1

Om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger så blir den sann till slut, var det nåt ljushuvud som sa till mig en gång.

Han kan ta sig därbak och skyffla till ordentligt för det stämmer inte.

Här har jag gått och mumlat ett mantra sedan jag ställde in hojen för säsongen, i oktober förra året, men inte fan har det hjälpt.

Det hjälpte inte förra året och det hjälper inte nu. Det hjälpte inte när jag åkte till Borås för att hämta hojen och det hjälpte absolut inte när jag såg hojen, min Måns.

Min svarta (mörkblå) läckra sänkta, underbara, feta sötnos stod där och log sitt välkomnande leende och jag knäade nästan av iver att få hoppa på och starta.

Det hjälpte definitivt inte när jag startade honom och det hjälpte inte när det berömda klunket från växellådan lät meddela att det var dags att rulla iväg.

Den första färden på 6 månader var inledd och jag insåg ganska snart att detta inte är så nyttigt att vara ifrån. Utan vidare körde jag dom nästan 6 milen hem och parkerade hojen i mitt garage.

Jag kände mig som när jag åkte Swing-Around på Liseberg årets första gång som barn. Darrig och lycklig och mycket nöjd med att har tagit oskulden för det här året.

Mitt mantra surrade i huvudet och jag började inse att jag försökte ljuga mig bort från ett av det roligaste man kan uppleva.

Varför håller jag på så där då?

”Been there,done that” är en devis som jag på nåt sjukt sätt tagit till mig. Återupprepning

Tångalögn (?)

2

av glädjeämne går inte...trodde jag tills jag besökte Tånga för andra gången.

”Been there, done that” gäller inte Tånga, insåg jag med uppspärrade ögon, som om jag precis upptäckt fotosyntesens inverkan på sexlivet...

Tredje gången var jag inte på Tånga så det blev ingen tredje gång. Tredje gången var jag i Norge och flängde runt på vackra vägar med underbart trevligt sällskap.

Men det var inte Tånga.

Så för att få in den tredje gången så åkte jag dit den fjärde gången som då blev den tredje gången det fjärde året.

Det fanns en orsak som lockade mig mer än själva Tånga. Jag hade en utmaning

att bekämpa, en kastad handske att ta upp, ett berg att bestiga. Jag antar att några av mina bekanta på Tångariket inser att det inte är utställningen jag tänker på.

Det var nån som påstod att jag var Rookie…

Att vara Rookie är rätt ok första året.

Man vet inte vad som väntar och man går omkring och försöker gissa sig till vad som ska hända. Första året var riktigt kul. Andra året var en chock och ilska men helt ok.

Tredje året, som då var fjärde året men tredje gången, typ... tredje och sista gången. The final countdown, the last mission! Tredje gången gillt. Här gällde det att förbereda sig…

3

Jag inledde maj månad med att blanda mexikansk häxblandning i en femlitersdunk. För att garantera njutningen hällde jag i jäst och potatismos, rörde i en extra röd chili

av typen DRA-ÅT-HELVETE, innan jag körde i mixerstaven en kvart.

Efter att drycken stått i källaren i två dagar så insåg jag att man inte bör ha levande växter i närheten. Min hustrus blick när hon kom ut ur källaren och med ord beskrev hinken som ett stearinljus som smälter inifrån fick mig att förstå att drycken var klar.

Jag förde över drycken till ett rostfritt kärl och ljudet av frätande syra och doften av metall fick mig att drömskt inse att jag nog ligger lite högre i nivå än rookiedrycken.

Jag började så smått tro på möjligheten till seger.

För att följa Rookierundans alla knixigheter la jag ut en bana runt grannskapet, provgick den, fullt utrustad med löjlig hatt, piratbyxor och väst för att sedan avsluta

nere i källaren med en skål. Två pappfigurer med vita rockar hade jag satt upp och tilldelat dom varsin pratbubbla.

Efter att ha letat bland foton så tryckte jag upp Svempas och Nezzes eländiga nunor och satte dom på toppen av pappfigurerna och riktade pratbubblorna mot deras sopinkast. Pratbubblorna förkunnade ordet jag suktade efter:

”GODKÄND”

Jag förde ner mitt snapsglas av nysilver, belagd med mörkt grå ärjning efter många år i en gammal kartong.Strax därpå lyfte jag upp ett glänsande vackert nysilverglas, fyllt med bubblande röd sörja, tittade på vitrockarna och sa skål.

Det var den dagen då fåglarna och rådjuren lämnade vårt område, min granne hämtade sitt gevär och Säve flygfält utfärdade överflygningsförbud.

Det var den dagen när eken tappade alla löv i maj, mördarsniglar reste sig upp och sprang på bakbenen och grillen självantände.

Detta upprepades varje dag i en månads tid och jag var redo.

Redo för den stora utmaningen.

4

Utan minsta tvivel klev jag in i fredagens rookierunda, dunderförberedd och stärkt av framgångarna på hemmaplan. Inga grannar talade med mig längre och inte en fågel på 15 mils radie. Säve flygfält hade stängt ner och grannen skjutit sig i foten två gånger.

Om jag lyckades??

Blev jag godkänd??

Ja... Det blev jag och beviset är en bandana med ”årets rookie 2012” på. Men jag fick en hederstitel också.

Jag blev utnämnd till Rookie forever!

Så nu kan ingen ta ifrån mig mitt godkännande. Framförallt så har jag gjort skitgörat och tvättat händerna så nu ska det bli solstol, pilsner och första parkett inför kommande Rookies.

See yaa all at Tånga!

Slipsen

Foton från Riksträffen och Rookierundan © Vulcan Riders Swedens medlemsgallerier norpade till Slipsens text av infoansvarig@vulcanriders-sweden.org