1

KRÖNIKOR av Jörgen Löwenfeldt

Mitt bästa från Go Peking

2

Hemfärd

Norrköping

5 december 2007

Tillsammans – halvåret i Peking

Som ständig outsider blev jag hastigt insider i Norrkö-

ping. Men det varaktiga minnet från avancemangsåret

blev inte spelarnas prestationer, utan IFK-supportrarna.

”Du är i paradiset nu, eller?” frågar en kompis via mejl. Jag

svarar några minuter senare: ”Ibland känns det som om jag

tappar intresset. Alla pratar om IFK här. Hela tiden. Jag

hade ingen aning om att IFK var så här stora i Norrköping

när jag flyttade hit.” ”Jag vet hur det är”, svarar kompisen.

”När jag är i Örebro pratas det så mycket ÖSK att jag får

lock för öronen.”

Vid det här laget kan det knappast komma som en över-

raskning att jag har ärvt mitt IFK-intresse från min far.

Som stockholmare har detta satt spår i mig. Jag har satt

ära i att vara en outsider, att gasta I-F-K när andra hojtar

Djuugåådeen.

Mycket sällan har jag hamnat i sammanhang där män-

niskor med liknande sympatier varit i majoritet.

Efter ett halvår i familjen Norrköping har jag begripit att

det trots allt har sin charm att vara tillsammans.

Så här gick det till. Jag studerar vid Journalisthögskolan i

Stockholm. Jag valde att förlägga min långpraktik (sista

3

terminen) till Norrköping och NT, då jag redan tidigare

hade goda kontakter, såväl med stan som tidningen. Föru-

tom de lokala stockholmsblaskorna fanns egentligen inget

alternativ som kunde tävla i attraktionskraft.

När jag fick besked om att platsen var reserverad för mig

skrev jag 2 maj klockan 23:07 ett inlägg på Gnällbänken.

Nu är det klart. Jag flyttar till Norrköping i ett halvår.

Behöver en lägenhet, hyr gärna i andra hand, gärna låg

hyra, och gärna centralt. Möblerat är ett plus. Tid: Juli -

mitten av december. Gnällbänkare, hjälp mig gärna!

Tidigt nästa morgon mottar jag ett erbjudande om en

tvåa på 45 kvadratmeter, 2110 kronor i månadshyra. Sig-

naturen ECC, som skannar av Gnällbänken varannan mi-

nut, agerar glädjespridare. Någon timme senare skickar

Esso mejl med ytterligare en tänkbar lägenhet, men då har

jag redan bestämt mig. Jag far till Norrköping, synar Vikt-

or ”ECC” Björklunds lägenhet, säger snart: ”Jag tar den!”

Drygt två månader senare bryter jag handleden vid ett

vattenfall i Norge. Skriver 28 juni klockan 18:44:

Kära vänner. Jag behöver er hjälp igen. Som ni känner

till ska jag flytta till Norrköping, faktiskt redan på söndag.

Genom ECC här på Gnällbänken har jag ett boende. Men

nu har jag brutit handleden, och den cykel jag har fraktat

ner till staden är därför omöjlig att använda - den saknar

fotbroms. Om det finns någon som kan tänka sig att låna ut

en cykel i tre veckor MED fotbroms skulle jag bli mycket,

mycket tacksam. Jag har absolut inga krav på utformning.

En rosa damcykel med korg går utmärkt.

Göran ”The Pro” Åberg skaffar fram en lila damcykel,

utan korg, men med pakethållare.

4

Den 2 juli blir jag norrköpingsbo. Min tajming är ut-

märkt, och förhoppningen är att uppleva den så åtråvärda

avancemangshösten. IFK leder redan superettan. Dag ett

ser jag Micke Roth traska förbi utanför porten. Två dagar

senare rattar jag, Jesper Skullman, Magnus Cadelin-Åberg

och Niklas Broweus en bil till Jönköping och Stadspark-

svallen och ser hur IFK vänder underläge till seger, och för-

länger sin sköna svit.

Så rullar det på. Både på planen och utanför. I Norrkö-

ping har jag knappt haft en ledig kväll. Det har varit radio,

middagar, filmfestivaler, matcher, spelkvällar.

Jag har fått med mig matlådor från Daniel Frostes hem

(lagade av Johan Roxströms syster). Jag har pumpat

cykeldäcken precis innan David Nordbeck pumpat sina. Jag

har i smyg sett Omekanda och Racu strosa på S:t Persga-

tan. Jag har stått på ett bygge med Mats ”Greger” Heine-

mark och fixat en nyhet om fattiga studenter. Jag har bus-

ringt till Peter Mård hemma hos DJ-kungen Olof Hansson.

Jag har frågat ut Stadium-Karl Eklöf om hans IFK-vanor.

Och så sent som i dag förhörde jag Olof Stenhammar om

han var intresserad av klubbens kommande riskkapitalbo-

lag.

Framförallt har jag i egenskap av gopeking.net-redaktör

debatterat IFK ur alla vinklar, och det har skett på samt-

liga fikaraster, i varje gathörn, på caféer. För att återknyta

till inledningen: ja, det är något slitsamt, och ja, rund-

gången är total. Men det är samtidigt charmigt.

Min pappas kusins morsa läser allt om IFK i NT, inte för

att hon är vidare intresserad, utan för att det hör till all-

mänbildningen. Det har förundrat mig. Alla jag pratar med

har besökt på gopeking.net. I snart tio år har jag drivit saj-

5

ten utan att på allvar ha förstått att den lästs av verkliga

människor och inte bara av signaturer.

Det bästa minnet från halvåret i Norrköping, som tar

slut på fredag, är inte IFK:s avancemang till allsvenskan,

den rusiga intervjun med Drugge, dråpliga presskonferen-

ser med Pär Millqvist, U21-matcher på Bollis eller festen

på Tyska torget. Det är värmen från familjen Norrköping.

Det talas om en gnällig atmosfär, och det må vara sant, och

ibland är gnällandet omotiverat (ibland är det rent åt hel-

vete omotiverat), men det råder ingen tvekan om att vi spe-

lar i samma lag.

När Stefan Thordarson klargjorde att han skulle lämna

klubben låg ett bedrövat dis över hela stan. Ingen samta-

lade om något annat. En tid senare stod jag och Jesper

Skullman vid Spiralenparkeringen, när en grumlig gestalt

närmade sig från håll. Det var han. Allt rörelse och allt

prat dog bort. Den isländske anfallaren vankade likt en

Gulliver över betongplattorna.

Allt annat hade fastnat i luften. Först när han lämnade

synfältet började folk röra sig på nytt.

Bara i Norrköping. Den här stan förtjänar sitt allsvenska

lag. Snacka om.

6

*

Trygg (nåja) allsvenska

7

Drömvärvningen

Norrköping

12 november 2010

Astrit Ajdarevic och drömmarnas rike

Han siktar på placeringar vi uteslutit. Snackar om en

historia som ingen vågar ta upp. Jag vill tacka Astrit Aj-

darevic. Du har fått mig att drömma igen.

Ibland när jag som barn gick ut med hunden dagdrömde jag

om fotboll. En återkommande fantasi under promenaderna

runt Långsjön handlade om hur två brassar skrev på för

IFK Norrköping. Den ene hette Pezinho, gjorde tre-fyra mål

per match, klubben vann SM-guld, brassarna såldes dyrt.

En storhetstid var inledd.

Sen gick jag hem och käkade middag.

Det är viktigt att ha drömmar. Men när man blir sviken

är det lätt att bli desillusionerad. När jag ställts frågan om

jag tror att jag kommer att få uppleva ett SM-guld i vuxen

ålder har jag sagt nej. Jag har helt enkelt inte trott det.

Inte bara har det varit en känsla, utan om samlad erfa-

renhet. Jag har liksom haft lite för god insyn i IFK:s affä-

rer. Folk säger saker till mig. Folk som känner folk. Jag

håller tyst och därför får jag veta. Det är olika människor

hela tiden (och vad jag vet kallar sig ingen av dem för Can-

tona). En konsekvens av detta är att jag upplevt besvikel-

ser som andra supportrar sluppit.

Alltså turerna kring alla dessa spelare som aldrig blev

IFK:are. Christer Mattiasson, Rami Shaaban, Ken Fager-

8

berg med flera. Först har de låtsas vara intresserade. Vi

har fått upp förhoppningarna, som en nörd från en ameri-

kansk college-rulle. Sen dumpar de oss. De ville trissa upp

lönen. Och man borde vara arg, men känner sig mest lurad.

Hoppas ingen såg något.

Hoppas ingen fattar vilka losers vi är.

Ungefär så.

Så jag har slutat hoppas på de stora namnen.

Istället har jag funnit det stora i det lilla. För en tid se-

dan skrev jag om hur jag jublade på en restaurang i Kra-

kow. Jag hade fått ett sms. IFK Norrköping var klara för

superettan. Om framtiden hade skickat sms:t ”Sveriges

hetaste 20-åring skrev på för fyra år med allsvenska IFK”

och sen ett till ”Ooops, ett år för tidigt”. Vad hade jag tagit

mig till?

Jag hade nog blivit förvånad. Jag kollar i arkiven. För

exakt ett år sedan diskuterades också nyförvärv.

Den 12 november 2009 släpper Kim Silander bomben:

”Helsingborgsanfallaren Tobias Holmqvist, 21 år, skall

testspela för IFK Norrköping. Nån som vet något om ho-

nom?” Många tycker att det verkar vara en hygglig spelare.

Men är han bättre än Sifhällas David Andersson, målkung

i division 4? Ge Andreas Haglund en ärlig chans, säger nå-

gon annan.

Så fort jag hörde talas om Astrit Ajdarevic (källan den

här gången: kvällspressen) tänkte jag: Jaha, nu ska vi bli

förödmjukade igen. Stackars Tony. Han kanske på allvar

tror att det går.

Plötsligt en presskonferens. Astrit Ajdarevic väljer oss

framför ettan, trean och fyran i allsvenskan. Samme boll-

virtuos – vår Lill-Burk – som pangade in bollar mot Elfs-

9

borg samtidigt som vi besegrade Trollhättan. Det var så

långt mellan våra rubriker, han som huvudnyhet, vi un-

dangömda i Superettanavdelningens mörka dal. Nu verkar

det som att vi ligger före. Det går snabbt ibland. Det är ju

sånt man drömmer om, om man vågar.

Kommer IFK vinna ett SM-guld under min livstid?

Tja, förmodligen inte nästa år. Nog inte året efter. Eller

det efter det.

Men någon gång händer det nog. Så kändes det inte igår.

10

Matresonemang

4 oktober 2012

Stockholm

När kreatören Janne

skapade Viktige Nikola

En högerback från Kroatien var förra omgångens bäste

spelare, ansåg Dagens Nyheter i morse. Den utnäm-

ningen hade Nikola Tkalcic gått miste om han inte haft

en kreativ tränare.

Här är ditt kylskåp heter SVT-programmet där programle-

daren Anne Lundberg och kocken Erik Fröderberg besöker

kändisar och lagar mat.

Programmet är till hälften fantastiskt.

Då avser jag den halva där den snillrike Fröderberg slår

upp skafferier, kylskåp och frysar och utifrån dessa givna

förutsättningar åstadkommer lyxmåltider. Pratet däremel-

lan undviker jag helst.

Jag gillar det för att det handlar om kreativitet. Ordet

används ibland lite slarvigt för sånt som är originellt eller

storslaget, men enligt mig och flera psykologer fattas ett

kriterium: genomförbarhet. Att göra underverk inom ra-

marna (visst, Leonardo da Vinci uppfann en teoretisk heli-

kopter – men till vilken nytta?)

Som när Nikola Tkalcic blev vänsterytter.

– Vad hade jag för val? kommenterade tränaren Janne

Andersson sitt okonventionella beslut att omplacera kroa-

ten som i hela sitt liv spelat högerback.

11

Men visst hade han val. Och han valde rätt. Två mat-

cher, tre mål och ett målpass senare beskrivs Tkalcic som

”viktig” i Dagens Nyheter och belönas med priset som om-

gångens lirare i hela allsvenskan. Mest överraskad verkar

den nye vänsteryttern själv vara. Han visste inte ens att

han kunde. Att han var rätt ingrediens i en annan rätt ...

För mig är det ännu ett bevis på att jag – och många med

mig – haft fel. Inte bara i ett enstaka fall, utan sannolikt

handlar det om ett systemfel. Något som hela klubben dra-

gits med i decennier. Hetsen att spendera. Drömmen om

frälsaren som reder ut allt åt oss. Ungefär som att köpa

Triss-lotter i syfte att bli en harmonisk och balanserad

människa.

I somras hade vi tretton färska miljoner på kontot och

många luckor att fylla. Det var som om plånboken brann i

fickan.

Vid samma tillfälle värvade mittenkonkurrenten Djur-

gårdens IF Kenneth Höie och Erton Fejuzllahu för merpar-

ten av sina tio Peab-miljoner. Pang bom så var pengarna

spenderade, på just de spelare som många av oss utsett

som framtida frälsare.

Transferfönstret kom och gick. Astrit Ajdarevic flög till

Belgien, Shpetim Hasani bilade till Örebro, Abbas Hassan

traskade upp på läktaren. Ingen anlände.

David Nilsson, Lars Gerson och Christoffer Nyman fick

speltid istället. Mycket ovant för oss supportrar. Hur är det

möjligt, att ha råd, men ändå låta bli att köpa? Kan vi åka

ur? Att det skulle ha varit en medveten strategi hade vi

svårt att tro. Det var troligare en strategi som man upp-

funnit i stunden, efter något nederlag på transfermark-

naden. För att lättare värja sig mot eventuell kritik.

12

Om vi jämför med Här är ditt kylskåp:

Magnus Pehrsson ögnade igenom kylskåpsinnehållet,

suckade, drog på sig ytterkläderna och gick på restaurang

istället. Janne gjorde tvärtom, tänkte: ”Nu gör jag det

mesta av vad jag har”, fastän han hade råd att beställa tre-

rätters på Gondolen (okej, säg Carl-Johan). Oanvända in-

gredienser måste ju kastas efter ett tag, kostar också

pengar.

Den fjärde oktober skriver jag en krönika. De där luck-

orna vi såg i somras, när vi unisont ropade efter en ny mål-

vakt, en ny innermittfältare, en ny vänsterytter och en an-

fallare, de har täppts till. IFK Norrköping är femma i tabel-

len. Djurgårdens IF är tia och är ännu inte säkra på all-

svenskt spel till våren.

Mer siffror: David Nilsson har 79 procent i räddningspro-

cent, tvåa i allsvenskan, testad i U21-landslaget. Samtidigt

har Kenneth Höie 68 procent i räddningsprocent i sin nya

klubb, och är med det tjugonde bäst i allsvenskan. Han

sägs tjäna sexsiffrigt varje månad. Då har jag ändå inte ens

nämnt hur Christoffer Nyman blivit ”Totte” med hela stan

och halva fotbollssverige.

Kan ett exempel bli tydligare?

Nästan som en fabel. Den som spar han har, osv.

Men visst, någon gång behöver man köpa nya ingredien-

ser, men det skadar inte att ha en kreativ kock. Inte minst

blir det billigare då.

Det verkar även som att det blir godare.

13

Premiärnerver

3 april 2012

Norrköping

Don't worry – be happy

Plötsligt, dagen innan premiären blev jag nervös som

inför en resa. Jag synade de allsvenska bilagorna och

analyserade vår status inför säsongen. Efteråt gick jag

in på Gnällbänken och lade fram mina rön.

”Nu har vi en backlinje som inte säkert är förstärkt, en

målvaktssida som försvagats, ett förstärkt mittfält och

samma – dock ett år äldre – anfall.”

Lite som när man i huvudet försöker att gå igenom vad

som packats i resväskan. Vätskeersättning? Öronproppar?

Brandvarnare? På spaning efter den tid som flytt? För tänk

om hotellet ligger vid motorvägen, tänk om jag blir mag-

sjuk, tänk om tv:n bara visar cricket.

Inför måndagskvällens tripp till Norrköping hade jag så

smått gett upp. Ville inte hoppas på något som verkligheten

inte kunde ge mig. Inte minst då Helsingborgs IF toppade

min förutspådda sluttabell, imponerad som jag var efter

supercupfinalen. Gashi/Mahlangu – jag menar, hur skulle

vi kunna stå emot Sveriges mest multifunktionella lag?

De hade till och med en tävlingsmatch bakom sig.

Vi mellanlandade i teknikhallen. Åke ”Bajdoff” Johans-

son berättade i mikrofonen om den berömda flygincidenten

då en rad legendarer riskerade att stryka med. Och om hur

han i stunden han skulle lämna planet hann tveka och

14

tänka på sina skor, inköpta för hutlösa 98 kronor på S:t

Persgatan. Lyckligt nog hoppade han ner i vattnet i alla

fall, vadade in mot stranden.

En halvtimme senare lyfte vi, fast på plan. Och inga far-

hågor besannades. Alla förhoppningar blev verklighet.

Janne Andersson hade gjort sin läxa. Snacka om. 190

centimeter Ajdarevic och 184 centimeter Johansson var

större än 174 centimeter Mahlangu och 173 centimeter

Gashi. Och det utnyttjades. Motståndarna maldes ner. In-

läggen pressades in. Löpningarna gick i ett. Hela hela ti-

den. 1-0.

Amazing! som Danny sjöng i pausmusiken.

Sedan var det dags för ”Bajdoff” att dra historien om fly-

golyckan igen. Då passade vi på att prata premiärer. Till

exempel om den där mot Malmö FF 2002, då IFK domine-

rade, Issa missade frilägen. Bakom pausvilan den gången

väntade två utvisningar och tre baklängesmål. Säsongen

avslutades på näst sista plats i tabellen. Jo jo, så kan det gå

för den som hoppas.

Men så – ny musik.

We’re going up, up, up, up, up! sjöng Loreen.

Kanske ändå.

För IFK fortsatte att vara Sveriges bästa lag, mot Sveri-

ges bästa lag. Efteråt kan det konstateras att måndags-

kvällen bjöd på den vassaste insatsen på åtminstone tio år,

av ett för under dessa kylslaget heta timmar snudd på full-

ändat manskap. Sex av elva IFK-spelare hamnade mycket

riktigt i olika drömelvor från premiäromgången.

Och i tv sa Astrit: ”Välkommen till Parken”.

Andreas Johansson fyllde i: ”Det här är vår borg.”

Janne Andersson lugnade ner: ”Det är 29 matcher till.”

15

Laul: ”Det rycker i baguetten.”

Och jag känner mig nu som kontrollfreaket som krävde

två elitspelare på varje position, en person som såg brister

istället för styrkor. Men hur hade jag kunnat veta att

Skjönsberg och Johansson inte behövde spelas in? Att

Astrit skulle ha tagit steget? Att motståndarna inte skulle

ha genomskådat Smedberg-beroendet?

Sånt märker men först i skarpt läge.

En sak tycks dock säker: Janne är inte typen som packar

för lite.

16

Förbrödring

O’Learys, Gamla stan

17 april 2011

Fotboll i en annan dimension

Inom fotbollen finns alltid en nästa säsong. Och prestat-

ion omvandlas till poäng. Men det finns fler bevis för att

fotbollen utgör en egen dimension.

Ett trettiotal människor som är som jag har samlats i en

lokal någonstans i Stockholm. En av dem är Markus Kru-

negård. Inför matchen ställer sig arrangören upp och för-

klarar för oss att en kändis finns i rummet. Det är ju extra

roligt, förklarar han innan han ropar ut vem det rör sig om:

– Jörgen Löwenfeldt, från Go Peking och Nacka Värmdö

Posten!

Applåder i lokalen. I alla fall några.

Tydligare exempel går knappast att ge till varför fot-

bollsvärlden bör betraktas som en dimension utanför det

verkliga livet. Men det finns fler.

Så som det enkla faktum att det faktiskt finns ett trettio-

tal människor som trots Janne Anderssons uttryckliga var-

ningar om gräsmattan ändå köper tre Falcon Export fatöl á

66 kronor och bevakar sex tv-skärmar som skildrar fotbolls-

terrorn på Vångavallen. Vi vet exakt vad som väntar oss

och vi går ändå glada i hågen rakt in i skärselden. Och fort-

sätter att fröjdas samtidigt som våra hjärnor bearbetar det

missfoster till match som direkt kvalificerar sig till topplis-

tan med namnet: "Den sämsta jag sett". Efter trettio minu-

17

ter har TFF tio hörnor och 65 procent i bollinnehav.

Möjligen ett klubbrekord.

Någon har en teori. De räknar förstås tiden då bollen är i

luften. Själv tycker jag vid flera tillfällen att jag är fyndig.

Som när jag säger att två lag saknar organisation, och att

det ena har det som spelidé. Eller när jag efter 60 minuter

konstaterar att Evy Palm-klubben på läktarna är chockar-

tat imponerade av IFK:arna. Typ: Fasen så fint tillslag i

långbollarna.

Men även om den komiska poängen kanske inte gick

hem finns det ändå en poäng. Den här gången vann vi mat-

chen. Kan vi brunka till oss segrar borta på leråkern (såg ni

flipperstudsarna i första halvlek?) i Trelleborg bör vi klara

oss kvar. Då vinner vi statistiskt sett tillräckligt ofta.

Topptippade skönspelande superettankollegan från Sö-

dertälje – ni vet, hela världens lag – förlorade med 1-5

samma dag. Just saying.

Och visst är det skönt med en tränare som spelar samma

elva i varje match. Som låter laget spela ihop sig även un-

der seriens gång. Som inte freakar. Som har ett spelsystem

och lunkar på med det. Visst pratade även vi vid plastdu-

karna om Marcus Falk-Olanders vara eller icke vara i star-

telvan, men till sist blev det förstås han som avgjorde. Vi

hade fel. Janne hade rätt. Det får han gärna fortsätta ha.

En fråga återstår dock att besvara.

Vad tänkte Markus Krunegård?

Fotnot: Carla Jonsson var också på plats.

18

Uppföljningen

O’Learys, Gamla stan

20 april 2011

Vilka tror vi att vi är?

Vi är seriens jumbo. Därför måste vi springa mer än de

andra, försvara oss mer än de andra. För vi är sämst av

alla. Sämst i serien. Det är bara det att vi råkar vinna

mot lagen vi möter.

Vi är sämst. Vi bara råkar vinna.

Den här gången vet folk i Exilsnokarna Stockholm att

jag skriver krönikor, efter Görans Modéens presentation i

söndags. Efter matchen kliver en man fram, tar i hand och

ber mig att skriva något filosofiskt. Han säger det inte hån-

fullt, utan uppriktigt. Så se det här som ett beställnings-

jobb.

Under matchen – under tiden då jag inte pratar om allt

jag ser och därmed förstör upplevelsen för omgivningen –

kommer jag till sist fram till vad det handlar om. Och det

är inte att IFK är så pass bra att jag i den 35:e minuten

kan komma på ett tema för en krönika, och spara idén

matchtiden ut.

Det handlar om allsvenskan – serien där Jantelagen re-

gerar. Serien vi i åratal bevakat från avstånd. Lite som Da-

lai Lama spanar in västvärlden. Strunta i pengar, makt och

prylar så löser det sig, säger han. Men det är lätt sagt när

man bor i ett kloster i Himalaya. Som superettansupporter

tänkte jag: Gör det inte för svårt för er.

19

Men det är inte det enklaste om man år ut och år in varit

ett mittenlag. Det är inte enkelt att värva spelare med in-

ställningen att man ska komma åtta. Så man siktar högt,

högt. Halmstad vill vara Barcelona, Djurgården vill nog

också vara Barcelona, och IFK Göteborg vill vara sitt 80-

tal. När det inte alls behövs.

För där, från superettan avskildhet, såg jag och alla

andra hur Gefle klarade sig kvar. Hur Gais klarade sig

kvar. Bara genom att bara vara sig själva. Fullständigt

medvetna om sina styrkor och brister. Frågan ”Vem tror vi

att vi är?” måste balansera ”Vilka är vi?”, konstaterade jag.

Ju närmare man kommer desto bättre, skulle man kunna

tro, men faktum är att det ofta är bättre att ha en övervikt

på ”Vilka är vi?”, vilket många nykomlingar fått erfara.

Man belönas alltså genom att inte tro så mycket på sig

själv. Typiskt svenskt. Allsvenskt.

Och det märker vi just nu.

Vi är tippade sist i serien.

Vi jublar åt oavgjorda matcher.

Vi blir nöjda med en fjortondeplats.

Men vi har samtidigt ett bra fotbollslag. Ett fotbollslag

som inte gör en orolig. Som har försvarare som spelar sig ur

situationer, ytterbackar som kan slå pressade inlägg. Och

som spelar efter ett system som bestämts på förhand. Men

just för att vi vet vilka vi är och vilka vi betraktas som, ja,

då backar laget hem efter en 1-0-ledning. Det är ett bra re-

sultat för seriens jumbo. Bevaka, bevaka, hugg.

Och alla vet att det är vad vi är. Supportrar som spelare

som ledare. Vi är seriens jumbo. Inga jävla 12 SM-guld från

förra millenniet. Därför måste vi springa mer än de andra,

20

försvara oss tuffare än de andra, ta vara på fasta situation-

er bättre än de andra, skjuta skarpare, tacklas renare. För

vi är sämst av alla. Sämst i serien. Det är bara det att vi

råkar vinna mot lagen vi möter. Men det spelar liksom ing-

en roll.

Fokus. Cynism.

Efter matchen promenerar jag mot Slussen med Gnäll-

bänkskändisen Barabbas. Saltsjön sprakar och blänker,

Stomatolskylten gör sin grej, bussar rullar makligt förbi,

luften är ljuv, det är segrarens luft. Båda känner oss per-

plexa över det absurda i situationen, och att vi är en del av

den.

– Ja, då håller man på ett sånt här lag, då, säger jag.

– Jag tänkte också på det, säger han.

Vi går lite till.

– Jag har börjat följa Hammarby lite, säger Barabbas.

– Jag med. Superettan är ju vår serie.

Och så pratar vi om Landskrona BoIS i några minuter,

hur de saknar spets, lite 4-3-3, Henke, att det var så redan

förra året, men de har ju fått Marcus Lantz. Nej, vi har up-

penbarligen noll koll på hur man firar en 2-0-seger mot ett

hypat allsvenskt lag. Faktum är att Halmstads BK krossa-

des i dag. Matchen påminde mer om fjolårets möte med

Väsby än en allsvensk drabbning. Mittfältarna fick ju

springa helt ensamma, hela tiden. Telo, Astrit, Riki,

Hasani, alla fick de trixa ohotat. Om man vill tänka på det

viset. Så kanske man kan tänka, om man är sån. En sån

som tänker så, menar jag.

Men när jag till sist går genom Axel Landqvists park och

närmar mig min lägenhet börjar jag rysa när jag nynnar:

”SM-guld, SM-guld, SM-guld”.

21

Med en ironisk twist, förstås …

… eller …

… ?

22

Förlust

Jallavallen

22 maj 2011

Åk inte dit

Södertälje fotbollsarena är paraspace. En plats där

stadsplaneraren avslöjar sig. Vanliga symptom hos be-

sökaren är akut melankoli och vansinne.

Under de år Bruno Santos var bra hade jag många roman-

idéer. En handlade om ett hus som placerats mitt på en

åker i ett stort ingenstans. Därinne föddes människor fullt

vuxna, men utan minne. I slutet skulle huvudpersonen

lämna huset och ge sig ut på åkern.

Berättelsen låter ju mindre medryckande, men det var

en ganska roande sysselsättning att mejsla fram karaktä-

rerna. Dessbättre saknade jag tillräcklig fantasi och på det

ämnet blev någon roman aldrig skriven.

På senare år har jag lärt mig ett namn på platsen jag

försökte skildra i boken: Paraspace. Det är ett begrepp från

litteraturvetenskapen, och som handlar om ett pinsamt

glapp i verket, där författaren avslöjar sig. Samma begrepp

används även för städer och platser där staden framstår

som stil- och sammanhangslös. Eller som forskaren Håkan

Forsell skriver på sin blogg: En plats folk tvingas till men

ingen vill vara på.

Ni kan säkert komma på något exempel. Annars har jag

ett.

Den som aldrig besökt Södertälje fotbollsarena är av-

23

undsvärd. Jag hör inte till den skaran. Läktaren är in-

klämd mellan E4:an, en parkering, Axa Sports Center och

Coop Forum.

Av olika skäl (som jag redogjort för i tidigare krönikor)

var jag där idag.

Två timmar innan matchstart, ut genom dörren och lå-

ser. Går mot Södra station, IFK-supportrar vid bar, jag går

vidare mot tåget, väntar, tystnad. Efter ett tag går jag mot

perrongens mitt. Säte i solen. Åker. Länge. Ser Göran

Modéen gå av en station för tidigt (eller var det han?) Blir

konfunderad. Framme. Hamnar på en buss, förbi Ronna,

mot Scaniarinken. Andra sjunger om Norrköping, somliga

hyssjar. Får sms från en kompis som skrapar en trisslott.

Polisen möter vid arenan. En lapp i handen. ”Hej fot-

bollssupporter”. Jag bör inte ägna mig åt våld och skadegö-

relse. Då kan jag hamna i fängelse. Betalar etthundrasextio

kronor, ställer mig på långsidan.

Solen i ögonen. Hela tiden. Det är tyst. Jag tittar på

klockan. Bara femton minuter kvar. Bilarna på E4:an. Öds-

ligt mittemot. Svenska spels flaggor i vinden utanför hock-

eyarenan. En klump i magen. Som vet. Förra gången jag

var här: Gick hem strax innan 0-2, jublet som en tryckvåg i

ryggen. Gången innan, är här med min då gravida sambo:

Någon påstår att högt ljud som det från högtalarna kan

sätta igång en förlossning. Jag tänker inte på något annat.

Vi förlorar med 0-3.

Den här gången har jag en man bakom mig. Han låter

som IFK Play-Jögga (men är det inte). Jag får aldrig veta

hur han ser ut. Han pratar, pratar, klagar, pratar, skäller.

Ingen kommer undan. Han är som en djävul i örat, osynlig

pessimist. Solen i ögonen. Jag byter hand om vartannat.

24

Tystnad överallt. Paraspace.

Andra halvlek efter kexchoklad och jag har omedvetet

trängt mig i kön (ber om ursäkt). Vi har kommit fram till

att en seger är sannolik till fyrtio procent. 2658 personer på

läktaren. Jag ser att strålkastaren är på. Solen skär hål i

hornhinnan. Byter hand. Klumpen i magen växer, som om

jag själv ska föda. Mittemot oss sitter människor som en

operapublik, tystnad tystnad tystnad, fram till vilt jubel

utbryter när en boll studsar stolpe in. Sedan tystnad. Se-

dan karneval. Sedan tystnad. Sedan karneval.

Jag tänker på mina 160 kronor. På djävulen i örat, som

hävdar att Russell sitter på bänken och att Santos borde

bytas ut. Någon säger något rasistiskt om judar. På parke-

ringen glänser bilarna i solen. Några stenkast längre bort

ser jag ett rött hus med vita knutar. De där inne gör säkert

något helt annat just nu. Sätter mig ner och får sikten re-

jält skymd. Ser nästan bara Christopher Telo, matchen blir

bättre. Jag hör bollen rulla över de ojämnt lagda konstgräs-

rullarna. Schhhh. Schhhh. Schhhh.

När domaren blåser i pipan är min blick vänd mot Coop

Forum, där någon med biljett nummer 352 har en fylld

matkasse att hämta ut. Utanför västra läktaren går en

man med blå träningsoverallsjacka. Han bär keps. Han sä-

ger: ”Göran Bergort var inne på det. Hade de behållit ho-

nom hade det varit mycket bättre.”

Får skjuts hem. Vid Hallunda centrum ligger en död

grävling i vägrenen.

25

Vinst mot DIF

Stockholm

25 augusti 2011

Vad jag sysslar med, egentligen

Lasse Kongo skrev i helgen ett inlägg på Gnällbänken

som jag tänkt svara på. Han skrev: ”Var har Jörgen tagit

vägen? Har han gett upp? Vill ha en krönika! Jag måste

få svar på vad som håller på att hända!”

Svaret är att jag försökt praktisera en blunda-och-hoppas-

taktik. Det har gått väldigt dåligt. Vad är att vänta av en

IFK-holist? Som den mest informationsstressade Iphone-

användare vänder jag blicken mot IFK så fort jag inte

måste göra något annat.

Jag vet att vissa saker skadar. Att följa ett streckdan-

sande lag är till exempel förödande. Minns 2002, 2003,

2009. Då som nu: Fångad på kroken, drar av och an som

fisken i Hemingways Den gamle och havet, men ändå dömd

att halas upp i båten. Den här gången är jag på min vakt,

håller händerna framför ögonen, tittar försiktigt mellan

fingrarna. Vill vara redo om det händer, men vill också

kunna ställa om tankarna till rostat bröd.

Ärligt talat: Jag orkar inte med plågan att följa IFK just

nu. De bara tar och tar. Men vad får jag tillbaka?

Så –

plötsligt!

Kvällens bragd mot Djurgården såg jag på tv. I alla fall

26

några spridda minuter i första halvlek. Hann med IFK:s

båda mål. ”Missade” Djurgårdens. Noterade utvisningen.

Blev förtvivlad, stängde ner, varvade upp.

Tog en lång promenad, bar med mig ruset ut. Handlade

grädde och skorpor. Gick till tennisbanorna, där har man

redan blåst upp tältet för hösten. Popagandafestivalen mö-

blerade vid Eriksdalsbadet. Strosade förbi en lägenhets-

länga där en vän en gång råkade sätta igång musik mitt i

natten utan att vakna (grannarna ringde polisen).

Men hela tiden. Hela hela tiden tänkte jag på matchen,

liksom levde i den. Reflekterade kring tur och otur. Om hur

det växlar. Först vi, sen dem. Sen vi igen? Eller hur möten

mellan förlorare kan sluta med förvånande resultat. Att

Djurgården kanske också fick en utvisning, ibland ger do-

maren tillbaka. Ett tag var jag övertygad om att Gunnar

satte 3-1 på en kontring. Lite senare hade jag ställt in mig

på 2-3, gav det oddset 1,20. Övertygelsen var så pass stor

att jag la upp en strategi, att godta resultatet, nollställa

mig och gå till sängs. Låt det hända, som den zeninspire-

rade tennispsykologen W. Timothy Gallwey skulle formule-

rat det.

Rostat bröd.

Men någon gång måste man alltid gå hem. Till sist satte

jag mig i soffan. Höll för öronen (tidigare under kvällen

följde grannarna samma match, men hade tveksamma

sympatier). Väntade till klockan 20:53. På text-tv såg jag

samma resultat som när jag lämnade. Det var markerat

med grön färg. Grönt betyder slut. Grönt betyder allt som

är bra på samma gång.

Ville hojta som Ernst-Hugo Järegård i Postbanken-

reklamen: Wohoo! Det är grönt! Wohoo!

27

Växlade tvärt över till tv-sändningen. Janne Andersson sa

att det är såna här dagar man lever för som fotbollstränare.

Spelarna gjorde vågen framför klacken. Racu blödde kring

ögat. Joonas Tamm var på plan (!) Och på Gnällbänken hyl-

lades den timmar tidigare utdömde James Frempong (som

jag för egen del ansett vara ett riktigt intressant förvärv).

Jag hade således återvänt till en annan dimension, mycket

lyckligare och mer harmonisk än den förra.

Så när Lasse Kongo vill ha svar på vad som kommer att

hända blir min replik: Vi kommer alla att genomlida en

mycket påfrestande höst.

Låt det snart vara över.

Och låt det aldrig sluta.

28

Viktig seger

O’Learys, Gamla stan

21 september 2011

Att vara IFK:are är att räkna

Plötsligt är alla matematiker – igen. Istället för att dis-

kutera Telos insats eller Whass armar sitter vi på Ex-

ilsnokarnas stamhak, och räknar.

Maria-som-aldrig-sett-laget-förlora frågar om vi ska ta med

oss servetten. Jag har den redan i fickan, mumlar något få-

nigt om affärshemligheter. Det är ju hela nästa säsong vi

gick igenom under pausen. Vore inte bra om strategin

hamnade i orätta händer.

(Servettens andra sida innehöll även den där parallella-

Gefle-elva som Per Olsson gärna skulle vilja ha, jag åter-

kommer till den).

Vänta lite!

Om det blir en nästa säsong.

Det måste sägas. Annars kan det fruktansvärda inträffa.

Vi måste alltjämt tala om att vi eventuellt möjligen kanske

törhända spelar i allsvenskan nästa år. Rent rationellt sett

vore det klokt att utgå från den chans att laget faktiskt på

något vis klarar sig kvar i serien.

Då får man skriva in Andreas Dahlén och Andreas Jo-

hansson i en framtidstrupp på en servett. Utifall att. Det

vore ju bra om vi hade en plan B. Alltså, om det eventuellt

möjligen kanske törhända blir så, att det är vi som hamnar

rätt.

29

När Gais vinner sin match vinner vi en poäng. Det är

fakta, fakta är bra när man räknar. Det är till exempel

bättre att ha sex poäng ner till en kvalplats än fem poäng.

På så vis är en oavgjord match mot Gefle i kombination

med en förlust för Trelleborg bättre än en seger mot Gefle i

kombination med en seger för Trelleborg. Om man är en

person som räknar, alltså.

Att vara IFK:are är tyvärr det. Att räkna.

Vi har gjort det varje år. Räknat på benådning eller ut-

plåning. Om de vinner mot si och vi spelar oavgjort kan ut-

fallet bli si eller så och så. Det börjar vid midsommar. Nå-

gon knäcker extra som statistiker. 43,4 procents sannolik-

het, säger Någon. Mycket intressant, säger Någon annan.

Det tar inte slut förrän vid omgång 30. Varje år. September

och oktober är hopplösa månader. Det går inte att sova.

Man bara räknar. Hela tiden.

Om si om så om si och så och si – då! Innan man begriper

att om så och si inträffar så blir si så och så si och – då …

SirLing säger att det luktar kval. Jepovic säger att noll

poäng inte är ett otänkbart scenario.

Otäckt.

Det är nämligen vad jag misstänkt hela tiden!

För några år sedan, det är nog ett decennium bort, ledde

IFK med 3-0 mot Elfsborg när det blev halvtidsvila. Jour-

nalisterna från NT ojade sig. ”Hoppas de klarar det här”, sa

man. Och kommentatorn från riksmedia tyckte att det var

en så pass märkvärdig händelse att han återberättade epi-

soden när matchen väl drog igång.

Det kanske verkar märkligt. Om man inte varit med förr.

Samtidigt kan man förstå dem ibland. Som när vi be-

traktar vår nuvarande situation. Sex poäng ner till kval-

30

platsen. Fyra matcher kvar att spela. När det var sex mat-

cher kvar att spela (ni vet, i fredags vid middagstid) hade vi

tre poäng ner till kvalplatsen. Det är vad som neutrala ob-

servatörer kallar för en positiv trend i rätt riktning. Variab-

lerna blir färre.

Ändå måste vi säga samma sak som vi gjort hela året.

Eventuellt möjligen kanske törhända blir det allsvenskt

spel nästa år.

Men jag tror det när jag ser tabellen.

BONUS:

Okej, den där servetten. Den kanske inte höll Bellman-

nivå, och jag erbjöd den inte som betalning. Så här är start-

elvan som Gefle inte har – men som de borde ha. Samman-

ställd av Barabbas och undertecknad: Mattias Asper –

Jesper Westerberg, Anders Whass, Johnny Lundberg, Jo-

han Karlsson – Björn Anklew, Prince Ikpe Ekong, Jakob

Johansson, Christopher Telo – Marcus Ekenberg, Joel Jo-

hansson. Tränare: Conny Karlsson.

31

Åldras

22 december 2011

Stockhom

Talkin' 'bout my generation

Vad hände med min generation? Superettan är ett svart

hål i IFK Norrköpings historia. Desto större anledning

att tacka dem som var med.

År 2000. En kall höstkväll i Enköping. Jag står lutad mot

staketet vid sidlinjen och bevakar killarna inne på planen

som i halvtid passar bollen mellan sig. Plötsligt en insikt –

och jag (född 1983) säger till supportern intill, PF-ikonen

Henrik Asplund (född 1980).

– Du vet att IFK nu har spelare som är lika gamla som

vi.

– Du skämtar?

Varpå jag pekar och rabblar namn: Saleh Saadoo, född

1982, Patrik Jönsson, född 1982, Peter Wallin, född 1981,

Simon Dogan, född 1981.

Idoldyrkan är en sak. Helst utser man ett objekt som lig-

ger långt ifrån en, som man aldrig når eller hamnar på

samma nivå som. Enkelt för en sjuåring. Perfekt för en

tonårsvägg. Men när man närmar sig förebilderna blir lys-

kraften mindre.

Där i Enköping insåg vi båda att vårt supporterskap gått

in i ett nytt skede. Fortsatte vi nu – efter att ha insett att

idolerna kunde varit våra klasskompisar – fanns ingen möj-

lighet att skylla på något.

32

Men det här med IFK Norrköping var inte enkelt att

skaka av sig, och med åren blev det naturligt att se jämnå-

riga spelare på planen. År för år blev de yngre än vi. Utan

vidare var de födda under decennier som vi rentav kom

ihåg början på.

Men hur gick det för de jämnåriga?

Det börjar bli dags att summera, och svaret är dessvärre

att de fick tillbringa sina bästa år i en superettanversion av

12-faldiga SM-guldvinnarna IFK Norrköping. Spelarna

från 81, 82 och 83 kunde aldrig nå samma legendstatus

som tidigare generationers profiler. Kunde inte bli en

Janne Hellström, Patrik Andersson, Jonas Lindh eller ens

Jonas Wallerstedt.

Divisionstillhörigheten, fotbollens kastsystem, förhind-

rade dem.

Jag tänker på Anders Whass (född 1981).

Första gången jag hörde talas om honom var när han i

Sleipners dress dominerade mot de våra i en tränings-

match. Otis på Gnällbänken var lyrisk när han beskrev den

blonde bestens insats. Efter säsongen värvades han till trä-

naren Stefan Hellbergs lag.

Sedan dess har jag sett det som min uppgift att försvara

Anders Whass. Framförallt för att så få sett hans kvali-

teter. Han är en yrkesutövare som alltid varit medveten om

sina svagheter, och därmed sammantaget blivit mycket

bättre. Första säsongen slog han inte en passning över tre

meter. Om ingen fanns i närheten sparkade han bollen upp

mot läktaren.

Varje gång. Det slog inte fel. Men efter flera säsonger

med hybrisförsvarare som Gudmundur Mete och Patrik

Kieback var det en fröjd att se en mittback som tog sitt

33

uppdrag – att försvara – på allvar.

Sedan har han fortsatt vara viktig. Han höll sisådär i all-

svenskan, gjorde inte bort sig, men tog inte steget. Bästa

säsongen var förstås 2010, då han en gång för alla visade

Norrköping sin kompetens. Då fick han till och med pass-

ningsspelet att stämma. Snabb har han ju alltid varit.

Ett år yngre är Viktor Rönneklev (född 1982).

Första gången jag hörde hans namn var i samband med

ett provspel. Andreas Dahlén, Anders Whass och Dago Fu-

nes hämtades efter samma möte (Mikael Lindskog och An-

ders Wikström deltog också, men fick stanna i sina klub-

bar). Men Viktor Rönneklev var något speciellt. Det begrep

alla.

Inte bara hade han spelat vänsterytter i Husqvarnas 4-2-

3-1. Han hade dessutom gjort tvåsiffrigt antal mål, och två-

siffrigt antal assist. Med sin Fredrik Ljungberg-lika spelstil

spåddes han av vår klubbdirektör att nå landslaget.

Kanske hade han kunnat nå dit i en annan miljö. Inte

omöjligt.

Så blev det alltså inte. Och numera låter det lite dråpligt

när jag berättar om hur jag besökte Parken tillsammans

med en styrelsemedlem från Djurgårdens IF. Jag diskute-

rade alla spelare i laget, men jag utelämnade Rönneklevs

namn. De andra visste jag att han skulle vara ointresserad

av. Men Viktor Rönneklev. Ta honom inte ifrån oss!

Det är snart 2012. IFK går vidare och når förhoppnings-

vis en annan nivå under året som kommer. Tillräckligt hög

för att skapa nya legender. I samma veva lämnar några av

dem som tagit oss upp. De är inte ordinarie längre, inte lika

motiverade. Familjen och hemmet har fått större plats. Den

riktiga elitfotbollen är ett avslutat kapitel, liksom den nu-

34

mera är för Saleh Saadoo, Simon Dogan, Patrik Jönsson

och Peter Wallin.

Inte konstigt. Jag har väl själv förändrats en del sedan

cupförlusten mot Enköpings SK.

Det kommer aldrig att bryggas ett Whass-öl. Rönneklev

kommer inte att få tröjnumret förevigat. Men de har båda

haft betydande roller under en mörk period i en annars

stolt historia. Få spelare förknippas så starkt med 00-talet

som just den här flyktande duon.

För det förtjänar de ett stort och hjärtligt tack.

35

*

Avancemanget 2010

36

Lämnar premiären

Norrköping

12 april 2010

Så fixade jag segern

Har de någonsin spelat så bra fotboll? När jag lämnar

arenan i matchminut fyrtio är jag beredd att svara nej.

Då har bebisen fått nog av farsan och fotbollen, så vi går

hem. Ingen av oss är särskild nöjda med situationen.

Just då missar Öster en straff. Det hör jag från utsidan,

när vi rullar ut från entrén. Bort bort från allt det roliga.

Kort därefter gör IFK mål. Det hör jag samtidigt som

vagnen rundar hörnet mot Södra Promenaden. Speakern

vrålar ett förnamn, men publiken artikulerar Mwafulirwa

så pass otydligt att jag inte hör vem som gjorde mål.

Stön.

Vid det här laget har jag varit på arenan sedan klockan

fem, har vandrat omkring på VM-läktaren, solat, käkat ba-

nan, läst matchprogram, pratat fotboll med bekanta. Bebi-

sen trivs.

Du som kommit hem från Parken i kväll kanske känner

att något inte riktigt är som det brukar? Premiärer och IFK

är som bekant en kombination vi helst undviker att tänka

på under försäsongen. Besvikelserna har varit så många

att jag inför matchstart kommer till insikt om att kvällen

faktiskt – i teorin – kan sluta i dur. Ingen verkar heller för-

vånas över detta: Min förvåning över potentiella poäng.

Jag testar teorin på alltifrån matchvärdar, till PF:are

37

som till släktingar. Och blir förstådd. Alla utgår från att

det i slutändan blir en ganska trist föreställning. Någon

säger att det saknas en riktig lagkapten (som Bajdoff), en

annan tycker att det är för få människor utanför biljett-

insläppet, en tredje tror på Karekezi. Men solen skiner. All-

tid något. Dessutom har man inget bättre för sig.

Och det är ju kul att träffa folk man känner.

Kanhända kan uppgivenheten tala till IFK:s fördel? tän-

ker du kanske. Nja, enligt de så kallade Reglerna (sök på

Gnällbänken, detta är paragraf tre) så leder den tanke-

gången automatiskt till en förlust. Bra saker kan bara

hända när de inte är förväntade. Och då får de inte alls för-

väntas. Inte någonstans.

Men i dag lägger vi till en faktor. Att allt kan vara mitt

fel. Hur skulle någon kunna ta med i beräkningen att jag

skulle lämna arenan i förtid? Mycket talar nämligen för att

det var just den push i rätt riktning som IFK Norrköping

behövde. Från avstånd spelade laget som de aldrig gjort i

någon av de premiärer jag har sett. Dribbelkillarna var ta-

mejfan landslagsmässiga.

Så det blev en kort krönika i dag. Om en match jag varit

på, men inte sett.

3-0 slutade den. Det hörde jag på radio.

38

Första segern mot Hammarby

Söderstadion

4 maj 2010

Sixteen years of hurt

Bortaläktaren förvandlades till en Buster-serie. Hurra!

utbrast vi och hötte nävarna mot skyn. Efteråt gick jag

första gången hem glad från Söderstadion.

Det var bättre förr, anser somliga. Det är både rätt och fel.

Hör här. I mitten av nittiotalet var jag och min person

sammansvetsad med IFK Norrköping. Detsamma gällde för

mina klasskompisar och deras respektive lag. Inga kons-

tigheter. Så är det att gå i fjärde klass.

När Radiosportens sista måljingel fyrats av på söndags-

kvällen visste vi på varsitt håll hur måndagsmorgonen

skulle te sig. Jonte och hans AIK skulle trackas. Micke och

hans Frölunda fick respit till nästa helg. Och jag kunde

vandra lycklig genom veckan.

På måndagen blev det intet av planerna. Jonte höll sig

hemma.

Men för det mesta var det en plåga att förknippas med

det där laget från Östergötland. Bara några år tidigare, in-

nan mitt intresse tog fart på allvar, hade de prenumererat

på andraplatser. 1994 vann de cupen, Kindvall tog hem

skytteligan och Lasse Eriksson vann VM-brons. Samma år

besökte jag Söderstadion för första gången. Jag stod på

kortsidan, såg nästan ingenting av 1-1-matchen.

Det skulle dröja 16 år innan jag nöjd kunde hem från den

39

arenan. Segern 1995, efter vilken tidningarna skrev ”Sö-

ders bröder förblöder”, missade jag.

Lördagens promenad över Skanstullsbron var en njut-

ning av fotbollshistoriska mått. Alla gröna och vita halsdu-

kar, de bistra minerna, den sprakande majsolen, och så jag

och mitt leende, vidare in mot Södermalm, där fotbollsef-

termiddag blev fotbollskväll och natt, där dessa hammar-

byare fortsatte att uppträda på det genuint desillusion-

erade sätt de gjort till en livsstil.

Uddamålssegern var definitivt inte en i mängden. Det

räcker med att bevaka sin Facebook-feed för att även på

tisdagen ha nära till Hasanis klack och lobb. Lördag. Sön-

dag. Måndag. Tisdag. Segern följer oss genom veckan. Som

om den betydde något. För att den betydde något.

Vid 2-1 och 3-2 utspelade sig rena rama Buster-scenerna

på läktaren. Själv hötte jag med båda nävarna i vädret och

utbrast ”Hurra”, samtidigt som jag betraktade molnen som

en annan Mourinho.

Jag var bara så jävla lycklig. Sådär barnsligt lycklig man

nog bara kan bli av fotboll.

Efter det som blev segermålet var jag, milt uttryckt, ner-

vös. Jag överlade med mig själv om jag borde lämna arenan

och hålla för öronen, men begrep att resultatet skulle

tränga igenom. Så jag studsade omkring på en och samma

plätt, fram och tillbaka, med blicken fäktande åt alla håll.

Fram till det var över. Då blev vi sådär lyckliga igen. Inget

larvigt ”Ja!”, utan som en i århundraden vilande isländsk

vulkan.

Som om jag fortfarande gick i fjärde klass och med se-

gern slapp gliringar.

En gång ledde Hammarby med två mål redan när jag

40

stod i biljettkön. En annan gång pangade de in fem stycken

mot IFK:s noll (fastän Gravem hade otaliga frilägen). En

tredje gång fick Kennedy sitt genombrott varpå vi applåde-

rade i smyg. En fjärde gång blev Alexander Östlund för-

bannad på sina lealösa lagkamrater, och bytte lag. Så gott

som varje gång har våra spelare genomgått en regression,

virrat omkring och längtat till spelarbussen. Så gott som

varje gång har jag bara brytt mig om en sak – att inte för-

lora.

Inte för att Hammarby varit en särskilt bra lag. Utan för

att det är som det är. Det var som det var.

Shpetim Hasani, Riki Cakic och Petru Racu hade förstås

ingen koll på det här när de äntrade planen för en match i

Sveriges näst högsta serie, mot ett lag med sämre spelare

än våra. De körde på, vann, och åkte hem. Patrik Ekwalls

fråga efter matchen, om även bortalaget sporrades av

hemmaklacken, hade varit fullkomligt självklar för tio år

sedan. Nu svarade en förvånad Hasani: ”Vi har mycket folk

hemma också”.

Ja, just det.

Allt var inte bättre förr.

41

Cupförlust mot Örebro

Norrköping

25 maj 2010

Kidsens oemotståndliga parklek

Kvällens minst cyniska lag förlorade. Som så ofta. Dess-

sutom var vädret kasst. Men – det finns mycket att

glädja sig över. Ett paraply, till exempel. Och så Kids-

en.

Etthundratjugo minuters spel i oktoberkyla. Ettusennio-

hundratio personer med röda fingrar. Mållöst vid full tid.

Två insläppta mål i förlängningen. Sen promenaden hem,

tätt omslingrad paraplyet.

Ja, den på förbundet som har i uppgift att sälja in kon-

ceptet Svenska cupen hade väl inte direkt vädret på sin

sida denna afton. Det bestående minnet blir på sin höjd en

handfull livslånga köldskador.

Men!

Det finns glädjeämnen.

Ett är att paraplyet var en gåva av en främling. ”Du får

det”, sa välgöraren när jag på eftermiddagen tvingades

lämna mitt tillfälliga skydd under tak. Ett annat är att jag

senare på kvällen vann en auktion på Tradera. Tio sekun-

der innan stängning avlossade jag budet som gav mig en

snygg teakbokhylla.

Och så är det IFK Norrköpings unga spelare.

Vi har kallat dem Kidsen sedan Jimmy Hellströms da-

gar. Det var då vi trodde att scenförändringen var genom-

42

förd. Innan dess snackade vi om Thomas Hellberg. Långt

dessförinnan om Fredrik Enerby och Malak Ertas. Okända

namn för det flesta. Anledningen? Du vet.

Även om vi på läktaren gäspade lite lätt åt den där mat-

chen på plan fanns det några – förutom motståndarlagets

sanslöst månghövdade och dyblöta klack – som tog den på

brinnande allvar. Kidsen.

När kvällens cupmatch var som mest njutbar var det

show på konstgräset, med tunnlar, instick och dribblingar

mot ett statiskt allsvenskt försvar. 16-åringen som sattes

för att oroa landslagsmannen Almebäck påminde inte så

lite om en bollkär hund. Han sprang på allting. Precis allt.

Och det vet alla att det är ganska svårt att trixa bort en

hund. För motståndaren tycks aldrig bli trött.

Riki Cakic verkade i sin tur se som uppgift att samla

snygga finter till en Youtube-film. Spelet värmde emellanåt

rent fysiskt, för man fick ju gång efter annan applådera den

unges upptåg.

Nilsson, Tankovic, Telo. Plötsligt var alla på plan samti-

digt. Och det såg oförskämt fint ut. Övertaget var totalt. De

namnkunniga anfallarna hos gästerna nuddade sällan bol-

len. Samtidigt som det flärdfulla hemmalaget radade upp

chans på chans, utan att göra mål.

Underhållande, charmigt. Och naivt.

Det sägs att Zlatan Ibrahimovic i början av sin tid i Ajax

kunde promenera in i omklädningsrummet med ett stort

leende när han fått in en snygg dragning. Sen mognade han

och började intressera sig för mål. Då blev han lite tråki-

gare både på och utanför planen, men utvecklades på så

sätt till en världsstjärna.

Å andra sidan. Vem kan klandra Kidsen för att de inte

43

fick in bollen i nät? Nestor Bergort verkade ju betrakta till-

ställningen som en träningsmatch. Varför annars byta ut

lagkaptenen – matchens gigant – efter en dryg timmes

spel?

Och ärligt talat. Jag skulle inte vilja ha det annorlunda.

Någonstans inom mig ropar en röst att jag inte alls vill att

talangerna ska växa upp. Jag gillar deras frejdiga fotboll.

Jag gillar här-kommer-jag-attityden. Jag gillar att de för-

söker sånt som de äldre för länge sen gett upp. Jag gillar

att de på allra största allvar tror att de är Guds gåva till

fotbollen. Att de inte blivit cyniska. Att de inte accepterat

sitt öde. För ödet ligger framför dem.

Alla fattade ju att de skulle förlora kvällens match till

slut. Vad gör det? Rikis tunnel på Wikström var ju tametu-

san genial! För att inte tala om vändningen ... ni som såg

den minns den ... ah ...

Så känns det just nu.

Och det känns rätt.

Och kanske, kanske säger ovanstående rader precis allt

som behöver sägas om Svenska cupen.

44

Racu chippade i ribban

Norrköping

15 juni 2010

Skyll inte på Panenka!

Straffen, straffen, straffen, straffen. Alla talar ju om den.

Men för Guds skull – skyll inte på Panenka. Låt mig för-

klara.

Efter matchen går jag in på Facebook. Magnus Cadelin-

Åberg skriver: "Om jag någonsin träffar Antonín Panenka,

ska jag ge den jäveln en örfil."

Taskigt, tänker jag. Det är ju inte hans fel.

Statusuppdateringen handlar förstås om den tjeckoslo-

vak som avgjorde EM-finalen 1976 med en lobbstraff. Han

som uppfann konceptet som inspirerat spelare som Fran-

sesco Totti och Zinedine Zidane. Och mindre legendariska

lirare som Yann Kermorgant och i kväll ... Petru Racu.

Lite historik så här i efterskalvet av en ribbträff. Straf-

fen ser förvisso nonchalant ut, och den här gången var den

också det. Ursprungsversionen var däremot varken en kon-

sekvens av högmod eller impulsivitet.

I fotbollsreportern Erik Nivas nya bok Liven längs linjen

möter han 97 fotbollsprofiler. En av dem är den för dagen

aktuelle Antonín Panenka. I ett utmärkt reportage får lä-

saren veta att den gode tjecken gjorde över fyrtio mål på

just detta sätt. I det kommunistiska Tjeckoslovakien visa-

des nästan ingen fotboll på tv. Ingen statistik fördes över

45

straffskyttar. Gång efter annan kunde lobben chockera

motståndarna. Panenka fick nöta in varianten till fulländ-

ning. Landet nådde EM-final. Han fick läget att avgöra.

”Jag var 100 procent övertygad om att ingen i väst kände

till den här straffen”, säger han till Niva.

Över till Nya Parken, presskonferens. Janne Andersson

och Göran Bergort slår sig ner vid ett trist konferensbord.

Janne är hes, slår upp en Loka naturell och dricker rösten

tillbaka. Göran är som vanligt närmast orörlig, låter flas-

kan förbli oöppnad. ”Att ta en chip i det läget är ett tufft

beslut att ta”, säger han när den oundvikliga frågan ställs.

”Det känns surt.”

Själv skulle jag beskriva känslan som en kombination av

tomhet och ilska, hopplöshet och frustration. Apati. Men

ändå inte det.

Surt ...

Efter en andra halvlek där Kamraterna fört spelet utan

att egentligen skapa målchanser upplevdes straffen i slut-

minuten som en donation från högre makter, fastän själva

domslutet var helt i sin ordning. Till och med i en sådan

här match tycktes det lösa sig, tänkte vi och mindes Syri-

anskas besök häromveckan.

Men så.

”Varför ska han slå den?” säger jag för högt när klubbens

ende Nietschze-fan (?) rycker åt sig bollen. Så kommer jag

på att Petru Racu faktiskt slår en hel del straffar. Vissa i

mål. Nu tar han sats, löper fram, vrider foten, lobbar, i,

ribban. Plötsligt den där känslan – tomhet och irritation

som landar i apati. Surt! Två förlorade poäng. På grund av

en spelare som ville impa på tv-tittarna (räckte det inte

med frisyren?). I det här fallet finns ett rätt och ett fel.

46

Straffen slogs fel. Även om det hade blivit mål.

Men sånt är livet. Klart är i alla fall att det inte är Pan-

enkas fel att Racu inte slagit in fyrtio lobbstraffar innan

han försökte sig på den i kväll.

Framför tv:n en julikväll 1976 satt en nervös Zdeněk

Hruška, målvakten som hade övat in varianten med sin

lagkamrat. När avgörandet närmade sig gömde han huvu-

det i en kudde och såg bara reprisen. Varför?

”Vad hade hänt om han missat? Den tidens kommu-

nistregim hade ju anklagat honom för att vara någon sorts

imperialistisk spion. De hade skickat honom till någon

gruva någonstans”, berättar han.

Panenka spekulerar själv kring en eventuell miss: ”Jag

skulle vara en fabriksarbetare med mer än trettio års erfa-

renhet.”

Inte bättre förr alltså.

Och i Petru Racus fall? Jag tippar på att det är glömt i

morgon.

47

Etta i tabellen

Stockholm

24 augusti 2010

Horatius var IFK:are

Av mina sjutton säsonger som aktiv dåre har fjorton va-

rit direkt skadliga för min mentala hälsa. En har varit

fin, en har varit jätterolig. En pågår just nu.

Minns ni den här? ”Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och

mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”

Jepp, det är VM-krönikan från 1994. Boye och Tommy,

Brollan och Kennet.

Men du, fundera lite över innehållet. Lever du på det här

sättet? I ditt liv, på ditt arbete – i ditt supporterskap? En

hastig titt på Gnällbänken ger ett tydligt svar när det gäl-

ler den sista kategorin. Där pratar man om nästa säsong.

Spelare som kan lämna. Spelare som kan rekryteras.

I framtiden kommer dina barnbarn fråga hur det kändes

att uppleva säsongen 2010. Och du kommer att ljuga. För

du var aldrig där.

Lite så känns det varje gång jag knappar in siffrorna 3, 4

och 5 på text-tv och räknar på tabellen. Ospelade matcher

hit och dit, maxpoäng och spelschema. Som om vi satt i ett

tältläger utanför Boden och räknade dagarna till muck.

Som om vi ville få det överstökat. När det var det här som

var grejen!

En som definitivt insåg detta var tidernas första IFK:are,

48

den romerske poeten Horatius. Han skrev så här: ”Carpe

diem quam minimum credula postero”. Det vill säga:

”Fånga dagen, lita ej på morgondagen”. Av mina sjutton sä-

songer som aktiv dåre har fjorton varit direkt skadliga för

min mentala hälsa. En har varit fin, en har varit jätterolig.

En pågår just nu.

Hittills i år har jag fått uppleva en promenad över Skan-

stullsbron med Barabbas och tusentals besvikna Hammar-

bysupportrar. Jag har svurit i direktsändning efter en sans-

lös vändning mot Syrianska. Dottern har besökt Parken för

första gången. Norrköpingsgrabbarna har erövrat startel-

van. Vi har sett 16- och 17-åringar ta plats i svensk elitfot-

boll. Och så fick vandalerna på Kungsgatan åka hem utan

poäng. Igen. Samtidigt som jag nöjt vankade nerför Södra

Promenaden.

Bland annat.

Och det bästa av allt är att en massa underbara upple-

velser återstår att bli upplevda. Kanske redan på fredag.

Med denna krönika vill jag ingjuta mod i såväl spelare

som supportrar. Sluta prata om allsvenskan. Sluta läsa ta-

bellen. Sluta räkna. Vi kommer till slutet hur vi än bär oss

åt. Släpp loss och njut. Ta en match i taget. Prestera maxi-

malt. Ända in i kaklet. Leverera när det behövs som bäst.

Bli legender. Vi kommer aldrig att glömma det här året. Vi

kommer aldrig att glömma att det var ni som gjorde det.

Kanske är det fint nästa säsong också, men varför längta

dit när solen skiner HELA TIDEN?

Kör!

49

Virtuell förnöjsamhet

Gnällbänken, internet

27 augusti 2010

Länge leve Gnällbänken

Just i dag är jag stolt. Det verkar som om jag ligger

bakom världens bästa forum för fotbollsfans.

11:47 skriver Benke:

Har funderat på namn i IFK.

Vilka som varit vanligast.

Jan 7

Mikael 6

Patrik 5

Mattias 4

Stefan 4.

19:24 skriver Hull:

Konst är relativt till sin tid. Jag är dålig på konsthistoria,

men konstsynen på 1500-talet var definitivt helt an-

norlunda mot idag. Referensramarna helt annorlunda, etc.

Därför anses nog Mona-Lisa trots allt vara konst. Om tav-

lan hade målats idag hade kanske resonemanget varit an-

norlunda. Personligen tycker jag realistisk föreställande

bildkonst är helt ointressant, eftersom det är så svårt att

hitta något som helst djup. Men det finns det andra som

kan, å andra sidan.

Ni känner till historien vid det här laget. 4 april 1998 star-

50

tades det som i dag är gopeking.net. Gästboken blev ome-

delbart en publikdragare, med skribenter som The Pro, Kil-

ler och KimBala. Efter ett par år bytte forumet namn till

Gnällbänken (ett namn som hämtades från Pär Morells då

nedlagda hemsida Snoknet). Formen har varit densamma i

tolv år. Inlägg på inlägg. Senaste inlägget överst. Den

kommer inte att ändras. Var lugna.

Vissa stunder har det känts mindre bra att vara skapare

av Sveriges mest bisarra mötesplats för fotbollsentusiaster.

Som när enskilda personer hängs ut, eller när negativa

strömningar helt tar över och allt allt allt är nattsvart. I

början raderade jag ett tiotal inlägg om dagen. Men andra

gånger, så som i kväll, är jag stolt. Hysteriskt stolt, till och

med.

Varför?

På Gnällbänken samlas alla former av kompetenser.

Gnällbänken är som ingen annan mötesplats i genren. Det

är där du först får veta vad som händer i klubben. Det är

där du pratar om det kommande valet. Det är där du blir

irriterad, imponerad och euforisk. Vi delar platsen mellan

oss. Som en allemansrätt för IFK:are. Och till skillnad från

så många andra forum så funkar det – för det mesta.

Men inte alltid. Ett tag trodde jag mig bli miljonär om

jag fått en tiokrona för varje gång någon frågade vilka som

låg bakom signaturerna a) Killer b) Sulo Power c) Greger

Zoom. Irritationen hos vissa var enorm. ”De förstör foru-

met. Jag skriver inte längre”, hette det. Andra gånger har

jag fått avhandla signaturen Benke/Bengeten/BeJo/BengtJ

och dennes förtjänster. I samtliga fall har jag framhållit att

det är mångfalden som är poängen. Visst kan det gå till

överdrift, men hellre det än inget alls.

51

Ibland tvekar jag. Ibland är jag säker.

Samma dag som IFK Norrköping tar ett sjumilakliv mot

allsvenskan avhandlas ämnet figurativ kontra abstrakt

konst i fyra timmar där albso437 agerar Tidningen Axess

(”Det är det gedigna hantverket och kvaliteten på målning-

arna som gör Zorn till en stor konstnär”) och Hull represen-

terar DN Kultur (”Min tes är att konst är ett begrepp som

kräver problematisering för att ha någon som helst poäng”),

dessförinnan är ämnet spelarnamn i tidigare trupper (Jan

7). Andra dagar är det Mona Sahlins möjligheter att bli

statsminister som blandas upp med 2012 års startelva.

Kom inte och säg att du tycker att det är dåligt. Du är ju

beroende av det här.

Matchen då? Den ser jag på O’Learys på Östermalm med

Barabbas, känd från Gnällbänken, vän genom Gnällbän-

ken. Men den vet ni väl allt om, vid det här laget. Hur seri-

eledarna placerade matchvinnaren på bänken. Hur han

klev in på sin högerkant och tumlade fram som en virvel-

vind. Ömsom världsklass, ömsom suveränt. Därefter är det

dags att vända upp mobilen, läsa ikapp vad som skrivits

sedan matchstart.

På 76:ans buss skrattar jag högt. Sida upp och sida ner.

Humor rakt igenom. Det är Osynlige Mannen hit och ”Snif-

far du thinner?” dit. Fram till segern är bärgad. Då utbry-

ter glädjescener, om än i skriven form: ”KAAAA-

TTJJIINNNGGG!!!”

Den viktigaste händelsen är emellertid inte helt fotbolls-

relaterad. Det är förstås att Benke fått order att ta det lite

lugnt framöver. Tre inlägg i minuten är ett tempo som få

hinner med (även om själva förfarandet har pågått i sam-

52

band med varje match det senaste decenniet). Till slut

tvingas han av redaktör Olof Hansson ta en timeout för att

inte forumet ska kollapsa.

Svaret från den skyldige:

Förlåt mig allihop.

zamora,Olof.

Alla andra.

Förlåt.

Därefter:

Men kan ni aldrig förlåta mig.

Jag bar mig idiotiskt åt.

53

Avancemanget

Linköping

16 oktober 2010

Guds son, en etta i Linköping

och EUFORIN

Jag skrev en krönika för några månader sedan. Om att

fånga dagen. En sak är säker. Jag ljög.

Min sambo har följt den här säsongen genom mitt humör.

Efter det småtaffliga ledningsmålet för Ängelholm klap-

pade hon mig på armen. Försiktigt, för hon vet hur jag han-

terar besvikelser. Jag sluter mig. Pratar inte alls.

Och just den här eftermiddagen – en eftermiddag för

historieböckerna – har jag varit ganska svår att leva med. I

vanliga fall är jag besvärlig, nu var jag svår. Här satt vi,

jag, tjejen och dottern, i en etta i Linköping (varför förkla-

rar jag vid ett annat tillfälle, lång historia). Alla stirrade på

en 14-tums-tv. Och vi visste att framtiden var avhängigt

det på slutet galet usla laget i vitt. Laget som ”sprang fram

på benpiporna”, för att citera en Gnällbänksskribent.

Jag skrev en krönika för några månader sedan. Den be-

handlade nuet, om vikten att fånga dagen. Att faktiskt

njuta av att vara mitt uppe i något. Det är resan som är

mödan värd, eller vad man nu säger. En sak är säker. Jag

ljög. Sena kvällar i sängen har jag haft dåligt samvete över

vad jag skrev. För jag har räknat på tabellen. Om de tar

poäng mot X, så måste vi ta poäng på Y, vilket leder till att

Z blir Å och Ä och Ö ... och jag hade faktiskt rätt svårt att

54

somna. Inte alls som att räkna får.

Efter ett landslagsuppehåll, som fungerade ungefär som

reklam och nyheter i mitten av TV4-film, satt vi allesam-

mans och såg en IFK-match ihop. Och visste att den här

kvällen nog skulle sluta ganska illa. Att nästa match nog

också skulle sluta ganska illa. Att det där kvalet helt säkert

skulle sluta megailla. Och att vi alla skulle tvingas uppleva

allt det här även nästa år – fast upphöjt till två.

Så hände det som bara händer när det gäller som mest.

Straffen, som inte blev straff.

Utvisningen, som väl inte var självklar.

Självmålet, som frälste oss.

Trollhättan, som var mer än Saab.

Och så Nyman, Guds son.

Och jag klättrar på väggarna i denna spartanskt inredda

etta i Linköping. Rusar genom rummet, fram och tillbaka.

Skriver en Facebook-status och ser om någon kommente-

rar. Får samtal. Ringer samtal. Skickar sms. Får samtal.

Och känner mig inte alls så där avslappnad som jag trodde

på förhand. Jag är euforisk. Jag är sinnessjukt euforiskt.

Bättre än att tacka Andreas Drugge för avancemanget.

För det är klart. Jag kan sova gott framöver. Finns inget

kvar att räkna på.

CARPE DIEM.

Amen.

Nyman.

55

*

Lidandet 2009

56

Konungens återkomst

Stockholm

7 juli 2009

Thordar tillbaka = F.E.S.T.

IFK vinner igen. Det kan vara Burkens förtjänst. Det

kan vara Russells förtjänst. Jag såg matchen via text-

meddelanden på mobilen. Det var Thordarsons för-

tjänst.

”Vafan hände egentligen?”

2007 ordnade IFK Norrköping en i sitt slag enastående

hemmafest, med dyra drinkar, starksprit och musiker av

högsta lokala klass (Debbie och Lasse är nästan dubbelt så

bra som Bunkeflos bästa band). Herregud så kul det var.

Dansen! Minnena! Målen! Allt det där vi valde att inte

komma ihåg!

Så kom baksmällan. Telefonen ringer, du svarar inte,

men vaknar. Du har en bultande huvudvärk. Efter att med

nöd och näppe lyckats hålla balansen når du köket. Lortig

disk, krossat glas, tusenlappar i form av konfetti på golvet.

På vardagsrumsbordet finner du ett A4-ark med rubriken

”MÅLSÄTTNING: VÄRLDSHERRAVÄLDE” och slutsat-

sen: ”NY ARENA FIXAR BIFFEN”. Du tar dig för pannan

och ler generat.

I ett hörn i sovrummet finner du en hög med kontrakts-

förlängningar som under rusets påverkan verkade geniala

– men jaja, det där med budget är inget som inte Fredrik

Lundberg och PSI kan fixa.

57

Och så. Kallsvettig trycker du igång datorn, undersöker

om du skickat iväg några oövertänkta pressmeddelanden.

Det kan inte vara sant. 'Har jag gett den där islänningen

exklusivitet på sitt tröjnummer?' Nu var han borta. Liksom

allt annat som var kul.

Det har gått några år. Plötsligt är han tillbaka. Och lika

plötsligt börjar jag komma ihåg vad som då gjorde IFK

Norrköping så roliga att följa. Det där pinsamma minnet

med nummer 18 blir en smula charmigt. Sånt gör man när

man är kär. Det är fortfarande galet, och jag hoppas

alltjämt att den nya ledningen - som fick städa upp skräpet

efter festen och i samma veva blev övertygade nykterister -

river upp beslutet.

Men. När Stefan Thordarson återvänder till Norrköping

är det som första kapitel (kanske också det sista) i sagan

om konungens återkomst. IFK vinner igen. Det kan vara

Burkens förtjänst. Det kan vara Russells förtjänst. Jag såg

matchen via textmeddelanden på mobilen. Det var Thor-

darsons förtjänst.

Mannen är 34 år gammal. Kontraktet är två månader

långt. Det är inget långt halmstrå att hålla fast sig vid, så

jag greppar det temporärt och försöker att finna något nytt

inom en armslängds avstånd - och famlar efter Andreas

Lind. Nja. Även denna fest verkar vara ödesbestämd att ta

slut.

Men vem bryr sig?

58

Vasalund vann

Skytteholms IP

30 augusti 2009

Fruktsallad de luxe

Logik i IFK-tappning: Vi testar något vi aldrig testat

förut. Allt annat har blivit fel. Det talar för att det här

kommer att vara rätt.

fruktsallad el. fruktsallat fruktsalladen fruktsallader subst.

1. Lek liknande Alla havet stormar där deltagarna byter

plats med varandra när lekdelen ropar fruktsallad.

2. Se även IFK Norrköping, Stefan Hellberg.

Jag läser romanen The Damned Utd av David Peace. Till

och från jobbet. Varje dag. Med hundratalet sidor kvar har

jag börjat bli nostalgisk. Så bra har aldrig fotboll skildrats i

litteraturen. Utan vidare börjar man förstå sig på det psy-

kologiska spelet i omklädningsrummet.

Boken handlar om demontränaren Brian Clough och

hans tid i Derby och Leeds, och berättas utifrån den fiktive

Cloughs perspektiv. Han är hård. Han är inte vidare rätt-

vis. Men han är ända in i hjärtat övertygad om sin överläg-

senhet. Han föraktar förluster. Han kräver vinster. Detta

är vad han förmedlar. Till sig själv, till spelarna, till styrel-

sen – och motståndarna. Han kan ha fel, men får rätt.

Och jag funderar på IFK Norrköping. Det gör jag alltid

när jag läser om fotboll.

Fanatisk övertygelse innebär inte alla gånger att vara

59

realist. Den som utgår från det troliga i alla lägen vinner

inte engelska ligan med Derby, eller allsvenskan med Kal-

mar. Men man kan degraderas från superettan som tolv-

faldiga svenska mästare. Just nu är det ett troligt scenario.

Handling säger mer än ord, och att döma av laguppställ-

ningarna under dagens match är Bergort och Hellberg –

helt

jävla

desperata

Och vem blir inte det? Härnäst följer några av lagupp-

ställningarna som den månghövdade IFK-publiken fick

avnjuta denna soliga och ganska småmysiga kväll på Skyt-

teholms IP. Häng med!

Bakiu

Ibrakovic – Arvhage – Whass – Gunnarsson

Rönneklev – Racu – Bamberg – Telo

Mwafulirwa – Thordarson

Ooops! 0-1. Jag menar 0-2.

Bakiu

Rönneklev – Racu – Whass – Gunnarsson

Ibrakovic – Arvhage – Bamberg – Telo

Mwafulirwa – Thordarson

Sa jag 0-3?

Bakiu

Rönneklev – Racu – Whass – Gunnarsson

Arvhage

60

Ibrakovic – Mwafulirwa – Telo

Bamberg

Thordarson

Hm. För balanserat. Vi gör några byten.

Bakiu

Rönneklev – Racu – Whass – Dybendal

Mwafulirwa

Haglund - Khalili – Bamberg – Telo

Thordarson

Sen blev Arvhage vänsterback. Sen blev Dybendal defensiv

mittfältare. Sen blev Khalili vänsterback. Sen ... sen ...

THE END. 2-4.

En tragikomisk redovisning som leder till en uppenbarelse.

IFK Norrköping har en nygammal tränare. Han heter Stef-

an Hellberg. Mannen som gav oss nyskapande spelartyper

som INNERMITTFÄLTAREN TORIN och VÄNSTERYT-

TERN HANSSON har gjort det igen.

I tunnelbanan på vägen hem från matchen diskuterade

vi division 1. Utan darr på rösten.

61

0-0

Upplands-Väsby

29 september 2009

Den heliga tabellen

Resultat är allt inom fotbollen. Ändå är det som om

IFK:s ledare försöker få oss att glömma väsentligheter

som poäng och mål?

Min syster är på sin första kamratmatch sedan Martin

Åslunds dagar. Hon sitter på Vilundavallens läktare och

studerar matchprogrammet, ett A4 med laguppställningar

och en tabell. Ser vad alla andra ser. IFK ligger inte bra

till. Jag säger: ”Titta noga, på det papperet finner du all vä-

sentlig information.”

Det känns som en smart sak att säga, och vännerna om-

kring mig skrattar. Men det är inget skämt. Jag tycker på

allvar att all väsentlig information rörande årets upplaga

av superettan får plats i den där tabellen. Där syns inga

glidtacklingar eller klacksparkar. Där syns segrar och inte

segrar. Där syns gjorda mål och insläppta. Inget annat.

På papperet rangordnas lagen efter hur väl man preste-

rat, efter de kriterier som betyder någonting.

Till vardags försöker jag att inte vara så resultatinrik-

tad. Det spelar liksom inte någon roll om jag har skrivit

fem artiklar eller tio artiklar, åtminstone inte för mina

vänner. Om de skulle bry sig om hur jag presterade på job-

bet skulle jag inte kalla dem vänner, då vore de kontakter,

en del av mitt nätverk. Människor man kan ha eller mista.

62

Jag tycker inte att Anders Whass är en sämre människa

för att han missar mål från en meter, och han blir ingen

bättre människa när han nickar undan en dalande boll på

mållinjen. Det ska inte avgöra hur han ser på sig själv. Ut-

anför planen.

Undantaget heter idrott. Jag betraktar fotbollen som ett

eget universum. En absolut och svartvit plats där all pre-

station bedöms i den heliga skriften – tabellen. När Tommy

Söderberg säger att ”vi är för resultatfixerade inom idrot-

ten” blandar han ihop begreppen. Vi är för resultatfixerade

utanför idrotten. Men inom den är situationen den mot-

satta.

Många av oss finner tröst i det här upplägget. I vanliga

livet fungerar det inte så, man får inte poäng när man

kommit ihåg att köpa mjölk på vägen hem från jobbet. I

den här låtsasvärlden är allt annorlunda. Det finns inga

nyanser. En förlust är det allra sämsta av tänkbara utfall,

det ultimata är en seger, oavgjort är ett sådääär.

Vi som tänker så här ställer därför krav på människorna

som lever i låtsasvärlden. Om Anders Whass kommer ihåg

att köpa mjölk är det kul för honom, om han ser till att la-

get tar tre poäng är han tidernas viktigaste fotbollsspelare.

Men det känns som om just de människor som lever med

fotbollen i Norrköping försöker att finna nyanser som alltså

inte existerar, lura den heliga tabellen. För vad den säger

är att vi är på väg mot katastrofen, kvalstrecket, och inte

långt ifrån ragnarök, de två nedersta platserna.

Peter Hunt säger att det också ”finns positiva aspekter

med att åka ur”. Han har fel.

Göran Bergort ler när han går av planen på Vilundaval-

len. Han sänder ut fel signaler.

63

Att vara resultatfixerad är att bry sig. Gör fler mål än ni

släpper in och jag kommer alltid att vara nöjd. Tack.

64

Slipper division 1

Stockholm

19 oktober 2009

Det finns en nästa säsong

Det här var nytt. En av fotbollens odödliga sanningar var

på väg att utplånas. Plötsligt skulle det inte längre fin-

nas en nästa säsong.

Ett av de mer minnesvärda partierna i Nick Hornbys ro-

man ”Fever pitch” är filosoferandet kring nästa säsong.

Författaren beskriver möjligheten till en ny chans som ett

av fotbollens viktigaste element. Du kan inte dö. Nästa sä-

song börjar allt på nytt, som om fjolåret aldrig inträffat.

Förra måndagen satt jag på en restaurang i Krakow.

Gång på gång knackade jag på mobiltelefonens tangenter.

Ett sätt att förekomma skärmsläckaren. Till sist kom det

förlösande textmeddelandet: ”3-2 slut, nära hjärtattack”.

Jag ropade till – av reflex och inte dämpat.

Det var ytligt sett en seger mot Landskrona BoIS, men

på djupet handlade det om klubbens – och intressets – över-

levnad. En vecka senare konstaterar jag levnadsvist att vi

blint famlade mot undergången, vippade en stund på kan-

ten, men tippade över på rätt sida. Nu ligger vi här och

djupandas. Inte lyckliga, men lättade.

Tankarna klarnar och vi börjar fundera. Vem räddade

oss? Vem får veckans ros av Göran Bergort? Ett namn. Ste-

fan Thordarson förde klubben till allsvenskan, javisst, men

det var inte skäl nog att frysa tröjnumret. Att rädda livet

65

på klubben – ja, då är det motiverat. För det är vad han har

gjort, varken mer eller mindre. Vi är skyldiga honom åtskil-

ligt. #18 för alltid.

De närmaste fem månaderna slipper vi fler nära-

hjärtattacks-matcher. Vi har gott om tid att resa oss upp,

gå hem och på kammaren summera varför vi sånär kom att

dela serie med Hammarbys juniorlag, bli ett mittenlag på

Bollspelaren, tömmas på sponsorpengar och talang och

omedelbart förbises när stans skolbarn väljer lag för en

livstid. Bara en oväntad comeback – och en blomstrande

Imad Khalili – stod emellan.

I kväll sitter jag visserligen hemma på min kammare,

men jag kommer inte att presentera den stora analysen.

Sant är att ekonomin var kass. Vi ersatte därför inte vår

sargade anfallare. Fram till det blev ohållbart. Och visst är

det sant att spelare fotbollsinvaliserades stup i kvarten,

men i många fall handlade det om en för lagbygget livsvik-

tig 37-åring från Simonstorp.

Sant är att förutsättningarna varit sämre än vanligt,

men lika sant är att klubben underpresterat. Ja. Det är ett

understatement.

Lättade men också arga och oförrättade har vi återvänt

till samma kammare som varje oktober, blickar fram emot

en vinter med turbulens. Avgå alla, skanderar vi, fram till

alla verkligen lämnar sina poster och ersätts med oprövade

kort som mycket väl kan vara frälsarna, då inget ännu ty-

der på motsatsen. Drösvis med möjliga startelvor avhand-

las innan vi når konstgräspremiären. Med andra spelare?

Ledda av en ny tränare? Och ett kontinentalt spelsystem?

Utan fruktsallad? Klapp-klapp säger passningsspelet, och

en lyrisk David Iwung rapporterar från Cypern. Vi topp-

66

tippas och det börjar om.

Det finns en nästa säsong.

Då jävlar ...

67

*

Ett år i allsvenskan

68

Startar eget lag

Norrköping

24 februari 2008

Om vikten av att skynda långsamt

Fotboll har strängt taget ytterst lite med rödvin och ox-

filé att göra. Ändå behövs vip-loger för att få en klubb

med ambitioner att uppnå sina mål. En nostalgisk sup-

porter kan få svårt att känna igen sig.

Vi kan alla begripa hur de resonerade. När FC United

grundades var det i form av ett utsträckt långfinger mot

moderklubben Manchester United och amerikanske ägaren

Malcolm Glazer. Folk hade ledsnat på vip-loger, miljonin-

dustrier, huliganism, prat om att flytta matcher till andra

länder, och att behöva följa börskurser bara för att man

tycker om ett fotbollslag.

På FC Uniteds matcher är läktaren risig, men inträdet

är skäligt lågt (nästa match går alla under 18 in gratis) och

spelarna är själva supportrar. Efter två raka seriesegrar

ligger laget sjua Northern Premier League Division One

North, och spelar inför tre-fyratusen åskådare.

Fotboll handlar ofta om saknad. Gänget på den fysiska

Gnällbänken minns ett annat IFK Norrköping. Stjärnan

var broderad, och hade en spelare en gång fått förmånen

att spela på Parken stannade han så länge han fick. Det är

inte märkligt att det talas om att det var bättre förr. I

många avseenden var det verkligen så.

Inte bara minns gubbarna hur Gunnar Nordahl tryckte

69

bort någon underlägsen AIK:are, de minns att nämnde

Nordahl knegade på brandstationen, att han en dag klev in

på brandchefens kontor och sa till denne, som var min far-

mors far:

– Jag har fått ett erbjudande från Italien. Men jag ska

inte ta det, eller hur?

Varpå brandchefen, fortfarande min farmors far, sva-

rade:

– Gunnar. Det här är ditt livs chans.

Fotbollen träder här in som nostalgins förvaltare. Den

handlar om att påminnas om ett annat samhälle. Ett

Halmstads BK-samhälle, om man så vill. Där alla hade

sina givna platser. Man arbetade, man gick till fotbollsmat-

chen, betalade några kronor, såg IFK vinna, gick hem och

åt kött och potatis. Redigt och ordentligt. Inte mer än så.

Fotboll som lek, men en viktig lek.

För det är jag för ung. Jag var inte med då. Påståenden

om att samhället fungerade bättre på 60-talet än i dag stäl-

ler jag mig i regel skeptisk till. Men kanske fungerade fot-

bollen bättre?

Jag anser att fotboll har ytterst lite med rödvin och oxfilé

att göra. Likväl behövs vip-loger för att få en klubb med

ambitioner att uppnå sina mål. En nostalgisk supporter

kan få svårt att känna igen sig. Kaffe och mazarin. Spelare

med klubbkänsla, med jobb vid sidan av. Samhörighet. Nå-

got redigt och ordentligt. Något att lita på.

Därför var det inte konstigt att United-fansen fick nog.

Men för varje supporter som tappar sugen tillkommer

fem, som i sanning uppskattar de rymligare sätena på are-

nan, som vill ha en häftig pausunderhållning, och mer än

gärna tar en ny spelare till sitt hjärta efter en tränings-

70

match. Bort med det gamla, in med det nya. Och visst är

det så det måste bli, även om jag tror att det går att balan-

sera gammalt med nytt.

Nej. Mer än så. Jag tror till och med att det är en nöd-

vändighet. Och goda exempel finns. Se bara på IFK Göte-

borg, på Kalmar FF och Halmstads BK. Alternativet, att

byta ut halva truppen varje säsong, är inte vidare attrak-

tivt. På sikt tror jag att ett sådant beteende innebär döden

för mångas fotbollsintresse.

Vi har egentligen inte alls bråttom. Så tänk inte på oss.

Vi är med er så länge vi är vi med varandra.

Vad vi än påstår på diskussionsforum och läktare älskar

vi spelare som Anders Whass och David Nordbeck, som

Magnus Samuelsson och Mikael Blomberg. Lite krasst kan

man säga att om det bara hade handlat om underhållning

hade vi inte sett mer än en handfull superettanmatcher.

Det handlar följaktligen om något annat.

Det handlar om vad spelarna betyder, om samhörighet

med varandra, men även med tidigare versioner av sig

själv.

Att fastna med blicken på brandstationen bakom Östra

läktaren och minnas anekdoten om Gunnar Nordahl. Att

vid en frispark vid straffområdesgränsen plötsligt se

Blommas kvalskott mot Mjällby blixtra till för sin inre syn.

Att vid en glidtackling resonera kring Magnus Samuelssons

målstim hösten 1995. Och inte bara det. Precis som vissa

musikstycken kan väcka minnen till liv erinrar vi oss ge-

nom fotbollen hur vi som barn förberedde oss inför matcher,

åt lunch med oordnade tankar, kände pirret i magen, till

sist gick dit (med farsan).

Och domaren blåste igång matchen. Det var på riktigt.

71

För många IFK:are är det därför vi gång efter annan sät-

ter oss på plaststolar och tittar på någon pinsam tillställ-

ning, som trots det sönderanalyseras på jobbet dagen efter

(och inte sällan även dagen efter det). Tänk på detta i stun-

der av panikvärvningar och snabbinternationaliserande av

fotbollstrupper. Tar man bort detta från oss. Vad finns då

kvar? Vad hindrar oss från att istället åka till Cloetta Cen-

ter, om underhållningen är bättre där?

Kanske är det av dessa anledningar som gopeking.net

har startat ett korplag. Vissa av oss behöver förstås mot-

ionen, men det är knappast enda anledning till att vi tagit

steget. Kamraterna är namnet på ett fotbollslag som på ett

personligt plan kan fungera som motvikt till en allsvenska

där alla ska ha nya arenor, omsättningar på över etthundra

miljoner kronor, och en brasse på topp (mer info hittar du

här).

På träningen på onsdag bjuder vi därför på mazariner.

Liksom för att komma i stämning. Och om någon vill ta

med sig kaffe vore det trevligt.

72

Dutten

Norrköping

28 april 2008

Myten om matchminut 85

"Det är bannemej helt otroligt. Bollen upphör rörelsen.

Nu händer det! Det händer nu! Just nu! Kvällens mest

jagade föremål har landat framför Richard Spong."

Den berömde Klas Östergren inledde sitt författarskap men

att beskriva och fånga in sina transcendentala ögonblick

(alltså: övervärldsliga avsnitt ur tiden som plötsligt sliter

sig loss från omgivningen).

Förenklat: När allt stannar upp. Virrvarret i skallen för-

svinner. Livets strålkastare tänds och du ser ingenting an-

nat än det du har framför ögonen.

Många skänker dessa ögonblick andliga förklaringar.

Det är lätt hänt. När man hamnar där är det inte utan

att man inbillar sig att sagan om planeten Jorden har en

själv i huvudrollen. Och nu, just nu, kommer det att hända

saker.

Detta är min matchminut 85. Platsen är Idrottsparken i

Norrköping. Min nya bläckpenna täcks av märken från

tänder. Mina händer sammanförs innan de far upp i luften.

En kall vind drar in från söder. En schweizare med sicili-

anskt påbrå lunkar mot två vita linjer. Han placerar en boll

i en kvartcirkel, tar ansats och slår till.

Snart tillbaka.

Hittills har matchen IFK Norrköping mot Örebro SK va-

73

rit så som en yttre betraktare säkert föreställer sig en

match mellan IFK Norrköping och Örebro SK. Första halv-

lek var så händelsefattig och menlös att jag har antecknat:

”Hur analyserar man något som saknar struktur? Vem är

tillräckligt korkad för att tyda mönster i Myrornas krig?

Samspelthet kräver en plan, ett genomförande, tid och tå-

lamod. Vi har långt till punkt ett.”

Pontus Franzén gjorde ett ädelt försök att försöka elda

upp publiken till kval-mot-Mjällby-nivå, men Kamrat-

sången självdog. Ingen verkar vilja någonting tillräckligt

mycket. I en kontring lirar Andreas Haglund nästan väns-

terback, för Felix Magro spelar Yatzy med ÖSK:s backlinje.

Antecknar: ”Fotboll är inget lotteri. Och bollen är inte

rund. Kalmar FF och IF Elfsborg toppar allsvenskan. Av en

händelse är de Sveriges två mest långsiktigt tänkande lag.”

I minut 32 väljer en vattenspridare att börja arbeta, och

framkallar ett uppehåll i matchen. Det är roligt. Efter det

spelar IFK 4-3-3 med Kevin Amuneke på kanten, dessför-

innan var systemet 4-4-2 med en frigående Magro (ett tag

även 4-4-1, när 90-talisten i anfallet blir skadad). Det är in-

tressant. I pausen är kritikerkåren enig. Den här matchen

är så 0-0 att det gör ont. Ett mål skulle orsaka chockskador.

Bäst att varna spelarna.

Bussige Sören Cratz bjuder på fruktsallad i paus. 4-1-3-

2. Men för att beskriva andra halvlek behövs inga försmäd-

ligheter. IFK spelar bra. De är värda minst ett mål. Chan-

ser finns. Bamberg spelar utmärkt och trivs med Rön-

neklev. Khalili visar sig vara en skicklig bollmottagare. Här

finns det mycket att glädja sig åt. Parkens vita hjältar spe-

lar ut ett ÖSK som saknar sin viktigaste spelare i konst-

gräset.

74

Jag biter av en nagel. Jag fryser. Jag försöker få igång en

kollektiv bön vid hörnsparkar. Ja. Jag är nervös. Vi tittar

på en spännande fotbollsmatch.

Tillbaka till minut 85.

Ni minns att bollen just vidrörts av en vänsterdoja. Allt

har alltså stannat upp. Ljuden har stelnat i luften. Hörnan

är återigen låg. Bollen fladdrar i ultrarapid. Men lågt, lågt.

Flyger in i en skog av vältränade ben, kanske tio stycken.

Helt vilse lyckas den sicksacka sig fram, som den mest tur-

samme orienterare.

Det är bannemej helt otroligt. Bollen upphör rörelsen.

Nu händer det! Det händer nu! Just nu! Kvällens mest ja-

gade föremål har landat framför Richard Spong. Han står

en meter från mål med en stillastående boll.

Målvakten är lamslagen, just som alla andra. Det mira-

kulösa är på väg att hända. IFK-mittfältaren reagerar, tar

ansats och för benet mot läderklotet.

Dutt.

75

Förlust mot Sundsvall

Norrköping

3 juli 2008

Actionserien Kampen för Norrköping

På matchprogrammet står skrivet: ”Actionserien Kam-

pen för Norrköping. Avsnitt 6 av 15”. Arvhage har hän-

derna i sidan, rumpan i vädret, blicken är utmanande.

Den får mig att tänka på en annan serie. En man sitter på

kontoret, en tankebubbla når hans huvud. Han tänker på

golf. Det blir tisdag, onsdag, torsdag, fredag. Hela tiden

golf. Sedan blir det lördag. Han spelar golf, och en ny tan-

kebubbla når hans huvud. Han tänker på jobbet.

Detta är en defekt hos den moderna människan. Våra

möjligheter att överväga annat än det som finns framför

ögonen får ofta konsekvensen att vi gör just det. Å andra

sidan finns fotbollen. Det hävdas av många (av mig) att det

är vid fotbollsplanen man är som mest närvarande, häm-

ningar släpper osv. Ni har sett exempel på sådana männi-

skor.

Så vad säger det om en match att två engagerade IFK-

angängare diskuterar Stockholms bostadsmarknad (Niklas

Broweus behöver någonstans att bo, hjälp honom om ni

kan) istället för att analysera Gunnar Thor Gunnarssons

högerfot?

Svar: Tempot var lågt. Vi missade inget.

På presskonferensen efteråt talade Per Joar Hansen om

att laget spelade som Spanien. Det var förmodligen ett

76

skämt, för i nästa mening förklarade han att EM och IFK-

Gif var två olika idrotter. Ett tag kändes det som om trä-

narna hade närstuderat Frankrike-Rumänien.

Men visst, sett med Sundsvallsögon var matchen inte

helt kass. Ett tag måste den ha känts som Carlsbergrekla-

men. Skott, skott, skott. 2-7 i skott på mål. Till sist fick nå-

gon sin öl, återvände till sin stol, och då kom målen. Det är

inte ofta motståndarnas måljubel hörs upp till läktaren.

Men det var en sådan dag.

Länge var jag övertygad om att matchen skulle sluta 0-0.

Jag hade propagerat för resultatet i flera veckor, förankrat

det ordentligt. Till och med började jag skriva en krönika. I

minut 85 var jag nästan klar. ”Detta är vad jag förut-

spådde. Vittnen finns.” Typ.

Plötsligt låg vi under. Sedan låg vi under ännu mer.

Snart var det slut. Publiken (de som var kvar) buade.

Detta fann jag mycket intressant, inte att publiken vi-

sade sitt missnöje, utan att 0-0-matchen med ens förvand-

lades till en 0-2-match. Tänk att jag inte förstod att det var

en sådan match.

Typiska 0-0-matcher har vi ju sett i mängder, men 0-2-

avslutningar har jag bevittnat säkert bara fyra-fem gånger

i IFK-sammanhang. Första gången var värst. Andra också

hemsk. Tredje var bedrövlig. Fjärde tråkig. Femte – ingen-

ting. På detta tänkte jag efteråt på presskonferensen. Till

höger sitter Per Joar Hansen. Han är glad och hurtig. För-

ståeligt.

Till vänster sitter Sören Cratz. Om jag har sett den här

matchen fyra-fem gånger tidigare. Hur många gånger har

inte han sett den? Ansiktet är härjat och trött. Jag tippar

på minst tio gånger fler. Tjugo gånger fler? Har han sett

77

den här matchen hundra gånger? Om jag har utvecklats på

detta sätt och sitter likgiltig, vad har då hänt med honom?

– Små marginaler, säger han.

Han får en fråga om varför Kevin Amuneke blev utbytt.

– Något ska vi ju göra. Och om vi inte hade bytt hade du

säkert undra varför vi inte gjorde några byten.

78

*

Avancemang 2007

79

Lullig på premiär

Norrköping

17 april 2007

Eh, känner vi varandra?

Perfekt. Inget annat kan sägas om IFK:s första match. 1-

0 i slutminuterna mot ÅFF, derby och premiär. Och på

läktaren satt en gopeking.net-redaktör och gnuggade

sina ögon.

– Nu börjar säsongen! sa jag högtidligt.

Redan innan orden uttalades var jag medveten om att de

stod i begrepp att bli historiska. Jag sa så för att jag trodde

att det var så man borde reagera när den där mannen borta

i straffområdet stod och pekade mot en punkt. Varför han

gjorde så? Nä, vi visste inte riktigt. Det var allt bra egen-

domligt.

Jag hann därefter inte uppfatta särskilt mycket av vad

som kom att hända. Han islänningen, den andre, skulle

alltså slå straffen. Intuitivt drogs blixtlåset på kamerafo-

dralet upp, innehållet hävdes fram, sattes igång. Ett histo-

riskt ögonblick stod berett att odödliggöras. Avlösaren

trycktes in. Och utan vidare hade folk på Berget börjat

jubla. Vad hände? undrade jag. På displayen exponerades

förklaringen.

Bollen hade hamnat i mål.

Oj.

Det brukar dröja några matcher innan jag och säsongen

har bekantat oss med varandra. I fjol for en vresig Jörgen

80

Löwenfeldt hem från hemmamötet med Jönköping Södra

(1-1), förvissad om att den första matchen även skulle bli

säsongens sista. Det gav till följd en krönika full av fru-

stration. Det där med fotboll var allt överskattat, förkla-

rade jag för mig själv. Ja, vad är vitsen med att betala för

att se Nordbeck och Jönsson orientera utan kontroller?

Det slutade naturligtvis med att säsongen fångade mig.

Jag kunde inte värja mig, jag var för svag, fick kapitulera

inför det faktum att säsongen bestod av fler matcher än en.

Gradvis övergick jag från att vara en omdömesgill vinter-

medborgare till obehagligt osaklig sommarhalvårshuligan.

Igen.

Någon sådan övergångsperiod skulle förstås inte behövas

i år. Detta underbara år, revanschens år, återvändarnas år,

Petru Racus år. Jag kände mig förberedd. Via internet re-

sonerade jag med Martin ”Barabbas” Rosén i Moskva och

Kim Silander i Beijing. Utan hänsyn till världsdel tycktes

temat för gårdagen vara detsamma: väntan. Vi sände IFK-

relaterad poesi och musik till varandra och bollade ramsor

(jag var Östra, Martin var Berget). Vad kunde slå slint? So-

len sken, fåglarna kvittrade, vinden ven, bollen var rund, i

premiärer kan allting hända, för att inte tala om derbyn,

men inte i kväll, intalade vi oss, det är derby och premiär

även för åtvidabergarna, sa logiken, dessutom saknade de

Pligg.

14:30. Jag klev på bussen. Buss blev tunnelbana som

blev bil och snart sparkade jag fotboll i solen med Apelsi-

nen, Bettan, Jeppe, Greger och Johan, Laya och Conny

kommenterade, Kim ringde i ett, Jeppes syster satt vid si-

dan av. Och som solen sken, och som fåglarna kvittrade, för

att inte tala om vinden och den runda bollen. Utan vidare

81

var klockan 18:55, jag hade duschat, bytt om, kammat till

mig och hamnat på pressläktaren. Det skulle börja nu. Nu

skulle det börja. Det här var kulmen, det vi inväntat sedan

BP:s vändning borta mot Qviding i fjol. Det här var Pre-

miären. Denna kväll skulle jag granska innermittfältets

rollfördelning, syna Bakius skosnören och Jesper Arvids-

sons inlägg.

Och jag skulle njuta.

Men istället var jag oengagerad. Vad var det som hände?

Analyserna uteblev. Matchen utspelade sig visserligen ett

tiotal meter ifrån mig, men jag förstod ingenting av den.

Det var som om jag betraktade mina första fotbollsminuter.

Som om jag inte kunde skilja spelarnas konturer från grä-

set. Det blev paus. 0-0. Matchen tog vid en kvart senare.

Ungefär efter en timmes spel konstaterade jag att ÅFF för-

sökte spela med en diamant på mittfältet. Sedan tog den

där mannen saken i egna händer.

Jag sa: – Nu börjar säsongen!

Jesper nickade gillande. ”Den där Jörgen har allt bra koll

på fotboll”, tänkte han säkert. Visst fick jag rätt. IFK vann.

I trots av premiär- och derbylogik. Matchen hade avgjorts

med ett mål i slutminuterna, efter stor IFK-dominans. På

läktaren jublade 11 500 personer. Allt var perfekt. PER-

FEKT!

Och jag gnuggade mig i ögonen.

Hade jag kommit fel?

Och på något ställe, långt bak, i huvudets allra gåtfull-

aste, mest ensliga skrymsle, hörde jag en fundering, till-

verkad av en sällsynt ovan premiärsegrare, en som snabbt

ville komma in i hetluften:

”Vad var problemet med att förlora med 2-3 mot Gefle?”

82

Ovan vinnare

Norrköping

7 juni 2007

Tryck på paus!

I hela landet hörs ekot av partyt. Men festen är privat.

Otåliga står de utanför arenan och kikar in genom fönst-

ren. ”Så kul de verkar ha det”, konstaterar allsvenskan.

Jag såg inga matcher under Gunnar Nordahls tid. Jag har

aldrig sett Ove Kindvall spela fotboll på Parken. Jag har

däremot sett Tor-Arne Fredheim, Nick Bosevski, Hamilton

Thorp, Diogo, Gudmundur Mete, Björn Ahlström, Mathias

Gravem, Håkan Ericson, Jonas Andersson och Dawid

Banaczek.

För mig var det inte bättre förr.

Och det kvittar om det blir bättre i morgon.

Jag kräver inte mer än det här.

Inför IFK:s match mot Sundsvall var jag en smula ängs-

lig. I vanlig ordning hamnade jag i interna diskussioner om

innermittfält och lagbalans. Blombergs avstängning,

Samuelssons och Racus blessyrer och tanken på en

Spong/Nordbeck-duo fick mig att förbereda mig på en po-

ängförlust. Jag ansträngde mig för att göra mig kvitt oron;

kontrollerade Giffarnas bortastatistik, resonerade kring

Thordarsons betydelse för laget och försökte övertyga alla i

min omgivning om IFK:s förträfflighet. Men jag nöjde mig

med en poäng.

Jag var nämligen feg. Till och med under matchen kände

83

jag att en poäng räckte. Jag ville bara inte förlora. Jag

tänkte som gamla IFK. Det som spelade förr.

Ett IFK jag minns med en obehaglig rysning. Jag minns

Metes galna sparkar borta mot Café Opera, jag minns för-

luster med 0-5 mot Boden, jag minns 2-5 mot Friska Viljor,

2-3 mot HBK, Dawid Banaczeks kondition, Ior i omkläd-

ningsrum, vändåtta med Thorp. Jag upplever mig ha en

sund distans till årets lag. Jag minns nämligen hur vidrigt

jävla hemsk superettan kan vara.

Dagens IFK behöver inte tänka särskilt mycket. De job-

bar på. Och motståndarna är helt enkelt sämre. Så ser fak-

tiskt fotbollslogiken ut. Och när allt gick kloss i kloss i kväll

och det där laget som jag har följt så intensivt genom mitt

liv besegrade Gif Sundsvall med 5-0 var det ett resultat av

ett målinriktat och begåvat arbete. Daniel Bamberg klack-

ade, Gardar avslutade, Thordar nickade, Santos passade (!).

Vi kan blicka framåt, säger supportrar och tv-

kommentatorer i nästa andning, mot allsvenskan, mot

framtiden.

Jaha.

Men varför då?

Det vildaste party som en svensk fotbollssupporter kan

uppleva just nu tar inte plats på Borås Arena, Vångavallen,

Behrn Arena eller Nya Ullevi. Det är fråga om en privat

fest, och den följer IFK Norrköping som ett häftplåster.

Samtidigt som Trelleborg och BP stretar om oväsentliga

poäng inför ett fåtal likgiltiga åskådare finns det ett lag i

serien under som spelar ut, bjuder på energi, teknik,

snabbhet och folkfest.

Efter fem år i superettan har vi äntligen nått punkten då

det inte är vi som behöver allsvenskan. Det är allsvenskan

84

som behöver IFK. Jag råder därför läsaren att göra föl-

jande:

1. Andas in och ut några gånger

2. Luta dig tillbaka mot stolen

3. Klicka här

4. Vissla på Härliga IFK

Och fortsätt vara kär. Fortsätt att njuta av stunden. Glöm

alla tankar om allsvenskan. Dröm drömmar om Blomma,

Sama, Bambi, Thordar, Gardar, Rönne, Arvhage, Magnus-

son, Nurre, Roth, Dyben och de andra. Det är en underbar

junikväll år 2007. IFK har besegrat Gif Sundsvall med 5-0,

har inte förlorat en tävlingsmatch sedan september förra

året. Vi är vackrast. Vi är bäst. Vi är de som vinner mest.

Efter fem år i den här serien behöver vi inte längre

längta oss bort. Tryck på paus!

85

Minimalisten Blomberg

Norrköping

26 juli 2007

Blomma showade, gick av

– och IFK dog

"Sedan börjar Patrik Johansson prata om hur snabbt

man hamnar i förlorande trender. Och där sitter de båda

och nickar instämmande. Ja, så är det. Ju."

En dålig sak: IFK förlorade.

En bra sak: Majssnacksen på Hemköp kostar bara 20

kronor.

För första gången har jag kunnat cykla hem från en IFK-

match på Parken. Det gick fort, rullade ner mitt på Kungs-

gatan. Till och med cyklade jag utan hjälm, och kände mig

som världens sämste förlorare.

Jaha. Så var den IFK-veckan över. Måndag. Satt på Par-

ken, såg Sylvia vinna, hörde referat från Ljungskile bakom

mig: ”De har två man utvisade!” Tisdag. Bollspelaren. Ny

förlust. Nu var det U21-lagets tur. Ska det här vara framti-

den? Torsdag. Parken. BoIS hade tre skott på mål, tre mål.

Vem bryr sig? Vi förlorade!

På presskonferensen är Mats Jingblads blick dimmig.

Han är disharmonisk, orolig på riktigt. På frågan om någon

spelare i laget utmärkte sig svarar han: ”Nej. En sådan här

dag kan ingen vara bra.” Sedan börjar Patrik Johansson

prata om hur snabbt man hamnar i förlorande trender. Och

där sitter de båda och nickar instämmande. Ja, så är det.

86

Ju.

NEJ!

Revoltören i mig vaknar. Inget depp! Det leder ingen

vart! Vi är IFK Jävla Norrköping!

Tänk positivt. Så jag försöker, och behöver inte tänka

länge. Jag har en färdigskriven krönika från första halvlek.

I efterhand känns den som skriven i en annan tid, i ett pa-

rallellt universum. Men låt gå.

Den handlar om Mikael Blomberg.

Kanske var det han som förlorade matchen åt IFK, ge-

nom att bli utbytt. Jingblad: ”Han har en kraftig blodut-

gjutning i ryggslutet. Han har haft besvär. Vi sliter hårt på

killarna just nu.”

Någon gång runt minut femton kommer jag på mig själv

med att säga ”olé” varje gång Blomberg rör bollen. Han är

makalös. Allt han rör vid blir till sevärdheter, gör till en

konst att nudda bollen så lite som möjligt. Minimalism i

fotbollsformat.

Jag börjar göra tidsangivelser.

Minut 22: Klockren tackling.

Minut 23: Lyftning över Anderson med yttersidan.

Minut 24: Genomskärare till Svensson som missar.

Minut 28: Tunnel på Anderson.

Minut 29: Lurar bort två motståndare med en ”titta-bort-

fint”.

Minut 32: Sulfint, två bevakare hamnar i tomma intet.

Noteringarna avslutas, men det fortsatte i samma stil.

Han står rätt, han vill ha boll, ett tillslag och så frispelas

någon. Han påminner om den där killen, ni vet, han som

den dåvarande nummer tre bar vatten åt: Olsson. Kapten

på sin tid.

87

Jag är tagen. Det här är bra. Det här är som att se An-

ders Svensson en bra dag. Det här är som att se Zinedine

Zidane på något YouTube-klipp från en gympahall. Eller

som en mental bild av den framtida Petru Racu. Det här är

MIKAEL BLOMBERG!

En match på Råsunda mot AIK någon gång under 90-

talet. ”Vem är den där vänsterbacken?” undrar någon. Det

tittas i matchprogram. ”Han heter Mikael Blomberg.”

”Jaha, han är den sämste spelare jag har sett i IFK.” ”Vil-

ken sopa, han gör allting fel i dag.” Och det var sant. Den

unge vänsterbacken Blomberg kan ha stått för en av de

sämsta insatserna i IFK-tröjans historia.

En dag skulle jag likna honom vid Zidane.

Det är i dag.

Det handlar om revanschernas revansch. Hånad, utbuad.

Placerades ofta på en kant i brist på annat. ”Han har ju i

alla fall rätt inställning.” För några år sedan var vi överty-

gade om att hans nästa anhalt i karriären hette Nyköping.

”Visst var han bra under året som gick, men det är ju

Blomma. Det är nog bäst så. Han är körd i IFK. Kanske att

han kan lyckas bättre någon annanstans.”

Och historia skrevs. Nanne upptäckte en bollspelare i

IFK:s rivjärn, Rydström fick sköta löpningarna. Blomberg

började tala om Gnällbänken i intervjuer. Han blev ordina-

rie i startelvan, slutade trea i allsvenskan. Han blev sak-

nad. Två år senare kom han tillbaka som en annan spelare.

Fem stjärnor får han för sin första halvlek. Inte för att

hans sprang så mycket, det gör han inte längre. Been there,

done that. Istället står han rätt, koncentrerar sig, slår

passningar, är den defensiva spelfördelare laget inte klarar

sig utan. När blodet i ryggen började pulsera tvingades han

88

av banan, det stod visserligen 1-3, men i den stunden dog

IFK:s chanser att reducera och kvittera.

Tjong, tjong, tjong. 20 minuter senare var det över. Mats

Jingblad vill inte framhäva någon spelare i laget. Inte utan

att det kändes en smula orättvist.

PS. Denna krönika tar sig friheten att radera andra halvlek

ur minnet. DS.

89

Se Enköping och sedan dö

Enköping

13 augusti 2007

En riktigt vidrigt usel fotbollsdag

Det var inte bättre förr – det var bara lika jävligt. Åter-

komsten till helvetesarenan Enavallen blev inte vidare

njutbar för IFK-supportrarna.

”IFK visade upp sig från sin allra sämsta sida idag. [...] IFK

spelade genomruttet hela första halvlek utan minsta ten-

dens till att försöka kämpa. [...] IFK pressade på hyfsat för

att få ett segermål. Något sådant kom inte. [...] Istället går

Enköping upp i den 92:a minuten och gör 2-1. Skammen är

ett faktum.”

Så beskrev jag mitt förra möte med Enavallen. Året var

2000, en match i Svenska cupen. En halvtimme efter slut-

signalen intog jag och Henrik Asplund en pizzeria i cen-

trala Enköping. Våra ansikten var obekanta för personalen,

varför vi kom i samspråk. Efter en tids knådning hade de

fått reda på att såväl Henrik som jag kom från Stockholm.

Trots detta faktum höll vi på IFK Norrköping. Vi pratade

en stund om detta. Av någon anledning tycktes ingen sär-

skilt angelägen att veta hur det hade gått för stadens lag.

De som faktiskt hade spöat Guldköping med de tolv SM-

gulden.

Under tiden spreds ryktet. Inom kort stod ett gäng

småtjejer i dörröppningen och fnissade. ”Hur är det i

Stockholm?” frågade någon storögt. Och vi svarade så gott

90

vi kunde, åt sedan upp, betalade och gladdes åt att slippa

dylika förnedringsresor i serien, som då hette allsvenskan.

Det här var obygden. Lagom långt till allt.

Jag har alltså en historia i Enköping. En oförrätt som jag

inte lyckats göra mig kvitt. Med den i åtanke återvände jag

i kväll till pepparrotens huvudstad. Men enligt min res-

kamrat Kristofer är Enköping ingenting annat än en typisk

svensk småstad. Där var och en sköter sitt, men där alla

håller koll på vad den andre gör. Redan i ortens första ron-

dell förklarar han att: ”Den här staden gör mig illamå-

ende.”

Här fanns emellertid revansch att utkräva. Jag hade inte

förlåtit Enavallen.

Det hade tagit en timme att komma ut ur Stockholms

innerstad. Lägg på en timme för resan till Enköping, ytter-

ligare tio minuter för att tyda felaktiga väganvisningar och

tio till för att fråga oss fram till Enavallen. Sju minuter in i

matchen tar jag flämtande min plats, skäms över den sena

ankomsten och frågar försiktigt om jag har missat något.

”Ett friläge för Enköping”, säger Mats Willner. Redan här

hinner jag tänka: ”Jaha, det är en sådan match. Igen.”

För sent att vända om. Lusten till det växte för varje fel-

pass och missad tackling. Det fortsatte i spåren av år 2000.

Med ointresserade IFK:are i en match som inte verkade

gälla någonting. Även Mats Jingblad agerade som om se-

rien var vunnen, med Thordarson på bänken, Blomberg nå-

gon annanstans. Där våndades de förmodligen. Ty vem

gjorde inte det?

För själva matchen var pinsam. En tillställning som inte

förtjänar en närmare presentation. Därför låter jag bli.

Det var en sådan match. En fotbollsvän förstår omedel-

91

bart vad jag menar.

”Hallå! Hejda dig!” antecknar jag. ”Det här är inte år

2000. Det är 2007, ett år då vi leder serien. 2000 brukade vi

ha s k otur, 2007 har vi s k tur. Ju.”

I den tron levde jag i 83 minuter. Varenda en kändes som

en slutminut. IFK:s zombielirare underhöll mindre än po-

ängtavlans rafflande budskap. Siffrorna bytte av varandra,

efter sju kom åtta, efter åtta kom nio. Hastigt och lustigt

hade siffrorna bytt färdigt. Stopptid. IFK var trubbiga. ESK

var det inte. Mål. Folket jublade. Den mindre sympatiska

ESK-funktionären invid mig (som matchen igenom orätt-

färdigt kastat glåpord mot domaren, IFK-spelare och före-

ningen IF Sylvia) slog ner muggar och ropade med rosslig

röst. Jag kände hat.

Solen sken. Sikten var utmärkt. Supporteranslutningen

kändes rekordartad (”andra sidan är ni klara?” ekade om

och om igen). Men revanschen uteblev. Historien uppre-

pade sig. Segermål i slutminuten. Tomma blickar. Att klaga

på den andra förlusten på 19 matcher kan låta hårt, men

insatsen på Enavallen var rent ut sagt oförskämd. Många

IFK-supportrar fanns på plats, uppskattningsvis 1000

stycken. De krävde inte mer än en hundraprocentig inställ-

ning.

Denna gång åkte jag hem med värkande mage, utan att

stanna inne i tätorten. ”Jag kommer nog aldrig tillbaks till

Enköping”, sa Kristofer i höjd med Grillby. Måtte han få

rätt.

Och jag började fila på en ny slogan:

Se Enköping och sedan dö. Av ångest.

92

Äntligen

Nacka

24 september 2007

Vi är tillbaka!

Äntligen, äntligen, äntligen. Glöm Friska Viljor, Boden,

Falkenberg! VI ÄR HEMMA IGEN! IFK NORRKÖPING

ÄR EN ALLSVENSK FÖRENING.

Det var så symboliskt att det låter fånigt. Jag och min far

satt i bilen och lyssnade på Radiosporten. Vi var uppklädda

i kostym. Det var ju Alla helgons dag. Min mor och min

bror stod borta vid gravstenen. Från kyrkogården ropade

de på oss. ”Vänta”, svarade vi ilsket. ”Vi måste höra klart.”

Vidrigt kyligt meddelades vad som hade hänt, liksom i för-

bifarten, sedan över till guldstriden. Och det blev tyst. Det

var 2 november 2002. IFK Norrköping var inte längre ett

allsvenskt lag.

Jag hade i och för sig tagit ut förlusten i förskott. Pascal

Simpson hade effektivt låtit avliva min tro på klubben IFK

Norrköping, laget, ledningen, rubbet. Några månader tidi-

gare hade han gjort 3-2 i en osannolik match, IFK ledde

med 1-2 med en minut kvar att spela.

HBK steg i tabellen, IFK föll. Jag minns hur jag satt på

en regntung busshållplats och begrundade IFK:s framtid.

Allsvenskan var redan då glömd. Jag försökte att tänka

konstruktivt, ritade upp en plan. Ville börja från grunden.

På bussen var mina ögon tomma, blängde ut mot ett svart

93

Stockholm. Som om jag hade mist en nära vän. Och just så

kändes det.

Jag hade sett matchen hemma hos en IFK:are på Öster-

malm. Håkan Girell och hans bröder hade läst Gope-

king.net, förstått att vi bodde i samma stad och först bjudit

på lunch, sedan på match. Jag såg många IFK-drabbningar

hemma hos honom den säsongen, på Pay-per-view. Det var

nytt då. Sedan blev det superettan, inga matcher sändes, vi

tappade kontakten. IFK tappade i sin tur Olsson, Walle,

Rabo, Issa, Bjuret, Petras, Wyn, Pligg, Östberg, Flodström

med flera.

Nytt för 2002 var även storbildsskärmen på Parken (hur

många gånger har jag inte vridit huvudet mot tavlan, och

upptäckt att den inte längre är kvar?). Det var samma sä-

song jag lärde känna Issa Mohammed. Vi tittade på Sunset

Beach i Anders Ljunggrens soffa. Balász Rabóczkí lärde sig

svenska rekordsnabbt, började skriva inlägg på Gnällbän-

ken. En gång bad han Rasmus Thorell att kontakta Gope-

king.net. Rabo ville tala ut. Klubben var i ruiner, förkla-

rade han. Vi valde att inte publicera.

När slutsignalen ljöd uppe i Sundsvall grät vi en skvätt.

Klart att vi gjorde det. Men vi siktade samtidigt framåt.

Det skulle bli kul att hålla på ett lag som vinner, för en

gång skull. Vi hade förlorat i åratal. Ett år i superettan.

Snart är vi tillbaka! På sajten ställde vi frågan om besö-

karna var nöjda om IFK kom tvåa i serien. Nej, var svaret.

Nej, nej, nej, nej!

Detta var för fem år sedan. Allt har varit kaos sedan

dess. Styrelsens avgång har med rätta krävts gång på gång.

Tränarposten bytte ägare. Håkan Ericson blev Stefan Hell-

berg som blev Tony Martinsson som blev Mats Jingblad.

94

Boden har spöat oss. Friska Viljor har spöat oss.

Ljungskile har spöat oss. Varenda jävla klubb har spöat

oss. Det blev långt värre än allsvenskan. På alla sätt. Vi

har aldrig haft något att vinna.

Sedan 2002 har jag hunnit utbilda mig till journalist på

Journalisthögskolan i Stockholm, flyttat till Norrköping,

börjat på NT, blivit sambo, skaffat en katt som heter Thord.

Per Sennmalm har blivit tvåbarnsfar och köpt en villa. Kim

Silander har flyttat runt jorden, Peking, Hongkong, Brys-

sel, och gift sig. Magnus Ramstedt har mottagit sin exa-

men, och jobbar sedan flera år tillbaka i Tyskland. Jesper

Skullman har blivit tonåring. Han såg aldrig IFK i all-

svenskan.

Var befann du dig själv den dagen? 2 november 2002?

Det spelar inte längre någon roll.

IFK NORRKÖPING ÄR HEMMA IGEN!

95

*

Bonusmaterial

96

En Diogo-hyllning?

Stockholm

18 december 2005

En krönika om en

underskattad spelartyp

"Visst gör han en kuslig massa mål, och visst går hela

sporten fotboll ut på att göra fler mål än man släpper in,

men han är en ruskigt dålig försvarsspelare!"

Våren 2002 blev jag ombedd av Rasmus Thorell att inter-

vjua IFK:s dåvarande tränare Tor-Arne Fredheim. Inter-

vjun skulle få plats i matchprogrammet och det var viktigt

att den snabbt blev av. Så redan samma eftermiddag ringde

jag upp Tor-Arne. Han svarade relativt behärskat på frå-

gorna, men så slog det slint, fel ord och i helt fel kombinat-

ioner släpptes ut från mina stämband och plötsligt var Tor-

Arne arg som ett bi. Med viss möda lyckades jag avsluta in-

tervjun. Jag tänkte inte mycket mer på saken, T-A var för-

modligen trött efter en hård arbetsdag.

När jag senare tittade i matchprogrammet fann jag att

intervjun visst hade fått plats, men att den inte alls såg ut

som den jag hade lämnat in, den hade alltså skrivits om,

och nu stod inte jag som upphovsman. Efter att ha påpekat

det hela för IFK fick jag inofficiellt veta att problemet dels

var att det var just jag som hade skrivit intervjun och dels

en fråga jag hade ställt.

Jag hade nämligen undergrävt Fredheims auktoritet.

Så här löd frågan:

97

Marcus Allbäck säger till FotbollDirekt att hans mål-

skytte har förbättrats av att han i Holland sällan behöver

jobba hem, är det något att tänka på för att förbättra IFK:s

anfallsspel?

Svaret var naturligtvis:

Nej, alla spelare i laget måste jobba hem.

Denna anekdot kom jag osökt att tänka på när jag läste

de kommentarer som har kommit in på gnällbänken angå-

ende IFK:s nye brasse. Han är tydligen lat! Visst gör han

en kusligt massa mål, och visst går hela sporten fotboll ut

på att göra fler mål än man släpper in, men han är en rus-

kigt dålig försvarsspelare!

Det är en inställning som jag inte förstår mig på. En an-

fallsspelare har en uppgift: att göra mål, resten är en bonus

för lag som har råd med mer. För även om vi är det bästa

superettanlag som någonsin har existerat är vi likväl ett

superettanlag. Vi har spelat i superettan i tre år. Nu ska

det fjärde inledas. Och vi värvar en spelare som räknat i

faktisk speltid nästan gjorde ett mål per 90:e minut - i all-

svenskan. Han är förstås dålig. Han är ju lat! Så tråkigt, vi

som trodde att han var bra ...

Koppla av ironidetektorn.

Det är märkligt att i ett så resultatfixerat samhälle är

det just de utpräglade målskyttarna som har sämst rykte.

Ni vet sådana som Patric Karlsson, Mattias Flodström,

Niclas Fredriksson och Bruno Santos. Sådana som ”bara

står där”, ”fick en tå på bollen” eller ”hade tur”. En gång är

tur, två gånger är en trend, tre gånger är skicklighet.

Det låter som en klyscha, men att inte jobba hem är fak-

tiskt att samla koncentration till sin verkliga uppgift. Själv,

som målspottare i innebandy, har jag upplevt vilken enorm

98

skillnad det blir i mina avslut i när jag måste jobba hem

och när jag inte gör det. Och det är inte bara jag som fram-

håller detta som ett sakförhållande. Marcus Allbäck håller

med!

Om vi vänder på resonemanget undrar jag när ni senast

hörde en tränare säga:

– Nej, den här målvakten är visserligen suverän, han

släpper inte in några bollar, men hans utkast är urusla!

Och när hörde ni någon klaga på att Mikael Roth aldrig

slår några eleganta genomskärare?

Jag tycker att Diogo är ett mycket, mycket klokt nyför-

värv. Vi har fått en kille som kommer att komma in direkt i

den sociala gemenskap som kamraten Bruno har byggt upp

under tiden i Norrköping. Och för första gången sedan hös-

ten 2002 och Sumiala/Bosevski kommer vi att ha ett an-

fallspar och inte bara två kompetenta anfallare. Ett bättre

komplement till Bruno är svårt att hitta. Sumiala, Anders-

son eller Wallerstedt hade inte gjort det bättre än Diogo.

99

Ett betydligt överdrivet rykte

Stockholm

1 augusti 2005

Varför jag har slutat med IFK

Den 23 juli gick vi skilda vägar. Det var inte alls smärt-

fyllt utan någonting som hade växt fram under en längre

tid. Till slut kändes det helt naturligt att ta avsked, inse

att vi inte var menade för varandra.

Som någon kanske har uppfattat har mitt intensiva förhål-

lande med IFK Norrköping gått mot sitt slut. Inte helt och

fullt, alltjämt är IFK Norrköping laget i mitt hjärta, men

vår relation är inte närmelsevis så passionerad som den ti-

digare har varit.

Sedan den 23 juli har knappt läst ett ord om IFK Norr-

köping, värjt mig undan gnällbänkar och tidningar. Jag har

inte tänkt på IFK, jag har inte diskuterat IFK. Och om nå-

gon undrar – ja, jag mår bra. Jag har tagit en svart vecka

och jag hoppas kunna hålla liv i den här nyvunna vanan

(som jag tidigare misstog för en ovana).

Vad har jag då gjort? Jo, jag har gått från att vara en ak-

tiv supporter - en som skriver på Internetforum, en som in-

leder morgnar med att besöka nt.se, folkbladet.se, en som

vissa dagar gång efter annan uppdaterar IFK:s officiella

hemsida i hopp om att det omtalade nyförvärvet ska pre-

senteras – till att vara en, så kallad, vanlig supporter – en

som följer laget på text-tv (naturligtvis efter matchen, nå-

got annat vore på tok för fanatiskt). Min förhoppning är att

100

jag efter varje IFK-resultat ska kunna svara med en axel-

ryckning (vid en förlust mot Boden kanske till och med två).

Varför? undrar någon. Hur kan du svika det du en gång

brann så mycket för?

Jag skulle kunna svara att det finns mycket viktigare

saker i livet än fotboll – och det är helt riktigt – och delvis

är det därför jag har beslutat att aktivt lägga ner mitt in-

tresse. Jag skulle också kunna svara att IFK Norrköping

inte är en sekt eller biståndsorganisation, det är ingenting

dyrt och heligt, det är inte lika med döden att lämna eller

förråda. Jag skulle till och med kunna säga att det bara är

ett spel och motta hotbrev.

Men jag låter bli.

Den tyngsta orsaken är nämligen att jag har sett den här

matchen tidigare. Då borde jag ha rest mig och gått hem

redan i pausen. Den här gången gör jag inte om det missta-

get. För jag har för avsikt att lära mig av historien, vilket

av allt att döma gör mig ytterst olämplig som IFK-

supporter.

Vi ses!