Embed Size (px)
DESCRIPTION
Kultur och samhällstidskrift
Citation preview
nr . 1
20
09
foto: jac dupont
Tidskrifte
nSynfält
Sedan sist har det hänt ganska mycket. Hemsidan är ombyggd, jaghar föreläst två gånger om Synfält för lärare och unga entreprenö-rer. Vi har lämnat projektarbetet bakom oss och Synfält är intelängre en del i ett skolarbete. Nu är vi på riktigt!
Jag har raggat skribenter, serietecknare och fotografer och vi harfått ihop ett nytt nummer! Emmy Lundblad möter Annette Kul-lenberg och samtalar om yttrandefrihet, jag har tittat närmarepå hemlöshetsproblematiken och de attityder som finns kringhemlöshet. Alfred Nisses har intervjuat Håkan som tidigare varithemlös.
Emil Engvall som nyss kommit hem från Cuba betraktar Havannasolika delar och finner stora olikheter. Erik Kruse diskuterar fotbollmed sig själv. Alexander Chamberland bidrar med en debatt-artikel om partipolitik, mediekritik och aktivism. FilippaKropp är upphovet bakom den tänkvärda serien om Facebook.Cajsa Ohlsson, Hedvig Carlin och Jac Dupont bidrar med bilder.
Under arbetets gång bestämde vi aldrig något tema för numret,ändå finns där något som binder artiklarna samman. Frågorna omvem som får tala, och vem som dirigerar samtalet tycker jag löpersom en röd tråd genom alla numrets artiklar. Medan ni läser börjarvi arbetet med nästa nummer.
Trevlig läsning!
INLEDARE
Max PerssonRedaktö[email protected]
Vem få
r tala? INLEDARE
1
Redaktören har ordet
IINDEX
BRÄNNPUNKT
FOKUS
FOKUS
SERIESTRIPP
KRÖNIKA
FOKUS
INDEX2
3-4
5-8
9-12
13-18
19-22
23-30
Lagom duger inte av alexander chamberland
En serie om facebook av filippa Kropp
Erik Kruse sätter fotbollen i ett sammanhang
Synfälts Emil Engvall promenerar i Havanna
Rreportage om hemlöshet av Max persson
Synfälts Emmy Lundblad möter i sitt reportage annette Kullenberg
Synfälts skribent alfred nisses porträtterar tidigare hemlöse Håkan
alexander chamberlandEmmy LundbladEmil Engvallfilippa KroppErik Krusejac dupontalfred nissesHedvig carlincajsa olsson
MedverkandeRedigering Max persson
Hade någon frågat mig för ett par årsedan om varför jag var främst parti-politiskt aktiv hade jag svarat: Därför
att det är där de reella besluten fattas och detbehövs radikala människor även där. Och visstlåter det logiskt, men numera ser jag att fråganär mycket mer komplex än så. För det finnsstrukturer inom partipolitiken som verkarsjälvcensurerande.
För det första finns mediemakten. Utta-landen ska anpassas efter medielogiken.Riktigt systemkritiska saker får inte
sägas eller tyckas för då kan medierna förlöj-liga en och då kan en förlora i opinionsmät-ningarna. Uttalanden måste vara svarta ellervita. En bok som SCUM-manifestet måste för-kastas helt och hållet. Vill du säga att SCUMhar poänger, är ett minst sagt intressant konst-verk och att ingen dött i SCUM-manifestetsnamn kommer du att lynchas av massmedi-erna. Du kommer att bli känd som manshata-ren som vill döda alla män, och ditt partisopinionssiffror riskerar att rasa.
Med den här utgångspunkten är fråganom det går att föra en ordentlig me-diekritik eller systemkritik inom par-
tipolitikens snäva ramar? Dessa frågor bör allasom är eller har tänkt bli aktiva inom partipo-litiken ställa sig. Går det att bli en framgångs-
rik partipolitiker utan att slipa bort ens mestradikala åsikter? Min erfarenhet från min tidsom partipolitiker var att det går att vara”lagom radikal”, men att partipolitik är ett väl-digt svårt forum för dem som vill föra framåsikter som ifrågasätter grunden i dagens ka-pitalistiska, heteronormativa, speciesistiskaoch patriarkala samhälle, utan att förlöjligas.En duktig politiker diskuterar hur vi ska göraför att rädda SAAB, istället för att kritisera bi-lismen och storföretagsamheten. Sedan måstedu se till att ha ett fläckfritt privatliv, för omdu gör något litet ”fel” så kommer det att blå-sas upp.
Karriärismens del i partipolitiken skainte heller underskattas. Lockelsen ihög lön, fast anställning, makt och sta-
tus? Det skapar karriärism och lockar till sigkarriärister. Under mitt första år som språkrörför Grön ungdom höll jag på att hamna i denfällan. Jag anpassade mig efter normerna ochreglerna, höll tyst om mina radikalaste åsikter,var lagom radikal för det ska ungdomsförbun-dets språkrör vara, medan jag helt köpte par-tipolitikens spelregler. Sedan började jagifrågasätta det. Karriärism är något vi alltidmåste se upp med, både inom oss själva ochhos folk i vår omgivning, för det är sällan någotsom någon uttalar.
L a g o m d u g Tidigare var Alexander Chamberland språkrör förGrön Ungdom idag är han aktivist och debattör.För tillfället är han krönikör på de båda tidning-arna Efter Arbetet och ETC.
alexander chemberland:
BRÄNNPUNKT
De partier som innehåller i alla fall ettlitet mått av systemkritik tävlar mot va-randra istället för att kämpa med va-
randra. Bråket mellan MP och V visar dettamed all önskvärd tydlighet. Hur dessa bråk gyn-nar kampen mot nyliberalism kan en ju frågasig? Men nu slutar jag klaga på partipolitikenoch börjar hylla utomparlamentarisk aktivismistället.
Här handlar det inte om att bråka medde organisationer som ligger en nära(förutom grabbighetsvänstern, som
värderat kamper olika och haft infekterade in-bördesbråk sedan 1970-talet). Någon från Kli-max klankar inte ned på någon frånAsylgruppen, någon från OFOG (jag har nogaldrig stött på en sammanslutning med så po-sitiv stämning som OFOG) klankar inte ned pånågon från Djurrättsalliansen. Alla kämpar viför en bättre värld och det gäller att lyfta upp
varandra, snarare än att tynga ner varandra. Viär komplement till varandra och det gäller attha intersektionell solidaritet.
Förändring kommer i mångaformer. Jag tror att vi görstörre skillnad genom att
väcka en persons engagemang motorättvisor än genom att få tio per-soner att rösta på ett visst parti.Det är sociala rörelser som ändratsynen på HBT-personer, kvinnor,svarta med flera, inte partier. Ochdet har oftast krävt ett hästjobbfrån utomparlamentariska krafterför att partier till slut ska trycka påja-knappen i lika rättsfrågor somtill exempel en könsneutral äkten-skapslag (även om jag personligenvill ta bort äktenskapets juridiskabetydelse helt).
Vårt samhälle har allt för många reformis-ter och allt för få som vill förändra sam-hället från grunden. Men det som
verkligen bekymrar mig är att många som fak-tiskt vill förändra samhället från grunden intevågar uttala detta som partipolitiker. Om vi skakunna förändra samhället från grunden måstealla vi som vill nå det målet faktiskt våga uttaladet. Annars kommer vi fanimig ingenvart.
Alexander Chamberland
”Alla kämpar vi för en bättrevärld och det gäller att lyfta uppvarandra, snarare än att tynganer.”
g e r i n t e !
BRÄNNPUNKT
Synfälts skribent Emil Engvall, nyss hemkommenfrån en resa i Centralamerika, betraktar på sin prome-nad genom Havanna några av stadens olika delar.
IVedado festar turisterna. En cigarr eller två,mojito, rom och cola, salsa på turisthotel-lenHär börjar min dag. Från porten på mitt
hyrda rum mittemot det gigantiska 27 våningshotellet, Havanna Libre, kan jag se två personerstiga ur taxin.
En svart, ung kubanska i kort kjol ochhöga klackar kliver ur först. Efter hennekommer en vit, medelålders man med
stor mage. Hon tar honom under armen ochleder honom in genom dörren. De ser bedrö-vade ut. Portvakten ler när de passerar in-gången och försvinner in i lobbyn till HavannaLibre; det är morgon och Havanna har vaknat.
En gammal amerikansk 50-tals bil med engul pappskylt på vilken det står TAXImed stora bokstäver passerar Havanna
Libre, i bilen sitter 7 cubaner. Till vänster ommig tornar det enorma palatset « Hotel Nacio-nal » upp sig och på parkering står bara nya Mercedes Benz med tonade rutor. En stor
dubbeldäckad turistbuss svänger upp på gatan.Med stora bokstäver på båda sidorna kan jagläsa ”Havannas best views”, på andra våningeni bussen sitter ett tiotal turister med kamerornaredo som om dem vore på jakt. Ännu en busspasserar. Den är ny och fin med kinesika tec-ken, också den full med fotograferande turister.
Promenerar österut och kommer fram tilluniversitetet, fortsätter förbi den stor-slagna byggnaden och promenerar ner för
San Lazaro, ner mot havet. På en stol sittermannen som han gjort alla andra morgnar,klädd i sin gamla sovjetiska armémössa. Hansamlar tomflaskor. Jag fortsätter förbi buss-hållsplatsen vid sjukhuset. Varje buss som stan-nar är överfull, ändå får det alltid plats enCuban till.
Centro Habana - Cubanernas slitna Ha-vanna I Centro Habanna tillbringar Ku-banerna sina dagar. Fortsätter genom
Centro Havanna, där de gamla kolonialhusenstår slitna och fallfärdiga med långa linor tvättupphängda över gatan, likt flaggor vajar de i
Vedado
HABANA
BETRAKTELSE
foto: cajSa oLSSon
foKuS
vinden. I ett gathörn sitter fyra Cubanska gamlamän och spelar domino med var sin cigarr imungipan. Detta är den typiska vykortsbildenfrån Havanna, men det är långt från den pitto-reska vykortsmiljön.
Jag kommer till grönsaksmarknaden där decubanska kvinnorna väljer mellan de fyraolika frukt och grönsakerna som finns att
tillgå idag. Men ingen verkar ledsen över det.Det här är vardagen för kubanerna sedan denamerikanska blockaden. Köper ett bröd på ettbageri, det kommer direkt ur ungen och först ärförsäljaren tveksam till om jag ska få köpa utanett ransoneringskort, men till slut får jag köpaen bulle för motsvarande tre öre. Med 3-pesosedeln jag betalar med är en bild på Ernesto «Che » Guevara med texten « Föregångare förvolontärarbetet », något kubanerna förväntadesgöra under de första åren av revolutionen. Pas-serar ett gammalt raserat kolonialhus som re-staureras upp, det ser ut som arbetet påbörjats
ungefär tio gånger för att sedan bara rinna ut isanden. Där står en gammal amerikansk 50-talsbil, inga hjul, inga rutor, allt är avplockat utomskalet och regestreringsskyltarna. Här sitter degamla gubbarna och gummorna på sina stolar ivarje trappuppgång och bara hänger. De pratarlite med förbipasserande. Alltid välklädda ochmed ett leende.
Habana Vieja - Turisternas renoveradeHavanna. Nu börjar jakten. På mig. Påalla turister.De här kvarteren är nyre-
noverade, spanska kolonialhus i klara färger.Allting ser gammalt fast nytt ut. Arkitekturen ärenormt vacker, och husen liknar dem i CentroHabana. Men i Habana Vieja finns inga ruinlik-nande byggnader och här hänger ingen tvättmellan husen. I varje gathörn står någon somerbjuder, « cheap cigars », « cocain », « mari-juana », « a nice place to eat sir », « taxi ». Inteså konstigt när de kan tjäna lika mycket som enläkare tjänar på en halv månad för en svarttax-
Emil [email protected]: cajsa olsson och Hedvig carlin
iresa ut till flygplatsen. En resa som kostar fjor-ton dollar.
Jag promenerar vidare och kommer ut till« Capitolio Nacional » som byggdes av denUSA stödde diktaorn Gerardo Machado
1929 och är en meter lägre än orginalet i Was-hington. Här flockas turisterna med kamerornai högsta hugg, för att fota något som är en dåligkopia av vad de flesta kommit hit för att inte se- den amerikanska imperalismen. Det slår migatt Cuba är ett av de sista länderna i världen därden imperialistiska reklam knapp existerar. ICuba ser du inte Coca-Cola skyltar i vartannatgathörn. I Cuba ser du inte reklam för nya bilar.I Cuba ser du istället propaganda för revolutio-nen. Che Guevara, Camilio Cienfuegos och JoséMarti pryder väggarna där vi i västvärlden hadesatt en Coca-Cola skylt.
Iår firar den Kubanska revolutionen 50 år.Slagordet nu som då är : « Patria o Muerte», fritt översatt « Fädernesland eller Död ».
Hur mycket lever det kvar hos den nya genera-tionen kubaner som ser den lyx som turisternahar och som ser hur mycket pengar industrindrar in medan de själva inte får ta del av kakan?
Från det flashiga Vedado där hotellen stårtätt, till det slitna nergångna Centro Ha-bana. Promenaden på cirka 3 km är inte
lång att gå, men man passerar flera olika värl-dar, och plötsligt känns det som jag förflyttatmig långt iväg.
FoTo: HEDvIG CARLIN
BETRAKTELSE
FoTo: HEDvIG CARLIN
FoTo: HEDvIG CARLIN
FoTo: HEDvIG CARLIN
foKuS
Hur många vänner har du på facebook? Är du fast i ett ”facebookberoende”? Precis lyckats ta dig ur? Ellerär du en av dem som aldrig gick med? Facebookinist? Narkoman? Procoverande?
Filippa Kropp tecknar serier för Synfält, den här gången om ett nytt samhöllsfenomen
Hur många vänner har du på facebook? Är du fast i ett ”facebookberoende”? Precis lyckats ta dig ur? Ellerär du en av dem som aldrig gick med? Facebookinist? Narkoman? Procoverande?
Filippa Kropp tecknar serier för Synfält, den här gången om ett nytt samhöllsfenomen
Det är morgon, fem, sex cyklar står lutade
mot väggen, dem är fuLLAstAde med kLäder
och fyllda platskassar. En skylt hänger
ovanför på vilken det står ”stAdsmissionen” .
Nedanför trappan står jag tillsammans med
några skäggigA, hemLösA män som också väntar
på att bli insläppta. De är påbyltade, det är
kallt, det är vinter. nu öppnAs dörren.
”
Att synas ellerattblisedd
I Max Perssons reportage liggerfokus på attityder kring hemlöshet.Detta är en av två artiklar i Synfältsartikelserie om hemlöshet.
REPoRTAGE
”foKuS
Det är morgon, fem, sex cyklar står lutade
mot väggen, dem är fuLLAstAde med kLäder
och fyllda platskassar. En skylt hänger
ovanför på vilken det står ”stAdsmissionen” .
Nedanför trappan står jag tillsammans med
några skäggigA, hemLösA män som också väntar
på att bli insläppta. De är påbyltade, det är
kallt, det är vinter. nu öppnAs dörren.
Att synas ellerattblisedd
I Max Perssons reportage liggerfokus på attityder kring hemlöshet.Detta är en av två artiklar i Synfältsartikelserie om hemlöshet.
För ett par år sedan rasade stormen kring ettplanerat boende för hemlösa i lilla Höganäs.Men vi börjar någon helt annanstans.
Det är morgon, fem, sex cyklar står lutade motväggen, dem är fullastade med kläder och fylldaplatskassar. En skylt hänger ovanför på vilkendet står ”Stadsmissionen” . Nedanför trappanstår jag tillsammans med några skäggiga, hem-lösa män som också väntar på att bli insläppta.De är påbyltade, det är kallt, det är vinter. Nuöppnas dörren.
Det är Björn Wäst som öppnar. Han är verk-samhetschef på Stadsmissionen i Malmö. Vi gårin i huset och till ett mötesrum, där sitterHåkan. Håkan är fyrtioåtta år gammal och blevdrogfri först för ett par år sedan. Då fick han enegen lägenhet efter 24 år som hemlös i Malmö.
För Håkan har Stadsmissionen varit en till-flyktsort där han har fått duscha, byta kläderoch fått lite mat i magen. Ett ställe att hålla till
på istället för att hänga på köpcentrumen därman ideligen blir utkastad av väktarna.
Wäst har genom sitt arbete på Stadsmissionenmycket stor erfarenhet av de attityder sompräglar synen på de hemlösa. Han menar att detfinns en rädsla för hemlösa i allmänhet och attden rädslan bygger på okunskap och möter oftapersoner som verkar tro att de hemlösa är ag-gressiva och farliga.
Både Wäst och Håkan berättar att många vän-der bort blicken, rynkar på näsan och går om-vägar för att slippa konfronteras med enhemlös.
”Visst syntes man, jag menar: varje gång jagkom in på ett köpcentrum blev jag utkastad.Människor man mötte på stan flackade medblicken och tittade bort.” säger Håkan.
Enligt Wäst är kriminaliteten visserligen storinom gruppen hemlösa, men det förekommer
BoENDET FöR DE HEMLöSA LåG HÄR, På KoMMUNENS CENTRALFöRRåD. ”PLATSEN vAR BRA EFTERSoM STöRNINGSMoMENTEN RUNToMKRING INTE vAR Så MåNGA.” MENAR ANITA SöDERLIND (M),oRDFöRANDE FöR SoCIALNÄMNDEN I HöGANÄS. FoTo: MAX PERSSoN
foto: Max pERSSon
REPoRTAGE
nästan aldrig våld mot andra människor utan-för gruppen.
”De flesta hemlösa skulle aldrig kunna tänka sigatt gå på kvinnor, barn eller folk på stan.” sägerWäst.
Ett annat exempel på de attityder, och denokunskap om livet som hemlös kan man finna iplastsäckarna med grejor som allmänhetenskänker till stadsmissionen.
”För ett tag sedan var det någon som gav borten svart sopsäck med saker som egentligenborde ha körts direkt till soptippen” säger Wäst.
Hemlöshet är inte bara något som finns i Stock-holm eller Malmö; för några år sedan gjorde sighemlöshetsfrågan rejält påmind även i Höganäsmed sina 24 000 invånare.
Året är 2006 och i de fallfärdiga barackerna påett industriområde i utkanten av Höganäs bör-
jar situationen bli ohållbar. Barackerna är i då-ligt skick och utdömda av miljöinspektionen;grannarna och de som arbetar i närheten klagarupprepade gånger hos kommunen på de hem-lösas beteende.
Tillbaka till år 2009, jag åker ut för att se plat-sen där boendet tidigare låg. Grävmaskiner,bilar och lastbilar rör sig fram och tillbaka.
”Platsen var bra eftersom störningsmomentenruntomkring inte var så många.” menar AnitaSöderlind (m), ordförande för socialnämnden iHöganäs.
”Det som hände var att det var oerhört skitigtvid boendet, vi fick ut och röja flera gånger därnere”, säger Söderlind. ”Det var ett beteendesom var typiskt för den här specifika gruppen,att samla på sig en massa bråten och grejor”
Grannarna klagade på att det förekom inbrott ideras bilar, det stals bland annat bilstereos. Sö-
foKuS
BoENDET FöR DE HEMLöSA LåG HÄR, På KoMMUNENS CENTRALFöRRåD. ”PLATSEN vAR BRA EFTERSoM STöRNINGSMoMENTEN RUNToMKRING INTE vAR Så MåNGA.” MENAR ANITA SöDERLIND (M),oRDFöRANDE FöR SoCIALNÄMNDEN I HöGANÄS. FoTo: MAX PERSSoN
foto: Max pERSSon
derlind säger att grannarna trodde att det varde hemlösa som utförde inbrotten. Detta ärnågot som inte polisen utrett närmare.
Söderlind menar att stölder och den typen avbrott låg i den här specifika gruppens beteende.
”Just de sista som bodde ute vid Centralförådethade ett sådant beteende och umgänge.”
Samtidigt framhåller hon själv att det inteegentligen fanns några belägg för att det skullevara de hemlösa.
”Men visst, någon gång hände det att en radiohittades bland de hemlösas tillhörigheter.”
Barackerna var gamla och utdömda, grannarnaklagade och politikerna bestämde sig för attflytta boendet. Man började nu leta efter nyalösningar.
När man diskuterade hemlöshetsfrågan två årtidigare (år 2004) lade socialdemokraternafram ett förslag. I en artikel i Helsingborgs Dag-blad säger Anders Johannson (s) vice ordfö-rande i socialnämnden i Höganäs att han vill seett mer människovärdigt boende. Han menade
att kommunen ska erbjuda lägenheter iställetför baracker eller villavagnar till de hemlösa.Johansson uttrycker i artikeln att de hemlösabehöver regelbunden tillsyn av personal som ärstationerad på boendet. När man diskuteradefrågan gick förslaget inte hem hos den borger-liga majoriteten på grund av kostnadsskäl.
Socialstyrelsen hävdar att 60 % av alla hemlösai Sverige är missbrukare och 40 % lider av psy-kiska sjukdomar och många hemlösa är i behovav vård, både för den psykiska och fysiska häl-san.
I början av 2006 hade politikerna hittat en lös-ning på problemet, det nya boendet skulle pla-ceras på en nedlagd idrottsplats, där skullekommunen bygga om omklädningsrummen tillett boende. Kommunen skickar nu ut en inbju-dan till de 19 närmaste fastighetsägarna för attinformera och diskutera sina planer. Redan dåbörjar protester höras från de boende i områ-det.
Efter att inbjudan skickats ut uttalar Söderlindsig i Helsingborgs Dagblad 2006-03-22. ”Denhär gruppen är det ingen som vill ha somgranne, tyvärr. Men de har också rätt att ha ett
Man ville flytta boendet till den gaMla och nerlagda idrottsplatsen på sjöcrona. i början av 2006 hade politikerna hittat en lösning på
probleMet, det nya boendet skulle placeras på en nedlagd idrottsplats, där skulle koMMunen bygga oM oMklädningsruMMen till ett boende.foto: MaX persson
REPoRTAGE
foto: Max pERSSon
boende och vara en del av samhället.”
Många fler än de 19 kallade kom på informa-tionsmötet, och protesterna mot kategoriboen-det för de hemlösa var massiva. Dengemensamma åsikten var att det inte var lämp-ligt att placera boendet i det här kvarteret efter-som det var alltför nära en förskola.
År 2004 kartlade och uppsökte Peter Ohmanoch Maria Korpskog de hemlösa på T-centraleni Stockholm. I deras studie är den ”typiske” del-tagaren en hemlös 55-årig svensk man som hardålig eller ingen relation till familj och social-tjänst. Han är ingen tiggare och bor inte hellerpå härbärgen och han har stor integritet och ärmycket självständig.
Wäst säger att ”allmänheten ofta är väldigt in-tresserad av hemlöshetsfrågan, men helst intevill ha dem på sin egen bakgård.”
Efter många turer blev det inget boende påSjöcrona, kraftfulla protester från boende i om-rådet och prislappen för upprustningen av ba-rackerna satte stopp för planerna. Nu blevpolitikerna och tjänstemännen i kommunenåter igen tvungna att sätta sig ner och leta efter
möjliga lösningar
Håkan som själv varit hemlös säger att han del-vis kan förstå folk reaktioner
”Många av oss ber om att bli iväg jagade. Mångaav oss kan inte riktigt bete sig som man ska.Folk är högljudda, skitar ned, är otrevliga motfolk som kommer förbi. Jag kan förstå ”nor-malt” folk i vissa lägen.”
Med tvister som den i Höganäs, om de hemlö-sas boende; med skräp som gåvor till de hem-lösa på Stadsmissionen och med blickar somvänds bort blir de attityder som finns i samhäl-let kring hemlöshet tydliga. Med allt detta i be-räkning blir skillnaden påtaglig mellan attSynas och att bli Sedd.
Man ville flytta boendet till den gaMla och nerlagda idrottsplatsen på sjöcrona. i början av 2006 hade politikerna hittat en lösning på
probleMet, det nya boendet skulle placeras på en nedlagd idrottsplats, där skulle koMMunen bygga oM oMklädningsruMMen till ett boende.foto: MaX persson
[ Fotboll som binder samman
Bollen rullar över gräsplanen, vilda åskådare skriker sig hesa, 22man kring en boll. Kanske är det omöjligt att förklara varför fotbollkan spela någon som helst roll i människors liv. Synfälts skribentErik Kruse sätter fotbollen i ett större sammanhang.
Det är väldigt ofta som folk suckar tungt närjag ramlar in på ett spår bestående mestadelsutav fotbollstugg. Och det är nästan lika oftasom folk ler uppmuntrande. Synen på Fotbollenär oftast svart eller vit och redan där har denväckt känslor.
Arbetarklassens England
Det var i England som fotbollen spelades orga-niserat för första gången. Då det ansågs vara enväldigt brutal sport, det fanns väldigt få reglerjämfört med idag, lockade den arbetarklassentill sig. När fotbollen sedan växte, lag kom tilloch officiella ligor bildades. Då var sportenverkligen skapad för arbetarklassen, av arbe-tarklassen. Stjärnorna var inga stjärnor som de
är idag. Det var också utav arbetarklass, precissom de som stod på läktarna och tittade på. Detfanns inga väggar mellan spelare och fans. Devar vänner, och kunde förknippa sig själva mednågonting.
Något som fortfarande är viktigt, och en stordrivkraft i dagens fotboll är hur en individ villoch lyckas förknippa sig själv med ett lag ochdess andra supportrar. Hur man skapar vännersom vet precis hur man känner när ens lag för-lorar, och vet precis hur man känner, när enslag vinner. Det är ingen annan som kan göradet, ingen annan utanför gruppen. Det är dettasom får män i 50 års ålder att skrika könsordvarje lördag, för de känner att man är med i nå-gonting, kämpar för någonting.
KRöNIKA
Politik i Italien
Precis som samhällsklasserna i England avspeg-lats på fotbollen och dess utveckling, har fotbolloch politik alltid gått hand i hand med varandrai Italien. Supportrar till diverse lag har ofta an-vänt sig av det utrymme man får på matcher föratt visa upp sin politiska läggning och användaklubben som ett politiskt språkrör för var manstår. AC Milan, belagt i Milano, ägs av Italienspremiärminister Silvio Berlusconi. Berlusconihar även en egen tv-kanal där han kan skapamassmedialt utrymme för både sitt lag Milanoch sin politik. Det är samtidigt väldigt effektivtatt genom ett omtyckt fotbollslag visa upp sinpolitiska ideologi, då fotbollen är så väldigt po-pulärt i Italien.
Benito Mussolini ägde under sin tid som ledareS.S Lazio. Lazio spelar sina matcher i Rom, ochhar Mussolinis fascist örn över sitt märke.Dessa åsikter är något som levt kvar länge inomLazio och bland dess supportrar. Flera av sup-porterfalangerna är högerextrema, och drar siginte för att visa det.
Livorno, i Toscana, är Lazios motsvarighetlängst ut till vänster. Numera är det böter, ochibland fängelsestraff, på att visa upp sina merextrema, politiska budskap. Dock kunde manför bara några år sedan ofta se den sovjets fana,med hammaren och skäran, bland Livornosmest vänsterextrema supportrar, likaså diversehyllningar till Ernesto ”Che” Guevara ochKuba.
[
KRöNIKA
Fotboll som binder samman
Bollen rullar över gräsplanen, vilda åskådare skriker sig hesa, 22man kring en boll. Kanske är det omöjligt att förklara varför fotbollkan spela någon som helst roll i människors liv. Synfälts skribentErik Kruse sätter fotbollen i ett större sammanhang.
[
KRöNIKA
”Det är inte spelet i sig som är deviktiga, regler är oväsentliga, det äratt man är där, och med i en litenklick som kämpar för något större.”
Fotbollen är inte bara en sport, det har blivit enkamp för att visa vad man tror på. Det finnsingen annan sport som tar upp och berör deämnena som fotbollen gör varje dag, run-tomkring i världen.
Fortfarande i Italien – Paolo Di
Canio vs Cristiano Lucarelli
Precis som inom allt så finns det inom fotbollenikoner. En person som står ut i mängden ochsom alla i gruppen kan förknippa sig med ochvända sig mot. En person som står för det mansjälv står för och genom sin ställning inte ärrädd att visa det. Som fotbollsspelare får manofta stort massmedialt utrymme ifall man stårut i mängden, och använder sin status till att be-rätta ett budskap. Just Lazio och Livorno hartvå ikoner, som numera befinner sig på helt
olika ställen. Lazio hade Paolo Di Canio, somnumera slutat. Han var aldrig rädd för att visasina mer högerextrema åsikter, och efter ett målunder sin sista säsong, sprang han ut till Lazioshögerfalang och gjorde fascisthälsningen.
Cristiano Lucarelli har alltid älskat sitt Li-vorno, och precis som Di Canio växte upp i La-zios curva, växte Lucarelli upp i Livornos. Dettamedföljde en sympati för vänstern, och kommu-nismen. När Lucarelli fick debutera i ItaliensU21-landslag gjorde han mål. Redan då visadehan att han var speciell. Han slet av sig sin tröjaoch under fanns en t-shirt med en bild på CheGuevara. Ända sedan dess har Lucarelli haftdet väldigt svårt att slå sig in i Italiens landslag,även om han vissa säsonger fullkomligt vräkt inmål. När han skulle flytta från Shaktar Donetski Ukraina, valde han att betala en del av över-
gångssumman själv, bara så han kunde kommatill Livorno. Samtidigt gick han kraftigt ned ilön. Han har även träffat Ernesto Guevaras dot-ter Aleida och diskuterat politik. Numera befin-ner sig Lucarelli i Parma, men hans kärlek förkommunismen, dess ideér och Livorno, dör ald-rig.
Fotbollen kan skapa ett hat- och kärleksbandsom inte syns lika tydligt någon annanstans. Engemenskap, ett hopp, en tro, på att saker kom-mer bli bättre. Så länge man håller ihop ochvisar vad man står för.
Religion och fotboll – fotboll och
religion
Sportbladets globetrotter Erik Niva har skrivitatt fotboll är större än religion. Det finns flermänniskor som dyrkar ett lag eller bara bollenän som dyrkar en Gud. Och jag är beredd atthålla med. Att fotboll och religion samtidigt gårhand I hand går inte att förneka. Just den di-rekta parallellen med att dyrka ett fotbollslagoch allt vad den står för, och dyrka en religionsyns inte lika klart någon annanstans.
En klubb som sticker ut är Barcelona, från Ka-talonien. Landskapet Katalonien ligger i nordö-stra Spanien och katalanerna är väldigtpatriotiska till sitt landskap. Man har till exem-pel en egen stavning på de spanska orden. Enstor symbol för landskapet är just Barcelona.Den katalanska flaggan går att hitta i klubbem-blemet och supportrarna vill hela tiden se dekatalanska rötterna finnas kvar i storklubben.Så sent som för tre säsonger sedan hade manaldrig haft reklamtryck på magen. Numer harman UNICEF;s emblem av ren välgörenhet. Allt
för att visa sin ideologi som hälften storklubb,hälften katalansk klubb. Det finns också en in-hemsk, katalansk cup för alla klubbar som finnsi regionen. Självklart är detta en cup som deflesta lokala Barcasupportrarna vill se i Barce-lonas troféskåp. Återigen kommer vi tillbaka tillatt förknippa sig med något, att känna sig unikoch älska något speciellt med andra. Att kännaatt man är en grupp mot resten av världen.
Att de lokala anorna, rötterna, samhället ochreligionen i landskapet i fråga ofta avspeglas påden eller de fotbollsklubbar som går att hittadär och sedan sprida sig runt jorden är någotfullständigt eget. Det går inte att hitta i någonannan form av organiserad lagsport. I Sverigekan man förvisso förknippa sig med ett ishoc-keylag, men rör du dig utanför Sveriges gränserär det ingen som kan förknippa sig med dig.Fotbollen är världsomspännande och binderband på ett enastående sätt.
Det är inte spelet i sig som är de viktiga, reglerär oväsentliga, det är att man är där, och med ien liten klick som kämpar för något större.
Precis som en kristen kan resa runt jordklotetoch finna en likasinnad, kan en supporter tillManchester United, Liverpool, Juventus ellerReal Madrid resa från Sverige till Costa Ricaoch fortfarande finna klubbvänner. Det ärganska unikt om du frågar mig.
Erik [email protected]
KRöNIKA
”Det är inte spelet i sig som är deviktiga, regler är oväsentliga, det äratt man är där, och med i en litenklick som kämpar för något större.”
jAG vILL vARA EN Av MåNGA RöSTER
I det lilla vindsrummet på hotellet i Höganäs dis-
kuterar Synfälts Emmy Lundblad demokrati och
yttrandefrihetAnnette med Annette Kullenberg.
– Hej, vem är det? Du hade ringt?
– Emmy, vi har haft mailkontakt.
– Ja men du jag sitter här i Höör och föreläser
för ett 100-tal personer, de hälsar men vi hörs
imorgon du.
Du kan läsa hur mycket du vill om en person,
det kommer alltid vara det första intrycket
som fastnar i ditt minne. Mitt första möte
med Annette Kullenberg var ett telefonsam-
tal.
Det var bara att tacka och ta emot. Jag har en
mildare form av scenskräck och nu hade jag
blottas för flera hundratals Höörsbor utav en
av Sveriges mest ansedda journalister. Det
kan jag nog leva med, tänkte jag för mig
själv.
Dagen efter möts vi i hennes hotellrum för
en intervju. Annette är nyvaken och öppnar
dörren iklädd morgonrock. Hon beklagar sig
över att det inte finns några tofflor. Hon äls-
kar sitt rum men var är tofflorna? Nåja, det
får gå ändå, säger hon och tar på sig ett par
orangea sandaletter.
Inför vårt möte har jag läst hennes bok Cen-
surerad som utgavs i samband med en rätts-
tvist mellan Aftonbladet och henne själv då
tidningen censurerat en av hennes texter. Fö-
rutom det som skrivs om själva processen ut-
ifrån hennes perspektiv är boken, enligt mig,
ett slag för yttrandefriheten och tryckfriheten.
Annette talar om media idag där det inte bör
finnas några gränser. För att yttrandefriheten
ska ha någon funktion ska den också utnytt-
jas till det yttersta.
”Jag tror inte att folk idag, journalister idag,
förstår vilken fördel vi i Sverige har, hur
långt vi verkligen får gå”.
Hon talar om svensk historia, om Lars Johan
Hierta och hans kamp för sin rätt att publi-
cera Aftonbladet och sin rätt för en fri press.
Han stod ensam upp mot den dåvarande
kungen och gång på gång höll fast vid
tryckfrihetsförordningen som sedan år 1766
har gällt i Sverige. Tanken kring fri talan och
fri skrift grundar sig på upplysningstidens li-
berala tankegångar. Det blev sedan verklig-
het genom den industriella revolutionen då
man började publicera tidningar på allvar.
Det var då allt började, arbetarklassen och
den nya medelklassen gjorde sin röst hörd.
REPoRTAGE
Ann
ette K
ullen
berg
:
foKuS
På coffeehouses runt om i London kunde
man läsa ”The Guardian” eller ”The Times”.
Trots vår långa tradition med yttrandefrihet
har censur förekommit i vårt av-
långa land. Annette nämner hur
man under andra världskriget cen-
surerade antinazistiska artiklar för
att inte stöta sig med den store
tyske krigsherren. Staten kände
sig tvungen att gripa in, för Sve-
riges bästa.
En form av censur finns kvar och
kommer förmodligen alltid att
finnas, självcensuren. Det görs
alltid ett urval, på redaktioner
avgör man vad det ska skrivas om
och journalister avgör vad som
ska skrivas. När en journalist bör-
jar fundera för mycket på hur tex-
ten kommer uppfattas av andra,
det är då censuren börjar ta över.
Annette anser att detta är ett hot
mot yttrandefriheten, när själv-
censuren gör att journalister drar
sig för att skriva om känsliga
ämnen och utmana etablisse-
manget.
”Folk är rädda om sina jobb, de vill inte vara
”obekväma” därför väljer man att inte gå
hela vägen”. Så uttrycker sig Annette när vi
talar om hot mot yttrandefriheten i dagens
foto: jac dupont
jAG vILL vARA EN Av MåNGA RöSTER
I det lilla vindsrummet på hotellet i Höganäs dis-
kuterar Synfälts Emmy Lundblad demokrati och
yttrandefrihetAnnette med Annette Kullenberg.
”Folk är rädda om
sina jobb, de vill
inte vara ”obe-
kväma” därför väl-
jer man att inte gå
hela vägen”. Så ut-
trycker sig Annette
när vi talar om hot
mot yttrandefrihe-
ten i dagens mo-
derna samhälle.
Diskussionen för
oss osökt in på
FRA-lagen. An-
nette har arbetat
mycket i Sydame-
rika och berättar
om inbördeskrig
där den såkallade
”inre fienden” är den mest fruktade. ”Den
inre fienden” var de motståndsrörelser inom
landet som motarbetade det sittande styret.
Lagen ger upphov till frågor för Annette,
”Vad har det svenska folket gjort för att för-
tjäna detta?” ”Vil-
ket hot utgör det
svenska folket?”
Det svenska sam-
hället är så långt
från det hon upp-
levt i Sydamerika,
vilket gör det svårt
att förstå vad som
anses vara ett hot.
Jag känner att den
obehagliga känslan
av att ständigt vara
bevakad tränger sig
på. Om Sverige
kan acceptera en
lag där staten kan
avlyssna av mina
telefonsamtal och läsa mina mail, är steget
inte långt till att staten skall läsa mina artik-
lar, före publicering. En tanke föder en
annan, min hjärna går på högvarv.
”Folk är rädda om sina jobb, de vill inte vara ”obe-kväma” därför väljer man att inte gå hela vägen”.Så uttrycker sig Annette när vi talar om hot motyttrandefriheten i dagens moderna samhälle.
REPoRTAGE
foto: jac dupont
Ann
ette K
ullen
berg
:
Vi svenskar har det väldigt bekvämt, vi får
ersättning för att vara hemma med barnen,
bidrag när vi inte har jobb och får pengar för
att gå i skolan. Vår rätt att tala fritt om åsikter
är också självklart. Har vi det så bekvämt att
storebror staten måste sitta barnvakt? Landet
Sverige gör en regression till ett passivt till-
stånd där folket ligger i ide. Var finns Sokra-
tes i dagens Sverige? Den man som sa att han
hellre dog än blev fråntagen rätten att yttra
sig. Annette får mig att reagera och hon in-
spirerar, jag vill erövra världen med mina
ord.
Vårt samtal förändrar inte mina åsikter utan
stärker dem. I Sverige har debatten kring ytt-
randefrihet lagts på hyllan enligt min me-
ning. Jag blir rädd, för om man inte talar om
det så försvinner det. Det är som förra vec-
kans skvaller, det är inte längre aktuellt. Låt
inte yttrandefriheten bli något som ses som
en självklarhet, som är så lätt att glömma
bort. Våra rättigheter är det käraste vi har,
kasta inte bort dem.
I det lilla vindsrummet på hotellet i Höganäs
sitter jag och Annette Kullenberg och disku-
terar demokrati och yttrandefrihet. Jag har
skrivit upp frågor men som jag trott, är det
Annette som sköter snacket. Hennes erfaren-
het imponerar och hon talar med trovärdig-
het. Sakta men säkert lämnar vi allt det
allvarliga bakom oss och talar om resor till
Sydamerika och studentliv i Lund. När jag
lämnar hotellet är det med ny inspiration och
med en övertygelse om att det finns de som
bejakar sina rättigheter och i samband med
det räddar rättigheterna från glömska.
Emmy [email protected]: jac dupont
foKuS
”Folk är rädda om sina jobb, de vill inte vara ”obe-kväma” därför väljer man att inte gå hela vägen”.Så uttrycker sig Annette när vi talar om hot motyttrandefriheten i dagens moderna samhälle.
När jag sitter på Stadsmissionen i Malmö ochväntar på Håkan undrar jag vad det är för per-son jag kommer att möta. Jag är rätt nervös. Jaghar aldrig tidigare träffat en person som harvarit hemlös.
Håkan kliver in i rummet med en kopp kaffe ihanden, kommer direkt fram till mig och skakarhand och presenterar sig. Han ställer ifrån sigkoppen, går mot fönstret och frågar om det ärokej för mig om han öppnar det. Det är okej förmig. Han kommer tillbaka och sätter sig ned iden bruna fåtöljen mittemot mig. Han verkarfortfarande tycka det är varmt och tar av sig sinsvarta tjocktröja. Jag frågar hur gammal han äroch han säger att han blir 48 år ”den syttendemaj”.
– Ett stort skämt, säger han och skrattar.
Missbruksproblem ofta med i bilden
Han berättar att det nu var 10 år sedan han ficksin lägenhet. Jag ber honom berätta hur en dagsom hemlös såg ut. Han sitter still och tänkernågra sekunder. Han berättar först att han, somså många andra hemlösa, haft ett missbruks-problem.
– Det börjar med att man vaknar upp någon-stans. Det kunde vara i en trappuppgång, käl-lare eller en park, säger han. Den första tankenman har i huvudet är ”hur ska jag få ihoppengar så att jag blir frisk?” Jag förstår inte rik-tigt vad han menar med frisk. Han förklarar dåför mig att det var pengar till droger.
– Sen var det bara upp och hoppa. Oftast bru-kade jag komma hit till Stadsmissionen för attduscha av mig och byta lite kläder. Sen var detbara rätt ut och försöka få ihop pengar på någotsätt. Antingen går man och snattar, stjäl, lurareller lånar. Ja, du gör allt för att få ihop pengar.Man är så illa tvungen.
En annan tanke som ständigt dök upp i Håkanshuvud var, ”var ska jag sova i natt?” Under 24års tid visste han inte var han skulle tillbringanatten. Han berättar att han oftast gick själv ochsov sällan på härbärgen för att undvika perso-ner som luktade illa och inte skötte sin hygien.
– Förr var inte dörrar till trappuppgångar låsta,vilket är ett problem nu för många hemlösa.Idag får man försöka bryta sig in nästan överalltdär man kan tänkas lägga sig.
Håkan tycker att folk var mer toleranta mothemlösa för 20-30 år sedan.
– Nu låser man om sig överallt och man blirivägjagad från köpcentrum. På Värnhemstorgethar man till och med satt upp högtalare somspelar musik som ska tråka ut folk så att debeger sig därifrån självmant.
Vill inte se problemen
På väg till stadsmissionen såg jag en hemlösman sitta på en bänk. Han hade smutsiga klä-der, långt hår och skägg och höll i en söndrigplastpåse. Folk runt omkring gick förbi utan attens ge honom en blick. Jag frågar Håkan hur
Möt Håkan som för ett par år sedan var missbrukare ochhemlös, här porträtteras han av Alfred Nisses. Detta ären av två artiklar i Synfälts artikelserie om hemlöshet.
”Alla borde sättas i samma situation som en hemlös i ett par veckor.
REPoRTAGE
han blev bemött av andra människor när hanlevde som hemlös på Malmös gator.
– Man hörde inte så mycket verbalt. Det varmer att folk såg ner på en. Man märkte hur folkbetedde sig när man kom gående. Ofta tog deomvägar, fnyste på näsan eller tittade snett påen, säger Håkan och tar en paus innan han fort-sätter. Samtidigt brydde jag mig egentligen inte.Det är klart man bryr sig, men man är tvungenatt stänga av det annars hade man blivit helttokig för att folk beter sig som de gör när mankommer gående. Man är tvungen att inte se det.Man hade blivit helt sned på folk att de beter sigsom de gör.
– De senaste två åren då jag har varit drogfrioch har egen lägenhet, har jag märkt att jagsjälv börjat bete mig mot den gruppen som jagtidigare tillhörde på samma nedlåtande sätt.Det är skrämmande, säger han samtidigt somhan ibland kan förstå ”normalt” folk då detfinns en del hemlösa som inte kan bete sig rik-tigt, utan som skitar ner, är högljudda och ot-revliga.
Håkan förklarar att det finns många anled-ningar till att man blir hemlös. Har man ett tra-sigt hem med mycket bråk så kanske du börjardricka alkohol eller ta droger för att kommaundan problemen.
Nonchalant och trotsig 12-åring
– För min egen del var det ren trots som gjordeatt jag hamnade i den situationen och det var
samtidigt ett eget beslut. När jag var 12 bast fickjag i mig min första mellanöl. Jag kommer hemoch där ligger morsan i soffan helpackad på vinoch piller och säger till mig att så ska inte jaggöra. Här ligger alltså min mor, en vuxen före-bild, och är som hon är. Efter att det hade hänttre fyra gånger så tyckte jag ”va’ fan, hur harhon mage att säga till mig att jag inte får göragrejer i det tillståndet hon är”. Så av ren trotsbörjade jag kröka ännu mer och även rökahasch. Helt enkelt för att jävlas med henne. Jagvar väldigt nonchalant mot vuxna. När jag var12 bast och hade flyttat utomhus så betedde jagmig som ett litet barn när jag blev tillsagd avvuxna. När folk sa till mig att gör så, så gjordejag tvärtemot.
Att i tjugofyra år springa runt ensam som hem-lös på Malmös gator, utan att varje natt vetavart han ska sova och med ett missbrukspro-blem som tvingar honom att på alla möjliga sättskrapa ihop pengar till droger, undrar jag omHåkan någonsin försökte bli av med sitt miss-bruksproblem. Jag ställer honom frågan ochhan svarar att han aldrig försökte bli av meddrogerna. Dels för att det gjorde verklighetenlite lättare för honom. Dels för att han måddebra av dem. När jag frågar om han ens hade tan-kar om att sluta svarar han:
- Klart jag hade tankarna. Grejen är att så längedu inte har något fast boende, ett ställe där dukan koppla av, så är det rätt meningslöst atttänka vidare. Att springa runt i den lilla världendrogfri, det knäpper folk.
foKuS
”Alla borde sättas i samma situation som en hemlös i ett par veckor.
Vallhem, vändpunkten
Nyfiket undrar jag hur han trots allt mörker lyc-kades komma ur sin hemlösa situation.
– Jag flyttade in på Vallhem, ett boende förhemlösa män. Det var första gången jag ville blidrogfri, säger Håkan och tar en klunk kaffe. Därfick jag en fast punkt med ett eget rum och medegen nyckel. Då började jag fundera på min si-tuation och tänkte att bara jag kan bli drogfri såkan jag också skaffa mig en egen lägenhet. Jaglade av med drogerna helt själv. Det märkteockså personalen på Vallhem och hänvisademig till ett boende för drogfria så jag kom bortfrån en miljö med missbrukare. Jag flyttade inpå Lillhem, som det heter, och efter 9 månadervar jag drogfri och hade en egen lägenhet.
För att bli av med sitt missbruk måste man, en-ligt Håkan, börja med att lägga bort sin stolthetoch be om hjälp. Han säger själv att han har haftsvårt med det och att man ofta ger upp för attman inte kan se någon lösning.
– Förstår man bara att man kan få hjälp blirman pushad från flera håll och får massa alter-nativ helt plötsligt, säger Håkan och lutar sigtillbaka.
Jag frågar Håkan hur han tror man hade kun-nat förebygga och förhindra människor från atthamna i hemlöshet. Han sitter tyst och funderaren liten stund och säger att myndigheternagjorde någonting riktigt dåligt när de stängdener massor med fritidsgårdar.
– Hade ungdomar bara haft ett ställe att träffatspå hade inte folk varit ute och ränt och ställt tillmed djävulskap, säger han.
Han tycker även att socialen och skolan bordevara inne tidigt och hjälpa de unga som ligger ifarozonen. Han säger samtidigt att det kan varasvårt eftersom många unga, liksom han själv,inte lyssnar på vuxna och smyger med saker ochting. Håkan hade själv väldigt lite kontakt medmyndigheter och organisationer när han varhemlös. När han kom till stadsmissionen för attför andra gången i sitt liv be om hjälp för att
”vAR SKA jAG SovA I NATT?” - SåHÄR KAN EN SovPLATS SE UT. UNDER 24 åRS TID vISSTE HåKAN ALDRIG vAR HAN SKULLE TILLBRINGA NATTEN. HAN BERÄTTAR
ATT HAN oFTAST GICK SjÄLv, Sov SÄLLAN På HÄRBÄRGEN FöR ATT UNDvIKA PERSoNER SoM LUKTADE ILLA oCH INTE SKöTTE SIN HyGIEN. BILDERNA ÄR TAGNA vID
HEMLöSAS HUS I HELSINGBoRG.
REPoRTAGE
komma in på behandling för sitt missbrukväckte det viss förvåning. Efter att ha varit därdagligen i nästan 20 år, visade det sig att hantydligen hade skött det så snyggt att ingen avpersonalen hade trott att han hade missbrukat.
Okunskap skapar fel attityder
– Om folk bara hade förstått hur lätt det är attbli hemlös så hade de flesta inte betett sig somde gör mot sådana människor. Har du väl ham-nat i den situationen och saknar ett ordentligtkontaktnät runt dig och måste klara dig själv,då kan det vara kört, förklarar han och fortsät-ter.
– Att folk ser hemlösa som tjuvar och banditerbottnar i okunskap. Ge dem en chans att snackaett par minuter. Då skulle många förstå att deflesta är precis som vanligt folk. Folk dömerdem för att de är skitiga, har skabbiga kläder,eller går med en påse med tomburkar. De gerdem inte en ärlig chans. Om jag fick drömma enstund skulle jag vilja att alla borde sättas isamma situation som en hemlös i ett par vec-
kors tid. Inte bara för en dag, för då hinner maninte bli tillräckligt hungrig, skitig och ser hurfolk beter sig mot en. Då hade nog många fåtten ändrad syn på hur det är att vara hemlös.
Sedan Håkan fått sin lägenhet har hans vardagförändrats. Han har nu ett jobb att gå till varjedag, en praktikplats i Stadsmissionens butikoch fungerar som en alltiallo vid sorteringsav-delningen och inne på Stadsmissionen.
– Jag förstod efter ett tag att det fanns hjälp attfå. Idag har jag inga större problem att be omhjälp. Jag vet att det hjälper. Det behöver intebetyda att jag förlorar min stolthet, jag har juden kvar, säger Håkan och ler.
alfred [email protected]
foKuS
”vAR SKA jAG SovA I NATT?” - SåHÄR KAN EN SovPLATS SE UT. UNDER 24 åRS TID vISSTE HåKAN ALDRIG vAR HAN SKULLE TILLBRINGA NATTEN. HAN BERÄTTAR
ATT HAN oFTAST GICK SjÄLv, Sov SÄLLAN På HÄRBÄRGEN FöR ATT UNDvIKA PERSoNER SoM LUKTADE ILLA oCH INTE SKöTTE SIN HyGIEN. BILDERNA ÄR TAGNA vID
HEMLöSAS HUS I HELSINGBoRG.
