Vägen ut ur Afghanistan av Pierre Schori

Pierre Schori

Stockholm 2010

Leoparddebatt

AfghAniStAnVägen ut ur

101203 Afghanistan OK3.indd 3 10-04-06 11.03.10

Vägen ut ur Afghanistan

Leopard förlagS:t Paulsgatan 11118 46 Stockholmwww.leopardforlag.se

© Pierre Schori, 2010

Omslag och typografi: Rasmus KellermanOmslagsfoto övre bild: Torbjörn F. Gustafsson/InfoS/Förvarsmakten-Försvarets Bildbyråundre bild: David Furst, AFP, ScanpixSättning: Team Media Sweden AB, Falkenbergtryck: Print-It, Litauen 2010iSBn 978-91-7343-284-9


Den sjunde februari 2010 kom till slutden väntade nyheten:två döda svenska soldater i Afghanistan.Sverige deltar i ett krig men harinte officiellt velat erkänna det.De dödas anhöriga tar emot budeten klar och kall vinterdag.Jag kan inte ens föreställa mig smärtan.Och döden så långt borta.Men någonting annat händernu i detta land – man förnimmer svagten ny patriotisk ton.Rubrikerna och ingresserna slår emot mig:Vi måste stödja våra soldater där borta!Vi måste hedra dem och ställa upp för dem!De kämpar för något större än dem själva! Men det dör tusentals afghaner varje åri strider, i misslyckade Natoattacker.

Olof Palme om Sovjetunionens invasion i Afghanistan 1979:

För det första: den är en brutal aggression, ett flagrant brott mot varje nations rätt till självbestämmande, ett brott mot folkrätten. Det går aldrig att rättfärdiga ett militärt ingripande i en annans nations inre angelägenheter. Ett folks befrielse måste vara dess eget verk.

Ur tal på Stockholms Arbetarekommun den 12 januari 1980.


Förarlösa drönare kommer genom himlenoch utplånar en familj i en by.Jag kan inte se att vi har någon förmågaöverhuvudtaget att sörja dessaoffer för den koloniala krigföringen.Talibanerna som dör tror jag inte ens räknassom människor, de är något annat, men vad? När svenska soldater dör tycks sorgeninför det skydda oss mot den sorgvi inte förmår känna.Ska sorgen militariseras även här,som i USA eller Stor-Britannien? Imperierna har alltid vetat att de mer ännågot annat måste hedra sina döda. Men vi måste skilja de döda från kriget!De är inte de döda svenska soldaternasom vi ska sörja,det är de döda människorna.

göran greider


innehåll

förord ............................................................................... 9

1. Afghanistan – Sovjetunionens Vietnam ..................... 11Déja-vu med Willy Brandt 12 · Palme och Havel om kommu-nismens upplösning 14 · Hammarskjöld-Palmelinjen bryts 15 Lenins varningsord om Afghanistan 16 · Gorbatjovs kurs-ändring och den fredsälskande oljemiljardären 17 · Fredsroll för Sverige? 18 · Sovjetisk och amerikansk paranoia 20 Barnett Rubins profetia 21 · Pakistans dröm om Indiska oceanen – och amerikanska oljeplaner 22 · Brzezinskis avslöjande: CIA var först 24

2. Kan det kollapsade Afghanistan återupprättas? ...... 27Fyra förödande faser 28 · Samma berg för amerikaner som för ryssar 30 · Bitter skörd efter Sovjets krig 31 · Kan Afghani-stan komma på fötter igen? 31 · Blir det bättre med NATO och US Marines? 33 · Brahimis varning 34 · Svenska Afghani-stan kommittén en ovärderlig samtalspartner 35 · Fänges varning 36 · Samma principer för bistånd gäller idag 39 Pentagons dilemma, Sveriges chans 40

3. europa söker en egen strategi ................................... 41NATO-chefens vaga vision 42 · ”Kriget går inte att vinna” 44Det officiella Sverige utanför debatten 45 · Första semina- riet, mars 2008: Kontraterrorism och förhandlingar 46 · ”Om al-Qaida försvann i morgon, skulle USA också göra det” 47 ”Alla talibaner är inte talibaner” 49 · Mars 2009: Regionala och internationella dimensioner 52 · Vägen till fred? 52 ”Varför finns det inte en tydlig dagordning för fred?” 55


4. Vad vill Obama? ........................................................... 58Marinsoldatens avhopp 61 · En inblick i Vita husets krigskabi-nett 62 · ”Efter 18 månader ska våra trupper börja komma hem” 65 · Afghanistan: Slutet på USA:s hegemoni? 66 Obamas dilemma 67 · Mysteriet Karzai 68

5. Vägen ut ur Afghanistan ............................................. 70Västs skiftande strategier 70 · Den vite mannens börda i Afghanistan 72 · ”Väst har ett begränsat ansvar i Afghani- stan” 73 · ISI:s och CIA:s ödesdigra misstag 75 · Talibansk förhandlingsvilja? 77 · Sverige har valt krigets väg? 80

6. förenta nationerna i fara ............................................ 82FN:s roll reduceras – och utnyttjas 84 · FN kritiserar krig- föringen 87 · Kejsarens nya kläder 88 · En koalition av de ovilliga? 91 · Kipling i Afghanistan? 92 · ”Sverige dras alltmer in i kriget” 95 · Den första forskaranalysen av ISAF och NATO 96

7. Sveriges vägval .......................................................... 101Helmuth Schmidt: Kriget går inte att vinna 102 · ”Politikerna ville ligga bra till i Bryssel och Washington” 104 · Har Sverige blivit USA:s vapenbroder? 107 · Trycket från Washington på Sverige 108 · Sju starka skäl för FN i Afrika 109 · Sveket mot FN 112 · ”Bottenrekord” säger FN-förbundet 113 Argument för kriget från Afghanistansinsatsens vänner 115 Hur bistå den Islamiska republiken Afghanistan? 120 Västs fundamentala misstag 122 · Våra soldater förtjänar respekt och bättre villkor 124 · Sverige väger lätt militärt men tungt civilt i Afghanistan 125 · Opinionen mot kriget 126 Sveriges strategiska misstag 128 · En strategi för kvinnor och flickor behövs 130 · Att rätta till ett strategiskt säkerhets poli-tiskt fel 132 · Kan vi hoppas på en svensk omprövning? 133

Ordlista ........................................................................... 139


9förord

förord

Sverige har i modern tid varit en engagerad partner i arbetet för internationell solidaritet och fred samt en lojal och generös vän till Förenta Nationerna. Den militära alliansfriheten har hjälpt oss att spela en medlande roll i svårlösta konflikter, och de svenska blå baskrarna har varit uppskattade och efterfrågade.

Nu håller dessa två bärande fundament i svensk utrikespolitik på att undergrävas. Sveriges militära alliansfrihet och Förenta Nationernas fredsbevarande förmåga är hotade.

Hotet har samma ursprung:

det militära engagemanget i Afghanistan, där det kortsiktiga målet om en militär seger underminerar freden och det långsiktiga nationsbyggandet

Sverige har successivt dragits in i ett allt vidare krig över vilket vi inte har någon kontroll. ISAFinsatsen började som en brittiskledd skyddsstyrka i huvudstaden Kabul. Till denna bidrog Sverige med ett 30tal man, därefter utökades verksamheten till hela Afghanistan och ISAF ställdes under NATO:s kontroll.


10 Pierre Schori

I dag har NATO och den amerikanska antiterroriststyrkan OEF i praktiken blivit en armé under befäl av den från Irakkriget kände generalen Stanley McChrystal, och Sverige har ökat sin truppnärvaro till över 500 man.

Även FN:s trovärdighet och fredsbevarande förmåga har drabbats. Världsorganisationen har auktoriserat en insats vars karaktär radikalt har förändrats från fredsbevarande till krigförande, och alla viktiga beslut fattas nu i NATO:s högkvarter, inte i FN:s säkerhetsråd. FN:s blåa banér används som ursäkt för krigföringen men det är NATO:s flagga och emblem som bärs av trupperna, även av de svenska.

Samtidigt suger detta krig, likt ett svart kosmiskt hål, åt sig all svensk och europeisk förmåga att förse FN med fredsbevarande trupper i en tid då de blå baskrarna behövs mer än någonsin. Sverige har inte en enda beväpnad soldat under FNflagg, nästan alla satsas på NATO.

Att FN står för ett slags legitimering av ett eskalerande och impopulärt krig och samtidigt tappar inflytandet över utvecklingen är djupt oroande. Efter nio års krig är det hög tid att omvandla omvärldens tungt militariserade närvaro till en massiv civil insats och den av utlänningar styrda processen till en lokalt ägd freds och utvecklingsstrategi.

Det är också hög tid för Sverige att ändra kurs och att återupprätta trovärdigheten för vår militära alliansfrihet och den konstruktiva FNsolidaritet som grundlades av Dag Hammarskjöld och Olof Palme.

Stockholm i april 2010Pierre Schori


11Afghanistan – Sovjetunionens Vietnam

1. Afghanistan – Sovjetunionens Vietnam

Julen 1979 landsattes ryska fallskärmsjägare i Kabul. Afghanistan hade skakats av ett muslimskt uppror under den växande mujahedinrörelsen som hade förklarat heligt krig, jihad, mot president Amins sekulära politik. Amin hade tillsatts efter det att kommunistpartiet hade tagit makten i en militärkupp. Under hela året hade stora skaror ur den afghanska armén anslutit sig till upprorsrörelsen och hotade centralmakten i Kabul. Till en början bestod invasionsstyrkorna av 40 000 man och Sovjet strävade efter att hålla de större städerna och byarna. Men sovjettrupperna ökade med åren till det tredubbla, inte minst på grund av den sovjettrogna afghanska regimens militära ineffektivitet.

Ryssarna resonerade i termer som för tankarna både till USA:s Vietnamkrig och det som idag händer i Afghanistan. De hävdade att de var i landet på inbjudan av den sittande Aminregimen för att stödja en legitim regering, och att mujahedin var terrorister. Detta hindrade inte ryssarna från att skjuta Amin och ersätta honom med en annan fraktionsledare inom kommunistpartiet, Babrak Kamal. Partiet försökte att mot folkets vilja införa en ”modernisering” av ett land vars befolkning till


12 Pierre Schori

99 procent var muslimer och där islam, inte staten, var grunden för enighet och legitimitet. Även om det innebar att kvinnornas ställning förbättrades, en jordreform genomfördes och alfabetisering inleddes, så utsattes oliktänkande för en skoningslös repression. 10 000tals islamska ledare och lokala byledare avrättades. På grund av deserteringarna tvångsrekryterades män till armén vilket i sin tur ledde till massflykt och försvagning av offentliga institutioner.

Déja-vu med Willy Brandt

I början av januari 1980, strax efter invasionen, samlades Socialistinternationalen (SI) i Wien under ledning av den legendariske tyske socialdemokraten Willy Brandt. Antinazist och Sverigeflykting, Berlins borgmästare, utrikesminister och regeringschef, ledde Brandt SI från 1979 till sin död 1992. Brandts utrikespolitik hade präglats av övertygelsen om att sovjetkommunismen och Berlinmuren skulle hanteras med diplomati, handel och en principfast dialog, den så kallade Ostpoliken,vilken hade renderat honom Nobels fredspris 1971. Ostpolitiken mötte emellertid ett kraftfullt motstånd från Europas högerpolitiker med Margaret Thatcher i spetsen vilka anslöt sig till Ronald Reagans konfrontativa upprustningslinje.

Under ett samtal med Willy Brandt efter SImötet på Gösser Bierklinik, den klassiska ölhallen på Steindlgasse i Wiens centrum, frågade vi oss vad den sovjetiska invasionen i Afghanistan skulle betyda för freden i Europa och vilka avsikter sovjetledaren Leonid Brzejnev hade. Brezjnev, kommunistpartiets generalsekreterare sedan 1964 då han efterträdde Nikita Chrustjov, var sjuklig och invasionen i Afghanistan blev hans sista stora beslut före sin död 1982.



Som en déja vuupplevelse erinrade vi oss en annan invasion som också hade beordrats av Brezjnev, Warszawapaktens inmarsch i Tjeckoslovakien i augusti 1968 och som i ett slag också då hade skärpt motsättningarna mellan höger och vänsterpartierna i Europa angående strategin mot Sovjetunionen och vägen till en varaktig fred. Budet om invasionen hade kommit till oss den 21 augusti i danska Folketinget. Även då hade SI samlats kring ett möte om fred och frihet. Brandt och jag åkte i en av de dörrlösa Petrushissarna, när SI:s generalsekretare Albert Carthy ropade in till oss, att 200 000 trupper och 5 000 stridsvagnar ur Warszawapakten hade gått in i Tjeckoslo vakien.

Vietnamkriget rasade under denna tid som värst. Nordvietnams tetoffensiv överraskade amerikanerna. Den amerikanska massakern av civila i Song My avslöjades samtidigt som president Johnson förberedde sig för att skicka ännu fler soldater till ett till synes ändlöst krig. Samtidigt hade republikanerna just nominerat Richard Nixon till presidentkandidat mot demokraternas Hubert Humprey. Västeuropa levde ännu i svallvågorna efter majrevolten i Paris.

På Gösser Bier klinik insåg Brandt att aggressionen mot Afghanistan var ett hårt slag mot den avspänningspolitik som bar hans signum. Vi var samtidigt överens om att militära invasioner i dagens värld mera var uttryck för desperation och svaghet än politisk styrka. Att spänningen mellan supermakterna och i hela världen skulle öka verkade oundvikligt. President Carter reagerade mot inmarschen med ekonomiska sanktioner mot Sovjetunionen, och USA bojkottade Moskvaolympiaden. IranIrakkriget bröt ut samma år, John Lennon mördades och Zimbabwe blev oberoende. Ronald Reagan besegrade Jimmy Carter i höstens val och inledde en upptrappning av USA:s militära inblandning i Centralamerika.


14 Pierre Schori

I Prag 1968, hade makthavarna i Kreml menat att Alexander Dubceks reformpolitik, ”socialism med mänskligt ansikte”, hotade sovjetimperiets sammanhållning. Tolv år senare, i Kabul, var det inte frihetlig reformism som utgjorde proble met, me nade Moskva, utan dess raka motsats, nämligen hotet mot en allierad nation från en reaktionär religiös och nationell rörelse.

Palme och Havel om kommunismens upplösning

Både i fallet Tjeckoslovakien och Afghanistan fördömde Olof Palme dagen efter de sovjetiska aggressionshandlingarna.

Palme hade efter Pragkuppen 1948, på plats ”med vämjelse” sett ett ”orimligt samhällssystem som förr eller senare måste sprängas sönder inifrån”. När sovjetledarna 40 år senare än en gång med vapenmakt satte stopp för det tjeckiska folkets självbestämmanderätt betecknade Palme invasionsmaktens inhemska lakejer som ”diktaturens kreatur”, och de svenska socialdemokraterna inledde ett tjugoårigt politiskt och materiellt samarbete med Vaclav Havel och de andra dissidenterna samlade i Charta 77 och kring den underjordiska tidskriften och radion Listy ända fram till Sammetsrevolutionens seger 1989.

Vaclav Havel gav senare som president sitt svar på frågan om varför den tjeckiska och slovakiska republiken och hela Östeuropa vann sin frihet:

Kommunismen besegrades inte med militärmakt utan av livet självt, av den mänskliga anden, av samvetet, av varats och människans avsky, av den historiska mångfaldens och den mänskliga egenartens uppror mot den ideologiska likriktningens fängelse.



På Stockholms Arbetarekommun angav den svenske statsministern de viktigaste skälen för att fördöma den sovjetiska inmarschen i Afghanistan.

För det första: den är en brutal aggression, ett flagrant brott mot varje nations rätt till självbestämmande, ett brott mot folkrätten. Det går aldrig att rättfärdiga ett militärt ingripande i en annan nations inre angelägenheter. Ett folks befrielse måste vara dess eget verk.

För det andra: den bidrar till att trappa upp spänningarna i världen, mellan öst och väst, men också mellan nord och syd. Interventionen blir därmed ett slag mot ansträngningarna att bekämpa kapprustningen, svälten och kolonialismen i redan bräckliga regioner.

För det tredje: den ger anledning till den andra supermakten att öka sina rustningar och sin militära närvaro i områden där USA inte tidigare haft militära baser.

För det fjärde: den utgör ett hårt slag mot den alliansfria världen, där Afghanistan var medlem och vars inre sammanhållning nu är starkt hotad.

Av alla dessa skäl måste Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan med skärpa fördömas.

”Pure vintage Palme” – klassiskt Palmetal, kommenterade dagen efter min kontakt på amerikanska ambassaden i Stockholm som troligen hade till uppgift att hålla koll på Palme och hans pojkar under Vietnamkrigets febriga tid. ”Så tydligt talar ingen ens i Washington.”

Hammarskjöld-Palmelinjen bryts

I båda fallen, liksom i hela sin utrikespolitiska hållning, underströk Palme vikten av att alltid tala klarspråk mot alla, oavsett


16 Pierre Schori

regim, när mänskliga rättigheter och folkrätten kränktes, och värdet av att Sverige som militärt alliansfri nation kan spela en självvald och aktiv roll i fred som i konflikt. Det var en prin cipfast uppslutning, i Dag Hammarskjölds anda, bakom Förenta Nationerna med särskild vikt på dess medlande och fredsbeva rande roll, något som den svenske statsministern underströk vid sina nästan årliga framträdanden i FN:s generalförsamling.

Denna HammarskjöldPalmelinje har brutits genom Sveriges roll som krigförande under NATOflagg i Afghanistan.

Lenins varningsord om Afghanistan

I en hearing i Stockholm i mars 1982 för fackliga och mänskliga rättigheter i Afghanistan och El Salvador, Polen och Turkiet citerade Palme Lenins varning från juni 1921 för att söka påtvinga Afghanistan en sovjetisk modell:

Dagens sovjetiska statsledning har anledning att erinra sig Lenins instruktion till den sovjetiske ambassadören i juni 1921: ”Vår politik i Östern är inte aggressiv. Det är en politik för fred och vänskap. I ert arbete måste ni systematiskt understryka detta grundläggande faktum, och, i synnerhet i Kabul, göra vår vänskap med Afghani stan till ert främsta mål. Ni måste till varje pris undvika det fatala misstaget att på ett konstgjort sätt försöka implantera kommunism i det landet. Vi säger till det afghanska folket: Vi tänker inte för ett ögonblick påtvinga ert folk ett program som är främmande för dess nuvarande utvecklingsstadium.”

Palme trodde för sin del att Moskva inte kunde tolerera en muslimsk nationalism i sitt södra grannland. Han mildrade aldrig sin kritik. Den sista utrikespolitiska intervju han gav, och som publicerades efter hans död, handlade enbart om Afghanistan.



Palme upprepade där samma kompromisslösa och utförliga fördömande som 1980.

Först med Michail Gorbatjovs makttillträde 1985 började Sovjetledningen på allvar att överväga ett uttåg ur ett allt mer kostsamt krig. Sovjettrupperna uppgick som mest till cirka 150 000 man, en beräkning 1986 visade att kriget hade kostat 20 miljarder USAdollar per år. Men det tog tid för ryssarna att dra sig ur, många i Moskva ville inte att Röda armén skulle förlora ansiktet i ett underutvecklat land.

Gorbatjovs kursändring och den fredsälskande oljemiljardären

I Sverige växte protesterna. Vid en demonstration tillsammans med Svenska Afghanistankommitténs ordförande, Karin Ahrland, Tomas Löfström och Anders Fänge i Malmö den 27 december 1986, talade jag uppskattande om sovjetledarens nya kläder, dvs. hans inledda reformpolitik, men tillade att Gorbatjov hade ”blod på sin kostym” så länge de ryska trupperna fanns kvar i Afghanistan. Jag kunde också berätta att regeringen just hade anslagit 20 miljoner kronor till Afghanistanhjälpen. Sovjetambassadören i Stockholm protesterade reglementsenligt men uppvisade ingen större entusiasm över kriget.

Den första påtagliga signalen om en riktig kursändring fick jag i samband med ett besök i Los Angeles i mars 1987. Jag var där på inbjudan av Los Angeles World Affairs Council, vars vice ordförande var den kände oljemiljardären Armand Hammer, som alltsedan Lenins dagar haft goda förbindelser med Sovjetstaten.

Efter mitt anförande ville Hammer ha ett förtroligt samtal. Han hade någon månad tidigare kontaktats av den ecuadoriske


18 Pierre Schori

diplomaten, Diego Cordoves, som på FN:s uppdrag ledde förhandlingarna i Genève om villkoren för ett sovjetiskt tillbakadragande. Cordoves kunde redovisa betydande framsteg men en huvudfråga kvarstod: vem skulle leda den övergångsregering som måste upprättas efter uttåget? Att ryssarna redan gått med på principen om ett uttåg, förutsatt att deras allierade i Kabul inte utsattes för repressalier och att övergångsregeringen hade en bred representation, ansåg Cordoves vara så gott som klart. Han hade identifierat två kandidater för att leda regeringen: den gamle kungen som befann sig i exil i Rom, och dennes premiärminister. Cordoves hade i detta viktiga skede bett Hammer att tala med ryssarna men också med den amerikanska regeringen.

Hammers första kontakt ägde rum i samband med Gorbatjovs Världsforum i Moskva den 14–16 februari. Anatolij Dobrynin, som talade för Gorbatjov, hade till Hammers förvåning accepterat kungen som kandidat. Hammer hade därefter talat med kungen i Rom och med president Zia ulHaq i Pakistan. Båda hade accepterat tanken. Nu återstod amerikanerna. Iranierna, menade Hammer, var inte möjliga att inbegripa i en uppgörelse av denna karaktär. Flyktingfrågan fick regleras dem förutan. Hammer hade ett avtalat möte med sin vän Howard Baker, Reagans stabschef, och där skulle också nationelle säkerhetsrådgivaren Frank Carlucci och kabinettssekreteraren John Whitehead delta.

Fredsroll för Sverige?

Nu kom Hammer till sitt ärende. Han var en stor beundrare av Olof Palme och Sverige. Sverige skulle kunna spela en viktig roll i de fredsbevarande styrkorna som måste sättas upp av FN för



att övervaka de kommande valen. Jag lovade att ta med hans budskap hem men tillade, vis av tuffa förhandlingar med Finansdepartementets KjellOlof Feldt och Jan O Karlsson, som mot UD:s vilja hade skrotat den svenska FNstyrkan på Cypern, att budgeten för FN:s fredsbevarande verksamhet var skandalöst eftersatt. Hammer lovade att ha detta i åtanke och menade att ryssarna borde ha lätt för att bidra med tanke på de enorma belopp de skulle spara vid ett uttåg. USA å sin sida borde förstå värdet av att satsa alla de miljoner som de nu gav den muslimska gerillan på flyktingrepatrieringen och FNtrupperna.

Jag frågade om det inte fanns två skolor i Washington angående Afghanistan: en kallad ”the bleeders” som ville att Sovjet skulle förblöda i kriget, en annan som vid en sovjetisk reträtt såg en stor propagandaseger för Reagans tuffa politik. Vilken sida var starkast?

Hammer sade att Reagan nog inget hellre ville än att få en stor utrikespolitisk framgång. Skulle han kunna snickra ihop ett nedrustningsavtal med Gorbatjov om INFmissilerna och ett sovjetiskt uttåg, vore hans lycka gjord.

Ett år senare, i april 1988, träffades överenskommelsen om Afghanistan i Genève. Några FNtrupper hade vi inte råd med i det statsfinansiella läge som Sverige befann sig i, menade Finansdepartementet. Men chef för FN:s militärobservatörer i Kabul blev i alla fall Bo Pellnäs mellan 1988 och 1989.

Hammers propå var ett exempel på det anseende som det militärt alliansfria Sverige hade och den medlande roll som kunde komma ifråga just på grund av ickemedlemskapet i NATO.

Idag ses Sverige som en del av det stridande NATO i Afghanistan och är därmed också uteslutet från varje medlande roll som kan komma att behövas, nu mellan talibaner och Karzairegeringen.


20 Pierre Schori

Sovjetisk och amerikansk paranoia

Varför invaderade då Sovjet Afghanistan? Många teorier framfördes. En av dessa berörde de baltiska republikerna. Den gjorde gällande att Moskvas trovärdighet skulle sättas på spel om man övergav sin allierade i Kabul med vilka man så sent som i december 1978 hade slutit ett 20årigt avtal om vänskap, gott grannskap och samarbete, kalkerat från det fördrag som Moskva hade påtvingat de östeuropeiska och baltiska staterna. Smitto effekten på dessa lydstater kunde bli svår att bemästra om man gav upp i Afghanistan.

Jag ställde frågan till Nic Nejlands på sovjetiska ambassaden i Stockholm. Nejlands som högst sannolikt var KGBagent verkade uppriktigt villrådig. Han varken visste eller förstod hur den militära supermakten Sovjet kunde hotas av utvecklingen i det efterblivna Afghanistan. Nejlands hade väl inte fått del av de förödande effekterna av att CIA 1987 börjat förse de muslimska krigarna med de axelburna Stingerraketerna, en händelse som många räknar som en vändpunkt i kriget.

I en ingående analys (anförande vid Asia Society, New York, i augusti 2001) menade den kände Afghanistanexperten Barnett Rubin, rådgivare till amerikanska och flera europeiska regeringar, däribland den svenska, att Sovjets främsta motiv till invasionen var att förhindra Afghanistans upplösning, ett land där centralmakten av tradition var oerhört svag och i stället styrdes lokalt på stamnivå. Statsapparatens slutgiltiga sönderfall skulle enligt Moskva leda till både en återgång till islamskt styre och ett maktvakuum som USA skulle kunna fylla efter ”förlusten” av shahens Iran. Med sin typiska paranoia, sade Rubin, överskattade Sovjet vad USA gjorde, precis som USA med liknande paranoia trodde att ryssarna planerade att ockupera Afghanistan och sedan marschera fram till Persiska viken.



Barnett Rubins profetia

Rubins analys från augusti 2001 är särskilt intressant på grund av att den gjordes fritt från hela den amerikanska kontexten efter den 11:e september, inte minst det s.k. kriget mot terrorn, och han diskuterar ämnen som under Bushadministrationen skulle anses olämpliga att behandla offentligt, ja, rent av opatriotiska.

Nästan profetiskt sade Rubin, alltså någon månad före den 11:e september, och det senare inledda amerikanska anfallet mot Afghanistan, att varje regering som tillsätts genom en utländsk armé kommer inte att bli populär. Det var denna utveckling som ledde till Kabulstudenternas (talib betyder student) demonstrationer och blev början till talibanrörelsen. Rubin beteckade talibanerna som ”en generationsrevolt mot mujahedin”.

De såg hur deras forna hjältar och förebilder, jihadisterna, mujahedin, blev krigsherrar, rånare, våldtäktsmän och knarkhandlare. De bringade skam över islam och Afghanistan. Talibanerna tog upp kampen mot allt detta för att återställa religionens och nationens ära, underströk Rubin.

I ett BBCprogram 2009 hörde jag chefen för den pakistanska underrättelsetjänsten ISI säga samma sak: ”Ni västerlänningar måste förstå att talibanerna har två oerhört starka drivkrafter: de försvarar sin religion och sitt land.”

Rubin liknade talibanerna vid ett biståndsprojekt. Givetvis behövdes utländsk finansiering, men det fungerar bara om den lokala befolkningen upplever att de har del i projektet.

Så var det i början. Talibanerna kom från Kandahar i södra delen av landet, de tog hand om krigsherrana och skapade ordning. Sedan växte deras ambitioner som bekant. Rubin avvisade påståendet om det utländska inflytandet i motståndet mot den ryska ockupationsmakten. Utlänningarna, frivilligkrigarna, kom först senare, under 1980talet, speciellt efter det sovje


22 Pierre Schori

tiska uttåget. De stöddes av CIA, och de pakistanska och saudiarabiska underrättelsetjänsterna. Usama bin Ladin och hans familj tillhör den saudiska eliten. Under bin Ladin blev rörelsen i Afghanistan med tiden totalt gränsöverskridande, transnationell och avnationaliserad. Mycket vapen kom mujahedin till del också från Kina, hävdade Rubin.

Rubin hade mött talibanernas blivande utrikesminister, Wakil Ahmad Muttawakil vid ett seminarium på Columbia University i januari 1997, i samband med talibanernas första delegation till USA. Ahmed hade sagt att talibanerna skulle hjälpa USA i kampen mot den internationella terrorismen, varpå, till talibanernas förvåning, Columbiastudenternas imam attackerade honom för att ha accepterat västs definition av terrorism.

Efter den 11:e september 2001 sattes Ahmad upp på FN:s sanktionslista som terrorist tillsammans med 398 andra personer tillhörande talibanrörelsen och alQaida samt 108 organisationer och grupper med påstådda band till alQaida. Den 27 januari 2010 avlistades Ahmad och fem andra högt uppsatta före detta talibanledare som ett led i president Karzais öppning mot talibanerna. De fem kommer således inte längre att drabbas av ett internationellt reseförbud eller få sina tillgångar, inklusive vapen, frysta. I ett uttalande sade NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen att NATO stöder Karzais försoningspolitik gentemot före detta talibaner.

Pakistans dröm om Indiska oceanen – och amerikanska oljeplaner

Den brittiske geografen Halford MacKinder utpekade 1904 Afghanistan som det geopolitiska hjärtat i Centralasien. England hade med sina militära expeditioner 1837–42 och 1878–79



försökt använda landet som en buffert mot det tsaristiska Ryssland och för att skydda sina besittningar i Indien.

Pakistans strategi i modern tid syftade till att skapa en korridor till Centralasien. Strategin skiftade enligt Barnett Rubin i enlighet med styrkeförhållandena i grannlandet. Först tänkte den pakistanska regeringen etablera en väg, med hjälp av Gulbuddin Hekmatyar, den kontroversielle mujahedinledaren och pashtunske politikern, som sedermera hamnade på USA:s terroristlista, från Peshawar över Jalalabad, Kabul och MazariSharif till Tasjkent, men det misslyckades på grund av inbördeskriget. Därefter gick tankarna på en sydligare väg, över Quetta, Kandahar och Herat till Turkmenistan. Förutom vägförbindelsen lockade gasfältet Dawlatabad i Turkmenistan, nära den afghanska gränsen, som skulle kunna sammanlänkas med en pipe line till de pakistanska gasfälten i Baluchistan. I Kandahar styrde talibanerna och pakistanerna bytte allierade.

Det alltmer oljeberoende Sovjets intresse för en väg till Indiska oceanen var också påtagligt. Mer än hälften av all olja som handlades i världen kom från regionen. Moskva utvecklade vänskapliga relationer med Indien, Madagaskar, Sydjemen samt en mäktig marin närvaro i området.

Amerikanerna var också mycket intresserade av gas och olje fälten i Centralasien, underströk Rubin. Det amerikanska oljeföretaget UNOCAL hade blicken riktad mot tillgång till Centralasiens naturresurser via Afghanistan och Pakistan.

Problemet var att ingen regering i Afghanistan kunde skapas utan pashtuner, och både Pakistan och de amerikanska affärsmännen trodde att talibanerna, vars överväldigande majoritet var pashtunsk, skulle kunna vara den pashtunska samarbetspartnern.

En klar felbedömning för att uttrycka sig milt.


24 Pierre Schori

UNOCAL, som grundades 1890 i Kalifornien gick senare samman med Chevron och försökte inom ramen för CentGaskonsortiet bygga en transafghansk pipeline från Kaspiska havet, genom Afghanistan och troligen Pakistan, till Indiska Oceanen. En av bolagets konsulter var Zalmay Khalilzad, som blev Bushadministrationens ambassadör i Bagdad, Irak och FN. En av ONUCAL:s chefer, Marty Miller, förde under senare delen av 1990talet förhandlingar med flera centralasiatiska länder och rapporterade om sina resor till CIA (Steve Coll, Ghost Wars, Penguin, 2005). År 1996, mitt under talibanernas försök att ta kontroll över landet, öppnade bolaget ett kontor i Kandahar. Året därpå rådde USA:s ambassadör i Pakistan, Robert Oakley, sedermera styrelseledamot i ONUCAL, Miller att kontakta talibanerna via Pakistans regering som då leddes av Benazir Bhutto (Steve Coll). Talibanerna inbjöds samma år till Texas för förhandlingar om en gasledning från Turkmenistan till Pakistan. Ett avtal undertecknades men förverkligades aldrig på grund av förment oenighet om priset (BBC: ”Taleban in Texas for talks on gas pipeline”; http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/west_asia/21007.stm ”Afghan Pipeline Deal Close”).

Brzezinskis avslöjande: CIA var först

Flera år tidigare hade CIA börjat verka i Afghanistan. I en intervju i franska Nouvel Observateur (15 januari 1998) avslöjade president Carters nationelle säkerhetsrådgivare, Zbigniew Brzezinski, att CIA hade börjat agera i Afghanistan före den ryska interventionen. Brzezinski, som blev en av Irakkrigets hårdaste motståndare och fortfarande är en flitig kommentator, var som vanligt ovanligt rättfram, för att inte säga cynisk, och informativ, vilket gör intervjun läsvärd också idag.



Fråga: förre CIAchefen Robert Gates (idag Obamas försvarsminister) skrev i sina memoarer From the Shadows, att amerikanska underrättelseorgan började stödja mujahedin i Afghanistan, sex månader före den ryska invasionen. Ni var då nationell säkerhetsrådgivare hos president Carter. Ni spelade därför en roll i denna historia. Är detta korrekt?

Brzezinski: Ja. Enligt den officiella versionen började CIA:s stöd till mujahedin 1980, dvs. efter att Sovjets armé hade invaderat Afghanistan, den 24 december 1979. Men i själva verket var det komplett annorlunda, vilket har varit strängt hemligt till nu. Det var den 3 juli 1979 som president Carter skrev på det första direktivet för hemligt stöd åt motståndarna till den prosovjetiska regimen i Kabul. Samma dag skrev jag en promemoria till presidenten i vilken jag förklarade att enligt min mening så skulle detta stöd leda till en sovjetisk militär invasion.

Fråga: Trots risken förespråkade ni denna hemliga operation. Men ni kanske personligen önskade detta sovjetiska krig och ville provocera fram det?

Brzezinski: Nej, så var det inte. Vi pressade inte ryssarna till att intervenera, men vi ökade avsiktligen möjligheten för att de skulle göra det.

Fråga: När Sovjet rättfärdigade sin intervention med att hävda att de ville bekämpa Förenta staternas hemliga inblandning i Afghani stan, trodde man inte på dem. Men det låg någonting i det. Ångrar ni inte någonting idag?

Brzezinski: Ångrar vad då? Den hemliga operationen var en utmärkt idé. Det resulterade i att ryssarna drogs in i den afghanska fällan, och det vill ni att jag ska ångra? Den dag Sovjet officiellt gick över gränsen skrev jag till president Carter, att vi nu hade en chans att ge Sovjetunionen deras Vietnam. Faktiskt så tvingades Moskva att under tio år föra ett krig som var omöjligt att bära för regeringen, en konflikt som


26 Pierre Schori

förorsakade demoralisering och till slut upplösningen av det sovjetiska imperiet.

Fråga: Ej heller ångrar ni att ni har stött den islamiska fundamentalismen, att ha försett framtida terrorister med vapen och råd?

Brzezinski: Vad är viktigast för världens historia? Talibanerna eller det sovjetiska imperiets kollaps? Några upphetsade muslimer eller frigörelsen av Centraleuropa och slutet på kalla kriget?

Fråga: Några upphetsade muslimer? Men det har ju sagts gång på gång att den islamska fundamentalismen idag utgör en fara för hela världen?

Brzezinski: Nonsens! Det sägs att Väst har en global politik i förhållande till islam. Det är korkat. Det finns ingen global islam. Se på islam på ett förnuftigt sätt, utan demagogi och känslor. Det är världens ledande religion med 1,5 miljarder troende. Men vad finns det för gemensamt mellan fundamentalismen i Saudiarabien, det moderata Marocko, pakistansk militarism, egyptisk provästlig hållning eller centralasiatisk sekularism? Inget mera än vad som förenar de kristna länderna.

Det senare svaret lät nästan som hämtat ur Barack Obamas tal i Kairo ett decennium senare.


Documents

Vägen ut ur Afghanistan av Pierre Schori