Stora vida världen Edition 6 2012

Mihael Bertilescu

Historier från den stora vida världen

- vittnesbörd om världens galenskap 6:e utgåvan, 2012


- vittnesbörd om världens galenskap

Sammanställda av pseudonymen Mihael Bertilescu,

globetrotter och luttrad internationell konsult

Sjätte utgåvan; februari 2012

Bertilescu International Editors 2005 - 2012

Innehåll: Noter från Europa och Kaukasus ................................................ 1 Asiatiska iakttagelser ................................................................ 86 Mitt Afrika .............................................................................. 168 I Mellanöstern och Sydamerika .............................................. 198 Lärdomar från oceaner och poler ............................................ 238

Författarens förord till texterna

Samtliga historier bygger på självupplevda eller direkt till mig återberättade historier. Jag har fabulerat och skrivit lite extra färgstarkt för att de skall bli intressantare att läsa, men själva fakta bakom historierna är rena fakta och inget annat. Egennamn är dock i allmänhet enbart påhittade. Flera av historierna relaterar på sätt och vis direkt till de sedelärande berättelser som återfanns i gamla folkskolans läseböcker, fast här är det inte bristande gudsfruktan och moral som är angreppspunkten, utan huvudsakligen den ineffektivitet, misstänksamhet och byråkrati som skapas i totalitära samhällssystem. Samt på många andra ställen. Följande personer har bidragit med uppslag till historier: Wim Cofino, David Dyrssen, Jill Merry, Jonny Svensson, min spansklärare på gymnasiet (Elleonor någonting), Mihaela Vasilescu, Niels Ipsen, Stéfan Einarsson, Ralph Willenbucher, Standa, en okänd holländare på flygplatsen i Baku samt Vivi Månsson, som dessutom bidragit med flera bilder. M. Bertilescu

Stora vida världen 1

Afdelning 1

Noter från Europa och Kaukasus

Huru rumänerna plötsligt fingo pesticider i sitt dricksvatten ..... 3 Iakttagelser om den utländska sjukvårdens beskaffenhet .......... 13 Om ädel skrifvkonst och elektriska fenomen ............................. 21 Hvarför den spanska tuppen enbart gal om sommaren ............ 25 En taxiresa af det märkligare slaget ......................................... 30

Om ryskt spionage på högsta nivå ............................................ 34 Huru azererna bedrifva sina hafsundersökningar .................... 39 Om att befinna sig i ett land då presidenten går hädan ............ 46 Huru öl blifver serfverat i Baku ................................................ 54

På gränsen till krigets fasor ..................................................... 60

Om hur rysk kaviar kunna inskaffas och bortskaffas ................ 66 Om datoriseringens ädla konst ................................................. 73

Bedrifter bland branta Bosniska berg ....................................... 78



Huru rumänerna plötsligt fingo pesticider i sitt dricksvatten

Jag började arbeta på Allmänna Hälsovårdsinstitutet i Bukarest strax efter det att jag klarat av att skriva färdigt och försvara min doktorsavhandling. Jag hade läst både kemi och yrkeshygien på medicinfakulteten, samt ägnat mina doktorandstudier åt förekomst och analys av diverse miljögifter i vatten. Institutet verkade vara det rätta stället för någon med min bakgrund.

På den tiden, alltså före revolutionen 1989, blev man

automatiskt tilldelad ett arbete efter avslutade studier. För min del var det inte så illa, detta var ett arbete som jag gott hade kunnat tänka mig att söka frivilligt om den möjligheten hade getts. Dessutom var det spännande att flytta från min lilla stad ute på landsorten till storstaden Bukarest.

Avdelningschefen på dricksvattenavdelningen, en kvinna i

sextioårsåldern som hade arbetat på institutet sedan hon avslutat sina medicinstudier, var intresserad av att jag använde mina kunskaper i analytisk kemi till att analysera pesticider i dricksvatten. Institutets direktör tyckte minsann också att det var


viktigt, meddelade avdelningschefen med en bestämd min. Det hade visserligen aldrig rapporterats någon direkt förekomst av pesticider i dricksvatten i Rumänien, men det ansågs ändå viktigt att jag satte igång med att få fart på analyserna.

Nåväl, jag hade faktiskt arbetat lite med denna analysteknik

på universitetet, så jag hade rätt klart för mig hur jag skulle bära mig åt, om bara all nödvändig utrustning fanns på plats. Det var bara ett problem: Gubben.

Interiör från laboratoriet innan det blev ombyggt

Pesticidanalyserna, eller rättare sagt ansvaret för

pesticidanalyserna, hade sedan urminnes tider legat på en gubbe


som barrikaderat sig i ett rum med all analysutrustning. Jag säger barrikaderat, för det var precis vad han hade gjort. Det fanns två dörrar till rummet. Den ena gick ut till korridoren, och den var alltid låst. Även när gubben satt inne på sitt rum. Det var bara han som hade nyckel, övriga kopior var sedan länge borta. Den andra dörren, som gick in till det angränsande laboratoriet, hade han helt enkelt spikat igen med en stor träskiva. Den dörren gick inte att få upp hur många nycklar man än hade tillgång till.

Det var ingen annan än gubben som varit inne i rummet på flera år. Det var ingen som vågade, av någon anledning var alla rädda för honom. Att gubben inte var överdrivet intresserad av besök var det inte svårt att räkna ut. Jag kom dock aldrig riktigt underfund med varför alla var rädda för honom, annat än att det möjligen bara var så att alla tyckte han uppträdde så underligt att de inte vågade närma sig honom.

Kanske hade han någon släkting eller god vän som var högt

uppsatt i partiet och som kunde skydda honom. Att vara med i rätt parti är fortfarande viktigt i Rumänien, och på den tiden var det livsviktigt för den som ville säkra en lugn tillvaro. Även de mest obetydliga tjänstemän kunde vara politiskt tillsatta, även den mest oduglige kunde få ett bra eller ett bekvämt jobb med rätt släktingar bakom sig.

Kanske var det så det låg till. Hur som helst var det

överhuvud taget inte någon som visste vad gubben gjorde. Ingen hade någonsin sett någon leverera dricksvattenprover, eller andra prover för den delen, till honom. Ingen hade någonsin hört honom be om några prover. Ingen hade någonsin sett att han fått


de kemikalier eller gaser som han behövde till analyserna. Ingen hade någonsin sett att han fått reservdelar eller servicebesök. Han hade ingen budget.

Det enda som hände var att det en gång per år låg en kort

rapport på direktörens bord. Den var alltid identisk, med undantag för årtalet. Där stod kort och gott att halten av pesticider låg under det tillåtna gränsvärdet i allt dricksvatten i Rumänien. Inga resultat, inga siffror. Inget om hur många eller vilka prover som analyserats. Inget om vem som tagit proverna eller hur de analyserats. Inget om vilka pesticider som mätts. Inget annat än att alla pesticidhalter låg under gränsvärdet. Det var gubbens årliga rapport till omvärlden. Och eftersom halterna tydligen låg under gränsvärdet var allt frid och fröjd.

Ny som jag var på institutet tänkte jag att någon tar väl med

mig in till gubben och presenterar mig och mina arbetsuppgifter. Han satt ju trots allt i det rum där den utrustning stod, som jag skulle använda. Att jag själv skulle ställa mig och knacka på den dörr som ingen annan vågade närma sig tyckte jag inte var den perfekta starten på min karriär på institutet, och knappast rättvist heller. Men inget hände. Jo, efter ett tag började mina arbetskamrater undra varför jag inte gjorde några analyser. Några prover kom in, men de hamnade inne hos mig, inte hos gubben. Det var ingen som vågade knacka på och ge dem till honom.

Efter ytterligare ett tag började även avdelningschefen att

fråga efter resultat. Jag sa som det var, att jag inte lyckats komma så långt att jag ens sett den utrustning jag skulle använda


ännu, än mindre kunnat se om den fungerade eller om det saknades delar eller kemikalier. Hon gjorde dock inte en min av att hjälpa mig att komma till tals med gubben. Han satt fortfarande inlåst och barrikaderad, ungefär lika avlägsen som en eremit nedgrävd i en jordhåla i Timbuktu. Eller varför inte på månen.

Efter ett par månader började även institutets direktör att

fråga efter resultat. Avdelningschefen fortsatte att fråga, och mina arbetskamrater körde samma linje. Alla var på mig och undrade varför jag inget gjorde, men ingen gjorde något för att hjälpa mig. Till slut gick det inte längre. Jag måste in till gubben, det fanns ingen återvändo.

Min taktik var klar. Jag skulle passa på gubben när han kom

på morgonen och försöka tränga mig in i rummet samtidigt som honom när han låste upp. För låsa upp och öppna dörren, om än bara för ett par sekunder, det måste han, om han själv ville in. Därför stod jag nu utanför gubbens dörr och lurpassade när han kom. Han tittade inte ens på mig, låste bara upp dörren och var på väg in när jag kastade mig fram och lyckades ta mig in jag också.

Gubben var överrumplad. Helt ställd. Folk inne i hans borg,

oerhört! Han grymtade bara något och stirrade på mig med sina iskalla ljusgrå ögon som om jag kom från en annan planet, samtidigt som hans fula ljusbruna slips nästan krullade sig av ilska.


Jag hade bestämt mig för att vara artig och tilltala gubben lugnt och underdånigt. Det borde vara den rätta taktiken. Därför förklarade jag för honom att jag just avslutat min utbildning på universitetet, och eftersom jag arbetat med vissa pesticidanalyser där hade direktören ansett att det varit en lämplig uppgift att hjälpa till med pesticidanalyserna, och det var många som intresserade av resultaten.

Jag förklarade att eftersom han varit på institutet så länge

och jag var ny, ville jag gärna arbeta som assistent åt honom. På det viset kunde jag utföra analyserna och han kunde koncentrera sig på att granska resultat och skriva rapporter. När gubben inte svarade, utan bara stirrade på en punkt i väggen vid sidan om mig, började tålamodet till slut att tryta. Jag tänkte på hur alla pressade mig på analysresultat ute på avdelningen, allt från mina kollegor till självaste direktören.

Efter en stunds stirrande lade jag därför till: Ni kan välja

mellan att samarbeta med mig eller kriga med mig, det finns inga alternativ. Jag måste få komma igång med analyserna, och det enda instrumentet vi har står på ert rum. Gubben fortsatte att stirra in i väggen och sa bara: Nej!

Direktörens rum blev nästa anhalt. Nu måste han få veta hur

det ligger till och göra något åt det. Jag gick in och berättade bakgrunden om varför det inte kommit några pesticiddata från mig och berättade om konfrontationen med gubben. Direktören lyssnade intresserat. Jag fick uppfattningen att han antingen inte vetat om detta, eller kanske bara väntat på att någon skulle bry sig.


Gubbens berömda utrustning

Men, undrens tid var inte förbi. Ett par dagar senare var

gubben helt plötsligt väck, och ett par hantverkare kom och tog bort träskivan som blockerade dörren mellan laboratorierna och bytte lås. Ingen såg någonsin gubben mer, ingen vet vart han tog vägen. Ingen vet fortfarande vad han gjorde inne på sitt rum, alla dessa långa dagar. Alla dessa år.

Nu kunde jag till slut komma igång med analyserna. Jag

ringde runt till olika hälsovårdsavdelningar i landet och beställde dricksvattenprover. Alla lät förvånade, varför var det helt plötsligt någon i Bukarest som frågade efter prover? Hur skulle


dessa prover tas, och vart skulle de skickas? Var det verkligen nödvändigt? Jag fick i varje fall mina prover och kunde komma igång med analyserna efter ett tag. Gaser, kemikalier och liknande nödvändigheter för analyserna fanns naturligtvis inte, men det gick ju att köpa. Torka bort dammet från utrustningen gick också bra, och att få den att fungera gick faktiskt också bra. Det enda som inte var bra var att flera prover visade på pesticidhalter klart över det tillåtna gränsvärdet.

- Mihael, Mihael, vad skall jag göra, vi kan ju inte skicka ut

rapporter som helt plötsligt säger att vi har höga pesticidhalter i dricksvattnet, när vi har rapporterat halter under gränsvärdet i alla år! Särskilt inte som en del av pesticiderna inte använts på flera år. Hur skall jag förklara detta!

Direktören var inte nöjd. Eller rättare sagt skräckslagen. Han

hade något vilt och samtidigt förtvivlat i blicken. Kanske hela hans karriär skulle ryka. Inte för att det varit fel på de gamla resultaten, fusk var inget konstigt, utan för att vi helt plötsligt visade upp något som inte stämde med den tidigare bilden. Alla cirklar skulle helt plötsligt rubbas. Sådant var aldrig bra. Han hoppades förstås på att mina analyser var felaktiga, men jag hade skickat några prover till ett par livsmedelsavdelningar på andra institut i landet, och de fick liknande resultat. Halterna VAR för höga, det gick inte att diskutera.

Efter långa diskussioner kom jag till slut upp med idén att vi

först kunde presentera resultaten på någon pesticidkonferens, i samband med att vi presenterade ett ”specialprojekt” där nya pesticidanalyser utförts med ”förbättrade analysmetoder” och


resultaten visat sig intressanta. Det var i och för sig sant, det där med att analysmetoderna var förbättrade. Det blir de automatiskt om man plötsligt tar prover och dessutom analyserar dem, om man nu inte gjort någondera tidigare.

Direktören insåg också att vi inte kunde hemlighålla

analysresultaten i evighet, och att vi faktiskt var ett institut som skulle skydda befolkningens hälsa. På något sätt måste resultaten upp på bordet förr eller senare. Av alla dåliga sätt var detta kanske det minst dåliga. Vi kunde alltid skylla på förfinad analysteknik, i Rumänien visste vi minsann hur man förbättrade analysmetoder! Vi kunde dessutom skylla på extra grundliga undersökningar och extra många provtagningar om någon frågade.

Det var det inte. Resultaten blev presenterade på en poster på en

pesticidkonferens. Där var det naturligtvis inte någon som tyckte det var märkligt att vi funnit pesticidrester i dricksvattnet, det gjorde man ju lite överallt i världen. Det var naturligtvis heller inte någon som hade reda på att vi tidigare rapporterat ”under gränsvärdet” år efter år. Vem skulle sitta och läsa interna rumänska rapporter, skrivna på rumänska, om de inte innehöll något intressant? Inte den internationella pesticidforsknings-världen i varje fall. Tydligen inte någon i Rumänien heller, för det var aldrig någon som reagerade.


Eller också begrep alla vad som hänt, att det i verkligheten aldrig utförts några analyser tidigare, och tyckte att det var lika bra att hålla käft. Det var i varje fall direktören tacksam för.


Iakttagelser om den utländska sjukvårdens beskaffenhet

När man under vistelser i utlandet nödgas uppsöka den

lokala sjukvården uppstår ofta förvåning, ibland över att den vård man får faktiskt är av mycket hög kvalitet, men understundom över att det överhuvudtaget går att bedriva vård under rådande omständigheter. Då jag under ett längre besök i Rumänien råkade ut för en omständighet som krävde omedelbar sjukhusvård med tillhörande inläggning kan jag gott säga att min förvåning orsakades av båda de ovannämnda skälen. Orsaken därtill redovisas i nedanstående berättelse.

Det hela utspelade sig under ett tillfälligt besök i Timişoara,

en av Rumäniens större städer, belägen i de nordvästra delarna av landet, nära gränsen till Serbien. Vi var på plats för att bedriva undervisning på det Allmänna Hälsovårdsinstitutet då jag redan under det inledande morgonmötet den första dagen blev såpass dålig att ambulans fick tillkallas med omedelbar verkan. Rådande omständigheter gjorde att jag satt mellan två läkare på mötet, varför man knappast kan klaga på att behandling sattes in alltför sent. Ambulansen var på plats efter några få minuter, vilka dock kändes som ganska långa få


minuter när jag satt där och väntade, och medföljande akutläkare satte genast i gång att undersöka mig. Fastän jag knappt kunde prata, snarare sluddra, fick jag försöka förklara för läkaren vad som hänt och vilka symptomen var. Det första de gjorde var att slita av mig skjortan och sätta en defibrillator till bröstet på mig. Vad fan, tänkte jag, hjärtat slår ju normalt, de tänker väl inte börja med att elektrifiera mig? Har de hört fel när jag försökt förklara? Lyckligtvis inte, de använde defibrillatorn till att få undersökt hjärtrytmen, vilken visades på en skärm, och den såg normal ut. Istället satte de dropp på mig och en rullstolsliknande bår kom fram. Folket inne på institutet, varav jag kände flera sedan tidigare, gjorde stora ögon och såg lika chockade ut som mina medföljande kollegor när jag blev utburen i ambulansen, som satte av i halvhög fart mot sjukhuset.

Piaţa Unirii i Timişoara


Inne på akutmottagningen blev jag upplagd på en annan bår i ett rum som inrymde 4-5 patienter förutom mig, och ett batteri av läkare och sköterskor satte igång att undersöka hjärta, blodtryck och reflexer. Jag fick så åter förklara, fastän jag knappt kunde tala, vad som hänt och hur jag kände mig. En kardiolog kom in, och jag fick förklara igen. Därefter kom en neurolog som inte kunde engelska in, och jag fick åter förklara vad som hänt. Varefter jag fick förklara ytterligare en gång för en annan läkare, samt för två eller tre sköterskor som kom in. Alla tyckte tydligen det var kul att undersöka en utländsk patient, de fick väl inte in så många. Därefter bestämdes att jag skulle genomgå några undersökningar och läggas in för observation och eventuell medicinering i ett par dagar.

En stackars sköterska sattes till att köra upp mig på

avdelningen, med en avstickare för ett EKG på vägen. Stackars säger jag, för det var inte så lätt att köra omkring med rullstol i trappor utan ramp (jag fick hoppa av och försöka ta mig upp bäst jag kunde) eller för den delen i trappor med ramp, eftersom rampen var ganska brant och det måste ha varit tungt. Jag var livrädd att hon skulle falla eller tappa greppet, men det gick bra. Jag hade i varje fall fått en rullstol med fotstöd, det var inte alla som hade. Fanns det inga fotstöd hade man i vissa fall bundit ett stycke förband mellan stolsbenen så att patienten fick sätta fötterna på detta.

Vi kom slutligen fram till hissen, som var ett stycke för sig.

Det fanns två hissar, och dessa skulle utnyttjas av alla: patienter och besökande, sjukvårdspersonal, akutfall, bårar med nyopererade, rullstolar, mattransporter, städning och vad man nu


mer kan tänka sig. Hissarna manövrerades icke av de åkande, utan av en dam som satt på en stol vid knapparna och rökte. Troligen var hennes uppgift att se till att de som behövde prioritet, till exempel akutfall och bårar m.m., faktiskt blev prioriterade, men det var väl frågan om det hela fungerade som tänkt i praktiken. Snarare tycktes det som om de personer damen i fråga kände blev prioriterade, och att hissen därför besökte de nio våningarna i den mest ologiska följd man kunde tänka sig. Ett fall för kaosforskningen? Dock fick jag faktiskt en viss prioritet första dagen såsom akutfall, så ibland kanske det fanns en viss logik bakom agerandet.

På avdelningen blev jag inkvarterad i ett rum som troligen

var avsett för två personer, tillsammans med tre andra. Vi hade egen toalett, eller vad man nu skall kalla det, för det var något av det grisigaste jag sett. Man kunde tro att den inte blivit städad på åratal, där fanns ingen belysning, inget papper eller handdukar (sådant förväntas man hålla sig med själv, även på en akutavdelning), toaletten saknade sits, på väggen bakom toaletten saknades ett tiotal kakelplattor, spegeln var så korroderad på baksidan att man knappt såg något i den, och fönstret gick varken att öppna eller att stänga. Det sistnämnda tarvar en förklaring: fönstret satt fast i en position där det var en öppen springa på cirka två centimeter, men gick inte att rubba åt något håll. Man kan föreställa sig hur kallt (och mörkt) där var på vintern. Senare förstod jag att det här med egen toalett innebar att jag blivit inlagd på ett av lyxrummen, de flesta andra fick dela en toalett ute i korridoren, och den såg ännu värre ut. Mycket värre.


Själva rummet var något bättre, men saknade belysning och ventilation, varför fönstret stod öppet dygnet runt, och det var ganska trångt. På ena sidan av rummet fanns det två vägglampor, som dock inte fungerade, men det var detta som fick mig att dra slutsatsen att rummet ursprungligen var avsett för två personer. Nya lakan fick jag dock, till övriga patienters förtret, men först efter att ha mutat en sköterska med ett paket cigarretter! Till de besökande, som var många, fanns det en stol, övriga fick sitta på sängarna. Att antalet besökare var stort har sin naturliga förklaring. Att vara inlagd på sjukhus i Rumänien innebär att man får viss vård, men inte så mycket mer. Det serveras nödtorftig mat, men bestick, mugg och liknande skall man själv hålla sig med, och det betyder att man blir beroende av hjälp från vänner och släktingar för att tillvaron skall bli någorlunda dräglig.

Jag hade normalt ingen större lust att äta den tilldelade

maten, oftast någon slags böngryta uppslafsad på en djup tallrik, så mina kollegor fick förse mig med mat från till exempel närbelägna McDonald’s! Det framstod som rena gourmetmaten i jämförelse. Till frukost serverades två brödskivor med tillhörande klickar majonnäs (inte smör!) och marmelad, samt te. Inte så lätt för mig som inte hade någon kniv att breda ut med och ej heller någon mugg att dricka te ur. En morgon åt jag McNuggets, pommes frites och Cola till frukost.

De närmaste två dagarna följde strikt medicinering,

bestående av 4 olika piller och två olika sorters sprutor, samt diverse undersökningar (EKG, ultraljud, tomografi, blodstatus m.m.). Sjukhuset hade faktiskt en relativt modern tomograf samt


lite annan halvmodern utrustning, men inte mycket. Medicinen var för övrigt inget man fick från sjukhuset, utan mina kollegor fick springa ut på staden med diverse recept och jaga rätt på ett apotek som hade medikamenterna i fråga. Dock höll sjukhuset faktiskt med sprutor, nålar och dylikt som behövdes för injiceringarna och droppen. Personalen var däremot både kompetent och trevlig, även om endast ett par kunde engelska. Ansvarig läkare stod i kontakt med reseförsäkringens läkare, som uppenbarligen inte hade något att tillägga, utan tvärtom var mycket imponerad av de besked han fick. Troligen beskrev ansvarig läkare inte själva byggnadens status eller toaletternas utseende i telefon. Sköterskorna var både skickliga och trevliga, även om jag efter ett tag tyckte att de var lite väl intresserade av att ta blodprover och ge mig sprutor. En av dem kallade jag ”vampyren” när hon kom och tog ytterligare ett blodprov, och det skrattade hon gott åt.

Platsbrist var ett annat återkommande problem. En ung kille

som låg mittemot mig, och som låg inne efter att ha fått ett helt våningsplan i huvudet (någon tog bort den bärande väggen under en renovering), fann en dag sin säng upptagen av ett akutfall när han kom tillbaks efter att ha varit ute och rökt. Det fanns uppenbarligen ingen plats ledig, utan de hade bara lagt in akutfallet i en för tillfället tom säng, naturligtvis utan att byta lakan vare sig före eller efter. Under tiden akutfallet fick akut vård, och det varade ett par timmar, fick istället den unga killen sitta i sängen bredvid, där det ju naturligtvis låg en annan patient. Så var vi ett tag fem personer, plus besökande, i ett rum avsett för två. Flera sängar var för övrigt svenska, det stod ”Landstingens Inköpscentral” på dem, och flera sköterskor gick


runt i kläder som det stod ”Bohuslandstinget” och liknande på. Jag kände mig nästan som hemma. Eller kanske i Uddevalla.

Min glädje var, av icke helt outgrundliga skäl, stor när jag

efter två dryga dygn kunde lämna sjukhuset och istället återvända till mitt hotell. Jag skulle fortfarande ha sprutor var 12:e timme, men hotellet låg ganska nära sjukhuset så det var lätt att åka dit igen när det var dags. Redan på morgonen samma dag som jag skulle skickas ”hem”, samtidigt som mannen i sängen bredvid också började förbereda sig för sitt uttåg, stod det två personer i korridoren utanför och väntade på att få överta våra sängar. Eftersom ingen av oss kom iväg förrän på efter-middagen blev det en lång väntan, särskilt som jag utgår från att personerna i fråga inte var helt friska. När jag återvände till sjukhuset för att få mina sprutor nästa dag låg nykomlingarna där i samma lakan som vi lämnat dagen innan. Tydligen hade de ingen lust att slänga ut ett paket cigarretter på en sådan detalj som nya lakan.

Efter ytterligare några dagar var det så dags att återvända till

Bukarest. Före avfärd fick jag ett längre samtal med de två ansvariga läkarna, en neurolog och kardiolog. Efter att tidigare i veckan ha mottagit en för dem rätt stor summa pengar under bordet var de väldigt intresserade av min hälsa och använde oproportionerligt lång tid på att förklara och skriva ned allt om behandling, mediciner och förhållningsorder. Det går att få god vård om man bara kan uppmuntra till det på rätt sätt! Nåväl, även utan ”uppmuntran” skall jag inte klaga på dem, men efter underbordsförhandlingarna fick jag ren VIP-behandling.


Så slutade det hela med att jag satt hemma i min lägenhet i Bukarest med en drös mediciner, men behandlingen hade i varje fall avsedd effekt. Och som jag skrev inledningsvis, jag hade anledning att bli förvånad både positivt under negativt under denna tid!


Om ädel skrifvkonst och elektriska fenomen

Ibland är det inte nödvändigt att bege sig ut på långa och vådliga färder till andra världsdelar för att få uppleva lite exotisk spänning och strapatser, vilket följande historia vittnar om. Den utspelar sig icke allt för långt från den del av världen som normalt betraktas som civiliserad, nämligen på ett hotell i norra Tyskland.

Det hände sig att jag var på ett möte rörande analyser av

havsvatten, med deltagare från de flesta länder runt Östersjön. Mötet varade i tre dagar, och denna händelse utspelade sig på kvällen före mötets sista dag. Eftersom jag var arbetsgruppens ordförande ingick det i mina plikter att skriva rapporten från mötet, vilket betydde att jag tillbringade en icke helt obetydlig del av kvällarna med att skriva på min dator inne på hotellrummet. Inför sista dagens möte, som skulle avslutas före lunch, var det viktigt att ett komplett rapportutkast fanns att tillgå, så att rapportens innehåll kunde gås igenom och godkännas av alla deltagare redan på själva mötet. Det var tradition i denna slags arbetsgrupper att rapporten skrevs klar redan under mötet, inte efteråt, och det har visat sig vara ett mycket effektivt sätt att arbeta på.


Nåväl, jag satt nu och skrev färdigt de sista delarna av det utkast som skulle gås igenom på mötet nästa förmiddag. När jag började tycka att det var klart var klockan närmare 21.30 på kvällen. Jag insåg att det bästa skulle vara att redan nu skriva ut rapporten på papper, så kunde jag lämna den till en sekreterare för kopiering tidigt på morgonen. På så vis kunde vi få den utdelad när mötet startade klockan 09.00. Det var bara ett problem, jag hade ingen skrivare med mig. Nå, jag bodde ju på ett någorlunda stort hotell, så receptionen borde kunna hjälpa till med den saken. Något egentligt ”business centre” fanns inte, men det måtte väl ändå finnas tillgång till en dator med skrivare på ett hotell?

Hotellets reception låg på bottenvåningen och var ganska

flott, med dyra mattor och med stora guldinramade oljemålningar med jaktmotiv på väggarna. Bredvid receptionen låg en bar där några lågmälda herrar satt och drack något, troligen på firmans räkning eftersom de såg så nöjda ut. När jag tittade in i kontoret bakom receptionen kunde jag se att där stod en dator med en skrivare, saken torde därmed vara klar. När receptionisten visade sig viftade jag med min diskett och frågade om han kunde vara behjälplig med att skriva ut min rapport om totalt 12 sidor på datorn som jag såg stod inne på kontoret. Receptionisten såg ut som om jag hade bett honom att ta ner månen åt mig.

– Tyvärr kan vi inte hjälpa till, sade han, den där datorn är till för hotellet och får inte användas av gästerna.


- Men, svarade jag, jag skall inte använda den själv, jag vill bara ha hjälp med att skriva ut 12 sidor, och om det behövs kan jag naturligtvis betala för pappret. – Det går inte, sa receptionisten med ett nekande tonfall, hotellets regler är sådana och det kan jag inte göra något åt.

Hr. Receptionisten talar i telefon

Jag gav förstås inte upp så lätt, utan frågade ännu några

gånger om det inte gick att göra något för att hjälpa mig, med argument som att det var mycket viktigt för mig att få den här utskriften och så här sent på dagen var inga bibliotek eller affärer öppna där jag kunde få hjälp med utskrifter - dessutom spöregnade det ute så det vore inte så kul att ränna runt och försöka få hjälp på något annat ställe ute på stan. Men icke. Att få något utskrivet på hotellets skrivare var fullständigt och uppenbart uteslutet - ett regelbrott - därmed basta!

Med oförrättat ärende fick jag återvända upp på mitt rum,

medan jag funderade på om det fanns något ställe öppet eller kanske något större hotell i närheten dit jag kunde gå - men så


fick jag plötsligt en idé! Det här skulle nog kunna lösas på ett smart sätt ändå, utan att jag behövde ge mig ut i regnet.

Datorn plockades fram igen, startades upp och kopplades in

på telefonlinjen. Det jag kommit på var att hotellet naturligtvis hade en faxmaskin, numret stod i varje fall på visitkorten, och min dator var ju utrustad med ett faxmodem! Jag kunde sända rapporten som ett fax till mig själv på hotellets nummer!

Sagt och gjort, hotellets fax blev uppringd och rapporten

faxad med attention: M. Bertilescu, rum 414. När det var klart gick jag triumferande ner i receptionen och frågade om det inte möjligtvis hade kommit ett fax till mig nyligen? Jodå, det hade det, 12 sidor plus ett försättsblad. Vilket märkligt samman-träffande att det var precis lika många sidor som jag nyss bett om att få skriva ut på hotellets skrivare. Jag måste ha sett otroligt nöjd ut.

Receptionisten bara stirrade på mig när jag gick tillbaks upp

på rummet med min rapport utskriven och klar. Han funderar nog ännu idag på om det var samma sidor som jag hade velat skriva ut lite tidigare, eller om det var en ren slump att jag fick ett fax 5 minuter efter att han hade vägrat att hjälpa mig. Om ni läser detta, Herr Receptionist: det var ingen slump!


Hvarför den spanska tuppen enbart gal om sommaren

Vid en av mina resor genom det soliga Spanien lärde jag känna ett spanskt par nere på sydkusten. De bodde och jobbade i en mindre stad nära Torremolinos, där de ägde ett gammalt men trevligt gårdshus nära stadens centrum. Staden hade en lång och fin badstrand och en inbjudande strandpromenad med ett antal mindre restauranger och barer, och drog därför till sig många turister om sommaren. På vintern var staden mer eller mindre död, den fasta befolkningen drog sig tillbaks till sina hus, lite längre upp i staden, och nere vid strandpromenaden var det mest tomt och öde. Särskilt många övervintrande nordbor fanns det inte just här, det hade inte byggts moderna lägenheter av det snitt som nordeuropeiska pensionärer normalt efterfrågar. Det par jag lärt känna i staden försörjde sig huvudsakligen på att sälja tuppar.

Paret i fråga hette José och Maria, och var väl i 30-årsåldern

när jag lärde känna dem. De hade inga barn, men var väldigt sociala och trevliga, kanske något som utomstående skulle betrakta som typiska spanjorer: de var öppenhjärtiga och gästvänliga, pratade mycket, sov länge på morgonen och satt


uppe halva natten och drack rödvin och rökte. Siestan på eftermiddagen var naturligtvis helig för dem.

I sitt vitmålade gårdshus hade de en liten verkstads-

avdelning med en affär där de sålde tuppar. Det vill säga målade trätuppar som de skar ut och målade i starka färger. Jag är inte helt säker på om detta var något typiskt för trakten, eller något som de själva hittat på, men tupparna var i varje fall trevliga. De kom i olika färgkombinationer - enligt José och Maria beroende på vilken sinnesstämning de var i när de målade - och i storlekar allt från 2-3 cm till närapå naturlig storlek. En modell av lagom fickstorlek, lätt att transportera hem, var tydligen den mest populära.

Försäljningen av tuppar försiggick alltså i samma lokal som

också inhyste verkstaden. Den hade en ”personalingång” mot gården och en blå dörr ut mot gatan, omringad av klättrande rosor, som tjänade som affärsingång. På sommaren var affären öppen från elvatiden på förmiddagen till kl. 23 på kvällen, med undantag för siestan (naturligtvis). På vinterhalvåret, när det inte var mer än en knapp handfull turister i staden, fann de för gott att hålla stängt. Vintern ägnades åt helt andra saker som diverse kortare resor för att hälsa på vänner och släktingar, men mest åt ett allmänt filosoferande, kaffedrickande och åt att sova länge och väl. Kort sagt: på vintern gick de i princip i dvala.

När jag kom på besök i början av juni var turistsäsongen i

full gång. Den lilla staden hade åter väckts ur sin vintersömn och sjöd av liv. Barer och restauranger var fulla av både turister och lokalbefolkning, det var som om det även spratt till av liv i


spanjorerna när turisterna återvänt. Affärerna hade dörrar på vidöppen gavel och lockade med sina varor; allt från rent skräp till dyrbara smycken och märkesklockor. Naturligtvis var även tuppaffären öppen och kommersen i full gång.

Affärerna gick av någon anledning oerhört bra, det gjorde de

alltid. De målade tupparna var mycket uppskattade som souvenirer av turisterna, och jag tror till och med att en och annan av lokalbefolkningen var inne och köpte, gärna av de större modellerna. För dem var ju transporten inte något problem. När jag skriver att affärerna av ”någon anledning” gick bra så menar jag inte att det var något fel på tupparna, tvärtom var de trevliga och välgjorda, och ej heller särskilt dyra. Men vem har lust att sätta upp tuppar överallt? Nå, det var tydligen många som hade det.

Jag fick bevittna hur José och Maria arbetade hårt, det var

något nytt för mig. Förutom att ta hand om kunder som kom in i en strid ström i affären och gärna ville diskutera tuppar och tupparnas historia medan de gjorde sina inköp, fick de arbeta mycket med att snida till och måla nya tuppar, så att lagret inte skulle ta slut. Ofta satt de och jobbade till klockan 2-3 på natten, José sågade ut råämnen och sedan hjälptes de åt att snida till dem, med kniv, samt måla färdigt tuppar i all storlekar och färger. De hade knappt, vilket må sägas vara ovanligt för spanjorer, tid att äta, dricka, röka eller knappt ens ta siesta. Det sista var nu inte riktigt sant, för siesta tog de, men den inskränkte sig till högst två timmar mot mer normala fyra.


Det var två saker som förvånade mig en del. Den första var att de faktiskt kunde arbeta så mycket och hårt som de gjorde, det var inte riktigt det intrycket jag fått när jag först lärde känna dem en sen novemberkväll på en bar i Barcelona, inte heller vid mitt första besök hos dem i december senare samma år. Det andra som förvånade mig var att de inte hade jobbat under vinterhalvåret och lagt upp ett större lager av färdiga tuppar, så att de i lugn och ro kunde sälja under turistsäsongen och samtidigt till och med få möjlighet att njuta lite av det normalt sett härliga sommarhalvåret.

En kväll, när de som vanligt satt och jobbade för fullt tryck

långt efter midnatt, dristade jag mig till att ta upp frågan om framförhållning och vinterarbete. Man kan milt säga att detta frö föll på det kalaste av alla ofruktbara hälleberg som någonsin hade skådats.

Deras första reaktion var att brista ut i gapskratt. Ett stort

och långt gapskratt, samtidigt som José dunkade mig i ryggen precis som om jag sagt den roligaste sak i världen. Jag begrep ingenting. Vad var det som var så roligt?

– Men, sa jag sedan, vore det inte en bra idé att jobba några

månader på vintern, så att ni har ett hyfsat lager av tuppar när turistsäsongen börjar? Skulle det inte lösa en del av era problem? Vore det inte bra för affärerna? När de förstod att jag menade allvar slutade de plötsligt att gapskratta, och tittade istället på mig som om jag inte vore klok i någon ända. Nu begrep jag om möjligt ännu mindre. Varför var detta en sådan dum idé?


– Mihael, Mihael, sa José till slut, vad är det för märkliga

idéer du kommer med? Varför skulle vi jobba på vintern? Då säljer vi ju ingenting!

Jag blev helt paff. Så olika kan man alltså tänka, även inom

Europa. Ingen försäljning = ingen idé att arbeta. Det gick inte att få dem att erkänna något annat. Så var det bara. Mina lutheranska argument hade inget att hämta, i deras ögon var det jag som inte var klok som tyckte de skulle arbeta när de inte sålde något.

De njöt därför som vanligt av vintern när turisterna så

småningom försvann, och vem vet, kanske det är så att de hade rätt och jag fel.


En taxiresa af det märkligare slaget När jag vid ett tillfälle avlade en hastigare visit på det

nordliga öriket Island utspelade sig en historia som så här i backspegeln är ett trevligt minne, men som startade på ett olyckligare sätt. Efter att ha arbetat ombord på ett fartyg en tid anlände vi en morgon i Reykjaviks hamn. Det är alltid ett sällsamt skådespel att komma iland efter en tid till sjöss, och Reykjavik är en stad att minnas på många sätt. Förutom att staden påminner om en del om svenska västkusten och är lika ren och luften lika frisk som ryktet förtäljer, finns här ett sjudande nattliv av oanade dimensioner. Islänningarna är heller inte de som spottar i glaset, och enligt gammal sed kastas gärna skruvkapsyler till spritflaskor ner på golvet och stampas sönder efter öppnandet så fort det är något som bara påminner om fest. Det finns ingen möjlighet i världen att den kapsylen någonsin skall på igen!

Vid detta tillfälle hade jag, tillsammans med 3 kollegor,

bestämt att vi skulle ta en utflykt och bese några av de mest berömda och närbeliggande attraktionerna, såsom Geysir, Tingvalla samt det mäktiga vattenfallet Gullfoss. Det fanns dock inte någon arrangerad tur som riktigt passade vårt schema, så vi


hörde oss för om det inte kunde gå att hyra en taxi över en dag för att köra oss runt. Jodå, det skulle inte vara några problem.

Några isländska kollegor rekommenderade en särskild

taxichaufför som var känd i hela Reykjavik, ja kanske på hela Island. Det var en jättelik kille i 55-årsåldern som hade en stor jänkare av något slag som taxi. Alla andra taxibilar var rätt små, liksom chaufförerna verkade det som, och det tycktes om inte annat lite bekvämare att åka runt i en stor jänkare än i små japanska bilar på landsbygdens dåliga vägar. Den enda vägen utanför städerna som är asfalterad är vägen mellan Reykjavik och Keflaviks flygplats, resten är grus eller hjulspår. Sagt och gjort, vi fick tag i jänketaxin och gjorde upp med chauffören om en resa påföljande dag.

Det började bra. Vi susade iväg i lagom tempo och njöt av

bilens mjuka fjädring på de steniga vägarna. Utsikten var ömsom hänförande med fjälltoppar och glaciärer, ömsom märklig med rena månlandskapet utanför bilen. Får som betade bland stenarna - hur kan de klara sig på de fåtal grässtrån som sticker upp här och där? När vi började närma oss Tingvalla ryckte det till lite i bilen i en uppförsbacke. Jag tänkte inte så mycket på det, men efter en liten stund ryckte det till igen, och bilen tvärstannade. I exakt samma ögonblick började det regna, nästan rakt från sidan eftersom det blåste.

Chauffören beordrade ut oss i regnet. Detta var i tidsåldern

innan mobiltelefoner blivit var mans egendom, så vi kunde inte ringa efter hjälp. Däremot var det, enligt chauffören, "inte


särskilt långt" till ett ställe där det fanns telefon. Dit tyckte han att vi skulle putta bilen. Själv satte han sig bakom ratten.

Vi satte mödosamt igång att putta bilen i den lätta

uppförsbacken i regnet. Bilen, som nyss hade varit bekväm och mjuk framstod helt plötsligt som ett tungt, otympligt och vidrigt monster. Vägen var lerig och hal och regnet strilade ner i ansiktet på oss när vi kämpade. Chauffören framstod som genom ett trollslag som äckligt fet där han satt i lugn och ro bakom ratten och lyssnade på bilradion. Vi förbannade honom och hans blytunga bilvrak. Ful och motbjudande var han, och dessutom skitig under naglarna och rödmosig i ansiktet. Ett riktigt svin. Vi slet, svettades, frös och svor om vartannat.

Efter en stund, eller var det kanske en evighet, närmade vi

oss en kyrka. Det var tydligen där telefonen i fråga skulle finnas. Med en sista ramsa svordomar och andra otryckbara eder rinnandes ur våra dreglande käftar baxade vi fram bilen den sista biten, tills den med ett avslutande gnissel blev stående utanför kyrkan. Andfådda och stönande raglade vi in i kyrkan och slog oss halvdöda ner i bänkarna medan chauffören gick in i ett rum innanför och ringde efter hjälp. Vi tävlade i att hitta på kränkande namn på den tjocke chauffören med sitt stripigt flottiga hår, och var i det närmaste redo att strypa honom när han skulle visa sig igen. Om han nu vågade. Då började plötsligt kyrkorgeln att spela.

Ur orgeln strömmade den mest fantastiska Bach vi hört, den fyllde hela kyrkan och våra upprörda sinnen kom snabbt till ro. Vi tittade upp för att se vem som spelade, och vad fick vi se: vid


klaviaturen satt chauffören. Där satt alltså den person vi nyss varit beredda att ta livet av och spelade den mest underbara musik man kan föreställa sig. Vi skämdes som hundar över alla våra svordomar och elaka tillmälen, och tackade vår lyckliga stjärna att vi inte sagt något så att han hade hört det. Allt var förlåtet - spela mer!

Konserten pågick i minst en halvtimme, och avbröts därefter

abrupt när det kom in en bilmekaniker genom kyrkdörren och frågade efter bilnycklarna. Nu var vi istället nära att strypa honom, den person som hade fräckheten att klampa in och avbryta vårt lyssnande, men insåg ganska snart att det kunde vara lite oklokt när han nu hade kommit för att fixa bilen. Detta lyckades han också med, och vår färd kunde fortsätta över de isländska vidderna. Det blev ingen mer Bach under resan, men vi fick heller inga fler problem med bilen, så det kanske jämnade ut sig. Dock såg vi på vår chaufför med andra ögon efter denna händelse.


Om ryskt spionage på högsta nivå

Såsom varande forskare inom kemi hade jag och mina universitetskollegor, redan under den gamla sovjettiden, tämligen intensiva kontakter med ryska forskare inom allehanda områden. Professorer från universitetet var en av de få privili-gierade grupperna som hade vissa möjligheter till kontakter med väst, och som till och med ibland fick lov att åka på konferenser i utlandet. Visserligen ständigt åtföljda av en politisk officer som kollade att de inte begick några oegentligheter eller uttalade något ofördelaktigt om Sovjetunionen, men ändå.

Den här gången var det dock vi som besökte Ryssland. En

konferens om Svarta havets kemi anordnades i Leningrad, som ju S:t Petersburg hette på den tiden, och vi var fyra personer som åkte dit. Efter sedvanlig tullbehandling, ovänlig men bestämd, samt transport i stora svarta Volgabilar inkvarterades vi på ett flott gammalt hotell, som mer påminde om tsartidens Ryssland än sovjettidens Ryssland med sina gobelänger, oljemålningar och kristallkronor. Leningrad lyckades ju för övrigt behålla stora delar av sin forna prakt även under sovjettiden, och har alltid framstått mer västorienterat än till exempel Moskva.


Gästfriheten var, som alltid på den här tiden, generös men väldigt intensiv och utan möjligheter att förhandlas bort, det vill säga vi fick all hjälp vi behövde men lämnades inte i fred en sekund, utom när vi lyckades stänga in oss på hotellrummet. Utlänningar skulle bara inte röra sig på staden ensamma, någon var alltid med oss. Gud vet vad de förväntade sig skulle inträffa om vi gick ut ensamma, men det kunde självklart hända att vi råkade prata med någon på staden utan att samtalet avlyssnades av en behörig person, och det vore naturligtvis inte bra. Misstänksamhet mot allt var ett adelsmärke för den dåvarande inställningen. Efter att ha läst historien nedan kan läsaren dock rätteligen ställa sig frågan om vem som var mest misstänksam, ryssarna eller vi.

Interiör från hotellets överdådiga matsal


Vi diskuterade ofta, och skrattade gott åt, den intensiva uppvaktning vi fick, min rumskamrat och jag. Det var i det närmaste omöjligt att sticka näsan utanför dörren utan att någon av våra värdar kom sättande och undrade vad han kunde hjälpa till med. Efter ett tag tyckte vi nästan att de var lite väl kvicka med att komma rusande. Ett par gånger hände det att vi diskuterade om vi inte skulle gå ner till baren och ta en drink, och när vi öppnade dörren stod där en kille utanför och väntade på oss. En kväll när vi tyckte att det nog började bli dags för middag knackade det på dörren ett par minuter senare och en av våra värdar stod där och undrade om vi inte ville äta snart. Var det möjligen något som inte stod rätt till? Hur kunde de vara så på alerten? Det var något som inte stod rätt till!

I känd filmstil diskuterade vi tyst, med duschen på för fullt,

möjligheten för att vårt rum var avlyssnat. Hur kunde man annars förklara att de tycktes veta om våra planer nästan innan vi hann uttala dem? Vi bestämde att vi, under det att vi pratade om något helt annat, skulle söka efter dolda mikrofoner i rummet. Min kollega kikade bakom skåp och byråer, i lampskärmar, under bord och i telefonluren, medan jag kröp omkring på golvet och letade under sängen, under stolarna och under elementen. Vi hittade inget misstänkt, inte förrän jag lyfte på mattan som låg mitt i rummet. På golvet fanns en metallplatta på cirka 1 gånger 1 decimeter fastskruvad!

Saken var klar, det fanns ingen logisk förklaring till varför

en metallplatta skulle vara fastskruvad mitt på golvet. Nu skulle vi nog visa dem att oss spionerar man inte på hur som helst! Trodde de att vi var födda bakom en ladugård, eller vad?


Kollegan hade en fickkniv med skruvmejsel, och satte genast i gång med att demontera skruvarna.

Spänningen var olidlig, och vi var upprymda som barn. De

bastanta skruvarna åkte upp med oväntad fart, och det gick bra ända tills den sista skruven nästan var uppe. Då hördes ett förfärligt brak från våningen under.

Vi tittade frågande på varandra. Hade detta brak något

samband med vårt skruvande? Bäst att försiktigt tassa ned och se vad som hänt. Och visst hade det hänt något. En stor kristallkrona i matsalen under hade brakat ned på ett bord! Förvirringen bland personal och hotellgäster var total, men ingen människa tycktes ha kommit till skada under den nedfallande kronan. Våra skruvar på golvet var inget annat än kristallkronans fäste!

Diskret men snabbt rusade vi upp på rummet igen, satte

tillbaks platta och skruvar och lade tillbaks mattan. Efter ett par minuter kom en person från hotellet upp och ville titta lite i vårt rum. Det gick inte att se att vi skruvat upp skruvarna, men vårt dåliga samvete gjorde ändå att vi kände oss tvungna att erkänna att vi kanske råkat pilla lite på dem. Det vore ändå svårt att få det till att fyra rejäla skruvar på ett fäste till en stillahängande kristallkrona skulle ha skruvats ur av sig själv. Hotelldirektören fäktade med armarna och såg uppgiven ut, men eftersom vi var utlänningar och gäster sträckte han sig inte längre än så.

Vi slapp betala något för kristallkronan, som endast blev

måttligt skadad, men det var många som undrade varför vi satt


igång med att skruva upp fyra skruvar i golvet? Våra förklaringar var nog rätt krystade, men gick mest ut på att vi inte hade något annat att göra och var intresserade av rysk byggnadskonst, varför vi gärna ville veta mer om hur hotellet var konstruerat. Vi undvek i varje fall mycket bestämt att nämna något om sökande efter eventuell avlyssningsutrustning på hotellrummet. Våra värdar skrattade gott åt dessa nyfikna utlänningar, men det är svårt att säga vad ryssarna egentligen tänkte och trodde om vårt tilltag. Vi var i varje fall goda vänner även efter denna händelse, möjligen med undantag för hotelldirektören, som tittade lätt misstänksamt på oss. Troligen undrade han vad dessa galna vetenskapsmän skulle hitta på härnäst.

När vi efter ett par dagar lämnade hotellet sade vi farväl till

”babuschkan”, en äldre dam som alltid satt bakom en disk på vårt våningsplan och höll reda på när gästerna gick in och ut. Det var nog snarare hon än avancerad rysk avlyssnings-utrustning som var förklaringen till att våra värdar så snabbt fick reda på när vi var på väg ner till baren.


Huru azererna bedrifva sina hafsundersökningar

Besöket på ”State Institute for Hydrography” i Azerbajdzjans huvudstad Baku i maj 2000 var egentligen mest en ren artighetsvisit, även om vi också hade ett förslag att lägga fram. Vi arbetade sedan en tid tillbaka med ett EU-sponsrat projekt som gick ut på att uppgradera vissa laboratorier inom ”State Committee for Ecology”-systemet. Dessa laboratorier hade ansvaret för att övervaka vattenkvaliteten i floder, sjöar och precis invid kusten, medan ”State Institute for Hydrography” var ansvariga för de öppna vattnen i Kaspiska Havet. ”State Institute for Hydrography” var alltså egentligen landets marina forskningsinstitut.

Baku är i många stycken en märklig stad. Å ena sidan har

den ett mycket stolt förflutet - viktig handel har försiggått här i många århundraden eftersom staden ligger längs en av rutterna på ”Sidenvägen” från orienten till Europa, och man har länge varit ett mycket viktigt centrum för oljeutvinning och har en stor hamn. Staden var faktiskt Sovjetunionens tredje största. Men man ser också grova spår i staden efter den ryska


”moderniseringen” - fula byggnader av gammalt stalinistiskt snitt, dåligt byggda och till stor del mer eller mindre förfallna.

Stora delar av befolkningen är fattig, oljeinkomsterna

försvinner till oljebolagen eller sugs upp av presidentens närmaste familj. Gamla, till stora delar uttjänta, oljefält nästan inne i centrum av staden bidrar inte direkt till platsens skönhet. På lite avstånd kan Baku dock se riktig fin ut, särskilt sedd från vattnet en solig sommardag ger den nästan samma intryck som den franska Rivieran. Befolkningen är trevlig - ett broderfolk till turkarna, muslimer, men inte mer religiösa än vanliga svenskar. Och vodka, eller lokal champagne eller lokala viner, dricker de gärna. Nåväl, där satt vi nu några stycken, danskar, tyskar och jag, och försökte prata med de ansvariga på det marina forskningsinstitutet genom tolk.

Efter att ha arbetat med laboratorierna inom ”State

Committee for Ecology” ett tag insåg vi att den budget som var avsedd för att uppgradera laboratorierna inte skulle räcka till allt som vi borde göra. Antingen skulle vi bli tvingande att ge upp vissa analyser eller att strunta i några laboratorier. Det var då vi fick idén att ta kontakt med det marina institutet.

Vi visste att de hade ansvar för en hel del mätningar som vi

skulle få svårt att utföra, och därmed skulle det vara en mycket god idé att samarbeta om analysverksamheten, så att vi inte behövde ha flera laboratorier arbetande parallellt med varandra, utförande samma (dyra) analyser. Vi förstod också att det marina institutets budget måste vara klart begränsad, och att de


också borde ha problem med vissa analyser. Det var alltså helt upplagt för ett samarbete med ömsesidiga vinster.

Hamnen i östra Baku

Avdelningschefen för laboratoriedelen tog emot oss artigt,

men lite reserverat. Han var en proper men lite blek man i 50-årsåldern, klädd i typisk, lite gammalmodig och färglös, öststatskostym med en intetsägande slips till den beiga skjortan. Vi fick först en rundvandring på det relativt stora laboratoriet, och kunde konstatera att maskinparken inte var den mest moderna, att väggarna var målade i en utomordentlig tråkig färg av obestämbar kulör, men att det mesta i varje fall verkade


finnas på plats. Det vill säga allt utom personal, för det pågick ingen som helst aktivitet på laboratoriet.

Efter rundvandringen kom vi så in i ett konferensrum och

bjöds på det obligatoriska teet i små glaskoppar, med mycket socker till. Avdelningschefen pratade först lite allmänt om institutet och dess uppgifter, varefter vi kort presenterade vårt projekt.

Som en naturlig fortsättning gick vi över till att prata om de

problem vi hade med att nå alla våra mål i projektet, och förklarade grundligt och väl hur vi tänkt oss att ett framtida samarbete kunde se ut. Bägge instituten skulle fortfarande ansvara för sin egen provtagning, men vi kunde hjälpa varandra med vissa avancerande analyser, och på det viset undgå att behöva dubblera viss dyrbar utrustning. Vi lade verkligen ut texten om hur bra detta skulle vara för alla inblandade, och hur vi hoppades på ett fördjupat samarbete vad det gällde utveckling av nya analysmetoder, tolkning av resultat och så vidare.

När vi avslutat vårt inlägg ställde sig avdelningschefen upp

och i det närmaste skrek: ”Njet!!”. Han avgav därefter en mycket lång och bestämd förklaring som i korthet gick ut på att hans institut hade sitt väl definierade ansvarsområde, nämligen att övervaka hela den azeriska sektorn av Kaspiska Havet från alla upptänkliga synvinklar, och han var minsann inte intresserad av att någon annan lade sig i hans arbete. ”Dessutom behöver vi inget samarbete, eftersom vi ändå producerar utförliga rapporter som täcker in alla tänkbara aspekter och


parametrar” sa han med stolthet i rösten, och plockade fram en årsrapport över tillståndet i Kaspiska Havet från bokhyllan.

Den rapport han lade fram på bordet var mycket tjock, minst

300 sidor skulle jag tippa. Den var visserligen skriven på ryska, inte azeri, och redan här borde jag kanske blivit lite misstänksam. Även om många fortfarande använder ryska, särskilt inom vetenskap där många ord helt enkelt saknas på azeri, är trots allt azeri det officiella språket, och alla officiella rapporter skall avhandlas på detta språk.

Sällsynt snöfall bland palmerna på Fountains Square, Baku


Dock, när jag bläddrade igenom den maskinskrivna rapporten var det klart att den innehöll i stort sett allt man kunde önska. Där fanns tabeller och grafer över halterna av alla upptänkliga parametrar både på längden, tvären och djupet, samt med tiden över året. En karta visade vilka provtagningspunkter som besökts, och hur ofta. Det var också uppmuntrande läsning. Här genomfördes alltså trots allt många och grundliga undersökningar. Datakvaliteten kunde jag ju inte direkt säga något om, men jag blev ändå imponerad av mängden data och det relativt goda sätt som de presenterades på. Det var då jag tittade lite noggrannare på rapportens framsida.

På omslaget stod med tydliga siffror: 1989. Även ryssar

använder som bekant arabiska siffror, så det gick inte att ta miste på. Rapporten var 11 år gammal. Jag frågade artigt om jag istället kunde få se den senaste årsrapporten. En neutronbomb hade knappast skapat större tystnad efter sig.

Avdelningschefen vred besvärat på sig i stolen och såg ut

som om han just hade druckit upp hela ättiksförrådet. När jag frågat ytterligare ett par gånger kröp dock den pinsamma sanningen fram. Detta VAR den senaste årsrapporten. Efter Sovjetunionens sammanbrott hade man inte producerat några fler rapporter. Vad var så orsaken? Var det ingen som frågade efter data? Jo, det var visst intressant för det nybildade miljöministeriet, det intygade man. Fanns det inte tid att skriva så utförliga rapporter? Jodå, folk hade man gott om, ingen hade någonsin blivit avskedad. Så, varför skrevs inga fler rapporter?


Lösningen på denna gåta var lika enkel som självklar. Efter Sovjetunionens sammanbrott kom det inga mer pengar från Moskva. Man hade helt enkelt inte haft råd att köpa bunkerolja till fartyget. Det hade inte lagt ut en enda gång sedan 1989. Man hade heller inga pengar till nya kemikalier eller gaser som behövdes i laboratoriet. Det fanns inga prover att analysera, man kunde inte utföra de flesta analyser, det fanns inga data att rapportera.

Så enkelt var det.


Om att befinna sig i ett land då presidenten går hädan

I Azerbajdzjan, denna fattiga före detta sovjetrepublik, dock

ack så rik på olja, kaviar och vin, odlas de demokratiska traditionerna icke synnerligen seriöst. Även om landet är huvudsakligen muslimskt vill de gärna framstå som mycket västorienterade och närma sig både EU och USA, men det är mer i ordalag än i handling. Exempelvis förväntas presidentens porträtt hänga på alla institutioner och företag, även privata sådana. Faktiskt hängde det ett stort porträtt även på vårt kontor, ett företag som är helt ägt och styrt av utländska intressen. Vi hade fått reda på att det inte var bra ur skattemässig och tillståndsmässig synvinkel att inte ha ett dylikt konterfej hängande, varför vi fann det bäst att sätta upp ett. Själva porträttet var enkelt att anskaffa, det tillhandahölls av en statlig institution. Under en av mina längre vistelser i landet ifråga fick jag tillfälle att närmare bekanta mig med landets, i våra mer europeiska ögons, tvivelaktiga traditioner på det demokratiska området.

Landets dåvarande president, en äldre man vid namn Heydar

Aliyef (stavning lite beroende på hur man översätter från det


azeriska alfabetet, som skiljer sig något från vårt), var en gammal kommunist som numera kallade sig socialdemokrat eller något liknande, och som suttit vid makten sedan evinnerliga tider. Under sovjettiden var han partiordförande, partiets namn är onödigt att nämna då endast ett var tillåtet, samt ordförande i politbyrån. I början på 80-talet inkallades han till Moskva för att arbeta för KGB, men återvände i samband med Sovjetunionens sammanfall för att, som det hette, ”rädda fosterlandet från sönderfall”. Han lyckades överleva ett antal val, av mycket tvivelaktig karaktär, och satt fortfarande vid makten i början av 2000-talet när jag befann mig i Baku.

Händelse nummer ett var att ett parlamentsval utlystes, det

skall enligt lagen hållas vart fjärde år. Aliyefs parti var naturligtvis storfavorit (enligt officiella medier), inte bara i stort sett, utan helt och hållet, helt enkelt det enda tänkbara alternativet. Det fanns, och finns, en icke helt obetydlig opposition i landet, men den tystades ner på ett mycket effektivt sätt. Enligt azerisk lag kan man nämligen inte ställa upp i val till parlament eller presidentpost om man är dömd för brott eller är föremål för brottsutredning. Följaktligen blev samtliga oppositionsledare fängslade på olika grunder strax före valet, och det fanns vid den tidpunkten ingen praktisk möjlighet att organisera om oppositionen, trycka nya valsedlar och dylikt, varför valet i praktiken bestod mellan Aliyefs parti och Aliyefs parti, ingenting annat.

Vallängdernas utseende och innehåll var heller inte riktigt i

enlighet med vad vi är vana vid från europeisk synvinkel. När några av mina medarbetare från laboratoriet kom till


vallokalerna fick de helt sonika veta att de inte stod med på listorna och därför inte kunde rösta. Det var inga böner att be, utan bara att gå hem igen. Ingen vet hur många, eller vilka, människor som råkade ut för samma sak. Man kan, utan att vara alltför paranoid, misstänka att samma sak inte hände Aliyefs kända anhängare i någon större utsträckning. Valet var därmed överstökat. Dags för nästa prövning.

Nästa år var det dags för det av många, i synnerhet

oppositionen, emotsedda presidentvalet. Aliyef började bli gammal och sjuklig, även om han ännu såg väldigt frisk ut på alla stora affischer på staden där han leende intygade att hans enda mission i livet var att arbeta för Azerbajdzjans bästa, och han hade därför utsett sin son till premiärminister, den post som normalt förväntades vara den naturliga språngbrädan till presidentskapet. Dock vågade han inte avgå i förväg och överlåta åt sin son att försöka vinna presidentvalet utan sitt stöd, då han tydligen insåg att oppositionen skulle vädra morgonluft om han visade något som helst svaghetstecken eller dog. Målet var nu att sonen skulle överta presidentposten, att dö fick vänta. Han låg på sin dödsbädd, men vågade inte ens kasta in handduken före valet. Eller gjorde han det?

Några månader före valet var han så dålig att han flögs över

till en klinik i USA. Azerbajdzjan hade stött USA under Irakkriget, visserligen mot löften om bistånd i form av pengar och annat, men nu var det tydligen dags att återgälda denna skuld. Den döende presidenten flögs därför över till USA under pompa och ståt. Enligt mycket intensiva och envisa rykten dog han också kort därefter, men något dödsfall blev aldrig bekräftat.


Han fick helt enkelt inte dö innan valet var överståndet, utan var fortfarande president.

Heydar Aliyef vinkar farväl?

Presidentvalet kom och gick, och sonen lyckades vinna med

förkrossande officiell majoritet, efter det att mina vänner från laboratoriet åter blivit nekade att rösta, då de inte stod med på listorna över röstberättigade. Alla betydande oppositions-kandidater satt naturligtvis i fängelse, utan att någon riktigt visste varför. Utgången var därför inte helt överraskande för den neutrale betraktaren.

En vecka senare satt jag och åt lunch på en märklig

restaurang, en rätt flott och trevlig pub, som låg mitt ute i ett


stenigt ödeland med närmaste granne några kilometer bort, när plötsligt diverse reportage och bilder på gamle Aliyefs levnadshistoria började visas på lokala TV-kanaler, konstant och utan avbrott. Det var bilder på Aliyef skakandes hand med Sovjetunionens ledare, Aliyef på besök hos Bush, Aliyef inspekterande oljeplattformar, Aliyef i uniform under något krig. Det var mycket uppenbart att Heydar Aliyef nu officiellt avlidit på sitt sjukhus i USA.

Nu vidtog en aktivitet som sällan skådats i detta land, där

det normalt inte sker så mycket. En veckas landssorg proklamerades. En större folksamling uppstod utanför presidentpalatset, även om jag aldrig riktigt lyckades förstå om majoriteten kommit för att sörja eller för att försäkra sig om att fanskapet verkligen var borta. Ett större hav av blommor växte dock snabbt upp, och blomsterprakten var det sannerligen inget fel på. Alla kommersiella inrättningar i landet fick order om att hålla stängt under landssorgen. Detta gällde inte bara nöjesställen som restauranger och barer, utan alla företag överhuvudtaget. Dock gällde det inte om man betalade en särskild avgift, då fick man hålla öppet! Djupare sträckte sig inte landssorgen. Avgiften i fråga var tydligen hög, ty nästan allt var stängt, dock fanns det ett par restauranger som var öppna, så vi kunde få något att äta på kvällarna. Vårt laboratorium höll också öppet, men vi stod mer eller mindre och väntade på att någon tjänsteman skulle dyka upp och beordra oss att betala eller stänga. Inget sådant hände dock, kanske låg vi alltför avskilt en bit utanför staden för att någon skulle bry sig.


Kroppen forslades snabbt över från USA för begravning, och anlände bara något dygn efter det att dödsfallet annonserats. Hastigheten varmed kroppen anlände fick ryktena att ta ytterligare fart: i verkligheten hade han varit död i ett par månader och kroppen förd över till Baku för länge sedan, annars kunde det inte gå så fort. Hur det än var med detta, så nog gick det med förvånansvärd hastighet alltid. Eftersom jag bodde i en lägenhet nära stadens största moské fanns det ytterligare överraskningar på lut.

Folk samlas utanför presidentpalatset i Baku

Nästa morgon, alltså samma dag som Aliyef skulle begravas

på kvällen, bankade det mycket bestämt på lägenhetsdörren klockan halv sju på morgonen! Jag undrade vad det var, och


ville egentligen inte öppna, man vet aldrig vad det är för märkliga typer som kommer, indrivare av gasräkningar och dylikt brukar dyka upp ibland, men knackningarna slutade inte. När jag tittade ut genom dörrögat såg jag att ett par trafikpoliser stod utanför. Trafikpolisen i detta land är suspekt, korrupt och har som enda inkomstkälla att bötfälla oskyldiga bilister, men de är i övrigt rätt ofarliga, och jag öppnade därför dörren. (Jag kommer i detta sammanhang att tänka på en historia, en av de första gångerna jag var i Baku. När vi var på väg in till staden från laboratoriet stod plötsligt en trafikpolis med sin lilla patetiska Fiat 124-liknande bil och vinkade in oss. Vår chaufför vägrade dock att stanna, istället svängde han bara ut i mitten av vägen och körde förbi! Vi utlänningar blev naturligtvis ytterst förvånade och frågade varför han inte stannade när polisen gav tecken, men han förklarade lugnt att om han stannade skulle de bara begära böter för någon påhittad förseelse, och det hade han inte lust med. Polisen brydde sig heller inte om att vi inte stannade, de försökte bara stoppa nästa bilist istället! När jag senare själv var ute och körde tillämpade jag samma taktik då trafikpoliser försökte stoppa mig, och det fungerade!).

Trafikpoliserna utanför min dörr lyckades via diverse

gestikuleringar och miner, de kunde naturligtvis ingen engelska, tala om för mig att min Landrover måste flyttas, eftersom gatan skulle asfalteras om! Liket skulle nämligen köras genom staden upp till moskén, och då måste alla vägar vara nyasfalterade, inga gupp eller hålor, det vill säga det normala tillståndet för en gata i Baku, fick förekomma. Troligen berodde detta på att man var rädd att liket skulle vakna upp om likbilen körde i ett alltför stort hål. Något annat skäl kunde jag inte se, utom möjligen att


begravningen, inklusive likfärden, skulle direktsändas på television och att bilderna säkert skulle kunna ses i många länder. I vilket fall som helst var det hela sensationellt, då nyasfalterade gator är ungefär lika vanliga som omutade poliser i detta land. Det blev till att gå ut och flytta bilen. Asfaltbilarna stod redan och puttrade i gathörnet.

På eftermiddagen samlades en hel del folk runtom i staden

för att se kortegen med likbilen köra upp till moskén. Jag tittade själv på TV och när jag såg att bilen närmade sig gick jag ut med kameran och tog ett par bilder. Närvarande åskådare såg närmast blaserade ut, men trafikpoliserna stod i givakt när likbilen fräste förbi i förvånansvärt hög fart. Tydligen ville man att den nu döde presidenten skulle fortsätta med sina gamla vanor: när presidenten skall förflytta sig i Azerbajdzjan stängs nämligen all trafik av i god tid, helst 15-20 minuter i förväg, och alla blir därefter tvungna att sitta och vänta för att så småningom se presidentens stora svarta bil svepa förbi i ohygglig fart. Finns det något säkrare tecken på att ett land inte är demokratiskt än att gatorna fullständigt stängs av för att presidenten bara skall förflytta sig från punkt A till punkt B? Denna vana att stänga av staden och blåsa på i full fart hölls vid liv även efter presidentens död.

Frågan är varför, han hade ju knappast bråttom där han låg i

sin kista. Men vanor och traditioner är naturligtvis inte till för att brytas.


Huru öl blifver serfverat i Baku

Vi anlände till Azerbajdzjans huvudstad Baku ganska sent

en oktoberkväll, firmans VD och jag. Resan med Lufthansa från Frankfurt gick bra, planen är bra och servicen är god. Jag fick dessutom se något helt nytt, chefen läsandes en vanlig kriminalroman. Jag som trodde att han ALLTID arbetade. Att komma fram var alltså enkelt, men att lyckas passera alla märkliga kontroller på flygplatsen är en konst i sig. Då skall man ändå hålla i minnet att det tycks enklare att komma in i landet än att komma ut.

När planet landat rusade alla ut så fort de kunde, väl

medvetna om att det gäller att komma så långt fram i de olika köerna som möjligt. Visum måste man ha, men det var det ingen som hade. Inte när vi kom till flygplatsen i varje fall. Antalet azeriska ambassader i Europa är mycket begränsat, och det är normalt alldeles för besvärligt att skaffa visum på förhand för att någon skall bry sig om det. Alltså gäller det att skaffa sig ett visum på plats, och faciliteter för detta finns på flygplatsen. Dock var det inte så enkelt att vi bara kunde ställa oss i visumkön och få ett visum, inte då. Varför göra saker enkla när de kan krånglas till?


Först fick vi stå i en lång kö fram till en disk som var märkt ”No visa”. Lägg märke till att orden "kö" och "disk" är i singular. Det enda som hände där, när vi väl kommit fram till luckan, var att en själsligen frånvarande person i uniform tittade igenom passet för att förvissa sig om att vi verkligen inte hade något visum, varefter han satte en stämpel i passet. Först därefter var det dags att ställa sig i den egentliga visumkön (fortfarande används ordet "kö" i singular). Medan vi stod i kön fick vi fylla i ett papper, i två identiska exemplar, med diverse uppgifter om vem vi var, var vi kom ifrån, var vi skulle bo och vem vi skulle besöka. Dessa lappar, tillsammans med 2 passfoton och 40 dollar i kontanter, överlämnades och stämplades utan frågor, troligtvis skulle man kunna fylla i precis vad som helst, det enda som räknas är att man betalar 40 dollar. Därefter fick vi gå vidare vid sidan av alla diskar utan att någon undrade eller visste om vi verkligen hade ett visum eller inte.

Efter att vi plockat upp vårt bagage var det dags att fylla i en

tulldeklaration med diverse uppgifter, såsom innehav av kontanter, kameror, datorer och andra dyrbarheter, huruvida vi hade med oss "trycksaker eller annan form av informations-bärare" (ingen deklarerar datorer under denna rubrik, innehåller de ingen information?) samt chassinummer och motorstyrka på det fordon vi anlände i. Jag har många gånger tänkt att jag skulle gå fram till piloterna och fråga efter chassinummer och motorstyrka på planet, så jag kunde fylla i deklarationen ordentligt, men det har faktiskt aldrig varit någon som reagerat över att den rutan inte varit ifylld. Deklarationen överlämnades sedan till en man som satt bakom en disk, och som tog emot densamma med en ytterst blaserad min. En gång var det faktiskt


en person som satt där som såg ut som om han läste igenom lappen, men han frågade inte något.

Därefter tog vi vårt bagage och passerade en sista kontroll,

där bagaget genomlystes. Vad de letade efter vet jag inte riktigt. En gång hade jag väskan full med ampuller, vilka naturligtvis syntes med all önskvärd tydlighet i röntgenapparaten. Två gubbar ställde sig och glodde på mig och undrade vad det var, men när jag sa att det var material till laboratoriet godtog de faktiskt detta utan vidare diskussioner!

Nåväl, denna gång var första gången som chefen var med i

Baku, och jag tyckte att jag hade lite ansvar för att visa mina lokala kunskaper, jag hade ju varit där flera gånger tidigare. Vi blev hämtade av vår lokale chaufför, som inte kan ett ord engelska, och som körde oss ut till Crescent Beach Hotel, vilket ligger vid en strand lite utanför staden. Det var rätt sent, närmare 12 på kvällen, men vi bestämde ändå att vi skulle ner och ta oss lite att äta innan vi gick till sängs. På området fanns en restaurang som närmast gick i westernstil eller något liknande med sin träinredning. Lite malplacerat kanske, men oljeborrtornen längs kusten utanför fönstren gav ändå en aning Texasstämning åt det hela. Det låg också en Kafkastämning över stället, men det hade vi ingen aning om i detta ögonblick.

Väl inne i restaurangen fick vi ett bord och beställde

samtidigt varsin öl, den lokala Xirdalan som finns i åtminstone 3 olika styrkor och inte alls är dålig, och började titta genom menyn. Där fanns en del att välja mellan, mest internationell mat men också en del lokala specialiteter såsom grillad stör, och vi


tittade kanske i 10 minuter innan vi hade bestämt oss. Vi hade ännu inte fått något att dricka, så vi upprepade vår önskan om varsin öl när vi beställde fisken. Javisst, sa servitören och marscherade iväg. Så gick ytterligare 10 minuter, men vi hade ännu inte fått någon öl. Jag ropade till mig en servitör och upprepade beställningen. Jadå, sa servitören, och ilade åstad med bestämda, men lite sega, steg.

Restaurangen i fråga - ingen slump att den är tom?

Efter en stund kom fisken, men inget att dricka. Jag undrade

lite sarkastiskt om de inte hade någon öl hemma, men fick bekräftat att de hade de visst, ville jag kanske beställa en? Jodå, det var en god idé, tyckte vi båda två. Så hade jag alltså fått


bekräftat att stället verkligen hade öl, dock fick jag inte bekräftat varför de inte lyckades servera oss någon.

Nu började jag bli lätt desperat, och tyckte samtidigt att jag

som van Baku-resenär skulle kunna fixa detta. Här hade jag snackat vitt och brett om hur trevligt utelivet i Baku kunde vara, och om hur förvånansvärt många hyfsade restauranger och barer det fanns, så fick vi inte ens något att dricka! Jag var ute i baren och snurrade och avgav nya order innan jag började äta, fick nya försäkringar om att det inte var något problem, men förgäves, det kom fortfarande inget där vi satt och åt. Nu var fisken snart uppäten.

Ett sista försök innan maten var slut, tänkte jag, och sprang

ut i köket och sa till om öl. Det skulle ordnas med en gång, blev jag försäkrad. Inget hände. Till slut var vi färdiga och bad om notan, samtidigt som vi beställde varsin öl. Servitören gav närmast intrycket av att inte höra eller förstå vad vi sade, gick sin väg, och självklart hände inget. Chefen såg blek ut. Vi fick notan, beställde öl, fick ett jakande svar, men inget hände. En servitör kom in och tog pengarna, vi beställde öl igen och fick veta att det kommer på momangen, satt kvar en stund, men inget hände. Till slut var det inget annat att göra än att resa sig och gå, utan öl. Helt obegripligt och otroligt. Nog för att det finns en del ställen kvar i Azerbajdzjan där den gamla sovjetiska ”take-it-or-leave-it”-mentaliteten lever kvar, men i allmänhet inte på restauranger, särskilt inte på restauranger som inriktar sig på utlänningar, vilket var precis vad denna gjorde.


Tydligen var det i varje fall andra som lyckats få öl, eller förmodligen ännu starkare grejor, om än troligtvis inte på just denna restaurang. Mitt i natten blev chefen nämligen väckt av att någon för honom helt okänd person stod och skrek utanför hans dörr och sedan började slänga sig på dörren med hela sin tyngd. Dörren bågnade under attackerna när han vräkte sig på den under utstötande av diverse svordomar på något okänt språk. Att det var fula ord gick dock inte att ta miste på. Det visade sig dock att både dörr och gångjärn var av god kvalitet, troligen turkiska, och som tur var höll. I det här läget tyckte chefen att det var klokast att inte öppna, såvitt kan bedömas en helt riktig avvägning, utan fick istället ringa receptionen, som skickade upp ett par vakter för att avlägsna den enträgne besökaren in spe.

Jag undrar fortfarande vad min stackars chef fick för första

intryck av Baku: omöjligt att få in en endaste liten öl på restaurangen, uppföljt av en dåre som försökte vräka sig in genom hotelldörren mitt i natten. Det kunde ha börjat bättre för hans del.


På gränsen till krigets fasor Armenien och Azerbajdzjan är i krig. Så är det, faktiskt,

ännu när detta skrives. Efter konflikten som följde på Sovjetunionens sammanbrott utbröt på tidigt 1990-tal ett krig mellan länderna, som inte var ense om fördelningen av vissa regioner. Man krigade halvordentligt under några år, även om det mest rörde sig om diverse handgemäng i gränstrakterna, tills pengarna började ta slut. Då fann man för bäst att lägga ner själva kriget, det kostade helt enkelt för mycket.

Någon riktig fred blev det dock aldrig, bara vapenvila.

Länderna är alltså fortfarande, när detta skrivs, officiellt i krig med varandra, även om inte ett skott har avlossats på över 10 år. De flesta var nog nöjda när krigandet lades på is, men knappast den miljon människor som kastats ut ur tidigare azeriskt område och numera bor som interna flyktingar i sitt eget land. Jag har sett de hus där många av dem placerats i Baku, och det ser inte kul ut. Hur som helst, det faktum att länderna fortfarande i princip ligger i krig med varandra bör kännas till, när man läser följande historia.

Jag arbetade ett tag i Turkiet, och fick under min vistelse där

en anledning att besöka turkarnas broderland, Azerbajdzjan.


Eftersom det inte var särskilt långt från min inkvartering i Turkiet till Azerbajdzjan bestämde jag mig för att köra bil. Det kunde vara omväxlande att få se något annat än en flygplanskabin på vägen. Enda komplikationen är att den enda logiskt tänkbara rutten går genom Armenien. Dock hade jag förstått att gränsen mellan Armenien och Azerbajdzjan var öppen för överfart på ett par ställen, så jag tvekade inte. Dessutom var det ju inte särskilt långt, och jag hade redan ett giltigt visum instämplat i passet.

Gränsstation mellan Armenien och Azerbajdzjan

Resan genom östra Turkiet gick bra, och jag kom relativt

snabbt in i Armenien utan några problem. Vägarna var inte direkt något att skryta med, men det var inte min egen bil jag körde utan projektets Landrover, så några stenskott och smällar i underredet bekymrade mig inte särskilt mycket. Det var bara att dra på och försöka undvika gropar, getter, får, vagnar och annan kreatur på vägen så gott det nu gick.


Det var först när jag kom fram till gränsen mot Azerbajdzjan

som det började kärva till sig. Den armeniska gränskontrollen passerades utan större problem, även om de närvarande såg ut som om de undrade vad jag höll på med som kom körande i en bil på väg mot fiendeland. Den azeriska gränskontrollen var värre, trots att jag vederbörligen fyllt i tullpappret med både chassinummer och bilens motorstyrka. Detta dög tydligen inte till fullo.

Bilen blev genast omringad av flera uniformerade personer

och jag blev beordrad att stanna motorn, kliva ur bilen och komma med in i byggnaden. Väl där blev jag inföst i ett litet rum med sparsamt möblemang, endast ett bord och en stol i mitten. Väggarna var fula och gråa, och det enda fönstret hade persiennerna neddragna så man varken såg ut eller in. Jag slog mig ner vi bordet och väntade. Strax kom det in en halvtjock figur i polis- eller tulluniform, eller kanske var han militär, tog mitt pass, tittade i det och stirrade på mig med halvt ilsken blick. – Har du varit i Armenien, frågade han till slut. Eftersom jag just kommit körande från den armeniska sidan i bil kan frågan tyckas lite onödig, och jag hade naturligtvis dessutom mycket svårt att neka till detta. – Ja, svarade jag sanningsenligt, jag har kört transit direkt genom Armenien på väg från Turkiet, utan att stanna på vägen. – Vad har du gjort i Armenien, blev nästa fråga. Återigen kunde frågan möjligen tolkas som lite onödig, eftersom jag just sagt att jag åkt direkt transit från Turkiet. Jag förklarade detta igen, och att stämpeln i mitt pass visade att jag kommit in i


Armenien samma dag. Han såg misstrogen ut, gick iväg med mitt pass och stängde dörren.

Efter en stund kom nästa person in. Han var något kortare

och tjockare än den förste, och hade stor mustasch. Påminde lite om Stalin i både utseende och utstrålning. Han höll mitt pass i handen, och läste intensivt. – Har du varit i Armenien, var hans första fråga. Jag nekade inte till detta faktum, utan förklarade att jag åkt transit från Turkiet. Nästa fråga kom reptilsnabbt. – Vad har du gjort i Armenien? Återigen upprepade jag att jag bara åkt igenom utan att stanna, att jag inte pratat med någon och att jag inte kände någon i Armenien. Han såg missnöjd ut och stängde bestämt dörren efter sig när han gick.

Det tog minst 10 minuter, vilka naturligtvis kändes som en

evighet där jag satt och stirrade på en beväpnad vakt som höll mig under uppsikt, tills nästa gubbe kom in. Han var om möjligt ännu kortare och tjockare än den förra, var knallröd i ansiktet och hade många streck och stjärnor på uniformen. – Har du varit i Armenien, närmast skrek han, och viftade triumferande med passet som något slags graverande bevis. Det fanns inte heller denna gång någon direkt anledning att förneka detta faktum. Historien om direkttransfer upprepades. – Vad har du gjort i Armenien? Hans röst var närmast desperat. Kanske min också, för nu började jag tröttna något på dessa meningslösa frågor. Jag svarade dock så artigt jag kunde för att inte reta upp dem


ytterligare. Han stönade, rev sig i huvudet och lommade iväg. Dörren stängdes igen.

Jag satt där som en idiot och väntade en stund, när jag hörde

steg utanför. Med tanke hur de ankommande personernas kroppsform hade utvecklats så här långt, förväntade jag mig nu att en 150 kg tung dvärg med lika många ordnar som Idi Amin skulle komma in genom dörren, men jag bedrog mig faktiskt. Han som kom in var av ganska ordinär kroppsbyggnad, med undantag av en mycket stor näsa. Första frågan? Någon som kan gissa? Den kom som en kulsprutesalva: – Har du varit i Armenien? Han stirrade i passet och på mig med ett sådant förakt att jag nästan kände mig skyldig till de flesta tänkbara brott, inklusive samtliga utspelade världskrig. Jag lyckades dock upprepa min historia. Nästa fråga: kan någon gissa? – Vad har du gjort i Armenien?

Med numera lätt hes röst berättade jag än en gång att jag bara åkt igenom. Jag visste inte riktigt om jag skulle bli arg eller skratta över denna parodiska tillställning, men gjorde allt för att hålla mig lugn. Han gick.

Det gick ytterligare 10 nervösa minuter. Vad skulle hända?

Nu hade jag suttit här i snart 2 timmar i ett instängt kyffe. Steg i korridoren igen. Vem kommer nu? Dörren öppnades och någon sade något till vakten på azeriska och gick igen. Nu hände dock något till slut. Plötsligt öppnade vakten dörren och pekade åt mig att gå ut. Nu stod helt plötsligt alla närmast i givakt, jag fick


tillbaks mitt pass, stämplat och klart, och grinden öppnades. Bara att hoppa in i bilen och köra iväg! Inga problem längre!

Resten av resan gick nu fort, men jag kom ändå fram till

Baku ganska sent på kvällen. Detta var nästan det största problemet, att köra ute på landsvägarna i Azerbajdzjan efter mörkrets inbrott är alltid osäkert. Inte på grund av rånrisk eller liknande, men på grund av vägarnas beskaffenhet. Det är inte kul att köra ner med hjulen i halvmeterdjupa hålor när man ligger i 70-80 km/h. Den lättnad jag kände gjorde dock att jag och bilen formligen svävade fram över alla gupp och ojämnheter, och fram kom jag till slut.


Om hur rysk kaviar kunna inskaffas och bortskaffas

De flesta läsare torde känna till den delikatess som utvinns ur rommen från olika varianter av störfisken - det som vi i dagligt tal vanligen kallar rysk kaviar eller, i vissa fall, beroende på dess ursprung, iransk kaviar. Som de flesta läsare också torde känna till är dessa korn av störrommen oerhört dyra, och säljs vanligtvis i burkar om 50 gram eller mindre, som man ändå skall betala en smärre förmögenhet för. Även om priserna, på grund av utfiskning och andra orsaker, accelererat på senare år, var de substantiella även när denna historia utspelade sig i början av 2000-talet.

Det är heller inte alltid enkelt att hitta dessa burkar, det är ju

inte något som saluförs i varje lokal Konsumbutik direkt. De flesta människor som bor utanför själva fångstområdena har därför knappast haft nöjet att smaka äkta rysk kaviar, utan får nöja sig med en tub Kalles Kaviar till frukostägget. Det är, kan de som haft sagda nöje intyga, inte riktigt samma sak. Därför var jag naturligtvis intresserad av att undersöka, när jag nu hade möjligheten att tillbringa en del tid i Azerbajdzjan, om och hur man kunde komma över den eftertraktade varan på plats. Innan denna möjlighet dök upp tillhörde jag helt och hållet ”Kalles


Kaviarligan”, men hade nu ambitionen att ta mig ur detta livets träsk och elände så snart som möjligt!

Det visade sig ganska omgående att det fanns

möjligheter, från flera olika angreppsvinklar, att få smaka på rysk kaviar i Baku. Det första tillfället lät inte vänta på sig, utan dök upp på en lokal restaurang, Oscar, redan efter några dagar. Jag var där tillsammans med projektledaren, en dansk, och när jag läste på menyn fann jag till min glädje att kaviar var med som förrätt, och att stör i olika former fanns på menyn som huvudrätt. Särskilt dyrt var det inte heller, om jag minns rätt kostade rysk kaviar som förrätt inte mer än 25 kr, vilket inte var särskilt mycket ens vid denna tid.

Nåväl, jag beställde naturligtvis rysk kaviar till förrätt, och

grillad stör ”Oscar” till huvudrätt. Dansken höll på att svimma, han var känd för att vara relativt återhållsam (milt sagt) med utgifterna i projektet, och tyckte att jag vräkte ut projektets pengar när jag beställde kaviar för 25 kronor. Jag lät honom tycka vad han ville. Jag fick så en någorlunda stor klick rysk kaviar, Beluga är vanligen den enda sorten som serveras i Baku, som sig bör serverad med vitt bröd och smör. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig - var rysk kaviar något att ha, eller skulle det visa sig att det bara är snobbigt nys? Det smakade, till min oerhörda glädje men även förvåning, fantastiskt! Det finns ett stort antal olika sätt att äta rysk kaviar på - min bestämda uppfattning efter att ha provat åtminstone några av dem, är att den avnjuts bäst på ett litet stycke vitt bröd med riktigt smör på. Som dricka duger endast vodka. De som har för sig att champagne passar till kaviar är lika illa ute som de


som tar senap på glassen när det finns björnbärssylt att tillgå. Och vodkan skall smaka riktig vodka och vara kall, det vill säga Absolut Vodka duger inte, den är för mesig i smaken. Rysk, azerisk, ukrainsk, och kanske även billigare svensk vodka, är helt klart att föredra. Jag återvände naturligtvis till samma restaurang flera gånger, och tog för det mesta (dock inte alltid - man skall inte överdriva delikatesser, då förlorar de snabbt sin lockelse!) kaviar till förrätt.

Nästa tillfälle dök upp lite mer oväntat. Det finns några

turkiska restauranger i Baku som nästan har karaktären av snabbmatställen, eller åtminstone enklare restauranger, vid namn Anadolu, där de serverar turkisk mat ”en masse”. Inte dåliga, man får hygglig mat för en billig peng och utan åthävor. Varje söndag serverar dessa restauranger (det finns åtminstone två i centrala Baku) en frukostbuffé bestående av diverse kalla och varma rätter. En tysk i projektet och jag hade bestämt att gå dit en söndagsmorgon, eftersom han hört att frukosten skulle vara av god klass. Det visade sig vara en riktig bedömning.

Vi gick in och började botanisera bland läckerheterna som

stod framdukade, de flesta av någon slags turkisk härkomst eller stil, och plockade åt oss av det som såg bäst ut - ostar, grönsaker, kött, kåldolmar och annat. Tysken lyfte på några olika lock för att se vad som fanns där, och vinkade plötsligt till sig mig med uppspärrade ögon. Under locket på en skål som han öppnat låg det rysk kaviar! Vi sopade genast åt oss ett par rejäla skopor och sprang tillbaks till bordet och började äta. Detta var en överraskning, minst sagt. Vem kunde vänta sig att man skulle finna kaviar på frukostbuffén på en billig turkisk restaurang?


Inte vi i varje fall, den saken är klar. När vi ätit upp gick vi tillbaks och tog resten i skålen. De fyllde inte på mer kaviar så länge vi var kvar, det hade väl blivit för dyrt. Vi klagade ändå inte när vi betalade cirka 30 kronor var och gick därifrån. Så var den söndagen räddad.

När hemresan började närma sig förhörde jag mig hos vår

chaufför om möjligheterna för att köpa kaviar med mig, visste han möjligen om det gick att hitta kaviar, och om den var orimligt dyr? Det visade sig att det var rätt person att fråga. Vi hade alltid misstänkt att han var gammal KGB-man eller något liknande, för att hade berättat att han tidigare jobbat i flera år på


Sovjetunionens ambassad i Syrien, dock inte som chaufför! Hur mycket sanning som låg i våra spekulationer är svårt att säga, men bra kontakter av den mer halvskumma sorten hade han i varje fall (han brukade också rekommendera barer och nattklubbar där det enligt honom skulle finnas ”very good girls”, och visste allt om priser och tillgång). Vi körde ut, han och dansken och jag, till en marknad som låg uppe på en kulle i utkanterna av staden. Det var knappt att hans gamla Volga orkade upp för backarna, men vi kom dit till slut efter att ha kryssat oss fram mellan svartbolmande, stinkande, lastbilar av förkrigsmodell, som hade VERKLIGA problem med att komma upp för de branta vägarna.

Marknaden var full av folk som sålde allt mellan himmel

och jord, mest grönsaker och frukt, men där fanns också avdelningar med verktyg, gamla el-prylar, kött, fisk och annat. Alla ropade efter oss och ville sälja något, men de kunde förstås ingen engelska. Undantaget var en dam som sålde frukt, hon berättade att hon egentligen var engelsklärare på en högre skola, men att hon tjänade bättre på att stå på torget och sälja frukt! Otroligt egentligen, men inte så märkligt om man känner till de statliga lönerna i detta land. Där fanns också en kille, som vår chaufför tydligen kände väl, med ett låst kylskåp mitt bland grönsakerna. Efter att vi hälsat låste han upp kylskåpet - som faktiskt var inkopplat, det kunde man inte alltid lita på i Baku - och tog ut några glasburkar med kaviar, varje burk innehöll 500 gram enligt honom, och det stämde nog rätt bra. Priset angavs till 45 dollar. Han öppnade de olika burkarna och vi fick prova ett litet grand för att se att kaviaren var OK. Jag och dansken köpte så varsin burk och vi åkte nöjda tillbaks till kontoret. Så


kunde jag till slut komma hem till Sverige med 500 gram rysk kaviar i bagaget, något som vid denna tid skulle kostat kanske 15000 - 20000 kr att inhandla på till exempel Kastrup.

Kaviaren gjorde faktiskt ingen större sensation i min

bekantskapskrets, några ville naturligtvis gärna smaka och tyckte också om det, andra brydde sig inte alls om att ens testa. Nåja, jag var väl mest nöjd om jag fick ha den i fred, så det var inte mycket att bråka om. Det visade sig också gå bra att frysa in kaviaren i små portioner, så man behövde inte sätta i sig allt med en gång om man inte hade lust till det. Eftersom jag åkte fram och tillbaks till Baku flera gånger kom jag också hem med ännu en burk varje gång. Kaviaren flödade nu i vårt hus.

Vid ett av tillfällena året efter råkade jag ut för någon

magsjuka i Baku, blev sängliggande några dagar på plats och var inte helt återställd när jag kom hem. Den obligatoriska burken kaviar åkte in i kylskåpet, men jag hade ingen direkt lust att äta någonting, eftersom jag plågades av ständig magvärk. Ingen annan hade heller lust att äta, barnen var för små för att tycka om det, och en slags kaviartrötthet hade insmugit sig i den övriga kretsen. Burken blev därför bortglömd och blev stående i kylskåpet tills jag hade piggnat till igen. Då var det för sent. Kaviaren hade helt enkelt blivit för gammal, och det var inget annat att göra än att slänga ut hela klabbet. 500 gram finaste rysk kaviar från Belugastören rätt ut i soporna! Det var ju tur att jag inte köpt den i Europa till normalt pris.

Jag brukar numera säga att det finns tre klasser av

människor när det gäller kaviarätare, och jag räknar alltså inte


ens in den typ av töntar som över huvud taget aldrig smakat äkta rysk kaviar: den lägsta klassen är de som inte smakat rysk kaviar mer än någon enstaka gång. Lite flottare är de som brukar äta delikatessen i fråga mer regelbundet, särskilt om de själv betalar för det. Dock, de riktiga storfräsarna, de som egentligen räknas, det är de som kastat ut 1/2 kg kaviar i soporna!

Köpa kaviar för att äta? Amatörer!


Om datoriseringens ädla konst Såsom huvudsakligen arbetande med kemiska, och ibland

mikrobiologiska, frågeställningar brukar jag inte särdeles ofta vara direkt inblandad i datorinstallationer och uppsättningar av nätverk för dylika apparater. Dock var jag, vid ett tillfälle i Rumänien, delvis inblandad i ett sådant projekt. Historien visar att saker inte alltid är som de först ser ut att vara, och sensmoralen är att man skall vara öppen även för till synes omöjliga möjligheter (eller snarare: omöjligheter).

Det hela utspelade sig på samma institut som jag avhandlat i

den allra första historien i denna bok, men vid en betydligt senare tidspunkt. Jag var inblandad i ett projekt där vi skulle modernisera laboratorierna, med nya lokaler, nya instrument och ett nytt datorsystem. De fotografier som den minnesgode läsaren fortfarande har för sina ögon från den första historien tjänar som en god illustration till varför denna upprustning hade bedömts såsom nödvändig.

Nåväl, själva upprustningen av laboratorielokalerna drog av

olika skäl ut på tiden, och när projektet började närma sig sitt slut insåg vi att det inte skulle finnas någon jordisk möjlighet att få ställt upp och installerat alla instrument och datorer – lokalerna var ju fortfarande under ombyggnad, och bestod för


tillfället i stort sett bara av väggar. Vi gjorde så gott vi kunde, ställde upp en del instrument till test och packade sedan ner dem igen. Samma sak hände med det nya datorsystemet, som bestod av en server (”huvuddelen”) med en bland annat en databas och fyra klienter (”arbetsstationer”) som skulle placeras ut i de olika laboratorierna. Vi tog upp datorerna och servern, kopplade ihop dem i ett nätverk, installerade alla program och kontrollerade att det hela fungerade som det skulle. Allt visade sig vara i ordning, och hela rasket åkte därför ner i sina orginalkartonger igen, i avvaktan på att laboratorierna skulle bli färdigbyggda. Så såg det fortfarande ut när vi lämnade landet efter avslutat projekt.

Mer än 3 år senare startade ett nytt projekt på samma ställe,

en slags fortsättning på det gamla. Laboratorierna hade nu varit klara i nästan 3 år, och huvudsyftet med det nya projektet var att vi skulle komma tillbaks och se till att allting fortfarande fungerade, och se vad vi kunde göra för att ytterligare utveckla verksamheten. Personalen på laboratoriet började tydligen bli orolig när de fick veta att vi skulle komma, och det med rätta.

Nu, och inte förr, skulle allt plötsligt packas upp och sättas

igång, innan vårt projekt startade. En del instrument stod tydligen uppe, dock i stort sett utan att användas, men mycket var fortfarande kvar i sina ursprungliga kartonger. Personalen kastade sig därför över det som fortfarande stod nedpackat, bland annat datorsystemet och en del analysinstrument, och försökte se till att allt var igång innan vi skulle dyka upp. Det gick lite si och så med den saken, som vi skall se.


Datorsystemet blev uppackat och servern och klienterna blev utplacerade i laboratoriets olika delar. Flitens lampa lös tydligen en kort tid, en ovanlig företeelse på detta ställe. Eftersom det hela hade fungerat fint när vi packade ner det, så borde det logiskt sett också fungera nu. Det kunde man ju också hoppas, eftersom alla garantier naturligtvis gått ut medan sakerna stått nedpackade i cirka 3 år. Men, allt på denna jord är nu inte logiskt.

En dag, just när vårt nya projekt hade startat och vi

fortfarande inte kommit igång med själva arbetet, fick vi en kopia av ett officiellt brev skickat från laboratoriet till den ansvariga ministern, där det stod att datorsystemet inte alls fungerade, och att konsulterna uppenbarligen varit bedrägliga eftersom de påstått att det fungerade! Inte så upplyftande att få något sådant nedtryckt i halsen just vid projektstarten.

Vår egen datorexpert, samma kille som ursprungligen

installerat systemet, erbjöd sig att gå över till laboratoriet för att se vad som hänt. Först ville de inte alls ge honom tillträde till lokalerna, eftersom han inte officiellt skulle arbeta med datorsystemet i det nya projektet! Dock, efter diverse utväxling av noter gick det till slut igenom, och han skulle av nåder få komma dit för att hjälpa till. Han gick alltså dit, satte sig ned vid den första klienten, och slog på strömmen. Mycket riktigt, det gick inte att få systemet att kommunicera varken med servern eller med de övriga klienterna. Laboratoriepersonalen, särskilt chefen, såg mycket nöjda ut. ”Så går det när man försöker lura oss”, såg det ut som de tänkte.


Nåväl, om saker inte fungerar får man väl leta efter felet, tänkte vår man, och började med att kontrollera anslutningen till nätverket. Det visade sig att datorn över huvud taget inte var ansluten till nätverket, där fanns inte ens någon kabel! Hur man nu hade tänkt att den skulle kunna kommunicera med servern utan anslutning är det fortfarande inte någon som lyckats förklara. Men, med en nätverkskabel var i varje fall det problemet löst! Dags att starta upp datorn igen, men nej – det fungerade inte ändå.

Servern nästa, tänkte vår man, var kan den stå? Inlåst i ett

skyddat rum, med separat och stabiliserad strömförsörjning som den borde? Nej, inte riktigt så. Han fann den till slut stående på golvet i ett laboratorium, alldeles innanför dörren till provmottagningen. Och han fann också en bra orsak till varför den inte gick att kommunicera med, den var nämligen inte påslagen! Orsaken till detta var att det inte fanns någon strömstabilisator att tillgå, och eftersom institutet ofta drabbades av strömavbrott ville man inte ha den stående påslagen! Kanske klokt, men det går knappast att förvänta sig att systemet skall fungera om servern är avslagen... Nåväl, även detta problem kunde naturligtvis lösas, det var bara att slå på servern. Tillbaks till klienten. Fungerade det nu då? Nej då, inget svar från servern!

Tillbaks till servern igen – var det något fel på den? Hur såg

nätverket ut här? Då gjordes nästa upptäckt: servern var inte heller inkopplad på nätverket! Det fanns överhuvud taget inte någon nätverksanslutning där den stod! Vår man lyckades med nöd och näppe undgå att svimma när detta gick upp för honom.


Laboratoriet hade alltså klagat på att systemet inte fungerade, när man varken kopplat in klienterna eller servern på nätverket, och dessutom inte hade slagit på servern! Vilka snillen det finns.....

Alltså, ännu ett problem som kunde lösas. En väldigt lång

nätverkskabel skaffades fram, den drogs från servern över ett par dörrar, under några bord och genom en vägg in till ett närliggande rum där det fanns en anslutning. Nu då, fungerade det? Svaret är, kanske något överraskande, ja! Så fort datorerna och servern var inkopplade och påslagna fungerade systemet som det skulle omedelbart och utan några som helst problem. Fantastiskt!

Under de år som gått sedan det första projektet avslutades

hade ingen över huvud taget startat dessa datorer, ingen hade försökt att använda det dyrbara datorsystemet som var inköpt för att göra laboratoriets datahantering enklare, snabbare och säkrare. Och när man väl försökte starta det begrep man inte ens att datorerna måste kopplas till nätverket för att kunna kommunicera med varandra. Ett storslaget stordåd som svårligen låter sig överträffas.

Fast man vet ju aldrig, personalen har kanske fler

överraskningar på lut?


Bedrifter bland branta Bosniska berg

Plats: Bosnien-Herzegovina Aktörer: Jättebabyn Jättebabyns son Fågelskådaren Jag själv Uppgift: Åk runt och besök diverse laboratorier

Denna historia utspelar sig som alla förstår på Balkan, närmare bestämt i olika delar av det land som heter Bosnien-Herzegovina. Lyckligtvis handlar historian inte om politik, landets politik är nämligen så krånglig och obegriplig att den näppe låter sig förklaras, ens av och för bosnierna själva. Vi kan här nöja oss med att säga att på grund av att landet befolkas av tre olika folkgrupper (läs: religioner), som låg i krig med varandra så sent som på 1990-talet, så är situationen inte helt banalt och elementärt enkel till sin natur. Det fungerar dock, och landet är både trevligt och sevärt.

Nåväl, nu skall vi prata om lite roligare saker, åtminstone

roliga då de betraktas på lite avstånd. Jag var i landet för att uppgradera ett antal livsmedelslaboratorier, och jobbade oftast ihop med en mikrobiolog, vi kan kalla honom Fågelskådaren.


Namnvalet är inte helt ologiskt, han hade nämligen ornitologi som hobby. Eller så var det tvärtom, han var ornitolog och hade mikrobiologi som hobby, jag blev aldrig riktigt klok på vilket. Nåväl, nästan inga av laboratorierna låg i Sarajevo, även om det var där vi bodde för det mesta, så vi var tvungna att åka runt i landet med bil. Andra transportmedel kan man glömma, järnvägsnätet är inte särskilt väl utbyggt, och landet är för litet för att hysa ett effektivt inrikesflyg. Situationen försvåras av att landskapet är ordentligt bergigt, det är nästan mirakulöst att man lyckats hitta en plätt att anlägga en fotbollsplan på. Kanske de flesta planer inte är särskilt släta, det kan ju förklara landets normalt halvtaskiga resultat i VM- och EM-kval. Möjligen kan det också förklara avaknaden av inrikesflyg.

Bosnien-Herzegovina är dessutom inte särskilt varmt på

vintern, bergen är oftast minst lika snöiga som i norra Europa. Som alla redan har räknat ut kan bilfärder bli både svåra och vådliga, särskilt som de flesta kör som någon slags självmordspiloter ute på sitt sista uppdrag, och vägnätet bara innehåller en liten stump motorväg alldeles utanför Sarajevo. Resten är vägar som i de flesta andra länder skulle betraktas som lokala cykelvägar, kreatursstigar eller liknande. Här, dock, anses de lämpliga för långtradare i 100 km/tim.

Till vår hjälp hade vi den lokala projektledaren – Jättebabyn.

Det är inte utan skäl han gick under den beteckningen, han var nämligen 2 meter lång och vägde närmare 200 kilo. Alla resor runt i landet skulle företas i hans bil. Han fick ju milersättning, så det var inte tal om att hyra bil, vi skulle åka i hans. Det kunde väl gått för sig, om det inte var så att hans bil var en minst 10 år


gammal Opel skåpbil, bakhjulsdriven och utrustad med något som skulle kunna betecknas som ”afrikanska sommardäck”. Mönsterddjupet skulle INTE ha passerat vid en normal besiktning, om man nu hittade något mönsterdjup alls. Kanske det kunde gå, men bara om en mikrometerskruv fanns att tillgå. Vad säger läsaren om följande spörgsmål: Om man nu söker en passande bil för att ta sig över snöiga berg på små slingrande vägar, letar man då efter en bakhjulsdriven bil med blanka däck? Jag tänker inte ens besvara denna retoriskt ställda fråga själv.

Jättebabyn körde vid några enstaka tillfällen själv, det gick

rätt bra, han körde relativt försiktigt. Enda problemet var att han var tvungen att stanna var 15:e minut eller så. Överdrivet? Nja, inte mycket, faktiskt. Han hade tre olika skäl att stanna, förutom att han ville ha kaffe ibland, och behövde tanka ibland: för det första rökte han som en borstbindare, och klarade sig inte länge utan cigarretter. Eftersom varken jag eller Fågelskådaren var särskilt intresserade av att han rökte i bilen när vi körde, gick han med på att istället ta rökpauser. Ofta. För det andra satt han inte bra i bilen, med sin kroppshydda. Även om bilen var relativt rymlig där fram fick han sitta ihopkrupen som en halvt infälld fällkniv, och detta gjorde att han var tvungen att stanna med jämna mellanrum bara för att sträcka på sig. För det tredje åt han blodtrycksmediciner som var urindrivande, och detta i kombination med att han brukade sätta i sig minst en liter kaffe till frukost gjorde att han blev desperat och måste stanna VÄLDIGT ofta. Han gjorde utan tvekan försök att kombinera de olika typerna av pauser så gott det gick, men det hjälpte bara delvis. Det fanns alltid något skäl till att stanna. Detta gjorde att vi inte tog oss fram speciellt fort.


Nåväl, vid de flesta tillfällen körde istället Jättebabyn Jr, den

20-åriga sonen i familjen. Han var lika lång som gubben, men betydligt smalare. I övrigt såg han ut som en veritabel kopia av sin far. Han behövde inte stanna, eftersom han varken rökte (jo, lite, ibland), åt blodtrycksmediciner eller satt riktigt lika illa som Jättebabyn. Istället körde han som en dåre. För att illustrera detta skall jag dra denna ”historia i historian”: Första gången jag var i Bosnien var inte Fågelskådaren med, vi hade istället en annan mikrobiolog som vi kan kalla Veterinären. Detta namn är inte heller helt ologiskt, han var nämligen veterinär, egentligen. Honom lyckades Jättebabyn Jr knäcka redan på första resan. De var ute och körde över halva landet (en etapp som tog cirka 8 timmar), när det var snö och isigt. Veterinären gillade inte detta och medgav efteråt att han varit lite spänd redan från starten. När de kört en stund tappade de fullständigt väggreppet i en kurva, och höll på att köra av vägen. Då spände sig Veterinären lite extra. Efter ytterligare en stund mötte de plötsligt en bil som kom körande baklänges! Den hade fått sladd alldeles framför dem och kom bara glidande. Veterinären satt nu som en nysträngad fiol i framsätet.

Dagen efter kom han inte ur sängen. Han hade fått ett sådant

ryggskott att jag, efter ytterligare 5 dagar, mer eller mindre fick bära honom till flyget. Det enda som räddade honom vara att han hade med sig några tabletter, kanske hästmedicin eller något, för de var så starka att han sluddrade när han ätit dem. Men han kunde i varje fall komma upp och stå. När vi kommit hem ringde han och meddelade att han går i pension.


Vid några tillfällen var både Jättebabyn Sr och Jr med i bilen samtidigt. Eftersom bägge måste sitta med sätena så långt bak som möjligt, och ryggstöden vinklade bakåt, fanns det ingen plats kvar för benen i baksätet. Jag fick ligga på sidan, med benen uppe på sätet, under de flera timmar långa turerna. Det var värst de första gångerna, för fjädringen var gammal och slog i botten så fort man körde i minsta ojämnhet – och ojämnheter finns det gott om på de bosniska vägarna. Det var ett under att inte min rygg gick sönder den också. Det kanske kommer när jag blir gammal eller nåt..... Efter några månader byttes fjädringen, på projektets bekostnad, och det blev i varje fall lite uthärdligare att sitta där bak.

Vid ett tillfälle var både jag och Fågeskådaren med på

samma gång, vi skulle ned till Mostar och besöka ett par laboratorier över dagen. Jättebabyn Jr körde, och han hade bråttom. Riktigt bråttom. Varför skall jag snart förklara. Bilen misshandlades å det grövsta, han drog till exempel upp den i minst 5000 varv, ofta mer, innan han växlade. Inte undra på att bilen klappade ihop med jämna mellanrum (växellådan byttes faktiskt ut vid ett tillfälle under projektet, även det på projektets bekostnad). Fågelskådaren viskade något om misshandelsåtal till mig. Efter ett tag tyckte Jättebabyn Jr att motorn gick lite varm, och ville kyla av den. Vi var precis i början av en nerförsbacke, så det var utan tvekan ett lämpligt tillfälle att lägga i en hög växel och låta motorn vila. Döm om vår förvåning när han istället slänger in 2:ans växel, när vi ligger i närmare hundra, och låter motorn rusa upp till över 7000 varv en stund. Fågelskådaren höll på att svimma. ”Jag vill bara kyla av motorn” förklarade Jr. Han lyckades inte.


När vi var färdiga med laboratorierna ville Fågelskådaren

gärna titta en stund på den berömda historiska bron i Mostar, den som förbinder den kristna och muslimska delen, förstördes under kriget, men sedemera blev återuppbyggd. Jag hade redan sett bron vid ett tidigare besök, men för Fågelskådaren var det ett unikt tillfälle att se den. Han kanske trodde att det bodde en flock hökugglor på toppen, för han var riktigt angelägen. Jättebabyn Jr lät sig dock inte imponeras, utan förklarade att han måste hem snabbt, eftersom han skulle blanda drinkar till en fest senare på kvällen. Fågelskådaren höll på att svimma igen. Vi hoppade istället in i bilen och rivstartade mot Sarajevo. På vägen såg Fågelskådaren några för honom intressanta fåglar som inte finns i Sverige, och ville stanna lite och ta en närmare titt. Tror ni det gick? Nja, det var inte en lämplig plats att stanna på, tyckte Jättebabyn Jr, ökade farten och satte på bosnisk musik på högsta volym för att komma i stämning till festen på kvällen. Fågelskådaren hatar de flesta sorters musik, tydligen särskilt bosnisk sådan, och höll på att svimma igen.

Och här kommer så en historia inom parentes, från

Makedonien: när vi var ute och körde där klagade Fågelskådaren på chaufförens musik, undrade vad det var för skit han spelade, och bad honom att stänga av. Musiken var inte särskilt attraktiv för det oinvigda örat, det skall sägas. Men, nu var det chauffören som höll på att svimma, och han förklarade prompt, med en mun så snörpt att han såg ut som ett arsle i ansiktet, att det vi lyssnade på var den överlägset mest populära artisten i Makedonien, som alla älskade! Så kan det gå, när inte haspen är på..... Slut på denna parentes.


Bron i Mostar – den fick Fågelskådaren inte se!

Tillbaks till verkligheten: Jag är övertygad om att

Fågelskådaren grät sig till sömns på kvällen, efter att ha sugit i sig en helflaska sprit på 5 minuter. Ingen bro, inga fåglar, och till på köpet högljudd bosnisk musik i bilen. Kan man uppleva en värre dag? Nåja, ännu hade de i varje fall inte lyckats knäcka honom som de gjorde med Veterinären, även om det var mycket nära.



Afdelning 2

Asiatiska iakttagelser

Huru de kinesiska vattendragen blefvo förorenade .................. 88 Kulinariska äfventyr i Kina ...................................................... 94 Exotiska soufvenirer från Mittens Rike .................................. 102 Noter vidrörande vietnamesisk fördelning af arbete .............. 108 Huru man öfverlefver en promenad i Saigon ......................... 115 Huru starka drycker kunna förtäras till maten ....................... 121 Om olyckor och släktskap i det afvlägsna Laos ..................... 127 Medelst pedalkraft i Phnom Penh .......................................... 136 Om vådan af att söka säkerhet i en droskbil .......................... 144 Monsunens inverkan på vägarnas beskaffenhet ..................... 152 Om svårigheter med att finna goda medarbetare ................... 156 Om vådan af att kvarlämna reseffekter hos sina medarbetare 162



Huru de kinesiska vattendragen blefvo förorenade 3:e september:

Chefen för vattenbyråns lokala laboratorium i regionen Handong var nöjd. Han hade just skickat iväg årets rapport över tillståndet i vattendragen i regionen, och han tyckte att han gjort ett gott jobb. Han och hans personal i laboratoriet hade arbetat hårt under året, dels med att samla in vattenprover, och dels med att få dem analyserade med den, trots allt, begränsade utrustning som fanns i till hands.

Inte för att det var något större fel på utrustningen, men en

del saker var 30 år gamla, och en del apparater saknades. Fast det var robusta saker, det måste man medge, tillverkade i Kina efter amerikanska förebilder. En slags piratkopiering på högre nivå. Med ordentliga, gråa, plåtar som höll för åverkan. Man kunde nog slänga spektrofotometern i golvet om man ville, det skulle bli golvet som gick sönder. Visst hade det varit kul med en AAS så man kunde mäta metaller också, men man kan ju inte få allt här i livet. Så mycket visste han. Metallanalyserna skötte man istället inne på det stora provinslaboratoriet i Jinan.

Nåväl, nu var rapporten klar och ivägskickad till

vattenbyråns chef. De flesta värden såg bra ut, de låg under eller i trakterna kring de kinesiska gränsvärden som var uppsatta som


maximalt tillåtna för flodvatten som skulle användas för tillverkning av dricksvatten. Några parametrar låg kanske lite över dessa gränsvärden, men det var knappast någon katastrof. I allmänhet var vattenkvaliteten hyfsad i denna del av Kina, antalet tunga industrier var inte särskilt högt. De flesta årsmedelvärden låg alltså under gränsvärdet, men i rapporten kunde man också läsa följande resultat från floden Yen-Tsi:

Parameter Årsmedelvärde Gränsvärde Totalkväve 13 mg/L 10 mg/L CODCr 22 mg/L O2 20 mg/L O2

Resultaten angavs alltid som årsmedelvärde. I provinsen

fanns det 38 regionala laboratorier med ca 40 provtagningspunkter var. Skulle man skicka in alla resultat till provinsregeringen skulle den fullständigt drunkna i fakta, så årsmedelvärden fick duga.

Not: Totalkväve är ett mått på vattnets innehåll av kväve-innehållande ämnen, bland annat bidragande till övergödning. CODCr är ett mått på vattnets innehåll av organisk förorening, alltså hur mycket ren skit det finns i vattnet.


18:e september:

Vattenbyråns chef såg bekymrad ut, mycket bekymrad till och med. Han svettades inne på sitt kontor trots att han hade luftkonditioneringen körande för fullt. Han hade hoppats på att kunna skicka vidare en rapport, till den lokala regeringen, som visade att alla analysresultat i vattendragen låg under gränsvärdet, det hade gjort livet enklare.

Ej helt rent vatten släppes ut

Men så dyker det upp en rapport med några årsgenomsnitt

strax över gränsvärdena för det tillåtna. Inte mycket över, visserligen, men ändå. Gränsvärden är gränsvärden, det kan man inte komma ifrån.


Nu riskerade han att den lokala regeringen började ifrågasätta både analysresultaten och vattenbyråns kompetens när det gällde att förebygga och förutse förorening av vattendragen. Detta måste hindras till varje pris. Han kände nästan marken gunga under sina fötter, tänk om någon försökte ställa honom till ansvar för detta misslyckande? Det fanns inget annat att göra än att frisera värdena lite.

Rapporten som skickades vidare till den lokala regeringen

såg därför helt plötsligt ut så här:


29:e september:

Lu Qian Weng var disputerad vatteningenjör och ansvarig för vattenkvalitetsfrågor i den lokala regeringen. Han hade till och med ibland kontakt direkt med provinsregeringen i Jinan när det rörde dessa saker. Det var naturligtvis ärofyllt, men inte alltid så lätt. Herrarna i provinsregeringen (för herrar var de, allihop) var inte alltid lätta att tas med. Om saker och ting inte blev gjorda som de förväntade sig att de skulle göras, fick man minsann förklara sig i detalj. Länge och pressande. Det visste Dr. Lu.

Han var dessutom medveten om att han fått sitt arbete på

grund av sin kompetens, inte sina kontakter eller släktingar, och


det var en klar nackdel om han började ifrågasättas. Därför blev han klart tveksam när han såg siffrorna i rapporten.

Visst var det bra att alla värden låg under gränsvärdet, om

man nu ser förnuftigt på det, men ett par resultat låg faktiskt ganska nära gränsvärdet. Tänk om någon började fråga om hur utvecklingen varit de senaste åren, om det inte var risk att vi överskred gränsvärdena nästa gång, och om dessa medelvärden inte måste betyda att vi faktiskt överskred gränsvärdena under stora delar av året? Inte bra, inte bra, något måste göras. När Dr. Lu skickade vidare rapporten till provinsregeringen i Jinan hade den därför fått följande utseende:


24:e november:

Flera av de högt uppsatta i provinsregeringen i Jinan hade just återvänt från en resa till Geneve, där de besökt Världsbankens kontor och diskuterat vilka möjligheter det fanns att söka lån och utvecklingspengar från dem. En sak hade man fått klart för sig, det fanns mycket pengar i omlopp, och det var inte ovanligt att kinesiska provinser fick låna stora summor, kanske 500 - 1000 miljoner dollar, till olika utvecklingsprojekt.

Det rörde sig mest om diverse infrastrukturprojekt; nya

vägar, nya dammar, avloppssystem, reningsverk och liknande. Man hade lärt sig en sak till: kunde man bara visa att det fanns


behov i provinsen, hade man alla möjligheter att få satt i gång stora projekt även hos sig. Och pengabelopp i den storleken har ju en dokumenterad förmåga att även strila ned i makthavares vidöppna fickor, det visste alla, även om ingen sa något.

Rapporten om vattenkvalitet från Handongregionen var

därför i princip en motgång. Med det slags vattenkvalitet kan det inte bli fråga om några lån till reningsverk, avloppssystem och liknande. Några problem gick ju knappast att peka på i denna rent sagolika beskrivning av vattenkvaliteten. En klar och uttalad besvikelse hos de högt uppsatta. Man riktigt kände hur en iskall vind drog i de vidöppna fickorna, som närmast stod som utsvultna spärrballonger i herrarna byxor.

Det fanns bara en sak att göra, lånen från Världsbanken, och

därmed de öppna fickornas behov av utfyllnad, var just nu viktigare än allt annat. I den officiella rapporten från provinsen om vattenkvalitet kunde man därför läsa följande resultat gällande floden Yen-Tsi, från vattenbyråns laboratorium i Handong:


Vi får hoppas att rapporten aldrig lästes av laboratorie-

chefen, som var så stolt över sina resultat.


Kulinariska äfventyr i Kina Det är mycket som är annorlunda i Kina, detta oerhört stora,

skiftande och innehållsrika land på andra sidan jordklotet. Man slås av folkmyllret, fattigdomen på landsbygden, avsaknaden av moderna faciliteter och maskiner, massagedamernas telefon-samtal till hotellrummet mitt i natten, kinesernas oförmåga att ställa upp en kö (alla står bara i en stor svärm och tränger sig framåt), toaletternas stank, alla nyfikna blickar och leenden när man befinner sig utanför storstäderna och tusen andra saker som bidrar till att göra ett besök till en både intressant och nervpåfrestande upplevelse. Frågan är dock om inte en middag på restaurang med några kineser av flera anledningar slår det mesta.

Jag besökte i början av 2000-talet flera kinesiska provinser

tillsammans med en dansk kollega. Vi åkte runt till olika lokala myndigheter och laboratorier för att undersöka vad de kunde, och vad som kunde göras för att förbättra standarden på vattenkvalitetsmätningarna genom utbildning eller inköp av nya instrument. De flesta ställen vi kom till var, med kinesiska mått mätt, mindre eller halvstora städer, ofta belägna lite vid sidan av allfartsvägarna, och det var inte ofta det kom utlänningar på besök. Vi fick därmed VIP-behandling och bjöds alltid ut på


luncher och middagar av det större och festligare slaget. Det är bara det att en festlig middag inte betyder riktigt samma sak i Kina som det gör i Europa. Följande historia, som beskriver en typisk middag, är ämnad att förklara varför.

När man kommer in på en kinesisk restaurang av det lite

flottare slaget möts man av en, i europeiska ögon, märklig syn: baljor på golvet med levande fiskar, räkor, ålar och annat simmande omkring. Stora fiskar, små fiskar, fiskar i alla möjliga färger, dock alltid levande. Akvarier med humrar, krabbor och andra skaldjur. Burar med ormar av olika slag, mest svarta. Man kan inte klaga på att maten inte är pinfärsk. I vissa restauranger tar man helt enkelt en kundvagn och går runt i olika diskar och plockar till sig det man vill ha av fisk, kött och grönsaker, och lämnar sedan vidare kundvagnen till personalen, som kör in med den i köket. Det vanligaste är dock att man går runt med en kypare och pekar ut vilka sorts fiskar och annat man vill ha i de olika baljorna, samt diskuterar val av sidorätter såsom grönsaker, nudlar och annat.

När vi denna afton kom in på restaurangen hade kineserna,

som bestod av några lokala potentater samt vår tolk, bestämt sig för att slå på stort, nu skulle de olika kinesiska delikatesserna minsann avsmakas! Vi gick runt och tittade i baljor och akvarier och valde vilka fiskar och skaldjur vi ville ha. Inte nog med det, vi gick ut till ormburarna och valde ut en lämplig orm, som med ett raskt grepp plockades upp ur buren. Detta, samt sköldpadda, visade sig vara aftonens höjdpunkter. Men detta var långt ifrån allt exotiskt vi fick att smörja våra ovana krås med.


Vi gick in och satte oss till bords, jag och dansken samt 5 kineser. Vårt sällskap fick ett eget rum, det är ganska vanligt på lite bättre restauranger, och ett stort runt bord med en snurrande skiva i mitten. Denna täcker nästan hela bordet och har som funktion att man skall slippa skicka olika rätter runt till varandra under middagen. Man snurrar bara på skivan för att nå det man vill ha, och alla tar ur skålarna med sina egna pinnar. Som vanligt ingick några små skålar, ätpinnar och ett paket cigarretter i dukningen. Samt ett stort glas kinesiskt brännvin (Mao Tai), en dryck vars obeskrivbara smak inte torde tilltala den stora majoriteten av västerlänningar. Brännvinet beställs alltid i hela flaskor, om man frågar efter bara ett glas går det normalt inte att få. Kniv och gaffel fanns naturligtvis inte, men jag hade lyckligtvis lärt mig pinntekniken ganska fort.

Läckert stekta spindlar serveras på en gata


Ormen skulle serveras först, och en kypare kom in med ormen i ena handen och en kniv i den andra. Nu började ett sällsamt skådespel. Med kniven skar kyparen upp den slingrande ormen på längden och började klämma den längst upp och sedan nedåt. Jag undrade först vad han höll på med, när jag såg att det stod två små glas under ormen, ungefär i storlek och form som vanliga snapsglas. I dessa samlades ormens blod upp. Avsikten var naturligtvis att ge ormblodet till kvällens två hedersgäster. Gissa vilka.

Ceremonin var dock inte helt klar ännu. När allt blod var

urkramat skars gallblåsan ut och lades i ett likadant litet glas, fyllt med kinesiskt brännvin. Med en nål prickade kyparen några hål i gallblåsan, vilket gjorde att glasets innehåll fick en närmast neongrön färg. När den tomma blåsan fiskats upp var glaset klart att dricka. Naturligtvis var även detta förbehållet kvällens hedersgäster. Ormblod och ormgalla, enligt kineserna mycket bra för män. ”Makes a man very strong!” intygade samtliga. Det var säkert sant, åtminstone stärker det säkert karaktären att sätta i sig dylika saker.

Dansken såg blek ut och tackade mycket bestämt nej till att

dricka ormblodet. Kineserna såg besvikna ut, men skrattade ändå. Jag tänkte dock att mig skall inga jävla kineser kunna knäcka, tog upp mitt ormblodsglas och svepte det. Det smakade ungefär som man kunde vänta sig, lite kväljande och halvslemmigt. Dock hade jag mitt dricksglas med kinesiskt brännvin att skölja ned med. Kineserna såg helt plötsligt lite imponerade ut.


Nu flög fan i mig, och jag tog danskens ormblodsglas och svepte det med, denna gång nedsköljt med glaset med ormgalla. Nu såg kineserna riktigt imponerade ut! Ormgallan smakade ungefär som Gammeldansk, lite beskt men inte så illa som man kunde tro. Därefter följde en omgång med skål (”gambei”) i kinesiskt brännvin. Jag drack med alla 5 kineserna i tur och ordning, en skål med varje.

Maten började nu komma in på bordet. Förutom relativt

lättidentifierade grönsaker, nötter, kycklingbitar och liknande var det inte mycket jag kände igen, utan jag fick fråga vad det var för kulinariska läckerheter som ställdes in på bordet. En skål med hönsfötter stekta i pikant sås kunde jag dock själv lista ut vad det var. Förutom denna delikatess kom det in saker såsom strimlad manet, koöron rullade och skurna i skivor, sylta på grisöron, strimlad tjurpung, komage i tomatsås, grodgryta, en skål med hönssoppa där det första som kom upp när man rörde i den var ett hönshuvud, hundkött, stekta insekter som såg ut som stora gråsuggor eller något (bra för matsmältningen, enligt våra värdar), och naturligtvis ormen stekt i sås. Dessutom insaltade gåsägg, med gula som var mer brunaktig än gul. Något ris eller några nudlar kom inte in, det äter man inte till maten vid finare tillställningar. Allt sköljdes ned med kinesiskt brännvin och ackompanjerades av kinesernas smaskande, tuggande och fräsande. Det finns inga som har så äckligt bordsskick som kineser, särskilt är de specialister på att äta med hela munnen vidöppen, och det gäller att inte vara alltför känslig när man sitter i deras sällskap. Röker som borstbindare gör de också.


Kineserna öste på ordentligt av de olika sakerna i mina skålar, naturligtvis använde de sina egna ätpinnar att ösa upp med. När vi tuggat på dessa lokala delikatesser en stund fick vi in varsin skål med en hel, men sköldlös, kokt sköldpadda. Även denna ansågs mycket nyttig för att stärka manligheten och var, om jag förstod saken rätt, det dyraste och exklusivaste man kunde bjuda på. Dock var det inte vare sig särskilt aptitligt eller särskilt gott.

Märkligt nog var de flesta andra rätter godare än de låter,

tveklöst är kineserna bra på att göra maträtter av de mest underliga saker. Hundkött och koöron var inte alls dumt, syltan på grisöron påminde om svensk jul, ormen var god men med förvånansvärt lite kött på, hönsfötterna hade god smak men det enda man kunde göra var att suga på dem, där fanns inte riktigt något att äta. Jag är övertygad om att den som hade tillgång till oändliga mängder hönsfötter att äta, men ingenting annat, snart skulle svälta ihjäl. Gåsfötter var något bättre, där kunde man i varje fall tugga på simhuden. Liksom komagen var maneten seg och svår att få ned, efter att ha tuggat en bit i ett par minuter var det inget annat att göra än att svälja biten hel. Det gick precis. Insekterna såg inte så överdrivet aptitretande ut, men gick förvånansvärt lätt att äta, lite knaperstekta, egentligen inget större fel på den anrättningen. Brännvinet gjorde väl saken enklare. Kineserna fnittrade som barn, skålade, och var nu knallröda i ansiktet.

När vi började känna oss färdiga, och rejält mätta efter alla

dessa rätter, kom kyparna in med stora fat med ångkokta fiskar och skaldjur. ”Very famous fish” enligt kineserna. Det var bara


att hugga i. Fiskarna var stora och många, och det var inte helt enkelt att dela dem med pinnar, men alla åt ändå friskt av dem. När vi så började bli färdiga, och nu var vi helt sprickfärdiga, ställdes stora fat med nudlar fram på bordet. Det, eller ris, äter man alltid som avslutning på en finare middag för att fylla ut lite och säkerställa att alla blir mätta. Vid det här laget fick jag inte ner mycket, skall jag säga. Förutom ytterligare en omgång brännvin.

Elephant Ear Fish, bilden dock från Vietnam

Kineserna var nu riktigt duktigt imponerade, efter att jag

druckit ormblod och ormgalla, ätit av alla märkliga maträtter och dessutom skålat med alla 5 i tur och rangordning under hela


kvällen. Själva var de rätt berusade, men jag klarade mig hyfsat bra. ”Mihael can drink a lot” nickade alla och skrattade så de kiknade.

Efter denna middag fick det bli raka vägen till hotellet och

sängen. Det tog inte mer än 5 minuter så började telefonen att ringa, det var damerna i hotellets massageavdelning som tyckte att jag behövde lite sällskap. Den enda förklaringen till att de alltid kunde veta när man kommit hem, var att receptionen höll tät kontakt med dem. ”Can I come to your room?” ”Do you want to make love to a Chinese girl?” och så vidare flera gånger under kvällen. När jag blivit väckt för tredje eller fjärde gången klockan 2 på natten tröttnade jag och ringde in till dansken och frågade: ”Do you want to make love to a Swedish man?”.

Han lät inte imponerad i telefonen, men jag höll på att dö av

skratt. Så kan det gå efter för mycket ormblod och ormgalla.


Exotiska soufvenirer från Mittens Rike Efter en längre vistelse i det gigantiska och mångbefolkade

(här betydande såväl mycket folk såsom många olika folkslag) landet Kina, eller som det heter i Kina, Mittens Rike, funderade jag på vilken slags souvenir jag borde hemföra till moderlandet. Det numera gigantiska kinesiska utbudet av varor av allehanda slag medför att en resenär kan välja mellan nästan allt tänkbart, inklusive i stort sett allt man finner hemma, men det gäller ju att få fatt i något som antingen är mycket svårt eller dyrbart att få tag på hemma, eller något som är typiskt för landet ifråga. Eller kanske något som är mer exotiskt än något annat. Eller, som det blev i mitt fall, något som är mer idiotiskt än det mesta.

Självklart var jag först ute och handlade diverse saker som

man bör passa på att handla när man är i denna del av världen, sådant som helt enkelt är mycket billigare än hemma. Jag inköpte därför några olika praktfulla sidentyger i fantastiska färger och av en, åtminstone enligt min icke helt expertmässiga bedömning, god kvalitet och till ett gott pris. Därefter skummade jag igenom marknaden för piratkopierade CD-skivor (detta var före DVD-tiden) och köpte in ett antal för cirka 1 dollar stycket. Bra pris det också, dessutom var samtliga av god kvalitet och fungerade, vilket minsann inte alltid är fallet med piratkopierade produkter. Bland de CD-skivor jag köpte fanns


också några kinesiska popgrupper som såg roliga ut på omslaget. De visade sig kanske inte vara lika roliga att lyssna till, men det var utan tvekan något man icke helt enkelt finner där hemma.

När jag så fått fatt i dessa saker, samt lite kinesiska gotter,

började jag fundera mer seriöst. Det här var väl bra saker, men med undantag för några av CD-skivorna, som jag ändå egentligen inte var särskilt intresserad av, kunde jag lika gärna ha köpt dem hemma. Det var väl fint att jag fått tag i billigt tyg, men det kittlade liksom inte utlandsnerverna tillräckligt. Jag behövde, kort sagt, något som var mer exotiskt, något som var värre, något jag kunde bräcka folk med när jag kom hem! Lösningen på problemet stavades o-r-m, orm.

Jag hade hört talas om, men egentligen inte sett med egna

ögon, att kineserna gillade att lägga in ormar i sprit och sedan dricka spriten som stärkande dryck. Vid detta tillfälle hade jag ännu inte besökt Vietnam, där man kan köpa ormar (normalt kobror) i spritflaskor av olika storlek i snart sagt vartenda gathörn. Handeln med dessa osannolika drycker tycks vara mer diskret, eller kanske mer seriös, i Kina, för det var inte, i varje fall inte enligt min erfarenhet, något man såg överallt när man var ute och gick. Ryktet hade jag i varje fall hört, och orm hade jag ju redan ätit på en restaurang under mitt besök, så det var bara att fråga mina kinesiska värdar lite diskret.

Vår tolk, Mr Tan, en liten kille i 40-årsåldern som älskade

att prata i mobiltelefon, särskilt under pågående möten eller mitt under andra samtal (ett typiskt kinesiskt särdrag), sken genast upp när jag frågade om han visste var man kunde köpa orm i


sprit. Av någon anledning höll han handen vid sidan av munnen och viskade till mig att det skulle vi ordna, vi kunde gå och titta på några grejor efter arbetet. Varför han viskade bakom handen, precis som om jag frågat efter något förbjudet, förstod jag inte riktigt då, men förklaringen till hans diskretion skulle framkomma senare.

När dagens arbete var avslutat satte vi oss i en bil med

chaufför och körde iväg. Vårt mål var, antog jag, en affär där de sålde sprit. Så icke! Vårt mål var inte en spritbutik utan närmaste apotek! Orm i sprit anses nämligen av kineserna vara en slags medicin, och de bra sorterna tillhandahålls enkom på apoteken. Vi gick in och längs väggen bakom disken såg jag rader av glasburkar i olika storlekar, innehållande ormar och några andra saker som jag inte riktigt visste vad det var.


Medan jag funderade på vilken storlek jag skulle ta, det fanns allt från ganska små burkar på kanske en halvliter eller så, med bara en liten orm i, till väldigt stora, troligtvis på närmare 10 liter, innehållande en stor orm, en sköldpadda samt lite annat smått och gott. Mr Tan pratade med personalen, som till min förvåning genast plockade fram askar med olika tabletter i. Vad var nu detta? På de flesta stod det bara med kinesiska tecken, vilka jag trots ihärdiga försök fortfarande har vissa svårigheter med, men på några stod det också skrivet ord som "Strong", "Lucky Man" och liknande. Mr Tan förklarade att alla dessa tabletter var mycket bättre och modernare än ormspriten, och att jag borde ta dem istället. Bättre och modernare? När blev ormar omoderna? Det var ju en orm jag ville ha med mig hem!

Mr Tan tyckte dock fortfarande att jag var fel ute, och nu

förstod jag till slut, när han förklarade att tabletterna var mycket bättre om jag hade problem, och att de allesamman skulle göra en man mycket stark och uthållig. Det var alltså olika potensmediciner som förevisades, och han hade fullständigt missförstått mig när jag ville köpa en burk med ormsprit. Han trodde jag skulle ha den som medicin, och helt naturligt tyckt att det skulle vara smartare om jag köpte ett par paket tabletter snarare än att släpa hem en stor och tung flaska med orm och sprit.

Jag fick förklara för honom att jag ville ha med mig en

flaska orm hem som souvenir, och jag tror han förstod detta, ty han gick till slut med på att jag köpte en. Den variant jag valde var ganska stor, på cirka 4 liter, och innehöll en orm lindad runt en stor ginsengrot, en sköldpadda samt ett större antal brandgula


nötter eller frukter. Plus naturligtvis kinesiskt brännvin. Det var en stor rund glasburk med ett lock av glas, inte något skruvlock eller liknande pålitlig tillslutning. Jag fick den dock i en snygg röd sammetskartong med bärhandtag.

Med inköpet avklarat återstod nu ”bara” problemet att få

hem ormen hela vägen från den kinesiska obygden utan att spilla ur all sprit. Det gick inte på några villkor att lägga burken ned, så tätt kunde man inte få locket, den måste transporteras stående. Den var dessutom tung, och jag hade redan en resväska som var överfylld med tyger och CD-skivor samt en datorväska att släpa på. Mr Tan hjälpte mig att tejpa fast locket och att lägga tidningspapper runt burken inne i sammetsasken, men jag kände mig ändå långt ifrån övertygad. Dessutom oroade jag mig för hur jag skulle kunna transportera den stående hela vägen, då asken var minst 40 cm hög, alltså för hög för bagageutrymmena ovanför sittplatserna på flygplanet.

Dagen före avresan vaknade jag genomsvettig mitt i natten

av att jag drömde mardrömmar om att spriten runnit ut, och att ormen (som helt plötsligt var levande) ringlade iväg samtidigt som sköldpaddan satt och kväkte som en groda. Och det var inte ens delirium.

Iväg kom jag dock till slut, den kinesiska tullen var

fullständigt ointresserad av vad jag hade med mig, och jag hade sådan tur på planet att en flygvärdinna hittade ett fack som var precis lagom smalt för att min ormburk skulle få plats och samtidigt kunna stå säkert, d.v.s. cirka 20 cm brett, och högt nog för att den skulle kunna stå upp. Så var själva flygresan bärgad.


När jag kom fram blev det dock ett otroligt släpande, med en riktigt tung resväska i ena handen, ormburken i den andra och den efterhand alltmer tunga datorväskan över axeln. Den sista biten fick jag stanna var 10:e meter och vila, eftersom det inte hjälpte stort att byta hand när bägge sidorna var belastade. Jag var dessutom livrädd att tullarna skulle stoppa mig, då det helt säkert var emot alla existerande tullbestämmelser att införa en glasburk med orm i sprit, och om jag hade så tungt bagage att jag hela tiden blev tvungen att stanna skulle jag säkerligen bli inplockad för kontroll.

Tullfiltret var dock obemannat, tack till Gud, Allah, Buddha

och alla andra högre makter, och när jag fått in alla väskor och ormar i en taxi kunde jag slutligen slappna av. Det gick!

Ormen och sköldpaddan står än idag i min bokhylla och ser

exotiska ut. När jag vill knäcka gäster brukar jag bjuda på ett glas av spriten, som smakar vedervärdigt. På det viset har denna souvenir åtminstone varit lyckad, om det än låg mycket arbete bakom den.


Noter vidrörande vietnamesisk fördelning af arbete

Vid den lokala vattenbyrån i staden Thai Nguyen i norra Vietnam, i en provins som också heter Thai Nguyen, finns ett laboratorium som ansvarar för att mäta vattenkvaliteten i provinsen. Dit kom jag för att hjälpa till med att få igång ett antal analyser, efter det att ny utrustning hade köpts in under projektets första del. Det var inget särskilt avancerat i apparatväg, mest enklare standardutrustning, men det borde i varje fall vara möjligt att utföra flertalet av de mätningar man, såsom ansvarigt laboratorium, förväntades klara av i flod- och sjövatten.

Jag bodde i en pampig villa, som vanligtvis gick under

benämningen ”Slottet”, i utkanten av staden. Det var ett stort privatägt hus, med en pool utan reningsverk (vattnet blev med jämna mellanrum grönt och måste bytas), som projektet hyrt i flera år. I villan ingick en kokerska och en vaktmästare, bägge bodde på en träsäng ute i garaget. Från huset tog det cirka 10 minuter att köra till laboratoriet med motorcykel, passerande faktiskt ett flertal risfält inne i staden.


Området mellan villan och stadens centrum var något sankt, alltså perfekt för risodling, men det hade också den olägenheten att vägen in mot staden allt som oftast blev översvämmad under regnperioden. Nu var det dock inte regnperiod, den hade inte riktigt börjat så här i maj, och vägarna var torra och luften behagligt varm. Dock kunde man med fördel ta en kall öl, eller äta, på en restaurang som låg på pålar över en damm på vägen hem. Färsk fisk hade man i en nätkasse under restaurangen, strax bredvid den plats där toaletten rann ut. Fisken var väldigt välnärd.

Staden var en typisk halvstor sydostasiatisk stad: mest

mindre hus, blandat med rena ruckel och gator utan asfalt, samt med ett par stora, breda avenyer med större, officiella, byggnader (partihögkvarter, sportstadion och liknande). Överallt såg man små affärer och små och stora marknader som sålde allt möjligt, inklusive både döda och levande djur av alla tänkbara slag. Inte för att användas som husdjur, utan för att äta.

Det som slog en mest annars var de små, taniga, men

otroligt sega vietnamesiska kvinnorna som bar omkring på otroliga bördor av ved, tegelstenar, grisar eller något annat. Gissningsvis omkring 150 cm långa och vägande 45-50 kg kunde de kånka runt på bördor som fått vilken normalbyggd västerländsk man som helst att storkna. Fullständigt otroligt!

Alla som inte gick, cyklade eller drog handkärror åkte

motorcykel, så också jag. Naturligtvis utan hjälm och andra västerländska påfund. På sin höjd kunde man tänka sig att sätta en basebollkeps på huvudet, som skydd mot solen. Sol var det


överraskande många som var rädda för - det ansågs inte fint bland damer att bli solbränd, så de åkte runt med handskar som gick upp till armbågarna och näsdukar knutna runt munnen. Det påstods att även det sistnämnda var för att skydda sig mot solen, inte mot damm och avgaser.

Laboratoriet låg i en typisk gul stenbyggnad inne i staden,

och hade bland annat den obligatoriska badmintonbanan på framsidans cementgård. På baksidan tillverkades stora runda lerskålar, cirka 2 meter i diameter, som skulle användas i något försök att samla upp gas från komposthögar, gas som kunde användas att elda med. Huruvida detta lyckades eller inte har jag ingen aning om, men det tillverkades i varje fall många lerskålar.


På själva laboratoriet jobbade 4 personer med varierande bakgrund. Alla var dock relativt unga, 25-30 år, och hade examen från universitetet. Dock inte, med ett enda undantag, i något som påminde om kemi! Chefen för laboratoriet, Mr Tan, en kille på cirka 30 år, byggd som en typisk vietnames (d.v.s. liten, smal och med insjunken bröstkorg), hade bakgrund som någon slags skogsingenjör. De andra två killarna, båda med lite diffusa arbetsuppgifter, var också ingenjörer av något slag, inom byggnads- eller anläggningsteknik.

Det var bara Ms Liu som var kemiingenjör. Alla fyra, alltså

även Ms Liu, hade föräldrar eller makar med höga positioner inom den lokala maktapparaten. Förutom dessa personer hade jag tillgång till en tolk och en projektsekreterare, som också ordnade praktiska detaljer.

Laboratoriet bestod av två rum på tredje våningen, relativt

rymliga och med vitmålade väggar. Alla apparater stod på plats och var uppackade, det var bara att sätta igång. Några viktiga saker fattades dock, upptäckte jag snart. Exempelvis fungerade inte destillationsanläggningen för att rena vatten med, så det fick hämtas i 25-litersdunkar från en anläggning på universitetet. När jag började rota i skåpen upptäckte jag också en hel del gammal utrustning, med svenska flaggor på. Tydligen hade SIDA stöttat laboratoriet för ett tiotal år sedan, men all den utrustningen, vare sig den fungerade eller inte, hade nu gömts undan till förmån för nya saker med danska flaggor på.

Arbetsfördelningen på laboratoriet såg ungefär ut så här: Mr

Tan var chef, och satt därför mest inne på kontoret, drack te och


knappade på datorn. Ibland kunde han faktiskt visa sig på laboratoriet, han var nog där två gånger under de 5 veckor jag var på plats, men det var alltså inte mer än det. Dock upptäckte jag åtminstone en kolv med en gammal lösning som hade hans signatur inne på laboratoriet, så någon gång måste han ha gjort något.

Av de två andra killarna var den ena ansvarig för

provtagningarna. Det betydde att han, normalt en gång per vecka, tog jeepen ut i bushen, tog cirka 5 prover med en vattenhämtare (det tog 10 minuter) och därefter satte sig och drack te i 3 timmar i någon lokal cafeteria, modell hydda, innan han körde tillbaks till laboratoriet med proverna. Vad han gjorde övriga dagar kunde jag aldrig komma underfund med. Inne på själva laboratoriet var han i varje fall inte. Den andra killen gjorde, såvitt jag kunde se, över huvud taget aldrig något som hade med laboratoriet att göra. När han var på plats satt han inne på kontoret och rökte och drack te. Han påstods vara ansvarig för rapporteringen.

Den enda som var intresserad av själva laboratoriearbetet

var Ms Liu. Hon var å andra sidan riktigt bra och arbetade mycket, trots att hon var gift med den lokala partibossen, Mr Son. Det utfördes väl inte något banbrytande arbete av världsklass inne på laboratoriet, men hon var faktiskt intresserad av att lära sig nya saker och av att få proverna analyserade.

Det var dock inte alltid så lätt för henne att hinna med

allting, det var många (c:a 15) olika parametrar som skulle analyseras i proverna, och det kom även in externa prover som


tagits på andra platser i provinsen. Allt arbete skulle om möjligt utföras enligt vietnamesisk standard, så jag stod inne på laboratoriet och läste standarder på vietnamesiska, medan Ms Liu, som knappt kunde någon engelska, försökte förklara. Det var faktiskt enklare än det låter.

En dag, näst sista veckan jag var på plats, kom chefen för

vattenbyrån, Mr Van, på besök. Han var en grånad men jovialisk herre i 60-årsåldern, som tyvärr inte pratade någon engelska. Det visade sig, vilket jag inte visste innan, att killen som hade hand om provtagningarna var hans son.

Dock kunde jag förstå att Mr Van var mycket nöjd med

framåtskridandet under mitt besök, och det gladde honom både att de flesta analyser nu fungerade och att personalen tyckte samarbetet med mig gått bra. Det sistnämnda var väl sant på sitt sätt - även om de 3 killarna inte direkt jobbade ihjäl sig var de trevliga att prata med, och inne på laboratoriet hade det ändå hänt rätt mycket.

Jag beklagade mig dock lite över att Ms Liu var så ensam

inne på laboratoriet, och att det var synd att hon alltid var i tidsnöd och hade svårt att hinna med allt som borde göras. Om inte annat var det inte bra ur säkerhetssynpunkt att vara ensam på laboratoriet, insköt jag. Det går som bekant inte att komma med direkt kritik i dessa delar av världen, om man får någon att ”tappa ansiktet” så har man verkligen gjort bort både sig själv och personen i fråga, och sådant leder bara till att det absolut inte händer någonting. Jag tänkte dock att om jag nämner att hon


är ensam och har svårt att hinna med, kanske han ber någon av killarna att lägga mer tid inne på laboratoriet. Men inget hände.

Nästa vecka kom Mr Van tillbaks igen, dagen före jag skulle

åka hem. Någon omfördelning av arbetsuppgifterna hade inte skett, men jag tänkte att så lätt kunde jag inte ge upp, och jag trodde dessutom att jag kommit på var skon klämde. Det kunde gott vara så att laboratoriearbete av det här slaget ansågs som ett typiskt kvinnoarbete. Därför sa jag till Mr Van, när jag lämnade min slutredovisning av framåtskridandet under projektet, att det enda som riktigt bekymrade mig var att det var svårt för Ms Liu att hinna med allt, och att det skulle behövas ytterligare en flicka på laboratoriet som hennes assistent. Det tog skruv, Mr Van nickade och såg nöjd ut.

Redan samma eftermiddag kom det en ung tjej och sa att

hon skulle börja på laboratoriet nästa dag. Hon jobbade tydligen redan på den lokala vattenbyrån, men hade nu fått veta av Mr Van att hon skulle byta arbetsuppgifter. Så var det problemet löst.


Huru man öfverlefver en promenad i Saigon Saigon, eller Ho Chi Minh City som det numera heter, är

en stor stad och i alla bemärkelser dessutom en storstad. Trafiken är intensiv, dominerad av motorcyklar med inslag av bilar, bussar och cykeltaxi. Staden innehåller fantastiska kontraster, med skyhöga blankpolerade hotell och lyxiga affärscentra i stadens mitt, men i kvarteret bredvid kan det se ut som om man vore förflyttad till en fattig landsortsstad av klart mindre dimensioner med små butiker, trasiga och smutsiga gator och fattiga människor. Folket är klart annorlunda än i norra Vietnam, här nere går allting i ett högre tempo, och allting är extremare: de flotta husen är flottare, de fula husen är fulare, tiggarna tigger mer, trafiken låter mer, barerna säljer mer öl, och så vidare. För den som är van vid det lugnare tempot i Hanoi eller i någon mindre asiatisk stad är det en klar chock att komma till detta inferno.

Olika storstäder har sina egenheter, som av diverse

anledningar kan verka irriterande: Bombay har sina tiggare, Kanarieöarna har sina envisa försäljare av lägenheter, Hanoi har sina vykortsförsäljare, Bukarest har sina zigenarbarn o.s.v.


Saigon tycks ha begåvats med en otrolig cocktail av i stort sett allting.

För den oinvigde kan det vara en pärs bara att ta sig en

promenad genom de centrala delarna av staden, och här följer därför en beskrivning av hur det kan gå till, med handfasta råd för överlevnad inbakade. Vissa fysiska och mentala förberedelser är också på sin plats. Före själva promenaden bör man alltid förse sig med solglasögon, även om det regnar, samt klä sig i långbyxor och vanliga skor så man ser lite mindre turistaktig ut. Kortbyxor och sandaler fungerar som någon slags magnet. Dessutom bör man alltid röra sig i par, en av vartdera könet, här kunde hotellen egentligen göra en insats och stå med matchningsservice för gästerna. Var beredd på att aldrig visa någon svaghet, stanna aldrig upp om ens bara för att klia näsan i en sekund. Att gå och läsa kartor är naturligtvis tabu. Egentligen är det bästa rådet att enbart gå ut under ett av de tropiska skyfall som ofta härjar i trakterna, ty då är gatorna tomma. Då detta är ett råd i samma klass som att uppmanas att åka Vasaloppet på Midsommar för att undvika trängseln, kommer det dock inte att beaktas i texten nedan.

Genast när man kommer ut från sitt hotell slås man av två

saker: för det första att det är fuktigt och varmt, det är det nämligen alltid, och för det andra att hela staden tycks ha sett att man just kommit ut från hotellet. Som genom ett trollslag dyker ett antal motorcykelkillar upp och undrar vart man skall, samtidigt som några killar med cykeltaxi börjar hojta och gapa. Motorcykelkillarna frågar aldrig om man behöver en skjuts, de frågar direkt vart man skall eller vad man letar efter. Det bästa


man kan göra är att le åt dem och säga nej, samt att bestämt gå vidare. En eller två kommer troligen att följa efter och fråga ett par gånger till, men det är inget att bry sig om, gå bara vidare.

Gatubild från Saigon

När man så kommit ungefär 10 meter är det dags att passera

den första baren. Här är det en klar fördel att gå i par. Men är man ensam man och utlänning kommer den kille som står på pass utanför baren att knacka eller sparka på dörren, och genast dyker 2-3 lättklädda damer upp i densamma och försöker vinka in den förbipasserande, samtidigt som vaktkillen närmast försöker mota in en. Det är bara att vinka tillbaks och gå vidare, såvida man nu inte är vråltörstig eller sugen på damsällskap,


vilket i och för sig plägar hända, då kan man naturligtvis gå in. Men låt oss nu anta att man går vidare.

Efter ytterligare 10 meter är det dags för den förste tiggaren,

det finns dessvärre många av dem i Saigon. Nästan undantagslöst saknar de ett ben eller en arm eller ett öga eller något liknande, och de kommer därför företrädesvis hoppandes eller hasandes efter en. Fördelen med lytta tiggare är att man normalt kan röra sig snabbare än dem, så det bästa är att säga nej och gå iväg. Här kommer solglasögonen också väl till pass, eftersom de gör det enklare att låtsas som ingenting. Det låter kanske kärvt, men är nödvändigt. Nu kan man gå i fred i 5 sekunder.

Nästa attack blir förmodligen från några damer som vill

sälja massage. Hur många massageinstitut det finns i Saigon måste vara omöjligt att säga, så stora tal har helt enkelt inte uppfunnits ännu. Matematikvetenskapen står inför en av sina största utmaningar. Går man omkring inne i centrum får man uppfattningen att det finns en dylik inrättning ungefär var 30:e meter, kanske ännu tätare. Damerna är normalt mycket propert klädda och säljer säkert helt seriös massage, även om man troligen kan få annat också, men det blir ändå snabbt lite irriterande när man inte kan ta många steg förrän de står där och säger "massaaaaaage". Av någon anledning kan vietnameser omöjligen uttala ordet massage som "massage", det blir alltid "massaaaaaaage". När de säger "massaaaaaage" sticker de dessutom upp broschyrer mitt i ansiktet på en, och man kan då välja mellan att gå rakt igenom deras utsträckta arm eller att gå runt den. På grund av värmen rekommenderar jag den kortaste


vägen rakt fram, särskilt om man har solglasögon så man inte riskerar att få broschyrerna i ögat. Av någon anledning inriktar de sig främst på kvinnliga kunder, så även här kan en parpromenad underlätta.

Nästa kategori att anfalla är barn som säljer vykort. De finns

överallt, och försöker genom att se gulliga ut kränga vykort eller kartor över staden. Skäms på föräldrarna som skickar ut dem, men de har väl inte mycket val. De, det vill säga barnen, kan vara svåra att säga nej till, men den vane resenären måste klara även denna prövning. Se vänlig ut, säg nej och gå vidare. Passa samtidigt på att avspisa ett par killar som vill putsa skorna, det går av bara farten.

Det är inte slut ännu, vi har fortfarande kvar gatuförsäljare

och affärsinnehavare som agerar inkastare. Dessa klarar man normalt av genom att helt enkelt titta åt ett annat håll. Återigen gör solglasögonen sitt jobb. Man skall bara akta sig för att inte trampa fel och snubbla när man tittar bort, i liggande ställning blir man ett lätt offer för försäljarna och kommer troligen hem med 20 ätpinnar och 3 t-shirts man inte vill ha. Håller man sig bara upprätt så uppstår det enda problemet om man verkligen är intresserad av något de säljer och tittar på det, då kan de vara mycket besvärliga att hantera och bli av med. Häftplåster är en alltför mild beskrivning. Ett nej duger inte som svar, utan de vill alltid veta vad man istället kan vara intresserad av, eller vilket pris man är beredd att ge för den vara man först tittade på, eller om man inte vill titta i kusinens affär lite längre bort. Så länge det går att spela ointresserad kan detta i första hand rekommenderas.


Vid det här laget, efter att ha promenerat runt en stund, har

man fått 100-tals förslag från motorcykelkillar, skoputsare, barer, massagedamer, tiggare, CD-krängare, affärsinnehavare, restauranger, gatuförsäljare och andra. Man börjar bli avtrubbad, börjar känna sig lite rutinerad där man vant glider fram som en blandning mellan Stenmark och Fred Astaire mellan de olika hindren. Det kanske till och med börjar bli lite sent och skymma. Då ändrar det hela karaktär.

Motorcykelkillarna undrar inte längre vart man är på väg

eller vad man letar efter, är det mörkt ute tycker de sig veta att man letar efter fruntimmer, företrädesvis riktigt fallna sådana. Frågorna som de ställer nu är alltså inte längre "vart är du på väg" utan snarare "vill du ha en flicka", eller "skall jag köra dig till flickor" och liknande. Samma sak från cykeltaxikillarna. Alltså inte bara från en eller två, utan till synes från Saigons samlade flotta av potentiella taxikurirer. Damerna som vinkar i bardörrarna blir både envisare och vackrare. Det blir lätt lite mycket. Det gäller att ha stark karaktär. Den bästa medicinen är en nervlugnande Saigon Beer eller en iskall 333. På en bar full med vackra damer. Eller kanske inne på diskoteket "Apocalypse Now". Tro mig.


Huru starka drycker kunna förtäras till maten I en del länder finns det helt andra traditioner när det gäller

att dricka starka drycker till maten än de vi normalt tillämpa i den höga Nord. Exempelvis dricker man i Vietnam gärna vin till maten i små likörglas, samtidigt som man kolkar i sig whisky eller annan starksprit i stora vinglas eller vanliga dricksglas. I varje fall om man har pengar och skall spela flott. Effekten blir, såsom den i alkoholens vidunderliga värld insatte läsaren förstår, i vissa lägen helt katastrofal. I synnerhet som vissa asiater har svårt att förbränna alkohol i samma takt som västerlänningar, och därför ofta blir påverkade i klart högre grad. Detta, i kombination med att det är socialt accepterat att "tappa ansiktet", det vill säga göra bort sig, under påverkan av alkohol, gör att asiater ofta upplevs som överdrivet fulla eller barnsliga när de dricker. Det är dock icke enbart asiater förunnat att uppträda underligt under alkoholens inverkan.

Vid det tillfälle, som beskrivas i denna historia, befann jag

mig i Thailand. Detta land, som utan tvekan är ett av de mest attraktiva i Asien, innehåller det mesta den nyfikne besökaren kan behöva: fantastiska stränder, vidsträckta bergstrakter, billiga barer, samt exotiska damer. Vad behövs mer?


Jag hade arbetat ett tag tillsammans med personalen på ett

laboratorium i Bangkok, denna fantastiska, gigantiska, smutsiga, fula, vackra och mycket hektiska storstad, när projektet började lida mot sitt slut. Laboratoriechefen, Mr. Pronkas, en man 50-årsåldern, tyckte att det var dags att gå ut och äta en rejäl avskedsmiddag på en restaurang. Vi som arbetade i projektet hade naturligtvis inga invändningar mot detta eminenta förslag. Sagt och gjort, vi fick ordnat ett bord på en restaurang inte allt för långt från laboratoriet. När jag säger att det inte var så långt betyder det att vi bara hade 1 timmas resa med bil i halv rusningstrafik, vilket är lite i Bangkok. När vi kom dit visade det sig att restaurangen låg mycket vackert vid en sjö, och faktiskt till stora delar låg ute på sjön, uppbyggd på pelare. Vi tog plats vid bordet.

Mr Pronkas plockade genast upp en liter Johnnie Walker

Black Label som han hade haft med sig. Det är standard på thailändska restauranger att om vill man ha något rejält att dricka tar man gärna med det själv, och betalar en smärre "öppningsavgift" för flaskan. Vi var ett sällskap på 6 personer: jag, en vietnames, en chaufför, Pronkas och två tjejer från laboratoriet. Enda kruxet var att det bara var jag och Pronkas som drack något som innehöll alkohol, övriga ville hellre hålla sig till Cola och liknande drycker. Chauffören skyllde på att han skulle köra bil, vilket i och för sig var helt sant, men inte brukar det stoppa folk från att dricka i dessa trakter. Damer dricker normalt inte ute och vietnamesen skyllde på att han inte tålde sprit. Det var mer än vad jag kunde påstå, såpass mycket hade mitt rykte föregått mig. Det fanns ingen möjlig utväg runt detta


utan att verka mycket förolämpande på vår värd. Whiskyn fick dock vänta lite, först skulle vi dricka ett par öl som uppvärmning! Vad det nu skulle vara bra för........

Pronkas längst till vänster, författaren i mitten

Maten blev därefter beställd, typisk thailändsk mat med lite

extra exotisk touch, eftersom Pronkas gärna ville visa oss lite "specialiteter". Av denna anledning kom det in märkliga saker som strimlad manet (inte mycket att hänga i granen, snarare svårtuggat) samt några obestämbara rätter, som enligt honom skulle främja ett rejält drickande, men mest var starka. Vi hade nu startat på whiskyn, som till min lättnad serverades tämligen utspädd med vatten. Dock hade ett par av servitriserna som sin huvuduppgift att se till att våra glas aldrig ens var i närheten av


att bli tomma, snarare blev de upptoppade med ny whisky och en smula vatten så snart innehållet började krypa ner mot hälften. Promillen steg snabbt.

Jag började snart känna mig rätt påverkad, och Mr Pronkas

var naturligtvis inte bättre. Såsom varande värd för det hela ville han gärna dricka mest, och han bälgade snabbt i sig stora mängder. Ansiktsfärgen blev snabbt rödare, så också hos mig, men det hela blev också roligare och roligare. I varje fall än så länge.

När vi ätit och druckit ett tag började jag bli än mer dimmig,

men jag var inte värst. Nu var allting så roligt att vi (d.v.s. jag och Mr Pronkas, övriga var kanske inte lika roade) skrattade så vi skrek åt allt och alla. Sällan har väl sanningarna varit så rättframma. Mr Pronkas kom nu in på ett spår som han sedan hade svårt att släppa: massage.

Han började berätta olika historier om när han fått massage

och av vem, tillsammans med vem, och hur bra det hade varit. Historierna blev mer och mer detaljerade allt eftersom tiden gick, och var inte helt igenom barntillåtna. Därefter berättade han att han skulle köra bil hem, men att han, om det var för svårt att köra på grund av drickandet, skulle svänga av åt vänster (det är enklast, eftersom det är vänstertrafik i Thailand) och stanna någonstans där han kunde få massage, och först därefter köra hem till frugan i ett åtminstone lätt tillnyktrat tillstånd.

Denna historia, att han skulle svänga av åt vänster, för att

sedan söka upp ett massageställe och först därefter ta sig hem,


upprepade han sedan minst 10 gånger, under yviga gester som visade precis hur han skulle styra bilen åt vänster och hur massagen skulle gå till, under den närmaste kvarten. Han var som en skiva som hakat upp sig. "Om jag märker att jag inte kan köra ordentligt svänger jag bara av åt vänster (gester som visar hur han svänger bilen) och letar upp ett ställe där jag kan få massage (gester som visar hur han får massage). Jag höll på att dö av skratt, övriga personer, nyktra som de var, verkade ha lättare för att hålla sig allvarliga.

Pronkas mot slutet av kvällen, lite sliten


Vi hade fortfarande en del kvar av den ödesdigra whiskyflaskan, men Pronkas bestämde att vi inte fick gå hem förrän den var helt uppdrucken. Av rena artighetsskäl, naturligtvis inget annat, kände jag mig därför tvingad att hälla i mig ett par rejäla portioner ytterligare. Vid det här laget var jag tämligen berusad (en vulgärare person torde ha benämnt mig såsom "aspackad") och det togs en del komprometterande fotografier på mig, härmandes än den ene och än den andre personen i laboratorievärlden. Personerna i fråga torde icke få se de omtalade bilderna, enär det kan vara skadligt för min framtida karriär. Bäst så.

Till slut blev jag tydligen inföst i en taxi och körd tillbaks

till hotellet. Mina minnen från taxifärden är mycket luddiga, det sista jag minns är att Mr Pronkas stod och gapskrattade och gjorde sina patenterade massagegester när bilen körde iväg, samt att chauffören var tjock. Dock vaknade jag upp på mitt hotell nästa dag, om än icke helt fräsch, så jag kom uppenbarligen rätt.

Sensmoral? Om ni går ut och äter middag i Thailand, se till

att ta med många personer som dricker sprit. Det blir lugnare så.


Om olyckor och släktskap i det afvlägsna Laos

I det avlägsna landet Laos, inklämt mellan mäktiga grannar i Sydostasien, råder en annan syn på rättvisa än vad vi är vana vid. Detta fick jag lära den hårda vägen när jag jobbade som kemilärare på en skola i Vientiane under en tid.

Vientiane är en dammig och inte särskilt stor stad vid

Mekongflodens strand, tämligen omodern och fattig med våra mått mätt. Där finns inte särskilt många attraktioner annat än att det är exotiskt i största allmänhet och har en stor, men svettig, marknad i tre våningar där man kan köpa det mesta från levande djur via falska Rolexklockor till tvättmaskiner. Ett huvudnöje är annars att inta sin middag i en av de små utomhusrestaurangerna längs Mekongflodens strand, sittande på små plastmöbler lyssnande till musik från andra sidan floden, vilket betyder Thailand. Belysningen består av stearinljus i avskurna plastflaskor. Sötsur fisk kan rekommenderas. Regnväder bör undvikas.

För den som bor där en längre tid gör stadens kollektiv-

trafik, bestående av överfyllda och svettiga skämt till bussar från anno dazumal, i kombination med tuktukförarnas okunskap om


trafikregler och adresser i staden, att det känns nödvändigt med ett mer robust fordon av något slag. Taxi är inte att tänka på, det finns bara en handfull, och de utgörs av gamla ryska skrotbilar från 60-talet. Bara att sitta i en (även om den är stillastående) är förenat med fara för liv och lem. Eget fordon behövs alltså.

Vägnätets beskaffenhet gör att man ofta väljer att inskaffa

en motorcykel till transporter snarare än en bil, och det var just det jag hade gjort. De flesta medtrafikanter är visserligen helt utan känsla för trafikvett (och folkvett) och kör som om de vore både blinda och döva, men trafiken är mestadels så gles att det inte spelar så stor roll, så länge man kör någorlunda försiktigt själv. Många kör utan körkort, och det kan vara en fördel ibland, alltså för dem själva. Får man böter för en trafikförseelse blir dessa högre om man har körkort, med motiveringen att då borde man veta bättre!

Tyvärr råkade jag ändå ut för en olycka när jag var ute och

körde, en lokal motorcykelmadame körde på mig rejält bakifrån när jag stod stilla och väntade vid ett rött ljus. Det gick så illa när jag föll att jag blev forslad till ett sjukhus för lättare omplåstring. Det gick i och för sig förvånansvärt bra på sjukhuset, vilket dock förklaras av att det låg i Thailand. Sjukhus i Laos är inte att tänka på om man har något allvarligare än inbillningssjuka, och dessutom ligger ju Thailand bara på andra sidan Mekongfloden. Madamen som körde på mig var helt oskadd fick jag veta, så även hennes motorcykel. Allt borde alltså ha varit frid och fröjd, men så icke!


Båt på Mekongfloden i Vientiane

Efter några dagar dök 5 halvt hysteriska släktingar till den

påkörande madamen upp vid mitt hus, i sällskap med en polis, och krävde ersättning för sveda och värk! För en oskadd person! Jag kände mig helt oskyldig till olyckan, men det var jag förstås inte enligt gängse asiatiska regler, som säger: eftersom jag är utlänning är det mitt fel. Punkt slut. Vad är nu logiken bakom detta? Jo, om jag bara hållit mig hemma istället för att åka till deras land hade olyckan aldrig hänt, då spelar det ingen roll vem som kört på vem. Glasklart och logiskt.

Inte nog med att de ville ha ersättning för sveda och värk, av

skäl som inte var helt uppenbara för mig var det också nödvändigt att jag betalade för ett släktkalas i samband med en försoningsceremoni i det närbelägna (och mycket vackra)


templet. Det var dock inte jag och madamen som skulle försonas, utan madamen i fråga och ”andarna”. Släkten som absolut måste närvara bestod enligt uppgift av 600 personer! Efter att jag argumenterat med denna hop av halvgalna, tjattrande, släktingar och en polis som bara höll med dem i allt i flera timmar, och vägrat att betala något, gav de sig till slut och lommade iväg. Nu borde alltså allting vara frid och fröjd, men så icke!

Några dagar senare fick jag inbrott i huset när jag var på

jobbet, precis allt vägglöst var snott. Det var nästan läge att utföra den otillåtna komparationen ”tom, tommare, tommast”, varav mitt hus var det senare. I stöldgodset ingick dock inte möbler och andra inventarier tillhörande hyresvärden, dessa stod kvar som förut. Trots att inbrottet skett på ljusan dag och många borde röra sig i närheten av huset var det absolut ingen som sett något. Kopplingen till olyckan var helt solklar, detta intygas av andra som bott i landet länge. Får man inte vad man ber om så tar man det…..

En vecka efter inbrottet kom en kille och knackade på min

dörr och frågade om det inte var så att jag behövde en vakt. Jag hade då bott i Laos i mer än ett halvår och aldrig haft någon vakt. Att folk kommer och knackar på dörren och erbjuder sig att jobba är inte speciellt vanligt. “Vakten” i fråga visade sig vid senare snokande vara släkt med hyresvärden. Naturligtvis. Till saken hör att när jag flyttade in så hade hyresvärden släktingar som gärna vill arbeta som både vakter och maid. Enligt hyresvärden helt otroligt pålitliga, hederliga och arbetsamma personer. Jag anställde emellertid, efter rekommendation av en


kollega, en helt annan maid, som normalt kom kl. 11 och gick när jag kom hem från jobbet. Tyvärr anställde jag ingen vakt. Vanligtvis gick jag till jobbet klockan 9, och inbrottet skedde mellan 9 och 11 någon gång. En ren slump?

När jag kontaktade hyresvärden efter inbrottet tittade han

bara på mig med stora ögon och sa han att jag får skylla mig själv när jag inte anställt deras släktingar som vakter på nätterna och maid hela dagen, så att dessa kunde passa huset. Efter att ha hört dessa dumheter ville jag egentligen inte bo kvar i huset, men dessvärre hade jag redan betalat hyran i förskott för det närmaste halvåret. Detta gjorde jag dagen innan inbrottet!

Författaren i diskussioner med hyresvärden


När jag nämnde för hyresvärden att jag tänkte flytta, även om jag inte lyckades hyra ut huset i andra hand, blev han arg som ett bi och gormade och skrek värre än om kriget hade återupptagits. Det där vanligen så viktiga med att undvika att tappa ansiktet om man blir arg hade han tydligen inte någon direkt kännedom om. Om jag flyttade var jag minsann ändå ansvarig för huset och deras möbler och andra inventarier i ytterligare 6 månader, och om jag flyttade ut så skulle jag vara tvungen att betala för vakter 24 timmar om dygnet plus en maid som ser till huset dagtid! Basta! Dessa anställda skulle vara släktingar till hyresvärden, några andra kunde naturligtvis inte godkännas. Jag fick dock till slut tag på ett utländskt par som ville hyra i andra hand, men hyresvärden var fortfarande arg som en extra uppretad bisvärm.

Släktskapen i Laos är krångliga och släktbanden är starka.

KAN det möjligen vara så att motorcykelmadamen var kusin-farbror-brorsonfaster-farmorsbarnbarns-systerdotter till hyres-värden?

En vecka senare fick jag ett brev från rektorn på skolan där

jag jobbade. Jag var inte välkommen tillbaka efter terminens slut, trots att jag hade ett 2-årigt kontrakt. Kontrakt gäller inte i Laos, hävdade rektorn bestämt. Han var för övrigt också arg som ett bi när han överlämnade brevet. Till saken hör att jag var den första behöriga kemilärare de någonsin haft på skolan. Jag hade inte gjort någonting överhuvudtaget som skulle ge dem anledning att sparka mig. Tvärtom hade jag intrycket av att jag var omtyckt av både kollegor och framför allt av eleverna på skolan.


Kan skolans rektor möjligen ha varit farbrorskusin-

barnsyssling till hyresvärden? Min ambassad var inte mycket bättre, trots att jag tvivlar på

att de anställda är släkt med motorcykelmadamen. Såvida inte någon av dem har underhållskyldighet för något barn i släkten, det kan man aldrig veta. Sådant händer i de bästa sällskap. Jag blev förstås av med pass och alla andra identitetshandlingar vid inbrottet. Enligt ambassaden måste man dock ha någon slags identitetshandling för att få ett nytt pass, vilket för min del utvecklades till något slags Moment 22. Jag kan gott förstå principen, men det tog mycket tjafs för att få dem att förstå mitt problem, särskilt som deras öppettider är begränsade till mellan 9-11 på måndagar och onsdagar. Alla 5 anställda arbetar dock måndag-fredag 8-17. Vad de gör är en annan fråga. Förbereder cocktailparties? MEN, det hela hände under en stor helg i Laos, och dessutom var det lite helgdagar där hemma, så det skulle ta 3 veckor att få ett nytt pass. Ambassadfolket i Laos och passmyndigheten hemma måste ju varva ner innan helgen, och att stressa bara för att hjälpa landsmän i knipa går inte för sig, det får man ha förståelse för.

Ett problem var att jag skulle få besök av min bror 2 veckor

efter inbrottet och att vi hade planerat att ta en tur till Vietnam. Ambassaden tyckte att “du kan väl skjuta på semestern”. Inte så lätt när brorsan bokade resan och sin semester för ett år sedan och jag lyckades få några dagars ledigt från skolan först efter 10 timmars överläggningar med den sure rektorn. Efter mycket diskuterande, och 2 dagar senare, eftersom vi inte hann diskutera


färdigt detta under besökstiden på måndagen, gick de slutligen med på att utfärda ett provisoriskt pass.

De lyckades däremot skriva fel datum på giltighetstiden,

vilket jag upptäckte när jag kom hem samma dag. Men då var det för sent eftersom ambassadens öppettid var över för den veckan! Det blev en del krångel innan jag lyckades komma in i Vietnam och sen tillbaka in i Laos. Både vietnameserna och laotierna skrattade först åt mitt grisrosa handskrivna pass som de inte alls kunde förstå var något användbart, innan jag lyckades övertyga dem om att det faktiskt var en giltig handling. Internationellt erkänd och högst officiell. Nu var jag tillbaks i Laos, så nu skulle väl allting vara frid och fröjd? Men icke så.

Rektorn på skolan där jag jobbade var inte speciellt

hjälpsam längre. Jag behövde ett anställningsintyg från dem för att skaffa ett nytt affärsvisum, men det var helt plötsligt omöjligt att få ett sådant papper. Därför fick jag under en längre period åka ut ur landet var 14:e dag och betala 30 dollar ur egen ficka för ett nytt turistvisum. Efter ett tag tröttnade jag och åkte hem. Skolan fick klara sig bäst den ville. Demokratiska Folkrepubliken Laos fick klara sig bäst den ville.

Så var allting till slut frid och fröjd. Förutom att mitt hus där hemma var uthyrt i ytterligare ett år så jag fick bo i en lägenhet utan möbler. Detta kunde jag dock uthärda lättare än det tidigare kaoset.


Författaren pustar ut efter att det hela löst sig


Medelst pedalkraft i Phnom Penh Under en av mina asiatiska resor hände det sig att jag kom

till Kambodjas numera mycket fredliga huvudstad, Phnom Penh. Staden har ju ett i moderna tider mycket våldsamt och blodigt förflutet, men av detta ser man numera endast vissa spår i form av museer och utställningar. Exempelvis besökte jag under min vistelse i Phnom Penh tortyrmuseet, en tidigare småskola där de röda khmererna spärrade in oliktänkande och andra som kunde tänkas vara det minsta misshagliga för regimen. Det sägs att endast 8 fångar av flera tiotusentals slapp undan med livet i behåll. Det var de 8 som satt där när vietnamesiska trupper stormade in i Phnom Penh och avlägsnade de röda khmererna från makten i landet (till och med det kommunistiska Vietnam tyckte att de röda khmererna var alltför kommunistiska!!). Resten slogs eller torterades ihjäl, och samtliga finns fotograferade, dokumenterade, och delvis utställda i den gamla skolan med sina lekplatser på gården och sina tortyrkammare i skolsalarna.

Dödens fält (Killing Fields), en annan välkänd och

välanvänd avrättningsplats, ligger strax utanför staden. Där kan man fortfarande se benknotorna och de avrättades kläder sticka upp ur marken i massgravarna. Eller varför inte hålla i en


dödskalle i en av de ofantliga staplarna av kranier som finns att beskåda?

Monument vid Killing Fields

Nåväl, jag var i Phnom Penh för att utföra arbete åt Mekong

River Commission, eftersom Kambodjas huvudlaboratorium för flodvattenundersökningar ligger i just huvudstaden. Staden är


som sagt mycket trevligare och säkrare nu för tiden än den var under de blodiga åren. När man möter folk på gatan och pratar med dem ter det sig helt obegripligt att detta folk kunde vara involverade i en av vår tids mest kända skräckregimer. Gatorna ser ut som överallt annars i Sydostasien: motorcyklar, folk, kärror och folk igen. Samt motorcyklar en gång till. Några huvudgator är relativt stora och asfalterade, men alla sidogator är av grus och små, och används lika mycket som vardagsrum som gator. Folk gör allting på gatan: tvättar sig, byter om, vilar sig, lagar mat, sover; man kan förvänta sig vad som helst. Jag intog vanligtvis mina middagar på en lokal restaurang med några trevliga tjejer som serverade. De älskade att prata med mig och ville veta allt om mig och min familj och annat. En av dem hade en ”pojkvän” i Sverige som hon skickade brev till. Han hade, tragiskt nog, lovat henne att hon skulle få komma till Sverige när han avslutat sina studier, men därefter knappt besvarat hennes enträgna brev.

Jag inkvarterades på hotell Goldiana, ett relativt stort och

välkänt hotell, ett av de få som var av god klass utan att vara ett av de få internationella lyxhotellen, som naturligtvis finns även här. Det ligger mycket centralt och man kan till fots nå ett flertal av de sevärdheter som finns i staden. Till Mekongflodens strand, med det kungliga palatset och kända ställen såsom ”Foreign Correspondent’s Club” (känt för att ha varit det sista säkra stället för utlänningar när de röda khmererna intog Phnom Penh) är det dock enklare att ta en bil eller motorcykel. Motorcykeltaxi kan man få tag i överallt, normalt unga killar med basebollkeps som sitter och väntar på kunder i varje gathörn samt utanför hotell,


barer, restauranger och liknande ställen. Utanför hotellet stod alltid 5-6 stycken som överföll en när man kom ut.

Detta var första gången jag var i Phnom Penh, så på kvällen

bestämde jag att jag skulle ta en promenad i omgivningarna för att rekognosera lite. Jag hade ingen karta, men det är vanligtvis inte så svårt att röra sig runt i fyrkanter i en ny stad och ändå hitta tillbaks utan större svårigheter. Jag traskade därför iväg i mörkret och ignorerade motorcykelkillarnas envetna uppvaktande, jag visste ju ändå inte riktigt vart jag skulle ta vägen.

Dock visste jag åt vilket håll Mekongfloden låg, så jag

promenerade iväg i den riktningen. Det var cirka 30 grader varmt, och fuktigt, trots att klockan var 8 på kvällen. Hotellet låg på en mindre sidogata, men bara ett par hundra meter från en av de större vägarna med mycket trafik och mycket folk. Ett problem var att min resväska inte hade kommit fram, så jag hoppades hitta någon klädaffär på vägen där jag kunde köpa en skjorta eller en tröja till nästa dag.

Det blev en spännande vandring, och jag hade mycket svårt

att vända om och gå tillbaks till hotellet, delvis på grund av att det var kul att titta sig omkring, och delvis på grund av att jag av någon anledning inte hittade en endaste klädaffär eller marknad där de sålde kläder. Normalt är klädaffärer och framför allt gatumarknader med kläder i stort sett det enda man ser i denna del av Asien. Dock icke nu när jag behövde en dylik inrättning.


Efter en vandring på cirka en och en halv timme kom jag ner till floden. Längs med flodstranden låg ett stort tivoli med karuseller och pariserhjul och annat som folk åkte i. Dessutom fanns där en stor servering av något slag, jag är inte riktigt säker på om det var ett tehus eller en bar eller bådadera, där folk låg i hängmattor och drack! Ivriga kambodjaner försökte vinka in mig, men eftersom jag trodde mer på tehusteorin än på barteorin gick jag vidare. Dock började jag bli trött i benen efter allt vandrande i värmen, och det var alltså dags att ta sig tillbaks på något sätt. Jag visste nog ungefär hur jag skulle gå, men hade ingen lust att vidare begagna de numera något slitna apostlahästarna. Cykeltaxi fick bli svaret. Det vore idealiskt att ta sig hem i lugn och ro på en cykeltaxi, istället för att fara runt som en blådåre på en motorcykel. På så vis kunde jag få se lite mer av staden.

I ett gathörn satt ett gäng cykeltaxiförare och glodde, och de

var mycket ivriga att få köra mig till hotell Goldiana, det kände de allesammans till i detalj. Först ville han som stod främst ha 2 dollar, men gick snabbt med på att utföra transporten för 1 dollar. Det är något slags minimipris för i stort sett allt i Kambodja, åtminstone för utlänningar. Lyckligtvis är det också maximipris för rätt många tjänster, åtminstone för medvetna utlänningar.

Jag tog plats i cykeltaxin, där man sitter längst fram i en

slags stol och chauffören högre upp baktill. Chauffören i fråga, en halvt tandlös och senig kambodjan som såg ut som om han var i 70-årsåldern (och därmed troligen var 40) satte av med en för 30-gradig värme imponerande fart, men åt ett för mig


fullständigt överraskande håll. Jag påpekade för honom att jag ville till hotell Goldiana, men han bara viftade med armarna ”no ploblem, mistel”. Detta var det enda han kunde säga på engelska. När vi kört ett tag stannade han dock till och började tjattra med några andra cykelkillar, som alla pekade åt varsitt håll. Vid det här laget var jag lite bortkollrad, och hade tappat greppet om vilket håll hotellet egentligen låg åt. Som tur var hade jag hotellets visitkort med gatuadress, och jag gav det till killen. Han sken upp och satte av i en ny riktning med bestämda tramptag.

Cykeltaxi med en annan kund

Efter ett tag stannade han igen och tjattrade med några andra

cykelkillar, som alla pekade i olika riktningar. En av riktningarna valdes ut såsom varandes den riktiga och vi satte av


åt det hållet. Efter ett tag kände jag igen en gata. Det var samma vi kört på för 10 minuter sedan, fast åt andra hållet. Killen hade alltså inte en susning om var hotellet låg, och började nu kryssa fram och tillbaks på gatorna, troligen i avsikt att avsöka hela staden i jakten på hotell Goldiana.

När vi kört runt på detta sätt i minst 30 minuter fick jag

(alltså jag, som var i Phnom Penh för första gången, och inte han) syn på en gata jag kände igen, nämligen den stora gatan inte så långt från hotellet. Jag pekade ut färdriktningen åt den vilsekomne cykeltaxiföraren, och efter ett par minuter kände jag igen avfartsgatan in mot hotellet, vilket naturligtvis jag fick peka ut för honom. Så kom vi lyckligt fram till Goldiana efter minst 40 minuters enträget sökande. Det var nu det roliga började.

När jag skulle betala började han protestera. Jag hade ju bett

om, och kommit överens om priset för, en tur till hotellet. Det han levererat var ju mycket mer, en ren sightseeingtur med lokal guide, och det var naturligtvis det jag skulle betala för! 4 dollar tyckte han var lagom, 1 dollar var ju rena skämtet! Alla cykeltaxiförare och motorcykelkillar som väntade utanför hotellet höll, icke helt oväntat, med honom när han i målande ordalag beskrev hur omfattande och heltäckande vår rundtur varit. Vad jag beställt var helt plötsligt fullständigt ovid-kommande. 4 dollar kunde vara minimum för en såpass omfattande rundtur i staden. Mina protester väckte föga gehör.

Jag får dock medge att det är svårt att bli riktigt arg i

situationer som denna, när det diskuteras 1 eller 4 dollars som om det vore en diskussion på liv och död. Man måste


naturligtvis käfta emot lite, för att visa att man inte är helt dum, men det får också erkännas att killen fick jobba hårt för sina pengar. Jag gav honom till slut 2 dollars, och han var hyfsat nöjd med detta. Det var knappast något fatalt slag mot min ekonomi, så det fanns ingen direkt anledning till sura miner. Jag anlitade faktiskt samma kille en gång till ett par dagar senare, och nu hittade han hotellet. Det är aldrig för sent att lära!

Jag funderade senare på om han verkligen inte visste var

hotellet låg, eller om han bara spelade dum för att försöka få ut en eller två dollars extra från en utländsk kund. De jag frågade på Mekong River Commission var dock helt övertygade: de har faktiskt noll koll! Jag var inte den första som råkat ut för liknande, och knappast den sista heller, men det var åtminstone troligtvis sant att han inget visste. Tro det den som vill.


Om vådan af att söka säkerhet i en droskbil I brist på bussförbindelser ansåg vi oss tvungna att anlita en

taxi från Kampot (Kambodjas kust) tillbaka till Phnom Penh efter en weekend med bad, stränder och djungelturer. Jag hade anlitat en taxichaufför som jag kände och som jag dessutom åkte ner med på fredag kväll, en av få taxichaufförer i Kambodja som kan ett par ord mer engelska än “no ploblem, mistel” och vars bil inte är ett skrotobjekt från 60-talets Ryssland. På resan ner var allt frid och fröjd.

När vi skulle tillbaks på söndagen så stod det däremot en

annan taxi och väntade på oss utanför hotellet, en bil som hade vissa likheter med Rysslands dumpade skrotobjekt, och han som körde kunde inte ens de obligatoriska 2 orden “no ploblem”. Mina Khmerkunskaper var inte mycket bättre. Till råga på allt så verkade han vara halvblind för han fick kisa när jag försökte kommunicera via gester och kroppsspråk. Och detta skulle vara vår chaufför….. Nåväl, han hade iallafall fått information om att vi ville till Phnom Penh, och tydligen hade han dessutom redan fått betalt från den andra taxichauffören, som jag var dum nog att betala i förskott också för hemresan. Jag fick aldrig någon förklaring till varför det plötsligt blev bil- och förarbyte, men troligtvis tjänade den ursprungliga chauffören på att anlita den


här killen, som förmodligen inte fick mer än en bråkdel av vad jag hade betalat, och istället själv leta upp nya utlänningar att köra till Phnom Penh.

Vi satte oss glada i hågen i taxin, trötta och skitiga efter att

ha traskat i ogenomtränglig djungel och ännu mer ogenom-trängliga grottor, anpassade mer för typiska asiatiska dvärgar än för normalstora européer, och ganska lättade över att snart få komma hem till luftkonditionering och en kall dusch. Resan till Phnom Penh skulle ta c:a 2.5 timmar, en inte alltför långvarig resa för att vara genom Kambodjas ödemarker. På tal om luftkonditionering hade jag uttryckligen bett om, och betalt extra för, att få åka i en taxi som hade denna nymodighet. Av någon anledning drar Kambodjanska taxibilar med AC nästan dubbelt så mycket bensin som de utan AC. Troligen är taxibilar i Kambodja särskilt konstruerade för detta, själv har jag inte märkt någon nämnvärd skillnad i förbrukning i de bilar jag har kört. Att betala extra, det vill säga det dubbla priset för detta, är således en självklarhet.

Att sitta i en bil i 3 timmar i 40 graders värme är något som

till och med asiaterna själva bävar för, med andra ord inget att rekommendera för klena nordbor som får hjärtattack vid temperaturer över 25 grader. 40 graders värme utomhus alltså, inne i bilen blir det ytterligare några grader varmare, lägg därtill luft som är mättad med damm och avgaser till 100 %, så finns en viss risk att man inte är helt frisk när/om man kommer fram. Som sagt, resan ner var smärtfri och behaglig, till och med nästan lite kallt i bilen med väl fungerande AC. Tillbaka var lite värre, att bilen inte hade AC förstod vi ganska snart, då bilen


troligen tillverkades ett par decennier innan detta var uppfunnet. Dessutom var luftintaget igensatt av damm och rutorna gick inte att veva ner, detta fick vi surt erfara under den långa färden hem mot Phnom Penh. Men, det finns alltid de som har det värre, fångarna under Röda Khmererna till exempel, man ska inte klaga så länge man får lov att klaga utan att bli halshuggen, och vi hade ju i alla fall vatten så vi klarade oss under 3 timmar.

Hotellet låg i en nerförsbacke, och tack vare detta startade

taxin nästan helt utan problem. Den första timmen rullade på ganska bra, om än i varmaste laget, torrbastun på Valhallabadet är rena kylskåpet i jämförelse. Vi försökte snåla på vattnet så gott det gick, så att det skulle räcka hela vägen fram till Phnom Penh. Det kryllar inte precis av 7-Eleven på landsbygden i Kambodja, överhuvudtaget var det på hela vägen ganska tomt både på folk (och fä) och affärer. Om taxichauffören hade kommit ihåg att tanka bilen i Kampot vågade vi aldrig fråga, vi kunde för den delen inte fråga heller på grund av vissa språkbarriärer. När vi satt där som bäst och fantiserade om vinterbad i Lappland small det helt plötsligt så att hela bilen hoppade till. Vi tittade oss omkring efter vägpirater, som kanske invandrat från Laos, man kan aldrig vara helt säker, men det var precis lika tomt på folk som det varit hittills under hela resan. Bilen började därefter utstöta diverse underliga ljud, innan den till slut protesterade högljutt och klappade ihop helt och hållet.


Några av de mer lantliga invånarna i Kambodja

Chauffören satt kvar en bra stund och bara tittade frågande,

det verkade ta ett tag innan han fattade att vi stod stilla. Ännu i skrivande stund undrar jag om han såg skillnad på om landskapet omkring oss rörde sig eller inte. Till slut gick han, efter vår förmaning, ut ur bilen. Detta var viktigt också för oss: eftersom bilen bara hade en endaste fungerande dörr så kunde vi bara komma ut genom förardörren. Att chauffören inte hade några vidare kunskaper i hur en bil fungerar fick vi snart klart för oss när han öppnade bagageluckan för att leta efter motorn.

Lyckligtvis var en i sällskapet ganska händig med bilar och

kunde åtminstone hjälpa honom att öppna motorhuven. Det


visade sig dock att det inte var något större fel på motorn förutom att den var överhettad. Smällen som vi hört berodde på att en sten slagit hål på kylsystemet, något som vi upptäckte när vi förvånat undersökte den lilla vattenpöl som av någon anledning plötsligt visade sig under bilen. Teorin om en eventuell underjordisk källa mitt i vägen, alternativt illusion - vi var trots allt ganska törstiga - fick vi snart överge. När detta gick upp för chauffören blev han just så vit i ansiktet som en mörkhyad Kambodjan kan bli, och vaggade fram och tillbaka och verkade fundera på vad han skulle ta sig till.

Inget folk i sikte och mobilnätet var såklart inte utbyggt i

denna del av landet. Efter några minuter satte han av, till fots, i samma riktning som vi nyss hade kommit ifrån. Vi stod frågande kvar och undrade hur han tänkt egentligen, om han alls tänkt, vi hade ju trots allt åkt i drygt en timma på en väg som var om möjligt mer ödslig än skoterlederna i Sibirien.

Vi försökte stoppa honom men detta resulterade bara i ett

par arga utbrott med spottande och fräsande uttalanden på Khmer. Vi gav upp och lät honom bege sig iväg, vad han än skulle ta sig till, leta efter hjälp eller jaga hjort. Vi satte oss ner vid bilen och försökte hålla oss stilla för att inte svettas alltför mycket, vi hade dock bara en flaska vatten kvar och hur länge det skulle dröja innan vi fick möjlighet att inhandla mer vågade vi inte ens fantisera om. Efter en timme (!) kom chauffören tillbaka, smått mer överhettad än en timme tidigare. Vad han gjort under denna timme undrade vi förstås, men det var ingen idé att försöka ta reda på. Att han kom tillbaks lika tomhänt som han gick var ganska uppenbart.


Den ödesdigra taxin står - just det - still

Efter några minuters pustande lade han sig under bilen och

inspekterade vattenpölen, som dock vid det här laget dunstat in, och kylarsystemet med sitt hål. Han låg där och filosoferade ett bra tag och tog sedan av sig skjortan och stoppade upp denna i hålet i kylarsystemet! Sen klev han upp och snodde vår enda kvarvarande vattenflaska, som vi med mycket möda lyckats spara, och hällde vattnet i kylaren! Han gav sedan tecken att vi skulle hjälpa honom att putta igång bilen. Till skillnad mot hotellets nerförsbacke var det här en gropig raksträcka på en smal grusväg, alltså var det inte så enkelt att få fart på åbäket. Efter några försök startade dock motorn mirakulöst! Vi kunde inte snabbt nog kliva in i bilen, och som genom ett under rullade


bilen hela vägen fram till Phnom Penhs förorter, där den dock på nytt protesterade och definitivt gav upp.

Nu var vi dock i lite mer civiliserade trakter och kunde med

inte alltför stora svårigheter få tag i en tuktuk som kunde köra oss resterande väg hem till den efterlängtade luftkondi-tioneringen, kalla duschen, och något flytande att hälla i halsen. Vid det här laget fick till och med tanken på surströmmingsspad dräglet att börja rinna i munnen. So far so good. Det var nu det roliga började.

Dumma som vi var så hade vi förväntat oss viss

kompensation från chauffören för att han inte kunnat köra oss hela vägen fram, som han ju faktiskt fått betalt för, och för att vi fått sitta i en överhettad bil utan AC, som vi också betalt för, och dessutom blivit strandsatta mitt ute i ödemarken på grund av hans ruckel till bil. Att vi inte skulle få några pengar tillbaks var en sak, det trodde vi inte på, men en ursäkt eller ett beklagande kunde man i varje fall vänta sig. Till vår ohöljda förvåning började taxichauffören istället bråka och gorma på oss och ville ha extra betalt, det hade ju trots allt tagit ett par timmar mer av hans tid än beräknat! Förmodligen kategoriserades dessa 2 timmar som bonus-sightseeing och en ren förmån, och dessutom hade han ju fått offra sin skjorta för vår skull. Detta fick vi översatt med hjälp av tuktuk-föraren, som för övrigt fullständigt höll med om att det ju var självklart att det var vi som skulle stå för dessa kostnader.

Hade vi inte varit halvdöda redan så hade vi nog orkat stå

kvar och argumentera, men 10 dollar extra verkade just då


ganska billigt för att få komma därifrån och hem! Så slutade denna vådliga utflykt.


Monsunens inverkan på vägarnas beskaffenhet

Under ett av mina otaliga besök i landet Kambodja passade jag på att göra en smärre avstickare till det berömda tempelområde som populärt går under benämningen Angkor Wat. Egentligen är det bara det mäktiga huvudtemplet som heter Angkor Wat, men för denna historia är namngivningen fullständigt ovidkommande. Färden upp mot tempelområdet, med utgångspunkt i Phnom Penh, hade företagits med flyg, mycket snabbt och bekvämt, men hemåt hade vi planlagt att åka båt längs Mekongfloden, då detta troligen kunde ge lite intressantare vyer att skåda på vägen.

Till saken hör att resan företogs under torkperiodens

slutskede. Mekongflodens vattenstånd var därför vid sitt absoluta minimum, och det var dessutom ovanligt lågt eftersom länderna uppströms använder mer och mer av flodvattnet till konstbevattning. Detta är ett stort problem i området. Vi hade därför blivit förvarnade om att de större färjorna skulle få svårigheter att ta sig fram till färjeläget, och att vi skulle få kliva ombord på mindre båtar för att transporteras ut en bit på floden till de väntande färjorna. Däremot hade vi inte blivit förvarnade om att de fåtal regnskurar som kommit senaste veckan redan förstört vägarna. Det visade sig alltså att floden var torrlagd på


grund av regnbrist, samtidigt som vägarna var förstörda av regnet! Detta var vi dock än så länge lyckligt ovetande om.

Vi hade beställt en minibuss som skulle köra oss ner till

färjeläget. Det skulle inte vara något problem enligt chauffören. Vi packade in oss i den vita Toyotan i gryningen och körde iväg ner mot floden. Efter bara ett par kilometer stannade vår chaufför mitt på vägen, där var någon slags uppståndelse med bilar, folk och kärror. Det visade sig att längre än så här kunde man inte köra, vägen var allt för lerig och sönderkörd för bilar! Detta måste bara chauffören vetat när han tagit betalt för att köra oss hela vägen, men naturligtvis hade han inte sagt något till oss. Vad skulle vi nu ta oss till?

Ett av de fordon som stod parkerat på vägen var en traktor

med ett stort flak på släp. Det var den som skulle köra oss resten av vägen. Vi var inte direkt ensamma, efterhand kom minst 50 andra turister i bilar och fick hoppa av. Nu skulle alla upp med sitt pick och pack på traktorsläpets flak. Det var högt upp, nästan svårt att komma upp, och så lerigt att all packning blev grisig nästan innan man satt ner den. En skinntorr kambodjan uppe på flaket skulle hjälpa en dam i vårt sällskap upp och sträckte ner handen. När hon tog den och högg i för att komma upp dansade kambodjanen rakt ner i backen med näsan före! Dagens goda skratt var räddat.

Flaket blev snabbt helt fullpackat så alla fick stå upp. En

dollar var skulle vi dessutom betala till traktorföraren. Han gjorde i varje fall goda affärer. Så satte han av längs de så kallade vägarna ner mot floden. Det måste ha varit en otrolig syn


när vi stod där som packade sillar och försökte hålla balansen på den skumpiga vägen. Flaket var som sagt var rätt högt, och det verkade inte som om det skulle vara helt hälsosamt att ramla av. Det fanns i och för sig en sarg runt, men den var bara 40 centimeter hög och erbjöd inte mycket att hålla sig fast i. Jag ömsom stod och ömsom halvsatt och försökte luta mig mot sargen, ingen ställning var det minsta bekväm men det kändes lite säkra att huka sig så att man hade tyngdpunkten lite lägre ner. Det gick ju inte att hålla sig fast i de som stod runtomkring, dels hade de lika stora svårigheter att hålla balansen som jag och dels ville man inte dra med sig fler om man skulle råka falla av.

Svårlyft dam som slutligen kom upp


Färden tog nog närmare en timme, och det blev efterhand rätt jobbigt att stå upp. För varje grop vi dansade ner i var det några som skrek för att de var på väg att falla, men mirakulöst nog klarade sig alla. Åtminstone var det inte någon som saknade någon i sitt sällskap när vi slutligen kom fram till floden. Där väntade, som väntat, ett antal av de typiska långa båtarna med propelleraxlarna stickandes rakt bakut för att köra oss ut en bit till den verkliga färjan, och en något mer bekväm båttur på en i och för sig vattenfattig Mekongflod. Tillbaks till Phnom Penh kom vi, men det hade varit enklare att flyga, den saken är klar!


Om svårigheter med att finna goda medarbetare

Jag arbetade en gång i tiden på ett projekt i Bangladesh, i

vanlig ordning gick det huvudsakligen ut på att hjälpa lokala myndigheter och laboratorier med att förbättra sina mätningar. Vårt projektkontor låg på en, även med lokala mått mätt, ganska hårt trafikerad gata inne i de centrala delarna av Dhaka. I stort sett dygnets alla timmar var gatan full av cykeltaxis, med inslag av mopedtaxis, bilar, kor, dragkärror och diverse annat smått och gott. Man skulle utan vidare kunna tro att en gata i stort sett dominerad av cykeltaxis borde vara relativt tyst och lugn, särskilt om det är närmare 40 grader varmt, men så var inte fallet. Det är nämligen så att om man konstant gapar, skriker, ringer i ringklockor och tutar med hjälp av diverse anordningar så kan oväsendet även i detta till synes oskyldiga fall bli fullständigt öronbedövande. Lyckligtvis hade vi en väl fungerande luftkonditionering inomhus, så det fanns ingen som helst anledning att öppna några fönster ut mot gatans konstanta dån.


Vårt projekt löpte relativt lugnt – mina arbetsuppgifter var ovanligt klara och väl kända av alla inblandade, så jag kunde i stort sett koncentrera mig på att göra det jag borde få gjort, och slapp det mesta av det vanliga problemet med olika intressen inom ett projekt som kolliderar (till exempel att ett Ministerium vill att man ägnar tid åt en sak, ett annat Ministerium något annat, laboratoriet man arbetar med något tredje, bistånds-givaren något fjärde o.s.v.). Vi insåg dock ganska snart att det fanns en aspekt av vårt projekt som vi inte klarade av att reda ut med den personal som var på plats. Vi förväntades nämligen inte bara utbilda laboratoriefolk och hjälpa dem med att få igång sina analyser, projektet avsåg täcka mer än så: institutionell kapacitet. Vad är nu detta? Jo, vi förväntades också reda ut och beskriva i en rapport hur de olika institutioner som deltog i miljömätningarna skulle samarbeta, hur de skulle fördela arbetet mellan sig, och hur de skulle dela på resurser och folk. Allt för att de skulle kunna genomföra miljöövervakningen så smidigt och effektivt som möjligt. Det var något som vi kanske hade kunnat göra själva, men dels var vi upptagna av mer tekniska frågor, dels fanns det avsatt pengar i projektet till att hyra in en ”institutionell expert” under ett par månader för att göra detta jobb. Nu skulle vi bara finna en lämplig person.

Jag kände ett par konsulter som kanske skulle kunna vara

lämpliga, och satte igång med att kontakta dessa. Den första fick jag tag i nästan omedelbart, men han hade tyvärr inte tid och möjlighet att komma förrän vårt projekt skulle vara över. Den andra personen var lite svårare att få tag i, men till slut lyckades jag fånga henne. Hon lovade att kolla sin kalender och kontakta mig någon av de närmaste dagarna. Jag hörde ingenting. Efter


fem dagar försökte jag att få tag i henne igen, men lyckades inte. Efter ytterligare några dagar kom det så ett fax: ”jag kan dessvärre inte finna tid till att arbeta i ert projekt den här gången, men kontakta mig gärna en annan gång”. Så var det kört.

Gatubilden domineras av cykeltaxis

Vi letade med viss svårighet upp ytterligare tre namn, ingen

som vi kände direkt men som i sin tur blivit rekommenderade av folk vi kände. Det såg hopplöst ut till en början: den förste fick vi över huvud taget inte fatt i, eller åtminstone inget svar från, trots otaliga telefonsamtal, e-mails och faxar till olika tänkbara ställen där personen i fråga påstods befinna sig. Den andre var nästan lika hopplös, men vi fick tag på honom till slut. På en


knastrig telefonledning från Uzbekistan förklarade han dock att det inte gick just nu. Vi började bli desperata. Skall det vara så förjolat svårt att hitta en institutionsexpert? Till slut fick vi dock napp. En tysk som vi knappt visste vem det var, men som tydligen varit inblandad i rätt många projekt, sade att han hade möjlighet och gav klartecken för deltagande. Vi pustade ut och förberedde oss för en lugn helg: nu var det väl klart?

Vår traditionella fredagsdrink på kontoret intogs under extra

avslappnade former – men vi blev abrupt väckta ur vår Törnrosadröm. Bäst som vi hällde upp den tredje eller fjärde omgången av Gin Tonics började det rassla i faxmaskinen. Ut kom ett oväntat och högst ovälkommet fax: tysken hade helt plötsligt fått andra planer, och istället accepterat ett uppdrag för ett projekt i Afrika! Han kunde på inga villkor komma! Panik!

Istället för en lugn helg följde nu en helg i den globala

kommunikationens tecken. Vi ringde och mailade till i stort sett alla vi kände och inte kände, jag undrar om jag inte försökte få fatt på Kungen också, för att finna namnet på någon tänkbar konsult som vi kunde kontakta. Telefoner och faxmaskiner gick varma, telefonledningarna glödde av allt mailande. Till slut dök ett namn upp: en engelsman i 60-årsåldern som någon hört sägas hade varit inblandad i något tidigare projekt. På måndag eftermiddag fick vi tag i honom, och Halleluja: han accepterade genast att komma! Vi trodde knappt våra öron, men det var sant. Vi närmast sjönk ihop på golvet som urlakade disktrasor efter denna pärs.


Nu gick allting plötsligt fort och lätt. Engelsmannen var positiv till att komma i en hast, och dök upp på kontoret redan följande måndag. Han var gråhårig och lite lätt överviktig, men såg pigg ut frånsett att han svettades som en gris i värmen. Han sade att hade nyligen blivit pensionerad från sitt gamla jobb, men att han inte hade någon lust att helt sluta arbeta ännu, utan gärna ville fortsätta som oberoende konsult i åtminstone tio år till. Vi hade förberett hans ankomst noga, och skrivit långa listor på saker som skulle göras samt bokat möten med olika ministerier och laboratoriechefer. Allt löpte perfekt.

När vi hälsat engelsmannen välkommen skulle vi hålla ett

möte för att diskutera hans uppgifter i mer detalj samt göra upp en tidsplan för genomförandet. Han ville gärna ha en Cola att dricka, eftersom han kände sig lite orolig i magen (det är normaltillståndet i Bangladesh), men vi hade ingen, så han bestämde sig för att gå ut och köpa en innan mötet började. Närmaste affär låg bara 25 meter bort, så han gick ut genom dörren och travade iväg. Efter några sekunder såg vi hur folk började vifta med armarna och tjattra i ovanligt hög ton utanför. Jag tittade ut genom dörren och fick till min fasa se engelsmannen ligga orörlig i vägkanten! Jag rusade ut och försökte fråga honom vad som hänt, men han var helt okontaktbar. Han var helt enkelt död!

Vi ringde efter en ambulans, och efter vissa mödor lyckades

den tränga sig fram bland alla cykeltaxis och den större hop nyfikna som samlats sekundsnabbt. Dock, ambulanspersonalen kunde bara konstatera att vi hade rätt, han var fullständigt och oåterkalleligt död. De lyfte upp vår hett efterlängtade konsult på


en bår, täckte över honom, lade in honom i ambulansen och körde iväg. Det var det sista vi såg av honom. Allt vi fick var 10 minuter för att säga goddag.

Det visade sig senare att han fått en hjärtinfarkt. Tragiskt för

honom och otur för oss. Det tog flera veckor att hitta en ny institutionsexpert, men det lyckades och det var åtminstone en person som sedermera överlevde hela projektet.


Om vådan af att kvarlämna reseffekter hos sina medarbetare

Följande historia utspelade sig under ett projekt i ett

asiatiskt land, vars identitet är i sammanhanget fullständigt ovidkommande. Det är nämligen vare sig landet i fråga, dess geografi, dess byråkrati eller dess befolkning som utgör kärnan i denna berättelse. Istället låter vi huvudrollen spelas av en av de personer som arbetade i projektet. Han var för övrigt dansk. Även detta är möjligen i sammanhanget ovidkommande, men icke desto mindre en smula lustigt att påpeka.

Dansken i fråga var en beskedlig och närmast obetydlig

person, som gjorde sitt jobb utan större åthävor, och som inte direkt var någon större personlighet eller den som syntes och hördes mest. När vi andra skrattade och berättade historier på kontoret, eller satt och svor över saker som inte fungerade i detta galna land, satt han mest tyst och böjd över sin dator. Han tog sig kanske en drink med oss andra på kvällen, men han var försiktig med vad han hällde i sig. Han följde sällan med ut på utflykter eller barrundor, utan tycktes trivas bäst med att sitta för sig själv på hotellet. Nåväl, det var nu inte mycket att göra åt


det, var och en får väl ha sin egen personlighet. Det var, kort sagt, en beskedlig och försynt person vi hade att göra med.

Hans huvuduppgift i projektet var att vara expert på vissa

mikrobiologiska analyser, och det fanns inget att klaga på hans fackliga kunnande. Det närapå sprutade ut instruktioner och rapporter ur hans skrivare, och han hade dessutom med sig ett smärre bibliotek av litteratur inom mikrobiologi. Vi hade stor nytta av honom, av hans kunskaper och av hans böcker.

Efter att ha arbetat hos oss i närmare två månader var hans

första del av arbetet avslutad, och han åkte hem på semester. Eftersom han plikttroget hade avslutat alla uppgifter som ålagts honom, saknade vi honom egentligen inte. Han hade ju ändå mest suttit i ett hörn och jobbat för sig själv, så någon större skillnad, socialt sett, blev det inte när han försvann. Det var först några veckor senare som vi saknade honom: vi hade fått några frågor kring det han skrivit i en rapport, och det var egentligen bara han som kunde svara på dem. Vi försökte få fatt i honom, men han var bortrest på semester och inte anträffbar.

Någon kom helt plötsligt på en möjlig lösning. Det var ju

faktiskt så att han hade lämnat kvar en resväska på kontoret med diverse saker i, var det inte möjligt, ja faktiskt mycket troligt, att hans böcker också låg i resväskan? Kunde vi bara få fatt i dem, vore det en enkel match att finna svaret på de frågor vi fått.

Sagt och gjort, resväskan rotades fram ur ett förråd. Det var

bara ett problem: den var låst. Nåväl, alla vet ju hur pålitliga lås på resväskor är, det skulle nog kunna lösas. Senare på


eftermiddagen gick jag och en tjej i projektet lös på väskan med diverse attiraljer: pennknivar, nycklar till andra resväskor, och till och med de klassiska hårnålarna kom till användning. Jag kände mig som en blandning mellan tjuv och detektiv. Det var ett evigt pillande, men efter en stund gick faktiskt det ena låset upp. Eftersom det var en hård väska räckte det inte med ett lås, utan vi fick fortsätta med det andra. Till slut, efter en bra stunds trixande under högljutt svärande (icke härdade individer skulle ha blivit mörkrädda om de hörde oss), gick det andra låset också upp. Om jag inte minns fel var det en av våra nycklar till en annan väska som ”nästan” passade, och som till slut fick upp låsen. Vi slängde upp väskan på ett bord och öppnade den. När locket gled upp och vi såg innehållet trillade hakorna ner i höjd med knäna på oss båda två.

Svåröppnad - och svårstängd - väska


Jodå, där låg faktiskt några böcker om mikrobiologi, precis som vi hade hoppats. Men inte bara det, minsann. Till vänster i väskan låg en hög med rosa och ljusblå damtrosor, märkta måndag till söndag på framsidan! Låter det underligt? Då var detta ändå ungefär det mest normala vi fann. I mitten låg någon slags svarta gummiunderkläder, såväl kalsonger (med ett strategiskt hål i) som undertröjor. Under dessa en hög med tidningar, vars innehåll inte lämpar sig för en närmare beskrivning i denna familjebok. Vi var så förvånade att vi inte ens kom oss för att skratta, särskilt som vi insåg att vi satt oss själva i klistret.

Paniken kom krypande, vad skulle vi göra nu? Situationen

måste lösas på något sätt. Vi kunde ju inte tala om för dansken att vi öppnat hans väska för att leta efter en bok, och vi kunde inte heller lämna väskan olåst så att han förstod att vi varit och tittat i den. Prioritet nummer ett fick bli att låsa väskan igen. Vi försökte se till att allting låg som vi hade funnit det, och stängde därefter igen locket för gott. Det visade sig dock att det inte var direkt lätt att låsa väskan igen. Vi svettades över den när vi stod där med våra hårnålar och felaktiga nycklar och försökte få de förpillade låsen att gå igen, men det var stört omöjligt. Jag var nära att drabbas av andtäppa och få ett nervöst sammanbrott, men till slut gick det faktiskt. In med fanskapet i förrådet igen.

Problem nummer två var hur vi skulle få fatt i den

information vi så hett efterlängtade. Vi beslutade till slut att vänta tills dansken hade kommit tillbaks från sin semester, det var inget annat att göra. När han var på plats igen skickade jag honom ett mail, och kunde inte låta bli att fråga om det inte var


så att han hade lämnat kvar böckerna någonstans hos oss, så vi själva kunde titta i dem och hitta svaret. Elakt, kanske, men jag kunde inte hålla mig. Jag tror att han svarade inom 10 sekunder. ”Jag har böckerna i Danmark, jag faxar ner en kopia av de intressanta sidorna. Ni behöver inte leta på kontoret”. Man kunde nästan känna paniken i orden.

Nästa dag hade han tydligen varit på ett bibliotek eller hos

någon kollega och funnit ett exemplar av boken, för det kom ett fax med några sidor och en förklaring på vad vi skulle titta efter. Så var själva problemet löst.

Vad skall man egentligen säga om det hela? I princip får väl

var och en ha vad de vill i sin resväska, jag lägger inga direkta moraliska aspekter på det så länge det inte stör andra. Men jag funderar fortfarande kring två saker. För det första: vad tänkte han egentligen när jag i mitt mail antydde att vi skulle leta efter hans bok på kontoret? Att döma av det snabba svaret var han inte helt tilltalad av denna tanke. Och kunde han öppna väskan utan problem när han kom ner, eller hade vi förstört låset? Och vad tänkte han i så fall? För det andra: hur i hela världen kunde jag och min kollega hålla masken nästa gång vi såg honom? Det kunde vi nämligen, och för mig är detta en mycket större gåta än hur han kunde ha en väska med diverse mer eller mindre perversa tillbehör stående på kontoret.



Afdelning 3

Mitt Afrika

Vestafrikanska äfventyr - mysteriet med de försvunna afrikanerna ............................................................................ 170 Huru surströmmingen blefvo introducerad i Vestafrika ......... 178 Huru kontanta medel icke torde hanteras .............................. 183 Om regnperiodens inverkan på husens beskaffenhet .............. 187 I Moςambiques välkomnande famn ........................................ 192



Vestafrikanska äfventyr - mysteriet med de försvunna afrikanerna

Burkina Faso är ett av jordens fattigaste länder, oftast finner man det cirka 5 platser från botten i fattigdomsligan. Det är ändå ett förvånansvärt trevligt och civiliserat land, med vänliga och ärliga människor, och några säkerhetsproblem tycks inte existera. Detta är en nästan märklig kontrast mot flera av grannländerna - Elfenbenskusten, Nigeria, Senegal och andra, där kriminalitet och rena upplopp är närmast vardagsmat.

En nackdel med Burkina Faso, åtminstone för mig, är att

man talar franska, och nästan ingen engelska. Innan jag åkte dit för att jobba fick jag därför gå hos en privatlärare för att försöka lära mig franska. Det gick väl hyfsat, men det är klart att mina kunskaper var väldigt begränsade när jag gav mig av - möjligen kan en del av nedanstående upplevelser åtminstone delvis förklaras av detta.

När jag kom till huvudstaden, Ouagadougou, första gången,

i april 2004, var det över 40 grader varmt. Normalt sett avskyr jag värme av det slaget, och det kändes som att stiga ut i någon slags bastu. Hur skulle jag klara detta i två månader? Nåväl, jag var ju inte den enda utlänningen på plats, så det måste gå att fungera som människa ändå, och till min glädje kunde jag se att burkinabeerna också svettades något kopiöst i värmen. Det var alltså inte bara jag som tyckte det var för varmt (däremot, det


upplevde jag senare, frös de och gick runt i täckjacka och mössa när det ”bara” var runt 20 grader på morgonen). Stora delar av landet är mer eller mindre öken, eller ökenartat. Regn faller bara under regnperioden, och då kommer det å andra sidan så mycket att det spolar bort vägar och broar och ställer till med stora skador på spannmålsmagasin och bostäder. Något mellanting, d.v.s. lite lagom regn, tycks inte existera

Värmen har naturligtvis stor effekt på människors

arbetsförmåga. Även om man kunde se stackars gatuarbetare stå och slita med spadar i värmen, otroligt att de kunde få något gjort, så tär värmen på både uthålligheten och effektiviteten. Det blir till och med nästan jobbigt att tänka om det är för varmt, för att inte tala om att få något gjort. Det är mycket uppenbart i vissa lägen.

Jag bodde i en projektvilla med kock, chaufför och vakter,

tillsammans med några danskar och någon fransman. Huset var utrustat med ett antal gammalmodiga luftkonditionerings-apparater som lät som uppvarvade reaplan när de startades, men efter ett tag blev det i varje fall någorlunda svalt. Enda problemet var att det knappt gick att sova när de stod på, det blev helt enkelt för mycket oväsen. En fläkt i vardagsrumstaket var ännu värre. När den sattes på var man snart övertygad om att hela taket skulle lyfta, och den lät som en gammal DC3:a med skurna motorlager.

Det var också något märkligt med duschen i huset, en

apparat som man annars hade stort behov av i värmen. Det kom knappt något vatten ur den. Inget strilande, bara en enda liten


stråle, eller kanske snarare ett antal tätt fallande droppar! Vissa dagar kom det så lite vatten att det enda man kunde göra var att lägga en handduk under och gå ut och äta frukost, därefter återvända och torka av sig efter bästa förmåga med den fuktade handduken.

Den största fördelen med huset var utan tvekan att det hade

ett väl fungerande kylskåp, som kocken och vakten såg till att ha fyllt med lokal öl, mycket bra produkter för övrigt (Flag bäst, Brakina sämst). Detta var ofta räddningen från uttorkning.

Staden Ouagadougou är Burkinas klart största, någonstans

mellan 2 och 3 miljoner människor lär bo där, ingen vet riktigt ordentligt. Den är vitt utbredd åt alla håll, de flesta hus är små lerhus i en enda våning, ofta byggda runt en gård där flera familjer bor. Staden är mest dammig och torr, där finns inte mycket till grönska, bara det karakteristiska röda dammet överallt. Det finns dock ett relativt distinkt centrum med lite större byggnader; presidentpalats, några hotell och några stora, moderna bankbyggnader i glas, samt en bred aveny, ”Avenue de la Revolution”. Burkina Faso var länge en ren militärdiktatur, det var militären som genomförde revolutionen i fråga, och fortfarande vore det synd att påstå att demokratin är något annat än en framtida önskedröm för invånarna.

Laboratoriet består av en egen byggnad vid vattenverket

inne i staden, på en smal och dammig grusväg kantad av låga hus med diverse affärer, lösa försäljare och hantverksverkstäder. Av någon anledning heter denna krokiga väg ”Avenue del la Liberté”. Det låter något flottare än det är i verkligheten. Själva


laboratoriebyggnaden är dock inte så dålig, relativt nybyggd med danska pengar och väl fungerande. Det arbetar ett tiotal personer på laboratoriet, som är väl utrustat och kan klara rätt många, även avancerade, analyser. Personalen kan grovt delas in i två, ungefär lika stora, kategorier - de som gör något och de som inte gör något. Samtliga, med ett undantag, har dock en otrolig talang för att gå upp i rök just när man behöver få tag i dem.

För danska biståndspengar hade ett antal nya instrument

inköpts till laboratoriet. Min huvuduppgift var att få satt upp dessa instrument och se till att analyserna kom igång ordentligt. Dessutom fanns ett flertal gamla apparater som enligt uppgift inte fungerade. Jag började med dessa. Det visade sig att dessa icke-fungerade apparater i allmänhet inte var behäftade med särskilt allvarliga fel: en spektrofotometer uppgavs ge alltför osäkra signaler - det var bara lampan som var lös. En apparat för att mäta närsalter fungerade inte, och laboratoriechefen ville köpa en ny till en kostnad av närmare 100 000 kronor. Jag bytte en slang så fungerade den igen. Toppexemplet var dock en liten apparat för fältmätningar av turbiditet. Den behövde nya batterier.

Nåväl, nu gällde det att samla ihop folk på laboratoriet för

att få lärt upp dem i de övriga analyserna. Detta visade sig inte vara så lätt. För det första var det alltid någon som var borta av olika anledningar, någon släkting var avliden eller ett barn fyllde år eller något liknande. För det andra använde de otroligt mycket tid till provtagning. Normalt skulle prover hämtas från 3-4 punkter i staden (ett prov från vardera platsen) en gång i veckan,


och det betydde att 2-3 personer var borta hela dagen. Hur det kunde ta så lång tid kom jag aldrig underfund med. När jag åkte med en gång tog det två timmar. Och lyckades man så samla ihop ett rimligt antal personer kunde man ge sig fan på att de försvann spårlöst vid första bästa tillfälle.

Personalen vilar upp sig mellan ansträngningarna

Jag vet inte hur många gånger det hände liknande saker: Vi skulle sätta igång med någon analys om 5 minuter, alla var på plats. Det kunde räcka att jag gick på toaletten i en minut, så var laboratoriet helt plötsligt tomt när jag kom tillbaks. Alla var puts väck. Jag letade igenom laboratoriet, inte en själ förutom sekreteraren. Det var hon som var den enda som saknade


förmåga att försvinna. Hon satt nämligen och spelade Tetris hela dagen på sin dator, och tydligen var det roligare än att gå upp i rök.

I sällsynta fall kunde man hitta den försvunna personalen på

ett intilliggande kafé. Då satt de helt plötsligt och drack kaffe eller te i en timme, just när vi hade bestämt att vi skulle sätta igång med något. Ibland kunde man också hitta några av dem spelandes volleyboll på en bana inne på området. Dock, för det mesta var de som uppslukade i tomma intet. Fullständigt spårlöst och obegripligt försvunna.

Jag fick lov att ändra taktik, det var slut med toalettbesök

och uttalanden som att ”vi sätter i gång om 10 minuter, jag skall bara hämta en kopia av analysmetoden”. Det fick också vara slut med att sätta igång analyserna och sedan gå in på kontoret och skriva på rapporten medan personalen fortsatte på egen hand. Detta var nämligen, med mycket få undantag, dömt att misslyckas. Istället fick jag stå kvar inne på laboratoriet och titta på, det gjorde att det flöt lite bättre, men inte perfekt. Värmen har, som sagt var, stort inflytande på arbetsförmåga och arbetslust, det kan man inte komma ifrån.

En dag mätte vi COD (ett slags mått på vattnets innehåll av

organiskt material) med en ny metod. Metoden går ut på att man först kokar proverna med några kemikalier i en timme, varefter man mäter provernas färg med en spektrofotometer. Ju mer färg, desto mer organiskt material i proverna.


Vi startade på förmiddagen med att hälla upp de 15 proverna i provrör, tillsätta kemikalier och koka blandningen i en slags metallvärmare med hål för provrören, varefter vi mätte färgen i dem när de svalnat. Detta klarade vi av på cirka 2.5 timmar före lunch. Det visade sig att 3 prover hade så höga halter, alltså att de var så skitiga, att färgen var för stark för att kunna mätas! Vi skulle alltså bli tvungna att späda dessa prover med rent vatten och göra om experimentet.

Jag sa som det var, att eftersom halterna var för höga skulle

vi behöva späda de 3 proverna och göra om det hela. Ingenting hände. Jag tänkte att de är nog osäkra på hur de skall göra och hur mycket de skall späda, så jag förklarade att det kunde vara lagom att späda proverna 10 gånger och därefter göra precis som vi gjort förut. Ingenting hände. De kanske inte förstod vilka prover det gällde, tänkte jag nu, så jag ställde fram de 3 proverna på bänken och sa att det var dessa det gällde, och vatten att späda med finns här bredvid. Ingenting hände. Tydligen var jag tvungen att vara lite tydligare, så jag förklarade att det mest effektiva var att sätta igång före lunch, så kunde proverna koka under lunchen och därefter mätas.

Det var länge sedan jag sett så förvånade miner. Man kunde

tro att det var en samling fågelholkar som stod och glodde på mig. Till slut var det i varje fall en som sa, med mycket eftertryck:

– Menar du I DAG???


Jo, det var väl så jag hade tänkt. Tydligen var det inte bara folk som hade en sällsynt förmåga att försvinna i värmen, utan även arbetslust. Min också.


Huru surströmmingen blefvo introducerad i Vestafrika

Under en tur till Burkina Faso hände det sig att surström-ming, en produkt annars tämligen okänd på dessa breddgrader, och bland de negroida folkslagen i allmänhet ej synnerligen vanlig, blev introducerad. Det märkliga är att det var en dansk, inte en norrlänning, som införde denna delikatess till landet ifråga. Resten av historien är egentligen inte särskilt märklig, men ändå värd att berättas.

Huruvida det var lagligt eller ej att införa surströmming i

Burkina Faso kan inte med enkelhet besvaras, men några polisiära åtgärder blev det i varje fall aldrig frågan om. Troligtvis har burkinabeerna inte kunnat förutse surström-mingens omisskännliga karaktär, och därför heller icke stiftat några lagar mot denna osannolika produkt.

Dansken som hade djärvheten att medföra en burk

surströmming på den långa färden till Afrika är en man av ovanligt mod, och med stor smak för delikatesser. Bland annat har han en uttalad smak för västafrikanska damer och västafrikanskt öl, vilket i sig tyder på god smak. Det avgörande i


sammanhanget är dock troligen att hans bror har en sommar-stuga i Sverige, och att han därigenom blivit introducerad i surströmmingens mystiska värld.

Man kan ändock förstå att det krävs mod att medföra

surströmming på denna resa, särskilt som den går genom Paris, där man måste byta plan. Det mesta tyder på att fransmännen saknar sinne för denna nordiska delikatess, och närmast skulle reagera med hot om giljotinering om en dylik burk råkade öppnas på franskt territorium.

Hur som helst, burken i fråga hade utan problem införts i

Burkina Faso, och var nu redo för öppnande. Så gott som det var möjligt i Ouagadougou hade de rätta tillbehören införskaffats. Mandelpotatis fanns naturligtvis inte att få, men öl, lök och


vanlig potatis, samt gräddfilsliknande crème fraiche fanns att tillgå. Dessutom är det möjligt att inköpa Absolut Vodka i Burkinas största supermarket (av samma storlek som en ordinär Konsumbutik), Marina Market.

Kocken i villan, en burkinabe i 65-årsåldern, präglad av mer

traditionell afrikansk kosthållning, var mycket skeptisk redan innan burken öppnades. Någon slags rå fisk på burk, som dessutom börjat bli lite rund, det kan väl knappast var något att ha? Ouagadougou ligger såpass långt in i landet att färsk fisk inte direkt är någon stapelvara, och det har förstås sin förklaring i det varma klimatet och den allmänna bristen på kylmöjligheter. Man är helt enkelt av vana och nödvändighet på sin vakt mot fisk, särskilt fisk som luktar märkligt. En överlevnadsfråga, helt enkelt. Detta förklarar lite vad som hände när burken öppnades.

För att undvika alltför stora problem bestämdes det att

burken skulle öppnas på villans baksida, så man kunde slippa ifrån alltför mycket av den förväntade doften inne. Av nödvändighet, för att undvika flugor och mygg, kunde dörrar och fönster ju inte öppnas hur som helst om vädring skulle visa sig akut nödvändig.

Konservöppnaren kom fram, sattes på burken, och dansken

vred om tills det började pysa ut doft av surströmming. Detta fick omedelbart två effekter, en human och en animal:

Kocken fick ett anfall och började springas omkring,

samtidigt som han viftade med armarna och tjöt:


– Ät inte det där, det är något fel, ni blir sjuka och dör, skrek han. Tänk om folk tror att det är jag som förgiftat er, ät det inte! Ni blir sjuka!

Han var närmast hysterisk. Hysteriska blev också Ouagadougous alla flugor, och de är

inte få. Ett veritabelt svart moln av flugor samlades kring burken inom loppet av 5 sekunder. Det gick knappt att se framför sig, solen förmörkades och allt var som ett surrande inferno. En svensk kohage en varm sommardag är absolut noll och intet i jämförelse. Dansken tog burken under tröjan och trängde sig in genom den myggnätsförsedda dörren, in i säkerheten i huset. Några flugor följde med in, men det var inte så farligt.

Här grillas det brouchettes, mer i afrikanernas smak


Så gick det till slut att avnjuta surströmmingen inne i huset, med potatis, lök och gräddfil, alltsammans nedsköljt med öl och snaps som sig bör. Kocken satt utanför och grät, han var övertygad om att vi skulle dö av matförgiftning allihop, och att han skulle få skulden och bli avskedad, alternativt satt i fängelse. Dessutom tålde han väl knappast doften.

Vi klarade oss dock, precis som man brukar göra när man

ätit surströmming, men med en viss baksmälla, som man också av någon anledning brukar få av surströmming. Kocken börjar än i dag att darra om man nämner denna måltid. Det var för honom det slutgiltiga beviset för att vita människor är tokiga.


Huru kontanta medel icke torde hanteras För ett antal år sedan blev jag ombedd att stå som värd för

en större konferens om vattenresurser, som skulle hållas i Burkina Fasos huvudstad Ouagadougou. Konferensen omfattade deltagare från hela Västafrika, samt ett antal konsulter och andra inblandade från Europa. Totalt skulle närmare 40 personer deltaga.

Jag fann ett lämpligt hotell i Ouagadougou, det fanns för

övrigt i stort sett bara ett att välja mellan på den här tiden, och lyckades förhandla fram ett bra pris för alla deltagare, 3 nätter plus hyra för konferenslokaler, inklusive lunch och middag. Det är, måhända icke helt oväntat, klart billigare att anordna konferenser i Burkina Faso än i Europa, men totalpriset var ändå uppe i mer än 10 000 dollar. Numera är ju Euron den klart föredragna valutan i Västafrika, men detta utspelade sig på 1980-talet, före dess intåg på världsscenen.

Ett krux var att vid denna tid fanns det inga uttagsautomater

i Burkina Faso, och att överföra pengar via banker var både tidsödande och kostsamt. Vi bestämde därför att det enklaste


vore om jag tog med mig drygt 10 000 dollar i kontanter. Sagt och gjort, ekonomiavdelningen på mitt företag ordnade fram pengarna, jag stoppade dem i fickan och åkte till Ouagadougou.

Eftersom det inte fanns något bättre passande flyg anlände

jag till hotellet strax före konferensen skulle börja. Det var bara att kavla upp skjortärmarna och sätta igång med de sista förberedelserna. Det är förvånansvärt hur många märkliga saker som måste ordnas bara för en liten konferens. Lyckligtvis hade jag ett par kolleger på plats, och de hade sett till att allting fungerade, och mötet kunde börja helt enligt planerna. Första dagen förlöpte utan problem, det vill säga det fanns naturligtvis uppenbara problem med vattenresurserna i Västafrika, det


framkom ännu en gång mycket tydligt, men organisations-mässigt fungerade det hela närmast perfekt. På kvällen kunde jag koppla av med mina kolleger och andra jag kände och bara njuta av att det hela var så lyckat.

Nästa dag, under lunchen, tyckte jag att jag hade tid att gå

ner till receptionen och betala kalaset. De kände mig visserligen väl sedan tidigare på hotellet, men stod säkert och väntade på att få sina pengar. När jag kom ner i receptionen kände jag efter pengarna i byxfickan, men den var tom! Helt tom! Vad i helvete, tänkte jag, är pengarna väck? Vad har hänt? Panik! Medan jag stod där och försökte andas normalt och tänka efter vad som hänt, kom en av personalen fram till mig och sade att de sökte mig nere i tvätteriet. Tvätteriet? Just det, samma morgon hade jag ju lämnat in en del saker till tvätt, bland annat det andra paret byxor!

Jag rusade ner i tvättavdelningen, och där stod chefen för

tvätteriet, en stor svart dam i 50-årsåldern med huckle om huvudet, med en bunt sedlar i handen och tittade strängt på mig.

– Monsieur Mihael, sa hon med hög röst, och stirrade på

mig med blixtrande ögon, vad är det här för dumheter! Inser han hur mycket pengar detta är, och dem tar han inte bättre hand om! Förstår han inte att de flesta människor i Burkina Faso aldrig ens får se så här mycket pengar under hela sin livstid! Skäms på sig, att slarva så!

Jag fick mig mitt livs utskällning av en mycket upprörd

tvättmadam, men fick dock under en lång harang av bannor och


avlusningar tillbaks pengarna, varefter jag fick lomma därifrån skamsen. Hon hade förstås rätt, för de flesta människor i Burkina Faso var detta mer pengar än de kanske har under hela sitt liv, och dem hade jag skickat ner till tvätten.

Nu kunde jag i varje fall betala hotellet, och jag tackade min

lyckliga stjärna för att personalen var så hederlig att de inte ens hade en tanke på att ta pengarna. Dårarna har som bekant sina skyddsänglar, uppenbarligen så också i Västafrika!


Om regnperiodens inverkan på husens beskaffenhet

Burkina Faso i Västafrika kan vara torrt, väldigt torrt till och

med. Landet består till mycket stor del av ökenliknande områden, och under torkperioden växer det inte mycket i dessa trakter. Födan räcker då inte till mycket: boskapen blir eländig och mager, de vilda djuren blir eländiga och magra, och människorna blir i stort sett lika eländiga och magra. Alla väntar på att regnperioden skall starta, så att landet åter kan börja grönska och frodas, samt ge mat till alla behövande.

Så kommer då till slut de efterlängtade regnen. När de väl

kommer är det inte precis några stilla nordiska sommarregn som lugnt faller i skymningen, snarare vansinniga skyfall som vräker ner och spolar med sig det mesta som kommer i vägen. Vid ett tillfälle befann jag mig i Ouagadougou just när regnperioden startade, och det var då som följande historia utspelade sig.

Som vanligt arbetade jag i ett samarbetsprojekt med ett

laboratorium i staden, och jag hade vid middagstid ett ärende till ett annat laboratorium i samma stad. Vi hade fått slut på reservdelar till en apparat, och telefonledes fått reda på att vi kunde låna en dylik del från det andra laboratoriet. Jag och en lokal kille som jag arbetade ihop med satte oss därför i en bil


och åkte iväg till det andra stället, ett privat företag, som låg nästan i andra änden av Ouagadougou.

När vi började närma oss vårt mål blev den annars ständigt

så klart blåa himlen plötsligt gulbrun i horisonten, och det mörkt gulbruna bandet växte med oanad hastighet upp mot himlens höjder. Min medhjälpare blev orolig och satte gasen i botten, enligt honom var det tydligen ett rejält oväder på gång. Mycket riktigt, det tog inte mer än 10 minuter tills hela himlen var förmörkad och luften full med yrande sand, som blåste rakt in i bilen och satte sig i ögon och öron, och det var mörkt som sent på kvällen. Några minuter senare, nästan samtidigt som vi var framme, började det ösregna. Några killar kom springande ut från labbet med ett par tomkartonger som vi satte över huvudet och sprang in.

Under tiden vi avlade vår visit fortsatte regnet, och vi kunde

omöjligtvis åka därifrån när vi egentligen var redo, såpass mycket vräkte regnet ned utanför. Det var bara att fortsätta artigheterna och dricka kaffe med laboratoriechefen, som i och för sig var en trevlig person. Han gillade oss också, eftersom det var han som importerat de flesta instrument som vi hade köpt till laboratoriet, och han hade troligen tjänat sig en bra hacka på vårt projekt. Till slut upphörde regnet, då hade det kanske varat i en dryg timme. Vi gick ut till bilen, en Mitsubishi Pajero av jeep-typ.

Nu var det min tur att köra, så jag satte mig bakom ratten

och drog iväg. Vägarna, som mestadels var av grus, stod nästan helt under vatten, och på sina ställen forsade stora floder av


regnvatten, 2-3 dm djupa, tvärs över vägarna. Gruset, eller kanske rättare sagt sanden, blev såphal när allt vatten låg ovanpå, och det var som att köra i moddig snö, bilen kanade fram och tillbaks och var svår att styra. Vi kom dock helskinnade fram till vårt eget laboratorium.

Översvämmad väg i Nazinga nationalpark

På kvällen började det regna igen, och inte heller nu tog det

i särskilt försiktigt. Jag bodde som vanligt i vår projektvilla, och den tycktes torr inuti. Dock var den utrustad med ett platt tak, som omöjligen kunde hålla helt tätt i det intensiva regnandet, det kunde man också se på alla gamla vattenskador i innertaket. Vi åt en god middag och tog några kvällsöl på uteplatsen, vars tak


höll tätt. Inom parentes sagt kan man lätt se på öldrickningstekniken hur länge en person varit i Afrika. Det kryllar nämligen av flugor i denna del av världen, vare sig man är inne i en stad eller ute på landet, och ölunderlägg används därför snarare som lock över glasen än som underlägg. Kapsylen sätts alltid tillbaka på en öppnad flaska. Det är ändå oundvikligt att en fluga dimper ner i ölen då och då. Den ovane Afrikaresenären reagerar omedelbart genom att kasta ut all öl ur glaset och hälla upp nytt. Den mer rutinerade resenären sticker vant ner fingrarna, plockar upp flugan, och dricker sedan vidare som om inget hänt. Den som varit i Afrika tillräckligt länge bryr sig överhuvud taget inte om huruvida det finns flugor i ölen eller ej. Detta alltså sagt inom parentes. När vi slutligen gick och lade oss, efter en god middag och några kvällsöl, regnade det fortfarande häftigt. Det var kanske lite halvsvårt att somna i allt oväsen, men det var väl egentligen inte värre än det sedvanliga reaplansbullret från luftkonditioneringen, bara ett nytt oljud. Jag somnade dock gott efter ett tag.

Helt plötsligt, mitt i natten, rycktes min dörr upp och en av

danskarna kom inrusande i bara kalsongerna och viftade med armarna. – Mihael, Mihael, det har hänt något, skrek han, stirrade vilt upp i taket, och sprang ut igen. Jag kastade mig upp ur sängen, men när jag satte ner fötterna på golvet trampade jag i 5 cm djupt vatten! Jag sprang in i danskens rum, och där stod han med händerna i sidorna och stirrade uppåt med vild blick och darrande kropp. Normalt darrar man bara i Burkina Faso om man fått malaria, men det var inte det som var problemet i det här fallet. Halva innertaket hade ramlat ned bredvid hans säng,


och det var naturligtvis lika blött på golvet här som i resten av huset.

Det visade sig att regnvatten hade trängt in genom yttertaket, som naturligtvis var något av ett fuskbygge liksom det mesta här nere, och ansamlats mellan yttertaket och innertaket, vilket dock höll relativt tätt. Till slut blev det ändå så stor tyngd att hela innertaket sprack, och ett par sektioner ramlade ner på golvet tillsammans med allt vatten. Det var bara att ställa sig och vänta på att det mesta vattnet skulle rinna ut, lugna ner den skärrade dansken som fortfarande darrade av chocken, och därefter återgå till sängen.

Nästa dag fick vår lokala personal ett minst sagt intensivt

jobb med att bära ut alla möbler i solen, som återvänt, och sedan försöka torka upp så gott det gick. En del kartonger och andra småsaker som stått på golvet var mer eller mindre förstörda och fick kastas, men eftersom golv och väggar var av cement var själva skadorna på huset inte så stora. Det skall dock sägas att det tog ett tag att få det helt torrt i det fuktiga klimatet. Delar av innertaket fick bytas, och någon lokal hantverkare skickades upp på yttertaket för att försöka täta det så gott det gick.

Än idag kan man se att delar av taket i det drabbade rummet

ser mycket nyare ut än resten av innertaket i huset. Den som känner till denna historia vet varför.


I Moςambiques välkomnande famn Moςambique på Afrikas sydöstra kust är utan tvekan en

pärla med sina stränder och sina fantastiska jätteräkor, om än en mycket fattig pärla, men allt detta hade jag egentligen ingen aning om i det här ögonblicket. Jag var på väg till Moςambiques näst största stad, Beira, som ligger i den södra delen av landet, inte så långt från gränsen till Sydafrika. Mitt uppdrag var att arbeta ett par veckor med ett laboratorium som danska Danida hade hjälpt till att bygga upp, och som kontrollerade diverse marina produkter (alltså fisk och skaldjur) innan de, lyckligt ovetande i sitt frysta tillstånd, exporterades till gourmeternas Europa.

Vägen till Beira var inte helt rak. Först flög jag till Paris, där

jag bytte till ett plan med destination Johannesburg, Sydafrika. Efter ett antal timmar i en trång turistklass kom jag fram, och bytte då till det plan som skulle ta mig till slutdestinationen. Planet till Paris var ett SAS-plan av ordinär storlek, planet till Johannesburg var en Air France jumbojet, planet till Beira var ett skämt. Det är alltid svårt att uppskatta storlekar på flygplan, men det här var inte stort, den saken är klar. Och det var smalt, otroligt smalt. Uppenbarligen gick denna propellerplanstyp under smeknamnet ”flygande pennor” bland de initierade. OK, i


princip är det kanske säkrare att flyga med relativt små plan, eftersom de kan landa nästan var som helst om de får problem, men det känns minsann inte alltid säkrare. Framför allt känns det inte bekvämare. Så smala stolar har jag aldrig upplevt på ett flygplan, och då brukar flygplansstolar inte vara imponerande breda om man inte betalar för den dyra klassen. Det gör inte Danida för sina konsulter.

När jag trängde ner min stackars bakdel i flygplansstolen

flög två tankar genom mitt huvud: för det första undrade jag om jag lagt på mig och bannade mig själv för att jag inte tagit på mig ett par tunnare kalsonger, och för det andra kom jag att tänka på de två danskar som jag skulle möta nere i Beira. Jag hade aldrig sett dem förut, men fått beskrivet att de skulle vara väldigt stora, helt i klass med riktigt feta amerikaner. Jag var också medveten om att den normala vägen till Beira gick med den rutt som jag tagit, och att dessa två ”King Size” personer alltså måste åka med de flygande pennorna från och till. Den enda slutsatsen jag kunde dra var att deras storlek antingen var oerhört överdriven, eller att de köpte två flygbiljetter var när de förflyttade sig med denna flygplanstyp. Dessutom undrade jag hur besättningen bar sig åt för att artigt be dem om att sätta sig på var sin sida av planet för att undvika slagsida.

Vi landade i Beira vid niotiden på kvällen. Flygplanet

stannade en bit ut på plattan och vi fick ta vårt pick och pack och gå in i den lilla terminalbyggnaden genom den tryckande värmen. Pass- och tullkontroller var inget problem, utan gick fort och smidigt. De flesta närvarande, inklusive de tungt beväpnade vakterna, verkade mer intresserade av att komma


hem än av att kolla mina papper och persedlar. Jag kom ut i ankomsthallen, eller vad man nu skall kalla denna mindre vestibul utanför tullen, och började spana efter ett par danskar av större dimension. Jag såg bara skinntorra afrikaner.

OK, de har väl blivit lite sena och är säkert på väg,

filosoferade jag högt för mig själv. Så måste man ju tänka, det går inte att hetsa upp sig för småsaker som att man sent på kvällen står ensam och övergiven i ett helt främmande land som man aldrig tidigare besökt. Men, efter att ha väntat 20 minuter såg jag fortfarande bara smala afrikaner, inte en skymt av några vita danskar modell större. När jag började fundera på vad jag skulle ta mig till, började jag förstå att det här kunde bli halvt besvärligt. Jag insåg att det var rätt mycket jag egentligen borde veta men inte hade riktigt full koll på: - jag inte visste var jag skulle bo, - jag visste inte var danskarna bodde, - jag visste inte riktigt vad laboratoriet hette eller var det låg, - jag visste inte vilken organisation laboratoriet tillhörde annat än att det var något som förkortades LIP - jag hade inte namnet på några andra personer i landet. Kort sagt: jag visste ingenting.

Efter en stund kom det fram ett par lokala killar till mig och frågade om jag behövde en taxi. Det gjorde jag väl i och för sig, men jag hade ju ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Desperat började jag gräva bland mina e-mails från dansken i mina andra tillhörigheter och hittade till slut ett telefonnummer. Men klockan var ju snart tio på kvällen, och telefonnumret var troligen till laboratoriet, eftersom jag använt det när jag pratat


med dansken tidigare. Och vad kunde jag ringa med när mobiltelefon inte är det första min arbetsgivare utrustar folk med?

Författaren avnjuter en öl på stranden i Beira

Den påstådde taxichauffören hade dock en mobiltelefon, och

han ringde numret som jag hade uppskrivet. Som tur var svarade uppenbarligen någon, och de snackade en stund på portugisiska, vilket jag naturligtvis inte begriper någonting av. Vem pratade han egentligen med? Efter avslutat samtal tyckte taxikillen att det var dags att åka, nu visste han vart vi skulle. Jag kände mig


lite tveksam, men hade egentligen inget val. Mindre tveksam blev jag knappast när jag fick se den så kallade taxibilen: en grå Mazda 626 av samma typ som jag själv precis sålt därhemma, fast med stora sprickor tvärs över framrutan, med bägge backspeglarna utslagna, med trasiga sidorutor och lite andra småsaker i olag. Någon form av taxiskyltar eller liknande hade den naturligtvis inte heller.

Vi åkte dock iväg i natten, med en framlykta som inte

fungerade och en som bara lyste hjälpligt, jag tyckte fortfarande att jag inte hade något riktigt val, men gillade inte situationen. Särskilt som kompisen till chauffören åkte med i baksätet. Det är ofta ett tecken på att något skumt är i görningen. De snackade dock mycket med mig på engelska, och det fanns inget i deras sätt som tydde på att något konstigt skulle vara på gång.

Vi åkte så genom Beira i kolmörkret, gatubelysningen var

förstås helt obefintlig, och antalet neonskyltar och liknande var lika med noll i denna relativt lilla stad. Jag noterade dock med tacksamhet att vi inte körde ut på någon skum landsbygd, utan höll oss i befolkade områden. Ibland såg man till och med havet skymta på höger sida, eller rättare sagt, man insåg att havet låg där eftersom det var ännu svartare än staden, men med några lätt identifierbara fartygsljus utströdda. Efter en stunds åkande med bilvraket, som märkligt nog fungerade utan problem, kom vi fram till en fortliknande inrättning med taggtråds- och vakttornsförsedda murar och uniformerade beväpnade vakter runtomkring. Vi körde fram till porten, och chauffören växlade några ord med en av vakterna, varefter bommen åkte upp och vi in. Vakterna stod i stram givakt när vi passerade.


Vi parkerade och gick bort till ett av radhusen, där två

gigantiska danskar satt och väntade och drack gin & tonic tillsammans med en pytteliten islänning. På bordet låg en mobiltelefon som numret jag hade uppskrivet tydligen gick till. Vi hade fantastiskt nog kommit rätt, och taxikillen gnäggade högt när han fick se danskarna, dem kände han mycket väl igen. Troligtvis hade de blivit något av lokala celebriteter, med sina i denna världsdel lite ovanliga kroppshyddor.

Chauffören gav sig av igen, och jag kunde pusta ut och

installera mig i ett av grannhusen i denna anläggning för utlänningar, väl bevakad och bara 50 meter från en fantastisk strand. Jag bestämde mig dock för att i framtiden vara mer noga med att ta reda på var jag skall bo innan jag reser till en ny plats.


Afdelning 4

I Mellanöstern och Sydamerika

Om vådan af att flyga i sällskap med äldre damer iklädda hufvudduk ............................................................................... 200

Huru man finner en pålitlig taxi i Beirut ................................ 209

Om konsten att öfverlefva under korseld ................................ 217 Om firandet af Ramadan i Syrien ........................................... 227

Marknadsfynd i Sydamerikas djungler ................................... 233



Om vådan af att flyga i sällskap med äldre damer iklädda hufvudduk

Denna historia tjänar egentligen två syften, liksom i övrigt

flera av historierna i denna bok. Det första syftet är naturligtvis att på ett roande och förhoppningsvis intressant sätt skildra ett äventyr eller en händelse från någon av mina resor, så att läsaren kan lära mer om vad som kan ske när man beger sig utanför sina vanliga domäner. Det andra syftet, som inte minst är nyttigt för den läsare som läser boken i studiesyfte, kanske som en förberedelse till egna äventyr i den stora vida världen, och som önskar ta del av den erfarenhet som jag tvivelsutan har samlat på mig genom årens lopp, är att förbereda läsaren på de svårigheter som man kan råka i, ja rent av att tjäna som en varning och som en direkt uppmaning till att verkligen se upp. Den roade läsaren torde verkligen kunna dra nytta av den kunskap som förmedlas i denna historia, och som insamlats genom smärtsam och grundläggande undersökande journalistik på plats, icke utan vissa vedermödor och uthärdanden. Åtminstone tror jag att en s.k. murvel från någon av de geografiska tidskrifter som numera utges i liknande syfte som denna bok hade uttryckt sig ungefärligen på detta vis.


Huvudduk, sjalett, huckle, eller vad man nu vill kalla det,

bäres av många kvinnor världen över, dock inte alltid i samma syfte. I det gamla bondesamhället var hucklet ett sätt att skydda håret under arbetet i jordbruket eller med hemmets sysslor, således bar i äldre tider många kvinnor huvudduk av praktiska och hygieniska skäl. Sedvänjan lever vidare i många länder, kanske främst i de gamla öststaterna, där man än i dag, framför allt i lantliga miljöer, ständigt stöter på damer, möjligen företrädesvis, dock icke enbart, äldre sådana, iklädda huvudbonaden i fråga. De damer som utgör huvudpersonerna i denna historia är dock inte vare sig bondmoror eller ryska babuschkor, utan kommer företrädesvis från muslimska länder i Mellanöstern med omgivningar. Vi talar alltså främst om damer som bär, eller kanske tvingas bära, huvudduk av religiösa skäl. Mitt budskap med denna historia är i korthet: se upp med äldre damer i huvudduk, eller skall jag kanske uttrycka mig mer rakt på sak: se upp för kärringar i huckle när du är ute och flyger!

Frågan som läsaren genast torde ställa sig är ”varför” -

gamla damer i huvudduk gör väl knappast en fluga förnär? Är de terrorister, super och slåss de, luktar de illa, eller vad är problemet? Nej, jag kan genast dementera alla ovanstående spekulationer, problemen är helt andra, och jag skall här försöka att förklara varför man skall undvika dessa personer på resor. Som jag redan påpekat har jag en hel del erfarenhet av att resa till länder med övervägande muslimsk befolkning, och jag har därför god grund till mina påståenden nedanför. Det finns nämligen fem problem som man ALLTID råkar ut för när kärringar med huckle skall med på samma flyg. Och när jag


säger ALLTID så menar jag ALLTID. Nåja, en vetenskapligt korrekt statistisk analys av datamaterialet ifråga skulle nog visa på en sannolikhet runt 95%, men i det här sammanhanget, särskilt när man flyger ofta, duger helt enkelt ingen annan slutsats än ALLTID. Nå, vad är det då för problem som omtalas - tänker författaren inte avslöja dessa? Jodå, vi skall ta en titt på dem i detalj, ett och ett, och försöka att se hur de kan undvikas, vilket dock, det skall omedelbart sägas, inte alltid är möjligt:

Se upp för dylika sällskap

Problem 1: Incheckningen Vad sker: Att stå i incheckningskö efter en kärring med

huckle är lika effektivt som att ställa sig vid en lyktstolpe och fråga stolpen efter vägen till Klockrike. Ofelbart, fullständigt ofelbart, så har alltid kärringar med huckle en massa märkliga


problem som personen i incheckningen inte kan lösa. Jag vet inte riktigt vilka slags problem det rör sig om, men det spänner troligen över intervallet fel biljett - för mycket eller felaktigt packat bagage - märkliga anslutningar till resmål som inte existerar- omöjliga sittplatsönskemål. Av någon anledning blir det alltid totalstopp i kön så fort en kärring med huckle kommer fram till incheckningen.

Den stackars personen som hanterar incheckningen sitter

först och pratar, pekar och gestikulerar i 5 minuter, börjar därefter ringa i telefonen i en smärre evighet, springer iväg, och blir slutligen tvungen att hålla en konferens med några kolleger för att lösa hucklets problem. När det hela till slut ser ut att ha löst sig dyker det alltid upp 7 släktingar till kärringen och krånglar till situationen igen. Normal expeditionstid för en vanlig person med familj bestående av fru och två barn är 1.5 - 2 minuter för hela familjen. Världsrekordet för expediering av en ensam kärring med huckle ligger på 11 minuter och slogs på Kastrup av en dansk som röstade på Dansk Folkeparti, medan medianvärdet är runt 34 minuter. Den längsta tiden gick inte att mäta, eftersom atomuret i Braunschweig stannade innan kärringen var klar.

Lösning: När du väljer kö till incheckningen, tag ALLTID en där det inte står kärringar med huckle, om möjligt.

Problem 2: Ombordstigning Vad sker: Som den initierade läsaren vet är kärringar med

huckle alltid små och taskiga (korta och feta) och rör sig med en hastighet som är så långsam att en snigel skulle få ett nervöst sammanbrott, gråta blod och skrika efter valium om den inte


klarade av att röra sig fortare. Trots detta lyckas hucklena alltid stå som en stor varböld längst fram vid ingången när planet skall bordas, lite oklart hur de lyckas med detta, vilket får till följd att gången in till flygplanet är igenproppad i minst 10 minuter medan dessa flygplatsens sengångare sakta rullar fram genom plåttunneln. Att kunna tränga sig förbi är inte att tänka på, dels beroende på kärringarnas fetma, men framför allt för att de alltid rör sig i klungor om minst 5 personer, troligen bara för att jävlas.

Lösning: Det är bara att sitta kvar när ombordstigningen börjar, och vänta tills kärringarna kommit in på planet, det finns ingen annan möjlighet om man inte vill bruka vapen.

Problem 3: Sittplatser på planet Vad sker: När man så till slut kommer ombord på planet

och letar upp sin angivna sittplats sitter det helt ofelbart (detta är en 100%-are) en kärring med huckle på platsen, och en annan likadan kärring på platsen bredvid. Vanligtvis tror man att man råkat ut för ett par siamesiska tvillingar, eftersom det varken går att sära på dem eller se någon skillnad på dem. När man frågar vilken plats kärringen har ser hon helt oförstående ut, eftersom hon bara pratar arabiska/turkiska eller vad det nu är, trots att hon bott i Danmark de senaste 36 åren. Det andra hucklet förstår inte heller något, utan sitter bara och viftar med armarna som en jävla semafor och skriker ”Allah, Allah”. I de flesta fall kan man vara helt säker på att kärringarna var först in på planet, och alltså hade samtliga platser att välja på, men ändå valde just din plats. Anledningen till att de sitter fel varierar, men det finns två huvudförklaringar: den första är att en förvånande hög andel av dessa hucklen är analfabeter, och alltså inte kan läsa sig till var


de skall sitta, den andra förklaringen är att de helt enkelt tar den plats de tycker ser bäst ut, eftersom de tycks anse att kärringar med huckle har företräde i alla situationer.

Det finns en situation nummer två också, som inträffar

ibland. Man kommer ombord, och ser att ens sittplats faktiskt är ledig. Halleluja! Dock, när man försöker sätta sig ner kommer det genast någon springande och vill byta till sig platsen, eftersom gamla farmor eller farfars far eller något liknande har platsen bredvid, och hela släkten måste sitta bredvid varandra, även om det bara är en 45-minuters flygning. Det är dessa senare situationer som gör att hela sittplatsfrågan kommer upp till 100%. Det är alltid något som skall flyttas, bytas, ändras när kärringar med huckle är ombord!

Lösning: Man får tala med en flygvärdinna, som förhoppningsvis kan göra sig förstådd och flytta på kärringarna, eller i varje fall ta reda på var de egentligen skulle sitta, så att man kan sätta sig där istället. Har man tur så är det inte en plats mellan två feta amerikaner.

Problem 4: Dåndimpen Vad sker: Det slår helt enkelt aldrig fel: på vareviga

flygning där det är fler än 3 kärringar med huckle ombord, är det minst en av dem som får dåndimpen och svimmar under flygningen! Varenda gång hör man helt plötsligt det för mig numera så välbekanta ”finns det någon läkare ombord” i högtalarna, och när man vänder sig om ligger där en stönande kärring med huckle och med benen i vädret, under det att sju släktingar hänger runt och fläktar hysteriskt med papperslappar. Det här med ”finns det en läkare ombord” trodde jag tidigare var


något som bara förekom på filmer, men jag vet nu bättre. Det är snarare regel än undantag på vissa destinationer med hög andel hucklen ombord (Baku, Beirut, Istanbul och liknande). Sedan blir man tvungen att sitta där under tre timmar och lyssna till släktingarnas eviga ”mamma, mamma, mamma” i falsett varannan sekund.

Det blir ganska påfrestande i längden, och är antagligen en

av anledningarna till att det bevisligen går åt så mycket sprit på dessa rutter trots att en stor del av resenärerna är muslimer. Det är väl inte bara jag som håller på att få ett sammanbrott av det som händer, det har även hänt att rättroende och fromma muslimer på väg till Mekka fått bäras av planet med akut alkoholförgiftning. När man så kommer fram, såvida planet inte blir tvunget att mellanlanda för att dumpa kärringen, kommer det ombord en gäng med sjukvårdspersonal och bär ut liket på en bår. Ingen är väl direkt ledsen över detta, men man kan lätt förlora ett par timmar om det skall mellanlandas.

Lösning: Drick sprit. Problem 5: Avstigning och Passkontroll Vad sker: Under flygningen sitter kärringarna med huckle i

regel väldigt tysta, såvida de inte får dåndimpen (se ovan). Man skulle i det närmaste kunna beskriva dem som rena mumierna, ofta sitter de och sover när de inte vräker i sig av maten som serveras, och som inom parentes sagt naturligtvis är garanterat fri från fläsk. Men, när planet kommer fram och slutligen lyckas landa spritter det plötsligt till i kärringarna! Långt innan planet stannat, och alltså långt innan man egentligen får och bör resa sig upp, flyger samtliga hucklen upp som nysträckta


spiralfjädrar och börjar rycka ner sitt pick och pack från hyllan, om de nu når upp. I detta läge blir personalen tvungen att börja ropa i högtalarna ”får vi be samtliga passagerare att sitta ner tills planet har stannat”, men kärringarna varken hör eller ser, eller förstår inte, för de fortsätter bara som om inget hänt. I största möjliga mån kommer de därför att stå längst fram vid dörren när det är dags att gå av, varför samma snigelscenario som vid ombordstigningen utspelar sig igen, fast nu i omvänd riktning.

Vad som händer vid passkontrollen kan den vakne läsaren

lätt räkna ut, och man bör naturligtvis undvika att ställa sig i en kö som innehåller hucklen, särskilt om landningskort eller liknande skall fyllas i (det har hucklena självklart inte gjort eftersom de inte kan läsa och skriva, varför tjänstemannen måste använda 5 minuter till att fylla i åt dem). Man kan lätt förledas att tro att detta inte skulle vara något problem, på de flesta ställen har man ju en kö för landets medborgare (eller EU) och en för övriga, och kärringarna borde därmed rent naturligt undvikas. Men icke. Det visar sig alltid att 98% av hucklena är EU-medborgare (vanligen svenska, danska eller tyska), och alltså hamnar i din kö lik förbannat.

Lösning: Det gäller att ha nerverna under kontroll och förhoppningsvis inte ha ett anslutande flyg efter 30 minuter.

Som framgår av ovanstående redovisning är det inte alltid

enkelt att flyga i vissa typer av sällskap, som i sin tur företrädesvis dyker upp på vissa typer av destinationer. Ett antal specifika råd har kunnat ges, men dessa är icke allmängiltiga och löser inte samtliga problem, varför det generella rådet att ta det otroligt lugnt och försöka hålla nerverna under kontroll


ständigt måste hållas i bakhuvudet. Såvida man nu inte som ett alternativ väljer att stanna hemma eller bara resa med buss till Norge.


Huru man finner en pålitlig taxi i Beirut Egentligen måste jag börja med att säga emot mig själv,

rubriken ovanför är nämligen totalt missvisande. Är det inte så, käre läsare, att den ger intryck av att det faktiskt är möjligt att finna en pålitlig taxi i Beirut? Om så är fallet måste jag genast be om ursäkt för detta felaktiga och missledande påstående. Slutsatsen av den här historien är nämligen en, säger en, och helt klar: det går bara inte att finna en pålitlig taxi i Beirut.

Om du som läsare är anhängare av teorin ”ingenting är

omöjligt” och tycker att jag åtminstone borde hävda att det ”visat sig hittills omöjligt” eller ”är oerhört svårt” eller någon liknande, en aning mjukare, skrivelse, så kan jag bara hävda en sak: ledsen, men din teori är fel! Du har levt ett helt liv i en felaktigt optimistisk och överdrivet positivistisk drömvärld, en dröm om världens godhet och människans uppfinningsrikedom som inte existerar i det krassa livet. Här har vi ett genuint fall av något som är och förblir en tvättäkta och pur omöjlighet. Basta!

Detta påstående kräver naturligtvis sin förklaring, och det

kräver också ett uppvisande av en solid bevisföring, något sådant här kan man ju inte påstå utan att verkligen veta vad man talar om. Jag förstår detta, det är helt naturligt att undra om jag


verkligen vet vad jag talar om. Dock, tro mig, jag har tillbringat många månader i Beirut, och vet precis vad jag talar om. Jag har åkt med små och stora taxiföretag, med förbeställda taxis och med bilar jag plockat upp på gatan. Jag har åkt med bilar som snarare plockat upp mig, jag har åkt ensam och tillsammans med andra. Jag har åkt ihop med utlänningar och jag har åkt ihop med libaneser. Jag har åkt med nya bilar och med gamla, med unga förare och med sådana som såg ut som om de var på väg till sin egen begravning. Med förare som kört som vansinniga och med (i undantagsfall) sådana som kört någorlunda försiktigt. Det har dock funnits en gemensam nämnare, en slags trygghet och grundbult i allt åkande, något som man alltid kunde lita på: man kunde aldrig veta när de kom, var de kom, eller om man skulle komma fram till den önskade destinationen.

Det skall direkt sägas att det finns taxibilar som ser riktigt

bra ut i Beirut. Vissa stora taxiföretag har en smärre flotta av nya, av någon anledning alltid vita, bilar. Den stora majoriteten av taxibilar man ser är dock gamla, fullständigt odugliga, Mercedes 200 från 70-talet, ursprungligen målade i en slags gallgrön färg. ”Ursprungligen” skall här illustrera att de normalt blivit partiellt ommålade eller rostlagade i alla möjliga färger. Dessa bilar ser i allmänhet så skraltiga ut att man troligtvis hade blivit kastad i fängelse på obestämbar tid i Sverige om man dykt upp med en bil i dylikt skick på besiktningen. Frågan är om inte offentligt spöstraff återinförts också, och alla hade tyckt att det var rätt.

Nåväl, låt oss starta från början. Det finns två sätt att få tag

på en taxi i Beirut. Man kan ringa efter en från något av de


större taxiföretagen, eller man kan plocka en direkt på gatan. Det senare är det överlägset vanligaste sättet. Man går så bara ner och ställer sig i ett gathörn, och kan vara säker på att det inte dröjer mer än ett fåtal sekunder innan det dyker upp en gubbe i en bil som ser ut som en rullande skrothög och undrar om man vill åka med. De flesta av dessa bilar är så kallade ”service”, d.v.s. de kör runt som någon slags bussar och plockar upp passagerare efter hand. Man är således inte garanterad en egen bil, men det blir i gengäld billigare. Åtminstone i teorin.

Moské i Beiruts downtown, Haririmoskén i bakgrunden


Är man så en utlänning som står i gathörnet försöker de ofelbart påstå att de är taxi, inte service, och begär ett 4-5 gånger högre pris för resan. Om de nu råkar vara på väg åt det håll man vill åka till, och det kan man inte vara säker på. Varje resa, utan undantag, börjar därför med en förhandling, först om destinationen och därefter om priset. Om de begär mer än resan borde kosta skall man bara vifta förbi dem. Det gäller alltså att känna till priserna, annars blir man lurad direkt. Lyckas man slutligen komma överens om priset är det bara att hoppa in. Ett gott råd i varningens tecken är på sin plats: även om trafiken är farlig så bör man inte använda bältet i dessa bilar, i varje fall inte om man är på väg till ett möte eller liknande. Bältena är nämligen undantagslöst oanvända sedan flera år tillbaka och därför fulla av skit, och lämnar följaktligen stora ”tjusiga” ränder på skjortan. Detta vet jag av erfarenhet, och det ser inte snyggt ut på en i övrigt nytvättad och välstruken vit skjorta.

Resan går inte fort. Dels är trafiken riktigt tät på de ofta

förvånansvärt trånga gatorna. Dels är gatorna fulla av stridsvagnshinder, gallergrindar, cementblock och utrullad taggtråd som ligger i vägen. Dels står det posteringar med stridsvagnar i vägen i vart och vartannat gathörn. Och dels så är förarens stora mål att hinna röka så många cigarretter som möjligt under resans gång samt naturligtvis att få plockat upp så många passagerare som möjligt på vägen. I varje gathörn kryper han därför fram, under ivrigt tutande, och försöker attrahera fler kunder. Ofta lyckas det, ibland inte. Hittar han någon som vill till ett ställe som inte ligger riktigt dit man själv vill kan det gott hända att personen ändå plockas upp och man får en oväntad sväng runt staden. Man får väl ta det som sightseeing. Till


skillnad mot i Sydostasien begär de i varje fall inte extra betalt för dylika rundturer. När man så passerar det ställe man vill till är det bara att säga ifrån och hoppa av. Ibland har man kommit dit man vill, ibland får man gå 500 meter som avslutning, lite beroende på vilket humör chauffören är på, och lite beroende på om vägarna är öppna eller avspärrade. Men billigt är det, en dollar är normalpriset 2007!

Ett alternativ, som vid en första anblick kan verka mycket

bättre och pålitligare, är att ringa ett av de få stora taxibolagen och förbeställa en bil. Man kan dock inte alls vara säker på att det är så mycket bättre i praktiken. Detta var trots allt ett alternativ som jag använde rätt ofta, särskilt när jag skulle iväg någonstans och projektet ändå betalade. Jag återger här ett typiskt fall, många gånger gick det till ungefär så här:

Kvällen före jag skulle iväg ringde jag och beställde en bil,

denna gång till klockan 08.30. Det gick rätt fort och bra, ringer man bara på kvällen kommer man vanligtvis fram till växeln relativt snabbt. Så långt var alltså allting under kontroll. Problemen började på morgonen.

Klockan 08.45 hade naturligtvis ingen bil kommit. Jag

började ringa till växeln, fick först veta att ”det är många som ringer just nu” men kom så småningom fram. Damen i luren verkade först mycket förvånad över att jag beställt en bil, men sade strax att ”den kommer om 5 minuter”, vilket är standardsvaret och vanligen inte betyder någonting. Inte heller denna gång.


20 minuter senare ringde jag igen, eftersom det självklart inte kommit någon bil. ”Den kommer om 5 minuter” fick jag åter veta. 10 minuter senare ringde jag igen. Nu var det en manlig röst i luren, och han undrade vad jag hade för problem eftersom jag ringde igen. Jag förklarade att mitt enda problem var att jag bett om en bil till klockan 08.30, och att den nu var 09.15 utan att någon bil dykt upp. Efter att ha försvunnit ett tag, troligen i diskussion med någon kollega eller kanske till med en chaufför, förklarade han att en ny bil var på väg. När jag undrade vad som hänt med den första sa han, troligen utan ett uns av rodnad på kinderna, att den ”tagit upp en annan passagerare”. 20 minuter senare ringde min mobil, och en chaufför förklarade på knagglig engelska att han väntade på mig.

Taxi söker kunder i västra Beirut


Glad i hågen gick jag ut på gatan, men hittade ingen bil. Ringde tillbaks till chauffören som på sin rudimentära engelska försökte försäkra mig att han väntade utanför, men det gjorde han uppenbarligen inte. Åtminstone väntade han inte utanför mitt hus. Efter ett tag fick jag ringa växeln, som i sin tur ringde chauffören, och sedan tillbaks till mig, och förklarade var han stod. Han stod inte riktigt där jag förväntade att han skulle stå, om man uttrycker det milt. När jag slutligen hittade taxin var klockan nästan 10. Jag hade ett avtalat möte med ett laboratorium klockan 09.00. Det var bara att ringa och försöka förklara att jag var på väg. Ingen fara, sa de.

Det visade sig till slut vara riktigt, det här med att det inte

var någon fara och jag inte behövde stressa upp mig. När jag kom fram klockan 10.30 hade personalen i laboratoriet inte kommit ännu, de dök upp vid elvatiden. Libanesisk tidhållning i sin yppersta form!

Vad skall man lära av detta? Tja, att det är hopplöst, till

exempel, eller att det inte är så mycket att hetsa upp sig för, kanske. ”Welcome to Lebanon”, som de brukar säga när något märkligt inträffar. Det gäller att inte hetsa upp sig alltså, såvida man nu inte är på väg till flygplatsen, förstås…...

Dock, det finns faktiskt ett tredje alternativ när man skall

någonstans, och som allvarligt bör övervägas: privata minibussar som kör runt i någon slags halvreguljär busstrafik med linjenummer och allt. Vanliga organiserade linjebussar, som vi normalt tänker oss dem, existerar inte. Dessa minibussar är skitiga, skruttiga, förarna kör som fan, de är ofta rätt fulla


(bussarna, alltså, de flesta förare är trots allt muslimer), men priset är fast, även för utlänningar, och man vet ungefär var man hamnar. De är, trots denna räcka av nackdelar, att rekommendera jämfört med alternativen för den som har en tid att passa. Eller saknar starka nerver.


Om konsten att öfverlefva under korseld Jag råkade vid ett tillfälle befinna mig i Beirut just under det

värsta utbrott av våld som inträffat sedan inbördeskriget slutade 1995, till och med ett snäpp värre än det var under det korta kriget med Israel 2006. Och naturligtvis, det kan man ju enkelt räkna ut, befann jag mig just i den mest våldsutsatta delen av Libanon under den värsta tiden. Var annars?

Bakgrunden är inte den lättaste att förklara, men landet hade

vid denna tidpunkt befunnit sig i en längre politisk kris, som bland annat resulterat i att man trots 19 (ja, nitton) försök inte lyckats få parlamentet att välja en ny president, efter det att den gamla avgått, trots att samtliga partier var överens om vem som skulle bli president! Det finns en förklaring till detta också, den enkla beskrivningen är att man inte var överens om vissa andra politiska frågor som hade med presidenttillsättningen att göra. Konsekvenserna av den politiska oredan kunde lätt ses ute på stan, som under en längre tid kryllade av militärer och polis i stort sett i varje gathörn, långa rullor av taggtråd utlagda på alla möjliga platser, stridsvagnar och s.k. tjeckiska igelkottar utlagda på gatorna. Dessutom var stora delar av stadens centrum belägrat av oppositionsfolk som slagit upp gigantiska tältläger i


anslutning till parlamentet som en slags protest mot regeringen. Tältlägren fick till följd att trafiken genom stora delar av centrum fick stoppas, och att kringvägarna blev fullproppade. De flesta länders utrikesdepartement avrådde vid denna tidpunkt från alla resor till Libanon på grund av risken för att våldet skulle blossa upp. Tidigare hade flera bilbomber smällt av runt om i staden, och även vid ett par tillfällen dödat kända regeringspolitiker. Vid samtliga tillfällen då en större bomb smällt av hade jag naturligtvis befunnit mig i staden. Så var alltså läget när jag på grund av ett längre projekt befann mig i Beirut i maj 2008.

Jag hade anlänt på söndagen, flyttat in på mitt vanliga

hotell, Cavalier i Hamra (västra Beirut), och situationen var till synes normal när jag gick till arbetet på måndag och på tisdag. Det hela började lite försiktigt på onsdagen. Någon slags strejk var utlyst, men det var ingen som upplyst mig om detta, och när jag på morgonen gick ut för att åka minibuss ner till kontoret i centrum märkte jag att gatorna var helt tomma! Jag gick tillbaks in på hotellet, och fick höra att oppositionen hade spärrat några gator i staden med brinnande bildäck, att den stora vägen ut till flygplatsen var avstängd, och att det var bäst att hålla sig borta från de centrala delarna av staden. Livet i närområdet gick vidare utan några större åthävor, även om trafiken som sagt var nere på ett minimum. Jag blev dock ombedd av projektet att inte resa runt i staden allt för mycket, och fick ställa in ett par planerade besök på laboratorier. En annan kille från samma projekt var ute ändå, och berättade att det inte hade varit lätt för taxin att komma tillbaks till hotellet, de fick några gånger kryssa sig fram mellan brinnande bildäck och annan bråte som lagts ut


som trafikhinder. Nåväl, det var egentligen inte något större problem att arbeta från hotellet, Internet fungerade ju, så jag körde bara vidare som om inget hade hänt, i stort sett.

Oppositionen spärrar av vägarna på ett effektivt sätt!

På torsdagen skickade jag ett mail till ambassaden i

Damaskus och talade om var jag var, ifall något skulle hända. Jag var kvar på hotellet, men var ute i omgivningarna och promenerade och åt lunch. Jag hörde från mina kolleger att det tydligen varit lite skottlossning här och var, jag hade dock inte hört något. Vid tvåtiden på eftermiddagen ringde ambassaden och undrade hur det var med mig, och om jag hört någon skottlossning. Det hade jag ju inte, och samtalet avslutades någorlunda optimistiskt. Jag hade knappt lagt på luren förrän det brakade loss.


Skottsalvor började höras, först lite på avstånd, men hastigt närmare och närmare, och mycket hastigt tätare och tätare. Efter en timme var skjutandet helt konstant och lät som om det kom från 100-200 meter från hotellet. Jag vågade mig ut på balkongen, men såg inte så mycket mer än någon enstaka person med maskingevär som sprang förbi vårt kvarter. Skottsalvorna blandades nu med kraftigare smällar, möjligen stridsvagnar som avfyrade grövre skott eller någon form av raketer. Den som hoppades på att landets armé skulle ingripa och sätta stopp för det hela hoppades dock förgäves; arméns neutralitet i inrikespolitiska frågor är helig, och kunde inte rubbas! Förklaringen är enkel, armén består av soldater från alla religioner, och kan lätt splittras om den inte håller sig neutral. Just detta var en av grundorsakerna till inbördeskriget, så det är förståeligt att man vill undvika en upprepning av detta scenario.

Jag började undra vad jag skulle göra. På tv kunde jag se

direktrapporter på Al Jazeera och BBC World, med reportrar som åkte runt i pansarbilar, hjälm och skottsäker väst och filmade i Hamradistriktet runt hotellet. Gatorna var helt öde, så när som på en del folk med maskingevär som sprang omkring, och alla affärer var naturligtvis stängda. Senare på dagen fick man se deras bil, nu med flera skotthål genom rutorna, och höra sägas att kameramannen blivit skjuten och förd till sjukhus, dock inte med livshotande skador. Jag fick också reda på orsaken till att det var så mycket skjutande just runt hotellet: en regeringsvänlig tv-station i närheten skulle intas och stängas av oppositionen, och en av de ledande politikerna i regeringen (Saad Hariri), ägaren av tv-stationen, bodde i närheten. Oppositionsmilis anföll nu båda dessa ställen!


Vår team leader ringde och undrade om jag sett något. Han

bodde i en annan del av staden, och där hände ingenting, folk satt ute på caféer och drack kaffe i godan ro! Så typiskt Libanon, jag har hört liknande historier från inbördeskriget, där folk till slut inte brydde sig om att det pågick ett krig i nästa kvarter, utan släppte ut barnen att leka på gatan.

Det var naturligtvis inte tal om att gå ut och äta på kvällen,

middagen fick intas på hotellets restaurang, som plötsligt var full av folk. Det var en märklig känsla att sitta där, vid ett fönsterbord, och äta middag under det att ett smärre krig pågick utanför. Nu var det dessutom mörkt, så man såg inte riktigt vad som hände, men skjutandet fortsatte oförtrutet.

Milisman spanar efter - ja, vad?

Jag övervägde länge om jag inte skulle släpa in madrassen

på toaletten och lägga mig där, eftersom den saknade fönster.


Inte för att någon hade direkt anledning att skjuta på hotellet, men man kan ju aldrig veta var kulorna hamnar när folk springer runt och skjuter hej vilt. Till slut lade jag mig ändå på sängen, jag bestämde mig för att risken var liten på fjärde våningen, och lyckades faktiskt somna utan allt för stora svårigheter, trots allt oväsen och smällande.

När jag vaknade på fredag morgon pågick skjutandet med

ungefär samma styrka som föregående dag. Under frukosten, som jag intog med en italienare som arbetade på vårt projekt, avlossades plötsligt ett par rejäla salvor av något större, raketer eller liknande, nära hotellet, och alla i matsalen höll på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen när rutorna dallrade. Det blev till att försöka jobba vidare på hotellet, men det var nu helt omöjligt att koncentrera sig och få något gjort. Telefoner, Internet, tv och liknande fungerade utan problem, så man kunde kommunicera med omvärlden hur man ville. Dock verkade det smartaste vara att hålla så låg profil som möjligt och stanna inne på hotellet, så det gjorde jag. På tv kunde man se att tv-stationen intagits av oppositionsstyrkorna och stängts, och den försvann också från etern.

Sent på eftermiddagen började skjutandet att avta en del,

och jag pustade ut lite, kanske skulle det vara över nu. Men, när jag låg där på sängen och försökte lugna ner mig så hörde jag helt plötsligt att det började igen, nu ännu intensivare än tidigare, och man hörde att ett större antal bilar körde förbi på den stora gatan utanför. Jag smög mig ut på balkongen och kikade runt hörnet, och kunde se en kolonn med bilar köra iväg med jublande milismän på flaken, i god tradition skjutandes vilt


rakt upp i luften. Vem som träffades av kulorna när de kom ner igen vet man aldrig. Bilarna försvann på ett par minuter och så var allting tyst igen. På tv sade de att alla milismän gett sig av när de uppnått sitt mål, som var att stänga tv-stationen och att visa att de kunde inta staden om de bara ville, och lämnat över området till armén. Jag struntade i varför, bara det blev tyst igen. På natten sov jag som en stock, men det gjorde tydligen inte alla. Enligt mina kolleger hade kraftig skottlossning utbrutit igen vid halvtvåtiden på natten, och varat i minst en halvtimme, men jag hörde inget av det där jag låg i min törnrosasömn!

Så kunde livet sakta, jag säger sakta, börja återgå till det mer

normala. Det gick att gå ut lite på dagtid på lördagen, men gatorna var fortfarande rätt tomma, förutom en del mystiska personer (dock utan synliga vapen) som stod i varje gathörn. Trafiken var i stort sett frånvarande, och endast några få butiker var öppna. Jag gick inga långa rundor de första dagarna, men skadorna på byggnader i området var förvånansvärt få. Ett par butiker hade skotthål i rutorna och fick byta dessa samt städa upp inne, men med tanke på hur mycket det hade skjutits så var staden förvånansvärt intakt. Min teori är att en mycket stor del av skjutandet antingen var välriktat (mot tv-stationen och Hariris hus) alternativt bara var skrämskott upp i luften. Strider pågick i ännu några dagar uppe i bergen och i Tripoli, men i min del av Beirut kunde bara enstaka skottsalvor höras då och då, framför allt sent på kvällarna. Ett stort aber var att flygplatsen fortfarande var stängd. Även om det rena våldet hade stoppat, så spärrade oppositionen fortfarande av vägarna ”i protest” i avvaktan på en politisk lösning. Politikerna åkte nu iväg till Qatar för att förhandla (flygplatsen öppnade tillfälligt för deras


privatplan), men vi andra satt där som instängda idioter och väntade på att skjutandet skulle börja igen. Jag skickade ett mail till utrikesministern och tyckte att han skulle göra något, men fick ett svar från en underhuggare som gick ut på att jag fick skylla mig själv om jag var där, när UD nu avrådde från resor. Samma inställning hade ambassaden, allt de sa eller skrev började med påpekandet att de avrådde från resor till Libanon, MEN om man nu ändå befann sig där fick man klara sig bäst man kunde.

Jag började undersöka möjligheterna för att ta mig ut ur

landet, antingen med taxi till Syrien eller med båt till Cypern. Det normala taxipriset för en resa till Damaskus var vid denna tidpunkt cirka 80-100 dollar, inte mer. Helt plötsligt, framkallat av situationen, låg priserna på 800-1500 dollar! Dessutom var det många som avrådde från att ge sig ut på denna tur, eftersom vägarna inte var säkra, och den kortaste vägen över bergen, den man normalt använde, var avspärrad. Det framgick också att hotellsituationen i Damaskus var något prekär, och att det inte var helt lätt att få plats på ett flygplan. Jag fick via kontakter i Danmark tag i en libanes i Tripoli som bott i Danmark och pratade danska, och han lovade att hjälpa mig att hitta transport till Syrien om jag ville ha det, men jag valde att avvakta. Jag kontaktade ett par andra personer i Syrien, vars namn jag fick av en kille i vårt projekt, men de kunde inte riktigt göra något.

Färjorna till Cypern hade egentligen inte börjat gå för

säsongen (de kör bara på sommaren), men kom igång efter ett par dagar när nu behovet fanns. Jag hörde talas om färjepriser på allt mellan 500 dollar och upp till 2000 Euro! Det var bara att


glömma detta också, dessutom verkade det omöjligt att köpa biljetter i förväg, man skulle bli tvungen att bege sig dit och försöka tränga sig fram i någon slags köliknande folksamling. Situationen kan illustreras med följande episod: en kollega ville åka taxi till en industri han jobbade med, och som låg i en säker del av staden, men taxibolaget hade helt plötsligt inga bilar lediga. Alla var på väg till Syrien! Det är klart, med de priserna så…..

Dag efter dag gick, affärerna började öppna och det mesta

blev normalare igen, men flygplatsen var fortfarande stängd! Jag började känna mig instängd, fångad, eller som oppositionens gisslan i Beirut. Dessutom hade jag biljett hem på söndag, och på torsdag hade flygplatsen fortfarande inte öppnat! Vad skulle jag göra om den var stängd även på söndag?

På fredag kom så det efterlängtade beskedet: politikerna

hade kommit överens i Qatar, och oppositionen skulle avbryta sina aktioner. Redan på eftermiddagen dök grävskopor och lastbilar upp och började röja upp vägarna, och det sades att flygplatsen skulle öppna igen under lördagen! Vilket jubel! På kvällen fick jag ett mail från flygbolaget om att mitt flyg på söndag morgon skulle gå 12 timmar tidigare än avsett, och att jag alltså skulle flyga redan på lördag eftermiddag. Inte mig emot, ju förr desto bättre. Jag packade mina saker på lördagsmorgonen och gav mig iväg. Under omständigheterna hade jag väntat mig att flygplatsen skulle vara överfull, men den var, märkligt nog, precis som vanligt! Det enda sensationella var väl att flyget jag åkte med var det första mot Frankfurt efter krisen. Det smakade extra gott med ett par drinkar ombord.


Som folk hade sagt till mig tidigare: det blir säkert krig eller

något liknande snart, för i Libanon kan inget bli bättre utan att det först blir sämre. Detta visade sig stämma på pricken. Hur det blir på lång sikt kan jag inte veta när detta skrivs, men den omedelbara effekten var mycket god. När jag återkom ett par veckor senare var presidenten installerad, alla ockupationstält i centrum borta, mycket av taggtråden borta, bilar kunde återigen köra på gatorna nära centrum, detta centrum som förut närmast liknat en tom spökstad men nu var fullt av folk, caféer, restauranger och affärer som kunnat öppna igen. Men, var det verkligen nödvändigt att starta ett smärre krig, med 84 döda totalt i Libanon, för att lyckas med detta?


Om firandet af Ramadan i Syrien

Trum-trum-trum-trum-trum-trum-trum-trum-trum-trum-TRUM-TRUM-TRUM-TRUM-TRUM-trum-trum-trum-trum-trum-trum-klang-klang-klang-klang-klang-klang-klang-klang. Faaan, inte nu igen!!!! Just när jag sov som bäst, naturligtvis.... Klockan 3 på morgonen passerar det i vanlig ordning någon slags galning utanför och bankar på en trumma och slår på staketen med en käpp. Dags för alla att vakna, dags för alla att stiga upp! Nåja, inte riktigt alla, jag har inte några direkta planer på att gå upp just nu, utan försöker somna om. Men alla muslimer ska upp, därmed basta, de måste ju äta frukost innan solen går upp! Vi är mitt i Ramadan i Syriens huvudstad Damaskus. Oväsendet är alltså inget oväsende, utan en service.

Att befinna sig i ett huvudsakligen muslimskt land under

Ramadan är en aning speciellt. Då jag jobbade på ett projekt i Syrien bodde jag i landet under ett år, och kunde alltså inte undgå den heliga fastemånaden. Ramadan är för muslimerna lite som julafton, nyår, påsk och midsommar på en gång - eller kanske snarare som en enda lång uppesittarkväll - och firas som bekant under en hel månad, som både börjar och avslutas med extra fest under några dagar. Under denna månad är inget


normalt. Man kan finna affärer som är stängda på dagen men öppna på natten. Muslimerna går runt som sömngångare på dagen, för att sedan sitta uppe halva, eller ofta hela, natten och äta dadlar. De får ju varken äta eller dricka när solen är uppe, så det är bäst att passa på under nattens timmar. Det här med att äta och dricka är förresten inte det enda som är förbjudet dagtid, de får till exempel inte röka eller idka sex under de ljusa timmarna. Rökning är, som bekant, på sina håll på väg att förpassas till att vara en mer eller mindre ljusskygg verksamhet, nu när det är förbjudet i de flesta lokaler, men under Ramadan är det värre än någonsin.

En hel del olägenheter kan alltså noteras, inte bara för

muslimerna. Eftersom Syrien inte är en officiell muslimsk stat är det dock tillåtet för oss andra att göra vad vi vill; vi kan frossa i mat och dricka dagtid, röka som borstbindare eller uppsöka horhus vilken tid på dygnet vi behagar. Men det är inte alltid så enkelt, när till exempel många restauranger envisas med att avstå från all alkoholservering under denna månad. Att jobba är inte heller enkelt. Muslimerna är så utsjasade att arbetsdagen är förkortad - och det gäller alla. Det kanske inte låter så outhärdligt, men inte mycket blir gjort. För muslimerna är det faktiskt som en extra semester, de förväntas helt enkelt inte prestera något vettigt under Ramadan, annat än att prata lite med varandra. Om de nu inte somnar mitt under konversationen. Många dyker plötsligt upp på jobbet i kortbyxor och t-shirt även om de normalt går i kostym, särskilt om det är varmt ute. Man kan i och för sig förstå detta, det är inte så kul att avstå från att dricka när det är 40 grader ute, och en lättare klädsel hjälper i varje fall lite. Men tro inte att de tar ut semester under den här


månaden, det gör ingen (och här menar jag 0%, absolut ingen), den sparar de till efter Ramadan, eftersom de måste vila upp sig efter en sådan fantastisk strapats som fastemånaden innebär. Och trots att de inte får äta dagtid under en hel månad går de flesta upp flera kilo i vikt, eftersom de vräker i sig sådana kopiösa mängder under nattens mörka timmar.

Författaren tar sig en arrak under Ramadan

För oss kristna finns det dock en hel del fördelar, och dem

ska vi komma till nu. Restaurangerna är till exempel plötsligt


nästintill tomma dagtid, äter man lunch och tidig middag kan man breda ut sig hur mycket som helst, även om utbudet ibland är begränsat, då kockarna är upptagna med att förbereda all mat som muslimerna ska konsumera på kvällen efter mörkrets inbrott. Man slipper också trängas med så många kärringar med huckle på stan, de är väl hemma och vilar upp sig eller lagar mat till familjen (Dock inte alla, ett antal av dem ägnar sig åt operation dörrknackning, och springer runt och tigger. Alltid små gamla kärringar i huckle. Varför de tigger, och varför det just är extra kortväxta kärringar i huckle som tigger, lyckades jag aldrig riktigt att förstå, men de hoppas förstås att folk känner sig extra givmilda under den heliga fastemånaden. Det gjorde inte jag). Bortsett från just denna mindre olägenhet är tillvaron helt enkelt betydligt lugnare på dagtid under Ramadan. Men på kvällen blir det fart.

Vi var några gånger utbjudna på iftar med våra lokala

kollegor, de flesta av dem är muslimer. Iftar är den första måltiden man intar på kvällen just när solen gått ned. Man kommer så till restaurangen, där det är framdukat med porslin och ett par småsaker att konsumera, vanligen vatten och dadlar. Men ingen får naturligtvis röra något, inte förrän vi fått officiell signal att solen gått ned. Vid den här tiden gick solen ned strax efter klockan 19 i Damaskus, så det var inte så farligt sent. Alla sitter i god ordning runt bordet, men på helspänn och inväntar klarsignal för att starta konsumtionen. En och annan kristen kanske läppjar lite på vattnet i smyg, men muslimerna rör inget. Så kommer då en signal från moskéerna, solen har officiellt gått ned! Som en man för muslimerna vattenglaset till munnen och tömmer det i ett ganska snabbt svep, tar (fortfarande som en


man) upp dadeln och gnager i sig den, för att sedan (och nu talar vi fortfarande om något som utföres som en man) fylla på vattenglaset och dricka en omgång till. Bergman kunde inte ha regisserat en bättre koordinerad scen. Nåja, efter en hel dag utan att dricka i den här värmen kan de väl förtjäna detta. Därefter börjar ätandet, soppa serveras alltid först, sedan följer ytterligare några rätter, avslutat med det obligatoriskt extremt sötsliskiga arabiska bakverket. Muslimerna äter som om var dag vore den sista, och värre än om de just levt på svältkost i ett fångläger i 10 år. Riktigt så farligt är det väl inte, de har ju i princip bara vänt på dygnet, men de uppför sig värre än om de faktiskt varit på gränsen att svälta ihjäl, varje dag. Efter maten röker alla vattenpipa som galna, unga som gamla, män som kvinnor, rökare som icke-rökare, så att röken snart står tätare än i Lützen. Eftersom de använder tobak med smak av till exempel äpple eller jordgubb doftar det inte så illa, men alla undersöknnigar visar att man får i sig ungefär lika mycket skit av en enda vattenpipa som av en hel limpa moderna cigarretter. Det är ingen som bryr sig, vattenpipan hör till.

Ibland känns det hela lite överdrivet. Jag åt ofta själv inte

lunch under Ramadan, det var tråkigt att äta ensam, så den stora skillnaden var att jag ätit frukost lite senare. Inte höll jag på att dö av svält för detta, man vänjer sig fort, och är kroppen bara inställd på att den inte blir något lunch så verkar den nästan inte bry sig. Man kan ana lite drag av masshysteri bakom lidandet.

Trum-trum-trum-klang-klang-klang-klang. Äntligen har de

passerat, och jag kan försöka somna om igen. Solen har bevisligen inte gått upp ännu, och jag har ytterligare några


timmar kvar tills jag ska följa solens exempel och själv stiga upp. Ligger och dåsar och filosoferar lite kring människors ibland konstiga beteende, och försöker komma fram till om det är jag eller de som är underliga. Svaret börjar sakta kristallisera fram där jag ligger i ett tillstånd mellan sömn och vakenhet, hjärnan arbetar ju ibland knivskarpt när man inte riktigt är vaken, och just när det slutgiltiga svaret håller på att formeras, då....aaiijaaa allaaaaah – nej, nej, det är minareterna som börjar kalla till morgonbön, och jag är plötsligt klarvaken igen! Med uppspärrade ögon inser jag att svaret på min fråga är som bortblåst, och jag ägnar istället mina tankar åt att grymta över det faktum att de inte låter mig sova i fred. Först efter några minuter är det åter tyst, och jag somnar fridfullt igen. För tillfället är Ramadan över, åtminstone i mitt sovrum.


Marknadsfynd i Sydamerikas djungler

Det är inte särskilt allmänt känt att man kan göra de mest häpnadsväckande fynd på sydamerikanska marknader. Det var dock vad som hände sig under ett projekt i Colombia för ett antal år sedan. Det hela försiggick i en halvstor stad, kanske 250 000 invånare, med den typiskt sydamerikanska mixen av trevliga personer, halvskummisar och rena gangsters.

Det kunde dock ha varit värre, ytligt sett var det relativt god

ordning, och man kunde röra sig någorlunda fritt i själva staden. Vi var dock tillsagda att aldrig åka utanför stadsgränserna utan beväpnade vakter, det hade förekommit en del kidnappningar av utlänningar. Det kändes som om vi gärna kunde vara utan den erfarenheten, så vi höll oss nästan enbart inne i staden.

Vi var ombedda att delta i ett projekt som gick ut på att

kartlägga vattenföringen i en stor flod i Colombia. Avsikten var bland annat att kunna förutse och därmed förbereda sig för eventuella översvämningar, dessutom skulle vi mäta och modellera (beräkna) förekomsten av olika föroreningar i floden.


För att enklast kunna hålla koll på vattenflödet i floden beslutades att vi skulle införskaffa en boj som skulle läggas ut i floden, och som kunde mäta både vattenstånd, strömmar samt några enklare parametrar i vattnet (temperatur, ledningsförmåga etc.). Om vi köpte en boj utrustad med satellitnavigering och satellitöverföring av data så kunde vi dessutom få in alla data kontinuerligt, så att vi i varje sekund visste både bojens läge (den var i och för sig förankrad) samt alla data om strömmar, vattenstånd och så vidare.

Bojen inköptes, för en icke obetydlig summa pengar,

närmare 1 miljon kronor, och lades ut på en kritisk punkt i floden, en bit nedanför staden som vi skulle skydda. Teorin bakom detta var att om vattenståndet skulle stiga dramatiskt, borde man först märka det nedanför staden, eftersom det stigande vattenståndet troligen skulle bero på högt vattenstånd i havet, inte på hög vattenföring i floden. Bojen lades ut och förankrades rejält, strömmarna var ganska starka i floden, och vi ville naturligtvis inte hamna i en situation där bojen slet sig och drev ut till havs! Den var alltför dyrbar för dylika excesser.

Projektet blev lyckat. Bojen fungerade väl och försåg oss

med mängder av data, och om vattenståndet någon gång började närma sig det kritiska visste vi det innan det började stiga ordentligt inne i staden. Allt övervakat direkt från datorer inne på det lokala flodövervakningskontoret. Allt var frid och fröjd.

Men, en dag ropade en av de lokala medarbetarna in mig till

”kontrollrummet”. – Bojen har slitit sig, jag kan se hur den rör sig!


Mycket riktigt, man kunde på datorskärmen enkelt se att bojen inte längre låg stilla, och tämligen precist följa dess rörelse på skärmen. Det var bara ett fel - den rörde sig motströms, upp längs floden mot staden!

Vi följde fascinerat vår bojs vidare vandring, upp längs

floden och in mot staden. Till slut lämnade den till och med floden och rörde sig upp på land, för att slutligen stanna på en punkt någonstans inne i staden. Vi var helt förbryllade.

Lika förbryllade var dock inte våra lokala medarbetare,

särskilt inte vår chaufför, en slags lokal ”torped” med stor kroppshydda och klädd i den helt förväntade vita kostymen med tillhörande vit hatt. Behöver jag nämna att han hade stor slokmustasch? – Det ser ut som om vår boj finns på marknaden, sa han. Bäst jag åker upp och tittar, men jag behöver lite sällskap.


Så kom det sig att vår lokale ”torped”, tillsammans med 3

andra män av tvivelaktig moral och med mycket muskler, åkte upp till stadens livliga och färgstarka marknad för att leta efter vår boj. Och mycket riktigt, där fanns den till salu, bland grönsaker, illröda pepparfrukter, skriande höns, gamla skor, tjocka tröjor, färgade textilier och piratkopierade CD-skivor låg vår boj. Oskadad men med den kraftiga kedjan till förankringen avkapad, troligtvis med en bågfil eller liknande. Säljaren, en mycket lokal typ som naturligtvis hade ”hittat bojen drivande omkring” och tyckte att vi skulle vara tacksamma för att han tagit hand om den, begärde först motsvarande cirka 2000 kronor för den, men fick till slut, under press från 4 stycken mycket hotfulla personer, en ”hittelön” på knappt 500 kronor. Han såg tydligen en aning missnöjd ut, 500 var förstås mindre än 2000, men enligt vår personal var han antagligen ganska nöjd med sitt dagsverke ändå. 500 kr motsvarade en normal månadslön för många.

Och för oss var det trots allt billigt för en pjäs som var värd

närmare miljonen.



Afdelning 5

Lärdomar från oceaner och poler Polarstation G. von Neumayer svarar inte ............................. 240 Vittnesbörd om tyskars och irakiers omvittnat dåliga sjöben . 247 Traditionella svenska drycker på otraditionella sätt .............. 255



Polarstation G. von Neumayer svarar inte Under en period av mitt brokiga leverne ägnade jag mig

med liv och lust åt utforskning av de kanske mest ogästvänliga, men på många sätt också mest fascinerande, delarna av vårt klot, nämligen polarområdena. Drivkraften för oss forskare var inte bara de intressanta och viktiga frågor rörande Moder Jord och hennes funktioner som kunde studeras i dessa extrema hörn av världen, utan bestod också i mycket hög grad av äventyrslystnad och en önskan om att se och uppleva sådant som är få människor förunnat.

Jag befann mig, då denna berättelse utspelar sig, ombord på

M/S Stena Arctica, en 185 meter lång bulklastare som inhyrts av Svenska Polarforskningssekretariatet för att frakta ett drygt 60-tal nordiska forskare, byggnadsarbetare (!), besättningsmän och journalister, samt uppsjöar av utrustning av diverse slag, ner till Weddellhavet i Antarktis. Närvaron av byggnadsarbetare förklaras av att ett av våra uppdrag var att bygga upp den svenska forskningsstationen Wasa och den finska dito på en bergstopp som stack upp ur inlandsisen på Dronning Mauds land.


Under resan fick vi uppleva många sällsamma ting;

fantastiska isberg av gigantiska mått (ett berg av samma storlek som Belgien hade nyligen lossnat i närheten), närkamp med pingviner av olika slag (de flyttade sig inte förrän man kom c:a 1 meter från dem), 24 timmar långa körningar med bandvagnar för att frakta folk och byggmaterial till forskningsstationsbygget, helikopterfärder över inlandsisen, samt ett rekord: vi blev en dag det fartyg som varit längst söderut någonsin (78°22.1S, 37°10.0W) när vi trängde så långt söderut vi kunde i Weddellhavet.

Karta med de svenska stationerna Wasa och Svea utmärkta


Med ombord på fartyget var också några tyskar, som utförde lite geologisk forskning men mest utnyttjade oss som fraktbåt för att komma ner till den tyska forskningsstationen Georg von Neumayer, som inte låg så väldigt långt från de nordiska. Eftersom vi reste med en bulklastare med enorma lastrum hade tyskarna med sig en del otympligt gods som inte direkt lämpade sig för ordinärt fraktflyg, såsom pistmaskiner, containrar och liknande. Tyskarna hade funnit att pistmaskiner var utmärkta transportmedel på isen, själva förlitade vi oss dock till Hägglunds bandvagnar, en konstruktion som kanske många svenska läsare stött på i det militära.

Efter att vi en dag i slutdelen av vår långa resa lyckats lägga

till vid havsiskanten och hissa tyskarnas maskiner överbord får vi en inbjudan att komma och besöka forskningsstationen på eftermiddagen. Inbjudan mottogs naturligtvis tacksamt, efter 55 dagar till sjöss är det alltid en upplevelse att se något nytt. Jag hade själv varit iland på isen några gånger, och även kört bandvagn till stationen vid två tillfällen, så lite ”avkoppling” hade jag haft, men det fanns de som inte varit av fartyget sedan vi lämnade Montevideo (s.k. ”ombordare” finns på alla handelsfartyg, så även detta).

Efter lunchen hade det blåst upp lite, och vi fick problem när

vi försökte lägga till längs inlandsiskanten. Till slut fick vi hissas iland med korgar. Tyskarna kom med sina pistmaskiner och hämtade oss, naturligtvis i perfekt formerade kolonner och med precis effektivitet. Det var c:a 7.5 km till stationen och färden tog en halvtimme. Av detta kan den matematiskt bevandrade läsaren räkna ut att pistmaskinerna gick med c:a 15


km/h. Våra bandvagnar gick fortare, 25-30 km/h med tomma lastvagnar, men tyskar har ju alltid satt grundlighet före hastighet.

När vi kom fram till stationen såg vi ingenting, i varje fall

nästan ingenting. Ett par skorstenar och några antenner stack upp ur isen, dessutom stod det ett par flygplan parkerade vid sidan av. Var detta allt, eller hade vi kommit fel? Nej då , det var i högsta grad rätt. Förklaringen är att stationen var uppbyggd av stora rör som lagts ut på isen, och att dessa rör översnöades med ungefär 1 meter snö per år. Vid vårt besök låg stationen närmare 8 meter under ytan, och man beräknade att den bara kunde användas i ytterligare 2-3 år, därefter antogs risken bli för stor att rören skulle kollapsa under isens tyngd, och stationen måste överges. Detta bekymrade dock inte oss, utan vi gick ner i lejonets kula genom en stor port som låg nedanför en ramp i isen.

Det var förvånansvärt stort inuti, rören var säkert minst 8

meter i diameter, så man hade gott om utrymme. Tyskarna hade dagen till ära, förutom att de hissat en svensk flagga som två svenska kolleger skänkt till polarforskningsfartyget Polarstern förra året, bullat upp med kaffe och tyskt öl i långa banor. Vi var naturligtvis inte blyga av oss, utan lät oss väl smaka. Inte så mycket av kaffet, det kan vi få hemma, men väl av den övriga förplägnaden.

Efter en rundvisning av stationen, som bland annat hade en

mycket välutrustad medicinsk avdelning, samt naturligtvis en läkare, började det så smått bli dags för oss att återgå. Dock


visade det sig att det blåst upp ytterligare, och att fartyget blivit tvunget att lämna iskanten eftersom dyningen blivit lite väl hög. Vi var fast hos tyskarna! Eller var det möjligen de som kände sig mest fast? Nu började nämligen problemen för våra värdar: hur skulle man underhålla 40 svenskar som väntar på att få återgå till sitt fartyg? Balett? Koloratursång? Visafton? Meditation? Nej, det fanns naturligtvis bara ett, säger ett, sätt: mat och dryck.

Tysk pistmaskin inne i stationen

Fram åkte tysk korv och grillad kyckling, samt större

mängder iskall bier. Att få den iskall var ju aldrig något problem i dessa trakter. Stämningen både steg och sjönk på en gång, det


vill säga den steg hos alla svenskar i takt med öldrickandet, och den sjönk hos tyskarna som började se allt mer desperata ut. Jag vet inte riktigt om de bara tyckte det var jobbigt med 40 fulla svenskar i stationen eller om de ville återgå till sina jobb, eller om de till och med bekymrade sig för att vi skulle tömma hela ölförrådet, vilket troligtvis inte var litet. Vi gjorde i varje fall vårt yttersta, om jag säger att jag drack 10 öl är det nog en underdrift. Och jag var långt ifrån värst. I vilket fall som helst var tyskarna mycket tjänstvilliga då vi till slut fick ett meddelande från fartyget om att de nu var nära iskanten, och att vi borde komma dit och försöka ta oss ombord innan det blev för sent. Riktigt mörkt blev det aldrig, eftersom vi befann oss så långt söderut, men sent blir det var man än befinner sig. Pistmaskinerna gick nu med oanad hastighet ner mot iskanten. Kolonnerna var inte längre lika perfekta, nu gällde hastighet framför perfektion!

Väl framme vid iskanten blåste det mer än förväntat, och det

fanns ingen möjlighet för fartyget att lägga till ordentligt. Vi stod där som en lallande gäng på väg hem från en fredagsfest och undrade vad som skulle hända. Gulare snö har väl aldrig skådats i Antarktis. Till slut lyckades de få fartyget att ligga någorlunda stilla rätt nära kanten, tillräckligt nära för att vi skulle kunna hissas ombord i korgar. Det snöade som bara attan och korgarna svängde betänkligt när Ali Hassan, en norsk neger (!), hissade upp oss med de jättelika kranarna, avsedda för något tyngre laster än en liten korg med 3 personer i. Ett par tyskar följde med ombord, men när de skulle tillbaks till sina pistmaskiner sade skepparen stopp, det var för riskabelt. De fick vackert stanna ombord till nästa dag. Vad jag märkte hämnades


de dock inte genom att försöka tömma vårt ölförråd. Det hade heller inte varit enkelt, inte ens för tyskar, för det var rätt stort.

Stena Arctica från helikoptern

Nästa morgon var vädret lite bättre, dock inte våra huvuden,

men det lyckas oss till slut att sätta iland de övernattande tyskarna och de sista av de tyska containrarna. Därefter satte vi kurs norrut mot Marambio, en argentinsk forskningsstation på den Antarktiska halvön (mest befolkad av militärer, trots att militär personal är förbjudet enligt Antarktistraktatet), resans slutmål för vår del.


Vittnesbörd om tyskars och irakiers omvittnat dåliga sjöben

Vid ett tillfälle för ett icke helt föraktfullt antal år sedan,

under min period som upptäcktsresande och utforskare av världshavens hemligheter, fick jag möjligheten att medfölja på en tysk expedition på den beryktade Nordsjön. Jag använder ordet beryktad av flera skäl, Nordsjön är ju inte minst känd och omsjungen från många sjömanshistorier och i många skrönor från de sju haven, som under mörka och kulna vinterkvällar plägar berättas för mindre befarna åhörare, kanske framför en sprakande och värmande brasa, av människor som av tidigare erfarenhet benämner sig såsom ”sjöbussar” eller liknande attribut. Men, det är också omvittnat, allmänt känt och vetenskapligt bevisat att Nordsjön, till stor del tack vare sin relativa grundhet, stora områden är bara 20-30 meter djupa, mycket snabbt under blåstens inverkan kan förvandlas från en mild och stilla vattenspegel till ett rykande och sjungande inferno. Detta var nu något som också jag fick bevittna.

Expeditionen, som var planerad att gå från Bremerhaven till

Färöarna, hade som huvudsyfte att för vetenskapens räkning


upptaga vattenprover från olika djup på olika ställen längs rutten, för att medelst en kemisk analys av dess olika beståndsdelar kunna utröna nytt vetande om både vattnets cirkulation och om det marina livet, på mikroskopisk nivå, i detta hav. Med på expeditionen fanns 5-6 tyska vetenskapare från Bremerhaven och Hamburg, en irakisk gästforskare samt jag och min medarbetare från hemlaboratoriet. Dessutom hade båten en besättning på ett 10-tal man, inklusive en halvtokig kock (av någon anledning är denna besättningskategori ofta mer eller mindre knasig, jag vet inte varför). Fartyget, som var brandgult till färgen och hade namnet R/V Victor Hensen efter en tysk marinforskare, var inredd och utrustad för sitt ändamål, vetenskapliga expeditioner till havs, och hade all tänkbar utrustning för upptagande av vattenprover från allehanda djup. Utrustning för analys av vattenprover, en gaskromatograf, hade vi själva med oss. Detta instrument sattes upp, skruvades och bands fast i bänk och skott, gasledningar drogs fram, varefter apparaten kördes igång och provades noga innan båten lade ut från Bremerhaven tidigt en morgon. Fartyget, eller kanske snarare båten, var inte så stort, knappt 40 meter långt, vilket dock under de flesta omständigheter är mer än tillräckligt. Dock, när jag gick in på toaletten som låg vid forskarnas hytter såg jag att där fanns en toalettstol, ett handfat och en stor rostfri spyvask, minst 60 cm i diameter! Redan här borde jag anat oråd angående båtens, och kanske även tyskarnas, sjöegenskaper, men det gjorde jag inte, inte ännu.

Det blåste friskt när Victor Hensen stävade ut mot havet

längs en kanal och genom ett par slussar. Tyskarna började se oroliga ut, och det visade sig att så snart vi kom ut till kusten


och frigjorde oss från kanalens lugnande inverkan började båten rulla betänkligt i den relativt grova sjön. Och när jag säger betänkligt menar jag betänkligt, det vore lättast att jämföra oss med ett extra urholkat nötskal guppande på vågorna. Som genom ett trollslag försvann tyskarna och irakiern ner i båtens inre, där hytterna låg. Vetenskapsmännen alltså, inte besättningen, den arbetade naturligtvis vidare som om inget hänt, men våra forskande kollegor var som uppslukade av ett svart hål.

Vårt enda skydd mot den rasande Nordsjön

Blåsten och rullandet fortsatte med oförminskad styrka hela

dagen. Alla lösa saker rullade fram och tillbaks, vi fick stuva minsta skruv ordentligt för att den inte skulle försvinna. Det började bli svårt att gå, särskilt i lejdarna, när benen ömsom var


som bly (när båten gick uppåt) och man ömsom lättade från marken (när båten var på väg neråt i nästa dal). Att sitta på en vanlig stol var inte att tänka på, om man inte tryckte upp den i ett hörn och höll emot med fötterna så man inte ramlade ut när båten lutade ut ur hörnet. Jag kände mig också lite halvtaskig och gick ner och lade mig en stund bland de stönande tyskarna, men efter en halvtimma kom min medarbetare ned och sa att hon behövde hjälp, så jag steg upp och fortsatte arbetet.

Vi förväntade att båten skulle stanna på den första

provtagningspunkten så att vi kunde ta de första proverna framåt eftermiddagen, när vi kommit en bit ut, men besättningen meddelade oss att det blåste för mycket, så det gick inte att stanna och ta några prover! De provhämtare vi skulle använda oss av var en slags flaskor (kallas Go-Flo för de som känner till detta) som fästs på en lång vajer och vinschas ut på sidan av båten, och det blir för farligt att hantera detta om det rullar för mycket. Istället fick vi ta vatten ur ett system som pumpade upp havsvatten från strax under ytan, och som kom ut i en vanlig kran i laboratoriet. Lätt och geschwint förstås, men inte direkt det optimala, och vi kunde ju bara få prover från ytan. Men vad skulle vi göra? Det var bara att ta prover från kranen och göra det bästa av situationen. Besättningen, som tydligen var van vid tyska sängliggande forskare, var flera gånger inne och kollade på oss härdade utlänningar som jobbade trots sjögången, och naturligtvis imponerade vi lite på dem. På tyskfronten, däremot, intet nytt.

När vi skulle äta middag var det dags för nästa cirkus-

nummer. Mässen var inte särskilt fullsatt, så gott om plats var


det ju, men inte lätt att sitta och äta. Även om slingerdukar var utlagda (våta trasor under tallrikarna) rullade det så mycket att man var tvungen att använda en hand till att hålla fast tallrikar och glas med och en hand till att hålla fast sig i bordet med. Vad skulle man då äta med? Enda möjligheten var att försöka hålla kvar tallriken och glaset med armbågen, och använda ena handen till att äta med. Inte helt lätt, men det fick ju gå. Bordet kunde man inte släppa, det märkte jag när jag gjorde det, och genast flög iväg baklänges i en två meter lång nedförsbacke, som sekunden innan varit en uppförsbacke, tills jag slog i skottet bakom mig med en smäll! Det var väl tur att kocken inte serverade köttbullar, de hade tveklöst rullat iväg från tallriken i samlad tropp innan man hunnit spetsa den första på gaffeln. På tyskfronten fortfarande intet nytt.

Efter middagen skulle jag gå på toaletten. Det rullade så

mycket att det inte gick att sitta på holken utan att hålla ut händerna och stötta sig mot båda sidoväggarna! Tur att utrymmet inte var så stort, så man kunde göra detta. Att sova blev heller inte helt enkelt, eftersom man var på väg att rulla ur kojen om man låg avslappnat. Dessutom låg kojerna så att man rullade ena stunden med huvudet upp, nästa stund med fötterna upp, vilket fick till följd att blodet växelvis rusade in och ut ur huvudet. Det enda sättet att ligga någorlunda stilla blev att ligga på rygg med armarna utspärrade åt sidorna, så man inte rullade för mycket. Jag provade senare att lägga in min flytväst under madrassen på sängens utsida, så man kunde ligga i en dal upptryckt mot väggen. Det var inte mycket bättre, men gjorde i varje fall så att man inte behövde ligga på rygg hela tiden. På tyskfronten ännu intet nytt.


Nästa dag fortsatte blåsandet som förr, möjligen blåste det

ännu mer. Vi kunde fortfarande inte ta prover på vanligt sätt, utan fick förlita oss till pumpen. Dessutom meddelade skepparen nu att Färöarna inte längre stod på programmet, istället skulle vi gå till Aberdeen och nöja oss med det, längre kunde vi inte komma under rådande väderlek. Faktiskt dök en av tyskarna upp på förmiddagen, en ung kille som nu hade återhämtat sig såpass att han kunde försöka jobba lite. Det kunde vi väl se som ett positivt tecken. Mindre positivt var att irakiern också dök upp, helt desperat och med något minst sagt vilt i blicken. Han hade nu spytt så mycket att han inte kunde spy mer, och vädjade till styrman (som var sjukvårdsansvarig ombord) att han skulle få saltinjektioner, så han inte skulle dö av saltbrist efter allt spyende! Styrman såg något oförstående ut, han hade tydligen inga saltinjektioner att ta till. Den stackars irakiern fick vackert krypa till kojs igen med oförrättat ärende.

På kvällen, när en utvald skara satt och åt middag i det

alltjämt kraftiga rullandet, med hjälp av armbågar, tre händer och vad som nu behövdes, hördes ett stort brak från manskapsmässen. Vi ramlade in och fick se att det var TV:n som brakat i golvet. Till historien hör att den minsann inte bara stod på en hylla och väntade på att få ramla ner, den satt ordentligt fastskruvad med kraftiga järnband som fästs i skotten, men det var tydligen inte tillräckligt! Tidigare på dagen hade en hylla med mjöl, socker och annat brakat ner inne i byssan. Kocken gick av någon anledning runt och gapskrattade, täckt i mjöl, sirap och annat. De är lite knasiga, kockarna, som sagt var. På tyskfronten inte nytt, förutom den enda killen som visat sig.


På tredje dagens morgon kom vi äntligen fram till

Aberdeen, och kunde lägga till i den stora hamnen bland fiskebåtar och oljeindustrins underhållsfartyg i ”världens gråaste stad” (alla hus är av granit, eller om de är nyare, av betong), som trots detta namn inte alls är så dålig att besöka. Eftersom det är en stor hamnstad finns där gott om pubar, och dessutom ofta säckpipeblåsare på huvudgatan Union Street.

Aberdeen - äntligen framme

På tyskfronten hände det nu saker - till slut. Som genom

ännu ett trollslag, men nu omvänt, dök tyskarna upp igen och började arbeta, när vi nu låg vid kaj. Riktigt med vad vet jag inte. Eftersom de inte tagit några prover på vägen borde det inte finnas något att göra, men det kan hända att killen som piggnade


till medan vi fortfarande var till sjöss hade lyckats rädda några skvättar vatten åt de övriga.

Irakiern meddelade prompt att han inte tänkte åka med oss

tillbaks, lämnade båten och åkte iväg till flygplatsen i en taxi. Vi såg inte honom mer, frågan är om tyskarna någonsin såg honom mer, eller om han åkte hem till Irak direkt. Vi låg kvar i Aberdeen att par dagar för återhämtning, innan vi påbörjade resan tillbaks. Det blåste fortfarande, om än inte riktigt lika mycket, men tyskarna utförde återigen samma magiska trick och försvann ur synfältet under hela återresan. Vi arbetade vidare som vanligt, besättningen var återigen inne och konstaterade med belåtna miner att sjögången inte bet på oss, och vi kom tillbaks till Bremerhaven efter drygt ett par dygn. Vetenskapligt fick vi väl inte ut så mycket av resan, eftersom vi inte kunde ta ordentliga prover, men vi hade i varje fall gjort god reklam för oss själva hos besättningen, även om det nu inte riktigt var själva målet med utflykten. Men, över vädrets makter är det, som bekant, svårt att råda! Och jag undrar fortfarande vad tyskarna gjort Ran för ont……


Traditionella svenska drycker på otraditionella sätt

Resenärer som tillbringat viss tid i den höga Nord, närmare

bestämt i konungariket Sverige, torde någon gång ha förundrats över de traditionella svenska dryckesvanorna. Här intagas till maten inte bara lättare saker såsom öl och vin, utan även starkare drycker såsom vodka. De flesta besökare i landet har svårt att förstå hur mat kan kombineras med starksprit, men vanans och traditionens makt är stor. Dessutom är det bra för hälsan, resonerar dessa underliga personer. Ett särskilt kapitel kan ägnas åt punschdrickandet.

Svensk punsch är en i mångas smak vedervärdigt söt dryck

som kan intagas både iskall som en svalkande (nåja) dryck på sommaren, men också i uppvärmt tillstånd under kyliga dagar. Det senare tilltaget hänger intimt samman med den svenska vanan att under vinterhalvåret alltid äta en soppa på torkade gula ärter, helt logiskt benämnd ”ärtsoppa”, på torsdagar. Detta är en urgammal tradition som av olika anledningar är på stark tillbakagång i det moderniserade och internationaliserade


svenska samhället, men som lever kvar bland äldre personer och på mer traditionellt inriktade institutioner. Sjöfarten är ett typexempel på det senare.

Jag arbetade en tid på ett svensk institut som sysselsatte sig

med fysiska, kemiska och i viss mån biologiska undersökningar av haven runt Sverige. För att kunna bedriva dessa undersökningar på ett effektiv sätt hyrde vi in oss på ett för ändamålet specialutrustat fartyg tillhörande Fiskeriverket, den 60 meter långa U/F Argos. De flesta av oss tillbringade varje år åtskilliga veckor på detta smått klassiska fartyg.

Nedisad Argos med fyra forskare


Det mesta av arbetet gick på rutin. Våra undersökningar utfördes naturligtvis dygnet runt, det vore alltför dyrt att inte utnyttja fartyget till fullo, varför vi fick jobba i skift. Att, som en oförstående person uttryckte sig, ”gå iland på en holme och grilla om kvällarna” var det inte tal om. Arbetet utfördes också oavsett väderlek, det spelade ingen roll om det ösregnade, var 15 grader kallt eller blåste som attan, proverna skulle upp och analyseras ändå. Det enda som kunde stoppa oss var om det blåste smådjävlar, mer än 25 m/s eller så, då blev det helt enkelt för farligt att ta prover längre. Det fanns alltså i princip bara tre saker att göra ombord - jobba, sova eller äta. Härav kan man dra slutsatsen att måltiderna under dessa omständigheter, som så ofta på isolerade arbetsplatser blir någon slags högtider, det enda nöjet man har. Inte på Argos.

Kocken hette Leffe och var en pyknisk gubbe i 60-årsåldern.

Enligt egen utsago, som vi ofta fick höra, särskilt när han hade druckit, var han handelsflottans bästa kock. Den uppfattningen var han helt ensam om. Han kunde inte laga ordentlig mat, han kunde inte hålla rent i byssan, han kunde inte hålla sig själv ren. Det mesta var fel. Han höll sig med några specialiteter som vi fick rätt ofta, och här kommer några exempel. Fick vi ris till maten en dag, så visste vi att nästa morgon skulle det bli rispannkakor till frukost. Av somliga gick dessa under benämningen ”brottarmattor”, eftersom de som regel var stora och relativt svårtuggade, samt otroligt feta (vad det sistnämnda nu har med brottning att göra). En annan specialitet var spräckta korvar, en slags lunchkorvar som han kokte i ett spad med lök, tills alla korvarna definitivt hade spruckit och fläkt sig ut och in.


I byssan fanns det en maskin för potatisskalning, som inte rengjordes särskilt ofta. En ur besättningen tittade en gång ner i denna maskin när båten låg i hamn, och blev så äcklad av det han såg att han slängde ut hela maskinen med en gång (han var maskinist, så det var väl hans bord….). Därefter fick vi bara fyrkantig, smaklös, potatis serverad. Förklaringen var att Leffe inte orkade skala för hand, så han köpte in stora bakpotatisar och skar av sidorna med en stor kniv, det gick fortast. Tyvärr var inte denna sortens potatis lämplig att koka, varför den kom in på bordet i stora, vita, vattniga fyrkanter, fullständigt utan smak.

Det fanns dock en ljuspunkt: på torsdagar, under

vinterhalvåret, serverades alltid ärtsoppa, och till ärtsoppan drack vi varm punsch. Mässen var traditionell på många sätt, med bruna träpaneler och ett porträtt på Kungen och Silvia på väggen. Punsch kändes helt rätt, särskilt när det var kallt ute. Båten höll dock inte med dylika excesser, punschen fick vi själva ta med.

Eftersom de flesta av oss var kemister var detta inget

problem, och punschen var alltså inte inhandlad på Systembolaget, utan framställd av laboratoriesprit och essens. Tillverkningen betroddes endast pålitliga medarbetare, som ofta hade sina egna tricks (snabbmogning av punschen i ultraljudsbad var ett sådant). Det kunde dock gå fel ibland, trots flera års rutin. Avsaknaden av en skriftlig procedur, trots att laboratoriet var ackrediterat av SWEDAC, är en delförklaring till nedanstående händelser.


Vid ett tillfälle hade punschen blandats till av en chilenare som arbetade på laboratoriet, och som trots att han inte var infödd svensk hade lärt sig att uppskatta punsch till ärterna. När hans skapelse bars in och vi började läppja på den höll alla på att storkna och sätta i vrångstrupen. Folk såg ut som rödspritslyktor i ansiktet. Den var stark nåt så in i bomben! Även rutinerade sjöfarare och kända halvalkisar bland besättningen ojade sig, och kunde inte dricka upp. Chilenaren märkte ingenting. Efter maten förhörde vi honom om hur han gjort, något hade uppenbarligen gått fel.

- Jag har följt receptet, en flaka essens och en flaka sprit, var det enda vi fick ur honom.

Detta dög inte som förklaring, men när vi undersökte de tomma flaskorna förstod vi till slut vad som hänt. Normalt brukade vi köpa essens med socker i, denna kommer i 33 cl flaskor. Enligt receptet skall en sådan flaska blandas med en flaska (samma mängd) brännvin, och man får då en punsch som är 20%, lite svagt men OK. Med labsprit kan man ju alltid göra den lite starkare. Dock, denna gång hade någon köpt små essensflaskor på 10 cl utan socker, man skulle alltså tillsätta socker själv. Detta hade chilenaren antagligen inte uppfattat, utan gjort som han brukar göra, det vill säga blandat essensen direkt med labsprit - klart! Instruktionen på essensen löd faktiskt något i stil med ”blanda flaskans innehåll med en flaska sprit” - men receptet avsåg naturligtvis 40% brännvin, inte 95% labsprit, och dessutom skulle man koka en sockerlag och tillsätta. Något socker fanns garanterat inte i blandningen som serverades. Slutsatsen blev att han troligen blandat 10 cl essens med 1 liter


95% sprit, och glömt att tillsätta sockerlag. Det blir mer än 85% alkohol i slutprodukten! Inte undra på att vi storknade. Men, han hade ju följt receptet…...

H.M. Konungen med sin brud

Som en slags kontrast inträffade en annan felaktighet i

tillverkningen vid ett senare tillfälle, lika klassisk bland de sägner som plägar berättas på fartyget. Den här gången var det jag själv som var ansvarig för tillverkningen. Spriten fanns inte längre på 1-liters flaskor, utan inköptes nu i stora 25-liters dunkar. En sådan fanns ombord, det visste jag när vi äntrade fartyget strax före avgång. Dock upptäckt jag till min fasa att dunken nästan var tom, där fanns bara någon deciliter kvar på botten! Desperat sprang jag tillbaks till laboratoriet, fick syn på


en halvfull dunk som jag ryckte med mig och sprang tillbaks till båten, som nu låg och slet i förtöjningarna av lust att ge sig av. Flämtande langade jag in dunken på laboratoriet och pustade ut.

Nästa dag tillverkade jag punsch enligt receptet och min

egna gedigna erfarenhet: 10 cl essens, 75 cl brännvin (d.v.s. utspädd labsprit) och en sockerlag som tillverkades ombord. När jag provsmakade den tyckte jag att den smakade lite svagt, så jag hällde i mer sprit. Glad i hågen ställde jag undan punschen för torsdagens begivenheter, och började arbeta.

På torsdagen bars ärtsoppan och de tillhörande pannkakorna

fram i mässen, och den varma punschen ställdes fram på bordet under det att Kungen och Silvia med belåten min tittade ner från sitt porträtt. Alla åt och drack, och jag fick beröm för att punschen var ”så mjuk och fin, som om den vore lagrad länge”. Alla var nöjda och belåtna.

Senare på kvällen behövde jag sprit för att tvätta några

elektroder. Jag hällde upp lite från dunken, men tyckte att det luktade konstigt. Gammalt vatten eller något, absolut inte 95% labsprit. Jag hällde upp lite mer. Nej, samma unkna doft slog mot mig. Vad var nu detta? Hade någon stulit spriten? Jag undersökte dunken ytterligare, och fick se att någon skrivit ”Göta Älv” på etiketten. Mysteriet tätnade. Vad betydde detta?

Ivrigt kastade jag mig på telefonen och ringde folk på

laboratoriet hemma, som upplyste mig om att en dunk med provvatten från Göta Älv försvunnit från förrådet, och de undrade om jag sett den. Jo, det hade jag väl…. Sanningen var


alltså att jag fått med mig en dunk med Göta Älvvatten istället för labsprit, och att det var detta vatten som utgjort huvudingrediensen i den punsch jag tillverkat! Inte undra på att den smakade milt….

Lämplig punschbas?

Nu blev jag livrädd att jag förgiftat alla ombord, vattnet i

Göta Älv är ju inte det allra bästa ut bakteriologisk synpunkt. Skulle nu samtliga bli magsjuka också? Det var inte utan att jag darrade på manschetten. Men, det visade sig att så inte var fallet, ingen verkade drabbas av den typen av symptom. Det är klart, vem kan bli sjuk av att dricka lite mild punsch, även om den nu framställts på ett otraditionellt sätt?

M. Bertilescu


Dr. Mihael Bertilescu (f. 1961) är en av vår tids största reseskildrare, och har gjort sig känd för sitt träffsäkra och målande åskådliggörande av de oanade kulturkrockar en resenär från den civiliserade delen av världen kan råka ut för i mer avlägsna hörn av vår planet. Bertilescus språk är elegant men med en ton av groteskt burleskeri och bildligt målande uttryck som leker med, och utmanar, läsarens alla fem sinnen på ett sätt som ingen annan författare lyckats med. De sirligt utsmyckade meningarnas vokabulära essens frambringar en känsla av närvaro med en samtidig stringent emotion av distans och medverkan, rubbande de kända fysiska lagarnas bundenhet och ramar av oanade possibiliteter. Han blottlägger den underliggande psyko-corpiala mentaliteten såsom ingen lyckats med sedan Professor Ernst Kretschmers dagar.

Första utgåvan av det banbrytande verket ”Historier från den

stora vida världen” utkom hösten 2005.

Documents

Stora vida världen Edition 6 2012