. Arbetsgivare och ar-betsgivarens företrädare definieras i 47 kap.8 § strafflagen. Med arbetsgivare avses densom låter utföra arbete i ett arbetsförhållandeeller i ett tjänste- eller därmed jämförbart of-fentligrättsligt anställningsförhållande. Somarbetsgivare betraktas också den som faktisktutövar den beslutanderätt som hör till arbets-givaren.

Som arbetsgivarens företrädare betraktasmedlemmarna i ett lagstadgat eller annat be-slutande organ hos en juridisk person som ärarbetsgivare. Arbetsgivarens företrädare ärpå denna grund t.ex. medlemmar i ett aktie-bolags styrelse samt ledamöter i kommun-fullmäktige och kommunstyrelsen. Arbetsgi-varens företrädare är också de som i arbets-givarens ställe leder eller övervakar arbetet.

I 47 kap. 7 § strafflagen sägs att till straffdöms den mot vars förpliktelser gärningen el-ler försummelsen strider. Vid bedömningenav detta skall beaktas dennes ställning, artenoch omfattningen av hans uppgifter och be-fogenheter samt även i övrigt hans andel i attden lagstridiga situationen uppkommit ellerfortgått.

Diskriminering är förenad med en viss jäm-förelsekonstellation. Som jämförelseobjektkan i allmänhet användas andra arbetssökan-de eller andra sådana arbetstagare i arbetsgi-varens tjänst som arbetar med liknande upp-gifter eller annars under motsvarande förhål-landen som den diskriminerade. Enligt ovannämnda förarbeten till bestämmelsen om dis-kriminering i arbetslivet är det inte alltid enstraffbarhetsförutsättning att ett individuali-serat jämförelseobjekt skall kunna påvisasbland arbetsgivarens övriga arbetstagare.

Arbetsgivarens eller arbetsgivarens företrä-dares förfarande är diskriminerande, om haneller hon försätter en arbetssökande eller ar-betstagare i ofördelaktig ställning utan någotvägande, godtagbart skäl. Försättande i oför-delaktig ställning enligt paragrafen är intestraffbart, om det finns ett vägande och god-tagbart skäl till detta.

2.1.3. Diskrimineringsförbud som skalltillämpas i anställningsförhållan-den

Arbetsavtalslagen

I arbetsavtalslagen (55/2001) förutsätts attarbetsgivaren bemöter arbetstagarna opartisktoch förbjuds diskriminering. Helheten av be-stämmelser om diskriminering i arbetslivetomfattar även bestämmelserna om förenings-frihet och mötesrätt.

Enligt 2 kap. 2 § arbetsavtalslagen får ar-betsgivaren inte utan godtagbart skäl särbe-handla arbetstagare på grund av ålder, hälso-tillstånd, nationellt eller etniskt ursprung,sexuell inriktning, språk, religion, åsikt, fa-miljeförhållanden, fackföreningsverksamhet,politisk verksamhet eller någon annan där-med jämförbar omständighet. Enligt förarbe-tena till arbetsavtalslagen (RP 157/2000 rd)

RP 269/2002 rd 9

är förteckningen över diskrimineringsgrunderinte uttömmande, utan som förbjuden dis-kriminering betraktas också särbehandling avarbetstagare utan grundad anledning även påbasis av andra omständigheter som kan jäm-ställas med de i förteckningen nämnda om-ständigheterna. Sådana förbjudna diskrimine-ringsgrunder är sålunda bl.a. ras, hudfärg,handikapp, samhällsbakgrund och övertygel-se. Jämsides med politisk verksamhet ochfackföreningsverksamhet utgör även med-lemskap i fackförening och politiska åsikterförbjudna diskrimineringsgrunder. Om för-bud mot diskriminering på grund av kön be-stäms särskilt i lagen om jämställdhet mellankvinnor och män (609/1986), nedan jäm-ställdhetslagen.

Förbudet mot diskriminering kompletterasav det krav på opartiskt bemötande som ut-trycks i 2 kap. 2 § 3 mom. arbetsavtalslagen,där det sägs att arbetsgivaren även i övrigtskall bemöta arbetstagarna opartiskt, om detmed hänsyn till arbetstagarnas uppgifter ochställning inte finns anledning att avvika fråndetta. Med opartiskt bemötande avses attmänniskor behandlas lika i likartade situatio-ner. Aspekter som gäller opartiskt bemötandeär av betydelse både när förmåner beviljasoch när skyldigheter uppställs.

Som förbjuden diskriminering betraktasinte positiv särbehandling av sådana arbets-tagare eller grupper av arbetstagare som pågrund av t.ex. ålder, invaliditet, familjeansvareller social ställning anses vara i behov avsärskilt skydd.

Förbudet mot diskriminering enligt 2 kap.2 § 1 mom. arbetsavtalslagen iakttas ocksånär arbetstagare anställs (arbetsplatsannonse-ring, anställningsintervjuer, ingående av ar-betsavtal). Förbudet mot diskriminering på-verkar inte arbetsgivarens rätt att bland sö-kandena välja den mest lämpliga för uppgif-ten. En grundad anledning som berättigar tillolika behandling av arbetssökandena kanhänföra sig till t.ex. de krav som arbetsupp-gifterna uppställer (av en religionslärare kankrävas en viss religiös övertygelse).

Metoder och insamling av uppgifter i sam-band med anställning regleras i personupp-giftslagen (523/1999) och i lagen om integri-tetsskydd i arbetslivet (477/2001).

Enligt 13 kap. 1 § arbetsavtalslagen har ar-

betsgivare och arbetstagare rätt att höra tillföreningar och rätt att delta i sådana före-ningars verksamhet. Arbetstagare har ocksårätt att bilda en tillåten förening. Arbetsgiva-re och arbetstagare har likaså frihet att låtabli att höra till en förening som avses ovan.Det är förbjudet att hindra eller begränsa ut-övandet av denna rättighet och frihet. Ett av-tal som strider mot föreningsfriheten är ogil-tigt.

Enligt 13 kap. 2 § skall arbetsgivaren tillåtaatt arbetstagarna och deras organisationerunder pauser och utanför arbetstiden avgifts-fritt använder lämpliga lokaler i arbetsgiva-rens besittning för behandling av frågor somgäller anställningsförhållanden och frågorsom hör till en fackförenings verksamhet.Utövandet av mötesrätten får inte orsaka olä-genheter för arbetsgivarens verksamhet. Be-stämmelsen tillämpas på alla arbetsplatseroavsett antalet arbetstagare som arbetar där.

Med tanke på arbetslivet är den fackligaorganisationsfriheten en betydande del av fö-reningsfriheten. Medverkan i en fackföre-nings verksamhet eller deltagande eller väg-ran att delta i lagliga stridsåtgärder är inte engodtagbar grund för att någon skall avskedaseller särbehandlas i arbetslivet.

Sjömanslagen

Enligt 15 § 3 mom. sjömanslagen(423/1978) skall arbetsgivaren bemöta sinaarbetstagare opartiskt, så att ingen utan fogges en annan ställning på grund av börd, reli-gion, ålder, politisk verksamhet eller fackfö-reningsverksamhet eller annan därmed jäm-förlig omständighet. Bestämmelsen tillämpasockså när någon anställs i arbete. I fråga omdiskriminering på grund av kön hänvisas tilljämställdhetslagen.

Lagen om utsända arbetstagare

I lagen om utsända arbetstagare(1146/1999) sägs att oavsett vilken lag somannars skall tillämpas skall bl.a. bestämmel-serna om förbud mot diskriminering i 2 kap.2 § arbetsavtalslagen tillämpas på arbetsavtalför utsända arbetstagare.

RP 269/2002 rd10

Statstjänstemannalagen

I 6 § statstjänstemannalagen (750/1994)sägs att om de allmänna utnämningsgrunder-na bestäms i grundlagen. När en myndighetfattar beslut om en utnämning får den inteutan fog särbehandla någon på grund avbörd, nationalitet, kön, religion, ålder, poli-tisk verksamhet eller fackföreningsverksam-het eller någon annan därmed jämförbaromständighet.

I 125 § 2 mom. grundlagen sägs att de all-männa utnämningsgrunderna för offentligatjänster är skicklighet, förmåga och beprövadmedborgerlig dygd. Om utnämning och all-männa behörighetsvillkor bestäms i 3 kap.statstjänstemannalagen. Om tjänster till vilkaendast finska medborgare kan utnämnas be-stäms uttömmande i 7 § statstjänstemannala-gen. Om de språkkunskaper som krävs av enstatstjänsteman bestäms särskilt genom lag.Utöver de föreskrivna behörighetsvillkorenkan förutsättas andra egenskaper som främjarskötseln av tjänsteåliggandena, t.ex. kunska-per i främmande språk som förutsätts förskötseln av uppgifterna, samarbetsförmågasamt förmåga att uttrycka sig i tal och skrift.När utnämning prövas bedöms behörighets-villkoren särskilt för varje sökande, medanutnämningsgrunderna enligt grundlagen till-lämpas när sökandena jämförs sinsemellan.

I tjänsteförhållanden tillämpas kravet påopartiskt bemötande enligt 11 § statstjänste-mannalagen så, att en tjänsteman inte utanfog får särbehandlas på grund av börd, natio-nalitet, religion, kön, politisk verksamhet el-ler fackföreningsverksamhet eller någon an-nan därmed jämförbar omständighet. Enligt13 § statstjänstemannalagen skall myndighe-ten se till att tjänstemannen kommer i åtnju-tande av sina förmåner och rättigheter enligttjänsteförhållandet. Tjänstemän har i likhetmed övriga medborgare tryggats sammagrundläggande fri- och rättigheter, såsom ytt-randefrihet och frihet att uttrycka sig samt fö-reningsfrihet.

I statstjänstemannalagen finns en uttryckligbestämmelse om föreningsfrihet för tjänste-män. Enligt 12 § får en myndighet inte för-bjuda en tjänsteman att ansluta sig till ellerhöra till en förening, inte heller utöva på-tryckning på honom för att få honom att an-

sluta sig till en förening eller förbjuda honomatt utträda ur en sådan.

Arbetsgivartjänstemännens fackliga orga-nisering har dock begränsats i statstjänste-mannalagen. I 16 § sägs att en tjänsteman tillvars tjänsteåligganden hör att företräda statensåsom arbetsgivare får inte i en förening somrepresenterar statsanställda ha en sådan ställ-ning att hans verksamhet i föreningen står istrid med nämnda tjänsteåliggande. Begräns-ningen gäller i första hand de tjänstemän somnämns i 10 § förordningen om statens tjäns-tekollektivavtal (1203/1987), vilka skall före-träda staten som arbetsgivare i förhandling-arna om tjänstekollektivavtal.

Lagen om kommunala tjänsteinnehavares an-ställningstrygghet

I 2 § lagen om kommunala tjänsteinneha-vares anställningstrygghet (484/1996) sägsatt när en tjänst besätts eller medan ett tjäns-teförhållande fortgår får en kommun inteutan vägande och godtagbart skäl försätta ensökande eller en tjänsteinnehavare i en oför-delaktig ställning på grund av ras, nationellteller etniskt ursprung, hudfärg, språk, kön,ålder, familjeförhållanden, sexuell inriktningeller hälsotillstånd. Förbjudna diskrimine-ringsgrunder är likaså religion, samhälleligaåsikter, politisk eller facklig verksamhet ellernågon annan därmed jämförbar omständig-het.

I regeringens proposition med förslag tilllag om kommunala tjänsteinnehavare och lagom ändring av kommunallagen (RP196/2002 rd) föreslås att det stiftas en ny lagom kommunala tjänsteinnehavare. Samtidigtföreslås att ovan nämnda lag upphävs. Be-stämmelserna i den föreslagna lagen om kra-vet på opartiskt bemötande och förbud motdiskriminering motsvarar motsvarande be-stämmelser i arbetsavtalslagen. Propositionenbehandlas i riksdagen.

Kyrkolagen och förordningen om ortodoxakyrkosamfundet

I 76 § grundlagen sägs att i kyrkolagen(1053/1993) finns bestämmelser om den

RP 269/2002 rd 11

evangelisk-lutherska kyrkans organisationoch förvaltning. Enligt 2 kap. 2 § kyrkolagenhar kyrkan ensamrätt att föreslå kyrkolag iallt som rör endast kyrkans egna angelägen-heter, även ändrande och upphävande avkyrkolag. Kyrkans författning och förvalt-ning omfattar bl.a. grundstadgor om kyrkligamyndigheter och församlingsmyndigheteroch deras uppgifter. På grundval av bestäm-melsen i fråga har i kyrkolagen tagits in all-männa bestämmelser om tjänsteinnehavareoch arbetstagare.

Enligt 6 kap. 1 § 2 mom. kyrkolagen kanen medlem av den evangelisk-lutherska kyr-kan vara tjänsteinnehavare i kyrkan eller i enförsamling eller i en kyrklig samfällighet el-ler stå i ett sådant varaktigt arbetsförhållandesom ansluter sig till uppgifter vid gudstjäns-ter eller kyrkliga förrättningar eller som berördiakoni eller undervisning. Domkapitlet kanbevilja en präst i en annan kristen kyrka elleri ett annat religionssamfund dispens från det-ta behörighetsvillkor, om kyrkomötet hargodkänt ett sådant avtal om villkoren för ettömsesidigt utövande av prästämbetet somslutits med denna kyrka eller detta religions-samfund. Dispens kan beviljas tills vidare el-ler för viss tid.

Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finlandär ett offentligrättsligt samfund. I egenskapav ett offentligt samfund har den anställda ibåde offentligrättsliga tjänsteförhållandenoch privaträttsliga arbetsavtalsförhållanden.Syftet med användningen av tjänsteförhål-landen är att sköta sådana uppgifter inomkyrkan som kan omfatta utövande av offent-lig makt. Inom kyrkans verksamhet utövasoffentlig makt när andligt arbete utförs (präs-ter, lektorer, kantorer, diakonarbetare, ledareför ungdoms- och barnarbetet) och i förvalt-ningsuppgifter (förvaltnings- och ekonomi-ärenden, befolkningsregisterärenden) samt iassisterande uppgifter vid kyrkliga förrätt-ningar och fastighetsärenden (t.ex. kyrkväk-tare). För skötseln av en tjänst som försam-lingspräst förutsätts att personen i fråga harvigts till prästämbetet. Har en präst avvikitfrån kyrkans bekännelse, kan domkapitlet en-ligt 5 kap. 3 § 2 mom. kyrkolagen avstängahonom från utövning av prästämbetet och, påde villkor som anges i lagen, bevilja honomavsked.

Grundlagsutskottet har i ett utlåtande be-dömt förhållandet mellan 6 § 2 mom. och11 § grundlagen som följer: "Kyrkans grund-läggande kyrkolagsenliga uppgift är religiösoch anknuten till en viss trosbekännelse. Medhänsyn till kyrkans rätt till intern autonomienligt 11 § grundlagen håller utskottet obero-ende av 6 § 2 mom. grundlagen det för möj-ligt att det kan föreskrivas i lagen att med-lemskap i kyrkan är ett villkor för att kunnaväljas till kyrkans egna tjänster och uppgif-ter. Detta gäller obestridligen tjänster ochuppgifter som har ett direkt samband medkyrkans andliga verksamhet. Men dennamöjlighet kan enligt utskottets mening ut-sträckas också till andra typer av tjänster ochuppgifter."

Enligt 6 kap. 1 § 2 mom. kyrkolagen skallen arbetstagare i arbetsavtalsförhållande varamedlem av den evangelisk-lutherska kyrkan,om arbetet är av varaktig karaktär och anslu-ter sig till uppgifter vid gudstjänster ellerkyrkliga förrättningar eller berör diakoni el-ler undervisning. När arbetstagarens arbeteansluter sig till fullgörandet av kyrkans upp-gift har det ansetts vara omöjligt att utföraarbetet utan en övertygelse som tar sig ut-tryck i medlemskap. Frågan om när innehål-let i arbetet förutsätter medlemskap i kyrkanhar i fråga om arbetsavtalsförhållandet av-gjorts från fall till fall beroende på om arbets-tagarens arbetsuppgifter i det praktiska arbe-tet inbegriper religionsutövning och uppgifteri anslutning till religionsundervisning. Över-tygelse som kommer till uttryck i medlem-skap har ansetts ha betydelse också i sådanauppgifter som inte direkt innebär undervis-ning eller förkunnelse men som anknyter tillsådana uppgifter.

Ortodoxa kyrkosamfundet har i lag före-skrivits en särställning inom den offentligaförvaltningen. I 4 kap. förordningen om orto-doxa kyrkosamfundet (179/1970) bestämsom besättande av tjänster och befattningar iförsamlingen. I fråga om andliga arbetstagarenämns inte att de skall höra till kyrkan, efter-som det har ansetts att medlemskapet följerav arbetets beskaffenhet. Lagfarna assessorer(158 §), museiföreståndare (163 §) och nota-rier (164 §) skall höra till kyrkan.

RP 269/2002 rd12

Övriga avtal om arbete

Arbete som faller utanför arbetsavtalslagenhar reglerats i lagen om arbetsmarknadsstöd(1542/1993) och sysselsättningslagen(272/1987). Personer som deltar i arbetsprak-tik eller arbetslivsträning står inte i anställ-ningsförhållande enligt arbetsavtalslagen.Den arbetsrättsliga lagstiftningen skall till-lämpas på praktikanter endast om därom be-stäms särskilt.

Riksdagen har godkänt regeringens propo-sitionen med förslag till lag om offentlig ar-betskraftsservice (RP 225/2002 rd). Den nyalagen ersätter lagen om arbetskraftsservice(1005/1993), lagen om arbetskraftspolitiskvuxenutbildning (763/1990) och sysselsätt-ningslagen. Till den nya lagen överförs dess-utom från lagstiftningen om arbetslöshets-förmåner bl.a. 2 a kap. lagen om arbetsmark-nadsstöd, där det bestäms om arbetskraftspo-litiska åtgärder. I 8 kap. föreslås bestämmel-ser om arbetsmarknadsåtgärder. Arbetsmark-nadsåtgärder är arbetsprövning, arbetspraktikoch arbetslivsträning som äger rum på ar-betsplatsen utan anställningsförhållande. Ilagen finns det inte någon särskild bestäm-melse om förbud mot diskriminering, menenligt 2 kap. 3 § 1 mom. skall jämlikhet ochopartiskhet iakttas inom offentlig arbets-kraftsservice. Lagen om offentlig arbets-kraftsservice träder i kraft vid ingången av2003.

Närståendevårdares rättsliga ställning re-gleras i förordningen om stöd för närstående-vård (318/1993) och i 27 a och b § social-vårdslagen (710/1982). Vårdaren och kom-munen ingår ett avtal om stöd för närståen-devård Avtalet kan också ingås med en an-nan person än en anhörig eller närstående tillden vårdbehövande. Den som ingått ett avtalom stöd för närståendevård står inte i ett i ar-betsavtalslagen avsett anställningsförhållandetill den kommun som ingått avtalet, till denvårdbehövande eller den vårdbehövandesvårdnadshavare. Om familjevård bestäms ifamiljevårdarlagen (312/1992) och i 25 § so-cialvårdslagen. Med familjevård avses an-ordnande av vård, fostran eller annat uppe-hälle av en klient i privathem utanför perso-nens hem. I 1 § familjevårdarlagen konstate-ras att en familjevårdare som ingått ett upp-

dragsavtal inte står i sådant anställningsför-hållande som avses i arbetsavtalslagen tillden kommun som ingått avtalet. Inte heller idessa lagar finns det några särskilda bestäm-melser om förbud mot diskriminering.

2.1.4. Förbud mot diskriminering annan-stans i lagstiftningen

I lagstiftningen finns rikligt med sådanautanför arbetslivet tillämpliga bestämmelsersom förbjuder diskriminering och som ocksåkan anses innehålla förbud mot diskrimine-ring på grund av ursprung. Enligt 4 § 1 mom.lagen om klientens ställning och rättigheterinom socialvården (812/2000) har en klienträtt till socialvård av god kvalitet och gottbemötande utan diskriminering från den somlämnar socialvård Klienten skall bemötas såatt hans eller hennes övertygelse och integri-tet respekteras och så att hans eller hennesmänniskovärde inte kränks. Enligt 1 § lagenom stöd och service på grund av handikapp(380/1987) är syftet med lagen att främja dehandikappades förutsättningar att leva ochvara verksamma som jämbördiga medlem-mar av samhället. Tillämpning av enhetligaurvalskriterier förutsätts i gymnasielagen(629/1998), lagen om grundläggande utbild-ning (628/1998), lagen om yrkespedagogisklärarutbildning (452/1996) och i lagen omyrkeshögskolestudier (255/1995).

Enligt 6 § 3 mom. lagen om offentlig upp-handling (1505/1992) skall statliga ochkommunala myndigheter i alla skeden av ettupphandlingsförfarande bemöta kandidateroch anbudsgivare jämbördigt och utan dis-kriminering. Enligt 3 § 2 mom. förordningenom statliga byggnadsentreprenader(436/1994) skall de anbudsgivare som deltari anbudstävlan behandlas jämbördigt utandiskriminering. I 14 § elmarknadslagen(386/1995) och 8 § naturgasmarknadslagen(508/2000) förutsätts att försäljningsprisernaoch försäljningsvillkoren för nättjänsternasamt grunderna för hur de fastställs är objek-tiva och icke-diskriminerande för alla nätan-vändare, om inte något annat följer av sär-skilda skäl.

I lag bestäms också om jämlikhet när detgäller bl.a. parter (17 § lagen om förvalt-ningsförfarande, 598/1982), föreningsmed-

RP 269/2002 rd 13

lemmar (föreningslagen, 503/1989), med-lemmar i arbetslöshetskassor (lagen om ar-betslöshetskassor, 603/1984), vägdelägare(lagen om privata vägar, 358/1962) samt ak-tieägare (lagen om aktiebolag, 734/1978).Övriga bestämmelser om icke-diskrimineringfinns bl.a. i 4 § 1 mom. lagen om skogsvårds-föreningar (534/1998), 8 § lagen om allmän-na språkexamina (668/1994), 6 § 1 mom. la-gen om grundläggande konstundervisning(663/1998), 33 § 2 och 3 mom. föreningsla-gen, 3 § 2 mom. lagen om sammankomster(530/1999), 3 § lagen om patientens ställningoch rättigheter (785/1992), 23 § lagen om te-levisions- och radioverksamhet (744/1998)och 6 kap. 1 § värdepappersmarknadslagen(495/1989).

2.1.5. Övervakning av förbuden mot dis-kriminering

Enligt 108 och 109 § grundlag skall riks-dagens justitieombudsman och justitiekans-lern i statsrådet vid skötseln av sina uppgifterövervaka tillgodoseendet av de grundläggan-de fri- och rättigheterna och de mänskligarättigheterna. Övervakningen av förbudetmot diskriminering på grund av ursprung en-ligt grundlagen ingår som ett viktigt led i ju-stitieombudsmannens och justitiekanslernslaglighetsövervakning. Med anledning avklagomål gällande t.ex. diskriminering kanjustitieombudsmannen och justitiekanslernge parten en anmärkning med tanke på fort-sättningen. Justitieombudsmannen och justi-tiekanslern kan också tillkännage den somövervakas sin uppfattning om lagenligt förfa-rande eller göra honom eller henne uppmärk-sam på kraven enligt god förvaltningssed el-ler på aspekter som främjar tillgodoseendetav de grundläggande fri- och rättigheternaoch de mänskliga rättigheterna. Justitieom-budsmannen och justitiekanslern kan ocksåväcka åtal eller bestämma att åtal skall väck-as i ett ärende som omfattas av laglighets-övervakningen. Justitieombudsmannens ochjustitiekanslerns laglighetsövervakning gällerdock endast myndigheternas verksamhet ochskötseln av offentliga uppdrag.

Det hör till arbetarskyddsmyndigheternasuppgifter att övervaka förbud mot diskrimi-nering som skall tillämpas i anställnings- och

tjänsteförhållanden. Arbetarskyddsmyndig-heternas befogenheter och disponibla meto-der bestäms i enlighet med lagen om tillsy-nen över arbetarskyddet och sökande av änd-ring i arbetarskyddsärenden (131/1973), ned-an lagen om tillsynen över arbetarskyddet.

Enligt lagen om minoritetsombudsmannen(660/2001) skall minoritetsombudsmannenfrämja goda etniska relationer i samhället,följa och förbättra utlänningars och etniskaminoriteters ställning och rättigheter, rappor-tera om hur jämlikheten förverkligas för oli-ka etniska grupper samt om olika etniskagruppers förhållanden och ställning i samhäl-let, ta initiativ till undanröjande av diskrimi-nering och missförhållanden som minoritets-ombudsmannen har observerat, ge informa-tion om lagstiftningen om diskriminering pågrund av etniskt ursprung och om lagstift-ningen om etniska minoriteters och utlän-ningars ställning samt om tillämpningen avden, samt utföra de uppgifter som minori-tetsombudsmannen har enligt utlänningsla-gen (378/1991). Minoritetsombudsmannenskall dessutom i samarbete med andra myn-digheter övervaka att alla bemöts lika oavsettetniskt ursprung.

När minoritetsombudsmannen observeraretnisk diskriminering skall denne genom an-visningar och råd försöka förhindra att dis-krimineringen fortsätter eller upprepas. Mi-noritetsombudsmannen kan ta initiativ och gerekommendationer och råd som syftar till attförbättra goda etniska relationer och främjaetniska minoriteters ställning. Ärenden somgäller etnisk diskriminering kan anhängiggö-ras via minoritetsombudsmannen. I fråga omärenden som gäller etnisk diskriminering ochsom anmälts till minoritetsombudsmannenhar denne rätt att med samtycke av den somsaken gäller hänskjuta eller vidareanmälaärendena till den behöriga myndigheten. Mi-noritetsombudsmannen kan bifoga sitt utlå-tande i de ärenden som hänskjuts. Den behö-riga myndigheten skall underrätta minoritets-ombudsmannen om de åtgärder som vidtagitsi ett ärende.

Om minoritetsombudsmannen anser att ettärende är av avsevärd betydelse för förebyg-gande av etnisk diskriminering, kan om-budsmannen bistå eller förordna en underly-dande tjänsteman att bistå den som blivit ut-

RP 269/2002 rd14

satt för etnisk diskriminering då det gäller atttrygga hans eller hennes rättigheter eller vidbehov i detta syfte skaffa den diskrimineraderättshjälp.

Frågan om jämkning av och ogiltighet närdet gäller en privaträttslig rättsåtgärd avgörssom käromål vid allmänna domstolar.

Tillsynen över flera av de förbud mot dis-kriminering på grund av ursprung som före-skrivs i den vanliga lagstiftningen utövas iform av besvärsärenden eller andra förvalt-ningsrättskipningsärenden. Det här gäller isynnerhet sociala förmåner, utbildning, vill-kor för utövande av yrke, näring eller befatt-ning samt till vissa delar även boende.

Socialärenden som inkommer till förvalt-ningsdomstolarna gäller oftast socialvård Isocialvårdslagen bestäms om sökande avändring i beslut av både kommunala och stat-liga myndigheter. I fråga om beslut av kom-munala tjänsteinnehavare tillämpas föreegentligt förfarande för sökande av ändringdet rättelseförfarande som avses i lagens45 §. I ett beslut som ett kommunalt organmeddelat med anledning av en rättelse fårändring sökas genom besvär hos förvalt-ningsdomstolen. I förvaltningsdomstolensbeslut om lämnande av socialservice eller be-loppet av en avgift som fastställts för social-service får ändring inte sökas genom besvär.I förvaltningsdomstolens beslut om utbetal-ning av utkomststöd i enlighet med lagen omutkomststöd (1412/1997) eller utkomststö-dets belopp får ändring sökas genom besvärhos högsta förvaltningsdomstolen, om högstaförvaltningsdomstolen beviljar besvärstill-stånd.

Ärenden som avses i socialvårdslagen är avtypen förvaltningsbesvär, vilket innebär attbesvärsmyndigheten också har behörighet attändra beslut av en lägre myndighet. På be-handlingen av ärenden som gäller ändrings-sökande tillämpas förvaltningsprocesslagen(586/1996). Vid behandlingen av förvalt-ningsbesvär kan yrkandet på upphävande avbeslutet motiveras med vilken omständighetsom helst på basis av vilken beslutet kan be-traktas som lagstridigt med anledning av felsom skett vid förfarandet eller felaktig till-lämpning av lagstiftningen. Förvaltnings-myndighetens beslut kan betraktas som lag-stridigt också direkt på de grunder som avses

i grundlagen, bl.a. därför att förvaltnings-myndigheten konstateras ha handlat i stridmed förbudet mot diskriminering i 6 § grund-lagen. Upphävande av förvaltningsbeslut kanockså basera sig på en omständighet somförvaltningsdomstolen beaktat å tjänstensvägnar när den utrett saken.

I förvaltningsdomstolarna behandlas ettstort antal ärenden som gäller villkor för ut-övande av yrke, näring eller befattning. Medbeaktande av kraven enligt 21 § grundlagenskall i fråga om sådana myndighetsbeslut all-tid ordnas möjlighet att söka ändring hos åt-minstone en rättsinstans. I samband med så-dana ärenden kan såsom besvärsgrund ocksååberopas diskriminering på grund av ur-sprung, även om detta inte omnämns särskilti lagstiftningen.

Beslut om beviljande av olika slags när-ingsstöd är också i stor utsträckning besvärs-gilla. Också i fråga om dem utgörs rätts-skyddsmedlet i första instans vanligen av be-svär hos förvaltningsdomstolen. Använd-ningen av rättsskyddsmedlet kan vara för-enad med ett obligatoriskt rättelseförfarande,vilket gäller i synnerhet stöd till landsbygds-näringar. I fråga om stödbeslut som gällerlandsbygdsnäringar är besvärsinstansen van-ligen landsbygdsnäringarnas besvärsnämnd,som behandlar ärendena som förvaltningsbe-svär.

I fråga om utbildning har rättelseförfaran-den ordnats på basis av flera olika lagar. Sombesvärsärenden behandlas de i förvaltnings-domstolarna som första eller andra besvärs-instans.

Som första instans för sökande av ändring iärenden som gäller socialförsäkringar ochsocialbidrag tillämpas i dag rättelseförfaran-de i vida kretsar. Besvär som riktats till ensärskild besvärsnämnd eller försäkringsdom-stolen skickas till den socialskyddsinrättningsom fattat beslutet. Socialskyddsinrättningenskall rätta beslutet, om den bifaller de yrkan-den som framförts. Beslut kan rättas till för-mån för sökanden också i det fallet att besvärhar anförts först efter det att besvärstiden hargått ut.

Bestämmelser om rättelsebehandling avbesvär infördes på 1990-talet i alla centralalagar gällande olika förmåner inom socialför-säkringen och socialbidragen. Utöver be-

RP 269/2002 rd 15

stämmelser om rättelseplikt innehåller för-månslagarna gällande utkomstskydd vanligenockså bestämmelser enligt vilka social-skyddsinrättningen utan hinder av sitt tidiga-re beslut kan behandla ärendet på nytt när detär fråga om beviljande av en förvägrad för-mån eller tillägg till en beviljad förmån.

I ärenden som gäller förmåner inom ut-komstskyddet är en besvärsinstans avnämndtyp vanligen första besvärsinstans.Bortsett från vissa undantag får ändring inämndernas beslut sökas genom besvär hosförsäkringsdomstolen. I regeringens proposi-tion med förslag till lag om försäkringsdom-stolen och lagstiftning som har samband medden (RP 101/2002 rd) föreslås att de be-gränsningar gällande sökande av ändring en-ligt vilka det i fråga om vissa kategorier avärenden hittills inte varit möjligt att föraärendet till försäkringsdomstolen för avgö-rande skall slopas.

2.1.6. Tillsynspraxis när det gäller etnisktursprung

Minoritetsombudsmannen, som inledde sinverksamhet vid ingången av 2002, har redanflera gånger kontaktats i ärenden som hänförtsig diskriminering på grund av ursprung. En-ligt diarieanteckningar inlämnas årligen ca20 klagomål till riksdagens justitieombuds-man vilka gäller diskriminering. När detgäller justitieombudsmannen är det emeller-tid svårt att statistiskt klarlägga antalet dis-krimineringsklagomål, eftersom kategorierav ärenden som gäller diskriminering inte re-gistreras som sådana och ofta hänför sig frå-gan om diskriminering till andra påståenden.Under perioden 1.9—25.11.2002 registrerademinoritetsombudsmannens byrå drygt 70 fallav etnisk diskriminering. Omkring en fjärde-del av fallen ledde till olika typer av fortsattaåtgärder och tre fjärdedelar sköttes genområdgivning. Fallen gällde bl.a. anställning iarbete och sysselsättning, boende, socialtrygghet, studier och ställning vid läroanstal-ter samt rasistiskt motiverade trakasserier el-ler våldshandlingar.

År 2000 registrerade polisen 54 anmäl-ningar om brott under benämningen diskri-minering. År 2000 meddelades i underrätter-na 12 tillräknande domar och strafforder. Av

statistiken över anmälan om brott och dom-stolsstatisk gällande diskriminering framgårdock inte helt hur allmänt diskriminering pågrund av ursprung förekommer. Polisen ochrättskipningsmyndigheterna för inte någonsärskild statistik för ras, nationellt eller et-niskt ursprung eller hudfärg, vilka nämns ibrottsbenämningen för diskriminering. Dis-kriminering som hänför sig till ursprung an-sluter sig ofta som bibrott till huvudbrottet,t.ex. bedrägeri eller arbetstillståndsbrott.Diskrimineringen syns då inte i statistiken,eftersom domstolarnas avgöranden statistik-förs enligt huvudbrottet. All diskrimineringsom förekommer statistikförs inte heller. Detringa uppdagandet av diskrimineringsbrotttorde bero bl.a. på offrens rädsla att kontaktamyndigheterna, i synnerhet polismyndighe-terna, när de utsatts för diskriminering. Trös-keln för att föra ärendet till polisen för utred-ning och till domstol för behandling upplevssom hög. Det händer också att de som utsattsför diskriminering inte känner till sitt rätts-skydd.

Attitydundersökningar från de senaste årenvisar att diskriminering på grund av ursprungförekommer i Finland trots att attityderna harblivit något tolerantare efter lågkonjunkturen.Inga Jasinskaja-Lahtis, Karmela Liebkindsoch Tiina Vesalas undersökning om diskri-minering av invandrare i Finland (2001) visaratt diskriminering på grund av ursprung före-kommer bl.a. i samband med hyrning ochköp av bostäder och anlitande av offentligservice såsom social- och arbetskraftsservicesamt vid försök att anlita privat service t.ex.måltidsservice. Förekomsten av diskrimine-ringserfarenheter varierar på basis av det et-niska ursprungets ”synlighet” och även regi-onalt.

2.2. Den internationella utvecklingen ochinternationella dokument som ärbindande för Finland

2.2.1. Europeiska unionens lagstiftningom förbud mot diskriminering

I artikel 12 i EG-fördraget bestäms omjämlikhet för medborgarna. Enligt artikelnskall ingen få diskrimineras på grund av na-tionalitet. Genom Amsterdamfördraget ut-

RP 269/2002 rd16

vidgades denna jämlikhet till att gälla enstörre krets av personer. Enligt den nya arti-kel 13 i EG-fördraget kan rådet vidta lämpli-ga åtgärder för att bekämpa diskrimineringpå grund av kön, ras, etniskt ursprung, religi-on eller övertygelse, funktionshinder, åldereller sexuell läggning.

Europeiska unionens åtgärder mot diskri-minering utgör ett viktigt led i unionensgrundrättsliga dimension. Avsikten har varitatt genom artikel 13 understryka att Europe-iska unionen och dess institutioner respekte-rar de grundläggande fri- och rättigheterna.Medlemsstaterna har redan förbundit sig attskydda de grundläggande fri- och rättighe-terna genom nationella grundlagar och inter-nationella konventioner om de mänskliga rät-tigheterna.

I enlighet med artikel 6 i fördraget om Eu-ropeiska unionen bygger Europeiska unionenpå principerna om frihet, demokrati och re-spekt för de mänskliga rättigheterna och degrundläggande friheterna samt på rättsprinci-pen, vilka principer är gemensamma förmedlemsstaterna. Som allmänna principer förgemenskapsrätten respekterar unionen demänskliga rättigheterna och de grundläggan-de rättigheterna. Allas rätt till jämlikhet införlagen och rätt till skydd mot diskrimineringär universella rättigheter, som erkänts i denallmänna förklaringen om de mänskliga rät-tigheterna, Förenta nationernas (FN) konven-tion om avskaffande av allt slags diskrimine-ring av kvinnor, den internationella konven-tionen mot alla former av rasdiskriminering,den internationella konventionen om med-borgerliga och politiska rättigheter, den in-ternationella konventionen om ekonomiska,sociala och kulturella rättigheter samt i deneuropeiska konventionen angående skydd förde mänskliga rättigheterna och de grundläg-gande friheterna, vilka har undertecknats avalla medlemsstater.

Förbud mot diskriminering ingår också iEuropeiska unionens stadga om de grundläg-gande rättigheterna. I artikel 21 i stadgan omde grundläggande rättigheterna förbjuds alldiskriminering på grund av kön, ras, hudfärgeller etniskt eller samhälleligt ursprung, ge-netiska egenskaper, språk, religion eller över-tygelse, politisk eller annan åskådning, tillhö-righet till nationell minoritet, förmögenhet,

börd, funktionshinder, ålder eller sexuellläggning samt andra liknande omständighe-ter.

Enligt Europeiska gemenskapernas dom-stols etablerade ståndpunkt bestäms innehål-let i de grundläggande fri- och rättigheternadels av medlemsstaternas gemensamma kon-stitutionella traditioner, dels av sådana inter-nationella konventioner om de mänskliga rät-tigheterna som medlemsstaterna redan harundertecknat. Tolkningslinjen har senarefastställts i artikel 6.2 i unionsfördraget, därdet sägs att "unionen skall som allmännaprinciper för gemenskapsrätten respektera degrundläggande rättigheterna, såsom de garan-teras i Europakonventionen om skydd för demänskliga rättigheterna och de grundläggan-de friheterna, undertecknad i Rom den 4 no-vember 1950, och såsom de följer av med-lemsstaternas gemensamma konstitutionellatraditioner."

Förbuden mot diskriminering i anslutningtill gemenskapsrätten preciseras i två direktivsom gäller diskriminering, dvs. direktivet omlikabehandling i arbetslivet och diskrimine-ringsdirektivet. Direktiven motsvarar i höggrad varandra både till sin struktur och sittinnehåll. De behandlas därför här tillsam-mans.

I artiklarna 1 i direktiven definieras direk-tivens syfte. Syftet med diskrimineringsdi-rektivet är att fastställa en ram för bekämp-ning av diskriminering på grund av ras elleretniskt ursprung för att genomföra principenom likabehandling i medlemsstaterna. Medprincipen om likabehandling i direktiven av-ses att det inte får förekomma någon direkteller indirekt diskriminering på grund av raseller etniskt ursprung. I artikel 1 i direktivetom likabehandling i arbetslivet sägs på mot-svarande sätt att syftet med detta direktiv äratt fastställa en allmän ram för bekämpningav diskriminering i arbetslivet på grund avreligion eller övertygelse, funktionshinder,ålder eller sexuell läggning, för att principenom likabehandling skall kunna genomföras imedlemsstaterna.

Direktivens tillämpningsområde anges i ar-tikel 3 i båda direktiven. Inom ramen för ge-menskapens befogenheter skall direktiventillämpas på alla personer, såväl inom den of-fentliga som inom den privata sektorn, inklu-

RP 269/2002 rd 17

sive offentliga organ. Tillämpningsområdetför båda direktiven omfattar villkor för till-träde till anställning, till verksamhet somegenföretagare och till yrkesutövning, tillträ-de till yrkesvägledning, yrkesutbildning, hög-re yrkesutbildning och omskolning, anställ-nings- och arbetsvillkor, inklusive avskedan-de och löner, samt medlemskap och medver-kan i en arbetstagar- eller arbetsgivarorgani-sation eller i andra organisationer vars med-lemmar utövar ett visst yrke. Diskrimine-ringsdirektivet tillämpas dessutom i fråga omsocialt skydd, inklusive social trygghet samthälso- och sjukvård, sociala förmåner, ut-bildning samt tillgång till och tillhandahål-lande av varor och tjänster som är tillgängli-ga för allmänheten, inklusive bostäder. I arti-kel 3.2 i båda direktiven föreskrivs att direk-tivet inte omfattar särbehandling på grund avnationalitet och att det inte påverkar bestäm-melser och villkor för inresa till och bosätt-ning på medlemsstaternas territorium förmedborgare i tredje land och statslösa perso-ner. Det påverkar inte heller sådan behand-ling som beror på den rättsliga ställning sommedborgarna i tredje land och de statslösapersonerna har. I punkt 4 i ingressen i dis-krimineringsdirektivet konstateras bl.a. attnär det gäller tillgången till och tillhandahål-landet av varor och tjänster är det också vik-tigt att respektera skyddet för privat- och fa-miljelivet samt för transaktioner som utförs idet sammanhanget.

Enligt direktivet om likabehandling i ar-betslivet skall direktivet inte tillämpas på ut-betalningar från offentliga system eller lik-nande, däribland offentliga system för socialtrygghet eller socialt skydd. Medlemsstaternafår föreskriva att direktivet om likabehand-ling i arbetslivet inte skall tillämpas på för-svarsmakten när det gäller diskriminering pågrund av funktionshinder och ålder. Direkti-vet påverkar inte tillämpningen av nationelllagstiftning som gäller civilstånd och de för-måner som är avhängiga därav. Direktivetpåverkar inte heller de åtgärder som före-skrivs i lagstiftningen och som är nödvändigaför den allmänna säkerheten, ordningens be-varande, förebyggande av brott samt skyddför hälsa och andra personers fri- och rättig-heter.

I artiklarna 2 i direktiven bestäms om be-

greppet diskriminering. Begreppet diskrimi-nering omfattar både direkt och indirekt dis-kriminering på förbjudna diskriminerings-grunder enligt artikel 1 i direktiven. Som dis-kriminering definieras dessutom en föreskriftatt diskriminera.

Som direkt diskriminering betraktas enligtdirektiven att en person på någon förbjudendiskrimineringsgrund behandlas mindre för-månligt än en annan person behandlas, harbehandlats eller skulle ha behandlats i enjämförbar situation. För direkt diskrimineringförutsätts inte att en person avsiktligt särbe-handlas. Indirekt diskriminering förekommernär en skenbart neutral bestämmelse eller ettskenbart neutralt kriterium eller förfaringssättsärskilt missgynnar personer med en viss re-ligion eller övertygelse, ett visst funktions-hinder, en viss ålder, eller en viss sexuellläggning jämfört med andra personer, ominte bestämmelsen, kriteriet eller förfarings-sättet objektivt motiveras av ett berättigatmål och om medlen för att uppnå detta mål ärlämpliga och nödvändiga.

Enligt artiklarna 2.2 i direktiven är berätti-gad särbehandling möjlig om bestämmelsen,kriteriet eller förfaringssättet objektivt moti-veras av ett berättigat mål och om medlen föratt uppnå detta mål är lämpliga och nödvän-diga. Enligt artikel 2 i direktivet om likabe-handling i arbetslivet anses diskrimineringinte förekomma när arbetsgivaren eller varjeperson eller organisation på vilken direktivetär tillämpligt är skyldig, enligt den nationellalagstiftningen, att vidta lämpliga åtgärder ienlighet med principerna gällande personermed funktionshinder i artikel 5 för att undan-röja de nackdelar som denna bestämmelse,detta kriterium eller förfaringssätt för medsig.

Trakasserier skall anses vara diskrimine-ring när ett oönskat beteende som har sam-band med ras, etniskt ursprung, religion ellerövertygelse, funktionshinder, ålder eller sex-uell läggning syftar till eller leder till att enpersons värdighet kränks och att en hotfull,fientlig, förnedrande, förödmjukande ellerkränkande stämning skapas. Begreppet tra-kasserier får i detta sammanhang definieras ienlighet med medlemsstaternas nationellalagstiftning och praxis.

Som diskriminering anses föreskrifter att

RP 269/2002 rd18

diskriminera personer på ovan nämnda för-bjudna diskrimineringsgrunder. Villkoretgäller även sådana diskriminerande föreskrif-ter som ännu inte har tillämpats i praktiken.

Särbehandling i anslutning till någon dis-krimineringsgrund som anges i direktiven ärenligt direktiven tillåten bara i bestämda, av-gränsade situationer. Enligt artiklarna 4 i di-rektiven kan godtagbar särbehandling baserasig på verkliga och avgörande yrkeskrav.

I artikel 4.2 direktivet om likabehandling iarbetslivet föreskrivs särskilt om berättigadsärbehandling på grund av religion ellerövertygelse när det är fråga om yrkesmässigverksamhet i en organisation vars etiskagrundsyn baserar sig på en religion ellerövertygelse. Denna särbehandling skall skemed beaktande av konstitutionella bestäm-melser och principer i medlemsstaterna samtav de allmänna principerna i gemenskapsrät-ten och får inte åberopas som skäl för dis-kriminering på andra grunder. I direktivet omlikabehandling i arbetslivet behandlas intekyrkors och övriga offentliga eller privataorganisationers som handlar i enlighet mednationella författningar och lagar rätt att krä-va av de personer som arbetar för organisa-tionerna i fråga att de handlar i god tro och ärlojala mot organisationernas etiska grundsyn.Härvid förutsätts emellertid att direktivetsbestämmelser i övrigt respekteras.

Enligt artikel 6 i direktivet om likabehand-ling i arbetslivet får medlemsstaterna före-skriva att särbehandling på grund av ålderinte skall utgöra diskriminering om särbe-handlingen på ett objektivt och rimligt sättinom ramen för nationell rätt kan motiverasav ett berättigat mål som rör särskilt syssel-sättningspolitik, arbetsmarknad och yrkesut-bildning, och sätten för att genomföra dettasyfte är lämpliga och nödvändiga. Enligt ex-empelförteckningen i artikel 6.1 kan i sådansärbehandling i synnerhet inbegripas infö-rande av särskilda villkor för tillträde till an-ställning och till yrkesutbildning, anställ-nings- och arbetsvillkor, inbegripet villkorför avskedande och löner, för ungdomar ochäldre arbetstagare samt underhållsskyldigapersoner i syfte att främja deras anställbarheteller att skydda dem, fastställande av mini-mivillkor avseende ålder, yrkeserfarenhet el-ler anställningstid för tillträde till anställ-

ningen eller för vissa förmåner förknippademed anställningen, samt fastställande av enhögsta åldersgräns för rekrytering, grundat påden utbildning som krävs för tjänsten i frågaeller på att det krävs en rimligt lång anställ-ningsperiod innan personen i fråga skall pen-sioneras.

Enligt artikel 6.2 får medlemsstaternadessutom föreskriva att följande inte utgördiskriminering på grund av ålder: fastställan-de av åldersgräns för att, när det gäller före-tags- och yrkesbaserade system för socialtrygghet, komma i fråga för pensions- ellerinvaliditetsförmåner, inbegripet fastställandeav olika åldersgränser för arbetstagare ellergrupper eller kategorier av arbetstagare. Påmotsvarande sätt får det föreskrivas att dis-kriminering inte anses förekomma vid till-lämpningen inom ramen för dessa system avålderskriterier för försäkringstekniska beräk-ningar, under förutsättning att detta inte ledertill diskriminering på grund av kön.

Syftet med specialbestämmelsen gällandepersoner med funktionshinder i artikel 5 i di-rektivet om diskriminering i arbetslivet är attminska ojämlikheten på arbetsplatserna. Föratt garantera principen om likabehandling förpersoner med funktionshinder skall rimligaanpassningsåtgärder vidtas. Detta innebär attarbetsgivaren skall vidta de åtgärder som be-hövs i det konkreta fallet för att göra det möj-ligt för en person med funktionshinder att fåtillträde till, delta i eller göra karriär i arbets-livet, eller att genomgå utbildning, såvida så-dana åtgärder inte medför en oproportioner-lig börda för arbetsgivaren. Om denna bördai tillräcklig grad kompenseras genom åtgär-der som redan ingår i den berörda medlems-statens politik för personer med funktions-hinder bör den inte anses oproportionerlig.

I artikel 5 i diskrimineringsdirektivet och iartikel 7 i direktivet om likabehandling i ar-betslivet tillåts positiva särskilda åtgärder,som syftar till att förebygga eller gottgöraolägenheter i anslutning till någon av degrunder som nämns i artikel 1. I artikel 7.2 idirektivet om likabehandling i arbetslivetsägs att när det gäller personer med funk-tionshinder får principen om likabehandlinginte utgöra hinder för medlemsstaterna attbehålla eller anta bestämmelser om skydd förhälsa och säkerhet på arbetsplatsen eller för

RP 269/2002 rd 19

åtgärder som syftar till att införa eller behållabestämmelser eller förmåner i syfte att skyd-da dessa personer eller bidra till att de blirdelaktiga i arbetslivet.

I direktivet sägs också att medlemsstaternafår införa eller behålla bestämmelser som ärmer fördelaktiga när det gäller att upprätthål-la principen om likabehandling än de somanges i direktivet. Genomförandet av direkti-vet får inte utgöra skäl för att inskränka detskydd mot diskriminering som redan finns imedlemsstaterna på de områden som omfat-tas av direktivet.

Enligt bestämmelserna om tillvaratagandeav rättigheter i artikel 7 i diskrimineringsdi-rektivet och artikel 9 i direktivet om likabe-handling i arbetslivet skall medlemsstaternasäkerställa att alla som anser sig förfördeladepå grund av att principen om likabehandlinginte har tillämpats på dem har tillgång tillrättsliga och/eller administrativa förfaranden,inbegripet, när de anser det lämpligt, förlik-ningsförfaranden, för att säkerställa efterlev-naden av skyldigheterna enligt direktivet. Di-rektivet innebär att det står medlemsstaternafritt att pröva möjligheten att inför förlikning,men det tillåter inte att den som utsatts fördiskriminering inte förfogar över några andrarättsskyddsmedel än förlikning. I artikel 2sägs att medlemsstaterna skall säkerställa attjuridiska personer som i enlighet med de kri-terier som fastställs i deras nationella lag-stiftning har ett berättigat intresse av att sä-kerställa att bestämmelserna i direktivet ef-terlevs får, på den klagande personens vägnareller för att stödja denne, med hans eller hen-nes tillstånd, engagera sig i de rättsligaoch/eller administrativa förfaranden somfinns för att säkerställa efterlevnaden avskyldigheterna enligt direktivet. I artikel 3sägs att punkterna 1 och 2 inte påverkar till-lämpningen av nationella regler om tidsfris-ter för att väcka talan när det gäller principenom likabehandling.

Enligt artikel 8 i diskrimineringsdirektivetoch artikel 10 i direktivet om likabehandlingi arbetslivet skall medlemsstaterna, i enlighetmed sina nationella rättssystem, vidta nöd-vändiga åtgärder för att säkerställa att det,när personer som anser sig kränkta genom attprincipen om likabehandling inte har tilläm-pats på dem, inför domstol eller annan behö-

rig myndighet lägger fram fakta som ger an-ledning att anta att det har förekommit direkteller indirekt diskriminering, skall åligga sva-randen att bevisa att det inte föreligger någotbrott mot principen om likabehandling.

Bestämmelsen om bevisbörda tillämpasinte på straffrättsliga förfaranden. Medlems-staterna kan avstå från att tillämpa bestäm-melsen om bevisbörda på förfaranden där detåligger domstolen eller det behöriga organetatt utreda fakta i målet. Regeln om bevisbör-da behöver sålunda inte utsträckas till för-valtningsprocesser där domstolen enligt denså kallade officialprincipen ansvarar för attfakta utreds.

Enligt artikel 9 i diskrimineringsdirektivetoch artikel 11 i direktivet om likabehandlingi arbetslivet skall medlemsstaterna i sinarättsordningar införa nödvändiga bestämmel-ser för att skydda anställda mot uppsägningeller mot annan ogynnsam behandling somutgör en reaktion från arbetsgivarens sida påett klagomål inom företaget eller ett rättsligtförfarande som syftar till att se till att princi-pen om likabehandling följs. Bestämmelsenom bevisbörda tillämpas inte vid behandlingav ärenden som gäller förbud mot repressali-er.

Enligt artikel 13 i diskrimineringsdirektivetskall medlemsstaterna utse ett eller flera or-gan för främjande av likabehandling av allapersoner utan åtskillnad på grund av ras elleretniskt ursprung. Dessa organ får utgöra endel av organ som på nationell nivå har tilluppgift att tillvarata de mänskliga rättighe-terna eller att ta till vara enskildas rättigheter.Behörigheten för dessa organ omfattar föl-jande: att på ett oberoende sätt bistå personersom utsatts för diskriminering genom att dri-va klagomål om diskriminering, att genomfö-ra oberoende undersökningar om diskrimine-ring, att offentliggöra oberoende rapporterom och lämna rekommendationer i frågorsom rör sådan diskriminering.

Medlemsstaterna skall bestämma vilkasanktioner som skall tillämpas på överträdel-ser av de nationella bestämmelser som antas ienlighet med direktivet. Sanktionerna, somkan bestå av skadestånd till den utsatta per-sonen, skall vara effektiva, proportionerligaoch avskräckande. Enligt ordalydelsen i di-rektivet råder nationell valfrihet när det gäller

RP 269/2002 rd20

att utfärda bestämmelser om ekonomiskasanktioner.

Enligt artikel 14 i diskrimineringsdirektivetoch artikel 16 i direktivet om likabehandlingi arbetslivet skall medlemsstaterna vidtanödvändiga åtgärder för att säkerställa att la-gar och andra författningar som strider motprincipen om likabehandling upphävs, samtatt bestämmelser som strider mot principenom likabehandling som finns i individuellaavtal eller kollektivavtal, i interna regler förföretag samt i regler för vinstdrivande ellericke-vinstdrivande föreningar, för fria yrkes-utövare och för arbetstagar- och arbetsgivar-organisationer förklaras eller kan förklarasogiltiga eller ändras.

Enligt artikel 15 i diskrimineringsdirektivetoch artikel 17 i direktivet om likabehandlingi arbetslivet skall medlemsstaterna bestämmavilka sanktioner som skall tillämpas på över-trädelser av de nationella bestämmelser somantas i enlighet med direktiven och vidta allaåtgärder som behövs för deras genomföran-de.

Enligt artikel 11 i diskrimineringsdirektivetoch artikel 13 i direktivet om likabehandlingi arbetslivet skall medlemsstaterna vidta mo-tiverade åtgärder för att främja en dialogmellan arbetsmarknadens parter i syfte attfrämja likabehandling, inklusive genom attövervaka praxis på arbetsplatser, kollektivav-tal, etiska regler, forskning eller utbyte av er-farenheter och god praxis. Arbetsmarknadensparter skall likaså uppmuntras till att avtalaom bestämmelser mot diskriminering. Dessaöverenskommelser skall beakta de minimi-krav som föreskrivs i direktivet och motsva-rande nationella genomförandeåtgärder. En-ligt artikel 12 i diskrimineringsdirektivetskall medlemsstaterna också främja en dialogmed lämpliga icke-statliga organisationersom i enlighet med nationella lagar och prax-is har ett berättigat intresse av att motverkadiskriminering på grund av ras och etnisktursprung i syfte att främja principen om lika-behandling.

Medlemsstaterna skall se till att på lämpligtsätt och på hela sitt territorium informera be-rörda personer om de bestämmelser som an-tas enligt direktivet och om relevanta be-stämmelser som redan gäller. Dessutom före-skrivs att medlemsstaterna inom fem år och

därefter vart femte år till kommissionen skallöverlämna all information som kommissio-nen behöver för att utarbeta rapporter.

2.2.2. Övriga internationella överens-kommelser

Finland har tillträtt ca 50 internationellakonventioner om de mänskliga rättigheterna.I Finland har konventionerna i allmänhet in-lemmats i den nationella rättsordningen ge-nom s.k. blankettlagsförfarande. I stället föreller som komplement till blankettlagsförfa-randet används tidvis också s.k. transforma-tion, där normerna i fördraget omvandlas tillen del av det nationella rättssystemet genomdirekta materiellrättsliga bestämmelser. Debestämmelser i konventioner om de mänskli-ga rättigheterna som satts i kraft på ovannämnda sätt utgör en del av den nationellarättsordningen, som i Finland skall iakttasinom både rättskipningen och förvaltningen.

Ur Finlands perspektiv är de viktigastekonventionerna om de mänskliga rättigheter-na Förenta nationernas och Europarådets(ER) konventioner. Flera konventioner samtEuropeiska unionens stadga om de grundläg-gande rättigheterna innehåller bestämmelsersom förbjuder diskriminering på grund av ur-sprung och som understryker jämlikhet.

Europarådet

År 1990 ratificerade Finland konventionenom skydd för de mänskliga rättigheterna ochde grundläggande friheterna (FördrS 18—19,nedan Europeiska människorättskonventio-nen). Finland har förbundit sig att garanterade rättigheter och friheter som ingår i kon-ventionen för alla personer som omfattas avdess lagskipning. Diskriminering förbjuds iartikel 14 i Europeiska människorättskonven-tionen. Enligt förbudet mot diskrimineringgäller att åtnjutande av de fri- och rättighetersom anges i Europeiska människorättskon-ventionen skall säkerställas utan någon åt-skillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg,språk, religion, politisk eller annan åskåd-ning, nationellt eller socialt ursprung, tillhö-righet till nationell minoritet, förmögenhet,börd eller ställning i övrigt. I konventionenförbjuds dessutom att den används för att in-

RP 269/2002 rd 21

skränka mänskliga rättigheter eller grundläg-gande fri- och rättigheter som garanterats na-tionellt, internationellt eller på något annatsätt. Nationella och internationella system förskydd av rättigheter bör anses kompletteravarandra.

Finland har undertecknat tilläggsprotokoll12 till konventionen, vilket generellt förbju-der allt slags diskriminering. När protokolletträtt i kraft kan påstådd diskriminering i stör-re utsträckning än tidigare föras till Europe-iska människorättsdomstolen för behandling.Tilläggsprotokollet har ännu inte trätt i kraftinternationellt. När det träder i kraft kommeröverenskommelsen att fördjupa bestämmel-sen om förbud mot diskriminering i männi-skorättskonventionen med ett förbud mot alltslags diskriminering (artikel 1). Åtnjutandeav de rättigheter som anges i lag skall säker-ställas utan någon åtskillnad såsom på grundav kön, ras, hudfärg, språk, religion, politiskeller annan åskådning, nationellt eller socialtursprung, tillhörighet till nationell minoritet,förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.Ingen får på nämnda grunder diskrimineras imyndigheternas verksamhet.

Finland blev avtalsslutande part i Europe-iska sociala stadgan (FördrS 43—44/1991) år1991. Stadgan har ersatts av den revideradeEuropeiska sociala stadgan (1996, FördrS78/2002), som för Finlands del trädde i kraftden 1 augusti 2002. I inledningen till stadgankonstateras att alla människor bör tillförsäk-ras sociala rättigheter utan åtskillnad i frågaom ras, hudfärg, kön, religion, politiskåskådning, nationell härstamning eller socialtursprung. Europarådet har utarbetat en ram-konvention för skydd av nationella minorite-ter (1995, FördrS 1—2/1998). I artikel 4 iramkonventionen åtar sig de fördragsslutandeparterna att anta åtgärder för att främja jäm-likhet mellan personer som tillhör en natio-nell minoritet och dem som tillhör majorite-ten.

Förenta nationerna

I artikel 2 i den allmänna förklaring om demänskliga rättigheterna som antogs av FN:sgeneralförsamling år 1948 tillförsäkras envarrätt till alla de fri- och rättigheter som uttalasi förklaringen utan åtskillnad av något slag

såsom bl.a. ras, hudfärg, nationellt eller soci-alt ursprung, börd eller ställning i övrigt.Förklaringen om de mänskliga rättigheternastår som grund också för organisationens öv-riga människorättskonventioner.

I artikel 26 i FN:s internationella konven-tion om medborgerliga och politiska rättighe-ter (FördrS 7—8/1976, MP-konventionen)från år 1966 förbjuds diskriminering pågrund av bl.a. ras, hudfärg, nationell eller so-cial härkomst, börd eller ställning i övrigt.Alla är lika inför lagen och har rätt till sam-ma skydd av lagen utan åtskillnad av någotslag.

Motsvarande förbud mot diskrimineringingår i artikel 2.2 i FN:s internationella kon-vention om ekonomiska, sociala och kulturel-la rättigheter (FördrS 6/1976, nedan ESK-konventionen). ESK-konventionen gällerbl.a. rätt till socialskydd, skydd för familjensamt rätt till undervisning och kulturliv. Fin-land har ratificerat båda ovan nämnda kon-ventioner 1976.

Finland har dessutom ratificerat 1965 årsinternationella konvention mot alla former avrasdiskriminering (FördrS 37/1970), konven-tionen om avskaffande av alla slags diskri-minering av kvinnor (FördrS 68/1986) samt1989 års konvention om barnets rättigheter(FördrS 59—60/1991). Också dessa konven-tioner understryker människornas jämlikhetoch förbjuder diskriminering.

Ett centralt fördrag i fråga om undervisningär den konvention mot diskriminering inomundervisningen (FördrS 59/1971) som FN:sorganisation för utbildning, vetenskap ochkultur (UNESCO) ingick år 1960. Finland ra-tificerade konventionen år 1971.

Internationella arbetsorganisationens (ILO)konvention nr 111 angående diskriminering ifråga om anställning och yrkesutövning(FördrS 63/1970) är allmän och gäller alldiskriminering på arbetsmarknaden och isamband med yrkesutövning. I konventionenförutsätts att varje medlemsstat förbinder sigatt utforma och tillämpa en nationell politikavsedd att genom metoder, anpassade efterlandets förhållanden och praxis, främja lik-ställdhet med avseende å möjligheter och be-handling i fråga om anställning och yrkesut-övning i syfte att avskaffa varje diskrimine-ring i nämnda hänseende. I konventionen av-

RP 269/2002 rd22

ses med diskriminering varje åtskillnad, ute-slutning eller företräde på grund av ras, hud-färg, kön, religion, politisk uppfattning, na-tionell härstamning eller socialt ursprung.Varje medlemsstat får efter hörande av repre-sentativa arbetsgivar- och arbetstagarorgani-sationer samt andra lämpliga instanser i sam-hället, besluta vad som skall betraktas somåtskillnad, uteslutning eller företräde. Kon-ventionen tillämpas på yrkesutbildning, till-träde till arbete och ett bestämt yrke samt påarbetsvillkor och arbetsförhållanden. Varjeåtskillnad, uteslutning eller företräde somgrundar sig på för anställningen av dennasnatur följande fordringar skall inte anses så-som diskriminering.

Av betydelse med tanke på diskrimineringär även ILO:s konvention nr 158 om uppsäg-ning av anställningsavtal på arbetsgivarensinitiativ (FördrS 114/1992) från år 1982, somFinland ratificerade år 1992. I konventionenges exempel på omständigheter som inte kanutgöra giltigt skäl för uppsägning. Grundernaär huvudsakligen desamma som föreskrivs imänniskorättskonventionerna. I konventio-nen finns dessutom bestämmelser om förfa-randet vid uppsägning.

2.3. Lagstiftning om icke-diskriminering ivissa EU-medlemsländer

I Europeiska unionens medlemsländer på-går som bäst en revidering av lagstiftningenom diskriminering. Eftersom tiden för det na-tionella genomförandet av bägge direktiveninfaller under senare hälften av 2003 är lag-stiftningsarbetet ännu inte färdigt. Här är detdärför inte nödvändigt att klarlägga innehål-let i den lagstiftning i medlemsländerna somhåller på att ändras.

2.4. Bedömning av nuläget

Bestämmelsen om jämlikhet mellan männi-skor i 6 § 1 mom. grundlagen och förbudetmot diskriminering i 6 § 2 mom. täcker deförbud mot diskriminering som föreskrivs idirektivet om likabehandling i arbetslivet ochdiskrimineringsdirektivet. Normerna gällan-de förbud mot diskriminering i vanliga lagarpreciserar grundlagens förbud mot diskrimi-nering.

Grundlagen har ett övergripande tillämp-ningsområde. Grundlagen tillämpas inom allmyndighetsverksamhet.

Syftet med 1995 års reform av de grund-läggande fri- och rättigheterna var att öka degrundläggande fri- och rättigheternas direktatillämpbarhet i domstolarna. Om tillämp-ningen av en lagbestämmelse i ett ärendesom behandlas av en domstol uppenbart skul-le strida mot grundlagen, skall domstolen gegrundlagsbestämmelsen företräde (106 §grundlagen). Om konflikten med grundlageninte är uppenbar bör domstolen försöka und-vika konflikten genom en lagtolkning somställer sig positiv till de grundläggande fri-och rättigheterna. Enligt den princip somgrundlagsutskottet fastställt bör domstolenvälja ett sådant alternativ bland de godtagba-ra alternativa lagtolkningarna som bäst främ-jar syftet med den grundläggande fri- och rät-tigheten (GrUU 25/1994 rd).

Grundlagens förbud mot diskriminering harbetydelse även för andra myndigheters verk-samhet. Om en bestämmelse i en förordningeller någon annan författning på lägre nivå änlag strider mot grundlagen eller någon annanlag, får den inte tillämpas av domstolar ellerandra myndigheter (107 § grundlagen). Irättslitteraturen har principen om en lagtolk-ning som ställer sig positiv till de grundläg-gande fri- och rättigheterna ansetts gälla ävenförvaltningsmyndigheter.

Ställningen för bestämmelserna om degrundläggande fri- och rättigheterna som di-rekt tillämpliga normer för myndigheternasverksamhet befästs genom den allmännaskyldighet som det allmänna enligt 22 §grundlagen har att se till att de grundläggan-de fri- och rättigheterna och de mänskligarättigheterna tillgodoses. Med det allmännasom är bundet av de grundläggande fri- ochrättigheterna avses åtminstone staten, kom-munerna, landskapet Åland och evangelisk-lutherska kyrkan som självstyrelsesamfund,organisationer för indirekt offentlig förvalt-ning, såsom Folkpensionsanstalten, FinlandsBank och offentligrättsliga föreningar, såsomrenbeteslag och skogsvårdsföreningar. Skyl-digheten att tillgodose är bindande för detallmänna i all dess verksamhet, såväl inomlagstiftningen och förvaltningen som inomrättskipningen.

RP 269/2002 rd 23

I likhet med de övriga bestämmelserna omde grundläggande fri- och rättigheterna angerförbudet mot diskriminering i princip förhål-landet mellan det allmänna och individen,dvs. av tillämpningsområdet för diskrimine-ringsdirektivet täcker det i första hand denoffentliga sektorn.

Dessutom utsträcker det sin verkan äventill förhållandena mellan enskilda medborga-re. Trots att verkningarna av förbudet motdiskriminering på förhållandena mellan en-skilda i första hand förmedlas via vanlig lag-stiftning, har bestämmelsen i 6 § grundlageninom domstolarnas rättskipning direkt tolk-ningseffekt även för förhållandena mellanenskilda. Förbjuden diskriminering kan med-föra skadeståndsskyldighet för den som ut-övat diskriminering. Diskriminerande avtals-villkor kan också anses vara ogiltiga medstöd av jämkningsbestämmelsen i 36 § lagenom rättshandlingar på förmögenhetsrättensområde (228/1929, nedan rättshandlingsla-gen), i 6 § lagen om hyra av bostadslägenhet(481/1995) eller i någon annan lag.

I Finland finns det inte någon så som van-lig lag stiftad lag som tryggar allmän jämlik-het och förbjuder diskriminering, utan på-följderna av överträdelser av de förbud motdiskriminering som anges i olika lagar samträttsskyddsmedlen i anslutning till dem be-gränsas till tillämpningsområdet för respekti-ve lag. Tillämpningsområdena för dessa spe-ciallagar täcker inte till alla delar tillämp-ningsområdena för diskrimineringsdirektivetoch direktivet om diskriminering i arbetsli-vet. Bristerna gäller områden enligt både dis-krimineringsdirektivet och direktivet om li-kabehandling i arbetslivet, t.ex. arbete utan-för ett anställningsförhållande och lagstift-ning om utbildning samt lagstiftningen omtillhandahållande av och tillgång till varoroch tjänster, t.ex. boende.

I diskrimineringsdirektivet och direktivetom likabehandling i arbetslivet förbjuds bådedirekt och indirekt diskriminering. Enligt re-gerings propositionen gäller förbudet motdiskriminering i 6 § 1 mom. grundlagen intebara direkt diskriminering utan även åtgärdersom indirekt leder till ett diskriminerande re-sultat. Annanstans i lagstiftningen har detendast i jämställdhetslagen uttryckligen an-getts att indirekt diskriminering är förbjuden.

Enligt direktiven är trakasserier en förbju-den form av diskriminering. I lagstiftningen iFinland har det endast i jämställdhetslagenuttryckligen angetts att trakasserier är för-bjudna samt i den arbetarskyddslag(738/2002) som träder i kraft den 1 januari2003. Trakasserier enligt jämställdhetslagengäller sexuella trakasserier, och bestämmel-sen i arbetarskyddslagen förbjuder sådanatrakasserier på arbetsplatsen som riktar sigmot arbetstagarna och som medför olägenhe-ter för deras hälsa.

I direktiven definieras likaså föreskrifter attdiskriminera som förbjuden diskriminering. Ilagstiftningen en föreskrift att diskriminerabara förbjudits som en straffbar gärning. Enföreskrift att diskriminera kan bli straffbarinte bara som diskriminering (11 kap. 9 §strafflagen) utan också t.ex. som hets motfolkgrupp (11 kap. 8 § strafflagen), som of-fentlig uppmaning till brott eller olaga hot(25 kap. 7 § strafflagen) eller anstiftan (5kap. 2 § strafflagen) eller medhjälp till brott(5 kap. 3 § strafflagen).

Utöver begreppet diskriminering definierasi direktiven situationer där särbehandling intebetraktas som diskriminering. Enligt 6 § 2mom. grundlagen får ingen utan godtagbartskäl särbehandlas på de grunder som nämns ibestämmelsen. Enligt ovan nämnda reger-ingsproposition innebär paragrafen inte för-bud mot all slags åtskillnad mellan männi-skor även om åtskillnaden baserar sig på skälsom uttryckligen nämns i diskrimineringsbe-stämmelsen. Det väsentliga är om åtskillna-den kan motiveras på ett sätt som är godtag-bart med tanke på systemet med grundläg-gande fri- och rättigheter. Enligt direktiventolkas sådan särbehandling i anslutning tilldiskrimineringsgrunderna enligt momentetsom baserar sig på arbetsuppgifternas kvali-tet och verkliga och avgörande yrkeskrav påsamma sätt som t.ex. det krav på godtagbaraskäl som föreskrivs i 2 kap. 2 § 1 mom. ar-betsavtalslagen.

I direktivens artikel om positiva särskildaåtgärder tillåts specialåtgärder som syftar tillatt förebygga eller gottgöra olägenheter i an-slutning till någon av diskrimineringsgrun-derna gällande personer. Det förbud mot dis-kriminering som föreskrivs i 6 § grundlagenhindrar inte sådan positiv särbehandling som

RP 269/2002 rd24

behövs för att säkerställa faktisk jämlikhet.Positiv särbehandling är tillåten enligt grund-lagen, om åtgärden har objektiva grundersom kan godtas med tanke på systemet medgrundläggande fri- och rättigheter och om åt-gärden står i korrekt relation till de eftertrak-tade förmånerna (GrUU 38/1998 rd).

I 17 § 4 mom. grundlagen föreskrivs dess-utom rätt för olika grupper att bevara och ut-veckla sitt språk och sin kultur och i 22 § fö-reskrivs skyldighet för det allmänna att se tillatt de grundläggande fri- och rättigheternaoch de mänskliga rättigheterna tillgodoses.

Enligt bestämmelserna om bevisbördansfördelning i artikel 8 i diskrimineringsdirek-tivet och i artikel 10 i direktivet om likabe-handling i arbetslivet skall medlemsstaternavidta nödvändiga åtgärder för att säkerställaatt det, när personer som anser sig kränktagenom att principen om likabehandling intehar tillämpats på dem, inför domstol eller an-nan behörig myndighet lägger fram faktasom ger anledning att anta att det har före-kommit direkt eller indirekt diskriminering,skall åligga svaranden att bevisa att det inteföreligger något brott mot principen om lika-behandling.

Om bevisbördans fördelning vid rättegång itvistemål bestäms allmänt i 17 kap. 1 § 1mom. rättegångsbalken. Enligt momentetskall käranden bevisa de omständigheter somstöder käromålet. Anför svaranden till sinförmån någon omständighet skall även sva-randen styrka den med bevis. Bestämmelsenhar trots allt inte tolkats så att bevisskyldig-heten skulle vara förenad med vilken av par-terna som är kärande och vilken som är sva-rande. Parternas ställning inom det materiellarättsförhållandet är det centrala vid bevisbör-dans fördelning. Exempelvis bevisbördangällande ogiltigt avtal har den som åberoparogiltigheten oavsett om han eller hon är kä-rande eller svarande i rättegången.

I speciallagstiftningen finns också någrabestämmelser om bevisbördans fördelning.Sådana bestämmelser finns t.ex. i köplagen(355/1987, 27 § 1 mom.), rättshandlingslagen(25 § 1 mom.), arbetsavtalslagen (7 kap. 9 §2 mom.) och jämställdhetslagen (8 §).

I lagstiftningen finns inte någon allmän be-stämmelse om bevisbördans fördelning närdiskrimineringsärenden behandlas. Inom

rättspraxisen och rättslitteraturen har det vis-serligen ansetts att i diskrimineringsärendengäller bevisbördan inte enbart käranden. Dethär har också skrivits in i motiveringen till 2kap. 2 § 1 mom. arbetsavtalslagen så, att omen arbetstagare anser att arbetsgivarens förfa-rande strider mot diskrimineringsförbudet el-ler att det står i strid med kravet på lika be-handling skall arbetstagaren förete en sanno-lik anledning eller sannolika skäl till att ar-betsgivaren har särbehandlat honom ellerhenne av någon sådan orsak som nämns i pa-ragrafen. Arbetsgivaren skall därefter visa attdet har funnits godtagbara skäl till dennesförfarande.

Direktivens bestämmelser om bevisbördansfördelning förutsätter att principen om bevis-bördans fördelning utsträcks till alla de om-råden som omfattas av direktivets tillämp-ningsområde.

I direktiven förutsätts nationella bestäm-melser om förbud mot repressalier. I denfinska lagstiftningen föreskrivs förbud motrepressalier endast i 8 § 2 mom. jämställd-hetslagen. Även om det inte finns någon all-män bestämmelse om förbud mot repressalierär repressalier förbjudna när de uppfyllerrekvisitet för någon annan förbjuden gärning,såsom misshandel eller ärekränkning.

Enligt artikel 15 i diskrimineringsdirektivetoch artikel 17 i direktivet om likabehandlingi arbetslivet skall medlemsstaterna föreskrivaeffektiva, proportionerliga och avskräckandesanktioner när det gäller överträdelse av för-budet mot diskriminering. Utanför det straff-rättsliga förfarandet kan enligt lagstiftningeni Finland som påföljd vid förbjuden diskri-minering i första hand utdömas skadestånd.Enligt den finska lagstiftningen förutsättsuppsåtligen eller av vållande förorsakad ska-da för att skadestånd skall utdömas. Enligtskadeståndslagen (412/1974) kan det bli ak-tuellt att ersätta person-, sak- och förmögen-hetsskador. Den som vållats kroppsskada el-ler annan personskada har rätt att få ersätt-ning för sjukvårdskostnaderna och andra ut-gifter till följd av skadan, minskade inkoms-ter eller försörjning, sveda och värk samt feleller annat bestående men.

Skada till följd av diskriminering har oftakaraktär av lidande. Med stöd av 5 kap. 6 §skadeståndslagen skall för lidande dömas i

RP 269/2002 rd 25

enlighet med bestämmelserna om personska-da i skadeståndslagen, då lidande förorsakatsgenom brott mot frihet, ära eller hemfrid, el-ler annat dylikt brott. Kopplingen av lidandesom skall ersättas till straffrättsligt ansvaruppfyller inte de krav som ställs i direktiven.

Med stöd av rättshandlingslagen kan dis-kriminerande avtalsvillkor i vissa fall jämkaseller helt förbises. Det kan bestämmas att enogrundad förmån som fåtts genom diskrimi-nerande avtalsvillkor skall återställas. Dessapåföljder beror dock inte direkt på överträ-delse av förbudet mot diskriminering, utan påsträvan att rätta till ett avtalsförhållande somkommit i obalans i och med diskriminering.

Om tillvaratagande av rättigheterna för densom utsatts för diskriminering bestäms i arti-kel 7 i diskrimineringsdirektivet och i artikel9 i direktivet om likabehandling i arbetslivet.Om organ för främjande av likabehandlingbestäms i sin tur i artikel 13 i diskrimine-ringsdirektivet.

Den som diskriminerats förfogar över flerarättsskyddsmedel. Efter att ha fått ett diskri-minerande myndighetsbeslut kan den diskri-minerade söka rättelse eller ändring i beslutetgenom de fullföljdsmedel som föreskrivs ilag och som beskrivs ovan under 2.1.5. Ettdiskrimineringsärende kan upptas till be-handling som civilmål i allmän domstol. Omdiskrimineringen uppfyller rekvisitet enligtstrafflagen, behandlas ärendet vid en straff-process. Den som deltar i en rättsprocess kanfå rättshjälp av statens medel så som bestämsi rättshjälpslagen (257/2002). Rättshjälpenomfattar juridisk rådgivning och behövligaåtgärder samt biträdande i domstol och hosandra myndigheter och befrielse från vissakostnader i samband med behandlingen av ettärende, så som bestäms i lagen. Med stöd avrättshjälpslagen kan man dock inte undgårisken att bli tvungen att ersätta motpartensrättegångskostnader.

För främjande av etnisk jämlikhet har Fin-land en minoritetsombudsman. Enligt upp-giftsbeskrivningen är minoritetsombudsman-nen en sakkunnigmyndighet av vilken densom utsatts för diskriminering på grund avursprung kan be om anvisningar och rådsamt, i ärenden som är av avsevärd betydelseför förebyggande av etnisk diskriminering,även rättshjälp. När minoritetsombudsman-

nen observerar etnisk diskriminering skalldenne genom anvisningar och råd försökaförhindra att diskrimineringen fortsätter ellerupprepas. Minoritetsombudsmannen kan tainitiativ och ge rekommendationer och rådsom syftar till att förbättra goda etniska rela-tioner och främja etniska minoriteters ställ-ning. Ärenden som gäller etnisk diskrimine-ring kan anhängiggöras via minoritetsom-budsmannen. I fråga om ärenden som gälleretnisk diskriminering och som anmälts tillminoritetsombudsmannen har denne rätt attmed samtycke av den som saken gäller hän-skjuta eller vidareanmäla ärendena till denbehöriga myndigheten. Minoritetsombuds-mannen kan bifoga sitt utlåtande i de ärendensom hänskjuts. Den behöriga myndighetenskall underrätta minoritetsombudsmannenom de åtgärder som vidtagits i ett ärende.

Enligt uppgiftsbeskrivningen är minoritets-ombudsmannen inte en rättsskyddsmyndig-het utan en sakkunnigmyndighet. I regering-ens proposition med förslag till lagstiftningom diskrimineringsombudsmannen (RP39/2001 rd) förutsåg regeringen dock de kravsom diskrimineringsdirektivet förutsätter ge-nom att konstatera att minoritetsombuds-mannens befogenheter och resurser bör om-prövas senast när genomförandet av diskri-mineringsdirektivet inleds.

I ärenden som gäller myndigheternas verk-samhet får den som utsatts för diskrimineringdessutom klaga hos riksdagens justitieom-budsman eller justitiekanslern i statsrådet.

3. Proposit ionens mål och de vikt i-gaste förslagen

3.1. Mål och medel

Syftet med propositionen är att genomföradiskrimineringsdirektivet och direktivet omlikabehandling i arbetslivet. Den föreslagnajämlikhetslagen innebär att de krav som di-rektiven uppställer för medlemsländerna upp-fylls nationellt.

Trots att förbud mot diskriminering anges iflera olika lagar föreslås att bestämmelser omjämlikhet och förbud mot diskrimineringsamt om följderna vid överträdelse av förbu-det, vilka på ett övergripande sätt omfattartillämpningsområdet för båda direktiven, ut-

RP 269/2002 rd26

färdas i en allmän lag om tryggande av jäm-likhet. Den allmänna lagen ersätter inte deförbud mot diskriminering som redan finns ilagstiftningen. Bestämmelserna i den all-männa lagen skall beaktas vid tillämpningenav bestämmelserna om diskrimineringsför-bud i sådana speciallagar som omfattas avtillämpningsområdet för den allmänna lagen.

Det föreslås att tillämpningsområdet för la-gen anges på motsvarande sätt som i denämnda direktiven. Tillämpningsområdet ärtudelat så, att på de områden som nämns i 2 §1 mom. skall diskriminering vara förbjudenpå alla de diskrimineringsgrunder som nämnsi lagen, medan 2 mom. däremot gäller förbudmot diskriminering på grund av etniskt ur-sprung.

Enligt förslaget skall de förbjudna diskri-mineringsgrunderna motsvara både de grun-der som avses i 6 § 2 mom. grundlagen ochde diskrimineringsgrunder som anges i direk-tivet. Förteckningen över förbjudna diskri-mineringsgrunder har sålunda ett mera om-fattande innehåll än diskrimineringsgrunder-na enligt direktiven. De nya bestämmelsernaom bl.a. begreppet diskriminering och förfa-rande som inte skall betraktas som diskrimi-nering, förbudet mot repressalier samt bevis-bördan skall gälla alla diskrimineringsgrun-der som avses i 1 §. Gottgörelse enligt 8 §skall däremot kunna utdömas endast när för-budet mot diskriminering eller förbudet motrepressalier överträds på de diskriminerings-grunder som anges i direktiven. Regeringenanser att det i det här skedet är ändamålsen-ligt att begränsa användningsområdet förgottgörelse till att gälla endast de diskrimine-ringsgrunder som anges i direktiven.

3.2. De viktigaste förslagen

Syftet med jämställdhetslagen skall vara attfrämja och trygga jämlikhet samt att förbjudadiskriminering på grund av ålder, ursprung,språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotill-stånd, funktionshinder, sexuell läggning ellerav någon annan orsak som gäller någons per-son. Om förbud mot diskriminering på grundav kön skall bestäms i jämställdhetslagen.

Enligt det föreslagna 2 § 1 mom. skall la-gen tillämpas på alla personer inom såväl of-fentlig som privat verksamhet, när det är

fråga om villkor för självständig yrkes- ochnäringsutövning samt stödjande av närings-verksamhet, anställningskriterier, arbetsför-hållanden och anställningsvillkor samt be-fordran, tillträde till yrkesvägledning, utbild-ning, speciealiseringsutbildning och omskol-ning, eller medlemskap och medverkan i enarbetstagar- eller arbetsgivarorganisation el-ler i andra organisationer vars medlemmarutövar ett visst yrke, inbegripet de förmånerdessa organisationer tillhandahåller. I de fallsom avses i 1 mom. skall diskriminering varaförbjuden på alla de grunder som avses i 1 §.Enligt 2 § 2 mom. skall det dessutom varaförbjudet att särbehandla någon på grund avetniskt ursprung, när det är fråga om social-och hälsovårdstjänster, socialskyddsförmånereller andra stöd, rabatter och förmåner sombeviljas på sociala grunder, utbildning, avtjä-nande av värnplikt, frivillig militärtjänst förkvinnor eller civiltjänst, eller tillhandahål-lande av och tillgång till boende samt lös ochfast egendom och tjänster som tillhandahållsallmänheten eller som är tillgängliga för all-mänheten när det är fråga om andra relatio-ner än relationer mellan enskilda.

Lagen skall inte tillämpas på sådana områ-den som enligt direktivet uttryckligen fallerutanför tillämpningsområdet (t.ex. tillämp-ningen av bestämmelserna om inresa) ochinte heller på områden som enligt fördragetom upprättandet av Europeiska gemenska-perna uttryckligen faller utanför gemenska-pens behörighet (t.ex. utbildningens inne-håll). Inom de områden som inte omfattas avtillämpningsområdet för den föreslagna lagenkvarstår alltjämt de nuvarande rättsskydds-medlen, t.ex. den övervakning av tillgodose-endet av de grundläggande fri- och rättighe-terna samt de mänskliga rättigheterna somriksdagens justitieombudsman och justitie-kanslern i statsrådet utför.

I lagen föreslås bestämmelser om bådefrämjande av jämlikhet och förbud mot dis-kriminering. Myndigheterna skall i all sinverksamhet målmedvetet och systematisktfrämja etnisk jämlikhet. Särskilt borde om-ständigheter som utgör hinder för uppnåendetav etnisk jämlikhet ändras. Enligt jämställd-hetslagen har myndigheterna för närvarandemotsvarande skyldighet att främja jämställd-heten mellan könen.

RP 269/2002 rd 27

För att främja etnisk jämlikhet skall statligaoch kommunala myndigheter utarbeta enjämlikhetsplan. Omfattningen av olika myn-digheters skyldighet att utarbeta en jämlik-hetsplan varierar dock beroende på t.ex. hurbetydelsefull det etniska ursprunget är pågrund av beslutsfattandets materiella karaktäroch kundkretsens struktur eller med tanke påmyndighetens verksamhetsmiljö i övrigt. Pågrundval av ändamålsenligheten från fall tillfall kan jämlikhetsplanen antingen vara enfristående plan eller ingå i någon annan plan,t.ex. i jämställdhetsplanen enligt jämställd-hetslagen eller i integrationsplanen enligt la-gen om främjande av invandrares integrationsamt mottagande av asylsökande (493/1999).

I lagen föreslås en definition av begreppetdiskriminering. Direkt eller indirekt diskri-minering på de grunder som nämns i lagenskall vara förbjuden. Som förbjuden diskri-minering definieras även trakasserier och fö-reskrifter eller påbud att diskriminera. I lagenföreslås dessutom ett övergripande förbudmot repressalier. Det skall vara förbjudet attogynnsamt behandla eller rikta repressaliermot en person som vidtar eller deltar i åtgär-der för att trygga jämlikhet.

Bestämmelsen om förbud mot diskrimine-ring i den föreslagna lagen är förenad med ensärskild regel om bevisbörda, av vilkenframgår bevisbördans fördelning samt höjdenpå beviströskeln för käranden. Regeln ombevisbörda skall tillämpas när ett diskrimine-ringsärende behandlas i domstol, diskrimine-ringsnämnden eller hos någon annan behörigmyndighet. Bestämmelsen om bevisbördansfördelning skall inte tillämpas vid behand-lingen av ärenden som gäller förbud mot re-pressalier eller i straffprocesser.

Övervakningen av den nya lagen fördelaspå två olika myndigheter. Arbetarskydds-myndigheterna skall övervaka att lagen följs ianställningsförhållanden och offentligrättsli-ga anställningsförhållanden. Tillsynen skallgälla diskriminering på alla de förbjudna dis-krimineringsgrunder som nämns i 1 §.

Inom övriga områden inom lagens tillämp-ningsområde än i anställningsförhållandenskall minoritetsombudsmannen och diskri-mineringsnämnden övervaka förbud mot dis-kriminering på grund av etniskt ursprung.När ombudsmannen observerar etnisk dis-

kriminering skall denne i första hand genomanvisningar och råd försöka förhindra att dis-krimineringen fortsätter eller upprepas.Dessutom föreskrivs förlikning som en upp-gift för minoritetsombudsmannen. Syftetmed förlikning skall vara att erbjuda diskri-mineringsparterna möjlighet att mötas, lindrade psykiska och materiella olägenheter somdiskrimineringen medfört för parterna samtbidra till att den som misstänks för diskrimi-nering tar ansvar för följderna av sin hand-ling. Målet för förlikningen skall vara ocksåatt en för bägge parter skälig överenskom-melse nås om hur skadorna för den som ut-satts för diskriminering skall ersättas. Förlik-ningen kan leda till att andra rättsskyddsme-del inte behöver tillgripas. Förlikningen ute-sluter dock inte möjligheterna att tillgripa så-dana.

Det föreslås att minoritetsombudsmannensuppgifter kompletteras med tillsyn över denföreslagna lagen och nya befogenheter i an-slutning till tillsynsuppgiften. Det föreslås attlagen om minoritetsombudsmannen ändras ienlighet med vad som föreslås bli bestämtom övervakningen av den nya lagen.

Minoritetsombudsmannen skall också en-ligt egen prövning kunna hänskjuta ärendentill diskrimineringsnämnden. Diskrimine-ringsnämnden är ett helt nytt rättsskyddsor-gan. I egenskap av ett sakkunnigorgan somverkar snabbt och avgiftsfritt ökar diskrimi-neringsnämnden den faktiska tillgången tillrättsskydd. Diskrimineringsnämnden ersätterinte befintliga fullföljdsmedel och besvärsor-gan. Nämnden skall inte ha behörighet attändra myndighetsbeslut. Diskriminerings-nämndens medlemmar skall vara förtrognamed frågor som gäller de grundläggande fri-och rättigheterna och de mänskliga rättighe-terna samt ha behörighet för domartjänst. Påså sätt tillför diskrimineringsnämnden speci-alsakkunskap när det gäller behandlingen avdiskrimineringsärenden.

På initiativ av en part eller minoritetsom-budsmannen skall diskrimineringsnämndenkunna fastställa förlikning mellan parternaeller förbjuda att förfaranden som strider motförbudet mot diskriminering och repressalierfortsätter eller upprepas. Diskriminerings-nämnden skall kunna förena sitt beslut medvite och vid behov också bestämma att vite

RP 269/2002 rd28

som ställts av minoritetsombudsmannen skallbetalas. Diskrimineringsnämnden skall dess-utom kunna ge utlåtande om tillämpningenav den föreslagna lagen. Förutom parternaoch minoritetsombudsmannen skall domsto-lar, myndigheter och organisationer varsverksamhet har ett syfte som hänför sig tilluppnåendet av den föreslagna lagens syfte harätt att begära utlåtande.

Om en part i ett diskrimineringsärende intevill ty sig till eller inte är nöjd med minori-tetsombudsmannens eller diskriminerings-nämndens åtgärder, kan parten väcka talanom gottgörelse i domstol.

En sådan tillhandahållare av arbete, lös el-ler fast egendom eller tjänster, utbildning el-ler förmåner som omfattas av lagens tillämp-ningsområde och som på grund av etniskt ur-sprung, religion, övertygelse, funktionshin-der, ålder eller sexuell läggning har brutitmot förbudet mot diskriminering eller förbu-det mot repressalier skall kunna dömas attbetala gottgörelse för det lidande han ellerhon tillfogat den kränkte. En arbetstagaresom gör sig skyldig till trakasserier som av-ses i lagen skall däremot inte kunna dömastill att betala gottgörelse.

Det föreslås bli bestämt att i gottgörelseskall kunna betalas högst 15 000 euro. Närgottgörelsen bestäms skall beaktas diskrimi-neringens art och omfattning samt varaktig-het, hur den som överträtt förbudet mot dis-kriminering eller förbudet mot repressalierförhåller sig till sin gärning, eventuell förlik-ning mellan parterna, återställande av ettjämlikt rättsläge, gärningsmannens ekono-miska ställning och andra omständighetersamt en ekonomisk påföljd för samma gär-ning vilken har dömts ut eller vilken det harbestämts att skall betalas med stöd av någonannan lag för kränkning av person. Dessutomföreslås bli bestämt att gottgörelsen inte skallbehöva dömas ut om detta är rimligt med be-aktande av omständigheterna. Gottgörelsensmaximibelopp får av särskilda skäl överskri-das, om det med hänsyn till diskriminering-ens varaktighet och omständigheterna är frå-ga om en gärning som kan bedömas somsynnerligen allvarlig. Betalning av gottgörel-se hindrar inte att den kränkte yrkar ersätt-ning för ekonomisk skada enligt skadestånds-lagen eller någon annan lag.

4. Proposit ionens verkningar

4.1. Ekonomiska verkningar

Det förorsakas kostnader av inrättandet avdiskrimineringsnämnden. Enligt förslagetskulle diskrimineringsnämndens ordförandenoch sekreteraren ha uppgiften antingen somhuvudsyssla eller som bisyssla. I verksamhe-tens inledningsfas skulle ordföranden ochsekreteraren ha uppgiften som bisyssla. Omverksamhet skulle vara så omfattande ochkrävande att ordföranden och sekreterarenskulle ha uppgiften som huvudsyssla, inrät-tandet av tjänsterna åsamkar staten årligakostnader om sammanlagt ca 90 000 euro.Till diskrimineringsnämndens medlemmarbetalas mötesarvoden enligt finansministeri-ets beslut om kommittés sammanträdesarvo-den (666/1991).

I propositionen föreslås att minoritesom-budsmannens uppgifter utvidgas. I detta fasär syftet att ändringarna i uppgifter göras ge-nom omorganiseringen av rådande verksam-het.

I lagen föreslås bli bestämt att myndighe-terna skall utarbeta en jämlikhetsplan för attfrämja jämlikhet på grund av ursprung. Skyl-digheten att utarbeta jämlikhetsplaner gällerbl.a. alla kommuner och en stor del av sam-kommunerna. Med beaktande av tillämp-ningsområdet skall planerna utarbetas för-valtningsområdesvis, vilket innebär att fleraplaner skall utarbetas i en kommun. Utarbe-tandet av planerna medför nya kostnader förkommunerna och samkommunerna. Det ex-akta beloppet av kostnaderna kan dock inteuppskattas.

Informationen om lagstiftningen medförkostnader i någon mån. Information om in-nehållet i den nya lagen bör spridas genomhandböcker och broschyrer på olika språk.Handböckerna och broschyrerna bör ocksåvara tillgängliga i elektronisk form. En del avinformationen kan skötas med arbetsministe-riets och minoritetsombudsmannens nuva-rande anslag.

I det här skedet är det omöjligt att exaktuppskatta de ekonomiska verkningarna avpropositionen. Det kan med fog antas attikraftträdandet av den föreslagna lagstift-ningen innebär att en stor del av de fall av

RP 269/2002 rd 29

diskriminering på grund av ursprung som idag är dolda uppdagas.

4.2. Verkningar i fråga om organisationoch personal

De viktigaste verkningarna i fråga om or-ganisation och personal föranleds av inrät-tandet av diskrimineringsnämnden samt avde utökade uppgifterna för minoritetsom-budsmannen. Möjligheten att söka ändring idiskrimineringsnämndens beslut ökar arbetetvid förvaltningsdomstolarna. Talan om gott-görelse ökar antalet ärenden vid domstolarna.Ökningen torde dock sannolikt bli förhållan-devis liten, därför att enligt den föreslagnalagen är väckan av talan om gottgörelse ettslags rättsskyddsmedel i sista hand.

Den föreslagna skyldigheten för myndighe-terna att främja etnisk jämlikhet kan förutsät-ta ändrade arbetssätt vid flera myndigheter.Utarbetandet av jämlikhetsplaner och uppda-teringen av dem förutsätter ökad användningav personalresurserna.

Enligt förslaget skall arbetarskyddsmyn-digheterna övervaka att lagen iakttas i an-ställningsförhållanden och offentligrättsligaanställningsförhållanden. Tillsynen skall gäl-la diskriminering på alla de förbjudna dis-krimineringsgrunder som anges i 1 §. Regler-ingen ökar inte arbetarskyddsmyndigheternasuppgifter, därför att arbetarskyddsmyndighe-terna redan nu övervakar att diskriminerings-bestämmelserna i arbetsavtalslagen och la-garna gällande tjänstemän iakttas. Arbetar-skyddsmyndigheternas befogenheter och dis-ponibla metoder bestäms i enlighet med la-gen om tillsynen över arbetarskyddet, och detföreslås inte några ändringar i dessa bestäm-melser. Arbetarskyddsmyndigheternas till-synsresurser fördelas i enlighet med de resul-tatmål som överenskommits med social- ochhälsovårdsministeriet.

Om antalet utlänningar i Finland ökar kraf-tigt under de närmaste åren, blir också arbe-tarskyddsmyndigheterna sannolikt tvungnaatt oftare än för närvarande utreda jämlik-hets- och diskrimineringsfrågor. Eftersom ut-redandet av ärenden som gäller diskrimine-ring är mycket tidskrävande och kräver sär-skilda sakkunskaper, bör arbetarskyddsmyn-digheternas personalresurser tryggas. Arbe-

tarskyddsmyndigheterna har uppskattat attför tillsynsuppgiften bör inom den närmasteframtiden en inspektörstjänst inrättas i vartoch ett av de tre största arbetarskyddsdistrik-ten (Helsingfors, Åbo och Tammerfors). Ef-tersom behovet av tillsyn beror på hur inte-greringen i det finländska samhället av depersoner som kommer till landet överlaglyckas, är det i det här skedet omöjligt attpresentera några närmare bedömningar ombehovet av tilläggsresurser.

4.3. Verkningar för medborgarna

Syftet med propositionen är att främja jäm-likheten mellan människor genom att införaskyldighet för myndigheterna att behandlamänniskor lika utan att fästa avseende vidskillnaderna på grund av etniskt ursprung, re-ligion, övertygelse, ålder, funktionshinder el-ler sexuell läggning. Skyldigheten att utarbe-ta en jämlikhetsplan syftar till att främja jäm-likheten mellan människor av olika ursprung.Förbättrade förutsättningar för tillträde tillarbete och utbildning för personer med funk-tionshinder efterstävas i sin tur genom att ar-betsgivare och utbildningsanordnare åläggsskyldighet att vidta rimliga åtgärder för attgöra det lättare för en person med funktions-hinder att få arbete. Propositionen har sålun-da en positiv verkan för alla medborgare ioch med att jämlikheten förbättras.

5. Beredningen av proposit ionen

Genomförandet av diskrimineringsdirekti-vet har beretts under ledning av arbetsmini-steriet. I beredningen har utöver företrädareför arbetsministeriet, justitieministeriet, soci-al- och hälsovårdsministeriet, undervis-ningsministeriet och utrikesministeriet ävendeltagit företrädare för Flyktingrådgivningenrf, Förbundet för mänskliga rättigheter rf ochFinlands Fackförbunds CentralorganisationFFC rf samt en gemensam företrädare för In-dustrins och arbetsgivarnas centralförbud TTrf och Servicearbetsgivarna rf. Vid bered-ningen har minoritetsombudsmannen ochjämställdhetsombudsmannen samt rättslärdainom olika rättsområden hörts som sakkun-niga. Ytterligare har hörts företrädare för de-legationen för etniska relationer (ETNO) och

RP 269/2002 rd30

företrädare för etniska minoriteter samt före-trädare för polisavdelningen och utlännings-avdelningen vid inrikesministeriet samt förutlänningspolisen vid polisinrättningen i Hel-singfors härad. Förslagen av den arbetsgruppsom beredde genomförandet av diskrimine-ringsdirektivet skickades på remiss till flerainstanser. Utlåtande om förslaget gavs avriksdagens justitieombudsman, justitiekans-lern i statsrådet, minoritetsombudsmannenoch jämställdhetsombudsmannen, statsrådetskansli, justitieministeriet, utrikesministeriet,finansministeriet, inrikesministeriet, handels-och industriministeriet, försvarsministeriet,kommunikationsministeriet, social- och häl-sovårdsministeriet, undervisningsministeriet,miljöministeriet och jord- och skogsbruksmi-nisteriet, centralorganisationerna på arbets-marknaden samt delegationen för etniska re-lationer.

Genomförandet av direktivet om likabe-handling i arbetslivet har likaså beretts i enarbetsgrupp under ledning av arbetsministe-riet. I arbetsgruppen har de centralaste ar-betsmarknadsorganisationerna varit företräd-da.

I oktober 2002 gav arbetsministeriet utred-ningsmän i uppdrag att utreda om det är möj-ligt att bereda ett enhetligt lagförslag om ge-nomförandet av diskrimineringsdirektivetoch direktivet om likabehandling i arbetsli-vet. Tillsammans med arbetsmarknadsorga-nisationerna beredde utredningsmännen ettenhälligt förslag till en allmän jämlikhetslag.Därefter har denna regeringsproposition be-retts som tjänsteuppdrag vid arbetsministeriettillsammans med justitieministeriet. I propo-

sitionen har beaktats både det samförståndsom nåtts med arbetsmarknadsorganisatio-nerna och de förslag som gjorts vid bered-ningen av diskrimineringsdirektivets genom-förande.

6. Andra omständigheter som in-verkat på proposit ionens inne-håll

Regeringen har till riksdagen avlåtit enproposition med förslag till lag om kommu-nala tjänsteinnehavare och lag om ändring avkommunallagen. I propositionen föreslås atten lag om kommunala tjänsteinnehavareskall stiftas. Genom den nya lagen upphävslagen om kommunala tjänsteinnehavares an-ställningstrygghet. Propositionen behandlas iriksdagen.

I lagförslaget om kommunala tjänsteinne-havare ingår bestämmelser om krav på jämlikbehandling av arbetstagare och förbud motdiskriminering. Till denna del motsvarar pro-positionen motsvarande bestämmelser i ar-betsavtalslagen.

Genom denna proposition föreslås att be-stämmelsen om förbud mot diskriminering i2 kap. 2 § 1 mom. arbetsavtalslagen ändrasså att funktionshinder och övertygelse fogastill förteckningen över förbjudna diskrimine-ringsgrunder. I bestämmelsen hänvisas dess-utom till vad som i den nya jämlikhetslagenbestäms om begreppet diskriminering, förbudmot repressalier och bevisbördans fördel-ning. Ovan nämnda ändringar bör senare ut-sträckas till att gälla även kommunala tjäns-teinnehavare.

RP 269/2002 rd 31

DETALJMOTIVERING

1. Lagförslagen

1.1. Lag om tryggande av jämlikhet

1 §. Lagens syfte. Lagens syfte är att främjaoch trygga jämlikhet samt att förhindra dis-kriminering på samhällslivets olika områden.Lagen skall vara en allmän lag där det för atttrygga jämlikhet mellan människor bestämsom både förpliktelser att främja jämlikhetoch förbud mot diskriminering.

I 6 § 1 mom. grundlagen finns en grund-läggande bestämmelse om jämlikhet mellanmänniskor. Den jämlikhet som tryggas i be-stämmelsen betyder rättslig jämlikhet ochförbud mot godtycke. Människor skall be-handlas lika i likadana situationer. I 6 § 2mom. grundlagen bestäms om förbjudna dis-krimineringsgrunder. Enligt bestämmelsenfår ingen utan godtagbart skäl särbehandlaspå grund av kön, ålder, ursprung, språk, reli-gion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd ellerhandikapp eller av någon annan orsak somgäller hans eller hennes person.

I paragrafen förbjuds diskriminering inomlagens tillämpningsområde på alla andra igrundlagen förbjudna diskrimineringsgrunderutom diskriminering på grund av kön. Medetniskt ursprung avses bl.a. i diskrimine-ringsdirektivet avsedd etnisk diskriminering.I förteckningen över förbjudna diskrimine-ringsgrunder nämns dessutom sexuell lägg-ning, som är en diskrimineringsgrund somförbjuds i direktivet om likabehandling i ar-betslivet. Den föreslagna bestämmelsenkompletterar de diskrimineringsförbud somingår i flera andra lagar. Om diskrimineringpå grund av kön bestäms fortfarande i jäm-ställdhetslagen.

Jämlikhetslagen bygger på Europeiska uni-onens diskrimineringsdirektiv och direktivom likabehandling i arbetslivet som faststäl-ler en ram för jämlikhet mellan människoroch bekämpande av diskriminering i anslut-ning till de grunder som anges i direktiven.Målet för direktiven är att jämlikhet skalluppnås bl.a. genom förbud mot särbehand-ling på de diskrimineringsgrunder som angesi direktiven. Syftet med den föreslagna lagen

är att genomföra ovan avsedda direktiven.För att få till stånd heltäckande bestämmel-

ser om jämlikhet och diskrimineringsförbudsamt påföljder av överträdelse av förbudetinom direktivets tillämpningsområde föreslåsatt lagens tillämpningsområde skall överens-stämma med de nämnda direktiven. Ut-gångspunkten skall vara att den föreslagnalagen nationellt uppfyller de krav som i var-dera direktivet ställs på medlemsstaterna.

Bestämmelserna i den föreslagna lagenskall tolkas på det sätt som avses i direktiven,även om bestämmelsernas ordalydelse intetill alla delar fullständigt motsvarar ordaly-delsen i direktiven eftersom de är skrivna i enform som motsvarar den nationella rättsord-ningen. Tolkningarna av bestämmelserna iden föreslagna lagen skall alltså följa detolkningsavgöranden som Europeiska ge-menskapernas domstol träffar i fråga om be-stämmelserna i de nämnda direktiven.

Till den del som inte gäller arbetslivet in-nehåller den föreslagna lagen utöver genom-förandet av direktivet även bestämmelsersom baserar sig på nationella behov. Sådanaär bl.a. myndigheternas skyldighet att utarbe-ta en jämlikhetsplan för att främja etniskjämlikhet samt bestämmelsernas om diskri-mineringsnämnden. I lagen föreslås dessut-om bestämmelser om gottgörelse som påföljdav förbjuden diskriminering, även om direk-tiven inte uttryckligen förutsätter någon så-dan påföljd. Tillämpningsområdet för be-stämmelsen om gottgörelse skall i detta ske-de begränsas till förbjuden diskriminering påde grunder som nämns i diskrimineringsdi-rektivet.

Eftersom ovan avsedda direktiv skallgenomföras genom den föreslagna jämlik-hetslagen, ersätter den föreslagna lagens be-stämmelser inte diskrimineringsförbud ochbestämmelser om krav på likabehandling påandra ställen i lagstiftningen. Vid tolkningenav dessa lagars bestämmelser om diskrimine-ringsgrunder skall man dock beakta bl.a. denföreslagna lagens bestämmelser i den måndet hänvisas till dem särskilt.

2 §. Tillämpningsområde. Enligt artikel 3 ivardera direktiven skall direktiven inom ra-

RP 269/2002 rd32

men för gemenskapens befogenheter tilläm-pas på alla personer, såväl inom den offentli-ga som den privata sektorn, inklusive offent-liga organ, i fråga om bl.a. villkor för tillträ-de till anställning, till verksamhet som egen-företagare och till yrkesutövning, tillträde tillyrkesvägledning, yrkesutbildning, högre yr-kesutbildning och omskolning, anställnings-och anställningsvillkor, medlemskap ochmedverkan i en arbetstagar- eller arbetsgi-varorganisation eller i andra organisationervars medlemmar utövar ett visst yrke. Dis-krimineringsdirektivet tillämpas dessutomnär det är fråga om socialt skydd, inklusivesocial trygghet samt hälso- och sjukvård, so-ciala förmåner, utbildning samt tillgång tilloch tillhandahållande av varor och tjänstersom är tillgängliga för allmänheten, inklusivebostäder. I artikel 3.2 i vardera direktivet be-stäms att direktivet omfattar inte särbehand-ling på grund av nationalitet och påverkarinte bestämmelser och villkor för inresa tilloch bosättning på medlemsstaternas territori-um för medborgare i tredje land och statslösapersoner. Det påverkar inte heller sådan be-handling som beror på den rättsliga ställningsom medborgarna i tredje land och de stats-lösa personerna har. I punkt 4 i diskrimine-ringsdirektivets ingress konstateras bl.a. attnär det gäller tillgången till och tillhandahål-landet av varor och tjänster är det också vik-tigt att respektera skyddet för privat- och fa-miljelivet samt för transaktioner som utförs idet sammanhanget.

I paragrafen föreslås att lagens tillämp-ningsområde till sin omfattning skall motsva-ra direktivens tillämpningsområde. I 1 mom.bestäms om lagens tillämpning i arbetslivet.På de områden och i de uppgifter som avses imomentet skall diskriminering vara förbju-den på alla grunder enligt 1 §. I de situationersom nämns i 2 mom. förbjuds däremot endastdiskriminering på grund av etniskt ursprung.

I 1 mom. bestäms om lagens tillämpnings-område i de situationer som nämns i artikel3.1 punkt a—d i de nämnda direktiven. Mo-mentets bestämmelser skall motsvara denfinska rättsordningen och därför avviker de-ras ordalydelse och dispositionssättet i vissmån från direktivet.

Enligt 1 mom. skall lagen tillämpas på allapersoner inom såväl offentlig som privat

verksamhet när det är fråga om 1) villkor försjälvständig yrkes- och näringsutövning samtstödjande av näringsverksamhet, 2) anställ-ningskriterier, arbetsförhållanden och an-ställningsvillkor samt befordran, 3) erhållan-de av yrkesvägledning, utbildning, speciali-seringsutbildning och omskolning eller 4)medlemskap och medverkan i en arbetstagar-eller arbetsgivarorganisation eller i andra or-ganisationer vars medlemmar utövar ett visstyrke, inbegripet de förmåner dessa organisa-tioner tillhandahåller.

Momentets 1 punkten skall tillämpas påvillkor som skall uppfyllas för arbete somsjälvständig yrkesutövare och näringsidkare.Punkten skall således inte gälla villkoren förarbete när man står i något anställningsför-hållande och inte heller dem som utför arbetei en osjälvständig ställning utan att ändå stå iett sådant rättsligt förhållande till den som lå-ter utföra arbetet som avses i lagstiftningenom anställningsförhållanden.

Med villkor för yrkes- och näringsutövningavses för det första olika tillstånd, legitime-ringar och motsvarande handlingar som be-viljas genom myndighetsbeslut och somkrävs för laglig närings- och yrkesutövning.Sådana tillstånd är t.ex. rätt eller tillstånd attutöva läkaryrket, försäljningstillstånd för lä-kemedelspreparat, trafiktillstånd, godkän-nande som ordningsvakt och tillstånd att be-driva privatdetektivyrket. I många fall är detillståndspliktiga näringarna förenade med enbedömning av personens lämplighet, pålit-lighet, goda rykte, soliditet och uppenbaraförmåga. Denna bedömning får inte bygga pådiskriminerande grunder.

Bestämmelsen skall gälla även andra änmyndigheter, t.ex. Finlands advokatförbundnär man beslutar om en persons rätt att an-vända yrkesbeteckningen advokat.

Med villkor för yrkes- och näringsverk-samhet avses också olika stöd som riktas tillnyetablerade företagare, t.ex. beviljande avs.k. startpeng och företagarlån. Diskrimine-ring skall också vara förbjuden när avtalingås mellan näringsidkare. Inte heller enkommun skall kunna välja avtalspart på dis-kriminerande grunder när man ingår entre-prenad- och uppdragsavtal.

I 2 punkten bestäms om lagens tillämpningpå anställningskriterier, arbetsförhållanden

RP 269/2002 rd 33

och anställningsvillkor samt befordran. Omde tillvägagångssätt som skall iakttas vid an-ställningar har traditionellt bestämts både iarbetsavtalslagen och i de lagar som gällertjänstemän. Det är förbjudet att fatta anställ-ningsbeslut på de diskrimineringsgrundersom anges i nämnda lagar. Tillämpningsom-rådet för 2 punkten skall dock vara mera om-fattande, eftersom bestämmelsen också skallomfatta sådana situationer där arbete utförsutan att man står i anställnings- eller tjänste-förhållande. Sålunda skall t.ex. beslut gällan-de val av praktikant inte få fattas på diskri-minerande grunder.

Med anställningskriterier avses också kravsom ställs på arbetstagaren och tjänsteman-nen i anslutning till utförandet av arbetet el-ler uppgiften. Exempelvis krav gällande yr-kesskicklighet och utbildningsnivå som ställspå arbetstagaren får inte vara diskrimineran-de på det sätt som avses i momentet. Be-stämmelsen hindrar naturligtvis inte att detställs sådana krav på den person som skallväljas som är motiverade med tanke på utfö-randet av uppgiften på det sätt som avses i6 § 1 mom. 2 punkten.

Förbudet mot diskriminering skall ocksåtillämpas när avgöranden som gäller arbets-förhållandena och anställningsvillkoren träf-fas. När arbetsgivaren fattar beslut om an-ställningsvillkoren får han alltså inte särbe-handla en arbetstagare eller tjänsteman pågrunder som avses i förslaget till 1 §, om detinte finns en godtagbar grund enligt 6 § 1mom. 2 punkten till särbehandlingen. Be-greppet anställningsvillkor skall tolkas påsamma sätt som det normalt har tolkats i ar-betsavtalslagen och annan arbetsrättslig lag-stiftning.

Till arbetsvillkoren enligt 2 punkten hörbl.a. avskedande och löner, som nämns i di-rektivet. Diskrimineringsförbudet skall medde begränsningar som anges i 6 § 1 mom. 2punkten beaktas även när arbetsarrangemanggenomförs. Det skall inte heller få finnas dis-kriminerande grunder till att arbetstagaresom är anställda hos samma arbetsgivare påsamma arbetsplats har olika arbetsförhållan-den. 2 punkten kompletteras av bl.a. be-stämmelsen om krav på opartiskt bemötandei 2 kap. 2 § 3 mom. arbetsavtalslagen.

Enligt 2 punkten får arbetsgivaren inte hel-

ler agera diskriminerande när han träffar av-göranden som gäller befordran av arbetstaga-re och tjänstemän. Diskrimineringsförbudetskall således beaktas när beslut fattas omt.ex. utbildning och introduktion för arbetsta-gare samt uppgiftsfördelning. I detta avseen-de stöds kravet på opartiskt bemötande avarbetstagarna också av bestämmelserna i 2kap. 1 § och 2 § 3 mom. arbetsavtalslagen.

Enligt 3 punkten skall lagens tillämpnings-område omfatta tillträde till yrkesvägledning,utbildning, specialiseringsutbildning och om-skolning. Den utbildning som avses i punk-ten skall ha anknytning till arbetet, medanden utbildning som avses i 2 mom. 3 punktenockså omfattar tillträde till annan utbildning.

Momentets 3 punkten skall för det förstatillämpas på personalutbildning som arbets-givaren ordnar för sina anställda. Personalut-bildning är utbildning som ordnas på arbets-givarens initiativ och bekostnad och som lig-ger i hans intresse, den ansluter sig till utfö-randet av arbetstagarnas arbetsuppgifter ellerså är den annars riktad till personalen. Be-stämmelsen tillämpas både på utbildning somarbetsgivaren själv ger och på utbildning somarbetsgivaren skaffar av en utomstående ut-bildningsanordnare. När arbetsgivaren fattarutbildningsbeslut får han alltså inte särbe-handla arbetstagarna på diskriminerandegrunder, om inte besluten kan motiveras pådet sätt som avses i 6 § 1 mom. 2 punkten.

Förutom på personalutbildning skall 3punkten tillämpas även på tillträde till annansådan yrkesutbildning, yrkesinriktad speciali-seringsutbildning och omskolning som hän-för sig till arbetet men som arbetstagaren påeget initiativ har sökt eller söker till. Utbild-ning som avses i 3 punkten omfattar bl.a.grundläggande yrkesutbildning enligt lagenom yrkesutbildning (630/1998), yrkesutbild-ning enligt lagen om yrkesinriktad vuxenut-bildning (631/1998) samt utbildning enligtlagen om yrkeshögskolestudier och universi-tetslagen (645/1997). Till denna del riktar sigdiskrimineringsförbudet till utbildningsan-ordnaren.

Enligt 4 punkten omfattar diskriminerings-förbudet medverkan i arbetstagar- eller ar-betsgivarorganisationer eller andra organisa-tioner vars medlemmar utövar ett visst yrke.Diskrimineringsförbudet gäller beslut om

RP 269/2002 rd34

medlemskap som nämnda organisationer fat-tar liksom organisationernas beslut om för-måner som beviljas medlemmarna. Medlem-skapet och medverkan i organisationernaskall hänföra sig till arbetet eller yrket för attsaken skall kunna anses höra till direktivetstillämpningsområde. Det är klart att bestäm-melsen omfattar arbetsmarknadsorganisatio-nerna. När det gäller andra organisationeravgörs lagens tillämpning från fall till fall ut-gående från hur fast förbindelsen mellan or-ganisationen och arbetet eller yrket är.

I 2 mom. bestäms om de områden där dis-kriminering som grundar sig på etniskt ur-sprung är förbjuden. De föreslagna bestäm-melserna motsvarar till denna del artikel 3.1punkt e—h i diskrimineringsdirektivet. En-ligt momentet är särbehandling på grund avetniskt ursprung förbjuden när det är frågaom 1) socialtjänster samt hälso- och sjuk-vårdstjänster, 2) socialskyddsförmåner ellerandra stöd, rabatter och förmåner som bevil-jas på sociala grunder, 3) utbildning, 4) full-görande av värnplikt, frivillig militärtjänstför kvinnor eller civiltjänst eller 5) tillhanda-hållande av och tillgång till boende samt lösoch fast egendom och tjänster som tillhanda-hålls allmänheten eller som är tillgängliga förallmänheten när det är fråga om andra förhål-landen än förhållanden mellan enskilda. Detdiskrimineringsförbud som baserar sig på et-niskt ursprung skall således vara mera omfat-tande än tillämpningsområdet för de diskri-mineringsgrunder som anges i direktivet omlikabehandling i arbetslivet.

Med socialtjänster i 1 punkten avses bl.a.socialservice som enligt 17 § socialvårdsla-gen skall ordnas av kommunen, dvs. social-arbete, rådgivning i uppfostrings- och famil-jefrågor, hemservice, boendeservice, an-staltsvård, familjevård, stöd för närstående-vård, verksamhet som stöder funktionshind-rades sysselsättning och arbetsverksamhet förfunktionshindrade samt socialtjänster som fö-reskrivs i speciallagstiftningen, t.ex. barn-dagvård, omsorger om barn och ungdomar,stöd för hemvård och privat vård av barnsamt medling i familjefrågor. Med hälso- ochsjukvårdstjänster avses bl.a. lagstadgade häl-so- och sjukvårdstjänster såsom hälsovårds-rådgivning, sjukvård och rehabilitering, sjuk-transport, tandvård, skolhälsovård, student-

hälsovård, screening, specialiserad sjukvård,företagshälsovård, hälso- och miljöskyddsamt mentalvårdstjänster.

Med socialskyddsförmåner i 2 punkten av-ses socialförsäkringen och de penningförmå-ner som betalas med stöd av den, dvs. sjuk-och arbetslöshetsdagpenningar, arbetsmark-nadsstöd, förmåner enligt arbetspensionssy-stemet, bostadsbidrag, studiestöd, utkomst-stöd och rabatter för studerande. Andra för-måner och dispenser som beviljas på socialagrunder kan vara t.ex. rätt till lån som bevil-jas på grund av familjetillökning.

Med utbildning i 3 punkten avses såväl yr-kesinriktad som allmänbildande utbildningoberoende av utbildningsanordnare och stu-dieform. Tillämpningsområdet skall såledesomfatta inte bara examensinriktad utbildningi läroanstalter utan även yrkesinriktad fort-och tilläggsutbildning och fritt bildningsarbe-te. När det gäller utbildning skall lagen ocksåtillämpas på utbildning som andra ministerierän undervisningsministeriet ansvarar för,t.ex. brand- och räddningsutbildning, militär-utbildning och körundervisning. Lagen skalltillämpas på bl.a. antagning av studerande,urvalsförfaranden, bedömning av studiepre-stationer samt elev- och studerandedisciplin.Utbildning skall också omfatta annan utbild-ning än sådan som är tillgänglig för allmän-heten, t.ex. privatundervisning som ges ihemmet.

Fullgörande av värnplikt enligt 4 punktenavser manliga finska medborgare. En utlän-ning som har blivit finsk medborgare befin-ner sig med avseende på värnplikten i sammaställning som en infödd finsk medborgare.En utländsk medborgare som har blivit finskmedborgare och som i något annat land harfullgjort fredstida tjänstgöringsplikt för värn-pliktiga eller en del av sådan, kan av huvud-staben på ansökan helt eller delvis befriasfrån beväringstjänst i fredstid. När kretsen avvärnpliktiga utvidgas ökar möjligheten tilldiskriminering på grund av etniskt ursprung idet beslutsfattande som gäller värnpliktenoch under värnpliktstiden. I 50 c § värn-pliktslagen (452/1950) sägs att när det gällerfullgörande av tjänstgöringsplikt får ingenutan godtagbar grund ges en annan ställningän andra på grund av ras, börd, språk, religi-on eller politiska eller andra åsikter eller av

RP 269/2002 rd 35

någon annan därmed jämförlig orsak. Trotsdiskrimineringsförbudet vore det ändamåls-enligt att den föreslagna lagen skall tillämpasäven på värnplikt. På motsvarande grunderföreslås att lagen även skall tillämpas på fri-villig militärtjänst enligt lagen om frivilligmilitärtjänst för kvinnor (194/1995) samttjänstgöring enligt civiltjänstlagen(1723/1991).

Enligt 5 punkten skall lagen tillämpas påtillhandahållande av och tillgång till boendesamt lös och fast egendom och tjänster somtillhandahålls allmänheten eller som är till-gängliga för allmänheten.

Den egendom som avses i punkten kanvara lös eller fast, materiell eller immateriell.Med tjänster avses t.ex. montering, repara-tion, förvaring, transport, utbildning och råd-givning som utförs åt någon annan. Punktengäller också finansiella tjänster, t.ex. krediter,banktjänster och försäkringar. Med tillhan-dahållande avses åter att lös eller fast egen-dom och tjänster tillhandahålls för försälj-ning, uthyrning eller utlåning. Exempelvisomsättning av affärs- och industrilokaler ochjordbrukslägenheter hör till punktens till-lämpningsområde. Förbudet mot diskrimine-ring på etniska grunder i samband med till-handahållande av och tillgång till lös ellerfast egendom eller tjänster omfattar både ti-den före och tiden efter ingåendet av avtals-förhållandet. Lagens tillämpningsområdeskall omfatta diskriminerande tillämpning avavtalsvillkor samt diskriminerande uppsäg-ning och hävande av avtal. Givande av gåvorär inte sådant tillhandahållande som avses ipunkten.

Åtgärder i anslutning till boende nämnssärskilt i 5 punkten. Boende är en grundläg-gande oundgänglighet och därför är diskri-minering i anslutning till boende specielltskadlig. Med boende avses alla slags boende-former. Lagen skall tillämpas på t.ex. ägar-,hyres- och bostadsrättsboende. Lagens till-lämpning skall inte vara beroende av hurpermanent boendet är, utan den skall ocksåtillämpas på t.ex. semesterboende. Tjänster ianslutning till boende, t.ex. förmedling avhyres- och ägarbostäder, vatten-, el- och av-fallshanterings- samt disponentservice ärtjänster som är tillgängliga för allmänhetenoch därför skall lagen tillämpas på dem.

För att lagen skall tillämpas förutsätts attt.ex. varan eller tjänsten är tillgänglig förallmänheten. Med tanke på tillämpningen avdiskrimineringsförbudet skall tillgänglighe-ten för allmänheten bedömas inte bara medavseende på gemenskapens allmänna befo-genheter utan också utgående från diskrimi-neringsdirektivet.

Momentets 5 punkten skall inte tillämpaspå åtgärder mellan enskilda och detta förut-sätts inte heller i diskrimineringsdirektivet.Lagens tillämpningsområde skall således inteomfatta t.ex. försäljning och uthyrning av bo-städer mellan enskilda. Likaså skall inbördesarrangemang mellan enskilda t.ex. inom ra-men för bostadsaktiebolags verksamhet, bl.a.inlösen av aktier som berättigar till besittningav en bostad, falla utanför tillämpningsområ-det. Sålunda skall all sådan verksamhet i an-slutning till tillhandahållande av och tillgångtill boendeservice som sker på annat sätt äninom ramen för näringsverksamhet eller yr-kesmässigt falla utanför lagens tillämpnings-området. Uthyrning, förmedling och försälj-ning av bostäder som bedrivs i form av af-färsverksamhet skall dock befinna sig i enannan ställning.

I 3 mom. definieras de instanser som be-traktas som myndigheter när den föreslagnalagen tillämpas. Det är viktigt att myndighe-terna definieras när man skall tillämpa 4 § 1mom., där det bestäms om myndigheternasallmänna förpliktelse att främja jämlikhetsamt 4 § 2 mom., där det bestäms om myn-digheternas skyldighet att utarbeta en planför att främja etnisk jämlikhet.

Med myndigheter avses statliga och kom-munala myndigheter, självständiga offentlig-rättsliga inrättningar samt myndigheterna ilandskapet Åland när de sköter uppgifter somankommer på rikets myndigheter i landska-pet. Dessutom skall det som i den föreslagnalagen bestäms om myndigheter också gällaoffentligrättsliga föreningar och privata aktö-rer när de sköter offentliga förvaltningsupp-gifter samt statens affärsverk. Det föreslås attdet skall bestämmas särskilt om den evange-lisk-lutherska kyrkans myndigheter.

Sådana statliga myndigheter som avses imomentet är de statliga organ som har admi-nistrativa uppgifter och kompetens att skötadem. Myndigheterna är i allmänhet organise-

RP 269/2002 rd36

rade i ämbetsverk eller inrättningar. Ämbets-verken sköter i huvudsak skriftliga förvalt-ningsuppgifter och utövar offentlig makt,medan inrättningarnas uppgifter åter i huvud-sak går ut på att producera och distribueratjänster, dvs. den s.k. presterande förvalt-ningen. Juridiskt har dessa benämningar ing-en självständig betydelse.

Statliga myndigheter är för det första sta-tens centralförvaltningsmyndigheter, dvs.statsrådet och ministerierna samt övriga för-valtningsmyndigheter som lyder under stats-rådet och vilkas regionala kompetens omfat-tar hela landet. Statliga inrättningar är statensforskningsinstitut och forskningscentralersamt sakkunniginrättningarna, t.ex. Meteoro-logiska institutet, Sjöfartsverket, Geodetiskainstitutet, Konsumentforskningscentralen,Skogsforskningsinstitutet, Forsknings- ochutvecklingscentralen för social- och hälso-vården (STAKES), Forskningscentralen förjordbruk och livsmedelsekonomi samt Sta-tens konstmuseum.

Statliga organ som lyder under ministerier-na är länsstyrelserna och specialförvalt-ningsmyndigheterna. Länsstyrelserna är all-männa förvaltningsmyndigheter som ocksåsköter vissa specialuppgifter inom justitie-förvaltningen samt räddnings- och polisför-valtningen. Specialförvaltningsmyndigheter-nas regionala verksamhetsområde avvikerfrån länsindelningen, varför de även kallasdistriktsförvaltningsmyndigheter. Till de vik-tigaste distriktförvaltningsmyndigheterna hörarbetskrafts- och näringscentralerna samtmiljöcentralerna och miljötillståndsverken.

Till statens egentliga förvaltningsorganisa-tion hör dessutom lokalförvaltningsmyndig-heterna t.ex. häradsämbetena och arbets-kraftsbyråerna. Häradsämbetenas uppgifterbestår av allmänna förvaltningsuppgiftersamt polisväsendets, åklagarväsendets, ut-sökningsväsendets och registerförvaltningensuppgifter. De enheter som sköter respektiveansvarsområde utövar självständig beslutan-derätt i sin verksamhet. Arbetskraftsbyråernasköter i synnerhet verkställigheten av arbets-kraftsservice, sysselsättningen och bekäm-pandet av arbetslösheten. Den föreslagna la-gens myndighetsbegrepp omfattar även uni-versitetens och högskolornas organ.

Med kommunala myndigheter avses sådana

kommunala organ som har uppgifter ochkompetens som baserar sig på en rättslignorm. Dessa organ är oftast kollegiala kom-munala organ, t.ex. kommunfullmäktige ochkommunstyrelsen, nämnder och direktioner,deras sektioner samt kommittéer. Kommuna-la myndigheter är även samkommunernasmyndigheter och organ. Även landskapsför-bunden är organisatoriskt samkommuner.Kommunens interna biträdande organ ochberedningsorgan, t.ex. interna arbetsgrupperoch ledningsgrupper, kan däremot inte hauppgifter och kompetens som definieras pådetta sätt och de skall således inte betraktassom sådana myndigheter som avses i lagen.

Även kommunens enskilda tjänsteinneha-vare, t.ex. kommundirektören eller bygg-nadsinspektören eller en förtroendevald, t.ex.en nämndordförande, är en kommunal myn-dighet, om han har självständig kompetens.Den föreslagna lagens myndighetsbegreppskall omfatta även dylika personer. Även dåskall kommunen ansvara för främjandet avjämlikhet och utarbetandet av en jämlikhets-plan enligt 4 § i enlighet med kommunalla-gen (365/1995).

Affärsverk som producerar kommunalatjänster, t.ex. kommunala vattenverk, telefon-inrättningar och trafikverk, hör till kommu-nens organisation och de är inte från kom-munen fristående juridiska personer. Affärs-verkens förvaltning ordnas enligt en instruk-tion liksom kommunens övriga förvaltning.Produktionen av kommunal service har ocksåkunnat ordnas i privaträttslig form, ofta somett aktiebolag där kommunen är delägare.Aktiebolag där kommunen är delägare om-fattas inte av den föreslagna lagens myndig-hetsbegrepp.

De självständiga offentligrättsliga inrätt-ningar som nämns i momentet är juridiskapersoner om vilkas organisationsform, organoch uppgifter bestäms i de författningar somgäller dem. De utför uppgifter inom den s.k.medelbara offentliga förvaltningen. Själv-ständiga offentligrättsliga inrättningar ärFolkpensionsanstalten, Finlands Bank, Insti-tutet för arbetshygien, Kommunernas pen-sionsförsäkring, Kommunernas garanticen-tral samt Kommunala arbetsmarknadsverket.

Av landskapet Ålands självstyrande ställ-ning följer att lagen inte kan tillämpas på

RP 269/2002 rd 37

landskapsmyndigheternas verksamhet närlandskapets myndigheter sköter uppgiftersom omfattas av självstyrelsen med stöd avsjälvstyrelselagen för Åland (1144/1991).Däremot skall lagen tillämpas på åländskamyndigheter när det är fråga om ärenden somhör till rikets lagstiftningsmakt.

Enligt den föreslagna lagen skall den re-glering som omfattar myndigheterna ocksågälla offentligrättsliga föreningar och privataaktörer när de sköter offentliga förvaltnings-uppgifter. Begreppet offentlig förvaltnings-uppgift får sitt innehåll av 124 § grundlagen.Enligt den avses med offentliga förvaltnings-uppgifter en rätt omfattande helhet av admi-nistrativa uppgifter som omfattar uppgiftersom ansluter sig till verkställigheten av lagarsamt beslutsfattandet gällande enskildas ochsammanslutningars rättigheter, förmåner ochskyldigheter. Utövandet av lagstiftande maktoch domsrätt betraktas däremot inte som ensådan förvaltningsuppgift som avses i be-stämmelsen. Offentliga förvaltningsuppgifterhänvisar till verksamhet som är förknippadmed förverkligandet av något allmänt intres-se eller annars har drag som är utmärkandeför ordnandet av offentlig service. Viktigt ärockså att uppgiften baserar sig på ett offent-ligt uppdrag som getts genom lag eller medstöd av lag.

Offentliga förvaltningsuppgifter är oftaförknippade med rätt att utöva offentligmakt, dvs. berednings- och verkställighetsåt-gärder som direkt betjänar fattandet av för-valtningsbeslut samt avgörandet av ärenden.Utövande av offentlig makt innebär också attutfärda påbud eller förbud som riktar sig tillenskilda.

Offentligrättsliga föreningar är föreningarsom genom lag eller med stöd av lag har or-ganiserats för ett särskilt ändamål. De flestalagstadgade föreningar ordnar fri medlems-verksamhet och sköter medlemmarnas intres-sebevakning. De kan emellertid också ha ilagstiftningen definierade offentliga förvalt-ningsuppgifter, t.ex. disciplinär makt ellerövervakningsmakt eller offentlig makt i olikatillstånds- och planärenden. Offentligrättsligaföreningar är bl.a. Finlands Advokatförbund,studentkårerna, skogscentralerna och Skogs-brukets utvecklingscentral Tapio, Jägarnascentralorganisation, jaktvårdsföreningarna

och skogsvårdsföreningarna, renbeteslagenoch handelskamrarna.

Kretsen av privata aktörer som sköter of-fentliga förvaltningsuppgifter är mycket om-fattande och mångsidig. Med tanke på lagenstillämpning har det i sig ingen betydelse vil-ken form den organisation har som sköter enoffentlig förvaltningsuppgift, utan det avgö-rande är uppgiftens art. Det kan således varafråga om en sammanslutning, inrättning, stif-telse eller privatperson. Privata förvaltnings-uppgifter sköts t.ex. av kontrollanstalter somsköter tekniska kontrolluppgifter och som ilagstiftningen särskilt har getts befogenheteratt utföra bedömningar som i sig eller i självaverket påverkar en kunds rätt, fördel ellerskyldighet. Om kontrollanstalternas uppgifteroch befogenheter bestäms bl.a. i lagen omtransport av farliga ämnen (719/1994) ochlagen om tryckbärande anordningar(869/1999). Det har likaså ansetts vara frågaom en offentlig förvaltningsuppgift vid sköt-seln av lagstadgade arbetspensions-, olycks-falls- och patientskadeförsäkringsärendensamt vid leverans av postförsändelser enligtlagen om posttjänster (313/2001). Även upp-gifter i anslutning till meddelande av under-visning samt hälso- och sjukvård har över-förts på privata aktörer.

Bland de privata aktörer som sköter offent-liga förvaltningsuppgifter kan dessutomnämnas avtalsregistrerare enligt lagen om re-gistrering av fordon (1100/1998), central-handelskammarens mäklarnämnd enligt 12 §lagen om fastighetsförmedlingsrörelser ochrörelser för förmedling av hyreslägenheteroch hyreslokaler (1075/2000), vilken arran-gerar fastighetsmäklarprov och prov för hy-reslägenhets- och hyreslokalsmäklare, samtfiskeövervakare enligt 97 § lagen om fiske(286/1982).

Den reglering som gäller myndigheter skallockså omfatta statens affärsverk. Statliga af-färsverk är statliga inrättningar som bedriveraffärsverksamhet och beträffande vilka grun-derna för verksamheten regleras i lagen omstatens affärsverk (627/1987) och de lagarsom gäller respektive affärsverk. Statliga af-färsverk kan betraktas som en mellanform avadministrativa ämbetsverk och statsbolag.Den föreslagna myndighetsregleringen skalläven gälla statliga affärsverk som tillhanda-

RP 269/2002 rd38

håller tjänster. Statliga affärsverk är för när-varande bl.a. Luftfartsverket, Vägverket ochForststyrelsen.

3 §. Begränsningar av tillämpningsområ-det. I paragrafen bestäms om de områden därlagen inte skall tillämpas. Undantagen beträf-fande tillämpningsområdet baserar sig på deundantag som föreskrivs i diskrimineringsdi-rektivet och direktivet om likabehandling iarbetslivet. Enligt 1 punkten skall lagen intetillämpas på utbildningens mål och innehåll,eller på utbildningssystemet. Enligt artikel149.1 i EG-fördraget skall gemenskapen re-spektera medlemsstaternas ansvar för under-visningens innehåll och utbildningssyste-mens organisation samt medlemsstaternaskulturella och språkliga mångfald. Av dennaorsak skall utbildningens struktur, lärokur-serna samt examensinnehållet eller valet avundervisningsspråk inte höra till lagens till-lämpningsområde.

Enligt 2 punkten skall lagen inte tillämpaspå särbehandling på grund av nationalitet.Med nationalitet avses vanligen en personsanknytning till en viss stat. Diskrimineringpå grund av nationalitet förbjuds i artikel 12 iavtalet om upprättande av Europeiska ge-menskapen. Förbudet gäller inom EG-fördragets tillämpningsområde. När det ärfråga om medborgare i tredje land förbjuderartikel 12 i EG-fördraget diskriminering pågrund av nationalitet inom området för av-delning IV i EG-fördraget (visering, asyl ochinvandring).

Enligt 3 punkten skall lagen tillämpnings-område inte heller omfatta de bestämmelsersom gäller för inresa till och vistelse i landetför medborgare i länder utanför Europeiskaunionen och statslösa personer och inte till-lämpningen av bestämmelserna. Det är i för-sta hand fråga om utlänningslagstiftningenoch dess tillämpning. Ursprungsland och et-nisk bakgrund är av betydelse i synnerhet vidasylprövning. De specialbestämmelser ochsärskilda förfaranden som gäller ingerman-länningar har uttryckligen att göra med et-niskt ursprung. I dessa situationer skall för-budet mot diskriminering på grund av ur-sprung fortfarande basera sig på den nuva-rande lagstiftningen.

Lagens tillämpningsområde skall inte hel-ler omfatta särbehandling av medborgare i

länder utanför Europeiska unionen och stats-lösa personer på grund av deras rättsligaställning. Med detta avses särbehandling pågrund av t.ex. avsaknad av hemkommun iFinland, kortvarigt uppehållstillstånd eller in-skränkt giltighetsområde för uppehållstill-ståndet. Lagen förhindrar alltså inte att t.ex.rösträtten i kommunalval begränsas enligthur länge en utlänning har haft hemkommuni Finland, att utlänningar som tillfälligt vistasi landet har begränsad rätt till arbetskrafts-service eller att rätten till lönegaranti är be-gränsad när arbetet har utförts av en arbetsta-gare som kommit från utlandet till Finlandför ett tillfälligt arbete, trots att det kan påvi-sas att särbehandlingen har samband med detetniska ursprunget. Särbehandlingen skallfaktiskt bero på utlänningens rättsliga ställ-ning (legal status) och inte t.ex. endast på attpersonen är eller uppfattas som utlänning.

4 §. Främjande av jämlikhet. Enligt artikel5 i diskrimineringsdirektivet och artikel 7 idirektivet om likabehandling i arbetslivet fårprincipen för likabehandling inte hindra enmedlemsstat från att behålla eller besluta omsärskilda åtgärder för att förhindra olägenhe-ter i anslutning till de diskrimineringsgrundersom nämns i direktiven. Enligt artikel 7.2 idirektivet om likabehandling i arbetslivet fårprincipen om likabehandling inte utgöra hin-der för medlemsstaterna att behålla eller antabestämmelser om skydd för hälsa och säker-het på arbetsplatsen eller för åtgärder somsyftar till att införa eller behålla bestämmel-ser eller förmåner i syfte att skydda funk-tionshindrade eller bidra till att de blir delak-tiga i arbetslivet. I artikel 6 i diskrimine-ringsdirektivet och i artikel 8 i direktivet omlikabehandling i arbetslivet tillåts bestäm-melser som är mer fördelaktiga när det gälleratt upprätthålla principen om likabehandlingän de som anges i direktivet.

I 1 mom. bestäms om skyldighet för myn-digheterna att i all sin verksamhet målmedve-tet och systematiskt främja jämlikhet samtetablera sådan förvaltningssed och sådanaverksamhetssätt som säkerställer att jämlik-het främjas när ärenden bereds och beslut fat-tas. Bestämmelsen förpliktar myndigheternaatt särskilt ändra omständigheter som utgörhinder för uppnåendet av jämlikhet. Den fö-reslagna bestämmelsen avspeglar det allmän-

RP 269/2002 rd 39

nas skyldighet enligt 22 § grundlagen att setill att de grundläggande fri- och rättigheternaoch de mänskliga rättigheterna tillgodoses.Den föreslagna bestämmelsen konkretiserarockså myndigheternas ur grundlagen härled-da skyldigheter att i all sin verksamhet beak-ta kravet på likabehandling.

Med förpliktelsen att främja jämlikhet av-ses att myndigheterna skall beakta lagenssyfte i sin egen verksamhet, t.ex. planering,information, allokering av resurser, tillsyn,utvecklande av arbetsrutiner samt utarbetan-de och förnyande av tillämpningsdirektiv.Med hjälp av myndighetsåtgärder kan upp-nåendet av jämlikhet främjas t.ex. genom attutveckla den offentliga servicestrukturen ochverksamhetspolitiken revideras. Lagens syfteskall beaktas t.ex. när kommunerna utarbetaroch reviderar sina program för integrations-främjande. Målmedvetenhet och systematikbetyder att lagens syfte skall främjas konse-kvent och långsiktigt.

Den skyldighet för statliga och kommunalamyndigheter att utarbeta en jämlikhetsplansom föreslås i 2 mom. skall gälla endastfrämjandet av etnisk jämlikhet. Förpliktelsengäller i princip alla andra instanser som avsesi 2 § 3 mom. utom privata aktörer som kanjämföras med myndigheter och som sköteroffentliga förvaltningsuppgifter. Förpliktel-sen att utarbeta en jämlikhetsplan skall dockvara olika omfattande beroende på arten avmyndighetens verksamhet. Jämlikhetspla-nens omfattning skall vara beroende av t.ex.hur viktigt det etniska ursprunget är med av-seende på beslutsfattandets materiella karak-tär och kundkretsens struktur eller myndighe-tens övriga omvärld. Exempelvis polisinrätt-ningarna i de stora häraderna och arbets-krafts-, social- och bostadsbyråerna i de storakommunerna skall vara skyldiga att utarbetarelativt omfattande jämlikhetsplaner. Om detetniska ursprunget inte har någon praktiskbetydelse för myndighetens verksamhet, kaninnehållet i jämlikhetsplanen gå ut på attkonstatera detta. Arbetsministeriet skallmeddela allmänna rekommendationer omjämlikhetsplanens innehåll. Dessutom skallmyndigheten med stöd av förslaget till 13 §ha möjlighet att begära diskriminerings-nämndens utlåtande om utarbetandet av jäm-likhetsplan.

Jämlikhetsplanen kan i enskilda fall bero-ende på vad som är ändamålsenligt vara an-tingen en separat plan eller en del av någonannan plan, t.ex. en jämställdhetsplan enligtjämställdhetslagen eller kommunens programför integrationsfrämjande enligt integrations-lagen. Det är möjligt att programmet för in-tegrationsfrämjande i vissa kommuner tillstor del uppfyller kravet på jämlikhetsplan.Enligt integrationslagen ingår i programmetför integrationsfrämjande främjande av et-nisk jämlikhet och goda etniska relationer.

I 3 mom. bestäms på det sätt som artikel 5 idirektivet om likabehandling i arbetslivetförutsätter om arrangemang för att främjafunktionshindrades tillträde till arbete ochutbildning samt för att de skall klara sig i ar-bete och utbildning. Enligt artikel 5 i direkti-vet om likabehandling i arbetslivet skall ar-betsgivaren vidta de åtgärder som behövs idet konkreta fallet för att göra det möjligt fören person med funktionshinder att få tillträdetill, delta i eller göra karriär i arbetslivet, elleratt genomgå utbildning, såvida sådana åtgär-der inte medför en oproportionerlig börda förarbetsgivaren. Om denna börda i tillräckliggrad kompenseras genom åtgärder som redaningår i den berörda medlemsstatens politikför personer med funktionshinder bör deninte anses oproportionerlig.

För att säkerställa att principen om likabe-handling genomförs i ärenden som avses i2 § 1 mom. skall den som låter utföra ett ar-bete eller ordnar utbildning vid behov vidtarimliga åtgärder för att främja en funktions-hindrads tillträde till arbete och utbildning. Ibestämmelsen förutsätts att hindren för dettaidentifieras och undanröjs för de funktions-hindrade som med rimliga arrangemang kanklara av betydande arbetsuppgifter.

Det föreslagna 3 mom. omfattar funktions-hindrades tillträde till arbete, utförande avarbetsuppgifterna, karriär och utbildning. Ar-betsgivare och andra som låter utföra arbeteskall enligt den föreslagna bestämmelsen vidbehov vidta nödvändiga arrangemang på ar-betsplatsen för att göra dessa saker möjliga.Arbetsgivaren skall vara skyldig att genom-föra arrangemangen på arbetsplatsen, om intedetta är orimligt för arbetsgivaren. Genombestämmelsen kompletteras och förstärks ar-betsgivarens skyldighet enligt arbetarskydds-

RP 269/2002 rd40

lagen att beakta funktionshinder när arbets-miljön, arbetsarrangemangen och arbetet di-mensioneras. Den föreslagna bestämmelsenkompletterar också arbetsgivarens allmännaförpliktelse enligt 2 kap. 1 § arbetsavtalsla-gen att se till att alla arbetstagare har möjlig-heter att utbilda sig och utvecklas för attavancera i yrket.

Syftet med bestämmelsen är att främjafunktionshindrades sysselsättning, möjlighe-ter att klara sig i arbete och behålla sitt arbe-te, utbildning och livslånga lärande. Nödvän-diga arrangemang anses innebära att arbets-förhållandena och organiseringen av arbetet,arbetstidsarrangemangen, arbetsmetoderna,hjälpmedlen, utbildningen och handledning-en i arbetet ordnas med beaktande av denfunktionshindrades individuella behov.

Bestämmelsen förutsätter inga orimliga ar-rangemang. När man skall bedöma vad somär rimliga arrangemang ur arbetsgivarenssynvinkel beaktas t.ex. de kostnader som ar-rangemangen orsakar, organisationens ellerföretagets storlek och ekonomiska ställningsamt tillgången till offentliga medel eller an-nat stöd, t.ex. stöd för specialarrangemang påarbetsplatsen. Orimliga kan vidare sådana si-tuationer vara där arrangemangen skulle änd-ra alltför mycket på verksamheten på arbets-platsen och de samtidigt kunde äventyra t.ex.iakttagandet av arbetarskyddsbestämmelser-na.

Med ordalydelsen ”vid behov” i paragrafenavses att de åtgärder som de aktuella beho-ven förutsätter skall bedömas i varje enskildsituation med beaktande av vad som är rim-ligt. Utgångspunkten skall vara att arrange-mangen ger den funktionshindrade möjlighetatt klara sig i arbetslivet.

Det bestäms inte om några påföljder fördem som försummar att iaktta paragrafen.Minoritetsombudsmannen kan dock som ettled i sin normala verksamhet meddela anvis-ningar och råd om främjande av etnisk jäm-likhet.

5 §. Förbud mot diskriminering. I paragra-fens 1 mom. förbjuds diskriminering på degrunder som avses i 1 §. Förteckningen överförbjudna diskrimineringsgrunder skall mot-svara både de diskrimineringsgrunder somavses i 6 § 2 mom. grundlagen och de dis-krimineringsgrunder som förbjuds i diskri-

mineringsdirektivet och direktivet om lika-behandling i arbetslivet.

I 2 mom. definieras vad som avses meddiskriminering i 1 mom. Begreppet diskrimi-nering innefattar direkt och indirekt diskri-minering, trakasserier samt fall där särbe-handlingen beror på en föreskrift eller ett på-bud att diskriminera någon. Definitionerna avdiskriminering motsvarar definitionerna i ar-tikel 2 i direktivet om likabehandling i ar-betslivet och diskrimineringsdirektivet.

Direkt diskriminering definieras i 2 mom. 1punkten i enlighet med ordalydelsen i direk-tiven. Direkt diskriminering förekommer nären person på grund av de omständighetersom nämns i 1 § behandlas mindre förmån-ligt än en annan person behandlas, har be-handlats eller skulle behandlas i en jämförbarsituation. Med mindre förmånlig behandlingavses sådan behandling som skadar en indi-vid, t.ex. i form av uteblivna förmåner, eko-nomisk förlust, färre valmöjligheter ellermotsvarande jämfört med hur någon annanbehandlas i en jämförbar situation. Även omen jämförbar situation nämns i bestämmel-sen, förutsätter detta inte nödvändigtvis jäm-förelse mellan faktiska situationer. Det skallockså vara möjligt att jämföra med t.ex. hurpersoner i allmänhet behandlas eller hur enperson tidigare har behandlat en annan per-son i en jämförbar situation.

Att en person försätts i en mindre förmån-lig ställning än andra på grunder som avses i1 § skall vara berättigat endast på de villkorsom föreslås i 6 § 1 mom.

För direkt diskriminering har det ingen be-tydelse om särbehandlingen har ett diskrimi-nerande syfte eller inte. Det skall vara frågaom direkt diskriminering även när gärnings-mannen inte har upplevt att han handlat dis-kriminerande på en förbjuden grund enligt1 §, om förfarandet vid en objektiv bedöm-ning skall anses vara diskriminering.

Indirekt diskriminering definieras i 2 mom.2 punkten. Med indirekt diskriminering avsesatt en skenbart neutral bestämmelse eller ettskenbart neutralt kriterium eller förfaringssättsärskilt missgynnar en person jämfört medandra personer som utgör jämförelseobjekt,om inte bestämmelsen, kriteriet eller förfa-ringssättet objektivt motiveras av ett berätti-gat mål och medlen för att uppnå detta mål är

RP 269/2002 rd 41

lämpliga och nödvändiga.Det är fråga om indirekt diskriminering när

en person handlar i enlighet med skenbartneutrala bestämmelser som han skall följaoch därigenom åsamkar effekter för en annanperson som leder till ett diskriminerande slut-resultat. Att en person missgynnas jämförtmed andra på en grund som avses i 2 mom. 2punkten skall dock inte i alla situationer varaförbjuden indirekt diskriminering.

Det skall inte vara fråga om diskrimineringnär en bestämmelse, ett kriterium eller förfa-ringssätt som ligger till grund för bemötandethar ett berättigat mål och medlen för att upp-nå detta mål är lämpliga och nödvändiga.Huruvida en persons bemötande eller hand-lande är berättigat skall bedömas från de ut-gångspunkter som han stöder sitt handladepå. Det skall inte vara fråga om indirekt dis-kriminering när grunden för handlade som isig lett till att en person missgynnats är enförpliktande lagbestämmelse, förutsatt att deförpliktelser som föreskrivs i lagen inte hadekunnat uppfyllas genom andra åtgärder somhade tryggat likabehandling. Att en personsärbehandlas skall däremot inte kunna baserasig på ett sådant icke-bindande kriterium el-ler förfaringssätt, vars berättigande inte kanmotiveras på ett avseende på likabehandlinggodtagbart sätt. Att arbetstagare särbehandlaskan således inte motiveras med att arbetsgi-varen iakttar vedertagen praxis, om inte för-farandet grundar sig på ett verkligt krav i an-slutning till arbetet enligt förslaget till 6 § 1mom. 2 punkten. Sålunda skall berättigadmindre förmånlig behandling vara möjlig en-dast när de krav som i bestämmelsen ställs påmålet och de medel som används för att upp-nå målen uppfylls.

Trakasserier definieras i 2 mom. 3 punkten.Enligt diskrimineringsdirektivet och direkti-vet om likabehandling i arbetslivet får be-greppet trakasserier definieras i enlighet mednationell lagstiftning och praxis. I Finlandförbjuds trakasserier i två lagar. I 6 § 4 punk-ten jämställdhetslagen har arbetsgivarenålagts skyldighet att i mån av möjlighet se tillatt arbetstagarna inte utsätts för sexuella tra-kasserier. Enligt 8 § i nämnda lag skall ar-betsgivarens förfarande anses som förbjudendiskriminering, om arbetsgivaren försummarsina förpliktelser enligt lagen att se till att ar-

betstagarna inte utsätts för sexuella trakasse-rier. Förutom i jämställdhetslagen förbjudstrakasserier dessutom i 18 § arbetarskyddsla-gen. Enligt bestämmelsen skall arbetstagarenpå arbetsplatsen undvika trakasserier och an-nat osakligt bemötande som riktar sig motandra arbetstagare och som medför olägenhe-ter eller risker för deras säkerhet eller hälsa.Enligt 28 § arbetarskyddslagen skall arbets-givaren sedan han fått information om atttrakasserier eller osakligt bemötande före-kommer i arbetet med till buds stående medelvidta åtgärder för att avlägsna missförhållan-det. Enligt regeringens proposition med för-slag till lag om skydd i arbete och vissa lagarsom har samband med den (RP 59/2002 rd)går det dock inte alltid att använda traditio-nella metoder som arbetsgivaren ensidigtskall genomföra för att avlägsna olägenhe-terna, utan det är hela arbetsgemenskapenssak att förebygga dem.

Enligt 2 mom. 3 punkten avses med dis-kriminering även trakasserier som enligt be-stämmelsen innebär avsiktlig eller faktiskkränkning av en persons eller människo-grupps värdighet och integritet på en grundsom avses i 1 § så att en hotfull, fientlig, för-nedrande, förödmjukande eller kränkandestämning skapas. Det diskrimineringsförbudsom avses i bestämmelsen skall gälla endastrelativt allvarligt förfarande. Förbudet skallomfatta såväl avsiktliga trakasserier som ettförfarande som i själva verket leder till tra-kasserier. Bemötandet skall också innebäratrakasserier när gärningsmannen enlig sed-vanlig prövning borde ha vetat att hans upp-trädande eller förfarande annars kränker enannan persons värdighet och skapar en ho-tande, fientlig, förnedrande, förödmjukandeeller hotande atmosfär. Förhindrande ochundvikande av trakasserier bygger framförallt på att man tar hänsyn till andra männi-skor och respekterar varje individs integritetoch människovärde.

Även ett förfarande som riktar sig mot ellervars följder riktar sig mot någon människo-grupp skall vara förbjudet. Exempelvis mate-rial som finns offentligt utställt i en yrkesut-övares affärslokaler och som beskriver någonetnisk folkgrupp på ett förnedrande ochkränkande sätt kan vara sådana trakasseriersom avses i lagrummet. I definitionen av tra-

RP 269/2002 rd42

kasserier nämns för tydlighetens skull även”människogrupp”. Som trakasserier kan be-traktas bl.a. trakasserier riktade mot en män-niskogrupp t.ex. på Internet. Bestämmelsenbegränsar inte de grundläggande fri- och rät-tigheterna gällande yttrandefrihet och offent-lighet i 12 § grundlagen.

Förbudet mot trakasserier i arbetslivet skallgälla såväl arbetsgivare som arbetstagare.Arbetsgivaren får inte trakassera arbetstagar-na och arbetstagarna får inte trakassera ar-betsgivaren eller varandra på det sätt som av-ses i paragrafen. En arbetstagare får intehandla så att hans uppträdande i anslutningtill en diskrimineringsgrund som avses i 1 § iinnebär trakasserier av en annan arbetstagare.

Enligt 2 mom. 4 punkten avses med dis-kriminering även en föreskrift eller ett påbudatt diskriminera. En föreskrift eller ett påbudkan vara t.ex. handledning, ett direktiv elleren förpliktelse som ansluter sig till diskrimi-nering eller som utfärdats i syfte att åstad-komma diskriminering. Ett villkor för att kri-terierna på trakasserier skall uppfyllas är attden som utfärdar föreskriften eller påbudethar befogenheter att göra det eller befinnersig i en sådan ställning i förhållande till densom får föreskriften eller påbudet som är för-enad med möjlighet att utfärda föreskriftereller påbud. Sådana befogenheter och sådanställning har t.ex. arbetsgivaren till rock-vaktmästarna på en restaurang. En privatper-sons uppmaning till en annan person att dis-kriminera någon skall inte vara en sådan fö-reskrift eller ett sådant påbud att diskriminerasom avses i bestämmelsen.

Den som utfärdat den diskriminerande fö-reskriften eller det diskriminerande påbudetkan åläggas att betala gottgörelse enligt 8 §till den kränkte, när den som gett föreskrifteneller påbudet handlar diskriminerande enligtföreskriften eller påbudet. I vissa fall kan ettpåbud eller en föreskrift att diskriminera nå-gon av ett visst etniskt ursprung som medde-las offentligt eller t.ex. i arbetsgemenskapenså att personalen hör det uppfylla kriteriernapå diskriminering, trots att ingen i själva ver-ket har handlat i enlighet med föreskriften el-ler påbudet. Även sådana påbud och före-skrifter omfattas av den tillsyn som före-skrivs i lagen. Med avseende på gottgörelse-påföljden kan det däremot i dylika fall i för-

sta hand bli fråga om trakasserier enligt 3punkten och inte om sådan diskriminering pågrundval av en föreskrift eller ett påbud en-ligt 4 punkten som skulle leda till gottgörelseenligt 8 § på grund av överträdelse av 4punkten.

Diskriminering kan grunda sig på särbe-handling till följd av både aktiv verksamhetoch att man underlåtit att göra något. Trotsatt diskriminering inte i sig förutsätter avsikteller vållande, är det klart att diskrimine-ringsgrunden bör vara en medveten åtgärdfrån diskriminerarens sida. Exempelvis ar-betsgivaren kan göra sig skyldig till diskri-minering när han medvetet antingen genomen aktiv åtgärd eller på motsvarande sätt ge-nom en försummelse särbehandlar någon ar-betstagare på en förbjuden diskriminerings-grund jämfört med andra arbetstagare i enjämförbar situation.

Lagens 5 §, som gäller begreppet diskrimi-nering, skall tolkas tillsammans med 6 §, därdet bestäms när särbehandling av personerinte skall betraktas som diskriminering.

6 §. Förfarande som inte skall anses varadiskriminering. I paragrafen bestäms om desituationer där särbehandling inte skall be-traktas som diskriminering. Det skall finnastre slags berättigade grunder. För det förstaskall godtagbar särbehandling kunna grundasig på en jämlikhetsplan som utarbetats av enmyndighet eller någon annan därmed jäm-förbar plan. För det andra skall särbehandlingi arbetslivet vara godtagbar när den baserarsig på motiverade krav i anslutning till ar-betstagarnas arbetsuppgifter. För det tredjeskall grunden kunna vara positiv särbehand-ling i syfte att uppnå faktisk jämlikhet. I alladessa fall förutsätts att det finns ett med be-aktande av principerna för likabehandlinggodtagbart syftemål med särbehandlingenoch att de åtgärder som vidtas för att genom-föra särbehandlingen står i rätt proportion tilldet eftersträvade syftemålet.

Enligt 1 mom. 1 punkten skall som diskri-minering inte anses förfarande som grundarsig på en plan som avses i 4 § 2 mom. elleren därmed jämförbar plan och som går ut påatt ändamålet med denna lag skall fyllas ipraktiken. Bestämmelsen överensstämmermed motsvarande bestämmelse i jämställd-hetslagen. Även en annan plan än den jäm-

RP 269/2002 rd 43

likhetsplan som avses i 4 § 2 mom. kan med-föra rätt att avvika från formell jämlikhet. Så-lunda kan även andra än myndigheter syste-matiskt främja att lagens syfte fylls i prakti-ken. Då skall det emellertid förutsättas attden plan som ligger till grund för undantagetfrån likabehandlingen har utarbetats så attden till sitt innehåll och sina mål motsvararen jämlikhetsplan.

Den som åberopar en plan som utarbetatsför att trygga faktisk jämlikhet skall visa attsträvan med den plan som använts som grundär att lagens syfte skall fyllas i praktikensamt att förfarandet är eller har varit i över-ensstämmelse med planen.

Enligt 1 mom. 2 punkten skall som diskri-minering inte anses sådan särbehandling i an-slutning till en grund enligt 1 § som grundarsig på ett verkligt och avgörande krav somhänför sig till arbetsuppgifternas art. Regler-ingen motsvarar 2 kap. 2 § 1 mom. arbetsav-talslagen enligt vilket särbehandling av ar-betstagare skall grunda sig på ett godtagbartskäl. Vad som är godtagbart skäl bedöms pågrundval av de verkliga krav som ställs i an-slutning till arbetet och på den som utför ar-betet. Kraven i anslutning till arbetet kan li-kaså bedömas mot arten av arbetsgivarensverksamhet. Berättigad särbehandling be-döms alltid enligt om den använda grundenssyftemål är godtagbart med avseende på för-verkligandet av de grundläggande fri- ochrättigheterna.

Enligt artikel 4.2 a punkten i direktivet omlikabehandling i arbetslivet får man nationelltföreskriva om krav som grundar sig på reli-gion eller övertygelse och som skall uppfyl-las av dem som är yrkesmässigt verksammainom kyrkliga och andra offentliga eller en-skilda organisationer, vilkas etiska grundsyngrundar sig på religion eller övertygelse.Förutsättningen är då att det är fråga om yr-kesmässig verksamhet inom en sådan organi-sation och att denna religion eller övertygel-se, på grund av verksamhetens art eller detsammanhang i vilket den utövas, utgör ettverkligt, legitimt och berättigat yrkeskravmed hänsyn till organisationens etiska grund-syn. Enligt direktivet skall särbehandling pågrund av en persons religion eller övertygelseinte betraktas som diskriminering i dessa fall.

Människornas religions- och samvetsfrihet

och å andra sidan jämlikhet med avseende påreligion och övertygelse tryggas i 6 och 11 §grundlagen. Enligt arbetsavtalslagen är sär-behandling av arbetstagare på grund av reli-gion diskriminering om det inte finns ett god-tagbart skäl till särbehandlingen. Enligt 6kap. 1 § kyrkolagen kan endast en medlemav den evangelisk-lutherska kyrkan varatjänsteinnehavare i kyrkan eller i en försam-ling eller i en kyrklig samfällighet eller stå iett sådant varaktigt arbetsförhållande somansluter sig till uppgifter vid gudstjänster el-ler kyrkliga förrättningar eller som berör dia-koni eller undervisning.

Bestämmelserna gällande diskriminerings-förbud i direktivet om likabehandling i ar-betslivet och arbetsavtalslagen hindrar såle-des inte att det krävs att arbetstagare ellertjänsteinnehavare hos religiösa samfund delarden religiösa övertygelse som detta samfundföreträder. Enligt 6 § 1 mom. 2 punkten i denföreslagna lagen kan det av arbetstagare ochtjänsteinnehavare krävas en viss religiösövertygelse i de fall där personen i fråga ar-betar i läromässiga serviceuppgifter eller ser-viceuppgifter i anslutning till religionsutöv-ningen eller där han eller hon utåt represente-rar sitt samfunds religiösa syn. Att däremotkräva en viss övertygelse av den som sökeren befattning och som i sitt arbete inte harnågot att göra med den krävda religiösa över-tygelsen och inte företräder sin arbetsgivareutåt, är inte motiverat med beaktande av var-ken arbetsavtalslagens bestämmelse eller för-slaget till 6 § 1 mom. 2 punkten. Om ställ-ningen för tjänsteinnehavare inom den evan-gelisk-lutherska kyrkan bestäms särskilt.

Enligt artikel 6 i direktivet om likabehand-ling i arbetslivet får medlemsstaterna före-skriva att särbehandling på grund av ålderinte skall utgöra diskriminering om särbe-handlingen på ett objektivt och rimligt sättkan motiveras inom ramen för nationell rätt.Artikeln gäller såväl direkt som indirekt sär-behandling på grund av ålder genom natio-nell lag. I den finska arbetslagstiftningenfinns det bestämmelser där en viss ålder ut-gör grund för erhållande av en förmån. Såda-na bestämmelser finns t.ex. i pensionslag-stiftningen. Likaså har vissa arbetskraftspoli-tiska åtgärder i lagstiftningen riktats till per-soner i en viss ålder (unga). I arbetslagstift-

RP 269/2002 rd44

ningen finns dessutom bestämmelser där ål-dern indirekt utgör grund för särbehandling. Iarbetsavtalslagen bestäms bl.a. om förmånersom baserar sig på anställningsförhållandetslängd, t.ex. uppsägningstiderna, och som in-direkt kan betyda att uppsägningstiderna föräldre arbetstagare är längre än för unga ar-betstagare som just börjat arbeta. De be-stämmelser som beskrivs ovan är sådana be-rättigade grunder för särbehandling avarbetstagare på grund av åldern som avses iartikel 6 i direktivet om likabehandling i ar-betslivet.

Paragrafens 2 mom. baserar sig på artikel 5i diskrimineringsdirektivet och artikel 7 i di-rektivet om likabehandling i arbetslivet, därdet bestäms att i syfte att säkerställa full jäm-likhet får principen om likabehandling intehindra en medlemsstat från att behålla ellerbesluta om särskilda åtgärder för att förhind-ra att personer missgynnas eller att kompen-sera för ett sådant missgynnande.

6 § 1 mom. grundlagen tillåter positiv sär-behandling av vissa grupper för att faktiskjämställdhet skall uppnås, men endast påvillkor att andra personer inte diskrimineras.I regeringens proposition konstateras att”stadgandet utgör inget hinder för nödvändigpositiv särbehandling för att trygga den fak-tiska jämlikheten, det vill säga åtgärder somförbättrar ställningen och förhållandena fören viss grupp (t.ex. kvinnor, barn och minori-teter). [---] Enligt stadgandet skall det ansesförbjudet att favorisera eller ge en individ el-ler en grupp en privilegierad ställning, omdet innebär faktisk diskriminering av andrapersoner.”

Enligt 2 mom. skall positiv särbehandlingsom beviljas t.ex. sådana arbetstagare ellergrupper av arbetstagare som anses vara i be-hov av särskilt skydd t.ex. på grund av åldereller funktionshinder inte betraktas som för-bjuden diskriminering. Exempelvis språk-och annan utbildning som ordnas för invand-rare för att underlätta integrationen i det fin-ländska samhället kan betraktas som sådanpositiv särbehandling som avses i 2 mom.För att positiv särbehandling skall vara tillå-ten får avvikelsen från jämlikhetsprincipen i6 § grundlagen ändå inte vara orimlig.

7 §. Förbud mot repressalier. Enligt artikel11 i direktivet om likabehandling i arbetslivet

skall medlemsstaterna i sina rättsordningarinföra nödvändiga bestämmelser för attskydda anställda mot uppsägning eller motannan ogynnsam behandling som utgör enreaktion från arbetsgivarens sida på ett kla-gomål inom företaget eller ett rättsligt förfa-rande som syftar till att se till att principenom likabehandling följs. I artikel 9 i diskri-mineringsdirektivet förutsätts att medlems-staterna vidtar åtgärder för att skydda enskil-da mot ogynnsam behandling eller ogynn-samma påföljder på grund av klagomål ellerförfaranden för att se till att principen om li-kabehandling följs. Enligt direktivet om lika-behandling i arbetslivet skall anställda skyd-das mot repressalier medan den personkretssom skyddas i diskrimineringsdirektivet inteär begränsad. I direktivet om likabehandling iarbetslivet förutsätts skydd endast motogynnsam behandling som utgör en reaktionfrån arbetsgivarens sida. I diskrimineringsdi-rektivet begränsas inte skyddet beroende påvems reaktion som leder till den ogynnsam-ma behandlingen och de ogynnsamma på-följderna.

I paragrafen bestäms att det skall vara för-bjudet att missgynna en person eller behandlaen person så att han eller hon drabbas avogynnsamma följder därför att han eller honhar anfört klagomål eller vidtagit åtgärder föratt trygga jämlikhet.

Den personkrets som står utanför anställ-ningsförhållanden och rättsliga förhållandensom kan jämföras med sådana och som detförbud mot repressalier som avses i dennalag riktar sig mot är avsedd att vara omfat-tande. Förbudet skall gälla vilken gärnings-man som helst utanför anställningsförhållan-den, om förfarandet beror på att en personvidtar eller deltar i rättsliga åtgärder för atttrygga etnisk jämlikhet. För att den föreslag-na bestämmelsen skall tillämpas behöver integärningsmannen i sig stå i förbindelse meddiskrimineringssituationen. Likaså skall denpersonkrets som skyddas genom bestämmel-sen vara omfattande. Utöver offret skall ävenandra som deltar i de rättsliga åtgärderna,t.ex. vittnen och andra personer som harhörts i rättegången eller som på sätt eller an-nat att bistått i saken, t.ex. vänner och släk-tingar som tagit kontakt med myndigheterna,vara skyddade mot repressalier.

RP 269/2002 rd 45

Förbudet mot repressalier har nära sam-band med det rättsskydd som föreskrivs i21 § grundlagen. Enligt denna bestämmelsehar var och en rätt att på behörigt sätt ochutan ogrundat dröjsmål få sin sak behandladav en domstol eller någon annan myndighetsom är behörig enligt lag samt att få ett be-slut som gäller hans eller hennes rättigheteroch skyldigheter behandlat vid domstol ellernågot annat oavhängigt rättskipningsorgan.Grundlagens bestämmelse om rättsskyddkompletteras av bestämmelserna i 15 kap.strafflagen. I detta kapitel bestäms om brottmot rättskipning. I 15 kap. 9 § strafflagen be-stäms att bestraffas skall den som med våldeller hot hindrar eller försöker hindra någonatt yttra sig som vittne eller sakkunnig ellerannars som en person som skall höras eller ärpart vid en rättegång, förundersökning, po-lisundersökning eller vid något annat därmedjämförbart myndighetsförfarande, eller sommed våld eller hot påverkar eller försökerpåverka yttrandets innehåll eller som begåreller hotar begå våld mot någon annan ellerdennes släktingar eller familj på grund avvad denne yttrat vid ett sådant förhör som av-ses ovan. Det kan också bli aktuellt att be-döma de repressalier som avses i strafflagenenligt den lag som föreslås i denna proposi-tion.

Det kan också vara fråga om ogynnsam be-handling och ogynnsamma följder utanföranställningsförhållanden när någon t.ex. väg-rar att tillhandahålla varor eller tjänster åt enkärande eller ett vittne i en diskriminerings-rättegång eller säger upp hyreskontraktet förden affärslokal som används av en advokat-byrå som bistått käranden i en diskrimine-ringsrättegång.

Med klagomål eller åtgärder för att tryggaetnisk jämlikhet avses utanför anställnings-förhållanden för det första rättsskyddsmedlenenligt den föreslagna lagen. Rättsskyddsme-del som kan komma i fråga är förutom attden person som fått ett diskriminerandemyndighetsbeslut startar en besvärsprocessockså andra rättsskyddsmedel som står tillförfogande i diskrimineringsärenden, t.ex.kontakt med organisationer och jurister somdriver människorätts- och minoritetsärenden.

Bestämmelsen om förbud mot repressalierskall dessutom tillämpas i situationer där ar-

betsgivaren har behandlat en arbetstagareogynnsamt så att han eller hon drabbats avogynnsamma följder därför att arbetstagarenhar anfört klagomål, gjort en sak stridig påarbetsplatsen eller inlett ett rättsligt förfaran-de därför att han eller hon har upplevt att ar-betsgivaren har diskriminerat honom ellerhenne. Som klagomål betraktas bl.a. att ar-betstagaren tar kontakt med arbetstagarnasföreträdare och ber denne förhandla om sa-ken med arbetsgivaren samt arbetstagarensegna kontakter med arbetarskyddsmyndighe-ten eller fackföreningen.

Arbetsgivarens repressalier kan i fråga omanställningsförhållanden synas t.ex. i form avändringar i arbetsuppgifterna eller anställ-ningsvillkoren, t.ex. att arbetstagaren fråntasuppgifter och ansvar eller ges enklare arbets-uppgifter. Även det att arbetstagaren förbigåsnär lediga befattningar tillsätts eller skärptövervakning av arbetstagarens arbetspresta-tioner kan vara ogynnsam behandling så atthan eller hon drabbas av ogynnsamma följ-der. Att en person sägs upp på grund av attdenne anfört klagomål eller vidtagit nödvän-diga åtgärder för att trygga likabehandling ärett grovt exempel på repressalier. Det väsent-liga när man skall identifiera ogynnsam be-handling och ogynnsamma följder är att ar-betstagaren efter arbetsgivarens reaktion påsätt eller annat befinner sig i en sämre ställ-ning än innan han eller hon framförde dis-krimineringspåståendena eller vidtog åtgär-der. Negativa förändringar som arbetstagarenupplever i arbetsklimatet skall däremot intebetraktas som sådana repressalier som för-bjuds i lagen. Å andra sidan, om arbetsgiva-ren uppträder så att han avsiktligt eller i själ-va verket kränker en arbetstagares värdighetsom vidtagit åtgärder och skapar en hotandeoch fientlig atmosfär, kan det bli aktuellt attpröva om uppträdandet innebär sådana tra-kasserier som avses i 5 § 2 mom. 3 punkten.Förbud mot repressalier gäller också arbets-givaren företrädare.

Repressalier från arbetsgivarens sida för-bjuds också i den gällande arbetsavtalslagen.Enligt 7 kap. 2 § 2 mom. 4 punkten arbetsav-talslagen kan som sakliga och vägande grun-der för uppsägning inte anses anlitande avrättsskyddsmedel som står till buds för ar-betstagaren. Denna bestämmelse baserar sig

RP 269/2002 rd46

på 21 § grundlagen samt ILO:s konvention nr158, som gäller uppsägning av anställnings-avtal på arbetsgivarens initiativ. Enligt kon-ventionen får ett arbetsavtal inte sägas upp pågrund av att arbetstagaren har anfört klago-mål eller deltagit i en rättegång mot arbetsgi-varen på grund av dennes påstådda lagstridi-ga förfarande.

Av ett sådant klagomål eller sådana åtgär-der för att trygga jämlikhet som avses i para-grafen förutsätts att de kan ha skadliga rätts-liga eller faktiska följder för den som påståshar gjort sig skyldig till diskriminering. Såkan t.ex. enbart en uttalad avsikt att vidtarättsliga åtgärder varken i anställningsförhål-landen eller utanför dem ge upphov till så-dant skydd som avses i denna paragraf.

Direktiven förutsätter inte att bestämmel-sen om bevisbörda tillämpas när förbudetmot repressalier åberopas. Inte heller den re-gel om bevisbörda som föreslås i 16 § skallgälla förbudet mot repressalier. Den som villåberopa den föreslagna bestämmelsen omförbud mot repressalier skall bevisa att denogynnsamma ställningen och följderna berorpå klagomålet eller åtgärderna i enlighet mednormala bevisregler.

8 §. Gottgörelse. Enligt direktiven gällandelikabehandling i arbetslivet och diskrimine-ring skall medlemsstaterna när direktivetgenomförs bestämma om sanktioner somskall vara effektiva, proportionerliga och av-skräckande. Medlemsstaterna kan beslutavilka ekonomiska sanktioner som behövs förett effektivt genomförande av direktivet.Sanktionerna kan bestå i ersättning som skallbetalas till den utsatta personen.

I 1 mom. bestäms om skyldighet för densom enligt 2 § tillhandahåller arbete, lös ellerfast egendom eller tjänster eller utbildning el-ler förmåner och som brutit mot diskrimine-ringsförbudet i 5 § eller förbudet mot repres-salier i 7 § på grund av etniskt ursprung, reli-gion, övertygelse, funktionshinder, ålder ellersexuell läggning att betala gottgörelse för li-dande som åsamkats den kränkte.

Det föreslås att påföljderna av förbjudendiskriminering delas upp så att för diskrimi-nering på de diskrimineringsgrunder som fö-reskrivs i direktiven kan gottgörelse dömas utmed stöd av denna paragraf, medan det påandra ställen i lagstiftningen bestäms om på-

följderna av diskriminering på andra grundersom avses i 1 §.

Med den som tillhandahåller arbete enligtparagrafen avses en arbetsgivare i anställ-nings- och tjänsteförhållande, en uppdragsgi-vare i ett uppdragsförhållande samt den somhar t.ex. en praktikant eller deltagare i ar-betsprövning i arbete utan att denne står i an-ställningsförhållande.

Med den som tillhandahåller lös eller fastegendom och tjänster avses näringsidkareoch offentliga samfund som på det sätt somavses i 2 § 2 mom. 5 punkten bjuder ut sinalösa egendom eller fasta egendom eller tjäns-ter till en obegränsad kundkrets. Den somtillhandahåller ovan avsedd egendom ellertjänster kan åläggas att betala gottgörelse fördiskriminering på grund av etniskt ursprung.

Med den som tillhandahåller utbildning av-ses den som tillhandahåller såväl offentligsom privat yrkesutbildning och allmänbil-dande utbildning. Den som ordnar allmänbil-dande utbildning berörs av diskriminerings-förbudet gällande etniskt ursprung medanden som ordnar yrkesutbildning i anslutningtill arbetet enligt 2 § 1 mom. 3 punkten återansvarar för diskriminering på alla förbjudnadiskrimineringsgrunder som avses i 1 §.

Den som tillhandahåller förmåner är bl.a.myndigheter enligt 2 § 1 mom. 1 punktensamt 2 § 2 mom. 1 och 2 punkten som beslu-tar om beviljandet av förmåner. Det kanemellertid också vara fråga om sådana sombeviljar förmåner privat, t.ex. organisationersom avses i 2 § 1 mom. 4 punkten.

Juridiska personer ansvarar för överträdel-ser av diskrimineringsförbudet som begåttsav personer som tillhör deras organisation ienlighet med de allmänna bestämmelsernaoch reglerna om ansvarsfördelning. Arbets-givaren ansvarar för sin företrädares verk-samhet på det sätt som bestäms i 1 kap. 9 §arbetsavtalslagen. Vid uthyrning av arbets-kraft bestäms användarföretagets ansvar pådet sätt som anges i 1 kap. 7 § 3 mom. ar-betsavtalslagen. Arbetsgivaren bär ocksåmed stöd av 3 kap. 1 § skadeståndslagen an-svaret för en skada som arbetstagaren föror-sakat någon som står utanför anställningsför-hållandet. Under de förutsättningar som an-ges i skadeståndslagen har arbetsgivaren i sintur regressrätt gentemot arbetstagaren beträf-

RP 269/2002 rd 47

fande ersättning för en prestation som arbets-givaren betalat till en utomstående. För attersättningsskyldighet skall uppstå förutsättsatt arbetstagaren har gjort sig skyldig till för-farande som är mera klandervärt än lindrigvårdlöshet.

Gottgörelse skall inte kunna betalas närdiskrimineringsförbudet överträds i relationermellan enskilda fysiska personer. Bestäm-melsen skall t.ex. inte gälla en arbetstagaresom trakasserar sin arbetskamrat på det sättsom avses i 5 § 2 mom. 3 punkten. I fall sominte omfattas av gottgörelsebestämmelsenfastställs påföljderna av den lagstridiga verk-samheten i enlighet med skadeståndslagen,specialbestämmelserna om skadestånd samtt.ex. i anställnings- och tjänsteförhållandenenligt de bestämmelser som gäller det aktuel-la anställningsförhållandet.

Bestämmelsen om gottgörelse skall medavseende på tillämpningsområdet vara enspecialbestämmelse i förhållande till 5 kap.6 § skadeståndslagen på samma sätt som dengottgörelsepåföljd som föreskrivs i jäm-ställdhetslagen. Att döma ut den föreslagnagottgörelsen skall höra till de allmänna dom-stolarnas befogenheter.

Målet för den föreslagna gottgörelsepåfölj-den skall vara att ersätta det lidande som mankan anta att den kränkning som riktats motoffrets person har orsakat. I detta avseendeskall den föreslagna gottgörelsen inte avvikafrån den ersättning för lidande som döms utenligt 5 kap. 6 § skadeståndslagen. Den före-slagna bestämmelsen om gottgörelse skallinte förutsätta bevis på orsakat lidande, utangärningens art räcker som ersättningsgrundpå samma sätt som i 5 kap. 6 § skadestånds-lagen. Gärningens art skall också inverka påersättningsbeloppet på samma sätt som närskadestånd som döms ut för lidande med stödav skadeståndslagen fastställs.

På samma sätt som enligt diskriminerings-direktivet och direktivet om likabehandling iarbetslivet skall det inte förutsättas att hand-lingen utförts uppsåtligt eller av vårdlöshetför att någon skall göra sig skyldig till dis-kriminering enligt 5 §. Överträdelse av dis-krimineringsförbudet förutsätter dock att sär-behandlingen har skett till följd av ett medve-tet beslut eller en medveten åtgärd, oberoen-de av det är fråga om en aktiv åtgärd eller ett

avgörande som beror på en försummelse. Så-lunda skall inte heller påförande av gottgö-relse förutsätta avsiktlig överträdelse elleröverträdelse av vårdslöshet av diskrimine-ringsförbudet, vilket förutsätts för att skades-tånd enligt skadeståndslagen skall dömas ut.

Enligt förslaget till 8 § 1 mom. skall i gott-görelse betalas högst 15 000 euro. Den övregränsen visar hur allvarligt man förhåller sigtill brott mot diskrimineringsförbudet. Tillskillnad från jämställdhetslagen föreslås ing-et undre gottgörelsebelopp. Detta beror på attutgångspunkterna är olika för det diskrimine-ringsförbud som baserar sig på kön och dediskrimineringsgrunder som anges i dennalag.

Trots att det i paragrafen inte föreslås nå-gon undre gräns för gottgörelsen på sammasätt som i jämställdhetslagen, betyder dettainte att man genom bestämmelsen skulle tatagit ställning till förhållandet mellan diskri-minering på grund av kön och andra diskri-mineringsgrunder vad gäller gärningens all-var, utan utgångspunkten när gottgörelsenfastställs skall vara att olika diskriminerings-grunder är likvärdiga.

I 2 mom. bestäms om de faktorer som in-verkar på dimensioneringen av gottgörelsen.När gottgörelsens storlek bestäms skall manbeakta hur allvarligt det lidande är som gär-ningen orsakat. Omständigheter som inverkarvid bedömningen skall för det första varadiskrimineringens art och omfattning samtvaraktighet. Ju allvarligare diskrimineringdet är fråga om och ju längre förbudet haröverträtts, desto större gottgörelse borde dö-mas ut. När gottgörelsens storlek bestämsskall det likaså vara av betydelse om den sombrutit mot diskriminerings- eller repressalie-förbundet har förfarit avsiktligt eller uppsåt-ligt.

För det andra, om förlikning har nåtts mel-lan parterna antingen privat eller på minori-tetsombudsmannens initiativ, skall det inver-ka nedsättande på gottgörelsen. Att ett jäm-likt rättsläge återställts eller gärningsman-nens strävanden att förhindra eller undanröjaverkningarna av sitt förfarande skall likaså haen minskande inverkan på gottgörelsebelop-pet. Som en faktor som inverkar på gottgö-relsebeloppet skall likaså beaktas den eko-nomiska ställningen för den som brutit mot

RP 269/2002 rd48

diskrimineringsförbudet och andra omstän-digheter som inverkar på hans ställning. Omdiskrimineringsoffret för samma gärning harfått ersättning med stöd av någon annan lagför samma kränkning av person, skall dennaekonomiska påföljd som dömts ut eller somdet bestämts att skall betalas beaktas när dengottgörelse som avses i denna lag döms ut.

Om en överträdelse av 5 eller 7 § med be-aktande av dessa omständigheter skall be-traktas som ringa, behöver gottgörelsen intealls dömas ut. För att gottgörelsen inte skalldömas ut förutsätts att den skulle vara skäligmed beaktande av gärningens art och parter-nas ställning.

I de fall där diskriminerings- eller repressa-lieförbudet har överträtts på ett särskilt grovtsätt, kan en större gottgörelse än det maximi-belopp som anges i 1 mom. dömas ut. Desärskilda skäl som är en förutsättning för attmaximibeloppet skall överskridas skall moti-veras med att diskrimineringen varit långva-rig eller gärningen allvarlig, att gärnings-mannen förhåller sig likgiltigt till sina lag-stadgade skyldigheter, omfattningen av denkränkning offret upplevt samt de omständig-heter som rått vid tidpunkten för gärningenoch därefter.

Enligt 3 mom. skall betalning av gottgörel-se inte hindra den kränkte att yrka ersättningför ekonomisk skada med stöd av skades-tåndslagen eller någon annan lag. För lidandepå grund av diskriminering enligt 5 eller 7 §skall däremot ersättning inte kunna dömas utmed stöd av någon annan lag.

9 §. Ändring av diskriminerande avtalsvill-kor. Enligt artikel 14 i diskrimineringsdirek-tivet och artikel 16 punkt b i direktivet om li-kabehandling i arbetslivet skall medlemssta-terna vidta nödvändiga åtgärder för att säker-ställa att bestämmelser som strider mot prin-cipen om likabehandling som finns i indivi-duella avtal eller kollektivavtal, i interna reg-ler för företag samt i regler för vinstdrivandeeller icke-vinstdrivande föreningar, för friayrkesutövare och för arbetstagar- och arbets-givarorganisationer förklaras eller kan förkla-ras ogiltiga eller ändras.

I 36 § rättshandlingslagen bestäms omjämkning av avtalsvillkor. Enligt bestämmel-sen kan ett villkor i ett avtal antingen jämkaseller lämnas utan avseende, om dess tillämp-

ning skulle leda till oskälighet. I 10 kap. 2 §arbetsavtalslagen finns åter en specialbe-stämmelse om jämkning av oskäliga villkor iarbetsavtal. Enligt bestämmelsen kan ett vill-kor i ett arbetsavtal jämkas eller lämnas obe-aktat, om tillämpningen av det skulle stå istrid med god sed eller annars vara oskälig. I10 kap. 3 § arbetsavtalslagen bestäms dess-utom om verkningarna av ogiltiga avtalsvill-kor på tillämpningen av övriga villkor. Dåskall arbetsavtalet fortsätta att gälla till övri-ga delar.

Eftersom diskriminerande avtalsvillkor intealltid samtidigt är oskäliga på det sätt somavses i rättshandlingslagen, föreslås i 1 mom.en specialbestämmelse om ändring av dis-kriminerande avtalsvillkor. Bestämmelsenskall tillämpas i domstolar. Med stöd av be-stämmelsen skall domstolen kunna ändradiskriminerande avtalsvillkor så att avtaletstillämpning inte leder till ett diskriminerandeslutresultat. I detta syfte kan domstolen ocksåbestämma att avtalets diskriminerande villkorlämnas utan avseende när avtalet tillämpas.

Om ett avtalsvillkor som ändrats eller läm-nas utan avseende har sådan betydelse för av-talets innehåll, att avtalet i övrigt inte kanförbli i kraft som sådant, kan avtalet medstöd av 2 mom. ändras även i övrigt. I sistahand kan beslut fattas om att avtalet i sinhelhet skall förfalla.

10 §. Tillsyn. Enligt artikel 7.1 i diskrimi-neringsdirektivet och artikel 9.1 i direktivetom likabehandling i arbetslivet skall med-lemsstaterna säkerställa att alla som anser sigförfördelade på grund av att principen om li-kabehandling inte har tillämpats på dem hartillgång till rättsliga och/eller administrativaförfaranden för att säkerställa efterlevandenav skyldigheterna enligt direktivet.

I paragrafen föreslås bestämmelser om vil-ka instanser som skall övervaka lagen. Efter-som lagens tillämpningsområde är allmäntoch omfattar olika typer av levnadsområdenoch eftersom de förbjudna diskriminerings-grunderna varierar på olika områden, skalltillsynen över lagen delas upp mellan två oli-ka myndigheter. Enligt 1 mom. skall arbetar-skyddsmyndigheterna övervaka att lagenföljs i fråga om anställningsförhållanden ochoffentligrättsliga anställningar. Tillsynenskall gälla diskriminering som sker på grund

RP 269/2002 rd 49

av alla förbjudna diskrimineringsgrundersom nämns i 1 §. Arbetarskyddsmyndighe-ternas befogenheter och till buds stående me-toder bestäms i enlighet med lagen om tillsy-nen över arbetarskyddet.

Enligt 2 mom. skall tillsynen på andra om-råden som hör till lagens tillämpningsområdeän i anställningsförhållanden diskrimineringpå grund av etniskt ursprung ankomma påminoritetsombudsmannen och diskrimine-ringsnämnden. Om minoritetsombudsman-nens uppgifter bestäms i 2 § lagen om mino-ritetsombudsmannen och om dennes befo-genheter i 3 §. Uppgifterna går till stor del utpå att verka som sakkunnigmyndighet ochutveckla frågor i anslutning till utbildningoch information. Till uppgifterna hör ocksåatt behandla besvär och klagomål samt att geoffer för diskriminering, andra myndigheteroch den stora allmänheten råd och handled-ning. Behandlingen av besvär koncentrerastill frågor som är av principiell och allmäntföregripande betydelse. Den metod som mi-noritetsombudsmannen i första hand kan an-vända är ”mjuk styrning”. Minoritetsom-budsmannen kan inte ändra ett beslut eller endom eller utfärda straff. När ombudsmannenupptäcker diskriminering skall denne i förstahand genom anvisningar och råd försökamedverka till att diskrimineringen upphöroch inte fortsätter eller upprepas.

Det föreslås att minoritetsombudsmannensuppgifter utökas med tillsyn över den före-slagna lagen och nya befogenheter i anslut-ning till tillsynsuppgiften. I 11—14 § be-stäms om de nya befogenheterna och till-synsmetoderna, förlikning och förande avärenden till diskrimineringsnämnden. Denutökning av minoritetsombudsmannens upp-gifter som följer av tillsynen över den före-slagna lagen skall också göras i lagen omminoritetsombudsmannen.

I 2 mom. bestäms dessutom om ett nytt or-gan, diskrimineringsnämnden. De metodersom nämnden förfogar över för att övervakalagen går ett steg längre än minoritetsom-budsmannens metoder. Om nämndens befo-genheter bestäms i 12 §. Bestämmelser omdiskrimineringsnämnden och behandlingenav ärenden i nämnden fogas till lagen omminoritetsombudsmannen.

11 §. Anvisningar, råd och förlikning. Pa-

ragrafen föreslås gälla endast diskrimineringpå grund av etniskt ursprung. I 3 § lagen omminoritetsombudsmannen bestäms att närminoritetsombudsmannen observerar etniskdiskriminering skall denne genom anvisning-ar och råd försöka förhindra att diskrimine-ringen fortsätter eller upprepas. Rätten attbegära anvisningar och råd av minoritetsom-budsmannen skall vara det rättsskyddsmedelsom i första hand står till förfogande för densom drabbats av diskriminering. Minoritets-ombudsmannen skall kunna ge anvisningaroch råd både om främjande av jämlikhet ochom iakttagande av diskrimineringsförbudet.

Den som anser sig ha blivit utsatt för etniskdiskriminering skall även ha möjlighet att beminoritetsombudsmannen om förlikning.Minoritetsombudsmannen skall ordna förlik-ningsmöten med parterna samt hjälpa dem atthitta tillfredsställande, rimliga och faktabase-rade lösningar på sina problem. Minoritets-ombudsmannen skall också registrera avtalmellan parterna som fåtts till stånd genomförlikning. Om parterna så vill kan minori-tetsombudsmannen föra förlikningen till dis-krimineringsnämnden för fastställelse. Omdetta bestäms i 12 §.

I förhållande till behandling i diskrimine-ringsnämnden skall förlikning vara det rätts-skyddsmedel som kommer i första hand idiskrimineringsfall vid sidan av anvisningaroch råd. Förlikning mellan parterna skall ledatill att andra rättsskyddsmedel inte längre be-hövs. Om parterna kommer överens om en-dast vissa saker skall ärendet i övriga kunnaföras till diskrimineringsnämnden eller dom-stol. När beloppet av den gottgörelse somdöms ut bestäms skall det beaktas att parter-na i övrigt nått en förlikning.

Bestämmelsen hindrar inte att den som bli-vit utsatt för diskriminering vänder sig tillandra än minoritetsombudsmannen i diskri-mineringsärendet.

12 §. Diskrimineringsnämndens uppgifter.I paragrafen föreslås bestämmelser om dis-krimineringsnämndens uppgifter. Om nämn-dens sammansättning, beslutförhet samt be-handlingen av ärenden i nämnden bestäms ilagen om ändring av lagen om minoritetsom-budsmannen.

Enligt 1 mom. skall diskrimineringsnämn-dens befogenheter begränsas till ärenden som

RP 269/2002 rd50

gäller etnisk diskriminering till den del detinte gäller ett anställningsförhållande elleroffentligrättslig anställning. I ärenden somgäller etnisk diskriminering utanför arbetsli-vet skall diskrimineringsnämnden kunnameddela två slags beslut. Enligt 1 punktenskall nämnden för det första kunna fastställaförlikning mellan parterna. En fastställd för-likning skall ha högre status och i en tvist hastörre och klarare bevisvärde än en icke-fastställd förlikning. Möjligheten att fånämndens fastställelse av en förlikning kun-de också öka intresset för förlikning. För attutnyttja nämndens sakkunskap skall nämn-den ha rätt att pröva om förlikningens inne-håll är lagenligt och förlikningen sådan attden vid behov kan verkställas. Förlikningensform eller minoritetsombudsmannens delak-tighet skall däremot inte vara en förutsättningför fastställande av förlikningen.

Enligt 2 punkten skall diskriminerings-nämnden kunna förbjuda att ett förfarandesom strider mot diskriminerings- eller repres-salieförbudet fortsätter eller upprepas. För-budet kan i första hand gälla ett förfarandesom är förenat med möjlighet till fortsättningeller upprepning. Möjlighet att fortsätta ellerupprepa diskriminering kan gälla t.ex. kund-betjänings- eller affärsrutiner. I fråga om enmyndighets beslut som gäller en enskild per-son kan det däremot endast i undantagsfallvara fråga om fortsatt eller upprepad diskri-minering. Förbudsförfarande kan således inteanvändas för att söka ändring i myndigheter-nas beslut.

Enligt 2 mom. i paragrafen skall en förlik-ning som fastställts av diskrimineringsnämn-den vara verkställbar till de delar det haröverenskommits om en penningfordran, dvs.i första hand gottgörelse som skall betalas. Iförlikningsdokumentet skall det vara möjligtatt för verkställigheten specificera åtminstoneparterna och det ärende i vilket förlikning in-gåtts samt att ange tydligt och exakt hurudanpenningfordran den behörige har förbunditsig att betala.

Enligt 3 mom. skall diskrimineringsnämn-den vid behov förena ett beslut om förbudmed en skälig tid inom vilken beslutet skallföljas. För en effektiv verkställighet av lagenkan det i vissa fall vara ändamålsenligt ochrimligt att en skälig tid reserveras för t.ex.

ändring av kundbetjäningsprogram som an-setts som diskriminerande men som är nöd-vändiga för affärsverksamheten. I momentetbestäms också om möjlighet att förena för-budet med vite.

Paragrafens 4 mom. har att göra med dis-krimineringsnämndens sekundära behörigheti förhållande till andra rättssäkerhetsorgan.Om ett ärende är anhängigt hos någon annanmyndighet eller sedan ärendet börjat behand-las anhängiggörs hos någon annan myndig-het, skall diskrimineringsnämnden lämnaärendet utan prövning. Till beslutet om attlämna ett ärende utan prövning skall fogasbesvärsförbud, varom bestäms i 18 §.

13 §. Begäran om utlåtande. I paragrafennämns de instanser som kan begära utlåtandeom lagens tillämpning av diskriminerings-nämnden. Dessa är domstolarna, minoritets-ombudsmannen och andra myndigheter samtföreningar.

En domstol kan begära utlåtande när denbehandlar talan som gäller gottgörelse ellernågot annat diskrimineringsärende. För mi-noritetsombudsmannen kan det bli aktuelltatt begära utlåtande t.ex. i en situation där detinte finns någon person som vill eller kantillgripa rättsskyddsmedel. Andra myndighe-ter kan begära utlåtande t.ex. när de beredereller uppdaterar jämlikhetsplanen. Med före-ningar avses i synnerhet föreningar som ärverksamma inom den föreslagna lagens om-råde. Sådana föreningar är t.ex. människo-rätts- och invandrarorganisationer och Fin-lands Röda Kors. Emellertid skall även andraföreningar kunna begära diskriminerings-nämndens utlåtande om lagens tillämpning.

Enskilda skall inte har möjlighet att begärautlåtande. Den föreslagna avgränsningen ärinte problematisk med tanke på rättssäkerhe-ten eftersom den som blir utsatt för diskrimi-nerande förfarande har möjlighet att föra sa-ken till diskrimineringsnämnden under deförutsättningar som föreslås i 14 § 1 mom.För att begära utlåtande skall andra enskildaha möjlighet att komma med initiativ i sakenexempelvis till minoritetsombudsmannen el-ler någon förening.

I och med diskrimineringsnämndens utlå-tande kan fallet komma till allmän kännedomoch detta kan eventuellt leda till att situatio-nen rättas till. Diskrimineringsnämndens ut-

RP 269/2002 rd 51

låtande skall inte vara bindande för den sombegärt utlåtandet.

14 §. Förande av ärenden till diskrimine-ringsnämnden. Enligt 1 mom. skall både densom själv upplevt etnisk diskriminering ochminoritetsombudsmannen ha rätt att föra ettärende som gäller förbudet mot diskrimine-ring eller repressalier till diskriminerings-nämnden. Det är nödvändigt att den kränktehar rätt att anhängiggöra ett ärende i diskri-mineringsnämnden som ett snabbt och för-månligt alternativt rättsskyddsmedel till un-derrättsförfarande. Även minoritetsombuds-mannen skall kunna ansöka om beslut omförbud hos nämnden. Minoritetsombudsman-nen skall då ha möjlighet att t.ex. pröva omdet är ändamålsenligt för främjandet av et-nisk jämlikhet att gå vidare till diskrimine-ringsnämnden även i ett sådant fall där densom blivit utsatt för diskriminering av en el-ler annan orsak inte gör det själv.

Enligt 2 mom. skall det förutsättas att bäg-ge förlikningsparterna samtycker till attärendet förs till diskrimineringsnämnden förfastställande av förlikningen, oberoende avom förlikningen har fåtts tillstånd under mi-noritetsombudsmannens ledning eller inte.Kravet på parternas samtycke har att göramed den fastställda förlikningens verkställ-barhet samt förbudet mot att överklaga dis-krimineringsnämndens beslut.

I 3 mom. föreslås en hänvisning till lagenom minoritetsombudsmannen och diskrimi-neringsnämnden, där det bestäms om be-handlingen av ärenden i diskriminerings-nämnden.

15 §. Tid för väckande av talan. I paragra-fen föreslås två olika tider för väckande avtalan. I andra situationer än anställningssitua-tioner skall talan gällande gottgörelse somdöms ut för brott mot diskrimineringsförbu-det vid hot om att rätten förfaller väckasinom två år efter det att diskrimineringsför-budet överträtts eller, om överträdelsen ärfortlöpande, inom två år efter det att denupphört. För brott mot diskrimineringsförbu-det i anställningssituationer skall talan väck-as inom ett år efter det att den diskrimineradearbetssökanden fick del av beslutet om vemsom valts. Orsaken till att det används tvåolika tider för talans väckande vid brott motdiskrimineringsförbudet är att behovet av att

få ärendena behandlade varierar i de olikafallen.

Den tid på två år för talans väckande somföreslås i andra situationer än anställningssi-tuationer ger den diskriminerade en skälig tidatt ty sig till de rättsskyddsmedel som är av-sedda att komma i första hand, t.ex. vid et-nisk diskriminering förlikning under minori-tetsombudsmannens ledning eller utredningav saken i diskrimineringsnämnden. När an-ställningsförhållandet fortsätter skall en ar-betstagare som drabbats av diskriminering påmotsvarande sätt ha två år på sig att utredasaken på arbetsplatsen t.ex. med företrädarnaför arbetstagarna eller ta kontakt med arbe-tarskyddsmyndigheterna för att reda ut saken.

I anställningssituationer skall ett påståttbrott mot diskrimineringsförbudet behandlasså snabbt som möjligt efter att man beslutatvem som skall väljas. Bestämmelsen förut-sätter att arbetsgivaren sparar handlingarnagällande valet tills tiden för talans väckandegått ut. De handlingar om valet av en arbets-tagare eller tjänsteman som samlas hos ar-betsgivaren innehåller uppgifter som sökan-denas person och om förvaringen av dem be-stäms i personuppgiftslagen och lagen om in-tegritetsskydd i arbetslivet. Med tanke på sö-kandenas integritetsskydd är det motiverat attföreskriva en kortare tid på ett år för talansväckande i anställningssituationer.

Tiden för talans väckande börjar när dis-krimineringsförbudet överträds. När det ärfråga om direkt diskriminering och trakasse-rier börjar tiden för talans väckande när enperson har behandlats ogynnsamt. När det ärfråga om indirekt diskriminering börjar tidenför talans väckande när följderna av diskri-mineringen har kommit till uttryck, dvs. nären person har blivit missgynnad. Om över-trädelsen av diskrimineringsförbudet är fort-löpande, skall talan väckas inom två år efteratt den upphört.

Talan gällande brott mot diskriminerings-förbudet skall i allmänhet väckas i allmänunderrätt på svarandens hemort. När det gäll-er konsumentavtal kan konsumenten dockäven i egenskap av kärande väcka talan idomstolen på sin egen hemort.

Domstolen är enligt rättegångsbalken skyl-dig att försöka behandla gottgörelseyrkandensom framförts på olika grunder eller av flera

RP 269/2002 rd52

personer på grund av samma gärning vidsamma rättegång.

16 §. Bevisbörda. Enligt artikel 8 i diskri-mineringsdirektivet och artikel 10 i direktivetom likabehandling i arbetslivet skall med-lemsstaterna, i enlighet med sina nationellarättssystem, vidta nödvändiga åtgärder för attsäkerställa att det, när personer, som ansersig kränkta genom att principen om likabe-handling inte har tillämpats på dem, infördomstol eller annan behörig myndighet läg-ger fram fakta som ger anledning att anta attdet har förekommit direkt eller indirekt dis-kriminering, skall åligga svaranden att bevisaatt det inte föreligger något brott mot princi-pen om likabehandling. Punkt 1 skall inteförhindra att medlemsstaterna inför bevisreg-ler som är fördelaktigare för käranden. Punkt1 skall inte tillämpas på straffrättsliga förfa-randen och medlemsstaterna kan avstå frånatt tillämpa den på förfaranden där det ålig-ger domstolen eller det behöriga organet attutreda fakta i målet.

I lagen föreslås bestämmelser om delad be-visbörda som uttryckligen motsvarar be-stämmelserna om delad bevisbörda i nämndadirektiv, även om en liknande delning av be-visbördan även hittills har tillämpats i Fin-land vid behandlingen av diskriminerings-ärenden utan någon allmän bestämmelse-grund. Exempelvis 2 kap. 2 § 1 mom. arbets-avtalslagen skall enligt motiveringen till la-gen tolkas så att om en arbetstagare anser attarbetsgivarens förfarande strider mot diskri-mineringsförbudet eller att det står i stridmed kravet på lika behandling skall arbetsta-garen förete en sannolik anledning eller san-nolika skäl till att arbetsgivaren har särbe-handlat honom eller henne av någon sådanorsak som nämns i paragrafen. Arbetsgivarenskall därefter visa att det har funnits godtag-bara skäl till dennes förfarande.

I paragrafen bestäms om delad bevisbördanär talan i anslutning till en i denna lag av-sedd förbjuden diskrimineringsgrundbehandlas i domstol. Dessutom skall bestäm-melsen tillämpas på behandlingen av ärendeni diskrimineringsnämnden och hos andra be-höriga myndigheter. Däremot skall bestäm-melsen om delad bevisbörda inte tillämpas påbehandlingen av brottmål. Bestämmelsen ombevisbörda skall inte heller tillämpas på för-

likningsförfarande som sker under ledning avminoritetsombudsmannens byrå. Med tankepå förlikningens användbarhet är det av be-tydelse att tvisten kan förbli stridig när detgäller fakta.

Bestämmelsen om bevisbörda skall varaförbunden endast med förbudet mot diskri-minering i 5 § i den föreslagna lagen. För attbevisbördan skall överföras på svarandenförutsätts att käranden har anfört sannolikaskäl till stöd för att det är fråga om ett dis-krimineringsfall. Käranden skall anföra kon-kreta fakta som gör att domstolen, diskrimi-neringsnämnden eller något annat behörigtorgan som behandlar diskrimineringsärendetskall kunna anta att det är fråga om en sådanförbjuden diskrimineringssituation som avsesi 5 §. Sålunda skall enbart ett påstående elleren misstanke som inte grundar sig på faktainte överföra bevisbördan på svaranden. Detskall dock inte krävas full bevisning utan detskall räcka att domstolen eller en annan be-hörig myndighet kan anta att diskrimineringägt rum. Eftersom det krävs att diskrimine-ringsantagandet skall vara objekt, används ibestämmelsen formen ”ger anledning attanta”.

När det gäller direkt diskriminering skallkäranden bevisa att han eller hon behandlatsmindre förmånligt än någon annan. Dessut-om skall käranden kunna påvisa att situatio-nen är jämförbar, även med en fiktiv situa-tion. Talan skall innefatta ett påstående omatt behandlingen har baserat sig på en förbju-den diskrimineringsgrund. När det gäller in-direkt diskriminering skall käranden antingenmed statistik eller på något annat sätt påvisaatt en bestämmelse, ett kriterium eller ett för-faringssätt har missgynnat eller är ägnat attmissgynna honom eller henne mera än andra.När det gäller trakasserier skall kärandenlägga fram bevis på att värdigheten kränktsoch när det gäller en föreskrift att diskrimine-ra på att föreskriften existerar. När det gälleren föreskrift eller ett påbud att diskriminerakan man naturligtvis inte utföra någon gott-görelsetalan, om det inte har funnits något of-fer för föreskriften.

När ett diskrimineringsantagande har upp-kommit, övergår bevisbördan på svaranden.Svaranden har för det första möjlighet attomkullkasta kärandens bevisning eller för-

RP 269/2002 rd 53

svaga den så att den hamnar under beviströs-keln. Om svaranden inte lyckas omkullkastadiskrimineringsantagandet, kan han eller honlägga fram bevis för att förbudet mot diskri-minering i 5 § inte har överträtts. Svarandensbevis skall delvis rikta sig till olika omstän-digheter när det gäller olika former av dis-kriminering. När det gäller direkt diskrimine-ring kan svaranden t.ex. försöka bevisa attdet inte har funnits någon förbjuden grundtill behandlingen, att behandlingen inte harvarit mindre förmånlig än i fråga om andraeller att situationen inte har varit jämförbar.När det gäller indirekt diskriminering kansvaranden försöka lägga fram bevis t.ex. påatt en bestämmelse, ett kriterium eller ett för-faringssätt har haft ett godtagbart mål och attmedlen för att uppnå detta mål har varitlämpliga och nödvändiga. När det gäller för-bud mot trakasserier och förbud mot före-skrifter och påbud att diskriminera kan sva-randen med hjälp av motbevis försöka visaatt förfarandet inte har uppfyllt bestämmel-sens rekvisit för förbjuden verksamhet.

Svaranden kan också bevisa att särbehand-lingen inte skall betraktas som diskrimine-ring enligt 5 §, utan som ett förfarande somär berättigat enligt 6 §. Svaranden skall såle-des bevisa att det har funnits i lagen avseddagodtagbara grunder för särbehandlingen, t.ex.krav som på grund av uppgiftens speciellanatur ställs på den arbetstagare som väljs el-ler strävan att främja faktisk jämlikhet genompositiv särbehandling eller genomförande aven jämlikhetsplan.

Bestämmelsen om bevisbörda skall tilläm-pas när man hänvisar till förbjuden diskrimi-nering på de diskrimineringsgrunder som av-ses i 1 §. Bestämmelsen skall däremot intetillämpas i uppsägningstvister, där arbetsgi-varen skall bevisa att det finns en i arbetsav-talslagen avsedd saklig och vägande grundsamt på motsvarande sätt en i lagarna gällan-de tjänsteförhållanden avsedd tillräckligt vä-gande grund för uppsägningen. Bestämmel-sen om bevisbörda skall inte heller tillämpasi ärenden som gäller skadeståndsskyldighet.Enligt rättegångsbalken fastställd bevisskyl-dighet gällande skada, vållande och orsaks-sammanhangets existens skall sålunda inne-has av käranden.

17 §. Sökande av ändring. Diskrimine-

ringsnämndens beslut att fortsätta eller upp-repa förfarande som strider mot diskrimine-rings- eller repressalieförbudet kan i mångafall beröra individens rättigheter och skyl-digheter. Därför skall beslutet vara förenatmed besvärsrätt. Eftersom beslutet juridisktligger nära administrativt åtgärdsförbud voredet ändamålsenligt att besvärsärenden avgörsav förvaltningsdomstolen.

Om behörig förvaltningsdomstol vid besvärmed anledning av en sådan myndighets be-slut vars verksamhetsområde omfattar helalandet bestäms i 12 § 2 mom. förvaltnings-processlagen. Enligt bestämmelsen skall be-svär anföras hos den förvaltningsdomstolvars domkrets beslutet huvudsakligen hänförsig till på grund av att största delen av ettområde eller en fastighet som avses i beslutetligger inom domkretsen eller att den personeller sammanslutning som beslutet huvudsak-ligen gäller har hemkommun respektivehemort där. Eftersom det med stöd av be-stämmelsen inte i alla situationer tycks varaentydigt huruvida behörig förvaltningsdom-stol bestäms enligt hemorten för den personsom påstås vara diskriminerare eller den sompåstås vara diskriminerad, krävs det en sepa-rat bestämmelse. Förvaltningsdomstolen påhemorten för den som påstås ha blivit dis-kriminerad skall vara behörig oberoende avom klaganden är t.ex. den person som påståsvara diskriminerare eller den som påstås varadiskriminerad.

I 2 mom. bestäms om skyldighet att iakttanämndens beslut oberoende av att besvär an-förts. Det kan hända att nämndens beslutmister sin betydelse, om det inte behöveriakttas innan det har vunnit laga kraft. För-valtningsdomstolen kan emellertid även be-stämma något annat. En bestämmelse kan ut-färdas t.ex. i fråga om nämndens röstnings-beslut.

18 §. Besvärsförbud. När diskriminerings-nämnden fastställt förlikning mellan parternaär det med tanke på sakens natur inte lämp-ligt med besvärsmöjlighet. Detsamma gällernämndens beslut att inte fastställa en förlik-ning t.ex. därför att förlikningens innehållinte är tillräckligt entydigt för att den vid be-hov skall kunna verkställas. Därför föreslåsen bestämmelse om besvärsförbud i lagen.Besvärsförbudet skall också gälla diskrimine-

RP 269/2002 rd54

ringsnämndens beslut att lämna ett ärendeutan prövning därför att ärendet är anhängigteller kommer att anhängiggöras hos någonannan myndighet. Grunden för bestämmelsenutgörs av diskrimineringsnämndens sekundä-ra behörighet i förhållande till andra rättssä-kerhetssystem.

19 §. Straffbestämmelser. I paragrafen fö-reslås en informativ bestämmelse som hänvi-sar till strafflagens allmänna bestämmelsegällande diskrimineringsbrott, dvs. 11 kap.9 § strafflagen och 47 kap. 3 § strafflagen,som gäller straff för diskriminering i arbets-livet. Det är inte nödvändigt att bestämmaom egna straffpåföljder i denna lag.

20 §. Särskilda bestämmelser. I 8 § föreslåsen bestämmelse om gottgörelsens maximibe-lopp. För att gottgörelsens maximibelopp iframtiden skall motsvara förändringen i pen-ningsvärdet föreslås att gottgörelsens maxi-mibelopp skall justeras vart tredje år genomförordning av arbetsministeriet. Justeringarnaskall ske på samma sätt som gottgörelsensmaximi- och minimibelopp enligt jämställd-hetslagen samt pliktens maximibelopp enligtlagen om kollektivavtal (436/1946) justeras.

21 §. Ikraftträdande. Den lagstiftning somdiskrimineringsdirektivet förutsätter bör varai kraft i medlemsstaterna senast den 19 juli2003 och den lagstiftning som direktivet omlikabehandling i arbetslivet förutsätter senastden 2 december 2003. Avsikten är att den fö-reslagna lagen om tryggande av jämlikhetskall träda i kraft senast det datum som förut-sätts i diskrimineringsdirektivet.

Enligt 2 mom. får åtgärder som verkstäl-ligheten av lagen förutsätter vidtas innan la-gen träder i kraft.

1.2. Lag om minoritetsombudsmannen

Lagens rubrik. Eftersom det föreslås att be-stämmelser om diskrimineringsnämndenskall fogas till lagen, föreslås att lagens ru-brik ändras så att den börjar motsvara lagensändrade innehåll.

2 §. Uppgifter. Det föreslås att minoritets-ombudsmannens uppgifter utökas med tillsynöver att den föreslagna lagen om tryggandeav jämlikhet följs på det sätt som bestäms ilagen i fråga. Genom jämlikhetslagen verk-ställs kraven i såväl diskrimineringsdirektivet

som direktivet om likabehandling i arbetsli-vet.

I 10 § jämlikhetslagen bestäms att minori-tetsombudsmannen skall övervaka förbudetmot diskriminering på grund av etniskt ur-sprung utom i anställningsförhållanden ochoffentligrättsliga anställningar. Minoritets-ombudsmannens befogenheter skall såledespå grund av den föreslagna lagändringen inteomfatta diskriminering i arbetslivet. Ansvaretför tillsynen över verkställigheten av de lag-stiftningsändringar som diskrimineringsdi-rektivet förutsätter och som omfattar arbets-livet skall, liksom för närvarande, vila på ar-betarskyddsmyndigheterna.

Det föreslås inte heller att minoritetsom-budsmannens tillsyn skall omfatta annat ändiskriminering på grund av etniskt ursprung.

Med stöd av 11 § i den föreslagna jämlik-hetslagen skall minoritetsombudsmannenstillsynsmetoder vara anvisningar, råd och för-likning samt med stöd av 14 § möjlighet attföra ett ärende till diskrimineringsnämndenför förbud mot förfarande som strider motdiskriminerings- eller repressalieförbudet el-ler för fastställande av förlikning.

Tillsynsuppgiften och de därtill anslutnanya befogenheterna enligt jämlikhetslagenbetyder att minoritetsombudsmannens rollkompletteras. Förutom minoritetsombuds-mannens tidigare verksamhet som oberoendesakkunnig kommer uppgifterna även att om-fatta rättssäkerhetsmyndighetsuppgifter. Vidsidan av utfärdandet av opartiska anvisningaroch råd skall minoritetsombudsmannen enligtegen prövning bedöma enskilda fall och age-ra för den ena partens räkning genom att föraärendet till diskrimineringsnämnden. Dubbel-rollen innebär ändå inte någon principiellförändring jämfört med nuläget. Enligt 4 §lagen om minoritetsombudsmannen kan om-budsmannen bistå eller förordna en underly-dande tjänsteman att bistå den som blivit ut-satt för etnisk diskriminering då det gäller atttrygga hans eller hennes rättigheter eller vidbehov i detta syfte skaffa den diskrimineraderättshjälp, om minoritetsombudsmannen an-ser att ett ärende är av avsevärd betydelse förförebyggande av etnisk diskriminering. Ipraktiken kommer dock minoritetsombuds-mannens verksamhet för parterna vid diskri-minering på grund av etniskt ursprung sanno-

RP 269/2002 rd 55

likt att öka.Eftersom tillsynen över jämlikhetslagen

kommer att höra till minoritetsombudsman-nens viktigaste uppgifter, föreslås att be-stämmelsen placeras i 1 mom. 1 punkten iparagrafen. Minoritetsombudsmannens övri-ga uppgifter förändras inte.

7 §. Rätt att få uppgifter. För att minori-tetsombudsmannen skall kunna använda sinabefogenheter på ett effektivt sätt förutsätts attombudsmannen har så heltäckande informa-tion som möjligt om det inträffade. I 7 § iden gällande lagen föreskrivs att utan hinderav sekretessbestämmelserna har minoritets-ombudsmannen rätt att av övriga myndighe-ter avgiftsfritt få de uppgifter som behövs förskötseln av åliggandena enligt denna lag ochutlänningslagen.

Nämnda bestämmelse är dock för snäv medtanke på den föreslagna jämlikhetslagensomfattande tillämpningsområde, eftersomden gäller endast myndigheter. Förbudet motdiskriminering på grund av etniskt ursprungriktar sig även till andra än myndigheterinom den föreslagna lagens tillämpningsom-råde.

I 2 mom. bestäms om rätt för minoritets-ombudsmannen att få nödvändiga uppgifterav myndigheter och verksamhetsutövare somomfattas av jämlikhetslagens tillämpnings-område samt av enskilda som är anställdahos dem. Utredningsskyldigheten för myn-digheter samt andra som omfattas av skyl-digheten att lämna uppgifter skall gälla såda-na omständigheter som är nödvändiga förövervakningen av jämlikhetslagens diskrimi-neringsförbud på grund av etniskt ursprungsamt för bedömningen av planeringen ochgenomförandet av åtgärder som gäller främ-jandet av etnisk jämlikhet. Utredningsskyl-digheten skall dock inte gälla uppgifter somen person har rätt att vägra vittna om.

De uppgifter som omfattas av utrednings-skyldigheten skall vara nödvändiga för sköt-seln av minoritetsombudsmannens uppgifter.När minoritetsombudsmannen utreder ett på-stått diskrimineringsfall skall ombudsmannenalltså bedöma vilka uppgifter som är nöd-vändiga för att utreda och övervaka ärendet.

I 3 mom. bestäms att diskriminerings-nämnden har motsvarande rätt att få uppgif-ter som minoritetsombudsmannen har enligt

2 mom.7 a §. Vite. Enligt paragrafen kan minori-

tetsombudsmannen och diskriminerings-nämnden förena ett beslut om utrednings-skyldighet med vite. Diskrimineringsnämn-den skall bestämma om betalning av vite somminoritetsombudsmannen förelagt. På före-läggande och utdömande av vite skall vites-lagen (1113/1990) tillämpas.

När man överväger att förelägga vite börman beakta att i förvaltningsförfarandet haren part inte någon allmän skyldighet att före-te en utredning som kan ligga till grund förväckande av åtal mot honom för brott. I denjuridiska litteraturen har det ansetts att utöveregentliga brottmål kan begränsningen ocksåanses gälla administrativa påföljder av sank-tionsnatur.

7 b §. Diskrimineringsnämnden. I paragra-fen bestäms om det nya rättssäkerhetsorga-net. Diskrimineringsnämndens uppgift skallvara att tillsammans med minoritetsombuds-mannen övervaka att jämlikhetslagen följs pådet sätt som bestäms i lagen i fråga. Diskri-mineringsnämnden behövs som ett sakkun-nigorgan som förfogar över effektivare rätts-skyddsmedel än minoritetsombudsmannenoch till vilket tröskeln är låg för dem som sö-ker hjälp. Diskrimineringsnämndens verk-samhet och resurser skall ordnas så att ären-dena kan behandlas snabbt.

På samma sätt som minoritetsombudsman-nens byrå skall även diskrimineringsnämn-den finnas i samband med arbetsministeriet.Härmed avses i första hand gemensam bud-get och gemensamma lokaler. Administrativtskall diskrimineringsnämnden inte lyda un-der arbetsministeriet utan vara ett självstän-digt rättssäkerhetsorgan.

7 c §. Diskrimineringsnämndens uppgifter.Bestämmelser om diskrimineringsnämndensuppgifter föreslås ingå i jämlikhetslagen.Med stöd av 12 § i nämnda lag kan diskrimi-neringsnämnden förbjuda att ett förfarandesom strider mot diskriminerings- eller repres-salieförbudet fortsätter eller upprepas samtfastställa förlikning mellan parterna. Diskri-mineringsnämnden kan dessutom ge utlåtan-den om jämlikhetslagens tillämpning. Dis-krimineringsnämnden kan också bestämmaatt vite som minoritetsombudsmannen medstöd av 7 a § förelagt i anslutning till utred-

RP 269/2002 rd56

ningsskyldigheten skall betalas.7 d §. Diskrimineringsnämndens samman-

sättning. Enligt 1 mom. skall nämnden ut-över ordföranden och sekreteraren ha sexmedlemmar. Antalet medlemmar är lågt jäm-fört med existerande nämnden, men tillräck-ligt för att säkerställa en omfattande sakkun-skap. Ordföranden och sekreteraren skall hauppgiften antingen som bisyssla eller somhuvudsyssla. På de villkor som föreskrivsnedan kan ordföranden ensam besluta om åt-gärder i anslutning till beredningen av ettärende samt fatta beslut i ett ärende som äruppenbart ogrundat eller lämna det utanprövning därför att det är anhängigt ellerkommer att anhängiggöras hos någon annanmyndighet. Utöver ordföranden och sekrete-raren kan nämnden också ha föredragandemed uppgiften som bisyssla.

Enligt 2 mom. skall diskrimineringsnämn-den vara ett litet kollegium med uppgiftensom bisyssla. Statsrådet skall utse ordföran-den och förordna de övriga medlemmarnasamt ersättarna. Statsrådet är utnämnandemyndighet även för t.ex. konsumentklago-nämnden och datasekretessnämnden. Enligt9 § 3 punkten reglementet för statsrådet(1522/1995) skall förordnande av medlem-mar och sakkunniga i nämnder, råd och andradärmed jämförbara organ som har andra änberedningsuppgifter avgöras vid statsrådetsallmänna sammanträde, om ärendet enligt lageller förordning avgörs av statsrådet.

Att diskrimineringsnämndens medlemmarutnämns för viss tid gör det möjligt att vidrespektive tidpunkt få tillgång till bästa sak-kunskap i diskrimineringsnämnden. Fyra årär ändå en tillräckligt lång tid för att med-lemmarna skall ha möjlighet att på sikt sättasig in i diskrimineringsnämndens arbete. Vidbehov kan medlemmarna utses för en nymandattid på fyra år. Om utnämnande avsekreterare och behövliga föredragande meduppgiften som bisyssla bestäms genom för-ordning av statsrådet.

7 e §. Behörighetsvillkor för medlemmar-na. Nämnden skall vara ett rättssäkerhetsor-gan baserat på särskild sakkunskap. I diskri-mineringsnämnden finns ingen intresserepre-sentation, eftersom det inte finns någon för-handlingspart när det gäller förverkligandetav etnisk jämlikhet.

Nämndens alla medlemmar skall ha behö-righet för domartjänst och vara förtrognamed nämndens verksamhetsområde. Om be-hörighetsvillkor för domare bestäms i lagenom utnämning av domare (205/2000). Enligt11 § kan till domare utnämnas rättrådigafinska medborgare som har avlagt juris kan-didatexamen och som genom sin tidigareverksamhet vid en domstol eller i andra upp-gifter visat sig ha de insikter i de uppgiftersom hör till tjänsten och de personliga egen-skaper som en framgångsrik skötseln avtjänsten förutsätter. Om behörighetsvillkorför domartjänster som kräver sakkunskapinom något särskilt område kan bestämmassärskilt. Juristutbildning och domstolserfa-renhet är nödvändigt på grund av nämndensrätt omfattande befogenheter. Dessutom skallmedlemmarna vara förtrogna med nämndensverksamhetsområde. Härmed avses att blandmedlemmarna skall finnas så mångsidig re-presentation som möjligt för den del av juri-diken som behandlar de mänskliga rättighe-terna samt de grundläggande fri- och rättig-heterna, vilka uttryck diskrimineringen tarsig samt psykologiska och samhälleliga frå-gor i anslutning till erfarenheter av diskrimi-nering och sökande efter rättsskydd. Förtro-genhet med nämndens verksamhetsområdekan påvisas t.ex. genom vetenskaplig verk-samhet eller verksamhet i medborgarorgani-sationer inom nämndens verksamhetsområde.

Eftersom det med tanken på de frågor sombehandlas i nämnden inte är nödvändigt attförutsätta finskt medborgarskap, som ingår ibehörighetsvillkoren för domare, nämns dettaundantag särskilt i paragrafen.

7 f §. Medlemmarnas ansvar och ojävighet.Diskrimineringsnämndens medlemmarna ochsekreterare handlar under tjänsteansvar. En-ligt 2 mom. skall på jäv för diskriminerings-nämndens medlemmar och föredragande till-lämpas bestämmelserna om domarjäv i 13kap. rättegångsbalken.

7 g §. Diskrimineringsnämndens beslutför-het. Diskrimineringsnämnden skall vara be-slutför när mötesordföranden samt minsthälften av de övriga medlemmarna är närva-rande. På omröstning i diskriminerings-nämnden tillämpas 52 § förvaltningspro-cesslagen.

Enligt 2 mom. kan diskrimineringsnämn-

RP 269/2002 rd 57

den arbeta antingen i fulltalig sammansätt-ning eller uppdelad i sektioner. Om sektio-nerna kan bestämmas i nämndens arbetsord-ning. Det vore ändamålsenligt om man kundebehandla principiellt viktiga fall i fulltaligsammansättning och övriga ärenden i sektio-nerna.

3 mom. är nödvändigt för att den ordföran-den och sekreteraren skall kunna stödanämndens arbete effektivt. Likaså vore detändamålsenligt att ordföranden kunde fattabeslut i ärenden som är uppenbart ogrundadeeller besluta att en ansökan som är anhängigeller kommer att anhängiggöras hos någonannan myndighet skall lämnas utan prövningutan att saken måste behandlas i fulltaligsammansättning eller i någon sektion. Omdetta bestäms i 4 mom.

7 h §. Anhängiggörande av ärenden. Be-träffande dem som har rätt att anhängiggöraärenden skall 14 § jämlikhetslagen tillämpas.Med stöd av nämnda bestämmelse har densom blivit utsatt för ett förfarande som stridermot diskriminerings- eller repressalieförbu-det själv samt minoritetsombudsmannen rättatt anhängiggöra ärendet.

Enligt 2 mom. skall ansökan kunna tillstäl-las diskrimineringsnämnden inte bara genomskriftlig ansökan utan också elektroniskt. Imomentet uppräknas också de omständighe-ter som skall uppges i ansökan. Till dem hörsökandens specificerade yrkande samt deomständigheter som yrkandet grundar sig på.I ansökan skall dessutom i mån av möjlighetuppges de faktorer som sökanden ämnar läg-ga fram samt vad sökanden ämnar påvisamed respektive bevis. I ansökan skall dessut-om uppges om samma ärende är anhängigthos någon annan myndighet och, om så ärfallet, var.

Paragrafens 2 mom. kompletteras av 3mom., där det bestäms om andra uppgiftersom också skall ingå i ansökan. I ansökanskall dessutom uppges parternas namn, yrkenoch hemorter, telefonnummer till parterna el-ler deras lagliga företrädare eller ombud ochvittnen eller andra som skall höras samt denpostadress till vilken kallelser, uppmaningaroch meddelanden kan skickas. Om sökandeninte känner till svarandens adress, skall sö-kanden meddela vad som gjorts för att fåreda på adressen. Ansökan skall underteck-

nas av parten eller, om parten själv inte harupprättat den, av den som upprättat den.Denne skall samtidigt meddela sitt yrke ochsin boningsort.

Är ansökan bristfällig, skall sökanden en-ligt 4 mom. uppmanas att rätta bristen inomutsatt tid, om en rättelse är nödvändig för attberedningen skall kunna fortsätta. Sökandenskall samtidigt meddelas på vilket sätt ansö-kan är bristfällig och att ansökan kan lämnasutan prövning eller förkastas, om sökandeninte följer uppmaningen.

Enligt 5 mom. kan nämnden av särskildaskäl förlänga tiden för att rätta ansökan.

7 i §. Behandlingen av ärenden. Enligt 1mom. skall sökandens motpart ombes bemötaansökan, om det inte konstateras att ansökanär uppenbart ogrundad. Principen om höran-de är en grundregel för en opartisk avgöran-deverksamhet och den förutsätter också att deoeniga parterna känner till allt material somde andra parterna skickat till nämnden ochsom eventuellt påverkar avgörandet. Om sö-kandens motpart inte vill framföra sin stånd-punkt, kan nämnden fatta beslut i saken pågrundval av det material som sökanden läm-nat in och godkänna yrkandena, om de inte ärklart ogrundade.

Enligt 2 mom. skall nämnden har rätt atthöra sakkunniga, inhämta utlåtanden och ut-redningar samt förrätta syn. Kostnaderna fördessa åtgärder betalas av anslagen för nämn-dens verksamhet.

Paragrafens 3 mom. gäller avgörandet avärenden i diskrimineringsnämnden. Bestäm-melsen motsvarar avgörandet av ärenden it.ex. konsumentklagonämnden.

7 j §. Andra bestämmelser som skall iakttasvid behandlingen av ärenden. Bestämmel-serna om bevisbörda gäller också vid förfa-rande enligt officialprincipen. Därför be-stäms i 1 mom. att på behandlingen av ären-den i diskrimineringsnämnden tillämpas jäm-likhetslagens bestämmelse om bevisbörda.Att utredningsansvaret delas i enlighet medförvaltningsprocesslagen och att en för dendiskriminerade förmånlig bestämmelse ombevisbörda tillämpas framhäver diskrimine-ringsnämndens betydelse som rättsskydds-medel mot etnisk diskriminering.

I 2 mom. ges statsrådet bemyndigande attgenom förordning bestämma om tekniska

RP 269/2002 rd58

omständigheter som gäller nämndens arbete.De saker som skall bestämmas genom för-ordning av statsrådet gäller sammankallandeav nämnden, föredragning, protokoll, under-tecknande av expeditioner samt utnämnandeav sekreterare. Om organiseringen av arbeteti diskrimineringsnämnden bestäms närmare inämndens arbetsordning. Nämndens ordfö-rande fastställer arbetsordningen efter att hahört nämndens medlemmar och föredragan-de.

Enligt 3 mom. skall till den del något annatinte bestäms i denna lag tillämpas lagen omförvaltningsförfarande (598/1982) på be-handlingen av ärenden.

7 k §. Handläggningskostnader. Diskrimi-neringsnämndens betydelse som rätts-skyddsmedel mot etnisk diskriminering ökarockså därför att förfarandet är avgiftsfritt.Parterna svarar själva för sina kostnader. Pågrund av officialprincipen är behovet av av-giftsbelagd rättshjälp sannolikt inte stort.

1.3. Arbetsavtalslag

2 kap. Arbetsgivarens skyldigheter

2 §. Diskrimineringsförbud och opartisktbemötande. I paragrafen bestäms om det dis-krimineringsförbud som åligger arbetsgiva-ren och arbetsgivarens skyldighet att bemötaarbetstagarna opartiskt. Enligt 1 mom. får ar-betsgivaren inte utan godtagbart skäl särbe-handla arbetstagare på grund av ålder, hälso-tillstånd, nationellt eller etniskt ursprung,sexuell inriktning, språk, religion, åsikt, fa-miljeförhållanden, fackföreningsverksamhet,politiskt verksamhet eller någon annan där-med jämförbar omständighet. Förteckningenöver diskrimineringsgrunder är inte uttöm-mande, utan särbehandling av arbetstagareutan godtagbart skäl även på grund av någonannan omständighet som kan jämföras medde omständigheter som nämns i förteckning-en är förbjuden diskriminering. Enligt reger-ingens proposition är sådana förbjudna dis-krimineringsgrunder som avses i bestämmel-sen bl.a. ras, hudfärg, handikapp, samhälls-bakgrund och övertygelse. Jämsides med po-litisk verksamhet och fackföreningsverksam-het utgör även medlemskap i fackföreningoch politiska åsikter förbjudna diskrimine-

ringsgrunder. Om förbud mot diskrimineringpå grund av kön föreskrivs särskilt.

Förbjudna diskrimineringsgrunder är enligtdirektivet om likabehandling i arbetslivet et-niskt ursprung, religion, övertygelse, sexuellläggning, funktionshinder och ålder. I arbets-avtalslagens förteckning över förbjudna dis-krimineringsgrunder saknas funktionshinderoch övertygelse. Även om både handikappoch övertygelse är förbjudna andra diskrimi-neringsgrunder som kan jämföras med degrunder som nämns i arbetsavtalslagens be-stämmelse, föreslås för informationens skullatt de fogas till förteckningen över förbjudnadiskrimineringsgrunder. De föreslagna tilläg-gen klarlägger förhållandet mellan den före-slagna jämlikhetslagen och arbetsavtalsla-gens bestämmelse om diskrimineringsgrun-der. Enligt förslaget skall arbetsavtalslagensbestämmelse omfatta alla de diskrimine-ringsgrunder som föreskrivs i ovan avseddaallmänna lag.

Det föreslås att diskrimineringsdirektivetoch direktivet om likabehandling i arbetslivetgenomförs genom jämlikhetslagen. Jämsidesmed denna skall de diskrimineringsförbudsom föreskrivs i annan lagstiftning tillämpas.Av denna anledning föreslås att till 1 mom.fogas en hänvisning enligt vilken om begrep-pet diskriminering, förbud mot repressalieroch bevisbörda vid behandlingen av diskri-mineringsärenden bestäms i lagen om tryg-gande av jämlikhet.

Att hänvisningen tas in i arbetsavtalslagenbetyder att jämlikhetslagens bestämmelserom begreppet diskriminering, förbud mot re-pressalier och bevisbörda skall tillämpas vidbehandlingen av alla diskrimineringsgrundersom föreskrivs i arbetsavtalslagen. Däremotskall påföljderna av brott mot diskrimine-ringsförbudet variera beroende på om det ärfråga om en förbjuden diskrimineringsgrundsom föreskrivs i jämlikhetslagen eller en för-bjuden diskrimineringsgrund som föreskrivsenbart i arbetsavtalslagen. I sistnämnda fallkan det enligt 12 kap. 1 § arbetsavtalslagenbestämmas att en arbetsgivare som uppsåtli-gen eller av oaktsamhet bryter mot bestäm-melsen om diskrimineringsförbud skall beta-la skadestånd. När det gäller de förbjudnadiskrimineringsgrunder som föreskrivs i jäm-likhetslagen skall det lidande som diskrimi-

RP 269/2002 rd 59

neringen orsakar ersättas enligt gottgörelse-bestämmelsen i den lagen, och dessutomskall arbetstagaren kunna ansöka om annanersättning för skadan med stöd av 12 kap. 1 §arbetsavtalslagen på de villkor som före-skrivs där.

1.4. Sjömanslagen

15 §. Allmänt stadgande om arbetsgivaresskyldigheter. På samma grunder som det fö-reslås att 2 kap. 2 § 1 mom. arbetsavtalslagenändras, föreslås att även 15 § 3 mom. sjö-manslagen ändras så att det börjar motsvarakraven i direktivet om likabehandling i ar-betslivet. Samtidigt föreslås att sjömansla-gens bestämmelse om diskrimineringsförbudändras så att den stämmer överens med ar-betsavtalslagens bestämmelse om diskrimi-neringsföbud.

1.5. Statstjänstemannalagen

11 §. På samma grunder som det föreslåsatt 2 kap. 2 § 1 mom. arbetsavtalslagen änd-ras, föreslås att även 11 § statstjänstemanna-lagen ändras så att den börjar motsvara kra-ven i direktivet om likabehandling i arbetsli-vet.

2. Närmare stadganden och be-stämmelser

Det föreslås att lagen om minoritetsom-budsmannen ändras så att minoritetsom-budsmannens uppgifter samt rätt att få upp-gifter som är nödvändiga för skötseln avuppgifterna preciseras. Om behörighetsvill-kor för minoritetsombudsmannen samt omutnämning till tjänsten bestäms i statsrådetsförordning om minoritetsombudsmannen(687/2001). I förordningen ingår också be-stämmelser om delegationen för minoritets-ärenden, dess sammansättning och arbete.

Det föreslås att bestämmelser om ett nytträttssäkerhetsorgan, dvs. diskriminerings-nämnden, fogas till lagen om minoritetsom-budsmannen. I detta sammanhang föreslås attlagens rubrik ändras till lagen om minoritets-ombudsmannen och diskrimineringsnämn-den. Bestämmelser om tekniska omständig-heter i anslutning till diskrimineringsnämn-

dens arbete föreslås ingå i en statsrådsförord-ning. Saker som skall regleras genom förord-ning är sådant som gäller sammankallande avnämnden, föredragning, protokoll, under-tecknande av expeditioner samt utnämnandeav sekreterare. Mera detaljerade bestämmel-ser om diskrimineringsnämndens arbete skalldessutom ingå i nämndens arbetsordning.Nämndens ordförande fastställer arbetsord-ningen efter att ha hört nämndens medlem-mar och föredragande.

3. Ikraftträdande

Den lagstiftning som diskrimineringsdirek-tivet förutsätter skall vara i kraft i medlems-staterna senast den 19 juli 2003 och den lag-stiftning som direktivet om likabehandling iarbetslivet förutsätter senast den 2 december2003. Den föreslagna lagen om tryggande avjämlikhet, lagen om ändring av lagen om mi-noritetsombudsmannen samt de andra före-slagna lagarna föreslås träda i kraft senast detdatum som diskrimineringsdirektivet förut-sätter.

4. Lagst if tningsordning

De förbjudna diskrimineringsgrunder somföreskrivs i 6 § 2 mom. grundlagen täcker dediskrimineringsgrunder som förbjuds i dis-krimineringsdirektivet och direktivet om li-kabehandling i arbetslivet. Enligt direktivenomfattar diskrimineringsbegreppet direkt ochindirekt diskriminering, trakasserier samt fö-reskrifter eller påbud att diskriminera.Grundlagens diskrimineringsbegrepp omfat-tar både direkt och indirekt diskriminering.Att även trakasserier samt föreskrifter ellerpåbud att diskriminera räknas in i diskrimine-ringsbegreppet står inte i strid med 6 §grundlagen.

Enligt 6 § 2 mom. grundlagen får ingenutan godtagbart skäl särbehandlas på degrunder som nämns i bestämmelsen. Enligtregeringens proposition som gällde reform avde grundläggande fri- och rättigheterna för-bjuder paragrafen inte all åtskillnad mellanmänniskor, även om åtskillnaden bygger påen av de särskilt nämnda grunderna i diskri-mineringsstadgandet. Det väsentliga är omdet är möjligt att motivera åtskillnaden på ett

RP 269/2002 rd60

sätt som är godtagbart med hänsyn till sy-stemet för de grundläggande fri- och rättighe-terna. Kraven på en motivering är dock höga,särskilt vad gäller de i stadgandet uppräknadeförbjudna grunderna för åtskillnad.

Sådan särbehandling som ansluter sig tillen förbjuden diskrimineringsgrund somgrundar sig på 1 § i den föreslagna jämlik-hetslagen är inte förbjuden när det finns en i6 § föreskriven grund för särbehandlingen.Undantag från diskrimineringsförbudet förut-sätter en lagfäst grund. Särbehandling enligt6 § 2 mom. jämlikhetslagen som ansluter sigtill en diskrimineringsgrund enligt 1 § ochsom grundar sig på ett verkligt och avgöran-de krav i anslutning till arbetsuppgifternas artoch deras utförande tolkas på samma sättsom t.ex. kravet på godtagbart skäl i 2 kap.2 § 1 mom. arbetsavtalslagen. Även en i 6 §1 mom. föreskriven grund att avvika frånjämlikheten i anslutning till genomförandetav den jämlikhetsplan som skall utarbetas föratt undanröja etnisk diskriminering uppfyllerkraven i 6 § grundlagen. Diskrimineringsför-budet i 5 § jämlikhetslagen och rätten i 6 §att avvika från diskrimineringsförbudet stårinte i strid med 6 § grundlagen.

I artikel 5 i bägge direktiven, vilken gällerpositiva specialåtgärder, tillåts särskilda åt-gärder i syfte att förhindra och kompenserabördor i anslutning till de förbjudna diskri-mineringsgrunder som avses i artikel 2. Dis-krimineringsförbudet i 6 § grundlagen hind-rar inte nödvändig positiv särbehandling för

att trygga den faktiska jämlikheten. Favorise-rande eller privilegierad ställning för en indi-vid eller en grupp skall anses förbjudet enligtregeringens ovan nämnda proposition, omdet innebär faktisk diskriminering av andrapersoner. Enligt grundlagsutskottet tillåtergrundlagen positiv särbehandling, om detfinns objektiva grunder för åtgärden som kangodtas med tanke på systemet med grundläg-gande fri- och rättigheter och åtgärden står ikorrekt relation till de eftertraktade förmå-nerna (GrUU 38/1998 rd). Om en åtgärd or-sakar andra personer eller grupper oskäligaolägenheter, är den inte tillåten även om kri-terierna på objektivitet och godtagbar grunduppfylls. I artikel 5 i diskrimineringsdirekti-vet och i artikel 7 i direktivet om likabehand-ling i arbetslivet tillåts att olägenheter somansluter sig till de i direktiven föreskrivnadiskrimineringsgrunderna förhindras ochgottgörs. Den föreslagna bestämmelsen i 6 §2 mom. jämlikhetslagen om nödvändiga po-sitiva specialåtgärder för uppnående av fak-tisk jämlikhet överensstämmer med 6 §grundlagen.

Regeringen anser att lagförslagen kan be-handlas i vanlig lagstiftningsordning. Reger-ingen önskar dock att riksdagen övervägerom grundlagsutskottets utlåtande bör inhäm-tas om de lagförslag som ingår i propositio-nen.

Med stöd av vad som anförts ovan före-läggs Riksdagen följande lagförslag:

RP 269/2002 rd 61

Lagförslagen

1.Lag

om tryggande av jämlikhet

I enlighet med riksdagens beslut föreskrivs:

1 §

Lagens syfte

Syftet med denna lag är att främja ochtrygga jämlikhet samt att förbjuda diskrimi-nering på grund av ålder, ursprung, språk, re-ligion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd,funktionshinder, sexuell läggning eller avnågon annan orsak som gäller någons person.Om förbud mot diskriminering på grund avkön bestäms i lagen om jämställdhet mellankvinnor och män (609/1986).

2 §

Tillämpningsområde

Denna lag tillämpas på såväl offentlig somprivat verksamhet när det är fråga om

1) villkor för självständig yrkes- och när-ingsutövning samt stödjande av näringsverk-samhet,

2) anställningskriterier, arbetsförhållandenoch anställningsvillkor samt befordran,

3) erhållande av yrkesvägledning, yrkesut-bildning, specialiseringsutbildning och om-skolning, eller

4) medlemskap och medverkan i en arbets-tagar- eller arbetsgivarorganisation eller iandra organisationer vars medlemmar utövarett visst yrke, inbegripet de förmåner dessaorganisationer tillhandahåller.

Lagen skall dessutom tillämpas på diskri-minering på grund av etniskt ursprung närdet är fråga om

1) socialtjänster samt hälso- och sjukvårds-tjänster,

2) socialskyddsförmåner eller andra stöd,rabatter och förmåner som beviljas på socialagrunder,

3) utbildning,4) fullgörande av värnplikt, frivillig mili-

tärtjänst för kvinnor eller civiltjänst, eller5) tillhandahållande av och tillgång till bo-

ende samt lös och fast egendom och tjänstersom tillhandahålls allmänheten eller som ärtillgängliga för allmänheten när det är frågaom andra förhållanden än förhållanden mel-lan enskilda.

Med myndigheter avses i denna lag statligaoch kommunala myndigheter, självständigaoffentligrättsliga inrättningar samt myndig-heterna i landskapet Åland när de i landska-pet sköter uppgifter som ankommer på riketsmyndigheter. Vad som i denna lag bestämsom myndigheter gäller också offentligrättsli-ga föreningar och privata aktörer när de skö-ter offentliga förvaltningsuppgifter samt sta-tens affärsverk. I fråga om den evangelisk-lutherska kyrkans myndigheter bestäms sär-skilt.

3 §

Begränsningar av tillämpningsområdet

Denna lag tillämpas inte på1) utbildningens mål och innehåll eller ut-

bildningssystemet,2) särbehandling på grund av nationalitet,

eller3) de bestämmelser som gäller för inresa

till och vistelse i landet för medborgare i län-der utanför Europeiska unionen och statslösapersoner och inte på tillämpningen av be-stämmelserna eller på sådan särbehandling

RP 269/2002 rd62

som beror på den rättsliga ställning som des-sa personer har.

4 §

Främjande av jämlikhet

Myndigheterna skall i all sin verksamhetmålmedvetet och systematiskt främja jämlik-het samt etablera sådan förvaltningssed ochsådana verksamhetssätt som säkerställer attjämlikhet främjas när ärenden bereds och be-slut fattas. Särskilt skall omständigheter somförhindrar uppnående av jämlikhet ändras.

För att främja etnisk jämlikhet skall myn-digheterna utarbeta en plan (jämlikhetsplan) iden omfattning som arten av myndighetensverksamhet kräver. Skyldigheten att utarbetaen plan gäller dock inte enskilda aktörer somkan jämställas med myndigheter och somsköter offentliga förvaltningsuppgifter. Ar-betsministeriet meddelar allmänna rekom-mendationer om planens innehåll.

För att främja jämlikhet i ärenden som av-ses i 2 § 1 mom. skall den som låter utföra ettarbete eller ordnar utbildning vid behov vidtarimliga åtgärder för att göra det lättare för enperson med funktionshinder att få tillträde tillarbete eller utbildning. Vid bedömningen avvad som är rimligt beaktas i synnerhet kost-naderna för åtgärderna, den ekonomiskaställningen för den som låter utföra arbeteteller ordnar utbildningen samt möjligheternaatt få stöd av offentliga medel eller annatstöd för åtgärderna.

5 §

Förbud mot diskriminering

Ingen får diskrimineras på en sådan grundsom avses i 1 §.

Med diskriminering avses1) att en person behandlas mindre förmån-

ligt än en annan person behandlas, har be-handlats eller skulle behandlas i en jämförbarsituation (direkt diskriminering),

2) att en skenbart neutral bestämmelser el-ler ett skenbart neutralt kriterium eller förfa-ringssätt särskilt missgynnar en person jäm-fört med andra personer som utgör jämförel-seobjekt, om inte bestämmelsen, kriteriet el-

ler förfaringssättet har ett godtagbart mål ochmedlen för att uppnå detta mål är lämpligaoch nödvändiga (indirekt diskriminering),

3) uppsåtlig eller faktisk kränkning av enpersons eller människogrupps värdighet ochintegritet så att en hotfull, fientlig, förned-rande, förödmjukande eller kränkande stäm-ning skapas (trakasserier), samt

4) en föreskrift eller ett påbud att diskrimi-nera.

6 §

Förfarande som inte skall anses vara diskri-minering

Som diskriminering enligt denna lag skallinte anses

1) förfarande som grundar sig på en plansom avses i 4 § 2 mom. eller en därmed jäm-förbar plan och som går ut på att syftet meddenna lag skall fyllas i praktiken, eller

2) sådan särbehandling i anslutning till endiskrimineringsgrund enligt 1 § som grundarsig på ett verkligt och avgörande krav somhänför sig till arbetsuppgifternas art och de-ras utförande.

Genom denna lag förhindras inte sådanaspecialåtgärder vars syfte är att uppnå fak-tiskt jämlikhet för att förhindra eller lindraolägenheter som beror på diskriminerings-grunder som nämns i 1 §. (positiv särbehand-ling).

7 §

Förbud mot repressalier

Det är förbjudet att missgynna en personeller behandla en person så att han eller hondrabbas av ogynnsamma följder därför atthan eller hon har anfört klagomål eller vidta-git åtgärder för att trygga jämlikhet.

8 §

Gottgörelse

Den som enligt 2 § tillhandahåller arbete,lös eller fast egendom eller tjänster, utbild-ning eller förmåner och som på grund av et-niskt ursprung, religion, övertygelse, funk-

RP 269/2002 rd 63

tionshinder, ålder eller sexuell läggning harbrutit mot 5 eller 7 §, är skyldig att betalagottgörelse för det lidande han eller hon till-fogat den kränkte. I gottgörelse skall enligtkränkningens art betalas högst 15 000 euro.

När gottgörelsen bestäms beaktas diskrimi-neringens art och omfattning samt varaktig-het, hur den som brutit mot 5 eller 7 § förhål-ler sig till sin gärning, eventuell förlikningmellan parterna, huruvida ett jämlikt rättslägeåterställts, gärningsmannens ekonomiskaställning och andra omständigheter samt enekonomiska påföljd för samma gärning vil-ken har dömts ut eller vilken det har bestämtsatt skall betalas med stöd av någon annan lagför kränkning av personen i fråga. Gottgörel-sen behöver inte dömas ut, om detta är rim-ligt med beaktande av omständigheterna.Gottgörelsens maximibelopp får av särskildaskäl överskridas, om det är motiverat medbeaktande av diskrimineringens varaktighet,allvarlighetsgrad och andra omständigheter.

Betalning av gottgörelse hindrar inte attden kränkte yrkar ersättning för ekonomiskskada enligt skadeståndslagen (412/1974) el-ler någon annan lag.

9 §

Ändring av diskriminerande avtalsvillkor

Avtalsvillkor som strider mot förbudet i 5eller 7 § kan ändras eller lämnas utan avse-ende. Som avtalsvillkor betraktas också enförbindelse om vederlagsbelopp.

Om ett villkor som avses i 1 mom. är så-dant att det inte är skäligt att avtalet i övrigtförblir i kraft oförändrat när villkoret ändras,kan avtalet ändras även till övriga delar ellerbeslut fattas om att avtalet förfaller.

10 §

Tillsyn

Arbetarskyddsmyndigheterna övervakar attdenna lag följs i fråga om anställningsförhål-landen och offentligrättsliga anställningar pådet sätt som bestäms i lagen om tillsynenöver arbetarskyddet och om sökande av änd-

ring i arbetarskyddsärenden (131/1973).Minoritetsombudsmannen och diskrimine-

ringsnämnden övervakar förbudet mot dis-kriminering på grund av etniskt ursprungutom när det gäller anställningsförhållandenoch offentligrättsliga anställningar på det sättsom bestäms i lagen om minoritetsombuds-mannen och diskrimineringsnämnden(660/2001).

11 §

Anvisningar, råd och förlikning

Den som anser sig ha blivit utsatt för dis-kriminering på grund av etniskt ursprung en-ligt denna lag kan begära anvisningar, rådoch förlikning av minoritetsombudsmannen iärenden som avses i 2 § 1 mom. 1 punktenoch 2 mom.

12 §

Diskrimineringsnämndens uppgifter

Diskrimineringsombudsmannen kan i ettärende som gäller etnisk diskriminering, tillden del det inte gäller ett anställningsförhål-lande eller offentligrättslig anställning,

1) fastställa förlikning mellan parterna eller2) förbjuda att ett förfarande som strider

mot 5 eller 7 § fortsätter eller upprepas.Förlikning som har fastställts av diskrimi-

neringsnämnden och där man kommit över-ens om en penningfordran kan verkställas såsom en domstols lagakraftvunna dom.

Diskrimineringsnämnden skall vid behovförena ett beslut om förbud med en skälig tidinom vilken beslutet skall följas. Nämndenkan förena förbudet med vite och bestämmaatt vitet skall betalas på det sätt som bestämsi viteslagen (1113/1990).

Om ett ärende är anhängigt eller anhängig-görs hos någon annan myndighet, skall dis-krimineringsnämnden lämna saken utanprövning.

13 §

Begäran om utlåtande

Domstolar, minoritetsombudsmannen och

RP 269/2002 rd64

andra myndigheter samt föreningar kan begä-ra diskrimineringsnämndens utlåtande omtillämpningen av denna lag i ärenden somgäller etnisk diskriminering.

14 §

Förande av ärenden till diskriminerings-nämnden

Den som utsätts för ett förfarande som för-bjuds i 5 eller 7 § samt minoritetsombuds-mannen kan föra ett ärende som avses i 2 § 1mom. 1 och 4 punkten och 2 mom. och somgäller etnisk diskriminering till diskrimine-ringsnämnden för vidtagande av förfarandeenligt 12 § 1 mom. 2 punkten.

Förlikningsparterna tillsammans samt, medparternas samtycke, minoritetsombudsman-nen kan föra ett ärende enligt 1 mom. till dis-krimineringsnämnden för vidtagande av för-farande enligt 12 § 1 mom. 1 punkten.

Om behandlingen av ärenden i diskrimine-ringsnämnden bestäms i lagen om minori-tetsombudsmannen och diskriminerings-nämnden.

15 §

Tid för väckande av talan

Talan i ärenden som avses i 8 och 9 § skallväckas inom två år efter det att diskrimine-ringsförbudet överträtts eller, om överträdel-sen fortsätter, inom två år efter det att denupphört. I anställningssituationer skall talandock väckas inom ett år efter det att den dis-kriminerade arbetssökanden har fått del avbeslutet om vem som valts.

16 §

Bevisbörda

När en person som anser sig har blivit ut-satt för diskriminering enligt 5 § inför dom-stol eller behörig myndighet lägger fram ett idenna lag avsett ärende vid behandling avfakta som ger anledning att anta att diskrimi-neringsförbudet har överträtts, skall svaran-

den bevisa att förbudet inte har överträtts.Bestämmelsen tillämpas inte på behandling-en av brottmål.

17 §

Sökande av ändring

Ändring i beslut som diskriminerings-nämnden fattat med stöd av 12 § 1 mom. 2punkten söks genom besvär hos förvalt-ningsdomstolen. Behörig förvaltningsdom-stol är den förvaltningsdomstol inom varsdomkrets den person som påstås har blivitdiskriminerad har sin hemort. Om ändrings-sökande gäller i övrigt vad som bestäms iförvaltningsprocesslagen (586/1996).

Ett beslut som diskrimineringsnämnden harfattat med stöd av 12 § 1 mom. 2 punktenkan verkställas utan hinder av att ändringsöks i beslutet, om inte förvaltningsdomsto-len bestämmer något annat.

18 §

Besvärsförbud

Ändring i beslut som diskriminerings-nämnden fattat med stöd av 12 § 1 mom. 1punkten eller 4 mom. får inte sökas genombesvär.

19 §

Straffbestämmelser

Om straff för diskriminering bestäms i 11kap. 9 § strafflagen och för diskriminering iarbetslivet i 47 kap. 3 § strafflagen.

20 §

Särskilda bestämmelser

Det maximala beloppet av gottgörelse en-ligt 8 § justeras i motsvarighet till föränd-ringen i penningvärdet vart tredje år genomförordning av arbetsministeriet.

RP 269/2002 rd 65

21 §

Ikraftträdande

Denna lag träder i kraft den

20 .Åtgärder som verkställigheten av lagen

förutsätter får vidtas innan lagen träder ikraft.

—————

2.Lag

om ändring av lagen om minoritetsombudsmannen

I enlighet med riksdagens beslutändras i lagen den 13 februari 2001 om minoritetsombudsmannen (660/2001) lagens rubrik,

2 § 1 mom. och 7 §, samtfogas till lagen nya 7 a—7 k §, som följer:

Lag

om minoritetsombudsmannen och diskrimineringsnämnden

2 §

Uppgifter

Minoritetsombudsmannen skall1) övervaka att lagen om tryggande av jäm-

likhet ( / ) följs på det sätt som bestäms i la-gen i fråga,

2) främja goda etniska relationer i samhäl-let,

3) följa och förbättra utlänningars och et-niska minoriteters ställning och rättigheter,

4) rapportera om hur jämlikheten förverkli-gas för olika etniska grupper samt om olikaetniska gruppers förhållanden och ställning isamhället samt ta initiativ till undanröjandeav diskriminering och missförhållanden somminoritetsombudsmannen har observerat,

5) ge information om lagstiftningen omdiskriminering på grund av etniskt ursprungoch om lagstiftningen om etniska minorite-ters och utlänningars ställning samt om till-lämpningen av den, samt

6) utföra de uppgifter som minoritetsom-budsmannen har enligt utlänningslagen(378/1991).— — — — — — — — — — — — — —

7 §

Rätt att få uppgifter

Utan hinder av sekretessbestämmelsernahar minoritetsombudsmannen rätt att av öv-riga myndigheter avgiftsfritt få de uppgiftersom behövs för skötseln av åliggandena en-ligt denna lag och utlänningslagen.

Minoritetsombudsmannen har rätt att avmyndigheter och verksamhetsutövare somomfattas av tillämpningsområdet för lagenom tryggande av jämlikhet samt av deras an-ställda få utredning om omständigheter somär nödvändiga för att övervaka förbudet motdiskriminering på grund av etniskt ursprungenligt nämnda lag samt för att bedöma plane-ringen och genomförandet av åtgärder somgäller främjande av etnisk jämlikhet. Utred-ningsskyldigheten gäller inte uppgifter somen person har rätt att vägra vittna om.

Diskrimineringsnämnden har motsvaranderätt att få uppgifter som minoritetsombuds-mannen.

RP 269/2002 rd66

7 a §

Vite

Minoritetsombudsmannen och diskrimine-ringsnämnden kan förena utredningsskyldig-het enligt 7 § 2 mom. med vite. Diskrimine-ringsnämnden bestämmer om betalning avvite som minoritetsombudsmannen förelagt. Iövrigt tillämpas viteslagen (1113/1990) påföreläggande och utdömande av vite.

7 b §

Diskrimineringsnämnden

För den tillsynsuppgift som föreskrivs i la-gen om tryggande av jämlikhet finns i an-slutning till arbetsministeriet en diskrimine-ringsnämnd vid sidan av minoritetsombuds-mannen.

7 c §

Diskrimineringsnämndens uppgifter

Diskrimineringsnämnden skall behandlaoch avgöra de ärenden som det med stöd avlagen om tryggande av jämlikhet ankommerpå nämnden att behandla och avgöra.

7 d §

Diskrimineringsnämndens sammansättning

Diskrimineringsnämnden består av en ord-förande, sex övriga medlemmar och en sek-reterare. Ordföranden och sekreteraren kanha uppgiften som huvudsyssla. Nämnden kandessutom ha en eller flera föredragande meduppgiften som bisyssla.

Statsrådet utser ordföranden och förordnarde övriga medlemmarna samt en personligersättare för var och en av dem för fyra år isänder. En av medlemmarna förordnas tillvice ordförande. Om ordföranden, en med-lem eller en ersättare avgår eller avlider un-der mandatperioden, skall statsrådet i dennesställe utse eller förordna en annan person förden återstående mandatperioden.

7 e §

Behörighetsvillkor för medlemmarna

Diskrimineringsnämndens medlemmar ochderas ersättare samt sekreteraren skall ha be-hörighet för domartjänst och vara förtrognamed nämndens verksamhetsområde. Tillmedlem, ersättare och sekreterare i nämndenkan utses även andra än finska medborgare.

7 f §

Medlemmarnas ansvar och ojävighet

Diskrimineringsnämndens medlemmar ochsekreterare handlar under tjänsteansvar.

På jäv för diskrimineringsnämndens med-lemmar och föredragande tillämpas bestäm-melserna om domarjäv.

7 g §

Diskrimineringsnämndens beslutförhet

Diskrimineringsnämnden är beslutför närmötesordföranden samt minst hälften av deövriga medlemmarna är närvarande. På om-röstning i diskrimineringsnämnden tillämpas52 § förvaltningsprocesslagen (586/1996).

I diskrimineringsnämndens arbetsordningkan bestämmas att nämnden skall ha sektio-ner. En sektion är beslutför när den är fullta-lig.

Nämndens ordförande kan på nämndensvägnar besluta om åtgärder i anslutning tillberedningen av ett ärende på det sätt som be-stäms närmare i arbetsordningen.

Nämndens ordförande kan ensam fatta be-slut i ett ärende som är uppenbart ogrundateller som skall lämnas utan prövning medstöd av 12 § 4 mom. lagen om tryggande avjämlikhet.

7 h §

Anhängiggörande av ärenden

I 14 § lagen om tryggande av jämlikhet be-stäms vem som har rätt att anhängiggöraärenden.

RP 269/2002 rd 67

Ett ärende anhängiggörs genom skriftlig el-ler elektronisk ansökan. I ansökan skall upp-ges

1) sökandens specificerande yrkande,2) de omständigheter i detalj som yrkandet

grundar sig på,3) i mån av möjlighet de faktorer som sö-

kanden ämnar lägga fram samt vad sökandenämnar bevisa genom dem, samt

4) om det ärende som avses i ansökan äranhängigt hos någon annan myndighet och,om så är fallet, var.

I ansökan skall dessutom uppges parternasnamn, yrken och hemorter, telefonnummertill parterna eller deras lagliga företrädare el-ler ombud och vittnen eller andra som skallhöras samt den postadress till vilken kallel-ser, uppmaningar och meddelanden somgäller saken kan skickas. Om sökanden intekänner till svarandens adress, skall sökandenmeddela vad som gjorts för att få reda påadressen. Ansökan skall undertecknas av par-ten eller, om parten själv inte har upprättatden, av den som upprättat den. Denne skallsamtidigt meddela sitt yrke och sin bonings-ort.

Är ansökan bristfällig, skall sökandenuppmanas att rätta bristen inom utsatt tid, omen rättelse är nödvändig för att beredningenskall kunna fortsätta. Sökanden skall samti-digt meddelas på vilket sätt ansökan är brist-fällig och att ansökan kan lämnas utan pröv-ning eller förkastas, om sökanden inte följeruppmaningen.

Diskrimineringsnämnden kan av särskildaskäl förlänga den tid som avses i 3 mom.

7 i §

Behandlingen av ärenden

Sökandens motpart skall ombes bemöta an-sökan. Detta är emellertid inte nödvändigt iett ärende där det vid beredningen konstate-ras att ansökan är uppenbart ogrundad.

Diskrimineringsnämnden har rätt att hörasakkunniga, inhämta utlåtanden och utred-ningar samt förrätta syn.

Ärenden avgörs vid nämndens session påföredragning. Ordförande för sessionen ärnämndens ordförande eller vice ordförande.Föredragande är en till uppgiften förordnadtjänsteman vid nämnden.

7 j §

Andra bestämmelser som skall iakttas vidbehandlingen av ärenden

I fråga om bevisbörda tillämpas 16 § lagenom tryggande av jämlikhet.

Genom förordning av statsrådet bestämsom sammankallande av nämnden, föredrag-ning, protokoll, undertecknande av expedi-tion samt om utnämnande av sekreterare. Omorganiseringen av arbetet i diskriminerings-nämnden bestäms närmare i nämndens ar-betsordning, som nämndens ordförande fast-ställer efter att ha hört nämndens medlemmaroch föredragande.

Till den del något annat inte bestäms i den-na lag tillämpas lagen om förvaltningsförfa-rande (598/1982) på behandlingen av ären-den.

7 k §

Handläggningskostnader

Diskrimineringsnämndens handlingar ochexpeditioner lämnas ut avgiftsfritt.

De som är delaktiga i ett ärende står självaför de kostnader som handläggningen inämnden har orsakat dem.

———Denna lag träder i kraft den 20 .Åtgärder som verkställigheten av lagen

föranleder får vidtas innan lagen träder ikraft.

—————

RP 269/2002 rd68

3.Lag

om ändring av 2 kap. 2 § arbetsavtalslagen

I enlighet med riksdagens beslutändras i arbetsavtalslagen av den 26 januari 2001 (55/2001) 2 kap. 2 § 1 mom. som följer:

2 kap.

Arbetsgivarens skyldigheter

2 §

Diskrimineringsförbud och opartiskt bemö-tande

Arbetsgivaren får inte utan godtagbart skälsärbehandla arbetstagare på grund av ålder,hälsotillstånd, funktionshinder, nationellt el-ler etniskt ursprung, sexuell läggning, språk,religion, åsikt, övertygelse, familjeförhållan-

den, fackföreningsverksamhet, politisk verk-samhet eller någon annan därmed jämförbaromständighet. Bestämmelser om förbud motdiskriminering på grund av kön ingår i lagenom jämställdhet mellan kvinnor och män(609/1986). Bestämmelser om begreppet dis-kriminering, förbud mot repressalier och be-visbörda vid behandlingen av diskrimine-ringsärenden finns i lagen om tryggande avjämlikhet ( / ).— — — — — — — — — — — — — —

———Denna lag träder i kraft den 20 .

—————

4.Lag

om ändring av 15 § sjömanslagen

I enlighet med riksdagens beslutändras i sjömanslagen av den 7 juni 1978 (423/1978) 15 § 3 mom., sådant det lyder i lag

612/1986, som följer:

15 §

Allmänt stadgande om arbetsgivares skyldig-heter

— — — — — — — — — — — — — —Arbetsgivaren får inte utan godtagbart skäl

särbehandla arbetstagare på grund av ålder,hälsotillstånd, funktionshinder, nationellt el-ler etniskt ursprung, sexuell läggning, språk,religion, åsikt, övertygelse, familjeförhållan-

den, fackföreningsverksamhet, politisk verk-samhet eller någon annan därmed jämförbaromständighet. Bestämmelser om begreppetdiskriminering, förbud mot repressalier ochbevisbörda vid behandlingen av diskrimine-ringsärenden finns i lagen om tryggande avjämlikhet ( / ).— — — — — — — — — — — — — —

———Denna lag träder i kraft den 20 .

—————

RP 269/2002 rd 69

5.Lag

om ändring av 11 § statstjänstemannalagen

I enlighet med riksdagens beslutändras i statstjänstemannalagen av den 19 augusti 1994 (750/1994) 11 §, sådant det lyder i

lag 692/1995, som följer:

11 §

En myndighet skall bemöta sina tjänstemänopartiskt så att ingen utan fog särbehandlaspå grund av börd, etniskt ursprung, nationali-tet, kön, religion, övertygelse, funktionshin-der, ålder, politisk verksamhet eller fackföre-ningsverksamhet eller någon annan därmed

jämförbar omständighet. Bestämmelser ombegreppet diskriminering, förbud mot repres-salier och bevisbörda vid behandlingen avdiskrimineringsärenden finns i lagen omtryggande av jämlikhet ( / ).

———Denna lag träder i kraft den 20 .

—————

Helsingfors den 20 december 2002

Republikens President

TARJA HALONEN

Arbetsminister Tarja Filatov

RP 269/2002 rd70

BilagaParallelltexter

2.Lag

om ändring av lagen om minoritetsombudsmannen

I enlighet med riksdagens beslutändras i lagen den 13 februari 2001 om minoritetsombudsmannen (660/2001) lagens rubrik,

2 § 1 mom. och 7 §, samtfogas till lagen nya 7 a—7 k §, som följer:

Gällande lag

Lag

om minoritetsombudsmannen

2 §

Uppgifter

Minoritetsombudsmannen skall

1) främja goda etniska relationer i sam-hället,

2) följa och förbättra utlänningars och et-niska minoriteters ställning och rättigheter,

3) rapportera om hur jämlikheten förverk-ligas för olika etniska grupper samt om oli-ka etniska gruppers förhållanden och ställ-ning i samhället samt ta initiativ till undan-röjande av diskriminering och missförhål-landen som minoritetsombudsmannen harobserverat,

4) ge information om lagstiftningen omdiskriminering på grund av etniskt ursprungoch om lagstiftningen om etniska minorite-ters och utlänningars ställning samt om till-lämpningen av den, samt

5) utföra de uppgifter som minoritetsom-budsmannen har enligt utlänningslagen(378/1991).— — — — — — — — — — — — — —

Förslag

Lag

om minoritetsombudsmannen och diskri-mineringsnämnden

2 §

Uppgifter

Minoritetsombudsmannen skall1) övervaka att lagen om tryggande av

jämlikhet ( / ) följs på det sätt som bestäms ilagen i fråga,

2) främja goda etniska relationer i sam-hället,

3) följa och förbättra utlänningars och et-niska minoriteters ställning och rättigheter,

4) rapportera om hur jämlikheten förverk-ligas för olika etniska grupper samt om oli-ka etniska gruppers förhållanden och ställ-ning i samhället samt ta initiativ till undan-röjande av diskriminering och missförhål-landen som minoritetsombudsmannen harobserverat,

5) ge information om lagstiftningen omdiskriminering på grund av etniskt ursprungoch om lagstiftningen om etniska minorite-ters och utlänningars ställning samt om till-lämpningen av den, samt

6) utföra de uppgifter som minoritetsom-budsmannen har enligt utlänningslagen(378/1991).— — — — — — — — — — — — — —

RP 269/2002 rdGällande lag Förslag

71

7 §

Rätt att få uppgifter

Utan hinder av sekretessbestämmelsernahar minoritetsombudsmannen rätt att av öv-riga myndigheter avgiftsfritt få de uppgiftersom behövs för skötseln av åliggandena en-ligt denna lag och utlänningslagen.

7 §

Rätt att få uppgifter

Utan hinder av sekretessbestämmelsernahar minoritetsombudsmannen rätt att av öv-riga myndigheter avgiftsfritt få de uppgiftersom behövs för skötseln av åliggandena en-ligt denna lag och utlänningslagen.

Minoritetsombudsmannen har rätt att avmyndigheter och verksamhetsutövare somomfattas av tillämpningsområdet för lagenom tryggande av jämlikhet samt av derasanställda få utredning om omständighetersom är nödvändiga för att övervaka förbu-det mot diskriminering på grund av etnisktursprung enligt nämnda lag samt för attbedöma planeringen och genomförandet avåtgärder som gäller främjande av etniskjämlikhet. Utredningsskyldigheten gällerinte uppgifter som en person har rätt attvägra vittna om.

Diskrimineringsnämnden har motsvaran-de rätt att få uppgifter som minoritetsom-budsmannen.

7 a §

Vite

Minoritetsombudsmannen och diskrimi-neringsnämnden kan förena utrednings-skyldighet enligt 7 § 2 mom. med vite. Dis-krimineringsnämnden bestämmer om betal-ning av vite som minoritetsombudsmannenförelagt. I övrigt tillämpas viteslagen(1113/1990) på föreläggande och utdöman-de av vite.

7 b §

Diskrimineringsnämnden

För den tillsynsuppgift som föreskrivs ilagen om tryggande av jämlikhet finns i an-slutning till arbetsministeriet en diskrimine-ringsnämnd vid sidan av minoritetsom-budsmannen.

RP 269/2002 rdGällande lag Förslag72

7 c §

Diskrimineringsnämndens uppgifter

Diskrimineringsnämnden skall behandlaoch avgöra de ärenden som det med stöd avlagen om tryggande av jämlikhet ankommerpå nämnden att behandla och avgöra.

7 d §

Diskrimineringsnämndens sammansätt-ning

Diskrimineringsnämnden består av enordförande, sex övriga medlemmar och ensekreterare. Ordföranden och sekreterarenkan ha uppgiften som huvudsyssla. Nämn-den kan dessutom ha en eller flera föredra-gande med uppgiften som bisyssla.

Statsrådet utser ordföranden och förord-nar de övriga medlemmarna samt en per-sonlig ersättare för var och en av dem förfyra år i sänder. En av medlemmarna för-ordnas till vice ordförande. Om ordföran-den, en medlem eller en ersättare avgår el-ler avlider under mandatperioden, skallstatsrådet i dennes ställe utse eller förordnaen annan person för den återstående man-datperioden.

7 e §

Behörighetsvillkor för medlemmarna

Diskrimineringsnämndens medlemmaroch deras ersättare samt sekreteraren skallha behörighet för domartjänst och vara för-trogna med nämndens verksamhetsområde.Till medlem, ersättare och sekreterare inämnden kan utses även andra än finskamedborgare.

7 f §

Medlemmarnas ansvar och ojävighet

Diskrimineringsnämndens medlemmaroch sekreterare handlar under tjänstean-svar.

På jäv för diskrimineringsnämndens med-lemmar och föredragande tillämpas be-

RP 269/2002 rdGällande lag Förslag

73

stämmelserna om domarjäv.

7 g §

Diskrimineringsnämndens beslutförhet

Diskrimineringsnämnden är beslutför närmötesordföranden samt minst hälften av deövriga medlemmarna är närvarande. Påomröstning i diskrimineringsnämnden till-lämpas 52 § förvaltningsprocesslagen(586/1996).

I diskrimineringsnämndens arbetsordningkan bestämmas att nämnden skall ha sek-tioner. En sektion är beslutför när den ärfulltalig.

Nämndens ordförande kan på nämndensvägnar besluta om åtgärder i anslutning tillberedningen av ett ärende på det sätt sombestäms närmare i arbetsordningen.

Nämndens ordförande kan ensam fattabeslut i ett ärende som är uppenbart ogrun-dat eller som skall lämnas utan prövningmed stöd av 12 § 4 mom. lagen om tryg-gande av jämlikhet.

7 h §

Anhängiggörande av ärenden

I 14 § lagen om tryggande av jämlikhetbestäms vem som har rätt att anhängiggöraärenden.

Ett ärende anhängiggörs genom skriftligeller elektronisk ansökan. I ansökan skalluppges

1) sökandens specificerande yrkande,2) de omständigheter i detalj som yrkan-

det grundar sig på,3) i mån av möjlighet de faktorer som sö-

kanden ämnar lägga fram samt vad sökan-den ämnar bevisa genom dem, samt

4) om det ärende som avses i ansökan äranhängigt hos någon annan myndighet och,om så är fallet, var.

I ansökan skall dessutom uppges parter-nas namn, yrken och hemorter, telefon-nummer till parterna eller deras lagliga fö-reträdare eller ombud och vittnen ellerandra som skall höras samt den postadresstill vilken kallelser, uppmaningar och med-delanden som gäller saken kan skickas. Om

RP 269/2002 rdGällande lag Förslag74

sökanden inte känner till svarandensadress, skall sökanden meddela vad somgjorts för att få reda på adressen. Ansökanskall undertecknas av parten eller, om par-ten själv inte har upprättat den, av den somupprättat den. Denne skall samtidigt med-dela sitt yrke och sin boningsort.

Är ansökan bristfällig, skall sökandenuppmanas att rätta bristen inom utsatt tid,om en rättelse är nödvändig för att bered-ningen skall kunna fortsätta. Sökanden skallsamtidigt meddelas på vilket sätt ansökanär bristfällig och att ansökan kan lämnasutan prövning eller förkastas, om sökandeninte följer uppmaningen.

Diskrimineringsnämnden kan av särskil-da skäl förlänga den tid som avses i 3 mom.

7 i §

Behandlingen av ärenden

Sökandens motpart skall ombes bemötaansökan. Detta är emellertid inte nödvän-digt i ett ärende där det vid beredningenkonstateras att ansökan är uppenbartogrundad.

Diskrimineringsnämnden har rätt att hörasakkunniga, inhämta utlåtanden och utred-ningar samt förrätta syn.

Ärenden avgörs vid nämndens session påföredragning. Ordförande för sessionen ärnämndens ordförande eller vice ordföran-de. Föredragande är en till uppgiften för-ordnad tjänsteman vid nämnden.

7 j §

Andra bestämmelser som skall iakttas vidbehandlingen av ärenden

I fråga om bevisbörda tillämpas 16 § la-gen om tryggande av jämlikhet.

Genom förordning av statsrådet bestämsom sammankallande av nämnden, före-dragning, protokoll, undertecknande av ex-pedition samt om utnämnande av sekretera-re. Om organiseringen av arbetet i diskri-mineringsnämnden bestäms närmare inämndens arbetsordning, som nämndensordförande fastställer efter att ha hörtnämndens medlemmar och föredragande.

RP 269/2002 rdGällande lag Förslag

75

Till den del något annat inte bestäms idenna lag tillämpas lagen om förvaltnings-förfarande (598/1982) på behandlingen avärenden.

7 k §

Handläggningskostnader

Diskrimineringsnämndens handlingar ochexpeditioner lämnas ut avgiftsfritt.

De som är delaktiga i ett ärende står själ-va för de kostnader som handläggningen inämnden har orsakat dem.

———Denna lag träder i kraft den 20 .Åtgärder som verkställigheten av lagen

föranleder får vidtas innan lagen träder ikraft.

———

3.Lag

om ändring av 2 kap. 2 § arbetsavtalslagen

I enlighet med riksdagens beslutändras i arbetsavtalslagen av den 26 januari 2001 (55/2001) 2 kap. 2 § 1 mom. som följer:

Gällande lag

2 kap.

Arbetsgivarens skyldigheter

2 §

Diskrimineringsförbud och opartisktbemö-tande

Arbetsgivaren får inte utan godtagbartskäl särbehandla arbetstagare på grund avålder, hälsotillstånd, nationellt eller etnisktursprung, sexuell inriktning, språk, religion,åsikt, familjeförhållanden, fackförenings-verksamhet, politisk verksamhet eller någonannan därmed jämförbar omständighet. Be-stämmelser om förbud mot diskriminering

Förslag

2 kap.

Arbetsgivarens skyldigheter

2 §

Diskrimineringsförbud och opartiskt bemö-tande

Arbetsgivaren får inte utan godtagbartskäl särbehandla arbetstagare på grund avålder, hälsotillstånd, funktionshinder, natio-nellt eller etniskt ursprung, sexuell lägg-ning, språk, religion, åsikt, övertygelse, fa-miljeförhållanden, fackföreningsverksam-het, politisk verksamhet eller någon annandärmed jämförbar omständighet. Bestäm-

RP 269/2002 rdGällande lag Förslag76

på grund av kön ingår i lagen om jämställd-het mellan kvinnor och män (609/1986).— — — — — — — — — — — — — —

melser om förbud mot diskriminering pågrund av kön ingår i lagen om jämställdhetmellan kvinnor och män (609/1986). Be-stämmelser om begreppet diskriminering,förbud mot repressalier och bevisbörda vidbehandlingen av diskrimineringsärendenfinns i lagen om tryggande av jämlikhet ( /).— — — — — — — — — — — — — —

———Denna lag träder i kraft den 20 .

———

4.Lag

om ändring av 15 § sjömanslagen

I enlighet med riksdagens beslutändras i sjömanslagen av den 7 juni 1978 (423/1978) 15 § 3 mom., sådant det lyder i lag

612/1986, som följer:

Gällande lag Förslag

15 §

Allmänt stadgande om arbetsgivares skyldigheter

— — — — — — — — — — — — — —Arbetsgivaren skall bemöta sina arbetsta-

gare opartiskt, så att ingen utan fog ges an-nan ställning än andra på grund av börd, re-ligion, ålder, politisk verksamhet eller fack-föreningsverksamhet eller annan därmedjämförlig omständigheter.— — — — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — — — — —Arbetsgivaren får inte utan godtagbart

skäl särbehandla arbetstagare på grund avålder, hälsotillstånd, funktionshinder, na-tionellt eller etniskt ursprung, sexuell lägg-ning, språk, religion, åsikt, övertygelse, fa-miljeförhållanden, fackföreningsverksam-het, politisk verksamhet eller någon annandärmed jämförbar omständighet. Bestäm-melser om begreppet diskriminering, förbudmot repressalier och bevisbörda vid be-handlingen av diskrimineringsärenden finnsi lagen om tryggande av jämlikhet ( / ).— — — — — — — — — — — — — —

———Denna lag träder i kraft den 20 .

———

RP 269/2002 rd 77

5.Lag

om ändring av 11 § statstjänstemannalagen

I enlighet med riksdagens beslutändras i statstjänstemannalagen av den 19 augusti 1994 (750/1994) 11 §, sådant det lyder i

lag 692/1995, som följer:

Gällande lag

11 §

En myndighet skall bemöta sina tjänste-män opartiskt så att ingen utan fog särbe-handlas på grund av börd, nationalitet, kön,religion, ålder, politisk verksamhet ellerfackföreningsverksamhet eller någon annandärmed jämförbar omständighet.

Förslag

11 §

En myndighet skall bemöta sina tjänste-män opartiskt så att ingen utan fog särbe-handlas på grund av börd, etniskt ursprung,nationalitet, kön, religion, övertygelse, funk-tionshinder, ålder, politisk verksamhet ellerfackföreningsverksamhet eller någon annandärmed jämförbar omständighet. Bestäm-melser om begreppet diskriminering, förbudmot repressalier och bevisbörda vid be-handlingen av diskrimineringsärenden finnsi lagen om tryggande av jämlikhet ( / ).

———Denna lag träder i kraft den 20 .

———