Det var nd ngot underligt och storslaget med brder, menade han.

Broderligheten var en naturfreteelse av samma slag som tyngdkraften

eller solfrmrkelserna eller som tjlen som binder ihop jorden,

den var starkare n exempelvis hatet och krleken.

Torgny Lindgren Hummelhonung

Jag ligger i en stor sng i ett stort hus. Grdagens kombination av vin, l och cigaretter knns i huvudet nr jag frsiktigt vrider p mig fr att lokalisera mig i rummet. Jag vispar runt med tungan och smackar med lpparna fr att stta i gng salivproduktionen, en pfallande frn smak gr sig ptaglig.

Bologna, den stad jag befinner mig i sedan trettiosex timmar tillbaka, bjuder p solsken i dag. En strlande morgon kan skymta frn en glipa mellan tv tunga gardiner. En decimetertjock solstrle letar sig in och klyver rummet p hlften. Det r varmt och nstan lite kvalmigt hr inne. Jag ser dammpartiklar frdas lngsamt genom skenet frn solen, det ser ut som en gnistrande slja.

Vi ska till Florens ngon gng efter frukost, det var det sista A och jag kom verens om innan vi skiljdes t fr natten.

Jag strcker mig mot nattduksbordet fr att komma t mitt armbandsur som ligger med urtavlan mot bnkskivan. Klockan r inte mer nio och det r tyst i huset. Jag ligger p rygg med bda ronen fria men kan nd inte lokalisera ngra ljud utver klockans sekundvisare. Jag knner mig missmodig och tom i ngon mening, det har en tendens att bli s nr jag r p resa. Hur lyckat det n r upplever jag nd alltid att resorna aldrig lever upp till frvntningarna jag haft innan. Det r som att jag kuskar runt i vrlden p jakt efter ngot bttre som aldrig uppenbarar sig.

Jag lngtar hem. Det r flera mnader sedan jag var i Sverige. Efter mer n ett halvr i Edinburgh befinner jag mig hr i Bologna hos en vn i stllet fr att vara hemma. Vad r det fr vnskap? Ingen av oss verkar veta hur vi ska bete oss mot den andre. Frsta timmarnas nervositet och trevande r borta men utbytt mot vad?

Rummet jag lnar har en speciell frbindelse med hennes. Ute i hallen finns tv drrar, den ena gr in till det hr rummet, den andra som ligger fem meter bort gr till hennes. Mellan rummen ligger ett litet badrum som inte r synligt frn hallen. Det r inkapslat mellan gstrummet och hennes rum p ett finurligt stt. Bde hennes och mitt rum har en drr som gr till badrummet. Man kan via den passagen g till varandra utan att ngon annan i huset mrker det. Ingen av oss har dock oannonserat beskt den andre. Jag har ftt instruktioner om att nr jag gr p toaletten mste jag lsa hennes drr inifrn toaletten medan jag r dr och komma ihg att lsa upp nr jag r frdig s att hon kan komma in nr hon nskar anvnda toaletten.

Jag trffade hennes kille i gr. Han var en av flera personer i ett stort gng som vi t middag tillsammans med p en restaurang i centrala Bologna. Vi pratade inte med varandra under hela middagen. Han verkade undvika mig med blicken och var en av f som konsekvent pratade italienska. Jag sg det som en exkluderande markering frn hans sida. Det var frst efter middagen, efter att vi hade kt runt med deras bilar och stannat p en tom parkeringsplats fr att dricka oss berusade, som han kom fram till mig och trevande brt isen. Det visade sig, lite ironiskt, att hans engelska var bst av samtligas, inte i niv med A:s men fullgod fr att gra sig frstdd. Vi kom att prata om Parkour, vilket han utvar och grna missionerar om visade det sig. Han var ganska sjavig och pratade slpigt men det dedikerade infr denna franska gatusport trngde igenom hans slacker-utseende. Han var kldd i skateboardskor, slitna bljeans och en bomberjacka som var fr stor. Hans rufsiga hr lg p plats med hjlp av ett svart pannband, i munnen hade han en egenrullad cigarett som han rkte snabbt. Han hll cigaretten med hger tumme och pekfinger, som om det var en joint han avverkade i rask takt. Han var en sjlvsker posr som just dr och d, hade visst verlge knde jag. Jag berttade fr honom att jag kt en del skateboard och det verkade falla i god jord. Det var som all attityd rann av honom och han sg p mig med nyvunnen respekt. Jag mrkte det tydligt och utnyttjade situation genom att tala om tricks jag klarat p skateboarden men som i sjlva verket lg lngt bortom det jag hade varit kapabel till nr jag varit som bst fr tta tio r sedan. Jag frgade var de brukar utva sina hopp och han svarade med att peka bort mot en lastkaj dr det ven fanns ett lgt utskjutande tak som jag snabbt frstod att de brukar hoppa ifrn. Jag funderade under strre delen av vrt samtal om han och A brukar trffas i lnndom och ligga med varandra i sngen jag nu ligger i. A berttade nmligen nr jag frst klev in i det hr rummet, och lade min packning p sngen, att hennes pojkvn brukar sova hr. Kanske berttade hon det fr att indirekt klargra fr mig att det r okej att jag ocks sover hr. Det slr mig nu vilka diskussioner hon mste ha haft med bde sina frldrar och med sin pojkvn innan jag kom hit. Hon mste haft avundsjuka och konservatism mot sig tills det hon fick sin vilja igenom.

Det r fortfarande tyst i huset. Min kropp knns tung och orrlig under det stora varma tcket. Jag ligger p ena sidan av en dubbelsng som r stor och hg. Jag lter mitt vnstra ben glida ivg mot den vnstra sngplatsen dr det r svalt. Jag skulle kunna ligga hr mnga timmar till, bara titta p dammet i luften och lta uppvaknandet ta sin tid. I stllet ska jag visa intresse fr Florens. Jag vet ingenting om Florens, har aldrig varit dr. Fr mig r det en stad av kulturhistorisk vikt. Vad den vikten bestr utav mer specifikt vet jag ingenting om. Nr A frgade om jag ville ka dit svarade jag entusiastiskt och bekrftande, vilket jag nu ngrar.

A presenterade ett tydligt upplgg redan nr hon mtte mig p flygplatsen gllande mina dagar hr och med dagsturen till Florens gr allt enligt planerna. Det brjade med att vi sg Bologna i gr, sedan fljer Florens i dag och i morgon ska vi ka till Venedig. Nr hon presenterade utflyktsfrslagen i gr motiverade hon det med att det r dumt att inte se dessa stder som ligger s pass nra Bologna.

Grdagens rundtur gav mig en positiv bild av hennes hemstad. Vi satt i en park, t lunch p en fldig restaurang och beskte delar av universitetet dr hon studerar. Tv av hennes kompisar slt upp och drack l med oss p ett sjavigt studenthak. Den ena kompisen var mycket kort och pratade samt skrattade mycket. Hennes gon var stora och hon gav mig mycket uppmrksamhet. Det var som att jag var en vntad attraktion som kommit till staden. De flesta av hennes vnner som jag hunnit trffa pratar dlig engelska. Dialogerna oss emellan har varit vldigt platta och formaliserade enligt enklast tnkbara slag. Jag har ftt frgor om Sverige i allmnhet och vdret i synnerhet. De frgade hur kallt det r just nu och nr jag svarade att det r mellan fem och tio grader gapade de stort och skrattade. Jag har varit tvungen att stlla enkla och artiga frgor till dem ocks. D och d har A kommit till min undsttning och versatt ord eller meningar som inte ntt nda fram.

Jag hr hur det knackar p min drr, tv svaga knackningar p den massiva trdrren fljt av frgan om jag r uppe. Det r A som str p andra sidan och invntar ett svar frn mig. Jag sger att jag r uppe och att jag kommer inom kort, jag hr hur hon bekrftar och gr med snabba steg mot trappan. Jag stter mig upp, lter ftterna plana ut p det kalla golvet och knner efter hur mycket det snurrar. Jag blundar och kliar mig i gonen, blinkar sedan och sker skrpa. Dr p golvet ligger mina klder i en hg. Jag gr fram och vljer ett par svarta jeans, en Belle and Sebastian t-shirt samt en svart kofta. Jag ppnar sedan badrumsdrren frsiktigt fast jag vet att A inte r dr. En doft av parfym eller hrsprej kommer mot mig och vittnar om att hon nyligen varit hr. Det r en stsliskig och uppiggande doft som fyller mig med vlbehag. Jag stnger drren bakom mig och lser sedan hennes drr fr att vara p den skra sidan. Jag kissar och tittar samtidigt p alla flaskor och boxar med smink, parfymer och annat som luktar och kletar. Det mste vara produkter hr inne fr tiotusentals kronor. Jag spolar och gr sedan till handfatet dr jag ppnar upp kranarna fr varmt och kallt vatten. Vattnet slr mot handfatet med hrda breda strlar. Jag fyller sedan mina kupade hnder med lika delar varmt och kallt vatten som jag gnuggar in i ansiktet fr att tvtta bort spren av smn. Det har viss effekt, men blicken, den oengagerade och smniga blicken, kvarstr. Jag ser mig sjlv i spegeln; ptagligt trtt, med rynkor p hger kind frn kudden och med hret stendes t alla hll. Desperat frsker jag trycka ner hret med vattendrnkta hnder men s fort jag slpper taget spretar det rakt upp igen. Inget att gra t saken.

Jag lser upp hennes drr och gr sedan ut till mitt rum dr jag planerar fr samtalsmnen som kan bli anvndbara om tystnad skulle uppst under dagen. Jag skjuter gardinerna t sidan och blir stendes med blicken skandes efter aktivitet. Ett av familjens husdjur, en stor brnstensfrgad hund, ligger p parkeringsplatsen och halvsover. Den ligger stilla med halspartiet utflutet mellan tassarna. Jag vnder mig om och ser den obddade sngen men beslutar mig fr att inte gra ngot t saken.

Nr jag kommer ut i den dunkla hallen hr jag hur A skramlar frn kket p undervningen. Jag gr ner fr trappan, som r frsedd med en rd sammatsmatta i mitten, och kommer sedan till kapprummet dr A mter mig, hon sger att jag kan g in och stta mig i kket medan hon ska ringa ett samtal frn telefonen i vardagsrummet. Jag gr in i kket stter mig vid det stora kksbordet p platsen som r dukad med en assiett, en kaffekopp, en sked och en servett. Jag blickar bort mot spisen dr espressobryggaren str ovan en fladdrande ljusbl gasollga. A kommer in nstan samtidigt som kaffet brjar frsa och koka p spisen. Hon lyfter av bryggaren och stryper gastillfrseln, stller sedan den karaktristiskt silverfrgade kaffeapparaten p ett runt korkunderlgg mitt p bordet. Jag frgar efter mjlk samtidigt som hon gr bort till arbetsbnken fr att hmta brd och ngra tomatskivor. Hon stller ner det ljusa brdet och en tallrik med tomatskivor bredvid mig och hmtar sedan mjlken frn kylskpet. Jag frser den grna koppen med en skvtt mjlk och fyller sedan p med rykande kaffe. En ljusbrun blandning bildas i koppen och aromen som stiger slr ut alla andra dofter i kket. Jag tar en ljus brdskiva och ringlar olivolja ver den fr att sedan toppa med tv grovskurna tomatskivor. A tittar p mig medan jag bygger min smrgs och skrattar vlmenade nr jag r klar. Hon sger, samtidigt som jag tar en stor tugga, att det r kul fr henne att se mig ta en italiensk frukost. Hon berttar medan jag slafsar i mig smrgsen att hon varit uppe sedan halv tta och tit frukost med sin bror och sina frldrar. Jag r p vippen att tacka henne fr att hon besparade mig den familjra stunden men hejdar mig d jag inte vill att hon ska tro att jag r avigt instlld gentemot hennes familj.

A brjar pilla nervst med en hrnl nr tystnaden varat en stund. Hon skjuter sedan snabbt in nlen i luggen och frgar om jag vill ha en ginger cookie. Hon berttar att burken med pepparkakor inhandlats p Ikea fr ngon vecka sedan. Det r en rund kakburk i klarrd plast som till bredden r fylld med hjrtformade pepparkakor. Jag tar en av de bruna kakorna och lgger den i min vnstra handflata. Sedan tar jag hger pekfingerknoge och kncker pepparkakan p mitten. Den delas i fyra huvudsakliga delar samt en massa mindre smsmulor. A tittar frundrat p mig och frgar varfr jag gjorde som jag gjorde. Jag tar p nytt en pepparkaka och ger den till henne med orden att hon ska gra likadant, men frska f den att delas i tre delar. Jag tillgger att det betyder tur och tittar sedan p hennes frsk att lyckas med utmaningen. Pepparkakan delas endast i tv delar. Lite besviket lgger hon delarna mot varandra och ter upp dem.

Vi sitter och pratar frstrtt om grdagen och ter ngra pepparkakor till innan A berttar planerna fr dagen. Tydligen ska en kompis till henne komma och hmta oss om tio minuter. Vi kommer att bli skjutsade till tgstationen dr hennes vn P kommer sluta upp. Jag trffade honom som hastigast i gr och anledningen till att han ska med till Florens r att A anser honom vara en kulturellt belevad person som kan bertta om stllena vi kommer att se och beska. Nr vi trffades p stan i gr gav han ett annorlunda intryck jmfrt med hennes vriga vnner. Det fanns ngot vluppfostrat och ordentligt ver honom. Jag fick en knsla av att han och A:s pojkvn med vnner aldrig umgs, att de r tv sidor av A som r ofrenliga med varandra. Det skulle inte frvna mig om en av anledningarna till att hon frgat P om han vill flja med r fr att hon inte vill att vi ska resa ensamma. Det kanske r bra att vi blir tre, han verkar dessutom kunna lite engelska, tnker jag medan jag dricker den sista kaffeskvtten.

Jag ter upp och plockar undan efter mig. A har redan hunnit ut till tamburen dr hon str och vljer jacka. Jag frgar henne om hon anser att jag br kl mig annorlunda, hon tittar granskande p mig och sger att det nog blir varmt med kofta men att jag alltid kan ta av den.

Jag stter mig p en ntt gammal pall och knyter mina skor samtidigt som jag frgar A, som kollar i sin handvska om hon ftt med allt, om det r lika varmt i Florens som hr i Bologna. Hon ger den ointressanta frgan ett svepande svar och ppnar drren. Det r en ljummen klar luft som letar sig in i den mrka hallen. Jag gr ut i det starka morgonljuset och hon lser efter mig, vi gr sedan ner fr den asfalterade uppfarten och ut p vgen dr en vit bil str p tomgng. Hennes kompis hlsar glatt frn frarstet och ppnar drrarna inifrn. Vi stter oss i bilen och spnner fast skerhetsbltena. A och hennes kompis brjar nstan genast prata italienska med varandra. Frn bilstereon hrs en italiensk ballad som ingen av dem verkar ta notis om. A vergr till engelska och sger att hon bara informerat sin vn om grdagen och vad vi ska gra i dag. Hennes vn vnder sig mot mig och sger: Firenze, bellisima! Jag ler och sger: yes, Im looking forward, sedan vergr de till att prata italienska igen.

Nr vi kommer fram till stationen kliver vi ur bilen, tackar fr skjutsen och brjar g mot stationsbyggnaden. A tar upp sin telefon och sger att hon mste ringa till P som frhoppningsvis r i faggorna. Jag hr hur hon vxlar ngra ord med P fr att sedan sl ihop telefonen och lgga ner den i vskan. I rask takt passerar vi genom en av dem fem glasdrrarna som utgr huvudentrn. Dr inne r det fullt av mnniskor som gr med snabba steg ver det blankpolerade golvet samtidigt som de fster sina blickar p den stora tavlan som informerar om avgngstider. A vinkar hetsigt till P som str mot en vgg och dricker kaffe ur en take away-mugg, han hjer den vita pappmuggen ngon centimeter nr han fr syn p oss. Han har svarta solglasgon, svart kort hr och en brun jacka. Hans leende synliggr hans kritvita tnder, det r en korrekt vnlighet han utstrlar. Vi stller oss bredvid P och han pekar mot tavlan och sger att vi lika grna kan g och kpa biljetter s vi hinner med nsta tg. Jag gr ngon meter bakom mina resekamrater och lyssnar till hur de pratar med varandra. ven om jag inte frstr vad de sger s r det intressant att ta del av hur snabbt och effektivt de vxlar och tar vid dr den andre slutar. Det r som vore de ett par eller kanske tvillingar. Vid en automat stannar vi och kper biljetterna, A sger att jag kan betala senare nr hon ser hur jag grver efter pengar i framfickan p mina jeans. P pekar bort mot spren och det tg vi ska med. Han slnger sin kaffemugg i en papperskorg och tar tten. A frgar om jag r trtt. Jag svarar att jag r lite bakis men att det snart kommer knnas bttre. Hon ler instmmande samtidigt som hon har fullt sj med att inte frlora P ur siktet.

Tget, som str i solen, r varmt och instngt. En ptaglig svettlukt blandat med parfym r det enda de tidigare resenrerna lmnat efter sig. Vi hittar en kup dr en ensam kvinna sitter, jag stter mig bredvid henne. Hon tar knappt notis om oss dr hon sitter med en sminkspegel i vnster hand och varsamt applicerar mascara med sin hgra. P och A stter sig mitt emot oss och brjar prata med varandra. Det drjer inte lnge innan ven kvinnan, som slutat sminka sig, r involverad i samtalet. Lngsamt brjar vi rulla ut frn stationen men det r inget de vriga tre mrker fr samtalet stiger en oktav fr varje mening och blir alltmer intensivt. Jag lter blicken ta fste p byggnader och mnniskor som snabbare och snabbare passerar utanfr fnstret. Nr vi kommit upp i vad som mste vara maxfart stter jag mig tillrtta och somnar mot min kofta som jag rullat ihop till en kudde.

Efter en stund, oklart hur lnge, vaknar jag. Jag tittar p klockan som visar halv elva. Den engagerade diskussionen r nu i full blom, det gestikuleras och artikuleras p ett stt som knns frmmande fr mig. Hade jag inte vetat att kvinnan bredvid mig var lika mycket frmling fr dem som hon r fr mig hade jag utgtt frn att de knde varandra. Jag torkar av lite saliv frn hakan och mrker en liten flck ovanfr trycket p t-shirten. Jag brjar knna mig vldigt trstig och kissndig d jag bara druckit kaffe p morgonen.

Nr vi kommer fram till stationen skiljs vi t med kvinnan som artigt sger adj till mig ocks, fast jag varken pratat eller p ngot stt intrigerat med henne. P och A gr fram till en tabelltavla och lser av den fr att kunna planera hemfrden. Hon frgar mig om det r okej att vi ker tillbaka vid halv fyra. Jag svarar att det nog kommer att bli lagom.

Vi gr mot en kiosk, jag ber dem vnta medan jag kper vatten. Jag frgar dem frst om de vill ha ngot nr jag nd ska handla men de sger sig vara njda. Den buttre gubben i kassan ger mig vattnet som jag pekat mot i utbyte mot tv euro. Jag skruvar p korken i desperation ver att f i mig vatten och motverka muntorrheten men hejdar mig nr det pysande ljudet av kolsyra lmnar flaskan. Fan, det r bubbelvatten jag ftt. Jag lppjar i mig tv sm klunkar som frammanar kvljningar i hela kroppen och gr sedan bort mot A och P med ansiktuttrycket att jag r njd fast jag r irriterad. Vi gr i samlad trupp ut p gatan och i riktning mot vad som mste vara stadskrnan. Jag tar en liten klunk vatten och frgar sedan A vad de pratade med kvinnan om under hela resan. Politik, svarar hon kort, och tillgger att det r val i dag och att man i Italien mste ka till den plats dr man r fdd fr att f rsta. Drav alla mnniskor i omlopp svl p stationen i Bologna som hr i Florens, tillgger hon.

P r redan frn brjan den sjlvklara ledaren. Mlinriktat fljer vi hans bestmda steg som tar oss till Piazza della Signora. Det r ett stort torg fullt av turister som gr i klungor. Runt om oss ser vi hur guider pekar och informerar p ryska, japanska och engelska. Jag tar inte in den flyktiga information utan frsker ge P min fulla uppmrksamhet nr han stannar framfr en stor staty. Det r en staty av Neptunus i vit marmor som str hgrest i en fontn mitt p torget. P pekar p Neptunus hgra hand och berttar att den nyligen blev vandaliserad. Det han menar r att ngon brutit av den och troligen tagit handen som souvenirer. Jag mrker p P hur skandalst han tycker det r. Jag str och lyssnar till hans korthuggna och sakliga fredrag om fontnen och statyn samtidigt som jag vet med mig hur fort all information kommer rinna av mig. Jag frmr inte tycka att det r intressant. D och d slnger jag ett ga mot en grupp av turister som jag upplever som lngt mer intressanta n valfri staty i den hr staden, eller i ngon annan stad fr den delen.

Vi fortstter runt p torget och P pekar ut byggnader och statyer som han kan namnen p. Det r svrt fr mig att avgra om A redan vet allt som P berttar fr oss eller om hon mter kunskapen fr frsta gngen. Det r ngot i hennes uppsyn som r svrt att avkoda; uttrkad eller trtt och tankspridd? Hon plockar upp telefonen och fller ut luckan, vinklar den bort frn solskenet, och informerar oss om att vi ska hinna med mycket och br drfr dricka kaffe redan nu. P en av alla smgator som mynnar ut till torget hittar vi ett kaf med ett ledigt bord strax bredvid bardisken. Det r ett enkelt stlle med uppkldd personal. Baristorna har svarta byxor, frklden och vita skjortor. A gr fram till disken och bestller tre caffe macchiato till oss. Hon stter sig sedan och frgar om jag har ngra nskeml, ngot jag vill se eller gra. Jag sger att vi kan g runt och titta p det som de anser vara sevrt, som vi gjorde i Bologna i gr. A verkar njd med svaret och stolpar upp ngra nskeml p platser fr P som verkar ha full koll p alla stllen hon namnger. Mycket omsorgsfullt kommenterar han frslagen p engelska s att ven jag kan tillgodose mig hur han tnker kring upplgget.

Vi fr in vra drycker, P och A hller socker frn varsin smal pse och rr om med en liten sked medan jag dricker mitt kaffe i ett svep. Vi smpratar om lite av varje och kollar p turister som passerar strax utanfr. Jag frgar P om det alltid r shr mnga turister i omlopp. Han svarar genom att sga att det r frhllandevis lugnt jmfrt med vad det kommer att vara om en mnad och framt hsten.

Vi lmnar kafet efter det att P och A kommit verens om hur vi ska komma till nsta sevrdhet; Ponte Vecchio. P vgen dit stannar vi till vid ett gatustnd som sljer lite av varje. A fastnar vid ett stll med solglasgon och jag fr syn p en svart hatt som jag provar. Den sitter som gjutet s jag kper den utan strre eftertnksamhet. Det r en gentlemanshatt med svart brtte mot det svarta filtmaterialet som jag fr i en vit, nstan genomskinlig, pse. A ber att f titta p hatten, hon verkar leta efter ett mrke p insidan men dr finns inget. Hon hller upp den och sger att den r snygg. P sger ingenting, han r upptagen med logistiska bryderier. Hans blick sker sig mot gatunamnen sedan mot A, sedan till kartan. Hon strcker ut handen och pekar mot en gata vi nyss gick p. P nickar bekrftande och tar ter tten.

Nr vi p hll fr syn p Ponte Vecchio pekar A mot brofasadens underliga uppsyn. Jag sger att den ser mrkvrdig ut och hon instmmer storgt. Det ser ut som en bro ritad av Jan Lf, tnker jag fr mig sjlv. Bron bestr utav underliga sm husfasader som r insprngda ovan ett bgformat fundament i tre delar. Det r en lekfull skapelse. Runt om oss frevigar en hord av ryska turister bron med sina kameror. De pltar bron som den r, med sig sjlva i frgrunden och i kombination med varandra. Vi lmnar sorlet bakom oss och gr mot bron fr att via den komma till andra sidan av floden Arno.

Vi betrder bron och gr s snabbt som den begrnsade framkomligheten tillter. Juvelerare samsas om turisternas eventuella kplusta av smycken och annat som glnser. P ett lgt jrnstaket runt en staty hnger hundratals frseglade hngls. A berttar att mnniskor i parfrhllanden lser fast dem dr och slnger sedan nyckeln i floden, som ett bevis p evig krlek. Hennes stt att sga det p tyder p en positionering dr hon tydligt visar att hon inte skulle gra ngot liknande med ngon. Inte heller P verkar tycka att hnglsen frtjnar ngon positiv uppmuntran.

Nr vi tagit oss frbi den vrsta folkmassan tergr vi till att spatsera i rask takt. Lngst vgarna str motorcyklar och mopeder uppstllda i rader. Asfalten r p mnga stllen ojmn och lappad. P vggarna jmte butikerna sitter uppklistrade och flagnade affischer med budskap om kultur och politik. Vi hr ljudet frn en kyrkklocka som spelar och mnniskor som pratar i mun p varandra. verallt r det intryck och detaljer jag tar in fr frsta gngen. Jag gr bakom A och P som r acklimatiserade vid omgivningen och inte alls visar samma intresse fr det som hnder runt om oss.

Det drjer inte lnge tills vi r framme vid Palazzo Pitti som r mlet fr promenaden. Framfr den respektingivande fasaden dljer sig en trdgrd med fin utsikt ver Florens berttar A fr mig medan vi gr mot kn som ringlar sig utanfr huvudentrn. I kn blir jag varse det restaureringsarbete som pgr p olika platser av byggnaden. Jag brjar prata med A om hur lnlst det r att frska hlla liv i en byggnad som frr eller senare nd kommer att vittra och frsvinna, om n inte p lnge. Hon frstr inte alls vad jag menar och verka tycka att min sikt r respektls infr det kulturarv som Florens utgr och vill bevara. Jag frstr direkt att jag har gjort bort mig men frsker nd driva min tes i bevis genom att sga att det inte blir mycket kvar av originalbyggnaden till slut, endast ett lapptcke en annan byggnad. Hon bemdar sig inte med att svara eller kommentera min stndpunkt utan gr sig upptagen med att skriva ett sms.

Nr vi nrmar oss ingngen lmnar vi diskussionen bakom oss och betalar intrde. Vi gr genom byggnaden och direkt ut till den stora slottsliknande trdgrd som tydligen r mycket strre n vad jag frmr se. En obelisk, placerad i mitten av en bred grusgng, strcker sig mot himlen. Grsmattorna r precisionsmssigt klippta och trden str i givakt lngst sidorna. Vi tar rygg p ett ldre par som har pbrjat stigningen mot den fontn som utgr utkikplatsen och mlet fr vrt besk hr. De flanerar lugnt med armarna vilandes lngs sidorna. Bara efter ngra meter gr vi om dem och fortstter med stora kliv uppfr den grusfrsedda branten. Nr vi kommer upp till den plat dr Neptunus str med sin treudd omgrdad av smutsigt fontnvatten vnder vi oss om och tittar ut mot staden. Strax ovan taket p Palazzo Pitti ser vi hur Florens breder ut sig i miniatyr som vore det en modell vi beskdade. Det r en tystnad vi blickar ut ver, alla dessa hus, kyrkor och kranar som upptar vra synintryck, men inga ljud frn staden nr oss hr. Det enda vi hr r andra turisters kameror och diskreta mumlanden med varandra. A frgar om jag r hungrig, om jag tycker det r dags att ta. Jag svarar att det vore gott att f ngot i magen. I sjlva verket plgas jag av en hunger som r lngt mycket strre n vad jag precis gett uttryck fr. Vi str kvar ett tag och tittar p utsikten. Det r som att vi mste visa vrdnad infr det vi ser. Det och de facto att vi kade och faktiskt betalade fr att komma in gr att vi inte bara kan vnda och g. Jag tar ett foto av A och P med utsikten i bakgrunden. Jag hller upp kamerans lilla display och visar upp bilden fr dem. A sger att jag mste skicka bilderna till henne nr jag kommer hem till Stockholm. Jag lovar att gra det och lgger ner kameran i fodralet.

Nr vi tagit oss ner och ut genom byggnaden mts vi av en k som r dubbelt s lng som den vi nyligen stod i. Det r nstan ofattbart att skillnaden kan vara s stor sger jag till A och P som inte verkar vara srskilt frvnade.

Nr vi kommit in till stadskrnan igen sger P att stllet vi ska ta p inte kommer gra mig besviken. Det r en bit att g men i riktning mot tgstationen, sger han p korrekt engelska. Ju mer han pratar desto rikare vokabulr letar sig fram och ut genom hans mun. Men han slsar inte p orden. Information r det som utbyts mellan oss. Han frgar mig inte om ngot privat och jag visar inget strre intresse av att lra knna honom heller. Vi frstr bda att det inte r lnt att lgga grunden fr en vnskap d vi troligtvis aldrig kommer ses igen nr jag kt hrifrn. A berttar att det stllet vi ska till inte r en restaurang utan en husbil som str parkerad i en grnd och sljer snabbmat. Enligt henne har de den godaste hamburgaren man kan ta. Det gr mig glad att det r snabbmat vi ska ta och inte ngot fashionabelt som jag hade befarat. P vgen mot matstllet brjar jag frga A och P initierade frgor om Florens. Lftet om mat har gjort mig glad och jag inser att de gngna timmarnas ointresse fr stadens kulturskatter kanske varit alltfr tydlig. Jag vill inte att de ska tro eller tnka att jag inte uppskattar att vara hr, fr det gr jag, men hunger och smnbrist har lagt ett tcken ver upplevelsen som jag nu med mina frgor frsker mota bort. P omvandlar mina korta frgor om renssansen och arkitekturen till lnga, ngot osammanhngande, monologer dr han med inlevelse pekar och exemplifierar med byggnader vi passerar. Jag gr ett instick och frgar hur han har lrt sig allt. Jag hr hur det nstan lter instllsamt, fast jag vet med mig att frgan r befogad och drfr uppriktigt menad. Jag vill helt enkelt veta bakgrunden till den kulturhistoriska kunskap han besitter och delar med sig av. A svarar i hans stlle med att indirekt bermma honom med orden: han kan allt om kyrkor, arkitektur och historia. Jag tnker att det frvisso r sant men att det inte besvara frgan hur han tillskansat sig kunskapen. Jag fr inget svar p den frgan fr vi har hunnit fram till den husbil, eller om det r en buss, som ska frse oss med sen lunch. P stller sig frst i kn och bestller, jag och A str och begrundar tavlan med bilder p olika rtter som liknar hamburgare. Det r som hybrider utav hamburgare och kebab; ktt och grnsaker mellan olika former av baguettebrd. Det mesta ser riktigt gott ut och doften av stekt ktt hypnotiserar mig nstan. Jag sger till A att hon grna fr bestlla nummer fem till mig. Hon frgar vad jag vill ha och dricka. En l, svarar jag och pekar mot en burk med ett mansansikte p. Nr vi ftt mat och dryck gr vi runt hrnet och stter oss bredvid Dante-museet. Vi ter medan P fortstter visa prov p outtmlig kunskap genom att frelsa om Dante. Han inleder med att frga om jag lst Den gudomliga komedin. Det har jag inte mste jag erknna, sger jag och knner hur bildningskomplexet vxer sig allt starkare gentemot honom. Han verkar inte frvnad ver mitt svar och berttar i korta ordalag om handlingen.

Nr vi tit upp tittar A p mobilen och sger att det r bst att vi brjar g mot stationen s vi inte missar vrt tg till Bologna. Efter ngra vndor i grnderna hittar vi till den gata som fr ngra timmar sedan ledde oss in till stan. Det knns sknt att ka hem, tnker jag, vila lite och invnta kvllens planer som enligt A inte r spikade nnu. Hon sger att hon ska ringa runt och hra med ngra vnner nr vi kommer hem.

P tgstationen r det nnu fler mnniskor n det var nr vi anlnde. Vi r lite tidiga, sger P och pekar pedagogiskt p tavlan och den neongula rad som berttar fr oss att tget till Bologna gr om trettiofem minuter. Jag sger till A och P att om de kper biljetterna s kan jag g bort till telefonkiosken och ringa hem. A frgar om jag inte fick tag p familjen i gr nr jag lnade hennes telefon. Nej, det var ingen som svarade, sger jag. A informerar mig sedan att jag ska tervnda till den hr platsen dr vi str nu nr jag pratat frdigt s att vi gemensamt kan g och handla vatten och snacks till hemresan. P och A gr bort mot en grnfrgad biljettautomat och stller sig i den lnga kn, sjlv gr jag och stller mig en meter bakom en kvinna som hgljutt str och pratar i telefonautomaten. Hon verkar inte komma verens med personen p andra sidan luren. Medan jag vntar p att telefonen ska bli ledig vnder jag mig om fr att se om jag kan se P eller A. De str fortfarande lngst bak i kn, med en grupp unga personer framfr sig. Nr telefonen blir ledig letar jag fram mynt ur fickan och matar jacket med alla lga valrer jag har fr att bli av med dem. Jag slr noll, noll, fyrtiosex fljt av telefonnumret hem till mina frldrar. En signal, tv signaler, tre signaler. Till slut svarar min far.

- Ulf Wigren.

- Hej, det r jag, sger jag och trycker hger pekfinger mot hger ra fr att frska stnga ute sorlet.

- Hej, sger han med spnd och trtt stmma.

- Hej, sger jag igen, fljt av: r det ngot som har hnt eller?

- Johan r dd.

Jag fr ur mig en strid strm av nej. Som en betingad reflex kommer alla dessa nej, ett stt att inte acceptera det min far sger, som att negationerna skulle kunna utplna beskedet om dden. Jag har hrt den bottenlsa tomheten i min fars f ord men kan nd inte frst vad det r han sagt. Efter en kort stund av ordlshet som besttt i att jag grtit och han har lyssnat sger han att jag mste komma hem, nu. Jag frgar om det r sant, r han verkligen dd? Han berttar d att Johan tog sitt liv i gr p sin fdelsedag, och igen sger han att jag mste komma hem. Han frgar sedan var jag r. Jag berttar att jag r i Florens och att vi snart ska till Bologna. Han verkar inte frst vad jag sger, verkar inte kunna ta in att jag str p en plats helt frmmande fr mig. Han upprepar terigen att jag mste komma hem. Varp jag upprepar att jag r i Florens och att jag mste ka tillbaka till Bologna innan jag kan gra ngot. Samtalet avslutas med att jag sger att jag kommer ringa om ngra timmar nr jag vet mer, nr jag vet om och nr jag kan ta mig hem. Vi sger hej d och jag hnger upp telefonen frsiktigt p klykan. Jag str alldeles stilla och svljer ner det vrl som vill ut. Allt som inte hjlper mig nu ska ner i magscken. Jag torkar trarna med skakiga hnder och vrider huvudet lngsamt bort mot den plats dr jag skiljdes t med A och P. De str dr nu, de vntar p mig. Min kropp knns tung och svrmanvrerad. Det knns som en ampull av svart, trgflytande blck har imploderat och lckt ut i kroppens alla lemmar. Jag samlar mig och brjar g frsiktigt mot dem. Runt omkring mig gr mnniskor med snabba steg och irrande blickar. Jag befinner mig i ngon slags trans, jag har programmerat mig sjlv att frflytta mig till A och P. Jag mste bertta fr dem vad som hnt.

Nr jag kommer fram str de och pratar med varandra. Jag mrker hur de ser mig i gonvrn, de ser min kropp men inte mitt ansikte. Jag str under tystnad med bultande hjrta och hr hur de pratar effektivt och fort om ngot. De tystnar och A sger p engelska att vi kan g och handla nu. Hon sger det snabbt utan att se mig i gonen. Jag vet inte vad jag ska sga, jag vill inte sga orden min far precis har sagt till mig men jag vet att jag mste.

My brother is dead, sger jag tillslut och invntar en reaktion. A hjer blicken snabbt mot mig, hon verkar inte tagit in vad jag precis sagt. Jag upprepar samma fyra ord fast nu med intensiv gonkontakt. A fr bara fram ett What?!. Jag berttar om samtalet med pappa och att jag inte vet mer n att min bror tog sitt liv i gr. A verka inte veta vad hon ska sga, s hon frgar om jag r sker. r jag sker? hinner jag tnka. Yes, he is dead svarar jag henne bestmt. P str tyst och tittar p oss bakom sina svarta solglasgon, det r svrt att avgra om han har frsttt vad jag precis berttat. A tar sin hand och lgger den p min verarm, hon frgar inte igen om det r sant. Hennes kroppssprk signalerar att jag fr krama om henne men jag kan inte. Jag r rdd fr att bryta ihop, rdd att det skrik och den frtvivlan som jag tvingat ner i magscken ska komma upp och resultera i ett utbrott. A tar mig i armkrok och tillsammans pljer vi genom folkmassan bort till en av alla perronger dr det inte str ngot tg fr tillfllet. P gr ngon meter bakom oss och r tyst. Vi gr ganska lngt ut p perrongen, dit sorlet frn stationen inte nr. P en bnk i skuggan stter vi oss. A hller mig om ryggen och jag sitter med huvudet i hnderna, jag mrklgger mina gon och r tyst, jag varken grter eller kvider. Vi sitter s tills P frsiktigt frgar om jag vill ha vatten. A svarar i mitt stlle att han grna fr g i vg och handla. A frgar sedan, nr vi r ensamma, om jag orkar ta tget som gr om fem minuter. Jag tar lngsamt bort hnderna frn ansiktet och nickar med blicken mot spret framfr mig. Eftermiddagssolen lyser starkt mot spret medan vi sitter under tak i skuggan. A stller sig upp och sger att vi mste brja g om vi ska hinna med tget, hon ser mrkbart besvrad ut ver att behva flytta mig frn den lugna plats hon tagit mig till. Jag stller mig upp och tar fram hatten jag kpte tidigare under dagen, trycker ner den vita psen i fikan och stter hatten p huvudet. Jag vill inte att ngon ska mta min blick och se frlusten i mina gon. Jag gr jmte A som sker med blicken efter P som borde vara p vg mot oss. Vi stannar upp innan vi kommit fram till folkvimlet och invntar P. Inom kort kommer han gende med en pse med tre vattenflaskor i. Han vinkar till oss och signalerar att vi mste skynda till rtt plattform. Vi slingrar oss mellan mnniskor som str i vr vg och kommer under P:s vgledning fram till rtt vagn. Jag gr sist och lyssnar till P och A som verkar mna om att placera mig p en s lmplig plats som mjligt. Vid en fyra med ett bord mellan stesparen stter jag mig vid en fnsterplats. Jag kommer att ka baklnges men jag knner inte att jag kan ptala det nu. Bredvid mig stter sig A och mittemot henne stter sig P. P platsen framfr mig r det tomt. Jag stter mig med blicken riktad ut mot plattformarna, klart och tydligt visar jag att jag vill bli lmnad i fred. A sger, utan att avkrva mig gonkontakt, att hon ska ringa sin mor och hra om det r mjligt att fixa med flygbiljett till mig. Jag vnder mig om och sger tack. Samtidigt som jag vrider tillbaka huvudet mter jag P:s blick fr frsta gngen d han tagit av sig sina solglasgon. Han utstrlar medlidande och empati men sger ingenting.

Tget rullar ut frn stationen. Vi sitter under tystnad medan folk lgger upp vskor p hatthyllorna och finner sig tillrtta. D och d vxlar P och A ngra diskreta meningar med varandra. Florens frsvinner bakom oss och en naturskn landsbygd tar vid. I mitt huvud strmmar frgan om varfr parallellt med frtvivlan ver att vara lngt hemifrn. Jag anstrnger mig fr att sortera och frst samtidigt som jag oroar mig fr vad jag kan stlla till med om paniken och frtvivlan skulle ta ver. Jag knner en oro fr den starka och mrka kraften inom mig som jag aldrig kommit i kontakt med frut.

A:s telefon ringer, hon sger inte mycket utan lyssnar och tar in vad personen p andra sidan sger. Nr hon lagt p vnder hon sig mot mig och sger att det var hennes mamma som ordnat med ett flyg tidigt i morgon. Jag sger att det var snllt av henne och att jag uppskattar att hennes mor anstrngt sig fr min skull. Hon svarar att det r sjlvklart att de stller upp i det hr lget.

Utanfr fnstret passerar den italienska landsbyggden frbi, flten r vidstrckta och bergen skogsbekldda. Det r mycket vackert och lugnande att beskda.

Det tillflliga lugnet byts ut mot kraftig skuld nr det slr mig att jag inte kpt ngon fdelsedagspresent till Johan. Nu r det frsent.

Tv brder r de. Den yngste r nyss fdd och ligger i sin mors famn. Han r s liten tycker hans ldre bror som inte vgat hlla honom nnu. Tv syskon har deras storasyster nu, en som r tre r och en som r nyfdd. Fler ska det inte bli.

Den ldre brodern har ftt en lillebror och r glad fr det. Hur det gick till eller hur det var innan broderns fdsel kan han inte erinra sig. Han ser p sin bror som ligger i moderns famn och frstr att det r ngot fint hans mamma hller i, hon r ju s varsam med barnet. Hon sger till den ldre brodern, medan hon tittar p den yngre, att de r brder nu.

Att den lilla nyfdda pojken ska d som ung vet de inte. En sdan tanke kan inte existera hos den mor som tillsammans med sin son betraktar sitt nyfdda barn.

*

Du r dd, jag fr drfr frska minnas oss utan dig vid min sida.

Jag tittar p bilder fr att ta mig tillbaka i tid och rum. Vi r unga p alla kort. Avlgsna minnen p rektangulra pappersark med frger som nstan r helt bevarade. Jag ser med klarhet in i en svunnen tid dr vi ovetandes om framtiden leker och busar. gonblick frn barndomen som brnner fast p nthinnan. Du och jag.

P ett fotografi r vi bda kldda i rutiga golfbyxor, vit skjorta och bl kofta. Av ngon anledning har jag fluga men inte du. Det r den enda bilden av oss jag kan hitta dr vi r i det nrmaste likadant kldda. Vi hller varandra runt nackarna som i en halvkram. Frisyrerna r identiska: tunt ljust hr som ligger ner mot pannorna. Vi ler lite pillemariskt mot kameran som om vi gjort ngot vi inte ftt. Kanske r det julaftons morgon. I bakgrunden ser jag kksskpet med ett pepparkaksland ovanp. Landet bestr av ett mrkbrunt hus med glasyrtak, ngra slarvigt klippta figurer och en massa vit bomull samt en sj som utgrs av en spegel.

Det r nog julaftons morgon.

En annan bild r tagen p en njespark. Vi sitter i en liten sportbil som gr p rls. I bilen finns tv rattar, vi hller i varsin och verkar bda tro att det r vi som styr bilen. Bilen har nummer 37 skrivet p motorhuven. Det r svrt att sga vilken biltyp den ska efterlikna d den ser ut som en hybrid mellan en Porsche och en Bubbla. Jag har en ljusbl Musse Pigg t-shirt och du har en mrkbl piktrja. Ditt ansiktsuttryck r mjukare och vnligare n mitt. Jag ser sammanbiten och arg ut.

Det r en konstig knsla att nu sitta i tystnaden och se in vra gon, lta blickarna mtas och knna saknaden kommer ver mig. Bilderna berttar ngot om oss. De berttar brjan, det jag sjlv inte kan minnas.

En del av mig vill bara teruppleva och ta tillvara p de stunder jag ser p fotografierna. Jag vill st med dig p en stol i kket och varsamt titta och pilla p pepparkakshuset. Jag vill sitta i en bil som ingen av oss styr och vara mindre arg. Jag vill gra allt igen men med en frhjd nrvaro. Jag vill slungas tillbaka till den tid du och jag mtte fr frsta gngen.

*

Den ldre brodern har vit kortrmad skjorta och bl byxor. Hans ljusa hr r kammat t sidan. Han r uppkrupen i sin fars famn och tittar tillsammans med denne p ritualen som ger rum i vardagsrummet. Det r dop fr den yngste sonen som r kldd i traditionell vit klnning. Han skriker inte utan hller sig lugn under hela proceduren.

Morfadern som r kyrkoherde i Vadstena har kommit upp fr att dpa barnet. Han har krt sin Toyota lngst E18 fr att terigen dpa ett barnbarn. Han har stannat efter halva vgen och fikat samt rkt en cigarett. Nu str han i vardagsrummet p Liding och med allvarlig stmma formulerar han Evangeliet om Jesus och barnen.

Det r p dagen ttio r mellan morfadern och den yngre brodern. De r fr hgtidsdagen kldda i liknande utstyrsel d morfadern har vit prstkpa p sig.

I hrnet bredvid altandrren har modern stllt ett vitt litet bord med en rosa duk ovanp. P bordet brinner tv ljus bredvid en dopskl. Sklen r av silver och skiner i eftermiddagssolen som letat sig in i huset. Den har en ingravering som avsljar varifrn den hrstammar: Minne frn frsamlingsbor i Grevbck 1956-04-29. Morfadern ska dpa pojken enligt kristen tro och ge honom ett fullstndigt namn som rymmer svl hans eget som farfaderns, allt under uppsikt av den ldre brodern som tittar p dopakten frn sin fars famn. Morfadern sger saker medan han skopar vatten ver barnbarnets hjssa. Den yngre brodern fr nu sitt namn och sin tillhrighet.

*

Det r lttare att minnas med ngon, roligare om inte annat. Minnesbilderna har en tendens att bli klarare och mer detaljrika nr man tillsammans med ngon fogar dem samman. Eftersom du r dd fr jag sjlv blicka tillbaka och terge vra gemensamma upplevelser. Jag vet inte vad jag vill med mina minnen mer n att minnas dem. Kanske vill jag frvalta och ge mening till det som varit, stta det p prnt och verblicka vr gemensamma stund i livet och p s stt frska frst vad jag har frlorat.

En del av mig, jag kan inte lokalisera vilken, vill hindra dden frn att n sin slutgiltiga punkt. Jag vill att den definitiva dden ska vara lngt borta. Med den definitiva dden menar jag det tillflle nr man inte lngre nmns vid namn och ens grav frblir obeskt. Nr man helt enkel glmts bort. Om ngon lser om oss, om vi finns i en text, kanske den definitiva dden kan skjutas p framtiden. Jag frstr det lnlsa med resonemanget men lt mig gra ett ordentligt frsk att rdda oss frn fr tidig glmska.

*

I anslutning till frldrarnas sovrum finns ett litet kyffe som kan anvndas som garderob eller barnkammare. Rummet har sluttande tak och ett fnster med morgonsol. Vggarna r gula och p golvet ligger en linoleummatta med konstiga mnster. Dr fr den yngre brodern bo sina frsta r. Det r ett mysigt rum och hans ldre bror r ofta inne och tittar p honom dr han ligger i sin spjlsng. Han sker kontakt med den lilla krabaten i sngen. De r brder nu, det r ngot viktigt, det sg han i sin mors gon. Den yngre brodern sover tungt med huvudet sknt vilandes mot en noppig kudde. En filt med snobben-motiv ligger ver hans varma kropp. Den ldre brodern tittar frundrat p honom genom spjlsngens ribbor.

*

Nr jag ser bilder p oss som barn frsker jag teruppleva fototillfllet. Jag frflyttar allt fokus till den tid som bevarats och blir stendes dr, i bilden, strax bredvid oss. Osynlig str jag p behrigt avstnd och ser hur vi leker, en trygg och okomplicerad plats som sknker mig sinnesro. Nr jag lgger undan bilderna och tergr till nutid kommer skulden krypandes och belgrar mitt inre. Den sger mig att det var min uppgift som storebror att skydda dig frn faror, ven om det visade sig att det var du sjlv som utgjorde den strsta faran. Jag har inte fullfljt min uppgift slr det mig med full kraft, jag skyddade dig inte frn ditt eget mrker.

Det blir extra srbart att ta in att det r den lilla blonda och oskuldsfulla pojken p bilderna som r dd och att det r den ngot ldre grabben bredvid honom som r hans beskyddande storebror.

Jag vill pojkarna allt vl.

Det r oundvikligt att titta p bilder frn barndomen och sls av de facto att vi inte finns lngre. Kontrasterna mellan liv och dd blir som mest ptaglig nr jag ser oss som barn. En bild, ett skratt, en naiv gldje.

*

Brderna leker i traditionell mening inte med varandra, det r den yngre brodern inte tillrckligt gammal fr. Den ldre fr betrakta den yngre som har fullt sj med att orientera sig i vrlden - den vrld, det hus, de vxer upp i. Den ldre fr nja sig med att se sin yngre bror vxa och utvecklas till den lekkamrat han ska bli. Det gr lngsamt men ocks snabbt. Sdan r barndomen.

*

Jag frsker mentalt frflytta mig till brjan fr att teruppleva de frsta ren vi fick tillsammans. Din fdelse minns jag inte mer n som ett terberttat minne. Jag och vr syster var hos grannarna och invntade beskedet. Det kom ett besked som var nyheten om din ankomst, men jag kan inte sga att jag minns det tillfllet. S r det med mnga s kallade minnen jag har. Fotografier och andra mnniskors berttelser fltas samman till minnen jag gr till mina egna.

Nr vi blev varse om varandras existens och att vi var brder r inget specifikt minne utan en utdragen process. Mina frsta tv r och tio mnader var utan dig men jag har inte mjligheten att p egen hand minnas de ren. Att du inte har funnits kan jag intellektuellt frst men jag kan inte minnas det.

Det finns inget smrtsamt med att betnka din icke-existens innan du fddes men att nu leva utan dig vid min sida r stundtals obegripligt.

*

Brderna str infr ett avgrande skeende i samma veva som den yngre brodern fyller tv r. Han anses d vara fr stor fr barnkammaren och i behov av ett nytt rum. Den ldre brodern fr frgan om att inhysa sin yngre bror och gr med p detta. Han har lockats med orden att en vningssng ska inhandlas och att han ska f sova verst. Han tvekar inte utan gr med p sammanslagningen.

*

Blicken p oss riktar jag mot det frflutna, de ren vi gick jmte varandra. Det r min enda trst nr din frnvaro r som mest ptaglig. Jag tror p minnena som min enda mjliga kontakt med dig. Jag fr inte glmma det vi hade, d har jag ingenting kvar av oss.

Den tidiga barndomen, din fdelse, vra frsta r: vaga minnen, nstan helt borta.

Jag fr flytta fram blicken om jag ska lyckas se oss tydligare.

Jag befinner mig i huset som vi vxte upp i. Jag ser mig omkring i kket och vardagsrummet fr att dr ngonstans frska se de vi en gng var. Men det gr inte. Avstndet mellan dtid och nutid borde vara som kortast p den hr platsen men jag frmr nd inte. Bilder frn barndomen kommer inte bara till mig p det sttet. Jag mste fokusera p ngon speciell hndelse och drefter mla fram minnesbilden. Just nu hittar jag ingen sdan hndelse, allt r bara oskarpa skrvor av olika tider som utgr en svravlst mosaik. Jag sitter en stund och frsker lgga skrvorna till rtta men det r inte en sdan dag.

*

Flytten sker en helg i maj och gr tmligen fort. Den yngre brodern har inte mnga saker som ska med frn barnkammaren: klder och ngra leksaker, det r allt.

Barnrummet str snart tomt fr att sedan lngsamt fyllas p med klder och allehanda saker som mste frvaras ngonstans.

P golvet, i vad som nu r deras gemensamma rum, str en kartong med en vningssng i. Det r deras far som packar upp den och sedan pbrjar jobbet med att sortera delarna i olika hgar: brdor i ett hrn och skruvar och verktyg i ett annat. Brderna sitter p den grna madrassen och tittar p. Med fokuserade blickar ser de hur sngen tar form och vxer sig hg.

Byggandet av sngen gr in i sin slutfas och den ldre brodern ser hur hans far fster den korta tvstegstrappan samt den lnga plankan, som placeras som skydd lngs med lngsidan s att den ldre inte ska falla ur sngen i smnen. Nr den r helt frdigmonterad fr de inta sina positioner. Den yngre brodern lgger sig i sin sng och den ldre klttrar upp till sig. De blir liggandes s under en kort tystnad.

Nu r de rumskamrater, tv brder under samma tak.

*

Jag tnker ofta p det rum som blev vrt. Jag ser det klart och tydligt framfr mig: en vningssng och en stor grn madrass med tre tillhrande frgstarka kuddar. Gosedjur i sngarna och leksaker i ldorna. Det r en verblickbar bild med fokus p det centrala, det som gjorde rummet till vad det var.

Jag kan se en sen kvll framfr mig, vilken som helst egentligen. Jag kan se hur jag lutar mig ver kanten och tittar ner fr att se om du sover. Du ligger p sidan, in mot vggen, men vnder dig hastigt om och mter min blick. Du vet vad som gller: frflyttning. Samma procedur varje kvll. Under stort hemlighetsmakeri ska vi frflytta oss till madrassen fr att tillsammans somna dr. Lngsamt och frsiktigt knuffar vi ut vra tcken, kuddar och gosedjur s att allt landar i en salig rra p madrassen. Sedan smyger vi nstan ljudlst till vr gemensamma sovplats. Vi bygger en sng av alla kuddar och tcken och somnar sedan nra varandra.

Jag minns madrassen som rummets mest betydelsebrande plats. Vi drogs dit i alla vra lekar. En rektangulr skumgummimadrass med ljusgrnt tyg. En lekplats, en sovplats och mittpunkten fr en framvxande vnskap. En minnesplats som jag alltid kan hitta till.

*

De r lekkamrater nu. Den yngre brodern lyder under den ldres initiativ till lekar i huset och p tomten. Oftast leker de med skrattet nra till hands men det hnder ocks att de ryker ihop. Alla bitmrken och klsmrken de ger varandra verskuggas av en alltid pfljande frsoning. Det r av strsta vikt att de frsonas efter en sammandrabbning, och det gr de. Inget nyp, slag eller svek verkar vara fr stort eller fr allvarligt fr att inte kunna repareras. Sdan r premissen fr brdraskapet; finns inte frsoningen finns snart heller inte det kitt som hller dem samman.

*

Jag minns tydligt en lek som utspelade sig p madrassen. Vi hade bott ngra r under samma tak nr leken gde rum. Det var en oskyldig lek, som sett i skenet av din dd rymmer olustknslor.

Vi stod p madrassen bda tv, bara ngon meter ifrn varandra. Jag sade orden du var en bra bror, sedan knt jag handen som om jag hll i en kniv och slog nven mot min egen brstkorg varp jag fll handlst baklnges ner i en hg med tcken och kuddar. Jag lg dr stilla utan att rra en min, du med blicken mot mig. Jag slog sedan hastigt upp gonen och skrattade. Sedan var det din tur. Du gjorde samma sak, simulerade ett sjlvmord och tittade upp strax drp med ett skratt. Under en hel eftermiddag hll vi p med det dr: en sista hlsning om att den andre var en bra bror, sedan kniven i hjrtat, ett handlst fall som pirrade i magen, fljt av slutna gon och tystnad. Till sist teruppstndelsen och skrattet.

*

Nr brderna inte leker i sitt rum har de en tomt med en stor grsmatta att vara p.

De spelar fotboll och boccia fr det mesta. Bocciabollarna ligger i en rd skurhink i friggeboden. Det finns fyra olika frger att vlja mellan och vattennivn i bollarna varierar. Som lillen anvnder de en golfboll. Den ldre brodern vljer oftast brandgula bollar och den yngre vljer bl. Om de spelar fotboll str valmjligheterna mellan en liten gul handboll som den ldre ftt peka ut i en leksaksaffr i Vadstena och en riktig fotboll som har brjat flagna efter mnga r under bar himmel.

Den ldre brodern har frdelar under dessa aktiviteter eftersom han nstan r tre r ldre. Han r lite lngre, lite starkare och lite snabbare. Tids nog ska de skillnaderna planas ut men medan de existerar drar han nytta av dem eller frsker skipa rttvisa.

Fotbollsmlen r rda solblekta koner som de stller upp p vardera kortsidan av den rektangulra tomten. Den yngre broderns ml utgrs av tv nrstende koner, ibland bara en meter ifrn varandra medan den ldres koner str uppemot tre-fyra meter ifrn varandra. Det r ett frskt till rttvisa dr de kommer fram till mlens storlekar genom att kompromissa. Varje lyckad kompromiss strker det kitt som hller dem samman.

*

Jag minns resorna bst. D var vi nstan jmt tillsammans.

Som barn beskte vi varje sommar mormor och morfar i Vadstena. En spnnande plats som var vldigt annorlunda frn vr egen. Ett hus med en annan tidrkning, ett obestmt frr i tiden.

Jag kan se hur vi sitter dr vid matsalsbordet med en kortlek. Vi sitter p hrda stolar i mrkret och bygger korthus. P bordet ligger en vit gammal vaxduk med matrester p, brdsmulor och sm intorkade klimpar av havregrynsgrt som r perfekta att staga upp korthusen med. Jag bygger p bredden och du formar torn. Du tillrttavisar mig nr jag slarvar och lter kortens valrer fronta huset. Jag river det jag byggt och ser till att mitt nybygge har samtliga bl ryggar frontade mot oss och valrerna int. Det blir snart stora hus eftersom vi anvnder samtliga kort. Vi frgar efter en till kortlek och morfar plockar fram en gammal inplastad med rda ryggar. Vi bygger och bygger tills nstan hela bordet r tckt. Framfr oss har vi en stad av bla och rda hus som formats av varsamma hnder.

Hos mormor och morfar var allt gammalt. Det luktade instngt av piptobak och dammiga heltckningsmattor. I alla rum var det slckt och dunkelt (jag minns det som s ven nr det var sol ute). Det fanns lampor men de brann sllan. Det r ett hus jag nrsomhelst kan beska i minnet. Nstan alla freml och lukter finns bevarade inom mig, jag har full access till alla rum nr helst jag vill. Det r inte ovanligt att minnena av oss tar mig till det huset, bland saker och ting vi inte terfann i barndomshemmet, s som: en mangel, mattor p vggarna, silverfreml i glasskp, dockor i glasskp, tv:n med det trasiga bildrret, en uppstoppad bebis-krokodil, madrasser med tagelstoppning, tavlor med guldramar, kristna symboler, prydnadssaker p toaletten (potpurri som frlorat sin doft, uttorkade tvlar mm), tobaksindrnkta piprensare, bibeln, kryss-tidningar, kryss-lexikon, frstoringsglas med inbyggd lampa mm.

Dr, bland alla dessa saker, kan jag ofta se oss leka.

*

Den ldre r osker p uttalet. Han hr modern sga Vasstena medan fadern sger Vad-stena. Han vljer bort ordet och sger att de ska till mormor och morfar.

Brderna gillar att vara dr. Det r en tidskapsel dr det gamla aldrig byts ut. Det unika blir de pminda om av deras far som alltid sger t dem att ta till vara p upplevelsen.

Bilen stannar p den korta uppfarten. Brderna stiger ur den varma kvava bilen och hoppar upp p det lga staketet som markerar tomtgrnsen. Det ser konstigt ut med ett trettio centimeter lgt staket men det gr sig bra nr man ska g balansgng.

Drren ppnas och morfrldrarna stller sig p stentrappan och hlsar vlkomna. De r kldda i varma heltckande klder fast det r sommar. Brderna hoppar ner frn staketet och gr fram och hlsar, kram till mormodern och handskakning med morfadern. Den senare har smeknamn p brderna, namn som pminner om deras riktiga. Han kallar den yngre fr "Johannes" (troligen fr dess bibliska anknytning) och den ldre fr "Tomato" (oklart varfr). Brderna gr in i huset, jackorna hnger de i tamburen bredvid morfaderns tunga rockar. De knner doften av maten som str och puttrar p spisen och de ser att bordet r dukat fr middag. Som alltid springer de till det stora badrummet och kollar om cykeln finns kvar. Det gr den. Det r en motionscykel med riktig handbroms. Cykeln r smutsig och gammal men vlfungerande. Den ldre brodern utnyttjar sitt ldersprivilegium och hoppar upp p cykeln och trampar p med en vldig fart, sedan bromsar han tvrt med handbromsen. Han gr samma sak igen, sedan fr den yngre prova. Den ldre tittar p drivremmen som ljuder nr den yngre cyklar och noterar hur tvrt allt upphr nr hans bror trycker in bromsen.

Det r ibland lngsamma dagar i huset. De har bda med sig sina ryggsckar med leksaker, den ldre har med sig kassettband och en freestyle och den yngre ngra pussel och bcker, men sakerna lmnar sllan vskorna de ligger i. Det finns ju s mnga saker i huset som r lngt mer intressanta nr allt kommer omkring.

Morfaderns arbetsrum tillhr brdernas favorit. En avskild plats som de smiter in till allt som oftast fr att storgd betrakta freml som gamla pistoler, svrd och medaljer.

Det r srskilt de vapen som hnger p vggen som de inte kan se sig mtta p. Har morfadern kanske varit soldat?

Inne i arbetsrummet blir de sittande p den oproportionerligt hga bddsoffan. Fnstret bredvid skrivbordet slpper in ett svagt eftermiddagsljus p medaljerna som ligger i sina ppna askar. P bordet framfr dem ligger hgar av gamla Allers och ret runt. Det luktar gammalt och inbott eftersom fnstret som vetter mot gatan alltid r stngt.

Morfadern har en gammal skrivmaskin som str centrerad p skrivbordet. Det finns inget papper i den men de envisas nd med att trycka ner tangenterna fr att f hra det sregna ljudet. De skriver sina namn och ett antal fula ord utan att det bevaras fr framtiden.

De ser morfadern g frbi utanfr, han har pipan snett i munnen. Det bolmar och hans ansikte frsvinner in i rken. Brderna hr hur han nynnar p en gammal psalm. De hrmar honom och skrattar. Utan vetskap om skratten lunkar han vidare, morsar med pipan till ngon som cyklar frbi och frsvinner sedan runt husknuten.

Eftersom de vet att de har morfadern p behrigt avstnd ett tag till fortstter de kolla p hans mrkvrdiga saker. P ett stll str lnga pipor som de tar ner och varsamt undersker. Han har ven en samling med stora tndare som inte fungerar men som ger ifrn sig gnistor nr man trycker p dem. Allt som brderna observerar dr inne har en laddning och ett exotiskt skimmer som deras egna prylar helt saknar.

*

Jag str framfr bokhyllan i vardagsrummet. Vi brukade bli stendes hr efter det att vi kommit verens om att spela ett brdspel. P de hyllplan dr det d brukade finnas olika spel finns nu raddor med fotoalbum med bilder av dig, mig, oss, slktingar, vnner mm. Jag minns hur vi brukade stirra p kartongerna med tomma blickar och utan strre entusiasm ver att behva vlja ett spel vi redan spelat hundratals gnger. Det var som att vi desperat frskte hitta en kartong med ett spel som var nytt och som saknade tejpade kanter. Bland spelen som fanns till vrt frfogande kan nmnas: Monopol, Schack, Ord-mani, Bondespelet, Den frsvunna diamanten, m.fl. Alla dessa spel med just sin givna vinnare p frhand. Det var vl egentligen bara Monopol dr utgngen var oviss. Jag kan minnas terkommande diskussioner/argumentationer/regelrtta brk som vart och ett av dessa spel frde med sig

Monopol: Det brjade redan innan spelstart med vem som skulle vara bank. Sedan tog diskussionen vid huruvida man fick kpa gator som den andre redan brjat samla p. Jag tyckte att om jag nu lyckats kpa stermalmstorg s skulle du ge fan i Centrum. Du delade inte den sikten.

Schack: Brken handlade om rockadregeln.

Ord-mani: Ett sprkspel med fyra kategorier: Hitta ord, Stta samman, Associera och Rkna upp. Det blev alltid infekterat under momentet nr man skulle lsa upp vad man skrivit fr ord under rubriken Associera. Man fick ett ord, tex bord, som man under en minut skulle skriva nya ord som man associerade till det givna ordet. En mycket godtycklig id dr man dessutom skulle godknna varandras ord eftert fr att f pong fr varje godknt ord. Fr det mesta var vi genersa med varandras ord men konflikt uppstod alltid nr den andre tyckte associationen var vl svvande och sledes gick i polemik med ordet och idn att ordet bord hade ngot att gra med ord som: hst, hus, gata mm.

Bondespelet: Vi fljde inte reglerna ver huvudtaget utan spelade en phittad variant som givetvis var dmd att misslyckas p frhand. Du vann alltid till slut, det var ven dina regler som gllde och kanske lg till grund fr vinsterna.

Den frsvunna diamanten: Jag kan faktiskt inte minnas ngon konflikt. Kanske var det helt friktionsfritt.

*

Brderna vxer och blir ldre, kittet mellan dem r inte lika starkt lngre. Den ldre brodern har flyttat ut frn det gemensamma rummet och vertagit systerns rum som ligger vgg i vgg. Det r det sjlvklara beslutet och ingen av brderna invnder mot delningen, de snarare vlkomnar den.

De gr i olika skolor (vilket de alltid har gjort) och har olika intressen. Den ldre brodern ker skateboard och den yngre frdjupar sig i klassisk musik; tv ofrenliga intressen visade det sig. Deras patenterade jargong anvnds alltmer sllan, de har inte lngre samma behov av intern kommunikation.

De har fortfarande kul ihop men ngot har gtt frlorat i och med flytten, ngot vsentligt. Ett avstnd har uppsttt som de mste frhlla sig till. De har olika rum och olika liv.

De r olika.

*

Jag vet inte vad jag ska skriva, det finns en uppsj ord inom mig men inga frdiga meningar. Jag har p riktigt svrt att minnas ngot nmnvrt, det r mest en massa vardagar utan brjan och slut. Tusentals dygn staplade p varandra som jag inte kan sortera i ordning. Det r som att jag vill klippa ut mellanren och skarva ihop brjan (barndomen) och slutet (tidiga vuxenren). Det var som att mellanren var till fr att vi skulle utvecklas till individer, och det i sin tur var ngot som krvde fysisk distans. Jag kan inte undg knna en viss nedstmdhet nr jag tnker p mellanrens avsaknad av jargong och lekfullhet. Samtidigt som jag frstr att dessa mellanr, eller utvecklingsr, var ndvndiga.

Jag ser mig sjlv under dessa mellanr med en skateboard under armen medan jag ser dig sittandes vid synten med blicken koncentrerad p ett notblad. Det r en frenkling men jag tror samtidigt att jag mste brja i den nden. Det r trots allt en sann bild och den bild som omedelbart kommer till mig nr jag frdas lngst minnenas osorterade passager.

Jag hade brttom hela tiden medan du hade behov av att sitta stilla och frsvinna in i det som fr stunden fascinerade. Dina intressen, slr det mig nu, krvde alla ett lugn och en frhjd koncentrationsniv medan mina krvde, kanske inte det omvnda men ngot t det hllet.

Vra nyinrttade rum sg olika ut. Jag hade planscher, skivor och stkigt fr det mesta. Du hade instrument, alltid ordning samt kartor p vggarna. Jag var vertygad om att jag kunde mer n du om vrlden trots att du besatt kunskap om namn p stder, berg och floder.

Som jag minns det var det stdat i ditt rum, alla saker hade en plats. Nr jag tnker p essensen av vad som var du tnker jag p det rummet. Jag gillade att g in dr, se vad du fr stunden gnade dig t. Jag gick ocks in fr att stra och reta dig. Jag blir aldrig kvitt minnena av det smsinta gnabbandet jag orsakade. Du ville bli lmnad i fred men det kunde jag inte acceptera, inte nr min egen tristess behvde f utlopp.

Genom en lucka i taket, i vad som var vrt gemensamma rum, kommer man till vinden. En tidskapsel tillika husets strsta rum, med tveklst mest saker. Det luktar gamla klder hr och jag befinner mig p den hr platsen fr att underska dtiden. Jag gr framtlutad runt bland brte, bland saker som inte ska slngas men heller inte behver sparas. Jag r p en minneskyrkogrd.

I plastbacken med fotografier, som jag hittar ganska omgende, ligger bilder frn vr uppvxt (fotografier som inte blivit insorterade i album). Vi r barn p de flesta bilderna. Genom fotografiernas hjlp blickar jag in i tid som varit och som aldrig kommer ter (det simpla med den meningen ursktas av hur ptagligt jag nd knner infr de facto att det frhller sig s). Jag blir handfallen av det antalet bilder framfr mig och vet inte var jag ska brja. Jag knner mig inte ledsen, snarare upprymd och nyfiken. Jag stillar mina nerver med att kolla i ngra ldor med arvegods frn mormor och morfar. Det r mest porslin som r inlindat i stgta Correspondenten. Det r lagt i mnga kartonger och vntar p att bli utrensat och drefter slngt och utraderat. S r det ven med alla kartonger och psar med dina saker. En dag ska det slngas. Men inte i dag, och inte i morgon. S r det med vindsutrymmet: hr frvaras det vi helst av allt vill behlla men som vi inte kan/vill/orkar ha kontakt med dagligen.

Jag tervnder till backen med bilder fr att leta fram alla fotografier tagna under tonren och p s stt se om mina minnesfragment (som r cementerade och handlar om avstndet mellan oss) kan f en mer flerdimensionell sanning. Det enda kriteriet fr att en bild inte ska lggas tillbaka i backen igen r att den r p oss bda. P s stt kan jag frhoppningsvis bilda mig en uppfattning om oss som r mer sann n att vi bodde i olika rum, var olika och gled ifrn varandra. Fr jag vet inte om jag kan sl mig till ro med den sanningen. Den knns fr summerande och enkel.

Jag blickar ner i boxen och brjar krafsa fram bilder dr du r mellan tta och femton och jag r mellan elva och arton. Kameran som har tagit mnga av dessa bilder mste varit felinstlld fr ret 1997 r angivet p nstan alla fotostmplar. Min frhoppning att katalogisera bilderna efter angivna rtal gick dr med om intet.

Det visar sig finnas en del fotografier dr vi r de enda nrvarande p bilden, nrmare bestmt tjugosex stycken. Alla utom tv r tagna under semestrar vilket inte ger mycket underlag fr det jag vill titta nrmare p, nmligen vr samvaro i hemmet. Jag bestmmer mig nd fr att behlla dem och bilda mig en uppfattning om det finns ngot dr som min sammanfattande historieskrivning kan ha missat, ngot som talar emot att vi gled ifrn varandra till den grad som jag fastslagit.

Jag tar bilderna och lgger dem i ett kuvert och gr sedan ner och stter mig i kket. Jag lgger ut bilderna, en efter en, p kksbordet och lgger dem s att jag kan verblicka alla samtidigt. Bilderna som r tagna i hemmet skiljer det cirka tre r emellan. P den ena bilden sitter vi i kket och bakar. Det r runt jul och vi har vldigt bleka anleten. Vi har nstan identiska frisyrer: produktfattig mittbena. Luggarna hnger ner ver pannorna likt gardiner. Du har en blvitrutig flanellskjorta som r knppt nda upp. Jag minns den inte s den kan inte varit arvegods frn mig. Jag har vit t-shirt och en klocka frn mrket Gul. Vi gr ngot tillsammans, ngot traditionsbundet. Tittar man noga p plten efter vad fr slags pepparkakor vi gjort s bekrftar det man ser vra olikheter. Jag har gjort grisar, hjrtan och gubbar genom att endast anvnda mig av frdiga formar. Du dremot har en rd kniv framfr dig som du har anvnt fr att karva ut egna motiv. Mitt p plten kan man se tv frdiga ljusstakar som du precisionsmssigt har skurit ut. Jag har shr i efterhand svrt att se att de hll fr ugnsvrmen, men jag kan ha fel. Det r inte vsentligt.

Den andra bilden r ven den tagen kring en rlig tradition, en hsttradition nrmare bestmt. Vi sitter p den lga stenmuren mellan uppfarten och grsmattan med en svampkorg mellan oss. Korgen r full av mrkgula kantareller som r plockade p ngot hemligt stlle. Jag hller i korghandtaget och du hller din hand p min istllet fr lngre ner p handtaget. Vi ser mrkbart stolta och frnjda ut. Det r en bra bild p mnga stt. Det finns ngot rofyllt i vra ansiktsuttryck som gr mig rrd och glad.

vriga bilder r som sagt frn lov och semestrar runt om i Europa, vid en pool eller vid ett bord med ngon matrtt eller eldsprutande dessert framfr. Vi r solbrnda och kldda i t-shirt med tryck samt nstan alltid med keps p huvudena. P vissa kort r kepsarna bakochframvnda trots den starka solen. Vi r inte lika varandra till utseendet, det kan jag inte tycka.

Jag inser att jag kanske lter min blick vl ofta fokusera p vad vi har p oss och vilka ansiktsuttryck som frevigats av kameran, fr att utifrn dessa fakta teckna en bild av oss som, ven utseendemssigt, olika. Det r ett specifikt fotografi som fr mig att tnka annorlunda. P bilden, som mste vara tagen p Kanariearna i mitten av nittiotalet, flyter vi upp p stranden med hjlp av en vg. Jag minns hur vi gnade mnga timmar varje dag t att kasta oss in i vgorna. Vi sprang ut i vattnet, invntade sedan en stor vg som vi, nr den kom, hoppade in i och forslades med upp p stranden. P bilden ligger vi i efterdyningarna frn den slagna vgen omgrdade av vitt skum. Ansiktena r det enda som syns av vra kroppar, resten skyls av skummet frn den brutna vgen. Anledningen till att den hr bilden fr mig att tnka om r att jag pltsligt ser att jag inte r jag och du inte r du. Jag var vid frsta anblick sker p att jag var personen till hger p bilden och du var han till vnster. Men jag ser nu nr bilden ligger p bordet framfr mig och lampan i taket lyser med full styrka att det r tvrtom. Vi har samma uppspruckna leenden, hret ligger slickat bakt p oss bda. Vi r till frvxlingen lika.

*

Det hnder inte ver en natt men ren gr och brderna kliver in i vuxenvrlden. De har barndomen och ungdomsren bakom sig. De r unga mn nu.

En del av det som fanns i barndomen har kommit ter och drar dem samman p nytt, sprket till exempel. Det r byggt p samma hemliga principer men ordvalen r andra.

Den ldre brodern bor inte lngre hemma s de trffas allt mer sllan. Men nr de vl gr det s r det med en pnyttfdd respekt fr varandra. De har lyckats skapa en plats, en kompromiss, som ter strkt det kitt som hll dem samman under barndomen.

De har roligt igen.

*

Jag vill tro det r ett bra minne att skriva ner. Det knnetecknar p flera plan det vi hade ren innan du dog, ett kravlst och okomplicerat umgnge.

I minnesbilden jag har gr vi p Djurgrdsbron i vrsolen. Vi stannar vid kiosken som ligger p Djurgrdssidan och kper varsin glass. Anledningen till att vi ska g ut p Djurgrden r fr att ska rtt p en lmplig plats fr den aktivitet vi planerat. Vi har med oss ett schack och har fr avsikt att hitta en bnk att sitta och spela p. Nr vi str dr med varsin glass i hnderna blir vi villrdiga ver vilken riktning vi ska ta. Antingen till hger bort mot Aquaria, eller rakt fram mot Skansen och Grna lund eller till vnster bort mottja, vi vet nog inte riktigt vart man kommer om man gr till vnster. Av just den anledningen vljer vi att ta vnster, s vi korsar gatan och sprvagnsspren och gr genom en bl portal och ut i en park. P alla bnkar sitter det gamla mnniskor som inte ser ut att vilja lmna plats fr oss. Vi gr vidare lngs vattnet och pratar inte om ngot annat n bristen p sittplatser. Ingenstans finns en ledig bnk dr vi kan flla upp schackspelet och duellera. Det r frst nr vi kommer ut p udden dr Jenny Lind-statyn str som vi hittar en ledig bnk precis vid vattnet. Vi stter oss grnsle ver bnken, p en armlngds avstnd frn varandra, och slr upp schackspelet likt en bok och plockar fram spelpjserna. Jag vill minnas att du valde vita och jag sledes fick spela med svarta. Det brukade vara s.

Jag hade aldrig haft det hr minnet s klart fr mig om det inte var fr det som kom att intrffa under spelets gng. Det var nmligen s att tv paranta damer (med tydliga stermalmsutseenden: plskldda upptill och med fina hgblanka stvlar) kom gende med varsin hund. Hundarna var av rasen Greyhound och gick gracist framfr sina uppkldda gare. Nr de passerade oss sa den ena damen till den andra: gud va trevligt att ungdomen spelar schack nu fr tiden. Det var ngot med hur hon uttalade ordet schack(ett utprglat sje-ljud som s stark frknippas med verklassen) som fick mig att memorera meningen och citera henne gng p gng under den resterande stunden vi satt dr. Vi var deras sinnebild av vlartade ungdomar.

Kanske var det precis vad vi var i varandras sllskap. Vlartade ungdomar.

*

Tv brder r de. Den yngre r arton och den ldre r tjugoett. Den yngre har mindre n tre r kvar att leva. De str infr slutet av en ny brjan. Den brjan som r vnskapen mellan tv brder som hittat tillbaka till varandra. Kittet r starkt men tiden r knapp.

*

Jag minns att jag var hemma p besk. Frmodligen klev jag in genom kksentrn, hngde av mig jackan, gick till kksbordet dr jag satte mig och klappade katten Currie plikttroget ver ryggen. Jag frgade mamma eller om det var pappa om du var hemma och ngon av dem svarade att du satt och tittade p tv p vervningen. Det var dock tyst i hela huset s det verkade inte sannolikt. Jag gick drfr upp fr att se om du verkligen var dr. Det var du, liggandes i den bl tvsitssoffan med blicken fst mot tv:n och den grna duken och de kulrta kulorna som upptog hela bildskrmen. Jag visste att spelet kallades Snooker men inte mycket mer n s. Jag frgade om du frstod reglerna. Mycket snabbt kom ett sjlvskert ja visst!. Du gick fram till tv:n och pekade och frklarade i vilken ordning bollarna skulle skjutas ner samt vissa centrala ordningsregler. All information gjorde mig till lika delar nyfiken som konfunderad. Jag satte mig bredvid dig i soffan och iakttog spelet. Det fanns ngot stramt och dmpat ver sporten. Stringens och ordning framfr styrka och fart. Olika kameravinklar bytte av varandra fr bsta mjliga insyn i det komplicerade lget. D och d en inflikad bild ver ett publikhav bestende av bleka och rundlagda britter.

Timmarna som fljde i soffan blev startskottet fr ett gemensamt intresse. Vi blev bda med tiden mer och mer intresserade och kunniga. Spelet och reglerna kom frst, sedan intresset fr spelarna och drifrn var det bara att borra ner sig i detaljkunskaper. Det verkade aldrig ta slut, alltid fanns det ngot nytt att lgga till minnet: namn p tvlingar, statistik, nykomlingar, olika spelares tvlingshistorik och hgsta pong, fakta om ker/bord/prissummor, namn p tvlingsdomare osv. Allt det dr blev viktigt och intressant. Nu nr jag tnker tillbaka p det undrar jag om det viktiga lg i att det inte var fotboll. Det fanns ngot lockande i att frkovra sig i en marginalsport. Det kndes som att vi hade vaskat fram guld och fick behlla allt fr oss sjlva.

Efter tillrckligt mnga sessioner framfr olika tvlingar freslog du att vi skulle prova spelet p riktigt, ka in till Biljardpalatset och ta reda p hur svrt det verkligen kunde vara. Kommande helg gjorde vi slag i saken.

Vi kte bil in, parkerade p Alstrmergatan, gick backen ner till St:Eriksgatan dr vi hittade rtt efter ngra minuters irrande. Fr att komma till snookerborden var vi tvungna att passera receptionen och g ner tv vningar. I snookerhallen (med sin egen reception) tog Eurosport-kommentatorn Kim Hartman, vars rst vi omedelbart knde igen, betalt av oss och hnvisade oss till bord fem. Jag kan fortfarande minnas hur du med viskande rst och uppjagat tonfall vnde dig mot mig och sa: Det var Kim, sg du att det var Kim!?

Dr slutar minnesbilden frn just det tillfllet. Ngra antagande kan jag dock komplettera med: det gick inte s bra (kanske direkt dligt), vi fick mersmak, ngra regelbrott begicks (inga allvarliga), du spelade i strumplsten, vi kpte varsin lsk och en skl jordntter. Jag gr dessa antaganden baserat p alla gnger vi tervnde till bord fem och de rutiner vi lade oss an med efter frsta besket.

Det r nu mnga r sedan vi var dr sist. Mitt beslut att g dit igen har ett nostalgiskt skimmer ver sig som jag inte rr fr. Jag vill tervnda till platser som var vra fr att se om tiden till synes sttt stilla eller om frndringarna r ptagliga. Det r ett stt fr mig att vara i kontakt med den tid d du levde.

Ngra enstaka gnger har jag spelat snooker efter din dd, men aldrig p Biljardpalatset. Jag har undvikit den platsen. terbesken mste f mogna innan de kan genomfras. Nu r tiden inne.

Det r brjan av januari 2013, klockan r strax innan lunch nr jag passerar ingngen och gr ner mot receptionen. I rkrummet ser jag en utslagen man sitta med en cigarett som han lngsamt och metodiskt puffar p. Vid Jack Vegas- maskinerna sitter tv personer och tror p turen. I receptionen r det tomt. Jag plingar p klockan och vntar tlmodigt. En man, vars ansikte jag knner igen, kommer mot mig och med sin uppsyn signalerar han att han har uppmrksammat mig. Jag frgar om jag fr g ner och kolla p de som spelar snooker om jag kper med mig ngot att fika. Med viss undran i blicken sger han att det gr bra. Jag bestller en mazarin och en kopp kaffe, betalar tjugofem kronor, och gr ner fr de branta trapporna. Nere i snookerhallen kan jag direkt konstatera att det ser annorlunda ut. I stllet fr sju bord finns hr endast tre kvar. Ytan som frigjorts har ersatts med fler biljardbord. Det som var vrt bord, nummer fem, finns inte kvar. Jag stter mig p en barstol och ser mig omkring, mycket r sig likt: ljudet frn lufttrumman, vggarnas mnster (brunsprcklig stenimitation), den dunkla belysningen, mbelmanget mm. Tv killar i min lder spelar vid ett av snookerborden. De pratar vad jag tror r arabiska med varandra men d och d slinker ett ord p svenska igenom. De tar ingen notis om mig dr jag sitter i dunklet och frsker f grepp om vem av dem som spelar bst. Tankarna svvar tillbaka i tiden d du och jag var hr och jag fylls med en stor saknad. Kanske r de brder. Frmodandet att de r brder gr min frlust av dig extra ptaglig. Frgan om varfr, som s sllan hemsker mig lngre, bubblar ter upp och ockuperar mig fullstndigt. Varfr finns du inte lngre?

*

Brderna sitter i varsin kajak. De ska paddla rakt ut frn nordvstra Liding runt Tranholmen och bort mot Stocksundet. Det r tidig sommar, varmt i luften men kallt i vattnet. Det r frsta gngen de paddlar tillsammans. Den yngre brodern har paddlat frut och tar drfr tten. Vattnet bljar runt kajakerna som med sina smala konstruktioner glider ljudlst p ytvattnet. D och d pausar den yngre brodern och kastar en blick ver axeln fr att se om den ldre hller jmn fart.

De stannar mitt ute p ppet vatten och vilar. Nr de str stilla guppar kajakerna rytmiskt lngst med varandra. De lter rorna ligga i knna medan de svalkar hnderna i vattnet.

Ovanfr dem svvar en havsfgel ljudlst och till synes stilla mot den klarbl himlen. Den yngre brodern frklarar att fgeln ryttlar med hjlp av vindarna och att den koncentrerat spanar efter fda i vattnet. De har bda mycket bra uppsikt ver fgeln nr den pltsligt formerar sig och dyker med vldig fart ner mot vattnet. Kort efter att den frsvunnit ner i det mrka vattnet kommer den upp till vattenytan med en liten fisk i nbben. Brderna ser hur den slutfr sin mltid och sedan lmnar havsytan fr att inom kort terigen svva ljudlst mot den klarbl frsommarhimlen.

*

Jag tnker p sprket vi hade. Det sprk vi anvnde oss av nr ingen annan hrde eller sg oss. Sprket bestod av ord som vxte fram p om p, orden fick ndelser och bjningar s att de passade mallen, en mall som bara verkade finnas, som om den hade uppsttt ur intet. Vi pratade aldrig med varandra om sprkreglerna, de verkade vara finnas dr att tillhandag nr en mening skulle bildas.

Sprket dog nr du dog. Jag kan sprkets alla ord, ngonstans inom mig finns de, men jag har inte yttrat ett enda av dessa ord hgt infr mig sjlv sedan du dog. Du krvs som mottagare fr att det ver huvudtaget ska knnas mjligt.

Jag kan bertta om sprket men inte delge en endast person ngra ord eller fraser. Det r absolut privat. Jag vet inte vad du skulle tycka om det, det r inte s att vi hade ngon uttalad verenskommelse om absolut tystnad infr andra.

Det finns en mimik och ngot barnsligt ver sprket (grunderna lades trots allt i barndomen) som skulle gra det genant att delge infr ngon annan. Det r en del av hemlighetsmakeriet: blottandet av det fula, det interna.

Det ljliga, jargongen, r en av anledningarna till att sprkets absoluta dd kommer att infalla med min dd. Jag har mjligheten, men inte viljan, att delge vrlden alla ord, alla sentenser, nr jag helst vill.

Men jag gr det inte. Du gjorde det inte.

Vrt sprk, vra ord, r det jag saknar mest. Den yttersta smrtpunkten bestr i att vi aldrig mer kommer anvnda sprket igen. Jag tror det r krnan i min frlust av dig.

Minnena av gldjen kring nr vi anvnde sprket rr inte p uppgivenheten jag knner ver att det sista ordet r sagt. Tystnaden r lika med saknaden.

Jargongen och orden var stor del av vrt mest privata, det som ytterst var vi. Smeknamn, knasiga ord p ting mm, alla dessa ord existerar men fr en tynande tillvaro i mitt inre. Jag pyser ut all luft ur dessa ord tills de snart r bortom all igenknning.

Det finns mnga dda sprk. Vrt r ett i mngden. Det var aldrig ett skriftsprk, mjligt men nd helt uteslutet. Att skriva ner det fr kommande generationer skulle bara blottlgga dess avart n starkare.

Sprket var bara mjligt i medgng. Det fddes ur lust och hlls levande av det samma. Drav avsaknaden av sprkets vitalitet och utveckling under mellanren.

Jag undrar vilket som var sprkets frsta ord. De vittnar inga fotografier frn barndomen om.

Hur ska jag kunna rdda sprket alldeles sjlv? Jag vill inte kompromissa med de facto att det aldrig ska skrivas ner. Jag befinner mig i en tervndsgrnd: jag vill bevara men inte hlla det vid liv. Kan helt enkelt inte. Det r oundvikligt att orden rinner av mig lngs vgen in i framtiden. Kanske kommer bara sprkets innersta vsen kvarst nr jag som gammal man letar efter orden inom mig. Vilka ord kommer den krnan best av, vilka ord rr tiden och glmskan inte p? Jag tror jag vet.

Jag ser dig framfr mig: en stillbild mitt i en grimas. Ett ord frn din mun, vrt sprk, vra ord. En levande bild.

Den absoluta smrtpunkten.

*

Den yngre brodern har bara mnader kvar nu. Vad finns det kvar av vikt att bertta om det brdrapar som n s lnge existerar? Den ldre bor fr tillfllet i Edinburgh och den yngre i Dublin. De ska ses i mitten av november och frberedelserna sker via e-post.

Den ldre till den yngre:

hej brodern.

kul att hora att du mar bra och du har det kul. Sitter vid marks dator och spelar

tetris och har en lugn fredagkvall, vi hade fest har igar, en massa

spanjorer, vin, pop och det blev en sen kvall, ar m.a.o lite trott idag. Jag har bestamt mig for att ta en vit manad nu, vi far se hur det gar.

Ikvall typ efter 12 blecket kommer det 4 vanner till Angelica och fia hit. De ar svenskar och ska bo har 5 dagar,,kommer bli fullt upp. Pratde med mor och

far for ett tag sedan. De verkade bra med dem. Hoppas det gar det bra att slagga pa dit golv en natt

eller ska jag boka hostell?lat mig fa veta sa snart som mojligt sa

att jag kan boka. Jag var pa ikea idag..at svensk mat(kottbullar

och potatismos..och kopte nagra grejer till mitt rum.ska anda vara

har ett ar drygt sa det tyckte jag att det var vart.

krmaar thomas

P.S o'sullivan ar min favorit just nu.

Den yngre till den ldre:

Tja storesnor,

haha en vit manad sager du..jo men visst! Klarar du fram till Dublin sa bjussar jag pa mat och logi under din vistelse, det ar hedersord! Har ar allt lugnt, veckan har innehallit en hel del regn ocksa. Italienskan jag bor med ar jattesnall och snygg ocksa for den delen. Ok, hennes engelska suger men jag tror vi forstar varann ratt bra anda. Nu efter halva tiden kan jag saga att min engelska har blivit grymt mycket battre. Allt man lart sig kommer liksom tillbaka igen, sen haller vi pa mycket med idiom och uttryck och sant. Skont med en forlangd helg, vi ar ju lediga pa mandag pga halloween som dem firar som galningar har. Sjalv ska jag nog ta det lugnt, kanske blir ett par pints i helgen, vi far la se. Men jag ser jattemycket fram emot ditt besok har och jag hoppas att vi far ut sa mycket som mojligt under dagarna. Jag ska kolla med Fiona om du kan fa bo hos oss under hela tiden, forhoppningsvis finns det ett ledigt rum.

P.S Gissa vem jag sag pa gatan haromdagen om inte sjalvaste darling of Dublin Ken Doherty. Jag foljde nyfiket efter honom ett par hundra meter och han gick till slut in pa en frisersalong. Kollade idag pa Holt-Hawkins pa bbc. Tror pa O'sullivan i finalen, han blir bara battre och battre. Har du spelat nat sjalv? Jag hittade en snookerbar i narheten dar jag bor, kanske ska kika in och kolla om man kan se finalen dar

Manga kramar Johan

Det r det sista som finns dokumenterat mellan brderna. De r nu tjugo och tjugotre r gamla. Den absoluta merparten av deras liv ihop finns bakom dem. Mnga tusentals dagar, timmar och minuter nrmar sig vgs nde. Hsten ska bli till vinter och vintern ska nstan verg till vr. Under vrens frsta dagar kommer slutet vara oterkalleligt.

*

Det mesta blir speciellt nr man befinner sig p en ny plats: mnniskorna, luften, maten, sprket, vdret mm. Allt, stort som smtt, mter ens sinnen med frhjd nyfikenhet. Min perceptionsfrmga blir frfinad och frbttrad nr jag vistas i ny miljer. Jag tolkar, granskar och frsker frst var jag befinner mig. Jag ser en ny del av vrlden fr frsta gngen och vill ta in s mycket som mjligt.

Jag minns sista gngen jag hrde dig spela. Det var bara du och jag p plats. Jag minns allt s tydligt. En ny plats, en plats som var din. Dublin.

Det var ett halvr innan du dog. En sista ballad, ett stycke av Chopin.

Jag hade fr en helg lmnat Edinburgh. Jag hade under ett telefonsamtal ftt instruktioner om var vi skulle ses. Jag vill minnas att det var vid en fontn eller obelisk (kanske var det bde och?). Du hade beskrivit det som central plats, och det skulle passa dig bra rent tidsmssigt om jag tog mig direkt frn flygplatsen till mtesplatsen. Ngot gick dock fel. Du gjorde inte fel men jag lyckades ta mig till fel fontn, eller obelisk. Jag stod dr, p fel stlle, i skert en halvtimme innan jag kom p tanken att revidera mitt beslut. Du, en halvtimme sen? N, jag mste vara p fel stlle, tnkte jag och brjade g lngs en ggata. Du hade ocks brjat misstnka att ngot var fel och sledes brjat g i riktning mot busshllplatsen dit flygbussarna anlnder. Med snabba steg hade vi ovetandes brjat g mot varandra. Jag gled med folkmassan uppstrms och du nedstrms. Ngon av oss med vaksam blick p omgivningen, det kvittar vem av oss, uppmrksammade den andre mitt i strmmen och frsoningen var ett faktum. Jag minns det s vl, gldjen ver att vi hade turen p vr sida och lttnaden ver att strmmarna inte forslade oss lngre bort frn varandra.

Vad gjorde vi sedan, innan det som blev den sista balladen skulle framfras? Jag tror vi gick till en park och tittade p en staty av Oscar Wilde och att vi sedan kpte kaffe som vi drack p en bnk i den klara hstsolen. Jag minns att jag tyckte att vi hade en vuxen relation, ldersspannet oss emellan var liksom tillintetgjort, vi var tv vuxna mn frenade i en stor stad.

Du freslog, nr kaffet var s gott som uppdrucket, att vi skulle beska den plats dr du vade piano om eftermiddagarna. Jag hade inga invndningar. Byggnaden vi kom fram till var pampig. Jag hade svrt att frestlla mig att den smutsvita fastigheten med den pelarinramade entrn var platsen du dagligen begav dig till, men s var det uppenbarligen. Med ltta steg sprang vi upp fr trappan, mot huvudingngen, och in till den plats dr du i din ensamhet hade repeterat det stycke du nu skulle framfra.

Strax innanfr de fladdriga snurrdrrarna brjade du prata med en vaktmstare som satt i en lucka och med ett leende p lpparna visade han att han knde igen dig. Ni verkade ha en invad procedur som gick ut p att ni vxlade ngra vnlighetsfraser om tillsynes ingenting fr att sedan skiljas t nr han gett dig den nyckel som du behvde fr att komma till rummet med flygeln.

Jag borde ha frgat dig, och det gjorde jag skert, vad fr slags plats vi befann oss p. Om jag gjorde det, och det gjorde jag skert, s har det fallit i glmska.

Nr vi gick dr i korridorena, p en rd smutsig heltckningsmatta, fick jag knslan av att det var ett kommunhus av ngot slag. En plats fr sammantrden och beslut. Det fanns ngot aristokratiskt och stmningsmttat ver knslan (eller kanske i avsaknaden av knsla) i byggnaden. Den dunkla belysningen till trots visade du med ltthet vgen genom smala korridorer och breda stentrappor med siktet instllt p pianouppvisning.

Lngst nere i huset kom vi till slut fram till den drr som du lste upp med nyckeln som du ftt av vaktmstaren. Nr vi kom in i salen, fr det r mer korrekt att kalla det en sal och inte ett rum, slogs jag av kylan dr inne. En r kllarfuktighet som gjorde att vi behll ytterklderna p. Det var en kontrasternas plats som jag fann olustig. Dessa kontraster lg i hur salen andades bde fest, ensamhet och tomhet. Ett lngbord var dukat med assietter, bestick och billiga vinglas. I taket lyste ett stort antal lysrr starkt och p vggarna hngde portrtt av betydelsefulla mn i peruker frn en annan epok. Runt flygeln och lngs ngra av vggarna hngde stora rda skynken, frmodligen fr att ljudabsorbera. Minnet sger mig att du gick direkt fram till flygeln, tog fram ett nothfte ur axelvskan och satte dig fr att spela.

Sedan behver jag inte mitt minne fr att beskriva fortsttningen. Mina minnesbilder, som jag har stark tilltro till, kan ta ett steg tillbaka fr det konkreta som rrlig bild kan erbjuda. Det var nmligen s att jag hade med mig min videokamera i vskan och jag frgade dig om jag fick filma nr du spelade. Det sa du att jag fick. Den filmen finns kvar. Allt som nu fljer ger drfr en frhjd sanningshalt.

Jag trycker in bandet Edinburgh 2005 i kameran och spolar tillbaka frn brjan, trycker sedan p play och invntar bild. Ngra sekunders mrker och tystnad, sedan syns du i bild och brjar spela. Allt jag nu ser i den lilla skrmen p kamerans vnstra sida mter mig fr frsta gngen. Det jag ser r nstan som jag minns det, utver alla tusentals detaljer mitt minne sllat bort fr den s frenklade helheten.

Du sitter vid en svart flygel med ppet lock, ovan klaviaturet str det med guldfrgade bokstver: Pleyel Paris. Bredvid flygeln str ett rangligt mickstativ och en handfull plaststolar i varandra. Dina hnder dansar inifrn och ut i en rasande fart nr du spelar. Din blick gr mellan notbladet och tangenterna och tillbaka igen. Hgst upp p notbladets vnstra sida str det Ballade III. Du r kldd i mrkbl jeans och en gr