Rytmstörningar

7/28/2019 Rytmstrningar

1/142

1

RYTMSTRNINGAR


2/142

2

Tillgnad Marie K.


3/142

3

1

Du vet vl att risken r strre att d p vgen till flyg-

platsen n i sjlva planet?

Philip har mnga goda sidor, dessvrre r inte empati en

av dem. Det oroar mig lite att han inte kommer ihg att

denna sanning redan har tillknnagetts tre gnger under

de senaste timmarna.

Ja, det knner jag faktiskt till, frklarar jag skakande,

men rdslan r sllan logisk. Det borde du veta.Efter en kort tids uppehll av frundran fuktar han sitt

hgra lngfinger med tungspetsen, vnder blad p affrs-

tidningen och mumlar till svar:

Ja, det stmmer.

Tiotusensjuhundra meter ver havet. Jag befinner mig i

en stor pltburk drygt elva kilometer ovan skerheten. Jag

r helt i hnderna p teknikens under och den mnskliga

faktorn. Det finns ingenting jag kan gra t saken.

Som liten var jag aldrig rdd fr att flyga. Jag fann det

hela som ett stort ventyr, en spnnande frd med berg ochdalar. P den tiden kunde jag inte knna det jag nu upple-

ver: knslan av att vara kontrollerad av ngon annan,

maktlsheten, srbarheten.

Att inte sjlv kunna kontrollera och styra har alltid strt

mig. Det har ftt till fljd att jag alltid sett till att hamna i

positioner dr jag ftt mjlighet att pverka.

En man med tyskt utseende och en enormt buskig mu-

stasch stirrar frvirrat, och kanhnda ocks en aning ils-

ket, p mig. Han passar perfekt in p min bild av en flyg-


4/142

4

planskapare. Loppet r krt. Planet kommer att kapas ochvi stackare som ftt oturen att hamna p ddens flyg fr

mjlighet att vlja mellan skyskraps- och strtningsdden.

Philip r djupt insjunken i sin tidning och tar ingen som

helst notis om vad som r p vg att hnda. Vad som kom-

mer att nda hans liv.

Med en ltt knuff tillkallar jag hans uppmrksamhet.

Ngot irriterad vnder han blicken mot mig och talar med

sitt favoritsprk kroppssprket om att mtte detta nu vara

viktigt, kvinna, det r faktiskt en intressant artikel.

Jag berttar om min flygkapningsteori och beskriver,

utan att peka eller vnda mig om, var vr vn kaparen valt

att sitta. Jag tillgger:

Men titta inte, d kan han frst att vi vet.

Philip verkar mttligt road, ger mig en vnlig klapp p

kinden och tervnder till sin artikel. Jag lugnar fr en

stund ner mig. Jag ska vara glad att jag har Philip, jag tror

aldrig att jag skulle klara mig utan honom.

Hela planet skakar och jag spnner p mig skerhetsbl-

tet och hller krampaktigt tag i flygplansstolen. Vi faller.Hejdlst sjunker vi mot undergngen. Resan ner pgr i

ver tjugo sekunder. Skrckslagen undersker jag medpas-

sagerarnas reaktioner. Alla utom en asiatisk kvinna med

vitt linne verkar lamslagna. Som om de inte frstr situat-

ionens allvar.

Nu r det bara fyra molnslalomsfyllda timmar kvar. Om

jag har tur. Jag har vid ett otal tillfllen frskt mig p att

koppla bort medvetandet. Smn, lsning och film har alla

varit misslyckade frsk att fly verkligheten. Den r fr

verklig att gra sig kvitt.


5/142

5

Flygvrdinnornas rrelser talar ett sprk, deras gon ettannat. Jag ser hur de konverserar med andrepiloten. Jag

ser allt. Efter pratstunden har inte flygvrdinnegonen bli-

vit mindre uppjagade. Ngot kan helt klart vara fel. Ngot

mste vara fel!

Philip!

ter frsker jag f min blivande man att lugna ner mig

och ta mig samman. Det han r s duktig p. Nr jag lm-

nas ensam t tankar om rdsla vet man aldrig vart jag tar

vgen.

Kan du inte bertta en historia eller ngot? Jag vill

somna och tror att det gr lttare om du hjlper till.

Han r vacker och det r han r vl medveten om.

Philips smilgropar syns tydligt nr han lugnande rr sig

mot mig fr att ge mig en kram. Mitt i omfamningen sger

han:

Vi r snart framme. Du r en vuxen kvinna, visst kan

du sjlv handskas med det hr?

Jag nickar skamset. Han har rtt, igen.

I stet bakom frgar en liten pojke sin mor om planet rrp sig eller om vi str stilla. Inte fr mitt liv kan jag frst

hur denna mnskliga varelse kan undvika att knna av

alla tvra kast och djupa gropar av luft vr pilot lter oss

genomlida.

Oljudet frn motorn, det trygga ljudet av en maskin som

fungerar, avtar. Nu r goda rd dyra. Vi frdas i ttahund-

ratjugo kilometer i timmen och vi gr det utan motor. Ving-

en utanfr mitt fnster ser ohyggligt ls ut.

Det r ver. Min kropp skriker, skakar och brottas med

logiken. Att jag kan sitta i ett plan i tusentals r utan att


6/142

6

vara med om en olycka, det vet jag, men jag har inte fr av-sikt att prva sanningshalten i pstendet. I stllet gr jag

allt som str i min makt fr att ltsas om att det r en buss

jag frdas i. Jag r p marken och inte ver en mil upp i

skyn. Det fungerar riktigt hyggligt, sedan skakar bussen

oerhrt obussaktigt och jag frstr p nytt att min verklig-

het r hr i planet och ska s frbli ett bra tag framver.

Nr vi till slut landar, efter en femtimmarsflygning in-

nehllandes de minst vlvilliga av livets kval, kysser jag

marken p flygplatsen. Det r inte likt mig, men jag r oer-

hrt tacksam att det lt mig verleva ven denna gng.


7/142

7

2

Bruset vcker mig. Det r nu ver ett r sedan jag sist tum-

lade runt i luften. Det r inte sorlet frn vgor som fr mig

att verge slummern utan bruset frn min klockradio. D

aldrig radiostationerna kan frm mig att kliva upp ur

sngen stller jag alltid in kanalen p brus. Inte ens den

trttaste mnniska kan fortstta sova med det bakgrunds-

ljudet.

Vrlden finns tydligen kvar ocks idag. Jag hinner ppnamikrovgsugnen innan nedrkningen fullbordas. Drfr

slipper jag det ack s irriterande pipet den har fr ovana

att lmna ifrn sig precis d det inte lngre finns ngra

siffror kvar att rkna.

Filmjlken gr ut imorgon, jag mste komma ihg att

kpa ny p vgen hem frn jobbet.

Ofta undrar jag hur mina morgnar skulle se ut om inte

kaffet fick mig att vakna, sprra upp gonen och ladda

mina batterier. Frmodligen hade hela dagen dolts i en

smnens dimma, frhindrat mig frn att tnka klart, fr-hindrat mig frn att fullgra mina plikter.

Jag saknar verkligen Philip, ibland pstr jag att s inte

r fallet, men d ljuger jag. Han brydde sig om mig. Fram-

frallt var han beskyddande, han kunde alltid lugna ner

mig och f mina tankar att frn lsa trder knytas sam-

man. Jag uppskattade det mycket mer n han ngonsin

anade. Varfr lmnade han mig egentligen? Frgan r tm-

ligen meningsls d jag redan knner till svaret. Det knns

som om jag trngt bort det.


8/142

8

Nr man ensam sitter vid frukostbordet och lser dagensversion av grdagens nyheter. Nr man nnu en gng vl-

jer filmjlk och cornflakes som frukostfda. Nr man ter

blickar ut genom fnstret utan att se ngonting. D saknar

man sllskapet, d saknar jag sllskapet. Det jag en gng

hade, men kastade bort. Ensamheten r bara att fredra d

ett alternativ finns, annars r den fga njutbar.

Tiden gr och sekunderna rusar ivg t fel hll. Om det

r sant att tid r pengar str jag sannerligen i skuld till

ngon. Min tid har slsats alltfr mycket.

Jag mste skynda p om jag ska hinna i tid till jobbet.

Det har fortfarande aldrig intrffat, utom den dr gngen

nr polisen sprrade av Drottninggatan och jag fick g en

omvg. Frst dit hade jag kommit nd, men det var med

obehag jag noterade att den lnga visaren hade tagit till-

rckligt raska kliv fr att se till att gra mig frsenad. Det

var en frsening som hade prglat hela den dagen. Jag var

inte tillfreds med mig sjlv, jag r helt enkelt inte en per-

son som kommer fr sent. Som personligt straff tvingade

jag mig sjlv att komma fr tidigt resterande dagar denveckan. Ja, jag mdde faktiskt mycket bttre eftert.

Det knns mrkligt att lmna denna tomma lgenhet,

jag fr alltid en knsla av att jag glmt ngon kvar. Det

hnder att jag ropar hej d av bara farten. Helt i ondan r

det nd inte, lurpassande inbrottstjuvar kan ju hra mitt

rop och p s stt akta sig frn att gra inbrott just i min

lgenhet. Att det r drfr jag ropar har jag tillrcklig

sjlvinsikt fr att frst att det inte r.

Vad r inte relativt i den hr vrlden? Begreppet lycka

r det definitivt. Den dr lycklighetsknslan jag fick i min


9/142

9

ungdom fr jag sllan nufrtiden, men nu inser jag att detvar en falsk knsla, som fr en stund verkade sann och ge-

nuin, men som med ren kom att flagna. Det var innan jag

frstod livet.

Att det r hr jag hr hemma, det har jag insett, och jag

vet att det r det hr som r min plats. Det kan knnas lite

ensamt ibland, men fr det mesta njuter jag, det gr jag

verkligen. Det r en frihetsknsla att helt sjlv f be-

stmma hur fritiden ska tillbringas. Om jag vill gna hela

lrdagen t ngon ljlig amerikansk spopera kan jag gra

det.

Varfr ska alla vrldens hemskheter drabba just mig? Cy-

keln, den som kostade sextusen kronor, var metallicfrgad,

hade tjugoen vxlar och infrskaffades fr blott tre veckor

sedan, str inte dr jag lmnade den. Mjligheten att ngon

mnniska har ftt fr sig att lna den finns frvisso, men

den sannolikheten knns inte tillrckligt stor fr att gra

den teorin realistisk. Min nya cykel har blivit stulen. Vart

r detta samhlle p vg? Hr frsker jag tnka p miljnoch min hlsa, s bestraffas jag genom att bli bestulen p

min nya cykel. Visserligen promenerade jag alltid tidigare,

vilket bde var bra fr miljn och min hlsa, men jag kunde

faktiskt ta bilen till jobbet, om jag nu hade ngon. Det r ju

frskrckligt besvrligt att ha bil i den hr staden, otymp-

ligt r en underdrift utan dess like.

Om det r s hr vrlden vill ha det, ja, d tar jag en taxi

till jobbet. Jag r medveten om att det inte r vare sig milj

eller hlsovnligt, men det hr r ett undantagsfall. Hur


10/142

10

ofta blir jag bestulen p min cykel? Det r s ofta jag till-ter mig att ka taxi.

r det egentligen ngon id att polisanmla stlden?

Som om poliskren skulle bry sig. Som jurist vet jag ju hur

svrt det vore att f den tillbaka ens om jag fann den, den

r i ngon annans besittning och d fr jag svrt att bevisa

vem den verkligen tillhr. Kraftanstrngning att acceptera

frlusten och kpa en ny skulle med strsta sannolikhet

vara mindre. Efter ngra r med lagen som hgra hand har

jag blivit cynisk, jag visste att det skulle hnda en dag. Jag

kunde dock anmla stlden, ja, av princip.

Efter ngon minuts vinkande kan en Volvo av nyare mo-

dell stanna till vid min sida. Slasket vid trottoarkanten

stnker upp p min kappa och mitt humr blir om mjligt

nnu smre. Frsenad till jobbet, stulen cykel och en neds-

lad kappa, vissa dagar borde man aldrig ha stigit upp ur

sngen.

Nr jag stter mig i framstet, knner den obehagliga

doften av instngdhet och ser taxichauffren le falskt vn-

ligt under mustaschen, d knner jag fr att frska finnaett annat stt att erstta cykeln. Kanske borde jag g i stl-

let? Jag skulle nog hinna om jag bara gick nu.

Lugn, lugn, damen lilla, sger mannen som styr det

fordon som ska fra mig fram till jobbet i tid. Han ler n

mer och om mjligt nnu snedare.

Mannen ber inte ens om urskt fr den nedslade kap-

pan, i stllet frklarar han att bilen inte rr sig frrn jag

satt p mig skerhetsbltet.

Som plster p sren, fr den uteblivna urskten, drar

han sin livshistoria. Jag utgr frn att det r ett frsk att


11/142

11

trsta sig sjlv nr han tappert frklarar att han inte allssaknar sin fru. Ack nej, han njuter verkligen av sin frihet.

Precis som jag sjlv d, fast omvnt, fr jag r verkligen

lycklig.

Instmmande nickar till allt mannen sger, bara han l-

ter hjulen fortstta rulla. Taxametern visar sjuttiotta kro-

nor och slr snabbt ver till ttio, ttiotv och s gr det vi-

dare. Som om jag inte vore nog stressad.

Visst vore det sknt att trffa barnen lite mer, men

andra sidan r tiden vi ses verkligen quality time. Vi har s

mycket roligare tillsammans nu n vi hade tidigare. S

sent som igr tog jag med min son p fotboll, jag tror han

gillade det. Nej, det stmmer inte. Jag vet att han tyckte

om det. Det r inte helt fel att ha ett gemensamt intresse

med sin son. Det kan jag lova dig. Har du barn, frresten?

Kan han aldrig sluta prata? Hur vgar han ppna sig s,

karln, fr en vilt frmmande mnniska? Kanske r det just

drfr han gr det, fr att jag r en frmling? Vi lr aldrig

stta p varandra igen och nu kan han ntligen tala om det

han grubblar p under timmarna taxibilen r tom, det hanfantiserar om nr han ntrar sin tomma lgenhet, det han

saknar nr han ter middag ensam och det han grter fr

nr han somnar med tcket som enda sllskap. Jag betviv-

lar att jag r den frsta som ftt hra den snedleende man-

nens livshistoria.

Nr taxichauffren med livshistorian och mustaschen

har ftt sina pengar, etthundratrettiofyra kronor, kan jag

med lugnt sinne g mot kontoret, knappa in den fyrsiffriga

koden och ter igen vara frst p plats. Det r viktigt att

komma i tid.


12/142

12

Vgorna kluckar s dr behagligt som de alltid gr i fanta-

sin. Samtidigt viner vinden frbi mig och lmnar efter sig

det mest vinande av ljud. Nu r jag ute p havet. Lngt

bort i fjrran kan skenet av en fyr skdas, detta sken ger

liv t vinden, gr den synlig. Vinden ligger tt ver vatteny-

tan och gr sitt bsta fr att finna nya platser att ervra.

Frn mitt utkikstorn betraktar jag hndelsefrloppet. Livet

bjuder p ytterst f freteelser som kan mta sig med

denna i sknhet. Som jag njuter, som jag tar vara p gon-

blicket. Fyren kommer aldrig nrmare, skenet hlls p ett

konstant avstnd. Jag kisar med gonen och rtt var det r

fr jag fr mig att jag ser det beryktade ljuset i slutet av

tunneln. Givetvis r det bara ett spel av min hjrna, men

jag vill grna uppleva det. En kraftig vg slr mot mitt

skepp och hastigt och lustigt slocknar ljuset.

Ska du med p lunch?

Arbetskamraterna frgar undrande samtidigt som jag

hjer blicken.

Hur kan jag sitta och dagdrmma p arbetstid? Det rfr att arbeta jag fr betalt, inte fr att drmma om

skeppsbrott.

Jag tittar mig omkring, ingen verkar ha mrkt ngot.

Det spelar ingen roll, intalar jag mig, det har likvl hnt

och det r inte bra. Trots frsket till frnuft knns det

tryggt att veta att ingen kan ta sig in i mina tankar.

Nej tack, jag r inte s hungrig, men tack fr att ni fr-

gade, svarar jag till synes obesvrat.

Tnk om de visste, de skulle tro att jag var galen.


13/142

13

Arbetskamraterna r tillbaka och de talar vitt och brett omden senaste brsuppgngen. Lunchen verkar ha dragit ut

p tiden. Det pminner mig om att jag faktiskt inte tit.

Magen kurrar lite obehagligt och ngot mste jag kasta i

mig, annars kommer jag aldrig att klara av att fr resten

av dagen hlla mig koncentrerad. Fr att inte tala om hur

det skulle g om magen brjade ropa sina hungersvrl mitt

under torsdagsmtet. Ngot mste jag ta.

Kappan har torkat, men man kan om man anstrnger sig

lite se att flckarna sitter kvar. Inte ens en urskt fick jag

av honom, mannen med mustaschen, inte ens en urskt.

Hoppas alla nu ser att jag suttit p kontoret och arbetat

samtidigt som de varit ute och roat sig.

Jag kastar mig ut i verkligheten i jakt p mat. Nu ska

det g undan. Vad gr snabbast att kpa? Vad gr snabbast

att ta? Jag tror jag bestmmer mig fr en stor smrgs, ja,

jag gr det. Det r kanske inte ngon verdrivet nyttig kost,

men stora smrgsar mttar. Det gr de bestmt.

Vad ler hon t mnniskan? Tror hon att jag har hela da-

gen p mig? Kan de inte paketera smrgsarna innan mankommer och inte precis nr man bestller dem? Ska detta

vara snabbmat?

Smrgsen verkar i alla fall hyggligt aptitlig. Mnga

mnniskor skulle skert finna den rikliga mngden olivolja

verdriven, men inte jag. Den r en nyttig olja och den

motverkar skert cancer.

De sljer kvllstidningar ocks. Den nst strsta av de

tv tidningarna ger tips om hur man snabbar upp sin dator,

ja, det kan den verkligen behva, min dator, bli snabbare.

Jag kper en tidning ocks.


14/142

14

Efter att ha levt i synd en hel dag knns det helt i sin ord-

ning att promenera hem till lgenheten. Det tar frsts ett

tag, men det r vrt det, jag kan komma hem utan en liten

del av det dliga samvete jag under dagen byggt p.

Det finns en speciell knsla mnniskan fr nr hon gr

vilse i skogen. Allt har tidigare varit s tryggt, hon har va-

rit s sker, hon har haft kontrollen ver sin frd. Vid n-

gon punkt brjar hon tvivla. r detta verkligen rtt vg att

g? Hur kan jag vara s sker, jag har ju ingen karta?

Denna vertygelse omvandlas allts till tvivel och nsta

steg r att hela hennes vrld vnds upp och ner. Allt hon

frlitat sig p blser bort och lmnar efter sig ett tomrum

dr inget r skert och heller inte oskert. Fr vissa r det

en behaglig upplevelse, fr de flesta en hgst obehaglig s-

dan.

Dessa faser har den senaste tiden ftt fr ovana att hem-

ska mig i mitt liv. Jag vet inte vad det r som hller p att

hnda, men saker och ting r inte vad de borde vara.

Jag var sist ut frn kontoret, det var jag som slckte ner,det var jag som lste och larmade. Som det alltid r. Jag

tror inte ens att de andra uppskattar min plikttrogenhet.

Tvrt om, jag tror att de ogillar tanken av att det finns n-

gon som drar det hela ngra steg till. Ngon som alltid

kmpar lite mer n vad de gr. De pratar skert om mig p

lunchen, om att jag inte lever. Som om de vet vad det inne-

br.

Jag tror jag ska skicka kemtvttsrkningen till taxifir-

man. Det borde jag verkligen gra.


15/142

15

Det var mrkligt hur fort det blev mrkt. Jag brjar re-dan sakna kontoret, att g hela vgen hem hrifrn knns

inte som ngon av mina bttre ider, srskilt inte i detta

vder. Jaja, om nu nd kappan ska kemtvttas har det

mindre betydelse hur smutsig den r.

Staden r nstan tom. Var hller alla hus? Det r en

torsdagskvll och klockan tta och ingen r utomhus. Det

mste vara vdret som skrmmer bort dem. Det finns dess-

sutom inga dliga vder. Det r inledningen till en ramsa

min mor lrde mig fr lnge sedan och som jag burit med

sig sedan dess. Bara dliga klder.

Egentligen, vem bryr sig om lite slask? Vem bryr sig om

lite mrker? Vem bryr sig om lite kyla? Egentligen? Fler

borde f uppleva det hr. andra sidan hade inte staden

varit s tom om fler just nu hade vandrat genom vid min

sida.

Ett par krlekskranka tonringar vandrar p andra si-

dan gatan, en ung man och en nnu yngre kvinna. De ser

ut att trivas i varandras sllskap, de ler utan uppehll. Det

r nstan vackrare n kvllen, nstan vackrare n redovis-ningen jag hll lite tidigare idag, men bara nstan. Jag tog

dem verkligen med storm, och var oerhrt vl frberedd.

Varenda tnkbar frga hade jag vat in och nr de kom be-

svarade jag dem med finess. Det kndes faktiskt lite trist

att de inte frskte utmana mig mer n de faktiskt gjorde.

Det r lite av mitt motto, att alltid veta vilket motspelarens

nsta drag r och frbereda mig fr det.

Krleksfullt hopslingrade par fr alltid mina tankar att

kretsa kring Philip, men det r en minnen jag kvickt gr

mig av mig.


16/142

16

Det hr med att spatsera gr riktigt bra, jag r snarthemma. Jag borde g hem frn jobbet varje kvll.

Staden r mrkligt de, vad sysslar egentligen alla mn-

niskor med? Sitter de verkligen framfr tv-apparaterna och

mottar de dagliga kommersiella budskapen? Varfr stller

jag sdana frgor? Svaret r redan knt.

Och s r jag framme, jag borde verkligen gra det hr

varje dag. Det knns som jag fr ut s mycket mer av att

rensa tankarna ensam n med en mustaschprydd taxi-

chauffr utan hyfs eller en skock mnniskor i en tunnel-

bana. Jag borde verkligen gra detta till en vana.

Det r inte vidare spnnande att komma hem, det r det

aldrig. Det enda som hnt sedan sist r att posten kommit,

rkningar, reklam och allehanda gratistidningar. Kanske

har jag ftt ngon ny e-post? Inifrn grannarna hrs den

strsta av de tv statliga kanalernas halla frklara vad

som ska hnda under lrdagens avsnitt av det dr pro-

grammet med deltagare som springer omkring och fnar

sig sig p en de . Jag skulle aldrig stlle upp i en sdan

tvling och skmma ut mig infr hela svenska folket. Ald-rig.

P det kliniskt rena matbordet stller jag portfljen, se-

dan ppnar jag frysen och plockar fram viktvktarnas fr-

diglagade curryrra. Det r inte fr att jag behver g ner i

vikt som jag kpt just den maten, utan det r fr att jag ska

hlla den. Fast det r klart, ngra kilo skulle jag allt kunna

g ner.

Jag stller in mikrovgsugnen p sex minuter och trettio

sekunder, trettio sekunder extra, fr att vara p den skra

sidan, gr ut ur kket och in i vardagsrummet.


17/142

17

Bokhyllan r att lita p, den str alltid kvar p sin platsoch mina papper finner jag alltid dr jag sist lmnade dem,

i rtt fack eller mapp. Jag ppnar min vska, sorterar in

dagens anvnda arbetspapper dr de hr hemma. S, nu

var ven denna dag avklarad. Dags att brja koppla av.

Ja just det, kvllstidningen, datorn behver verkligen bli

snabbare, det r frustrerande att vnta alla dessa ondiga

sekunder p att f igng maskinen, p att ordbehandlaren

ska ppnas eller p att kunna komma t jobbens e-post.

Just som jag lyfter ut tidningen ur vskan faller ett pap-

per till golvet. Det r inte stort och jag hade knappast

mrkt det om jag suttit p tunnelbanan och blddrat mig

igenom tidningen.

Nu ser jag det tydligt. Jag ser det mycket tydligt. Det

str ngot skrivet.

Ibland vaknar man upp

ur samhllets dvala

och inser

att det finns ngot annat.Jag nskar det vore

tvrtom.

Mikrovgsugnens pip hrs inte.


18/142

18

3

Mitt namn r Lisa Lindqvist och jag r tjugonio r gammal.

Jag bor i Stockholm, men r uppvuxen i Norrkping. Det r

vad folk i allmnhet behver veta om mig. Vill de frska

lra knna mig lite mer djupgende avsljar jag att jag job-

bar p en advokatbyr samt att jag tycker om att g lng-

promenader.

Mina nrmaste vnner vet att jag samlar p konjaks-

flaskor och tycker om att rka pipa.Att jag ibland nr jag ker bil med en man drmmer om

att bilen ska krocka och att bara jag ska bli medvetsls, s

han kan rdda mig, det vet ingen.

Det r lngs min barndoms stig jag vandrar. I sanning, fr

det var hr jag och lekskolegruppen nstan varje dag spat-

serade. Sist jag gick hr var lnge sedan, men nu vcks

minnena till liv.

Mnniskorna brukar alltid pst att just deras barndom

var den finaste av alla, det var en tid d de aldrig oroadesig ver ngonting och dr vrlden var som strst. S har

jag aldrig knt. Som barn var jag mycket orolig, jag av-

skydde att lmna hemmet och jag avskydde bde dag-

mamma och skola.

Nr jag d ter gr hr gr det upp fr mig. Jag saknar

inte den tiden. Ngot behov att fantiserat ihop en frsk-

nande bild av min barndom har jag inte. Fortfarande kom-

mer jag ihg hur jag lg vaken om ntterna. Anledningarna

kunde vara mnga, men jag minns att det en gng hand-


19/142

19

lade om att jag hade berttat en hemlighet och en annanatt det den nstkommande dagen skulle vara simning p

gymnastiken. Fortfarande kan jag minnas den olust jag

knde nr min mor tvingade p mig konstkningsskrid-

skorna. Hur det kndes att hata skolan, det kan jag ocks

erinra mig om. Jag var duktig och jag hade kompisar, men

jag stod inte ut. Det r mnga minnen som jag tillter att

slppas fram, som det som fr mig att komma ihg hur jag

hatade min rival och fiende och hur jag skulle kunna gjort

vad som helst fr att bli av med henne. Vad jag framfrallt

minns r hur jag sg fram emot tiden d alla var vuxna.

I efterhand har jag insett att problemen var minimala

jmfrt med de jag skulle kunna ha haft. Barndomen sg

trots allt till att skapa en lugn och harmonisk mnniska.

En mnniska som sllan behver ngra ngot. Det r vl

drfr jag inte lngtar tillbaka.

Min mor var aldrig s chockad som den dagen hon fdde

mig. Efter tta lnga timmars kmpande p Norrkpings

lasarett hade hon ftt det fulaste barn hon ngonsin sett.Hon hade burit mig i lite ver nio mnader, och tnkt p

vad hon t, vad hon drack och hur hon levde och s bel-

nade Gud henne med ett barn som mer sg ut som en dlig

boxare n en vacker flicka. Bde mor och far var besvikna.

Det var de verkligen, jag har ftt hra historien mnga

gnger och de har alltid skrattat t minnet.

Det var i de lokalt s bermda engelska radhusen jag

vxte upp. Far var egen fretagare och mor civilekonom och

vi hade det gott stllt. Sllan behvde vi oroa oss ver eko-

nomin, ven om frldrarna grna gjorde det nd. Jag tror


20/142

20

att det var fr att visa att allt inte kan vara ltt hr i livet.Fr trots att vi bodde i ett attraktivt omrde och trots att vi

egentligen aldrig behvde snla var de alltid noga med att

f mig att knna att jag levde i en helt vanlig familj. Vilket

frsts var helt sant, fr det krvs nog mer n tv bilar,

bt och sommarstlle fr att leva i en verkligt ovanlig fa-

milj.

I lekskolan var jag till en brjan den yngste i gruppen.

Sedan brjade det en ny flicka. Hon hette BrittMarie och

var stndigt glad. Min far noterade detta vid ett otal till-

fllen, att BrittMarie alltid log. Det var ngot visst med

henne, inget tycktes kunna gra henna ledsen. Vad som n

hnde sg hon alltid saker och ting frn den ljusa sidan,

hon kunde alltid skratta, alltid le. Det kndes lite olustigt

att far alltid bermde denna flicka, och inte mig, men idag

brukar jag ofta tnka p henne. Jag undrar vad livet har

utsatt henne fr? Var r hon idag?

Nr jag brjade i skolan blev jag med ens den duktiga

flickan, hon som alltid var bst i klassen och det var inte

sllan jag rknade i bde en och tv klasser svrare mate-matikbcker n mina klasskamrater. Min hemlighet var att

jag arbetade hemma. P all ledig tid satt jag i mitt rum och

rknade, lste, skrev och memorerade. Den dr knslan av

att ter vara bst p provet drev mig. Jag lskade knslan

av seger.

I tredje klass slutade jag leka och nr mina vnner ta-

lade om barnprogrammen brukade jag mest tycka att de

var ljevckande. Min fantasi var aldrig tillrcklig fr att

kunna leka med dockor, jag frstod aldrig vitsen med att


21/142

21

sjlv tillverka en historia, jag visste ju redan hur det skullesluta, s varfr ens frska?

Vad som framfrallt prglade denna tid var min avsky.

Det fanns mycket jag tyckte illa om och att inte vara

hemma stod hgst p listan. Vad jag ville var att i lugn och

ro f vara i radhuset med mor och far och bli omhnderta-

gen. Jag ville f frukost p sngen. Jag ville ha all tid i

vrlden nr jag vid frukostbordet lste Kalle Anka-

tidningar. Jag ville titta p tv. Allt jag begrde av vrlden

var att bara f leva. S fort skoldagen hade ftt sitt slut

sprang jag hela strckan hem fr att komma fram s fort

som mjligt, fr att n den plats dr jag var trygg. Mamma

talade om att stta in en psykolog och min frken var helt

ofrstende.

En gng tvingade jag min stackars granne att titta p

vra akvariefiskar. Vi hade just kpt nya och jag tyckte att

det var ohyggligt spnnande. Han var inte lika exalterad.

Vi satt dr i en och en halv timme och fljde de dramatiska

hndelserna i den dr vrlden som var intryckt i vrt hus.

Mellanstadiet fortsatte i samma spr som lgstadiet. Nunr det fanns andra som fann barnprogrammen uttrkande

kunde jag finna riktiga vnner. Jag brukade sitta hemma

hos min bsta vn Fredrika och tala med henne i timmar.

Det var det enda vi gjorde, vi lekte aldrig, vi talade. Nr vi

berttade det fr de andra klasskamraterna, att vi frde

konversationer, skrattade de bara och frgade hur man kan

tala med samma person i s mnga timmar. Med Fredrika

kndes det som vrldens naturligaste sak att gra.

Hgstadiet blev en enda lng pina, det hjlpte inte

mycket att jag gick kvar i samma klass. Den tyngsta peri-


22/142

22

oden intrffade i ttonde klass. Det var d Fredrika lm-nade mig. Detta tvingade mig att i mnader g omkring en-

sam i utkanten av alla korridorer. Sedan fann jag Josefine

och efter ytterligare ngra mnader tervnde Fredrika.

Nr grundskolan vl var avklarad ville jag bara komma

s lngt frn de bestmda roller, som den gamla klassen

innebar, som jag bara kunde komma. Detta fick till fljd att

jag skte till ett av stadens finare gymnasium och det var

dr mitt liv p allvar tog fart. Lisa Lindqvists framgngs-

saga tog vid och allt gick min vg. Betygen stod stndigt i

topp och det kndes som om lrarna redan nr kursen in-

leddes visste vilket betyg jag skulle f. Och jag fick det. All-

tid.

Som enda barn i en familj p tre fr man en hel del att

leva upp till. Jag antar att det prglat hela min personlig-

het, att jag stndigt behvt representera min familj, att jag

alltid varit den enda representanten frn familjen att bli

ngot.

Naturligtvis fick det till fljd att jag fortsatte studera s

fort jag tog studenten. Sabbatsr och jobb fanns aldrig imina tankar, jag skulle vidare direkt. Jag flyttade till

Stockholm, huvudstaden, fr att g vidare med mitt liv. Jag

skulle bli stjrnadvokat och hela min framtid var utstakad.

P juridikstudenternas tidning kunde jag snart finna de

vnner som med tiden skulle formas till att bli det beryk-

tade tjejgnget. Det var Anna, Lena, Kristina, Catarina,

Peggy och jag. Vi var skoningslsa och skrev om precis det

vi ville att folk skulle lsa. Vi umgicks dygnet runt och det

gick inte en dag utan att jag trffade ngon av dem. Det var

nog mitt livs bsta tid. Trodde jag d.


23/142

23

Ngra r senare nddes mitt livs hgsta topp. Det var djag trffade Philip. Jag och Peggy kte till London ver ett

veckoslut och p en rkig pub alldeles fr sent p kvllen

fann jag en oerhrt framgngsrik jurist och jag blev blixt-

frlskad. Han var vrldsvan och en sdan man jag drmde

om nr jag gick i hgstadiet. Jag knde inte att vi spelade i

samma division, men det gjorde han. Ngra initiativ be-

hvde jag inte ta, pltsligt var det bara vi, och skulle s fr-

bli, fr alltid.

Studierna tog tid, men nr jag vl var klar och utexami-

nerad stod jag dr p toppen. Jag hade en vacker pojkvn

och blivande man, ett jobb som vntade och gick en storart-

ad framtid till mtes.


24/142

24

4

nnu en dag. Pianoklinket tar kommandot ver tget sam-

tidigt som Tony Parsons r p vg att ervra min hjrna.

Jag r p vg dit igen. Det sgs att brottslingar alltid ter-

vnder till brottsplatsen och det r faktiskt just s det

knns. Fr trots att allt r gjort och trots att jag egentligen

inte behver, s r jag tvungen att tervnda, tvungen att

vara frst. Jag kan gra resan i smnen, fr vissa dagar r

det ju s jag verkligen kommer fram.Htorget passeras och med ens kommer jag ihg gngen

pianoklinket fick mig att stiga av dr. Jag hade sprungit

upp fr trapporna, men det var frst efter att jag promene-

rat utanfr sprrarna jag kom fram till att jag hade gtt av

vid fel station.

Efter att under resans gng endast orienterat mig ngra

f gnger frstr jag att jag slutligen kommit fram till m-

let. Jag fr med ens ett knip i magen och trycker ut en

Novalucol ur frpackningen. Jag tror att jag har magka-

tarr, men vet inte skert. Dremot vet jag att Novalucolensmakar vldigt gott och att jag inte drar mig fr att ta en

tablett s fort magen blir ngot s nr orolig. Man borde

inte tillverka god medicin.

Som alltid tidigare ratar jag rulltrappan och lunkar en-

sam upp fr trapporna. Som alltid tidigare vljer jag att g

den kortaste vgen frbi krnet, vl medveten om att det

kan komma mte. Som alltid tidigare slipper jag g ihop

med ngon som tnker p samma stt.


25/142

25

Ju nrmare brottsplatsen jag kommer, desto underligareknns det. Portkoden r densamma, liksom kontorslokalen

och nr mnniskorna brjar droppa in frstr jag att de

ocks r desamma.

En timme senare sitter jag orrlig i min ergonomiska

kontorsstol och stirrar upp mot skrmen och glmmer bort

hur jag tog mig dit.

Det r ngot som inte r som det brukar inne p kontoret.

Alexandra grter, hennes gon r alldeles rda, sminket

fljer trarna ner fr hennes kinder. Hon skakar p huvu-

det nr hon ser mig och springer in p toaletten fr att ter

gra sig representativ. Jag r nst p tur in till chefen. Kan

han vilja ge mig lnefrhjning? Utver min oklanderliga

tidpassning r jag ven en plitlig och lojal medarbetare

och det r jag sker p att han vrdestter hgt.

Nr jag fr kommer in i rummet stirrar han djupt in i

mina gon. Han gr ngra varv runt sitt skrivbord, hller

handen fr hakan, skrapar lite p skggstubben och

smackar irriterande med tungan. Det r ingen lnefrhj-ning. Det r ngonting annat. Stackars Alexandra, har hon

blivit avskedad? Hon r ju en av vra bsta. Jag antar att

vi mste skra ner, vi har faktiskt levt ver vra tillgngar.

Hon kan skert hitta ett annat jobb, jag fr tala med

henne.

Nu r det s hr, inleder han sitt anfrande, att den

hr advokatbyrn inte gr riktigt s bra som vi nskar.

Detta vet du redan.

Jag nickar.


26/142

26

Jag har just talat igenom situationen med Alexandraoch hon frstod att det hr var enda lsningen och nu vill

jag tala med er andra, en och en, s att det inte blir ngon

ryktesspridning.

Jag nickar.

Frhoppningsvis kommer detta inte att f ngon stor

inverkan p era karrirer.

Jag nickar.

Jag och Landelius har allts bestmt oss fr att lgga

ner advokatbyrn. Vi knner inte att vi har ngon lust att

fortstta, vi har redan tjnat de pengar vi behver fr att

fortstta leva p den hr nivn fr resten av vra liv och

det knns inte lnt att lta bolaget leva vidare bara fr

gamla minnens skull. Detta fr givetvis som fljd att samt-

liga av de anstllda blir utan arbete. Jag tror som sagt att

det inte ska bli ngra som helst problem fr er att finna nya

uppdrag, srskilt inte fr dig Lisa. Jag kommer varmt att

rekommendera dig fr vilken firma du n sker dig till. Du

kommer att g lngt.

Han ler.Jag ler, men vet inte varfr.

Jag lmnar hans kontor utan att frst vad det r som

egentligen intrffat.

Alexandra grter fortfarande, arma kvinna.

Senare samma dag lmnar jag kontoret utan att vara vid

mina sinnens fulla bruk. Smtt hysteriskt kar jag takten,

gr och gr, frsker ka takten nnu en gng, men har fr

lnge sedan ntt min maximala hastighet. Orden flyger ge-

nom mina tankar, de flyger verkligen, kastas runt, jag kan


27/142

27

inte kontrollera dem. Hysteriskt. Sannerligen hysteriskt,fr jag styrs av ngon annan. Logik, regler och skerhet?

Varfr bry sig? G, g, g och jag kastar ord omkring mig.

De verkar aldrig ta slut. Vacker r kvllen, men till vilken

nytta? Jag kan inte njuta, kan inte insupa ngon som helst

sknhet, bara g, bara ta emot kastade ord, bara g. S fort

jag bara kan. I cirklar vandrar jag. Som om jag kan komma

fram, som om jag kan n mitt ml. P flykt frn ngot jag

aldrig kan gra mig av med. Mig sjlv.


28/142

28

5

Jag skulle ppna fnstret,

och lutade mig lite fr mycket mot sjlva rutan.

Det kan vl inte jag r fr,

att rutan r knslig?

Det r med ett ryck jag vaknar upp ur tankarna. Lappen

knner jag mycket vl igen och jag har sett den tidigare.

Stilen r precis densamma som p den lapp som lg i minkvllstidning. Den hade verkligen ftt mig att stanna upp,

jag hade haft mycket svrt att sova den natten. Sedan hade

jag sett till att glmma dess existens. Jag hade varit frst

till jobbet ven nstkommande morgon.

Nu minns jag. Orden hade verkligen ftt mig att tnka

efter. De hade kommit s ovntat, nr jag var som minst

beredd och mest mottaglig hade ngon frskt frklara n-

got fr mig.

Hr ser jag d nnu en lapp, av samma snitt som min

egen. Den r slarvigt tejpad p undersidan av ett soptunne-lock. Jag blir nstan lika verraskad denna gng. Vem r

det egentligen som stter upp dessa lappar?

Jag rycker loss pappersbiten, knycklar ihop den och fr-

passar pappersbollen till den delen av soptunnan den hr

hemma. Det r hgst oartigt att pracka p folk sikter p

det sttet, det tycker jag bestmt. Om jag vill leva mitt liv,

d vill jag kunna gra det utan att ngon lgger sig i och

dmer mig. S fungerar det fria samhllet. Det r precis

vad jag skulle sga till de mnniskor som stter upp sd-


29/142

29

ana hr lappar, om jag bara sttte p dem ngon gng. Destter skert upp dem under ntterna, nr ingen ser. Fega

krakar. Ynkligt att inte ens st fr vad man gr.

Kappan r nu ren och ser ut som ny. Jag har fortfarande

inte skickat kemtvttsrkningen till taxifirman, men jag

ska.

Dr r nnu en lapp! P sidan, allra lngst ner, p ett el-

skp kan den med god syn lsa.

Det r frustrerande

att aldrig komma tillrckligt

lngt bort

fr att hra ljudet

av ingenting.

Nu fr de faktiskt ge sig. Vad kommer hrnst? Flygblad?

Radioreklam? Tv-meddelanden? Jag knycklar ihop ven

denna lapp.

Vnta lite. Vad r det jag ser? Mitt p ljusa dagen. Hon

stter upp nnu en lapp. Ung r hon ocks, det kunde manju ana. Jag antar att det r bttre n klotter i alla fall, lap-

parna gr ju ltt att ta ner och gr ingen skada. Det allvar-

liga r ju att alla stackars lttpverkade mnniskor fak-

tiskt tar till sig lapparnas innehll. Det r dr det riktigt

allvarliga sker.

Hall dr, hojtar jag ilsket, vad tror du egentligen att

du hller p med?

Flickan tittar storgt p mig, blir ngot stressad och vet

inte riktigt hur hon ska reagera. Hon tycker helt tydligt att


30/142

30

hon inte gjort ngot mrkvrdigt. Inget r fel. De tyckersllan det, ungdomarna.

Ja, vad r det?

Flickan tittar upp fr ett tag och ser frvnad ut. Hon

har sitt ljusa hr uppsatt i en hstsvans och ser d rakt

inte ut som ngon ligist. Faktum r att vi r kldda p ns-

tan samma vis. Hon har en st vit blus under jackan. Hon

r verkligen bedrande, men det frringar inte hennes

brott. Tvrt om, jag har mycket svrt att tro att denna

mnniska ngonsin sttt p ngra overvinneliga hinder.

Det gr det hela n vrre. Jag hpnar ver hennes arro-

gans. Jag knner mig verkligen som en gammal tant som

p tunnelbanan ber ungdomen att flytta ner ftterna frn

stena till golvet. De har ju rtt, tanterna, men n r jag

inte en sdan.

Arrogansen i hela flickans natur gr mig n mer strd.

Jag knner att jag behver ta mitt ansvar som vuxen re-

presentant.

Det du sysslar med r inte bara nedskrpning, det r

vrre n s. Att frska pverka lttledda mnniskor somdu gr borde vara brottsligt, det r hur som helst amora-

liskt.

Fint ord det dr, amoraliskt.

Och du ska inte tro att du ska komma undan med

detta, jag ringer polisen.

Flickan frvandlas till ett levande frgetecken, hon fr-

str verkligen ingenting av det jag talar om. Hon andas fr-

siktigt och uppmanar mig sedan, helt utan frvarning och

oerhrt frckt, att sluta vara s trngsynt.


31/142

31

Hon, den lilla flickan p blott tjugo r, ber mig, den snarttrettioriga damen, att sluta vara s trngsynt. Jag kan

knappt tro mina ron.

Kra du, inleder jag vnligt s hon knner min vlvilja,

du kommer att frst en dag. Men nu fr du faktiskt ta ner

lapparna du satt upp, annars ringer jag polisen.

Det kan jag inte gra, frklarar flickan.

Fr en stund tappar jag kontrollen, en del av irritationen

glms bort och erstts i stllet med nyfikenhet.

Vad heter du?

Tova, sger flickan och tar sats, men oavsett om jag

ville det eller inte skulle jag inte kunna plocka ner lappar-

na. Du fr tala med Leo.

r det ligisternas hgsta hns? Ja, d vill jag grna

tala med honom.

Tova svarar att hon kan ge honom mitt nummer och att

han fr ringa mig om han knner fr det. Svaret gr mig

inte njd, men jag accepterar och ger flickan numret till

min mobiltelefon.

Se nu till att han verkligen kontaktar mig, sg att jagr mycket angelgen om att f prata med honom, sger jag,

rakt ut i tomma intet.

Tova har frsvunnit.


32/142

32

6

Nr vi sist sgs hade vi alla stora drmmar. Vi skulle er-

vra vrlden, bli vlmende advokater och trotsa frbindel-

sernas fngelse. Nu r det bara jag som verkligen lyckats,

fr resten av mina studievnner har p olika stt bundit

upp sig. Det rr sig om ln, man, barn och bil och Lena har

till och med lantstlle och hund.

Som jag saknar livet vi hade tillsammans, vi hade det

bra och vi visste vart vi var p vg. Idag, mnga r senare,njuter jag inte i lika fulla drag. En verfrfriskad man

trycker upp sig mot min sida och frgar om jag vill flja

med honom hem. Jag blir en aning smickrad, men ber ho-

nom att lmna mig ifred. Om n med andra ord.

Kristina talar om borntor samtidigt som de andra nick-

ar och ltsas lyssna intresserat. Jag lser problemet med

att bjuda henne p ytterligare en l. Min bornta r bun-

den, s varfr skulle jag bry mig om ngot s oviktigt?

Det bsta med att inte behva bry sig om ngon r att maninte behver bry sig om ngon. Efter en sen kvll p sta-

dens barer kan jag sova ut lnge. Inte ens klockradion be-

hver jag stlla in. Jag fr helt enkelt vakna nr jag vak-

nar.

Nr jag till slut ppnar gonen finner jag till min frtjus-

ning att jag ftt ett textmeddelande p mobilen. Med ett

enkelt tryck fr jag upp den oknda hlsningen.

Du kan inte frst mig. Det beror p att du inte ser vad

jag ser. Att det lilla egentligen r det stora.


33/142

33

Numret r fr mig obekant. Vem r detta? Jag skickarsom svar att jag inte vet vem som skickat meddelandet.

Mitt huvud vrker, men det r verkligen vrt det, fr vi

hade verkligen roligt igr kvll. Det var nstan hela det

gamla tjejgnget frn juristlinjen, s nr som p Anna som

vntar barn.

Det lter jobbigt att vara gravid och nnu mer anstrng-

ande att ta hand om barnet nr det lmnar kroppen. Om

man tycker illa om frbindelser gr man verkligen p en nit

om man blir frlder. Med barn blir man fast och bunden i

minst tv decennier framver. Det passar inte mig, jag tror

faktiskt inte jag vill ha barn ver huvud taget. Friheten r

allt jag begr, tnk att kunna komma hem precis nr man

vill utan att ngon vcks upp och frgar var man har varit.

Jag mrker nu att jag inte lngre kommer in p jobbets e-

post


34/142

34

7

Byn som fyller upp mina drmmar ligger i sjuttonhundrata-

lets Frankrike. Jag vet precis hur mitt rum ser ut. Det r

mycket enkelt, med en hrd sng och ett skrivbord av tr.

Skrivbordet ser lite ut som en gammal skolbnk frn frr

och det r tydligt vlanvnt. Ett fnster har jag ocks, och

dr sitter jag ofta och bevakar, spejar och undersker vad

som r i grningen. Jag kan se mig sjlv springa ner fr

trapporna och ut p gatan. Jag knner alla i byn, alla kn-ner mig. I alla affrer hlsar de vnligt nr jag kommer, jag

tror att jag r frfattare eller poet, men vet inte helt skert.

Mrkligt nog r brdet alltid frskt i min by. Bst tycker

jag nog om mitt rum, det r vldigt fint och hemtrevligt.

Ngot smutsigt, men s r det trehundratre r gammalt

ocks.

Allt kylskpet har att bjuda p r filmjlk, ost, bordsmar-

garin och keso. Filmjlken rknas frresten inte, den gick

ut fr flera dagar sedan. Jag fr ta frukost, eller lunch,ute. Det gr jag med gldje.

P restaurangen blir jag visad till ett bord, servitrisen

hller upp mitt kaffe, jag ber henne att strunta i mjlken,

och tar emot min bestllning. Det var lnge sedan jag t

pannkakor, det r s ondigt att laga riktig mat om r en-

sam, jag brukar nja mig med den frdiglagade. Portioner-

na r perfekt sm fr den som vill hlla vikten.

Jag undrar vad Philip gr just nu? Han r skert i ngot

varmt land med ngon ny kvinna, en frn hans division.


35/142

35

Han har rd att resa bort. Det har ju jag ocks, egentligen,men jag knner att det r viktigt att frst f ett jobb.

Servitrisen kommer tillbaka, hon br en vacker vitbl

tallrik dr tre sm hjrtformade pannkakor utgr prydnad-

en. Vid sidan ligger vl tilltagna klickar grdde och sylt.

Det kan jag gott unna mig.

Mobilen piper, jag har ftt ett nytt meddelande.

Kom till Humlegrden imorgon klockan tolv noll noll,

st vid bibliotekets sdra ingng.

Resten av dagen r gr. Det mystiska meddelandet kan

egentligen komma frn vem som helst, men jag tror mig

veta vem han r, avsndaren. Jag tillbringar mycket tid t

tankar och frgor kring varfr jag lmnar ut mitt mobiltele-

fonnummer till vilt frmmande mnniskor.

Morgondagen r nu och jag vntar i just Humlegrden. All-

deles bredvid det stora biblioteket sitter jag p en bnk och

nr jag trffar den unge mannen, som jag frstr r den be-

ryktade Leo, frklarar jag precis hur jag knner. Jag r inte

lika arg som tidigare, en del av knslan har mrkligt noggtt ver, men uppretad r jag. Fortfarande kan jag inte

frst hur ett gng ungdomar kan tro att de kan lra oss

vuxna hur livet fungerar.

Vad menar du med att jag inte kan se vad du ser? Vad

r det du ser som r s mrkvrdigt? Du r ju bara barnet,

du har mycket kvar att lra dig innan du frstr dig p li-

vet.

Leo talar lugnt till mig.

Vilken tur, d kan kanske du frklara fr mig vilken

frg det r p bilen som str parkerad precis bakom dig,


36/142

36

hur mnga steg du behvde fr att komma hit till bnkeneller hur gammal vinbergssnckan kan bli?

r han tokig, mnniskan? Jag fr god lust att vnda p

klacken, lmna parken och glmma bort att jag ngonsin

fick den hr galna idn att mta upp de hr ungdomarna.

Varfr kan ingen annan gra det hr, varfr ser inte sam-

hllet till att jag slipper ta itu med sdana hr problem?

Det mste vara ngon period jag gr igenom.

Innan jag lmnar parken vill jag frklara fr den lille

pojken vad jag kommit fram till p mina tjugonio r.

Men det dr r inte viktigt, sger jag upprrt och forts-

tter p samma vis, att veta hur mnga steg det krvs fr

att komma frn en bil till en bnk r inte relevant fr vet-

tiga mnniskor!

Leo ler, drar sina ftter mot den rda bilen och vnder

sig sedan om och sger med strsta mjliga tydlighet.

S sknt fr dig, d behver jag ju inte lra dig ngot.

Ilskan frstummar mig. Att han fick sista ordet fr mig

nstan att hoppa jmfota. Irritationen mste bara lmna

kroppen. Hur understr han sig? Ungdomen av idag r intesom ungdomen av igr. Jag bvar fr att vara pensionr

med dessa mnniskor som makthavare.

Alexandra har bjudit ver sig sjlv till mig fr en pratstund

och jag misstnker att hon har svrt att finna ett nytt jobb

och behver lite peppning.

Bara ngra minuter efter att jag stngt ytterdrren och

skakat bort snn frn kappan kommer hon. Kvinnan som

alltid brukade vara tva in p kontoret vet att komma i tid.


37/142

37

Hon har med sig bageribrdet jag bestllde. Det luktarhimmelskt frn hennes papperspse. Det r trevligt att f

lite sllskap igen, att umgs med vuxna mnniskor ven

under dygnets ljusa timmar.

Alexandra lyser, hon r lycklig, det behver man inte

vara ngon knnare fr att frst. Njuter hon mjligtvis av

ledigheten lika mycket som jag? Den gr oss gott, jag kn-

ner det starkt. Jag har ftt tid till eftertanke, jag har ftt

sova ut, knna mig pigg ven utan koffein. Jag lskar det

hr livet.

Hon stter sig vid mitt matbord, kavlar upp rmarna och

lyser nnu lite mer. Sedan frgar hon mig hur det gr med

jobbskandet.

Det hade jag fr ett gonblick glmt bort, avsljar jag.

Visst har jag skt ngra tjnster, men du vet ju hur ar-

betsmarknaden ser ut idag. Det r inte ltt, men jag fr nog

ett jobb vad det lider. Just nu bryr jag mig inte nmnvrt,

jag finner sovmorgnarna mycket behagliga.

Alexandra instmmer och tillgger att det visst r hr-

ligt att sjlv kunna styra ver hela sin tid och inte bara densom blir ver efter arbetsdagens slut. Hon sger att hon

hade glmt bort den knslan. Jag r av samma mening.

Och nu r vi tv ocks. Det gr det hela s mycket lt-

tare, det hade varit bra mycket vrre om exempelvis bara

jag hade blivit avskedad. D hade det blivit bra ensamt, jag

menar, alla mina bekanta arbetar ju vid den hr tiden p

dygnet och nr vl arbetsdagen gtt mot sitt slut har de

varken tid eller lust att umgs med andra n sina nra och

kra.


38/142

38

Alexandra rodnar lite, tittar frstrtt p vinterland-skapstavlan som hnger bakom mig p vggen och brjar

skra upp brdet. Hon laddar upp.

Oj, det var lite det jag kom hit fr att tala om. Att. Ja.

Jag har ftt ett nytt jobb!

Det r nu jag ska vara glad fr hennes skull.

Jag fr till och med bttre betalt p det nya jobbet n

hos Dahlman&Landelius.

Jag sitter tyst.

Alexandra fortstter blygt.

Ja, jag ska brja jobba fr ett it-bolag som bolagsjurist,

det finns stora pengar att tjna dr. Du, jag kan rekom-

mendera dig till dem, vill du det? Frst mste jag ju jobba

dr ett tag, s de vet vad jag gr fr, annars kanske de vl-

jer dig i stllet

Hon skrattar i ett frsk att lyfta mig. Ett synnerligen

misslyckat frsk. Jag sitter fortfarande tyst.

Det hr med att bjuda ver vnner p fika var nnu en

dlig id, jag borde skriva upp det ngonstans s jag inte

gr om detta misstag. Hon har ett nytt jobb, jag vill ocksha ett nytt jobb. Vad ska jag gra nu? Jag r ju helt ensam.

Ingen vettig mnniska lever ensam, hela vrlden r gjord

fr par av olika slag. Jag behver en sysselsttning, ett

jobb.

Min blick lyfts frn diskmaskinen och jag ger Alexandra

ett varmt leende, hon vnder sig mot mig och kramar om

mig hrt.

Vi fixar det hr, ska du se, hr jag henne sga dr

bakom mina tankar.


39/142

39

Efter ngra koppar te och tskilliga brdskivor lmnarhon min lgenhet. Jag r allts ensam p riktigt.


40/142

40

8

De frsta dagarna av ledigheten kastade jag bort, sov allde-

les fr lnge och gnade fr mycket tid tillsammans med

tv:n. Sedan orkade jag inte mer, jag var tvungen att rra p

mig. Efter ngra veckor brjade jag stta klockradion p sju

och trettio. Jag mste utnyttja tiden jag har blivit given.

Frr drmde jag om en de , med ett stort bibliotek. Men

jag har ngrat mig. Fr det r s jag lever nu, och det livethar inte gjort mig gladare.

Det r i baren jag sitter. Denna gng var det bara Kristina

som ville flja med mig. Hon frgar hur det gr med jobb-

skandet. Lgnaktigt svarar jag att jag har ett jobb p

gng, men att det kan ta lite tid.

Det r inte fr att tala allvar jag gtt hit.

Jag r vldigt dlig p att ljuga, men som tur r knner

inte mina vnner till att mina nsborrar vidgas s fort jag

tar mig fr att delge dem osanningar.Trots att jag omges av enorma mngder mnniskor kn-

ner jag mig aldrig s ensam som nu. Jag har aldrig knt s

hr tidigare.

Arbetsls r jag i allmnhet, men sysslols i synnerhet. Jag

r vad folk brukar kalla fr en dagdrivare. Det r nu jag

har chansen att genomfra alla de projekt och ider jag vi-

lat p i alla dessa r. Synd bara att jag glmt bort dem.


41/142

41

Stilla p parkens bnk har hjrnan placerat kroppen. Detr inte frsta gngen jag sitter just hr. Denna oas mitt i

staden som under sommarmnaderna har kryllat av liv r

nu tom. Luften r kallsint och mitt sinne fylls av minnen.

Det r nu snart ett halvr sedan jag vilade hr och funde-

rade.

Tiden mellan sommar och hst har en speciell betydelse

fr mnniskorna. Det r d sommarens hndelser frvand-

las till minnen och allvaret tar sin brjan. Allt de velat

glmma blir till verklighet. I mitt fall var situationen an-

norlunda. Jag hade aldrig tagit ut ngon semester, jag hade

fullt upp. Ensam hade jag suttit inne p kontoret, flkten

hade fr lnge sedan givit upp och dagarna var lnga. Sol

och vrme uppskattades endast under den timme jag var

fri, under den timme jag fick lmna kontorsbyggnaden och

ge mig ut p ventyr. Varje dag, vecka efter vecka, mnad

efter mnad.

En tillbakablick och jag minns precis hur det kndes. Fr

ett halvr sedan hade jag suttit p denna plats. Parken

hade varit fylld till bredden med livsnjutande mnniskor,mnniskor som njt av den gnutta ledighet ret bjd p. De

visste att de om bara ett par veckor skulle frpassas till

sina arbetsplatser, behva vckas av den ack s punktliga

vckarklockan och ter igen trngas p tg och bussar.

Mnniskorna ville glmma allt som kom i nrheten av det

liv jag d levde.

Frvisso hade jag njutit av den timme jag hade blivit gi-

ven, men friheten var begrnsad. Efter dessa futtiga sextio

minuter hade jag varit tvungen att med raska steg ter-

vnda till min arbetsplats.


42/142

42

Som sagt, det var d, nu har allvarets tid kommit frmnniskorna och nu r rollerna ombytta. Idag r det jag

som sitter med min bok, omfamnas av den stundande vin-

terns kylslagna vindar samtidigt som jag frsker njuta av

friheten. Men det gr inte. Jag vet att jag borde gotta mig,

men det r omjligt. Vad som helst skulle jag ge fr att f

mitt arbete tillbaks, vad som helst. Allt fr att slippa tan-

karna och ensamheten.

Det blir ltt att jag tnker efter fr mycket nr jag r en-

sam. Tankarna som roterar i min hjrna knns s intres-

santa och i och med att man inte kan dela dem med ngon

samlas de p hg. Till slut har jag s mnga lsa trdar att

de mste samlas ihop.

Hur gr det fr Alexandra p hennes nya jobb? Hoppas hon

har det bra. Jag undrar om hon menade det dr om att re-

kommendera mig?

Som den dagdrivare jag r har jag brjat g lngpromena-der i skogen. Nej, det finns ingen riktig skog hr i staden,

men jag ker nufrtiden ut till Nackareservatet nr jag be-

hver rensa tankarna. Det gr mig gott.

Det blir allt svrare att leva. Ensamheten hller p att ta

upp mig inifrn. Vad jag ska med all den hr tiden till? Jag

gnar den inte t ngot vettigt. Nej, ge den till ngon som

p allvar behver den, som ngon viktig fretagsledare eller

politiker. Allt jag gr r att fastna i mina tankar.


43/142

43

Jag tnker p Fredrika, om hur upprrd jag hade blivit nrhon bestmde sig fr att brja p en bibelskola i Oslo och

sedan fortsatte till att bli lrare. Hon som hade s fina be-

tyg, hon hade kunnat bli vad som helst, men s blev hon l-

rare. Lrare. Visste hon inte vilken niv lrarlnerna lg

p? Hon hade kunnat bli vad som helst, precis vad som

helst, hon hade femmor i alla mnen.

Ibland knns det som om det bara r jag som r konse-

kvent, att det bara r jag som hller hela strckan ut. Det

r inte mnga av mina vnner som ntt dit jag ntt. Stack-

ars Fredrika, hon ngrar nog djupt sin ungdoms misstag.

Hon borde ha satsat p att bli advokat eller civilekonom i

stllet, d skulle hon ha kunnat kpa en Lindvilla och krt

omkring i en BMW.

Vissa saker frstr man inte frrn det r fr sent. Hon

borde ha lyssnat p mig. Hon borde ha lyssnat p sina fr-

ldrar. Nu sitter hon dr, med en stor familj att frsrja, en

risig gammal Volvo och allt det p tv lrarlner. Ja, hen-

nes man r frsts ocks lrare.

Peggy ringer en kvll och frgar om jag ska med ut. Jag vill

inte och skyller p att jag har ont i halsen, men de lter

inte helt vertygade. Att anstrnga mig i ondan knns

oviktigt, jag orkar helt enkelt inte, jag vill sitta hemma

framfr tv:n, ta chips, dricka ckligt st lsk och somna

med Kevin Costner i tankarna. Det r vad jag vill gra, inte

komma hem klockan fyra, ha huvudvrk en hel dag och

nska att jag verkligen hade ftt minnesluckor. Jag orkar

inte med alla mnniskor lngre, de gr mig p nerverna.


44/142

44

Det blir mnga inre monologer nr jag r ensam. De flestahandlar om livet, det r det som flyter frbi nr jag gr an-

nat. Egentligen borde jag vara tacksam ver att jag ter

kan stlla mig alla frgor, det r ju ett bevis p att mitt

hjrta fortfarande slr, att hjrnan fortfarande arbetar och

att knslorna fortfarande kan styra mig.

Trots det knner jag olust. Timglaset bara fortsatte att

rinna. Kommer jag ngonsin att komma underfund med li-

vet? Kommer jag ngon kvll att frst, att finna de dr or-

den jag skt efter i alla r? Eller kommer jag att stirra upp

i taket, frgandes och bekymrad, ven p lderdomshem-

met?

Frgorna frsvinner aldrig, de tar bara semester. Vid

jktiga perioder kan de vara som bortblsta fr att sedan

snabbt pminna mig om vad livet egentligen innebr. Att

jag aldrig kan komma undan, det frstr jag, och det vill

jag inte heller. Det r just nr frgorna stlls som jag kn-

ner att jag lever, kanske inte precis p det stt jag nskar,

men jag finns till.

Dagarna passerar mrkligt fort, det tyckte jag ven nr jag

arbetade, men nu far de fram p ett annat stt. Det gr

lngsamt under tiden de avverkas, men eftert minns jag

ingenting frn dem. Pltsligt ligger jag dr i sngen och

undrar var dessa tjugofyra timmar tog vgen. Sedan som-

nar jag, om jag har tur.

All denna ledighet gr mig lat, det rder inget tvivel om

den saken. S fort jag har mer n en punkt p min dagord-

ning blir jag stressad och knner att dagen r fullsmockad


45/142

45

med aktiviteter. Till och med en punkt kan knnas sommycket, att ha saker inplanerade flera dagar i rad kan fak-

tiskt gra mig smtt stressad. Det r dock inte ofta s sker,

jag behver tminstone en dags mellanrum mellan hndel-

serna.

Dagarna har blivit till veckor och fredagarna radas upp.

Jag behver fortfarande ngon att tala med.


46/142

46

9

nnu en sdan dr dag, idag kan inget g rtt. Om jag nu

visste vilken sida av sngen som var den rtta skulle jag

definitivt valt att vakna p den imorse.

En trdsmal koppartrd som verhettats och dragits

isr, det r vad som orsakar mrkret i mitt badrum. Kort

sagt, lampan har gtt. r inte det typiskt? Jag r sker p

att det r sant som de sger, att lamptillverkarna redan

uppfunnit den evighetshllbara gldlampan, men att det ren upptckt de inte grna delar med sig av. Tack vare dem

och tack vare att jag inte har ngra gldlampor i reserv

mste jag borsta tnderna i mrker. Konstigt nog knner

jag mig inte det minsta tacksam.

Mitt telefonlte kvalificerar sig garanterat in p misslju-

dens topp tio. Ibland orkar jag inte med att svara, som en

bojkott mot telefontillverkarens hiskeliga val av signal. Jag

r ofta vldigt ologisk, jag vet ju att signalen dr ut s fort

jag lyfter luren.

P andra sidan finner jag min mor. Jag r fortfarande ir-riterad och ber henne att fatta sig kort, fr jag har ju en del

att gra idag. Det r precis vad hon gr, fattar sig kort, nr

hon stammande fr fram orden:

Fffarmor r dd.

Jag faller till golvet.

Min farmor var aldrig den mest sociala av mnniskor. Det

bsta hon visste var avskildhet och lugn och ro. Det var i

alla fall vad vi anhriga trodde. Hennes man, och tillika


47/142

47

min farfar, lmnade henne nr min far endast var fem rgammal. Hon kom ursprungligen frn tvidaberg, men

flyttade upp till Norrkping nr hon gtt ut grundskolan.

I Norrkping brjade hon arbeta i en parfymaffr och det

var ocks dr hon mtte min farfar.

De var inte gamla nr de blev frldrar. Frmodligen

gifte de sig fr att ge sin son en familj snarare n av krlek

och min far fick, efter den snara skilsmssan, som ende

karl i familjen, lra sig att ta hand om sig sjlv.

Den lilla familjen hade en vlbalanserad ekonomi och

klarade sig frvnansvrt bra p egen hand. Sedan fort-

satte far min ut i livet samtidigt som farmor blev ensam.

Hon fortsatte att arbeta ngra r till i parfymaffren innan

hon frtidspensionerades.

Den stora lgenhet hon bodde i blev allt fr stor och allt

fr dyr. Det fick till fljd att hon kpte sig en liten stuga i

nrheten av Finspng. Lngt till allt, nra till inget.

Min far beskte henne relativt ofta och han brydde sig

verkligen och nr han sedermera bildade familj kom vi ofta

p besk. Hon beskte aldrig oss. Ensamheten hade gjorthenne passiv. Vi frskte f henne att aktivera sig och kom

med frslag om freningar av olika de slag. Hon lyssnade

aldrig. Till slut accepterade vi helt enkelt att hon valt att

leva ett liv i ensamhet med sina bcker och sin tv.

Ingen talade i telefon som farmor. Hon kunde tala i evig-

heter och vad hon n sade fann jag det intressant. S fort

jag hrde hennes rst i telefonluren frstod jag att den

nstkommande timmen av mitt liv var inbokad. Det gjorde

mig inget. Jag tyckte mycket om henne och som enda barn i


48/142

48

familjen behvde jag ofta ngon att tala med. Denna ngonvar allt som oftast min farmor.

Ju lngre tid som gick desto svrare blev det att aktivera

henne. Det var som om hon skt upp det dr med att ta itu

med saker och ting, men sedan vntade s lnge att muren

hon byggt upp till sist tedde sig overvinnelig. D var det

s mycket lttare att fortstta med det hon kunde allra

bst, att vara ensam.

Ibland nr ngon av mina frldrar ansg mig vara fr

sl kunde de komma med kommentaren att de frstod var

de generna kom ifrn. Att vara som farmor var inget jag

ville, trots att jag tyckte om henne. Det var ingen kompli-

mang.

Hall, hall!

Ngon ropar i fjrran. Hur hamnade jag hr, liggandes

p golvet med vrk i hela kroppen?

r du dr, Lisa?

Rsten ger sig inte och nr jag hr mitt namn brjar jag

sakteliga frst att det inte ter sig helt osannolikt attdenna Lisa r jag.

Telefonluren ligger bredvid mig. Den r av nyare modell,

brbar och oerhrt praktiskt. Rsten i fjrran tillhr luren.

Sakta lyfter jag armen fr att fnga in den och jag frvand-

lar monolog till dialog.

r det du, mamma?

Kvinnan p andra sidan grter och med ens kan jag er-

inra mig om vad hon fr mig berttat. Min enda farmor r

inte lngre vid liv.


49/142

49

Trots all min tid beskte jag henne aldrig. Inte en endagng ringde jag henne. Hon var sjuk och jag visste det, men

det verkade orimligt att sjukdomen senare skulle kopplas

till dd. Jag visste det, det gjorde jag, men att veta r en

helt annan sak n att knna.

Det finns s mycket jag ngrar. Jag ngrar att jag tyckte

att det var jobbigt att ka nda till Finspng fr att sitta i

hennes stuga och titta p tv och dricka lsk, jag ngrar att

jag aldrig frklarade fr henne hur mycket hon betydde fr

mig, jag ngrar att jag aldrig lrde knna henne.

Det r s mycket vi trott, men s lite vi vetat. Jag tror

aldrig ngonsin jag frgade henne hur hon mdde, jag var

fr upptagen med mig sjlv. Hela mitt liv har alltid cirkule-

rat kring mig, det r i fr sig rtt s naturligt, men s hr i

efterhand skulle det knts klokt att dela med mig. Det r

ack s ltt att vara efterklok. Folk tnker fr sllan efter

innan. Jag r vl som folk r mest, och jag skms.

Far r otrstlig. Om jag trodde att jag var ensam r det

ingenting mot far. Han, som tillbringat stora delar av sittliv ensam tillsammans med denna kvinna, har nu frlorat

hela sin familj frn frr. Sin egen far har han inte trffat p

decennier.

Jag har aldrig sett honom s frnvarande. Han grter

och han frsker frgves att hejda trarna, hejda kns-

lorna frn att komma ut. Som sagt, frgves.

Hela familjen p tre sitter i en soffa i radhuset och kra-

mar om varandra. Det gr t mycket papper nr vi till-

sammans blddrar oss igenom vartenda fotoalbum vi kom-

mer t. Jag knner mig inte lngre lika ensam. Vi tre r


50/142

50

hennes anhriga, hennes bror finns ej mer och min far varsom bekant det enda barnet. Utan farmor skulle jag aldrig

ha funnits till. Hur visar man tillrcklig tacksamhet fr en

sdan sak?

Mor var orolig att det bara skulle vara vi tre och mormor p

begravningen. En liten oansenlig annons om jordfstning

hade frvisso publicerats i Norrkpings Tidningar, men en

ensam mnniska som min farmor saknas frmodligen av

allt fr f. Drfr r det nstan chockartat nr vi mrker

att vi r lngt ifrn ensamma i kyrkan. Faktum r att vi r

i minoritet. ver ett dussin vnner frn alla de hll har

dykt upp fr att hedra min farmors minne och jag kan inte

hlla tillbaka knslorna. Trots att jag aldrig riktigt lrt

knna den mnniska som r anledningen till att jag finns

till frstr jag nu vem hon var.

Jag talar med dem alla och en efter en frklarar de att

min farmor var en underbar mnniska som alltid hjlpte

till nr det som bst behvdes. Att hon alltid lyssnade. Att

hon gjorde dem lyckliga. Alla sger de samma sak och vi ifamiljen frstr snart hur vi missuppfattat henne. Min

farmor var en sagolik mnniska och hon r saknad av

mnga. Det r frst nu jag frstr hur mycket jag hll av

henne.


51/142

51

10

Farmor finns stndigt i mina tankar, fastn minnet av

henne flagnar allt mer.

Huvudstaden r ter hemma och det r lrdagsfrmid-

dag. Jag bestmmer mig fr att ta en promenad i stllet fr

att titta ut genom fnstret och underska frgens kvalitet

p grannhuset.

Vl ute finner jag till min bestrtning att det r vldigt

mycket vinter, men samtidigt vldigt mycket sommar.Denna gng r jag p vg sterut, mot havet. Solen strlar

och mitt ansikte, som stelnat i en leende pose, brjar frsik-

tigt mjuknas upp. Raska r stegen och till sist finner jag

bryggan och bnken.

Skrckslagen slr jag upp gonen. Det hr r nu! Ja, det

r i gonblicket jag lever. Jag hr vind, en motorvg i fjr-

ran, havets brus, hamrande, kluckande och en vilsen boj.

Jag ser ett flyende hav, solstrlarnas verkan, ar, bryggor

och skog.

Frmgan att bedma mngden passerad tid har aldrigtillhrt mig och jag har sledes ingen aning om hur lnge

jag har suttit hr p bnken. Frmodligen r det i ver

trettio minuter. Solen har tillsammans med halsduken och

mssan sett till att hlla mig ngot s nr varm. Det r s

vackert.

Jag reser mig och ser pltsligt en trdgrd en bit bort.

Med lugna steg vandrar jag dit. Det fr ta den tid det tar,

jag kommer att n den nd, det r jag vertygad om.


52/142

52

Att Kung Bore regerar verkar inte denna trdgrd knnatill. Pltsligt knner jag hur jag reser in i en ny vrld, en

vrld jag aldrig tidigare sett. Fglarna sjunger, jag r va-

ken, alla andra sover. Jag gr in, in i trdgrden. Solen r

klar och luften r kylig. Och nr jag str dr och lyssnar

brjar fglarna med ens sjunga:

Se det nu, var inte rdd. Om du vntar till imorgon

kanske det inte lngre finns kvar.

Varfr frstod jag inte vad fgelsngen betydde fr tv

mnader sedan?


53/142

53

11

Det r med trtta gon jag tar mig an boken som en efter-

middag terfanns innanfr ytterdrren. Tidigt en natt har

jag trotsat smnen och logiken fr att ge verket den chans

jag alltid ansett det vara vrt.

Texten r tydlig och lttlst, innehllet fyndigt och tillta-

lande och tillfllena fr lsning har stndigt varit exempla-

riska. Likvl har jag tidigare haft svrt att ta initiativ fr

att djupare underska denna lyckoknslornas hgborg.Det som finns instoppat mellan sida fyrtio och fyrtioett

sprider ett lyckans skimmer ver min dag. Mitt ivriga s-

kande efter mystik har inte givit resultat. tminstone inga

som nmnvrt frndrar rytmen. Att kalla skandet fr iv-

rigt r mjligen att ta i, men mitt sinne skriker stndigt ef-

ter just detta. Fr dagarna passerar precis som de har fr

vana att gra, morgon blir till dag som blir till kvll som

blir till natt och sedan till morgon igen. Tiden fortstter

obnhrligen att passera. Vad mitt sinne trr r det som

bryter mnstret, det som fr allt annat att stanna upp.Mellan sida fyrtio och fyrtioett finner jag allt jag nskat.

P baksidan av kvittot kan jag betrakta ett meddelande,

och heller inte vilket som helst. Ett meddelande riktat till

mig, Lisa, och ingen annan. Det har enligt avsndaren fr-

fattats den tjugofjrde oktober och jag skms lite ver att

jag inte hade funnit det tidigare. Likafullt r meddelandet

vad jag behver, just nu, lite fre midnatt i brjan av no-

vember r tjugohundratre.


54/142

54

Om inte du pminde mig hela tidenskulle jag snart glmma bort

livet.

S hade han skrivit. Ett lmpligare tillflle kunde inte

valts, fr att bryta ett mnster, samt terfda en tro. Jag

mste ringa honom s fort jag vaknar imorgon.

S str jag dr, framfr den lille pojken, och beter mig som

om rollerna var ombytta

Jag vill lra mig, det vill jag verkligen. Lr mig allt du

kan. Jag bryr mig inte om att du bara r nitton r gammal

och jag tjugonio. Det har ingen betydelse, jag frstr det nu.

Jag orkar inte leva i ovisshet, jag vill veta det du vet.

Var det verkligen jag som sade det dr? Hade jag varit

ngon annan och hrt mig sga dessa meningar hade jag

gtt fram till mig sjlv och ruskat om mig ordentligt. Hur

kan jag frlora kontrollen s?

Jag hr mig sjlv tillgga:

Hur brjade ni frresten med att skriva lappar?Leo skrattar, inte alls sarkastiskt, han skrattar fr att

han r glad. Sedan ber han mig att lugna ner mig och fr-

klarar:

En sak i taget. Jag visste att du skulle frska frst,

men det betyder inte att du redan gr det.

Hur brjade ni frresten med att skriva lappar?

Ja just, det frgade du ocks. Jo, frut brukade jag

lmna hemliga lappar vid mina vnners cykelpakethllare,

som en teckning eller ngon rolig historia som jag hade hit-

tat ngonstans eller ngra fina ord eller s. Jag tnkte att


55/142

55

jag sjlv skulle ha tyckt om att f mystiska lappar. Tyvrrlyckades de alltid lista ut att det var jag. Ngot som kanske

inte var s underligt. Kanhnda var det min handstil som

avsljade mig? Jag har aldrig ftt ngon hemlig lapp p

min pakethllare, men en gng har jag ftt en sdan dr

sadelvrmare, som man stter p cykeln. Det var en kall

och vintrig dag. P frmiddagen hade det inte kommit n-

gon sn n, men p eftermiddagen nr jag skulle hem hade

det brjat vrka ner och det hade blivit vldigt snigt. Jag

var helt sker p att det var min mamma som hade lagt

sadelskyddet dr, fr hon skulle av vid den stationen dr

min cykel stod. Till p kpet steg hon av innan jag gjorde

det. Nr jag kom hem tackade jag fr sadelskyddet och ut-

vecklade att det passade perfekt eftersom det hade blivit s

kallt, ja, d frstod hon inte alls vad jag pratade om. D

fylldes jag av en mystiskt magisk knsla och blev vldigt

glad. D bestmde jag mig fr att fortstta med lappandet.

Jag ser frmodligen bde ofrstende och frvirrad ut.

Leo fortstter med fr det frsta.

Nog om det nu, du ska f ett uppdrag av mig. Jag villatt du ska skriva en lista ver allt speciellt som hnt dig

under en vanlig dag.

Men det hnder inte ngot speciellt under vanliga

dagar. Vill du verkligen att jag ska komma med ett tomt

papper? r det verkligen det du menar?

Leo flnger sltt med blicken och frklarar att det inte

finns ngra upptrampade stigar tid jag r p vg. Han ger

mig en svart liten adressbok och ber mig ppna den. Det

finns inga adresser i den boken.


56/142

56

00:57Du i rd keps!

Du! r du dr?

We dont speak swedish.

Ok, what would you say if you won the Nobel Prize in...

Vad heter fysik?

Physics!

I guess I would be quite surprised.

I wouldnt expect it...

12:25

Fr frsta gngen i mnsklighetens historia hnde det.

Konduktren hann bde lmna tgets sista vagn och ter-

komma innan ndstationen var ndd. Jag misstnkte att

det hade att gra med det s tydligt strategiska vagnvalet

ngra minuter tidigare. Konduktren ville prompt att jag

skulle betala hela trettio kronor fr frden.

12:34

Trots att vi frdades genom en tunnel blickade jag ut genomfnstret. Om ngon hade frgat mig om varfr hade jag va-

rit mlls. En ynka sekund senare satt en fyrtiorig kvinna i

mitt kn. Hon fll handlst och ursktade sig drefter ett

tskilligt antal gnger. Jag sade ingenting, bara log. Jag

blir ofta stum nr jag inte vntar mig att behva tala.

13:05

Dr var hon ju! Jag vinkade ivrigt till flickan som kom g-

ende tvrs ver gatan. Hon verkade knna igen mig och

spankulerade mystiskt leende i min riktning. Jag vinkade


57/142

57

ytterligare en gng. Flickan passerade mig med ett nytt an-siktsuttryck, ett som talade sitt tydliga sprk. Jag kom tyd-

ligen frn en annan planet.

13:15

Den riktiga flickan anlnde. Hon visade sig vara en knd

mnniska och berttade spnnande historier, som den om

mannen som kom ingende med en papegoja p axeln.

15:47

Kontrollanter i underjorden, precis som jag skulle stiga av.

Jag lt den smala visaren ta ngra kliv fr att se om ngon

stackare fngades in i deras klor. De var mnga, skert tio

stycken, kontrollanterna. Jag var glad ver att slippa vara

rdd fr dem, fr jag hade gjort rtt fr mig.

15:53

Tidningsfrsljaren med den bestmda platsen stod kvar

och huttrade. Jag hade fortfarande inte sett honom slja en

enda av sina tidningar. Lika ofta hade jag sett mannen le.Just d!

En vacker kvinna brjade tala med mannen. Tidningsfr-

sljaren sken upp i ett leende stort som Moskva och visade

sig vara en utmrkt konversatr. En tidning sldes ocks.

Nr kvinnan frsvunnit ur hans syn studsade han p stl-

let och sg enormt lycklig ut.

16:15


58/142

58

Det lg tt dimma ver hela det omrde jag kallar mitthem. Gatubelysningens konturer blev vidare i den fuktiga

luften.

16:42

Julbelysningen hade plockats fram i Sffle. Jag hade vntat

lnge p den. I bakgrunden hrdes Sondre Lerche sjunga

om krlek och glada ting. Vrlden kndes jul.

Efter att ha lst innehllet i adressboken frgar jag:

Menar du att det hr var en helt vanlig dag?

En helt vanlig dag, svarar han.


59/142

59

12

Ensamheten och hgstadiet r fr mig beslktade ord. Det

var inte sllan jag under helgerna promenerade in till city

fr att bara strosa omkring, titta p saker och ting utan att

nd titta p ngot speciellt. Nr det var den dr mn-

dagen igen fick jag den obligatoriska frgan om vad jag

hade gjort under helgen och dialogen blev ngot platt.

Varit i stan

Jaha, vad kul! Med vem d?Med mig sjlv

Fr mig var det d inget underligt svar, men fr andra

tycktes det egendomligt att tillbringa tid med sig sjlv.

Det finns ibland frdelar med att vara ensam. Att ringa

ngon och bestmma tid var man ska trffas blir helt ovik-

tigt, fr att inte tala om att sedan stressa fr att hinna.

Stegen kan riktas t precis de platser man sjlv vill beska

och inte mot en mngd ointressanta affrer. Att prata en

massa blir givetvis ocks en smula verfldigt. Utan hn-

syn till dessa frdelar ses ensamhet som ett avvikande be-teende.

Nu fr jag lov att erknna att jag inte r verdrivet fr-

tjust i detta fenomen. Fr det r ltt att trttna p sitt eget

sllskap.

Det behver som sagt inte vara negativt att inte ha n-

gon att tillbringa sin tid med. Visserligen tror jag att jag r

visare nu n p mnga r, men det r ungefr allt jag vun-

nit p denna period utan sllskap. Ngra vanor har ocks


60/142

60

frndrat, men det r ju ganska vntat, jag lever ju ett an-nat liv.

Att vara ensam med tankarna r det som frustrerar. Det

skulle vara trevligt att dela dem med ngon, med ngon

som frstr. Jag vill kunna sakna min farmor och grta ut i

ngon annans famn n kuddens.

Mnniskor knner jag, det r sant, men de har jobb och

liv. Om jag skulle frska frklara fr dem om hur jag fin-

ner mig sjlv genom att tillbringat tre dagar utan att gra

ngonting, d skulle de tro att jag var p vg mot vansin-

nets ravin.

Mnniskor med verdrivet mycket tid ver brjar ofta ska

upp fotoalbum av alla de slag, rota bland minnen och min-

nas det som en gng var, men inte lngre r. Jag r en s-

dan mnniska.

Det str papperskasse med gamla papper hemma hos

mig. Den innehller alla mjliga ting, exempelvis rknehf-

ten frn fjrde klass, skolfoton frn ttan och dagbcker. I

tredje ring hade jag, till skillnad frn mina klasskamrater,kolossalt mycket tid ver. Det var srskilt p vren tiden

tog tag i mig. Jag hade slutat p alla aktiviteter fr att

satsa ordentligt under det sista ret. Sedan mrkte jag att

jag kunde allt, att jag hade lrt mig hur systemet funge-

rade och att skolan inte lngre var ngon utmaning. Det

fick till fljd att jag lmnade in arbeten och uppgifter en

mnad innan de skulle vara frdiga.

En mrkbl och lsls bok plockas upp. Det r min gamla

dagbok. Jag blddrar mig fram till maj mnad, nra stu-


61/142

61

denten och d jag tnkte som mest. Hur fick jag egentligentiden att g? Kan dagboken ge mig ngra tips?

21 maj

De senaste mnaderna har jag frskt skapa en framtoning

av att vara en mycket mystisk mnniska. Helst vill jag vara

en sdan dr som ingen riktigt har klm p, en person som

man knner skulle kunna vara ett missfrsttt geni. D gl-

ler det att dlja en del fr yttervrlden och inte alltid agera

som det r tnkt att mnniskor ska reagera. Ett exempel p

sdant beteende r att g runt mycket ensam och se hemlig-

hetsfull ut. Jag har dock brjat frst att folk kanske inte

alltid tnker p sdant, i alla fall inte lika ofta som jag. Jag

brukar g runt och leta efter missfrstdda genier mest hela

dagarna, och gemensamt fr de alla r att de inte avsljar

allt om sig sjlva. Det r med andra ord ett bra stt att f

folk att tro att man r ngot speciellt, det funkar ju p

mig

1 juniS lnge jag kan minnas har den dr magre gamle mannen

med stora glasgon styrt sprvagnarna hr i stan. Han ver-

kar knna alla som kliver p och alla verkar knna honom.

Jag har talat med ngra vnner om saken och alla sger de

samma sak, han r underbar. Jag undrar om han vet vad

folk tycker? En dag ska jag sga vad jag knner, vad alla

knner. Han lr vl sluta snart, s tiden r ganska knapp,

jag hoppas verkligen han vet hur omtyckt han r. Jag

glmmer aldrig hur han i tjugo minuter talade med mig om

uppkrningar och halkbanor. En fascinerande man, det r


62/142

62

han. Jag mste sga det till honom, ngon dag ska jag gradet.

11 juni

Nr jag gick hem frn sprvagnen med regnet sande ver

mig knde jag det jag alltid gr nr jag gr hem frn spr-

vagnen sent p kvllarna, att det r det hr som r livet.

Det gller verkligen att snappa t sig de sm tillfllena och

minnas dem. Att knna vattendropparna plja genom mitt

hr var faktiskt riktigt sknt och att nynna p Raindrops

keep falling on my head kndes helt naturligt. Varfr

skulle det inte gra det? Den hr dagen har varit fenomenal,

ofrutsgbar, underhllande och speciell. Det trodde jag

aldrig igr kvll, man vet aldrig vad som vntar bakom

hrnet.

Efter att ha lst dagbokens alla sidor skakar jag p huvu-

det. Jag frstr verkligen ingenting. Jag r frvirrad som

aldrig frr. Var det verkligen jag som skrev detta?


63/142

63

13

De tyngsta av gonlock har jag och de vgrar att ppna sig.

Stilla sjunker jag in i tunnelbanestet och r p vg mot

drmmarnas vrld. det vill annat d en krlekskrank

flicka stiger in i vagnen, jag har aldrig sett henne tidigare,

men hon verkar vara bekant med mannen som sitter rakt

framfr mig. Flickan r rdblossig om kinderna, har gon

fyllda av trar och kastar sig utan frvarning p mannen.

Och kramar honom. Hrt, hrt. Hans trja blir alldeles fuk-tig av alla trar, men han vgrar bestmt att visa ngra

knslor. Han sitter helt stilla och frsker se s oberrd ut

han bara kan. Hon fanns inte.

Jag ler, det r jag ensam om. Resten av vagnens befolk-

ning gnar sin uppmrksamhet t precis allting annat.

Som mnniskorna har fr vana att gra. Att stirra r inte

artigt, n vrre att visa knslor.

Hon kramar hrt, ack s hrt, ty det var ingen frmling

hon hade satt sig bredvid, ven om man till en brjan

kunde tro det. Vagnen brjar rulla, paret sitter ihop och rrsig inte ur flcken.

Inte ens det kallaste av hjrtan kan undg att bli berrd av

flickans krleksyttring.

Sakta, men skert, blir mannen uppvrmd, jag mrker

att ven hans kinder har ftt sm smilgropar. Tv stationer

senare omfamnar han flickan.

Nr jrnladyn, som sitter bredvid mig, ska stiga av kan

jag skymta en tr i hennes gon. Hon torkar snabbt bort

den, men jag ser.


64/142

64

Tre stationer senare vandrar flickan ivg, hon stter sig imitten av vagnen. Jag blir frskrckt, paret har inte vxlat

ett enda ord under hela resan, men ska nu g skilda vgar?

Efter ngra sekunder reser sig ven mannen och stter sig

ttt bredvid flickan, som inte lngre r rd om kinderna.

Jag tror jag frstr vad Leo menar.

Vi har bestmt en ny trff, denna gng i Vanadisparken.

Jag r s stolt att jag inte kan hejda mig. Ls, ls, ls,

vad jag har skrivit, skriker min hjrna.

Jag har faktiskt frskt mig p det dr med att skriva

om min dag, viskar min mun.

Leo verkar inte alls s verraskad som jag hade vntat

mig, tvrt om, han ler ter s dr besynnerligt som han s-

kert gjort mnga gnger tidigare. Det r som han alltid vet

vilket som ska bli mitt nsta drag, och det str mig. Samti-

digt lskar jag det.

Den unge mannen tar emot sin adressbok och brjar lsa

hgt.

8:59

Den arma kvinnan hostade frvisso i otakt, men ndock

rytmiskt. De stackars medpassagerarna frskte frgves

frvandla hennes lungors kamp till bakgrundsljud. Host-

andet verkade aldrig sluta och den lnga visaren hann ta

mnga kliv innan missljudet frn andra sidan vagnen dog

ut. En ldre herre reste sig frn sin plats, gick fram till

kvinnan och ppnade sitt etui.

h tack, utbrast hon frtjust, det var precis vad jag be-

hvde. Tack, tack, tack!


65/142

65

Hon log stort, och skmdes inte lngre. Fr rytmen hadestannat av, fr ngra minuter.

9:03

Ack, blommors de, en dag kommer de att stickas ner i ge-

vrspipor, korgossarna, basilikan Santa Maria Maior som

utgr skydd mot sol och regn liksom ocks patriarkens basi-

lika, bda randade i vita och rda flt, kanske man om ett

par hundra r kommer att kalla paraplyer fr basilikor, Ett

sprt r snder p min basilika, Jag glmde min basilika

p bussen, Jag har bestllt ett nytt skaft till min basilika,

Nr blir min basilika i Mafra frdig?

10:11

Min mormor var mitt inne i ett samtal om det gamla Stock-

holm.

Nr jag var liten bad min mor mig en gng att g ner

till sybehrsaffren. Hon gav mig en tom trdrulle och fr-

klarade att hon ville ha en likadan. Nr jag kom dit erbjd

expediterna mig en full trdrulle, men jag stod p mig. Morville ha bestmt att det skulle vara en likadan. Och de

skrattade t mig fr att jag inte frstod. De skrattade t

mig.

Documents

Rytmstörningar