Introduktion till indisk historia

Studiematerial till studiecirkelns historiedel

Onsdagen den 29 februari, kl 18:00, ABF-SveavägenIndiens äldre historia

Onsdagen den 14 mars, kl 18:00, ABF-SveavägenIndiens moderna historia

Onsdagen den 28 mars, kl 18:00, ABF-SveavägenIndien idag

Onsdagen den 11 april, kl 18:00, ABF-SveavägenIndisk religionshistoria – Peter Schalk

Artiklar:

1. ”Uppror i den indiska historien”. Sammanställd av Indiensolidaritet.

2. ”När man uppfann det hinduiska” av Pankraj Mishra.

3. ”Hinduiserandet av den indiska historien: En hindufascistisk kulturell offensiv” av Govind.

Uppror i den indiska historien

Den traditionella historieskrivningen är en härskarnas och exploatörernas historia. Denna sammanställning är ett försök att beskriva den indiska historien ur ett underifrån perspektiv. Det är svårt att förstå de folkliga kamper som utvecklas idag i Indien om man inte känner till något om de uppror som har föregått dem. Efter att ha letat med ljus och lykta på internet efter en sammanställning av de stora folkliga uppror som Indiens historia är fullt av blev vi tvungna att göra en egen sammanställning som är baserad på flera olika texter.

I den europeiska historien känner vi t.ex. Spartacus som levde 109–71 f.kr. och ledde ett uppror mot den romerska slavägarstaten. Men visade sig mycket svårt att hitta information om äldre uppror i Indien i de källor som finns på internet, därför börjar sammanställningen med 1700-talet. För att göra materialet mer tillgängligt förekommer förklaringar vilka möjligen kan ge texten en övertydlig karaktär. Vidare har läsaren förhoppningsvis överseende med att materialet till viss del är en ren uppräkning. Detta kan vi med fördel övervinna kollektivt under kommande studier. På grund av tidsbrist har inte en grundlig korrekturläsning gjorts.

Ordlista

adivasi - är en term i Indien för de icke indoeuropeiska, icke dravidiska stamfolk, ofta av tibetoburmanskt ursprung, som lever som minoriteter särskilt i de nordligare delstaterna.dalit - de oberörbara, eller achuta är det lägsta skiktet i det indiska kastsystemet. Mahatma Gandhi använde benämningen Harijan. De står utanför de fyra traditionella huvudkasternas system.ny-demokratisk eller demokratisk revolution – En marxistisk term som härstammar från Mao som syftar på att man avser göra slut på de feodala inslagen i samhället precis som man gjorde i de borgerliga revolutionerna, som t.ex. den franska revolutionen. Dessutom innefattar begreppet att man avser göra slut på det utländska imperialistiska förtrycket som i praktiken understödjer de feodala krafterna. Denna teori syftar alltså inte till att göra en borgerlig demokratisk revolution som sätter den inhemska borgarklassen vid makten utan en ny-demokratisk revolution som sätter klasserna av folket vid makten. Hur naxaliternas tillämpar detta i Indien får man en aning om i sista delen som handlar om naxalitrörelsen. feodalism – syftar på ett produktionssystem som grundar sig på jordägarnas upptagande av jordränta från självförsörjande bönder främst i form av naturaprodukter eller dagsverkesarbete. Jordräntan är alltså den avgift som en arrendator av jord regelbundet skall betala till jordägaren. Typisk för feodalismen är livegenskapen som innebär att den livegne är personligt underkastad jordägaren. I Indien förekommer detta ofta genom att jordägaren hävdar att den livegne står i skuld till honom, en skuld som är så stor att den aldrig kan återbetalas.imperialism – syftar i marxistisk idétradition på rådande ekonomiska systemet i världen idag. Man menar att kapitalismen sedan drygt hundra år tillbaka har gått in i ett nytt stadium, imperialismen. Detta menar man karaktäriseras av: l. en koncentration av produktion och kapital, vilken uppnått ett så högt utvecklingsstadium, att den skapar monopol, vilka spelar en avgörande roll i det ekonomiska livet, 2. bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet och uppkomsten av en finansoligarki på grundval av detta finanskapital, 3. kapitalexporten, till åtskillnad från varuexporten, har blivit mycket viktig, 4. att det bildats internationella monopolistiska kapitalistförbund som delar världen mellan sig, och 5. jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad. residens – residens är en vanligtvis rymlig och påkostad bostad avsedd för officiellt tjänstebruk av någon statschef, regeringschef, ambassadör eller annan högre tjänsteman.

sepoy - var en beteckning på infödda indiska trupper i den brittiska armén i Indien. sikh - Sikhismen är en indisk religion som idag har omkring tjugo miljoner utövare vilka de flesta bor i norra Indien.zamindar – Zamindar var i första hand namnet på den feodalherre som fått i privilegium att å stormogulens vägnar samla in skatterna från folket i ett visst område.

Banda Singh Bahadur-upproret, 1709

Banda Singh Bahadur (1670-1716) var en sikh som var krigare och som sedermera blev martyr. Banda Singh Bahadur gick med i kampen mot mogulimperiet i början av 1700-talet efter att ha träffat Guru Gobind Singh. Guru Gobind Singh var sikhernas tionde och siste guru (präst), född 22 december 1675 i Patna, mördad 7 oktober 1708. Mogulhärskaren Aurangzeb lät avrätta Guru Gobind Singhs far och han bestämde sig då vid 15 års sedan han blivit guru att som hämnd störta mogulimperiet. Guru Gobind Singh värvade Banda Singh Bahadur i kampen mot mogulimperiet. Banda Singh Bahadur kom att leda ett kortvarigt men viktigt bondeuppror mot mogulimperiets administration i Punjab i norra Indien och detta

blev en milstople i utvecklingen av Dal Khalsa och Sikh Misls. Dal Khalsa är namnet på sikhernas armé i kampen för självständighet och Sikh Misls är de enskilda militära enheter som armén utgjordes av. Efter att tagit kontroll över den indiska delstaten Punjab avskaffade Banda Singh Bahadur zamindarsystemet och gav äganderätten till jorden till dess brukare, alltså till bönderna som arbetade med den. En zamindar var i första hand namnet på den feodalherre som fått i privilegium att för stormogulens (kungen i mogulimperiet) räkning samla in skatterna från folket i ett visst område och sedan vidarebefordra de insamlade skatterna till stormogulen. Zamindar användes även under mogultiden och under senare perioder som en synonym för godsägare. Banda Singh Bahadur blev också mycket känd för att han lyckades plundra mogulimperiets provinshuvudstad Sirhind och han hyllas som en av de mest främsta Khalsamartyrerna. Khalsa var ett hemligt förbund i kampen mot mogulumperiet som Banda Singh Bahadur var medlem i.

Många år senare efter Banda Singh Bahadurs död lyckades sikhen Ranjit Singh år 1799 inta staden Lahore som hade varit huvudstad i mogulimperiet och han upprättade därefter det sikhiska kungariket Punjab.

Adivasiuppror, 1772 (adivisi betyder ursprungsbefolkning)

Så snart som britterna tog över östra Indien utbröt adivasiuppror mot det främmande styret. En stor ström av väpnade adivasiuppror och motstånd mot de väpnade brittiska styrkorna pågick i över 128 år (eller till idag, beroende på hur man räknar). I inga andra områden i Indien har det förekommit så omfattande väpnade uppror, så mycket motstånd och offer från befolkningens sida i kampen mot den brittiska kolonialmakten. Kampen fördes under en lång period och repressionen var hård gentemot de många adivasisamhällena i de nuvarande delstaterna Jharkhand, Chhatisgarh, Orissa och Västbengalen.

Banda Singh Bahadur

År 1772 utbröt Pahariarevolten vilken följdes av ett femårigt uppror som leddes av Tilka Manjhi som hängdes i staden Bhagalpur år 1785. På detta uppror följde Tamar- och Mundarevolterna. Under de

kommande två decennierna ägde uppror rum i distrikten Singhbhum, Gumla, Birbhum, Bankura, Manbhoom och Palamau. Dessa följdes av de stora Kolresningarna 1832 och senare utbröt Khewar- och Bhumijrevolterna (1832-1834). Kolresningarna orsakades av ett försök från zamindarerna att fördriva adivasibönderna från deras ärftliga jordbruksmark.

1854-1856, förde det stora adivasifolket Santhalerna krig mot britten Lord Cornwallis permanenta bosättning i adavisiland. Detta blev till ett allmänt uppror mot de brittiska kolonialisterna och deras feodala stödjare. Upproren 1854-1856 kulminerade i det första kriget för självständighet 1857, som av naxaliterna betecknas som början på den indiska demokratiska revolutionen (se ordlistan). Med demokratisk revolution menar de inte en revolution för parlamentarisk demokrati utan en revolution som riktar sig mot imperialism och feodalism. Ett par år senare spelade många adivasiledare viktiga roller i 1857 års frihetskrig. Nederlaget för det första självständighetskriget 1858 intensifierade britternas utnyttjande av Indiens nationella rikedomar och resurser. En skogsförordning som antogs i 1865 bemyndigade den brittiska regeringen att förklara all mark täckt med träd eller sly som statlig skog och hårda restriktioner infördes som kraftigt begränsade adivasis rätt att leva av skogen. Än mer omfattande restriktioner infördes med den indiska skogslagen som antogs år 1878. Lagen upphävde adivasis traditionellt gemensamma egendom och gjorde den till statlig egendom. Som straff för adivasis motstånd mot det brittiska styret infördes "The Criminal Tribes Act" som antogs av brittiska den regeringen 1871. Denna stigmatiserande godtyckligt adivasifolk som brottslingar från födseln.

Jharkand. De adivasiuppror som utbröt i delstaten Jharkhand slogs ned av britterna genom en massiv ökning av de brittiskledda strykorna i hela regionen. Kherwarupproret och Birsa Munda-rörelsen var de viktigaste kamperna mot det brittiska styret och deras lokala agenter under det sena 1800-talet. Den

långa kamp som leddes av Birsa Munda riktades mot den brittiska politiken att låta zamindarerna (feodalherrarna) och penningutlånarna exploatera adivasis särskilt hårt.

År 1914 inledde Jatra Oraon det som kom att kallas Tanarörelsen (i vilken över 25 500 adivasis deltog). Tanarörelsen kom att gå med i den rikstäckande Satyagrahrörelsen 1920 och man stoppade betalningen av mark-skatten till den koloniala regeringen. Under det brittiska styret utbröt flera uppror också i Orissa i vilka många adivasis deltog. Några av de mer betydande var Paikrevolten 1817, Ghumsarupproret 1836-1856, och Sambhalpurupproret 1857-1864.

I de bergiga delarna av Andhra Pradesh utbröt en revolt i augusti 1922. Ledda av Alluri Ramachandra Raju (bättre känd som Sitarama Raju) lyckades adivasis i Andhrahöjderna dra in britterna i ett fullskaligt gerillakrig. Britterna klarade först inte att slå ner upproret och de tvingades kalla in Malabar Special Force i ett försök att krossa det och de lyckades först när upprorets ledare Alluri Raju dog. Den nationella befrielserörelsen mot britterna ökade allt mer i styrka och adivasis deltog i alla aspekter av kampen. Många jordlösa och djupt förtryckta adivasis kämpade tillsammans med högkastiga frihetskämpar med förhoppningen att britternas nederlag skulle inleda en ny demokratisk era.

Wahabirörelsen, 1820-1870

Wahabirörelsen i Indien var en del av den större indiska kampen för frihet från kolonialstyret. Ledaren för rörelsen, Syed Ahmed Barelvi ville återskapa islam som den var under profetens Muhammeds tid (570-632 e.kr.) och för att åstadkomma detta var det nödvändigt att göra slut på det koloniala förtrycket. Wahabirörelsen var en del av den indiska nationella frihetskampen och erbjöd ett allvarligt hot mot brittiska herraväldet i Indien 1800-talet. Rörelsen som leddes av Syed Ahmed Barelvi var starkt präglad av Abdul Wahabs predikningar på den arabiska halvön och helgonet Shah Walliullah predikningar i Delhi. De fördömde i stort sett alla förändringar och nyheter inom islam och agerade som en väckelserörelse som ansåg att en återgång till den sanna andan av Islam var det enda sättet att bli av med det socio-politiska förtrycket. För att uppnå rörelsens målsättningar letade Syed Ahmed efter lämpliga ledare, en lämplig organisationsform och ett säkert område varifrån man kunde inleda kampen som de kallade Jihad. Rörelsen förklarade Syed Ahmed som ledare och imam (präst). Han byggde upp en landsomfattande organisation och utarbetade ett hemligt kodspråk. I organisationen arbetade man under fyra andliga ledare som kallades Khaliferna. Wahabis upprättade beskickningar som huvudsakligen var koncentrerade till regionerna Hyderabad, Chennai, Bengal, Uttar Pradesh och Mumbai. Wahabis kom senare att inleda krig mot det sikhiska riket i Punjab och år 1830 ockuperade de staden Peshawar. Under det följande året miste Syed Ahmed livet i kampen mot sikherna. Det brittiska Ostindiska kompaniet störtade den sikhiske kungen och införlivade Punjab i det brittiska väldet och därefter inriktade Wahabirörelsen sig allt mer på att störta det engelska väldet i Indien.

Wilayat Ali och Enayat Ali, två bröder från Patna, hade kommit i kontakt med Syed Ahmed och blev hans lärjungar. Vi Syed Ahmed död i maj 1831 arbetade de på avlägsna platser, som t.ex Sitana i väster och vid Rajmahal, Malda och Chittagong i Östbengalen och de fortsatte sina revolutionära aktiviteter för att göra slut på det brittiska herraväldet i Indien. År 1847 inledde wahabirörelsen ett fullskaligt krig mot det brittiska styret i Indien utifrån sitt basläger i Sitana. Wilayet Ali blev då den obestridda ledaren. Britterna genomförde en serie brutala åtgärder för att slå ner upproret mellan 1863-65. De viktigaste ledarna för Wahabi rörelsen greps och en rättegång mot dem inleddes 1864 i Ambala och 1865 i Patna. Yahaya Ali tillsammans med Mohammed Jafar och Mohammed Shaft dömdes till döden i Ambala-rättegången och de andra dömdes till livstids landsförvisning. Dödsdomarna kom senare att omvandlas. Yahaya Ali sändes till ögruppen Andamanerna i Bengaliska bukten för att sitta av sitt livstidstraff. Ahmadullah dömdes i Patna (1865) tillsammans med Fayzeli,

Yahaya Ali och Farhat Ali. Ahmadullah dömdes för konspiration och förräderi. Dödstraffet som Ahmadullah fick den 27 februari, 1865 omvandlades senare till utvisning på livstid och han skickades till Andamanerna i juni 1865. Amiruddin dömdes till livstids fängelse (1870) och transporterades till Andamans och hans egendom konfiskerades. Den mest respekterade ledaren för wahabirörelsen, Ibrahim Mandal i Islampur, dömdes i Raj Mahal (1870) för att ha organiserat rörelsen i Raj Shahi och han skickades också iväg till Andamanerna. Han släpptes dock 1878 av Lord Lytton. Amir Khan och Hashmat Khan hette ett par ledare som skickades till Andamanerna efter att de gripits i juli 1869. De dömdes för att ha samlat in pengar till ett ”krig mot de brittiska härskarna”.

Wahabirörelsen var en viktig del av den indiska frihetsrörelsen. Under det första självständighetskriget 1857, spelade wahabirörelsen en betydande roll i att sprida anti-brittiska idéer.

Santhalupproret, 1855

Rebellerna i santalupproret ville bekämpa korrupta penningutlånare och zamindarer. Innan britterna kom till Indien bodde Sathalfolket i de bergiga delarna av distrikten Cuttack, Dhalbhum, Manbhum, Barabhum, Chhotanagpur, Palamau, Hazaribagh, Midnapur, Bankura och Birbhum. De levde ett relativt fridfullt liv och utvecklade svedjejordbruk som innebär att man bränner en bit skog och odlar i askan men de livnärde sig även på jakt. När britterna kom hävdade britterna att de hade rätten till santhalernas mark och santahlerna flyttade de på sig och bosatte sig i Rajamahalbergen. Efter några få år kom britterna och deras representanter och hävdade att de hade rätt även till denna mark. Britterna hade hjälp av lokala zamidarer som hjälpte dem för gynna sina egna intressen. De enkla och ärliga santhalerna blev ofta lurade och blev till slavar eller livegna och satta i arbete av zamindarerna och de långivare som först framställde sig som välvilliga företagsmän som ville låna ut pengar. Dessa lån var det dock smycket svårt för en person av santhalfolket att betala och genom korrupta manipulationer från långivarnas sida multiplicerades lånen till belopp som gjorde hela santhalfamiljer till slavar eller livegna i generationer. Typiskt var också att santhalkvinnorna som arbetade åt zamindarerna utnyttjades sexuellt. Denna förlust av frihet gjorde att santahlerna slutligen inledde ett uppror på mot dessa ”ondskans makter”. Ett stort uppror inleddes den 30 juni 1855. Attacken mot britterna leddes av två rebelledare, Sidhu och Kanhu Murmu. Även om upproret brutalt undertrycktes markerade det en stor förändring i kolonialväldet och dess politik. Dagen för upprorets inledning firas fortfarande av santhalfolket och man minns med stor respekt de två berömda ledarna och hedrar de tusentals martyrer som offrade sina liv för att återvinna den frihet som stals av zamindarerna och de brittiska agenterna.

Det första indiska kriget för självständighet 1857–59

Upproret år 1857, var ett uppror bland annat bland infödda fotsoldater som de brittiska kolonisatörerna anställt i Indien. Upproret var ett av de många revolutionsförsöken för att uppnå självständighet. Indien kom under fullständig kontroll av britterna under 1857 och det fanns en ständig längtan efter frihet från kolonialt förtryck hos många och som kom att växa sig allt starkare. Upproret är i Indien känt som det första kriget för självständighet mot britterna medan britterna fortfarande kallar upproret för ”Myteriet i Indien, 1857”. Upproret var en bred rörelse men som i slutändan misslyckades och avtog 1859. Upproret startade i staden Meerut i norra Sepoyer -

brittiska soldater av indisk härkomst

Indien och så småningom började det sprida sig till Delhi, Agra, Kanpur och Lucknow. Upproret började med att sepoyerna i det brittiska Ostindiska kompaniets armé inledde ett uppror den 10 maj 1857 i staden Meerut, och snart gjorde även andra soldater och civila uppror, främst i den övre Gangesdalen och i centrala Indien. Uppror utvecklades även i dagens Uttar Pradesh, Bihar, norra Madhya Pradesh, och Delhi regionen. Rebellerna tog snabbt stora delar av de nordvästra provinserna och Oudh, inklusive Delhi. Där satte de Mogulhärskaren, Bahadur Shah Zafar, på tronen som kejsare av Hindustan. Andra regioner som kontrollerades av Ostindiska kompaniet t.ex. Västbengalen, Bombay, Madras förblev lugna under större delen av upproret. I Punjab, som vid tipunkten nyligen annekterats av det brittiska Ostindiska kompaniet, stödde Sikhfurstarna företaget genom att förse det med både soldater och annat stöd. De stora furstestaterna, Hyderabad, Mysore, Travancore och Jammu och Kashmir samt de mindre i Rajputana deltog inte i upproret och de tjänade, som Guvenör General Lord Canning sa, som "vågbrytare i en storm" för bolaget.

Mangal Pandey som ingick i det 34 infanteriregementet vid Barrackpur gjorde uppror genom att skjuta en officer när de fick order att använda patroner som var insmorda med ko- och grisfett. Han arresterades och den 8 april hängdes han. På detta följde utbrott av upprepade revolter i Kolkata och européerna var i ett tillstånd av långvarig panik. I april 1857 vägrade indiska soldater vid en kavallerienhet i Meerut att använda de nya patronerna vilket ledde till att de greps och kastades i fängelse. Även om detta var ett myteri som började bland de infödda soldaterna deltog även andra som inte var direkt drabbade av det brittiska styret.

En uppmaning framfördes till den 82-åriga mogulkejsaren Bahadur Shah Zafar att han skulle leda upproret och att han skulle utnämna sig till kejsare av Indien. Delhi intogs av upprorsarmén den 12 maj 1857. Palatset och staden ockuperades. Den gamle mogulkejsaren Bahadur Shah II övertalades att ge stöd till den anti-brittiska verksamheten och han utropades till kejsare av Indien. Trots starkt motstånd från upprorsarmén återtog britterna staden den 20 september. Kejsaren förvisades till Rangoon (Burma) på livstid där han dog 1862

vid en ålder av åttiosju år. Detta blev slutet för den mäktiga moguldynastin. Många sepoyer fångades i Kanpur den 5 juni 1857. Nana Sahib var adopterad och son till Peshwa Baji Rao och han utsågs till Peshwa (som var den titel premiärministern som tjänade under kungen i delstaten Maharashtra hade). Han ledde upproret i distriktet Kanpur tillsammans med Tantia Tope som var en kunnig erfaren löjtnant. Även om Nana Sahib och Tantia Tope återtog Kanpur i november 1857, kunde de inte hålla det så länge och distriktet ockuperades av General Campbell den 6 december 1857. Nana Shahib togs slutligen till fånga av britterna.

Sepoyerna i Lucknow gjorde uppror i Awadh strax efter händelserna i Meerut. Upproret bröt ut i Lucknow den 4 juni. Rebellerna första försök misslyckades. Begum Hazrat Mahal, som regerade kungadömet Oudh i dagens Uttar

Bahadur Shah Safar

Nana Shabib strax efter att han greps att britterna

Pradesh som ställföreträdare för sin son, belägrade det brittiska residenset i staden tillsammans med rebellerna, och de lyckades döda britten Sir Henry under belägringen. Striderna fortsatte till slutet av året. Till slut besegrades rebellerna i november 1857. I mars 1858 staden återtogs staden av britterna efter tre veckors hårda strider.

När kriget bröt ut, blev staden Jhansi också ett centrum för upproret. Rani Lakhsmi Bai var drottning i furstedömet Jhansi och hon ledde upproret mot britterna där och hon proklamerade sig som härskare av området. Den brittiska armén belägrade Jhansi. Upproret misslyckades och efter hårda strider återtog britterna staden.

Orsaker till upproret. Framtidsutsikterna och det vardagliga livet ödelades för många på grund av britterna kontinuerliga intrång på samhällslivets olika områden. Det första indiska kriget för självständighet 1857 uppfattades av många som helt nödvändigt för att kunna fortsätta existera.

Effekter av upproret. Upproret hade påverkade stora delar av den indiska befolkningen på olika sätt och även britter boende i England påverkades och

det uppstod många pro-brittiska och anti-brittiska grupper och sekter. Den fruktansvärda primära effekten var att tusentals infödda soldater slaktades skoningslöst. De brittiska myndigheterna fick hjärtligt stöd för dessa mord genom den ivrigt påhejande brittiska pressen.

Indigoodlarrevolten i Bengalen, 1860

Indigoodlarrevolten var främst riktad mot brittiska plantageägare. Under britternas överhöghet i Indien, hade de ekonomiska villkoren på landsbygden Indien påverkas mycket. Bönderna krossades skoningslöst och de tvingades att odla indigo i på sin mark istället för livsmedelsgrödor. Bönderna organiserade gradvis en revolt mot förtrycket. Indigoodlarrevolten riktades främst mot de brittiska plantageägarna som betedde sig som typiska feodalherrar på sina egendomar. Revolten fick stöd av alla kategorier av landsbygdsbefolkningen, daliter, rika bönder och även av zamindarer och penningutlånare. Redan från början av 1800-talet skaffade sig många pensionerade tjänstemän vid Ostindiska kompaniet och vissa slavhandlare i England jordegendomar genom zamindarerna i Bihar och Bengalen. I dessa områden började en storskalig odling av indigo. Priset för att framställa indigo var lågt i Indien. Därför kunde plantageägarna göra enorma vinster genom stora indigodlingar. Plantageägarna begick svåra grymheter och utsatte bönderna för ett massivt förtryck när de försökte tvinga dem att odla indigogrödor på villkor som var minst sagt förnedrande. I april 1860 gick alla odlare i Barasat och i distrikten Patna och Nadia ut i strejk för att få igenom sina krav. Denna strejk var den första bondestorstrejken i Indien. Bönderna vägrade kollektivt att odla och att så frön av indigo. Strejken spreds gradvis till distrikten Jessore, Khulna, Rajshahi, Dhaka, Malda och Dinajpur och till de stora regionerna i Bengalen. Den brittiska regeringen blev rädd när de mötte enhetligt motstånd. Den indiska regeringen uppfattade det hela som ett stort bondeuppror och försökte reglera näringen för att minska missnöjet. Indigoodlarrevolten fick omfattande inflytande och den spreds sig även till delstaterna Bihar och Uttar Pradesh.

Bondeupproret i delstaten Maharashtra 1875

Bonderörelsen i Indien har en historia som är rik på uppror i många regioner i landet. Bonderörelsen och upproren i Indien blev allt fler under det brittiska styret eftersom deras ekonomiska politik ödelade de traditionella näringarna och resulterade i beslag av mark och en ökad skuldbörda för bönderna. Den brittiska kolonialismen var något starkt negativt för de indiska bönderna. Men bönderna försvarade sin

Rani Lakhsmi Bai

mark och kämpade mot britterna vid varje enskilt steg de tog för utveckla exploateringen. Omfattande bondeuppror ägde rum i Pune- och Ahmednagardistrikten i Maharashtra 1875. I Maharashtra hade den brittiska regeringen utverkat en reglering som gjorde det omöjligt för många bönder att betala sina kostnader och de hade inget annat val kvar än att låna pengar från penningutlånare till höga räntor. Fler och fler fick sin mark intecknad och såld till penningutlånare som gjorde sitt yttersta för att skaffa sig jord på lagliga eller olagliga grunder. Böndernas tålamod tog slut 1875 och enorma bondeuppror ägde rum. Polisen misslyckades att hindra de rasande bönderna som kallade till motstånd och upproret begränsades endast när britternas hela militära kraft i Pune sattes in mot dem. Den moderna intelligentian i Maharashtra stödde bönderna moraliskt.

Bonderörelserna i Kerala och Assam

Bondeuppror utbröt också i flera andra delar av landet, t.ex. i norra Kerala och i delstaten Assam. Situationen i Assam provocerade bönderna särskilt på grund av godsägarna hade bestämt att jorden hade viss avkastning och baserat på den siffran skulle bönderna ge en del av sin skörd till godsherrarna. Bönderna vägrade att betala till godsägarna och kämpade mot de som skickades ut för att ta böndernas jord i beslag. Situationen blev allt skapare och polisen var tvungen att mobilisera hela sitt nätverk för att undertrycka bönderna. Många bönder dödades skoningslöst och brutalt under upproren. Dessa rörelser eller uppror hotade inte det brittiska styret, men det visade sig att de indiska bönderna kunde reagera omedelbart och spontant vid varje ny situation. Bönderna motstod alltid britternas ansträngningar för att få kontroll och makt, det som britterna kallade ”att upprätthålla lag och ordning”. De visade att de hade en stark övertygelse och att de kunde göra enorma uppoffringar trots att de inte var någon match för den koloniala makten som för att behärska sitt global imperium var beväpnad till tänderna med de senaste vapnen. Folkrörelserna och upproren på 1800-talet visade vilka enorma källor till motstånd mot kolonialherrarna som låg vilande i det indiska folket.

Manipurs självständighetskrig, 1890-1891

1891 inleddes ett krig för självständighet i Manipur efter att britterna blandade sig i interna stridigheter inom Manipurs furstefamilj. Kriget utkämpades under ett år mellan Konungariket Storbritannien och det suveräna Manipur. Flera riken i Indien föll sönder när britterna gjorde entré, Manipur var inget undantag. Den 21 september 1890, blev fursten av Manipur bortjagad av två yngre bröder. Han flydde till britternas politiska ombud, F. Grimwood. Sedan abdikerade fursten och lämnade staten Manipur. Den indiska regeringen beslutade sig för att avlägsna bröderna och ersätta dem med andra personer. Det ledde till självständighetskrig som inleddes den 24 mars 1891. Efter en dag av strider mellan de brittiska styrkorna och armén i Manipur inleddes förhandlingar. Under förhandlingarna arresterade Manipurs armé James W. Quinton (1834-1891) och några andra som arbetade för britterna. Den 27 april slogs brittiska styrkor från Assam och Burma samman under befäl av generallöjtnant Sir Henry Collett (1836-1902). De krossade Manipurs armé och avrättade ledarna. Inom perioden oktober 1890 till mars 1891 genomförde de brittiska styrkorna operationer mot upproriska folkgrupper i området. Viktigt för britterna var att få kontroll över ett bergspass som ledde till Afghanistan och som skulle användas vid krig mot Ryssland. Den 19 december ledde britten Sandeman ett uppdrag till Gomalpasset för att få stöd av folkgrupperna, Zalli Khel Waziri, Sherani och Mahsud för ett brittiskt användande av passet.

Ghadrrörelsen, 1914

Ghadrrörelsen hade lagt upp vidlyftiga politiska planer och tog nästan formen av ett nationellt uppvaknande. Efter att den brittiska regeringen hade beslutat i april 1914 att stoppa utvisningen av politiska fångar till Andamanerna (en majoritet hade redan skickats till indiska fängelser i september 1914), blossade de revolutionära aktiviteter upp under 1915 och framåt. Dessa hade en hög intensitet och var mycket omfattande. De rådande lagarna, det befintliga rättsväsendet, förfarandet under rättegångar och de indiska fängelserna började av britterna att uppfattas som tröga vapen för att bekämpa revolutionära aktiviteter. De befanns otillräckliga för att hantera så kallade ”terrorister” och inte tillräckliga för att straffa revolutionärerna. Som en följd av detta utfärdade britterna inte bara ny lagstiftning, utan man förändrade det rättsliga förfarandet så att det bara återstod ett sken av rättegång. Grindarna på ”Cellular Jail” i Andamanerna öppnades åter för att fängsla och straffa politiska fångar. Den här gången skickades revolutionärer från Punjab och i synnerhet sikher i dit. Många hade dömts i den skenrättegång som kallades ”Lahore Conspiracy”. Dessa revolutionärer, som varit bosatta i olika länder som Kanada, USA, Filippinerna, Burma, Hong Kong, Kina och Japan, hade kommit tillbaka med en missionär iver för att befria Indien från det brittiska väldet i Indien. De var antingen ledare eller medlemmar i Ghadrpartiet eller hade de påverkats av dess ideologi och patriotiska iver. Ghadrrörelsen uppstod inte av slump. Flera orsaker fanns som bränsle till uppkomsten av partiet och till den kommande branden. De brittiska härskarnas politik och de lagar som antagits för att genomföra den hade lämnat Punjab i ett eländigt tillstånd i slutet av 1800-talet. Ghadrledarna var framgångsrika i att agitera och skapa opinion mot britterna. Aktiviteterna gjorde att de brittiska härskarna noterade den olagliga verksamheten som pågick omkring dem. De hade svårt att tro att någon faktiskt kunde våga sig på en så för dem skrämmande verksamhet. Som ett resultat av det tänkande tog de till väpnade åtgärder för att till fullo undertrycka rörelsen. Ghadrrörelsen hade vid den tiden fattat ett beslut att arbeta inifrån landet istället för att förbli gömd utomlands. Effekterna av det blodiga kriget mot rörelsen var långtgående och många indier förlorade sina liv i hänsynslösa blodsutgjutelser.

Moplarevolten, 1921

Moplarevolten syftar på upproret bland muslimer i Kerala 1921. Moplahs var en grupp muslimer som härstammade från araberna och som bosatt sig på Malabarkusten under den 8: e eller 9: e århundradet e.Kr. och hade oftast gift sig med indiska fruar. De gjorde minst 35 mindre uppror under det brittiska styret och det starkaste utbröt i augusti 1921. Under de första månaderna 1921 underblåstes revolten av flera händelser, inklusive kalifatrörelsen och Karachiresolutionen. Ett rykte spred sig bland Moplahs att brittiska styret hade upphört och att det islamiska kalifatet hade återupprättats i New Delhi. Enligt en uppfattning var orsakerna till Moplahrevolten den religiösa väckelsen bland muslimska Moplahs och missnöjet med hinduiska feodalherrar som stödde den brittiska administrationen. På grund av bristande stöd från någon muslimsk härskare och ledare från något av de muslimska länderna hade rörelsen gått i stå 1921. Men i Kerala, hade en del muslimer cirkulerat rykten om att kalifatrörelsen krönts med framgång och att den brittiska regimen hade fallit. Mullorna utsåg snart Mohammed Haji till sin kalif och uppmanade till Jihad (heligt krig) mot britterna. Passionerade patrioter inledde upplopp i en aldrig tidigare skådad omfattning. De brittiska myndigheterna undertryckte dem med järnhand och enligt brittiska uppgifter dödades 43 britter och 126 sårades medan Moplahs förlorade 3 000 aktivister (Moplahs menade att antalet dödade var över 10 000). Kalifen Haji Mohammed och hans medarbetare kom i britternas händer och de hängdes. 150 Moplahs fördes från Kolkata (Calcutta) till Madras i ett godståg i den brännande solen och 100 av dem dog på vägen.

Babar Akali-rörelsen, 1921

Babar Akali-rörelsen var en radikal utveckling av Akali rörelsen i början av 1920-talet. Den senare rörelsen som var lugn i sin karaktär och sin strategi hade som målsättning att helgedomarna skulle frigöras från kontrollen av prästerna som de ansåg hade blivit förslappade. Under den utdragna kampanjen var Akalis trogna sina löften och arbetade tålmodigt trots att de led fysisk skada av våldet från prästerna och de statliga myndigheterna.

Händelserna vid Tarn Taran (januari 1921) och Nankana Sahib (februari 1921) där många sikher förlorade sina liv ledde till uppkomsten av en grupp som avvisade icke-våldet. Medlemmar av denna hemliga grupp kallade sig själva för Babar Akalis (Babar betyder lejon). Deras mål var brittiska officerare och deras indiska informatörer. De var starkt knutna till den Sikhiska tron och delade en intensiv patriotisk glöd.

Några radikaler ledda av Master Mota Singh och den pensionerade majoren Kishan Singh Gargajj höll ett hemligt möte och gjorde upp en plan för att hämnas på de som var ansvariga för dödandet i Nankana Sahib. På sin lista hade de JW Bowring från den brittiska underrättelsetjänsten och CM King. Polisen fick kännedom om deras planer och den 23 maj 1921 utfärdades en arresteringsorder mot ledarna men båda gick under jorden.

I november 1921 bildade Kishan Singh en hemlig organisation som hette Chakravarti Jatha och började arbeta med bönder och soldater för att resa dem mot de det utländska styret. Kishan Singh och hans grupp genomförde en kampanj i Jalandhar distriktet och gjorde ofta räder in i byarna Ambala och Kapurthalat mfl. byar. Mot slutet av augusti 1922 beslutade Chakravarti Jatha att byta namn på sin organisation till Babar Akali Jatha. En kommitté bildades för att utarbeta en handlingsplan och samla in vapen och ammunition. Kishan Singh valdes till ordförande medan Dalip Singh Daulatpur, Karam Singh Jhingan och Ude Singh Ramgarh Jhuggian nominerades till medlemmar. Man försökte etablera kontakter särskilt med soldater som tjänstgjorde i armén och med studenter. Personer med familj råddes att inte ansluta sig som fullvärdiga medlemmar utan bara för att hjälpa till som sympatisörer. Medlemmarna gav löftet att de regelbundet skulle recitera Gurbani, sikhiska böner. De fick också avge löfte att inte att ägna sig åt personliga vendettor mot någon. Likaså måste de lova att inte antasta någon kvinna eller använda några kontanter eller andra varor än de som uttryckligen tillåtits av gruppen.

Den totala styrkan i gruppen översteg knappast 200 men det exakta antalet var inte känt för medlemmarna. Den yttre cirkeln av gruppen bestod av sympatisörer som hjälpte de aktiva medlemmarna med mat och husrum. Några sprang ärenden åt ledarna och bar meddelanden från en plats till en annan eller distribuerade flygblad. För att undvika polisen och hålla sin verksamhet hemlig hade Babar Akali Jatha ett hemligt kodspråk. Rörelsen var mycket aktiv från mitten 1922 till slutet av 1923.

En särskild militär styrka skapades för att inta Babars skyddande gömslen i Sivalik bergen. Varannan vecka fälldes propagandabroschyrer från flygplan i syfte att sänka moralen hos befolkningen. Polisen vidtog disciplinära åtgärder mot de som antogs sympatisera med Babar Akalis. Dessa åtgärder bidrog till att stävja rörelsen. Med arresteringar och mord utarmade polisen gruppens led.

Många ledare greps 1924 och organisationen Babar Akali Jatha upphörde att existera men den hade lämnat ett permanent märke i sikhernas historia och i den nationalistiska rörelsen i Indien. Naujawan- och Kirti Kisan-rörelserna i Punjab inspirerades i sin militanta politik och taktik av Babarupproret.

1942 års revolt

Med mottot "Do Or Die"inleddes 1942 års revolt och ny början i indisk historia. Kvällen efter ”Quit India” resolutionen antogs gjorde Gandhi ett känt uttalande: "Var och en av er bör från denna stund och framåt se sig själv som en fri man eller kvinna och agera som ni vore fria .... Jag tänker inte nöja mig med något annat än fullständig frihet. Vi skall göra åstadkomma det eller dö. Vi skall antingen frigöra Indien eller dö i försöket.". Nästa morgon arresterades Gandhi och alla andra viktiga kongressledare. Regeringen hoppades att detta skulle hämma rörelsen. Men de styrande hade inte riktigt mätt den förändrade stämningen bland folket. På spontana protesthandlingar, strejker och processioner följde gripanden. Studenter spelade en viktig roll i att organisera dessa demonstrationer, som mestadels icke-våldsamma. Polisen svarade med fler gripanden, påkattacker och avskedanden. I vidsträckta områden i landet, Bihar, Bombay och i de centrala provinserna började folk attackera symboler för den förtryckande utländska regeringen. Postkontor brändes, tåg spårades ur och telegraflinjer skars av, fabriker stängdes och tillverkningen av krigsmateriel avbröts. Kommunikationen mellan olika delar av landet var avskurna. Det brittiska styret upphörde nästan att existera i dessa områden. För ett tag fungerade ”parallella regeringar” i Midnapur i Bengalen, Ballia i UP, och i vissa andra städer och distrikt. Grupper som Jugantar, Anushilan och Hindustans Socialistiska Republikanska Armé drog fördel av det allmänna kaoset och utvecklade revolutionära aktiviteter. Medlemmar i kongressen från Socialistpartiet försökte samordna denna verksamhet i en gerillakampanj. Detta gjorde de under ledning av Jayaprakash Narayan. Sedan Punjabkrisen 1919 skickade britterna för första gången soldater mot civilbefolkningen. Britterna hade alla den moderna krigföringens dödsbringande maskiner till sitt förfogande och de använde den skoningslöst. Tusentals dödades och skadades i militära operationer vilka inkluderade kulspruteattacker, mordbränder och flygbombningar. Den indiska polisen gjorde tiotusentals arresteringar och tillgrep djuriska metoder för att kväsa upproret. Vid slutet av september hade britterna återigen i kontroll över landet. De sista revoltörerna nedkämpades 1943. Därefter följde två år av illavarslande tystnad. Det var under denna period Bengalen och delar av Orissa, Bihar och Madras drabbades av en fruktansvärd hungersnöd. I en tid med moderna transportmedel borde en sådan tragedi varit omöjlig. Britterna försenade hjälpinsatserna och mer än tre miljoner män, kvinnor och barn dog i denna hungersnöd.

Naxalitrörelsen, 1966 till idag

(Beskrivningen av läget på 60-talet gäller i de flesta frågor även idag).

Läget för bönderna på 60-talet hade för många blivit allt värre. Småbönderna blev successivt allt fattigare och många var för fattiga för att kunna livnära sig och för fattiga för att underhålla jorden som behövde bevattning och gödselmedel vilket var för dyrt för bönder med självhushållning. Allt fler tog lån hos godsägarna med sin jord som säkerhet och senare blev de tvungna att sälja dem vilket försämrade deras samhällsställning och de gick från att vara självägande till att vara arrendebönder. När de blev berövade jorden fick småbönderna en ännu mer osäker ställning. I många delstater var och är arrendet som bönderna betalar till godsherren mellan hälften och två tredjedelar av grödan de producerar. På vissa ställen var och är den så hög som 70-80 procent av skörden. Det fanns många former av exploatering och tvångsarbete för godsherren var vanligt t.ex. genom att bönderna tvingades utföra privata sysslor åt godsherren. Godsherrarna införde särskilda skatter för att arrendebönderna skulle bära kostnaderna för speciella ceremonier i godsherrens hus. Detta var ganska vanligt på landsbygden.

På det lägsta steget i hierarkin på landsbygden fanns arbetare eller jordlösa bönder. Bland dessa led många också av ett särskilt hårt socialt förtryck. De s.k. oberörbara från de lägsta kasterna fick t.ex. inte hämta vatten från byns brunn som reserverats för de övre kasterna. De fick inte ens komma in på godsherrens tomt eftersom de då kunde ”smutsa ner” marken. Det förekom lynchningar och att man

satte eld på lågkastiga bönder av de ringaste anledningar. Dessa var de orättvisor och bördor som ramade in naxalbariupproret.

Under 1965/66 hade ”Siliguri-gruppen” från det nybildade Communist Party of India (marxist) delat ut enorma mängder flygblad som uppmanade till omedelbart uppror. Ett av dessa flygblad uppmanade till att inleda partisankrigföring i Terai-regionen inom sex månader. Under hela 1966 organiserade revolutionärer bönderna i varje del av Siliguriområdet. Bågar och pilar insamlades och även några gevär och förbindeler upprättades med de nepalesiska revolutionärer som var aktiva bara några kilometer bort. Den 3 mars 1967 omringade en grupp bönder en åker i Naxalbariregionen och markerade gränserna med röda fanor och började genast skörda grödorna.

Den 18 mars gavs signalen till allmänt uppror vilket uppslukade hela området i fyra månader. Regeringen i Västbengalen försökt lägga band på rörelsen genom att göra symboliska jordreformer. De revolutionära bönderna svarade genom att inrätta bondekommittéerna och ta över jordar. Stora processioner och demonstrationer organiserades och många var beväpnade med lathis (påkar), spjut, bågar och pilar. När godsherrarna såg bönderna komma tågande i ett hav av röda fanor blev godsherrarna stela av skräck.

Hårda strider med godsherrarna och deras väpnade gäng utbröt och revolutionärerna konfiskerade jord och säd, folkdomstolar upprättades och godsherrar dömdes. Den 25 maj kom polisen till Naxalbari och mördade besinningslöst kvinnor och barn. Den 19 juli kom ett stort antal paramilitära styrkor till Naxalbariregionen. I en hänsynslös jakt misshandlades hundratals och över tusen personer greps. Några ledare som t.ex. Jangal Santal greps medan andra som Charu Mazumdar gick under jorden. Tribheni Kanu, Sobhan, Ali Gorkha Majhi och Tilka Majhi blev martyrer. Några veckor senare skrev Charu Mazumdar: "Hundratals Naxalbaris pyr i Indien ....... Naxalbari har inte dött och kommer aldrig att dö."

Rörelsen fortsatte att utvecklas, Communist Party of India (marxist) förföll och Charu Mazumdar var 1970 med och grundade Communist Party of India (Marxist–Leninist). 1972 mördades Charu Mazumdar av polisen efter att han gripits. Rörelsen kom att utvecklas genom flera partier parallellt och 2004 gick de två största revolutionära partierna ihop. Communist Party of India (Marxist–Leninist) Peoples War och Maoist Communist Centre och de blev Communist Party of India (maoist) som idag är det utan jämförelse största naxalitpartiet. Flera andra mindre partier har gått upp i större under årens gång. Idag är naxalitrörelsen starkast med sin alternativa förvaltning i den stora Dandakaranyaskogen där Communist Party of India (Marxist–

Leninist) Peoples War började utveckla arbete i början av 80-talet. När den första lilla gruppen kom till Dandakaranya 1980 fanns det flera olika former av exploatering som man tog itu med.

Det statliga skogsdepartementet som var den största jordägaren av alla i början av 80-talet var en verklig förbannelse i adivasifolkens liv (adivasis är de som framförallt befolkar Dandakaranyaområdet). Varenda morgon uppträdde skogstjänstemännen i byarna som i en ond dröm, de hindrade folk från att plöja sina åkrar, samla ved, plocka löv, plocka frukt och låta boskapen beta. De tog med elefanter för att trampa ner åkrarna och de spred baboolfrön (ett slags ärtväxt) för att förstöra jorden var de gick. Folk blev godtyckligt slagna, arresterade, förödmjukade och deras skördar förstörda. Ur skogsdepartementets synvinkel var folket som levde folket i skogen illegalt och departementet tillämpade bara lagens bokstav. Naxaliterna uppmuntrade folk att ta över skogsmarker

Charu Mazumdar

och odla upp dem. Skogsdepartementet vedergällde genom att bränna de nya byar som sattes upp i skogsområdena. 1986 ville regeringen bygga en nationalpark i Bijapur vilket skulle innebära vräkning av 60 byar. Mer än hälften av dem hade redan flyttat ut och byggandet av nationalparkens infrastruktur hade redan påbörjats när naxaliterna offensivt började bekämpa vräkningarna . De förstörde infrastrukturbyggena och stoppade vräkningarna av de kvarvarande byarna. Naxaliterna hindrade skogsdepartementet från att komma in i området och vid några tillfällen blev tjänstemän fångade, bundna vid träd och slagna av bybor. Det var en hämnd efter generationer av utplundring och till slut flydde skogsdepartementets representanter.

Utöver detta fanns det ett förtryck från stamhövdingarnas sida gentemot de andra stammedlemmarna. Stammedlemmarna var tvungna att alltid bruka hövdingens jord före de kunde ta hand om sin egen. Många var rädda för stamhövdingarna och de första åren reste man hela samhället inklusive stamhövdingarna mot skogsdepartementet. Under denna tid byggde man upp särskilda bonde- och kvinnoorganisationer. En stor fråga var att bönderna inte kunde få ordentligt betalt för de produkter som man skördade i skogen och uppköparna betalade från början mindre än den statliga miniminivån. Kampen för att höja priset inleddes 1981 och den kampen mobiliserade många adivasibönder. När man började fick man 1 rupie för tre knippen tendublad (används till cigaretter) och idag, efter många års kamp, får man 7 rupier för ett knippe. Den framgångsrika kampen för att höja priset på dessa och andra skogsprodukter fick effekten att hela byar började ansluta sig till naxalitrörelsen.

1989 bildades en bondeorganisation för hela Dandakarnyaområdet som heter Dandkaranya Adivasi Kisan Mazdoor Sanghtana (DAKMS) och har idag mer än 100 000 medlemmar. Med denna organisation utvecklades kampen för markrättigheter vilket särskilt låg i de jordlösa böndernas intresse och man förde den politiska kampen under parollen – jorden till dess brukare. Förr fanns det många jordlösa bönder men idag finns det nästan inga i Dandakaranya. Man har bland de fattiga fördelat 300 000 tunnland skogsmark och dessutom fördelat de stora områden som stamhövdingarna tidigare kontrollerade. På det sättet har levnadsstandarden för många höjts ordentligt.

På detta sätt reser man befolkningen i uppror mot olika former av förtryck. Denna politik, att göra slut på olika former av exploatering, utvecklar naxalitrörelsen inte bara i Dandakaranya utan överallt där de är verksamma.

Jämlikhet mellan könen

Frågan om rätten till jorden är starkt knuten till frågan om kvinnornas frigörelse. Kvinnor fick enligt seden inte någon del av jordegendomen och kunde efter äktenskap inte fritt delta i ceremonier eller ritualer, flytta från en by till en annan och under menstruationen var de tvungna att stanna utanför byn. Dessutom avskräcktes de från att delta i lokala möten av olika slag. Uppkomsten av naxaliternas kvinnorörelse Krantikari Adivasi Mahila Sanghtana (KAMS) innebar att man kunde göra något åt detta förtryck. Det var t.ex. KAMS som tog upp frågan om Ghotul som var en sed som innebar att unga vuxna kvinnor utnyttjades av stamhövdingarnas, rika bönder, skogsbyråkrater och poliser. Man drog igång en debatt och propagerade sina åsikter under en tid vilket ledde till att en förändring av denna sed kunde komma till stånd. Alla frågor har inte lösts men kampen är i full gång och idag utgör kvinnorna 40-45 % av naxalitrörelsen som helhet och många är ledare.

Demokrati

I de områden som naxalitrörelsen kontrollerar sätter man upp en alternativ förvaltning som kallas Revolutionära Folkkommittéer (RF). År 2001 beslutade Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) att bygga upp den lokala förvaltningen i den form som kallas Revolutionära Folkkommittéer. En Folkkommitté omfattar 500 till 3000 personer. Det första steget var att skapa dessa kommittéer på bynivå men en Folkkommitté kan vara det styrande organet för upp till 15 byar. Det andra steget var att skapa en nivå över dessa som kallas Områdesfolkkommittér och som består av 3-5 Folkkommittéer. I december 2004 bildades den första Områdesfolkkommittén. Numera har man ytterligare en nivå som kallas Zonfolkkommitté som innefattar flera Områdeskommittéer. Samtidigt med förvaltningen bygger man upp gerillaarmén och som grund på bynivå finns folkmilisen.

På bynivå väljer alla över 18 år representanter till Folkkommittéen. På den nivån väljer de förtroendevalda representanter till nästa nivå ända upp till Zonfolkkommittén. Dandakaranyaområdet bebos som sagt framförallt av ursprungsbefolkning som har liten erfarenhet av att organisera förvaltning och i februari 2008 höll man ett stort rådslag med fritt utbyte av erfarenheter och uppfattningar som starkt bidrog till att utveckla förvaltningen. Vid detta rådslag beslutade man att aktivt bojkotta parlamentsvalet. Alla Folkkommittéer kallade offentliga möten i sina byar där man argumenterade för att då man har valt sin egen regering, hur kan man då välja en annan regering på samma gång?

All utveckling i Dandakaranyaregionen ligger nu på Folkkommittéerna. Från början hade man 7 olika departement som ansvarade för olika frågor. Numera finns det 9 olika departement efter att Handel och industridepartementet skapades samt ett Omvärldsrelationsdepartement. Målet är att kvinnorna skall utgöra 50 % av administrationen men andelen ligger för närvarande på 40 %. Vad det gäller sjukvården så utvecklar man den genom att de få läkare som finns utbildar ”barfotaläkare” i grundläggande sjukvård, malariabekämpning etc. Skolorna är ofta mobila skolor som hålls i naturen där barn går någonstans mellan 15 till 30 dagar under en period. Detta beror helt på hur spänd situationen är i ett visst område. Man skall komma ihåg att detta sker i ett krigstillstånd. Undervisningen kan pågå i 90 minuter per ämne med fyra ämnen som undervisas på en dag. Det

Dansgrupper från olika Revolutionära Folkkommittéer uppträder på Bhumkaldagen som firas till minne av ett stort uppror mot britterna 1910.

brukar finnas mellan 25-30 elever och tre lärare. Man har börjat införskaffa läromedel från hela världen och använder CD-skivor för att lära historia och vetenskap.

Genom den nya förvaltningen sjösätter man kollektiva jordbruksprojekt. Före 1980 var endast två procent av jordbruksmarken bevattnad. Jordbruksdepartementet ser numera till att det finns bevattningstankar i varje by. De finns också numera en kooperativ jordbruksrörelse som utvecklas under ledning av jordbruksdepartementet. Kooperativa elvamannalag bildas för att bruka viss jord som är gemensam. Dessa lag genomför också olika byggprojekt som behövs för den lokala välfärden. Tanken är att hela tiden på olika sätt förbättra produktiviteten och på det sättet förbättra levnadsstandarden.

Axess Magazine, 2004

The invention of the Hindu Hinduism is largely a fiction, formulated in the 18th and 19th centuries out of a multiplicity of sub-continental religions, and enthusiastically endorsed by Indian modernisers. Unlike Muslims, Hindus have tended to borrow more than reject, and it has now been reconfigured as a global rival to the big three monotheisms. In the process, it has abandoned the tradition of toleration which lie in its true origins.

By Pankaj Mishra

Earlier this year, I was in Rishikesh, the first town that the river Ganges meets as it leaves its Himalayan home and embarks upon its long journey through the North Indian plains. The town's place in Indian mythology is not as secure as that of Hardwar, which lies a few miles downstream, and which periodically hosts the Kumbh Mela; nor is it as famous as places like Allahabad and Benares, even holier cities further down on the Ganges. People seeking greater solitude and wisdom usually head deep into the Himalayas. With its saffron-robed sadhus and ashrams, its yoga and meditation centres, and its internet and dosa cafes, Rishikesh caters to a very modern kind of spiritual tourist: the Beatles came, most famously, in the sixties to learn Transcendental Meditation™ from Maharishi Mahesh Yogi. Their quick disillusionment seems not to have deterred the stylishly disaffected members of the western middle class that can be found wandering the town's alleys in tie-dye outfits, trying to raise their kundalini in between checking their Hotmail accounts.

I was in Rishikesh to see my aunt, who has just retired to one of the riverside ashrams. She has known a hard life; widowed when she was in her thirties, she worked in small, badly paid teaching jobs to support her three children. In my memory, I can still see her standing at exposed country bus stops in the middle of white-hot summer days. She had come to know comfort, even luxury, of sorts in later life. Her children travel all over the world as members of India's new globalised corporate elite; there are bright grandchildren to engage her at home. But she was happiest in Rishikesh, she told me, living as frugally as she had for much of her life, and devoting her attention to the end of things.

True detachment, however, seemed as difficult to achieve for her as for the spiritual seekers with email. I had only to mention the political situation—India was then threatening to attack Pakistan—for her to say, angrily: "These Muslims need to be taught a lesson. We Hindus have been too soft for too long."

In the last decade, such anti-Muslim sentiments have become commonplace among the middle class upper-caste Hindus in both India and abroad who form the most loyal constituency of the Hindu nationalist BJP. They were amplified most recently in Gujarat during the BJP-assisted massacre in early 2002 of over a thousand Muslims. They go with a middle class pride in the international prominence of Indian beauty queens, software professionals and Bollywood films. Perhaps I wouldn't have found anything odd about my aunt's anti-Muslim passions had I not later gone up to her monastic cell, one of the several in a large quad around a flower garden, and noticed the large garlanded poster of a well-known Sufi saint of western India.

Did she know that she revered someone born a Muslim? I don't think so. The folk religion to which the Sufi saint belongs, and which millions of Indians still practise, does not acknowledge such modern political categories as "Hindu" and "Muslim." I think the contradiction between her beliefs and practice would only be clear to the outsider: the discrepancy between the narrow nationalist prejudices she had inherited from her class and caste, and the affinities she generously formed in her inner world

of devotion and prayer. It is not easily understood; but it is part of the extraordinary makeover undergone by Hinduism since the nineteenth century when India first confronted the West, and its universalist ideologies of nationalism and progress.

THE REMARKABLE quality of this transformation is partly shown by the fact that there was no such thing as Hinduism before the British invented the holdall category in the early nineteenth century, and made India seem the home of a "world religion" as organised and theologically coherent as Christianity and Islam. The concepts of a "world religion" and "religion" as we know them now, emerged during the late 18th and early 19th century, as objects of academic study, at a time of widespread secularisation in western Europe. The idea, as inspired by the Enlightenment, was to study religion as a set of beliefs, and to open it up to rational enquiry.

But academic study of any kind imposes its own boundaries upon the subject. It actually creates the subject while bringing it within the realm of the intellect. The early European scholars of religion labelled everything; they organised disparate religious practices into one system, and literally brought into being such world religions as Hinduism and Buddhism.

Not only Hinduism, but the word Hindu itself is of non-Hindu origin. It was first used by the ancient Persians to refer to the people living near the river Indus (Sindhu in Sanskrit). It then became a convenient shorthand for the Muslim and Christian rulers of India; it defined those who weren't Muslims or Christians. Modern scholarship has made available much more information about the castes, religious sects, folk and elite cultures, philosophical traditions and languages that exist, or have existed, on the Indian subcontinent. But despite containing the world's third largest population of Muslims, India is still for most people outside it, a country of Hindus; even a "Hindu civilisation" as it featured in Samuel Huntington's millenarian world-view.

The persistence of such labels in the West is not just due to ignorance, or to some lingering Christian fear of unconvertible heathens. Perhaps, the urge to fix a single identity for such diverse communities as found in India comes naturally to people in the highly organised and uniform societies of the West, where cultural diversity now usually means the politically expedient and hardened identities of multiculturalism. Perhaps, people who themselves are defined almost exclusively by their citizenship in the nation-state and the consumer society cannot but find wholly alien the pre-modern world of multiple identities and faiths in which most Indians still live.

Certainly, most Hindus themselves felt little need for precise self-descriptions, except when faced with blunt questions about religion on official forms. Long after their encounter with the monotheistic religions of Islam and Christianity, they continued to define themselves through their overlapping allegiances to family, caste, linguistic group, region, and devotional sect. Religion to them was more unselfconscious practice than rigid belief; it is partly why Indian theology accommodates atheism and agnosticism. Their rituals and deities varied greatly, defined often by caste and geography; and they were also flexible: new goddesses continue to enrich the pantheon even today. There is an AIDS goddess which apparently both causes and eradicates the disease. At any given time, both snakes and the ultimate reality of the universe were worshipped in the same region, sometimes by the same person. Religion very rarely demanded, as it did with many Muslims or Christians, adherence to a set of theological ideas prescribed by a single prophet, book, or ecclesiastical authority.

This is why a history of Hinduism, no matter how narrowly conceived, has to describe several very parochial-seeming Indian religions, almost none of which contained an evangelical zeal to save the world. The first of these—the Vedic religion—began with the nomads and pastoralists from central Asia who settled north India in the second millennium BC. It was primarily created by the priestly

class of Brahmans who conducted fire sacrifices with the help of the Vedas, the earliest known Indian scriptures, in order to stave off drought and hunger. But the Brahmans who also formulated the sacred and social codes of the time wished to enhance their own glory and power rather than propose a new all-inclusive faith; they presented themselves as the most superior among the four caste groups that emerged during Vedic times and were based upon racial distinctions between the settlers and the indigenous population of north India and then on a division of labour.

A NEW RELIGION WAS also far from the minds of the Buddhists, the Jains and many other philosophical and cultural movements that emerged in the sixth and fifth centuries BC while seeking to challenge the power of the Brahmans and of the caste hierarchy. People dissatisfied with the sacrificial rituals of the Vedic religion later grew attracted to the egalitarian cults of Shiva and Vishnu that became popular in India around the beginning of the first century AD. However, the Brahmans managed to preserve their status at the top of an ossifying caste system. They zealously guarded their knowledge of Sanskrit, esoteric texts, and their expertise in such matters as the correct pronunciation of mantras. Their specialised knowledge, and pan-Indian presence, gave them a hold over ruling elites even as the majority of the population followed its own heterodox cults and sects. Their influence can be detected in such Indian texts as the Bhagavad-Gita which was interpolated into the much older Mahabharata, and which, though acknowledging the irrelevance of ritual sacrifices, made a life of virtue, or dharma, inseparable from following the rules of caste.

At the same time, India remained too big and diverse to be monopolised by any one book or idea. Today, the Hindu nationalists present Muslim rulers of India as the flagbearers of an intolerant monotheism; but there was even more religious plurality during the eight centuries of Muslim presence in India. Sufism mingled with local faiths; the currently popular devotional cults of Rama and Krishna, and the network of ashrams and sects, expanded fast under the Mughal empire. Medieval India furnishes more evidence of sectarian violence between the worshippers of Shiva and Vishnu than between Hindus and Muslims.

In the 18th century, the British were both appalled and fascinated by the excess of gods, sects, and cults they encountered in India. It was a religious situation similar to the pagan chaos a Christian from the eastern provinces of the Roman empire might have encountered in the West just before Constantine's conversion to Christianity. As it turned out, like the powerful Christians in Rome, the British in India sought and imposed uniformity. There were intellectually curious men among them: a judge called William Jones founded the Asiatic Society of Bengal, whose amateur scholars began in the late 18th century to figure out the strange bewildering country the British found themselves in. Jones, a linguist, confirmed the similarity between Sanskrit and Greek. Another official, James Prinsep, deciphered the ancient Indian script of Brahmi, the ancestor of most Indian scripts, that the British found on pillars and rock faces across south Asia, and threw the first clear light on the first great patron of Buddhism, Ashoka. A military officer called Alexander Cunningham excavated the site near Benares where the Buddha had preached his first sermon.

These days, there is a common enough presumption, which was popularised by Edward Said's Orientalism, that much of western scholarship on the Orient helped, directly or not, western imperialists. Some people take it further and assert that any, or all, western interest in India is tainted with bad faith.

IT WOULD BE TOO simple to say that this great intellectual effort, to which we owe much of our present knowledge of India, was part of a colonialist or imperialist enterprise of controlling newly

conquered peoples and territories. What's more interesting than the by now familiar accusations of Orientalism is how the assumptions of the earliest British scholars mingled with the prejudices of native Indian elites to create an entirely new kind of knowledge about India.

These scholars organised their impressions of Indian religion according to what they were familiar with at home: the monotheistic and exclusive nature of Christianity. When confronted by diverse Indian religions, they tended to see similarities. These similarities were usually as superficial as those found between Judaism, Christianity and Islam. But the British assumed that different religious practices could only exist within a single overarching tradition. They also started off with a literary bias, which was partly the result of the mass distribution of texts and the consequent high degree of literacy in Europe in the eighteenth century. They thought that since Christianity had canonical texts, Indian tradition must have the same. Their local intermediaries tended to be Brahmans, who alone knew the languages—primarily Sanskrit—needed to study such ancient Indian texts as the Vedas and the Bhagavad-Gita. Together, the British scholars and their Brahman interpreters came up with a canon of sorts, mostly Brahmanical literature and ideology, which they began to identify with a single Hindu religion.

The Brahmanical literature, so systematised, later created much of the appeal of Indian culture for its foreign connoisseurs, such as the German romantics, Schopenhauer, Emerson and Thoreau. The strange fact here is that most Indians then knew nothing or very little of the hymns, invocations and liturgical formulae of the four Vedas or the philosophical idealism of the Upanishads that the British and other European scholars in Europe took to be the very essence of Indian civilisation. These Sanskrit texts had long been monopolised by an elite minority of Brahmans who zealously guarded their knowledge of Sanskrit. It was these Brahmans who educated the British amateur scholars. So they studied earnestly the canon of what they supposed to be ancient Indian tradition and managed to remain mostly unaware of the more numerous non-textual, syncretic religious and philosophical traditions of India—for example, the popular devotional cults, Sufi shrines, festivals, rites, and legends that varied across India and formed the worldview of a majority of Indians.

But the texts provided [to] the British the standards with which to judge the state of contemporary religion in India. Since few Indians at the time seemed capable of the sublime sentiments found in the Bhagavad-Gita and the Rig-Veda, Hinduism began to seem a degenerate religion, full of such social evils as widow-burning and untouchability, and in desperate need of social engineering: an idea that appealed both to British colonialists and their Brahman collaborators who had long felt threatened by the non-Brahmanical forms of religion that most Indians followed. It was equally convenient to blame the intrusion of Islam into India for Hinduism's fallen state, even the caste system, and to describe Hindus as apathetic slaves of Muslim tyrants: a terrible fate from which the British had apparently rescued them in order to prepare their path to a high stage of civilisation.

These ideas about the Muslim tyrants, Hindu slaves and British philanthropists were originally set out in such influential books as History of British India, written by James Mill, a Scottish utilitarian, and the father of John Stuart Mill. Such books now tell you more about the proselytising vigour of some enlightened Scots and utilitarians than about Indian history.

BUT THEY HAVE HAD very serious political consequences. Many westernised upper-caste Indians, including middle class Hindu nationalists, now believe that Muslim invaders destroyed a pure and glorious Hindu civilisation, which a minority of Brahmans then managed to preserve. The rather crude British generalisation that Hindus and Muslims constituted mutually exclusive and monolithic religious communities—a view which was formed largely by historians who never visited India, such

as James Mill, and which was then institutionalised in colonial policies of divide-and-rule—was eventually self-fulfilled, first, by the partition of British India, and then by the hostility between India and Pakistan.

Even at the time, these ideas had a profound impact on a new generation of upper-caste Indians, who had been educated in western-style institutions, and so were well placed to appreciate the immense power and prestige that Britain then had as the supreme economic and military nation in the world. These Indians wished to imitate the success of the British; do for India what a few enterprising men had done for a tiny island; and they found a source of nationalist pride in the newly-minted "Hinduism."

In the nineteenth and twentieth centuries, educated people everywhere in the colonised countries of Asia and Africa were forced into considering how their inheritance of ancient tradition has failed to save them from subjection to the modern West. This was what preoccupied such Muslim intellectuals as Mohammed Iqbal, the poet-advocate of Pakistan, the Egyptians Mohammed Abduh, the intellectual founder of modern radical Islamist, and Sayyid Qutb, the fundamentalist activist who inspired Osama Bin Laden.

These were mostly people from the middle class who were educated formally in western-style institutions and who became the leading modernist thinkers within their respective traditions. Their most crucial encounter was with the West whose power they felt daily in their lives, and whose history they learned before they learnt anything else.

Travelling to the West in the late nineteenth and early twentieth centuries, they came up against the paradox that the western nations, which were mortal enemies of each other, and brutal exploiters in their colonies, had created admirably liberal civilisations at home. They remained opposed to the colonial presence in their countries and aspired for independence. But they were also dazzled by the power and prestige of the West, and they couldn't but grapple with the complex question of how much space to give to western values of science, reason, secularism and nationalism in the traditional societies they belonged to.

THIS QUESTION BEGAN to haunt Vivekananda when in 1893 he travelled to the West for the first time in his life. Born in a middle class family in Calcutta, he was educated in western-style institutions, and was studying law, in preparation for a conventional professional career, when he met the mystic Ramakrishna Paramahamsa and renounced the world to become a sannyasi. He travelled all across India and first exposed himself to the misery and degradation most Indians then lived in. When he travelled to the Parliament of Religions as a representative of the Hindu religion in 1893, he hoped partly to raise funds for a monastic mission in India and, more vaguely, to find the right technology for alleviating poverty in India.

The Parliament of Religions was part of a larger celebration of Christopher Columbus's so-called discovery of America. The organisers planned to "display the achievements of western civilisation and to benefit American trade." Vivekananda addressed himself directly to such self-absorption. He spoke eloquently and enthrallingly on Hinduism in Chicago, drawing on his great knowledge of western philosophy. He claimed that it was an Indian achievement to see all religions as equally true, and to set spiritual liberation as the aim of life. Americans received his speech rapturously. He lectured on Hinduism to similarly enthusiastic audiences in other American cities.

The news of Vivekananda's success flattered insecure middle class Indians in India who wished to make Hinduism intellectually respectable to both themselves and to westerners. But Vivekananda himself, during the next few years he spent travelling in America and Europe, was to move away from an uncritical celebration of Indian religion and his hostility towards the West. He came to have a new regard for the West, for the explosion of creative energy, the scientific spirit of curiosity and the ambition that in the nineteenth century had made a small minority the masters of the world. He could barely restrain his admirations in letters home: "What strength, what practicality, what manhood!"

Vivekananda also claimed to sense a spiritual hunger in the West, which he said India was well-placed to allay. He thought that India could be Greece to the West's Rome, by offering its spiritual heritage to the West in exchange for the secret of material advancement. Together, he hoped, India and the West would lead a new renaissance of humanity.

Vivekananda returned to India after three years, his admiration for the West undiminished. He set up a monastic order devoted to social service and to reforming Hinduism which he saw as a decadent religion. In the midst of his endeavours, he died young, at thirty-nine. Nothing much could come out of what was mostly well-intentioned rhetoric: India was too far away from the West, which was then only in the middle of its extraordinary rise. It was not up to India, then a subject country, to impose terms on anyone.

Vivekananda appeared to have struggled in his short life with many new ideas. He didn't always have clear solutions. His value lies in that he was among the first Indians to realise clearly the fact of western dominance over the world; he attested above all to the inevitability of the West's presence, if not superiority, in all aspects of human life. There were other people who had reached the same conclusion:

Europe is progressive. Her religion is....used for one day in the week and for six days her people are following the dictates of modern science. Sanitation, aesthetic arts, electricity etc are what made the Europeans and American people great. Asia is full of opium eaters, ganja smokers, degenerating sensualists, superstitious and religious fanatics.

This could be either Vivekananda or Iqbal. It is actually Angarika Dharampala, the greatest figure of modern Buddhism. Born in Sri Lanka (then Ceylon) in 1864, Dharampala was just a year younger than Vivekananda. He even went to the Parliament of Religions in Chicago as a representative of Buddhism but was more prominent than his Indian colleague. Like Vivekananda, Dharampala was influenced by the West, particularly by the Protestant missionaries that came with British rule over Sri Lanka, and came to denounce traditional religion in Sri Lanka as corrupt and unmanly. He wished to modernise Buddhism and also give it a political role. Following these contradictory desires, he became an anti-colonial nationalist, and the major icon of the Sinhalese nationalism that later brought Sri Lanka to civil war in the 1980s.

COMPARED TO SUCH Hindu and Buddhist modernists as Vivekananda and Dharampala, the Muslim intellectuals were more divided in their attitudes towards the West. Some of them, such as the young Turkish intellectuals of early twentieth century, wished totally to remake their countries along western lines so as to reach the summit of power and affluence that the West had arrived at. There were many others who chose the way of suspicion or antipathy. Iqbal stressed the need of Indian Muslims to form their own state where they could follow Islam in its most spiritual form and be able to resist the material ways of the West. Qutb advocated a return to the Koran and preached revolutionary violence against the West and its values that he saw incarnated in Arab nation-states.

But whether choosing nationalism or revolution, almost all of these intellectuals from colonised countries seemed to concede that the West had become the best source of ideas about effecting large-scale change and organising human society. They admitted the need for modernisation even in the sphere of religion and for cultivating a rational and scientific outlook.

ONLY A TINY MINORITY of upper-caste Indians had known much about the Bhagavad-Gita or the Vedas until the eighteenth century when they were translated by British scholars and then presented as sacred texts from the paradisiacal age of something called "Hinduism." But in the nineteenth century, movements dedicated to reforming Hinduism and recovering its lost glory grew very rapidly. The inspiration or rhetoric of these neo-Hindu movements might have seemed archaic. In fact, they were largely inspired by the ideas of progress and development that British utilitarians and Christian missionaries aggressively promoted in India. Modernist intellectuals in Muslim countries then exposed to European imperialism similarly absorbed western influences, but their distrust of the Christian and secular West was deeper.

Unlike Muslims, the Hindus tended to borrow more than reject. Ram Mohun Roy (1772-1932), who is often called the "father of modern India," was a Unitarian. He founded the Brahmo Samaj, a reformist society that influenced the poet Rabindranath Tagore and filmmaker Satyajit Ray, among other leading Indian intellectuals and artists, as part of an attempt to turn Hinduism into a rational, monotheistic religion. The social reformer Dayananda exhorted Indians to return to the Vedas, which contained, according to him, all of modern science, and echoed British missionary denunciations of such Hindu superstitions as idol-worship and the caste system. Even the more secular and catholic visions of Gandhi and Nehru—the former a devout Hindu, the latter an agnostic—accepted the premise of a "Hinduism" that had decayed and had to be reformed.

Gandhi drew his political imagery from popular folklore; it made him more effective as a leader of the Indian masses than the upper caste Hindu politicians who relied upon a textual, or elite Hinduism. But it was Swami Vivekananda who in his lifetime was witness to, and also mostly responsible for, the modernisation of Hinduism. Vivekananda was the middle-class disciple of the illiterate mystic Ramakrishna Paramhans; but he moved very far away from his Guru's inward-looking spirituality in his attempt to make Hinduism, or the invention of British and Brahman scholars, intellectually respectable to both Westerners and westernised Indians. In his lectures in England and America, where he acquired a mass following, he presented India as the most ancient and privileged fount of spirituality—a line that many Indian Gurus were profitably to take with their western disciples. At the same time, he exhorted Hindus to embrace western science and materialism in order to shed their burden of backwardness and constitute themselves into a manly nation.

Vivekananda borrowed from both British-constructed Hinduism and European realpolitik. In doing so he articulated the confused aggressive desires of a westernised Indian bourgeoisie that was then trying to find its identity. But his ambition of regenerating India with the help of western techniques did not sunder him entirely from the folk religious traditions he had grown up in. He remained a mystic; and his contradictory rhetoric now seems to prefigure the oddly split personality of the modern Hindu, where devotion to a Muslim saint can co-exist with an anti-Muslim nationalism.

HIS IMPORTANCE DOESN'T END THERE. The marriage of Indian religiosity and western materialism Vivekananda tried to arrange makes him the perfect patron saint of the BJP, a political party of mostly upper caste middle class Hindus that strives to boost India's capabilities in the fields of nuclear bombs and information technology and also reveres the cow as holy. A hundred years after his

death, the BJP has come closest to realising his project of westernising Hinduism into a nationalist ideology: one which has pretensions to being all-inclusive, but which demonises Muslims and seeks to pre-empt with its rhetoric of egalitarianism the long overdue political assertion of India's lower caste groups.

Vivekananda's modern-day disciples are helped considerably by the fact that the Indian bourgeoisie is no longer small and insignificant. It is growing—the current numbers are between 150-200 million. There are millions of rich Indians living outside India. In America, they constitute the richest minority. It is these affluent, upper caste Indians in India and abroad who largely bankrolled the rise to power of Hindu nationalists, and who now long for closer military and economic ties between India and western nations. The new conditions of globalisation—free trade, faster communications—help them work faster towards the alliance Vivekananda proposed between an Indian elite and the modern West. As a global class, they are no less ambitious than the one which in the Roman empire embraced Christianity and made it an effective tool of worldly power. Hinduism in their hands has never looked more like the Christianity and Islam of Popes and Mullahs, and less like the multiplicity of unselfconsciously tolerant faiths it still is for most Indians. Their growing prominence suggests that Vivekananda may yet emerge as more influential in the long run than Gandhi, Nehru or Tagore—the three great Indian leaders, whose legacy of liberal humanism middle-class India already seems to have frittered away as it heads for intellectually and spiritually oppressive times.

PANKAJ MISHRA

Author. Regular contributor to the New York Review of Books, The New Statesman and the Times Literary Supplement as well as several Indian publications.

Volume 1, No. 1, March 2000

Saffronising Indian History : A Hindu Fascist Cultural Offensive– Govind

The Hindu fascists led by the R.S.S.have always been dreaming of rewriting Indian history. It has been in their blood ever since they were born and was theorised by the RSS founders and ideologues K.B.Hedgewar, M.S.Golwalkar, Veer Savarkar & Co. since the 1920’s. ‘Hindi, Hindu, Hindustan’, ‘one nation, one people, one culture’, and ‘Hindu Rashtra’ have been their pet themes from their very birth. They believe that Indian history is to be rewritten to fit into their concept of ‘Hindu Rashtra’. It means: the Muslim and Christian minorities are to be shown as aliens to this Indian(Hindu) culture; that they can never fit themselves into the Indian ethos and hence must be treated just as the Jews were treated in Hitler’s Germany. No wonder, M.S.Golwalkar, the guru of the RSS and the author of the Panchajanya or ‘Bunch of Thoughts’—the most chauvinist, unscientific and perverted interpretation of history and the future of India—was an unabashed admirer of Hitler.

The latest victims of the Hindutva attack are the historians of the Indian Council of Historic Research (ICHR) — Prof. Sumit Sarkar and K.N. Panikkar — along with a film maker, Deepa Mehta. The two controversial volumes of "Towards Freedom" edited by these authors and which cover the history of the country from 1937-1947 were withdrawn abruptly from the Oxford University Press where they were to be printed. Sarkar who had edited the volume on 1940 and Panikkar on 1946, were not even informed by the ICHR which is now run by a VHP stalwart, Professor BR Grover.

It was in January 1999 that the BJP-led government appointed a three-member commission to look into the manuscripts of the two volumes. It was a pre-hatched conspiracy of the Sangh Parivar. The Committee, ironically, had only one historian and hence had hardly any professional authority to make a credible recommendation on the subject in question.The cultural fascism that had always been on the agenda of the Sangh Parivar, has come home to roost with the BJP coming to power at the Centre and in a few states. As soon as it assumed power in UP, these hindu chauvinists led by none else than those now occupying the highest seats of power in the Central Government—Prime Minister Vajpayee and Home Minister LK Advani—led the barbarous attack on the 450-year-old Babari mosque in Ayodhya on December 6, 1992, thereby destroying forever the hopes of the Muslims to lead secure lives in India. This was followed by a series of communal riots instigated by BJP and other Hindu chauvinist forces that saw several thousands of Muslims dead.

The attacks on Christians and Christian institutions reached a peak in 1998 and have been continuing ever since. On December 25, 1999 the ‘shilanyas’ (foundation-laying ceremony) for Ram temple was laid in Halmodi village in Surat district of Gujarat after pulling down a Christian pentecostal church a fortnight earlier. The VHP had fixed up a deadline for the completion of the Ram Mandir in Ayodhya on November 9, 2001—a veritable time bomb ticking away towards another bout of massacres and blood-bath of Muslims. The RSS declared at its latest Sankalp Shibir in Ahmedabad in the first week of January that building the Ram temple in Ayodhya was very much on their agenda.

The RSS, as is well-known,had no role whatsoever in the people’s struggle against British colonialism. Obviously, it wants to rewrite history to show itself in a favourable light. But its

intentions are even more deep-rooted. The sangh parivar is itching to rewrite history right from the time of the Indus Valley civilisation which, it claims, was founded by the Aryans. It can never digest the historical facts that prove Aryans were barbaric invaders from Central Asia who had to confront a culturally superior pre-Aryan people. Like Hitler, it wants to prove that it is the ‘Aryan’ blood that flows among the Indians; that the Muslims and Christians were foreign invaders who can never fit into the ‘one people, one nation, one culture’ sheme of things.It wants to rewrite history to show that these religious minorities have origins in foreign soil and hence they should either submit to the superiority of the Hindus and of the "Aryan"race, or leave the country for good. Fed with lies, rabid hatred for religious minorities and blind nationalist frenzy in their daily shakhas, the RSS-VHP-Bajrang Dal-Hindu Jagaran Manch-BJP cadre cannot think in any other way.Hence the unending pogroms and massacres of non-Hindus and desperate attempts of reconversion of the religious minorities into the Hindu fold.

In fact, history has already been rewritten in the text books prepared by the RSS and its Hindu fascist affiliates in the 14,000-odd schools that they run all over the country. And after coming to power in four states in 1991,the hindu fascists began saffronising official history text books by using state power.

In UP, text books began to be rewritten so that all that was Hindu was glorified and anything connected to Islam was denigrated. This led to a furore especially from the Muslim community.

The research slots in ICHR began to be filled up with Hindu zealots, replacing the secular-minded liberal and left historians. The Human Resource Development (HRD) Ministry appointed an RSS activist to the post of a selector of teachers in the National Council for Educational Research and Training (NCERT).

The campaign to "Indianise, spirutualise and nationalise"(what it actually means is "Hinduise, saffronise, fascise") all primary and secondary education is being spearheaded by the RSS ideologue at the helm of the HRD ministry, the Hindu fascist Murali Manohar Joshi.

Emboldened by the support the BJP is assured of by almost two dozen-odd allies who, it knows, cannot but continue to extend support to its regime, come what may, the Sangh Parivar has steped up its attacks on all that has still something secular to speak of.

The growing attacks by the Hindutva forces— whether on the minority Muslims and Christians and their institutions, secular historians and film makers who don’t fit into their vision of a Hindu India — hold dangerous portents for the country’s future. It shows the gradual drifting of the country into the quick-sands of fascism. What was at one time still a fringe phenomenon, religious intolerance has now been brought to the mainstream by the Hindutva forces after they occupied the citadels of power.

The hindu fascist forces are now marching aggressively by abusing the state power that they have in their hands to saffronise the whole state machinery too. An example is the lifting by the Gujarat government of the ban on its employees participating in the activities of the RSS on January 4, when the Keshubhai Patel government amended the Gujarat Civil Servants Conduct Rules, 1971 while the ban continues on the All India Muslim Majlis—E—Mushawarat and 25 other organisations. By lifting the ban on the employees from joining the RSS, the BJP government in Gujarat intends to further communalise the state machinery, particularly the police force, with disastrous consequences.

That the police force in Gujarat is already communalised to a great extent is proved by the confidential letter sent by the state’s DGP of Intelligence to all the police stations in the state that asked the police

to collect information regarding the number of christians in their jurisdiction, where they lived, which foreign countries were trying to influence them and what kinds of ploys were they using for conversion, and so on. The letter had to be subsequently withdrawn following a public outcry. The Hindu Jagaran Manch has taken up an aggressive campaign for reconversion of Christians into Hindus. The RSS displayed its strength by taking out a 25,000 procession in Ahmedabad on January 8.

These moves in Gujarat: the aggressive campaign against the Christians by the RSS-HJM and others; the whipping up of communal frenzy with the open support of the state government; the lifting of the ban on employees from participating in RSS activities, and so on show the shape of things to come in the near future in the entire country. The RSS and its various outfits including the BJP, have tried out their game plan on an experimental basis in Gujarat. They found that even a supposedly rabid anti-RSS and anti-Aryan outfit like the DMK in Tamil Nadu has now become chastened and went as far as justifying the move of the Gujarat government, even likening the role of the RSS with that of the Dravida Kazhagam(DK). It was only after a public outcry in Tamil Nadu that Karunanidhi had to retract from his earlier statement.

Given such a situation, it is clear that the RSS will push the BJP-led governement at the Centre to implement the same at the central level too. It is only the united resistance by all the democratic and secular forces that can stop these evil designs of the Hindu chauvinist forces to rewrite history, in a communal language, throttle freedom of expression, communalise the state machinery and impose fascism on the people of India.