Svensk Botanisk Tidskrift - DiVA portaluu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1203107/FULLTEXT01.pdfekologi, Uppsala universitet, Villavägen 14, 752 36 Uppsala. Tel: 018-471 28 91, 070-958

Grafiska Punkten, Växjö 2008

Framsidan:Örshult Märgärt

från Dalhems socken i Småland

som bevarats i samma släkt i över hundra år (se sid.

153). Foto: Matti Leino.

Sven

sk Bo

tanisk T

idskrift 102(3–

4): 129–208 (2008)

Svensk Botanisk Tidskrift102(3–4): 129–208ISSN 0039-646X, Uppsala 2008

INNEHÅLL

129 Ordföranden har ordet: Sverige brinner för mosippan

130 Svensson, R, Jirle, E & Andersson, N-A: Brunkrissla åter i Sverige (Inula conyzae rediscovered in Sweden)

135 Strokirch, S von & Wallström, K: Botanisk mångfald i Lövstabukten (Botanical riches in the bay of Lövstabukten)

147 Wendt, G: Vikenbjörnbär, ett nytt krypbjörnbär (Rubus vikensis, a new species of the section Corylifolii)

153 Leino, M & Nygårds, L: Puggor och pelusker – svenska lokalsorter av ärt (Local cultivars of Pisum sativum in Sweden)

163 Magnusson, M: Klintsnyltroten i Skåne (Orobanche elatior in Skåne, southernmost Sweden)

177 Flodin, L-Å & Gunnarsson, U: Vegetationsförändringar på mossar och kärr i Halland (Vegetation changes after five years on bogs and fens in south-west Sweden)

188 Botanisk litteratur: Floran i Karlskoga kommun

189 Olsson, G: Frösöblomster under 26 år (Effects on meadow vegetation after 26 years of different management)

193 Oredsson, A: Florans förändring i södra Östergötland 1972–1998 (Floristic changes over 26 years in southern Östergötland, south Sweden)

206 Bohlin, A: Linnea – Årets växt 2007 (Linnaea borealis – Plant of the year 2007)

208 Botaniskt nytt: Sök pengar ur SBF:s jubileumsfond!

Inventera i Västerbottens län!

Fina fynd

Rapport till EU om Sveriges natur

Volym 102 • Häfte 3−4 • 2008Volym 102 • Häfte 3−4 • 2008

130 Nyupptäckt art 147 Nybeskriven art 163 Nyligen räknad art

Svenska Botaniska FöreningenKansli Svenska Botaniska Föreningen, c/o Avd. för växtekologi, Uppsala universitet, Villavägen 14, 752 36 Uppsala.

Intendent Barbro Beck-Friis Telefon: 018-471 28 91 Fax: 018-55 34 19 E-post: [email protected]

Webbplats www.sbf.c.se

Medlemskap 2008 (inkl. tidskriften) 295 kr inom Sverige (under 25 år 100 kr), 435 kr inom Norden och övriga Europa, och 535 kr i resten av världen. Familjemedlemskap utan tidskrift 50 kr.

Styrelse Ordförande Margareta Edqvist Syrengatan 19, 571 39 Nässjö Tel: 0380-106 29 E-post: [email protected]

Vice ordförande Göran Mattiasson Torkel Höges gränd 15, 224 75 Lund Tel: 046-12 99 35 E-post: [email protected]

Sekreterare Evastina Blomgren Dalgatan 7–9, 456 32 Kungshamn Tel: 0523-320 22 E-post: [email protected]

Kassör Lars-Åke Pettersson Irisdalsgatan 26, 621 42 Visby Tel: 0498-21 83 87

Övriga ledamöter Leif Andersson, TörebodaUlla-Britt Andersson,

Färjestaden Gunnar Björndahl, KarlstadStefan Grundström, HärnösandAnders Jacobson, VellingeOlof Janson, GötenePer Milberg, RimforsaKjell-Arne Olsson, Åhus

Svensk Botanisk TidskriftSvensk Botanisk Tidskrift publicerar original-arbeten och översiktsartiklar om botanik på svenska. I första hand trycks kortare artiklar av nationellt och nordiskt intresse. Tidskriften utkommer fem gånger om året och omfattar totalt cirka 400 sidor.

Ägare Svenska Botaniska Föreningen. © Svensk Botanisk Tidskrift respektive artikel-författare och fotograf har upphovsrätterna. Publicerade fotografier kan komma att åter-användas i tidskriften eller på webbplatsen.

Ansvarig utgivare Ordföranden i Svenska Botaniska Föreningen, Margareta Edqvist, se Svenska Botaniska Föreningen.

Redaktör Bengt Carlsson, c/o Avd. för växt-ekologi, Uppsala universitet, Villavägen 14, 752 36 Uppsala. Tel: 018-471 28 91, 070-958 10 90. Fax: 018-55 34 19. E-post: [email protected]

Instruktioner till författare finns på fören-ingens webbplats och på bakpärmens insida i första numret av varje årgång. Kan även fås från redaktören.

Priser Prenumeration på tidskriften ingår för privatpersoner i medlemsavgiften. Pre-numerationspris för institutioner och före-tag är detsamma som medlemsavgiften för privatpersoner. Se vidare under medlemskap. Enstaka häften 50 kr, häften äldre än 2 år 10 kr. Vid köp av fler än 25 häften är priset 30 kr styck, vid köp av fler än 50 är priset 25 kr styck. Generalregister för 1967–86: 60 kr.

Beställningar av prenumerationer och tid-skrifter görs från föreningskansliet.

PlusGiro 48 79 11-0.

Tryck och distribution Grafiska Punkten, Växjö.

Svenska Botaniska Föreningen

MILJÖMÄRKT Trycksak 341 362

Föreningar anslutna till Svenska Botaniska Föreningen

Adress samt en kontaktperson för varje förening.Föreningen Blekinges flora Bengt Nilsson, Trestenavägen 5 A, 294 35 Sölvesborg. Tel: 0456-127 48.Hallands Botaniska Förening Bruno Toftgård, Prosten Bergs väg 7, 303 41 Halmstad. Tel: 035-362 04. E-post: bruno. [email protected]öreningen Smålands flora Allan Karlsson, Liljeholmsvägen 6, 575 39 Eksjö. Tel: 0381-104 16. E-post: [email protected] botaniska sällskap Helen Höijer, Sävsjövägen 23, 570 12 Korsberga. Tel: 0383-607 68. E-post: [email protected] sällskapet i Jönköping Martin Sjödahl, Ladu-gårdsgatan 3, 553 38 Jönköping. Tel: 036-30 77 38. E-post: [email protected]Ölands Botaniska Förening Ulla-Britt Andersson, Kummelvägen 12, 386 92 Färjestaden. Tel: 0485-332 24. Hemsida: www.botanist.seGotlands Botaniska Förening Jörgen Petersson, Humle-gårdsvägen 18, 621 46 Visby. Tel: 0498-21 45 59. Hemsida: www.gotlandsflora.seÖstergötlands naturalhistoriska förenings botanikgrupp Bo Antberg, Hoffstedtsgatan 12, 586 63 Linköping. Tel: 013-29 88 45.

Västergötlands botaniska förening Anders Bohlin, Halltorpsgatan 14, 461 41 Trollhättan. Tel: 0520-350 40. E-post: [email protected] Föreningen i Göteborg Erik Ljungstrand, c/o Bota-niska inst., Box 461, 405 30 Göteborg. E-post: [email protected]öreningen Bohusläns flora Evastina Blomgren, Dalgatan 7–9, 456 32 Kungshamn. Tel: 0523-320 22. E-post: evastina. [email protected] botaniska förening Göran Johansson, Röane 119, 451 94 Uddevalla. Tel: 0522-870 43.Dalslands botaniska förening Torsten Örtenblad, Eriksbyn, Pl 6686, 464 94 Mellerud. Tel: 0530-301 45.Örebro läns botaniska sällskap Per Erik Persson, Gamla Viker 217, 713 92 Gyttorp. Tel: 0587-704 06. E-post: [email protected]ärmlands Botaniska Förening Owe Nilsson, Utterbäcksvägen 10, 691 52 Karlskoga. Tel: 0586-72 84 78. E-post: [email protected] sällskapet i Stockholm Ida Trift, Nybrog. 66 A, 114 41 Stockholm. Tel: 08-667 66 85. E-post: [email protected]

Botaniska sektionen i Uppsala Alexandra Holmgren, Kungs-ängsg. 53 A, 753 18 Uppsala. Tel: 018-15 77 12. E-post: [email protected] botaniska sällskap Staffan Jansson, S. Kyrkog. 4, 783 30 Säter. Tel: 0225-534 56. E-post: [email protected]ävleborgs Botaniska Sällskap Barbro Risberg, Högmarksg. 44, 813 33 Hofors. E-post: [email protected] Botaniska Förening Olof Svensson, Kaprifolvägen 8, 860 35 Söråker. Tel: 060-57 94 44. E-post: [email protected]ämtlands Botaniska Sällskap Bengt Petterson, Trollsåsen 2920, 830 44 Nälden. Tel: 0640-208 45. E-post: [email protected]ästerbottens läns Botaniska Förening Katarina Winka, Godemansvägen 4, 903 55 Umeå. Tel: 090-304 42. E-post: katarina.winka@ umemail.seFöreningen Pite lappmarks flora Elisabet Arvidsson, Lugnetv. 3, 930 90 Arjeplog. Tel: 0961-109 03. E-post: elisabet. [email protected]öreningen Norrbottens flora Ulf Zethraeus, Görjängsv. 22, 944 32 Hortlax. Tel: 070-345 96 85. E-post: [email protected]

SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3–4 (2008) 129

ORDFÖRANDEN HAR ORDET

Sverige brinner för mosippan

Vi bränner i skog och mark som aldrig förr. Under senare tid har insikten ökat om att många arter som gynnats av glesa skogar och bränder har minskat eller rentav försvun-

nit. Förr var skogsbränder vanliga men under 1900-talet har alla bränder släckts så fort som möjligt. För att åter-skapa livsmiljöer för brandgynnade arter har bränning av skogsmark blivit ett viktigt hjälpmedel i naturvårdens tjänst. Åtgärdsprogram för att bevara brandgynnade arter som mosippa, brandnäva och många fler tas nu fram av Naturvårdsverket.

I Halland var listan lång över objekt som skulle brännas i vår, men planer på att bränna mark för att gynna biolo-gisk mångfald finns i praktiskt taget alla landskap. Vid två tillfällen var jag med Claes Uhlén från länsstyrelsen i Jön-köping och brände på några småländska lokaler. Att bränna bort det tjocka mosstäcket var inte lätt – Claes fick kämpa rejält!

Militären har bränt ett område på övningsfältet Rän-neslätt i Eksjö där det finns ett fint bestånd med mosippor. Före bränningen vattnades mosipporna. De plantor som redan var i blom fick en hink över sig som skydd mot elden. Det ser ganska festligt ut där nu med blommande mosippor mitt i det annars svartbrända området. Det ska bli spän-nande att följa mosipporna framöver.

Också i Örebro län försöker man bevara mosippan. År 1962 sågs 150 blommande plantor i ett naturreservat med gles tallskog, men 2002 fanns bara 2–3 plantor kvar. Ett projekt för att rädda mosippan startade 2004. Frön såddes in på brända markytor i skogen och efter ett par år blommade de första plantorna. Detta är en metod som måste användas på flera håll i södra Sverige om vi i framtiden ska få njuta av mosippans praktfulla blomning.

Att förstöra mosippans och andra sällsynta arters växt-platser borde inte vara tillåtet. Särskilt när det gäller arter som staten satsar pengar på för att ta fram åtgärdspro-gram för att bevara. Varför vill inte statsmakten ge dessa arter ett lagstadgat skydd som förhindrar att växtplatser förstörs och att livskraftiga bestånd kan utvecklas, sam-tidigt som de politiska miljömålen uppnås? Det brinner i knutarna för att skapa detta skydd!

Jag önskar er alla en fin sommar!

MARGARETA EDQVIST

Mosippan behöver dig!Bli floraväktare!

Mosippan är en av över 300 arter som behöver vår hjälp. Genom att bli floraväktare kan du bidra till att

öka kunskaperna om de hotade arterna i din hemtrakt.

Mosippan Pulsatilla vernalis gynnas av att skogen är gles och att markytan hålls öppen, till exem-pel genom brand eller betande djur. På bilden brinner det under kontrollerade former på en mosippslokal i Kylahov söder om Värnamo. Foto: Margareta Edqvist.

130 SVENSK BOTANISK TIDSKRIFT 102:3–4 (2008)

Det tog 33 år för brunkrisslan att åter bli en svensk växt. Nils-Arvid Andersson var den lycklige upptäckaren.

RUNE SVENSSON, ERLING JIRLE & NILS-ARVID

ANDERSSON1

Lördagen den 28 juli 2007 är Nils-Arvid Andersson ute på en uppgrävd jordvall i Vellinge kommun i sydvästra Skåne. Han

ser något i ögonvrån som inte stämmer med de vanliga triviala arterna i vegetationen. En avvikande planta! En kvist åker med hem för närmare bestämning. Efter konsultation i floran (Mossberg & Stenberg 2003) faller misstanken på brunkrissla Inula conyzae. Nils-Arvid ringer Rune Svensson, som försöker prata bort det hela eftersom brunkrisslan inte är sedd i Skåne sedan 1970-talet. Men upptäckaren står på sig, och de kommer överens om att det låter tillräckligt intressant för att kontrolleras nästa dag. En botanisk rundtur i Skåne var redan planerad av Erling Jirle och Rune Svensson och Vellinge-lokalen sattes in sist på listan.

Hemma hos Nils-Arvid i Vellinge stod kvis-ten i en vas på köksbordet och det var lätt att bekräfta fyndet av brunkrissla. Tidigare bekant-skap med arten från Danmark på lokalerna vid Kalundborg och i Köpenhamn undanröjde minsta tvivel.

Vidare mot fyndlokalen. Fanns det mer än ett exemplar? Den senaste tidens ihållande regn, med översvämningar som följd, gjorde att de tre herrarna fick vada ut till fyndlokalen i kalsong-erna. När vi nådde fram till vallen upptäcktes omedelbart ett nytt exemplar. Vi gick vidare mot primärplantan och lyfte blicken upp mot vallen lite längre fram. Där vajade ytterligare 25 exemplar i vinden! Två var döda, troligen på grund av översvämningen. Totalsumman på

1NAA hittade brunkrisslan. RS tog initiativ till artikeln och genomförde herbariestudier. RS och EJ har genomfört litteraturstudier och skrivit texten.

jordvallen blev sålunda 27 exemplar, alla knappt meterhöga och de flesta 3–6-grenade med mängder av blomkorgar.

Några följearter var hästhov, åkertistel, väg-tistel, åkerfräken, ängshaverrot, rödkörvel, knyl-havre, kvickrot, rödsvingel, storven, rosendun-ört, rörflen (Tussilago farfara, Cirsium arvense, C. vulgare, Equisetum arvense, Tragopogon pratensis, Torilis japonica, Arrhenatherum elatius, Elytrigia repens, Festuca rubra, Agrostis gigantea, Epilobium hirsutum, Phalaris arundinacea).

Brunkrissla åter i Sverige

Figur 1. Brunkrisslan är reslig, de flesta individerna på den nyupptäckta lokalen är cirka 80 cm höga. Foto: Erling Jirle. The Inula conyzae plants on the newly discovered locality in SW Skåne stand about 80 cm tall.

BRUNKRISSLA


Sedan växten fotograferats vadade vi tillbaka till ”fastlandet” och sökte i den närmaste omgiv-ningen. I ett område som låg i träda cirka fem-tio meter från huvudbeståndet växte ytterligare åtta exemplar varav tre var döda, troligen på grund av översvämningen. Dessa åtta exemplar växte i ett område där stånds Senecio jacobaea var dominerande följeart.

En närmare beskrivning av växtplatsens läge är av hänsyn till markägaren inte aktuell, men markägaren är intresserad av fyndet och kom-mer att ta hänsyn till växten i framtiden. Jord-vallen anlades enligt markägaren 1993. Materia-let är organogent med rikt innehåll av snäckskal från ett kärr som dikades ut i mitten av 1960-talet samt av underliggande varviga leror.

Beståndets individantal och plantornas storlek samt att det är två delbestånd indikerar att brunkrisslan har funnits på lokalen i flera år. Fröproduktionen på lokalen är riklig. Fram-tiden för brunkrisslan på vallen verkar således hoppfull. Däremot kan nog igenväxning hota de plantor som växer i det trädade området.

Vårt belägg har lämnats till herbariet i Lund (LD).

UtbredningEnligt Pedersen (1961) når brunkrisslan till Medelhavsområdet i söder och till Krim och Kaukasus i öster. Nordgränsen går över Polen till centrala Tyskland. Den är lokalt vanlig i Storbritannien och Frankrike. Pedersen anger att

Figur 2. Det nyupptäckta brunkrissle-beståndet står i en slänt ovanför en liten damm i Vellinge kommun. Marken är kalkrik, väldränerad och kustnära, ideal-biotopen för arten.

Brunkrisslans blomkorgar har typiska violettspetsade inre holkfjäll och yttre holkfjäll som är finhåriga och har utböjd spets. Strålblommor hittar man bara i enstaka korgar, och då bara som knappt utstickande och trekluvna. Därav det äldre namnet tretungkrissla. Foto: Erling Jirle.The newly discovered stand of Inula conyzae on a slope above a small pond in Vellinge, southwestern Skåne.

The capitula have violet-tipped inner bracts, and pubescent outer bracts. The short, three-cleft ligules are only rarely seen.

SVENSSON m.fl.


arten saknas i norra Tyskland men har utpost-lokaler på Rügen och i Danmark.

I Norge är brunkrisslan funnen som tillfäl-lig i Oslo 1903, troligen inkommen med barlast (Lid & Lid 2005).

SpridningsteorierVi tror i första hand att brunkrisslan har nått Vellingelokalen genom långspridning. Därför har vi mätt avståndet till alla andra kända fyndloka-ler i Östersjöområdet. Medelavståndet från alla gamla och nya lokaler i Sverige, Danmark och på Rügen i Tyskland är 141 km. Från de aktuella växtlokalerna är medelavståndet 108 km.

En annan möjlighet är att frön förts hit av flyttfåglar. Området är under flyttningen livligt frekventerat av olika arter gäss. Man skulle kunna tänka sig att gässen bär med sig frön på våren på väg mot sina häckningsplatser. Brunkrisslan är relativt vanlig i England och Wales (Stace 1997) och förekommer även i Hol-land. Gässens flyttväg går från Västeuropa över Danmark, Skåne och vidare uppåt mot Öland och Gotland, men även via Bornholm och Rügen samt vidare åt nordost.

Detta är en spridningsväg som man tänkt sig att kotula Cotula coronopifolia har nyttjat för att på senare tid kolonisera nordöstra Skåne, västra Blekinge och västra Gotland (Fröberg 2006, Petersson & Ingmansson 2007, Tyler 2007). Ännu en möjlig spridningsväg kan vara via tåg eller bil.

De flesta danska lokaler är belägna i kustnära branter med småträd och buskar där brunkriss-lan ingår som brynväxt. I dessa branter är en naturlig omrörning av marken i form av ras eller jordskred ganska vanliga, och kanske en bidra-gande orsak till att brunkrisslan kan etablera sig. Den aktuella svenska lokalen liksom den tidi-gare i Sibbarp har mer karaktär av ruderatlokal. Men ett omrört markskikt orsakat av grävnings-arbete kan vara en orsak till att arten kunnat etablera sig även på dessa lokaler.

HistorikLitteraturuppgifterDet första publicerade svenska fyndet är Grön-vall (1859), som skriver: ”Denna växt är funnen vid Trolleberg nära Lund av Stud. C. O. Lindh. Visserligen anträffades endast 1 ex.; men jag har trott mig böra fästa uppmärksamheten på den-samma, i den tanken, att detta möjligen skulle kunna leda till dess vidare efterspanande”. Lite mera detaljerade uppgifter finns hos Areschoug (1866): ”sparsamt på en pilvall nära Trolleberg vid Lund” och Lilja (1870): ”torra ställen, hagar, wallar, sällsynt, Trolleberg kring diken wid första wallen åt höger wid Lommawägen (först funnen af stud. C.O. Lindh)”. Senare med-delade Areschoug (1881): ”är numera genom lokalens upprödjande utrotad vid Trolleberg, men kan möjligen återfinnas på andra ställen i samma trakt.” – Våra eftersökningar vid Trolle-

Figur 3. Lokaler för brun-krissla i södra Östersjö-området. •: aktuella lokaler,

°: utgångna lokaler.1 Vosnæs, 2 Skablund, 3 Sprams-huse, 4 Fyns Hoved, 5 Mejlø, 6 Vejlø, 7 Røsnæs, 8 Asnæs, 9 Lyngby, 10 Köpenhamn, 11 Assens, 12 Lehnskov, 13 Avedøre, 14 Amager, 15 Bornholm, 16 Lund, 17 Trol-leberg, 18 Sibbarp, 19 Limhamn, 20 Vellinge, 21 Rügen.All known localities of Inula conyzae in the southern Bal-tic Sea region. No. 20 is the new locality in SW Skåne.

BRUNKRISSLA


berg i augusti 2007 gav som väntat negativt resultat.

Helge Rickman (1974) hittade 1965 två exemplar av brunkrissla på en nyuppkastad jordvall i Sibbarp, sydvästra Malmö. Då fyndet publicerades hade växten funnits i nio år på lokalen med få individ. Rickman tänkte sig att frö kommit in från Själland. Ett exemplar läm-nades till Botaniska trädgården i Lund 1967 för odling, men dess vidare öde är okänt. Dessutom odlade han den i sin trädgård i Limhamn. Vi besökte Sibbarp den 14 augusti 2007 för att som många före oss konstatera att brunkrisslan inte gick att återfinna.

HerbarieuppgifterEnligt Hylander (1970) skulle första fyndet i Sverige vara av C. O Lindh 1858, taget i Trolle-berg och publicerat av Grönvall 1859. I herba-rierna ligger dock material taget av Goës (LD 1 ark 1848, S 2 ark 1848, GB 1 ark 1848, UPS 3 ark 1848, 1 ark 1850 (?) och ett utan årtal). Uppenbarligen har Goës samlat brunkrissla för första gången i Trolleberg hela tio år tidigare än vad som förut publicerats.

Det vi får fram från herbarieuppgifterna är att brunkrissla samlades första gången i Trolleberg 1848 och att det sista belägget togs 1881, alltså under en period på 33 år. Antalet belägg som vi känner till från Trolleberg är 40 stycken.

Totalt torde betydligt mer ha samlats. Miss-tanken att insamling på lokalen bidrog till artens försvinnande kan ha fog för sig. Att note-ra är att Areschoug (1881) skriver att brunkriss-lan är försvunnen, men trots detta samlar G. von Cedervall den på Trollebergslokalen samma år.

Intressant är att det ligger ett ark i LD av brunkrissla från Lunds botaniska trädgård sam-lat 1813. Dessutom skriver Zetterstedt (1838) att brunkrissla odlas i Lunds botaniska trädgård.

Danska och nordtyska lokalerPedersen (1990) skriver om ett mystiskt fynd som gjordes på en bakgård vid Nørre-port i Köpenhamn. Där växer ett bestånd av

brunkrissla sedan tio år på en bakgård som aldrig nås av solens strålar. Rune Svensson såg beståndet i september 1993. Eftersom arten odlas i den danska avdelningen i Botaniska trädgården i närheten låter ursprunget hölja sig i dunkel.

Övriga nutida förekomster i Danmark uppges vara som följer: Asnæs och Røsnæs på Själland, Fyns Hoved, Mejlø och Vejlø på Fyn, Vosnæs Pynt norr om Århus, Skablund vid Horsens fjord, Spramshuse vid Aabenraa Fjord, samt på norra Bornholm där den troligen är försvunnen.

I Mossberg & Stenberg (2003) finns fyra aktuella prickar för brunkrissla i Danmark. Vi har tolkat dessa som följer: Jylland: Vosnaes pynt och Skablund Skov. Fyn: Fyns Hoved. Själ-land: Røsnæs. På Røsnæslokalen sågs den av Rune Svensson och Erling Jirle i augusti 1993.

Den enda nordtyska lokal vi har kunnat identifiera är Sassnitz på Rügen. Därifrån har den varit känd åtminstone sedan 1869. Marsson (1869) skriver ”Bis jetzt nur auf Rügen an den hohen Ufern bei Crampas und Sassnitz, zuerst von Tesch gefunden”. Crampas är byn som senare inkorporerades med fiskehamnen Sassnitz och därefter blev stad 1906. Kritbranterna nord-väst och norr om staden är, förmodar vi, aktuell lokal.

Vi hoppas på fröspridningBrunkrisslans framtid i Skåne är inte tryggad. Antalet är litet: 35 exemplar 2007. Vår förhopp-ning är att insamling och störningar i form av nedtrampning och annat slitage inte ska ske. Därför avslöjar vi inte den exakta lokalen. Efter-som lokalen är belägen i det skånska jordbruks-landskapet, svårfunnen och ganska isolerad, anser vi att en fredning av lokalen är onödig.

Förhoppningen är att brunkrisslan ska kunna frösprida sig till ytterligare lokaler och kanske etablera fler livskraftiga bestånd i Skåne, ett trevligt återtåg på Skandinaviska halvön, som vi hoppas blir beständigt. Dess förmåga att hålla sig kvar på etablerade lokaler i många år är ju framför allt bekräftad genom förekomsten vid Fyns Hoved i Danmark där den är känd sedan 1837, således i minst 170 år.

SVENSSON m.fl.


• Stort tack till alla som har bidragit med infor-mation och uppgifter som har gjort det möjligt för oss att skriva denna artikel.

Citerad litteratur Areschoug, F. W. C. 1866. Skånes flora. – Gleerup,

Lund.Areschoug, F. W. C. 1881. Skånes flora, 2:a uppl.

– Gleerup, Lund.Fröberg, L. 2006. Blekinges flora. – SBF-förlaget,

Uppsala.Grönvall, T. A. L. 1859. Några anteckningar till Skå-

nes flora. Akademisk afhandling, Lunds universi-tet. – Cronholm, Malmö.

Hylander, N. 1970. Prima loca plantarium vascula-rium Sueciae. – Suppl. Svensk Bot. Tidskr. 64.

Lid, J & Lid, D. T. 2005. Norsk flora. – Norske Sam-laget, Oslo.

Lilja, N. 1870. Skånes flora. – Hierta, Stockholm.Marsson, Th. Fr. 1869. Flora von Neu-Vorpommern

und den Inseln Rügen und Usedom. – Engel-mann, Leipzig.

Mossberg, B. & Stenberg, L. 2003. Den nya nordiska floran. – Wahlström & Widstrand, Stockholm.

Pedersen, A. 1961. Kurvblomsternes udbredelse i Danmark (ekskl. Hieraceum og Taraxacum).

– Bot. tidskr. 57: Hefte 2 og 3.Pedersen, A. 1990. Floristiske meddelelser. – Urt 14:

11.Petersson, J. & Ingmansson, G. 2007. Gotlands

flora – en guide. – Gotlands Botaniska Förening, Visby.

Rickman, H. 1974. Skall Inula conyza DC vinna fotfäste i den skånska floran? – LBF Medlemsblad [1974](2): 8.

Stace, C. 1997. New flora of the British Isles. – Cam-bridge Univ. Press, Cambridge.

Tyler, T., Olsson, K.-A., Johansson, H. & Sones-son, M. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. – Lunds Botaniska Förening, Lund.

Zetterstedt, J. W. 1838. Conspectus plantarum in Horto Botanico et plantatione universitatis Lundensis præcipue annis 1834–1837 obviarum. – Berling, Lund.

ABSTRACTSvensson, R., Jirle, E. & Andersson, N.-A. 2008. Brunkrissla åter i Sverige. [Inula conyzae rediscovered in Sweden.] – Svensk Bot. Tidskr. 102: 130–134. Uppsala. ISSN 0039-646X.Inula conyzae was discovered in Vellinge, southwest-ern Skåne in July 2007. Twenty-seven plants were found along a slope leading down to a small pond,

and eight more individuals were discovered on a field nearby. The population seems to be several years old, and will hopefully expand. This is the first record of I. conyzae in Sweden since 1974. We dis-cuss possible ways of immigration from neighbour-ing countries. All localities in Sweden, Denmark and northernmost Germany are marked on a map. The average distance from recent localities to the Vel-linge site is 108 kilometres.

Rune Svensson arbetar som trädgårdsmästare i botaniska trädgården, Lunds universitet. För-utom att påta i den egna trädgården är fältbotanik den huvudsakliga hobbyn. Ett genuint ölintresse ej att förglömma.

Adress: Skälshög 461, 225 91 LundE-post: [email protected]

Erling Jirle arbetar som forskningsingenjör vid Lunds universitet. Han forskar på feromoner hos insekter. Fritidsintressen är botanik, ornitologi, öl- och vinprovning och webbsidesnickrande.

Adress: Måsvägen 10 B, 227 33 LundE-post: [email protected]

Nils-Arvid Andersson är näringslivschef, turistchef och EU-samordnare i Vel-linge kommun. Han arbe-tar mestadels med utveck-lingsprojekt inom olika EU-program. Mykologi, matlagning och fotografe-

ring är några av Nils-Arvids fritidsintressen.Adress: Västra Grevie 91-14, 235 94 Vellinge E-post: [email protected]


Landhöjningen och det kalkrika underlaget ger förutsättningar för en rik och särpräglad flora i och kring Lövstabukten i norra Uppland. Två kännare av området berättar.

SVANTE VON STROKIRCH & KERSTIN WALLSTRÖM

Efter flera års studier av floran längs Upp-landskusten kan vi inte undgå att fascine-ras av den botaniska rikedom som råder

inom ett så begränsat område som Lövstabukten. Här finner man flertalet av de växter som man kan förvänta sig att hitta även längs andra delar av Upplandskusten, men också många arter med mer speciella krav på sin livsmiljö. Vi vill med denna artikel lyfta fram de botaniska värden som finns i Lövstabuktens olika naturmiljöer, från de inre skyddade områdena till de yttre vindpinade skären. Tyngdpunkten är lagd på strändernas och bottnarnas flora.

Lövstabukten (figur 1 & 2) är belägen i den låglänta delen av norra Uppland, enligt Alm-quist (1929) ”utan tvivel en av de plattaste i Sverige”. I denna havsbukt skapar den låga topo-

grafin breda stränder och grunda vatten längs en flikig fastlandskust och i en tät, inre skärgård. Mot Bottenhavet i norr blir skärgården allt gle-sare och vattnen når djup på dryga 15 meter.

Landhöjningen är här cirka sex centimeter på tio år och har en tydlig inverkan på landskapet. Under relativt kort tid, inom en generation, kan man se förändringar till följd av landhöjningen genom att stenar och kobbar växer upp ur havet, genom en gradvis förskjutning utåt av strand-linjen och av att sunden mellan öar och skär med tiden blir allt grundare. Landhöjningen ger på detta sätt upphov till ett unikt, föränderligt landskap med en fortgående avgränsning av grunda vattenområden från havet utanför, vilket leder till en successiv nybildning av kustnära sjöar och rika våtmarker.

Förutom en låg profil kännetecknas Lövsta-buktens kustlandskap av en rikedom av block och stenar som på sina håll gör landskapet svår-tillgängligt både på land och till sjöss. Bland blocken och stenarna finns inslag av hällmarker och låga moränstränder med övervägande kalk-rik jordmån. Under vattenytan har sediment

Botanisk mångfald i Lövstabukten

Figur 1. Den inre, täta skärgården i Lövstabukten, sedd från sydost. Lötfjärden med Strömaråns myn-ningsområde i förgrunden. Foto: Bergslagsbild AB.The inner part of the bay of Lövstabukten is very rich in small islands.

STROKIRCH & WALLSTRÖM


med olika egenskaper ansamlats mellan ojämn-heterna på botten. Bottensedimentets beskaf-fenhet varierar mycket i olika delar av Lövsta-bukten, från näringsrik lös gyttja i de grunda, skyddade vikarna till fast sand mellan stenar och klippor i de yttre, vågexponerade delarna av kusten.

Förhållandena i vattenmiljön förändras allt-eftersom skärgården glesnar och kontakten med Bottenhavet ökar. Salthalten ökar från ca 3 pro-mille i de inre områdena till 4–5 promille i de yttre. Vattnets näringsnivå (kväve och fosfor) är naturligt hög i de täta och grunda inre delarna av skärgården och avtar mot de låga nivåer som normalt råder i öppna områden av Bottenhavet (Wallström 1999). De två större vattendrag som mynnar i de inre delarna av Lövstabukten, Tämnarån och Strömarån (medelvattenföring 10 respektive 1,1 kubikmeter per sekund; Brun-berg och Blomqvist 1998), har viss betydelse för gradienterna i salthalt och näringsnivå, då de förutom tillförseln av sötvatten även bidrar med landbaserad näring från sina avrinningsområden.

Kusten och skärgården har nyttjats av män-niskan vartefter landet stigit ur havet, vilket också satt sin prägel på naturmiljön i Lövsta-bukten. Rester av fiskestugor och kokerier på öarna i yttre havsbandet vittnar om ett aktivt fiske långt in på 1900-talet, men som idag är begränsat till ett fåtal fiskarfamiljer och fri-

tidsfiske. Förutom fiske försörjde sig skärgårds-befolkningen även på jordbruk och nyttjade strandängar och öar för bete och slåtter. I dag finns områden med fast boende och fritids-bebyggelse både längs fastlandskusten och på öarna. Påverkan av människan är dock relativt begränsad och i Lövstabukten finner man också till synes helt opåverkade naturmiljöer.

Sammanfattningsvis består Lövstabukten av dynamiska och mångskiftande naturmiljöer både på land och i vattnet vilka utgör grund för såväl en naturligt utvecklad som en kulturpåver-kad flora.

Miljöer och växter på stränder och öarKlippstränderLövstabukten är i det stora hela täckt av kalk-haltig morän. Egentliga klippstränder förekom-mer bara längst ut i bukten; på den norra Håll-näskusten i öster, på Själgrund i väster och på några få av de yttre skären där emellan. Dessa stränder är i regel utsatta för hårda, nordliga stormar, där vågorna kan byggas upp ända från Haparanda. Här är växtligheten naturligtvis sparsam. I stänkzonen är det nästan bara salt-gräs Puccinellia capillaris, krypnarv Sagina procumbens och saltnarv Spergularia salina som kan hålla sig kvar i sprickorna. Högre upp, där inte allt vittringsgrus spolats bort och där det kan vara lite fågelgödslat, blir floran något rikare.

Karlholms-bruk

Tämnarån

Nöttbohavet

Karlholms-fjärden

Sörfjärden

Stora ochLilla Skrakören

Kniven

Själgrund

Gårdskär ●

●

● Fagerviken

Sikhjälmahamn

Olsgrundet

Klubbholmen

Flatgrund

TorkelnLötfjärden

Strömarån

KungsgrundBoholmenLedskär

●

Figur 2. Lövstabukten ligger i nordli-gaste Uppland. Grundkarta: © Lantmäteri-verket. Medgivande 071306.The bay of Lövstabukten is situated in the northernmost part of the province of Uppland in the southern Bothnian Sea.

LÖVSTABUKTEN


Där kan sprickorna vara fyllda med strandglim Silene uniflora spp. uniflora (figur 3), kustbal-dersbrå Tripleurospermum maritimum och vanlig kärleksört Hylotelephium telephium ssp. maximum.

De öppna hällkaren härbärgerar ofta platt-bladig igelknopp Sparganium angustifolium, och de igenväxta hällkaren ofta sumpstarr Carex magellanica ssp. irrigua. På några sådana minia-tyrmossar har vi också funnit hönsbär Cornus suecica. I skrevor och svackor, där stenar och annat löst material samlats, dyker en rik strand-flora upp. Där kan vi notera rörsvingel Festuca arundinacea, strandkvanne Angelica archangelica ssp. litoralis, fackelblomster Lythrum salicaria, strandvänderot Valeriana sambucifolia ssp. salina, kråkvicker Vicia cracca, strandveronika Veronica longifolia, vejde Isatis tinctoria och strandloka Ligusticum scothicum i sin märkliga Bottenhavs-förekomst. Från de första exemplaren av strand-loka som uppmärksammades 1943 i norra Gäst-rikland har arten blivit mer allmänt spridd längs svenska bottenhavskusten från Örnsköldsvik i norr till Ålands hav i söder (Cedergren-Gelting 1993).

I driftvallar på de yttre skären har vi gjort fynd av de i Uppland sällsynta havsstrandsväx-terna marviol Cakile maritima och strandkål Crambe maritima. Strandkål har här sin nordli-gaste förekomst på Sveriges östkust.

MoränöarPå moränöar är stränderna i utsatta lägen väl ursvallade och det har bildats stenstränder. Där är växtligheten gles och stryktåliga arter som gultåtel Deschampsia bottnica, rörsvingel, strandfloka, strandråg Leymus arenarius och renfana Tanacetum vulgare klamrar sig fast mel-lan stenarna. Där sand går ner mot exponerade stränder växer ofta östersjötåg Juncus arcticus spp. balticus.

På andra öar där stenmaterialet har bil-dat klapperfält består växtligheten i de nedre delarna av lavar som kartlav Rhizocarpon geographicum och gråstenslav Aspicilia cinerea. När landhöjningen lyft fältet högre och lite vitt-ringsmaterial har bildats mellan stenarna, kan torktåliga växter som gul fetknopp Sedum acre, gråfibbla Pilosella officinarum och flockfibblor Hieracium sect. Hieracioides etablera sig. Allra längst upp kan glesa martallar växa.

I mer skyddade lägen bildas på moränöar lik-som på fastlandet strandängar.

Naturliga strandängarPå svagt sluttande morän sker genom landhöj-ningen en fortlöpande nybildning av strand-ängar som hålls öppna av isens påverkan och i någon mån av gässens betande. Närmast vattnet och strax under och över medelvatten-linjen, på något sandigt och grusigt sediment

Figur 3. Strandglim i de nordliga, karga delarna av Lövstabuktens fastlandskust. I bakgrunden skymtar Kapplasse naturreservat. Foto: Svante von Strokirch.Silene uniflora spp. uniflora is com-mon in rock crevices close to the shoreline.



mellan klappersten, finner man salttåliga växter som saltnarv, salttåg Juncus gerardii, gulkämpar Plantago maritima, havssälting Triglochin maritima, strandkrypa Glaux maritima, brådmålla Atriplex longipes ssp. praecox, spjutmålla A. prostrata, gultåtel, kustgroblad Plantago major ssp. winteri och strandaster Tripolium vulgare.

Där sedimentet är mer organogent växer havssäv Schoenoplectus maritimus och blåsäv S. tabernaemontani kring medelvattenlinjen och i vattenspegeln innanför dessa sävar växer ofta bunge Samolus valerandi. Längre upp tätnar växttäcket snabbt med hjälp av agnsäv Eleocharis uniglumis, krypven Agrostis stolonifera, segstarr Carex extensa och liten ärtstarr C. viridula var. pulchella, för att till slut presentera en vågtålig och artrik strandäng.

Blomprakten på dessa ängar kan tidvis vara iögonenfallande. På försommaren är en låg-vuxen form av ängsnycklar Dactylorhiza incarnata (Jonsell 1982) mest påtaglig, men man kan också finna arter som klapperstarr Carex glareosa, norskstarr C. mackenziei och östersjömaskros Taraxacum balticum.

Allt eftersom sommaren framskrider ökar art-antalet och man kan få se ormtunga Ophioglossum vulgatum, rödsvingel Festuca rubra, strand-rödtoppa Odontites litoralis, strätta Angelica sylvestris, kustarun Centaurium littorale, gåsört

Argentina anserina, gulsporre Linaria vulgaris, klapperögontröst Euphrasia frigida var. baltica, grå ögontröst E. nemorosa, höstskallra Rhinanthus serotinus ssp. serotinus, slåtterblomma Parnassia palustris, klappermolke Sonchus arvensis var. maritimus, rödklint Centaurea jacea och höstfibbla Leontodon autumnalis.

På hösten sprider strandmyntan Mentha aquatica ssp. litoralis sin doft över stränderna och allra sist dyker sumpgentianan Gentianella uliginosa upp.

I vikar och inbuktningar på stranden där det samlas relativt mycket organiskt material slår gärna en vassbård rot. Innanför denna bård blir strandängen frodig. I de yttre blötare partierna på en matta av krypven trivs vattenmåra Galium palustre, kabbleka Caltha palustris, strandlysing Lysimachia vulgaris, sumpförgätmigej Myosotis laxa ssp. caespitosa, kärrsilja Peucedanum palustre och svärdslilja Iris pseudacorus utmärkt. Högre upp ses stora bestånd av strandmyskgräs Hierochloë odorata ssp. baltica.

Längre in mot land där kalkhaltigt grund-vatten strömmar ut, bildas ofta växtsamhällen som närmast kan liknas vid kalkkärr, med slåt-terblomma, storvuxna ängsnycklar, kärrknipprot Epipactis palustris och kärrvial Lathyrus palustris. På några platser är källutflödet så stort att det uppkommer vackra mattor av källört Montia fontana.

Figur 4. Smalfjällig strandmaskros från en betad strandäng i Lövsta-buktens södra del. Foto: Svante von Strokirch.Taraxacum egregium, a red-listed spe-cies (EN), can be found on grazed seashore meadows.

LÖVSTABUKTEN


Betade strandängarI söder har flacka och vida strandängar bildats på svämsand där Västlandsåsen mynnar i buk-ten. Havets vattenståndsväxlingar, vilka lägst varit 83 cm under och högst 144 cm över medel-vattenstånd under den senaste tioårsperioden (SMHI 2007), gör att strandlinjen här förflyttar sig en sex-, sjuhundra meter mellan hög- och lågvatten. Dessa ängar har vid Kungsgrund, Ledskär och Boholmen kontinuerligt betats sedan de steg ur havet. Högre upp har de suc-cessivt tagits i bruk som åkermark.

Vid sidan av många arter vi fann på de natur-liga strandängarna finns här naturligtvis också en betesgynnad flora. Grässvålen domineras här av smågröe Poa pratensis ssp. irrigata, madrör Calamagrostis stricta, stagg Nardus stricta, knä-gräs Danthonia decumbens och rödsvingel. En tuktad plattstarr Carex disticha och krypvide Salix repens tar, jämte hundstarr Carex nigra och vitklöver Trifolium repens också stor plats. Där har även smultronklöver Trifolium fragiferum några av sina nordligaste svenska lokaler. Om våren finner man på dessa ängar vid sidan av den lite allmännare östersjömaskrosen även exklusivare maskrosor som strandmaskros

Figur 5. Utbredda strandäng-ar vid Ledskär, Lövstabuk-ten, med typiska saltfrätor i förgrunden. Foto: Svante von Strokirch.Large seashore meadows are common around Lövsta-bukten.

Figur 6. I Ledskärsängarnas saltfrätor växer salt-tåliga växter som saltnarv, saltgräs och glasört. Foto: Svante von Strokirch.In the most saline parts of the meadow Salicornia europaea can be found at its only locality in Uppland.



Taraxacum suecicum, saffransmaskros T. crocinum, smalfjällig strandmaskros T. egregium (figur 4) och liten kärrmaskros T. litorale, av vilka de tre senare är förda till rödlistan (tabell 2). På och i anslutning till de betade strandäng-arna finner man även rödlistade arter som fält-gentiana Gentianella campestris och toppjungfru-lin Polygala comosa.

I grunda svackor har salt ackumulerats genom brackvattnets indunstning efter högvatten i så kallade saltfrätor (figur 5). Här kan bara de mest salttåliga växterna som saltnarv, gulkämpar och saltgräs överleva. I några sådana saltfrätor på Ledskärsängarna växer glasört Salicornia europaea på sin enda uppländska lokal (figur 6).

För en mer detaljerad beskrivning av vege-tationen på ängarna i Ledskärsområdet och i omgivande marker hänvisar vi till Lennartsson och Vessby (1996)

PrimärskogarOvanför strandängarna där isens verkan upp-hört, tar havtorn Hippophaë rhamnoides vid, tätt följd av klibbalen Alnus glutinosa. Dessas kvävefixering och de driftvallar som högvatt-nen lämnat här skapar en mycket näringsrik jord, där stora bestånd hampflockel Eupatorium cannabinum och krissla Inula salicina tar plats i brynen. Blåhallon Rubus caesius, lövbinda Fallopia dumetorum och stenfrö Lithospermum officinale kan man också få se här. Längre in mot land blir högörtsfloran lite glesare med älggräs

Filipendula ulmaria, humleblomster Geum rivale, rödblära Silene dioica, stinksyska Stachys sylvatica, storrams Polygonatum multiflorum och höga gräs som knylhavre Arrhenatherum elatius, lun-delm Elymus caninus och lundskafting Brachypodium sylvaticum. Ytterligare längre in blandas alskogen upp med ask Fraxinus excelsior och lönn Acer platanoides och vi får mer buskar som måbär Ribes alpinum, olvon Viburnum opulus och skogstry Lonicera xylosteum. Markfloran blir nu lägre med gräs som lundgröe Poa nemoralis, bergslok Melica nutans och man finner lundarter som smånunneört Corydalis intermedia, desme-knopp Adoxa moschatellina, blåsippa Hepatica nobilis, myskmadra Galium odoratum, sårläka Sanicula europaea, lundsmörblomma Ranunculus elatior, nästrot Neottia nidusavis och skogs-knipprot Epipactis helleborine.

Där det för 150 år sedan fanns grunda havs-vikar och sund, kan det idag ha vuxit upp vack-ra strandlundar med ett trädskikt av ask och lönn. Häri frodas brännässla Urtica dioica, älg-gräs och stora bestånd av lundskafting, vari en mängd stora och praktfulla lundkardborrar Arctium nemorosum sticker upp. I en sådan strand-lund på ön Torkeln domineras högörtsskiktet på flera hektar av hässleklocka Campanula latifolia.

Längre upp, där moränen är mer ursvallad, tar barrblandskogen över. Utsatt som den är för nordliga stormar, innehåller den mycket död ved. På vissa öar, exempelvis på Olsgrundet där skogsbruk inte har bedrivits, kan man följa hela

Figur 7. I Tämnaråns utloppsområde utbreder sig frodiga vassbestånd. Foto: Svante von Strokirch.At the mouth of the river Tämnarån extensive stands of Phragmites australis occur.

LÖVSTABUKTEN


successionen från havsbotten till barrurskog. På andra öar som Lilla och Stora Skrakören ser man tydliga spår av bete med kvarstående enar Juniperus communis, getapel Rhamnus cathartica och här och var korskovall Melampyrum cristatum.

ÅmynningarnaI den inre sydöstra delen där Strömarån har sitt mynningsområde, är svämsanden som härstam-mar från Västlandsåsen uppblandad med orga-nogent sediment. Här har vi funnit ävjebrodd Limosella aquatica och rikligt med dvärgsäv Eleocharis parvula. Den senare förekommer lite var-stans på stränder och grunda bottnar i bukten.

I Tämnaråns utlopp har det bildats ett delta som domineras av bladvass Phragmites australis med inslag av smalkaveldun Typha angustifolia, vilka binder upp mycket av den näring som ån bär med sig (figur 7).

Miljöer och växter i flador och fjärdarI följande beskrivning av bottenvegetationen har endast växter som lever på sediment beaktats (tabell 1). Utöver dessa utgör alger på klippor, block och stenar en stor del av bottenvegetatio-nen, särskilt i de yttre exponerade områdena.

Från flada till kärr Fastlandets och öarnas strandlinjer bildar en mångfald av grunda, mer eller mindre avgrän-sade vikar, så kallade flador, vars botten avgrän-sas med ett eller flera tröskelområden mot havet. Genom en gradvis avsnörning från havet till följd av landhöjningen utvecklar dessa flador karakteristiska stadier: förstadium till flada, flada, gloflada och glo (Munsterhjelm 1997), vilka så småningom övergår i kärr. Förstadiet till en flada har en relativt djupt belägen tröskel vilken med tiden blir allt mer ytnära i flada- och senare i glofladastadiet. Minskningen i tröskel-djup medför ett gradvis minskat vattenutbyte med havet och i glostadiet är kontakten med havet bruten varvid fladan har övergått till en sjö. Denna naturliga utveckling störs om man fördjupar tröskelområdet, vilket ofta sker i farle-der in till bryggor och båthus. Längs den västra

kusten från Nöttbohavet och norrut finns dock ett flertal mer eller mindre opåverkade flador som befinner sig i olika utvecklingsstadier vilka utgör en värdefull potential för en framtida naturlig landhöjningsutveckling.

Även mellan öarna sker en successiv isolering av vattenområden. Detta är speciellt framträ-dande i den grunda inre skärgården av Lövsta-bukten där öarna på sina ställen ligger så tätt att nya vikar och sjöar håller på att bildas genom uppgrundning av sunden mellan öarna.

Bottenvegetationens artsammansättning och utbredning förändras allt eftersom fladorna förändras. I fladornas förstadier utvecklas först en sparsam vegetation i de delar där ljuset når

Tabell 1. Kransalger och kärlväxter på mjukbotten i LövstabuktenStoneworts and vascular plants occurring on soft bottoms in Lövstabukten.

KransalgerBorststräfse Chara asperaGrönsträfse C. balticaHårsträfse C. canescensTuvsträfse C. connivensSkörsträfse C. globularisMellanträfse C. intermediaRödsträfse C. tomentosaPapillsträfse C. virgataHavsrufse Tolypella nidifica KärlväxterHöstlånke Callitriche hermaphroditicaHornsärv Ceratophyllum demersumDvärgsäv Eleocharis parvulaHästsvans Hippuris vulgarisHårslinga Myriophyllum alterniflorumKnoppslinga M. sibiricumAxslinga M. spicatumKransslinga M. verticillatumHavsnajas Najas marinaTrådnate Potamogeton filiformisBorstnate P. pectinatusÅlnate P. perfoliatusSpädnate P. pusillusVitstjälksmöja Ranunculus peltatus var. baudotiiHjulmöja R. circinatusStorsärv Zannichellia palustris var. majorSkaftsärv Z. palustris var. pedicellataSmåsärv Z. palustris var. repens



ner till botten, ofta med glesa bestånd av ålnate Potamogeton perfoliatus. Med vikarnas successiva uppgrundning och isolering från havet tätnar växtligheten.

I det utvecklade fladastadiet är vegetatio-nen som regel frodig med utbredd och i vissa områden ensartad vegetation av en eller fler relativt storvuxna arter såsom rödsträfse Chara tomentosa, borststräfse C. aspera, havsnajas Najas marina och borstnate Potamogeton pectinatus (figur 8). Vattnet i opåverkade och naturligt utvecklade flador är ofta kristallklart till följd av växtlighetens effektiva näringsupptag och av att växttäcket hindrar det lösa sedimentet från att grumlas upp.

Artsammansättningen i glofladastadiet, där vattenutbytet med havet blivit allt mer begränsat, är densamma som i fladorna, men växttäcket är ofta glesare och växterna generellt i sämre kondition än i fladastadiet. Andelen kransalger är relativt stor och förutom nämnda arter intar även grönsträfse Chara baltica på sina ställen en ökande andel. De kransalger som växer i glofla-dorna längs kusten är vanligen svagt kalkinkrus-terade, till skillnad mot de kransalger som lever i mer öppen kontakt med havet. Algernas kalkinkrustering kan vara en effekt av att glo-fladorna med tiden får en allt större påverkan av sötvattenstillrinning från land och därmed av strändernas kalkrika jordmån.

Följande stadium, glosjöar, är relativt ovanligt i Lövstabukten. Typiska glosjöar finner man dock på några av de större öarna, bland annat på Flatgrund och Olsgrundet. I dessa utgör kransalger ett karakteristiskt inslag i bottnarnas vegetation, med mellansträfse Chara intermedia och skörsträfse C. globularis på Flatgrund samt grön- och rödsträfse på Olsgrundet. Längs Lövstabuktens kantområden är glosjöarna få, men några snart helt igenväxta vattenspeglar kan bland annat påträffas i de låga områdena väster om bukten (figur 9). I och med att botten-vegetationen försvinner övergår glosjöarna så småningom i rika kalkkärr vilka ofta domineras av axag Schoenus ferrugineus. I dessa kalkkärr kan man också finna sällsynta arter som gul-yxne Liparis loeselii och knottblomster Microstylis monophyllos (tabell 2).

Fjärdar och vikarI den inre täta skärgården i söder samt i den relativt stora Karlholmsfjärden i Lövstabuktens sydvästra del, består bottnarna huvudsakligen av tjocka lager av finsediment. Liksom i fladorna är kransalger såsom röd- och borststräfse vanliga här, samt havsnajas, borstnate och slingor av släktet Myriophyllum. I områden med begrän-sad vattenomsättning är tillgången på näring tidvis hög vilket bland annat antyds av att stora mängder löst liggande trådalger täcker botten-

Figur 8. Borstnate bildar täta undervattensbestånd i många grunda vikar av Lövstabukten. Foto: Kerstin Wallström.Potamogeton pectinatus forms dense stands in many shallow coves of Lövstbukten.

LÖVSTABUKTEN


vegetationen (Wallström och Persson 1999). En utbredd förekomst av kringflytande hornsärv Ceratophyllum demersum är ytterligare ett tecken på goda näringsförhållanden i de inre områdena.

Grunda strandnära bottnar där det samlas mjukt finsediment mellan block och stenar hyser mer lågvuxna arter såsom dvärgsäv, trådnate Potamogeton filiformis, spädnate P. pusillus och kransalgen havsrufse Tolypella nidifica.

Två långgrunda fjärdar med relativt fasta bottensediment, Lötfjärden i söder och Sörfjär-den i väster, förtjänar ett särskilt omnämnande på grund av sina imponerande täta och utbredda kransalgsängar. Dessa domineras i båda fjär-darna av borststräfse (figur 10) och har inslag av hårsträfse Chara canescens i kantområdena. I Lötfjärden finner man grönsträfse och rödsträfse på något större djup och i Sörfjärden förekom-mer papillsträfse C. virgata och skörsträfse i mattorna av borststräfse. Sammanlagt finns således sex olika arter i dessa fjärdars kransalgs-ängar!

I Lövstabuktens ytterområden där stränderna är öppet exponerade mot havet, är det finkor-niga sedimentet i hög grad ursvallat och botten-materialet kan bestå av nästan ren sand mellan stenar och klippor. Växtligheten består här van-ligen av spridda bestånd av höstlånke Callitriche

hermaphroditica, hårsärv Zannichellia palustris och av lågvuxen borststräfse. Sommaren 2006 gjorde vi anmärkningsvärda fynd av den röd-listade kransalgen tuvsträfse Chara connivens (figur 11) på inte mindre än tio lokaler i de yttre delarna av Lövstabukten, från Sikhjälma hamn i öster till Själgrund i väster. Dessa fynd är därmed de hittills nordligast belägna kända lokalerna för arten, vars utbredning i Sverige är begränsad till upplandskusten (Gärdenfors 2005). Utöver fynd på exponerade grunda bott-nar växte tuvsträfse i nästan helt avsnörda vikar på öarna Klubbholmen och Lilla Skrakören (figur 12).

Skyddsvärda miljöerDe växtsamhällen som vi beskrivit från Lövsta-bukten innefattar flertalet arter som även påträffas i andra strand- och vattenområden av svenska bottenhavskusten (Jonsell och Jonsell 1995, Wallström och Persson 1999, Ståhl 2003, Aronsson m.fl 2005, Hjelm m.fl. 2007). För-utom mer eller mindre vanliga arter som växer här och i närliggande kustområden påträffade vi i Lövstabukten mer exklusiva arter varav inte mindre än tretton stycken är förda till rödlis-tan (tabell 2). Här fann vi också arter som i sin utbredning inte självklart kan förväntas i denna

Figur 9. Rudfjärden, en nästan helt igenväxt glosjö belägen i Lövsta-buktens västra fastlandskust. Foto: Svante von Strokirch.As land uplift progresses, lagoons are cut off from the sea forming so called flads and gloes, which, like here, eventually are overgrown into fens.



del av landet, exempelvis havsstrandsväxterna glasört, marviol och strandkål. Noteras bör även att samtliga kransalgsarter som rapporterats från Bottenhavet går att finna i Lövstabukten.

Vad är det då som bidrar till den botaniska mångfalden i Lövstabukten? Vi ser framför allt tre faktorer som var för sig och i samverkan med varandra är av grundläggande betydelse för utvecklingen av den rika floran i området: landhöjningen, det flacka landskapet samt den kalkrika moränen.

Landhöjningen pågår ostört i många delar av Lövstabukten vilket skapar naturliga och detaljrika biotoper där de grunda bottnarnas växtsamhällen successivt kan utvecklas. Indika-tioner på relativt opåverkade vatten avspeglas i rikedomen på kransalger, vilka generellt miss-gynnas av grumligt vatten och andra störningar i vatten- och bottenmiljön som skapar dåliga ljusförhållanden (Schubert och Blindow 2004). Även där nytt land stiger ur havet sker i de oex-ploaterade områdena en naturlig växtsuccession från de först etablerade arterna till primärskogar. Liksom landhöjningen sätter den flacka topogra-fin en tydlig prägel både på vatten- och strand-miljöerna. De långgrunda fjärdarna skapar förutsättningar för kransalgsängar som är unika i sin utbredning, och de svagt sluttande strand-områdena bildar vidsträckta och artrika strand-

Figur 10. Borststräfse utgör den dominerande arten i de utbredda kransalgsängarna i Lötfjärden och Sörfjärden. Foto: Kersin Wallström.Chara aspera is the dominant species in the often extensive stonewort meadows.

Figur 11. Pressat exemplar av fertil honplanta av tuvsträfse från den öppet exponerade kuststräckan i östra delen av Lövstabukten. Foto: Kerstin Wallström.The red-listed (VU) stonewort Chara connivens was found on no less than ten places in Lövstabukten.

LÖVSTABUKTEN


ängar, ofta med kalkgynnad flora. I de delar där den kalkhaltiga moränen är särskilt påtaglig associerar växtligheten i Lövstabukten till floran på Öland och Gotland med exempelvis axag och kalkkrävande orkidéer.

Förutom de naturvärden som skapas i den mer eller mindre ostörda naturen bidrar en varsam kulturpåverkan i form av bete och slåt-ter i hög grad till den rika floran. I kontrast till otillgängliga primärskogar som domineras av gran finns i Lövstabukten också öar där betad mark gynnat utvecklingen av en rik ädellövs-flora och öppna växtsamhällen. De vidsträckta strandängar som fortfarande betas i den södra delen av Lövstabukten utgör exempel på allt mer sällsynta biotoper som hyser exklusiva arter med kraftigt begränsad utbredning i landet.

Lövstabuktens botaniska rikedom banar väg för andra naturvärden, exempelvis viktiga rekryteringsområden för fisk, förnämliga rast- och häckplatser för fågel och varierade miljöer för insekter. I detta sammanhang bör även förekomst av gölgroda i kustnära småvatten av Lövstabukten nämnas (Länsstyrelsen i Uppsala 2004).

Vi anser att Lövstabukten är ett mycket skydds-värt kustområde som på något sätt bör skyddas på grund av sina höga naturvärden.

• Ekonomiskt bidrag för denna studie har erhållits från Naturskyddsföreningen i Uppsala län.

Tabell 2. Rödlistade arter i Lövstabuktens strand- och vattenområden. Rödlistekategori: EN = starkt hotad, VU = sårbar, NT = missgynnad art (Gärden-fors 2005).Red-listed stoneworts and vascular plants in Lövstabukten.

KategoriKransalgerTuvsträfse Chara connivens VUMellansträfse C. intermedia NT Kärlväxter Skogsklocka Campanula cervicaria NTFältgentiana Gentianella campestris VUÄvjebrodd Limosella aquatica NTGulyxne Liparis loeselii NTStenfrö Lithospermum officinale NTKorskovall Melampyrum cristatum NTKnottblomster Microstylis monophyllus VUToppjungfrulin Polygala comosa VUSaffransmaskros Taraxacum crocinum NTSmalfjällig strandmaskros T. egregium ENLiten kärrmaskros T. litorale VU

Figur 12. En nästan helt avsnörd gloflada på östra sidan av Lilla Skrak-ören. Glofladan hyser kransalgerna borststräfse och tuvsträfse, samt slingor och hårsärv. I bakgrunden ses ön Kniven. Foto: Kerstin Wallström.A recently cut off lagoon inhabited by two Chara species as well as spe-cies of Myriophyllum and Zannichellia.



Citerad litteraturAlmquist, E. 1929. Upplands vegetation och flora.

– Acta Phytogeogr. Suec. 1: 1–622.Aronsson, A., Karlberg, A., Persson, B. m.fl. 2005.

Översiktlig kustinventering 2002–2004. Invente-ring och bedömning av stränder i Västernorrlands län. Länsstyrelsen i Västernorrland, Avdelningen för Kultur och Natur, Rapport 2005: 3.

Brunberg, A.-K. & Blomqvist, P. 1998. Vatten i Upp-sala län 1997. Beskrivning, utvärdering, åtgärds-förslag. – Upplandsstiftelsen Rapport 8/1998.

Cedergren-Gelting, K. 1993. Vad har hänt med strandloka, Ligusticum scoticum, sedan 1943?

– Svensk Bot. Tidskr. 87: 255–261.Gärdenfors, U. (red.) 2005. Rödlistade arter i Sverige

2005. – ArtDatabanken, SLU, Uppsala.Hjelm, M., Johansson, G. & Persson, J. 2007.

Grunda marina områden i Gräsö östra skärgård. Inventering och studier av fiskrekrytering och undervattensvegetation sommaren 2006. – Läns-styrelsens meddelandeserie 2007: 3. Miljöenheten, Länsstyrelsen i Uppsala län.

Jonsell, B. 1982. Ängsnycklar och sumpnycklar i nordligaste Uppland. – Svensk Bot. Tidskr. 76: 103–111.

Jonsell, B. & Jonsell, L. 1995. Floran i Hållnäs sock-en. – Svensk Bot. Tidskr. 79: 257–312.

Lennartsson, T. & Vessby, K. 1996. Ledskärsområdet. Naturvärden och vegetation samt förslag till sköt-selplan. – Upplandsstiftelsen. Stencil nr 9.

Länsstyrelsen i Uppsala län 2004. Gölgrodor och trollsländor längs Nordupplands kust. En sam-manfattning av två inventeringar och ett restau-reringsarbete. – Länsstyrelsens meddelandeserie 2004: 18. Miljöenheten, Länsstyrelsen i Uppsala län.

Munsterhjelm, R. 1997. The aquatic macrophyte vegetation of flads and gloes, S coast of Finland.

– Acta Bot. Fenn. 157: 1–68.Schubert, H. & Blindow, I. (red.) 2004. Charophytes

of the Baltic Sea. – Baltic Marine Biologists Publ No 19. Gantner Verlag, Ruggell.

SMHI 2007. Vattenståndsdata vid Forsmark. – Ham-marklint, T., muntlig info

Ståhl, P. 2003. Orarna. Inventeringsrapport – Läns-styrelsen Gävleborg.

Wallström, K. 1999. Kust- och havsmiljö i Uppsala län. Förslag till regional miljöövervakning. Till-ståndsbeskrivning av vattenmiljön. Pågående reci-pientkontroll. – Länsstyrelsens meddelandeserie 1999: 1, Miljö- och fiskeenheten, Länsstyrelsen Uppsala län.

Wallström, K. & Persson, J. 1999. Kransalger och grunda havsvikar vid Uppsala läns kust. – Upp-landsstiftelsen. Stencil nr 17.

ABSTRACTStrokirch, S. von & Wallström, K. 2008. Botanisk mångfald i Lövstabukten. [Botanical riches in the bay of Lövstabukten.] – Svensk Bot. Tidskr. 102: 135–146. Uppsala. ISSN 0039-646X.The bay of Lövstabukten is located in northern Uppland, E Sweden. Land uplift is c. 6 mm per year and strongly influences the landscape, giving rise to expanding seashores and the gradual transforma-tion of shallow water bodies into lakes. The various habitats that are formed give rise to a diversified flora. The vegetation is also favoured by the calcar-eous moraine.

We describe the plant communities on the shores and on soft bottoms in the bay. Several rare species have been found of which 13 are redlisted. It is notable that all 9 charophytes that have been found in the Bothnian Sea are present in Lövstabukten. We conclude that because of its high natural values, the Lövstabukten area must be protected.

Svante von Strokirch är båtbyggare och konstnär till professio-nen samt ordförande i Naturskyddsföreningen i Tierp. Svante har lett inventeringsarbetet i Tierp-Älvkarleby-distrik-tet för Upplandsfloran.

Adress: Österänge 227, 810 65 SkärplingeTel.: 0294-10024

Kerstin Wallström är lektor i biologi vid Hög-skolan i Gävle. Kerstin är östersjöekolog med speciellt intresse för vegetationen i grunda havsvikar.

Adress: N-inst/Biologi, Högskolan i Gävle, 801 76 GävleE-post: [email protected]


I Helsingborgstrakten har länge setts ett björn-bär som inte riktigt passat in. Här beskrivs det som en ny art av Göran Wendt, en av våra främsta kännare av krypbjörnbär.

GÖRAN WENDT

I den nyligen utgivna Skånefloran (Tyler m.fl. 2007) presenteras ett krypbjörnbär,

”Rubus ’vikensis’ – en ännu obeskriven art”, som under inventeringsarbetet noterats från 25 inventeringsrutor omfattande 2,5 × 2,5 km i nordvästra Skåne.

Åren 1997 och 1998 samlades några belägg av ett krypbjörnbär (Rubus sect. Corylifolii), vilket vållade bekymmer vid bestämningen. Buskarna påminde om lindbjörnbär R. tiliaster, men ståndarknapparna saknade hår och inte heller taggar och glandler överensstämde med denna art. Jan-Erik Hederås, som hade sina rutor i området, och författaren, som letade Rubus över hela Skåne, hörde till de första som konfronte-rades med dem. Bland insamlarna tillkom där-efter Richard Åkesson, med inventeringsrutor något längre norrut längs skånekusten, samt Ulf Ryde, som fann några fina lokaler centralt i Helsingborg. Det allra första fyndet, det längst i nordost, gjorde dock Arne Broman. Hans björnbär växte på en jordtipp i en grusgrop i Munka-Ljungby. Troligen har vikenbjörnbäret förts hit med schaktmassorna. Beläggen togs dock alltför sent på hösten och först efter flera år och insamling av mer material insåg vi att det var detta björnbär.

Beläggen skickades, som brukligt var med krypbjörnbär, till den danske Rubus-specialisten Anfred Pedersen, som hade åtagit sig att hjälpa oss med bestämningen. Pedersen klarade dock inte att entydigt bestämma fynden. I början ansåg han att det skulle kunna vara en form av lindbjörnbär benämnd R. tiliaster var. nudus, men den ståndpunkten övergavs efter ett tag. Åren 2002 och 2003 samlade jag, ofta tillsam-

mans med Alf Oredsson och Jan-Erik, rikligt med belägg från samtliga kända buskar och vi fann även flera nya lokaler. Samtidigt pågick en livlig brevväxling med Anfred varvid björn-bäret av honom begåvades med arbetsnamnet Rubus vikensis. I december 2003 fick jag ett brev där Anfred antydde att vi tillsammans skulle beskriva en ny Rubus-art. Han nämnde även en del karaktärer, som han ansåg viktiga. Tyvärr fick han aldrig tillfälle att avsluta detta, och jag försöker här fullfölja hans intentioner.

Vikenbjörnbär, ett nytt krypbjörnbär

Figur 1. Blomställning av vikenbjörnbär från typ-lokalen i Viken, 25 juni 2007.Inflorescence of Rubus vikensis.

WENDT


Rubus vikensis A. Pedersen ex G. Wendt sp. nov. – vikenbjörnbärHolotyp i LD: Skåne, Viken, 550 m SO Vikens kyrka, G. Wendt & A. Oredsson, 2007-06-25.Isotyper i LD och S.

Species grossa, R. wahlbergii similis, sed turionibus glandulis stipitatis copiosis obsitis et foliis rotundio-ribus, R. tiliastri reminiscens. Species a R. tiliastro antheris glabris aculeisque brevioribus leviter curvatis differt.

Grov, ofta upp till 1,5 m hög, buske som kan bilda kompakta svårgenomträngliga snår. Årsskott grovt, med plana (eventuellt något rundade eller svagt rännformiga) sidor, kala eller med något enstaka hår per cm, ojämnt försedda med enstaka till över 10 kortskaftade (ca 3 mm) glandler per cm sida. Taggar 10–20 (–25) per 5 cm, något snedställda, raka till (ibland) svagt krökta, 4–6 (–7) mm långa. På miss-gynnade exemplar förekommer kortare (till 3 mm) och även avsevärt krokigare taggar. Blad på årsskot-tets mitt 5-taliga, ovan svagt håriga, undertill rikligt filthåriga, grågröna, betydligt ljusare än på ovansidan. Uddsmåblad brett äggformade till cirkelrunda, med avsatt spets och något hjärtformad bas samt fint och jämnt sågad kant. Sidosmåblad breda; småblad starkt övertäckande varandra. Bladskaft något längre än de nedre småbladen. Stipler normalt 2–3 mm breda (ibland upp till 5 mm, se var. stipularis nedan), försedda med skaftade glandler. Blomställning med överst 1–6, nedåt allt större, odelade blad, följda av 3-taliga och ibland även några 4–5-taliga blad, ovan glest håriga, undertill grågröna, rikligt filthåriga. Blomställningens huvudaxel kantig, vanligen fårad högt upp, glest hårig, rikligt försedd med glandler vars skaft på samma blomställning varierar mycket i längd (0–3 mm). Glandlernas antal störst i övre delen, därefter minskande nedåt. Taggar 5–15 per 5 cm, något snedställda, raka eller oftare ± krökta, 2–4 mm långa. Blomskaft (5–)10–25 mm, vanligen påfal-lande långa, filthåriga, rikligt försedda med kortskaf-tade glandler och 8–20 oliklånga (upp till 3 mm), raka eller oftare sneda, något böjda taggar. Foderblad grågrönt filthåriga, utan eller oftare med punktfor-miga och/eller kort skaftade glandler. Kronblad i knopp rosa, därefter allt ljusare, slutligen nästan vita. Ståndarknappar kala. Fruktämnen kala.

Vikenbjörnbäret ser ut som ett hasselbjörn-bär R. wahlbergii med blad från lindbjörnbär R. tiliaster. Hasselbjörnbär avviker genom att ha

Figur 2. Representativa blad från mitten av års-skott. Överst lindbjörnbär R. tiliaster, i mitten vikenbjörnbär R. vikensis och nederst hasselbjörn-bär R. wahlbergii.Representative leaves of (from top) Rubus tiliaster, R. vikensis and R. wahlbergii.

VIKENBJÖRNBÄR


krokigare taggar samt saknar vanligen skaftade glandler helt, vilka är rikliga hos vikenbjörnbär. Dessutom har hasselbjörnbär mer hjärtlika udd-blad med grövre tandning, vilket i fält är den första signalen för mig. Lindbjörnbär avviker genom att ha hår på ståndarknapparna. Ibland kan håren hos lindbjörnbär vara få, men hos vikenbjörnbäret saknas de helt. Lindbjörn-bär har, både på års- och blomskott, rundare småblad samt rakare och längre taggar. En annan tänkbar förväxlingsart skulle kunna vara polabiskt björnbär R. walsemannii, en sällsynt, huvudsakligen i Blekinge förekommande art, men denna har kritvita kronblad och helt annan bladform. Pedersen och Schou (1989) har bra bilder av den senare arten.

UpptäcktshistoriaNamnsättningen på de aktuella buskarna har varierat med tiden och med insamlarna. Nedan beskrivs ett urval ark i LD (Lund), vilka jag och Alf fört till vikenbjörnbäret. Dessutom ges ett antal litteraturreferenser.

Följer man etiketternas historia finner man att den första insamlingen av vår art gjordes den 28 juli 1872 av F. W. C. Areschoug nära Pålsjö i Helsingborg. Belägget liknar hasselbjörnbär men har ovanligt breda stipler varför han benämnde det Rubus wahlbergii var. stipularis. Någon har skrivit till Corylif. maximus. R. Kanér har senare (1950) tillfogat ”R. vexatus K. Fr.”.

1882 samlade H. D. J. Wallengren Rubus corylifolius * maximus v. stipularis. Lokalen var Pålsjö. Någon har ovanför namnet tillfogat ”= Wahlbergii glandulosa” och Kanér har 1950 satt på en etikett ”R. wahlbergii”.

1883 och 1884 samlades arten flitigt i Pål-sjötrakten. Ett av arken saknar både etikett och insamlare men den handskrivna texten (av stilen att döma skriven av Wallengren) lyder:

”R. * maximus * stipularis”. Insamlingen är gjord i Pålsjö 19 juli 1884. Senare har Heinrich E. Weber (utan datum) satt på en etikett: ”Rubus corylifolius * maximus v. stipularis Aresch. (= R. wahlbergii Arrh.!)”.

1885 skrev Neuman en artikel i Botaniska Notiser (Neuman 1885) där han berättar hur

Figur 3. Stamdelar från övre delen av blomskott. Överst lindbjörnbär R. tiliaster, i mitten vikenbjörn-bär R. vikensis och nederst hasselbjörnbär R. wahlbergii. Den senare från två olika buskar för att visa den stora variation som finns hos hasselbjörnbär.Representative pieces of stems of (from top) Rubus tiliaster, R. vikensis and R. wahlbergii (two examples).

WENDT


han sommaren 1883 gjorde ”iakttagelser öfver våra Rubus-arter” bland annat i nordvästra Skåne. I artikeln nämner han under rubriken ”R. wahlbergii (Arrh.) β stipularis (F. Areschoug)” att han sett formen både vid Helsingborg och Höganäs samt att den borde hänföras till R. wahlbergii.

1910 samlade T. Sjövall ”Rubus wahlbergii Arrh. f. glandulosum” i ”Hälsingborg, Blåsippe-dal” (som enligt Jan-Erik är en liten dal intill järnvägen strax söder om Pålsjö skog). Kanér har senare (utan årtal) noterat ”vidi” för att visa att han instämmer.

1927 skrev Stig Waldhelm en etikett: ”Rubus ciliatus tiliaceus (F. Aresch.) vid en damm vid vägen mellan Allerum och Ödåkra”. (R. ciliatus var. tiliaceus motsvarar nuvarande R. tiliaster.) Kanér har 1950 bidragit med R. tileaceus. Erik Ljungstrand har 2002 satt på en etikett: ”Rubus cf. wahlbergii Arrh. (non R. tiliaster H.E.Weber)”. Dammen finns inte kvar, men vikenbjörnbär växer fortfarande längs vägen nära Allerum.

1951 noterade Hjalmar Hylander på två mycket vackra ark ”Rubus wahlbergii Arrh. n.v. ciliatitiliaciiformis mihi Hälsingborg, utkanten av Pålsjö skog vid järnvägsbanken”. Hylander visar härigenom att han anser sig ha upptäckt (mihi) att det är en ny varietet (n.v.) av hassel-björnbär med blad liknande lindbjörnbärets. I ett omfattande handskrivet manuskript (Hylan-der 1958) använder han samma benämning på arten under: ”Såsom för Sverige nya Rubi från Skåne” och i kapitlet ”Wahlbergii-formkretsen” skriver han: ”en kraftig, i de östra utkanterna av Pålsjö skog och backar i Hälsingborg påträffad R. ciliatus v. tiliaceus närstående form”.

SynpunkterDe flesta batologer har ansett buskarna vara snarlika hasselbjörnbär, men ändå så avvikande att man vill påpeka detta. Formen glandulosa antyder de många tämligen stora glandlerna, ciliatitiliaciiformis pekar på blad påminnande om lindbjörnbärets och var. stipularis visar att man noterat de breda stipler, som vikenbjörn-bäret ibland kan ha.

Rubus vexatus har föreslagits som namn på arten (Kanér 1950). Raunkiær (1922) behandlar

i en nyckel R. vexatus som en parallell till hassel-björnbär varvid den förra utmärker sig genom stora foderblad som tidigt omsluter den stora frukten, samt genom att kronblad, stift och strängar är rosenröda. Dessa karaktärer stämmer inte in på vikenbjörnbäret. C. E. Gustafsson (1938) nämnde R. vexatus och noterade att den ursprungligen grupperades under R. wahlbergii men sedermera ändrades till en kollektivart (coll. spec.) omfattande flera varieteter, bland annat var. subtileaceus. Weber (1981) nämner arten under avsnittet ”Lokale und zweifelhafte Taxa”.

I LD ligger några ark från Danmark med ett björnbär som något påminner om vikenbjörn-bäret. K. Friderichsen samlade dem år 1888 på en lokal vid Anslet nära Haderslev på södra Jyl-land. På etiketten nämner han dem som Rubus wahlbergii * vexatus var. subtiliaceus. Weber tar upp även dessa och noterar att de liknar både hasselbjörnbär och lindbjörnbär. Blomställ-ningen tycker han påminner om den förra och buskarna skulle kunna vara ett derivat ur hassel-björnbäret. Han betraktar den som en lokal biotyp med enda förekomsten på den aktuella lokalen. På de exemplar jag har sett är blomskaf-ten korta som på hasselbjörnbär och jag noterar även andra smärre avvikelser från vikenbjörnbär. Jag kan dock inte avgöra hur dessa isolerade bus-kar bör behandlas.

De äldre insamlingarna av det aktuella björn-bäret har alltså gjorts på ett fåtal platser och då i huvudsak i Pålsjö-området i Helsingborg. Den nya inventeringen av Skånes flora har resulterat i ett stort antal tidigare okända lokaler spridda över ett område med mer än 3 mil mellan utpostlokalerna. Tämligen allmänt förekom-mer björnbäret på en sträcka av 22 km från södra Helsingborg till strax norr om Viken. Vi känner det från 56 lokaler med 33 km mellan ytterlokalerna. En av dessa ligger lite avsides och till denna utpostlokal torde arten ha spritts med någon transport. De flesta lokalerna ligger min-dre än 5 km från kusten.

För att reducera antalet krypbjörnbär att beskriva i Mellaneuropa från tusentals mer eller mindre lokala populationer till mera hanterbara 200–300 arter har Weber (1981) satt upp areal-

VIKENBJÖRNBÄR


gränser för hur han anser att björnbären ska behandlas. Om utbredningen är mindre än 20 km rör det sig om en lokalart och för 50–250 km anser han det vara en regionalart. Regional-arter accepteras även vid mindre utbredningar om buskarna är rikligt förekommande. Viken-björnbäret är ur Webers synpunkt ett gränsfall; arten finns talrikt men utbredningen är mindre än 50 km. I Sverige har man inte strikt följt detta artbegrepp. Exempelvis uknabjörnbär R. pseudopallidus och västerviksbjörnbär R vestervicensis har mycket begränsade förekomster, vilket framgår av den nyligen utgivna Smålands Flora (Edqvist & Karlsson 2007). För andra apomiktiska grupper som hökfibblor Hieracium och maskrosor Taraxacum existerar inte dessa begränsningar utan det finns gott om helt lokala småarter beskrivna. Anfred Pedersen hade inga betänkligheter vad gällde att beskriva viken-björnbäret och jag ser enbart fördelar med att ha ett namn på detta björnbär.

Lokaler med typiskt vikenbjörnbärSamtliga fyndlokaler ligger i nordvästra Skåne. Nedan förtecknas ett antal av dessa för vilka det finns belägg, som jag anser vara typiska för arten. Parkeringsplatsen vid Fredriksdals träd-gårdar är en lättfunnen och bra lokal för den som vill studera björnbäret.

Anfred Pedersen har sett material från många av lokalerna. Där vi har varit överens om arten, antingen den har kallats R. vikensis eller som i början R. tiliaster var. nudus, har jag angett detta med ”!APe”. Rubinsystemet används för en noggrannare lägesangivelse eftersom detta gällde vid inventeringen. Insamlare och herbarium där belägg förvaras anges inom parentes. AOr = Alf Oredsson, JEH = Jan-Erik Hederås, GWt = för-fattaren, RÅk = Richard Åkesson.

Allerum. 200 m SO Hittarps hamn (3C4a 3229), ruderat slänt med stora bestånd, 2002 (GWt AOr, belägg i LD, !APe); Hittarps hamn (3C4a 3327), flera lokaler i vägkant 1997 (JEH, belägg i LD, !APe); buskbryn 2003 (JEH GWt, belägg i LD och S, !APe); Hittarp, flera lokaler NO hamnen (3C4a 3727), vägren mot lövskog, 1999 (GWt, belägg i LD, !APe); 250 m NO Kulla-Gunnarstorps slott (3C4a 4825), rikligt längs vägen, 2003 (JEH GWt

AOr, belägg i LD, !APe); 800 m SV Allerums kyrka (3C4b 3808), vägskärning, litet bestånd, 2002 (GWt AOr, belägg i LD, !APe); 900 m O Allerums kyrka (3C4b 4521), vägren, 2000 (GWt, belägg i LD); Döshult i öster (3C5a 2335), buskmark, 2003 (JEH GWt AOr, belägg i LD och S, !APe); 750 m NNV Gråläge (3C5a 2501, 2601) flera lokaler: skogsbryn 2002 (RÅk, belägg i LD !APe); kusthed, 2002 (JEH, belägg i LD, !APe); buskbryn vid P-plats, 2003 (GWt, belägg i LD och S, !APe); 1100 m V Nällåkra (3C5b 0714), gräsmark vid vägdelning, 2003 (GWt AOr JEH, belägg i LD och S, !APe); 700 m NNO Torshult (3C5b 3200), vägren, 2000 och 2002 (GWt, belägg i LD och S, !APe).

Helsingborg. 600 m NV Råå vattentorn (3C2b 1941), plantering i vägslänt, 2005 (GWt AOr, belägg i LD); i hamnområdet ett antal spridda lokaler: Väst-hamnen, Massgodsleden (3C3b 0614), vägslänt, 2000 (JEH, belägg i LD, !APe); 500 m NO Sydhamnens inre del (3C3b 0516), ruderatmark, 2002 (GWt AOr, belägg i LD); Oljehamnsleden (3C3b 0914), vägslänt 1999 (GWt, belägg i LD); Högaborg, Gustav Adolfs Gata (3C3b 1222), buskage vid bensinmack, 2003 (GWt AOr JEH, belägg i LD och S, !APe); Fredriks-dal S Brytstugan (3C3b 3031), busksnår, 2003 (JEH GWt, belägg i LD, !APe); Fredriksdal öster om kvar-nen (3C3b 3327), gräsmark, åkerkant, fint bestånd, 2000 (Ulf Ryde, !APe); buskage, vägren, 2003 (JEH GWt, belägg i LD och S, !APe); Fredriksdals parke-ringsplats (3C3b 3720), stort buskage, 2002 (GWt AOr, belägg i LD och S, !APe); Sofiero, Slottsparken (3C4a 1642), ädellövskog i skugga, 2003 (JEH GWt, belägg i LD, !APe); Filborna, Väla södra industri-

Figur 4. Utbredningen av vikenbjörnbär i nord-västra Skåne.The distribution of Rubus vikensis in NW Skåne.

WENDT


område (3C4b 0444), ruderatmark, 1999 (JEH m fl, belägg i LD, !APe); ruderat slänt, rikligt 2002 och 2003 (GWt AOr, belägg i LD och S, !APe).

Kropp. Berga, Florettgatan (3C4b 0833), skogsbryn, 1999 (JEH, belägg i LD, !APe); 2003 (GWt, belägg i LD och S, !APe); Berga, Mörsaregatan (3C4b 0928), ruderatmark, 1998 (JEH, belägg i LD); 2003 (GWt, belägg i LD och S, !APe ); 550 m SV Djurhagshus (3C4c 2411), gammalt grustag, 2003 (GWt, belägg i LD och S, !APe); 300 m O Rosendals slott (3C4d 2001), stenmur, 1999 (JEH, belägg i LD, !APe); sten-gärdesgård vid mindre väg, 2001 (GWt, belägg i LD, !APe).

Munka-Ljungby. Rössjöfors i sydväst (3C8f 1402), jordtipp i grusgrop, 1996 (A. Broman, belägg i LD); 2002 (GWt, belägg i LD, !APe).

Viken. 900 m OSO Vikens kyrka (3B5j 3749 och 3648), mycket stort bestånd intill väg, 2000 (RÅk, belägg i LD, !APe); 2002 (GWt, belägg i LD, !APe). Denna lokal har valts som typlokal och mer material samlades 2007 (GWt AOr, belägg i LD och S); 270 m SSV Apelv. 10 (3B6j 0146), buskbeväxt gärde 2001 (RÅk, belägg i LD, !APe); 1000 m VSV Flundrarps boställe, åkerren, 2003 (GWt, belägg i LD och S, !APe), torde vara samma lokal; 750 m V Nyehus (3C5a 2800), vägren, 2003 (GWt, belägg i LD, !APe); VNV Vikvalla handelsträdgård (3C5a 3500), vid Niagarabäcken, bäckslänt, 2000 (RÅk, belägg i LD, !APe); 750 m SO Vikens kyrka, bäckslänt intill min-dre väg, 2002 (GWt, belägg i LD och S, !APe), torde vara samma lokal.

Välinge. 350 m NNV Rögle tegelbruk (3C6c 3116), buskage på ruderatmark nära vägen, 2003 (GWt AOr, belägg i LD, !APe).

• Tack till Alf Oredsson som hjälpt mig både i fält med insamling och bestämning samt i LD med att leta upp äldre fynd och litteratur rörande arten. Han har även gett synpunkter på manuskriptet. Torbjörn Tyler har bidragit med diagnos på latin, Kjell-Arne Olsson med utbredningskarta. Thomas Karlsson har hjälpt mig med artbegreppet, sporrat och inspirerat mig i skrivandet samt i övrigt hjälpt mig att få artikeln i tryckbart skick.

Citerad litteraturEdqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands

flora. – SBF-förlaget, Uppsala.Friedrichsen, K. 1922. – I: Raunkiær, C., Dansk Eks-

kursionsflora. Ed. 4. Köpenhamn.

Gustavsson, C. E. 1938. Skandinaviens Rubusflora. – Bot. Notiser 1938: 378–420.

Hylander, H. 1958. Rubus-släktet i Sverige. – Manuskript. Botaniska museet, Lund.

Neuman, L. M. 1885. Anteckningar angående Rubus-floran i nordvestra Skåne, på Hallandsås och i södra Halland. – Bot. Notiser 1885: 85–96.

Pedersen, A. & Schou, J. C. 1989. Nordiske Brom-bær. – AAU Reports 21. Bot. Inst., Aarhus Univ.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. – Lunds Botaniska Fören-ing, Lund.

Weber, H. E. 1981. Revision der Sektion Corylifolii (Gattung Rubus, Rosaceae) in Skandinavien und im nördlichen Mitteleuropa. – P. Parey, Hamburg.

ABSTRACTWendt, G. 2008. Vikenbjörnbär, ett nytt kryp-björnbär. [Rubus vikensis, a new species of the sec-tion Corylifolii.] – Svensk Bot. Tidskr. 102: 147–152. Uppsala. ISSN 0039-646X.Rubus vikensis A. Pedersen ex G. Wendt is described as a new species. It belongs to sect. Corylifolii Lindley and is a regional species occurring along the coast in NW Skåne, S Sweden, with a distribution of more than 30 km. A full description, photos of the holotype and a map of the known distribution are given. The taxon has been collected since 1872, mostly from the same location at Hels-ingborg. Rubus vikensis is similar to both R. wahlbergii and R. tiliaster. It differs from R. wahlbergii by having plenty of stipitate glands as well as more roundish leaves similar to those of R. tiliaster. From the latter the new species deviates by absence of hairs on the anthers as well as shorter and slightly bent prickles.

Göran Wendt är pensio-när och allmänt växt-intresserad, men har även specialintressen som krypbjörnbär och sand-maskrosor. Göran har inventerat många rutor i Småland och Skåne och är nu även igång med

några rutor på Öland, varför han inte tycks ha några problem med framtida sysselsättning.Adress: Högstorpsvägen 142 B, 352 42 VäxjöE-post: [email protected]


Ärten hör till våra äldsta kulturväxter. Tack vare sina långlivade frön och enkla odling har ett stort antal gamla oförädlade sorter överlevt till våra dagar. Matti Leino och Lena Nygårds ger här ett historiskt perspektiv på bruk och egenskaper av detta unika växtmaterial.

MATTI LEINO & LENA NYGÅRDS

Tillsammans med sädesslagen är ärten Pisum sativum förmodlingen den kultur-växt som varit längst i odling i Sverige.

Arkeologiska fynd av ärtor, främst avtryck i keramik men också i brödrester, har gjorts som kan dateras ända till stenåldern (Hansson 1981).

Redan de tidigaste skriftliga källorna talar om ärtodling. I exempelvis Upplands- och Västmannalagarna från omkring 1300 talas om straff för stöld av ärtor från åkern. Linnés landskapsskildringar innehåller talrika note-ringar om ärtodling och användning av ärtor. I början av 1800-talet odlades ärter på mer än tre procent av Sveriges åkerareal – att jämföra med mindre än en procent idag.

Puggor och pelusker – svenska lokalsorter av ärt

Figur 1. a) ’Biskopens ärt’. En högväxande socker-ärt med pigmenterade blommor och frön, en så kallad gråsockerärt. Sorten har odlats vid Biskops-näset i Dalarna av samma släkt i över hundra år och finns nu också bevarad av Nordiska genban-ken.

b) ’Örshult’. Märgärt från Dalhems socken i Små-land som bevarats i samma släkt i över hundra år.

c) Skånska gråärter kallas vanligen puggor. Denna sort har odlats lokalt i Ballingslöv de senaste fyrtio åren men härstammar från Glimåkra. Foto: Matti Leino.Local Swedish cultivars of Pisum sativum often have a century-long history of cultivation in the same family.

a

b

c

LEINO & NYGÅRDS


Nordiska museets frågelista om ärtodling från 1938 inleds med att konstatera att ”ärtod-lingen mångenstädes varit av stor betydelse för försörjningen”. Svaren på frågelistan visar att påståendet stämmer i vissa landsdelar, medan odlingen i andra varit av underordnad betydelse. Parallellt med ärtodling på åkern har ärten också varit en trädgårdsväxt och här har andra sorter odlats.

Odlingsmaterialet utgjordes ända till slutet av 1800-talet av lantsorter som mer eller mindre anpassats till olika landsdelars jordmån och klimat. En del lantsorter kom att få särskilt stort

anseende och odlades i större omfattning. Dit hör till exempel de gula kokärterna ’Östgötaärt’, ’Gul skånsk’ och ’Upplandsärt’, de gröna kok-ärterna ’Balingsta’ och ’Östgöta grönärt’ samt foderärterna ’Jämtlandsärt’, ’Hälsingeärt’ och ’Rättviksärt’ (figur 3) (Osvald 1959). Av träd-gårdsärter kan nämnas sockerärten ’Luleå’ och spritärten ’Roslagens’.

På 1890- respektive 1910-talet startade växt-förädlingsföretagen Svalöf och Weibullsholm ärtförädling (Sjödin 1997). Utgångsmaterialet utgjordes då av inhemska lantsorter som kom-binerades med utländska sorter. Trots stora

Figur 2. Fördelning över landet av 77 lokalsorter av ärter. a) typ, b) blomningstid efter sådd, c) höjd vid full mognad.Swedish distribution of 77 local cultivars of Pisum sativum. a) Type, b) time to flower, c) height at maturity.

brytmärgärtbrytsockerärtgråärtkokärtmärgärtsockerärtspritärtblåärt

lågmedelhög

tidigmedelsen

a) c)b)

SVENSKA ÄRTER


förädlingsframsteg kom ändå flera av de gamla lantsorterna att odlas vidare i viss omfattning ända in på 1950-talet. Därefter har odlingen av lantsorter begränsats till mer sporadisk lokal odling.

I trädgårdarna kom redan under 1800-talet utländska sorter och lantsorter att odlas i betyd-ligt större utsträckning än vad gäller åkerärter (Lundén 1920). Dessa sorter med utländskt ursprung har delvis fortsatt att odlas lokalt under 1900-talet även om de förlorat sina ursprungliga namn. Sorter som bevarats i lokal odling (”on-farm conservation”) kan därför både vara äldre sorter, mer genuina lantsorter eller blandningar därav. Vi väljer därför att använda begreppet lokalsorter som omfattar hela detta material.

Olika ärttyperIndelningen och namngivningen av olika typer av ärt är komplicerad och förrvirrad. Länge fördes trädgårdsärt och åkerärt till två olika arter, Pisum sativum och P. arvense (se t.ex. Lyttkens 1904–1906), men idag anses alla ärter tillhöra samma art och delas in i olika grupper. Indelningen kan baseras på strikta genetiska karaktärer eller efter odlingssätt och använd-ningsområde.

De genetiska karaktärer som använts är i huvudsak samma som Mendel använde i sina försök för att klargöra arvslagarna och som ger tydliga morfologiska skillnader: V / v avgör om baljan har innermembran eller inte, N / n avgör om baljväggen är tunn eller tjock, R / r avgör om fröna är släta (stärkelselagrande) eller skrynkliga (sockerlagrande) samt A / a om blomman och fröskalet är färgad eller vit.

Den gamla uppdelningen baserades på den sistnämnda genen där vitblommande (a) sorter kallades trädgårdsärter och sorter med färgade blommor (A) åkerärter. Idag är de flesta ärter som odlas på åkern vitblomstriga, varför denna namngivning blir ologisk. Det alternativa gamla namnet ’gråärt’ som omfattar alla sorter med färgade blommor är lämpligare och används här.

Svensk Kulturväxtdatabas (www.skud.ngb.se) väljer att dela in ärter i sju olika typer, främst efter deras användningsområde:

Brytmärgärt har tjock baljvägg och skrynkliga frön (n r). Endast fröna används.

Brytsockerärt har släta frön och tjock, vanligen rund balja (n R). Hela baljan med de ofta omogna fröna används.

Foderärt har vanligen tunnväggig balja och släta frön (N R). Fröna används mest torkade som djurfoder.

Kokärt har gula eller gröna frön vilka torkas och används efter kokning.

Märgärt har tunnskalig balja och skrynkliga eller buckliga frön (N r). Endast fröna används.

Sockerärt. Har baljor utan membran (v) och är därför vanligen platta och tunnväggiga. Hela baljan med de ofta omogna fröna används.

Spritärt har tunnväggig balja och släta frön (N R) och de färska, eller mer sällan torkade fröna används. Sorter med blå balja kallas för blåärt.

En ärtsort med tunnväggig balja och släta frön (N R) men okänt användningsområde är därför svår att klassificera som foderärt, kokärt eller spritärt enligt kulturväxtdatabasens system. Flera lokala sorter har dessutom olika använd-ningsområden. I synnerhet gråärter fungerar många gånger både som djurfoder och mat. Ett annat exempel är sorten ’Biskopens ärt’ från Dalarna, som är en gråsockerärt där både baljor och de torkade fröna används och därför svårli-gen låter sig klassas i någon av de ovanstående typerna.

Insamling av lokalsorterEtt prioriterat område för POM (Programmet för odlad mångfald), som tidigare presenterats i SBT (Jansson & Weibull 2004), var att inven-tera Sverige på lokalsorter av fröförökade kul-turväxter. Inventeringen organiserades som en efterlysning – Fröuppropet – och resulterade i närmare 250 insamlade fröprover. Allra rikligast blev fynden av just ärter. Ärtens frön är hård-skaliga och kan förvaras länge utan att tappa grobarhet. Dessutom är det lätt att odla fram eget utsäde av ärter och många sorter har ned-ärvts som arvesorter inom en familj förknippade med traditionella användningssätt.

LEINO & NYGÅRDS


I samband med fröuppropet gjordes även en etnobotanisk beskrivning av sorternas historik, odling och användning. Dessa resultat har delvis presenterats av Nygårds (2005, 2007) och åter-ges delvis även här. En del insamlingar gjorda tidigare av Nordiska genbanken (NGB) och den ideella föreningen Sesam har också resulterat i ett större antal kollekter. Totalt räknar vi med att runt 150 lokalsorter av ärt har bevarats till våra dagar.

Under sommaren 2006 provodlades 126 lokalsorter av ärt på Sveriges lantbruksmuseum i Julita norr om Katrineholm. Materialet kom främst från Fröuppropet men även från NGB och privatpersoner. Förutom att vara en välbe-sökt och vacker utställningsodling på museet

fotograferades och dokumenterades materialet. För ungefär en tredjedel av sorterna (49 st) sak-nas dessvärre information om deras ursprung. Detta gäller framförallt sorter som donerades till NGB under 1970- och 80-talen. För de övriga 77 sorterna har en ursprungsplats eller region kunnat fastställas (figur 2).

Till skillnad från många andra växtgrup-per som bönor och rovor, vilka bevarats främst i sydöstra respektive nordvästra Sverige, har lokalsorter av ärt hittats i hela landet. Det stora antalet sorter (fler än för någon annan lantbruks- eller köksväxt) och den geografiska spridningen gör materialet utmärkt för att se regionala skill-nader som uppkommit till följd av miljöns eller människans urval.

Figur 3. Exempel på variation hos mogna frön. a) ’Rättviks gråärt’, b) ’Kärra’, gråärt från Bohuslän, c) ’Puggor från Ballingslöv-Glimåkra’, gråärt från Skåne, d) ’Prickärt från Väckelsång’, sockerärt från södra Småland. Foto: Matti Leino.Variation in seed form and colour of local Swedish cultivars of Pisum sativum.

a

dc

b

SVENSKA ÄRTER


Regionala ärttyperDe olika typerna av ärt fördelar sig inte helt jämnt över landet (figur 2a). Av brytmärgärt och brytsockerärt återfinns bara en sort av vardera, från Klenshyttan i Dalarna och Torup i Hal-land. De övriga typerna är vanligare.

GråärterGråärter återfinns i hela landet, dock kan tre huvudgrupper identifieras – norrländska, bohus-ärtor och skånska (figur 2a). De norrländska ärterna har mycket små frön. Färgen varierar från mörkblått till blå- och grönprickighet (figur 3). Plantorna är tämligen låga och småbladiga och baljorna har en utdragen mognadstid. Denna typ kallas också sandärtor eller pelus-

ker (Osvald 1959). Användningsområdet har främst varit för foder; en sort från Lit i Jämtland odlades i större skala som grisfoder ända in på 2000-talet. Vanligen har ärterna samodlats med havre för att få stöd och ibland har havren och ärtorna även använts tillsammans. Ett annat viktigt användningsområde har varit till mjöl för att proteinberika brödet. Redan Linné noterade under sin dalaresa 1734 hur allmogen i Rättvik odlade och malde en särskild småfröig ärtsort att blanda i brödet. Traditionen har levt kvar ända in på 2000-talet då ett färskt fröprov till-sammans med ett recept på ärtbröd insändes till POM från Rättvik. Även i Alfta i Hälsingland har gråärter odlats för att berika bröd intill våra dagar.

Figur 4. Exempel på variation på blommor. a) ’Brattebräcka’, gråärt från Bohuslän b) ’Gotländsk blåärt’, c) ’Örshult’, märgärt från Småland, d) Varierande blomfärg i ’Norra Rörum’, gråärt från Småland. Foto: Matti Leino.Variation in flower form and colour of local Swedish cultivars of Pisum sativum.

a

dc

b

LEINO & NYGÅRDS


Figur 5. Exempel på variation av baljor. a) ’Gotländsk blåärt’, b) ’Zinkgruvan’, märgärt från Närke, c) ’Arvidsjaur’, sockerärt från Norrbotten, d) ’Mormor Hannas ärtor’, spritärt från Småland. Foto: Matti Leino.Variation in colour and shape of pods of local Swedish cultivars of Pisum sativum.

d

ba

c

SVENSKA ÄRTER


De bohuslänska gråärterna har större frön som är brunprickiga (figur 3b). Plantorna varie-rar i höjd men känetecknas av en mycket sen och utdragen blomningstid. Blommorna är kara-täristiskt brokigt rosa (figur 4a). Gråärter kallas i Bohuslän för böner och har en gammal och utbredd odlingstradition, i synnerhet på Orust och Tjörn. I till exempel Olaus Krooks ”Dag-bok från Tjörn 1799–1847” finns odlingen av gråärt nämnd åtskilliga gånger. Vanligen sam-odlades gråärterna med bondböna Vicia faba för att ärterna skulle få stöd av de mer stjälkstyva bondbönorna. De traditionella anrättningssättet för bohusärtor är som lättkokta och ätna tillsam-mans med mjölk och spekesill (Olsson 1965).

Skånska gråärter är liksom de bohuslänska vanligen bruna eller brunspräckliga och storvux-na (figur 3c). De har dock inte samma utpräglat sena mognad som de bohuslänska. I Skåne kall-las gråärter ofta för puggor. Ett vanligt anrätt-ningssätt är kokade och mosade tillsammans med potatis och med fläsk som tillbehör.

KokärterAv kokärter, som idag är den överlägset mest odlade ärttypen, finns bara fem lantsorter beva-rade. Dessa är begränsade till Östergötland och Västergötland (figur 2a). ’Östgöta gulärt’ var en lokalsort som odlades i större omfattning in på 1950-talet och står som förälder till en rad förädlade sorter (Osvald 1959). Noterbart är att samtliga bevarade kokärter är gulfröiga, ingen lokalsort av grönfröig kokärt har bevarats.

MärgärterFörutom i de allra nordligaste delarna återfinns märgärter i hela landet (figur 2a). Detta trots att de är betydligt känsligare för kyla än övriga ärt-typer. Märgärterna har stora vita blommor (figur 4c) och trinda baljor (figur 5b). Många av sor-terna är mycket höga, till exempel ’Nybyggerud’ från Dalsland och de småländska ’Norrhult’ och ’Örshult’ (figur 4c). Den sistnämnda har odlats i samma släkt i åtminstone tre generationer. Donatorns mormor, född 1865, överlämnade den till donatorns mor när hon gifte sig 1929. Odlingen kom sedan att fortsätta med största

omsorg. Enligt donatorn ”såddes – vårdades ärtorna varje år – det var ett måste”. Höjden på ärten kräver stöd och traditionellt används ene-störar som håller i decennier utan att ruttna.

Åtskilliga lokala sorter av märgärt går under benämningen ’Stensärt’. Denna härstammar från Stens gård i Graversfors norr om Norrkö-ping. Under 1890-talet ska dåvarande trädgårds-mästaren vid Stens gård fått hem frön av ame-rikanska ärter som han korsat med andra sorter och härigenom fått fram stensärten. Via frö-handlarna i Norrköping verkar sorten sedan ha spidits i landet. De olika stensärterna påminner delvis om varandra beträffande blomning, höjd och mognadstid men flera sorter är uppenbart olika vad gäller form och storlek på blad och baljor. Om alla stensärter har sitt ursprung i den från Graversfors och sedan korsats och selekte-rats vidare eller om begreppet stensärt kommit att omfatta märgärter generellt är oklart.

SockerärterDe allra nordligaste fynden av lantsorter av ärt, från Svartbjörsbyn utanför Boden och från Arvidsjaur, är två sockerärter (figur 5c). En tredje sockerärt, ’Tant Erikas’, har odlats lokalt i Sunderbyn utanför Luleå sedan slutet av 1800-talet. Sockerärter är den typ som blir fortast skördeklara och andra typer av ärt är knappast möjliga att odla så långt norrut. Flera sorter sockerärt har också samlats från södra Småland. Några från sydöstra Småland, till exempel från Väckelsång, Bolum och Högahult, känneteck-nas av att fröna får ett litet svart märke på den punkt där fröet vidhäftat baljan (figur 3d). Av den anledningen kallas de lokalt för prickärt eller ögonärt.

Sockerärten ’Martha’ från Halland förknip-pas med en mycket speciell odlingstradition. Donatorn berättar att man under 1930-talet använt ärten för att skapa en berså i trädgården. Ärtorna planterades i en vid rundel och växte upp till en ”ärtgrotta”.

SpritärterSpritärter har återfunnits i ungefär samma områden som märgärter (figur 2a), trots att de

LEINO & NYGÅRDS


är köldtåligare än dessa. Vanligen är det sprit-ärtor som använts för att göra maträtten ”änga-mat”.

Några av de sorter där vi lyckats spåra längst odlingshistorik är spritärtor. ’Mormor Hannas ärtor’ (figur 5d) har odlats under minst 125 år på småländska höglandet. Fyra generationer av samma släkt har odlat och bevarat ärtorna som på så sätt vandrat mellan gårdarna Kårarp, Jordanstorp, Hultåkra och Långåsa. Sorten är namngiven efter Mormor Hanna som fick med sig ärtorna hemifrån när hon gifte sig och flyt-tade med sin man Gustav till en liten gård i Flisby socken 1889. Idag odlar donatorn ärtorna på gården i Långåsa, dit hon flyttade som nygift och fick med sig Hannas ärtor.

’Finas fina’ har odlats i Halland sedan sekelskiftet. Sorten kommer från donatorns farmor Josefina Johansson som bodde i Kvibille. Ärtorna odlades i ett grönsaksland som gjordes i ordning ute på åkern. Då ärterna växte sig höga slogs störar ner i en fyrkant och ”balaband” – snören från hö- och halmbalar – drogs mellan störarna för ärterna att klänga på.

BlåärterBlåärter, en form av spritärter där baljan blir mer eller mindre blå (figur 5a) har hittats i stort antal. Blommorna är vanligen stora med lila köl och ljusblått segel (figur 4b) och fröna är pig-menterade. Dessvärre känner vi till ursprunget för bara ett fåtal av blåärtsorterna. Ingen av de insamlade sorterna med känd odlingshistoria går att spåra längre tillbaks än 1940-talet.

Det faktum att blåärter inte heller nämns i Lyttkens (1904–1906) mycket detaljerade redo-visning av olika ärttyper gör att vi kan anta att blåärten är en relativt sen introduktion i Sverige. Det stora antal kollekter står heller inte i propor-tion till vad som verkar ha varit omfattningen i odling.

Blåärtens avvikande utseende gör antagligen att dessa sorter bevarats och samlats in i högre grad än mer alldagliga sorter. En liknande slut-sats gör Martinsson (2004) som bedrivit insam-ling av pelargon och funnit avvikande sorttyper kraftigt överrepresenterade.

Miljöanpassning och heterogenitetÄrter är nästan uteslutande självbefruktare och anpassningen till lokala förhållanden går lång-samt eftersom mycket lite genetisk omkombina-tion äger rum. Genom urval av sorter eller urval i sortblandningar kan ändå en lokal anpassning ske. Två kvantitativa karaktärer som kan indi-kera ifall anpassning till lokala förhållanden har ägt rum är blomningstid och växthöjd (figur 2b, c). Sorter med tidig blomning bör företrädesvis förekomma i områden med en kort växtsäsong. På samma sätt kan man anta att högvuxna sor-ter bör vara missgynnade i områden med dålig tillgång på ris för att binda upp plantorna.

De tidigaste sorterna blommade 55 dagar efter sådd, de senaste efter 73 dagar. Allra tidigast var sockerärterna ’Svartbjörsbyn’ och ’Arvidsjaur’ från övre Norrland samt spritärten ’Hilda’ från Kristinehamn. I norra Sverige före-kommer uteslutande tidiga sorter, men tidiga sorter kan också hittas på andra håll i landet. Är syftet att skörda ärtorna färska kan tidighet vara en egenskap som är intressant i flera landsändar. Särskilt sena är de bohuslänska gråärterna samt några av de skånska grå- och märgärterna.

Planthöjden varierar från 60 cm höjd till över två meter. Här låter sig regionala mönster svårare urskiljas. Visserligen förekommer inte de högsta sorterna i Skånes och Östergötlands slättbygder där man kan förmoda att det varit sämre med ris för uppbindning. Å andra sidan kan högvuxna sorter hittas på till exempel västgötaslätten, som också bör ha varit risfattig. Analysen försvåras dock av att flertalet sorter är trädgårdstyper som odlats i mindre omfattning och därför påverkats mindre av tillgången på uppbindningsmaterial.

Sammanfattningsvis kan antagligen de nord-svenska sockerärterna och gråärterna räknas som väl anpassade sorter, uppkomna genom naturligt urval från ett okänt grundmaterial. Även Åker-berg (1951) drar slutsatsen att de nordsvenska gråärterna är uppkomna genom miljöns selek-tion. För de övriga sorterna är det svårare att fastställa ifall någon är utpräglat miljöpåverkad.

En typisk karaktär hos genuina lantsorter är deras variationsrikedom (heterogenitet) som kan

SVENSKA ÄRTER


ses som skillnader i växtsätt, mognadstid, mot-ståndskraft mot sjukdomar med mera (Olsson 1997). Provodlingar i Svalöv på 1890-talet av svenska lokalsorter vittnar om en mycket omfat-tande heterogenitet (Tedin 1894).

Utifrån de egenskaper som kunnat analyse-ras under provodlingen 2006 kan nu tvärtom konstateras att endast få av lokalsorterna verkar variera inom sorten, de flesta är mycket homo-gena. Anledningen är troligen att de flesta sorter bevarats i mycket små populationer där genetisk drift slagit ut mycket av den variation som kan ha funnits inom sorten. Undantag finns dock, i ’Norra Rörum’ förekommer en variation i blom-färg (figur 4d) och i Rättviks gråärt finns varia-tion i fröfärg (figur 3a).

Flera av gråärterna uppvisar en annan typisk karaktär hos lantsorter – en utdragen blomnings- och mognadstid. Denna egenskap är mycket ofördelaktig vid mekaniserad skörd men kan ha inneburit en ökad odlingssäkerhet.

Identifiering med molekylära markörerProvodlingen visade att ett stort antal sorter går att särskilja med hjälp av yttre karaktärer. Andra sorter är mer snarlika och för att avgöra om dessa sorter är identiska krävs molekylär-genetiska analyser. Ärt är genetiskt sett en myck-et väl känd art och utmärkta markörer, främst så kallade mikrosatelliter, finns utarbetade (se t.ex. Loridon m.fl. 2005).

Nordiska genbanken genomförde under 2006 analyser av 80 lokalsorter (Agnese Kolodinska Brantestam, muntl.). Av dessa var 51 sorter unika, resterande 29 hade minst ett duplikat. Flera av de sorter som inte gick att särskilja genetiskt kan dock särskiljas på sina yttre karak-tärer. Sammantaget är ytterst få av lokalsorterna duplikat, utan tvärtom unika.

Som tidigare nämnts infördes ett mycket stort antal utländska sorter under 1800-talet. En studie av svenska frökataloger utgivna 1850–1970 nämner över 211 namngivna sorter (Svens-son 2004). Flera av de insamlade lokalsorterna är säkert identiska med dessa, i övrigt försvunna sorter.

Möjligheten att identifiera äldre namngivna sorter bland lokalsorterna är mycket begränsad enbart utifrån beskrivningar i frökataloger. Ett alternativ kan vara att jämföra med gamla frö-samlingar. Materialet i dessa är mestadels dött, men skulle ändå kunna användas för molekylär-genetiska jämförelser. I Nordiska museets frö-samlingar som härstammar från Kungliga skogs- och lantbruksakademien ingår över tvåhundra prov av ärter från tidsperioden 1867–1918. Pro-ven består av såväl lokalsorter som namngivna sorter.

Ett nyligen initierat forskningsprojekt vid Nordiska museet syftar till att jämföra det gamla döda frömaterialet med de levande lokal-sorterna. Preliminära resultat visar att DNA i frön av ärt är mindre känsligt för nedbrytning än de flesta andra växtarter och vävnader och att mikrosatellitmarkörer går att analysera. Med denna metod kan det gå att identifiera vad som betraktats som utdöda sorter bland lokalsorterna. Vi hoppas också få svar på om samma sorter odlats under mer än hundra år inom en region eller om de spridits och i så fall hur.

Citerad litteraturHansson, A.-M. 1981. Forntida ärter och bönor.

Inledande studie innehållande bl.a. odlingsproble-matik. – C-uppsats, inst. f. arkeologi, Stockholms univ.

Jansson, E. & Weibull J. 2004. Om POM – Pro-grammet för odlad mångfald. – Svensk Bot. Tidskr. 88: 3–9.

Krook, O. 1799–1847. Dagbok från Tjörn: Ur Olaus Krooks anteckningar 1799–1847, sammanst. av Johan Pettersson. – Skrifter utgivna av Bohusläns museum och Bohusläns hembygdsförbund 16.

Loridon, K., McPhee, K., Morin, J. m.fl. 2005. Microsatellite marker polymorphism and mapping in pea (Pisum sativum L.). – Theor. Appl. Genet. 111: 1022–1031.

Lundén, O. 1920. Köksväxtodling. – Norstedt, Stockholm.

Lyttkens, A. 1904–1906. Svenska växtnamn. – Frit-zes, Stockholm.

Martinsson, K. 2004. Inventering och identifiering av gamla pelargoner. – Svensk Bot. Tidskr. 98: 21–30.

Nygårds, L. 2005. Vi odlade till husbehov. – Cen-trum för biologisk mångfald, Alnarp.

LEINO & NYGÅRDS


Nygårds, L. 2007. Om ärter. – Centrum för biologisk mångfald, Alnarp.

Olsson, G. 1997. Gamla lantsorter – utnyttjande och bevarande. – I: Olsson, G. (red.), Den svenska växtförädlingens historia. Skogs- och lantbruks-historiska meddelanden 20: 121–130.

Olsson, L. 1965. ”En gål utta bönejol ä inte möt te gål”. – I: Manker, E. (red.), Kvarnarna på Tjörn

– en fältinventering 1960–63. Nordiska museets handlingar nr 64: 89–100.

Osvald, H. 1959. Åkerns nyttoväxter. – Esselte, Stockholm.

Sjödin, J. 1997. Trindsäd. – I: Olsson, G. (red.), Den svenska växtförädlingens historia. Skogs- och lant-brukshistoriska meddelanden 20: 215–222.

Svensson, K. 2004. Trädgårdsärt och trädgårdsböna. Kartläggning av de i Sverige marknadsförda sorterna 1850–1970. – Examensarbete inom träd-gårdsingenjörsprogrammet, SLU, Alnarp.

Tedin, H. 1894. Kort översigt öfver Utsädesförening-ens arbete med baljväxter. – Sveriges utsädesfören-ings tidskr. 4: 154–164.

Åkerberg, E. 1951. Baljväxter. – I: Svensk växtföräd-ling. Del 1, Åkerbruksväxterna. Natur och Kultur, Stockholm, sid. 233–274.

ABSTRACTLeino, M. & Nygårds, L. 2008. Puggor och pelusker – svenska lokalsorter av ärt. [Local cultivars of Pisum sativum in Sweden.] – Svensk Botanisk Tid-skrift 102: 153–162. Uppsala. ISSN 0039-646X.The pea Pisum sativum is one of the oldest crop plants cultivated in Sweden. A rich material of local cultivars and landraces has been preserved to the present day in gene banks and by “on-farm conser-vation”. Seventy-seven cultivars with known geo-graphical origin were cultivated and compared.

By means of abundance, distinctiveness to other cultivars and historical records some typical regional types were identified: Small-seeded field peas (grey peas) from northern Sweden, large-seeded field peas from Bohuslän and Skåne, sugar peas from northermost Sweden and southeast Småland and soup peas from mid-Sweden.

The field peas and sugar peas from northern Sweden show clear signs of adaptation to short growing season conditions. Overall, heterogeneity within cultivars was low, probably due to lost genet-ic variation in small populations. Ongoing projects aiming to describe relationships between varieties using molecular markers are presented.

Matti Leino är agronom och doktor i genetik och växtförädling. Matti arbetar som forskare vid Nordiska museet i ett projekt om historiskt växtmaterial. Ett sär-skilt intresse är svenska lantsorter av köks- och jordbruksväxter.

Adress: Institutet för folklivsforskning, Nordiska museet, 643 98 JulitaE-post: [email protected]

Lena Nygårds är kultur-vetare och anställd vid Centrum för biologisk mångfald vid SLU. Lena har under flera år arbetat med att samla in fröer av köksväxter som bevarats i lokal odling samt att dokumentera husbehovs-

odlingens historia.Adress: Centrum för biologisk mångfald, Box 7007, 750 07 UppsalaE-post: [email protected]


Magnus Magnusson har följt klintsnyltroten på dess skånska lokaler i många år. Här berät-tar han om artens situation. Igenväxning med kvävegynnade arter verkar vara ett problem här som på så många andra håll.

MAGNUS MAGNUSSON

Klintsnyltrot Orobanche elatior utgör en av de klassiska skånearterna tillsammans med växter som jättefräken och vitskråp.

Visserligen har den uppträtt även norr om Skåne men det har bara varit tillfälligt. Den sällsynta klintsnyltroten är rödlistad, vilket innebär att den inte bedöms ha en långsiktigt livskraftig population. Här redovisas iakttagelser under en följd av år av artens numerär på sina växtplatser, om dess följearter, lokalernas skötsel och om hotbilden på de olika lokalerna.

Sällsynt helparasitKlintsnyltrot är en helparasitisk ört som saknar klorofyll. I Skåne parasiterar den nästan uteslu-tande på väddklint Centaurea scabiosa, i undan-tagsfall på rödklint C. jacea (Weimarck 1947). Som värdväxter för arten i sin helhet anger Kreutz (1995) huvudsakligen väddklint och säll-synt andra Centaurea-arter, andra korgblommiga arter samt arter inom släktet rutor Thalictrum.

Blomningstiden i Skåne är från början av juni under tidiga somrar på varma platser fram till mitten av juli. Stängelns höjd varierar från några få centimeter till nästan en meter. Blom-färgen varierar från gul till mörkt brunviolett. Under blomningen är växten mjuk (figur 1) men blir därefter karaktäristiskt torr, brunsvart och styv. Fröna är små och måste komma i kontakt med värdväxtens rötter för att kunna gro. Fröna uppges kunna ligga länge i marken innan de gror.

Arten är lätt att odla. John Kraft (1979) sådde frön direkt på värdväxtens rötter vid Fredriks-berg och Granebacken i Malmö varefter klint-snyltroten visade sig efter ett par år. Han spred även arten inom Käglinge rekreationsområde genom att lägga ut fröståndare på tre olika plat-ser (Kraft 1982, s. 19). Heribert Nilsson (1947) strödde ut frön i riklig väddklintsvegetation på järnvägsbanken norr om Höjeå i Lund och de första plantorna kom upp efter fyra år. I en träd-gård i Växjö dök flera exemplar av klintsnyltrot upp på ditplanterad väddklint från Hildesborg i Landskrona efter 17 år (Håkansson 1945).

Lilja (1870) skriver att arten växer vid renar, vid vägar och i åkrar. Weimarck (1963) anger torr-ängar, renar och bryn som växtlokaler, medan

Klintsnyltroten i Skåne

Figur 1. Klintsnyltroten är mjuk när den blommar men blir sedan torr, brunsvart och styv. Foto: Mar-gareta Edqvist.Orobanche elatior is soft when it flowers.

MAGNUSSON


Nilsson och Gustafsson (1979) skriver att växt-platserna ofta utgörs av ”varma, kalkrika backar eller sluttningar, ofta med en rik stäppvegetation”.

De svenska lokalerna utanför Skåne har varit få: På Kinnekulle i Västergötland fanns klint-snyltrot under 1980-talet och i början av 1990-talet men är nu försvunnen (Bertilsson m.fl. 2002). Arten kan ha varit insådd. I Östergötland hittades ett exemplar vid Norrköping 1995 (Andersson & Antonsson 1997) men var troli-gen insått (Olsson 1999). En gammal uppgift finns från Hasslöv, Östra Karup i Halland, men utan belägg (Georgson m.fl. 1997).

I Norden i övrigt finns klintsnyltrot i Dan-mark på några få lokaler (Stevns klint, vid Köpenhamn, Samsö och på norra Jylland).

Världsutbredningen för klintsnyltrot är från England och Frankrike i väster till Centralasien i öster (Kreutz 1995). Nordgränsen i Europa är norra Baltikum. Arten är sällsynt utom i sydös-tra England och i ett område från Sydösteuropa in i Ryssland där arten anges som ganska vanlig till vanlig (Hultén & Fries 1986).

Den huvudsakliga värdväxten, väddklint, är vanlig i Skåne utom i vissa delar i norr där den har mera spridda förekomster (Weimarck & Weimarck 1985). På Öland och Gotland är väddklinten allmän medan den i större delen av övriga Götaland är mindre allmän till tämligen allmän (Hultén 1971). I Svealand finns många lokaler, särskilt i öster, medan Norrland hyser enstaka lokaler upp till Tornedalen.

Klintsnyltroten är fridlyst sedan 1922. Nils-son & Gustafsson (1979) klassade klintsnylt-roten som sårbar, vilket är den lägsta kategorin av de hotade arterna. Olsson (1999) skriver att ”det främsta hotet troligen är förbuskning och igenväxning, på en del lokaler som följd av upphörande bete. Å andra sidan missgyn-nas sannolikt bestånd av klintsnyltrot även av ett alltför intensivt bete. De flesta lokalerna för arten finns i en intensivt och rationellt utnyttjad del av Skåne. Uppodling, täktverksamhet och anläggningsarbeten av olika slag har förstört flera av de tidigare lokalerna och utgör hot mot några av de kvarvarande. Vägkantsförekomster

Figur 2. A) Aktuella lokaler (1987–2005) för klintsnyltrot enligt Tyler m.fl. (2007). B) Fyllda cirklar anger lokaler funna 1923–1984 medan de ofyllda anger äldre lokaler (Weimarck & Weimarck 1985).A) Recent localities (1987–2005) for Orobanche elatior in Skåne, southernmost Sweden. B) Filled circles indi-cate localities found between 1923 and 1984, while open circles indicate older localities.

A B

KLINTSNYLTROT


av klintsnyltroten hotas även av för tidig slåtter”. Hotkategorin anges här fortfarande som sårbar. I senaste rödlistan (Gärdenfors 2005) har hotka-tegorin skärpts till starkt hotad (EN).

Min undersökningUndersökningen började på Ven 1984 och kom-pletterades med fastlandet från och med 1988. Lokalerna har erhållits genom muntliga uppgif-ter, genom litteraturen och genom att undersöka terrängen i närheten av befintliga lokaler. På Ven har antalet exemplar räknats på samtliga lokaler medan räkningen på fastlandet vissa år varit ofullständig. Så har till exempel de insådda lokalerna inte räknats varje år.

Lokalernas vegetation kunde delas in i två typer: a) stäppartad torräng enligt Påhlsson (1998; örtrik ängshavretorrängs-typ och dess blodnäve-variant) och Sjörs (1967; Arrhenatherum pratense-samhället) och b) knylhavreäng enligt Påhlsson (1998; knylhavreängs-typ).

Utbredningen i SkåneDet nutida utbredningsområdet av klintsnyltrot i Skåne utgörs av enstaka förekomster i den väs-tra delen av landskapet samt på Ven (figur 2A). Dessutom finns utpostlokaler i nordväst och syd-ost på Österlen. Även tidigare var klintsnyltroten sparsam och fanns inom ungefär samma område (figur 2B). Några skillnader är att det tidigare fanns flera lokaler i den södra och sydöstra delen av landskapet, en lokal fanns vid Räng, Höll-viken (Weimarck 1963), flera lokaler fanns i Malmö (Lilja 1870), en i Klagshamn sydväst om Malmö, en vid Lomma, Prästberga (Skånes flora arkiv), flera lokaler norr och nordost om Lands-krona samt några lokaler i Skånes inland, bland annat vid Fågelsång, Harlösa och Gudmundtorp (Lilja 1870). På flera av dessa lokaler har dock klintsnyltroten bara uppträtt någon enstaka gång och i enstaka exemplar.

HabitatKlintsnyltrotens ekologi i Skåne sammanfattades bra redan av Leche (1744) när han skriver att arten ”Växer bland buskar emellan landsvägen och åkrarna intet långt från grinden vid Råå”.

Omgivningarna utgörs uppenbarligen av ett jordbrukslandskap. Växtplatsen har av någon anledning inte odlats upp och hävden har inte varit starkare än att buskar kunnat etableras.

Dagens lokaler befinner sig i regel fortfarande i närheten av åkrar i jordbrukslandskapet. Det främsta undantaget är lokalen på Östra kyrko-gården i Malmö. Vallen som lokalen ligger på har dock troligen legat orörd sedan området var landsbygd (Kraft 1979). Lokalerna i Västra Karup avviker genom att ligga i ett mindre utpräglat jordbrukslandskap än de övriga.

Flera av lokalerna utgörs av mindre backar och åkerholmar som inte lämpat sig för att odlas upp. Andra typer av mark som blivit över är branta sluttningar som backafallen på Ven, skjutbanan vid Råå, Ålabodarna och delvis vid Rustningshamn.

En ny typ av växtmiljö skapades genom ler-täkterna för tegeltillverkning. Ytor frilades som kunde koloniseras av väddklint och klintsnyltrot. Exempel utgör lertäktsområdet vid Sundvik, delvis Rustningshamn och lokalen vid Husvik på Ven.

Rena vägkantslokaler är Västra Karup, södra infarten och vid väg 100 öster om Bernstorp. Lokaler som även inbegriper vägkant är Drott-ninghall (Västra Karup), Rustningshamn, platån (kring cykelväg), Norreborg och Husvik.

En annorlunda typ av växtplats är före detta åkrar. Vid Granebacken ligger åkern i träda och väddklint har här koloniserat åkerkanten till-sammans med klintsnyltrot. Vid Borrebacke har den tidigare åkern överförts till permanent vall där väddklint och klintsnyltrot vandrat ut.

Nutida lokalerFastlandetVästra Karup, DrottninghallSydvästra delen av fornminnesområdet Drottninghall.

Vegetationen utgörs av en knylhavreäng som tidi-gare slogs. Som mest räknades 144 exemplar år 1997. År 2000 började området betas med får så kraftigt att väddklinten tycks ha gått ut. I början fanns några klintsnyltrot kvar trots betet. Något exemplar kan ännu påträffas i dikeskanten utanför stängslet.

Lokalen avviker då den ligger på mager mark. Klintsnyltrot och ljung Calluna vulgaris växte bara några meter från varandra.

MAGNUSSON


Västra Karup, södra infartenVägrenen på båda sidorna av vägen vid en numera stängd infart till Salomonhög.

Vegetationen utgörs av en knylhavreäng där berg-mynta Satureja vulgaris ingår på den östra sidan. Den västra sidan slås, vilket bland annat hindrar ask Fraxinus excelsior att bli hög medan den östra alltmer växer igen. Antalet exemplar 2005–07 var 6, 17 resp. 2.

I Skånes floras arkiv finns en uppgift från 1891 från Västra Karup: ”i ett dike vid landsvägen på Centaurea scabiosa”. Bertil Lindquist såg klintsnyltroten i Västra Karup 1927 men sökte förgäves arten här varje år 1930–44 för att 1945 återfinna den (Weimarck 1947).

I Skånes flora arkiv finns en uppgift om ytterli-gare en lokal cirka 300 m NNO den ursprungliga:

”H. Vallin 1.8.1945 i brev till H.W. 13.4.1946”. Det kan stämma in på Drottninghall-lokalen och den ursprungliga lokalen skulle i så fall vara i närheten av den vid södra infarten idag. Gustafsson (1996) skri-ver att lokalen vid södra infarten är ett återfynd.

Råå, skjutbana400 m SSO Råå vattentorn, omedelbart söder om skjutbanan i sluttningen ovanför.

En på senare år allt fåtaligare förekomst (2005–07: 3, 2 resp. 0 exemplar) på grund av tilltagande igenväxning. Lokalen utgör en mindre väg till skytte-grav som inte använts på länge.

Vegetationen utgörs av en knylhavreäng med gles knylhavre Arrhenatherum elatius men med mycket bergrör Calamagrostis epigejos som hotar att ta över. I övrigt finns bl.a. bergmynta, backvial Lathyrus sylvestris och kungsmynta Origanum vulgare. Vädd-klinten är ganska riklig. Buskar börjar invadera vägen, bl.a. slån Prunus spinosa, sötkörsbär Prunus avium och benved Euonymus europaeus. Tidigare fanns klintsnyltrot även utefter en stig snett uppåt i sluttningen.

Åkerkulle norr SundsgårdenKulle i åkern norr om Sundsgården, 200 m S föregå-ende lokal.

Vegetationen utgörs av en knylhavreäng med strödda buskar. I fältskiktet märks bl.a. renfana Tanacetum vulgare, kungsmynta, blåhallon Rubus caesius och riklig väddklint. Klintsnyltroten har under hela undersökningsperioden varit fåtalig och saknats vissa år. Åren 2005–07 var antalet 1, 3 resp. 2 exemplar.

Råå är den äldsta uppgivna lokalen i Skåne (Leche 1744). Under 1800-talet uppges Råå som växtplats av bl.a. Lilja (1870). Mera preciserade uppgifter ges av (Nilsson 1962), som skriver att klintsnyltrot var sparsam söder om Råå vattentorn, men rikligare på åkerkullen norr om Sundsgården. Desutom fanns arten då även söder om Sundsgården.

Ålabodarna vid svarttallplantering Lokalen ligger norr om andra värnet norr om samhället.

Vegetationen utgörs av en ganska trivial knylhavre-äng med bl.a. hundkäx Anthriscus sylvestris, gråbo Artemisia vulgaris, rödklint och riklig väddklint. Klintsnyltroten går även ner i erosionsbranten mot havet. Antalet exemplar brukar variera mycket. Åren 2005–2007 fanns det 9, 3 resp. 26 exemplar.

Ålabodarna ovanför badbrygganKlintsnyltroten finns dels i sluttning mot havet dels innanför ett stängsel på platån ovanför. Platån klipps i övrigt som en gräsmatta (figur 3). Sluttningen var tidigare eroderad men är nu helt vegetationstäckt. Även buskar har kunnat etablera sig (alm och hagtorn).

Fältskiktet utgörs av en knylhavreäng med mycket röd- och väddklint. I övrigt finns här bl.a. kungs-mynta, färgkulla Anthemis tinctoria, spåtistel Carlina vulgaris, smultron Fragaria vesca och stor sötväppling Melilotus altissimus. Innanför stängslet är knylhavre-

Figur 3. Ovanför slänten vid norra bad-bryggan vid Ålabodarna klipps gräsmat-tan men en remsa sparas där det ofta finns klintsnyltrot. Foto: Magnus Magnus-son.At Ålabodarna close to Öresund, Orobanche elatior is found on a slope and in a small strip on the plateau above, which is otherwise used as a lawn.

KLINTSNYLTROT


ängen mera trivial med bl.a. hundkäx och gråbo. Antalet exemplar av klintsnyltrot brukar varierar gan-ska mycket. Åren 2005–07 var antalen 31, 17 resp. 6.

Sjöbeck (1921) beskriver en växtplats vid Ålabodarna som kan vara identisk med den ovanför badbryggan. Förmodligen är det samma lokal som Nilsson (1962) benämner dammen och som då var den nordligaste vid Ålabodarna. Nilsson nämner ytterligare ett par lokaler från Ålabodarna, bl.a. nedanför den tidigare lokalen för jättefräken.

Sundvik, lergravsområdetKlintsnyltrot finns här inom sex delområden: i den sydöstra delen vid ett hus (egentligen tomtmark), på ett platåartat parti i mellersta delen, på en platå härovanför, på en mot sydväst utskjutande höjdrygg och på två ställen i den södra delen av norra lergra-ven. Dessutom kan enstaka exemplar påträffas norr om norra lergraven och norr om den södra lergraven.

Vegetationen på höjdryggen utgörs av en stäpp-artad torräng och här finns bl.a. ängshavre Helictotrichon pratense, rödkämpar Plantago media, brudbröd Filipendula vulgaris, fältvädd Scabiosa columbaria, lundtrav Arabis hirsuta och darrgräs Briza media. Knylhavre finns men är inte dominant. Inom områ-det finns en sten med triangelpunkt, vilket kan inne-bära att vegetationen är den ursprungliga. De andra lokalerna är knylhavreängar där bl.a. kungsmynta, blåhallon och renfana vanligen ingår. Vid den översta platån i den mellersta delen finns en mycket örtrik västslänt där bl.a. riklig fältvädd, prästkrage Leucanthemum vulgare och stånds Senecio jacobaea ingår. Klintsnyltrot kan finnas i slänten men föredrar den gräsrikare knylhavreängen ovanför. En art som kan påträffas på ett par av lokalerna är bitterfibbla Picris hieracioides liksom stor sötväppling. I södra delen av den mellersta platån har en vegetation dominerad av bergrör, rörsvingel Festuca arundinacea, blåhallon och åkerfräken Equisetum arvense så gott som helt trängt ut väddklinten och klintsnyltrot saknas här numera. En lokal som nästan är borta på grund av igen-växning är den östra av dem i södra delen av norra lergraven. Åren 1988–90 var antalet exemplar inom området 309, 276 resp. 123 medan 2005–07 antalet hade sjunkit till 82, 65 resp. 22.

I Skånes flora arkiv uppges tegelbruksområdet vid Sundvik som växtlokal för klintsnyltrot 1967.

RustningshamnKlintsnyltrot finns dels i en inbuktning av kustbran-ten norr om en sommarstuga dels på platån ovanför. Tidigare fanns klintsnyltrot i kustbranten även söder

om inbuktningen men här är numera i stället mycket bergrör och knylhavre.

Den nedre delen av inbuktningen intas av en knylhavreäng med dominant bergrör men som ännu tillåter även bergjohannesört Hypericum montanum, slankstarr Carex flacca och enstaka väddklint att fin-nas. Ovanför knylhavreängen finns en stäppartad torräng som delvis domineras av sommarfibbla Leontodon hispidus och kalklockmossa Homalothecium lutescens. I övrigt finns här bl.a. fältvädd och ganska riklig väddklint. Mindre ras håller vegetationen del-vis öppen som annars hotas av buskar ovanifrån och av bergrör och av knylhavre nerifrån.

På platån fanns i början av undersökningen en rik förekomst av klintsnyltrot (som mest 150 exem-plar 1990) tillsammans med riklig väddklint. Sedan dess har väddklinten gått starkt tillbaka och finns bara i enstaka exemplar liksom klintsnyltroten. Den rika väddklintvegetationen uppkom troligen genom ett svagt bete som senare inte var tillräckligt för att hålla tillbaka triviala arter som knylhavre, hund-äxing Dactylis glomerata, hundkäx och brännnässla Urtica dioica. Klintsnyltroten har dock spritt sig inom

Figur 4. Vid Rustningshamn står klintsnyltroten i en rik väddklintsvegetation. Foto: Magnus Magnusson.At Rustningshamn Orobanche elatior grows in a spe-cies-rich vegetation where the host, Centaurea sca-biosa, is still common.

MAGNUSSON


betesmarken och finns nu även i enstaka exemplar i en angränsande stäppartad torräng med bl.a. riklig ängshavre och kalklockmossa samt norrut i vegeta-tion med mycket väddklint. I den nordöstra delen har klintsnyltrot även börjat uppträda utanför stängslet i knylhavreäng. I samband med anläggande av en cykelstig togs en del mark i anspråk där det fanns klintsnyltrot. Där skapades dock ett refugium för väddklint och klintsnyltrot (figur 4).

En viss minskning av antalet klintsnyltrot har skett på grund av den starka tillbakagången på pla-tån. År 1988 var antalet exemplar 118, 1990–91 162 resp. 57, och 2005–07 var antalen 57, 83 resp. 68.

Nilsson (1962) uppger att klintsnyltrot tidigare fanns på ett par platser vid Hildesborgs tegelbruk (Rustningshamn) men att arten försvunnit från dessa på grund av kraftigt fårbete respektive igenväxning.

Lund, KlostergårdenBanvallen norr om Höjeå, sydöstra hörnet.

Vegetationen utgörs av en knylhavreäng där bland annat knylhavre och blåhallon är dominanter. Väddklinten var tidigare dominant men är numera sparsam. Trots detta är klintsnyltroten fortfarande ganska talrik. År 2005–2007 var antalen 28, 39 res-pektive 30. En annan intressant art här är rosenlök Allium carinatum som brukar finnas i mellersta och nedre delen av slänten. Nordost om lokalen upptas slänten av nästan rena bestånd av foderlosta Bromopsis inermis. Arten har spridit sig mot järnvägsbron men är ännu ganska sparsam på klintsnyltrotlokalen. Än så länge är buskar (hagtorn och alm) det största hotet.

Lokalen bör vara ett resultat av Heribert Nilssons (1947) insådd på 1940-talet.

Figur 5. Klintsnyltrot är en kraftig ört och kan bli nästan meterhög. Eftersom den är en helparasit saknar den blad eller andra gröna delar. Foto: Margareta Edqvist.Orobanche elatior is a holoparasitic herb without any green parts. It is one of the more robust species in its genus and can grow almost a metre tall.

KLINTSNYLTROT


Malmö, Östra kyrkogårdenFemtio meter öster om Sankta Birgittas kapell, på vallen ovanför en väntkur i antik stil.

Vegetationen utgörs av en knylhavreäng med inslag av ängshavreäng främst i form av blodnäva Geranium sanguineum, som dominerar i den mellersta delen, och brudbröd. Stor dominans har knylhavre i sluttningen väster om väntkuren där den tillsammans med åkervinda Convolvulus arvensis kan vara enda arten fläckvis. Luktvicker Vicia tenuifolia dominerade tidigare men är nu nästan borta. Genom att lokalen slås på eftersommaren har vegetationen bibehållits och väddklinten varit ganska riklig. Klintsnyltroten har haft en säker förekomst här och antalet exemplar 2004–06 var 32, 22 resp. 35. År 2007 hände det oväntade att varken väddklint eller klintsnyltrot syn-tes till. Om det beror på ändrad slåtterregim kan det innebära att lokalen övergår i nästan ren knylhavre-äng som på vallarna runt omkring.

I Skånes floras arkiv är klintsnyltrot uppgiven från Håkanstorp 1894 och Hohög 1897, som var två går-dar i närheten. Östra kyrkogården uppges som lokal i arkivet dock först 1965.

Malmö, ättehög, NO FredriksbergNorr om korsningen mellan E20 och E65.

Väddklinten var tidigare vanligare men har allt-mer trängts undan av luktvicker, knylhavre, snöbär Symphoricarpus albus och syren Syringa vulgaris. Klintsnyltroten är sparsam och inte årsviss.

Sannolikt den ättehög som Kraft (1979) avser när han skriver att han sått in klintsnyltrot på en av de ”östligaste ättehögarna på Fredriksbergs gård” på 1960-talet.

Malmö, Granebacken, NV KristinebergKlintsnyltrot finns i den södra och västra delen, som karaktäriseras av två områden med vresros Rosa rugosa och ett mellanliggande öppet parti med gan-ska lågvuxen vegetation. Kaniner hjälper till att hålla nere vegetationen. Klintsnyltroten varierar mycket mellan åren men har gått tillbaka på grund av vres-rosens expansion. Åren 1988–90 fanns här 181, 262 resp. 139 exemplar, 2005–07 sågs 70, 18 resp. 1 exemplar.

Insådd med frön från föregående lokal.

Käglinge rekreationsområdeTvå lokaler. Dels väster om en groddamm, 200 m söder om vägen som går igenom området. Dels syd-västra delen av området, väster om en kraftledning och nära en golfbana (Långa hagen).

Lokalen vid groddammen har uppkommit på senare år och ligger ett par hundra meter söder den

ursprungliga. Vegetationen är knylhavreäng med bus-kar som brer ut sig. Klintsnyltroten är sparsam. Loka-len i Långa hagen har ibland skötts genom slåtter eller bete. Ett för snyltroten väl anpassat bete gjordes 2006 då får betade i april och halva maj varefter de flyttades till en annan fålla. Knylhavre blev inte lika dominerande och fältskiktet inte lika högt. Vädd-klinten blommade rikligt och klintsnyltroten var inte ovanlig (55 exemplar).

Lokalerna inom Käglinge rekreationsområde är resultat av insådd av i början av 1980-talet (Kraft 1982).

BorrebackeNorr om vägen mellan Klagshamn och Västra Klags-torp.

Borrebacke med anslutande åker i väster är känd för förekomsten av flera ovanliga och hotade arter (Olsson 2003). Sammetsbockrot Pimpinella saxifraga ssp. nigra är riklig. Ljungsnärja Cuscuta epithymum var. epithymum brukar finnas på den sydliga delback-en. Piggtistel Carduus acanthoides finns på toppen av den sydliga delbacken. Som negativt noterar Johans-son (2000) den stora förekomsten av palsternacka Pastinaca sativa.

Vegetationen utgörs till största delen av knylhavre-äng med inslag av stäppartade torrängsarter. Bland arterna märks vädd- och rödklint (dominanter), ängs-havre (enstaka tuvor), brudbröd, fältvädd, gullusern Medicago falcata, gulmåra Galium verum, gråbo, äkta johannesört Hypericum perforatum, hundäxing, åker-vädd Knautia arvensis, röllika Achillea millefolium, puktörne Ononis spinosa ssp. maritima, rödsvingel Festuca rubra, gullris Solidago virgaurea och åker-vinda.

På den norra delbacken finns en yta med stäpp-artad torräng med bl.a. ängshavre, rödkämpar, brudbröd, fältvädd, lundtrav, mycket väddklint och enstaka knylhavre. Klintsnyltroten undviker emel-lertid ytan och föredrar omgivande knylhavreäng. Negativt förutom palsternacka är hundkäx som är nästan lika vanlig, blåhallon täcker vissa ytor liksom knylhavre, närvaron av ogräs som åkertistel Cirsium arvense och taggsallat Lactuca serriola och att en ask i en mindre dunge på norra delbacken fröar av sig och ger upphov till en mängd småplantor. Trots detta har klintsnyltroten här sin enda riktigt rika förekomst för närvarande. Åren 2005–07 har antalet exemplar varit 1395, 580 resp. 180. Utbredningen var i början av undersökningen begränsad liksom antalet exemplar för att successivt öka, varför lokalen bör var ganska ny. Åren 1988–90 var antalet exemplar 23, 71, resp. 58. I den anslutande åkern finns bl.a. småtörel

MAGNUSSON


Euphorbia exigua, spjutsporre Kickxia elatine, åker-syska Stachys arvensis och nattglim Silene noctiflora.

Några uppgifter om Borrebacke före 1988 har inte gått att få fram. Långt tillbaka anger dock Lilja (1870) för Malmö att klintsnyltroten ska finnas mel-lan Borgmästargården och Borrebackarna.

BernstorpTre dellokaler: Sydligaste delen av mellersta backen, sydligaste backen samt jordvall nära väg 100 och i vägrenen till väg 100.

Bernstorps sydligaste backe är en klassisk lokal för klintsnyltrot men har haft en sådan negativ utveck-ling att det är anmärkningsvärt att arten ännu finns kvar. Hundkäx färgar backen vit på försommaren liksom palsternacka färgar backen gul senare på sommaren (figur 6). Brännässla tar upp en stor yta liksom blåhallon. Knylhavre lägger sig ner på vissa ställen och kväver de flesta andra arter. I början av undersökningen var förfallet mindre utpräglat och då var väddklinten dominant. Numera är väddklinten sparsam, vilken också avspeglar sig i antalet klint-snyltrot. Åren 1988–90 var antalen 42, 246 resp. 110 medan 2005–07 antalen var 9, 29 resp. 30. En orsak till väddklintens tillbakagång är också att man lägger ut trädgårdsavfall.

Rester av stäppartad torräng finns i form av dominant blodnäva i södra delen, enstaka tuvor av ängshavre, brudbröd, småborre Agrimonia eupatoria och gullviva Primula veris. Andra arter är bl.a. gråbo, rödklint, smalgröe Poa pratensis ssp. angustifolia, röd-svingel, hundäxing, röllika, åkervinda, åkervädd, gul-lusern, puktörne, rödsvingel, sandlök Allium vineale, bockrot Pimpinella saxifraga, äkta johannesört och

buskviol Viola hirta. Anmärkningsvärt är att ljung-snärja kommit tillbaka efter många års frånvaro och finns sedan 2005 på några kvadratmeter i mitten av området.

På den mellersta backen finns goda förutsättning-ar för att klintsnyltroten ska trivas. Väddklinten är riklig och vegetationen utgörs av en knylhavreäng där knylhavren oftast inte dominerar. År 2002 fanns här 3 exemplar (Åke Svensson, Skånes flora andra inven-teringen). 2005 och 2006 fanns 17 resp. 10 exemplar i den sydöstra delen av backen tillsammans med bl.a. fältvädd, sparsam knylhavre, rödklint, palsternacka, brudbröd och svartkämpar Plantago lanceolata. 2007 hittades dock ingen klintsnyltrot.

På jordvallen brukar klintsnyltroten vara årsviss. Åren 2005–07 fanns 18, 7 resp. 2 exemplar. Knyl-havre är dominant. Här finns även bl.a. sanddådra Camelina microcarpa och i åkerkanten renlosta Bromus arvensis.

På den närbelägna lokalen i vägslänten till väg 100 fanns 2001 ett exemplar av klintsnyltrot (Åke Svens-son, Skånes flora andra inventeringen). Åren 2006 och 2007 återfanns 7 resp. 2 exemplar. I den glesa vegetationen ingår en ännu större raritet, flikstånds Senecio erucifolius, tillsammans med bl.a. fältmalört Artemisia campestris, morot Daucus carota, gråbinka Erigeron acer, svartkämpar och knylhavre. Lokalen är intressant eftersom det är enda gången under under-sökningen som klintsnyltroten koloniserat en vägkant.

I herbariet i Lund är tidigaste belägget av klint-snyltrot från Vellinge från 1923. Gunnarsson (1932) omnämner två lokaler i sin Vellingeflora – dels Berns-torpsbacken, dels ”mitt emot på kullen, som skäres av Falsterbo-järnvägen”. Med Bernstorpsbacken

Figur 6. Den klassiska lokalen på Berns-torps södra backe karaktäriseras numera av ett högvuxet fältskikt av triviala arter som knylhavre, palsternacka och hund-käx. Inte så många klintsnyltrötter finns kvar.The once famous locality for Orobanche elatior at Bernstorp is nowadays domi-nated by tall-growing, highly competitive species such as Arrhenatherum elatius, Pas-tinaca sativa and Anthriscus sylvestris, and few O. elatior remain.

KLINTSNYLTROT


avses den sydligaste backen, som är en välkänd lokal sedan lång tid tillbaka. I underlaget till den andra inventeringen för Skånes flora (Åke Svensson) uppges mellanbacken som lokal för klintsnyltrot år 2002 och vägrenen 2001.

LyckeboÅkerkulle NO Fredshög, ca 350 m S om f.d. Mag-larps flygplats.

Kullen är fri från buskar så när som på en bergtall Pinus mugo och en fläder Sambucus nigra. I den sydli-gaste delen dominerar blodnäva och luktvicker. Norr härom finns en yta dominerad av foderlosta.

I övrigt är fältskiktet heterogent och utgörs av övergångsformer mellan stäppartad torräng och knylhavreäng. Den förra representeras främst av ängshavre, flentimotej Phleum phleoides, småborre, backsilja Peucedanum oreoselinum, lundtrav, brud-bröd, harmynta Satureja acinos och gullviva. I knyl-havreängen ingår bl.a knylhavre, som dominerar vissa ytor, gullusern, gulmåra, gullris, rödsvingel, åkervädd, prästkrage, gråbo, mörkt kungsljus Verbascum nigrum, rödklint och hundäxing. Väddklinten är ganska riklig i norra delen av backen.

Antalet exemplar av klintsnyltrot tycks inte ha minskat här sedan 1967 då antalet exemplar var 15–20 (Skånes flora arkiv). Nilsson och Gustafsson (1979) uppger 4 exemplar 1977, något år tidigare var det omkring 20 exemplar. Kraft (1987) anger 20 exemplar 1984 och 30 exemplar 1985. Mellan 1988 och 2007 har antalet varierat mellan 1 och 55. Åren 2005–07 var antalen 21, 16 resp 2.

I Skånes floras arkiv finns lokalen uppgiven första gången 1967.

KvärrestadÅkerkulle 1600 m SO Kvärrestad kyrka, vid en syd-gående väg från vägen mellan Kvärrestad och Östra Ingelstad, vid en kraftledning.

Den sydöstra delen av kullen är urgrävd och här står en stolpe till en kraftledning. Den sydvästra delen av kullen utgöres av ett hagtorn/slånsnår. I övrigt är marken öppen sånär som på ett par rosen-buskar.

Vegetationen utgörs i stor utsträckning av ängs-havreäng. Här ingår bl.a. ängshavre, fältvädd, flen-timotej, gullviva, brudbröd, blodnäva, backskafting Brachypodium pinnatum (upptar en stor yta i norra delen), småborre, darrgräs, krissla Inula salicina och backsilja. I fläckar av knylhavreäng ingår bl.a. knyl-havre, hundkäx, åkervädd och gråbo. Väddklinten är riklig. Bland övriga följearter återfinns bl.a. ängsskära Serratula tinctoria, getrams Polygonatum odoratum

och ängstoppklocka Campanula glomerata ssp. glomerata. Slånbuskaget expanderar norrut inom området där väddklinten är som rikligast. År 1999 fanns här 4 exemplar av klintsnyltrot (Skånes flora, andra inven-teringen), 2005–07 var det 26, 5 resp. 2 exemplar.

Första uppgiften om klintsnyltrot här är från 1999 (Skånes flora, andra inventeringen, Kjell-Arne Ols-son).

TomelillaNordost om Gammelgården vid en vägskärning strax före ett smalt skogsområde, vid Munka Tågarp, söder om Tomelilla. Klintsnyltroten lär här vara inplante-rad och senast sedd 1990. Den växte här tillsammans med skärblad Falcaria vulgaris och rosenlök.

VenSannolikt är klintsnyltroten en sen inkomling till Ven (Nilsson 1963). Arvid Nilsson daterar invand-ringen till någon gång efter 1912 då G. Påhlman gav ut en floraförteckning i Botaniska notiser över Ven och där arten saknas. Nilsson återger även ett par muntliga uppgifter om arten mellan 1912 och 1922. Den ena är utan närmare lokalangivelse medan den andra är inom tegelbruksområdet vid Norreborg. I Lunds herbarium finns ett belägg från 1923 från Ven, Tegelfabriken.

Det är också inom tegelbruksområdena vid Norre-borg och Husvik som arten länge hade sina huvud-förekomster på ön. Särskilt nämner Nilsson (1963) Tyskabacken, belägen mellan Norreborg och Husvik, som åtminstone delvis är uppbyggd av leravfall från tegeltillverkningen. Nilsson skriver att ”den där talrikt förekommande väddklinten hyser snyl-tare på var och varannan planta, än ovanligt stora, nära meterhöga i tät, högvuxen vegetation, än föga mer än decimeterhöga, på torr mager mark”. Inom Norreborgsområdet var klintsnyltroten ymnig vid en tidigare ringugn för tegelbränning och annars spridd. Ganska talrik var arten inom Husviksområdet. Även längre åt sydost påträffades arten här och var fram till Haken. Ännu en lokal på ön nämner Nilsson från Kyrkbacken, där ”arten sedan länge är konstaterad”. År 1969 fanns klintsnyltrot vid en av bunkrarna på sydkusten (Nilsson 1970).

Norreborg. Öster om hamnenKlintsnyltroten har här en mindre, nästan årsviss förekomst i knylhavreäng. Tidigare sträckte sig loka-len längre österut mot ett värn men där har igenväx-ning skett med buskar. Som mest har här funnits 25 exemplar 1994 och 1995. Åren 2005–07 var antalen 5, 1 resp. 0.

MAGNUSSON


Husvik mellan vägen t. campingplatsen och strandskoningVegetationen utgörs av en knylhavreäng där några arter kommit att alltmer dominera, framför allt rör-svingel, knylhavre och blåhallon. Andra arter är bl.a. hundäxing, åkerfräken, röd- och skogsklöver Trifolium pratense och medium, nässelklocka Campanula trachelium, brännässla, rödklint och rödsvingel.

Väddklint var tidigare en dominant men har nästan försvunnit inom området; 2007 sågs 3 blom-mande plantor. Samtidigt har klintsnyltroten mins-kat från – som mest – 388 exemplar 1988 och 298

exemplar 1989 till 6, 6 och 0 exemplar 2005–07. Ännu 1999 var antalet exemplar högt – 126 exemplar. Kanten mot vägen brukar slås, men tidigt och höet får tyvärr ligga kvar och vegetationen avviker inte positivt här.

År 1986 slogs hela området på försommaren för att kunna användas som kompletterande camping-plats senare. Detta ledde till att väddklinten blev låg-vuxen och inte blommade, vilket klintsnyltroten inte klarade utan blev sparsam (8 exemplar jämfört med 42 exemplar året innan och 46 året efter).

Tabell 1. Det sammanlagda antalet exemplar och lokaler av klintsnyltrot i Skåne, uppdelat på fastlandet och Ven. Med antal lokaler avses antal lokaler där klintsnyltrot fanns året i fråga. Med insådda lokaler avses de tre av John Kraft på 1960–80-talen insådda lokalerna (Fredriksberg, Granebacken, Käglinge).Number of individuals (“ex”) and localities (“lokaler”) of Orobanche elatior in Skåne from 1984 to 2007. “Fastlandet” refers to mainland localities, “Ven” to the island of Ven in Öresund, while the two rightmost columns present, respectively, total numbers of individuals at all localities and at all localities except those where O. elatior has been introduced.

Fastlandet Ven Totalantal ex

utom insådda lokalerAntal ex

Antal lokaler

Antal ex, utom de insådda

Antal loka-ler utom

de insådda Antal exAntal

lokalerTotal

antal ex

1984 262 151985 288 121986 250 121987 281 131988 1146 141989 1198 23 806 19 711 15 1909 15171990 849 24 670 20 290 11 1139 9601991 559 25 508 21 235 13 794 7431992 617 101993 423 101994 700 19 651 18 338 8 1038 9891995 524 71996 227 17 232 9 4591997 419 17 123 6 5421998 217 91999 586 19 308 9 8942000 843 21 302 8 8452001 619 26 577 22 202 6 821 7792002 510 26 495 23 150 8 660 6452003 624 25 582 22 10 6 634 5922004 822 26 784 24 23 5 845 8072005 1864 30 1731 26 47 8 1911 17782006 996 29 919 25 14 6 1010 9332007 380 21 378 19 16 6 396 394

KLINTSNYLTROT


Lokalen är den enda tillsammans med Gässviken där rödklint sannolikt varit värdväxt vid enstaka tillfällen eftersom klintsnyltroten växt intill rödklint och närmaste väddklint varit långt borta.

Gässviken I den brantaste delen i den övre delen av sluttningen finns en mindre torr variant av stäppartad torräng som är karaktäristiskt lågvuxen. Här ingår bl.a. ängs-havre, darrgräs, jordtistel Cirsium acaule, gullviva, slankstarr, sommarfibbla, rödkämpar, skogsklöver, vildlin Linum catharticum, ängssvingel Festuca pratensis, vårbrodd Anthoxanthum odoratum, rödklint, sammetsdaggkåpa Alchemilla glaucescens, småborre, humleblomster Geum rivale och käringtand Lotus corniculatus. Väddklinten har minskat här och finns numera bara enstaka men ökar uppåt mot åkerkan-ten där en knylhavreäng vidtar med bl.a. dominant knylhavre, äkta johannesört och björnloka Heracleum sphondylium. Klintsnyltroten är oftast sparsam. Som mest har räknats 37 exemplar 1988 och 29 1989. Åren 2005–07 var antalet exemplar 9, 4 resp. 3. Vegetationstypen har sannolikt haft större utbredning tidigare då backafallen på nordostkusten var så gott som helt öppna enligt äldre fotografier.

Söder om PrästgårdsbackarnaDen norra dellokalen utgörs av en brant sluttning och åkerkanten ovanför. Vegetationen i sluttningen utgörs av en knylhavreäng med inslag av stäppartade torrängsarter. Bland arterna märks dominant knyl-havre, ängshavre, kungsmynta, rödklint, gulmåra, åkerfräken, tulkört Vincetoxicum hirundinaria, röl-lika, åkervinda, backvial Lathyrus sylvestris, hundkäx, hundäxing och rödsvingel. Väddklinten är vanlig.Lokalen är utsatt för stark igenväxning. Slån, hagtorn och rosor invaderar. Längst ner mot stranden över-går området i en erosionsbrant men förhållandena ovanför har varit så stabila att tidigare öppna ytor övergått i slånsnår. Den tilltagande igenväxningen avspeglas också i antalet exemplar av klintsnyltrot. Åren 1984–1988 var antalen 29, 22, 22, 40, resp. 39 medan 2005–07 räknades 11, 1 resp. 7 exemplar.

Den södra dellokalen utgör en utpräglad stäpp-artad torräng i brant västsluttning ovanför en hög erosionsbrant. Följearter är bl.a. ängshavre, darrgräs, kungsmynta, sommarfibbla, brudbröd, puktörne, jordtistel, slankstarr, fältvädd, gulmåra, backsmul-tron Fragaria viridis och prästkrage. Väddklinten är vanlig medan klintsnyltroten finns i något enstaka exemplar och är ej årsviss. Vegetationen hotas uppi-från av kvickrot Elytrigia repens och buskar och neri-från av erosion.

Bäckviken Den södra delen av backafallen vid Bäckviken växte efter betets upphörande kraftigt igen med buskar och träd medan den mellersta och norra delen klarade sig bättre, främst beroende på att man brände backen. I de senare delarna utvecklades ett fältskikt med mycket väddklint som klintsnyltroten koloniserade. Antalet exemplar av klintsnyltrot blev som högst 1988 med hela 582 exemplar. Under mitten av nittio-talet röjdes området och bete återinfördes 1996. Där-efter har antalet klintsnyltrot varierat efter hur starkt betet har varit. Fr.o.m. 2003 har betestrycket varit hårt och klintsnyltroten har bara funnits utanför det stängslade området i åkerkanten i enstaka exemplar.

Inom området där klintsnyltroten tidigare fun-nits, ovanför kaféet och norrut till ovanför en lucka i bebyggelsen, utgörs vegetationen av en knylhavreäng med stäppartade torrängsinslag. I en upptagning från 2000 noterades bl.a. dominant knylhavre, riklig väddklint, rödklint, gulmåra, morot, röllika, hund-äxing, rödsvingel, smalgröe, ängshavre, fältvädd (ovanför kaféet), småborre, brudbröd, rödkämpar, puktörne, smultron/backsmultron och nässelklocka.

Första värnet väster om värnet som markerar Vens sydspetsVärnet stabiliserar vegetationen ovanför i branten så att sluten vegetation kunnat uppstå inom ett erosions- och rasområde. Något enstaka exemplar av klintsnylt-rot brukar finnas antingen i den slutna vegetationen eller väster härom i öppen rasbrant. Slån brer ut sig ovanför värnet och håller på att bilda ett snår. Även i rasbranten var förhållandena så stabila att slån kunde expandera men i samband med kraftiga regn somma-ren 2007 spolades vegetationen bort.

Nämndemansgårdens backafallKlintsnyltroten fanns ursprungligen vid en inskär-ning av backafallet vid en mindre dunge med söt-körsbär. Vegetationen i backafallen domineras här av raklosta Bromopsis erecta som sannolikt kom in som följeslagare till esparsett Onobrychis viciifolia när delar av Nämndemansgårdens backafall plöjdes upp och besåddes med betes- och vallväxter (Nilsson 1963). Raklostan dominerar ofta vegetationen ensam eller tillsammans med knylhavre, men inom områ-det där klintsnyltroten fanns är arten sparsammare. Andra arter är ängshavre, darrgräs, kungsmynta, puktörne, gullusern och blåhallon. Väddklinten finns kvar men har försvunnit från vissa ytor.

Klintsnyltrot kan fortfarande påträffas i något enstaka exemplar men nu längre åt nordost i ren raklostavegetation i övre delen av branten.

MAGNUSSON


Bränning utförs tidigt på våren och hindrar att förna anrikas. Tre lokaler har bränts eller bränns. Vid Bäckviken räckte bränning till för att bibehålla en rik väddklintsvegetation och förhållandena för klintsnyltroten var optimala. Vid Gässviken tycks den intressanta och bitvis lågvuxna vegetationen i övre delen av backen kunna bibehållas tack vare årlig bränning. Vid Husvik har bränning däremot inte räckt till för att bibehålla väddklintsvegetationen.

Slåtter på Östra kyrkogården i Malmö har tills i år inneburit att vegetationen bibehållits på ett stadium där väddklint och klintsnyltrot trivts. Knylhavre och blodnäva var visserligen domi-nanta inom vissa ytor men tilläts inte expandera. Slåttern sker här sent på säsongen (augusti) med slåttermaskin och höet tas bort. Andra lokaler som slås mera oregelbundet är de vid vägkanter. Vid södra infarten till Västra Karup slås inte längre den östra dellokalen på grund av att en infartsväg stängts och lokalen befinner sig för långt från stora vägen. Detta innebär att lokalen håller på att växa igen och att klintsnyltroten kommer att försvinna. Vägkanterna kring cykelstigen på platån vid Rustningshamn slås men inte varje år. Det räcker för att bibehålla en rik väddklintsvegetation. Vid Bernstorp drar klintsnyltroten nytta av slåttern anpassad för flikståndset. Generellt sett bör vägkanter vara säkra lokaler för klintsnyltrot om de slås sent och regelbundet. En negativ effekt av slåtter påtalas av Nilsson (1963) som skriver att klint-snyltroten försvunnit inom ett par områden på Ven på grund av effektivare huggning av väg-kanterna. Förmodligen slogs vägkanterna då vid mer än ett tillfälle och även under den känsliga tiden på försommaren.

Bete gynnar klintsnyltroten genom att väddklin-ten gynnas och får gå upp i blom. Den värsta konkurrenten i fältskiktet, knylhavre, kan hållas helt efter som i Bäckviken om man betar kraf-tigt hela säsongen. Då blir å andra sidan vädd-klinten bara lågvuxen och vegetativ och klint-snyltroten uteblir. Ett tidigt bete som i Långa hagen 2006 i Käglinge tycks fungera för att få

Artens samlade numerärÅr 2007 var ett mycket dåligt år för klintsnylt-roten med endast 396 exemplar räknade (tabell 1). Annars har antalet legat mellan 634 och 1911 exemplar under de år då samtliga lokaler räk-nats. Någon minskande trend kan inte påvisas för fastlandet som helhet. På Ven däremot har antalet minskat till en bråkdel från vad det var i början av undersökningen. Som mest räkna-des 1146 exemplar 1988 medan 2006 och 2007 antalet var 14 respektive 16. Från 12 till 15 lokaler i början av undersökningen är antalet nu nere i 6.

På fastlandet har som mest räknats 1864 exemplar 2005 och som lägst 380 exemplar 2007. På flera lokaler har en minskning skett. Det kompenseras av en kraftig ökning av antalet på Borrebacke. Antalet lokaler har i genomsnitt varit cirka 25. Det är bara den ursprungliga, insådda lokalen vid groddammen i Käglinge som säkert är borta. Sammanlagt 7 lokaler (Sundvik 2, Rustningshamn 1, Käglinge rekrea-tionsområde 1, Bernstorp 2 och Kvärrestad 1) har tillkommit. De nytillkomna lokalerna befin-ner sig högst tre hundra meter från en tidigare lokal, utom den vid Kvärrestad som ligger långt från de övriga med undantag för den tillfälliga och insådda lokalen vid Munka Tågarp. Det finns inga uppgifter om att Kvärrestad-lokalen skulle vara insådd. Liknande enstaka och isole-rade, dock ej bestående förekomster, har tidigare rapporterats i Skåne (från Benestad backar och Södra Sandby; Wittzell 1988).

SkötselAlla lokalerna är mer eller mindre hotade av igenväxning (hagtorn och slån) eller genom att triviala fältskiktsarter (knylhavre, bergrör, rör-svingel, hundkäx, blåhallon och palsternacka) tar över. Lokalerna är därför alla beroende av någon form av skötsel för att kunna bevaras.

Buskröjning. I ett par fall där ingen fältskikts-art hotar att ta över bör en lokal kunna bevaras enbart genom att buskar hålls efter. Detta gäller två av lokalerna i Sundvik (den nya lokalen i norra lergraven och höjdryggen mot sydväst).

KLINTSNYLTROT


en bra högsommarblomning. Betet bör sedan återupptas efter blomningen. År 2007 betades Långa hagen senare varför väddklinten inte blommade och klintsnyltroten uteblev. Praktiska problem med fållor hindrade också ett försök med liknande bete i Bäckviken 2007. Betesmar-ken i Rustningshamn har på senare tid betats bättre, framför allt på försäsongen, och ger på högsommaren ett grönt intryck till skillnad mot tidigare ett brungult på grund av all knylhavre.

Beteseffekter diskuteras av Moeslund (1985) från Sönder Kongerslev, Jylland. Lokalen hade betats tidigare men knappast i den omfattning som vid undersökningstillfället. Klintsnyltroten tycktes undgå att betas men trampades i stäl-let sönder. Moeslund betonar vikten av bete för vegetationen som helhet men förespråkar att den ställs in under klintsnyltrotens blomning i juni–juli för att säkra frösättningen.

Hur hotad är klintsnyltroten?Nilsson och Gustafsson (1979) skriver om klintsnyltrotens situation att en omfattande lokalreduktion ägt rum. Endast på Ven tycks klintsnyltroten ha en livskraftig population. Kraft (1979) har en delvis annan uppfattning och skriver att läget för klintsnyltroten ännu är tillfredsställande. Han nämner att det finns gott om lokaler på Ven. På fastlandet är lertäkts-området vid Sundvik hotat av att man vill bygga hus här. Söder om Malmö är klintsnyltroten inte hotad med undantag av Klagshamnsområ-det, där man vill fylla ut.

Idag är situationen förändrad. Situationen på Ven är osäker främst på grund av den ovän-tade tillbakagången på lokalen vid Husvik och svårigheter med att anpassa betet till att både hålla tillbaka knylhavre och gynna väddklints-vegetationen vid Bäckviken. Några större ytor med väddklint finns inte kvar att kolonisera för klintsnyltroten på ön. Det sker inte heller någon spridning utanför redan existerande lokaler även om mindre ytor med mycket väddklint finns i närheten, som till exempel vid värnet väster om Vens sydspets. Positivt är att lokalerna ingår i naturreservat och att de ansvariga för skötseln är väl införstådda med att bevara klintsnyltroten.

På fastlandet är hotet mot klintsnyltroten betydligt mindre. Antalet lokaler är ganska stort även om de flesta är små. En viss spridning sker och potentiella lokaler är ännu så länge inte ovanliga. På några lokaler är dock klintsnylt-roten på väg ut: Drottninghall och Råå skjut-bana. Östra kyrkogården i Malmö är osäker. Vad som inte heller är bra är att bara några få lokaler sköts på ett tillfredsställande sätt medan resten lämnas att växa igen. Väddklinten klarar sig genom att kolonisera vägkanter, vilket klint-snyltroten bara gör i undantagsfall.

• Tack till Göran Mattiasson som lämnat lokal-uppgifter och visat flera av lokalerna i fält.

Citerad litteraturAndersson, K. & Antonsson, K. 1997. Hotade kärl-

växter i Östergötland 1997. – Information från Länsstyrelsen i Östergötlands län 1997: 4.

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Uppsala.

Georgson, K. m.fl. 1997. Hallands flora. – SBT-för-laget, Lund.

Gunnarssson, J. G. 1932. Vellingeortens flora. – Malmö.Gustafsson, M. 1996. Kulturlandskap och flora på

Bjärehalvön. – Lunds Bot. För., Lund.Gärdenfors, U. (red.) 2005. Rödlistade arter i Sverige

2005. – ArtDatabanken, SLU, Uppsala.Hultén, E. 1971. Atlas över växternas utbredning i

Norden. Fanerogamer och ormbunksväxter. 2:a uppl. – Generalstabens litografiska anstalt, Stock-holm.

Hultén, E. & Fries, M. 1986. Atlas of North Europe-an vascular plants. North of the Tropic of Cancer.

– Koeltz, Königstein.Håkansson, T. 1945. Orobanche major L. ofrivilligt

inplanterad i Växjö. – Bot. Not. 1945: 465–466.Johansson, J. T. 2000. Berättelse om tre dagars bota-

niskt resande i Skåne i begynnelsen av augusti månad år 2000. – Lunds bot. för., medlemsblad 2000(4): 18–36.

Kraft, J. 1979. Översikt över Orobanche, snyltrotsläk-tet, i Sverige. – Svensk Bot. Tidskr. 73: 27–37.

Kraft, J. 1982. Floran i Käglinge f d grustag. – Lunds bot. för., medlemsblad 1982: 15–32.

Kraft, J. 1987. Falsterbohalvöns flora. – Lund.Kreutz, C. A. J. 1995. Orobanche. Die Sommerwurz-

arten Europas: Ein Bestimmungsbuch. 1 Mittel- und Nordeuropa. – Stichting Natuurpublicaties Limburg, Maastricht.

Leche, J. 1744. Förteckning öfver de raraste växter i Skåne. – Kungl. Svenska Vetenskapsakad. handl. 5.

MAGNUSSON


Lilja, N. 1870. Skånes flora. Ny omarb. upplaga. – Hierta, Stockholm.

Moeslund, B. 1985. Stor Gyvelkvaeler (Orobanche elatior) i Östhimmerland. – Urt 1985: 117–123.

Nilsson, A. 1962. Något om naturtyper och flora i kustbandet norr om Landskrona. – Skånes Natur 1962: 151–158.

Nilsson, A. 1963. Hven. Vegetation och flora. – Skrifter utgivna av Landskronatraktens Natur 4.

Nilsson, A. 1970. Vens flora. – Skånes Natur 1970(2): 35–37.

Nilsson, H. 1947. Resultatrik frösådd av Orobanche major. – Bot. Not. 1947: 79–80.

Nilsson, Ö. & Gustafsson, L.-Å. 1979. Projekt Linné rapporterar 106-120. – Svensk Bot. Tidskr. 73: 353–372.

Olsson, K.-A. 1999. Orobanche elatior. – I: Aronsson. M. (red.), Rödlistade kärlväxter i Sverige. Artfakta. ArtDatabanken, Uppsala, s. 565–566.

Olsson, K.-A. Borrebacke. 2003. – I: Olsson, K.-A. m.fl. (red.), Floran i Skåne, Vegetation och utflyktsmål. Lunds Botaniska Förening, Lund, s. 314–315.

Påhlsson, L. (red.) 1998. Vegetationstyper i Norden, 3 uppl. – Nordisk Ministerråd, København.

Sjöbeck, M. 1921. Om Orobanche major (L) Fr, i Hälsingborgstrakten. – Fauna och Flora 1921: 155–163.

Sjörs, H. 1967. Nordisk växteografi, 2 uppl. – Bon-nier, Stockholm.

Tyler, T., Olsson, K.-A., Johansson, H. & Sonesson, M. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. – Lunds Botaniska Förening, Lund.

Weimarck, H. 1947. Tre rariteter i skånsk flora. – I: Hanström, B. & Curry-Lindahl, K. (red.), Natur i Skåne. Svensk natur, Stockholm, s. 267–275.

Weimarck, H. 1963. Skånes flora. – Corona, Malmö.Weimarck H. & Weimarck, G. 1985. Atlas över Skå-

nes flora. – SBT-förlaget, Lund.Wittzell, H. 1988. Tillägg till Skånes flora. – Svensk

Bot. Tidskr. 82: 1–9.

ABSTRACTMagnusson, M. 2008. Klintsnyltroten i Skåne. [Orobanche elatior in Skåne, southernmost Sweden.]

– Svensk Bot. Tidskr. 102: 163–176. Uppsala. ISSN 0039-646X.The parasitic perennial Orobanche elatior is in Swe-den limited to the province of Skåne. It has occa-sionally appeared further north but was probably introduced. The species is classified as endangered (EN). All localities on the island Ven were moni-tored 1989–2007 and on the mainland 1988–2007.

Orobanche elatior is mainly found in the agricul-tural landscape of SW Skåne. The grassland vegeta-

tion at the sites typically includes species such as Arrhenatherum elatius, Rubus caesius, Anthriscus syl-vestris, Dactylis glomerata, Centaurea scabiosa (main host species) and Centaurea jacea (probably host in a few cases). Often the soil is calcareous and species such as Helictotrichon pratense, Origanum vulgare, Leontodon hispidus, Filipendula vulgaris and Scabiosa columbaria occur. A succession towards an increasing dominance of trivial, often nitrophilous species such as Arrhenatherum elatius, Calamagrostis epigeios, Anthriscus sylvestris, Pastinaca sativa and Festuca arundinacea and a corresponding reduction of Centaurea scabiosa and O. elatior can be seen at several localities. Encroachment with Prunus spinosa and Crataegus is a threat at other.

At two localities where none of the trivial spe-cies is dominant a clearing of bushes may be enough to preserve the original vegetation. Burning early in spring worked well in one locality but not in anoth-er to hold trivial species at bay. Grazing early in spring also seems to control Arrhenatherum elatius, while grazing when O. elatior flowers (June–July) should be avoided. Three roadside localities seem to be safe due to yearly cutting.

For mainland Skåne there was no obvious trend in the number of O. elatior. In 1989 the number of localities was 23 and number of plants 1198. The best year was 2005 with 30 localities and 1864 plants. The worst year was 2007 when at 21 locali-ties only 380 plants were found, but this year was probably an exception.

On Ven, however, a clear downward trend is obvious. The number of localities in 1984 was 15 and the number of plants was 262. In 2007 only 16 plants were found at 6 localities.

Magnus Magnusson disputerade på en av-handling om moss- och lavsuccessioner inom Sandhammarens dyn-område. Därefter har han gjort naturvårds-undersökningar på bland annat Ven och

Kullaberg. Numera arbetar Magnus som biblio-tekarie vid Lunds universitetsbibliotek.Adress: Basgränden 10, 224 68 LundE-post: [email protected]


På bara fem år har myrforskarna Lars-Åke Flo-din och Urban Gunnarsson kunnat konstatera stora skillnader i växtligheten på mossar och kärr i Halland. De beskriver här i detalj vad som hänt och vad det kan bero på.

LARS-ÅKE FLODIN & URBAN GUNNARSSON

Forskning och miljöövervakning i Sverige och övriga delar av norra Europa har visat att vegetationen i olika våtmarker ibland

kan förändras snabbt.

KvävenedfallFörändringarna kan bland annat kopplas till det ökade kvävenedfallet (Nordin 2007). Kväve-nedfallet i Sverige – som avtar i en gradient från sydväst mot norr – är en viktig del av de fakto-rer som styr myrarnas utseende. I södra Sverige har nedfallet nu överskridit en kritisk nivå där till exempel mossarnas vitmossor Sphagnum inte som tidigare är begränsade av kväve (de hämmas nu i själva verket av de höga kvävemängderna), utan tillväxten gynnas i stället av fosfor (Aerts m.fl. 1992, Gunnarsson & Rydin 2000). Längre norrut har kvävenedfallet ännu inte nått denna kritiska nivå.

Under de senaste femtio åren har det ökande kvävenedfallet (i kombination med annan mänsklig påverkan) lett till minskad mängd vit-mossor på mossarna samtidigt som mängden ris och andra kärlväxter har ökat (Malmer & Wal-lén 1999, Gunnarsson m.fl. 2002).

Att sådana förändringarna kan ske har även styrkts med experiment. I ett långtidsförsök (8 år) i Västerbotten med en årlig kvävegiva på 30 kg per hektar reagerade vegetationen på samma sätt med en drastisk minskning av vitmossorna och en ökning av kärlväxterna (Wiedermann m.fl. 2007). Även i Danmark och sydöstra

Norge har liknande förändringar konstaterats (Risager 1998, Nordbakken 2001).

Det ökade kvävenedfallet har lett till att arter som normalt återfinns i kärr (t.ex. pors Myrica gale och ängsull Eriophorum angustifolium) under senare tid också koloniserat öppna mossar (figur 1; Gunnarsson m.fl. 2002, Gunnarsson & Flodin 2007). Men även kärren påverkas av den ökade tillgången på kväve. Till exempel kan en ökning av blåtåtel Molinia caerulea bero på en ökad kvävetillgång (Aerts & Berendse 1988).

Vegetationsförändringar på mossar och kärr i Halland

Figur 1. På Skameltamossen i södra Halland (figur 4, nr 7) växer rikligt med pors. Porsen är vanlig på sydvästsvenska mossar medan den i övriga delar av landet enbart finns i kärr. Den rödmarkerade tallen utgör ändpunkten av en transekt längs vilken vegetationen inventerats med fem års mellanrum. Foto: Lars-Åke Flodin.Myrica gale is common on many ombrotrophic bogs in Halland in SW Sweden. This species is in Sweden otherwise restricted to fens.

FLODIN & GUNNARSSON


Slåtter och dikningÄven markanvändningen har stor inverkan på våtmarkernas utseende och växtlighet. Under första hälften av 1900-talet hade myrslåtter fortfarande stor inverkan på myrmarkernas vege-tation. Myrslåtter var ett mycket vanligt sätt att öka mängden vinterfoder.

Även de omfattande dikningsföretagen hade stor påverkan, vilket ledde till att växter som gynnas av torrare förhållanden bredde ut sig i myrmarkerna.

FörsurningOckså försurningen kan påverka vegetationen i myrar (Hedenäs & Kooijman 1996, Gunnars-son m.fl. 2000, 2002), främst i medelrika kärr och rikkärr. Flera mer krävande rikkärrsmos-sor har försvunnit eller minskat i utbredning (Hedenäs & Kooijman 1996, Gunnarsson m.fl. 2000, Hylander & Lönnell 2001). Försurningen verkar dock inte ha påverkat mossarnas vegeta-tion nämnvärt, men har ibland haft en effekt på fattigkärren (Gunnarsson m.fl. 2002).

Figur 2. Risömossen på den övre bilden (figur 4, S9) är ett svagt sluttande soligent kärr med ett stort inslag av trådstarr Carex lasiocarpa. På den nedre bilden ser vi en vy över det stora topogena kärret Lunnamossen (figur 4, T16). Observera att i folkmun kallas ofta även kärr för mossar! Foto: Urban Gunnarsson & Lars-Åke Flodin.Examples of a soligenous (top) and a topogenous fen (bottom picture) in Halland, SW Sweden.

Mosse eller kärr? Det hänger på vattnet!Öppna myrmarker är betydelsefulla för mång-falden. De har en unik vegetation, flora och fauna, men viktigast är kanske deras rikedom på speciella strukturer och former.

Mossar är myrar som har ansamlat stora mänger torv och har en egen lokal grundvat-tenkupol som är skild från den omgivande fast-markens grundvatten. Mossarna får därför all näring via nederbörden och anses som extremt näringsbegränsade ekosystem där man bara finner ett fåtal arter som klarar av denna karga och blöta miljö (figur 1) med lågt pH (oftast under 4).

Till skillnad från mossarna har kärren ett inflöde av vatten från omgivande marker. De är därför rikare på mineralnäringsämnen och har också en rikare flora. Man skiljer på soligena och topogena kärr (figur 2). Soligena kärr är sluttande medan de topogena är planare, ligger i sänkor och ofta utgörs av igenvuxna sjöar. Det finns förutsättningar för en artrikare flora i de soligena kärren eftersom de oftast nås av vatten från djupare liggande mineraljordslager. Detta kan ge en större tillgänglighet på näringsämnen jämfört med i de topogena kärren.

Kärren är för det mesta mer påverkade av mänskliga aktiviteter än mossarna, dels direkt genom slåtter, bete och dikningar, men även indirekt genom aktiviteter i kärrens direkta omgivning som skogsavverkningar och vägbyg-gen. Allt detta inverkar på markvattnets flöde och kemiska sammansättning.

De undersökta soligena och topogena kärren i Halland är ganska lika. De är som regel relativt fattiga på kärlväxter och rika på vitmossor, samt har ett pH-värde som sällan överstiger 6.

MOSSAR OCH KÄRR I HALLAND


SuccessionerDet är inte bara yttre faktorer som påverkar myrarna. Även självgående (autogena) processer (successioner) förändrar myrarna. I södra och mellersta Sverige har en ökning av mängden träd, främst tall Pinus sylvestris, registrerats på myrarna (Gunnarsson & Rydin 1998, Gun-narsson m.fl. 2002, Vartia 2006). Myrarna kan genom tallarnas vattenbehov bli torrare vilket skapar gynnsamma förhållanden för ytterligare träd att etablera sig. Omvänt kan en ökning av vitmossorna ytterligare gynna en fortsatt vitmoss-etablering.

ÖvervakningsprogramI det miljöövervakningsprogram som redovisas här undersöker vi hur vegetationen på 25 mossar, 19 soligena och 20 topogena kärr i Hallands län har förändrats under en femårsperiod. Målsätt-ningen är att upptäcka trender i vegetationens sammansättning och att studera om alla myrar förändras i samma riktning eller om det finns skillnader mellan myrtyperna.

Mycket regn och kväve i HallandHalland ligger i en region med för landet höga nederbördsmängder (runt 1000 mm per år) och med nederbörden följer ett stort nedfall av kväve och svavel (våtdepositionen av kväve överskri-der årligen 9 kg per hektar och av svavel 5 kg; [www.ivl.se]). Just på grund av det höga nedfal-let kan vi förvänta oss stora förändringar i vege-tationen, speciellt på de extremt näringsfattiga mossarna (Malmer & Wallén 1999, Gunnarsson 2002).

De halländska mossarnas vegetation avviker något från den i resten av landet och det finns flera arter som i övrigt är bundna till kärr, men som i Halland växer även på öppna mosseplan. Exempel på sådana arter är sotvitmossa Sphagnum papillosum, pors, klockljung Erica tetralix, myrlilja Narthecium ossifragum och ängsull (figur 1; Malmer 1962, Rydin m.fl. 1999). Detta förklaras av den höga nederbördsmängden som ökar mängden tillgängliga mineralnärings-ämnen något, så att dessa arters behov tillfreds-ställs.

InventeringenUrval av mossar och kärrDe inventerade mossarna och kärren har slump-mässigt valts ut bland klass 1-objekt i Hallands läns våtmarksinventering (Forslund & Rundlöf 1984). Totalt valdes 25 mossar, 19 soligena kärr och 20 topogena kärr ut (figur 3). Av mossarna är 18 platåformigt välvda, tre svagt välvda och fyra är koncentriska (kupolformade).

InventeringsarbetetPå varje mosse eller kärr placerades en 50 meter lång transekt ut. Längs denna lade vi ut 30 permanenta provrutor vid slumpmässigt utvalda positioner. Transekten markerades tydligt, med plaströr var tionde meter, järnrör i ändpunkter-na och färgmarkering på intilliggande träd (figur 1 & 5). Dessutom ritade vi en översiktskarta

24, T1825

T19

Hallands

T20

15, S17

20

21, T15, S18

18, S15

16

10, S16

T1311

8, S13

T9, S10

T12

1719

12

S2

S6S7

T1

3, T4, S14, T5S4

9

13, T14

7, S11

6, T7, S8

S5

1

T11, S14

T10

T2

2

14, S19

5, T6, S7

T8

S3

S12

T3

22

T16

23, T17

0 15 30

kilometer

Figur 3. Inventerade mossar (svart symbol) och soligena (S, blå) och topogena (T, röd) kärr i Hal-lands län. Flera myrar kan finnas på samma lokal.In the county of Halland, SW Sweden, 25 bogs (black symbol), 19 soligenous fens (S, blue) and 20 topogenous fens (T, red) were studied.

FLODIN & GUNNARSSON


så att transekten lätt kunde återfinnas. Prov-rutor längs transekter är lättare att återfinna än slumpmässigt utlagda rutor. Provrutornas storlek (50 cm × 50 cm) anses vara lämplig i ekosystem med småskalig mosaik som till exempel myr-mark (Liljelund & Zetterberg 1986, Gunnars-son 2004).

Varje provruta delades i sin tur in i fyra små-rutor (25 cm × 25 cm) och inom varje småruta noterades förekomsten av alla arter som var rota-de i rutan (förutom tranbär Vaccinium oxycoccos som ansågs förekomma om den sågs i rutan). Totalt inventerades 120 smårutor utmed varje transekt och för alla 25 mossar och 39 kärr blev det sammanlagt 7 680 smårutor per omdrev.

Fältarbetet utfördes i augusti–september under 1999 och 2004 för mossarna, 2000 och 2005 för de soligena kärren och 2001 och 2006 för de topogena kärren. För varje transekt räk-nades även antalet träd högre än 20 cm i tre cirkelytor om vardera 100 kvadratmeter. Träd-plantor lägre än 20 cm registrerades tillsammans med övriga arter om de fanns i smårutorna.

Inventerade arterAlla kärlväxter, blad- och vitmossor identifiera-des direkt i fält (undantagsvis under mikroskop). Även storvuxna levermossor kunde relativt enkelt identifieras i fält, men för små arter i släktena trådmossor Cephalozia, mikromossor Cephaloziella och stolonmossor Cladipodiella är osäkerheten större och de kan vara svåra att se eftersom de växer insnärjda i vitmossorna. Micromossorna utelämnades helt. Bland tråd-mossorna skiljdes franstrådmossa Cephalozia connivens och myrtrådmossa C. macrostachya ut, medan korsflikig trådmossa C. loitlesbergeri och måntrådmossa C. lunulifolia behandlades som en grupp. Bland lavarna har arter i släktet bägar-lavar/renlavar Cladonia noterats.

Floristiska förändringar i mossarnaSammanlagt fann vi 63 arter i mossarna (tabell 1; Flodin 2000). Av dessa hittades tre endast vid inventeringen 1999 och kan anses vara mer eller mindre tillfälliga. Av de återstående arterna ökade tio arter medan fem arter minskade sta-

-80

-40

0

40

80

120

Bar

bilo

phoz

ia a

ttenu

ata

Bet

ula

pube

scen

s

Cal

ypog

eia

nees

iana

Dic

ranu

m s

copa

rium

Loph

ozia

v. v

ar.s

ilvic

ola

Pic

ea a

bies

Ple

uroz

ium

sch

rebe

ri

Vac

cini

um m

yrtil

lus

Vac

cini

um u

ligin

osum

Vac

cini

um v

itis-

idae

a

Aul

acom

nium

pal

ustre

Cal

luna

vul

garis

Cal

ypog

eia

spha

gnic

ola

Cep

halo

zia

conn

iven

s

Cla

dina

spp.

Cla

doni

asp

p.

Dic

ranu

m u

ndul

atum

Em

petru

m n

igru

m

Hyp

num

jutla

ndic

um

Leuc

obry

um g

lauc

um

Myl

ia a

nom

ala

Pin

us s

ylve

stris

Pol

ytric

hum

stri

ctum

Rac

omitr

ium

lanu

gino

sum

Sph

agnu

m a

ustin

ii

Sph

agnu

m fu

scum

Sph

agnu

m ru

bellu

m

Eric

a te

tralix

Erio

phor

um a

ngus

tifol

ium

Myr

ica

gale

Odo

ntos

chis

ma

spha

gni

Tric

hoph

orum

ces

pito

sum

Sph

agnu

m b

altic

um

Sph

agnu

m fa

llax

Sph

agnu

m m

agel

lani

cum

Sph

agnu

m p

apill

osum

Cla

dopo

diel

la fl

uita

ns

Gym

noco

lea

infla

ta

Kur

zia

pauc

iflor

a

Rhy

ncho

spor

a al

ba

Sph

agnu

m c

uspi

datu

m

Sph

agnu

m te

nellu

m

Förä

ndrin

g (%

)

Skog Tuva FastmattaMjuk-matta

Figur 4. Procentuell förändring i mossearternas förekomst under perioden 1999–2004. Arterna är sor-terade efter sitt typiska habitat från arter i skogsklädda mossar, via tuvarter till höljearter (fast- och mjukmattor). Svarta staplar representerar arter med en statistiskt signifikant förändring enligt tabell 1. Modifierad efter Gunnarsson & Flodin (2007).Changes in the presence of bog species between 1999 and 2004 in 25 ombrotrophic bogs in Halland, SW Sweden. Species are sorted according to their typical habitat from species of forested bogs (“skog”), via hummock (“tuva”) and lawn (“fastmatta”) to carpet (“mjukmatta”) species. Black bars indicate significant changes according to Table 1.



Tabell 1. Arternas förekomst mätt som antal smårutor i halländska mossar (3000 smårutor), topogena kärr (2400 smårutor) och soligena kärr (2280 smårutor) och förändringen efter fem år. Statistiskt säker-ställda förändringar anges med fet stil.Number of plots with species found in bogs (“mossar”) and in soligenous and topogenous fens (“kärr”) in Halland at two times and the difference (“förändring”). Significant changes are indicated in bold (Wilcox-on’s signed rank test for paired observations; P < 0.05).

Mossar Soligena kärr Topogena kärr

1999 2004Föränd-

ring 2000 2005Föränd-

ring 2001 2006Föränd-

ringBuskar och risRosling Andromeda polifolia 1102 992 –110 80 83 3 339 299 –40Ljung Calluna vulgaris 2039 2138 99 199 223 24 297 356 59Kråkbär Empetrum nigrum 1040 918 –122 28 11 –19 52 39 –13Klockljung Erica tetralix 2115 2197 82 280 267 –13 410 480 70Pors Myrica gale 415 460 45 343 327 –16 439 535 96Krypvide Salix repens 10 24 14Blåbär Vaccinium myrtillus 22 26 4 2 2 0Tranbär V. oxycoccos 2099 2156 57 827 765 –62 1228 1265 37Odon V. uliginosum 11 12 1 2 6 4 13 25 12Lingon V. vitisidaea 27 32 5. 25 15 –10 10 14 4

Örtartade växterMissne Calla palustris 12 39 27 98 107 9Kråkklöver Comarum palustre 105 100 –5 284 265 –19Rundsileshår Drosera rotundifolia 246 432 186 209 253 44 319 409 90Strandlysing Lysimachia vulgaris 25 28 3Vattenklöver Menyanthes trifoliata 387 327 –60 257 215 –42Myrlilja Narthecium ossifragum 368 389 21 610 560 –50Kärrsilja Peucedanum palustre 62 80 18 87 87 0Blodrot Potentilla erecta 37 11 –26 8 4 –4Hjortron Rubus chamaemorus 781 627 –154 41 50 9 41 8 –33Skogsstjärna Trientalis europaea 19 23 4 19 14 –5Bläddror Utricularia spp. 18 16 –2 57 48 –9Kärrviol Viola palustris 140 116 –24 152 135 –17Små trädplantorGlasbjörk Betula pubescens 58 44 –14 49 41 –8 35 28 –7Dvärgbjörk B. nana 94 104 10Gran Picea abies 36 54 18 18 8 –10 16 12 –4Tall Pinus sylvestris 210 94 –116 73 58 –15 30 34 4GräsBrunven Agrostis canina 74 123 49 143 249 106Brunrör Calamagrostis canescens 12 16 4Blåtåtel Molinia caerulea 1261 1369 108 937 1050 113Halvgräs & tågväxterStjärnstarr Carex echinata 58 51 –7 14 14 0Trådstarr C. lasiocarpa 138 146 8 286 348 62Dystarr C. limosa 136 121 –5 90 21 –69Hundstarr C. nigra 124 104 –20 151 142 –9Hirsstarr C. panicea 5 4 –1 30 42 12Flaskstarr C. rostrata 884 951 67 931 990 59Ängsull Eriophorum angustifolium 13 20 7 967 754 –213 1448 1350 –98Tuvull E. vaginatum 2597 2650 53 327 357 30 482 540 58Vägtåg Juncus bufonius 12 5 –7 12 2 –10Veketåg J. effusus 37 28 –9 3 5 2Trådtåg J. filiformis 38 30 –8 28 27 –1Vitag Rhynchospora alba 65 102 37 38 46 8 81 92 9Kallgräs Scheuchzeria palustris 27 42 15Tuvsäv Trichophorum cespitosum 152 180 28 12 19 7 8 10 2Övriga kärlväxterSjöfräken Equisetum fluviatile 231 220 –11 40 47 7

FLODIN & GUNNARSSON


VitmossorMellanvitmossa Sphagnum affine 652 654 2 763 655 –108Hornvitmossa S. auriculatum 22 6 –16 97 101 4Snärjvitmossa S. austinii 78 102 24Flaggvitmossa S. balticum 26 31 5Tallvitmossa S. capillifolium 9 11 2Flytvitmossa S. cuspidatum 94 99 5 6 4 –2 15 21 6Uddvitmossa S. fallax 41 73 32 678 656 –22 795 854 59Fransvitmossa S. fimbriatum 92 87 –5 20 20 0Rostvitmossa S. fuscum 68 80 12 0 1 1Grodvitmossa S. inundatum 82 76 –6 6 3 –3Praktvitmossa S. magellanicum 1350 1550 200 258 220 –38 241 338 97Sotvitmossa S. papillosum 57 55 –2 102 71 –31 178 246 68Drågvitmossa S. pulchrum 6 37 31 35 56 21Rubinvitmossa S. rubellum 1088 1322 234 78 84 6 106 103 –3Ullvitmossa S. tenellum 303 299 –4 8 4 –4 1 0 –1BladmossorRäffelmossa Aulacomnium palustre 54 60 6 20 16 –4 15 12 –3Kvastmossa Dicranum scoparium 91 97 6 1 5 4Myrkvastmossa D. undulatum 27 17 –10Plattfläta Hypnum jutlandicum 540 539 –1 19 9 –10 6 10 4Blåmossa Leucobryum glaucum 135 142 7. 1 0 –1 7 5 –2Väggmossa Pleurozium schreberi 397 427 30 15 24 9 7 27 20Stor björnmossa Polytrichum commune 287 296 9 143 151 8Myrbjörnmossa P. strictum 80 76 –4 65 74 9 61 61 0Grå raggmossa Racomitrium lanuginosum 17 19 2 1 1 0Blek skedmossa Straminergon stramineum 130 131 1 68 31 –37LevermossorPigglummermossa Barbilophozia attenuata 18 6 –12 0 1 1Torvsäckmossa Calypogeia neesiana 48 70 22 3 6 3 11 9 –2Myrsäckmossa C. sphagnicola 128 139 11 3 2 –1 5 1 –4Franstrådmossa Cephalozia connivens 175 159 –16 5 1 –4 3 2 –1Trådmossor Cephalozia spp. 301 405 104 16 15 –1 16 50 34Torvstolonmossa Cladopodiella fluitans 63 122 59 12 8 –4 19 11 –8Päronsvepemossa Gymnocolea inflata 16 21 5 5 9 4 7 8 1Fingerfliksmossa Kurzia pauciflora 30 48 18 0 2 2Skogsflikmossa Lophozia ventricosa var. silvicola 84 44 –40Myrmylia Mylia anomala 48 42 –6Myrknutmossa Odontoschisma sphagni 1738 1951 213 13 12 –1 38 48 10Kärrskapania Scapania paludicola 0 1 1 9 13 4LavarBägarlavar Cladonia spp. 332 368 36Renlavar Cladina spp. 566 571 5

Följande arter har hittats i mossar (M), soligena (S) eller topogena kärr (T) men inte förekommit i mer än 10 små-rutor under något av åren: hönsbär Cornus suecica (S), nate Potamogeton spp. (S & T), småsileshår Drosera intermedia (M & T), vattenmåra Galium palustre (S), topplösa Lysimachia thyrsiflora (S & T), frossört Scutellaria galericulata (T), ängsvädd Succisa pratensis (T), klibbal Alnus glutinosa (T), brakved Frangula alnus (S), vide Salix spp. (T), gråstarr Carex canescens (S & T), majbräken Athyrium filixfemina (S), brokvitmossa Sphagnum russowii (S & T), krokvitmossa S. subsecundum (S & T), spärrvitmossa S. squarrosum (T), knoppvitmossa S. teres (S & T), stor gräsmossa Brachythecium rutabulum (S & T), hårnervmossa Campylopus introflexus (M), brännmossa Ceratodon purpureus (M, S & T), myrsma-ragdmossa Dicranella cerviculata (M), smaragdmossa D. heteromalla (S), vågig kvastmossa Dicranum polysetum (M), cypressfläta Hypnum cupressiforme (S), spärrsprötmossa Kindbergia praelonga (S), klosidenmossa Plagiothecium curvifolium (T), skogssidenmossa P. denticulatum (S), nickmossa Pohlia nutans (M, S & T), skogsbjörnmossa Polytrichastrum formosum (M), västlig hakmossa Rhytidiadelphus loreus (S), gräshakmossa R. squarrosus (S), komossa Splachnum ampullaceum (M & S), vattenkrokmossa Warnstorfia fluitans (T), stor revmossa Bazzania trilobata (M), skogssäckmossa Calypogeia integristipula (M), skogsblekmossa Chiloscyphus pallescens (S), bäckblekmossa C. polyanthos (S), stor frans-mossa Ptilidium ciliare (M), klippskapania Scapania nemorea (S), kornknutmossa Odontoschisma denudatum (M & S), myrtrådmossa Cephalozia macrostachya (M).



tistiskt signifikant. Samtliga vitmossor utom sotvitmossa och ullvitmossa Sphagnum tenellum ökade i förekomst (tabell 1, figur 4). Bladmos-sorna visar en tendens till minskning medan motsatsen gäller för levermossorna. För de små träden minskade tall starkt medan granen Picea abies ökade. Ser man istället på de etablerade träden i trädytorna minskade granen, medan de andra trädslagen var oförändrade (figur 6).

Nästan alla arter som är typiska för blötare miljöer ökade i förekomst på mossarna medan tuvarter och skogsarter inte uppvisade något tyd-ligt mönster (figur 4). Detta kan tolkas som att mossarna blivit blötare i sina lägre delar (fast- och mjukmattor). Men det kan också bero på att den första inventeringen utfördes efter tre år (1995–1997) med torka och lägre grundvattennivåer än normalt. Därefter återhämtade sig vegetationen sakta till en troligen mer normal nivå vid inven-teringen 2004 (Gunnarsson & Flodin 2007).

Floristiska förändringar i kärrenI de soligena kärren hittade vi 88 arter 2000 och 85 arter 2005, 9 arter var nya och 12 arter åter-fanns inte (tabell 1). De flesta nya och försvunna arterna observerades bara vid ett fåtal tillfällen. Endast fyra arter visade statistiskt säkerställda förändringar: brunven Agrostis canina ökade i förekomst medan ängsull, tranbär och prakt-vitmossa Sphagnum magellanicum minskade. För träden registrerades ingen säker förändring (figur 6).

I de topogena kärren noterades 79 arter både 2001 och 2006 (tabell 1), alltså något färre arter än i de soligena kärren. Fyra arter var nya och fyra arter försvann. Endast blåtåtel hade en säker-ställd ökning. Även i de topogena kärren minska-de träden något men inte heller här var det några statistiskt säkerställda förändringar (figur 6). Ris, gräs och de flesta levermossor ökade i förekomst, medan de flesta örter minskade.

Figur 5. Ett blåtåteldominerat topogent kärr, Skrivsmossen (figur 4, T11), med inslag av glasbjörk och pors. Detta är en kärrtyp som har blivit allt vanligare i Halland.

På den nedre bilden ses ett område med många döda träd på Tjärnemossen (fig. 4, S18). Lokalt kan stora mängder träd slås ut under långvariga perioder med högt grund-vatten. Foto: Lars-Åke Flodin.Above a topogenous fen dominated by Molinia caerulea with Betula pubescens and Myrica gale, a fen type that has become more common in Halland.

On the soligenous fen in the bottom photograph many trees have died in recent years, probably due to extended periods with high ground water.

FLODIN & GUNNARSSON


Om de två kärrtyperna slås samman i en gemensam analys får vi i stort sett samma resul-tat. Kråkbär Empetrum nigrum, ängsull och torvstolonmossa Cladipodiella fluitans minskade signifikant samtidigt som brunven, blåtåtel och drågvitmossa Sphagnum pulchrum ökade. De få statistiskt säkerställda skillnaderna i kärren beror troligen på de stora skillnaderna mellan kärrens vegetation och i vilket successions-stadium de befinner sig. Därför blir eventuella förändringar inte heller likriktade.

Högvuxna arter (hög maxhöjd i Lid & Lid 1994) har ökat i båda kärrtyperna (figur 7).

DiskussionVegetationsförändringarna uppvisar vissa gene-rella drag, men även en del olikheter mellan de olika myrtyperna. En del kan förklaras av skill-nader i väderlek och populationsprocesser mel-lan olika år, som till exempel förändringar hos arter som kan variera mycket mellan åren (som rundsileshår Drosera rotundifolia) och variationer i fröproduktion och etablering av till exempel småträd. De flesta myrväxter är långlivade och reagerar därför ganska trögt på miljöförändring-ar. Även om en del kan bero på naturliga fluk-tuationer, så visar en stor del av förändringarna istället på en riktad utveckling. De olika myr-typerna har dessutom väldigt olika närings- och fuktighetsförhållanden, vilket gör att arterna kan reagera helt olika i de olika typerna.

Vid återinventeringen av mossarna fann vi signifikant färre granar än fem år tidigare, medan antalet övriga träd i både kärr och mos-sar var oförändrat. Träd etablerar sig på mossar under torra år, och utvecklar ett djupgående rot-system som under blöta år hamnar under grund-vattennivån. Rötterna får då problem med syre-försörjningen och trädet dör. Sådana perioder med hög träddödlighet förekommer regelbundet på mossar i Syd- och Mellansverige (Gunnarsson & Rydin 1998). Granens minskning kan därför ses som en följd av en förhöjd grundvattennivå vid den andra inventeringens jämfört med den första.

På Åkhultmyren i Småland, där växtligheten återinventerats efter 43 år (1954–97; Malmer

TallGranGlasbjörk200419992004199920041999

4000

3000

2000

1000

0

Mossar

*

Ant

al tr

äd p

erhe

ktar

VidenTallGranGlasbjörk20052000200520002005200020052000

3000

2000

1000

0

Soligena kärr

VidenTallGranGlasbjörk20062001200620012006200120062001

800

600

400

200

0

Topogena kärr

Figur 6. Trädtäthet på de olika myrtyperna. Strec-ket genom den gröna rutan visar medianvärdet, rutan representerar intervallet inom vilket hälften av värdena återfinns och det tunna strecket visar spridningen av datat. Enbart minskningen av gran i mossarna var statistiskt säkerställd.Tree density (ha-1) changes on bogs (top), soligen-ous (middle) and topogenous (bottom graph) fens in Halland. Species are Betula pubescens (“glas-björk”), Picea abies (“gran”), Pinus sylvestris (“tall”) and Salix spp. (“viden”). The asterisk indicates a significant decrease for P. abies in bogs (Wilcoxon’s signed rank test for paired observations; P < 0.05).



1962, Gunnarsson m.fl. 2002) ökade träden, mest tall men också glasbjörk Betula pubescens. En ökning av träd på myrar har också observe-rats i stora delar av Sydsverige och har lett till att de öppna mosseplanen har minskat i omfång (Linderholm & Leine 2004, Vartia 2006). På danska mossar har man också sett en förändring mot mer tuvvegetation, alltså en ökning av ris och träd och en minskning av vitmossor (Ris-ager 1998). Något mindre har förändringarna varit på mellansvenska mossar. Exempelvis var vegetationsförändringarna små på Skattlösbergs Stormosse i Dalarna, men även här ökade tal-larna i storlek och mängd (Gunnarsson m.fl. 2000).

Vår undersökning visade överraskande att växter som gynnas av våtare förhållanden åter har brett ut sig på mossarna. Förändringarna kan orsakas av variationer i nederbörden, så att vegetation som gynnas av torrare miljöer omväx-lande brer ut eller drar sig tillbaka (Gunnarsson & Flodin 2007). En treårig torrperiod ägde rum 1995–97 och resulterade i en mycket låg grund-vattennivå och att vitmossornas utbredning minskade. Vitmossarterna återgick sedan med ökad nederbörd till ett mer normalt tillstånd (Gunnarsson & Flodin 2007). Denna torrperiod skulle också ha kunna orsakat den minskning av vitmossor på mossar som rapporterats i andra inventeringar som gjordes under denna torr-period (t.ex. Malmer & Wallén 1999, Nordbak-ken 2001). De våtare förhållandena kan också förstärkts av att de många diken som ofta omger myrarna inte längre underhålls (Gunnarsson & Flodin 2007).

Om höljornas vitmossor verkar kunna åter-hämta sig tämligen snabbt från en sådan uttork-ningsperiod, så tycks vitmossorna på tuvorna inte komma tillbaka lika fort. På flera halländ-ska mossar har man observerat att tuvorna inte längre domineras av vitmossor, deras täcknings-grad är idag endast runt 5 procent (Gunnarsson 2004, Boresjö Bronge m.fl. 2007). Bottenskiktet i tuvorna under det ymniga riset domineras istället av förna, bar torv och skogsmossor. Det finns tydliga tecken på att mossarnas yta nästan helt var täckta av vitmossor vid sekelskiftet 1900

(Malmer & Wallén 1999). Vitmosstäcket har sedan dess reducerats på grund av långsamma klimatförändringar vilka kanske förstärkts av naturlig succession (Belyea & Malmer 2004, Malmer & Wallén 2004).

De senaste 15 åren har trots torrperioden varit nederbördsrika, vilket kan ha påverkat vegetationens sammansättning. Nederbör-den har ökat med 11 procent under perioden 1990–2002 jämfört med 1901–1990. Framför allt är det vintrarna som har blivit mildare och blötare (Lindström & Alexandersson 2004). En förändring mot ett blötare och varmare klimat förutspås fortsätta de kommande hundra åren (SWECLIM 1999). Nederbördsökningen är kanske positiv för de sydvästsvenska mossarna

0 20 40 60 80 100 120-6

-4

-2

0

2

4

6

Förändring

Maxhöjd (cm)

Figur 7. Förändringar i kärlväxternas frekvens i kärren (soligena och topogena kärr sammanslagna) i relation till deras maximala höjd (Lid & Lid 1994). Förändringen är mätt som ändring i genomsnittligt antal smårutor per transekt. Sambandet mellan maxhöjd och medelförändringen är statistiskt säkerställt.Mean frequency changes of vascular plants in fens in Halland in relation to their maximum height. The correlation is significant (rSpearman = 0,54; P < 0.001).

FLODIN & GUNNARSSON


i och med att en naturligt blöt vegetation kan bibehållas, men med nederbörden följer troligen en ökning av kvävenedfallet och vi kommer att se en fortsatt övergödning (Hole & Engardt 2008).

En annan viktig observation på mossarna är att flera arter som är mer näringskrävande (som vanligen växer i kärr) ökade i förekomst (t.ex. pors, uddvitmossa Sphagnum fallax och klock-ljung) även under denna korta studieperiod. Detta är troligen ett resultat av en långvarig och hög deposition av kväve i regionen, men kan också ha orsakats av en ökad mineralise-ring (nedbrytning) av döda växtdelar. En ökad mineralisering kan öka tillgängligheten av kväve, fosfor och andra växtnäringsämnen, men minskar inlagringen av torv i myrarna (Franzén 2006, Gunnarsson m.fl. 2008). En ökning av uddvitmossa på mossar har man även sett i stora delar av Väst- och Centraleuropa (Limpens m.fl. 2003). Även på Åkhultmyren ökade flera kväve-gynnade arter både i kärr- och i mosse-partier liksom arter typiska för en torrare och skuggi-gare miljö (Gunnarsson m.fl. 2002).

Traditionellt har man ansett att mossornas vegetation är relativt stabil medan kärren sva-rar snabbare på förändringar i miljön (Backéus 1972, Gunnarsson m.fl. 2000). Vår studie visar motsatsen, förändringarna på mossarna var mer omfattande än i kärren. I kärren kunde vi inte upptäcka någon skillnad i förekomst av träd, och bland kärlväxterna var det endast tre arter som signifikant ökat eller minskat i förekomst.

Intressant är att i första hand högvuxna arter ökar i förekomst i kärren. Denna trend visar att arternas ovanjordiska konkurrensförmåga blir allt viktigare för deras långsiktiga överlev-nad. Småväxta arter med unika anpassningar till en miljö med låg näringstillgång kommer att få svårt att överleva på sikt. Samma trend mot en ökad vegetationshöjd har också noterats på Åkhultmyren i Småland (Gunnarsson m.fl. 2002), så detta mönster är troligen en generell process hos sydsvenska kärr. Att vi kunde obser-vera dessa förändringar efter bara fem år i de halländska kärren visar att det är en snabb och i

högsta grad aktiv process, som vi hittills kanske bara sett början av.

Troligen kan också en upphörd hävd leda till en högväxtare växtlighet. Men eftersom häv-den upphörde för minst sjuttio år sedan borde detta för länge sen resulterat i igenväxning. Vad som är huvudorsaken i detta fall är omöjligt att urskilja.

Vid en jämförelse mellan de halländska myrarna och Åkhultmyren i Småland (Gun-narsson m.fl. 2002) finner man både likheter och skillnader. Till exempel minskade brunven på Åkhultmyren men ökade i kärren i Halland. Ängsull ökade på mosseplanet på Åkhultmyren och även på Hallands mossar. I de halländska kärren minskade den däremot, kanske som en effekt av att den inte klarar konkurrensen från blåtåtel och buskar i kärren, medan den är en stark konkurrent på mossarna.

Om man sammanfattar de generella trender som observerats på myrar i Sydvästsverige under de senaste femtio åren och som nämndes i inled-ningen kan man i vår studie urskilja att kvä-vegynnade arter ökar i förekomst på mossarna samtidigt som deras vegetation tvärtemot den generella trenden verkar ha blivit våtare under den studerade femårsperioden. Också i kärren gynnades kvävekrävande arter, och vi kunde även notera en ökning av vegetationens höjd där.

Fortsätter Hallands myrar att förändras i samma snabba hastighet och riktning som vi ser idag, kommer de troligtvis att utvecklas till helt andra ekosystem med andra egenskaper, till exempel är det osäkert om mossarna längre fungerar som kolsänkor (Franzén 2006, Gun-narsson m.fl. 2008). Det är också högst troligt att nya arter som vi inte tidigare sett på mossar och i kärr, kommer att etablera sig.

Det är uppenbart att vi måste minska kvävedepositionen på mossarna om vi vill ha kvar dessa unika ekosystem. För kärren kan vi kanske sätta in skötselåtgärder (t.ex. slåtter eller bete) under en tid om vi vill bevara deras mångfald, men hur långsiktiga dessa metoder är återstår att undersöka. Bristen på kunskap om skötsel och restaurering av mossar är uppenbar. Vilka effekter skulle exempelvis avverkning av



träd på mossar få och hur påverkas mossarnas vegetation av att man aktivt sätter igen diken? Detta är kunskap som kommer att efterfrågas när det blir aktuellt att vidta skötselåtgärder i våra Natura 2000-områden.

• Denna undersökning har finansierats av läns-styrelsen i Halland, Naturvårdsverket och For-mas. Vi tackar Nils Malmer för synpunkter på manuskriptet.

Citerad litteraturAerts, R. & Berendse, F. 1988. The effects of

increased nutrient availability on vegetation dynamics in wet heathlands. – Vegetatio 76: 63–69.

Aerts, R., Wallén, B. & Malmer, N. 1992. Growth-limiting nutrients in Sphagnum-dominated bogs subject to low and high atmospheric nitrogen sup-ply. – J. Ecol. 80: 131–140.

Backéus, I. 1972. Bog vegetation re-mapped after sixty years. – Oikos 23: 384–393.

Belyea, L. R. & Malmer, N. 2004. Carbon seques-tration in peatland: patterns and mechanisms of response to climate change. – Global Change Biol. 10: 1043–1052.

Boresjö Bronge, L., Flodin, L.-Å. & Gunnarsson, U. 2007. Mycket högupplösande satellitdata för övervakning av öppna myrar. – Länsstyrelsen i Hallands län, meddelande 27: 1–98.

Flodin, L.-Å. 2000. Mossor på halländska mossar. – Myrinia 10: 18–22.

Forslund, M. & Rundlöf, S. 1984. Inventering av våt-marker i Hallands län. – Länsstyrelsen i Hallands län, meddelande 1985: 1.

Franzén, L.G. 2006. Increased decomposition of sub-surface peat in Swedish raised bogs: are temperate peatlands still net sinks of carbon? – Mires and Peat 1(3): 1–16.

Gunnarsson, U. 2002. Mossar och fattigkärr föränd-ras radikalt under hög kvävebelastning! – Myrinia 12: 77–82.

Gunnarsson, U. 2004. Metodtest för övervakning av Sphagnum-dominerade våtmarker (Natura 2000 naturtyper 7110, 7120 och 7140). – Länsstyrelsen i Jönköpings län, meddelande 2004(10): 1–16.

Gunnarsson, U. & Flodin, L.-Å. 2007. Vegetation shifts towards wetter site conditions on oceanic ombrotrophic bogs in south-west Sweden. – J. Veg. Sci. 18: 595–604.

Gunnarsson, U. & Rydin, H. 1998. Demography and recruitment of Scots pine on a raised bog in eastern Sweden and relationships to microhabitat differentiation. – Wetlands 18: 133–141.

Gunnarsson, U & Rydin, H. 2000. Nitrogen fertili-sation reduces Sphagnum production in bog com-munities. – New Phytol. 147: 527–537.

Gunnarsson, U., Malmer, N. & Rydin, H. 2002. Dynamics or constancy on Sphagnum dominated mire ecosystems: a 40 year study. – Ecography 25: 685–704.

Gunnarsson, U., Rydin, H & Sjörs, H. 2000. Diver-sity and pH changes after 50 years on the boreal mire Skattlösbergs Stormosse, Central Sweden. – J. Veg. Sci. 11: 277–286.

Gunnarsson, U., Boresjö Bronge, L., Rydin, H. & Ohlson, M. 2008. Near-zero recent carbon accu-mulation in a bog with high nitrogen deposition in SW Sweden. – Global Change Biol. (under tryckning).

Hedenäs, L. & Kooijman, A. M. 1996. Förändringar i rikkärrsvegetationen SV om Mellansjön i Väster-götland. – Svensk Bot. Tidskr. 90: 113–121.

Hole, L. & Engardt, M. 2008. Climatic change impact on atmospheric nitrogen deposition in Northwestern Europe: a model study. – Ambio 37: 9–17.

Hylander, K. & Lönnell, N. 2001. Mossfloran i olika typer av rikkärr i Stockholms och Södermanlands län. – Svensk Bot. Tidskr. 95: 228–241.

Lid, J. & Lid, D. T. 1994. Norsk flora. – Det Norske samlaget, Oslo.

Liljelund, L.-E. & Zetterberg, G. (red.) 1986. Biolo-giska inventeringsnormer. BIN vegetation. – SNV rapport 3278.

Limpens, J., Tomassen, H. B. M. & Berendse, F. 2003. Expansion of Sphagnum fallax in bogs: striking the balance between N and P availability.

– J. Bryol. 25: 83–90.Linderholm, H. W. & Leine, M. 2004. An assess-

ment of twentieth century tree-cover changes on a southern Swedish peatland combining dendro-chronology and aerial photograph analysis. – Wet-lands 24: 357–363.

Lindström, G. & Alexandersson, H. 2004. Recent mild and wet years in relation to long observa-tion records and future climate change in Sweden.

– Ambio 33: 183–186.Malmer, N. 1962. Studies on mire vegetation in the

Archaean area of southwestern Götaland. I. Veg-etation and habitat conditions on the Åkhult mire.

– Opera Bot. 7(1): 1–332.Malmer, N. & Wallén, B. 1999. The dynamics of

peat accumulation on bogs: mass balance of hum-mocks and hollows and its variation throughout a millennium. – Ecography 22: 736–750.

Malmer, N. & Wallén, B. 2004. Input rates, decay losses and accumulation rates of carbon in bogs during the last millennium: internal processes and environmental changes. – Holocene 14: 111–117.

FLODIN & GUNNARSSON


Nordbakken, J.-F. 2001. Fine-scale five-year vegeta-tion change in boreal bog vegetation. – J. Veg. Sci. 12: 771–778.

Nordin, A. 2007. Nitrogen critical loads for terrestri-al ecosystems in low deposition areas. – An expert workshop of the Convention on Long-range Transboundary Air Pollution (LRTAP) 29–30 March 2007 in Stockholm, Sweden.

Risager, M. 1998. Impact of nitrogen on Sphagnum dominated bogs with emphasis on critical load assessment. – Doktorsavhandling, Köpenhamns universitet.

Rydin, H., Sjörs, H. & Löfroth, M. 1999. Mires. – Acta Phytogeogr. Suec. 84: 91–112.

SWECLIM 1999. Klimatet angår oss alla, årsrapport 1999. – SWECLIM, SMHI, Norrköping.

Vartia, K. 2006. De sydsvenska öppna mossarna växer igen. – Rapport från WWF-projekt Levande skogsvatten. WWF, Solna.

Wiedermann, M. M., Nordin, A., Gunnarsson, U. m.fl. 2007. Global change shifts vegetation and plant parasite interactions in a boreal mire.

– Ecology 88: 454–464.

ABSTRACTFlodin, L.-Å. & Gunnarsson, U. 2008. Vegetations-förändringar på mossar och kärr i Halland. [Veg-etation changes after five years on bogs and fens in south-west Sweden.] – Svensk Bot. Tidskr. 102: 177–188. Uppsala. 0039-646X.This study reports the findings of the first resurvey in a monitoring project of mires in the county of Halland, SW Sweden. Surprisingly large vegetation changes after a five-year period are demonstrated for 25 ombrotrophic bogs, 19 soligenous and 20 topogenous fens. The bogs have become wetter and the frequency of several nutrient-demanding

fen species have increased significantly. In the fens we observed less drastic changes, but also here nutrient-demanding plants have increased.

Lars-Åke Flodin är biolog och arbetar med naturreservat och miljö-övervakning av bl.a. myrar och sanddyner vid länsstyrelsen i Halland. Adress: Länsstyrelsen Hallands län, 301 86 Halmstad

E-post: [email protected]

Urban Gunnarsson forskar om vitmossors ekologi och populations-genetik vid Uppsala universitet. Han studerar också vegetationsföränd-ringar på myrar och hur kvävenedfallet påverkar vitmossorna.

Adress: Avd. för växtekologi, Inst. för ekologi och evolution, Uppsala universitet, Villavägen 14, 752 36 UppsalaE-post: [email protected]

Floran i Karlskoga kommun Floran i Karlskogatrakten är full av överrask-ningar! De 57 utflyktsmålen som beskrivs i den här boken ger en god bild av bergslagskommu-nens spännande natur och flora.

Här presenteras alla de 1574 blomväxter och ormbunkar som hittats. Du får veta när de först sågs och i vilka miljöer de växer. Det finns utbredningskartor för mer än 400 växter, och exakta fyndställen anges för de ovanliga. I vår tid förändras naturen snabbt; god dokumenta-tion låter oss upptäcka förändringarna och – i bästa fall – rädda försvinnande växter.

Under 25 år har en grupp botanister besökt varje kvadratkilometer av kommu-nens yta, och även finkam-mat handskrifter, gamla kartor och herbarier efter äldre uppgifter. Här sam-manställer Owe Nilsson resultaten – allt som finns att veta om traktens flora.

Priset är 220 kr + porto från SBF:s kansli eller direkt från Owe Nilsson (Utterbäcksvägen 10, 691 52 Karlskoga; [email protected]).


Gösta Olsson har följt fem provytor på en gammal slåtteräng på Frösön under 26 år. Ytorna har skötts på olika sätt med dramatiskt olika resultat.

Text och foto: GÖSTA OLSSON

På våren 1981 lade jag ut fem provytor intill varandra på en äng nedanför Valla-skolan på Frösön där jag då tjänstgjorde

som biologilärare. Tanken var att mina högsta-dieelever skulle få lite praktisk undervisning i naturvård, ekologi och artkunskap. De prak-tiska övningarna innefattade bränning av gräs, röjning med röjkniv, slåtter med lie och räfsning av det slagna gräset.

Varje provyta är ungefär 12 × 4 meter och de fem ytorna har alltsedan 1981 skötts på olika sätt: Yta 1: Årlig gödsling med konstgödsel (NPK) samt slåtter. Gräset som slås får ligga kvar. Yta 2: Årlig bränning så tidigt som möjligt, vanligtvis i början av maj. Yta 3: Årlig slåtter, där gräset förs bort. Yta 4: Enbart röjning av vedväxter vid behov. Yta 5: Fri utveckling utan hävd.

Varje år har jag gjort översiktliga anteck-ningar och iakttagelser av floran i rutorna samt fotodokumenterat under vegetationssäsongerna.

Numera har länsstyrelsen och Östersunds kommun övertagit den praktiska skötseln.

Som kuriosa kan nämnas att tonsättaren Wil-helm Peterson-Berger bodde som sommargäst på Änge gård i anslutning till ängen, när han skrev några av sina populära pianostycken i samlingen Frösöblomster.

Hur har miljön förändrats?Marken har blivit torrare i samband med att en väg i närheten rustades upp. Vägen skär av tillflödet av ytvatten från sluttningarna ovanför. Intill rinner en bäck som har fördjupats och sänkt grundvattnet något.

Troligen har ett ökande kvävenedfall med nederbörden gödslat ytorna. Min uppfattning är att blomningen är mindre iögonfallande idag än när vi började med försöket. Mängden bred-bladiga gräs har ökat. Men det intressantaste är trots allt de stora skillnader man kan se mellan provytorna fast de ligger alldeles intill varandra.

Frösöblomster under 26 år

Figur 1. Gullvivor trivs på den provyta som bränns varje år i början av maj. Även majviva finns här, men 2007 blommade bara en enda planta. I juli blommar också midsommarblomster, smörblom-mor och orkidén tvåblad på den brända ytan.

OLSSON


Stora skillnader mellan provytornaYta 1. Årlig gödsling + slåtterYtan domineras av höga gräs och örter. Älggräs Filipendula ulmaria och hundkäx Anthriscus sylvestris är dominerande arter. Smörblommor Ranunculus, stormåra Galium album och dagg-kåpor Alchemilla trivs också. Maskrosor Taraxacum har minskat i antal, antagligen beroende på att deras frön har svårt att komma ner i jorden. I det gamla gräset som finns kvar under snön trivs sorkar och möss.

Yta 2. Årlig bränningÄrtväxter tycks gynnas av bränning. Med tiden har dessa, till exempel vickerarter Vicia, käring-

tand Lotus corniculatus och klöverarter Trifolium, dock minskat något i antal. Gräsen har ökat, i synnerhet bredbladiga arter som till exempel hundäxing Dactylis glomerata. Gullvivor Primula veris gynnas av bränningen. Stormåra, ormrot Bistorta vivipara och rödklöver Trifolium pratense är vanligt förekommande liksom stenbär Rubus saxatilis. Jungfrulin Polygala vulgaris för-svinner. Majviva Primula farinosa finns kvar och har blommat varje år, men på senare år minskat i antal. År 2007 fanns endast ett blommande exemplar. Där spelar antagligen det förhållandet in att ytorna blivit något torrare, vilket också indikeras av att tätört Pinguicula vulgaris för-svunnit.

Figur 2. På den gödslade ytan domine-rar högvuxet gräs och kvävegynnade arter som älggräs och hundkäx. Smör-blommor och midsommarblomster skymtar också.

Figur 3. Slåtterytan har gott om präst-kragar och många andra örter. Till vänster skymtar den brända ytan och till höger ytan som enbart röjs på ved-växter vid behov.

FRÖSÖBLOMSTER


Orkidéer, särskilt tvåblad Listera ovata har gynnats av bränningen medan prästkragarna Leucanthemum vulgare nästan har försvunnit. Fyrkantig johannesört Hypericum maculatum tycks också gynnas liksom stenbär. Midsommar-blomster Geranium sylvaticum finns i större mängd här än på slåtterytan intill. Daggkåpa finns här liksom på de andra ytorna. Även smör-blommor är vanliga och en och annan brudbors-te Cirsium helenioides brukar blomma varje år.

Yta 3. Årlig slåtterHär har vi fått en tät grässvål. Gullvivor och jungfrulin gynnas liksom andra lågvuxna växter som till exempel ormrot. Det finns gott om prästkragar till skillnad från övriga ytor. Brudsporre Gymnadenia conopsea och tvåblad finns, men tvåbladen är fler på den brända ytan. Andra arter är till exempel stormåra, ängsskallra Rhinanthus minor, skogsklöver Trifolium medium, daggkåpa, smörblommor, enstaka exemplar av käringtand, brudborste och midsommarbloms-ter.

Yta 4. Årlig röjningHögväxande gräs och framför allt älggräs domi-nerar. Midsommarblomster och en och annan ytterligare ört, till exempel kråkvicker Vicia cracca, finns kvar. Daggkåpa finns också liksom på de andra ytorna, medan orkidéer, gullvivor,

Figur 4. Lågvuxna arter som jungfrulin och ormrot gynnas på slåtterytan, men även gullvivor, präst-kragar och orkidéer som brudsporre.

Figur 5. Älggräs och högvuxna gräs trivs på ytan som enbart röjs från sly. Alla mer lågvuxna ängsarter är för-svunna. Till höger syns den numer helt trädbevuxna ohävdade ytan.

OLSSON


prästkragar och jungfrulin är borta. Möss och sorkar trivs i gräsförnan. Alltmer sällan dyker något sly upp, antagligen beroende på den tjocka filten av förna.

Yta 5. Utan hävdNär ytorna lades ut 1981 fanns lite småvuxet sly på ytorna. Björk Betula, sälg Salix caprea och gråal Alnus incana blev pionjärerna här. Numera har granar Picea abies etablerat sig under lövträ-den och fältskiktet är i princip försvunnet. Vit-pyrola Pyrola rotundifolia har dock kommit in.

Iakttagelser av några olika växterGullviva trivs på slåtterytan och den brända

ytan. På övriga ytor är den borta.Majviva klarar bränning. Finns kvar efter 26

år på den brända ytan, trots att denna blivit torrare.

Tätört har försvunnit under senare år. Fanns länge på den brända ytan.

Jungfrulin gynnas av slåtter men försvinner vid bränning och finns inte heller på övriga ytor.

Maskrosor har nästan helt försvunnit, även på den gödslade ytan. På den brända ytan för-störs kanske fröna vid bränningen.

Hästhov var vanlig på slåtterytan, men är nu borta.Prästkrage trivs på slåtterytan. Enstaka exemplar

på bränd yta. I övrigt i stort sett borta.Älggräs trivs på röjd yta men även på den göds-

lade ytan.Hundkäx är den dominerande arten på den

gödslade ytan. Den förekommer inte på någon annan yta.

Fyrkantig johannesört trivs bäst på den brända ytan, men förekommer även på yta som häv-dats med slåtter och på den röjda ytan.

Midsommarblomster finns på samtliga ytor utom den ohävdade. Flest på den brända och på den röjda ytan.

Daggkåpor finns på alla ytor utom den ohävdade.Stormåra finns på samtliga ytor utom den ohäv-

dade. Vanligast på den gödslade ytan.Tvåblad gynnas av bränning men trivs även på

den yta som hävdas med slåtter. Även brud-sporre finns på de båda ytorna, men tvåblad är vanligast.

Ormrot trivs på den brända ytan och på slåtter-ytan.

ABSTRACTOlsson, G. 2008. Frösöblomster under 26 år. [Effects on meadow vegetation after 26 years of different management.] – Svensk Bot. Tidskr. 102: 189–192. Uppsala. ISSN 0039-646X.Different management regimes have led to drastic diferences in the vegetation after 26 years on five 12 × 4 m plots in an old meadow on the island of Frösön in Jämtland, C Sweden.

Gösta Olsson har jobbat som biologilärare i 38 år. Han arbetade även med landskapsvårdsförsök för Naturvårdsverket och SLU på 1970-taletAdress: Frösövägen 42, 832 44 FrösönE-post: [email protected]

Figur 6. Den ohävdade ytan har på 26 år helt vuxit igen med björk, sälg och gråal. Nu kommer också granen in.


Alf Oredsson och hans medarbetare har inven-terat trakten kring Striern i Kindabygden i södra Östergötland med 26 års mellanrum. Många arter har blivit mindre vanliga, inte så många har ökat.

ALF OREDSSON

Hans Göransson hade redan analyserat pollenförekomsten i en fem meter lång gyttjepelare – som han tagit en vinter

på Strierns is i den natursköna Kindabygden i södra Östergötland (Göransson 1972) – när vi möttes på trappan till Botaniska museet i Lund. Hans önskade sig nu en mängdriktig florainven-tering att jämföra pollenregnet med.

StriernområdetI väster når Striernområdet sjön Åsunden, i norr Ämmern och i söder Nimmern, medan det i öster avgränsas vid gränsen för det topografiska kartbladet 7F Tranås NO (figur 1). Med undan-tag för stränder är det bara landytan, uppmätt till 45,8 kvadratkilometer, som inventerats. Stri-ernområdets geologi beskrivs i Sandegren m.fl. (1924). Starkt förenklat utgörs området av en av berg omgiven lerslätt.

MetodikFörsta inventeringenHans och jag blev snart överens om att inte nöja oss med en cirkelyta (radie 25 meter) på varje kvadratkilometer som jag prövat i norra Skåne tidigare (Oredsson 1961, 1967). Då låg fokus på de vanligaste arterna, nu ville vi täcka in så många av Striernområdets kärlväxter som möjligt. I SBT berättar Hans livfullt hur inven-teringen gick till (Göransson 1981). Hans inven-terade 153 lokaler 12 maj–11 augusti 1972. Själv hann jag samma sommar med 61 lokaler.

Andra inventeringen 26 år senareInventeringen upprepades 1998, nu med syftet att studera florans förändring. Hans hade själv inte möjlighet att delta. I stället fick jag hjälp av fyra botanister med tidigare erfarenhet av floran i Östergötland: Janne Andersson, Johan Berg-stedt, Dan Lindmark och Rolf Wedding. Kartor, lokallista och föreskrifter för fältarbetet hade sparats sedan 1972. När den första inventeringen gjordes var emellertid ingen upprepning påtänkt. Därför hade inte inventeringsytornas exakta läge dokumenterats. Vi kunde använda samma inventeringsmetodik som 1972, fast utan att veta exakt var den förra inventeringsytan legat.

Återinventeringen 1998 genomfördes på min-dre än två veckor: 6–17 juli. Janne inventerade 68 lokaler, Johan 50, Dan 18, Rolf 15 och jag själv 63 lokaler.

Val av lokaler Inom området slumpades koordinater till 400 lokaler. Vi tänkte oss att det skulle vara lagom för fyra botanister att inventera under en säsong. När det var dags för fältarbete 1972 återstod emellertid bara Hans och jag. Vi begränsade antalet lokaler till 214, utan att för den skull tulla på antalet biotoper.

Genom att kombinera information från de topografiska och geologiska kartorna identifie-rades 35 olika biotoper inom vilka upp till tio lokaler per biotop inventerades (ytor). Därtill kom lokaler utvalda enbart med hjälp av den topografiska kartan: Linjer som skogsbryn, branter (minst 50 % stigning på 50 m), stränder, vattendrag och vägar, samt punkter som dungar (enstaka träd eller smärre skogsbestånd i öppen mark), bostadshus, större hus och kyrkor. De tre till ytan största biotoperna samt skogsbryn och dungar fick 9–10 lokaler vardera, övriga färre.

Florans förändring i södra Östergötland 1972–1998

OREDSSON


FältarbetetI terrängen lokaliseras en utgångspunkt som överensstämmer med lokalens koordinat.

Ytor. Från utgångspunkten går man i en – med hjälp av en slumptalstabell – vald kom-passriktning ett slumpvis valt antal steg mellan 10 och 19. Då är man i det sydvästra hörnet av den provruta (10 × 10 meter) som ska inventeras. Man går tio parallella linjer genom rutan och skriver upp de växter man hittar, men inte hur mycket det finns av den enskilda arten.

Linjer. Från utgångspunkten följer man linjen i slumpvis vald riktning lika långt som vore det en yta. Branter inventeras underifrån och i skogsbryn läggs rutan från kanten inåt skogen. På stränder inventerar man en provruta inåt land och, om möjligt, en lika stor ruta i vattnet. Utmed vägar och vattendrag inventeras en sträcka av tio meter. Bredden avgörs av den omgivning vars vegetation är påverkad av närhe-ten till vägen eller vattendraget.

Punkter. Vid bostadshus, större hus och kyr-kor inventeras all mark i anslutning till byggna-den.

ViktningVår strävan att maximera antalet arter genom att inventera så många olika biotoper som möjligt skedde till priset av en kraftig obalans mellan biotoperna med avseende på hur stor andel av deras totala yta som inventerades; en vanlig bio-top fick jämförelsevis få lokaler. För att försöka uppskatta arternas sanna förekomst gjorde vi en viktning som gick till så här:

Över den topografiska kartan lades ett rutnät vars maskor motsvarar 200 × 200 meter (0,04 km2) i terrängen. Den geologiska kartan passa-des in under den topografiska kartan. I rutnätets hörn stacks en nål genom kartorna. Det blev 1146 stickpunkter på land inom området, vilket motsvarar [1146 × 0,04 =] 45,84 km2.

Exempelvis biotopen öppen mark på lera träf-fades av 309 stickpunkter och täcker alltså en yta av [309 × 0,04 =] 12,36 km2, medan tidvis översvämmad öppen mark på lera bara fick en träff, alltså 0,04 km2. Biotoper som inte fick någon träff alls tilldelades ytan 0,01 km2.

I öppen mark på lera inventerades 9 rutor, vilka var och en representerar [12,36 / 9 =] 1,373 km2, medan de 3 rutorna på tidvis översvämmad öppen mark på lera var för sig representerar [0,04 / 3 =] 0,013 km2. Om en art exempelvis fanns i en ruta i öppen mark på lera och i alla tre på tidvis översvämmad öppen mark på lera får arten ifråga det viktade värdet [1 × 1,373 + 3 × 0,013 =] 1,412.

1 km

Figur 1. Topografisk karta över undersöknings-området med inventerade lokaler inlagda som en svart prick i en svart cirkel (blekröd cirkel omger lokaler som inte inventerats). The investigated area around Lake Striern, with the 214 plots indicated with black circles.

FLORAFÖRÄNDRINGAR I ÖSTERGÖTLAND


ResultatAntalet arter har minskatLägger man ihop båda åren kommer man upp i 540 arter i de inventerade rutorna (tabell 1), 470 arter 1972 och 452 arter 1998, alltså 4 procent färre arter efter 26 år. Antalet perenner har minskat, 1-2-åriga örter har blivit fler:

Arter sedda endast ett av inventeringsåren 1–2-åriga Perenner Vedväxter1972 13 63 121998 24 38 8

Mellan inventeringsåren försvann eller minskade 285 arter, medan 213 arter tillkom eller ökade baserat på antal rutor med fynd. Använder man i stället viktade värden blir motsvarande antal arter 303 respektive 227. Det är alltså betydligt fler arter som minskat än som ökat

Vad har hänt i de olika biotoperna?SkogFemtio lokaler ligger i ren skogsmark. Där hit-tade vi totalt 293 arter. Ek fanns båda åren i 42 skogsrutor. Björk, rönn, tall och gran fanns 1998 i mer än varannan skogsruta, asp i var fjärde och sötkörsbär i var femte. De hade blivit vanligare, liksom lönn, oxel och sälg. Båda åren noterades klibbal i tre skogsrutor och ask i två. Alm sågs i en skogsruta 1972 och i två 1998. Mellan inventeringarna minskade en från 33 till 28 förekomster i skog.

Kruståtel ökade med tio inventeringsytor i skog; fårsvingel minskade lika mycket. På 26 år ökade bergkorsört från 2 till 11 skogsrutor och lundgröe från 5 till 19. Blåklocka minskade från 16 till 6 skogsrutor och ängsviol från 13 till 4.

Av 110 arter som påträffats på var tionde skogslokal eller mer har 51 ökat, 10 är oföränd-rade och 49 har minskat. Av de 183 mindre vanliga arterna ökar 40, är 41 oförändrade och minskar 102 arter. Tallört hittade Hans och jag i var sin inventeringsyta 1972. Samma år, men inte 1998, sågs benved, druvfläder, knölsmör-blomma, lundtrav, skogskornell, smörbollar, sårläka, vippärt och vårlök i en skogsruta var. Andra inventeringsåret ersattes de av fem arter: häggmispel, jordgubbar, mahonia, ängsskallra

och vildlin, de två senare arterna noterade av Johan i Kalénsbergen.

I snitt har skogsmarken förlorat 1,5 arter. De fem skogsrutorna på mosstorv skiljer sig från övriga underlag genom att öka med 9 arter per ruta.

Skogsbryn och dungarI tio skogsbryn fann vi 196 arter och i nio dungar 186 arter. I genomsnitt är antalet arter per ruta 65 respektive 63. Håller vi oss till de arter som blivit funna i 8–10 skogsbryn och 8–9 dungar är sju arter gemensamma: ek, rönn, en, nypon, gulmåra, gökärt och röllika. I skogsbryn är björk, nypon och skogsklöver vanliga, i dung-arna backsmörblomma, fårsvingel och ängsgröe. Skogsbrynen förlorade 5 arter per ruta, dung-arna inte någon.

Arter som är funna i minst tre skogsbryn eller mer är också funna i minst en dunge. Det omvända gäller däremot inte. Getapel, ludd-havre och buskviol har noterats i tre av dung-arna, men saknas i skogsbrynen. Nöjer man sig med två dungar och inget skogsbryn med fynd kan man lägga till alsikeklöver, ekbräken, get-rams, korskovall, liljekonvalj, stenbär, åkerför-gätmigej och ängsfryle.

BranterVi lade rutor i fem branter och hittade 81 arter. Ek, rönn, hallon, bergslok, fårsvingel, kruståtel, smultron och stensöta fanns i alla de undersökta branterna. Det andra inventeringsåret var 17 arter borta, bland dem mjölon och skogskovall, vilka försvunnit från två branter var. År 1998 tillkom 27 arter, 10 av dem i 2–4 rutor: asp, bergkorsört, dån, lundgröe, maskros, skogs-bräken, skogssallat, teveronika, träjon och ären-pris. Valet av branter som biotop resulterade i en art som vi inte skulle ha hittat annars, nämligen skogsvicker i en nordbrant 200 meter sydsydost Paris i norra delen av undersökningsområdet.

Sank mark På öppen, tidvis vattenfylld sank mark minskade antalet arter med 2 per ruta. I övrig sank mark förblev medelvärdet oförändrat.

OREDSSON


Öppen, tidvis vattenfylld sank mark. I denna biotop lade vi 16 rutor, fem på morängrus, tre på lera, fem på kärrtorv och tre på mosstorv. Belöningen uteblev inte. Av de 135 arter vi fann är åtta sådana som vi inte hittade någon annanstans. Slåtterblomman väntade på oss i fem rutor på torv 1972, men sedan var den borta. Kärrfräken försvann från båda sina loka-ler, medan kärrsälting förlorade tre av sina fyra lokaler. Dybläddra fanns på lerbotten båda åren, fast på två olika platser. De andra för biotopen unika arterna påträffades bara en gång på olika lokaler. Första året var det krypvide på mosstorv och rävstarr på morängrus, andra året skatnäva på morängrus och svartvide på mosstorv – inte

långt från rutan med krypvide. De arter som karakteriserar tidvis vattenfylld, öppen sank-mark i Striernområdet är frossört, kråkklöver, kärrsilja, kärrstjärnblomma, sjöfräken, strandklo, åkermynta och vattenmåra. De fanns alla på minst 14 av de inventerade lokalerna.

Övrig sank mark i öppen terräng. En ruta på granit, tre på morängrus och en vardera på lera, kärrtorv och mosstorv gav sammanlagt 99 arter. På lera hittade vi 60 arter, på morängrus 42, 34 respektive 31 arter, på kärrtorv 21 och på moss-torv inte mer än 11 arter. Endast på mosstorv finns hjortron, ljung och rosling. Lägger man till kärrtorv kommer odon, tranbär och tuvull också med. Björk, gråstarr, hundstarr, kråk-

Figur 2. Jämför Hans Göranssons bild från början av 1970-talet (ovan) med Per Milbergs från 2008 (nedan): inte mycket verkar ha förändrats. Kättilstad kyrka i bakgrunden sedd från öster. Barely changed countryside in the Striern area. The two photographs were taken in the early 1970s and in 2008, respectively.



Tabell 1. Arter inom Striernområdets 214 inventeringslokaler som hade en förändring i de viktade vär-dena som var större än +2 eller mindre än –2. Antal lokaler med fynd 1972 (n1) och 1998 (n2). Arterna är sorterade efter skillnaden i viktat värde mellan 1998 (V2) och 1972 (V1).Species found in 214 plots in the Striern area, S Östergötland. Number of plots where the species was found in 1972 (n1) and 1998 (n2). Weighted values corrected for habitat area for 1972 (V1) and 1998 (V2). Only species with a difference (V2–V1) of more than 2 or less than –2 are shown.

Antal lokaler Viktat värde

n1 n2 n2–n1 V1 V2 V2–V1

Rödplister Lamium purpureum 15 20 5 1,06 11,59 10,53Lundgröe Poa nemoralis 33 51 18 2,33 9,77 7,44Snärjmåra Galium aparine 18 35 17 4,45 11,33 6,88Våtarv Stellaria media 31 48 17 5,80 12,59 6,79Kärrgröe Poa trivialis 16 57 41 0,76 7,43 6,67Revormstörel Euphorbia helioscopia 2 8 6 0,05 6,11 6,06Åkerviol Viola arvensis 21 28 7 6,74 12,66 5,92Kvickrot Elytrigia repens 44 59 15 9,31 15,16 5,85Mjukplister Lamium amplexicaule 0 8 8 0,00 5,79 5,79Rönn Sorbus aucuparia 67 82 15 13,21 18,96 5,75Hundäxing Dactylis glomerata 49 56 7 4,94 10,08 5,14Vitsippa Anemone nemorosa 15 31 16 2,90 7,95 5,05Stensöta Polypodium vulgare 40 41 1 9,43 14,17 4,74Brakved Frangula alnus 32 38 6 3,95 7,69 3,74Kruståtel Deschampsia flexuosa 58 79 21 17,79 21,53 3,74Skogsstjärna Trientalis europaea 14 15 1 2,15 5,87 3,72Jordrök Fumaria officinalis 11 15 4 3,82 7,35 3,53Åkerkårel Erysimum cheiranthoides 6 11 5 1,31 4,79 3,48Penningört Thlaspi arvense 9 13 4 2,99 6,30 3,31Åkerveronika Veronica agrestis 5 11 6 0,11 3,15 3,04Skogssallat Mycelis muralis 14 27 13 3,73 6,71 2,98Småsnärjmåra Galium spurium ssp. vaillantii 3 6 3 0,45 3,35 2,90Vårt-/glasbjörk Betula pendula / pubescens 92 73 -19 14,70 17,54 2,84Åkerförgätmigej Myosotis arvensis 34 34 0 9,15 11,97 2,82Blåbär Vaccinium myrtillus 71 77 6 16,76 19,48 2,72Fältveronika Veronica arvensis 14 34 20 3,49 6,12 2,63Harsyra Oxalis acetosella 18 25 7 4,71 7,33 2,62Ekorrbär Maianthemum bifolium 4 5 1 0,07 2,55 2,48Skogsklöver Trifolium medium 32 37 5 5,46 7,77 2,31Stenbär Rubus saxatilis 3 5 2 0,19 2,41 2,22Svinmolke Sonchus asper 14 16 2 0,64 2,83 2,19Sälg Salix caprea 11 23 12 0,81 2,90 2,09Tall Pinus sylvestris 68 72 4 13,63 15,72 2,09

Här emellan 443 arter med värden mellan +2 och –2 för skillnaden i viktade värden (V2–V1). Den fullständiga tabellen finns på SBF:s webbplats, på den plats där detta häfte presenteras.

Revsmörblomma Ranunculus repens 64 72 8 13,31 11,23 -2,08Gul fetknopp Sedum acre 22 8 -14 2,25 0,16 -2,09Rödklint Centaurea jacea 12 3 -9 2,21 0,06 -2,15Kamäxing Cynosurus cristatus 12 8 -4 2,95 0,78 -2,17Stor blåklocka Campanula persicifolia 36 35 -1 6,72 4,50 -2,22Brännässla Urtica dioica 47 46 -1 7,13 4,90 -2,23Träjon Dryopteris filixmas 27 22 -5 5,45 3,17 -2,28Örnbräken Pteridium aquilinum 38 35 -3 13,73 11,45 -2,28Mjölkört Epilobium angustifolium 23 17 -6 5,41 3,09 -2,32

OREDSSON


Vitmåra Galium boreale 36 22 -14 6,77 4,43 -2,34Harkål Lapsana communis 32 25 -7 11,03 8,66 -2,37Ogräsmaskrosor Taraxacum sect. Ruderalia 96 92 -4 21,05 18,66 -2,39Dån Galeopsis spp. 44 51 7 17,21 14,78 -2,43Hallon Rubus idaeus 71 56 -15 13,37 10,94 -2,43Ängssvingel Festuca pratensis 43 37 -6 9,05 6,61 -2,44Majveronika Veronica serpyllifolia 9 11 2 3,72 1,19 -2,53Stor-/krypven Agrostis gigantea / stolonifera 24 29 5 5,54 2,83 -2,71Älggräs Filipendula ulmaria 37 31 -6 4,48 1,73 -2,75Korskovall Melampyrum cristatum 6 3 -3 2,94 0,15 -2,79Ängsviol Viola canina ssp. canina 27 16 -11 5,07 2,27 -2,80Darrgräs Briza media 9 3 -6 2,86 0,04 -2,82Bockrot Pimpinella saxifraga 45 31 -14 6,68 3,86 -2,82Gullviva Primula veris 27 19 -8 5,63 2,77 -2,86Lomme Capsella bursapastoris 30 30 0 7,11 4,25 -2,86Blåklint Centaurea cyanus 6 1 -5 2,93 0,02 -2,91Svartkämpar Plantago lanceolata 24 10 -14 3,75 0,71 -3,04Berggröe Poa compressa 15 6 -9 3,35 0,24 -3,11Timotej Phleum pratense 74 67 -7 20,11 16,99 -3,12Vägtistel Cirsium vulgare 15 12 -3 5,53 2,20 -3,33Svinmålla Chenopodium album 19 12 -7 5,83 2,37 -3,46Blodrot Potentilla erecta 44 33 -11 10,69 7,09 -3,60Teveronika Veronica chamaedrys 49 50 1 10,84 7,00 -3,84Åkermynta Mentha arvensis 35 22 -13 4,08 0,21 -3,87Övriga daggkåpor Alchemilla 18 7 -11 5,42 1,51 -3,91Humleblomster/nejlikrot Geum rivale / urbanum 49 41 -8 8,93 4,98 -3,95Hundkäx Anthriscus sylvestris 76 72 -4 14,97 10,87 -4,10Grässtjärnblomma Stellaria graminea 52 51 -1 14,66 10,42 -4,24Smultron Fragaria vesca 60 42 -18 13,64 8,98 -4,66Trampört Polygonum aviculare 30 20 -10 7,85 3,10 -4,75Revfingerört Potentilla reptans 37 23 -14 7,33 2,50 -4,83Fårsvingel Festuca ovina 62 49 -13 17,27 12,36 -4,91Krusskräppa Rumex crispus 21 16 -5 6,41 1,10 -5,31Tuvtåtel Deschampsia cespitosa 61 56 -5 15,66 10,34 -5,32Alsikeklöver Trifolium hybridum 19 14 -5 7,14 1,77 -5,37Rödsvingel Festuca rubra 38 24 -14 7,29 1,87 -5,42Höstfibbla Leontodon autumnalis 41 23 -18 9,22 3,56 -5,66Kråkvicker Vicia cracca 63 44 -19 12,35 6,67 -5,68Baldersbrå Tripleurospermum perforatum 50 28 -22 15,10 9,37 -5,73Backsmörblomma Ranunculus polyanthemos 44 26 -18 10,18 4,29 -5,89Vårbrodd Anthoxanthum odoratum 36 30 -6 12,05 6,00 -6,05Sammetsdaggkåpa Alchemilla glaucescens 33 18 -15 7,58 1,49 -6,09Ängssyra Rumex acetosa 38 27 -11 12,26 5,79 -6,47Gulmåra Galium verum 64 39 -25 11,78 5,21 -6,57Ängsgröe Poa pratensis 76 79 3 20,75 14,16 -6,59Sumpmåra Galium uliginosum 21 11 -10 7,61 0,87 -6,74Rödven Agrostis capillaris 68 53 -15 15,92 7,98 -7,94Vitklöver Trifolium repens 68 60 -8 20,60 12,36 -8,24Käringtand Lotus corniculatus 32 16 -16 10,38 1,87 -8,51Gulvial Lathyrus pratensis 59 34 -25 13,96 5,32 -8,64Blåklocka Campanula rotundifolia 55 28 -27 13,61 3,94 -9,67Rödklöver Trifolium pratense 64 38 -26 16,69 5,91 -10,78Röllika Achillea millefolium 76 60 -16 22,29 9,54 -12,75



klöver, topplösa och ängsull saknas på mosstorv, men finns på övriga underlag.

Övrig sank mark i skog. Sexton lokaler, varav tre på granit, fem på morängrus, en på lera, tre på kärrtorv och fyra på mosstorv. Sammanlagt noterades 150 arter. På 10–16 av lokalerna sågs, i fallande ordning, björk, gran, tall, klibbal och ek, samt blåbär, lingon och kråkklöver. Hultbrä-ken hittade vi bara i denna biotop, första året på fyra lokaler, andra året på två av dem. Ytterliga-re fem arter har sin enda förekomst i sank skogs-mark. Första året noterades sköldmöja, andra året klotpyrola, lentåtel, skärmstarr och spindel-blomster. Nio av totalt 15 rutor, där vi hittade skvattram i Striernområdet, låg på morängrus eller torv i sank skogsmark. Därutöver fanns skvattram i fyra andra biotoper på mosstorv, en på kärrtorv och slutligen en på granit.

StränderVi hade nio strandlokaler vid Åsunden, sju vid Nimmern, tre vid Ämmern, två vid Striern och en lokal vid Storgöl i sydväst. Det gav totalt 297 arter, varav 61 unika för biotopen. I genomsnitt har fyra arter per lokal tillkommit. På Ämmerns leriga strand, 600 m nordväst om Hamra, hit-tade vi sammanlagt 86 arter. Där berget stupar mot en smal vik av Åsunden, söder om Björk-backen, såg Hans 1972 elva arter och jag själv 1998 tio – en av dem kattfot!

Bandnate, braxengräs, flotagräs, notbloms-ter och vattenaloe sågs i Åsunden 1972, men inte senare. Även bland Storgöls växter finns det arter som bara noterades där 1972: mygg-blomster, pors, strängstarr, vitag och vit näck-ros. Samma år såg vi gräsnate både i Åsunden och Ämmern, smalkaveldun vid Ämmern och axslinga i Striern.

Vid Åsunden tillkom inga nya arter 1998, men under inventeringen detta år hittade vi i stället fyra nya arter i de andra sjöarna: hornsärv i Ämmern 1,7 km öster om Skedevid, stor and-mat både i Ämmern och Striern, vattenskräppa på sydsidan av Näset i nordvästra delen av Nim-mern och gulkavle på två lokaler i norra delen av Nimmern och en lokal på Ämmerns strand 1 km ostsydost Skedevid.

VattendragVi lade inventeringsytor över åtta vattendrag, tre i skogsmark och fem i odlingslandskapet. Det gav 136 arter, 35–45 per vattendrag. Älggräs var ensamt om att bli funnet i samtliga vatten-drag. Vid vattendrag i skogsmark finns det asp, ek, klibbal och rönn på två–tre inventerade lokaler, men inte vid något av vattendragen i öppen mark. Likadant var det med besksöta, bäckbräsma, harsyra, kirskål, majbräken, skogs-fräken, stinknäva och topplösa. Vid fyra–fem vattendrag i öppen terräng hittade vi i gengäld baldersbrå, bredkaveldun, storigelknopp, sval-ting och åkertistel. Artantalet minskade med två per inventeringsyta i vattendrag.

Åker och betesmarkI Striernområdet utgörs öppen mark huvudsak-ligen av åker eller betesmark, men även flacka berghällar förekommer. I öppen mark lade vi 44 rutor på olika underlag. Nitton arter har setts på minst hälften av lokalerna. Av dem har balders-brå, ogräsmaskrosor och rödklöver förlorat 9–11 lokaler var. Kvickrot och åkerveronika har ökat med lika mycket. Riddarsporre sågs i tre olika rutor på öppen mark, en av dem 1998.

43 arter var nya på öppen mark 1998, därav mjukplister i 6 rutor och luddlosta i 4 rutor. Samtidigt hade 44 arter försvunnit från öppen mark: åkermynta från 5 lokaler, blåklint från 4 och, förbryllande nog, asp och slån också från fyra var. Arter, som i Striernområdet bara har setts på öppen mark och på bara en ruta var är fältmalört, lundelm, rödtoppa och sandmaskros 1972 och plommon, foderlosta, råttsvans och vårförgätmigej 1998.

VägkanterEnligt det topografiska kartbladet från 1965 är den halvannan mil långa sträckan mellan Skedevi och Fullmestad den enda väg i områ-det vars körbana mäter 4,5–6 m. De andra är smalare. Floran har inventerats på åtta platser vid allmän väg, tre som löper genom skog och fem på öppen mark. Vid enskild väg har vi haft inventeringsytor på sex lokaler, tre i skog och tre med öppen mark omkring. På dessa 14 lokaler

OREDSSON


antecknades sammanlagt 194 arter – mask-ros, röllika och ängsgröe överallt. Ytterligare 26 arter fanns på mer än hälften av lokalerna. Bland dem har knylhavre och ängshaverrot en tredjedel av sina lokaler i vägkanter. Hans hit-tade grå ögontröst och kanelros 1972 och Johan skogsförgätmigej och svartoxbär 1998, alla fyra arterna vid enskild väg och bara ettdera året. I genomsnitt minskade de 14 vägkantslokalerna med obetydliga 0,5 arter. Skillnaden mellan allmän och enskild väg var liten, liksom mellan vägar i skog och i öppen mark.

Byggnader Åtta bostadshus i olika delar av Striernområdet, större byggnader vid Hamra, Valla och Kättil-stad, samt kyrkorna i Tjärstad och Hägerstad var de byggnader som vi letade växter vid. Det gav 315 arter, av vilka tio setts vid samtliga byggnader: baldersbrå, humlelusern, hundkäx, kvickrot, revsmörblomma, röllika, vitgröe, vit-klöver, våtarv och åkerförgätmigej. Unika för byggnaderna är 66 arter, av vilka 49 bara setts vid en byggnad, 22 endast 1972, 24 endast 1998 och resterande tre arter båda åren. Mellan inventeringarna försvann baldersbrå från sex av de 13 byggnaderna.

Vid bostadshusen minskade antalet arter i snitt med 13. Vid ett hus i Hovstad fann Hans nässelsnärja 1972. När Janne kom dit 1998 hade jättebalsamin och rosendunört tagit över. Vid ett hus i Kättilstads kyrkby gjorde Janne de första fynden av knytling, luddveronika och vanlig kavelhirs 1998. Rolf noterade axveronika och jordklöver i Boda.

Vid de större byggnaderna föll antalet arter stort: Hamra – 80, Valla – 41, Kättilstad – 31. Vid Hamra noterade jag 1972 elva unika arter, som Janne inte lyckades återfinna 26 år senare: backtimjan, färgkulla, gul nattskatta, hjärtstilla, hässleklocka, klippnejlika, kummin, prakt-kungsljus, robinia, rockentrav och vit kattost. Janne kontrade med murreva och skogsklematis!

Vid kyrkan i Hägerstad noterades 35 arter fler 1998 jämfört med 1972 och vid kyrkan i Tjär-stad 14 fler. Där bjöds Dan på såväl fårtunga som rågvallmo.

Ingen skillnad mellan biotoperna Det fanns alltså tydliga skillnader mellan åren för de olika biotoperna. Men var förändringen olika stor i olika biotoper? Ett statistiskt chitvå-test kunde inte styrka att så var fallet. Ingen biotop avvek genom att ha en särskilt stor för-ändring av artantalet.

LivsformerTrädAv 21 träd har åtta ökat med minst 1,5 i vik-tat värde, medan jolster är det enda träd som minskat lika mycket. Ek finns numera på mer än hälften av landytan, björk, rönn, tall och gran på en tredjedel eller mer, medan asp, oxel och sötkörsbär återfinns på cirka tio procent av landytan. Lönn och sälg ser ut att vara på fram-marsch, medan klibbal och ask står still i kärren.

BuskarEnen minskar, men var ännu 1998 den vanligas-te av områdets 33 buskar. På 26 år har brakved blivit dubbelt så vanlig och är nu den näst van-ligaste busken. Rosorna minskar och har börjat ersättas av hagtorn. Benved, druvfläder och skogskornell fanns i en skogsruta var 1972, men inte senare. Röda vinbär sågs första året i tre inventeringsytor, ingen av dem vid byggnader, men inte någonstans 1998.

Ris och dvärgbuskarÅtta arter, av vilka sju är ljungväxter på mager mark. Blåbär ökar och har passerat lingon som vanligaste ris. Trea ligger ljung och på fjärde plats kommer mjölon. Rosling har försvunnit från sina fyra inventeringsytor, tre på sank mark och en vid Storgöl. Den åttonde arten, solvända, är kalkgynnad. Hans fick syn på den i en dunge 500 meter öster om Valla 1972. Arten fanns inte kvar 26 år senare.

Fleråriga örterTotalt noterade vi 359 perenner. Av dem mins-kade 227 (63 %), ökade 125 (35 %) och förblev 7 (2 %) oförändrade (tabell 2).

Torr mark. Under den första inventeringen fanns fårsvingel på fler lokaler än kruståtel. Efter



26 år var kruståtel nästan dubbelt så vanlig som fårsvingel. Minskat har även backsmörblomma, bockrot, brudbröd, kamäxing, gulmåra, gräs-stjärnblomma, rödven och ängshavre. Berggröe och gul fetknopp har nästan helt försvunnit.

Torr–frisk mark. Hundäxing, knylhavre, lundgröe och piprör har ökat, medan många folkkära perenner har minskat med hälften eller mer: backlök, blåklocka, käringtand, prästkrage, rödklint, röllika, sammetsdaggkåpa, svartkäm-par och ängsviol. Björkpyrola och darrgräs, som även växer fuktigare, har nästan helt försvunnit.

Frisk mark. Kvickrot har ökat mest, men även bergslok och skogsklöver har blivit vanligare. Gullviva, höstfibbla, krusskräppa, revfingerört, rödklöver, stormåra och ängssyra har minskat med hälften eller mer. Något mindre minskar bergdunört, blåsuga, brännässla, hallon, hund-käx, mjölkört, smultron, stor blåklocka, svinrot, teveronika och ängsgröe.

Frisk–fuktig mark. Kärrgröe har varit mycket framgångsrik, men även harsyra, skogsbräken, skogssallat, vitsippa och vårfryle har blivit van-ligare. Gulvial är den art som tagit mest stryk. Även vitklöver och de sammanslagna Geum-arterna humleblomster och nejlikrot hör till förlorarna.

Fuktig mark. Tuvtåtel, som är det vanligaste gräset på fuktig mark, har minskat med en

tredjedel, äkta förgätmigej ännu mer. Tio av de arter som sågs under den första inventeringen kunde inte återfinnas 1998, bland dem stenbrä-ken och gökblomster som tidigare fanns på 6 respektive 4 lokaler. Två nya arter 1998: spindel-blomster och, vid ett hus, rödblära.

Fuktig–blöt mark. Vattenmåra har ökat något, medan framför allt åkermynta men även älggräs har gjort stora förluster. Slåtterblomma försvann från sina fem lokaler och rundsileshår från sina tre. De har ersatts av tre rutor skogssäv, två rutor brunstarr, två rutor myrtåg och en ruta skärmstarr.

Blöt mark. Blåsstarr och vattenpilört ökar. Kråkklöver och dyveronika minskar. Dystarr, myggblomster, rävstarr, strängstarr och vitag har försvunnit från sina lokaler. Däremot hittade vi 1998 gulkavle på tre lokaler. Rosendunört, veksäv och vattenveronika hade vi heller inte sett i några inventeringsytor tidigare.

Vatten. Sedan 1972 har tio arter försvun-nit, främst från Åsunden: axslinga, bandnate, braxengräs, dvärgigelknopp, flotagräs, gräsnate, notblomster, sköldmöja, smalkaveldun och vattenaloe. Fyra nya arter hittades 1998, ingen av dem vid Åsunden: hornsärv, stor andmat, vattenbläddra och vattenskräppa.

Övriga. För 33 av de perenner som vi hittat i Striernområdet uppger inte Mossberg & Sten-berg (2003) hur fuktigt de växer. Bland dem har

Figur 3. Många folkkära blom-mor i ängs- och betesmarker, till exempel gullviva, prästkrage, blåklocka, gulmåra och brudbröd, har minskat i Striernområdet. Här har blåklockan funnit en fristad under trädgårdsstolarna. Foto: Fidi Ljung.Campanula rotundifolia and many other grassland species have decreased in the Striern area from 1972 to 1988.

OREDSSON


gårdsskräppa ökat avsevärt, medan alsikeklöver, kråkvicker, ogräsmaskrosor, rödsvingel, timotej och örnbräken minskat.

1–2åriga örterSammanlagt 119 arter i Striernområdet, av vilka 69 (58 %) ökat, 48 (40 %) minskat och 2 (2 %) legat still ifråga om viktat värde (tabell 2).

1åriga. Bland ogräsen minskar baldersbrå mest, följd av trampört, svinmålla och lomme. Blåklinten är på väg bort. Rödplister, däremot, ökar kraftigt, liksom mjukplister, revormstörel, snärjmåra, våtarv och åkerviol. Bergkorsört ökar också. Korskovall sågs båda åren i dungar, men i övriga biotoper minskade arten.

1–2åriga (inkl. tvååriga och två- till fleråriga). Åkerförgätmigej har blivit vanligare, medan stinknäva, ullkardborre, kärr- och vägtistel minskat påtagligt. Taggsallat observerades inte 1972, men sågs i fem inventeringsytor 1998, tre vid byggnader och två i öppen mark på kärrtorv. Fingerborgsblomma antecknades första gången 1998, men bara vid byggnader.

Vinnare och förlorareDelar man arterna i olika klasser efter hur mycket de ökat eller minskat, visar det sig att det är fler 1–2-åriga örter bland dem som ökar än bland dem som minskar. Motsatsen gäller för perenner, medan de relativt få vedväxterna i detta avseende ger ett mer blandat intryck (tabell 2).

53 perenner, 9 1–2-åriga örter, men ingen vedväxt har minskat med 2 eller mer, medan 13 perenner, 14 1–2-åriga örter och 6 vedväxter har ökat lika mycket. Över +8 i ökning uppvisar bara rödplister, medan sex perenner har minskat med mer än –8 i viktat värde: blåklocka, gulvial, käringtand, rödklöver, röllika och vitklöver.

Diskussion Arter och inventerareVid inventeringen 1972 var det 25:e upplagan av Svensk Flora (Krok & Almquist 1967) som gäll-de. Där stod ingenting om någon bergven skild från brunven, någon mattfibbla skild från vanlig gråfibbla, någon nordbräken skild från lundbrä-

ken eller, för den delen, någon svenskmålla skild från svinmålla. Heller inte att grönknavel delas i två underarter och att det numera finns två rödtoppor på land.

Vi som inventerade Striernområdet drog inte gränsen likadant mellan vårtbjörk och glasbjörk, vi skilde varken på Galeopsis- eller Geum-arter, eftersom de sällan var i blom när vi var där. Vi skilde heller inte på vilda hagtornsarter som inte var rundhagtorn. Storven och krypven slogs ihop. Med respekt för alla Salix-hybrider skilde vi inte mellan bindvide och gråvide och om nypon säger ju ”Kroken” att det är en ”mycket mångformig art”.

Jag har tidigare jämfört oss sex som invente-rade floran i Striernområdet 1972 och 1998 med varandra (Oredsson 2000). Det visade sig att vi skilde oss mycket lite åt med avseende på hur många arter vi hittade på den enskilda lokalen Under det första inventeringsåret ställde Hans Göransson i ordning ett herbarium för min kontroll. Det finns nu på Naturhistoriska riks-museet i Stockholm (S). Under det andra inven-teringsåret hjälptes alla åt med bestämningen av svårtolkat material.

Tabell 2. Antal arter inom olika klasser av föränd-ring (viktade värden) för tre olika livsformer. Number of species in different classes of change in abundance (weighted values) for three life forms (1–2-year-olds, perennials, woody plants).

Förändring1–2 åriga Perenner

Ved växter

≥ 2 14 13 60,5 – 2 13 25 10

0,1 – 0,5 18 20 80,02 – 0,1 17 35 4

0,001 – 0,02 7 32 5± 0 2 7 1

-0,02 – -0, 001 5 55 8-0,1 – -0,02 10 41 5-0,5 – -0,1 15 36 5-2 – -0,5 9 42 10

≤ -2 9 53 0

Summa 119 359 62



Hur mycket av det som fanns hittade vi?Genberg (1977) rapporterade 1224 arter från hela Östergötland. Han delade landskapet i 68 sektioner i storleken 100–200 kvadratkilometer. Striernområdet utgör 0,5 procent av Östergöt-lands yta. Den areal vi inventerade täcker i sin tur omkring 0,4 procent av Striernområdets yta. Inte mycket, men tack vare den metodik vi till-lämpade hittade vi hela 44 procent av Östergöt-lands kärlväxter inom bara tjugo miljondelar av landskapets yta.

Det är långt till havet och Striernområdet saknar både genomfartstrafik och tätorter. Jag tror att de 540 arter vi hittade under våra inven-teringar utgör kanske 90 procent av det verkliga antalet.

MetodikViktning Jämför man antalet inventeringsytor med fynd med resultatet efter viktning visar det sig att 452 (84 %) av de 540 arterna förändrats i samma riktning mellan inventeringsåren, eller inte alls. För 32 arter är antalet inventeringsytor med fynd detsamma för bägge åren, medan viktningen visar skillnader. Återstår 56 arter, av vilka hälften förlorat inventeringsytor och hälf-ten vunnit, samtidigt som viktningen pekar i motsatt riktning. Av dessa arter har 7 ökat med 5–8 inventeringsytor och 9 förlorat 5–10 ytor, björk oräknad.

I Striernområdet har björk på 26 år förlorat 19 inventeringsytor, medan det viktade värdet ökat med 2,8. Förklaringen tycks vara att björk försvunnit från många små biotoper samtidigt som arten blivit vanligare i biotoper med stor yta, såsom skog på morängrus. Det väcker frå-gan om en art kan vara på väg från en biotop till en annan – eller om det bara rör sig om en arte-fakt som har att göra med ett alltför begränsat antal inventeringsytor.

Vanliga arterDen art som minskat mest (i viktat värde) inom Striernområdet är röllika, medan rödplister har ökat mest. I Skåne har röllika antecknats i 99 procent av de inventerade 2,5 × 2,5 km-rutorna

och rödplister i 92 procent. För båda arterna uppges förändringen i frekvens vara mindre än 16 procent (Tyler m.fl. 2007). I Småland rap-porteras både röllika och rödplister vara mycket vanliga (Edqvist & Karlsson 2007), och någon förändring i frekvens anges inte.

Kanske är våra landskapsfloror alltför okäns-liga för vad som händer (hittills) vanliga växter? En jämförelse mellan Skånes floras karta över luddunört Epilobium parviflorum och en frek-vensundersökning i sju klasser kan tyda på det. I de fyra lägsta frekvensklasserna är överensstäm-melsen god för att därefter helt upphöra (Oreds-son 1981).

Verklig förändring eller bara slumpens skördar?Små skillnader mellan åren i antalet lokaler för enskilda arter i tabell 1 kan naturligtvis lika gärna bero på slumpen som på en pågående floraförändring. Att jag ändå redovisar dessa vär-den beror på att jag vill att resultaten ska kunna jämföras med andra, kommande undersök-ningar och därmed få ökad trovärdighet – eller bli ifrågasatta!

Betraktar man Striernområdets alla 540 arter i klump finns det inget som motsäger slutsatsen att det är långt fler arter som minskat än som ökat mellan 1972 och 1998.

Östergötland jämfört med SkåneLåt oss se om det går att hitta några likheter mellan södra Östergötland och norra Skåne med avseende på florans förändring, trots de skillnader i metodik som föreligger och trots att avståndet mellan de två områdena är 25 mil.

Norra Skåne. För att få en uppfattning om hur vanliga de vanligaste arterna var i de nordskånska inlandssocknarna Norra Sandby och Matteröd lade jag under inventeringen för Skånes flora ut cirklar med 25 meters radie (regelbundet fördelade, en per kvadratkilometer) inom vilka samtliga arter antecknades. Det blev 37 cirkelytor i Norra Sandby 1958 och 56 i Mat-teröd 1964. För att få ett mått på hur mycket floran förändrats i de två socknarna inventerade jag cirkelytorna en andra gång, i Norra Sandby 1993 och i Matteröd 1989 (Oredsson 1999).

OREDSSON


Södra Östergötland. Inventeringarna av Stri-ernområdet överlappade i tid dem i norra Skåne, ehuru något förskjutet mot nutid. Med några undantag, framförallt kring byggnader, var 100-kvadratmeters-rutan standard i Striernområdet, alltså 1/20-del av en cirkelyta i norra Skåne. Båda åren inventerades 214 ytor. Tack vare den metod som användes vid urvalet av inventerings-ytor hittade vi så mycket som 540 arter, medan artantalet i de sammanlagt 93 cirklarna i Norra Sandby och Matteröd stannade på 446.

Skillnad i precision. Cirkelytorna i de två nordskånska socknarna var så pass väl doku-menterade att det gick att återvända till dem på någon meter när. I Striernområdet gick inte det, utan vi får nöja oss med att återinventeringen skedde på en plats i samma biotop, inte många meter från den tidigare inventerade ytan – men det öppnar ändå för en betydligt större slump-variation än i norra Skåne.

Unika arter. Av de arter som noterats i åtminstone en av de 93 cirkelytorna i norra Skåne har 100 inte påträffats i Striernområdet. Det omvända gäller 194 arter. Nöjer vi oss med de arter som setts på 10 lokaler i norra Skåne, men saknas i södra Östergötland och vice versa, så återstår 18 rent nordskånska arter och 20 arter som bara finns i Striernområdet. Av de nordskånska arterna är 11 atlantiska eller sub-atlantiska, men ingen kontinental (Hultén 1950). I Striernområdet finns en subatlantisk art och två kontinentala arter bland de 20. Såpass olika är de två områden som vi jämför (tabell 3).

Gemensamma arter. Striernområdet har 346 arter gemensamma med de nordskånska cirkel-ytorna. Fyrtio av dessa hade antingen oföränd-rad frekvens i norra Skåne eller oförändrat viktat värde i Striernområdet. Av de återstående 306 arterna har 140 blivit vanligare i Striernområdet, medan 166 minskat. I norra Skåne har 73 (52 %) av de 140 arterna blivit vanligare, medan 119 (72 %) av de 166 som minskat i Striern-området minskat även i norra Skåne.

När jag jämförde florans förändring i Mat-teröd 1964–1989 med vad som hade hänt i Norra Sandby såg jag att överensstämmelsen var betydligt större ifråga om vilka arter som mins-

Tabell 3. Arter unika för inventeringarna i Mat-teröd och Norra Sandby (A) och i Striernområdet (B). Atlantiska och subatlantiska arter är satta med fet stil, kontinentala arter är kursiverade.Species unique for 93 circles, with a radius of 25 m, previously investigated in northern Skåne (A), and for the 214 plots in the Striern area (B). Atlantic and subatlantic species in bold type, continental species in italics (according to Hultén 1950).

A. Arter unika för inventeringen i norra SkåneAntal ytor66 stenmåra Galium saxatile64 bok Fagus sylvatica42 sötbjörnbär Rubus plicatus36 luddtåtel Holcus lanatus33 skogsbjörnbär Rubus nessensis27 kråkbär Empetrum nigrum26 avenbok Carpinus betulus25 revlummer Lycopodium annotinum18 rotfibbla Hypochoeris radicata18 småvänderot Valeriana dioica15 bergek Quercus petraea13 klockljung Erica tetralix13 trådklöver Trifolium dubium12 klofibbla Crepis tectorum11 åkerkulla Anthemis arvensis11 mörk dunört Epilobium obscurum10 mjuknäva Geranium molle10 brokförgätmigej Myosotis discolor

1–9 82 arter

B. Arter unika för inventeringen i StriernområdetAntal ytor63 häckvicker Vicia sepium53 backsmörblomma Ranunculus polyanthemos38 gullviva Primula veris30 skogsnäva Geranium sylvaticum29 skelört Chelidonium majus28 besksöta Solanum dulcamara24 ängshavre Helictotrichon pratensis19 ullkardborre Arctium tomentosum18 kåltistel Sonchus oleraceus15 skvattram Rhododendron tomentosum14 rödklint Centaurea jacea14 fiskmålla Chenopodium polyspermum13 sprängört Cicuta virosa13 buskviol Viola hirta12 mjölon Arctostaphylos uva-ursi11 tiggarranunkel Ranunculus sceleratus11 ängsruta Thalictrum flavum11 läkevänderot Valeriana officinalis10 mörkt kungsljus Verbascum nigrum10 sparvvicker Vicia tetrasperma

1–9 174 arter



kat jämfört med arter som ökat. Min hypotes den gången var att det beror på ”förändringar i omvärlden att vissa arter minskar och kanske på tillfälligheter vilka som ersätter dem”.

Hallon, mjölkört och brännässla har minskat i södra Östergötland, men formligen explode-rat i norra Skåne. Det kraftiga kvävenedfallet i dessa trakter kan vara en orsak, kalhyggen en annan.

För den som vill upprepa inventeringen av de 93 cirkelytorna i norra Skåne finns erforderligt material i Hässleholms kommunarkiv, medan Linköpings stadsbibliotek har vad man behöver för att kunna upprepa inventeringen av de 214 lokalerna i Striernområdet.

• Förutom inventerarna och våra duktiga medhjälpare i fält, Björn Marklén och Joachim Zethraeus 1972 och Romia Ahmed, Gustav Jonsson, Stefan Jonsson och David Rovan 1998, vill jag tacka Per Milberg, Besiki Sisauri och Göran Wendt, vilka hjälpt till med illustratio-nerna, samt Lunds Botaniska Förening och Stif-telsen Kung Carl XVI Gustafs 50-årsfond, som genom frikostiga bidrag gjort återinventeringen av Striernområdet möjlig.

Citerad litteraturEdqvist, M. & Karlsson, T (red.) 2007. Smålands

flora. – SBF-förlaget, Uppsala. Genberg, E. 1977. Östergötlands flora. – SBT-förla-

get, Lund.Göransson, H. 1972. En östgötabygd under 10 000

år. Pollenanalytiska vittnesbörd från sjön Striern i Kinda härad. – Meddelanden från Östergötlands och Linköpings stads museum.

Göransson, H. 1981. Florainventering i Norra Kinda. – Svensk Bot. Tidskr. 75: 1–5.

Hultén, E. 1950. Atlas över växternas utbredning i Norden. – Generalstabens Litografiska Anstalt, Stockholm.

Krok, Th. O. B. N. & Almquist, S. 1967. Svensk Flora, 1. Fanerogamer och ormbunksväxter.

– Bonnier, Stockholm.Mossberg, B. & Stenberg, L. 2003. Den nya nordiska

floran. – Wahlström & Widstrand, Stockholm.Oredsson, A. 1961. Floran i Norra Sandby socken.

Fanerogamer och ormbunksväxter. – Bot. Notiser 114: 329–344.

Oredsson, A. 1967. Floran i Matteröds socken. Ormbunkar och fröväxter. – Fauna och Flora 62: 28–42.

Oredsson, A. 1981. Frekvensskattning som en funktion av närvaro och frånvaro. – Svensk Bot. Tidskr. 75: 109–113.

Oredsson, A. 1999. Nutida förändringar av floran i norra Skåne. – Svensk Bot. Tidskr. 93: 303–326.

Oredsson, A. 2000. Choice of surveyor is vital to the reliability of floristic change studies. – Watsonia 23: 287–291.

Sandegren, R., Sundius, N. & Lundqvist, G. 1924. Beskrivning till kartbladet Åtvidaberg. – Sveriges geologiska undersökning, Serie Aa, nr 155.

Tyler, T., Olsson, K.-A., Johansson, H. & Sonesson, M. (red.). 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. – Lunds Botaniska Förening, Lund.

ABSTRACTOredsson, A. 2008. Florans förändring i södra Östergötland 1972–1998. [Floristic changes over 26 years in southern Östergötland, south Swe-den.] – Svensk Bot. Tidskr. 102: 193–205. Uppsala. ISSN 0039-646X.The terrestrial vascular plant flora in an area around Lake Striern in S Östergötland was inventoried in 1972 and again in 1998. In both years, presence/absence was recorded in 214 plots, most of them 10 x 10 m, representing the majority of habitats in the area.

In total, 540 species were found, 470 in 1972 and 452 in 1998. Many grassland perennials have decreased, e.g., Campanula rotundifolia, while many annual weeds have increased. The results are in agreement with a previous study in northern Skåne, where most of the decreasing species are the same while no clear pattern could be found for the increasing species.

Alf Oredsson är välkänd för SBT:s läsare för sina björnbärsartiklar, men han är också mycket intresserad av floraför-ändringar och hur man bäst kan mäta dem.Adress: Torupsgatan 1 G, 217 73 Malmö

E-post: [email protected]


Linnea – Årets växt 2007Linnea valdes som Årets växt i fjol. Dels natur-ligtvis med tanke på Linnés jubileumsår, men också för att få en tydligare uppfattning om artens eventuella tillbakagång.

ANDERS BOHLIN

Det visade sig svårt att få in omfattande uppgifter om linneans förekomst i Sve-rige eftersom den är ganska allmän inom

stora områden. Därför gav inte fjolårets upprop någon tydlig vägledning om artens nuvarande status. Inrapporteringen var särskilt bristfällig från norra delen av landet, antagligen för att lin-nean är allra vanligast där. Exempelvis har endast en rapport inkommit från Torne lappmark.

Linnea har inte betraktats som någon hotad art i Sverige, men i södra delen av landet har man konstaterat att den har minskat kraftigt i många områden (t.ex. Nilsson & Nilsson 2004). I Blekinge har man återbesökt 75 av 78 kända lokaler och endast återfunnit den på 18, en minskning med hela 76 procent under de senas-te två decennierna. I Skåne återfanns linnean under 2007 på 57 av de 82 lokaler som var med i Projekt Skånes Flora, men man fann den också på 30 nya lokaler (Olsson 2007).

Linnean missgynnas av modernt skogsbruk och av att den skogliga kontinuiteten bryts genom kalhuggning. Troligtvis har det ökande atmosfäriska kvävenedfallet också inverkat nega-tivt eftersom kvävet gynnar gräset som konkur-rerar ut linnean.

Linnean är en vedartad dvärgbuske som växer i långa revor, oftast i äldre barrskog, gärna skug-gigt, men den går även upp i fjällens björkskogar nära trädgränsen. Linné skriver i Flora Lapponi-ca (1737): ”I Umeå lappmark har jag sett denna växt med stjälkar, som nådde en längd af ända till aderton fot [= 5,34 meter]”.

Växten har små, runda, motsatta, vintergröna blad och klockformade, välluktande, rosa eller vitaktiga blommor. Linné säger att ”blomman doftar som sockerkonfekt”. Klockorna har fem flikar, två upptill och tre nedtill i blomman. Fläckarna (honungstecknen), på insidan kan vara vita eller gula. Även blomman kan variera i färg vilket framgår av de många vackra plan-scherna i Veit Wittrocks avhandling (1907).

Linnea förekommer med sin huvudart i hela taigaområdet, från Skottland och Skandinavien i väster till Alaska i öster och sporadiskt ner till norra Italien (Hultén & Fries 1986). Dessutom finns underarterna americana och longiflora i norra Nordamerika.

Figur 1. Linnea Linnaea borealis växer gärna skug-gigt, oftast i äldre barrskog. De vackra blomklock-orna är femflikiga liksom fodret. Ståndarna är fyra till antalet, två korta och två långa, och märkets flikar är tre. Foto: Anders Bohlin.


Den schweiziske botanisten Caspar Bauhin beskrev linnean 1596 under namnet Campanula serpyllifolia. Linné insåg redan under sin lapp-landsresa 1732 att linnean inte var en Campanula men hans vän, holländaren J. F. Gronovius, fick framstå som auktor för släktet Linnaea 1737. Linné gav växten artnamnet borealis 1753, men kanske står han själv också bakom släktnamnet. Linnés eget namn kommer som bekant av en lind som växte på släktgården och som hans far som ung student tog namnet efter.

Linné älskade denna blomma och kallade den ”Min ört” (Planta nostra). Han avbildas oftast tillsammans med den. På bröllopsbilden har dessutom hans brud, Sara-Lisa, linneor i hår-uppsättningen. I Linnés adelsvapen finns också linnean med.

Linnea kallas i Värmland och Norrland för giktgräs, ben- eller torrvärksgräs, vilket visar på vilka medicinska värden man ansåg att den hade. I Östergötland lade man växten som omslag vid vrickningar. Ett annat namn på linnea som åter-finns i gamla floror är jordkrona.

• Varmt tack till Sigurd Fries som hjälpt mig med uppgifterna ur Flora Lapponica. Tack också Bengt Nilsson för lägesrapporten från Blekinge, Kjell-Arne Olsson för rapporten från Skåne och Ulla-Britt Andersson för sammanfattningen av uppgifterna i Artportalen.

Citerad litteraturHultén, E. & Fries, N. 1986. Atlas of North Euro-

pean vascular plants north of the Tropic of Can-cer. – Koeltz, Königstein.

Linnæus, C. 1737. Flora Lapponica. – Salomon Schouten, Amsterdam.

Nilsson, S. G. & Nilsson, I. N. 2004. Biologisk mångfald i Linnés hembygd i Småland 4. Kärl-växtfloran och dess förändring i Stenbrohults socken. – Svensk Bot. Tidskr. 98: 65–160.

Olsson, K.-A. 2007. Linnea i Skåne. – Bot. Not. 140(4): 1–5.

Wittrock, V. B. 1907. Linnæa borealis L., en mång-formig art. – Acta horti Bergiani 4: 7.

ABSTRACTBohlin, A. 2008. Linnea – Årets växt 2007. [Linnaea borealis – Plant of the year 2007.] – Svensk Bot. Tidskr. 102: 206–207. Uppsala. ISSN 0039-646X.Linnaea borealis is briefly presented and its current Swedish status summarized.

Anders Bohlin är ordfö-rande i Västergötlands Botaniska Förening och f.d. styrelsemedlem i SBF.Adress: Halltorpsg. 14, 461 41 TrollhättanE-post: [email protected]

Figur 2. Trots sitt skira utseende är linnean bota-niskt sett ett ris eller dvärgbuske. Detta på grund av sina ibland flera meter långa förvedade revor som kryper fram i mosstäcket, ofta även tvärs över stenblock och multnande stammar. Bla-den är vintergröna och sitter kvar i knappt två år. Foto: Anders Bohlin.


BOTANISKT NYTT

Fina fyndNils-Otto Nilsson berättar i Botaniska Notiser 3/2007 om sitt fina fynd av vitnoppa Pseudognaphalium luteoalbum i Helsingborg i augusti 2007. Ett femtiotal exemplar växte på en vägren. Möjligen kan den ha spridit sig från den när-belägna Fredriksdals botaniska trädgård. Om tidigare fynd, se SBT nr 1/2005.

Roland Lyhagen beskriver ett intressant fynd av glesstarr Carex distans i Hardeberga stenbrott utanför Lund. Lokalen är märklig såtillvida att praktiskt alla andra kända fynd av glesstarr i Sverige är gjorda på havsstränder. På kontinen-ten däremot kan glesstarr även förekomma på salthaltiga lokaler i inlandet.

Rapport om läget för Sveriges naturSverige har ett ansvar för att bevara de arter och naturtyper som omfattas av EU:s art- och habitatdirektiv, men bara 29 procent av natur-typerna och 46 procent av de listade arterna är långsiktigt livskraftiga i Sverige. Det visar Sveri-ges första statusrapport ”Arter och naturtyper i habitatdirektivet” till EU-kommissionen som nu utkommit i en populärvetenskaplig sammanfatt-ning som kan hämtas på www.artdata.slu.se.

– Tillståndet är allvarligt för 43 procent av de svenska arterna och naturtyperna som omfattas av direktivet. Bland annat har flera fjärilar och skalbaggar en ogynnsam bevarandestatus. Bland naturtyperna är situationen kritisk framför allt för gräsmarker och vissa skogsmiljöer, berättar Annika Sohlman från ArtDatabanken, projekt-ledare för den svenska rapporteringen.

I miljöer med lågt exploateringstryck och liten markanvändning, exempelvis fjäll och bergsmiljöer, är tillståndet gynnsamt. Däremot i vattenmiljöer där vattenreglering, dikning och övergödning har orsakat igenväxning och störda hydrologiska förhållanden, är läget sämre. Gläd-jande är att minskningen av försurande nedfall, restaurering av vattendrag och anläggning av småvatten börjar ge positiv effekt och därmed bättre framtidsutsikter för många arter, till exempel groddjur.

I Sverige omfattas ungefär 150 arter och 88 naturtyper av EU-direktivet. De listade natur-typerna täcker en stor andel av de naturtyper som är intressanta från svensk naturvårdssyn-punkt. De listade arterna utgör en bråkdel av alla Sveriges arter, men kan anses representativa för en stor del av Sveriges skyddsvärda arter.

För andra året finns det nu möjlighet att söka pengar från SBF:s jubileumsfond, som inrättades vid 100-årsfirandet.

Första året var det Medelpads botaniska för-ening och Karlskoga biologiska förening som fick medel för att färdigställa Medelpads flora respektive Karlskoga flora. I år kanske det kan bli just ditt projekt!

Ansökan ska ställas till föreningens styrelse och vara ordföranden tillhanda senast 15/9.

Stadgarna fastställer att medel ur fonden ska användas till att stödja publicering av skrifter om och annan dokumentation av flora och vege-tation. Skrifterna skall ges ut på SBF-förlaget.

Till ansökan ska bifogas projektplan, kostnads-beräkning samt meritförteckning och referens.

Stadgarna för jubileumsfonden finns i sin hel-het på SBF:s webbplats (www.sbf.c.se).

Vidare upplysningar lämnas av ordföranden Margareta Edqvist (adress, se pärmens insida).

Sök medel för publicering ur SBF:s jubileumsfond!

Västerbottens läns Botaniska Förening ordnar i sommar en ordinarie inventeringsvecka i Doro-tea 20–26 juli (kom när du vill) och en mer krävande inventering i fjällen söder om Ammar-

näs 28 juli – 2 augusti (där måste du delta hela tiden). Mer info finns på kalendariet på SBF:s webbplats (www.sbf.c.se). Anmälan och frågor skickar du till [email protected].

Inventeringsveckor för Västerbottens läns flora

Documents

Svensk Botanisk Tidskrift - DiVA portaluu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1203107/FULLTEXT01.pdfekologi, Uppsala universitet, Villavägen 14, 752 36 Uppsala. Tel: 018-471 28 91, 070-958