MEDDELANDE FRÅN GRUNDSUNDA HEMBYGDSFÖRENING

TJUGOSJÄTTE ÅRGÅNGEN

Nr 1/2010

Fanbyvikens

fiskeriförsäljningslag

s.3

När fienden väntades Norra Ångermanland under 1809 års krig

s.10

Bruksgodset 872 -

Förr och nu

s.20

Vy över Fanbyviken.

Ur innehållet:

Nytt tryckeri!

Fanbyvikens fiskeförsäljningslag K. Berglund -3-

Raris Rarissimus E. Molin, S. Nordström -6-

När fienden väntades B. Hasselberg -10-

Efterlysning Dokumentationskommittén -14-

Sommarkalendarium Styrelsen -15-

Ordföranden har ordet T.Österström -16-

På ”His Masters Voice” tid G. Fredriksson -17-

Anders Sidner E. Selberg -18-

Bruksgodset 872 - Förr och nu A. Ulander -20-

Grundsundabilder S. Forsberg -22-

Redigering och layout: Maria Österström

Grundsunda Skôrven nr 1 / 2010 Årgång 26

Hej kära läsare, låt mig här presentera en något annorlunda Skôrv! Under många år har MoDo och sedermera M-real ställt upp och sponsrat oss genom att låta oss trycka tidningen på fabriken. När hårda tider nu stundar så har man från man från M-real skurit ner rejält på ett och annat, så även detta. Med anledning av dessa förändrade omständigheter har vi fått se oss om efter andra trycknings-möjligheter. Vi behövde tack och lov inte blicka allt för långt och resultatet har ni nu i handen. Nya tider, nya metoder. Vi i redaktionen är mycket spända på resultatet och på era reaktioner. Vad tycker ni om förändringen? Som alltid när man gör en övergripande förändring så ser man tillbaka på det som varit och något extra anmärkningsvärt som nu gått till historien är häftningen. Häftargänget som plockade i ordning varje enskild tidning och häftade dem för hand. För er som inte varit med kan jag kort berätta hur det gått till. Alla sidor har lagts upp i ordning på ett stort långbord och sedan har gänget gått runt och lagt samman dem en och en för att sedan lämna ett

prydligt nummer till den eller dem som posterat sig vid häftapparaterna. Häftapparaterna var av det elektiska slaget, men det var också den enda bekvämligheten. Efter några varv runt bordet var det lätt att bli snurrig och jag beundrar verkligen det trogna och enträgna gäng som gång efter annan lagt sista handen vid verket. Ett stort tack till er! Ett stort tack till M-real också, det samarbete som varit har varit guld värt. Hade föreningen saknat denna möjlighet utan tvingats stå för dyra tryckkostnader redan från början hade det förmodligen aldrig blivit någon Skôrv. Den tidning ni nu håller i handen är faktiskt smått unik. Det är inte allt för många hembygdsföreningar förunnat att ge ut en egen tidning på det sättet som vi gör och att den är värdefull tyder inte minst vårt stora antal utsocknes medlemmar på. Hoppas att ni trivs med den även i fortsättningen!

Redaktören har ordet

Maria Österström

Fanbyvikens fiskförsäljningslag En återblick över de tio första åren

av Konrad Berglund

I egenskap av styrelsens ordf. i Fanbyvikens fiskförsäljningslag sedan dess bildande i dec. 1934 vill jag lämna en liten återblick över dess verksamhet under de senaste 10 åren. Som nyss nämndes bildades laget 1934 med 11 medlemmar och inregistrerades i mars 1935 och kunde således börja sin verksamhet. Dess första åtgörande var därför att få tag i lämpliga utkörare eller återförsäljare. Tidigare hade i Fanbyviken funnits strömmings-uppköpare som köpt strömming av fiskarna. Nu ville ju helt naturligt dessa även vara med i fortsättningen men då en av de gamla uppköparna, på grund av sitt uppträdande ej ansågs lämplig att i fortsättningen vara återförsäljare uppkom en del stridigheter. Genom en del skriverier och sammanträdanden ordnades emellertid saken och laget erhöll två återförsäljare. Det fanns som bekant inget kontor i Ö-vik då som kunde ta hand om strömming härifrån varför laget

var hänvisade till antagna utkörare. En del fiskare från ytterbygden sökte nu även inträde i laget, varför laget på grund av avståndet mellan dessa fiskare och Fanbyvikens fiskare kom att bestå av två delar med var sin fördelare. Vid första verksamhetsårets slut uppgick medlemsantalet till 19. Försäljningen av färsk strömming uppgick det året till 22 114 kg med ett bruttovärde av 4 860 kr. Därav erhöll fiskeföreningen 8% och laget 5% för bestridande av sina omkostnader. Under 1936 fortgick verksamheten under lugnare förhållanden. Återförsäljarna voro fortfarande två som efter bästa förmåga sökte vinna av sättning för den färska strömmingen. Trots ogynnsamma och oordnade förhållanden å avsättningsplatserna. Det året stannade försäljningen vid 25 854 kg. Trots nedgång i försäljningen av cirka 6 000 kg var bruttovärdet ungefär detsamma, ett högre pris hade det året således erhållits. Under året avled en av de äldre fiskare tillhört laget men en ny tillkom så medlemsantalet var fortfarande 19.

Edvin Österström rengör båten efter strömmingsfiske. mitten av 30- talet i Fanbybäcken.

4

Strömmingsfiske i Fanbybäcken tididg sommarmorgon 1948. I båten närmast (Einar Åström ägare) på bilden ligger strömmingen, ca 50 lådor, klar för leverans via Doffner Lindströms lastbil till Ö-vik. Före kl. 7 skulle fiskarna rapportera storleken på fångsten till Emil Englund varefter han ringde in rapporten till de transport-ansvariga. På bilden fr.v : Sture Engblom, Olle Edstrand, Nanny Englund, Hildur Åström, Ludvig Åström, Rolf Lindström, Einar Åström (i skuggan i båten), Nild- Erik Jonsson, Ester Englund och Sören Sjöström.

Vid extra föreningsmöte i Husum i jan. 1937 förelåg frågan om upprättande av ett filialkontor i Ö-vik. Detta förslag vann lagets fulla gillande, ty nu menade man att en bättre kontakt mellan föreningen och laget kunde åstadkommas, varför försäljning direkt till föreningen kunde bliva möjlig. För Fanbyvikens del var kontoret i Härnösand alltför avlägset när det gällde försäljning av färsk strömming. Det året nedgick ytterligare försälj-ningen, blott 23 573 kg strömming försåldes. De förhoppningar om bättre försäljningsmöjligheter man ansåg sig kunna få genom att ett filialkontor i Ö-vik upprättades tycks inte ha slagit in ty försäljningen 1938 nedgick ännu mer. 20 875 kg utgjorde föräljningen det året. Om försäljningen minskade så ökade medlemsantalet istället, 27 medlemmar fanns vid årskiftet 1938-1939. 1939 var heller inget rekordår i försäljnings-hänseende men en liten ökning kunde dock noteras, det försåldes nämligen det året 26 741 kg. Priserna å strömming tycks heller inte ha genomgått någon större förändring från lagets första verksamhetsår t.o.m. detta år. Lagets utveckling och nytta för sina medlemmar är trots allt påtaglig. För att uppnå bättre kontakt både med medlemmar och föreningen har telefon under året indragits till uppsamlingsstället i Fanbybäcken. Som alla minns utbröt kriget på hösten 1939 och nu skulle strömmingen, liksom under förra världskriget, bli en uppskattad vara förstod man och att även priserna skulle bli bättre var att vänta. Som det visat sig senare, var fiskarnas organisation mycket värdefull för de kommande åren. Avsättningen både på färsk och salt strömming visade en avsevärd stegring under 1940. Försäljningen av färsk strömming uppgick det året till 40 400 kg. Därjämte försåldes till statens beredskapslager 23 718 kg salt strömming. Ännu hade dock priserna ej stigit så mycket, ca 25 öre/kg var medelpriset för färskströmming det året. Medlemsantalet fortfor att stiga, fyra nya medlemmar har under året tillkommit. Det andra krigsåret 1941 tillförde fiskarna ännu bättre priser och större försäljning. Nu kunde den största försäljningen hittills noteras. 57 762 kg färsk strömming såldes från laget. Saltströmmingen var också en vara som nu gick att sälja, till olika salterier försåldes 25 515 kg. Fem nya medlemmar tillkommer under året, medlemsantalet är nu 36. Om 1942 säges i styrelseberättelsen bland annat följande. Det rätt goda fisket under högsommaren samt den stora efterfrågan på strömming och det pris som erhållits har medfört att lagets försäljning blivit den största sedan dess tillkomst. Den sammanlagda försäljningen uppgick till 188 454 kg. Medelpriset utgjorde 58 öre/kg. Alltså år 1942, ett rekordår för laget. Det är ju på grund av kriget som priset blivit så högt. Omkostnade för fisket har också stigit avsevärt, dock har fiskets lönsamhet

blivit betydligt förbättrad. Organisationens betydelse visas också nu av fiskarbefolkningen. Ännu fanns det fler fiskare som ville vara med i föreningen. Tre nya kunde registreras i laget, nu var medlemsantalet 39. Laget hade nu ett eget kapital på 1299 kr. Detta samlade kapital utgör en viss trygghet för eventuellt sämre tider. Även om 1943 är omdömet gott, försäljningen av färsk strömming har något minskat och utgjorde 184 5?? kg för vilket fiskeföreningen redovisat 941402 kr, även detta ett bra resultat. En lycklig omständighet under detta krig har varit att fiskarna erhållit bränsle till sina motorer, så fisket har kunnat bedrivas i någorlunda normal omfattning. Beredskapsfrågan har däremot gått sämre att ordna. Det blev en nedgång både i priserna och fisket 1944. Fisket var för många av lagets medlemmar ringa och inkomsterna små. Omkostnaderna där-emot stora. Den sammanlagda försäljningen uppgick till 134 000 kg. Värdet därpå utgjorde 521416 kr. Medlemsantalet är vid årsskiftet 42 st. Detta är en liten kort återblick på lagets verksamhet under de 10 år som gått tillända sedan dess tillkomst. Det har ju rört sig om siffror huvud-sakligen men det är ju en ekonomisk förening och därför ganska förklarligt. _________________________________________ Redaktionen tillägger: I Ester & Otto Lundströms bok Fiskarliv i Grundsunda skriver man bl.a. om Fanbyvikens fiskareföreningar: ”Även om inkomsten t.ex 1943 var 94.402 kronor så var det 43 fiskare somskulle dela förtjänsten. Efter kriget minskade fångsterna. År 1949 var inkomsten för föreningen 41.352 kronor. År 1950 gick föreningen med förlust. Efter det året anställdes inga utkörare. År 1960 upphörde fisk-försäljningsföreningen i Fanbyn. Den gamla fiskarstammen är borta och ungdomen går till industrin där inkomsterna är bättre". _________________________________________ Foto s.3: Hugo Österström. Foto s.4: John Olsson, Husum (Kalle-Glass bror). Ett tack till fotoutlåning och faktauppgifter till Sören Sjöström och Ludvig Åström.

5

6

Husum. (Forts. Från nr. 3/2009.)

Huru tullväsendet var ordnat i förra tider, kan man finna bl.a. därav, att t. ex. fartyg destinerade till Husum måste först anlöpa Härnösand för att inklarera, så upp till Husum för att lasta och då detta var verkställt den 14½ mil långa vägen tillbaka till Härnösand för att utklarera och detta oaktat den 3 mil från Husum belägna köpingen Örnsköldsvik som hade egen tullstation. Den 24 april 1856 blev detta missförhållande i så måtto ändrat, att till Husum destinerade fartyg berättigades till direkt insegling även som att utklarera i Örnsköldsvik ehuru med pass från Hernösands tullkammare. På 1870-talet anställdes en tulltjänsteman i Husum. Efter denna tid kunde sjöfarande både in- och utklarera i hamnen.

Husums ångbåtskaj byggdes åren 1870 – 1871 på Grundsunda sockens bekostnad. Ifrån socknens stämmoprotokoller har förf. (Emil Molin – reds anm.) erhållit följande data ur kajens historia.

Den 3 jan. 1870 behandlandes av stämman en av bruksförv. F. Berencreutz m. fl. väckt motion att socknen under förutsättning att ägarna av sågverket vore villiga upplåta plats för magasin, kaj och dit ledande väg och att fiskevattensägarne därtill lämnade sitt bifall, måtte besluta att bygga magasin och kaj ”för att möjliggöra det flera ångbåtar skola

besöka Husums hamn och sålunda underlätta kommunikations kostnaderna för detta samhälle från södra orterna”. Motionen bifölls och lån skulle upptagas. Handl. O. Gimbergsson och C.J. Unge lovade bidrag. Hrr Unge och Berencreutz valdes att uppgöra kostnadsförslag. ”Sedan James Dickson & C:o lämnat kostnadsfri plats för magasinet och ångbåtsbryggan å lämpligt ställe å Rågöns strand jämte väg för all framtiden genom brädgården och kostnadsförslag visats samt sedan fiskevattens-innehavarne velat hava så dryg avgift för Djupviken, frångicks detta förslag”, heter det i protokoll den 7 mars 1870. Samtidigt uppdrogs till hrr Unge och Berencreutz att undersöka om annat lämpligt ställe närmare brädgården. Av de alternativa kostnadsförslagen för en 50 alnars brygga antogs det som slutade på 769 riksd. 50 öre, emedan med stenkista byggnationen skulle bli varaktigare än med pålar. Magasinet skulle bli 15 alnar långt, 12 alnar brett och 4 alnar högt (1 aln = 59,4 cm – reds anm). Kostnaden därför hade beräknats och godkändes till 226 riksd. 50 öre. Stämman beslöt att 1000 riksd. skulle upplånas. Ehuru intet skriftligt stämmobeslut förefinnes synes dock som socknen lyckats överenskomma med fiskevattensägarna vid Djupviken så att sedan beslutet, som överklagats av sockenbor i

Raris Rarissimus

Avskrift av Grundsundas Historia av framlidne hembygdsforskaren och riksdagsmannen Emil Molin från Dombäcksmark.

__________________________________________________________

Många nya medlemmar tillika skorvenläsare har tillkommit sedan första artikeln Raris Rarissimus publicerades år 2002.

Grundsunda Historia eller som vi i Skôrven kallar den ”Raris Rarissimus” var en planerad bok av framlidne folkskolläraren, hembygdsforskaren

och riksdagsmannen Emil Molin från Dombäcksmark.

Denna bokutgåva kom aldrig läsarna till handa, den brann upp på Örnsköldsviks Allehandas tryckeri år 1909.

Hela upplagan på 500 ex. förutom en eller möjligtvis två exemplar undkom lågorna. Ett exemplar finns i Grundsunda hembygdsförenings arkiv.

Sedan nr. 2, 2002 av Grundsunda Skôrven har bokens innehåll med byhistorik återgivits utan att originalets text ändrats.

Sörbygden, vunnit laga kraft, förv. Berencreutz den 27 dec. 1870 valdes att sköta om lånets upptagande och arbetets verkställande. Enligt vad som kan inhämtas ur ett protokoll den 22 april 1871 var företaget då färdigt och taxa upprättad. Förvaltaren Berencreutz, handl. J.E. Unge och häradsdomaren P.O. Olsson i Skede fingo i uppdrag att ingå till k.bfhde för fastställelse av taxan. Den 16 mars 1872 ansåg stämman taxan vara för låg, vadan en kommitté tillsattes bestående av förv. Berencreutz, bokhåll. A.V. Evert, skoll. Er. Nordberg samt häradsdomarne P. Grundström i Könsa och P.O. Olsson i Skede, med uppdrag att uppgöra nytt förslag till taxa. Samtidigt uttryckte stämman sin enhälliga önskan om regulier ångbåtsfart till Husum även som att bokhållaren Åberg måtte bli utsedd till ångbåtskommissionär. Stämman förklarade sig vidare villig att betjäna sig av det rederi, som ville tillmötesgå socknen härutinnan. Den 12 maj 1872 godkändes den av komiterade uppgjorda taxan. Redan den 24 mars 1873 inhämtas, att ”klagomål försports att taxan, oaktat den förliden vår nedsattes, ännu vore för hög”. Till den förut tillsatta komtén uppdrogs att uppgöra förslag till ny taxa samtidigt uttalade stämman sin önskan att bokhållaren Herman Berg måtte bliva kommissionär. Den 2 mars 1874 valdes häradsdomaren P. Grundström i Könsa och kyrkovärden P. Andersson i Husum till ombud vid bestämmandet av magasinets nya plats vid ångbåtsbryggan. Samma dag tillsattes en ny komité, bestående av förv. J.E. Larsson, häradsdomarne P.O. Olsson i Skede och P. Grundström i Könsa och skoll. Er. Nordberg att uppgöra taxa för magasinet. Den 3 maj 1874 bestämdes arvoden till kommissionären. Därest inkomsten av bryggan och magasinet skulle uppgå till 400 kr. och därutöver skulle kommissionären erhålla 100 kr. För 350 kr. skulle utgå 75 kr. och för 300 kr. 50 kr. Om kommissionären ej skulle åtnöja sig med detta arvode uppdrogs åt skollärare Nordberg att hemställa till handelsbolaget, att på dessa villkor

ombesörja kommissionärsuppdraget. Samma dag uppdrogs till skoll. Er. Nordberg och härads-domaren P. Grundström att ackordera bort flytt-ningen av magasinet till annan plats. Den 13 juni 1875 antogs J.O. Viklund till kommissionär mot förut bestämt arvode. Den 28 maj 1876 antogs f. korpralen M. Vikström i Önska till kommissionär. Denne begärde strax därpå avsked därför att ångbåtarna ej ville ha med honom att skaffa. Vikström övertaltes likväl av stämman att stå kvar mot 100 kronors lön varjämte beslöts att de ångbåtar som ej ville foga sig i anordningarna och ställa sig taxan till efterrättelse ej skulle få lägga till. Samma dag erhöll härads-domaren P.O. Olsson i Skede i uppdrag att hos k. bfhde söka fastställelse å taxan. Den 29 april 1877 hade till stämman ankommit ett k. bfhdes utlåtande, vari upplystes att taxa ej kunde fastställas med mindre en direktion för ångbåtsbryggan vore tillsatt. Denna direktion valdes nu och kom att vara sålunda sammansatt: kyrkovärden P. Andersson, bönderna Jonas Lindqvist, Utås och Erik Domeij i Dombäck. ”För undvikande av allt trassel beslöts att till sock-nens kommissionär antaga ångbåtsrederiernas kommissionär”. Den 31 dec. 1877 uppdrog stämman till handl. P.O. Olsson i Skede att söka lagfart å platsen för bryggan och magasinet. Samma dag bifölls nyssnämnde Olssons motion om att uppbygga en varuhall. Den 12 maj 1878 uppdrogs till direktionen att oberoende av den fastställda taxan överenskomma med ångbåtskaptenerna om lämpligt arvode. Den 19 maj 1878 sedan varuhallen blivit färdig uppdrogs till handl. P.O. Olsson i Skede att uppgöra taxa för densamma. ”För att gå i författning om förvärvandet av lagfart å platsen, vilken enligt protokoll den 7 mars 1870 av hrr James Dicksson & C:o för all framtid upplåtits utsågs (den 1 jan. 1879) handl. P.O. Olsson i Skede att konferera med bruksförvalt. F. Berencreutz, genom vars bemedling man hoppades få allt klart”.

7

Ångbåtsbryggan, där passagerarbåten J.L. Runeberg lagt till, vid sidan om ligger bogserbåten Stor-Erik.

Den 31 dec. 1879 hade handl. P.O. Olsson i Skede motionerat om att antingen bortarrendera eller sälja ångbåtsbryggan och tillhörande byggnader, ”eftersom socknen hade förlust av affären” Behandlingen av motionen uppsköts tills vidare. Ärendet var åter före den 29 febr. 1880, då man i saknad av nödiga handlingar ytterligare uppsköt saken för 14 dagar ”då det möjligen torde kunna bli någon reda i detta trassel”.

Den 29 mars 1880 företeddes en skrivelse från hrr James Dickson & C:o, ”varigenom socknens äganderätt till ångbåtsbryggan och magasinet synes vara garanterad”. Den 30 jan. 1881 avslog stämman ett köpeanbud från kommissionären V. Freudenthal å 1,000 kr. Det beslöts att bryggan varken skulle säljas eller bortarrenderas. I direktionens händer lades uppgörelse angående taxan m.m.

Kartan visar Husåns utlopp. Sågen syns längst upp, den låg precis vid nuvarande östra brofästet, ångbåts-bryggan ses strax norr om början till "Djupvika", där idag oljecisternerna ligger.

Direktionens förslag till taxa: 5% av fraktkostnaden för magasinet och 3% för varuhallen godkändes den 20 febr. 1881. Bonden Adolf Olsson i Utås utsågs till kommissionär. Samma dag bifölls nämdemannen J. Molins i Dombäcksmark motion om frihet från kaj- och magasinsavgifter för lantmannaprodukter. Den 18 april 1881 bortarrenderades bryggan till V. Freudenthal mot 200 kr. för ett år. Den 19 mars 1882 bortarrenderades bryggan till samma man för 10 års tid mot 150 kr. om året. Den 29 mars 1888 tillsattes till följe en skrivelse från Gideå och Husums aktiebolag en komité bestående av nämndemannen J. Molin i Dombäcksmark, hemmansäg. Osk. Olsson i Skede, fjärdingsman Er. Domeij i Dombäck för slutlig uppgörelse med bolaget. Socknen var nu villig avyttra bryggan. Enligt uppgift lyckades det icke för komitén att uppnå överenskommellse. Den 6 maj 1888 förelåg tvänne köpeanbud å bryggan. Bolaget bjöd 600 kr. Hemmansäg. J. Molin i Dombäcksmark, Olof Huss, Husum och Er. Domeij i Dombäck erbjödo 700 kr. Intetdera anbudet antogs. För att utreda ”vad rätt socknen kan hava till såväl bryggan som magasinsblats (bör vara

magasinsplats – reds not.) samt huru vidsträckt socknens skyldighet till dit ledande vägs underhåll är”, uppdrogs till en komité bestående av nämnemännen C.O. Axling i Banafjäl och P. Ödlund i Öden och hemmansäg. Osk. Olsson i Skede att inom en månad inkomma med utlåtande. Den 3 juni 1888 inkom från komitén följande yttrande: ”På grund av tillgängliga handlingar och av den kännedom vi för övrigt äga om ifrågavarande sak få vi på det högsta avråda kommunalstämman till någon försäljning av sagda brygga med magasin, alldenstund kommunen genom arrendekontrakt med V. Freudenthal i den närmaste framtiden är förhindrad att avhända sig densamma”. Med detta utlåtande lät stämman sig nöja. I nästa nummer av Grundsunda Skorven kommer sista delen i kapitlet om Husum. Ovanstående var ett utdrag och en avskrift av Emil Molins tänkta bok. Detta innebär att ev. språkliga skrivfel och felaktiga faktauppgifter härrör ifrån originalet. Avskrift Stig Nordström.

9

Husums sågverk 1909.

Släng inte - Ring!

Har du fått ärva gamla foton och urklipp som du själv inte har intresse av? Kontakta dokumentationskommittén innan du slänger det!

10

I våra dagar, då tidningarna ha så mycket att berätta om krig och lidande ute i världen erinra sig de gamla ofta vad de hört om de tider, då även vår lugna vrå av jordklotet var utsatt för krigets skräck och fasor. Under Stora Ofreden härjade ryssarna från havet våra kuster, men även av Finska kriget 1808-09 berördes norra ångermanland på flera sätt, ehuru fienden ej trängde längre än till Öre älv i Nordmaling. Sommaren 1809 var en svår tid för norra Norrland. I Väster-botten rasade strid-erna, och tidigt på året hade svenska arméns högkvarter förlagts till Härnö-sand. Ångermanlands befolkning ställdes under krigslagarna. Männen mobilisera-des till en landstorm och gingo ständigt beväpnade samt gjorde bevaknings-tjänst vid vårdkasar, som uppsatts här och var utmed kusterna. Bönderna togos med sina hästar ut att göra körslor åt svenska armén. Här följa några av traditionen bevarade skildringar från norra Ångerman-land under dessa oroliga tider. Skräck och fruktan Sedan Sandels den 6 juni 1809 lidit nederlag vid Hörnefors och ryssarna ryckt fram till Öre älv, väntade man i dessa trakter allmänt, att de skulle tränga vidare mot söder. I Ödens by i norra Grundsunda hade man i god tid beredd sig på fiendens ankomst. Man hade byggt en lada i djupa skogen, där byborna gömde sina dyrbarheter. Ännu längre in i björnskogen gjordes en inhägnad av fällda träd, dit byns alla kreatur fördes. En viss dag väntade man att ryssarna skulle komma. Den dagen hade alla människor i byn gömt sig i skogen utom

en gammal gubbe, Östen Jonsson (f. 1734 d. 1810) som ej kunde förmås att lämna byn. Han var så gammal och skröplig, tyckte han, att det var just detsamma om han blev skjuten. För att ryssarna ej skulle bränna hade man satt fram mat och dryck i riklig mängd på borden i alla hus. Emellertid kommo ryssarna ej och folket kunde i lugn återvända.

Även från andra byar berättas att folket gömde undan sina dyrbarheter. I en gård i Könsa lade man dem i en kista och grävde ner denna i gödselstacken. Inåt landet hade man måhända större skäl att vara orolig, ty möjligt är att ryssarna hade någon tanke på att i väster kringgå Sandels här, som låg i Nordmaling vid kusten och uppefter Öre älv. Desertörer och flyktingar skrämde också upp folket. Vi återgiva följande ur ett brev från brukspatron Elias Gran å Gideå bruk till kronofogden Eskil Svedberg å Dombäck:

”Härigenom fjellet farit 2:ne man som antecknat belägenheten av byar, gårdar och böndernas välmåga. Med ett ord egentligen spionerat landet. Fjellboarne ha varit nog fege att låta dessa gå huru de behagade oaktadt jag på kyrkovallen tillsade allmogen att ej låta obehörigt folk gå fram utan att de skulle gripas och sändas till kronobetjeningen. Dessutom stryka deserteurer fram på alla ställen Och bra vore, om en liten patrul soldater förlades här uppe för att dels gripa deserteurer dels och

När fienden väntades Skildringar från norra Ångermanland under 1809 års krig

Av Bertil Hasselberg, skrevs 1918

11

underrätta om Ryssarna kringränna eller gå öfra vägen åt fjellene och taga armén i ryggen som synes vara sannolikt. Bönderna här i fjellet äro nog fege att ej kunna hämma sådane kringstrykande troupper. Bästa, gör någon anstalt härom och underrätta härom vederbörande, ty de kunna bli kringrände. Bästa du låt oss veta hur det går med oss arma!” Ryssarna måste emellertid ha funnit ett fälttåg i dessa trakter i der närmaste ogörligt på grund av vägarnas usla beskaffenhet. Där några vägar alls funnos så var det halvt ofarbara ridvägar. Terrängen bestod av oländiga skogar, myrar, kärr och moras, avbrutna av sjöar och vattendrag utan broar. Det var emellertid ej blott ryssarna som folket fruktade, även svenskarna väckte deras skräck kan man förstå redan av svenske överbefälhavarens, general Wieder, ”Kungörelse till Wester Norrlands allmoge”, vari det bl.a. heter: ”Vilken av Eder, som visar olydnad, vilken som utebliver från skyldigheter, som blivit honom anbefallde utan att därtill kunna uppte oövervinneliga hinder, skall i ögonblicket gripas och med spö avstraffas. Tron ej att fjäll och ödemarker skall kunna undandölja den brottslige, sent eller bittida skall han anträffas.” Att bönderna dock vågade opponera sig framgår av följande ur en skrivelse från general Wrede: ”Jag måste beklaga mig över tillståndet här i provinsen. Bönderna ha här levererat sina varor för 25% mindre än överallt annorstädes i Sverige och tyckas sålunda ha rätt att bli betalte. Detta har dock ännu ej skett och detta har givit dem anledning till klagomål, som yttrat sig nog så högljutt. Redan ha de visat olydnad vid uppbådningen att skjutsa.” Det förvånar ej alltför mycket att bonden var ovillig att lämna ut sin häst, sin vän och sin värdefullaste egendom, till att köras eller ridas ihjäl. Många historier om hur bönder räddat sina hästar från detta öde äro bevarade. Följande må anföras: Till Könsa i Grundsunda kom en dag en svensk kurir som just hade sprängt sin häst. Han befallde en bonde som gick och plöjde att lämna honom sin häst. Bonden lovade detta, tog ifrån och ledde hem hästen samt bad kuriren gå in och få sig ett glas mjölk medan han ställde i ordning hästen. Kuriren gick in men fick strax därefter genom fönstret se hur bonden sprängde iväg på hästryggen mot skogen. Kuriren blev då ursinnig och slog sabeln i bordet så att bordskivan sprack. Bonden stannade i skogen med sin häst i två hela dygn. Bonden och nämndemannen Jon Andersson i Öden måste sända ut sin dräng med häst och kärra i kronoskjuts, men drängen lyckades rymma med hästen och kom tillbaka. Året därpå återficks även kärran. En bonde från Gideå lyckades rymma då han befann sig i ett strängt bevakat svenskt läger. Han

hoppade plötsligt i skymningen upp på sin häst och sprängde iväg på liv och död. Förposterna skjöto skarpt efter honom, men han undkom lyckligt. Sämre gick det för en bonde från Godmark i Grundsunda som skjutsade åt hären. Hans häst stupade eller togs ifrån honom och han kom hem bärande selen samt dog någon tid därefter. Före och efter härarna följde lösdrivare, desertörer, lösa soldater och skojare av alla slag. De foro fram vilt bland det oroade, uppskrämda folket. Särskilt sedan svenska hären i slutet av augusti dragit sig norrut igen vågade sådana marodörer uppträda med våldsam framfart i Ångermanland. Kronobefallningsman Svedberg inrapporterade den 30 aug. att en sjukvaktare Molandersson jämte två från sjukhus utskrivna soldater ankommit till Ultrå by i Grundsunda, varest bonden Nils Olsson lagade sig till att resa åstad med ”av honom förbakat kronobröd”. De tre vilda sällarna gingo löst på bonden med slag av störar och påkar samt behandlade honom vidare medelst ”trampande och sparkande på ett våldsamt sätt”. Sedan hade de ”dess häst och kärra borttagit”, vilket väl betyder att de stego upp i åkdonet och lade iväg. Bonden hade emellertid blivit så misshandlad att fara för hans liv förelåg. Han var en 64 år gammal man. Emellertid repade sig mannen och levde sedan i många år. Försvarsåtgärder Utom skyldigheten till kronoskjutsar och arméleveranser hade bönderna här i nordligaste Ångermanland även andra mera direkt militära plikter. De uppbådades såsom landstorm till att uppföra vårdkasar och anlägga förskansningar samt

Armén var i stort behov av hästar, bönderna likaså. Sin trogne vän och mest värdefulla ägodel lämnade man ogärna ifrån sig.

att gå vakt vid dessa. Två vårdkasar stå ännu kvar i Grundsunda som minnen av denna tid och som en väckelse och varning för vår tids och framtidens grundsundabor: en å Stjärnön i Fanbyn och en å Vårdkasberget i Ällön. De uppbådade bönderna gingo ständigt beväpnade och man berättar huru vapenhuset i kyrkan denna tid fick fullgöra sin ursprungliga bestämmelse, då bönderna om söndagarna där ställde ifrån sig sina vapen. En väldig skans hade bönderna byggt av stockar å Stavarhallen i norra Grundsunda, mellan Fillingviken och berget väster om landsvägen. Härifrån höde den vakthållande bondetruppen dånet av kanonerna under Hörneforsslaget. Genom Grundsunda gingo oavbrutet trupper och varutransporter, sjuk– och fångtransporter. Bondeuppbådet fick stundom i brist på linjesoldater släppa till folk som eskort åt fångar. Bland alla trupprörelser lär här särskilt en landstigning av svenskt krigsfolk i Fanbyn ha fastnat i folkets minne. Några fartyg gingo in i Fanbyvikens utlopp. Efter landstigningen reddes genast till middag och man grävde kokgropar och lagade mat på en åker, som

sedan dess ännu kallas Grytåkern (å Ax. Lindströms egor). Längre fram eller norr i byn placerades en svensk fana. Detta har hävden, ehuru med orätt, velat sätta i förbindelse med uppkomsten av byns namn. Flyktingar och fångar De krigsfångar svenskarna någon gång togo fördes alltid söderut, i första hand till Härnösand. Vid ett tillfälle fördes en fångtransport av ett hundratal fångna ryssar genom Grundsunda och skulle över natten hysas å Vallen. Det påstås att de voro så uthungrade att de plockade gräs och åto samt fyllde därmed sina fältflaskor. De fördes till prästgårdsbastun för att där övernatta. Prästgårds-fröknarna, som tyckte synd om dem, togo förklädena fulla med bröd och delade ut bland dem. Dessa fröknar - en titel som denna tid endast tillkom adliga flickor - voro systrarna Ridderstad, officersdöttrar från Sundsvall och dotterdöttrar till socknens gamle kyrkoherde Lars Erik Backlund. Bland alla de främlingar som översvämmade våra bygder voro även många flyktingar från Västerbotten och Finland, som av kriget fördrivits från hem och härd. De kunde ofta berätta om krigets fasor och fiendens framfart. En man vid namn

Vårdkasen på Kasberget i Skagen, Ällön.

Degerberg, som stannade som inhysing i Könsa i Grundsunda, berättade att ryssarna kommit till hans hemtrakt i Västerbotten och hade inkvarterats i gårdarna, även i D:s hem. D:s fader hade flytt och hans mor låg i barnsäng samt framfödde tvillingar medan ryssarna voro där. De ryska soldaterna i huset, som på andra håll stulo och plundrade, förde till henne mat samt höllo varmt åt henne och vårdade henne på alla sätt. Utblottade och okända voro de flesta flyktingarna. Dyster och beklämmande verkar följande anteckning i dödboken för Grundsunda 1809: ”Den 17 november, tiggargossen Jonas ifrån Bygdeå, drunknad, 16 år.” Den hemlöse gossen hade kanske själv sökt döden i höstens storm och mörker för att komma bort från köld och svält. Några av de finska flyktingarna blevo bofasta i Grundsunda och nämnas i socknens kyrkoböcker. En Michel Michelsson Sjöblom, ”flykting från Jerpes i Finland”, kom med familj till Skede och b lev där inhyses. Tre ”finske drängar” nämnas å Dombäck, Jacob Andersson, Matts Olsson och Jan Fredriksson, den siste ”född i Saratow”. Efter den ryska invasiionen i Västerbotten stannade flera ryssar kvar där och blevo bofasta. Även hit till Grundsunda kom en kvarbliven ryss och blev bofast. Han kallade sig Erik Sundbom och tog upp ett torp i Nyland, vilket ännu kallas Rysstorpet. Farsoter Att krig ha farsoter i följe är allmänt känt. Så även nu. Epidemier rasade åren 1808-09 som sedan dess knappt haft sitt motstycke förrän i Spanska pesten 1917-18 i dessa trakter (möjl. i epidemierna 1867). De förhärjande sjukdomarna kallas i kyrkböckerna rötfeber, nervfeber och rödsot. Det var givetvis de ofta genomtågande trupperna som införde farsoterna. Under år 1809 dog i Grundsunda mer än dubbelt så många som under något annat år den tiden. Av

soldater, bland vilka dödligheten var ovanligt stor, dogo och begravdes tre i Grundsunda: Den 18 juni soldat 38 Mur vid Österbottens Kungl. Fältbataljons 4 kompagnie, död under resan till sjukhuset i Härnösand, 43 år gammal. Den 12 oktober soldat n:r 45 vid första Batallion av Kungl. Jemtlands regemente Anders Löfqvist, död i Godmersta under sörresan, samt strax därpå med ej angiven dödsdag n:r 38 Lindqvist vid Jemtlands regemente, Öfv.– Lieutnantens Comp, 27 år. Dessa båda sista dogo då de voro på hemväg efter avslutat fälttåg. Efter kriget Detta krig var det sista svenskarna förde inom eget lands område, och vi må hoppas att det också skall förbliva det sista. Krigstiden återföljdes av en tid som åtminstone för norra Ångermanland var lycklig. En lång rad av år gåvo rika skördar och folkets välstånd tillväxte. Men minnet av den onda tiden levde kvar, och ännu kunna de gamla klart och åskådligt berätta för oss sena tiders barn, som klaga över bristen och ransoneringen i våra dagar, om folkets nöd och lidande under krigstiderna. De gamla, mörka tiderna. _________________________________________ Illustration s.10: August Malmström Illustration s.12: Gunnar Erkner

Med en enkel Skôrv...

Ge bort ett medlemsskap! En mycket uppskattad av utflyttade

vänner och släktingar.

Kontakta Anneli Österström, 0663 - 108 39

Kan våra hjälpsamma läsare bidra med information om herrarna på bilden? Vilka är de? När och var togs bilden? Ta gärna en titt i tidigare nummer och på vår hemsida, där finns fler bilder på personer som väntar på att bli identifierade. Tack på förhand! / Dokumentationskommittén

Hör av er till: Siw Alperud Myran 4, 890 35 Husum

2

Sommarkalendarium

Midsommarfirandet sker traditionsenligt i samarbete med HUR.

Hembygdsfesten äger rum söndagen den 18:e juli.

Serveringssäsongen är 28/6-1/8.

(Måndagen efter midsommar t.o.m. första söndagen i Augusti.)

Eventuellt kan säsongen komma att

förlängas med en vecka, om detta kommer i så fall att annonseras.

Vi möts på Vallen!

P.g.a sen leverans finns nu möjlighet att köpa

2010 års almanacka till rabatterat pris - 50:-/st

Almanackan, samt kvarvarande exemplar från tidigare år, finns till salu i Handelsboden på Hembygdsgården.

Hej igen Skôrvenvänner!

Hejdå till denna vargavinter. Äntligen plusgrader i skuggan, efter att kölden och minusgrader plågat oss i tre hela månader. Jag flyttade med familjen till Utås hösten 1989 och köldrekordet slogs med råge i slutet av Februari då -33 grader noterades hos oss. Förutvarande rekord var ”bara” -29 grader. Nog om det kyliga vädret, nu är ljuset., solen och varmare tider på gång… Kvinnodagen (8 Mars) gav oss vinterns första blidväder.

Vår kära Skôrven kommer nu att nå er via en ny och något annorlunda skepnad. Vi tackar MoDo och M-Real ör att under en lång följd av år har haft förmånen av att få tryckningen utförd gratis. Nu måste vi p.g.a de åtstramningar som gjorts i Husum som en följd av lågkonjunkturen och ökad konkurrens inse att den tiden är förbi.

Tyck gärna till och låt oss få höra vad ni läsare tycker om nya Skôrven!

Vårt årsmöte är nyss tillända och i vår verksamhetsberättelse ser vi att det hände trots allt en hel del i föreningen under året som gick. Tyvärr verkar det dock bli allt svårare för vår valberedning att hitta krafter, för att ersätta trotjänare som vill tacka för sig och avgå.

Denna utveckling kan just DU hjälpa till att bryta genom att anmäla dig till vår ” en-gång-per-år” medhjälparlista. Du är såå välkommen, alltid kan du hjälpa till med något och ju flera vi är desto roligare och bättre blir Hembygdsområdet och vår Hembygdsförening. Slå oss i styrelsen en signal så berättar vi mera.

I sommar skall vi också försöka att fortsätta ha vår sommarservering öppen en extra vecka, något som vi testade ifjol och det ekonomiska gick ihop även denna sista vecka. Vi ska även i sommar inviga vårt nybyggda båthus. En komplett ommålning utvändigt av Mor Klaras stuga är också inplanerad.

Vi tillhör en av norrlands största hembygds-föreningar och en vanlig hembygdsförening är ofta inte så stor, i snitt 230 medlemmar, men hembygds-rörelsen är jättestor; ca 450 000 medlemmar och vår rörelse växer. Detta visar ny statistik från Sveriges Hembygdsförbund. År 2008, det år då statistiken togs fram hade förbundet 1938 st medlems-föreningar, vilka gör den lokala historien tillgänglig för alla. Det tar årligen emot ca 3,7 miljoner

besökare, en ökning med närmare en halv miljon sedan år 2003. _Hembygdsföreningarna är också bra både för hälsan och folkbildningen. Årligen anordnar man 4 000 natur- och kulturvandringar. På riksstämman i Lund i Maj beslutade ombuden om att prioritera ett synliggörande av det lokala kulturarvet och hembygdsrörelsens arbete. Statistiken över hembygdsrörelsens tillgångar och verksamhet utgör här ett kraftfullt verk-tyg. Kulturens störta folkrörelse växer.

Sammanställningen av den enkät som SHF lät göra om 2008 års verksamhet utgick till alla 1938 anslutna föreningar och 1791 av dessa inlämnade avar på enkäten, dvs: 92,4%, en mycket hög svarsfrekvens.

Statistiken finns tillgänglig på nätet under adressen http://www.hembygd.se/statistik

Jag hoppas att vi i vår nya skôrven bättre skall kunna återge bilder av högre kvalitet än tidigare. Som tidigare är det också till stor del er kära läsare som via inskickade bilder och berättelser skapar vår medlemstidning. Vi vill göra den lokala historien ännu mera innehållsrik så fortsätta gärna att skicka in bidrag dom behöver inte vara maskinskrivna utan vanligt papper och penna duger gott.

Jag hoppas att vi ses i sommar uppe på vårt vackra Hembygdsområde.

Ha en fortsatt skön vår och en trevlig sommar! Er ordf. Thomas Österström

Ordföranden har ordet

Så här kunde det låta bland dåtida ”skriftlärda” i vår bygd när His Masters Voice vevades fram på grammofontallrikarna. Enär prästerskapet i Örnsköldsviks kontrakt bland sina många viktiga uppdrag även har den mycket viktiga, att vårda sig om den växande ungdomen, har frågan om det alltmer tilltagande danseriet bragts på tal å kontraktsmöte innevarande månad. Undertecknade, som då utsågos att avfatta ett yttrande i frågan, få härmed bringa följande uttalande till offentlig kännedom: Vi anser att dansen i de former den nu tagit vara ytterst fördärvlig för det unga släktet. Genom den upphetsade stämningen i ofta osunda danslokaler tar kroppen lätt en obotlig skada, liksom själen besmittas av de råa orden. Detta blir särskilt fallet, när, såsom tyvärr ofta sker, dansen utsträckes långt över midnatt. Mången surt förvärvad slant förstöres en dansafton och grämelsen över den bortslösade penningen kvarstår som behållningen av nöjet. När dansen så blivit en landsfördärvlig last till nytta endast för ett fåtal vinningslystna dansbaneägare, finna vi oss tvungna att uppmana varje tänkande om sitt goda namn och rykte aktsam ungdom att undvika detta nöje. Vi uppmana varje far och mor och envar annan, som har ansvar för de ungas väl, att göra allt i deras förmåga står för att avhålla dem från dansbanorna.

Vi uppmana ock kommunala myndigheter och bolagschefer att göra på dem ankommer för att få en inskränkning till stånd i dessa nöjen, som måste göra ungdomen rätt arbetsoduglig nästa dag. Det sorgligaste av allt är, att t.o.m. barn tillåts besöka dessa ställen. Vårt samvete bjuder oss att göra detta uttalande. Grundsunda och Arnäs den 28 oktober 1926. På uppdrag: Carl J. E. Hasselberg Kontr.-prost J. Axel Carlsson Kyrkoherde Utan överdrift kan väl sägas, att tiderna förändrats sedan His Masters Voice vevades fram på grammofonerna. _________________________________________ * Ursprungligen publicerad i Ö.A. Publiceras här med tillstånd av skribenten.

På ”His Masters

Voice” tid

Av Gunnar Fredriksson*

Husdjursefterlysning!

Vi söker efter berättelser, minnen och anekdoter, om husdjur. Älskade och speciella sällskapsdjur och trogna arbetskamrater.

De har ofta haft en viktig roll i vardagen men ytterst lite finns nedtecknat.

Skriv till oss i dokumentationskommittén alt. redaktionskommittén!

Här publicerar vi nu en artikel om kyrkoherde Anders Sidner, en del av Emmas specialarbete ”Tre tider – tre kyrko-herdar” som hon skrev under gymnasietiden. Anders Sidner skulle flytta in i prästgården hösten 1839 gick det nästan inte att vara i rummen p.g.a. den unkna luften. Svamp hade fått växa fritt på trä-virket och de satt som gråa bölder vid golv-lsterna. Man trodde att det berodde på bristande drä-nering av gårds-planen. Bräder låg på gårdsplanen, så att gårdens folk kunde gå torr-skodda. Vad var orsaken till all fukt-ighet? Hur kommer det sig att företrädaren hade bott där i åratal mitt i en sankmark? Mellan prästgården och ut-husen reste sig en stor spånhög, den hade funnits där i decennier och Sidner trodde att det var därifrån fukten kom. Han satte igång med utdikningen av marken. När han hade fått bort spånhögen och vedskjulet, var marken fri och då sprudlade en källåder ur klippan. Det var källådern som hade bidragit till fuktigheten. Under de kommande åren blev källan, som gav dricksvatten, en glädje för kyrkoherden ochhans församlingsbor. Varje söndag samlades de kring källan och smakade dess friska vatten. Än idag heter den Sidners källa, men under en tid kallades den Hedningarnas källa eftersom de ansåg att källan fanns före Sidners tid. Utsikt från prästgårdsfönstret Prästgården låg då där Hembygdsgården nu ligger och vid fönstret, som vette mot söder, satt Sidner ofta och skrev. Från det fönstret kunde han se

kyrkan och klockstapeln. Mellan dessa och prästgården fanns det

en trädgård med vackra och lummiga rönnar och längst

bort begränsa-des utsikten av en liten bergskulle.

Om man stod på bergs-kullen kunde man se över hela trakten. Både kyrkan och prästgården ligger på en lång, sluttande höjd, till höger gick

landsvägen och till vänster finns en lång-sträckt vacker sjö. Långvarig vanvård och vanskötsel Församlingens tillstånd var lika bedrövligt som för Prästbordet.

Det hade skett en långvarig vanvård

och vanskötsel.

Den föregående kyrkoherden hade levt

gott på sin enskilda förmögenhet och han hade

inte bekymrat sig över att församlingsborna inte utförde

sina lagliga skyldigheter. Sidner var förvånad att konsistoriet

(domkapitlet) inte hade ingripit, eftersom kyrkoherden nätt och jämt fått

församlingens ekonomi att gå ihop och domkapitlet inte hade fått några pengar alls. Det första Sidner tog tag i var böndernas tionden. Många var nöjda med Sidners ingripande, men det fanns några som var arga och Sidner blev tvungen att ta i med hårdhandskarna. Det blev nödvändigt att kalla in till höstting. På hösttinget beklagade sig Sidner över att hans verksamhet inletts med tvångsingripande, men sockenmännen trivdes under hans hårda grepp. Det var nu ordning på sockenstämmorna, där alla tidigare pratat i mun på varandra.

Anders Sidner

Av Emma Selberg, född Bylin

18

Till en början var det motstånd till varje åtgärd som Sidner föreslog och som skulle kosta pengar. På kyrkvallen fanns det en massa eldfarliga ruckel, där löst folk och prostituerade bodde. En av dem var moder till sex oäkta barn. De föregående pastorerna hade tolererat detta, men den nuvarande kyrko-herden Sidner var oerhört upprörd. Det enda sättet att rensa kyrkvallen var att kyrkstugorna utdömdes som eldfarliga för kyrkan med sitt tjärade spåntak och för prästgården. Med hårda strider rensades kyrkvallen från kyrkstugorna. Vallen byggdes om och det var endast ordentliga människor som tilläts bo i de nya kyrkstugorna. Grundsunda—en sjungande församling När Sidner tillträdde var församlingslivet en bild av socknens förfall. Förr i tiden gick det vilt till i Grundsundas kyrka, ibland fick kyrkoherden ryta till från predikstolen. ”Tror ni int att jag sir er, era fähundar på läktarn! Släpp jänterna och vet hut!” När Sidner kom upphörde det och även kortspelet som skett i smyg under gudstjänsterna.

Prosten Sidner var en betydande man, stifts-fullmäktig vid riksdagen 1840-41 och 1844. Han var mycket musikalisk och hade en stark sångröst. Kyrkoherden Sidner förbättrade psalmsången och letade fram nya sångarförmågor. Han samman-kallade ungdomarna i sockenstugan, prövade deras röster och delade in dem i stämmor. Inom kort ljöd Grundsunda kyrka vid gudstjänsten av fulltonig, högtidlig fyrstämmig psalmsång som aldrig förr. Grundsunda blev under Sidners ledning en sjungande församling. _________________________________________ Bild s.18: Kyrkoherden och sedermera riksdags-mannen Anders Sidner, f. 1788 d. 1852.

Grundsunda kyrka. Längst till höger syns den gamla prästgården som Sidner bodde i.

En gång om året...

Det räcker långt!

Vi välkomnar alla som vill hjälpa oss vid våra arbetsdagar, en gång om året eller mer ofta. Kontakta någon i styrelsen om du vill veta mer.

Din insats är värdefull!

19

20

Bruksgodset 872 påbörjade sin historia våren 1938 då Anna (f.1914 d.1998) och Olle (f.1911 d.2002) Nygren köpte gården och flyttade från Dombäcksön i Husum.

De hade med sig en ko, men ganska snart fylldes ladugården på med både häst, gris, hönor, får och flera kor. 872 var det leverantörsnummer som Anna hade hos Ångermanlands mejeriförening.

Den ursprungliga ladugården hade en timmer-stomme men under första åren av 1950-talet byggdes den ut och om med bl.a. den murade delen där djuren senare höll till.

Under några somrar på 60-talet drev Anna en form av bed and breakfast hemma på gården. För endast 14 kr per natt fick man sova i bagarstugan, äta frukost, samt fika. Är det inte fantastiskt!

Så här ser det ut på bruksgodsets gårdsplan idag. Nu är det keramikverkstad, butik, café, konferens-lokalal och matsal i den gamla ladugården och här anordnas allt ifrån julbord och julmarknad till stickcafé och musikkryss. Den lilla bilden t.v. visar delar av det omfattande arbete som krävdes för att få lagården i gott skick igen samt anpassa den för nya verksamheter.

Bruksgodset 872 - Förr och nu

Av Anna Ulander

21

På gården växte sönerna Åke och Gunnar upp och det är Åkes familj som fortsatt att förvalta den anda som skapats genom Anna och Olle.

Sommaren 2003 började tankarna på att göra någonting av lagårn, som stått tom och oanvänd i många år, ta form. Tankar skapade idéer, som skapade byggplaner och på midsommardagen 2004 slogs lagårdsportarna upp. Namnet blev Bruks-godset 872.

I det utrymme där djuren varit finns nu Anna-Karins keramikverkstad med tillhörande butik och där port’n och hölon tidigare var är nu cafédelen, där välkomnas nu gästerna av den nya generationen Nygren. Keramiken som Anna-Karin Rask-Nygren tillverkar är av stengodslera och föremålen är bruksföremål skapade för att användas till så väl vardag som fest.

Det som från första dagen varit huvudmålet för familjen har varit att kunna erbjuda sina gäster något alldeles extra och något som gör att de känner sig utvalda. Allt som serveras är hembakt och hemlagat vilket brukar beskrivas bäst med att allt är gjort på smör och kärlek.

Verksamheten har hela tiden utvecklats och flera utbyggnader av lagår’n har genomförts. Numera inrymmer huset även en matsal och konferenslokal. Sedan starten då det var öppet bara under sommarmånaderna så är numera Bruksgodset öppet året runt, men där det naturligtvis är mest aktiviteter under högsäsongsmånaderna juni - augusti och under jultid, november - december. Förutom att det är öppet i keramikbutik och café så anordnas det diverse aktiviteter som t.ex. författaraftnar,

stickcafé, julmarknad, julbord, musik- och trubadurkvällar, frågesports- och musikkryss-tävlingar. En populär aktivitet är temacaféer med olika teman är något som förgyller våra söndagscaféer några söndagar varje år. Bruksgodset används dessutom för allehanda fester och arrangemang så som bröllop, dop, födelsedagar och företagsaktiviteter.

Smör och kärlek är huvudingredienserna i de goda bakverk som bjuds i caféet. Den vackra keramikföremålen tillkommer nog på liknande sätt, fast då utan smör.

Vill Ni veta mer om Bruksgodset och vad som är på gång så kan Ni

besöka deras hemsida:

www.bruksgodset.se

Det går också bra att ringa på telefon, 0660 – 25 21 99.

Bruksgodset är öppet måndag-fredag, söndag 11.00-15.00.

Under sommaren även öppet

på lördagar.

Grundsundabilder

Text och foto/repro: Sture Forsberg

Rakel Sporre, Husum med knypplade band för altaret i Grundsunda Kyrka. En svår konst som Rakel var en mästare i.

22

GRUNDSUNDA

HEMBYGDSFÖRENING bildades 1941, och har enligt stad-garna ”till uppgift att på olika sätt samla bidrag till kännedom om bygdens historia”, ”följa den kul-turella utvecklingen” samt ”värna om natur och bebyggelsemiljö”. Dessutom skall föreningen be-driva studieverksamhet och upp-lysningsverksamhet i ämnen som ansluter till ovan angivna arbets-uppgifter. Föreningen har för när-varande ca 1030 medlemmar. Hemsidesadress: http://hem.passagen.se/grundsundahembygdsf/ (Webbansvarig Camilla Eriksson, 0663- 107 17)

Styrelsens ledamöter: Ordf.: Thomas Österström, Utås V. ordf.: Sven Sjöström, Gideåbacka Sekr.: Anneli Österström, Utås Kassör: Gun Genberg, Skallörn. samt: Åldy Sjöström, Husum, Sten Bylin, Vallen, Rune Edlund, Husum, Ove Johansson, Kasa, Håkan Svedberg, Husum, Bengt Genberg, Skallörn, Eva Englund-Andersson, Husum. Suppleanter: Stig Österström, Godmersta, Elna Lundberg, Dombäcksmark, Robert Lindahl, Husum, Bertil Öhman, Ällön, Rune Edlund, Husum, Tove Samuelsson, Fanbyviken. Föreningens adress: Grundsunda Hembygdsförening Thomas Österström Utås 188 890 35 Husum (0663-108 39) Kommittér, kontaktpersoner: Miljökommittén: Thomas Österström, 0663 - 108 39 Studiekommittén: Styrelsen. Teaterkommittén: Maria Österström 0663 - 108 39 Serveringskommittén: Styrelsen Vävstugekommitten: Styrelsen

Byggnadskommittén: Ove Johansson 0663 - 200 32 Kultur- och stipendiekommittén: Sture Forsberg 0663-101 74 Dokumentationskommittén: Siw Alperud 0663-613 51 Hembygdsföreningen skolan: Thomas Österström, 0663-108 39 Redaktionskommittén: Siw Alperud 0663-613 51

GRUNDSUNDA HEMBYGDSFÖRENINGS

BYOMBUD:

Norrbygden: Skademark, Kvarnbacken Saluböle, Nyland, Källfors: Berndt Larsson 0663-31065 Öden, Godmersta, Godmark, Fillingen: Thomas Österström 0663- 108 39 Fanbyviken, Fanbyn, Utås: Fredrik Larsson 0663- 105 04 Vallen, Könsa: Stig Österström 0663-300 79 Önska, Husbyn Lakamark: Sture Forsberg 0663-101 74 Husum: Eva Englund-Andersson Ingrid Edlund Gunnar Berglund 0663-106 57 Siw Alperud 0663-613 51 Kjell Nordin 0663-108 85 Åldy Sjöström 0663 - 611 31 Anna-Lisa Hägglund Lars Engblom 0663-106 30 Sörbygden: Dombäck, Gideåbacka: Jan Häggström 0663-111 73 Dombäcksmark, Kasamark, Gidböle: Anders Lundkvist 0663-210 62 Kasa: Ove Johansson 0663-200 32 Banafjäl: Magnus Eriksson 0660-25 21 48 Flärke, Kasaviken, Stensäter: Sven Sjöström 0663-104 90 Skede, Vike, Skagen, Ällön, Skeppsmalen: Gun Genberg 0660-25 20 55 Medlemmar utanför Grundsunda: Siw Alperud Myran 4 890 35 Husum Tel. 0663-613 51

Gå med i GRUNDSUNDA

HEMBYGDSFÖRENING!

Din hembygdsförening! Medlems-avgiften är endast 70:-/år och betalas enklast till ditt byombud (se förteckning t.v.). Våra medlemmar som är bosatta utanför Grundsunda kan lämpligen använda föreningens bankgiro 5369—2828. (OBS! PG upphör!) Föreningen är mån om att även personer utanför Grundsunda stödjer hembygdsarbetet genom att bli medlemmar. 40:- i porto tillkommer då för Grundsunda- Skôrven.

Varmt välkommen i föreningen! Tipsa släkt och vänner!

är föreningens medlemsblad som utkommer 3 gånger per år. Tidningen skall fungera som forum för föreningens medlemmar och är öppen för bidrag med anknytning till föreningens verksamhetsom-råde. Alla tips, synpunkter och bi-drag mottages tacksamt och sänds till redaktionen under adress: GrundsundaSkôrven Maria Österström Utås 188 890 35 Husum grundsundaskorven@gmail.com eller: Siw Alperud Myran 4 890 35 Husum Redaktionskommitté: Maria Österström 0663 - 108 39 Anneli Österström 0663 - 108 39 Thomas Österström 0663 - 108 39 (även ansvarig utgivare) Siw Alperud 0663-613 51 P.S. Sänd helst maskin- eller datorskrivna manuskript, gärna via e-post. Tidningsurklipp med bilder bör ej vikas över ev. fotografier.

GRUNDSUNDA HEMBYGDSFÖRENING

23

Var med och utöka vår samling av gamla Grundsundabilder!

Sänd t.ex. foto av Ditt födelsehem med någon kort text.

Tack på förhand!

Maria Österström

Utås 188, 890 35 HUSUM

Siw Alperud

Myran 4, 890 35 HUSUM

Skicka som vanligt in ditt bidrag senast den 30/6 till:

E-post: grundsundaskorven@gmail.com

Grundbergs affär, Gistvallen. 1930-talet.

Till höger Grunnabron.

Grundbergs f.d. affär, Gissvallen, Husum. Byggd på 1800-talet. Auktion, sedan rivning. Affären revs i maj 1980. Foto: Sture Forsberg.