II

Två bröder är de. Den yngste är nyss född och ligger i sin mors famn. Han är så liten tycker

hans äldre bror som inte vågat hålla honom ännu. Två syskon har deras storasyster nu, en som är

tre år och en som är nyfödd. Fler ska det inte bli.

Den äldre brodern har fått en lillebror och är glad för det. Hur det gick till eller hur det var

innan broderns födsel kan han inte erinra sig. Han ser på sin bror som ligger i moderns famn och

förstår att det är något fint hans mamma håller i, hon är ju så varsam med barnet. Hon säger till

den äldre brodern, medan hon tittar på den yngre, att de är bröder nu.

Att den lilla nyfödda pojken ska dö som ung vet de inte. En sådan tanke kan inte existera hos

den mor som tillsammans med sin son betraktar sitt nyfödda barn.

*

Du är död, jag får därför försöka minnas oss utan dig vid min sida.

Jag tittar på bilder för att ta mig tillbaka i tid och rum. Vi är unga på alla kort. Avlägsna

minnen på rektangulära pappersark med färger som nästan är helt bevarade. Jag ser med klarhet

in i en svunnen tid där vi ovetandes om framtiden leker och busar. Ögonblick från barndomen

som bränner fast på näthinnan. Du och jag.

På ett fotografi är vi båda klädda i rutiga golfbyxor, vit skjorta och blå kofta. Av någon

anledning har jag fluga men inte du. Det är den enda bilden av oss jag kan hitta där vi är i det

närmaste likadant klädda. Vi håller varandra runt nackarna som i en halvkram. Frisyrerna är

identiska: tunt ljust hår som ligger ner mot pannorna. Vi ler lite pillemariskt mot kameran som

om vi gjort något vi inte fått. Kanske är det julaftons morgon. I bakgrunden ser jag köksskåpet

med ett pepparkaksland ovanpå. Landet består av ett mörkbrunt hus med glasyrtak, några slarvigt

klippta figurer och en massa vit bomull samt en sjö som utgörs av en spegel.

Det är nog julaftons morgon.

En annan bild är tagen på en nöjespark. Vi sitter i en liten sportbil som går på räls. I bilen

finns två rattar, vi håller i varsin och verkar båda tro att det är vi som styr bilen. Bilen har

nummer 37 skrivet på motorhuven. Det är svårt att säga vilken biltyp den ska efterlikna då den

ser ut som en hybrid mellan en Porsche och en Bubbla. Jag har en ljusblå Musse Pigg t-shirt och

du har en mörkblå pikétröja. Ditt ansiktsuttryck är mjukare och vänligare än mitt. Jag ser

sammanbiten och arg ut.

Det är en konstig känsla att nu sitta i tystnaden och se in våra ögon, låta blickarna mötas och

känna saknaden kommer över mig. Bilderna berättar något om oss. De berättar början, det jag

själv inte kan minnas.

En del av mig vill bara återuppleva och ta tillvara på de stunder jag ser på fotografierna. Jag

vill stå med dig på en stol i köket och varsamt titta och pilla på pepparkakshuset. Jag vill sitta i

en bil som ingen av oss styr och vara mindre arg. Jag vill göra allt igen men med en förhöjd

närvaro. Jag vill slungas tillbaka till den tid du och jag mötte för första gången.

*

Den äldre brodern har vit kortärmad skjorta och blå byxor. Hans ljusa hår är kammat åt sidan.

Han är uppkrupen i sin fars famn och tittar tillsammans med denne på ritualen som äger rum i

vardagsrummet. Det är dop för den yngste sonen som är klädd i traditionell vit klänning. Han

skriker inte utan håller sig lugn under hela proceduren.

Morfadern som är kyrkoherde i Vadstena har kommit upp för att döpa barnet. Han har kört sin

Toyota längst E18 för att återigen döpa ett barnbarn. Han har stannat efter halva vägen och fikat

samt rökt en cigarett. Nu står han i vardagsrummet på Lidingö och med allvarlig stämma

formulerar han Evangeliet om Jesus och barnen.

Det är på dagen åttio år mellan morfadern och den yngre brodern. De är för högtidsdagen

klädda i liknande utstyrsel då morfadern har vit prästkåpa på sig.

I hörnet bredvid altandörren har modern ställt ett vitt litet bord med en rosa duk ovanpå. På

bordet brinner två ljus bredvid en dopskål. Skålen är av silver och skiner i eftermiddagssolen

som letat sig in i huset. Den har en ingravering som avslöjar varifrån den härstammar: ”Minne

från församlingsbor i Grevbäck 1956-04-29”. Morfadern ska döpa pojken enligt kristen tro och

ge honom ett fullständigt namn som rymmer såväl hans eget som farfaderns, allt under uppsikt

av den äldre brodern som tittar på dopakten från sin fars famn. Morfadern säger saker medan han

skopar vatten över barnbarnets hjässa. Den yngre brodern får nu sitt namn och sin tillhörighet.

*

Det är lättare att minnas med någon, roligare om inte annat. Minnesbilderna har en tendens att

bli klarare och mer detaljrika när man tillsammans med någon fogar dem samman. Eftersom du

är död får jag själv blicka tillbaka och återge våra gemensamma upplevelser. Jag vet inte vad jag

vill med mina minnen mer än att minnas dem. Kanske vill jag förvalta och ge mening till det som

varit, sätta det på pränt och överblicka vår gemensamma stund i livet och på så sätt försöka förstå

vad jag har förlorat.

En del av mig, jag kan inte lokalisera vilken, vill hindra döden från att nå sin slutgiltiga punkt.

Jag vill att den ”definitiva döden” ska vara långt borta. Med den definitiva döden menar jag det

tillfälle när man inte längre nämns vid namn och ens grav förblir obesökt. När man helt enkel

glömts bort. Om någon läser om oss, om vi finns i en text, kanske den definitiva döden kan

skjutas på framtiden. Jag förstår det lönlösa med resonemanget men låt mig göra ett ordentligt

försök att rädda oss från för tidig glömska.

*

I anslutning till föräldrarnas sovrum finns ett litet kyffe som kan användas som garderob eller

barnkammare. Rummet har sluttande tak och ett fönster med morgonsol. Väggarna är gula och

på golvet ligger en linoleummatta med konstiga mönster. Där får den yngre brodern bo sina

första år. Det är ett mysigt rum och hans äldre bror är ofta inne och tittar på honom där han ligger

i sin spjälsäng. Han söker kontakt med den lilla krabaten i sängen. De är bröder nu, det är något

viktigt, det såg han i sin mors ögon. Den yngre brodern sover tungt med huvudet skönt vilandes

mot en noppig kudde. En filt med snobben-motiv ligger över hans varma kropp. Den äldre

brodern tittar förundrat på honom genom spjälsängens ribbor.

*

När jag ser bilder på oss som barn försöker jag återuppleva fototillfället. Jag förflyttar allt

fokus till den tid som bevarats och blir ståendes där, i bilden, strax bredvid oss. Osynlig står jag

på behörigt avstånd och ser hur vi leker, en trygg och okomplicerad plats som skänker mig

sinnesro. När jag lägger undan bilderna och återgår till nutid kommer skulden krypandes och

belägrar mitt inre. Den säger mig att det var min uppgift som storebror att skydda dig från faror,

även om det visade sig att det var du själv som utgjorde den största faran. Jag har inte fullföljt

min uppgift slår det mig med full kraft, jag skyddade dig inte från ditt eget mörker.

Det blir extra sårbart att ta in att det är den lilla blonda och oskuldsfulla pojken på bilderna

som är död och att det är den något äldre grabben bredvid honom som är hans beskyddande

storebror.

Jag vill pojkarna allt väl.

Det är oundvikligt att titta på bilder från barndomen och slås av de facto att vi inte finns

längre. Kontrasterna mellan liv och död blir som mest påtaglig när jag ser oss som barn. En bild,

ett skratt, en naiv glädje.

*

Bröderna leker i traditionell mening inte med varandra, det är den yngre brodern inte

tillräckligt gammal för. Den äldre får betrakta den yngre som har fullt sjå med att orientera sig i

världen - den värld, det hus, de växer upp i. Den äldre får nöja sig med att se sin yngre bror växa

och utvecklas till den lekkamrat han ska bli. Det går långsamt men också snabbt. Sådan är

barndomen.

*

Jag försöker mentalt förflytta mig till början för att återuppleva de första åren vi fick

tillsammans. Din födelse minns jag inte mer än som ett återberättat minne. Jag och vår syster var

hos grannarna och inväntade beskedet. Det kom ett besked som var nyheten om din ankomst,

men jag kan inte säga att jag minns det tillfället. Så är det med många så kallade minnen jag har.

Fotografier och andra människors berättelser flätas samman till minnen jag gör till mina egna.

När vi blev varse om varandras existens och att vi var bröder är inget specifikt minne utan en

utdragen process. Mina första två år och tio månader var utan dig men jag har inte möjligheten

att på egen hand minnas de åren. Att du inte har funnits kan jag intellektuellt förstå men jag kan

inte minnas det.

Det finns inget smärtsamt med att betänka din icke-existens innan du föddes men att nu leva

utan dig vid min sida är stundtals obegripligt.

*

Bröderna står inför ett avgörande skeende i samma veva som den yngre brodern fyller två år.

Han anses då vara för stor för barnkammaren och i behov av ett nytt rum. Den äldre brodern får

frågan om att inhysa sin yngre bror och går med på detta. Han har lockats med orden att en

våningssäng ska inhandlas och att han ska få sova överst. Han tvekar inte utan går med på

sammanslagningen.

*

Blicken på oss riktar jag mot det förflutna, de åren vi gick jämte varandra. Det är min enda

tröst när din frånvaro är som mest påtaglig. Jag tror på minnena som min enda möjliga kontakt

med dig. Jag får inte glömma det vi hade, då har jag ingenting kvar av oss.

Den tidiga barndomen, din födelse, våra första år: vaga minnen, nästan helt borta.

Jag får flytta fram blicken om jag ska lyckas se oss tydligare.

Jag befinner mig i huset som vi växte upp i. Jag ser mig omkring i köket och vardagsrummet

för att där någonstans försöka se de vi en gång var. Men det går inte. Avståndet mellan dåtid och

nutid borde vara som kortast på den här platsen men jag förmår ändå inte. Bilder från barndomen

kommer inte bara till mig på det sättet. Jag måste fokusera på någon speciell händelse och

därefter måla fram minnesbilden. Just nu hittar jag ingen sådan händelse, allt är bara oskarpa

skärvor av olika tider som utgör en svåravläst mosaik. Jag sitter en stund och försöker lägga

skärvorna till rätta men det är inte en sådan dag.

*

Flytten sker en helg i maj och går tämligen fort. Den yngre brodern har inte många saker som

ska med från barnkammaren: kläder och några leksaker, det är allt.

Barnrummet står snart tomt för att sedan långsamt fyllas på med kläder och allehanda saker

som måste förvaras någonstans.

På golvet, i vad som nu är deras gemensamma rum, står en kartong med en våningssäng i. Det

är deras far som packar upp den och sedan påbörjar jobbet med att sortera delarna i olika högar:

brädor i ett hörn och skruvar och verktyg i ett annat. Bröderna sitter på den gröna madrassen och

tittar på. Med fokuserade blickar ser de hur sängen tar form och växer sig hög.

Byggandet av sängen går in i sin slutfas och den äldre brodern ser hur hans far fäster den

korta tvåstegstrappan samt den långa plankan, som placeras som skydd längs med långsidan så

att den äldre inte ska falla ur sängen i sömnen. När den är helt färdigmonterad får de inta sina

positioner. Den yngre brodern lägger sig i sin säng och den äldre klättrar upp till sig. De blir

liggandes så under en kort tystnad.

Nu är de rumskamrater, två bröder under samma tak.

*

Jag tänker ofta på det rum som blev vårt. Jag ser det klart och tydligt framför mig: en

våningssäng och en stor grön madrass med tre tillhörande färgstarka kuddar. Gosedjur i sängarna

och leksaker i lådorna. Det är en överblickbar bild med fokus på det centrala, det som gjorde

rummet till vad det var.

Jag kan se en sen kväll framför mig, vilken som helst egentligen. Jag kan se hur jag lutar mig

över kanten och tittar ner för att se om du sover. Du ligger på sidan, in mot väggen, men vänder

dig hastigt om och möter min blick. Du vet vad som gäller: förflyttning. Samma procedur varje

kväll. Under stort hemlighetsmakeri ska vi förflytta oss till madrassen för att tillsammans somna

där. Långsamt och försiktigt knuffar vi ut våra täcken, kuddar och gosedjur så att allt landar i en

salig röra på madrassen. Sedan smyger vi nästan ljudlöst till vår gemensamma sovplats. Vi

bygger en säng av alla kuddar och täcken och somnar sedan nära varandra.

Jag minns madrassen som rummets mest betydelsebärande plats. Vi drogs dit i alla våra lekar.

En rektangulär skumgummimadrass med ljusgrönt tyg. En lekplats, en sovplats och mittpunkten

för en framväxande vänskap. En minnesplats som jag alltid kan hitta till.

*

De är lekkamrater nu. Den yngre brodern lyder under den äldres initiativ till lekar i huset och

på tomten. Oftast leker de med skrattet nära till hands men det händer också att de ryker ihop.

Alla bitmärken och klösmärken de ger varandra överskuggas av en alltid påföljande försoning.

Det är av största vikt att de försonas efter en sammandrabbning, och det gör de. Inget nyp, slag

eller svek verkar vara för stort eller för allvarligt för att inte kunna repareras. Sådan är premissen

för brödraskapet; finns inte försoningen finns snart heller inte det kitt som håller dem samman.

*

Jag minns tydligt en lek som utspelade sig på madrassen. Vi hade bott några år under samma

tak när leken ägde rum. Det var en oskyldig lek, som sett i skenet av din död rymmer

olustkänslor.

Vi stod på madrassen båda två, bara någon meter ifrån varandra. Jag sade orden ”du var en bra

bror”, sedan knöt jag handen som om jag höll i en kniv och slog näven mot min egen bröstkorg

varpå jag föll handlöst baklänges ner i en hög med täcken och kuddar. Jag låg där stilla utan att

röra en min, du med blicken mot mig. Jag slog sedan hastigt upp ögonen och skrattade. Sedan

var det din tur. Du gjorde samma sak, simulerade ett självmord och tittade upp strax därpå med

ett skratt. Under en hel eftermiddag höll vi på med det där: en sista hälsning om att den andre var

en bra bror, sedan ”kniven” i hjärtat, ett handlöst fall som pirrade i magen, följt av slutna ögon

och tystnad. Till sist återuppståndelsen och skrattet.

*

När bröderna inte leker i sitt rum har de en tomt med en stor gräsmatta att vara på.

De spelar fotboll och boccia för det mesta. Bocciabollarna ligger i en röd skurhink i

friggeboden. Det finns fyra olika färger att välja mellan och vattennivån i bollarna varierar. Som

”lillen” använder de en golfboll. Den äldre brodern väljer oftast brandgula bollar och den yngre

väljer blå. Om de spelar fotboll står valmöjligheterna mellan en liten gul handboll som den äldre

fått peka ut i en leksaksaffär i Vadstena och en riktig fotboll som har börjat flagna efter många år

under bar himmel.

Den äldre brodern har fördelar under dessa aktiviteter eftersom han nästan är tre år äldre. Han

är lite längre, lite starkare och lite snabbare. Tids nog ska de skillnaderna planas ut men medan

de existerar drar han nytta av dem eller försöker skipa rättvisa.

Fotbollsmålen är röda solblekta koner som de ställer upp på vardera kortsidan av den

rektangulära tomten. Den yngre broderns mål utgörs av två närstående koner, ibland bara en

meter ifrån varandra medan den äldres koner står uppemot tre-fyra meter ifrån varandra. Det är

ett försökt till rättvisa där de kommer fram till målens storlekar genom att kompromissa. Varje

lyckad kompromiss stärker det kitt som håller dem samman.

*

Jag minns resorna bäst. Då var vi nästan jämt tillsammans.

Som barn besökte vi varje sommar mormor och morfar i Vadstena. En spännande plats som

var väldigt annorlunda från vår egen. Ett hus med en annan tidräkning, ett obestämt ”förr i

tiden”.

Jag kan se hur vi sitter där vid matsalsbordet med en kortlek. Vi sitter på hårda stolar i

mörkret och bygger korthus. På bordet ligger en vit gammal vaxduk med matrester på,

brödsmulor och små intorkade klimpar av havregrynsgröt som är perfekta att staga upp

korthusen med. Jag bygger på bredden och du formar torn. Du tillrättavisar mig när jag slarvar

och låter kortens valörer fronta huset. Jag river det jag byggt och ser till att mitt nybygge har

samtliga blå ryggar frontade mot oss och valörerna inåt. Det blir snart stora hus eftersom vi

använder samtliga kort. Vi frågar efter en till kortlek och morfar plockar fram en gammal

inplastad med röda ryggar. Vi bygger och bygger tills nästan hela bordet är täckt. Framför oss har

vi en stad av blåa och röda hus som formats av varsamma händer.

Hos mormor och morfar var allt gammalt. Det luktade instängt av piptobak och dammiga

heltäckningsmattor. I alla rum var det släckt och dunkelt (jag minns det som så även när det var

sol ute). Det fanns lampor men de brann sällan. Det är ett hus jag närsomhelst kan besöka i

minnet. Nästan alla föremål och lukter finns bevarade inom mig, jag har full access till alla rum

när helst jag vill. Det är inte ovanligt att minnena av oss tar mig till det huset, bland saker och

ting vi inte återfann i barndomshemmet, så som: en mangel, mattor på väggarna, silverföremål i

glasskåp, dockor i glasskåp, tv:n med det trasiga bildröret, en uppstoppad bebis-krokodil,

madrasser med tagelstoppning, tavlor med guldramar, kristna symboler, prydnadssaker på

toaletten (potpurri som förlorat sin doft, uttorkade tvålar mm), tobaksindränkta piprensare,

bibeln, kryss-tidningar, kryss-lexikon, förstoringsglas med inbyggd lampa mm.

Där, bland alla dessa saker, kan jag ofta se oss leka.

*

Den äldre är osäker på uttalet. Han hör modern säga ”Vasstena” medan fadern säger ”Vad-

stena”. Han väljer bort ordet och säger att de ska till mormor och morfar.

Bröderna gillar att vara där. Det är en tidskapsel där det gamla aldrig byts ut. Det unika blir de

påminda om av deras far som alltid säger åt dem att ta till vara på upplevelsen.

Bilen stannar på den korta uppfarten. Bröderna stiger ur den varma kvava bilen och hoppar

upp på det låga staketet som markerar tomtgränsen. Det ser konstigt ut med ett trettio centimeter

lågt staket men det gör sig bra när man ska gå balansgång.

Dörren öppnas och morföräldrarna ställer sig på stentrappan och hälsar välkomna. De är

klädda i varma heltäckande kläder fast det är sommar. Bröderna hoppar ner från staketet och går

fram och hälsar, kram till mormodern och handskakning med morfadern. Den senare har

smeknamn på bröderna, namn som påminner om deras riktiga. Han kallar den yngre för

"Johannes" (troligen för dess bibliska anknytning) och den äldre för "Tomato" (oklart varför).

Bröderna går in i huset, jackorna hänger de i tamburen bredvid morfaderns tunga rockar. De

känner doften av maten som står och puttrar på spisen och de ser att bordet är dukat för middag.

Som alltid springer de till det stora badrummet och kollar om cykeln finns kvar. Det gör den. Det

är en motionscykel med riktig handbroms. Cykeln är smutsig och gammal men välfungerande.

Den äldre brodern utnyttjar sitt åldersprivilegium och hoppar upp på cykeln och trampar på med

en väldig fart, sedan bromsar han tvärt med handbromsen. Han gör samma sak igen, sedan får

den yngre prova. Den äldre tittar på drivremmen som ljuder när den yngre cyklar och noterar hur

tvärt allt upphör när hans bror trycker in bromsen.

Det är ibland långsamma dagar i huset. De har båda med sig sina ryggsäckar med leksaker,

den äldre har med sig kassettband och en freestyle och den yngre några pussel och böcker, men

sakerna lämnar sällan väskorna de ligger i. Det finns ju så många saker i huset som är långt mer

intressanta när allt kommer omkring.

Morfaderns arbetsrum tillhör brödernas favorit. En avskild plats som de smiter in till allt som

oftast för att storögd betrakta föremål som gamla pistoler, svärd och medaljer.

Det är särskilt de vapen som hänger på väggen som de inte kan se sig mätta på. Har morfadern

kanske varit soldat?

Inne i arbetsrummet blir de sittande på den oproportionerligt höga bäddsoffan. Fönstret

bredvid skrivbordet släpper in ett svagt eftermiddagsljus på medaljerna som ligger i sina öppna

askar. På bordet framför dem ligger högar av gamla Allers och Året runt. Det luktar gammalt och

inbott eftersom fönstret som vetter mot gatan alltid är stängt.

Morfadern har en gammal skrivmaskin som står centrerad på skrivbordet. Det finns inget

papper i den men de envisas ändå med att trycka ner tangenterna för att få höra det säregna

ljudet. De skriver sina namn och ett antal fula ord utan att det bevaras för framtiden.

De ser morfadern gå förbi utanför, han har pipan snett i munnen. Det bolmar och hans ansikte

försvinner in i röken. Bröderna hör hur han nynnar på en gammal psalm. De härmar honom och

skrattar. Utan vetskap om skratten lunkar han vidare, morsar med pipan till någon som cyklar

förbi och försvinner sedan runt husknuten.

Eftersom de vet att de har morfadern på behörigt avstånd ett tag till fortsätter de kolla på hans

märkvärdiga saker. På ett ställ står långa pipor som de tar ner och varsamt undersöker. Han har

även en samling med stora tändare som inte fungerar men som ger ifrån sig gnistor när man

trycker på dem. Allt som bröderna observerar där inne har en laddning och ett exotiskt skimmer

som deras egna prylar helt saknar.

*

Jag står framför bokhyllan i vardagsrummet. Vi brukade bli ståendes här efter det att vi

kommit överens om att spela ett brädspel. På de hyllplan där det då brukade finnas olika spel

finns nu raddor med fotoalbum med bilder av dig, mig, oss, släktingar, vänner mm. Jag minns

hur vi brukade stirra på kartongerna med tomma blickar och utan större entusiasm över att

behöva välja ett spel vi redan spelat hundratals gånger. Det var som att vi desperat försökte hitta

en kartong med ett spel som var nytt och som saknade tejpade kanter. Bland spelen som fanns till

vårt förfogande kan nämnas: Monopol, Schack, Ord-mani, Bondespelet, Den försvunna

diamanten, m.fl. Alla dessa spel med just sin givna vinnare på förhand. Det var väl egentligen

bara Monopol där utgången var oviss. Jag kan minnas återkommande

diskussioner/argumentationer/regelrätta bråk som vart och ett av dessa spel förde med sig…

Monopol: Det började redan innan spelstart med vem som skulle vara bank. Sedan tog

diskussionen vid huruvida man fick köpa gator som den andre redan börjat samla på. Jag tyckte

att om jag nu lyckats köpa Östermalmstorg så skulle du ge fan i Centrum. Du delade inte den

åsikten.

Schack: Bråken handlade om rockadregeln.

Ord-mani: Ett språkspel med fyra kategorier: Hitta ord, Sätta samman, Associera och Räkna

upp. Det blev alltid infekterat under momentet när man skulle läsa upp vad man skrivit för ord

under rubriken Associera. Man fick ett ord, tex bord, som man under en minut skulle skriva nya

ord som man associerade till det givna ordet. En mycket godtycklig idé där man dessutom skulle

godkänna varandras ord efteråt för att få poäng för varje godkänt ord. För det mesta var vi

generösa med varandras ord men konflikt uppstod alltid när den andre tyckte associationen var

väl svävande och således gick i polemik med ordet och idén att ordet bord hade något att göra

med ord som: häst, hus, gata mm.

Bondespelet: Vi följde inte reglerna över huvudtaget utan spelade en påhittad variant som

givetvis var dömd att misslyckas på förhand. Du vann alltid till slut, det var även dina regler som

gällde och kanske låg till grund för vinsterna.

Den försvunna diamanten: Jag kan faktiskt inte minnas någon konflikt. Kanske var det helt

friktionsfritt.

*

Bröderna växer och blir äldre, kittet mellan dem är inte lika starkt längre. Den äldre brodern

har flyttat ut från det gemensamma rummet och övertagit systerns rum som ligger vägg i vägg.

Det är det självklara beslutet och ingen av bröderna invänder mot delningen, de snarare

välkomnar den.

De går i olika skolor (vilket de alltid har gjort) och har olika intressen. Den äldre brodern åker

skateboard och den yngre fördjupar sig i klassisk musik; två oförenliga intressen visade det sig.

Deras patenterade jargong används alltmer sällan, de har inte längre samma behov av intern

kommunikation.

De har fortfarande kul ihop men något har gått förlorat i och med flytten, något väsentligt. Ett

avstånd har uppstått som de måste förhålla sig till. De har olika rum och olika liv.

De är olika.

*

Jag vet inte vad jag ska skriva, det finns en uppsjö ord inom mig men inga färdiga meningar.

Jag har på riktigt svårt att minnas något nämnvärt, det är mest en massa vardagar utan början och

slut. Tusentals dygn staplade på varandra som jag inte kan sortera i ordning. Det är som att jag

vill klippa ut mellanåren och skarva ihop början (barndomen) och slutet (tidiga vuxenåren). Det

var som att mellanåren var till för att vi skulle utvecklas till individer, och det i sin tur var något

som krävde fysisk distans. Jag kan inte undgå känna en viss nedstämdhet när jag tänker på

mellanårens avsaknad av jargong och lekfullhet. Samtidigt som jag förstår att dessa mellanår,

eller utvecklingsår, var nödvändiga.

Jag ser mig själv under dessa mellanår med en skateboard under armen medan jag ser dig

sittandes vid synten med blicken koncentrerad på ett notblad. Det är en förenkling men jag tror

samtidigt att jag måste börja i den änden. Det är trots allt en sann bild och den bild som

omedelbart kommer till mig när jag färdas längst minnenas osorterade passager.

Jag hade bråttom hela tiden medan du hade behov av att sitta stilla och försvinna in i det som

för stunden fascinerade. Dina intressen, slår det mig nu, krävde alla ett lugn och en förhöjd

koncentrationsnivå medan mina krävde, kanske inte det omvända men något åt det hållet.

Våra nyinrättade rum såg olika ut. Jag hade planscher, skivor och stökigt för det mesta. Du

hade instrument, alltid ordning samt kartor på väggarna. Jag var övertygad om att jag kunde mer

än du om världen trots att du besatt kunskap om namn på städer, berg och floder.

Som jag minns det var det städat i ditt rum, alla saker hade en plats. När jag tänker på

essensen av vad som var du tänker jag på det rummet. Jag gillade att gå in där, se vad du för

stunden ägnade dig åt. Jag gick också in för att störa och reta dig. Jag blir aldrig kvitt minnena av

det småsinta gnabbandet jag orsakade. Du ville bli lämnad i fred men det kunde jag inte

acceptera, inte när min egen tristess behövde få utlopp.

Genom en lucka i taket, i vad som var vårt gemensamma rum, kommer man till vinden. En

tidskapsel tillika husets största rum, med tveklöst mest saker. Det luktar gamla kläder här och jag

befinner mig på den här platsen för att undersöka dåtiden. Jag går framåtlutad runt bland bråte,

bland saker som inte ska slängas men heller inte behöver sparas. Jag är på en minneskyrkogård.

I plastbacken med fotografier, som jag hittar ganska omgående, ligger bilder från vår uppväxt

(fotografier som inte blivit insorterade i album). Vi är barn på de flesta bilderna. Genom

fotografiernas hjälp blickar jag in i tid som varit och som aldrig kommer åter (det simpla med

den meningen ursäktas av hur påtagligt jag ändå känner inför de facto att det förhåller sig så). Jag

blir handfallen av det antalet bilder framför mig och vet inte var jag ska börja. Jag känner mig

inte ledsen, snarare upprymd och nyfiken. Jag stillar mina nerver med att kolla i några lådor med

arvegods från mormor och morfar. Det är mest porslin som är inlindat i Östgöta

Correspondenten. Det är lagt i många kartonger och väntar på att bli utrensat och därefter slängt

och utraderat. Så är det även med alla kartonger och påsar med dina saker. En dag ska det

slängas. Men inte i dag, och inte i morgon. Så är det med vindsutrymmet: här förvaras det vi

helst av allt vill behålla men som vi inte kan/vill/orkar ha kontakt med dagligen.

Jag återvänder till backen med bilder för att leta fram alla fotografier tagna under tonåren och

på så sätt se om mina minnesfragment (som är cementerade och handlar om avståndet mellan

oss) kan få en mer flerdimensionell sanning. Det enda kriteriet för att en bild inte ska läggas

tillbaka i backen igen är att den är på oss båda. På så sätt kan jag förhoppningsvis bilda mig en

uppfattning om oss som är mer sann än att vi bodde i olika rum, var olika och gled ifrån

varandra. För jag vet inte om jag kan slå mig till ro med den sanningen. Den känns för

summerande och enkel.

Jag blickar ner i boxen och börjar krafsa fram bilder där du är mellan åtta och femton och jag

är mellan elva och arton. Kameran som har tagit många av dessa bilder måste varit felinställd för

året 1997 är angivet på nästan alla fotostämplar. Min förhoppning att katalogisera bilderna efter

angivna årtal gick där med om intet.

Det visar sig finnas en del fotografier där vi är de enda närvarande på bilden, närmare bestämt

tjugosex stycken. Alla utom två är tagna under semestrar vilket inte ger mycket underlag för det

jag vill titta närmare på, nämligen vår samvaro i hemmet. Jag bestämmer mig ändå för att behålla

dem och bilda mig en uppfattning om det finns något där som min sammanfattande

historieskrivning kan ha missat, något som talar emot att vi gled ifrån varandra till den grad som

jag fastslagit.

Jag tar bilderna och lägger dem i ett kuvert och går sedan ner och sätter mig i köket. Jag

lägger ut bilderna, en efter en, på köksbordet och lägger dem så att jag kan överblicka alla

samtidigt. Bilderna som är tagna i hemmet skiljer det cirka tre år emellan. På den ena bilden

sitter vi i köket och bakar. Det är runt jul och vi har väldigt bleka anleten. Vi har nästan identiska

frisyrer: produktfattig mittbena. Luggarna hänger ner över pannorna likt gardiner. Du har en

blåvitrutig flanellskjorta som är knäppt ända upp. Jag minns den inte så den kan inte varit

arvegods från mig. Jag har vit t-shirt och en klocka från märket Gul. Vi gör något tillsammans,

något traditionsbundet. Tittar man noga på plåten efter vad för slags pepparkakor vi gjort så

bekräftar det man ser våra olikheter. Jag har gjort grisar, hjärtan och gubbar genom att endast

använda mig av färdiga formar. Du däremot har en röd kniv framför dig som du har använt för

att karva ut egna motiv. Mitt på plåten kan man se två färdiga ljusstakar som du

precisionsmässigt har skurit ut. Jag har såhär i efterhand svårt att se att de höll för ugnsvärmen,

men jag kan ha fel. Det är inte väsentligt.

Den andra bilden är även den tagen kring en årlig tradition, en hösttradition närmare bestämt.

Vi sitter på den låga stenmuren mellan uppfarten och gräsmattan med en svampkorg mellan oss.

Korgen är full av mörkgula kantareller som är plockade på något hemligt ställe. Jag håller i

korghandtaget och du håller din hand på min istället för längre ner på handtaget. Vi ser märkbart

stolta och förnöjda ut. Det är en bra bild på många sätt. Det finns något rofyllt i våra

ansiktsuttryck som gör mig rörd och glad.

Övriga bilder är som sagt från lov och semestrar runt om i Europa, vid en pool eller vid ett

bord med någon maträtt eller eldsprutande dessert framför. Vi är solbrända och klädda i t-shirt

med tryck samt nästan alltid med keps på huvudena. På vissa kort är kepsarna bakochframvända

trots den starka solen. Vi är inte lika varandra till utseendet, det kan jag inte tycka.

Jag inser att jag kanske låter min blick väl ofta fokusera på vad vi har på oss och vilka

ansiktsuttryck som förevigats av kameran, för att utifrån dessa fakta teckna en bild av oss som,

även utseendemässigt, olika. Det är ett specifikt fotografi som får mig att tänka annorlunda. På

bilden, som måste vara tagen på Kanarieöarna i mitten av nittiotalet, flyter vi upp på stranden

med hjälp av en våg. Jag minns hur vi ägnade många timmar varje dag åt att kasta oss in i

vågorna. Vi sprang ut i vattnet, inväntade sedan en stor våg som vi, när den kom, hoppade in i

och forslades med upp på stranden. På bilden ligger vi i efterdyningarna från den slagna vågen

omgärdade av vitt skum. Ansiktena är det enda som syns av våra kroppar, resten skyls av

skummet från den brutna vågen. Anledningen till att den här bilden får mig att tänka om är att jag

plötsligt ser att jag inte är jag och du inte är du. Jag var vid första anblick säker på att jag var

personen till höger på bilden och du var han till vänster. Men jag ser nu när bilden ligger på

bordet framför mig och lampan i taket lyser med full styrka att det är tvärtom. Vi har samma

uppspruckna leenden, håret ligger slickat bakåt på oss båda. Vi är till förväxlingen lika.

*

Det händer inte över en natt men åren går och bröderna kliver in i vuxenvärlden. De har

barndomen och ungdomsåren bakom sig. De är unga män nu.

En del av det som fanns i barndomen har kommit åter och drar dem samman på nytt, språket

till exempel. Det är byggt på samma hemliga principer men ordvalen är andra.

Den äldre brodern bor inte längre hemma så de träffas allt mer sällan. Men när de väl gör det

så är det med en pånyttfödd respekt för varandra. De har lyckats skapa en plats, en kompromiss,

som åter stärkt det kitt som höll dem samman under barndomen.

De har roligt igen.

*

Jag vill tro det är ett bra minne att skriva ner. Det kännetecknar på flera plan det vi hade åren

innan du dog, ett kravlöst och okomplicerat umgänge.

I minnesbilden jag har går vi på Djurgårdsbron i vårsolen. Vi stannar vid kiosken som ligger

på Djurgårdssidan och köper varsin glass. Anledningen till att vi ska gå ut på Djurgården är för

att söka rätt på en lämplig plats för den aktivitet vi planerat. Vi har med oss ett schack och har för

avsikt att hitta en bänk att sitta och spela på. När vi står där med varsin glass i händerna blir vi

villrådiga över vilken riktning vi ska ta. Antingen till höger bort mot Aquaria, eller rakt fram mot

Skansen och Gröna lund eller till vänster bort mot…tja, vi vet nog inte riktigt vart man kommer

om man går till vänster. Av just den anledningen väljer vi att ta vänster, så vi korsar gatan och

spårvagnsspåren och går genom en blå portal och ut i en park. På alla bänkar sitter det gamla

människor som inte ser ut att vilja lämna plats för oss. Vi går vidare längs vattnet och pratar inte

om något annat än bristen på sittplatser. Ingenstans finns en ledig bänk där vi kan fälla upp

schackspelet och duellera. Det är först när vi kommer ut på udden där Jenny Lind-statyn står som

vi hittar en ledig bänk precis vid vattnet. Vi sätter oss gränsle över bänken, på en armlängds

avstånd från varandra, och slår upp schackspelet likt en bok och plockar fram spelpjäserna. Jag

vill minnas att du valde vita och jag således fick spela med svarta. Det brukade vara så.

Jag hade aldrig haft det här minnet så klart för mig om det inte var för det som kom att inträffa

under spelets gång. Det var nämligen så att två paranta damer (med tydliga

Östermalmsutseenden: pälsklädda upptill och med fina högblanka stövlar) kom gående med

varsin hund. Hundarna var av rasen Greyhound och gick graciöst framför sina uppklädda ägare.

När de passerade oss sa den ena damen till den andra: ”gud va trevligt att ungdomen spelar

schack nu för tiden”. Det var något med hur hon uttalade ordet ”schack”(ett utpräglat sje-ljud

som så stark förknippas med överklassen) som fick mig att memorera meningen och citera henne

gång på gång under den resterande stunden vi satt där. Vi var deras sinnebild av välartade

ungdomar.

Kanske var det precis vad vi var i varandras sällskap. Välartade ungdomar.

*

Två bröder är de. Den yngre är arton och den äldre är tjugoett. Den yngre har mindre än tre år

kvar att leva. De står inför slutet av en ny början. Den början som är vänskapen mellan två

bröder som hittat tillbaka till varandra. Kittet är starkt men tiden är knapp.

*

Jag minns att jag var hemma på besök. Förmodligen klev jag in genom köksentrén, hängde av

mig jackan, gick till köksbordet där jag satte mig och klappade katten Currie plikttroget över

ryggen. Jag frågade mamma eller om det var pappa om du var hemma och någon av dem svarade

att du satt och tittade på tv på övervåningen. Det var dock tyst i hela huset så det verkade inte

sannolikt. Jag gick därför upp för att se om du verkligen var där. Det var du, liggandes i den blå

tvåsitssoffan med blicken fäst mot tv:n och den gröna duken och de kulörta kulorna som upptog

hela bildskärmen. Jag visste att spelet kallades Snooker men inte mycket mer än så. Jag frågade

om du förstod reglerna. Mycket snabbt kom ett självsäkert ”ja visst!”. Du gick fram till tv:n och

pekade och förklarade i vilken ordning bollarna skulle skjutas ner samt vissa centrala

ordningsregler. All information gjorde mig till lika delar nyfiken som konfunderad. Jag satte mig

bredvid dig i soffan och iakttog spelet. Det fanns något stramt och dämpat över sporten.

Stringens och ordning framför styrka och fart. Olika kameravinklar bytte av varandra för bästa

möjliga insyn i det komplicerade läget. Då och då en inflikad bild över ett publikhav bestående

av bleka och rundlagda britter.

Timmarna som följde i soffan blev startskottet för ett gemensamt intresse. Vi blev båda med

tiden mer och mer intresserade och kunniga. Spelet och reglerna kom först, sedan intresset för

spelarna och därifrån var det bara att borra ner sig i detaljkunskaper. Det verkade aldrig ta slut,

alltid fanns det något nytt att lägga till minnet: namn på tävlingar, statistik, nykomlingar, olika

spelares tävlingshistorik och högsta poäng, fakta om köer/bord/prissummor, namn på

tävlingsdomare osv. Allt det där blev viktigt och intressant. Nu när jag tänker tillbaka på det

undrar jag om det viktiga låg i att det inte var fotboll. Det fanns något lockande i att förkovra sig

i en marginalsport. Det kändes som att vi hade vaskat fram guld och fick behålla allt för oss

själva.

Efter tillräckligt många sessioner framför olika tävlingar föreslog du att vi skulle prova spelet

på riktigt, åka in till Biljardpalatset och ta reda på hur svårt det verkligen kunde vara. Kommande

helg gjorde vi slag i saken.

Vi åkte bil in, parkerade på Alströmergatan, gick backen ner till St:Eriksgatan där vi hittade

rätt efter några minuters irrande. För att komma till snookerborden var vi tvungna att passera

receptionen och gå ner två våningar. I snookerhallen (med sin egen reception) tog Eurosport-

kommentatorn Kim Hartman, vars röst vi omedelbart kände igen, betalt av oss och hänvisade oss

till bord fem. Jag kan fortfarande minnas hur du med viskande röst och uppjagat tonfall vände

dig mot mig och sa: ”Det var Kim, såg du att det var Kim!?”

Där slutar minnesbilden från just det tillfället. Några antagande kan jag dock komplettera

med: det gick inte så bra (kanske direkt dåligt), vi fick mersmak, några regelbrott begicks (inga

allvarliga), du spelade i strumplästen, vi köpte varsin läsk och en skål jordnötter. Jag gör dessa

antaganden baserat på alla gånger vi återvände till bord fem och de rutiner vi lade oss an med

efter första besöket.

Det är nu många år sedan vi var där sist. Mitt beslut att gå dit igen har ett nostalgiskt skimmer

över sig som jag inte rår för. Jag vill återvända till platser som var våra för att se om tiden till

synes stått stilla eller om förändringarna är påtagliga. Det är ett sätt för mig att vara i kontakt

med den tid då du levde.

Några enstaka gånger har jag spelat snooker efter din död, men aldrig på Biljardpalatset. Jag

har undvikit den platsen. Återbesöken måste få mogna innan de kan genomföras. Nu är tiden

inne.

Det är början av januari 2013, klockan är strax innan lunch när jag passerar ingången och går

ner mot receptionen. I rökrummet ser jag en utslagen man sitta med en cigarett som han långsamt

och metodiskt puffar på. Vid Jack Vegas- maskinerna sitter två personer och tror på turen. I

receptionen är det tomt. Jag plingar på klockan och väntar tålmodigt. En man, vars ansikte jag

känner igen, kommer mot mig och med sin uppsyn signalerar han att han har uppmärksammat

mig. Jag frågar om jag får gå ner och kolla på de som spelar snooker om jag köper med mig

något att fika. Med viss undran i blicken säger han att det går bra. Jag beställer en mazarin och

en kopp kaffe, betalar tjugofem kronor, och går ner för de branta trapporna. Nere i snookerhallen

kan jag direkt konstatera att det ser annorlunda ut. I stället för sju bord finns här endast tre kvar.

Ytan som frigjorts har ersatts med fler biljardbord. Det som var vårt bord, nummer fem, finns

inte kvar. Jag sätter mig på en barstol och ser mig omkring, mycket är sig likt: ljudet från

lufttrumman, väggarnas mönster (brunspräcklig stenimitation), den dunkla belysningen,

möbelmanget mm. Två killar i min ålder spelar vid ett av snookerborden. De pratar vad jag tror

är arabiska med varandra men då och då slinker ett ord på svenska igenom. De tar ingen notis om

mig där jag sitter i dunklet och försöker få grepp om vem av dem som spelar bäst. Tankarna

svävar tillbaka i tiden då du och jag var här och jag fylls med en stor saknad. Kanske är de

bröder. Förmodandet att de är bröder gör min förlust av dig extra påtaglig. Frågan om varför,

som så sällan hemsöker mig längre, bubblar åter upp och ockuperar mig fullständigt. Varför finns

du inte längre?

*

Bröderna sitter i varsin kajak. De ska paddla rakt ut från nordvästra Lidingö runt Tranholmen

och bort mot Stocksundet. Det är tidig sommar, varmt i luften men kallt i vattnet. Det är första

gången de paddlar tillsammans. Den yngre brodern har paddlat förut och tar därför täten. Vattnet

böljar runt kajakerna som med sina smala konstruktioner glider ljudlöst på ytvattnet. Då och då

pausar den yngre brodern och kastar en blick över axeln för att se om den äldre håller jämn fart.

De stannar mitt ute på öppet vatten och vilar. När de står stilla guppar kajakerna rytmiskt

längst med varandra. De låter årorna ligga i knäna medan de svalkar händerna i vattnet.

Ovanför dem svävar en havsfågel ljudlöst och till synes stilla mot den klarblå himlen. Den

yngre brodern förklarar att fågeln ryttlar med hjälp av vindarna och att den koncentrerat spanar

efter föda i vattnet. De har båda mycket bra uppsikt över fågeln när den plötsligt formerar sig och

dyker med väldig fart ner mot vattnet. Kort efter att den försvunnit ner i det mörka vattnet

kommer den upp till vattenytan med en liten fisk i näbben. Bröderna ser hur den slutför sin

måltid och sedan lämnar havsytan för att inom kort återigen sväva ljudlöst mot den klarblå

försommarhimlen.

*

Jag tänker på språket vi hade. Det språk vi använde oss av när ingen annan hörde eller såg

oss. Språket bestod av ord som växte fram pö om pö, orden fick ändelser och böjningar så att de

passade mallen, en mall som bara verkade finnas, som om den hade uppstått ur intet. Vi pratade

aldrig med varandra om ”språkreglerna”, de verkade vara finnas där att tillhandagå när en

mening skulle bildas.

Språket dog när du dog. Jag kan språkets alla ord, någonstans inom mig finns de, men jag har

inte yttrat ett enda av dessa ord högt inför mig själv sedan du dog. Du krävs som mottagare för

att det över huvudtaget ska kännas möjligt.

Jag kan berätta om språket men inte delge en endast person några ord eller fraser. Det är

absolut privat. Jag vet inte vad du skulle tycka om det, det är inte så att vi hade någon uttalad

överenskommelse om absolut tystnad inför andra.

Det finns en mimik och något barnsligt över språket (grunderna lades trots allt i barndomen)

som skulle göra det genant att delge inför någon annan. Det är en del av hemlighetsmakeriet:

blottandet av det fula, det interna.

Det löjliga, jargongen, är en av anledningarna till att språkets absoluta död kommer att infalla

med min död. Jag har möjligheten, men inte viljan, att delge världen alla ord, alla sentenser, när

jag helst vill.

Men jag gör det inte. Du gjorde det inte.

Vårt språk, våra ord, är det jag saknar mest. Den yttersta smärtpunkten består i att vi aldrig

mer kommer använda språket igen. Jag tror det är kärnan i min förlust av dig.

Minnena av glädjen kring när vi använde språket rår inte på uppgivenheten jag känner över att

det sista ordet är sagt. Tystnaden är lika med saknaden.

Jargongen och orden var stor del av vårt mest privata, det som ytterst var vi. Smeknamn,

knasiga ord på ting mm, alla dessa ord existerar men för en tynande tillvaro i mitt inre. Jag pyser

ut all luft ur dessa ord tills de snart är bortom all igenkänning.

Det finns många döda språk. Vårt är ett i mängden. Det var aldrig ett skriftspråk, möjligt men

ändå helt uteslutet. Att skriva ner det för kommande generationer skulle bara blottlägga dess

avart än starkare.

Språket var bara möjligt i medgång. Det föddes ur lust och hölls levande av det samma. Därav

avsaknaden av språkets vitalitet och utveckling under mellanåren.

Jag undrar vilket som var språkets första ord. De vittnar inga fotografier från barndomen om.

Hur ska jag kunna rädda språket alldeles själv? Jag vill inte kompromissa med de facto att det

aldrig ska skrivas ner. Jag befinner mig i en återvändsgränd: jag vill bevara men inte hålla det vid

liv. Kan helt enkelt inte. Det är oundvikligt att orden rinner av mig längs vägen in i framtiden.

Kanske kommer bara språkets innersta väsen kvarstå när jag som gammal man letar efter orden

inom mig. Vilka ord kommer den kärnan bestå av, vilka ord rår tiden och glömskan inte på? Jag

tror jag vet.

Jag ser dig framför mig: en stillbild mitt i en grimas. Ett ord från din mun, vårt språk, våra

ord. En levande bild.

Den absoluta smärtpunkten.

*

Den yngre brodern har bara månader kvar nu. Vad finns det kvar av vikt att berätta om det

brödrapar som än så länge existerar? Den äldre bor för tillfället i Edinburgh och den yngre i

Dublin. De ska ses i mitten av november och förberedelserna sker via e-post.

Den äldre till den yngre:

hej brodern.

kul att hora att du mar bra och du har det kul. Sitter vid marks dator och spelar

tetris och har en lugn fredagkvall, vi hade fest har igar, en massa

spanjorer, vin, pop och det blev en sen kvall, ar m.a.o lite trott idag. Jag har bestamt mig for att ta en vit manad

nu, vi far se hur det gar.

Ikvall typ efter 12 blecket kommer det 4 vanner till Angelica och fia hit. De ar svenskar och ska bo har 5

dagar,,kommer bli fullt upp. Pratde med mor och

far for ett tag sedan. De verkade bra med dem. Hoppas det gar det bra att slagga pa dit golv en natt

eller ska jag boka hostell?lat mig fa veta sa snart som mojligt sa

att jag kan boka. Jag var pa ikea idag..at svensk mat(kottbullar

och potatismos..och kopte nagra grejer till mitt rum.ska anda vara

har ett ar drygt sa det tyckte jag att det var vart.

krmaar thomas

P.S o'sullivan ar min favorit just nu.

Den yngre till den äldre:

Tja storesnor,

haha en vit manad sager du..jo men visst! Klarar du fram till Dublin sa bjussar jag pa mat och logi under din

vistelse, det ar hedersord! Har ar allt lugnt, veckan har innehallit en hel del regn ocksa. Italienskan jag bor med ar

jattesnall och snygg ocksa for den delen. Ok, hennes engelska suger men jag tror vi forstar varann ratt bra anda. Nu

efter halva tiden kan jag saga att min engelska har blivit grymt mycket battre. Allt man lart sig kommer liksom

tillbaka igen, sen haller vi pa mycket med idiom och uttryck och sant. Skont med en forlangd helg, vi ar ju lediga pa

mandag pga halloween som dem firar som galningar har. Sjalv ska jag nog ta det lugnt, kanske blir ett par pints i

helgen, vi far la se. Men jag ser jattemycket fram emot ditt besok har och jag hoppas att vi far ut sa mycket som

mojligt under dagarna. Jag ska kolla med Fiona om du kan fa bo hos oss under hela tiden, forhoppningsvis finns det

ett ledigt rum.

P.S Gissa vem jag sag pa gatan haromdagen om inte sjalvaste darling of Dublin Ken Doherty. Jag foljde nyfiket

efter honom ett par hundra meter och han gick till slut in pa en frisersalong. Kollade idag pa Holt-Hawkins pa bbc.

Tror pa O'sullivan i finalen, han blir bara battre och battre. Har du spelat nat sjalv? Jag hittade en snookerbar i

narheten dar jag bor, kanske ska kika in och kolla om man kan se finalen dar…

Manga kramar Johan

Det är det sista som finns dokumenterat mellan bröderna. De är nu tjugo och tjugotre år

gamla. Den absoluta merparten av deras liv ihop finns bakom dem. Många tusentals dagar,

timmar och minuter närmar sig vägs ände. Hösten ska bli till vinter och vintern ska nästan övergå

till vår. Under vårens första dagar kommer slutet vara oåterkalleligt.

*

Det mesta blir speciellt när man befinner sig på en ny plats: människorna, luften, maten,

språket, vädret mm. Allt, stort som smått, möter ens sinnen med förhöjd nyfikenhet. Min

perceptionsförmåga blir förfinad och förbättrad när jag vistas i ny miljöer. Jag tolkar, granskar

och försöker förstå var jag befinner mig. Jag ser en ny del av världen för första gången och vill ta

in så mycket som möjligt.

Jag minns sista gången jag hörde dig spela. Det var bara du och jag på plats. Jag minns allt så

tydligt. En ny plats, en plats som var din. Dublin.

Det var ett halvår innan du dog. En sista ballad, ett stycke av Chopin.

Jag hade för en helg lämnat Edinburgh. Jag hade under ett telefonsamtal fått instruktioner om

var vi skulle ses. Jag vill minnas att det var vid en fontän eller obelisk (kanske var det både

och?). Du hade beskrivit det som central plats, och det skulle passa dig bra rent tidsmässigt om

jag tog mig direkt från flygplatsen till mötesplatsen. Något gick dock fel. Du gjorde inte fel men

jag lyckades ta mig till fel fontän, eller obelisk. Jag stod där, på fel ställe, i säkert en halvtimme

innan jag kom på tanken att revidera mitt beslut. Du, en halvtimme sen? Nä, jag måste vara på

fel ställe, tänkte jag och började gå längs en gågata. Du hade också börjat misstänka att något var

fel och således börjat gå i riktning mot busshållplatsen dit flygbussarna anländer. Med snabba

steg hade vi ovetandes börjat gå mot varandra. Jag gled med folkmassan uppströms och du

nedströms. Någon av oss med vaksam blick på omgivningen, det kvittar vem av oss,

uppmärksammade den andre mitt i strömmen och försoningen var ett faktum. Jag minns det så

väl, glädjen över att vi hade turen på vår sida och lättnaden över att strömmarna inte forslade oss

längre bort från varandra.

Vad gjorde vi sedan, innan det som blev den sista balladen skulle framföras? Jag tror vi gick

till en park och tittade på en staty av Oscar Wilde och att vi sedan köpte kaffe som vi drack på en

bänk i den klara höstsolen. Jag minns att jag tyckte att vi hade en vuxen relation, åldersspannet

oss emellan var liksom tillintetgjort, vi var två vuxna män förenade i en stor stad.

Du föreslog, när kaffet var så gott som uppdrucket, att vi skulle besöka den plats där du övade

piano om eftermiddagarna. Jag hade inga invändningar. Byggnaden vi kom fram till var pampig.

Jag hade svårt att föreställa mig att den smutsvita fastigheten med den pelarinramade entrén var

platsen du dagligen begav dig till, men så var det uppenbarligen. Med lätta steg sprang vi upp för

trappan, mot huvudingången, och in till den plats där du i din ensamhet hade repeterat det stycke

du nu skulle framföra.

Strax innanför de fladdriga snurrdörrarna började du prata med en vaktmästare som satt i en

lucka och med ett leende på läpparna visade han att han kände igen dig. Ni verkade ha en inövad

procedur som gick ut på att ni växlade några vänlighetsfraser om tillsynes ingenting för att sedan

skiljas åt när han gett dig den nyckel som du behövde för att komma till rummet med flygeln.

Jag borde ha frågat dig, och det gjorde jag säkert, vad för slags plats vi befann oss på. Om jag

gjorde det, och det gjorde jag säkert, så har det fallit i glömska.

När vi gick där i korridorena, på en röd smutsig heltäckningsmatta, fick jag känslan av att det

var ett kommunhus av något slag. En plats för sammanträden och beslut. Det fanns något

aristokratiskt och stämningsmättat över känslan (eller kanske i avsaknaden av känsla) i

byggnaden. Den dunkla belysningen till trots visade du med lätthet vägen genom smala

korridorer och breda stentrappor med siktet inställt på pianouppvisning.

Längst nere i huset kom vi till slut fram till den dörr som du låste upp med nyckeln som du

fått av vaktmästaren. När vi kom in i salen, för det är mer korrekt att kalla det en sal och inte ett

rum, slogs jag av kylan där inne. En rå källarfuktighet som gjorde att vi behöll ytterkläderna på.

Det var en kontrasternas plats som jag fann olustig. Dessa kontraster låg i hur salen andades både

fest, ensamhet och tomhet. Ett långbord var dukat med assietter, bestick och billiga vinglas. I

taket lyste ett stort antal lysrör starkt och på väggarna hängde porträtt av betydelsefulla män i

peruker från en annan epok. Runt flygeln och längs några av väggarna hängde stora röda

skynken, förmodligen för att ljudabsorbera. Minnet säger mig att du gick direkt fram till flygeln,

tog fram ett nothäfte ur axelväskan och satte dig för att spela.

Sedan behöver jag inte mitt minne för att beskriva fortsättningen. Mina minnesbilder, som jag

har stark tilltro till, kan ta ett steg tillbaka för det konkreta som rörlig bild kan erbjuda. Det var

nämligen så att jag hade med mig min videokamera i väskan och jag frågade dig om jag fick

filma när du spelade. Det sa du att jag fick. Den filmen finns kvar. Allt som nu följer äger därför

en förhöjd sanningshalt.

Jag trycker in bandet ”Edinburgh 2005” i kameran och spolar tillbaka från början, trycker

sedan på play och inväntar bild. Några sekunders mörker och tystnad, sedan syns du i bild och

börjar spela. Allt jag nu ser i den lilla skärmen på kamerans vänstra sida möter mig för första

gången. Det jag ser är nästan som jag minns det, utöver alla tusentals detaljer mitt minne sållat

bort för den så förenklade helheten.

Du sitter vid en svart flygel med öppet lock, ovan klaviaturet står det med guldfärgade

bokstäver: Pleyel Paris. Bredvid flygeln står ett rangligt mickstativ och en handfull plaststolar i

varandra. Dina händer dansar inifrån och ut i en rasande fart när du spelar. Din blick går mellan

notbladet och tangenterna och tillbaka igen. Högst upp på notbladets vänstra sida står det Ballade

III. Du är klädd i mörkblå jeans och en grå ribbstickad tröja med dragkedja. Håret är blont(och

betydligt längre än vad jag på förhand skulle kunnat gissa) och ligger bakom öronen. Din

hållning är klanderfri. När jag står rakt bakom dig och filmar är det tydligt vilken fysisk

ansträngning stycket kräver av dig. Jag kan se hur du med emfas trycker till tangenterna så att

håret rör sig som en slängkappa mot nackens övre del. Den samlade koncentration i din blick gör

att jag nu kan förstå hur allt annat är satt i marginalerna: min fysiska närvaro (och de facto att jag

filmar), kylan i rummet osv. Ja, kort sagt, du verkar bortom tid och rum. Du befinner dig någon

annanstans, i ett annat tillstånd: I musiken.

Efter en minut och tjugoen sekunder försvinner du. Ett sorl av musik och människor tar vid.

Jag blir paff och fylld av självhat när det står klart för mig vad som hänt. Jag har lyckats spela

över de resterande minuterna av den ballad som blev din sista. I stället finns där en tjugofem

minuter lång sekvens från en fest som på alla tänkbara sätt är olustig att titta på. Jag förstår inte

hur det kunde bli så.

Mitt i den sista balladen rycks du ifrån mig.

*

Om man olovligt går in i en fastighet begår man ett brott. Bröderna ska snart göra sig skyldiga

till ett sådant övertramp. De vill inget ont, de följer endast en ingivelse som är präglad av den

äldre broderns nyfikenhet.

Platsen för inbrottet är grannladan till den plats där de befinner sig: Gläntan.

Gläntan är namnet på deras lantställe, beläget i närheten av en sjö i Ångermanland.

Det är en vanlig sommardag, lika magnifik som självklar. Solen skiner, det är molnfritt och

svaga vindar letar sig fram mellan björkarna. Det är en av alla förgivettagna dagar under

ledigheten.

De har börjat gå mot det närliggande bergets topp för att blicka ut över Ångermanälven och

Kramfors flygplats. Men de ska inte nå toppen riktigt ännu, först ska de begå brottet. Det är den

äldre broderns initiativ som för dem till den plats i mörkret som ännu inte är en brottsplats.

När man lämnar Gläntan tar en väg vid. Det är en mindre byväg som går upp mot skogen i två

riktningar och den klyvs vid Gläntan. Vägen är stenig, kuperad och i mitten av den växer

sporadiska höga grässtrån. Den är lika representativ för landsvägar som den soldränkta

förmiddagen är för varma sommardagar. Så är det med mycket vid den här platsen, saker och

ting ser ut som man på förhand kan tänka sig. Berg ser ut som berg, sjöar som sjöar och skog

som skog. Det är svårt att peka på vad som är speciellt. Allt eller inget, beroende på vem man

frågar. För bröderna är platsen speciell. Den rymmer deras barndom, så enkelt är kanske svaret.

Inbrottet som snart ska äga rum är en påhälsning utan ont uppsåt. Ingenting ska tas med från

brottsplatsen, om man bortser från visioner och förhoppningar.

Det är bara tio meter mellan den typiska landsvägen och grannladans bakre långsida. Den stig

som slingrar sig mellan vägen och ladans svartmålade dörrpar är sedan ett par år täckt av små

granar, blåbärsris och annat sly. Om några år ska naturen helt ha återställt den av människor

upptrampade stigen. Det är på den snart bortglömda stigen som den äldre brodern nu växlar spår,

tätt följd av den yngre brodern som samtidigt frågar varför hans bror avviker från planen att gå

upp till bergets topp. Den äldre brodern svarar att han vill se om de kan kika in i ladan mellan det

glesa dörrparet. Förutsättningen för att göra sig bekant med ladan invändigt visar sig vara bättre

än vad dörrspringan kan erbjuda. Den äldre brodern tar tag om det gamla rostiga hänglåset som

ser reglat ut men som i själva verket är olåst. Han kan lätt haspa av det och lägga det på en

ruttnande stubbe. Det enda som håller dörrarna på plats nu är det spett som står lutat med sin

tyngd mot den högra dörren. Den äldre brodern fattar ett tvåhandsgrepp om det rostiga spettet

och för det mot vänster dörrhalva vilket medför att höger dörr, nästan ljuslöst, öppnar sig några

centimeter. Han sticker in handen i glipan och öppnar dörren på vid gavel. Han tar sedan ett

försiktigt steg in i det stora mörka rummet. Den yngre brodern kliver in han också. De behöver

inte stå där länge innan den yngre brodern får syn på en bil som står bara någon meter till vänster

om honom. Han ser den och informerar omedelbart sin äldre bror om att det är en Volvo

Amazon. De tittar på den dammiga bilen och känner på alla dörrar om den är låst, det är den. De

ser att däcken är tomma på luft, i övrigt kan de konstatera att den ser intakt ut. Utvändigt i alla

fall.

På motsatt sida från var de kom in reser sig en väldig vägg av glest sammansatta plankor.

Solens strålar pressar sig mellan brädorna och släpper in ett komprimerat vasst ljus som lyser

upp i den annars mörka ladan.

Bröderna lämnar bilen och börjar rota runt bland allt bråte som omgärdar dem. De ser en

kajak i trä, en arbetsbänk och gamla möbler. Allt är täckt av lager med damm. Det är först när de

kommit en bit in, mot den glest byggda väggen, som upptäckten görs. Det är den yngre brodern

som återigen får syn på ett fordon. Den här gången kan han inte lika fort bestämma sig för vad

det är han ser. Till skillnad från Amazonen är detta fordon hälften så stort. Han går ner på knä

och tittar under karossen och upptäcker där endast tre däck. Han fastslår sedan att det är en

Messerschmitt, och tillägger att det är ett samlingsnamn för bilar av den här typen. Han ställer

sig upp och går sedan runt bilen och känner och tittar med fascination på alla avvikande detaljer

som finns att betrakta. Den äldre brodern märker entusiasmen hos sin bror och förstår att det är

något speciellt med fyndet. De diskuterar och spekulerar om hur många ägare den kan ha haft

samt hur gammal den kan vara. Bilen ger inga svar men ställer desto fler frågor. Det är dess

ovanlighet, bröderna har aldrig sett något liknande på så nära håll, som gör att de börjar prata om

bilen i ägandetermer.

Allt sker impulsivt, från upptäckt till ägandeplaner. Bilen väcker, med sin udda uppenbarelse

och avvikande utformning, ett habegär hos bröderna.

Skulle den kunna bli deras?

De lämnar sedan ladan och stänger ordentligt bakom sig. På vägen uppför berget pratar de

intensivt vidare om den underliga bilen och möjligheten att faktiskt köpa den. När de når toppen

ställer de sig vid grillplatsen och tittar ut över det vidsträckta landskapet. Den lilla flygplatsen

sover omgärdad av granskog. De funderar på om de ska vänta tills ett flygplan kommer in för

landning men inser att de kan ta timmar så de börjar gå ner mot stugan i stället. Den yngre

brodern tar upp ämnet bilen men nu med en invändning. Han säger till sin äldre bror att om de nu

inte ska sno bilen så måste de ju kontakta ägarna till ladan och fråga om de får köpa den. Och här

hamnar de i en återvändsgränd enligt den yngre som fortsätter med att säga att då måste de ju

berätta hur de fått vetskap om att bilen existerar, de måste berätta om inbrottet i ladan. Den äldre

brodern vill leverera ett svar men blir fundersam, han säger till slut att han kan ta på sig att

kontakta ägarna. Han känner att det är hans ansvar som storebror att vara handlingskraftig i det

här läget. På något sätt kanske han kan förmildra inbrottet genom att yrka på nyfikenheten, vilket

dessutom är sant. De var ju bara nyfikna, inga onda intentioner fanns. Han säger även till sin

yngre bror att ägarna borde bli glada över att bli av med bilen, de kan ju omöjligen ha några

planer för en bil som länge har stått och samlat damm.

De känner gemensamt hur glädjen och hoppet kommer åter och de är nu nästan nere vid ladan

igen. Det är nu den yngre broderns tur att initiera olaga intrång eftersom han till varje pris måste

se bilen igen. Tillsammans beträder de på nytt det ojämna golvet och den plats som inhyser den

bil som måste bli deras. Det är en bil för två konstaterar de i samförstånd när de nu åter står

bredvid den. Vem som ska köra och vem som ska sitta bredvid får bli en senare fråga. Tanken att

äga och renovera bilen har blivit en orubblig tanke hos dem båda och något som måste bli

verklighet. De är överens, den ska bli deras. De tittar noggrant på detaljerna, knackar på

karossen, går några varv runt den och lämnar den sedan ifred. Åter på Gläntan ägnar de sig åt

olika aktiviteter men deras tankar är förenade mot ett och samma mål: de ska ha bilen.

Några dagar senare anländer grannarna till gården. En bil kör upp på den steniga vägen och

parkerar i närheten av ladan, två äldre personer kliver ut och går sedan runt lite förstrött på

gårdsplanen. Bröderna inser att det är skarpt läge och att den äldre brodern måste gå över och

förhandla om bilen. Kanske kan de få den för en överkomlig summa och ordna med transport ner

till Stockholm när det passar. Och kanske, kanske, förbytts den troliga irritationen över brödernas

inbrott mot lättnaden över att bli av med den bil de så tydligt lämnat åt sitt öde.

Samtalet skjuts upp för var dag med motiveringen från den äldre brodern att läget inte är det

bästa. Han vill invänta rätt tidpunkt. Oklar över vad han själv menar med det.

Inget samtal blir av, bilen byter inte ägare. Den äldre brodern börjar se problem i stället för

möjligheter. Vad kan de om bilar och i synnerhet om egenartade bilar? Ingenting, det vet de

bägge två. Bröderna återvänder till Stockholm och bilen förblir en ouppfylld dröm.

*

Jag befinner mig på den plats jag så tydligt förknippar med oss. Det är i början av juli och

sommaren är i full blom. Det är som det ska vara bortsett från att jag är ensam.

Under bilresan hit upp funderade jag mycket på det liv vi fick tillsammans och vid Sundsvall

slog det mig att en uppdelning är möjlig. Vi gick från förening till separation och de sista åren

upplevde vi en återförening. Det är kanske väl tilltagna ord men de symboliserar att vi gick från

att vara väldigt sammansatta i tidig ålder till att söka oss till olika (oförenliga) intressen för att

mot slutet av ditt liv hitta tillbaka till varandra.

Gläntan, den plats jag nu befinner mig på, följer inte den uppdelningen. Här rådde alltid den

föreningsprocess som startade när vi flyttade ihop som barn. Det gör den här platsen speciell för

mig. Sedan jag kom upp har jag tänkt mycket på varför det var så. Förklaringen kanske är så

enkel att tid och rum verkar stå stilla här. Den här platsen var likadan när vi var små som under

alla kommande år vi vistades här. Den utvecklingsprocess vi båda gick igenom som tonåringar,

och som drog oss åt olika håll, blev som tillintetgjord här.

Här var vi inte de vi blev, här var vi de vi var.

Du kan det här stället. Inte mycket har gjorts efter din död, små renoveringar, annars är det

mesta sig likt. Husen, skogen och ljuden från naturen är tillsynes oförändrade. Tid förlöper här

med samma hastighet som på andra ställen på jorden, även om jag betvivlar att det är så.

Det är många år sedan vi stod i grannens lada och gladdes över den bil som skulle bli vår. Jag

har gått förbi ladan många gånger efter din död men aldrig gått in. Jag är inte säker på varför om

jag ska vara ärlig, det har bara inte blivit av. Nu däremot har jag bestämt mig för att göra ett

återbesök och se om den finns kvar. Viljan är stark men modet vacklar.

Det är en nästan identisk dag nu som då. Det är stilla men inte tyst. Gulsparven sitter som

vanligt på stora husets taknock och sjunger ut sin säregna sång: en-två-tre-fyr-fem-sex-sjuuu. Det

var den första fågelsången jag lärde mig och en av få jag fortfarande kan.

Himlen är molnfri och det är varmt i luften, nästan lite kvavt. Jag sitter i skuggan på altanen

och dricker kaffe med grädde i stället för med mjölk som jag glömt köpa. I fjärran hörs

böndernas maskiner och ett ekande motorljud som måste vara från en moped. Det är viss

aktivitet i en annars lugn glesbyggd.

Jag har börjat märka av en viss anspänning. Åren som gått gör återbesöket i ladan svårare än

vad jag trott. Jag kan inte skaka av mig sveket jag gjorde mig skyldig till när jag avstod från att

fråga grannarna om vi kunde få köpa bilen. Jag förstår samtidigt hur tvivlet missgynnar hela

situationen. Om jag över huvudtaget ska gå dit måste jag göra det nu, tvivlet får inte ta överhand.

Jag tänker att bilen inte får bli som en kartong på vinden man vill öppna men som man ständigt

skjuter framför sig i rädsla för vad innehållet ska göra med en.

Jag vägrar hemfalla åt rädsla.

Eftersom grannarna inte syns till tar jag på mig skorna och börjar gå bort mot ladan, en

sträcka på cirka tvåhundra meter. Långsamt och utan större vilja i kroppsspråket närmar jag mig

återigen den plats där vi gjorde vår enda brottsliga handling tillsammans, om än en ytterst

oskyldig sådan.

När jag står i höjd med ladan är det en annan plats än den vi stod framför för drygt sju år

sedan. En stor gran har vält och ligger med all sin tyngd över taket. Den måste ha vält tidigare i

år. Ladan ser dock ut att ha klarat fallet bra, några tegelplattor ligger snett men annars inga

synbara skador. Stigen vi gick på är nu helt igenväxt. Det ser konstigt ut med ett dörrpar som inte

har någon stig eller väg framför sig. Granarna som bara var korta och ljusgröna har vuxit till sig

och ser nu ut som en samling potentiella julgranar. Blåbärsrisen som ligger som en matta framför

mig är fulla med mogna bär. Det är samma plats men långsamt har den förändrats till en annan.

Jag blir ståendes på vägen och tvekar återigen om beslutet är rätt. Jag plockar en handfull blåbär

från väggrenen som jag äter upp långsamt medan jag hela tiden låter blicken speja ner mot

byvägens mynning. Varför skulle de komma just nu? Den oturen borde jag få slippa. Jag tittar på

händernas blålila fläckar och plockar sedan några till.

Det svartmålade dörrparet som gömmer sig bakom buskar och granar har inte ett

välkomnande utseende. Jag ställer mina egna tvivel mot nyfikenheten att återse en minnesplats

och tar beslutet att åtminstone kika in. Jag går sicksack mellan grenar och stubbar innan jag

kommer fram till ladan och dörrparet. Jag haspar av hänglåset och lägger det väl synligt på en

sten. Jag tar sedan ett stadigt tag om spettet och skjuter det mot vänster dörr, höger dörr öppnar

jag sedan på vid gavel. I samma sekund som ladans insida blir synlig för mig söker sig blicken

mot den plats där bilen ska stå. Det är utan förvåning men med stor glädje jag kan konstatera att

den står där fortfarande. Ingenting har bytt plats, det är som att gå in i en tidskapsel. Det enda

som har tillkommit är en samling svalor som har flyttat in. De cirkulerar oroligt i det stora

rummet och verkar inte uppskatta mitt besök. Jag börjar gå lätt hukad (ett naivt försök att göra

mig mindre synlig för dem) fram mot bilen för att på nytt, mer ingående, titta på den. Jag går

några varv runt den och försöker samla mina intryck till ett nyktert omdöme. Skulle jag kunna

renovera den själv? Jag tar fram min telefon och sätter igång att fotografera varenda detalj på

bilen. Längst fram sitter en dörr som täcker bilens främre parti och är den enda ingången som

finns till bilen. Under framrutan sitter en vissen, mycket tunn, vindrutetorkare som har bågnat

och har formen som en ledsen mun. Under den finns bilens viktigaste detalj, dess namn: Isetta

300.

Jag vrider försiktigt på dörrhandtaget och fjäderkonstruktionen trycker upp dörren i öppet

läge. En doft som är oemotståndlig lämnar det förslutna och sprider sig i ladan. Det är en doft

med inslag av läder och gummi. Jag kan inte minnas att vi någonsin öppnade dörren och tittade

in i bilen. Förmodligen kikade vi bara in genom sidorutorna.

Två säten finns i bilen. Ett förarsäte i sprucket ljusbrunt läder samt ett lite bredare

passagerarsäte i något plyschliknade tyg. Ratten och panelen sitter fast i dörren vilket måste vara

en lösning för att man överhuvudtaget ska kunna komma in i bilen. Golvet täcks av en

grovmönstrad svart gummimatta. Bakom sätena ligger en rutig filt och en svart handske. Mycket

mer än så är det inte.

Uppgivenheten kommer över mig när jag stänger dörren och tar ett varv till och betraktar

bilen med en oerfaren hobbyreparatörs ögon. Jag tänker att jag vill göra det, jag vill kontakta

ägarna, få ett köp beviljat, renovera bilen och sedan åka på jungfrutur. Det vore en försoning, det

vore rätt.

Jag vill ha det gjort men jag kan inte se hur jag skulle kunna nå målet. Jag inser hur mycket

som talar mot att jag skulle klara det. Jag konstaterar: hellre helt avskriva än påbörja och

misslyckas.

Jag pendlar mellan naiv förhoppning och realistiskt tänkande där jag står. Jag kan inte minnas

att vi pratade i termer av en helrenovering. Men det är det som krävs inser jag där jag står och

uppgivet tittar på den lilla märkliga bilen. Däcken är uttorkade och spruckna och högersidan ser

ut att vara krockad med sina djupa repor och mindre bucklor. Jag tar några bilder med blixt och

tittar sedan på dem. Fågelspillning, repor och damm ligger som en matta över den röda lacken.

Jag stoppar ner telefonen i bakfickan och står sedan en stund och ser mig omkring. Alla föremål

är på samma plats, det är nästan kusligt. Spillningen från svalorna är det enda som har tillkommit

under åren som gått.

Det är märkbart tyst, svalorna har lugnat ner sig. Jag slås av tanken att om det sviktande

golvet skulle ge vika skulle jag falla handlöst ner till undervåningen och få bilar och tunga

möbler över mig. Det skulle troligtvis innebära min död. Tanken känns så pass verklig och

realistisk att jag blir yr och nästan panikslagen över att det ska inträffa.

Det har blivit dags att gå härifrån. Beslutet att lämna platsen intakt åt svalorna är taget. Jag

smyger ut och stänger efter mig så att det utifrån sett ser ut som innan jag gick in: spettet på

samma ställe och hänglåset runt bygeln. Ingen har varit här.

När jag kommer tillbaka till Gläntan sätter jag mig på verandan och tittar i den bok jag har

med mig. Den heter Bubblecars and microcars och är en djupgående bok om bilar likt den jag nu

lämnat bakom mig. Boken är fullspäckad med bilder och information om äggformade bilar från

en svunnen tid. Det är under kapitelrubriken Going to work in an Egg som bilen i grannens lada

får sin historia berättad. En rad bilder från fabriker, små samhällen och semestrar sätter bilen i ett

historiskt sammanhang. När jag ser alla fabriksproducerade bilar i boken slår det mig hur lite jag

vet om grannarnas Isetta. Den har så klart inte alltid stått där i ladan. Jag plockar fram datorn för

att se vad jag kan hitta på Internet. Först söker jag mig fram till transportstyrelsens hemsida där

jag snart hittar en sida med ett fält där man kan fylla i registreringsnumret på det fordon man vill

ha information om. Jag plockar sedan fram telefonen och tittar bland bilderna för att se om jag

lyckats få med någon registreringsskylt. På en inte helt skarp bild ser jag kombinationen av tre

bokstäver och tre siffror som jag snabbt fyller i på det tomma fältet följt av ett distinkt tryck på

Enter. En helt ny sida med massa information möter min blick. Jag tar fram penna och papper

och antecknar det viktigaste, det som för mig är begriplig information.

Fabrikat: BMW ISETTA 300 3R

Färg: RÖD

Fordonsår: 1959

Fordonsslag: MC

Fordonsstatus: AVSTÄLLD (1976-06-01)

Antal ägare: 3

I trafik första gången i Sverige: 1959-07-24

Privatimport: NEJ

Yrkesmässig trafik: NEJ

Besiktning senast: 1976-04-30

Senast godkända besiktning: 1975-04-18

Fordonskattepliktigt: NEJ

Kaross: Motorcykel (01)

Antal passagerare, max: 1

Skattevikt, kg: 360

Effektiv bromsanordning: NEJ

Jag tittar på information i mitt block och inser vad den gör med mig. Helt plötsligt vill jag ha

bilen igen. Den har fått sitt sammanhang och sin historia blottad och kan inte lämnas åt detta

meningslösa öde. Mycket villrådigt tittar jag ut mot gräsmattan och stenmuren för att samla

tankarna. Det gör ingen skillnad trots allt, den ska vara vår eller lämnas i fred. Jag kan se oss

framför mig, inklämda i bilen, med uppspruckna leenden. Men att jag skulle sitta där själv, nej,

det kommer aldrig ske.

Senare på eftermiddagen ligger jag i den blå hängmattan och tittar rakt upp mot himlens

bottenlösa djup. Oändligheten är skrämmande men också kittlande. Björkarnas bladverk som

skymmer delar av himlen gungar stilla och ger ifrån sig ett rasslande ljud som är sövande.

Jag minns tydligt en sommardag, osäker på vilket år, när vi låg skavfötters precis här och

tittade upp mot samma blåa himmel. Vi sade ingenting till varandra, vi låg bara där och kopplade

av. Det var du som efter en stund bröt tystnaden och berättade en sak som jag alltid kommer att

tänka på när jag tittar upp mot en molnfri himmel var jag än befinner mig. Du berättade att

himlen inte är blå. Det var det enda, sedan en kort paus. Du fortsatte sedan med att säga att den

bara ser ut att vara det. Himlen är färglös sade du och som bevis för det påståendet framlade du

följande fakta: Solen lyser på partiklar som reflekterar ljus som vi sedan upplever som färgen

blå.

Det var som att mattan drogs undan och självklarheter inte längre var självklara. Himlen som

är blå är i själva verket inte det.

Himlens bedrägeri avslöjad av dig där och då.

Min tystnad som tog vid bestod av grubblerier och försök att förstå att det jag såg var en

triljon prismor som alla levererade samma färg. Din tystnad under min tystnad bar ett förnöjsamt

leende.

Jag ligger nu och tänker på just det minnet. Du är sedan länge borta men himlen och det du

berättade finns kvar.

Efter middagen som bestått av två smörgåsar med tubost och ett glas apelsinsaft går jag runt

huset för att titta på kanoten. Den ligger uppochnervänd på ett par rangliga bockar med en

presenning snörd runt sig. Det är många år sedan den sist blev använd. Kanoten är en stark

symbol för minnet som blockerade alla andra minnen av dig, av oss, under många år.

Några år innan du dog befann vi oss här uppe och under en solig förmiddag kom vi på att det

vore kul att bege oss ut på en paddlingstur. Vi hade inte tillgång till någon bil med räcken så det

blev till att använda den specialbyggda vagnen som man surrar fast i mitten av båten. Två hjul

fästa på en x-formad järnkonstruktion (som binds fast i mitten av kanoten) gör att två personer

kan rulla den en kortare sträcka. Du gick längst fram och styrde medan jag tog tag där bak och

förde båten framåt. Det tog sin tid att gå hela sträckan fram till badplatsen där vi tog en tur innan

vi badade i det bronsfärgade vattnet. Att vi kånkade hem kanoten kan jag inte minnas, men det

måste vi ha gjort.

Minnet rymmer inget särskilt, det kan jag inte påstå. Vi tog kanoten från stugan till vattnet,

paddlade, badade och gick sedan hem. Det är allt. Detta specifika, eller snarare ospecifika minne,

var det enda jag kunde frammana många år efter din död. Det är inte så att allt annat var blankt

men på något sätt letade sig bilden av oss med kanoten fram till mitt minnescentrum och höll alla

andra minnen på avstånd. Jag vet inte när det började ge vika för andra händelser och minnen

som tillsammans tecknar en mer fullständig bild av vårt liv tillsammans. Jag vet dock att många

av mina starkaste minnen, som jag numera har tillgång till, utspelar sig här.

På kvällen klipper jag gräset och läser förstrött i en kvällstidning. Jag försöker koppla av men

rädslan inför att det ska bli en sömnlös natt håller mig på spänn. Det har varit en lång dag som

inte riktigt ser ut att ta slut eftersom natten inte fylls med det mörker som jag så innerligt behöver

för att kunna sova. Jag borstar tänderna i köket med det avsvalnande varmvattnet som finns kvar

i den gamla vattenkokaren. Innan jag går över till det andra huset där jag ska sova släcker jag alla

lampor och kissar ymnigt från yttertrappan ner på gräsmattan.

Jag lägger mig i det som en gång var farfars säng. Jag blickar upp mot våningssängens

spånskiva och betänker att du just nu ligger där. Jag försöker återskapa det som en gång var, en

slags rekonstruktion för att minnas tydligare. Du i farmors gamla säng och jag i farfars. Jag

försöker föreställa mig ett samtal, en konversation som är trovärdig. Vad pratade vi om? Efter

några sekunder lyckas jag rekonstruera ljudlösa sekvenser som jag ser tydligt framför mig. Det är

som att se stumfilm där jag som betraktare har flyttats några meter och nu ser sängarna, med oss

i, på några meters avstånd. Vi pratar men jag kan inte höra oss. Jag ser hur jag gestikulerar och

rör snabbt på munnen medan du ligger med blicken i taket och lyssnar. Du avlöser mig med en

kort mening, en kommentar till något. Vi skrattar hejdlöst. Bilden försvinner och den gulmålade

spånskivan är allt jag ser framför mig när jag öppnar ögonen. Jag släcker läslampan, lägger det

tunga täcket till rätta och somnar trots avsaknaden av mörker i rummet.

Det finns egentligen bara en plats där min rationalism, menad som min totala avsaknad av en

tro på ett liv efter detta, ger vika för hoppet om en tillfällig återförening. Den platsen finns här på

Gläntan, närmare bestämt på vinden till det stora huset.

På somrarna sov vi alltid på vinden, i sängarna med de grönmålade stommarna. De senaste

åren har jag vid varje tillfälle som jag gått upp dit tittat efter dig. Skulle det ofattbara inträffa så

ska det vara där har det föresvävat mig.

Återigen har jag tagit mig upp på vinden för att den här gången sitta på golvet, på en

trasmatta, och blicka ut över vindsgången. Om jag anstränger mig, nu när jag är själv, med öppet

sinne och en stark vilja att återförenas skulle det kunna ske. Det är nästan en berusande känsla.

Bakom mig i ett av de små fönstren surrar en fluga, ihärdigt studsar den mot glaset i hopp om

frihet. Jag försöker inte fästa för mycket uppmärksamhet vid den.

Inget tecken från dig, inget ljus eller sken. Jag känner hur min öppna dörr mot det irrationella

långsamt men bestämt stängs. Den stängs och förblir stängd. Det finns inget du längre. Det har

inte funnits något du eller vi på många år. Det är så det är.

Vi kommer aldrig att förenas, din död skiljde oss för evigt åt. Mina minnen av dig, av oss, är

det enda jag har med mig in i framtiden.

Jag ställer mig upp, haspar upp fönstret och släpper ut flugan innan jag går ner igen.

Det har blivit dags att åka hem. Jag har ätit frukost som bestod av samma fantasilösa

kombination som middagen, inklusive kaffe med en skvätt grädde. Ute regnar det med full kraft.

Det gör mig inte så mycket. Jag är mest tacksam över att gårdagen var solig och varm. Jag sopar

köksgolvet rent från dammtussar och löv, låser ytterdörren och springer mot bilen.

Jag packar in mina saker i bilen och sätter mig sedan i förarsätet. På framrutan ligger

sporadiskt utspridda tallbarr som förflyttas av det regnvatten som bildar små rännilar. Jag startar

bilen och förser vindrutetorkarna med ström, skogen framför mig blir synlig. Jag backar ut från

den kil där jag står parkerad och rullar sedan långsamt ner för backen och ut på vägen.