Vi tar debatten om framtidens europa

SVENSKA RÖSTER OM VÅR KONTINENTS GEMENSAMMA UTMANINGAR

VI TAR DEBATTEN OM FRAMTIDENSEUROPA

Europa och EU har under senare år upplevt ständigt pågående kriser. Uttryck som ekono-misk kris, skuldkris, jobbkris, demokratisk kris och klimatkris präglar såväl debatten vid toppmötena som nyhetsrubrikerna här hemma. Krisbegreppet är relevant.

På kinesiska består ordet kris utav två tecken. Det ena står för fara och det andra står för möjligheter. Debatten har länge präg-lats av det första, nu är det dags att fokusera på vilka vägar framåt som finns, vilka möjligheter vi har. Det finns ingen bättre tid att byta väg än vid en tidpunkt då det finns en stark längtan efter ny riktning och nytt ledarskap. Vi befinner oss i en sådan tid just nu.

Samtidigt som den nuvarande starka förändrings-viljan kan innebära positiva möjligheter att stärka den demokratiska förankringen för EU och för medlemsstaterna, måste vi alla vara medvetna om att folks starka längtan efter nytt ledarskap också öppnar möjligheter för den som vill förorda

enkla lösningar eller vill sprida rädsla och rasism. På många håll i Europa har debatten fått mörkare tonlägen som präglas både av den ekonomiska kri-sen och av en framväxande rasism och populism.

Global Utmaning startade projektet FuturEurope, finansierat av ungdomsstyrelsen, för att driva på idédebatten om Europas framtid. Vi är övertygade om att det bästa vaccinet mot såväl samhällspro-

blem och vanmakt som den ökade pola-riseringen är en liv-lig, folkligt förankrad debatt. Sverige och Norden har mycket att bidra med i debat-

ten. Vi kan beskriva våra egna samhällsmodeller med reformidéer om miljö, öppenhet, utbildning, konkurrenskraft, jämställdhet och trygghetssys-tem. I Europa finns det en utbredd respekt för den nordiska modellen. Goda resultat i Norden för till-växt, sysselsättning, välfärdstjänster och inkomst-fördelning har alla bidragit till den internationella respekten. Gemensamt för de nordiska modellerna är bland annat den omfördelande generella välfär-den, synsättet att konkurrens ökar effektivitet och

FÖRORD

NU ÄR DET DAGS ATT FOKUSERA PÅ VILKA VÄGAR FRAMÅT SOM FINNS, VILKA

MÖJLIGHETER VI HAR

4 FÖROR DJ Y T T E GU T EL A N D

14114 Medborgarskrift inlaga.indd 4 2014-02-10 16:07

vår positiva syn på öppenhet. Vi är mer positiva till globalisering och nya tekniker än många andra samhällen.

Samtidigt ska vi inte göra detta på ett uppstudsigt eller arrogant sätt. Vi har mycket att lära av övriga Europa inte minst för att bryta vår egen ungdomsarbetslöshet. Vi är inte heller någon isolerad ö, cirka 70 procent av vår export går till Europa. Vi ska inte tro att vår framgång är oberoende av övriga Europa.

Vi behöver Europa, och Europa behöver oss. Vår s törsta ut ma ning ä r massarbetslösheten. 26 miljoner människor i Europa är arbetslösa och antalet väntas stiga framöver. Den unga generatio-nen är särskilt hårt drabbad. Många unga lämnar nu Europa och bosätter sig på andra kontinenter, exempelvis unga spanjorer som har tröttnat på 50 procents arbetslöshet och som nu bosätter sig i Syd-amerika. Jag träffade Laura, en av dessa unga, när jag var i Bolivia för ett par år sedan. Utbildad och ambitiös såg hon ingen framtid i Spanien. Tänk

vilken förlust för Europa när vi snart ska ta hand om vår åldrande befolkning.

När dimman efter kriserna har lättat kommer vi att finna ett förändrat och förhoppningsvis förbättrat EU. Vi har möjlighet att skapa smartare mer ända-målsenliga institutionella ramverk för EU. Vi har chansen att dra lärdomar om den ekonomiska po-litiken, men också visa ledarskap för en ny grönare väg för Europa, en väg där den ”nordiska model-len” kanske kan inspirera. Global Utmaning vill med denna bok bidra till en medborgligt förankrad framtidsdebatt. Skribenterna kommer från olika håll. Vissa representerar föreningsliv, andra olika

partier, flera är engagera-de samhällsmedborgare utanför partipolitiken. Vi har försökt samla sär-

skilt yngre och äldre röster eftersom de ofta saknas i de beslutande församlingarna. Läs och låt dig in-spireras att driva debatten vidare.

JYTTE GUTELAND

REDAKTÖR OCH PROGRAMANSVARIG FÖR EUROPAFRÅGOR

VID GLOBAL UTMANING

VI BEHÖVER EUROPA, OCH EUROPA BEHÖVER OSS

5FÖROR D J Y T T E GU T EL A N D


6 DE MOK R AT I N OCH EU ROPABI RGI T TA OH L S SON


DEMOKRATIN OCH EUROPA

INLEDNING | BIRGITTA OHLSSON

Det personliga är politiskt. Så lyder feminis-mens klassiska slogan. Europa är sannerligen

politiskt för mig som liberal, men också synnerligen personligt. I bekvämlighetens, passivitetens och historielöshetens tidevarv – där europeiska partier till höger och vänster tävlar i att toppa varandra i EU-skepticism – måste vi visa att Europa mer än någonsin måste vårda, värna och vurma sin grund. Och krasst samti-digt inse att värl-den inte längre ser ut som på 1950-talet vad gäller tillväxt, tekno-logi och trumf. Om Europasamarbetet ska fortsätta bidra till fred, frihet och välstånd går det inte att stanna där vi är nu, utan EU måste reformeras för att hålla ihop även i framtiden. EU ska fokusera på rätt saker och visa att man kan leverera. Samarbe-

tet måste bli mer legitimt i medborgarnas ögon och demokratin behöver stärkas. Sverige ska ta täten i den utvecklingen.

Den Europeiska Unionen är framförallt en vär-deringsunion byggd på fred, frihet och frihandel eller som den tyske fackföreningsmannen och

federalisten Ludwig Rosenberg uttryck-te det mer elegant: ”Europa är inte en grönsaksaff är – det är ett politiskt upp-

drag”. Ett politiskt uppdrag byggt på en historia som kulminerade i 1900-talets världskrig och som mer än någonting annat förfasat, förskräckt och förfärat världen. En kontinent där samtliga av hatets ideologier; nazismen, fascismen och kom-munismen föddes. Men också en historia där upp-

7DE MOK R AT I N OCH EU ROPA BI RGI T TA OH L S SON

»EUROPA ÄR INTE EN GRÖNSAKSAFFÄR – DET ÄR ETT

POLITISKT UPPDRAG «



lysningen, demokratin och liberalismen en gång såg sitt ljus.

Sex miljoner utrotade judar, men också miljoner mördade romer, homosexuella, slaver, funktions-hindrade och politiskt/religiöst oliktänkande. Ett industrialiserat folkmord, så djävulskt planerat in i minsta grymma detalj som gör det historiskt en-samt i sitt slag.

Jag funderar ofta på hur vi ska förklara för våra barn att dessa förtryckarideologier, det hat och de avskyvärda politiska rörelser som förtryckte och förintade fortfarande finns kvar idag år 2013. Och att de skamligt nog växer.

För historielösheten är stark och hatets krafter jäser i dagens Europa i skuggan av den ekonomiska kri-sen. Romer behandlas vidrigt som andra klassens medborgare på sina håll. Prideparader för självklara mänskliga rättigheter och yttrandefrihet för homo, bi- och transpersoner stoppas i enskilda EU-länder. Islamistiska fundamentalister hotar det fria ordet med våld, nynazister ifrågasätter Förintelsen och muslimska kvinnor trakasseras när de bär slöja. Det finns knappt längre något europeiskt land som inte har ett främlingsfientligt, högerextremt eller populistiskt parti i sitt parlament. Antiziganismen, främlingsfientligheten, islamofobin, homofobin och antisemitismen vinner mark i högerextremis-tiska och populistiska partier.

Faktum är att vi inte sedan andra världskriget – i nuvarande EU:s 28 länder – har haft så många rasis-tiska partier i valda församlingar som vi har i dag.

Framförallt fascistiska, nazistiska och högerextrema partier i som Jobbik i Ungern och Gyllene Gryning i Grekland sticker ut och dylika partier kraftsamlar tillsammans inför kommande Europaparlamentsval.

De senaste åren har jag gjort många resor. Ett besök i Berlin med ungdomarna på Anne Frank Centrum fångade mig särskilt. En ung kvinna som arbetade främst i forna Östtyskland berättade hur de höger-extrema grupperna förändrats.

Nynazisterna skriker sällan Heil Hitler numera – de ordnar julfirande för fattiga ensamstående mammor och ger kläder till hemlösa. Högerextrema nätverk organiserar sportaktiviteter och spelar den sociala roll som civilsamhället eller kyrkan brukade ha. Jag har sett allt detta förut. Fast i en annan del av världen. I vårt eget Sverige har åter denna idylliska sommar det nynazistiska partiet Svenskarnas Parti ordnat sommarlä-ger för barnfamiljer.

Vi vet inte hur morgondagens extremister kommer att se ut. Men istället för att se dem som isolerade öar måste vi kartlägga hur de liknar, inspirerar och samarbetar med varandra. Valet till Europaparla-mentet i maj 2014 blir därför i högsta grad ett vär-deringsval, där EU:s grund om frihet, demokrati och mänskliga rättigheter måste försvaras mer än någonsin. Det är sent, men inte för sent att vända denna dystra trend. Framförallt måste vi också bli bättre förebilder att själva leva upp till mänskliga fri – och rättigheter på hemmaplan.


9DE MOK R AT I N OCH EU ROPA BI RGI T TA OH L S SON

Här behövs både morot och piska. Framsteg ska uppmuntras, men att trampa på rättigheter ska få konsekvenser. EU måste införa årliga granskningar av hur unionens medlemmar lever upp till mänsk-liga rättigheter. Som liberal vill jag gå ännu längre. När ett EU-land grovt bryter mot EU:s grundvär-den bör EU få rätt att straffa genom sanktioner. Det går inte att vara trovärdig i sin kritik mot länder som drömmer om framtida EU-med-lemskap om enskilda medlemsstater samti-digt tillåts att strunta i mänskliga rättigheter utan några som helst konsekvenser.

Jag tror att det mest farliga i dagens Europa är sam-hällen där unga utan drömmar har förlorat hoppet om sin egen framtid. I en tid där arbetslösheten bland ungdomar är över 50 procent i enskilda EU-länder är situationen mer än akut.

Vi som värnar Europas värderingar vårdar också ekonomisk framgång. Dessa är nära sammanflä-tade. Trots att Europa nu genomlider den svåraste ekonomiska krisen sedan 1930-talets dagar finns det goda möjligheter att komma på rätt köl igen. Om vi gör rätt val. Politik är inte bara att vilja. Det är att våga välja också. Det handlar om att låta vår handel växa utåt genom frihandelsavtal med län-der som USA, Japan och Indien. Men tyvärr i kri-sens kölvatten växer nationalistiska och protektio-nistiska vindar. Bara månader efter finanskrisens utbrott hade 17 av världens 20 största ekonomier infört protektionistiska åtgärder för att isolera sig

själva, vilket i sin tur minskar handeln.

”Ingen nation har någonsin blivit ruinerad på han-del”. Och just Benjamin Franklins ord om vikten av frihandel stämmer mer än något annat för den globalisering som världen befinner sig i just nu. Den globala kartan angående tillväxt och välstånd ritas om radikalt och det går snabbt. I dag står EU för

en fjärdedel av världs-ekonomin. Fram till 2030 räknar man med att EU krympt till en åttondel av världseko-nomin. 2050 beräk-nas EU bara att stå för drygt åtta procent. År 2050 kommer enligt

prognoser Asien – med Kina i spetsen – att äga nära hälften av världens resurser. Omvärlden förändras snabbt. Det handlar om att skapa ett dynamiskt fö-retagsklimat. Världsbanken rankar tyvärr flera av EU:s länder på 130:e plats eller sämre globalt när det gäller hur enkelt det är att starta ett företag.

Det handlar om att utveckla den inre marknaden som häromåret firade 20 år som världens mest sam-ordnade handelsmarknad som skapat miljoner nya europeiska jobb, tusentals nya företag och i dag når en halv miljard människor. Enligt EU-kommissio-nen har de åtgärder som gjordes mellan 1993 fram till 2009 medfört ungefär 3 miljoner nya jobb. Och de kan bli fler. Handeln mellan EU-länderna ökade dessutom under motsvarande period med 2000 miljarder euro.

Det handlar om att försvara, bevara och utveckla

EU MÅSTE INFÖRA ÅRLIGA GRANSKNINGAR AV

HUR UNIONENS MEDLEMMAR LEVER UPP TILL MÄNSKLIGA

RÄTTIGHETER.



den fria rörligheten både inom och utanför Eu-ropa. Där det europeiska mottot blir: ”Fråga inte människor var de kommer från; fråga vart de är på väg”. Den fria rörligheten i Europa höjer inte bara livskvalitén för oss alla, den är också viktig för eko-nomin. För att komma ur den ekonomiska krisen måste Europas ledare tvärt om stimulera rörlig-heten på bred front. Vi behöver en europeisk flytt-lasspolitik – ”om inte jobbet flyttar till mig får jag flytta till jobbet”. Speciellt är det viktigt för unga, som ännu inte bildat familj och som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, att våga söka jobb både inom och utanför sitt eget lands gränser.

Studentutbytesprogrammet Erasmus är bra för att få akademiker att hitta nya jobb i andra EU-länder. Men det är lika viktigt att andra yrkesgrupper kan röra sig på den inre marknaden. Fler yrkesutbild-ningar, utbyten och lärlingsplatser behövs på sam-ma sätt i dagens Europa. Svetsaren i Thessaloniki kan finna ett jobb i Stuttgart. Betongarbetaren i Murcia kan finna ett jobb i München. Sjuksköter-skan i Sofia kan finna ett jobb i Solna.

Att just slå vakt om det öppna Europa – oavsett om det rör en solidarisk flyktingpolitik, generös arbets-kraftsinvandring eller fler studie- och resmöjlighe-ter över gränserna – är liberala kärnuppgifter.

”Att vara på jakt efter en bättre värld” skrev Karl Popper ”det är en av de äldsta och viktigaste av alla instinkter.”

Just den livskraften, hungern och instinkten kan ge Europa mer energi igen. Ett Europa, där varje generation av föräldrar känner att just de kan ge sina barn ett bättre och friare liv. Ett EU hungrigt för framtiden, ett historiskt medvetet EU och ett EU hedrande sina grundvärderingar. För det är just värderingar som bygger Europa och som håller oss samman.

BIRGITTA OHLSSON (FP)

EU- OCH DEMOKRATIMINISTER


11DE MOK R AT I OCH DELTAGA N DE K L A R A GR EN H AGEN

DEMOKRATI OCH DELTAGANDE

KLARA GRENHAGEN

Kakföretaget Bisquick lanserade på 1950-talet en färdig kakmix, som skulle underlätta kak-

bakandet avsevärt. Produkten, som lovade en hem-bakt känsla på 90 sekunder, togs emot med skepsis hos kunderna. Vad var det egentligen i påsen och hur kunde pulvret så snabbt förvandlas till en kaka? Den väntade försäljningsstormen uteblev.

Bisquick såg sig tvungna att anlita två experter inom affärspsykologi, som satte igång med en marknadsundersökning. De föreslog en enkel änd-ring i receptet som lösning på den skrala efterfrå-gan. Äggpulvret i kakmixen togs bort och en ny instruktion på paketet löd ”Just Add an Egg”. Änd-ringen marknadsfördes som en kvalitetsgaranti; du är ju själv med och bakar.

Det funkade. Snart knäckte kakbakarna glatt ägg till pulvermixen, som sålde som smör i solsken.

Steget är måhända långt mellan kakbak och demokrati, och kanske är det inte riktigt rätt-vist att jämföra EU-samarbetet med en färdig kakmix på påse. Men känslan av delaktighet är lika viktig, av att den egna handlingen har betydelse för hur resultatet blir i slutändan. Av att det inte är något skumt i påsen, utan att vi själva är med och tillverkar kakan.

Ett år före valet till Europaparlamentet 2014 ge-nomförde Global Utmaning en opinionsundersök-ning i samarbete med YouGov. Drygt hälften av de tillfrågade uppger att de kommer att rösta i valet. Av de som inte säger sig villiga att rösta angav 31 procent som anledning att de känner vanmakt, att de inte kan påverka samt att frågan är ”långt borta ifrån mig”. En majoritet anger också att de inte är insatta. Kort sagt, de vet inte vad det är i kakan och känner sig inte inbjudna att baka.


Svaren är dystra men inte överraskande; beslutspro-cessen inom EU är ibland svårbegriplig och Bryssel tycks för många mer avlägset än kartan visar. Fler säger sig dock vara villiga att rösta om det fanns en större tydlighet kring vad partierna vill driva och om det fanns en kandidat som de kan identifiera sig med.

Det är en fråga om tillit, en viktbärande pelare i en representativ demokrati som ju förutsätter att vi litar på att kandidaterna vi valt representerar våra intressen. Allt fler statsvetare och samhällsdebat-törer ifrågasätter dock representativiteten i dagens politiska system. Enligt professor John Keane har den representativa demokratin sedan länge utveck-lats till en mer pragmatisk statsform; The Monitory Democracy.

I den ”bevakande demokratin” utför väljarna en ständig granskning och kontroll av beslutsfattare och maktutövningen. I denna form är demokrati

ett folkets vapen för att garantera politisk jämlikhet och skydda mot maktkoncentrationer. Något långt utöver valdeltagandet, en recensionsprocess som sker dagligen.

Demokratin har i så fall inte fått något vidare betyg av sina recensenter den senaste tiden. Under både fredliga demonstrationer och våldsamma kravaller runt om i Europa har röster höjts i protest mot en alltmer dyster situation, där nästan en halv miljon familjer vräkts från sina hem i Spanien, bostadslånen slagit rekord i Holland, främlingsfientlig-heten växt sig stark inte minst i Grekland, antalet självmord i södra Europa dramatiskt ökat och arbetslösheten nått rekordnivåer på många håll.

Plakaten bland folkmassorna har hängt ut banker-na som de skyldiga och nedskärningspolitiken har tagits emot som en dos salt i såren.

TYDLIGT ÄR I ALLA FALL ATT NY DIGITAL TEKNIK HAR SKAPAT NYA MÖJLIGHETER TILL GRANSKNING,

OPINIONSBILDNING OCH MOBILISERING. VÄRLDEN HAR BLIVIT LITE MINDRE

OCH SÄTTEN ATT PÅVERKA HAR BLIVIT LITE FLER.

12 DE MOK R AT I OCH DELTAGA N DEK L A R A GR EN H AGEN


Den senaste granskningen av Freedom House be-kräftar att demokratin gått tillbaka i Centraleuropa och Eurasien under 2012: ökade övergrepp på civil-samhället i hela regionen, demokratiska bakslag i samband med val i Ryssland och Ukraina, ökade spänningar till följd av åtstramningarna i Central-europa och ihållande korruption på Balkan.

Sociala medier har visat sig vara en kraft för frigö-relse i många länder och sammanhang, samtidigt som de lika väl kan användas av en förtryckarregim för att få kontroll över sin befolkning.

Tydligt är i alla fall att ny digital teknik har skapat nya möjligheter till granskning, opinionsbildning och mobilisering. Världen har blivit lite mindre och sätten att påverka har blivit lite fler.

I en ålder av offentlig maktkontroll snarare än klas-sisk representation kan demokratin inte längre ses som en färdig uppgörelse eller något som en gång

för alla kan uppnås. Det demokratiska statsystemet prövas och omprövas konstant, inte minst i kristi-der.

Den här antologin är vårt försök att låta fler vara med i att Add an Egg i diskussionen om demokrati och deltagande i dagens Europasamarbete. Receptet för demokrati må förändras över tid, men kärnan är densamma; det blir inte bra om medborgarna inte är med och bakar.

KLARA GRENHAGEN

PROJEKTSAMORDNARE PÅ GLOBAL UTMANING

13DE MOK R AT I OCH DELTAGA N DE K L A R A GR EN H AGEN


Många europeiska länder, inte minst de fem nordiska länderna, hör till de mest demo-

kratiska staterna i världen. Länder som Sverige, Finland och Island placeras ofta i topp i interna-tionella undersökningar om tillståndet för demo-kratin. Vi kan dock inte slå oss till ro, utan måste fortsätta kämpa för att utveckla och bevara demo-kratin i Europa.

De flesta av Europas länder är republiker, men det finns fortfarande ett antal länder som är monarkier.

Valet mellan republik och monarki är mer än bara en principsak. Genom att införa mer demokratiska statsskick bereder vi vägen för framsteg även på andra områden och slipper dessutom flera påtagliga nackdelar med de nuvarande monarkierna.

Om fastklamrandet vid kungahusen representerar en vilja att bromsa ett antal europeiska länders mo-derna utveckling så är införandet av republikanska statsskick ett fantastiskt tillfälle till en genom-gripande diskussion om och fördjupning av demo-kratin i flera europeiska länder. Verklig demokrati handlar om mer än att bara rösta i allmänna val – den kräver kunskap, medvetenhet och aktivt delta-gande, och riskerar att försvagas så fort vi slutar att utveckla den. Att ersätta monarkierna med något bättre är ett utmärkt led i den processen.

Vid sidan av att införandet av republik stärker de-mokratin i Europas sista monarkier så har demo-kratiska, progressiva republikanska länder även större trovärdighet i arbetet för demokrati i andra delar av världen.

MONARKIERNA I EUROPA

JENNY GRENANDER

14 MONA R K I ER NA I EU ROPAJ EN N Y GR ENA N DER


Eller för att vända på ett vanligt argument för monarki: pr-värdet av fredliga, genomtänkta övergångar till republiker är enormt.

Investeringen, å andra sidan, är mycket blygsam och handlar främst om att ta ställning för att inga offentliga ämbeten ska gå i arv utan vara öppna för alla medborgare.

Det finns fortfarande debattörer som hävdar att monarki har fördelar som överväger de demokratis-ka idealen, men om monarki vore bättre än republik är det svårt att förstå varför inga länder som vinner sin självständighet väljer att bli kungariken. När Finland och Island blev självständiga nationer in-förde de republik. Även modernare exempel, som Montenegro och Slovenien, har valt re-publikanska statsskick.

Kungahusen brukar beskrivas som symboler för sina länder och då underförstått positiva sådana, men vad står monarkierna för egentligen? I våra ögon handlar det om förstelnade hierarkier, brist på insyn, traditionella könsroller, blind pliktmoral, ett okritiskt upphöjande av det tomma och ytliga, och framför allt föreställningen att det är skillnad på folk och folk. Att monarkierna får fortleva bety-der att moderna, demokratiska och humanistiska värderingar sätts på undantag. Irrationaliteten, orättvisan och den förvridna människosynen tri-umferar. Vilka budskap sänder det och vad blir ef-fekten på våra samhällen i stort?

De europeiska kungahusen har numera begränsade formella maktbefogenheter, men de har i varierande grad kvar rester av sin makt. Först och främst gäller det förstås själva positionerna som statschefer, men kungligheterna tilldelas även andra politiska upp-gifter. Kungahusens medlemmar har dessutom stor informell och reell politisk makt som framträdande mediegestalter.

Frågan om republik avfärdas ibland som oviktig och kungahusen tolereras med argumentet att de inte gör någon större skada. Det är ett farligt för-hållningssätt. Demokratin måste tas på allvar. Dess principer bör inte negligeras av bekvämlighetsskäl eller med argumentet att det inte spelar någon roll.

Monarki är nämligen i ett principiellt perspek-tiv oförenlig med de-mokrati. Den politiska demokratins grundläg-gande princip är att all

offentlig makt ska utgå från folket. I ett demokra-tiskt samhälle ska alla offentliga poster vara öppna för alla medborgare. Val ska stå i centrum när stats-chefer tillsätts, inte släkttillhörighet.

Det är ovärdigt att rollen som statchef fortfarande går i arv inom en och samma släkt i ett antal euro-peiska länder. Under det senaste seklet har väldigt många länder bytt statskick från monarki till repu-blik. Tyvärr har det ofta inte gått fredligt till, men folkomröstningar har inneburit slutet för monarkin i länder som Grekland och Italien.

»DET ÄR OVÄRDIGT ATT ROLLEN SOM STATCHEF

FORTFARANDE GÅR I ARV... «

15MONA R K I ER NA I EU ROPA J EN N Y GR ENA N DER


Länder som en gång har avskaffat monarkin bru-kar inte återinföra densamma. Spanien tas ibland upp som ett exempel på motsatsen av rojalister. Där återinfördes dock monarkin under diktaturen efter det spanska inbördeskriget, med diktatorn Francis-co Franco själv som regent. Franco regerade fram till sin död år 1975, då han efterträddes av sin ut-pekade arvtagare Juan Carlos av Bourbon. Det var alltså inte ett demokratiskt och fritt Spanien som lade grunden för återupprättandet av monarkin.

Monarki är ett förlegat statsskick. Det är bättre sent än aldrig att se till att hela Europa får demokratiskt tillsatta statschefer. Vi i Sverige behöver inte titta längre än till Finland och Island, länder där med-borgarna i val utser en president. Inga statschefer ska tillsättas via arv, utan alla måste utses på demokra-tisk väg. Dagens system borde vara otänkbart i alla demokratiska stater, även i Europas sista monarkier.

För 100 år sedan fanns det enbart några få republi-kanska länder i Europa. Trots växande politiska rö-relser för demokrati var monarki ännu den domine-rande formen av statskick. Under 1900-talets gång försvann sedan monarkin i de flesta länder. I ett an-tal länder är det dock fortfarande så att medborgar-na saknar inflytande över vem som är innehavare av det högsta offentliga ämbetet. Vi är övertygade om att när republik väl har införts i hela Europa så kommer det snart att vara ganska få medborgare som vill återupprätta de gamla monarkierna.

Det är viktigt att kämpa för att frigöra våra demo-kratiska länder från de svårbegripliga kvarlevor som monarkierna utgör. Målet måste vara att skapa ett monarkifritt Europa, vilket också är den paroll

under vilken Republikanska föreningen samarbe-tar med andra republikanska organisationer i Eu-ropa. Paraplyorganisationen Alliance of European Republican Movements (AERM, www.aerm.org) bildades efter ett svenskt initiativ i Stockholm den 19 juni 2010, samma dag som Victoria Bernadotte gifte sig med Daniel Westling.

I AERM samlas republikanska grupper från Bel-gien, Danmark, Nederländerna, Norge, Storbritan-nien, Spanien och Sverige för att hjälpa och stärka varandra i kampen. Det är med stor glädje vi ser att den republikanska rörelsen växer i Europa. Tillsammans arbetar vi för att ersätta de konstitu-tionella monarkierna med republiker som vilar på principen om demokrati.

JENNY GRENANDER

INTERNATIONELL SEKRETARE

I REPUBLIKANSKA FÖRENINGENS STYRELSE

16 MONA R K I ER NA I EU ROPAJ EN N Y GR ENA N DER

MONARKIER I EUROPA

Det finns idag tolv monarkier i Europa, av dessa är tio stycken suveräna stater där statschefen (monarken) ärver sitt ämbete medan en (Vatikanstaten) kan definieras som ett valkungadöme. Andorra har två furstar, biskopen av Urgel i Spanien och Frankrikes president.

Europas monarkier är:

Furstendömet Andorra

Konungariket Belgien

Konungariket Danmark

Furstendömet Liechtenstein

Storhertigdömet Luxemburg

Furstendömet Monaco

Konungariket Nederländerna

Konungariket Norge

Konungariket Spanien

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland

Konungariket Sverige

Vatikanstaten.


17DEN GR Ä NSÖV ER SK R I DA N DE BROT TSL IGH ET EN JOH A N ÖST RÖM

DEN GRÄNSÖVERSKRIDANDE BROTTSLIGHETEN

JOHAN ÖSTRÖM

Europeiska unionen är på många sätt fantastisk. Den fria rörligheten för varor, tjänster och

människor inom unionen skapar ekonomisk tillväxt och välstånd. För den enskilde EU-medborgaren innebär den fria rörligheten stora möjligheter att bland annat resa, söka arbete och bosätta sig i an-dra EU-stater. Denna frihet innebär dock även stora möjligheter för kriminella grupperingar. I takt med att EU har utvidgats med nya medlemsstater har det till unionen tillkommit nya typer av brottslighet. Kriminella grupperingar har varit snabba med att expandera sin verksamhet till andra delar av Europa.

Den gränsöverskridande organiserade brottslighe-ten som idag finns i Sverige ägnar sig bland annat åt människohandel.

Brottsförebyggande rådet uppskattar att 100-tals människor tvingas till Sverige eller

luras hit varje år under förespegling av att ett bättre liv väntar här, men sedan tvingas till prostitution, tiggeri eller används som arbetskraft under slavliknande förhål-landen. Människohandel är en svårupptäckt brottslighet som enligt Rikskriminalpolisen förekommer i hela landet.

Enligt EU-kommissionen har den organiserade brottsligheten inom EU har ökat och blivit mer mångsidig. Ett relativt nytt fenomen, kopplat till omfattande smuggling av narkotika, är att unga män från Balkan tvingas att åka till Sverige och sälja narkotika för att betala av skulder. Under tiden i Sverige lever de under bedrövliga förhållanden.

Andra exempel på den gränsöverskridande brotts-ligheten i Sverige är organiserade ligor som ägnar sig åt omfattande bostadsinbrott, ficktjuveri eller


smuggling av illegalt avfall till bl.a. Baltikum.

Den gränsöverskridande organiserade brottslighe-ten innebär stora svårigheter för den nationella poli-sen, i Sverige så väl som i andra europeiska stater. De personer i organisationerna som gör ”grovjobbet” och som därmed är de som exponeras mest stan-nar ofta bara en kortare tid i samma land och om de återkommer har de inte sällan förfalskade ID-handlingar. När svensk polis kontrollerar en person som t.ex. betett sig misstänksamt i anslutning till ett bostadsinbrott kan det vara en person som liv-närt sig i åratal på att åka runt från land till land inom EU och begå brott. Han kan vara välkänd av andra EU-staters poli-siära organ, men samti-digt helt okänd i svenska register. I takt med att människors frihet att korsa nationella grän-ser inom EU ökar måste även informationsutbytet och samarbetet mellan EU-staterna polisiära or-gan öka. Annars riskerar fördelarna med friheten i att färdas över gränser att överskuggas av ofriheten att utsättas för brott.

EU har idag väl utvecklade institutioner för att utarbeta och upprätthålla politik inom många områden. EU-parlamentet, Kommissionen och EU-domstolen är exempel på sådana institutioner som inte bara är

välutvecklade utan också välkända och välfi-nansierade. I skuggan av dessa institutioner finns flera mindre organ men med betydande potential att utvecklas, och det är bland dessa organ som framtidens europasamarbete kommer att göra störst skillnad. Ett av dessa organ är Europol.

Europol är EU:s brottsbekämpande organ och växte fram under 1990-talet. Europols roll är att stötta polisorganen i EU:s medlemsstater med att tillhan-

dahålla en plattform för utbyte och analy-sering av information rörande kriminalitet, särskilt grov organi-serad brottslighet och terrorism, i syfte att göra EU säkrare för alla dess medborgare. Informationen som m e d l e m s s t a t e r n a tillför till Europols datasystem är dock långt ifrån tillräck-ligt, både i mängd och utformning. Det saknas även använ-

darvänliga datasystem, och personalstyrkan på ca 800 personer är inte tillräckligt stor för att kunna bidra på ett märkbart sätt till brottsbekämpningen i EU:s medlemsstater. Inom svensk polis är det till och med så illa att många inte ens vet vad Europol arbetar med, och antagligen är situationen liknande i de flesta andra medlemsstaterna.

EUROPOL HAR DOCK STOR POTENTIAL ATT UTVECKLAS TILL EN

OERHÖRT BETYDELSEFULL BROTTSBEKÄMPANDE

AKTÖR FÖR EU SOM SKULLE KUNNA SLÅ UNDAN BENEN

FÖR MYCKET AV DEN GRÄNSÖVERSKRIDANDE

BROTTSLIGHETEN.

18 DEN GR Ä NSÖV ER SK R I DA N DE BROT TSL IGH ET ENJOH A N ÖST RÖM


Europol har dock stor potential att utvecklas till en oerhört betydelsefull brottsbekämpande aktör för EU som skulle kunna slå undan benen för mycket av den gränsöverskridande brottsligheten. Men för det krävs att EU:s beslutsfattare närmare bestäm-mer sig för en vad Europol ska ha för roll och att de är bredda att tillföra ekonomiska resurser och genomföra reformer för att nå dit.

Ett bra förslag från Kommissionen som för tillfället bereds är att slå samman Europeiska polishögskolan (CEPOL) med Europol för att skapa kunskap och träningsmöjligheter för alla relevanta yrken inom polisen. Vid sidan om satsning på forskning och utbildning så bör Europol ges i uppdrag att ta fram effektiva datasystem och annan IT-teknik för olika ändamål inom de nationella polisorganen som gör det lättare att förena användarvänlighet med integritetsskydd.

Sådana system är annars väldigt kostsamma för enskilda medlemsstater att själva utveckla. Europol

bör i framtiden också utvidga sitt samarbete med andra organ inom EU, så som Europeiska Byrån För Bedrägeribekämpning (OLAF). Vidare bör Eu-ropol arbeta mer operativt och närmare medlems-staterna. Ett led i detta är att öppna upp regionala kontor med uppgift att sammanföra polisorgan och initiera permanenta och temporära samarbetsgrup-per. Ett Europol med sådan kapacitet kommer att betyda mycket för bekämpningen av den gränsö-verskridande brottsligheten.

En framtida diskussion kommer även att vara hu-ruvida Europol rent av ska ges befogenheter att be-driva självständiga brottsutredningar inom vissa områden, i likhet med FBI. Men än så länge har medlemsstaterna varit ovilliga att lämna ifrån sig sådan makt.

JOHAN ÖSTRÖM

POLIS

19DEN GR Ä NSÖV ER SK R I DA N DE BROT TSL IGH ET EN JOH A N ÖST RÖM


För tre år sedan väckte de avvisningar av stora romska grupper som initierades av flera eu-

ropeiska länder stor uppmärksamhet. Situationen i Frankrike blev mest omskriven på grund av de massavvisningar som verkställdes där. Efter kritik från bland andra EU-kommissionären Vivianne Reding försvarade sig Frankrikes dåvarande presi-dent Nicolas Sarkozy med att “min plikt som stats-chef var att försvara Frankrike”. Ett uttalande som kan ses som signifikativt för den fientliga inställ-ning till romer som intas av många, både då och fortsättningsvis, i den europeiska debatten. Frågan blev aldrig föremål för EU-domstolens granskning, då Reding nöjde sig med de åtgärder som den fran-ska regeringen vidtog. Även i Sverige avvisades ett flertal romer, en del på grund av brottsligt beteende, andra för att de ägnat sig åt tiggeri eller prostitution.

Det är inte lätt att besvara frågan om huruvida en

diskriminering gentemot just romer skett i sam-band med de avvisningar som verkställts.

När jag skulle undersöka frågan i samband med mitt examensarbete i juridik tog jag kontakt med polisen, som dock uppgav att någon registrering efter etnicitet inte förekom, då detta skulle strida mot gällande regler. Det kan tyckas något ironiskt såhär i efterhand – bara något år senare skulle Dagens Nyheter avslöja den registrering som gjorts av polisen i Skåne på grund av just etnicitet, och på grund av just tillhörigheten till den romska gruppen.

I brist på register över specifika etniska grupper var jag hänvisad till att istället undersöka frågan utifrån nationalitet. Då de största grupperna av eu-ropeiska romer som kommer till Sverige har sitt ur-

ÄR VI ALLA UNIONSMEDBORGARE

– ELLER?

REBECKA BEGLER

2 0 Ä R V I A L L A U N IONSM E DBORGA R E – EL L ER?R EBECK A BEGL ER


sprung i Rumänien och Bulgarien, blev detta istäl-let utgångspunkten för min undersökning. Det jag ville undersöka var om de avvisningar som gjorts verkligen kunde anses förenliga med den fria rör-ligheten inom EU – en grundläggande frihet inom det europeiska samarbetet, liksom en fundamental rättighet knuten till det unionsmedborgarskap vi som medborgare i EU:s stater har.

Begreppet unionsmedborgarskap infördes i det så kallade Maastrichtfördraget, som trädde i kraft 1993. Tanken var att individens intressen skulle skyddas och hens rättigheter stärkas. På så sätt skulle det europeiska med-borgarskapet utvecklas från ett ekonomiskt koncept, knutet till den fria marknaden, till ett mer politiskt begrepp.

Unionsmedborgarskapet har därefter utvecklats, till största del av EU-domstolen, som i olika mål fyllt ut och förstärkt dess innebörd. Fortfarande är unionsmedbor-garskapet ett rela-tivt okänt begrepp hos allmänheten, vilket bekräftas av undersökningar som EU gjort.

En fundamental del av unions-medborgarskapet är den fria rörligheten för medborgarna. Eftersom det är fråga om en grundläggande rättighet är möj-ligheterna att begränsa den fria rörligheten strikt reglerad. Ett antal undantag från huvudregeln om

fri rörlighet finns dock. Bland annat kan medlems-staterna inskränka den med hänvisning till att det föreligger ett hot mot den allmänna ordningen, mot allmän säkerhet eller mot folkhälsan.

Hur förhåller sig då de EU-rättsliga bestämmelserna till den nationella svenska lagstiftningen? Av störst betydelse är i detta sammanhang utlänningslagen som reglerar när och hur utlänningar får avvisas eller utvisas från svenskt territorium. Vi måste dock komma ihåg – och detta är av yttersta vikt för frå-gan om hur reglerna får tillämpas – att den svenska lagen ska tillämpas i ljuset av den EU-rättsliga reg-leringen. Utlänningslagens bestämmelser får inte användas på så sätt att den fria rörligheten, såsom den definieras inom EU, urholkas.

Den svenska polisen har som grund för de avvis-ningar som har gjorts, hänvisat till att personerna ifråga försörjt sig på ett sätt som bedömts som oär-ligt. Det skulle alltså innebära någon typ av hot

mot den allmänna ordningen i det svenska samhället. De har inte begått brott enligt svensk lag, då tiggeri inte – åtminstone i nu-läget – är olagligt i Sverige. Istället har polisen gjort något som snarast liknas

vid en moralisk bedömning av ett visst levnadssätt. De avvisade personerna har inte begått brott och de har inte utgjort en belastning för det svenska sociala biståndssystemet (vilket i sig kan utgöra ett skäl för

21Ä R V I A L L A U N IONSM E DBORGA R E – EL L ER? R EBECK A BEGL ER

DE AVVISADE PERSONERNA HAR INTE BEGÅTT BROTT

OCH DE HAR INTE UTGJORT EN BELASTNING FÖR DET SVENSKA SOCIALA BISTÅNDSSYSTEMET.


avvisning enligt EU). De har försörjt sig genom att tigga, vilket enligt den svenska polisens bedömning är att beskriva som ett ”oärligt försörjningssätt”.

Till saken hör att inte ens brottslighet i sig är ett skäl för avvisning enligt EU-domstolens mening – det måste i så fall föreligga ett reellt och faktiskt hot mot den allmänna ordningen vilket innebär att det finns anledning att anta att personen kommer att fortsätta sitt brottsliga beteende. Efter att ha gran-skat domar från EU-domstolen inom det aktuella området är det svårt att hitta någon rättslig grund för polisens beslut. Även JO har framfört kritik mot polisen angående detta.

Är det möjligt att hävda att det inom den svenska polisen finns en systematisk diskri-minering av romer som grupp? Hade andra unionsmedborgare som ägnat sig åt tiggeri behandlats på samma sätt?

Frågan är komplex, och kommer med säkerhet att diskuteras vidare. Efter att ha analyserat avvisning-arna ur ett juridiskt perspektiv, och efter att nu ha följt debatten efter avslöjandet om den registrering av romer som skett, ställs den på sin spets. Ska uni-onsmedborgarskapet bli det starka skydd för indi-viden som EU uttalat som målsättning, är det av yttersta vikt att medborgare som utnyttjar sin rätt till fri rörlighet inte diskrimineras på grund av att de tillhör en viss etnicitet. Alla är vi unionsmedbor-gare, så även europeiska romer.

REBECKA BEGLER

JUR. KAND.

22 Ä R V I A L L A U N IONSM E DBORGA R E – EL L ER?R EBECK A BEGL ER


23M E DBORGA R K R A F T R ICH A R D M U R R AY

MEDBORGARKRAFT

RICHARD MURRAY

Det borde gå att hämta en fantastisk kraft ur medborgarnas engagemang i de många all-

varliga problem som världen brottas med. Är med-borgarna verkligen engagerade? Det finns ideella organisationer inom så många områden: flykting-hjälp, minoritetsskydd, biologisk mångfald, ka-tastrofhjälp, klimatpolitik, rättssäkerhet, bistånd, yttrandefrihet, Arktis… Listan skulle kunna göras mycket längre. Det handlar om tusentals, hundra-tusentals, ja miljoner människor i Sverige och inom EU, som på ett organiserat sätt sätter sig in i sam-hällsfrågorna och söker finna lösningar. Jävar inte det eventuell misströstan om medborgarnas enga-gemang?

Hur tar politiker tillvara denna kraft? Inte gör de det i särskilt stor omfattning. När senast hördes en politiker säga att ”Det ligger mycket i Natur-skyddsföreningens analys och förslag. Vi kommer

att diskutera dessa idéer med företrädare för orga-nisationen. Deras 200.000 medlemmar tyder på en bred folklig uppslutning och stöd för de åtgärder de föreslår. Det är mycket värdefullt.”

Vanligen förskansar sig politiker i sin roll som all-vetande med svar på alla frågor och med den tunga uppgiften att lösa konflikter mellan motstående in-tressen. De som är valda att leda landet är det na-turligtvis för de vet bäst.

Endast de och de politiska partierna förstår nödvändigheten att ta hänsyn till flera, motstridiga intressen. Och endast de kan göra sådana avvägningar. Alla andra är ”särintressen”, som talar för sin sjuka mor.

Alltför ofta blir det konflikt mellan politikerna och de ideella organisationerna. Det är vanligt att politi-


ker avfärdar ideella organisationer, lokala samman-slutningar kring någon miljöfråga, patientförening-ar, kulturarbetare m.fl. som ”särintressen”. Givetvis är en organisation som arbetar med klimatfrågan eller mot oljeutvinning i Arktis ett särintresse i den bemärkelsen att organisationen arbetar med just denna, enda fråga.

Men varför utdefiniera organisationen av den anledningen istället för att ta till vara idéerna och engagemanget? Varför skulle dess medlemmar inte kunna ha samma vidsyn som politikerna?

Det handlar om vilken syn vi har på demokrati.

Är demokratins roll att med viss folklig kontroll se till att en upplyst elit leder kommuner, regioner och nationer efter bästa förmåga? En sådan demokratisyn rimmar väl med den politikerroll, som ger politikern ansvar för att staka ut kursen i ett hav av motstridiga och inskränkta särintressen.

Är demokratins roll istället att ge med-borgarna möjlighet att forma sin framtid? En sådan demokratisyn ger politikern en helt annan roll. Politikerns och de politiska partiernas uppgift blir då att hjälpa medborgarna att formulera sina visioner och genomföra sina förslag. Havet av motstridiga och inskränkta intressen kanske finns där fortfarande, men ansvaret för att reda ut

detta och en gemensam kurs är inte bara politikernas och partiernas utan i hög grad medborgarnas.

Går det att göra på något annat sätt än att låta de politiska partierna tävla med olika program och låta den som vinner genomföra sitt program (i själva verket genomföra alla möjliga program under man-datperiod på 3-5 år)?

Visst går det att göra på andra sätt. Klimatpoliti-ken skulle t.ex. kunna göras till föremål för ett om-fattande samråd, vars resultat i slutändan skulle avgöras av riksdagen (eller i en folkomröstning). Den representativa demokratin ligger fast – klara beslutsregler är nödvändiga. Men vägen till beslut skulle se annorlunda ut. Samrådet skulle inte bara

vara en offentlig utred-ning som skickas på re-miss utan omfattande diskussioner mellan olika medborgargrup-per. Politikernas roll

skulle vara att se till att dylika diskussioner kom-mer till stånd i organiserade former, se till att olika ståndpunkter kommer fram, bistå med utredning-ar i sakfrågor, klargöra åsiktsskillnader och kon-struktivt lotsa diskussionen framåt. Politikerns roll skulle vara samtalsledarens och processkonsultens. Och medborgarnas roll att samtala. (Som medbor-gare är politikerna givetvis välkomna att samtala på samma villkor.)

Jag har arbetat mycket med lokala miljöfrågor. Den reflexmässiga kommentaren från politiker är att lokala miljögrupper bara strider för sina egna,

POLITIKERNS ROLL SKULLE VARA SAMTALSLEDARENS

OCH PROCESSKONSULTENS.

24 M E DBORGA R K R A F TR ICH A R D M U R R AY


högst privata intressen och inte förstår de betyd-ligt större sammanhang som politiken måste ta i beräkning. NIMBY säger man. Och någon dialog vill man inte ha.

Att de politiska partierna inte förmår eller vill öppna sig för dialog har olika förklaringar. 1. Ideo-logiska ställningstaganden styr utan att ideologins konsekvenser analyseras. 2. Partiet eller politikern har redan försvurit sig åt eller representerar ett ”särintresse”. 3. Partiet eller politikern är rädd för att diskussionen spårar ur. 4. Politikern är rädd att förlora auktoritet.

Jag kan förstå en viss ängslan hos politiker och po-litiska partier att öppna sig för dialog med medbor-garna. Främlingsfientliga partier är på frammarsch. I en folkomröstning i Schweiz röstade majoriteten för förbud mot minareter. Folket går inte att lita på!

Och medan de ideella organisationerna växer och blir allt fler tappar partierna medlemmar. Ska vi, frågar partierna, visa respekt för och uppmuntra de ideella organisationerna istället för att uppmana medborgarna att gå med i våra partier?

Jag är inte så naiv att jag tror att den deliberativa de-mokratin är utan komplikationer. Men för att t.ex. stå emot främlingsfientliga krafter måste de som står för en tolerant inställning till invandring mo-biliseras. Och debatten tas, inte bara av politikens toppar. Och den mobiliseringen görs inte genom att lägga locket på.

Med tanke på hur vilsna politikerna i de stora par-tierna är förtjänar medborgarna att släppas fram. Och släpps de inte fram på ett konstruktivt sätt så kommer de att ta sig fram på något annat sätt, där-till har kommunikationsmöjligheterna förändrats alltför radikalt. Men då blir det förmodligen inte i så konstruktiva former.

Europas politiker behöver ta till vara medborgar-nas och det civila samhällets krafter för att klara de utmaningar vi står inför. Gör det i konstruktiva former!

RICHARD MURRAY

ORDFÖRANDE FÖRBUNDET FÖR EKOPARKEN.

NATIONALEKONOM OCH EN AV INITIATIVTAGARNA

TILL STOCKHOLMSPARTIET

25M E DBORGA R K R A F T R ICH A R D M U R R AY



ANSVAR I VÄRLDEN

OCH HEMMAINLEDNING | KRISTINA PERSSON

I The Nordic Way som Global Utmaning tog fram 2010 identifierade vi främst två faktorer som för-

klarade de nordiska ländernas framgångar: Det var den utbredda förekomsten av tillit och förtroende för både människor och institutionerna i samhället och den förhållan-devis goda förmå-gan till anpassning till förändrade för-utsättningar. För-modligen hängde de ihop, trygga människor vågar bejaka förändringar, det okända.

Tilliten utgör ett ovärderligt socialt kapital i ett samhälle, som ständigt måste vårdas och under-hållas för att inte erodera. Det finns forskning som visar att i samhällen där människor upplever alltför stora orättvisor och brist på rättsäkerhet är tilliten

låg. Den ökning som även vi i Sverige har sett av ar-betslöshet och klyftor på senare år riskerar därmed att fräta på tilliten också i våra länder.

Men det är mycket annat som spelar in, förtroen-det för politikerna är en sådan faktor; om tilliten till po-litikerna minskar kan man utgå från att också demo-kratin försvagas.

Demokratin påverkas negativt om det inte känns meningsfullt att utöva sin medborgarrätt och rösta. I sådan kultur uppstår ofta missnöjespartier som reagerar mot ett skeende som man anser inte gyn-nar de egna intressena. Det sociala kapitalet bygger på att det finns en utvecklad anda av samarbete och solidaritet i samhället.

27A NSVA R I VÄ R L DEN OCH H E M M A K R IST I NA PER S SON

DEMOKRATIN PÅVERKAS NEGATIVT OM DET INTE KÄNNS MENINGSFULLT ATT UTÖVA SIN MEDBORGARRÄTT OCH RÖSTA.


Det sociala kapitalet i Norden har byggts upp under lång tid och kan förklaras av många faktorer som hänger samman med historia, kultur, lyckosamma omständigheter och kloka politiska beslut, som exempelvis tidiga satsningar på utbildning. Djärva politiker som finansministern Johan August Gripenstedt, som på 1850-talet lånade inte mindre än 2500 miljarder i dagens penning-värde för att investera i den nya infrastruktur som övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle behövde. Utan denna djärva satsning hade stora svenska industriföretag som Asea, AGA, Alfa Laval och många andra knappast fått den utveckling som de fick och därmed också bidragit till att Sverige länge varit ett av världens mest utvecklade länder.

Det finns förstås ett viktigt samspel mellan å ena sidan hur människor har det, deras livsvillkor och å den andra deras förmåga till solidaritet med andra.

Frågan är hur våra humanistiska värderingar kom-mer att kunna stå emot effekterna av senaste 15 – 20 årens utveckling? En faktor som ändrat våra samhällsvillkor och ökat känslan av osäkerhet inför framtiden är globaliseringen, som inneburit mer av konkurrens och snabba förändringar. Det som inte alls har globaliserats är politiken – den fortsätter att vara inlåst i de nationella institutionerna. Var finns de visonära och djärva politiker som brinner för att kunna hantera vår tids stora utmaningar mot job-ben, miljön och demokratin?

Under samma period som globaliseringen ökat har arbetslösheten gått upp kraftigt, inkomstskillna-derna och segregationen tilltagit. Många har också upplevt att kvaliteteten på offentligt finansierade tjänster som vård, skola och omsorg har försäm-rats. Det är ingen djärv slutsats att det framförallt är dessa försämringar av välfärden som på senare år gett näring åt framväxten av främlingsfientliga partier i hela Norden.

28 A NSVA R I VÄ R L DEN OCH H E M M AK R IST I NA PER S SON


Under det s.k. ”Supervalåret 2014”, som inleds med Europavalet i slutet av maj kommer styrkan i den s.k. Nordiska modellen att prövas. De främlings-fientliga partierna är nästan alltid EU-negativa. Det är en konsekvens av att de i grunden är nationalis-tiska och inte vill ha en politik över landsgränserna. Man kan säga att de vänder sig inåt istället för utåt när de söker en strategi mot de globala utmaning-arna. Under ledning av Marine Le Pen, ledaren för Nationella Fronten i Frankrike pågår just nu en kraftfull mobilisering inför valet till Europa-parlamentet. Ambitionen är att vinna röster bland missnöjda européer och bli tillräckligt stora för att bilda en egen partigrupp i Europaparlamentet. Om de blir tillräckligt stora kan de blockera parlamen-tets förmåga att fatta beslut.

Vår relativa öppenhet mot omvärlden kommer att sättas på prov om utanförskap och sociala klyftor

tillåts växa i våra länder. Perspektivet skrämmer och förstärker de många likheterna med 30-talet. De två världskrigen och händelserna mellan kri-gen gjorde EU nödvändigt och möjligt.

Är vi nu på väg att skapa en situation i Europa där de historiskt viktiga segrarna för förnuft och samarbete som EUs framväxt innebar kan skadas i grunden av den tilltagande nationalismen?

Det är inte bara de främlingsfientliga utan även mer ansvariga partier som förstör genom att inte lyfta fram betydelsen av samarbete i Europa. Inte ens de EU-positiva partierna argumenterar för ett mer långtgående samarbete över nationsgränserna, trots att Europas kris inte kan lösas om inte staterna höjer blicken över kortsiktiga och egoistiska före-ställningar. Det behövs massor av tillit, förnuft och långsiktigt tänkande om de hotande systemkriser-na för den sociala sammanhållningen, miljön och ekonomin ska kunna lösas.

DE FRÄMLINGSFIENTLIGA PARTIERNA ÄR NÄSTAN ALLTID EU-NEGATIVA. DET ÄR EN KONSEKVENS AV ATT DE I GRUNDEN ÄR NATIONALISTISKA OCH INTE VILL HA EN POLITIK ÖVER LANDSGRÄNSERNA.

29A NSVA R I VÄ R L DEN OCH H E M M A K R IST I NA PER S SON


Väljarnas missnöje är i och för sig begripligt. EUs medlemmar (Sverige är inget undantag) har allvarligt försummat den viktiga anpassningen av våra samhällssystem till en grundligt förändrad verklighet där den stora och på många sätt genom-gripande förändringen är globaliseringen. I stället för att reagera med politisk aktivitet och kreativitet när det gäller hur de gemensamma intressena bäst ska tas tillvara verkar de nya hoten ha lett till pas-sivitet och inåtvändhet.

Det märks inte mycket av Europa i den svenska debatten. När hörde ni sist en svensk politiker ut-trycka tankar, visioner och förslag om Europas framtid och Sveriges roll i Europa? Våra ledande politiker verkar ha drabbats av någon slags berö-ringsskräck gentemot EU.

EU är viktigt för oss, inte bara därför att vi säljer det mesta av vår export till Europa utan därför att vi behöver Europa som en global aktör. Klimatet, ekosystemen, migrationen, det globala finansiella systemet kräver ett starkt Europa som förenar rättvisa och effektivitet.

Europas och världens framtid är inte någon an-nans ansvar utan allas ansvar, också Nordens. Den som är stark måste också vara ”snäll”. Norden och Tyskland är idag starkare än sina grannar i syd. Vi har tillsammans ett stort ansvar för hur det går för Europa i framtiden. Ett viktigt inslag i den europe-iska ekonomiska krisens lösning är att länder med överskott i sin handel med andra länder stimulerar sina ekonomier, förslagsvis genom att kraftigt öka sina investeringar i omställningen till ett långsik-tigt hållbart samhälle. Norden skulle kunna bli en konstruktiv kraft för ett Europa som fungerar väl i framtiden. Detta vore den allra viktigaste inves-teringen.

KRISTINA PERSSON, GLOBAL UTMANINGS ORDFÖRANDE

30 A NSVA R I VÄ R L DEN OCH H E M M AK R IST I NA PER S SON

DET MÄRKS INTE MYCKET AV EUROPA I DEN SVENSKA DEBATTEN.

NÄR HÖRDE NI SIST EN SVENSK POLITIKER UTTRYCKA TANKAR, VISIONER OCH

FÖRSLAG OM EUROPAS FRAMTID OCH SVERIGES ROLL I EUROPA?


31EU OCH BU R M A K A R I N K A R L S SON

EU OCH BURMA

KARIN KARLSSON

Unga burmesers röster om EU. ”Problem upp-står när olika givare stödjer vad de anser vara

viktigt, inte vad vi behöver”. EU:s primära mål med stöd till Burma är att hjälpa en legitim civil reger-ing att uppnå en social och ekonomisk utveckling i landet, att respektera mänskliga rättigheter och att återskapa rela-tioner med det interna-tionella samfundet. Men hur ser landets invånare på stödet från den en gång ekonomiska jätten? Här följer röster från några ungdomar i Rangon, Burmas ekonomiska centrum.

”Jag ser EU som ett stort land som förenar många länder, en mäktig organisation, som kan vara en

ambassadör för Europeiska länder här i Burma,” säger Wai Yan Wai. Hans kollega Nan anser att EU och andra internationella organisationer kan ha en positiv inverkan på landet genom att erbjuda ar-betstillfällen och tillföra kunskap. ”Men vi måste

veta vilka politiska in-tressen EU och andra bidragsgivare har. Vi bör lära av hur Världsban-ken och IMF har agerat i Afrika. Det är viktigt att inte låta bidragsgivarna sätta målen och på så sätt styra landets utveckling.”

Vidare upplever Nan det problematiskt att insatser generellt är temporära, har begränsade ekonomiska medel och ofta saknar koherens. ”Många frivilligor-ganisationer satsar på samma frågor, de kanske pri-oriterar medicin när mat är vad som behövs. Fråga

DET ÄR VIKTIGT ATT INTE LÅTA BIDRAGSGIVARNA SÄTTA MÅLEN OCH PÅ

SÅ SÄTT STYRA LANDETS UTVECKLING.


oss, vi vet vilka prioriteringar som behövs, inte bara vilka som är önskvärda.” Wai tycker att EU och an-dra organisationer som vill etablera sig i Burma ska ta in ett jämlikhetsperspektiv ”Det känns inte helt rättvist när utländsk personal per automatik får högre lön och högre positioner än sina burmesiska kollegor. Det fi nns kompetens här också, och det vore trevligt om internationella organisationer er-kände det genom att behandla alla lika.”

På en högre nivå ser de båda EU som en aktör som kan balansera världspolitiken gentemot FN och Kina. ”Hittills upplever jag att EU har haft en po-sitiv inverkan på vårt lands utveckling, förhopp-ningsvis kommer det fortsätts så”, avslutar Win.

I april 2013 lyft e EU tidigare sanktioner mot Burma och sedan juli 2013 regleras handel med Burma av EU:s General Scheme of Preference (GSP), vilket ger Burma tillgång till den interna europeiska mark-naden för alla produkter utom vapen och ammu-nition. Genom EuropeAid stödde EU under 2012 områdena hälsa, utbildning och förbättrad levnads-

BURMA är det till ytan största landet på det sydostasiatiska fastlandet. Det gränsar i norr till Kina, i väst till Bangladesh, till Indien i nordväst, i öst till Laos och i sydost till Thailand. Wikipedia

HUVUDSTAD: Naypyidaw

PRESIDENT: Thein Sein

BEFOLKNING: 52,8 miljoner (2012)

OFFICIELLT SPRÅK: Burmesiska

YTA: 676 578 km2 (40:e)

BNP: 93,77 miljoner dollar

VALUTA: Kyat

ÖVRIGA KÄLLOR:

EU council conslusions on Burma/Myanmar April 2012, EU Development Cooperation EUROPEAID – Myanmar/Burmahttp://ec.europa.eu/europeaid/where/asia/country-cooperation/myanmar/myanmar_en.htm

EU Trade – Countries and Regions. Myanmar/Burma http://ec.europa.eu/trade/policy/countries-and-regions/countries/myanmar

EU Trade – General Schemes of Preference http://ec.europa.eu/trade/policy/countries-and-regions/development/generalised-scheme-of-preferences

standard. 2013 skift ade fokus till att stödja civil samhället, anpassning till klimatförändringar och stöd för den pågående fredsprocessen, med extra fokus på en stabil dialog med de etniska grupperna.

KARIN KARLSSON

MASTERSTUDENT I INTERNATIONELL UTVECKLING OCH

MANAGEMENT. INTERVJU GENOMFÖRD 2013 MED WAI YAN

WAI OCH NAN KHAING SANDAR LWIN, RANGOON.

32 EU OCH BU R M AK A R I N K A R L S SON


33POL I T I K VS . SPORT SOFI A ST R I V E

POLITIK VS. SPORT

SOFIA STRIVE

Att vara eller icke vara – Kosovos deltagande och representation i Europeiska tävlingssam-

manhang.

Den 2 september anlände Majlinda Kelmendi i Pris-tina, Kosovos huvudstad, efter att ha tävlat i världs-mästerskapet i judo i Rio de Janeiro. Efter en hård tävling vann den 22 åriga Majlinda guldmedalj för Kosovo. Välkomstkomi-teén i huvudstaden var varmhjärtad och full av glädje och stolthet. Att vinna ett världsmäster-skap är i sig en impo-nerande insatts som är värd att hyllas men då det handlar om att tävla för Kosovo så blir det lite speciellt och kanske möjligtvis en ännu större be-drift. För trots att Kosovo är ett Europeiskt land så

är Kosovo inte erkänt som land av vissa nationer vilket resulterar i att Kosovo inte alltid tillåts att delta i olika sammanhnag, som exempelvis sport-sammanhang.

Jag skulle här vilja djupdyka en stund i en av Europas utmaningar, nämligen att betrakta alla sina medlemsländer som faktiska länder

och tillåta dem att bli betraktade och behandlade därefter.

För att till fullo kunna förklara det som den här artikeln syftar till att re-sonera kring krävs ett

kort förtydligande av landet Kosovos ställning och omvärldens uppfattning gentemot denna lilla na-tion. Kosovo blev självständigt från Serbien 2008

TROTS ATT KOSOVO ÄR ETT EUROPEISKT LAND SÅ ÄR

KOSOVO INTE ERKÄNT SOM LAND AV VISSA NATIONER.


och idag har 101 av FN’s 193 stater erkänt Kosovo som ett eget land. Sverige erkände Kosovo 2008 och har haft en ambassad i Pristina sedan 2010. Dock är identitetfrågan i landet mycket känslig eft ersom det fortfarande fi nns länder som inte erkänt Kosovo som land utan istället betraktar det som en del av Serbien. Alltså är det i vissa sammanhang extra speciellt att ställa upp i ett världsmästerskap som representant för just Kosovo. Tävlandet förvandlas plötsligt, oavsett om deltagaren vill det eller inte, till en politisk fråga om landets vara eller icke vara. Hur ser Europa på detta ur en demokratisk synvinkel? Är det inte dags att ta en extra titt på orättvisan i att vissa länder saknar en möjlighet till deltagande och representation?

För att ytterliggare ge klarhet i problematiken vill jag delge några exempel på hur tydligt Kosovo ex-kluderas och hur svår politisk konfl ikt som riskerar att uppstå till följd av Kosovos vilja att represen-teras. Ryssland tillhör ett av de länderna som inte erkänt Kosovo som land, något vars konsekvenser nyligen visade sig och uppröde kosovos fotbollsfans och invånare.

Kristian Nushi som kommer från Kosovo men spelar för det österrikiska laget St Gallen tilläts inte visum för att komma in i Ryssland, då laget skulle spela en match där, på grund av hans kosovoanska ursprung.

Liknande händelse inträff ade i augusti då två spe-lare med kosovoanska pass i Albaniens lag Kukues inte tilläts komma in i Ukraina under Europa Lea-gue. Vid detta tillfälle ”löstes” situationen med att spelarna ansökte om albanska pass och fi ck därmed

inträde i Ukraina och kunde spela i matchen. Exem-pel likt dessa framstår som oändliga. Men självklart är detta inte enbart något som är typiskt för sport och sporttävlingar. Exempelvis har Kosovos repre-sentation i Eurovision Song Contest blivit en hett diskuterad fråga då landet inte ges tillåtelse att delta i tävlingen. Detta har resulterat i att kosovoalban-ska artister har tävlat för Albaniens räkning istället. Förra året var det Rona Nishliu från norra Kosovo som vann Albaniens uttagning inför Eurovision Song Contest och hamnade på en stolt femte plats. Även om Kosovo var stolta över resultatet växer det fram en frustration över att vissa länders ovilja att erkänna Kosovo begränsar befolkningen från att kunna representera sin nation. Frustrationen bott-nar också i att det aldrig kan vara helt okomplicerat för Kosovo att delta i olika sammanhang utan att det allltid bubblar upp ett politiskt rabalder.

Som ni förstår så blir det oft a, av denna anledning, ett speciellt tryck på de som representerar Kosovo, oavsett om det handlar om idrottsammanhang el-ler andra evenemang. I november förra året vid en judotävlling sa Kelmendi ”I don’t know why poli-tics must come before everything. I’m just an athlete but I think we deserve to compete as Kosovo at the Olympics.”

Mirnije tränar karate i en liten klubb i Pristina och säger till mig då vi diskuterar ämnet ”Så fort man ska tävla för Kosovo så blir det inte bara en tävling om en medalj utan genast en tävling om rätten att existera som en nation – att visa omvärlden att vi är ett land. Det är omöjligt att undgå att göra ett politiskt ställningstagande genom att delta i inter-nationella tävlingar, hur mycket man än vill ta av-

3 4 POL I T I K VS . SPORTSOFI A ST R I V E


stånd från politiken”. Kanske är det aldrig möjligt för en idrottsutövare att ställa upp i en sportgren och tro att tävlandet går att frikoppla från att sam-tidigt göra ett politiskt ställningstagande, tänker jag. Men samtidigt anser jag det inte rättvist att ett land som är en del av Europa oft a ges signalen att det inte har rätt att betraktas som nation och delta på lika vilkor.

Jag anser det viktigt att Kosovos uteslutande lyft s upp till diskussion för genom att behandla våra eu-ropeiska medlemsländer olika bevisas att Europa är odemokratiskt. Kosovos fall bör inte betraktas som en vilja att representeras, utan det bör snarare betraktas som en rätt att inkluderas i Europeiska sammanhang på samma vilkor som alla andra eu-ropeiska länder.

Om jag har tillåtelse att nysta in min egen person-liga vison av Europa i denna diskussion så anser jag att saken är mycket enkel. Ända vägen till att nå fullt erkännande av Kosovo som land, både hos an-dra nationer samt vissa internationella organisatio-ner, är genom att välkomna landet att delta i olika sammanhang och evenemang.

SOFIA STRIVE

24 ÅR, STUDERAT GLOBALA FRÅGOR SAMT PRAKTISERAT PÅ

SVENSKA AMBASSADEN I PRISTINA, KOSOVO. FÖR TILLFÄLLET

PRAKTIKANT PÅ SIDA I STOCKHOLM.

KOSOVO

formellt Republiken Kosovo, är ett land i Sydosteuropa. Det är erkänt av 105 av FN:s 193 stater, däribland USA och Sverige. Den 17 februari 2008 förklarade Kosovos parlament Kosovo som självständigt från Serbien.

Den serbiska parlamentariska majoriteten anser att Kosovo är en del av Serbiens territorium i form av en autonom provins. Republiken Kosovo har de facto kontroll över hela territoriet, förutom i de kosovserbiska enklaverna. Internationella domstolen i Haag har godkänt självständighetsförklaringen.[9][10][11][12]

HUVUDSTAD: Pristina

PRESIDENT: Atifete Jahjaga

BEFOLKNING: 52,8 miljoner (2012)

OFFICIELLT SPRÅK: Albanska och serbiska

YTA: 10 908 km2

BNP: 11.97 miljarder USD

VALUTA: Euro

35POL I T I K VS . SPORT SOFI A ST R I V E


Efter ett turbulent år av politiska oroligheter vill Turkiet skärpa internetcensuren med ett lagför-

slag som begränsar turkarnas tillgång till informa-tion samt bidrar till att öka klyftan mellan landets regering och Europa.

Kampanjen #SansüreDurDe och den engelska ver-sionen #SayNoToCensorship har cirkulerat fritt på Twitter och uppmanat turkiska medborgare att ge sig ut på gatorna sedan regeringens planer att skär-pa landets lag om internetcensur blivit offentliga. Protesterna vid den centrala shoppinggatan Istiklal Caddesi i Istanbul 18 januari fick däremot ett abrupt slut då polis använde tårgas och vattenkanoner för att skingra demonstranter som organiserat sig via sociala medier. Scenerna som utspelade sig känns igen sedan tidigare.

Turkiet har fått utstå en rad politiska oroligheter under förra året. Sommarens demonstrationer mot

Rättvise- och utvecklingspartiets (AKPs) planer på att riva Geziparken vid Taksimdistriktet i Istanbul växte snabbt till ett regeringskritiskt motstånd runt om i landet. Ett drygt halvår senare meddelar man 17 december 2013 att tre högt uppsatta ministrar får gå i sviterna av en växande korruptionsskandal vilken skakat om landets politikiska och ekonomiska klimat (den turkiska liran är rekordlåg och föll till 2.25 mot dollarn den 21 januari medan Centralbanken rappor-terat att Turkiet behållit en marknadsränta på 7.75%).

Redan i maj 2011 protesterade omkring 50 000 människor mot ett nytt filtrerings-system på nätet samt mot den kontroversiella internetlagen 5651 som antogs 2007 för att, enligt regeringen, ”skydda barn mot skadligt innehåll” och trakasserier på nätet.

– Sedan 2007 har lagen använts effektivt för att blockera tillgång till ett avsevärt antal hemsidor i

TURKIETS INTERNETCENSUR

ÖKAR AVSTÅNDET TILL EU

SOFIA HAFDELL

36 T U R K I ETS I N T ER N ETCENSU R ÖK A R AVSTÅ N DET T I L L EUSOFI A H A FDEL L S


Turkiet, säger Yaman Akdeniz, professor i juridik vid Istanbul Bilgi Universitetet och expert på landets internetlagstiftning. Han understryker att ett högt antal brottsutredningar och åtal har ägt rum under de senaste åren, särskilt med avseende på innehåll som publiceras eller distribueras via sociala medier.

– Blockeringsåtgärden i lagen har även stridit mot artikel 10 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, i fallet Ahmet Yildirim mot Turkiet gällande blockerad åtkomst till Google-sajter. Men i och med de föreslagna ändringarna går Turkiet från dåligt till värre, menar Akdeniz.

Det nya lagförslaget är en revidering av den turkiska internetlagen och medför skärpt kontroll på nätet genom att öka blockering av sökord och övervakning av internetanvän-dare. Dessutom kan användares aktiviteter på bland annat sociala nätverk liksom besökta hemsidor och sökord lagras i upp till två års tid utan juridiska grunder.

Serhat Koç, advokat inom telekommunikation och talesman för turkiska Piratpartiet (Korsan Parti), för-klarar att lagförslaget kommer att betyda att censur mot medborgarjournalistik, vetenskaplig forskning och sociala medier att bli ännu mer rutinmässig.

– Som följd kommer tjänsteleverantörer att öka sin automatiska censurering. ISPs (Internet Service Provi-ders) kommer att hindra att alternativa metoder såsom att ändra ditt DNS (Domain Name System) kan an-vändas för att komma åt vissa hemsidor, förklarar han.

Koç menar att tidpunkten för lagförslaget är bety-dande.

– Det närmare sig val i Turkiet och därför kan man säga att ändringarna i internetlagen handlar mindre om censur och övervakning än politiska intressen. Man vill inte ha nätet fullt av videor som kritiserar det ledande partiet, säger han.

Bloggaren och aktivisten Gurkan Ozturan, som har gömt ansiktet under halsduken för att inte andas in polisens tårgas, tar en paus under protesterna på lördagseftermiddagen 18 januari. Han anser att lag-förslaget kommer att öka avståndet mellan Turkiet och EU ytterligare.

– Tyvärr så har AKP-ministrar aktivt tagit avstånd från EU och statlig media har bidragit till att sätta agendan i Turkiet som alltmer EU-skeptisk. De se-naste restriktionerna på nätet kommer att resultera i att klyftan mellan AKP och Turkiets liberala ökar och man får gilla yttrandefrihet villkorligt så länge man inte uttrycker sin opposition till regeringen.

Hans liksom många andras syn på Turkiets demo-kratiseringsprocess är pessimistisk, sett till såväl den senaste tidens politiska turbulens i landet som regimens svarsageranden.

– Lag 5651 gör ingenting för att uppehålla den frihet och de rättigheter som EU står för. Jag förväntar mig hård kritik av EU eftersom lagförslaget begränsar yt-terligare turkiska medborgares rätt till information och yttrandefrihet.

SOFIA HAFDELLS

PROJEKTANSVARIG PÅ GLOBAL POLITICAL TRENDS CENTER

I ISTANBUL OCH STUDENT PÅ MASTERPROGRAMMET

COMMUNICATION FOR DEVELOPMENT VID MALMÖ

37T U R K I ETS I N T ER N ETCENSU R ÖK A R AVSTÅ N DET T I L L EU SOFI A H A FDEL L S



FORT EUROPA

INLEDNING | FRIDA JOHANSSON METSO

Om en båt kommer in mot EU:s stränder, över-lastad med asylsökande – har vi då rätt att

putta ut den i vattnet igen? Har vi, genom att för-hindra att de potentiella asylsökande satte sina föt-ter på torr europeisk jord, med ära och hederlighet respekterat asylrätten?

Den europeiska flyktingdebatten kan inte handla om syrierna. Vi kan inte engagera oss enbart i dagens kris och bortse från vad som skapade den, vad som kommer kvarstå efter den och vilka andra som drabbas bortom de för tillfället uppmärksam-made flyktingarna. Ändå är det orimligt att inte tala om syrierna. Det är deras uppenbara nöd som gör att det överhuvudtaget förs en diskussion om de senaste decenniernas asylcharad – de få syrier som kommer hit får skydd, men vägen hit är stängd. Olyckligt nog innebär de förslag som nu lanseras tillfälliga lösningar för syrierna men

förändrar inte att asylsökande inte har tillgång till Europa.

Hur mycket kan vi motarbeta asylsökande innan det blir uppenbart att EU väljer att inte hjälpa flyk-tingar? Vi kräver att flyktingen ska vara här för att få sin skyddsansökan prövad, en avgränsning som upplevs rimlig av de flesta. Att gränshinder sätts upp för att hindra en laglig inresa komplicerar principen. Flyktingen behöver visum, men visum ges inte till flyktingar. Utan visum hindras du av flyg-, båt- och bussbolag att köpa biljett till EU, en underlig ordning där privata bolag tvingas agera gränsmyndighet. Avtal med tredje länder utanför EU finns i syfte att hindra flyktingar från att nå EU, ofta med högst tveksamma metoder, och stoppa dem som lyckats hitta vägar ändå. Dessa insatser ser, i skenet av en uttalad intention att värna asylrät-ten, mycket underliga ut. Hur mycket mer kan EU

39FORT EU ROPA FR I DA JOH A NS SON M ETSO


motarbeta asylsökande innan vi måste acceptera att det är just det vi gör?

Låt oss se över vad vi har att förhålla oss till. Det mest kraftfulla, och oomstridda, rättesnöret är non-refoulement, det internationella förbudet mot att återsända människor ”in any matter whatsoever”1 till gränsen till en stat där personen riskerar exem-pelvis tortyr eller förföljelse. Eftersom principen är en del av internationell sedvanerätt måste alla län-der – oavsett om de ratificerat Flyktingkonventio-nen, Europakonventionen eller något av de andra rättsliga dokument som förbudet finns i – följa den.

De politiker som idag önskar en mer restriktiv flyktingpolitik vågar inte säga att de vill bryta mot non-refoulement, förbudet är absolut. Men frågan är om vi ändå inte gör det. Om vi medverkar till att människor tvingas vända om, och därmed nekar dem tillgång till asylprövning, har vi då inte medverkat i deras återsändande?

FÖRSLAG UTAN UDD

I skrivandets stund, strax efter katastrofen på Lam-pedusa i oktober 2013 – inte den enda, den första el-ler den senaste tragedin på platsen – och på grund av uppmärksamheten kring syrierna kommer förslag på hur flyktingar ska kunna komma till EU. FN:s kvotflyktingsystem är det politiskt mest lättsvalda. Den absoluta lejonparten av flyktingarna befinner sig i Syriens grannländer, så som det så ofta är.

Kvotflyktingsystemet tillåter mottagarlän-derna att planera och – vilket är en nackdel

för flyktingen men en upplevd fördel för mottagarlandet – inte sällan bestämma tilläggskriterier gällande vilka som ska få komma. För flyktingen är möjligheten att kunna lämna grannländerna viktig – ett flyktingläger är inte en lämplig plats för en flykting. Kvotsystemet har dock begränsning-ar. I en kaotisk situation, som den i Syriens grannländer, är möjligheten att administrera och välja ut vilka som ska tilldelas de få kvotplatserna över- och omänsklig. Dessutom är systemet inte ett sätt för den asylsökande själv att lämna konflikten. Med kvotsystemet hoppas du på att väljas ut, utelämnad till andras beslut. Din möjlighet att kräva din rätt att söka asyl i exempelvis EU-länderna skyddas inte. Problemet kvarstår: Det finns ingen stabil, tillgänglig och laglig väg för flyktingar.

Den ansvariga EU-kommissionären har föreslagit att enskilda EU-länder ska utnyttja den befintliga möjligheten att ge humanitära visum till syrierna. Det är en snabb och önskvärd lösning. Återigen skulle dock grundproblemet kvarstå. För en flyk-ting som inte är syrier, eller för en syrier före värl-den fick upp ögonen för konflikten, eller för en sy-rier som söker skydd när världens ögon tröttnat, är det ingen hjälp. Det skapar ingen stabil, tillgänglig och laglig väg för flyktingar.

Andra förslag i debatten är att öppna svenska am-bassader för asylsökande. För den som är akut hotad skulle möjligheten att söka skydd inne på en svensk ambassad vara viktig, men även den lösningen har problem. Att befinna sig i närområdet och vänta på

4 0 A NSVA R I VÄ R L DEN OCH H E M M AFR I DA JOH A NS SON M ETSO


sitt beslut kan vara förknippat både med fysisk fara – behovet är ju att lämna konflikten – och risk för en prövning som inte är rättssäker och inte heller bli tillräckligt granskad. Framför allt är risken uppen-bar att ambassadens kapacitet är alltför begränsad och den som inte vågar vänta i en överbelastad kö återigen är utlämnad till illegala vägar. Ambassad-prövningar är ingen garant för en stabil, tillgänglig och laglig väg för flyktingar.

PUSH BACKS LÄNGS EU:S GRÄNSER

Det finns inga lagliga vägar in i EU och de förslag som kommit upp i debatten är inte redo att för-ändra detta. Hur kan vi, mot denna bakgrund, sägas leva upp till asylrätten och hedra principen om non-refoule-ment? Visumet fungerar som en utflyttad unions-gräns, ett hinder som slår till innan du ens lämnat ditt hemland och officiellt kan benämnas flykting och det hindrar att du får din sak prövad.

Det är olyckligtvis så att EU-länderna inte nöjer sig med att via administration hålla flyktingar ute. Numera tar några medlemsländer till uppenbart illegala handgripligheter. Italien dömdes 2012 av Europadomstolen för att ha hindrat en båt med asylsökande som rest från Libyen från att nå land.2 Domstolen fördömde dessa så kallade push backs, men i november 2013 anklagades Grekland för det-samma. Organisationen Pro Asyl publicerade en rapport om att 90 syrier tvingats vända. Det gav uppmärksamhet, och Pro Asyl kunde påvisa att

minst 2000 personer av olika bakgrund på detta olagliga sätt vägrats inresa till EU det senaste året. ”The Greeks tried to calm everyone down: ‘Don’t be afraid. Now you have arrived. You are safe.’ Then they took away our life jackets and threw them in the sea. They took away our engine and the fuel. Then they pushed us back. We stayed three hours on the sea until we could reach the Turkish coast,” berättar en flykting från Somalia för Pro Asyl.3

När Italien dömdes var det inte bara på grund av att man vägrat flyktingar asylprövning genom att båtarna motades ut på havet. Landet dömdes också för att man genom att tvinga tillbaka flyktingarna

utsatte dem för ris-ker utanför EU:s territorium. Ja, Eu-ropadomstolen kriti-serade Italien för att flyktingarna tvinga-

des återvända till en annan stat – Libyen – och att Italien måste ta ansvar för den överhängande ris-ken att Libyen skulle behandla dem illa, men också vidare, för risken att Libyen skulle skicka tillbaka flyktingarna till deras hemländer där de riskerade att skadas – brott mot non-refoulement. Detta kan förstås avfärdas som att Medelhavsländernas age-rande är väsensskilt från resten av EU – förutom att det inte är det. Liknande agerande ses i flera av EU:s gränsstater och övriga EU ställer krav på Medel-havsländerna eller hjälper dem att upprätthålla sina gränser just med tanke på flyktingar. Dessutom är Greklands gräns EU:s. Vi har en gemensam gräns, en gemensam flyktingpolitik och flera andra länder – inklusive Sverige – överför flyktingar, även syrier, tillbaka till Italien för prövning om det är den väg

»THEY TOOK AWAY OUR ENGINE AND THE FUEL. THEN

THEY PUSHED US BACK.«



de kommit in i EU. Dublinförordningen ger oss den rätten – men gör förbudet mot refoulement detsam-ma? Om Italien kan dömas för att skicka tillbaka flyktingar till Libyen utan prövning kan då Sverige, med kunskap om att syrier utvisats från Italien till-baka till exempelvis Egypten som skickar dem till-baka till Syrien – kan vi med den kunskapen anses vara utan ansvar för att vi överförde dem till Italien?

Det tycks som om vårt ansvar är betydligt större än den europeiska diskussionen ger sken av. Europa-domstolen konstaterar: ”...other recognised instan-ces of the extra-territorial exercise of jurisdiction by a State include cases involving the activities of its diplomatic or consular agents abroad and on board craft and vessels registered in, or flying the flag of, that State. In these specific situations, customary in-ternational law and treaty provisions have recogni-sed the extra-territorial exercise of jurisdiction by the relevant State.” 4 När en flykting söker visum och nekas av våra konsulat, när en flykting försö-ker köpa en flygbiljett och hindras på grund av det europeiska Transportörsansvaret – kan vi då säga att vi inte har ansvar?

FÖRÄNDRA VISUMSYSTEMET I GRUNDEN

Ett Europa som respekterar asylrätten måste för-ändra sitt visumsystem. Att vilja söka asyl måste bli en grund för att få visum beviljat snarare än avsla-get. I vissa situationer måste vi kunna gå ännu läng-re och tillfälligt helt avskaffa krav på visum. Om ambassaderna och gränserna stängs och det är orea-listiskt att en person skulle kunna få tag på visum, då bör det också vara orealistiskt att kräva visum.

För att återigen använda syrierna som exempel – Turkiet har tvingat flyktingar att vända vid gränsen och Egypten har infört visumkrav som (precis som europeiska visumkrav) är omöjliga för flyktingarna att svara mot. När de övriga grannländernas grän-ser inte längre är öppna är syrierna fast. Instängda. Inte för att det inte finns transportmedel eller fy-siska vägar utan för att vi har förbjudit flyktingar att använda dem. Notera att förändringar i visumsyste-met inte skulle innebära att vi hjälper flyktingen ut ur hennes hemland – det innebär bara att vi slutar motarbeta hennes egna försök att ta sig ut.

Kritiken mot förslag om att förändra visumsyste-met handlar om att det är orealistiskt. Det är ett svagt argument från dem som dagligen arbetar med att skapa opinion och vet hur snabbt åsikter kan svänga, inte minst i ljuset av en katastrof, för att inte säga två – Lampedusa och Syrien. Argumen-tet är också historielöst. Visumsystemet är ungt. Schengensamarbetet föddes på åttiotalet och den form vi har idag beslutades först 2001. Sedan dess har länder lagts till och tagits bort från listan som således visat sig föränderlig. Att EU skulle vara trög-arbetat i denna fråga är sant, likväl lyckades unio-nen nyligen klubba en gemensam flyktingpolitik. När den politiken drogs upp i början på 2000-talet utgick EU-kommissionen från att lagliga vägar in, tillgång till territoriet, skulle ingå. I den statliga offentliga utredning om Skyddsgrundsdirektivet fastslås att syftet med den gemensamma EU-poli-tiken är ”att gradvis upprätta ett område med fri-het, säkerhet och rättvisa, öppet för personer som tvingade av omständigheterna söker skydd inom Europeiska gemenskapen på laglig väg.5 ” Valet av ord, ”gradvis”, är för den som ser en utveckling i

4 2 A NSVA R I VÄ R L DEN OCH H E M M AFR I DA JOH A NS SON M ETSO


dessa frågor uppmuntrande. Att avsluta meningen med ”på laglig väg” är ett av många exempel på hur de löften som uttalas i praktiken tas tillbaka i nästa andetag. Visumsystemet är ett orättfärdigt system, men det kan förändras.

FLYKTINGPOLITIK MED HJÄLP AV, MEN FÖR FLER ÄN, SYRIERNA

Att utgå från syrierna i EU:s flyktingpolitiska debatt är lika naturligt som problematiskt. Syriernas up-penbara flyktbehov gör det lämpligt att utgå från dem i resonemang som detta och det behövs snabba beslut för att rädda deras liv – men det är fler än syrierna som hålls ute, fler som situationen är akut för. Det är inte läge att skapa särlösningar nu – nu är tid att i grunden förändra ett system som är prin-

cipiellt fel. Flyktingarna har alltför länge fått höra att deras kamp för att rädda sitt liv är olaglig. Ändå är det EU som nonchalerar internationella konven-tioner och tillämpar illegala metoder för att hålla flyktingarna ute.

Vad var det Skyddsgrundsdirektivet var till för – jo, att skapa ett område öppet för personer som tvingade av omständigheterna söker skydd inom EU på laglig väg. Det är dags att ta tag i det, och det första steget är just att förändra visumsystemet för att skapa lagliga, stabila och tillgängliga vägar hit.

FRIDA JOHANSSON METSO

PARTISTYRELSELEDAMOT FOLKPARTIET OCH PSYKOLOG

PÅ CENTER FÖR TORTERADE FLYKTINGAR


REFERENSER:

1 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning, artikel 33.

2 Commissioner for human rights. The right to leave a country. Issu paper. Council of Europe, 2013.

3 Pro Asyl. Pushed back. Systematic human rights violations against refugees in the aegean sea and at the greek-turkish land boarder. Pro Asyl, 2013.

4 Fagerlund, J., Liebaut, F., Noll, G. Study on the feasibility of processiong asylum claims outside the EU against the background of the common europeas asylum system and the goal of a common asylum procedure. (Final report.) European Community, 2002.

5 SOU 2006:6. Skyddsgrundsdirektivet och svensk rätt. En anpassning av svensk lagstiftning till EG-direktiv 2004/83/EG angående flyktingar och andra skyddsbehövande. Stockholm, 2006.


Det är inte konstigt att människor flockas hos svenska ambassader när Migrationsverket

meddelar att alla syrier som söker asyl i Sverige ska få stanna. Att en sådan omtalat ”generös” flykting-politik inte inbegriper någon som helst möjlighet att på laglig väg få resa in i Sverige är svårbegripligt för många.

Ändå är det så det funkar. Asylpolitikens obarmhärtiga paradox är att ju värre situationen i ett land är, desto svårare är det att resa till Sverige och Europa på laglig väg.

Vi värnar alla människors rätt att söka skydd, och vi gör allt för att de inte ska komma hit och göra det. Erik Ullenhag (fp) och Frida Johansson Metso (fp) sammanfattade situationen på SvD Brännpunkt 10 oktober 2013:

”Visumsystemet är i dag ett allvarligt hinder som försvårar för flyktingar att lämna förtryck och våld. Det har också blivit ett sätt för länder som ligger långt bort från konflikter att kringgå sitt ansvar för världens mest utsatta. Eftersom en av grunderna för dagens asylsystem är att asyl ska sökas på plats i mottagarlandet och dagens visumkrav omöjliggör en laglig hitresa har asylrätten kraftigt beskurits. De som i dag får en chans till asylprövning är de som av mod eller tvång väljer illegala resvägar.”

NÄR BLIR DET PARADOXALA TILL HYCKLERI?

När den italienska staten gör avlidna offer för trage-din utanför Lampedusa den 3 oktober till italienska medborgare och ger dem statsbegravning medan överlevarna hotas av böter och utvisning är den gränsen helt klart passerad.

DAGS FÖR EN EUROPEISK NOLLVISION

FÖR MEDELHAVET

VERONICA NORDLUND

4 4 DAGS FÖR EN EU ROPEISK NOL LV ISION FÖR M E DEL H AV ETV ERON ICA NOR DLU N D


”Kan ironin bli bittrare än så?”, frågar sig Oxford-forskaren Hein de Haas i inlägget ”Lampedusa: Only the dead can stay” på sin blogg. De Haas me-nar att europeiska ledare gråter krokodiltårar över offren från Lampedusakatastrofen medan de förbe-reder sig på att pumpa in ännu mer pengar i hårdare gränsbevakning. En genuin omsorg om människo-liv borde istället ta sitt uttryck i en ökad respekt för det egna ansvaret att upprätthålla internationell humanitär rätt och flyktingrätt.

Som ytterligare en ödets ironi inledde FN:s generalförsamling sin andra internationella högnivådialog om migration och utveckling samma dag som över 350 människor drunknade utanför Lampedusa.

FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon öppnade sitt inledningsanförande med att uppmana till handling. Det har många uppma-nat till, men på EU-nivå är bristen på lösningar påtaglig.

Migration Policy Insti-tutes Europachef Eliza-beth Collett säger i en intervju i P1:s konflikt att hon inte ser några europeiska lösningar alls.

EU-kommissionär Cecilia Malmströms uttalanden har länge varit lika uppgivna, hennes år i Bryssel har gett henne många tillfällen att konstatera att vilja saknas bland medlemsstaterna.

Men i en debattartikel på DN Debatt (24/10) vi-

sade Malmström på förnyat kämpaglöd och lyckas förmedla känslan att viljan nu både finns och går att omvandla till handling. Oavsett om man tror på det eller inte så är det viktigt att ta fasta på den upprördhet och kampvilja som råder, innan uppgi-venheten får fäste på nytt.

Vi får aldrig acceptera att det här är ett ”olösligt” problem. Synsättet att dessa dödsfall utgör ”a largely avoidable loss” som the Guardians Egyptenkor-respondent Jack Shenkers uttryckt det (3/10) måste få genomslag. (Shenker’s textarkiv på JackShenker.net innehåller för övrigt en hel radda exempel på helt och hållet undvikliga så kallade ”olyckor” i bå-tar på Medelhavet som kunde och borde ha förhin-drats, förra året, året innan det osv…)

De tragedier som ägde rum i oktober 2013 utgör bara en droppe i (Medel)havet. Under en tjugo-

årsperiod har antalet människor som dött på färden över havet mot Europa klättrat till närmare 25 000.

Fästning Europa är en europeisk konstruk-tion, och de liv som

skördas utanför dess murar ett gemensamt ansvar.

Det är dags för en europeisk nollvision för Med-elhavet. Ingen ska dödas eller skadas allvarligt på färden mot Europa. En sådan vision kräver att vi öppnar upp fler legala vägar till Europa.

Ett europeiskt asylvisum eller utökade möjligheter

45DAGS FÖR EN EU ROPEISK NOL LV ISION FÖR M E DEL H AV ET V ERON ICA NOR DLU N D

FÄSTNING EUROPA ÄR EN EUROPEISK KONSTRUKTION, OCH DE LIV SOM SKÖRDAS

UTANFÖR DESS MURAR ETT GEMENSAMT ANSVAR.


att söka asyl utanför Europa bör vara en del av det-ta. Men det är naivt att tro att det skulle stoppa den irreguljära migrationen över Medelhavet. Proble-met är, som Sara Westerberg skrivit på UI-bloggen, större än flyktingfrågan.

”Många människor som söker sig till EU har inte asylskäl utan tar sig till Europa i förhoppning om att kunna leva ett drägligt liv bortom extrem fat-tigdom eller personliga tragedier. Att anta att alla på båten som sjönk utanför Lampedusa i början av ok-tober var just flyktingar, vilket svenska medier gör genom sitt språkbruk är därför att dra förhastade slutsatser. Genom att kalla alla ombord för ”flyk-tingar” låter man påskina att endast denna typ av migranter kommer till EU, och i värsta fall att det enbart är värt att garantera mänskliga rättigheter för just flyktingar, det vill säga människor med lag-stadgade asylskäl.” (Westerberg, 2013-10-09)

En samlad europeisk ansats för en humanare

europeisk migrationspolitik är kritiskt viktig. Lik-som ett tydligare fokus på att rädda liv till havs.

MEN VI MÅSTE OCKSÅ TÄNKA I NYA BANOR.

Till exempel: Öppnare, tryggare, mer transparanta regelverk för arbetskraftsinvandring som inbegri-per kortare vägar till permanenta uppehållstill-stånd, bättre arbetsvillkor och fler mötesplatser och kontaktytor där europeiska arbetsgivare kan komma i kontakt med utländska arbetssökande. Lättillgänglig information som minskar beroendet av oseriösa mellanhänder, förmedlare och smugg-lare. Sverige har kommit längre än de flesta andra länder i den här frågan men systemet präglas av brister och utnyttjande. Det behöver inte göra det.

VERONICA NORDLUND

PROGRAMANSVARIG MIGRATION OCH INTEGRATION,

GLOBAL UTMANING

Referenser:

DeHaas, H. 2013-10-08. ”Lampedusa: Only the dead can stay”. Tillgänglig online: http://heindehaas.blogspot.se.

Malmström, C. 2013-10-24. ”Efter Lampedusa kan vi inte fortsätta som van-ligt.” DN Debatt. Tillgänglig online: http://www.dn.se/debatt/efter-lampe-dusa-kan-vi-inte-fortsatta-som-vanligt/.

P1 Konflikt. 2013-10-12. ”Klappjakten på migranterna – del 2.” Tillgänglig

REFERENSER:

DeHaas, H. 2013-10-08. ”Lampedusa: Only the dead can stay”. Tillgänglig online: http://heindehaas.blogspot.se.

Malmström, C. 2013-10-24. ”Efter Lampedusa kan vi inte fortsätta som vanligt.” DN Debatt. Tillgänglig online: http://www.dn.se/debatt/efter-lampedusa-kan-vi-inte-fortsatta-som-vanligt/.

P1 Konflikt. 2013-10-12. ”Klappjakten på migranterna – del 2.” Tillgänglig online: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/264588?programid=1300.

Shenker, J. 2013-10-03. ”Mediterranean migrant deaths: a litany of largely avoidable loss.” The Guardian. Tillgänglig online: http://www.theguardian.com/world/2013/oct/03/mediterranean-migrant-deaths-avoidable-loss.

Ullenhag, E och Johansson Metso, F. 2013-10-10. ”Europeiskt asylvisum bör införas.” SvD Brännpunkt. Tillgänglig online: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/europeiskt-asylvisum-bor-inforas_8600830.svd.

Westerberg, S. 2013-10-09. ”Lampedusa: Problemet är större än flyktingfrågan”. UI-Bloggen. Tillgänglig online: http://www.ui.se/blog/uibloggen/2013/10/9/slarvigt-sprakbruk-doljer-migrationsproblematik.aspx.

4 6 DAGS FÖR EN EU ROPEISK NOL LV ISION FÖR M E DEL H AV ETV ERON ICA NOR DLU N D


47M IGR AT ION EN OCH I TA L I EN SI MON PI T T UCIO

MIGRATIONEN OCH ITALIEN

SIMON PITTUCIO

Migration, italienarna anstränger sig för att rik-ta ljus på frågan ur ett europeiskt perspektiv.

Italienska myndigheter hade ett besvärligt arbete med att bärga kropparna av drygt 360 förolyckade personer efter båtbranden utanför Lampedusa den 3 oktober. Den italienska räddningsinsatsen var inte utan kritik. Det tog två timmar innan man var på plats och dessförinnan hade man hänvisat till Maltas kustbevakning. För en utomstående kan det vara svårt att greppa vidden av det stora antalet migranter som anländer till Sydeuropa i dag.

Situationen vid de italienska gränserna är mycket dramatisk. För Italiens del har man nått en smärtgräns. Lampedusas gravplatser är sedan länge överfulla. Europa i sin helhet måste kunna ta bättre ansvar för migrations-problematiken av idag.

Migrationsströmningarna till Italien har skiftat be-tydligt över åren. Året för den arabiska våren 2011 anlände 62,000 migranter till Italien. Året därefter sjönk antalet till 13,000. Fram till oktober i år har 32,000 migranter sökt sig till Italien. De största grupperna kommer från Syrien, Eritrea, Somalia och Egypten. Mer än 98 procent kommer sjövägen till Italien, båtarna som transporterar migranterna är ofta med nöd sjödugliga. Vanligtvis anländer bå-tarna till Sicilien eller Lampedusa beroende på var båtarna härstammar ifrån, men även på sydöstra fastlandet anländer migranterna. Över hälften av båtarna har på ett eller annat sätt behövt undsättas av kustbevakning eller kommersiella båtar.

Lampedusa, är en ö med 6,000 invånare och består av en yta något mindre än Visingsö. Ön är belägen närmare Afrika än Sicilien och Europa. Lampedusa har normalt sett en mottagningskapacitet för cirka


300 migranter. När det varit som högst tryck un-der sommaren har över 1,000 migranter befunnit sig på ön samtidigt. När platserna inte räckt till har människor tvingats sova utspridda över ön under kartonger eller under bar himmel. Det uppstår brist på vatten, mat och tillgång till sjukvård.

Det rättsliga läget för asylsökande som vill ta sig till Italien är besvärligt. Enligt Dublinkonventio-nen fi nns ingen möjlighet att söka asyl utanför Schengenområdet. Samtidigt som det enligt ita-liensk lagstift ning från 2000-talet, den så kallade Bossi-Fini-lagen döpt eft er upphovsmännen, är brottsligt för icke-EU-medborgare att uppehålla sig i landet utan att kunna försörja sig ekonomiskt. I praktiken innebär det att man måste ha en anställ-ning innan man reser in i landet.

Den totala avsaknaden av en distinktion mellan ekonomisk invandring och fl yktingar, i lagstift ningen och den off entliga italienska debatten, bildar ett komplext problem.

Den italienska arbetsmarknaden är redan inne i en mycket djup svacka parallellt med den ekono-miska krisen. Hur ska en människa som fl yr från

krig, repression eller fattigdom lyckas hitta en ar-betsgivare under sin fl ykt? Migranter blir på så sätt per defi nition illegala enligt den italienska lagstift -ningen. Enligt nämnda Bossi-Fini-lagen är det även brottsligt att bistå människor som försöker ta sig in i landet olagligt. Filmen ”Terraferma” från 2011 är en träff ande illustration av hur vanliga fi skare blir lagförda och får sina båtar konfi skerade när de hjälper nödställda migranter i land.

Den illegala vägen in i Europa blir den enda möj-liga. Här kommer människosmugglarna in i bilden som enligt vittnesmål oft a behandlar migranterna bryskt. Det är vanligt förekommande med våld, sexuellt utnyttjande, utpressning och dylikt. Båtar-na är för det mesta knappt sjödugliga, överfulla med migranter som var och en har betalt en ansenlig summa pengar och oft a inte kan simma. Resultatet är ca 20,000 omkomna migranter i Medelhavet de senaste 20 åren. Tragedin utanför Lampedusa den 3 oktober är dessvärre bara ett exempel i raden av många.

De allra fl esta migranter som anländer till Italien idag har en sak gemensamt – de har inte kommit för att stanna. Italien är bara ett transitland för att

4 8 M IGR AT ION EN OCH I TA L I ENSI MON PI T T UCIO

DUBLINKONVENTIONEN

Dublinkonventionen, formellt konvention rörande bestämmandet av den ansvariga staten för prövningen av en ansökan om asyl som framställts i en av medlemsstaterna i de Europeiska gemenskaperna.

Dublinkonventionen var en folkrättslig konvention som reglerade vilken stat som var ansvarig för att pröva en asylansökan som gjorts i en medlemsstat i Europeiska unionen eller vissa andra europeiska stater.

Konventionen undertecknades i Dublin den 15 juni 1990 och trädde i kraft den 1 september 1990. Syftet var att varje asylsökande inom konventionsstaterna skulle garanteras ett rättssäkert asylförfarande.


fortsätta vidare. Så länge den ekonomiska krisen fortsätter att bita grepp om det italienska samhäl-let och integrationsarbetet harvar är det mycket svårt för en människa utan några ägodelar, pengar och kontakter att stanna i Italien. Men Dublinkon-ventionens bestämmelser om asylprövning i det första mottagande landet då? Det höga trycket på de italienska myndigheterna och avsaknaden av tvångsmedel har gjort att de som vägrat att bli re-gistrerade har kunnat försvinna under jorden och ta sig vidare. Människors öden hanteras på så sätt godtyckligt. Okontrollerade förhållanden leder till än mer fattigdom, våld och xenofobi.

Det fi nns idag politiska kraft er i Italien som ver-kar för att ändra Bossi-Fini-lagen. Förslag är lagt till en ny medborgarskapslag. Med små medel för-söker den sittande italienska regeringen väcka liv i integrationsarbetet. Man försöker koordinera och initiera olika projekt av förändringsarbete. Proble-met är att så länge den ekonomiska krisen består så kommer de ekonomiska frågorna överskugga allt annat på agendan. Den aktuella politiska instabili-teten i landet gör situationen ännu svårare.

Här någonstans går det inte längre att värja sig från en diskussion på EU-nivå. Italien har vänt sig till

49M IGR AT ION EN OCH I TA L I EN SI MON PI T T UCIO


Bryssel för att söka stöd, med relativ framgång. Ita-lienarnas olika utspel och förslag ska ses som försök att smida medan järnet är varmt. De förstår att de bara är i startgroparna av en längre process.

Migrationsfrågan kommer garanterat få stort utrymme under Greklands och Italiens respektive ordförandeskap i EU under 2014. Från Italiens sida har man varit tydlig med att migrationsfrågan måste engagera hela unionen. Varje nation har fortfarande ansvar för övervakningen av sina egna landsgränser. Italienarna menar att detta inte är hållbart och vill se en stärkt närvaro av Frontex i Medelhavet.

Under tiden har italienarna ordnat en militär insats runt sina territorialvatten, ”Mare Nostrum”(ungefär ”Vårt hav”), som stundtals räddat 300 personer i veckan enligt egen utsaga. Frontex närvaro är tänkt att rädda liv och intensifiera jakten på män-niskosmugglarna. Men i realiteten hindrar man också migranter från att ta sig över havet genom att skrämmas med sin närvaro.

Italienarna kräver, tillsammans med främst Mal-ta, solidaritet från övriga medlemsstater. Vad det innebär vet ingen riktigt. Men, menar länder som Sverige och Tyskland, vi tar ju emot många fler an-sökningar både per capita och i definitiva tal. Jo, svarar italienarna och sneglar på Dublinkonventio-nen, men dramatiken och överraskningsmomenten kring anländandet är svårhanterligt och resurskrä-vande. Att EU, inom den närmsta framtiden, kom-mer röra Dublinkonventionen som nyligen omför-handlades är föga troligt. Många länder är nöjda

med rådande ordning (jag tänker kanske främst på länder som väljer att inte ta emot några nämnvärda mängder migranter). Någonstans borde någon peta in att exempelvis Libanon med 4 miljoner invånare har tagit emot närmare 1 miljon syriska flyktingar. Januari till juli 2013 hade Tyskland tagit emot drygt 58,000 asylansökningar enligt Eurostat, Sverige 23,000 och Italien drygt 13,000.

Migrationsfrågans lösning är inte att stänga in sig. Så länge det existerar politisk oro, krig och fat-tigdom kommer människor fortsätta att migrera. Människor blir utelämnade till och utnyttjade av människosmugglarna som på ett eller annat sätt hittar vägar in i Europa. Något måste göras för att stärka de legala vägarna in i Europa. Båtar med EU-flagg skulle strypa människosmugglarnas in-humana marknad.

Tanken på solidaritet i den meningen att alla EU-länder är med och bidrar till ett bättre flyktingmot-tagande borde vara lockande både ur ett svenskt och italienskt perspektiv. Därför borde man inse sina gemensamma intressen och arbeta närmare till-sammans för att övertyga medlemsstater som helt och hållet frånsäger sig ansvar i migrationsfrågan. En gemensam asylprocess i EU måste involvera alla medlemsstater och innebära ett avlägsnande av det slumpmoment som idag präglar flyktingars livsö-den när de når Europa. Det är hög tid för ett gemen-samt ansvarstagande, men än så länge har Italien och EU en lång väg kvar till en fungerande asylrätt.

SIMON PITTUCIO

JURIDIKSTUDERANDE

50 M IGR AT ION EN OCH I TA L I ENSI MON PI T T UCIO


51Ä R FLY K T I NGA R M I N DR E VÄ R DA Ä N H A N DEL SAV TA L? SI MON W EI N BERGER

ÄR FLYKTINGAR MINDRE VÄRDA

ÄN HANDELSAVTAL?

SIMON WEINBERGER

City of Thieves är en bok skriven av den ameri-kanska författaren David Benioff. Boken kom

till när Benioff ville veta mer om vad hans farfar Lev Benioff hade upplevt under andra världskriget. Lev saknade ett finger och i släkten hade det all-tid pratats om en och samma vecka under andra världskriget då farfar Lev både skulle ha förlorat sitt finger och dödat tre nazister. Men ingen hade någonsin fått historien bekräftad av Lev själv. David tog till slut mod till sig och ringde sin farfar och frågade om han skulle kunna få intervjua honom om hans upplevelser under andra världskriget. Lev sa ”absolut” och det är vad Lev berättade för David om den där speciella veckan som tillslut blev boken ”City of Thieves”.

Lev var född och uppvuxen i Leningrad, nuvarande S:t Petersburg. 1942 var staden belägrad av nazis-terna och Lev, då 17 år, var utplacerad som brand-

vakt på ett hustak. En kväll när han sitter och håller utkik kraschar en tysk pilot med sin fallskärm rakt ute på gatan framför Lev. Piloten är död när Lev kommit ner från sin utkikspost och medan Lev står vid kroppen anländer sovjetiska militärer som an-klagar Lev för att försöka stjäla tillhörigheter från den döde soldaten. Lev fängslas men istället för att få ett nackskott som är det vanliga straffet för plundring erbjuds han och en medfånge, desertö-ren Kolja, att få utföra ett uppdrag istället. Översten vars soldater gripit dem har en dotter som ska gifta sig. Till bröllopet behövs en bröllopstårta, och till bröllopstårtan behövs ett dussin ägg. Saken är den att det råder brist på ägg i staden och översten har inte kunnat finna några ägg trots den makt och de befogenheter han besitter. Lev och Kolja får 5 dygn på sig att hitta äggen, om de lyckas får de behålla li-vet. Misslyckas de väntar avrättning. Boken beskri-ver alla vedermödor Lev och Kolja upplever under


jakten i form av vägspärrar, smugglare, soldater och mycket mer, enbart för ta sig runt i staden för att hitta några ägg och därmed rädda sina liv.

För de allra flesta européer idag är varken vägspärrar, smugglare eller soldater ett problem. Tack vare Schengen-, EES- och olika specialavtal har det blivit mycket enkelt för EU-medborgare, norrmän och schweizare att ta sig mellan varandras länder. En central del av EU-samarbetet handlar om att det ska vara lätt att ta sig fram och resa mellan länderna i Europa. Regler som Schengenavtalet har därför kommit till för att öka den fria rörligheten inom unionen.

Omfattande frihandelsavtal mellan länderna har även gjort det mycket lätt att bedriva handel med varandra. Dessa rörlighets- och frihandelsavtal har gjort det mycket lätt för oss européer att göra Lon-don under en weekend eller åka och handla franska viner. Och det är väldigt sällan vi stöter på en soldat eller gränsvakt som hindrar oss från att utöva våra fri- och rättigheter.

Detta är dock inte fallet för de männ-iskor som kommer utifrån. Samtidigt som Schengenreglerna har tagit bort gränskontroller mellan länder som deltar, har kontroller vid Schengens yttre gränser förstärkts.

Både land- och sjögränser, hamnar och flygplat-ser anses och behandlas idag som yttre gränser. Vid både in- och utresa kontrolleras resenärens identitet. Kontroller kan bl.a. innefatta en sökning

i Schengens informationssystem kallat SIS. Vid sökningen ser man om personen i fråga är efterlyst eller uppsatt på en speciell spärrlista. Denna sök-ning är obligatorisk när man kontrollerar en s.k. tredjelandsmedborgare (medborgare från länder utanför Schengenområdet). EU-byrån Frontex som samordnar gränskontrollsamarbetet har dessutom fått utökade resurser på senare tid.

För många kan säkert det utökade gränssamarbetet se bra ut vid en första anblick: – Ökad fri rörlig-het inom unionen samtidigt som man förstärker de yttre gränserna är ju jättebra! Man kan ta del av det bästa inom unionen på ett mycket lättare sätt, samtidigt som man ser till att folk utifrån inte kom-mer och utnyttjar systemet utan att ge någonting tillbaka. Men vad har vi för ansvar när tredjelands-medborgare omkommer när de försöker ta sig in i Europa med gott uppsåt? I början av oktober 2013 omkom över 350 människor när deras överfyllda nedgångna flyktingbåt sjönk i medelhavet. Över Tre-Hundra-Femtio människors liv tog slut där och då bara för att de inte hade en säker väg in i Europa. Direkt efteråt hördes röster om att ”någonting måste göras!”. Under de veckor som gått sen dess har dock ytterligare några hundratal människor omkommit under samma resa.

Det är inte så att de människor som gör denna risk-fyllda resa genomför den för att de inte känner till riskerna. Det gör de, i intervjuer med överlevande flyktingar som har genomfört resan över medel-havet berättar de om att de inte haft något val. De gör resan och riskerar sina liv, men alternativet att stanna kvar innebär förföljelser, tortyr eller t.o.m. en säker död för många.

52 Ä R FLY K T I NGA R M I N DR E VÄ R DA Ä N H A N DEL SAV TA L?SI MON W EI N BERGER


Är stängda gränser verkligen värt detta måste man fråga sig. För ytterst är det vi, medborgarna i Eu-ropa, som har makten att göra någonting åt saken. Om tillräckligt många Européer inte skulle accep-tera dessa konsekvenser skulle det även gå att göra någonting åt problemet. Även om det är många steg från den enskilda medborgaren till beslutsfattandet om hur gränsregler och bevakning ska se ut, är det vi som väljer politikerna som beslutar detta.

”Politiker skulle då inte kunna beklaga sig inför sitt lands invånare om hur illa det är med döda flykting-ar, för att sen åka till de olika EU-organen och rösta emot förslag som just ska underlätta för flyktingar att ta sig till Europa.”

Detta är vad Viviane Reding, EU-kommissionens vice ordförande, sa under medborgardialogen som kommissionen anordnade i Stockholm den 15 ok-tober 2013. Hon berättade detta i anslutning till att hon talade om Cecilia Malmström som är kommis-sionär för inrikesfrågor, alltså den som har ansvar för EU:s arbete mot gränsöverskridande brottslig-het och människohandel, samt EU:s gemensamma asyl- och migrationspolitik. Malmström har lagt fram många, många förslag på hur man ska under-lätta för flyktingar att ta sig till Europa har dessa röstats ned, trots att politikerna ständigt intygar att man gör sitt yttersta för att lösa frågan.

Politiker och stater arbetar idag gärna fram olika typer av handelsavtal. EU-samarbetet i Europa, NAFTA i Nordamerika och MERCOSUR i Sydame-rika är bara några exempel på redan existerande av-tal. Stora resurser läggs idag även på att förhandla fram transkontinentala handelssamarbeten, EU:s

frihandelsavtal med Kanada som blev klart för nå-gon vecka sedan, Kinas käpphäst Regional Compre-hensive Economic Partnership (RCEP) och det som kan komma att bli det största frihandelsavtalet hit-tills Trans Pacific Partnership (TPP) är bara några av de förslag som är aktuella idag. Dessa avtal krä-ver långa förhandlingsrundor för att tillslut kunna skrivas under men trots detta finns alltid en vilja och nya initiativ att få fram dem.

Varför är initiativet för migrationspolitiska av-tal inte alls lika starkt? Kan det vara för att han-delsavtalen alltid har ekonomiska incitament som talar för dem? Huvudidén med handelsavtalen är att de ska leda till ökad tillväxt och därmed ökad levnadsstandard för de inblandade parternas med-borgare. Avtal som innebär ett ökat mottagande av


» POLITIKER SKULLE DÅ INTE KUNNA BEKLAGA SIG INFÖR SITT LANDS INVÅNARE OM HUR ILLA DET ÄR MED DÖDA FLYKTINGAR, FÖR ATT SEN ÅKA TILL DE OLIKA EU-ORGANEN OCH RÖSTA EMOT FÖRSLAG SOM JUST SKA UNDERLÄTTA FÖR FLYKTINGAR ATT TA SIG TILL EUROPA.«


flyktingar ses ofta som något som snarare innebär ökade utgifter än intäkter för medborgarna.

Förutom att man glömmer bort det human-kapital flyktingarna bär med sig som ligger till grund för ekonomisk tillväxt, så måste man även inse att det inte alltid är bäst att enbart se till ekonomisk vinning. BNP är t.ex. sällan det bästa indexet för hur bra vi männ-iskor egentligen har det.

EU-samarbetet har inneburit ett bättre liv för väldigt många människor både sett till deras ekonomiska och humana situation. EU-samarbetet har lett till både ekonomisk- och migrationspolitisk integration som påverkat miljontals människor. Medborgare i Belgien, Slovenien, Sverige, Tyskland med flera kan besöka och handla med varandra på sätt som aldrig skulle vara möjliga utan detta unika samarbete. EU är ett unikum i världen som än idag utvecklas och omfattar fler och fler människor. Men vi måste bli bättre på att även hjälpa de som kommer från länder som aldrig kommer att kunna gå med i EU. Medborgare i Eritrea, Centralafrikanska repu-bliken och Somalia är också människor trots att de inte är EU-medborgare. Detta låter förhoppningsvis för de flesta som en självklarhet men som det ser ut idag så behandlas dessa människor inte som männ-iskor när de försöker ta sig till Europa.

Samtidigt kan man självklart inte ta bort all gräns-kontroll runt EU. Det skulle varken vara bra för EU-medborgarna eller flyktingarna som söker sig hit, man måste kunna ta hand om de som kommer hit och kunna erbjuda dem sjukvård, arbeten och mat. Med helt öppna gränser skulle inte detta vara möjligt.

Så vad göra? Något som skulle kunna vara ett steg på vägen till en lösning av den här frågan är att öppna så kallade EU-kontor runt om i världen,

ett förslag som just Cecilia Malmström och hennes medarbetare kommit fram till, men som hittills inte fått tillräckligt med stöd i de beslutsfattande institutionerna. EU-kontoren skulle kunna ta emot flyktingar och behandla deras asylärenden och ge svar på plats istället för att människor ska behöva fly över kontinenter och riskera sina liv bara för att få beskedet när man väl kommer fram till Europa att man inte är välkommen och därefter skickas tillbaka.

Det vi enskilda EU-medborgare kan göra för att få till en mer human flyktingpolitik är att vi använder det medel vi har i den politiska debatten: våra rös-ter. Genom att tala och skriva om den här frågan i debattforum, bloggar och medborgarskrifter som

DET VI ENSKILDA EU-MEDBORGARE KAN GÖRA

FÖR ATT FÅ TILL EN MER HUMAN FLYKTINGPOLITIK ÄR ATT VI

ANVÄNDER DET MEDEL VI HAR I DEN POLITISKA DEBATTEN:

VÅRA RÖSTER.

5 4 Ä R FLY K T I NGA R M I N DR E VÄ R DA Ä N H A N DEL SAV TA L?SI MON W EI N BERGER



denna lyfter vi fram frågan i den allmänna debatten och förhindrar att den göms undan. Genom att rös-ta på politiker (som Cecilia Malmström) som visar att de faktiskt försöker göra något åt problemen när de får makten kan vi också påverka. För att behålla sina jobb måste folkvalda då arbeta för en human flyktingpolitik istället för att låta systemet fortsätta som det gör.

EU fortsätter att utvecklas och det är viktigt att vi arbetar både för fler handelsavtal och rekrytering av fler kvalificerade medlemsländer, samtidigt som vi måste lyfta fram human flyktingpolitik som en käpphäst. Flyktingar på väg till Europa ska inte behöva behandlas som brottslingar som letar efter ägg i andra världskrigets S:t Petersburg. Man ska

inte behöva lägga sina liv i smugglares händer för att kunna ta sig in i Europa. Man ska inte behandlas godtyckligt av myndigheter bara för att man sak-nar rätt papper och medborgarskap. Man ska inte behöva riskera livet för att ta sig hit när det faktiskt finns bättre och säkrare alternativ att använda sig av bara beslutsfattarna tar mod till sig. 2014 är ett s.k. ”Supervalår” med både riksdagsval och EU-parlamentsval. Det är dags för både väljare och politiker att visa om man stödjer EU:s nuvarande flyktingpolitik, eller om man vill se en förbättring och ett mer humant mottagande.

SIMON WEINBERGER

POL KAND-STUDERANDE


56 MÖJ L IGH ET ER NA S EU ROPAEVA NOR DM A R K


MIN VISION FÖR EUROPA

INLEDNING | EVA NORDMARK

När jag var 18 år satt jag hemma i soffan i Luleå och tittade på TV. Det var i november 1989

och jag såg en frihetsvåg svepa över Europa. Jag såg ungdomar i min egen ålder riva muren mellan öst och väst. Den känslan – av att vi nu har en chans att bygga ett nytt samhälle och ett enat Europa – bär jag med mig fortfarande.

EU byggdes upp som ett politiskt och ekonomiskt projekt färgat av ett Europa sönderfallet efter två världskrig, med svaga demokratiska institutioner, stora sociala och ekonomiska klyftor mellan länder och svag framtidstro. Det är ett samarbete som i grunden har förändrat de politiska och ekonomiska förutsättningarna i Europa. Sverige är numera en integrerad del av det kontinentala Europa – soci-alt, ekonomiskt och politiskt. Svenskt välstånd och ekonomi är beroende av hur det går för resten av Europa. På samma sätt är numera alla EU-länders

välstånd allt mer beroende av handel, rörlighet, till-växt och framtidstro i hela Europa. När EU bildades präglades arbetet av starka visioner om ett bättre, tryggare och fredligare Europa. På samma sätt mås-te det framtida Europa byggas av starka visioner om ett bättre liv för medborgarna.

EU går nu igenom en ekonomisk, social och demo-kratisk kris. Den ekonomiska tillväxten kommer vara lägre än i andra delar av världen. Arbetslös-heten och fattigdomen har nått oacceptabla ni-våer. Tilliten till de demokratiska institutionerna krackelerar.

Det saknas inte idéer och visioner för Europa. Det saknas inte insikter om problemen. Men det saknas mod för en politik som kan lösa de ekonomiska likaväl som de sociala och demokratiska dimensionerna av krisen.

57M I N V ISION FÖR EU ROPA EVA NOR DM A R K


Krisen har på många sätt drabbat löntagarna opro-portionerligt hårt, och den har också lett till en backlash för jämställdhetsarbetet på många håll. Men jag kan inte se någon annan lösning för de europeiska länderna än samarbete, och just där-för är det så viktigt att många röster hörs – och att vi i facket står upp för löntagarnas rättigheter, för mänskliga rättigheter och för jämställdhet.

Det bekymrar mig att politikerna under krisåren, har pekat finger åt varandra och att ingen vill ta ett gemensamt ansvar fullt ut. Det gäller även Sverige och diskussionen om den kommande långtidsbud-geten för EU var ett tydligt exempel på detta. Att bevara den svenska rabatten på avgiften blev det viktigaste perspektivet, när vi istället borde prata om vilka satsningar och investeringar vi behöver göra för att ett bättre Europa. I den situation vi har idag vill människor se en förändring, en politik som skapar framtidstro liksom fler och bättre jobb.

Mest oroar jag mig över vad den enorma ungdoms-arbetslösheten gör för ungdomars framtidstro, för deras syn på politikerna. EU behöver också ta ung-domsarbetslösheten på större allvar. Nuvarande situation är katastrofal för en hel ungdomsgenera-tion, där många i de värst drabbade länderna ris-kerar att stigmatiseras livslångt och förlora tron på Europas demokratiprojekt.

Den ekonomiska krisen måste hanteras på ett sätt som sätter jobb och tillväxt främst. Det krä-ver högre efterfrågan i ekonomin och att investe-ringsnivån ökar radikalt, inte minst för att klara klimatomställningen och göra Europa mer konkur-renskraftigt. Europas medborgare behöver känna framtidstro. Finans- och penningpolitiken måste prioritera högre sysselsättning och inte bara struk-turreformer.

Ett socialt Europa förutsätter starka välfärdsin-

58 M I N V ISION FÖR EU ROPAEVA NOR DM A R K

MEST OROAR JAG MIG ÖVER VAD DEN ENORMA

UNGDOMSARBETSLÖSHETEN GÖR FÖR UNGDOMARS

FRAMTIDSTRO, FÖR DERAS SYN PÅ POLITIKERNA.


stitutioner och en politik som skapar goda för-utsättningar för facklig organisering, respekt för kollektivavtal och självständiga parter på arbets-marknaden. Sämre jobb till lägre löner är ingen framgångsväg för EU.

Europas ekonomiska och sociala utveckling kräver att det skapas fler och bättre jobb där konkurrenskraften gentemot omvärlden skapas genom kunskap och innovationer. Därför behöver EU ett massivt kunskapslyft.

Jämställdheten har varit frånvarande i den europe-iska debatten. Det är synd, därför att en ökad jäm-ställdhet i sig är en möjlighet att skapa både nya jobb och tillväxt. Därför ska vi ha sysselsättnings-mål – lika högt, förstås – både för män och för kvin-nor så att vi kan följa utvecklingen och driva på.

Tre saker – särbeskattning, bra föräldraförsäkring och utbyggd barnomsorg – har varit helt avgörande för ökad jämställd-het i Sverige – och därmed också för jobb och tillväxt. Det är viktigt att jämställdhetsarbe-tet blir samma till-växtmotor också for EU. Kommissionens landrapporter borde ta upp hur skattesys-tem- och välfärdsin-stitutioner ska bidra till ökad jämställdhet och till att föräldraskap är förenligt med lönearbete för både män och kvinnor.

Det EU som växer fram efter krisen behöver sätta jämställdhet, social trygghet och mänskliga rättig-heter högt upp på agendan. Målet bör vara att kvin-nor och män har samma möjligheter att förverkliga sina drömmar, göra karriär och tjäna sin egen in-komst. Arbetet mot främlingsfientlighet och rasism måste på allvar upp på EUs dagordning. Förra året tog TCO fram en rapport tillsammans med Expo kring de högerextrema partier som tagit plats i allt fler europeiska parlament de senaste åren. För män-niskorättsorganisationer, antidiskrimineringsorga-nisationer och fackföreningar är arbetet mot homo-fobi och högerextremism, samt förståelsen av hur dessa hänger ihop, viktigt av flera skäl. Först och främst står extremhögerns agenda i direkt kontrast till främjandet av lika rättigheter för alla. För det andra är människorättsorganisationer och fackför-eningar ofta även uttalade mål för högerextremister. Dessutom kan människorättsorganisationer och fackföreningar samarbeta för att bekämpa homo-fobi och rasism för att minska dessa partiers påver-

kan och framgång i framtida val.

På vissa håll har det börjat höjas röster om att begränsa den fria rörligheten inom unionen. Det tror jag är helt fel väg att gå. Att kunna arbeta eller studera i ett annat EU-land,

med samma rättigheter som landets egna medbor-gare, är en grundläggande del av EU-samarbetet och en självklarhet för den generation jag tillhör.

59M I N V ISION FÖR EU ROPA EVA NOR DM A R K

TRE SAKER – SÄRBESKATTNING,

BRA FÖRÄLDRAFÖRSÄKRING OCH UTBYGGD BARNOMSORG

– HAR VARIT HELT AVGÖRANDE FÖR ÖKAD JÄMSTÄLLDHET

I SVERIGE.


Oron för så kallad social turism, att medborgare från fattigare EU-länder flyttar till rikare EU-länder för att utnyttja sociala välfärdssystem, har gång på gång visat sig obefogad, ändå kommer den ständigt tillbaka i den politiska debatten.

För att få till stånd en fungerande fri rörlighet är det snarare nödvändigt att stärka migrerande arbets-tagares rättigheter. Det gäller inte minst utstatio-nerade arbetstagare, som formellt är anställda i ett land men arbetar i ett annat. Genom en kombina-tion av inkonsekvenser i EU-rätten och svårigheter att övervaka att de regler som finns faktiskt följs har det uppstått en situation där vissa arbetstagare förnekas den likabehandling som annars anses vara en förutsättning för den fria rörligheten.

De senaste åren har EU har varit drivande i att upp-mana medlemsländerna till försvagning och även kränkningar av fackliga rättigheter. EU blandar sig i medlemsländernas lönebildning och välfärdssys-tem på ett sätt som är oacceptabelt.

Detta är också på sikt farligt för förtroendet för demokratin. Därför behövs en större insyn i EUs

institutioner. ILO bör få större möjligheter till insyn i de beslut som tas i trojkan vad gäller åtgärder för de länder som får krisstöd. Också Europeiska cen-tralbanken behöver en starkare demokratisk styr-ning och det behövs tydliga regler om att EU inte skall lägga sig i lönebildningen.

Jag vill se ett annat EU, ett där människor ges möj-ligheter att växa – i yrkeslivet, i skolan – tillsam-mans med andra. Där det finns en insikt om att jämställdhet, generösa välfärdssystem och kun-skap skapar konkurrenskraft. Ett EU som skyddar mänskliga rättigheter – på hemmaplan och utom-lands – och som är ett föredöme för andra länder i världen. Medlemsländerna måste ta samma ansvar för varandra som arbetstagarna fått göra, och in-skränkt nationalism och oinskränkt egenintresse måste ge vika för samarbete och solidaritet. Jag vill se ett Europa där alla kan se konkreta framsteg. Och där alla bidrar för att så blir fallet.

EVA NORDMARK

ORDFÖRANDE FÖR TCO

6 0 M I N V ISION FÖR EU ROPAEVA NOR DM A R K


61ET T A N NAT EU ROPA Ä R MÖJ L IGT LOU ISE GR A NAT H | JOH A N LÖN N ROT H

ETT ANNAT EUROPA ÄR MÖJLIGT

LOUISE GRANATH | JOHAN LÖNNROTH

Arbetarrörelsen och framför allt vänstern har en mycket komplicerad relation till Europa-

samarbetet, enligt oss mycket mer komplicerad än vad den skulle behöva vara. Vi håller med om att den politik som drivits inom Europasamarbetet bi-dragit till den djupa ekonomiska kris vi fått erfara under de senaste åren. EU:s gemensamma valuta Euron tvingar länder att föra en ekonomisk politik som inte passar dem, avreglering av finanssektorn har bidragit till omfattande finansiell spekulation och när banker och finansföretag gör förluster sänds notan till skattebetalarna och EU tvingar krisländerna att skära ner välfärden och försämra arbetsrätten. Denna politik har gjort krisen djupa-re. Men vi tror inte att lösningen är ett utträde ur EU för att vid sidan om arbeta för att bygga upp det alleuropeiska samarbete som vi i vänstern ofta talar om, ett Europasamarbete som ska bygga på solida-riska, fredliga och jämlika relationer inom Europa.

Vänstern grundsyn på globala så väl som europeiska samarbeten är mycket positiv, problemet vi uppfat-tar med EU som det är idag, är det stora demokra-tiska underskott som råder samt den isär dragande ekonomiska politik som bedrivs och bidrar till öka-de klassklyftor och ohämmad spekulativ kapitalism. Istället för att enbart fokusera på vad Europasamar-betet är idag, väljer undertecknade att fokusera på vad Europasamarbetet skulle kunna vara och vilken roll EU skulle kunna spela i framtiden.

OM VI BESTÄMMER OSS FÖR ATT VI TROR ATT EU KAN OMVANDLAS SÅ HAR VI GOTT OM KAMRATER INOM VÄNSTERN OCH ARBETARRÖRELSEN I EUROPA SOM VILL ARBETA IHOP MED OSS.


Vi tror att en stark och självsäker arbetarrörelse har möjlighet att förändra den institution EU är idag och omvandla EU till den demokratiska institu-tion som värnar de solidariska och jämlika relatio-ner vi önskar. Om vi bestämmer oss för att vi tror att EU kan omvandlas så har vi gott om kamrater inom vänstern och arbetarrörelsen i Europa som vill arbeta ihop med oss. Det gäller till exempel det största partiet i den förenade vänstergruppen i EU-parlamentet – Die Linke i Tyskland. Och det gäller grekiska Syriza, som vuxit fram som landets ledande vänsterkraft. I dem liksom inom den eu-ropeiska fackföreningsrörelsen drivs linjen att EU måste göras om i grunden. Den europeiska vänstern vill sätta stopp för utsvältningspolitiken gentemot länder i Sydeuropa med stora budgetunderskott. Den vill ha ökad sysselsättning och minskad arbets-löshet som övergripande mål för medlemsstaternas samlade finanspolitik. Det finns förslag om att höja inflationsmålet för Europeiska Centralbanken. Samt om att införa minimiskatter på kapital och koldi-oxid samt hårdare bekämpa skatteparadisen.

Vi är övertygade om att genom ökat samarbete mel-lan vänsterkrafter internationellt så kan de ekono-miska institutionerna demokratiseras och forma en ny global och europeisk ekonomisk ordning där den fulla sysselsättningen och minskade klass- och könsklyftor är överordnade mål för ekonomisk po-litik. Europeiska centralbanken bör således ges ett sysselsättningsmål och vi vill ha den skatt på inter-nationella valutatransaktioner som nu diskuteras i EU och utvidga den globalt. Vi vill ha ett bindande socialt protokoll och att hänsyn till miljön skall

sättas före företagens rätt att sälja sina varor. Med-lemsstaterna ska ha rätt att gå före på miljöområ-det. EU:s jordbrukspolitik skall i grunden förändras med sikte på god miljö och solidaritet med fattiga länder.

Det Europeiska samarbetet behövs om vi ska ha möjlighet att lösa de sociala, ekonomiska och miljö-relaterade utmaningar som världen står inför. Bland den växande skaran så kallade ”postkeynesianska” ekonomer anses att små nationalstater som Sverige inte på egen hand klarar att återupprätta den fulla sysselsättningen. Men en ”keynesiansk” politik av den typ vi hade på 1950- och 1960-talen kan del-vis återupprättas på europeisk och global nivå. Inte heller kan ett litet land som Sverige få tillräckligt genomslag i klimatförhandlingarna, däremot kan ett sammanhållet och pådrivande Europa kan göra sin röst hörd.

På sikt tror och hoppas vi att EU kan vara en del av svaret på våra globala utmaningar världen står in-för, men för det krävs en djupgående demokratise-ring av unionen som börjar inifrån och underifrån i gränslösa politiska partier och folkrörelser.

LOUISE GRANATH

NATIONALEKONOM OCH AKTIV VÄNSTERPARTIST

JOHAN LÖNNROTH

DOCENT I NATIONALEKONOMI

TIDIGARE VICE PARTIORDFÖRANDE VÄNSTERPARTIET

62 ET T A N NAT EU ROPA Ä R MÖJ L IGTLOU ISE GR A NAT H | JOH A N LÖN N ROT H


63H A R MON ISER I NG OCH FR AGM EN T ISER I NG H A N NA BEGL ER

HARMONISERING OCH

FRAGMENTISERING

HANNA BEGLER

En ögonblicksbild från eurokrisens utbrott: ett EU i gungning, växande statsskulder och

stigande räntor, räddningspaket, stängda butiker, demonstranter med molotov cocktails som skär igenom den atenska himmelen. Och så dagens till-stånd: ihållande arbetslöshet, växande sociala klyf-tor, utebliven tillväxt, medlemsländernas flaggor som vajar i vinden utanför Bryssels kontorskom-plex där unionens tjänstemän och politiker ström-mar fram och tillbaka. En kris som har övergått i ett slags normaliserat stiltje.

Som alla unionsbyggen rymmer det europe-iska projektet två motsatta strömningar som levt sida vid sida genom historien. Den ena en ganska lågmäld och subtil sådan, med drag av ”den enda vägens politik” som till stora delar förs i det fördolda, alltför komplex för den vanlige medborgaren att förstå.

Den andra en mer högljudd, expressiv och EU-kritisk strömning som beskrivs med alarmistiska övertoner i den mediala debatten. Den ekonomiska krisen har gett nytt bränsle till de båda.

Den första strömningen är den harmoniserings-tanke som legat djupt inneboende i det europeiska projektet sedan dess begynnelse, och som utgör unionens raison d’être. Genom historien har EU antagit en alltmer homogen form via de olika för-drag som format unionens gemensamma arkitek-tur. Steg för steg har medlemsländernas lagstiftning harmoniserats och omfattat allt fler områden. En gemensam utrikes- och säkerhetspolitik har börjat ta form, asyl- och migrationspolitiken samordnas alltmer och den inre marknaden fördjupas. I vissa avseenden har harmoniseringen drivits på av krisen. Som ett direkt svar på den ekonomiska turbulensen


började gemensamma budgetregler att utformas. Vägen mot en fullödig bankunion håller sakta men säkert på att stakas ut och förslag på en gemensam skattepolitik diskuteras.

Parallellt med harmoniseringen – och till viss del som en reaktion mot den – ser vi en fragmentering i det europeiska samarbetet. Denna fragmentering är lättare både att åskådliggöra och att förstå. Ur medial synvin-kel är den också tacksammare att skildra – sönderfall och splittring har alltid lämpat sig bättre för den mediala dramaturgin.

Fragmenteringen pågår på flera nivåer. Mellan unionens medlemsstater som drar åt olika håll, som alltid har dragit åt olika håll, men där krisen har tydliggjort olika grupperingar: krisekono-mier mot mer stabila ekonomier, euro-länder mot icke-euro-länder, Nord mot Syd. Men även inom medlemsländerna pågår en fragmentering mellan olika grupper i samhället. Nationalistiska och EU-kritiska partier finns numera representerade i de flesta nationella parlament och deras framgångar förklaras delvis med den försvagade sociala sam-manhållningen inom medlemsstaterna som krisen gett upphov till.

Slutligen har ytterligare en skiljelinje kommit att bli alltmer framträdande: den mellan unionens eu-rokrater som utgör dess politiska makt och delar av medlemsstaternas nationella politiska etablis-semang. För både medborgare och deras folkvalda framstår EU alltmer som ett projekt som konstrueras på en avlägsen plats, av en grupp anonyma teknokra-ter, utifrån en vision som ingen längre känner till.

Harmonisering och fragmentering – i flera avseen-den står dessa två motsatta rörelser i direkt relation till varandra. De har kommit att ingå i ett ömsesi-digt förstärkande växelspel där de båda är varan-dras naturliga konsekvens. Ökad harmonisering leder till ökad fragmentering som i sin tur bemöts av ökad harmonisering. Den ekonomiska krisen har gett nytt bränsle åt detta samspel.

TEMPERATUREN STIGER MEDAN EUROPA STAGNERAR

Klimatfrågan är som bekant svårbegriplig och komplex till sin natur. Utsläpp påverkar ofta fler områden än ursprungslandet, och processerna är komplicerade. Frågan inrymmer dessutom en stor pedagogisk utmaning: vi har svårt att förstå hur vårt eget beteende påverkar framtida generationer och människor i andra delar av världen. Just på grund av frågans komplexitet har behovet av ledar-skap setts som särskilt akut. Ekonomiska styrmedel och lagstiftning behövs, men för att det ska komma till stånd krävs ett politiskt ledarskap där vissa län-der eller grupper av länder går före.

EU har framhållits som en aktör som kan axla ledarskapet inom klimatområdet. Under fram-förhandlandet av Kyotoprotokollet spelade EU en drivande roll, och vid senare klimatförhandlingar har unionen drivit på krav om kraftigare utsläpps-minskningar. De senaste åren har dock EU kommit att anklagas för ett bristande ledarskap i klimat-frågan. Den vedertagna förklaringen handlar om den ekonomiska krisen; akut krisbekämpning och strukturreformer har fått gå före klimatåtgärder och mer långsiktiga satsningar. Det är svårt att av-

6 4 H A R MON ISER I NG OCH FR AGM EN T ISER I NGH A N NA BEGL ER


färda denna förklaring. Men kan det kanske finnas fler skäl till varför EU tycks ha tappat ledarskapsrol-len i klimatfrågan?

Stora politiska projekt bygger på en gemensam vision. En vision måste peka på en tydlig rikt-ning och ett övergripande mål att gemensamt sträva mot. Men en vision är aldrig helt och fullt realistisk och vägen dit inte alltid självklar. Därför bör det finnas utrymme för improvisa-tion på vägen mot visionens förverkligande.

Vilket utrymme för improvisation bjuder dagens EU? Den ökade harmoniseringen har pressat ihop medlemsländernas politiska ramverk till den grad att unionen sakteliga börjat anta den spelteoretiska bilden av ett fångarnas dilemma: att inte göra fel har blivit viktigare än att göra rätt. Samtidigt har den po-litiska och sociala fragmenteringen gjort det svårare att gemensamt driva en politisk linje. Samspelet mel-lan harmonisering och fragmentering har skapat en konstruktion med ett sorts jämviktsläge, där visioner och ledarskap inte ryms annat än i marginalerna.

Det europeiska projektet måste frigöra sig från den statiska och närmast paralyserande konstruktion som det kommit att ingå i. För att göra detta krävs en ny vision och ett gemensamt mål att sträva mot.

DET VAR EN GÅNG ETT FOLK SOM LÄNGTADE EFTER ETT GEMENSAMT PROJEKT

Vad hände med planerna på en EU-konstitution med gemensam flagga och nationalsång? Lissabon-fördraget som antogs 2009 kom aldrig att innehålla några sådana förslag. Det fanns ingen tillräcklig

vilja hos unionens medlemsländer att uppgå i en europeisk federation. Att få européerna att omfam-na idén om en gemensam europeisk identitet har heller aldrig varit lätt. Ja, vi delar arbetsmarknad och lagar men nej, det är trots allt viss skillnad på polacker och danskar, på finnar och spanjorer.

Men – ändå. Finns det inte alltid ett behov hos människor att ansluta sig till ett gemensamt pro-jekt, att ha ett mål att sträva mot tillsammans? Den ökande harmoniseringen och fragmenteringen må ha tvingat in den europeiska unionen i en konstruk-tion som försvårar för enskilda länder att gå före. Men i det stillastående läge som EU tycks befinna sig i idag finns ändå både en möjlighet till, och ett behov av, en ny vision att sträva mot.

Klimatfrågan binder oss samman och den kräver ett gemensamt engagemang. Ska frågan lyckas få tyngd i den politiska debatten och beröra medborgare på allvar, bör den dock kopplas samman med andra politikområden. Insikten om att klimatfrågan och arbetslöshetsfrågan kan lösas gemensamt har börjat omfattas av allt fler, såväl stater som individer och företag. EU har mycket att tjäna på att tydliggöra de vinster som ett engagemang i klimatfrågan kan få för medlemsländernas tillväxt och dess medborgares sysselsättning och välfärd. Genom att införliva kli-matfrågan i tillväxt- och sysselsättningsområdet blir den en europeisk angelägenhet som mer omedelbart berör unionens medborgare. På så sätt kan klimatfrå-gan också utgöra grunden för en ny vision för Europa.

HANNA BEGLER

PROGRAMCHEF HÅLLBARA STÄDER, GLOBAL UTMANING

65H A R MON ISER I NG OCH FR AGM EN T ISER I NG H A N NA BEGL ER


”Krisländerna brukar ibland kallas för PIIGS”. Min föreläsare pausade och blickade förvän-

tansfullt ut över oss studenter. Någonstans vid de bakre raderna kom ett gapskratt. Det följdes av ett annat. Blickar höjdes, flackade runt och möttes. Inom kort var aulan fylld av förnöjsamma miner och ett påtagligt välbehag. Vi hade hittat varandra, som klass och som människor. Jag iakttog händelsen med skräckblandad förtjusning. Var det gapskrat-tet eller det billiga skämtet som vände upp och ner på stämningen? Eller var det någonting annat? Jag frågade mina vänner vad det tyckte var så roligt: ”Han sa ju PIGS! – fattar du?!”.

Scenen som utspelades i aulan på Handelshögsko-lan i Göteborg har gjort mig uppmärksam på hur eurokrisen sätter sina spår i vårt vardagstänkande. Historierna under krisåren har börjat slå rot. Vi alla minns nyhetsflödet från tiden då vi blev varse om hur illa ställt det var med den grekiska ekonomin.

Till en början blev vi införstådda med att greker har annorlunda perspektiv på skattebetalande än svenskar. Att deras pensionsålder inträffade några år tidigare än vad vi är vana vid i Sverige. Snart höj-des tonen och historierna anpassades till läsvärda former. Plötsligt var grekerna oförmögna att förstå vitsen med att betala skatt. De flesta pensionerade sig lagom till att barnen börjat högstadiet. Liknande historier florerar om irländare, spanjorer, portugiser och italienare. Irländarna som köper upplevelsepaket till varandra som tack för middagsbjudningar, span-jorerna som rationaliserar bort sitt sunda förnuft för att hinna med siestan, italienarna som är inkapabla att första vad politik egentligen handlar om. Jag ber dig som läsare att fundera över vad du förknippar orden ”grek” eller ”spanjor” med idag. Har dina as-sociationer förändrats de senaste fyra åren?

När jag tidigare i år bokade en biljett till Lissabon minns jag att jag tänkte: ”Undrar hur vi kommer att

EKONOMISK STABILITET HÖGST UPP

PÅ LANDETS CV

MAGNUS BERG

6 6 EKONOM ISK STA BI L I T ET HÖGST U PP PÅ L A N DETS C VM AGN US BERG


67EKONOM ISK STA BI L I T ET HÖGST U PP PÅ L A N DETS C V M AGN US BERG

bli bemötta?”. Det var bara början på funderingar som skulle (för)följa mig under resan.

Jag kände mig duktig, pålitlig och lite tråkigt strukturerad. Hade svårt att urskilja min egen person från bilden jag tror att andra har om Sverige. ”Vi har gjort det mycket bättre än ni” låg som ett eko i bakgrunden.

Jag trodde inte att jag kunde känna mig så uppfylld av kostymfolkets känsla för budgetbalans. Till och med mina vänner på resan, som alla lider av lindrigare politisk apati, raljerade över den nya ordningen. Jag var snärjd av tidsandan och kunde inte hjälpa det.

Historierna har internaliserats i folksjälen och har blivit en del av det fundament som vägleder oss i åsik-ter och beslut. Effekterna sträcker sig långt längre än till fler brunfläckade röster i valurnorna. Människor med hjärtat på rätt ställe kan idag göra sig roliga över den europeiska tragedin utan att möta tillstymmelsen till kritik. För ett par veckor sedan besökte jag EU-parla-mentet tillsammans med en grupp gröna politiskt aktiva. Det skrockades oförsynt i lokalen när en svensk parla-mentariker förklarade att det är Grek-lands tur att hålla i presidentskapet nästa år. Den nya tidsandan uppenbarar sig i de mest oväntade av sammanhang. I det tysta klappar vi oss om magen och gläds över att vi ändå har krisens mot-ståndsman Borg som vår representant vid frontlinjen. Långsamt förändras även våra självvalda attribut om hur det svenska folket uppfattas i den stora världen. Vi sätter ekonomisk stabilitet högst upp på landets CV och stryker några av de där andra kännetecknen som glömts bort och begravits.

Det har hänt mycket de fyra senaste åren. Populis-men breder ut sig bland folklagren, politikens mål förändras och blickarna vänds inåt. Men utveck-lingen är på många sätt spretig. Teknokraterna i Bryssel basunerar fortfarande ut vågade visioner och de federala dragen i union stärks kontinuerligt. Det är svårt att tyda hur det europeiska samarbetet kommer att se ut i framtiden. Vilken är nästa fas? Är visionärerna för ett enat Europa starka nog att utmana de hårdnande attityderna? Kommer Europas ledande partier kunna låta bli att plocka populistiska poäng i kommande valrörelser?

Som ung i Europa är det en spännande tid att upp-leva. Vi som har format våra politiska tankar under ”The Great Moderation”, perioden mellan Sovjetu-nionens fall till finanskrisens utbrott, har verkligen utmanats i våra funderingar om samhället. Vi har fått bevittna hur snabbt vindarna kan vända och hur fragil freden kanske ändå är. På många sätt kan det

ha gjort oss gott att ha upplevt detta. Idéerna om den linjära utvecklingskurvan har fått sig en nödvändig törn, fler av oss har börjat inse att fred och trygghet är något som vi ständigt måste arbeta för. Villfarelsen om den beräkneliga framtiden var på många sätt passiviserande och det var bra att den fick ett slut.

MAGNUS BERG, STUDENT

MÄNNISKOR MED HJÄRTAT PÅ RÄTT STÄLLE KAN IDAG GÖRA SIG ROLIGA ÖVER

DEN EUROPEISKA TRAGEDIN UTAN ATT MÖTA TILLSTYMMELSEN TILL KRITIK.


Jag hoppas på ett Europa som arbetar tillsam-mans för att bidra till utveckling världen över.

Idag är inte så fallet. Att ge med den ena handen och ta med den andra känns inte så genomtänkt. EU:s jordbrukspolitik och dess subventioner är ett sedan länge kritiserat exempel på detta. Det kan kännas långt bort att prata om utveckling i andra delar av världen när många länder i EU fortfarande käm-par efter finanskrisen. Varför ska vi bry oss? Man kan prata om solidaritet, medmänsklighet, och alla människors lika rätt. Man kan också prata om långsiktigt, sunt förnuft. Det är inte hållbart socialt, ekonomiskt och miljömässigt att ha den globala ut-vecklingen vi har idag. Det finns fortfarande väldigt stora skillnader mellan och inom länder.

Det kan låta självklart att alla politikområden måste sträva åt samma håll för att det ska fungera. EU har i den andan även tagit fram konsensusdokument

”The European Consensus on Development” som vägleds av konceptet om politisk samstämmighet för de olika politiska områden för att främja glo-bal utveckling. I den bekräftar medlemsländerna sitt åtagande för att främja samstämmighet för utveckling, som utgår ifrån att säkerställa att EU ska ta hänsyn till målen för utvecklingssamarbetet inom all politik som unionen genomför och som kan påverka utvecklingsländerna och att dessa po-litikområden stödjer utvecklingsmålen. Men det är skillnad på intentioner samt åtaganden och faktiska handlingar.

Både nationellt och inom EU finns flera olika poli-tikområden som kan hjälpa eller stjälpa en global utveckling; handelspolitik, säkerhetspolitik och kli-matpolitik för att nämna några. Biståndet är något som går att rikta på olika sätt för att främja utbild-ning, tillgång till rent vatten, öka antalet läkare och

EU KAN

BÄTTRE

MIKAELA RÖNNHOLM

6 8 EU K A N BÄT T R EM I K A EL A RÖN N HOL M


69EU K A N BÄT T R E M I K A EL A RÖN N HOL M

minska hungern exempelvis. Bundet bistånd och handel kan inte göra det i lika stor utsträckning. Bistånd är också menat att utgå ifrån utvecklings-ländernas behov, inte av givarens behov och krav. Något som bland annat är fastslaget i Parisdeklara-tionen från 2005.

När man börjar prata om utveckling kommer ofta diskussionen om biståndseffektivitet upp. Jag ställer istället frågan, hur effektivt är det egentligen att ge med en hand och ta med den andra samtidigt? Hur effektivt är det att minska biståndet överlag och ur-holka dess innehåll?

Utvecklingsfrågor är inte heller något som bara är till för vissa delar av världen, för

det finns väl inga länder som slutar att utvecklas? EU är dessutom ofrånkomligen en del av världen, precis som du och jag. Utvecklingsfrågor handlar om all politik för det handlar i grund och botten om vilken sorts utveckling vi vill ha.

Jag hoppas därför på ett EU som börjar våga er-känna hur olika områden kan hjälpa eller stjälpa utveckling, tänka mer långsiktigt och främja en hållbar utveckling världen över. EU kan bättre!

MIKAELA RÖNNHOLM

NATIONALEKONOMISTUDENT MED FOKUS PÅ UTVECKLING

OCH HÅLLBARHET


Låt FN:s allmänna förklaring om de mänsk-liga rättigheterna bli en ledstjärna för ett nytt

Europa!

Den som visar tveksamhet till EU eller EMU blir re-gelmässigt anklagad för att vara isolationistisk och mot Europasamarbete i allmänhet. Vi skall därför nu måla upp vår egen vision av hur ett framtida Eu-ropasamarbete skulle kunna utformas för att tjäna de breda folklagrens intressen.

Tänk er ett fördrag mellan Europas stater där varje stat förbinder sig att i mån av förmåga tillämpa FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheter-na, inklusive de sociala, och rätta sig efter en euro-padomstol med uppgift att bevaka dessa rättigheter.

Förklaringen om de mänskliga rättigheterna kan läsas i sin helhet i en bilaga i början på telefonka-

talogen 1999, privatpersoner. För detta är Telia all heder värt! Frågan är om man kan vänta sig sådana initiativ efter en privatisering nu när delar av För-klaringen ifrågasätts av kretsar som står det privata storkapitalet nära.

Utrymmet här medger endast en summarisk ge-nomgång av vad detta skulle kräva i praktisk politik och konkreta regelverk och vi väljer att diskutera något av det som ligger oss varmast om hjärtat. Självklarheter som t. ex. likhet inför lagen, skydd mot rättsövergrepp etc. behöver vi knappast beröra. Vi koncentrerar oss i stället på de förändringar som vi anser krävs för att Europa skall kunna förverkliga Förklaringens ideal.

Låt oss börja med politiken gentemot resten av världen. Den bör givetvis också stå i samklang med Förklaringen.

DAGS FÖR EN IDEOLOGISK KAMP

OLLE NILSSON

70 DAGS FÖR EN I DEOLOGISK K A M POL L E N I L S SON


Europa lär aldrig kunna sona sina fruktansvärda förbrytelser mot övriga världens folk men vi bör i handling visa att vi vill bättra oss. Därför bör vi ha strikta regler som förbjuder europeiska företag att idka rovdrift på råvaror, miljö och människor i tredje världen. Vi bör också avskaffa importtullar, även gentemot icke medlemsländer utom i fall då det gäller produkter vars tillverkning innebär mil-jöfaror eller brott mot de mänskliga rättigheterna, t. ex. barnarbete under slaveriliknande förhållan-den. Vi bör generöst tillämpa av FN:s flyktingkon-vention, särskilt barnkonventionen, gentemot asyl-sökande från utomeuropeiska länder. Vi bör också förhindra att europeiska företag och banker i kort-siktigt egenintresse försvårar en social utveckling i Förklaringens anda i fattiga länder.

Varje medlemsland bör begränsa sin militära styrka till ett värnpliktsbaserat folkförsvar av hemvärns-typ med uppgift att försvara demokratin och fol-kens oberoende samt att göra insatser vid natur-katastrofer och liknande. Detta kan kompletteras med mindre stående elitstyrkor för snab-ba insatser i plötsliga krislägen. Sådana styrkor kan också behövas mot tungt beväpnade kriminella ligor.

All vapenexport till icke medlemsländer bör för-bjudas.

Inom Europa bör vi prioritera konsumentintressen före producentintressen i vårt regelverk för natio-nell och internationell handel exempelvis när det

gäller krav på varudeklarationer.

Stränga gemensamma minimiregler bör gälla när det gäller miljösäkerhet, djurskydd, krav på säkra produkter och personlig säkerhet i övrigt. Inget land får förhindras att tillämpa ännu strängare regler efter eget gottfinnande.

Vi bör genom skarp antitrustlagstiftning motverka monopol i allmänhet och i synner-het inom massmedia.

Medlemsländerna bör sträva efter en blandekonomi med tillräckligt stort offentligt ägande i näringsli-vet för att balansera det internationella kapitalets makt och ej locka till sig internationellt kapital ge-nom sämre rättigheter och ekonomiska villkor för löntagare.

Länderna bör vidare föra en politik för att minska de stora klyftorna i inkomster och arbetsförhål-landen mellan olika samhällsklasser. Detta betyder

skärpt lagstiftning om jämställdhet, minimilöner, arbets-platsdemokrati och anställdas rätt att på-tala missförhållanden

utan att behöva räkna med repressalier. Alla bör ha lagstadgad rätt till värdig och dräglig försörjning genom eget arbete.

Lika viktigt är att varje land bedriver en politik för att låta den tekniska utvecklingen komma folket till del, inte endast genom höjd materiell levnadsstan-dard och bättre hushållning med jordens resurser,

ALL VAPENEXPORT TILL ICKE MEDLEMSLÄNDER

BÖR FÖRBJUDAS.

71DAGS FÖR EN I DEOLOGISK K A M P OL L E N I L S SON


utan också genom längre och rikare fritid så att vi slipper hets och stress och får tid för varandra.

Varje land bör anslå offentliga medel för kulturell verksamhet och nyhetsförmedling fria från reklam och andra kommersiella intressen.

Viktigt är också att varje land öppet och regelbun-det producerar och publicerar statistik som visar hur medlemsländerna uppfyller åtagandena enligt fördraget och hur livskvaliteten utvecklas i de olika länderna och inom olika samhällsklasser och andra befolkningskategorier.

Det borde nu stå klart för de flesta läsare varför vi inte vill acceptera EU i nuvarande form. Man kan hysa tvivel om möjligheterna att förändra EU inifrån men som medlemmar

bör vi åtminstone försöka. EMU däremot är nog lättare att påverka utifrån.

Våra visioner må förefalla orealistiska i dagens po-litiska klimat som snarast pekar mot ökande eko-nomiska och kulturella klyftor inom och mellan nationerna. Om vi inte kan vända denna utveckling är emellertid risken överhängande att vi drivs mot en väpnad global konflikt mellan en fattig desperat majoritet och en rik och girig minoritet. Frågan är om några levande varelser alls kommer att överleva en sådan strid. Vi måste därför ta upp den ideolo-giska kampen på allvar redan nu!

OLLE NILSSON

PENSIONÄR FRÅN KUNGSBACKA, CIVILINGENJÖR I

ELEKTROTEKNIK OCH TIDIGARE PROFESSOR VID CHALMERS

OCH KTH.

72 DAGS FÖR EN I DEOLOGISK K A M POL L E N I L S SON

OM VI INTE KAN VÄNDA DENNA UTVECKLING ÄR EMELLERTID RISKEN

ÖVERHÄNGANDE ATT VI DRIVS MOT EN VÄPNAD GLOBAL KONFLIKT MELLAN EN FATTIG DESPERAT MAJORITET OCH EN

RIK OCH GIRIG MINORITET.


73EU ROPA Å L DR A S T HOM A S H A M M A R BERG

EUROPA ÅLDRAS

THOMAS HAMMARBERG

De äldre blir allt fler – välkommet framsteg men också en svår utmaning.

Europa åldras – och det snabbt. Redan är närmare en fjärdedel av Europas befolkning över sextio år. Andelen kommer att öka till en tredjedel under de närmaste 35 åren.

Trenden är densamma över hela världen. Men jämfört med andra världsdelar är Europas befolkning klart äldre än de andra, även om medellivslängden i de fattigare länderna nu stiger snabbare och andelen äldre därmed ökar fortare.

FN och frivilligorganisationen HelpAge Internatio-nal utgav nyligen en rapport om åldrandet i värl-den och de äldres situation. Själva titelrubriken var ”Aging in the Twenty-First Century: A Celebration and A Challenge”.

Att hälsovård och andra livsbetingelser förbättrats till den grad att många människor nu är friskare och lever betydligt längre är sannerligen något att välkomna. Samtidigt är det uppenbart att den

förändrade befolkningspyramiden skapar utma-ningar.

Från flera europeiska länder kommer oroande sig-naler om att pensionsfonderna inte kommer att räcka till och att sjukvården redan är överbelastad.

DEN FÖRÄNDRADE BEFOLKNINGSPYRAMIDEN

SKAPAR UTMANINGAR


Detta i ett läge då den nyliberala medicinen mot se-nare års ekonomiska kris dessutom skapat mer aku-ta problem. De budgetåtstramningar som tvingats igenom har i hög grad drabbat vården av äldre. Vi har idag tendenser till äldrefattigdom på flera håll i Europa, inte minst bland kvinnor.

Ett annat problem är arbetsmarknaden haft svårt att ta tillvara den kompentens, erfarenhet och ar-betsvilja som finns hos många som nu nått pen-sionsåldern men som helst skulle vilja fortsätta sin yrkesutövning – om bara möjligheterna fanns. Det saknas ett nytänkande om hur dessa människors yrkeskunskaper, erfarenhet och engagemang kan användas för deras eget men också allmänhetens bästa. I grunden handlar detta om attityder.

Bägge dessa utmaningar kring de äldres situation är en fråga om mänskliga rät-tigheter. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna säger uttryckligen att äldre har rätt till trygghet – det handlar

om den personliga tryggheten liksom om den sociala och ekonomiska. Ändå nonchaleras ofta äldres rättigheter, eller förnekas helt och hållet. De drabbas av den fördomsfulla men utbredda synen att de är improduktiva och därför saknar värde i ett modernt samhälle.

Dessa diskriminerande attityder, denna ålderism, måste motverkas. Åtgärder måste vidtas för att hin-dra att människor diskrimineras på grund av ålder-dom. Det kräver en beredskap att faktiskt notera övergrepp, marginalisering eller negativ särbehand-ling av äldre personer. Här har diskrimineringsom-budsmän, lokala anti-diskrimineringsbyråer och liknande övervakningsorgan en viktig uppgift och ett stort ansvar.

Det är hög tid för en mer djupgående och konkret debatt om hur den äldre genera-tionen kan få sina mänskliga rättigheter garanterade i det dagliga livet.

74 EU ROPA Å L DR A ST HOM A S H A M M A R BERG


Inom politiken har äldre sällan någonting att säga till om. De politiska partierna riktar ofta in sig på de yngre generationerna; äldre personer placeras lågt på valsedlarna om ens alls. Det faktum att majori-teten av de äldre är kvinnor kan ha bidragit till att politikerna försummar denna grupp.

Rapporten från FN och HelpAge betonade några as-pekter som särskilt angelägna för de äldre. En var just att kunna spela en aktiv roll i samhället. För-utom att kunna medverka i politiken och påverka såväl lokalt som centralt, handlar det om att kunna organisera sig och att delta i olika föreningar efter intresse. En viktig aspekt är att få en fungerande tillgång till information och medier. Många äldre lider av vad som kallats ett ”digital gap” och behö-ver stöd för att kunna använda modern informa-tionsteknik.

Ekonomisk trygghet är absolut centralt för de äld-res rättigheter. För några år sedan fastslog en FN-konferens att “äldre människor ska ha möjlighet att arbeta så länge de vill och kan, och ha meningsfulla arbetsuppgifter som de trivs med”. Ålder är inte ett giltigt skäl att välja bort någon vid en rekrytering eller att avskeda någon.

Vi behöver en arbetsmarknad som är äldrevänlig i fråga om bl.a. arbetstider, hjälpmedel och möjlighet till fortbildning. Pensionsåldern borde vara mer flexibel och ålderspensionen garanterad på rimlig nivå. I en rad länder i Europa har äldre kvinnor drabbats av akut fattigdom när deras pension varit otillräcklig och legat på samma nivå som tidigare medan priserna på t ex boendet rasat i höjden.


INOM POLITIKEN HAR ÄLDRE SÄLLAN NÅGONTING ATT SÄGA TILL OM. DE POLITISKA PARTIERNA RIKTAR OFTA IN SIG PÅ DE YNGRE GENERATIONERNA;

ÄLDRE PERSONER PLACERAS LÅGT PÅ VALSEDLARNA OM ENS ALLS.


En bra hälsovård är självfallet en angelägen nöd-vändighet för äldre, inte minst de äldre äldre. Det räcker inte med att det finns tillgång till kliniker och sjukhus, vården måste äldreanpassas och det måste finnas äldreutbildad personal. Prioritet måste också ges till förebyggande åtgärder.

I flera länder finns fortfarande institutioner för äldre med bedrövlig standard. I andra länder har privatiseringar kombinerade med otillräcklig till-syn skapat svårhanterliga problem för personer i äldreboende eller i behov av hemhjälp. En ”val-frihet” har prackats på äldre som inte haft en reell möjlighet att välja.

Ytterligare en viktig aspekt är behovet av en äld-revänlig miljö. Med ny teknik och hjälpmedel kan även äldre gamla fortsätta ett aktivt, rörligt liv längre. Det handlar förstås också om närmiljön i lägenheter och hus men också om transporter och den offentliga miljön.

Stöd bör anpassas efter individuella behov och er-bjudas inom de områden av varje individs liv där det är nödvändigt. Det ska även vara möjligt för var och en att, när man fortfarande har god mental häl-sa, bestämma om vad som ska hända i framtiden, samt om vem som ska fungera som ombud i det fall sinnena skulle svika. Sådana självbestämmandeåt-gärder respekterar individens mänskliga värdighet.

Särskilda handlingsprogram för att tillgodose de äldres behov i framtiden måste vara en prioritet på såväl nationellt som lokalt plan. Även i länder där välfärden fungerar hyggligt, finns ett behov av att se över bemötandet. Det har rapporterats om alltför

många fall av vanvård, till och med övergrepp på äldreboenden. Detta är ett stort misslyckande och är förstås helt oacceptabelt. Saken förvärras av det faktum att de boende ofta är oförmögna att hävda sina rättigheter, och än mindre mäktiga att försvara sig mot övergrepp.

Under resor över hela Europa har jag sett ytterligheterna. Jag har besökt moderna och hemtrevliga äldreboenden som präglades av medbestämmande och utmärkt medicinsk vård. Tyvärr har jag även sett hem där de boende betraktades mer som siffror och objekt än som människor, och där personalen var outbildad, överarbetad och uppgiven. Det finns i vissa länder ett klart behov av att mer noggrant övervaka förhållandena på äldreboendena.

Personer som bor på äldreboenden ska naturligtvis få lämplig omsorg och hjälp. Deras rätt till privatliv och värdighet ska respekteras fullt ut. De har också rätt att få vara med och fatta beslut om sin behand-ling liksom om de konkreta förhållandena på äldre-boendet. För att förhindra vanvård och främja god omsorg bör man upprätta oberoende klagomåls- och tillsynssystem.

Vissa äldre kan vara särskilt utsatta. Personer med tidigare funktionshinder brottas med speciella svå-righeter som kan förvärras som en följd av själva åldrandet, exempelvis i form av försämrad syn, hör-selnedsättning eller rörelsesvårigheter. Man måste ta hänsyn till äldre människors behov när man utformar politik och handlingsprogram som avser människor med sådana handikapp. FN:s konven-

76 EU ROPA Å L DR A ST HOM A S H A M M A R BERG


tion om rättigheter för personer med funktionsned-sättning (CRPD) stadgar skydd för sådana personer på flera punkter, och dess förverkligande bör därför stå högt upp på dagordningen.

Äldre migranters sårbarhet markeras inte sällan också på grund av språksvårigheter. I och med den växande invandringen, står Europas länder inför en utmaning som myndigheterna verkar stå helt handfallna inför. Resultatet blir att enskilda indi-vider diskrimineras på flera områden.

Slutsats: Europas politiska ledare borde se över sin politik för äldres människors rättigheter, Kanske måste vi påpeka att om de inte agerar med större frenesi riskerar de själva att en dag drabbas av konsekvenserna av sina underlåtenhetssynder…

THOMAS HAMMARBERG

EUROPARÅDETS KOMMISSIONÄR FÖR DE MÄNSKLIGA

RÄTTIGHETERNA 2006–2014. NU BL. A. MEDLEM I PRO GLOBAL.


PRO Global uppmärksammar ökningen av andelen äldre i världen och verkar för bättre levnadsförhållanden för äldre med betoning på mänskliga rättigheter, ekonomisk och social trygghet och hälsa. Föreningen bevakar processer och påverkar aktörer vad gäller internationellt utvecklingssamarbete, bidrar med utbildning och kunskapsspridning om internationella äldrefrågor och verkar för ökat utbyte mellan pensionärer i Sverige och äldre i andra länder.



VÄGAR UT UR DEN EKONOMISKA

KRISENINLEDNING | CARL SCHLYTER

Det är uppenbart att något är allvarligt fel med den ekonomiska politiken när Europeiska

centrumet för förebyggande och kontroll av sjuk-domar känner att de måste studera hur nedskär-ningarna och den ekonomiska politiken gör oss sjuka. Den senaste skadliga epidemin i Europa är inte bakteriell, den är ekonomisk.

I naturen brukar ständig ohämmad tillväxt vara ett säkert tecken på cancer, där den inte slutar växa förrän värdorganismen går under. För den ekonomiska politiken är det istället en eftersträvansvärd norm.

Under efterkrigstiden var det ett Europa i ruiner som behövde byggas upp, trångboddhet byggas bort och materiella behov tillfredsställas. Folk fick råd att köpa bostad, transportmedel samt nya klä-der och mer lyxig mat. Tillväxt gick hand i hand

med materiell välfärd och skatteintäkterna ökade så även den offentliga välfärden byggdes upp. Vi blev lyckligare och det fanns en tydlig koppling mellan ökad rikedom och lycka. Denna koppling är dock bara tydlig på relativt låga nivåer, redan på 70-talet hade vi nått samma upplevda lycka som idag fastän vi nu är flerfaldigt rikare.

Thatcher och Reagan släppte lös finansen för att få fart på ekonomin. Vi belönades med nya ord som yuppie, finansvalpar med nalle (NMT-telefon) i hand. Det fanns ingen hejd på vilka nya spännande finansiella instrument grabbarna kunde hitta på. Med hjälp av allt generösare Fractional Reserve Banking kunde bankerna öka utlåningen radikalt. Ekonomin pumpas upp av ständigt ökande lån som enbart kan betalas med ständigt ökande till-växt som bara kan uppnås med ständigt ökande lån, d.v.s. ett klassiskt pyramidspel.

79VÄGA R U T U R DEN EKONOM ISK A K R ISEN CA R L SCH LY T ER


När krisen kom slog nedskärningarna ut Sydeu-ropa. Den nuvarande kreditexpansionen kommer, om den mot förmodan fungerar, rent ekonomiskt endast leda till kraftigt höjda råvarupriser och miljöförstöring, som i sin tur ytterligare en gång kraschar tillväxten och ekonomin. Denna gång med än mer lån.

Som tur är finns det an-dra vägar att gå. Denna ständiga jakt på tillväxt beror på att vi är finur-liga varelser som gör att vi effektiviserar det vi gör hela tiden. Det innebär att vi inte behöver arbeta lika länge för samma mängd varor (samt vissa tjänster). Då växer arbetslösheten om vi inte ständigt producerar mer, d.v.s. har till-växt. Detta bygger dock på antagandet att vi alltid måste jobba lika länge. Tar vi ut effektiviserings-vinster i form av kortare arbetstid kan vi undvika arbetslöshet, även om det inte blir någon tillväxt.

Effektivitetsvinsterna är det som ger oss höjda löner men sedan 1980 så har en allt större del av dessa vinster sipprat uppåt, mer och mer blir till ränte-betalningar på lån samt aktieutdelningar och ka-pitalvinster.

Hade löneandelen av ekonomin varit densam-ma som då hade vi tjänat 6000-7000 kr/mån mer. Lånebaserad tillväxt hotar alltså inte bara miljön, den ökar också klyftorna. Det är för mig obegripligt att Europas socialdemokrati inte tidigare tagit strid mot låneekonomins osolidariska sätt att skapa tillväxt.

Idag arbetar det ekonomiska systemet för att vi ska reduceras till homo economicus som markerar sin betydelse genom konsumtion som syftar mer till statusmarkering än att fylla reella behov. Kortar vi arbetstiden kan vi människor ges tid och kraft

att växa som kulturella och sociala varelser, is-tället för enbart ekono-min. Kopplingen mel-lan ökad köpkraft och ökad lycka är i princip bruten och alltfler av oss känner att bristen på tid för barn, vänner,

relationer och kultur hämmar oss mer från att ut-vecklas än bristen på pengar. Gör vi en arbetstids-reform så finns en risk att de sämst betalda hamnar i fattigdom, därför bör en sån reform kombineras med skattesänkningar för dem.

När vi mha arbetstidsförkortning inte längre be-höver ständig låneexpansion för tillväxt så kan vi börja reglera kapitalmarknaderna utan risk för sys-temkollaps. Då kan vi införa Tobinskatt mot speku-lation. Terminskontrakt/derivathandel ska syfta till att stabilisera och säkra tillgång till vad man behö-ver för sitt företag, inte som idag nästan uteslutande som spekulation mot valutor, mat, råvaror mm.

Vi bör förbjuda spekulation på råvaror och mat samt införa en progressiv bankomsätt-ningsskatt som tvingar banker att inte bli så systemkritiska att skattebetalarna blir ruinerade i sina försök att hjälpa bankerna.

Delar vi dessutom upp dem i sparbanker (med in-

8 0 VÄGA R U T U R DEN EKONOM ISK A K R ISENCA R L SCH LY T ER

KORTAR VI ARBETSTIDEN KAN VI MÄNNISKOR GES TID

OCH KRAFT ATT VÄXA SOM KULTURELLA OCH

SOCIALA VARELSER


sättningsgaranti mm) och investmentbanker utan skydd så får äntligen spekulanterna betala för miss-lyckade risktaganden. Idag är det vinst varje gång eftersom staten betalar dem när de dragit en nitlott. Detta bör kombineras detta med kraftigt höjda ka-pitaltäckningskrav eller hela vägen till full reserve banking. Med dessa förändringar kan finanssyste-met omvandlas till ett smörjmedel i ekonomin istäl-let för en girig gökunge som svälter ut resten. I Stor-britannien går endast 12-13% av lånen till verkliga investeringar, resten går till spekulation eller reka-pitalisering av finansiella tillgångar, då har systemet helt fjärmat sig från sitt eget syfte.

Vi behöver även lösa problem med energi-omställning och infrastruktur samt massiv energibesparing. I premiepensionssystemet finns idag 471 mdr i tillgångar. 97 procent av de nya fondspararna hamnar i AP7 Såfa, d.v.s. de som inget väljer. Systemet gör föga nytta som en ytterligare spekulant på börsen samt faktiskt skada som finansiär till riskkapitalbolag. Om vi istället använde dessa pengar till att bygga förnybart, spara energi mm så skulle pengarna dels skapa jobb dels lösa miljöproblem, som extra bonus skulle investeringarna ge avkastning. Här finns alltså resurser för hållbar omställning, utan nya lånebehov.

Vi borde följa EU-kommissionens förslag ”Bortom BNP” där man mäter utvecklingen av det som är viktigt och sätter upp mål för det istället för ensi-digt fokus på BNP. Mäter man klyftor, fattigdom, biologisk mångfald, jämställdhet, utsläpp mm så tenderar vi också att åtgärda dessa problem. Mäter

man BNP och sätter det i fokus är det lätt hänt att man blundar för andra risker.

Det finns många positiva vägar ur krisen i detta kapitel. De jag har beskrivit handlar om att mäta den utveckling vi vill ha, för att lättare nå dit. Satsa på livskvalité med mer tid för att vara människa. Reglera finanssystemet till att återfå sin roll. Vi har pensionspengar som kan användas bättre än till spekulation redan idag. Det finns många olika varianter till utveckling, några beskrivs i denna bok, men vad vi säkert vet är att varianter på Reagans och Thatchers politik är dömda att misslyckas, vi måste överge dem snarast.

Med kortare arbetstid, bättre investeringspolitik och fokus på samhällsutvecklande mål ökar chan-sen till att nå både jämställdhet och andra mål för minskande klyftor. Detta genererar i sin tur ökat välmående och lycka. Mer jämlika samhällen ten-derar också till att åtgärda miljöproblem bättre. Därför är dessa förändringar önskvärda vare sig vi har en kris eller inte, men insikten om behov av förändring ökar vid en kris, det finns inga skäl att vänta!

CARL SCHLYTER (MP)

EU-PARLAMENTARIKER OCH 2:E VICE ORDFÖRANDE I ENVI

81VÄGA R U T U R DEN EKONOM ISK A K R ISEN CA R L SCH LY T ER


Europa står inför enorma påfrestningar. Den sociala väven slits itu och en generation står

utanför arbetsmarknaden. Europa har genomgått en djup skuldkris som fört med sig rekordhög ar-betslöshet, fallande investeringar och lägre förtro-ende för framtiden.

Svaret har hittills varit att strama åt offentliga ut-gifter, med högre arbetslöshet och ytterligare fall i konsumtion och investeringar. Krisen har känne-tecknats av olika faser, och den senaste tiden av på sina håll ihållande tillväxt.

Trots det kvarstår Europas största problem: låga investeringar, svag köpkraft och hushåll utan marginaler.

Politikens svar har varit passivitet och en ovilja att konfrontera den rådande ekonomiska hegemonin.

Dessutom saknas ett samtal med sammanhäng-ande analyser och konkreta reformer för stimulan-ser, långsiktig finansiell stabilitet och tätare poli-tiskt samarbete. Eller annorlunda uttryckt: Samma idéer som skapade krisen står oemotsagda. Krisen har också medfört att politiska ledare riktat blicken inrikes: Politiken har helt enkelt blivit mer avskild från omvärlden.

Vad som behövs är ett ekonomiskt och politiskt reformpaket med dubbla syften. Både för att reformerna är verkningsfulla i sig, det vill säga ökar investeringar och skapar jobb i Europa. Men lika mycket för att det är en överlevnadsfråga för det europe-iska projektet. Utan svar på vår tids största utmaningar är EU dömt att misslyckas.

Under finanskrisen 2008 kritiserades de teorier som

EUROPA BEHÖVER ETT

EKONOMISKT SAMTAL

DANIEL MATHISEN

82 EU ROPA BEHÖV ER ET T EKONOM ISK T SA M TA LDA N I EL M AT H ISEN


skjutit världens ekonomier i sank. Inom loppet av några månader skiftade forskarvärldens och beslut-fattares fokus från neoklassiska ekonomiska ideal till idéer som tycktes varit dödförklarade sedan de-cennier. Det talades om John Maynard Keynes igen, den brittiske ekonomen som i verket ”The General Theory of Employment, Interest and Money” ut-vecklade nya teorier för att möta depressionen un-der 1930-talet. Fler och fler insåg att hans analyser och insikter berättade något viktigt om vår samtid. Samtalet såg ut att skifta och marknaden snarare än politiken blev boven i det europeiska dramat.

Men när skulderna skenade och Grekland stod på randen till kollaps vände maktha-varna. Nu blev svaren i stället åtstramningar och moraliskt betingade nedskärningar. Snarare än att peka på en spekulativ tillväxt, med luftslott till värdeökningar, blev välfärdsstaten själva problemet.

Efter snart fyra år av extrema ekonomiska huskurer är resultaten tydliga. Konsumtionen har minskat och den djupa lågkonjunkturen saknar ljusning. Samtidigt växer skulderna snarare än minskar och klyftan mellan medlemsstater ökar. Det har också fört med sig att förtroendet för EU som politiskt projekt rasat.

2009 hade Europa och USA mer eller mindre lika stor andel arbetslösa, omkring tio procent. Men USA – till skillnad från Europa – satsade på fi-nanspolitiska stimulanser lyckades vända tren-den. I Europa förvärrades tvärtom läget. Trots att lågkonjunkturen på pappret är över är tillväxten i många länder mycket låg. Tillväxtprognoser i mer-

parten av Europa ligger strax under en procent de närmaste åren – med en hög arbetslöshet.

Under motsvarande period förvärrades den europe-iska ungdomsarbetslösheten. Rejält. Vid tidpunk-ten för finanskrisen 2008 var omkring 15 procent av unga i Europa arbetslösa, i dag är samma andel närmare en fjärdedel av den unga arbetskraften.

Joseph Stiglitz, ekonomiprofessor vid Columbi-auniversititet, har sammanfattat de ekonomiska reformerna på följande sätt:

”Överdriven åtstramning har haft den förutsägbara (och förväntade) effekten av depressioner och lågkon-junkturer – till den punkt där hela Europa förväntas ha negativ tillväxt. BNP har, liksom skatteintäkter-na, minskat och de förväntade förbättringarna i de offentliga finanserna har inte förverkligats. Offentli-ga skulder som andel av BNP har tvärtom ökat. Med tanke på den långa historien av brister hos sådana åtgärder borde det gått att förutse.”

Situationen i Europa förändras snabbt. För ett år sedan stod EU på randen till kollaps. Ännu finns hot om länder som lämnar unionen, eller ett ekono-miskt läge som göder nya kriser. Att åtstramningar i kristid riskerar ytterligare kriser visade 1930-talet med all önskvärd tydlighet. Lösningen på Europas kris är en ödesfråga där passivitet inte är ett alter-nativ.

DANIEL MATHISEN

JOURNALIST OCH FRILANSSKRIBENT

83EU ROPA BEHÖV ER ET T EKONOM ISK T SA M TA L DA N I EL M AT H ISEN


För mig handlar Europa om att genomföra den ekonomiska demokratin i praktiken. Jag tror

på en ekonomisk modell där människan står i centrum och som präglas av mångfald och egen-makt, ett lokalt för-ankrat företagande för ett hållbart och rättvist samhälle. Där företagen ägs och styrs av konsu-menter, av medarbetare eller av medborgare för den gemensamma nyttan. De är demokratiskt och solidariskt styrda med samhällsmål och där even-tuella vinster återinvesteras.

Det handlar om den sociala ekonomin i dess många skepnader, eller som den också kallas i Sverige det idéburna företagandet. Dess mål är att tillgodose mänskliga behov, att skapa arbete och välfärd inom

ramen för en hållbar utveckling. Den sociala eko-nomin frigör människors skaparkraft och entrepre-nörsanda. Det är ofta kooperativt och föreningsägt företagande och finns i alla sektorer. Det kan vara

alternativa banker och organisationer som svarar för grundläg-gande välfärdstjänster. De finns inom hela den ”gröna” sektorn, många handlar ”rättvisemärkt”.

Där finns också böndernas och konsumenternas ”gamla” kooperation. Arbetslösheten och det väx-ande utanförskapet ställer allt större förväntningar på det arbetsintegrerande sociala företagandet, en ny spännande företeelse.

Det här är inget nytt fenomen. Den sociala ekono-min har sina historiska rötter i liberal, socialistisk

DEN SOCIALA EKONOMIN EN VIKTIG BYGGSTEN FÖR KRISENS EUROPA

JAN OLSSON

8 4 DEN SOCI A L A EKONOM I N EN V I K T IG BYG GST EN FÖR K R ISENS EU ROPAJA N OL S SON

DEN SOCIALA EKONOMIN FRIGÖR MÄNNISKORS SKAPARKRAFT OCH

ENTREPRENÖRSANDA


och katolsk ideologi. I dag är det en politiskt gräns-överskridande rörelse.

I Sverige finns alltifrån KF till Friskis och Svettis och barnmorskekooperativet Fröja i Stenungssund. I Europa finns 2 miljoner företag inom sektorn alltifrån enorma tyska Caritas, spanska Mondragon, brittiska Cooperative Group till den lokala Arci- fören-ingen i italienska Nervi.

Samarbetet är för den so-ciala ekonomins företag ett viktigare ideal än kon-kurrensen. Därför bildar de nätverk, federationer och konsortier, vilket i och för sig leder till bättre konkurrenskraft. De för-enar det globala och lo-kala. Ett kännetecken är att företagen genom sin fokusering på människan svarar för innovativa lös-ningar på samhällsproblem. De använder alltmer sociala media för start, för marknadsföring och för att få tillgång till kapital.

Eftersom det är ett företagande som utgår från med-borgarna är samverkan med folkrörelser, fackliga organisationer, kommuner och regioner naturlig.

Ekonomisk framgång kräver mångfald i ekonomin säger nobelpristagaren Joseph Stiglitz. Den sociala ekonomins värderingar och arbetssätt sprids i dag utanför den egna sektorn och skulle kunna bli en förebild för medbestämmande och samhällsansvar

i hela näringslivet. Nya tankebanor och nya företagsformer kan slå broar mellan den offentliga, den privata och den sociala ekonomin.

Närmare 15 miljoner personer arbetar i den sociala ekonomin i Europa. Det är 6,5 procent av de för-värvsarbetande, Sverige ligger något under denna siffra. I några länder har det skett en snabb tillväxt de senaste åren såsom Frankrike, Storbritannien

och Spanien. I Frankrike arbetar en av tio inom den sociala ekonomin. Sektorn blir ännu mer be-tydelsefull om man också räknar in det stora frivil-ligarbete som utförs inom den sociala ekonomin.

Det finns flera studier som visar att den sociala ekonomin under krisen klarat sig bättre än övrigt företagande. Värdegrunden, det demokratiska styrsystemet, samarbetet mellan fö-retagen och den lokala förankringen har inneburit att de bevarat sysselsättning och soliditet där andra företag har lagt ner, flyttat till låglöneländer eller spekulerat bort sina pengar.

För att komma ur den djupa kris som Europa befin-ner sig i behövs den sociala ekonomin som en viktig del i en europeisk politik för att skapa ett mera håll-bart och socialt rättvist samhälle. Samtidigt behö-ver den sociala ekonomin ett starkt Europa. Men i dag är EU tyvärr alltför kraftlöst för att genomföra den politik man står för. Det gäller rent allmänt, det gäller den sociala ekonomin.

85DEN SOCI A L A EKONOM I N EN V I K T IG BYG GST EN FÖR K R ISENS EU ROPA JA N OL S SON

DET FINNS FLERA STUDIER SOM VISAR ATT DEN SOCIALA EKONOMIN UNDER KRISEN KLARAT SIG BÄTTRE ÄN ÖVRIGT

FÖRETAGANDE.


Både Lissabonfördraget och den aktuella EU-politi-ken ger stora möjligheter för att utveckla den soci-ala ekonomin. Men då måste den sociala ekonomin visa vad den kan.

EUs grundläggande mål finns inbyggda i den so-ciala ekonomins företagande eftersom detta knyter samman den ekonomiska och sociala dimensionen; en hög konkurrenskraft med full sysselsättning, so-ciala framsteg, regional balans och en bättre miljö. Det finns också regler som innebär att ett medlems-land kan gynna den sociala ekonomin när det gäller offentlig upphandling och produktion av välfärds-tjänster.

Ett nytt och viktigt inslag i Lissabonfördraget är att EU ska samråda med medborgarna och deras sammanslutningar. De människor som berörs får alltså vara med och påverka politiken, en slags deltagardemokrati. Därför organiserar sig den sociala ekonomin, ja hela det civila samhället på det europeiska planet. De verkar inom sina sakområden men samarbetar också sinsemellan för att göra sin röst hörd. EUs institutioner är lyhörda, i motsats till många medlemsländer. Det är min erfarenhet från de två organisationer där jag själv är aktiv: Social Economy Europe, en paraplyorganisation för den sociala ekono-min och REVES – ett europeiskt nätverk som förenar engagerade kommuner/regioner och social ekonomi.

I EU:s övergripande politiska strategi (Europa 2020) för smart, hållbar och inkluderande tillväxt – er-känns den sociala ekonomin som en viktig aktör.

Inom ramen för denna strategi har EU tagit flera initiativ om att utveckla det sociala företagandet. Lagstiftning och olika program ska gynna sektorn på olika sätt. Bland annat ska den sociala ekonomin få tillgång till mer kapital, eftersom bristen på ka-pital är ett ständigt bekymmer. Det är medlemssta-terna som ska genomföra det hela. I flera länder är man mycket aktiv. På några håll stiftar man till och med ny särskild lagstiftning för att understryka den sociala ekonomins betydelse. Den svenska reger-ingens intresse är kylslaget. Man deltar inte aktivt i EU-arbetet och gör ingenting på hemmaplan för att följa upp EUs förslag.

Den sociala ekonomin har också ett starkt stöd från Bryssel i sammanhållningspolitiken, d.v.s. europe-iska regional-, social- och jordbruksfondens olika program. En hörnsten i denna politik är ”part-nerskapet”, d.v.s. alla berörda ska vara med för att både planera och genomföra politiken. Hade inte reglerna om partnerskapet funnits hade den sociala ekonomin aldrig blivit lyssnad till i Sverige. Nu pe-kar EU direkt ut den sociala ekonomin som en vik-tig målgrupp för stödet. Det har inneburit att flera sociala arbetsintegrerande företag har kunnat star-tas och utvecklas. Det har varit en framgångssaga för det svenska programmet inom den Europeiska socialfonden. Ett exempel är Vägen ut! i Göteborg, som aldrig hade sett dagens ljus utan EU-stödet. Det fanns inga sådana åtgärder i den svenska nä-rings- och arbetsmarknadspolitiken. Och Vägen ut! kunde genom EU-stödet a till sig viktiga lärdomar från det italienska sociala föreagandet.

Nu hoppas vi på att det sociala företagandet får en stor plats i det nya svenska programmet för åren

86 DEN SOCI A L A EKONOM I N EN V I K T IG BYG GST EN FÖR K R ISENS EU ROPAJA N OL S SON


2014–20, men framför allt att det blir en del av den ordinarie svenska politiken.

Exemplet visar framför allt på den styrka som finns i det erfarenhetsutbyte och de sociala innovatio-ner som EU-politiken bidrar till. I den nuvarande ekonomiska och politiska krisen är dialogen över gränserna kanske det viktigaste vi kan få ut av EU-samarbetet.

Sverige är inte längre bäst när det gäller nya politiska och samhälleliga lösningar. Låt oss ta den sociala ekonomin som exempel. Efter andra världskriget sökte sig många utländska kooperatörer till Sverige för att söka innovationerna i den framgångsrika svenska konsumentkooperationen. Nu har flödet och strömmarna vänt. Vi åker till Italien och Storbritannien. Kooperativa daghem, socialt företagande, kreditgarantiföreningar samt överenskommelsen mellan regeringen och idéburna organisationer har vi tagit till oss från utlandet.

Den sociala ekonomin kan i dag inte helt räkna med EU, inte heller med de enskilda ländernas välvilja. Därför måste den som den alltid gjort ta saken i egna händer och organisera sysselsättning och väl-färd på egen hand.

EUs svar på den finansiella krisen är en våldsam attack mot den sociala välfärden. Det syns tydligast i Grekland och andra länder i södra Europa. Men angreppen smittar av sig på andra EU-länder, också Sverige. Det verkar som vi inte längre kan upprätt-hålla den europeiska sociala modellen längre. Det

är en modell som tar sig olika former i olika län-der men dess hörnstenar finns i arbetsmarknadens parter, kollektivavtal, en hög sysselsättning samt en social trygghet som är solidariskt organiserad och omfattar alla människor.

Vi kommer inte att kunna restaurera denna modell precis som den var. Vi måste söka nya vägar och bygga upp nya trygghetssystem. Men grunden för dessa måste vara att de är solidariska, hållbara och rättvisa och att människorna är delaktiga i deras utformning och förvaltning. Det behövs egentligen ett europeiskt socialt handlingsprogram som kan genomföras i ett brett partnerskap mellan det of-fentliga, företag och fack samt hela det civila sam-hället till gagn för alla dem som bor i Europa.

Det är här den sociala ekonomin kan gå före. Det är därför som stödet till den sociala ekonomin från det offentliga på alla nivåer, alltifrån kommunen till EU är så viktigt.

Grunden för den sociala ekonomins styrka är dess lokala förankring. En ekonomi med människan i centrum måste ha ett starkt lokalt perspektiv.


GRUNDEN FÖR DEN SOCIALA EKONOMINS STYRKA ÄR DESS LOKALA FÖRANKRING. EN EKONOMI MED MÄNNISKAN I CENTRUM MÅSTE HA ETT STARKT LOKALT PERSPEKTIV.


Det är där människornas behov ska tillgodoses. I tider av kris efterfrågar människorna lokala lösningar. Människor ska kunna leva och över-leva där de bor och verkar. I insikten om den mänskliga kraftens betydelse och det nödvändiga underifrånperspektivet finns grunden för en ny samhällsmodell.

Det lokala partnerskapet mellan privat och offent-lig och social ekonomi kommer därför att förbli grundvalen för välfärden och sysselsättningen.

Det finns mängder av erfarenheter och innovatio-ner att utnyttja från EU-projekten, i Sverige och i utlandet, som vi inte bryr oss om. Det gäller både regering och opposition. Nu säger socialdemokra-terna att Sverige ska ha den lägsta arbetslösheten i EU år 2020. Det kommer man inte att klara bara med hjälp av arbetsmarknadens parter, arbetsför-medling och utbildning. Det krävs att resurserna går till en kraftfull lokal arbetsmarknads- och nä-ringspolitik som genomförs i ett brett partnerskap inte minst med det sociala företagandet och de or-ganisationer som arbetar med de mest utsatta grup-perna. I det lokala finns kunskapen om de åtgärder som är effektiva.

Men den lokala kraften måste också bli en global kraft. Detta underifrånperspektiv är egentligen också grunden för en mera federalistisk politik.

Det behövs mötesplatser och nätverk på alla geo-grafiska nivåer för att skapa och sprida ny kunskap. När människor möter varandra över gränserna möts deras lokala perspektiv. Det leder till nytt mänskligt skapande.

Den sociala ekonomins stora utmaning är att bli en kraft som står för en demokratisk och solidarisk värdegrund i den globaliserade ekonomim.

Svaret är inte enkelt. Det finns motstridiga tenden-ser. Vi är i ett generationsskifte. Etablerade folkrö-relser har förlorat lite av sin roll som samhällsom-vandlare och innovativ kraft. Å andra sidan ser nya rörelser, nya företeelser och nya organisationer da-gens ljus. Nya generationer växer upp som inser att det krävs ett mänskligt företagande – en ekonomisk demokrati i praktiken.

JAN OLSSON

UTVECKLAR KOOPERATIVT OCH SOCIALT FÖRETAGANDE I

SVERIGE OCH EUROPA COOMPANION OCH REVES

88 DEN SOCI A L A EKONOM I N EN V I K T IG BYG GST EN FÖR K R ISENS EU ROPAJA N OL S SON



EU:S EKONOMISKA KRIS SKA LÖSAS MED TYDLIGARE BUDGETREGLER

Den ekonomiska krisen har drabbat EU hårt och arbetslösheten har ökat i många länder. För att en liknande kris inte ska uppstå igen har EU nu skärpt budgetreglerna och infört straff för de länder som inte följer dem.

När finanskrisen började 2008 hade EU regler för hur stor statsskuld ett land fick ha och hur stort det offentliga budgetunderskottet fick vara. Men reglerna tillämpades inte strikt och många länder var dåligt rustade för den ekonomiska krisen.

För att göra den europeiska ekonomin mindre sårbar arbetar EU med att stärka den ekonomiska samordningen. EU har stramat upp reglerna i den så kallade stabilitetspakten och skapat nya regler i finanspakten. EU-länderna ska ha bättre ordning på statsfinanserna framöver.

Källa: Riksdagens fakta om EU

Källa: Eurostat. 2013-04-22

STATSSKULDER I DE EUROPEISKA MEDLEMSLÄNDERNA (% AV BNP)

EU:S EKONOMISKA KRIS SKA LÖSAS MED TYDLIGARE BUDGETREGLER

Estland 10,1%

Bulgarien 18,5%

Luxemburg 20,8%

Rumänien 37,8%

Sverige 38,2%

Lettland 40,7%

Litauen 40,7%

Danmark 45,8%

Tjeckien 45,8%

Slovakien 52,1%

Finland 53,0%

Slovenien 54,1%

Polen 55,6%

Nederländerna 71,2%

Malta 72,1%

Österrike 73,4%

Ungern 79,2%

Tyskland 81,9%

Spanien 84,2%

EU 85,3%

Cypern 85,8%

Storbritannien 90,0%

Frankrike 90,2%

Belgien 99,6%

Irland 117,6%

Portugal 123,6%

Italien 127,0%

Grekland 156,9%



DE FYRA FRIHETERNA

INLEDNING | CHRISTOFER FJELLNER

Det råder stor enighet om att framtidens ar-betsmarknad och utbildningssystem är två av

de största utmaningarna vi har framför oss. Därför är det viktigt att vi har en levande debatt där många röster får komma till tals, så att vi kan finna de bästa lösningarna.

LIGGER VÅR KONTINENT I FRAMKANT?

Eftersom rubriken är formulerad som en fråga så tänkte jag inleda med att kort försöka besvara den, för att sedan öppna upp diskussionen med några egna tankar. Jag skulle säga att svaret inte, som så ofta, ligger mellan ja och nej. Svaret är snarare både ett ja och ett nej. Man kan svara ja, för trots allt finns i Europa högproduktiv arbetskraft och en dynamisk inre marknad. Här finns framstående universitet och miljontals företag i alla upptänkliga branscher.

Men man kan också svara nej. Många europeiska länder lider av historiskt höga skuld- och arbets-löshetsnivåer. De flesta av de bästa universiteten återfinns utanför vår kontinent. EU:s inre marknad innehåller fortfarande en mängd undantag och onödiga hinder. Och framförallt – Europa är ing-enting mot vad det kunde vara.

För ska vi verkligen nöja oss med medelmåt-tiga skolresultat, halvtröga arbetsmarknader, några gamla handelshinder där och några förlegade regler där? Borde det inte vara en självklarhet att Europa ska vara den mest dynamiska ekonomin i världen, den rikaste och mest framåtblickande kontinenten av dem alla, en modern högkultur som med öppenhet mot omvärlden och med sunda och ambitiösa reformer inombords blir ett föredöme för andra länder att ta efter?

91DE F Y R A FR I H ET ER NA CH R ISTOFER FJ EL L N ER


Det kanske låter som en svulstig vision, så låt mig bli lite mer konkret; jag vill nämligen hävda att ja-svaret kan erbjuda lösningar för nej-svaret.

Vi kan börja med att titta på vad vi har gjort rätt. Ta som exempel avregleringen av flygmarknaden. Framväxten av en lågpris-marknad för flyg har sannolikt gjort mer för europeisk integration än alla EU:s ungdoms-strategier och kulturfonder tillsammans. Men avregleringen är konsekvensen av ett EU-beslut. Det är EU när det är som bäst – när 28 regler blir 1 regel. När EU river hinder och krångel för att låta människor skapa nya lösningar tillsammans.

Vi kan också lyfta mängder av exempel på männ-iskor som lämnat armod och dåliga framtidsutsik-ter för att söka sig en bättre tillvaro någon annanstans. Det är gränslöshet och öp-penhet som möjliggör detta för enskilda människor. Men rivna gränser får också stora effekter på samhället. Arbetsmarknadens resurser kan användas effek-tivare. Kunskap flyttas, möts, omprövas och nya idéer tar form. Alltifrån det handfasta till det som är svårast att mäta: människor träffas, blir kära, bygger liv tillsammans.

Allt detta sammanfattas i EU-projektets kärna och ett öppet samhälles värderingar. Gränslöshet, öp-penhet mot det nya och annorlunda, fri konkurrens och tolerans. Vi har kommit väldigt långt, så titta er omkring: visst har Europa alla förutsättningar för att bli just allt det som vi borde drömma om? Vi

har lyckats skapa fredlig samexistens och en inre marknad från ett tillstånd av krig, aggression och misstro gentemot varandra. Nu är det därför dags att ta nästa steg. Och vad som är detta nästa steg, det finns det mycket att säga om, och synen skiljer sig åt.

Men samtidigt som EU har viktiga uppgifter att fylla måste vi göra klart vad EU inte ska göra. EU kan till exempel skapa gemensamma regler, så att länder kan erkänna varandras utbildningar. Men här finns risken att EU börjar införa massor av egna regler som förtar syftet med förenklingar. För hur många gånger har inte Bryssel försökt blanda sig i medlems-ländernas utbildningspolitik? Eller hur ofta har det inte hörts att EU måste “investera i framtiden”, trots att knappast någon tror att EU skulle spendera peng-arna bättre än medlemsstaterna eller medborgarna.

Kort och gott: det som är bra med EU är gratis, men det som är dåligt är hur dyrt som helst. Som exempel, ge-mensamma regler som möj-liggör för arbetssökande att ta sig över gränserna är bra

och kostar ingenting. EU:s globaliseringsfond, med miljarder som duschas över nedläggningshotade industrier, är ett kostsamt och dåligt sätt att möta konkurrensens effekter.

Stora planer på EU-nivå riskerar dessutom att slita isär unionen, snarare än att hålla ihop den. Vi är i ett känsligt läge nu, när olika medlemsländer drar åt olika håll. För att kunna spela en positiv roll för framtiden måste EU återgå till sin grundläggan-de uppgift: värna de fyra friheterna och den inre marknaden. Jag är övertygad om att en stor del av

DET SOM ÄR BRA MED EU ÄR GRATIS, MEN DET SOM ÄR DÅLIGT ÄR HUR

DYRT SOM HELST.

92 DE F Y R A FR I H ET ER NACH R ISTOFER FJ EL L N ER


svaret finns häri. Hade vi haft en global finans- och skuldkris utan en inre marknad hade vi varit i en betydligt värre situation idag. Hade EU-beslut inte lagt grunden för billigare transporter, kommuni-kationer och studentutbyten hade vi varit sämre rustade än vad vi är.

Att fortsätta riva hinder på vår kontinent ger före-tag och utbildningsinstitutioner tillgång till större marknader, mer kapital, en mer diversifierad arbets-styrka och studenter med mer varierad bakgrund. Så bäddar vi för sund konkurrens, innovation och kunskapsutbyte.

Men det måste understrykas att Sverige, liksom andra medlemsländer, ska få föra sin egen utbild-nings- och arbetsmarknadspolitik. Förutsättningar, traditioner och synsätt skiljer sig så pass mycket åt att alltför omfattande europeisk styrning på dessa områden riskerar att göra mer skada än nytta. För vi behöver också pröva oss fram, lära av varandra och se vilka lösningar som fungerar och inte fung-erar. Vi har olika system för grundskolans utform-ning, för arbetslöshetsersättning och arbetsrätt. Det är ett utmärkt sätt att möjliggöra jämförelser och konstant förbättring genom en pågående dynamik som tar oss framåt.

Så, EU har en mycket viktig roll att spela för Eu-ropas framtid. Den består dels i att återgå till sina kärnvärden och verka för en ständig utveckling och fördjupning av de fyra friheterna. Men den består också i att veta var gränsen går, och möjliggöra för medlemsstaterna att pröva sig fram och lära av var-andra. För precis som studenter och arbetstagare lär av varandra då de ger sig ut på den europeiska marknaden, så kan politiker och beslutsfattare i

medlemsländerna lära av varandra genom att höja blicken och se sig omkring.

Vi måste blicka framåt med en tydlig vision om ett öppet, tolerant, dynamiskt och kosmopolitiskt Europa. Jag menar – upplysningen, renässansen, den vetenskapliga metoden och den industriella revolutionen: nog har vi som bor på den här konti-nenten potential att skapa en strålande framtid för oss själva, om vi bara tillåter oss att vara lite visio-nära och inte nöja oss med att bli en medelmåtta på världsscenen.

Låter det fluffigt? Kanske det, men så vet ju inte jag i detalj vilka lösningarna är.

Och det är halva poängen. Du kanske hade hoppats på en detaljerad färdplan? Hur EU skapar en gemensam arbetsmarknad eller ett utbildningssystem i världsklass? Men lika ovetande som de som beslutade att avreglera flyget var om hur Ryanair skulle integrera Europa, lika ovetande är jag om vilka möj-ligheter som hade öppnats om vi till exempel hade haft ett ambitiöst tjänstedirektiv.

Med detta vill jag också säga att det finns många synsätt, och att en ödmjuk inställning till sin egen begränsade insikt i komplicerade frågor ändå känns som en bra utgångspunkt för diskussionen. För vi-sionen om ett framgångsrikt Europa innefattar också en levande debatt om vart vi är på väg, och hur vi når dit.

CHRISTOFER FJELLNER

(M) EU-PARLAMENTARIKER SEDAN 2004.

93DE F Y R A FR I H ET ER NA CH R ISTOFER FJ EL L N ER


Den europeiska unionen är och ska vara ett politiskt projekt vars grundläggande vär-

deringar mänsklig värdighet, frihet, demokrati, jämställdhet, rättsstatsprincipen och respekten för mänskliga rättigheter ska genomsyra hela verksam-heten. Tyvärr ser det inte alltid ut så idag och här måste vi som medlemmar och medborgare i Euro-pa driva på för att EU inte bara ska visa solidaritet med varandra inom unionen utan också med län-der utanför Europas gränser. EU behöver ta på sig ledartröjan för att visa handling när det kommer till frågor om fattigdomsbekämpning, rättvis han-delspolitik och lagen om offentlig upphandling. För många medborgare i Sverige kan besluten i Bryssel kännas avlägsna och möjligheten att påverka vara liten. Men med denna text vill jag visa på att vi kan alla vara med och påverka. Du och jag kan göra det när vi handlar kaffe och bananer i affären på väg hem från jobbet och Sveriges kommuner och lands-

ting när de köper in till sin verksamhet. Genom vår konsumentmakt visar vi politiker i Sverige och EU att frågor om fattigdomsbekämpning och en rättvis handel är viktiga.

EN FÖRÄNDRAD HANDELSPOLITIK

Idag lever nästan 1,2 miljarder människor under den extrema fattigdomsgränsen på 1,25 dollar per dag. Ofta utan tillgång till rent vatten, tillräckligt med mat eller ens tak över huvudet.

Det är få som förblir oberörda av fakta om fattig-dom. Att så mycket som var åttonde människa går till sängs hungrig varje kväll är något som engage-rar många. Men samtidigt är fattigdomsbekämp-ning, utrikes- och internationell handelspolitik frågor som ofta ligger långt från de flesta männis-

SÅ KAN EU BIDRA TILL FATTIGDOMSBEKÄMPNING

MAGDALENA STREIJFFERT

94 SÅ K A N EU BI DR A T I L L FAT T IGDOMSBEK Ä M PN I NGM AGDA L ENA ST R EIJ FFERT


kors vardag i Sverige. Möjligheten att påverka känns liten. Samtidigt är det nära, genom det vi som indi-vider, företag, kommun och organisationer handlar på den globala marknaden.

Oavsett om det handlar om att köpa middag till familjen eller kaffe till föreningsmötet är vi som konsumenter inblandade i ekono-miska transaktioner som oftast berör länder och människor långt utanför vår egen sfär.

Men det är denna handel som också är en av anled-ningarna till att vi under åren med millennie-målen har sett en stor ekonomisk tillväxt i flera av värl-dens fattigaste länder. Samtidigt vet vi att tillväx-ten är med och skapar problem. Ekonomin växer på bekostnad av både mänskliga och miljömässiga resurser. Handel är ett effektivt verktyg för fattig-domsbekämpning och hållbar utveckling, men bara om handeln bygger på ömsesidig respekt för mänskliga rättigheter.

UNICEF bedömer i en rapport från 2011, Global Inequality: Beyond the Bottom Billion, att det i nuvarande takt kommer att ta 800 år för världens en miljard fattigaste att nå upp till tio procent av världens inkomster.

Ojämlikhet är ett problem, inte bara för de som är fattigast, utan för hela samhällsutvecklingen. Sam-ma rapport från UNICEF pekar på data som visar att länder med stora klyftor också har långsammare tillväxt, mer hälsoproblem, sociala problem och politisk instabilitet. Om handel skall vara ett effek-tivt verktyg som bidrar till fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling, måste den vara utformad

för detta ändamål. En handel som tar hänsyn till och stöttar odlare och anställda i utvecklingsländer som idag befinner sig längst bak i handelskedjan, där den hårda prispressen ofta sätter de mänskliga rättigheterna ur spel.

Det finns stora utmaningar inom den globala han-deln som den fungerar idag. Marknaden klarar inte att på egen hand skapa inkluderande tillväxt. Mest utsatta är råvaruproducenterna, i början av handel-skedjan. Råvarupriserna är inom många branscher mycket instabila och överlag har priserna sjunkit dramatiskt de senaste 30 åren. Priset på vårt te och kaffe är alldeles för lågt. Endast några få procent hamnar hos odlarna som skördar kaffet, plockar tebladen och rensar kakaofrukterna. Alltför ofta sker även grova kränkningar av mänskliga rättig-heter i produktionen av de varor som vi konsumerar varje dag.

En stor utmaning är maktkoncentrationen i mitten av ledet, mellan producent och konsument. Världs-handeln kan liknas vid ett timglas. Det finns många miljoner odlare och anställda som producerar rå-varor till miljarder konsumenter. I mitten finns ett fåtal stora livsmedelsjättar som kontrollerar råvaru-handel och förädling. Genom deras köpkraft kan de pressa priserna och sätta spelreglerna.

Ta bananer till exempel. Av den globala bananhandeln kontrolleras 70 procent av fem företag. Resultatet är att den enskilde odlaren har ett extremt underläge gentemot den hen säljer till och konsumenten har små möjlig-heter till insyn och påverkan, trots tusentals varor att välja mellan i butikshyllan.

95SÅ K A N EU BI DR A T I L L FAT T IGDOMSBEK Ä M PN I NG M AGDA L ENA ST R EIJ FFERT


Fairtrade bidrar med verktyg för att motverka obalanserna i handelskedjan genom kriterier som stärker odlarnas och anställdas förhandlingskraft. Fairtrade når idag ut till drygt 1,3 miljoner odlare och anställda som säljer Fairtrade-märkta produk-ter genom tusentals stora och små företag på 120 marknader till miljontals konsumenter. Det är fort-farande en liten del av världsmarknaden, men det visar att det går att skapa en handel som bidrar till att människor kan lyfta sig ur fattigdom. Fairtrade säkerställer att producenten verkligen gynnas av de fördelar certifieringen ger genom att kontrol-lera handelstransaktionen mellan producenten och köpare. Det gör att odlare och anställda kan utkräva ansvar om inte företagen håller vad de lo-vat. Verktyg som gör att de kan ta makt över sina liv, förbättra sin position och bekämpa fattigdomen genom handel på rättvisa villkor. Samtidigt är det ett effektivt verktyg för konsumenter att ställa hö-gre krav på företagen och deras produkter, genom att efterfråga varor som de vet bidrar till en positiv utveckling.

I FN påbörjas nu förhandlingarna om hur de nya utvecklingsmålen, som ska ta vid efter millennie-målen, skall se ut i praktiken. I slutdokumentet, The Future We Want, inför toppmötet i Rio slog man fast att utrotning av fattigdom fortfarande är den största utmaning som världen står inför. Och att fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling måste gå hand i hand. Utifrån detta sattes en rad globala mål upp som speglade alla tre dimensioner av hållbarhet; ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet, det så kallade nya globala ramverket. Dessa skall tillsammans med de kommande nya utvecklingsmålen, utgöra de mål och strategier

för hur arbetet med en global utveckling ska se ut efter 2015.

Sverige och framför allt EU måste öka insatserna för att nå de globala utvecklingsmålen genom att stärka anställda och småskaliga producenters möj-ligheter att ta sig ur fattigdom genom handel. Till-sammans med rättvis handelsrörelsen har Fairtrade tagit fram prioriterade frågor som vi anser att EU måste lyfta och driva i diskussionen om de nya ut-vecklingsmålen.

Den första frågan är att mänskliga rättigheter och jämlikhet behöver vara ledstjärna för alla politikområden. Människors förutsättningar att lyfta sig ur fattigdom och förverkliga sin potential måste stärkas. Utvecklingspolitiken måste vara grundad i de tre pelarna för hållbar utveckling; ekonomisk, social och miljömässig hållbarhet. För att en sådan agenda ska fungera måste den inkludera alla politikområden. Det nya globala ramverket behöver bygga på samstämmighet, där alla politikområden, i såväl Sverige som inom EU, drar åt samma håll.

Den andra frågan är att handel måste lyftas som ett verktyg för hållbar utveckling. Handel är ett effek-tivt verktyg för fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling, men bara om handeln bygger på öm-sesidig respekt för mänskliga rättigheter. Handels-regler och praxis måste reformeras med målet att övervinna orättvisor och att stärka anställda och småskaliga producenter i utvecklingsländer för att genom handel kunna ta sig ur fattigdom.



Den tredje och avslutande frågan är att alla aktörer på alla nivåer måste inkluderas och ta ansvar. Ge-nom framgångsrika partnerskap kan vi motverka fattigdom och ojäm-likhet på lokal nivå, åstadkomma hållbar ekonomisk tillväxt på nationell nivå och sä-kerställa utveckling som inkluderar alla på global nivå. Den nya utvecklingsagendan måste därför stödja partner-skap för hållbar utveckling mellan regeringar, lo-kala myndigheter, företag, det civila samhällets or-ganisationer och medborgare. Det är viktigt att alla berörda parter tar ansvar och kan ställas till svars inom ramverket för den nya utvecklingsagendan.

Målet är att de prioriterade frågorna lyfts i EU:s gemensamma position inför den nya utvecklingsagendan. Detta i linje med Ministerrådets och EU-kommissionens 12-stegsplan för hur millenniemålen ska uppnås till 2015, där rättvis handel beskrivs som ett av de bästa verktygen för samstäm-mig politik för utveckling och ett värdefullt initiativ för att uppnå millenniemålen.

Det vilar ett stort ansvar på de ledande politikerna vid förhandlingsbordet. Men ska vi nå högnivåpa-nelens nollvision kan fattigdomsbekämpning och det nya globala ramverket inte bara vara en fråga för världens ledare eller bistånds- och utvecklingsmi-nistrar. Det måste genomsyra, och vara måttstock-en inom alla politikområden, för politiker på alla nivåer, men även för företag, civilsamhälle och kon-

sumenter som du och jag. Den globala utvecklingen har resulterat i att varje enskilt land, varje kommun och dess medborgare är delaktiga i och påverkas av

vad som händer långt borta från landets egna gränser. Gränser mellan länder suddas ut och det ömsesidiga beroendet ökar. Allt angår alla.

STÄLLA SOCIALA KRAV VID LAGEN OM OFFENTLIG UPPHANDLING

Fairtrade och den internationella rättvishandelsrö-relsen visar upp exempel på hur konsu-menter och producenter gemensamt kan bidra till att bekämpa fattigdom och verka för en hållbar produktion och konsumtion. Fairtrade är inte lösningen på all värl-dens fattigdom, men visar att det går att skapa inci-tament för en handel som bidrar till att människor kan lyfta sig ur fattigdom. Ett viktigt inslag i Fair-trades framgångar är det lokala engagemanget från över 1 300 Fairtrade City-diplomerade kommuner runt om i världen som verkar för både en privat och offentlig etisk konsumtion.

Här kan Sverige och EU utnyttja sin roll som be-tydelsefulla konsumenter på den internationella marknaden genom den offentliga upphandlingen. På EU-nivå upphandlar offentliga institutioner för 1 000 miljarder euro per år. Det motsvarar närmare 20 procent av EU:s sammanlagda BNP. Också i Sve-rige är stat, kommuner och landsting stora inkö-pare. Här står offentlig upphandling, alltså sådant som köps för våra skattepengar, för 15–20 procent

97SÅ K A N EU BI DR A T I L L FAT T IGDOMSBEK Ä M PN I NG M AGDA L ENA ST R EIJ FFERT

GRÄNSER MELLAN LÄNDER SUDDAS UT OCH

DET ÖMSESIDIGA BEROENDET ÖKAR. ALLT ANGÅR ALLA.


av BNP vilket motsvarar runt 600 miljarder kronor per år. All denna konsumtion kan vara ett verktyg för en mer rättvis handel.

All offentlig upphandling är underställd lagen om offentlig upphandling, LOU, som i sin tur är en im-plementering av gällande EU-direktiv. I början av seklet var sociala aspekter knappt på agendan när det pratades offentlig upphandling, men mycket har hänt de senaste tio åren. Idag ser läget annorlunda ut. Frågan är inte längre om man får ställa sociala krav, utan vilka som bör ställas i olika branscher och hur de bäst kan följas upp och utvärderas. I det nya EU-direktiv som kommer till våren och som kom-mer implementeras i svensk lagstiftning uppmunt-ras offentliga institutioner att ställa sociala krav.

Detta tack vare det enträgna arbete som många Fairtrade City-diplomerade kommuner har gjort genom att inte bara ställa de mest grund¬läggande etiska kraven utan även kräva att producenten skall få ett pris som täcker kostnaderna för hållbar pro-duktion, förfinansiering samt långsiktiga handels-

relationer enligt principer för rättvis handel. Kom-munerna har på så sätt skjutit fram positionerna på området genom att visa att det går, och i vissa fall även fått det rättsligt prövat. Något som påverkar både attityder och praxis i Sverige och resten av Europa.

AVSLUTNING

Världen har blivit mindre. Vi är övertygade om att odlare, konsumenter, organisationer, folkvalda po-litiker, lokalt och globalt näringsliv tillsammans, genom handel, kan påverka en av de största utma-ningarna som världen står inför idag. Här kan och bör EU visar på större handlingskraft för en mer rättvis handelspolitik, i utformningen av de nya utvecklingsmålen och i sitt fortsatta arbete för att uppmuntra offentliga institutioner att ställa sociala krav i offentlig upphandling.

MAGDALENA STREIJFFERT

GENERALSEKRETERARE FÖR FAIRTRADE SVERIGE


FLER JOBB OCH FÄRRE FATTIGA

För att lösa problemen och skapa tillväxt och sysselsättning samordnar EU sina åtgärder genom den så kallade Europa 2020-strategin.

Europa 2020 ska bidra till en hållbar ekonomi. De överordnade mål som ska ha nåtts 2020 är:

75 procent av alla kvinnor och män i åldrarna 20−64 ska ha ett jobb. Fler ungdomar, äldre och lågkvalificerade arbetstagare ska få jobb. Integrationen av invandrare ska bli bättre.

EU ska satsa 3 procent av BNP på forskning och utveckling. Målet gäller de kombinerade privata och offentliga investeringarna.

Utsläppen av växthusgaser ska minska med 20 procent jämfört med 1990. De förnybara energikällorna ska ha 20 procents andel av den slutliga energikonsumtionen. Energieffektiviteten ska öka med 20 procent. Minskningen av utsläpp av växthusgaser ska vara 30 procent om andra utvecklade länder gör jämförbara utsläppsminskningar

och utvecklingsländerna bidrar till minskningen.

10 procent färre elever ska hoppa av skolan i förtid och minst 40 procent av 30-34-åringarna ska ha högskole- eller annan eftergymnasial utbildning.

20 miljoner färre människor ska vara fattiga eller riskera att bli fattiga.

Texten kommer från riksdagens skrift ”oberoende EU-fakta”.


UNDERLÄTTA FÖR INDIVIDUELLA

UTBILDNINGSVÄGAR

KLARA ANDERSSON

Bland mina jämnåriga är det allt fler som väljer att studera utomlands, inte endast en eller ett

par utbytesterminer, utan hela sina utbildningar. Att flest svenska studenter väljer att studera i USA eller Storbritannien handlar förstås delvis om låga språkliga barriärer, men inte bara. En avgörande anledning för dessa länders attraktivitet när det handlar om högre utbildning är den inbyggda flexi-biliteten i respektive lands utbildningssystem och arbetsmarknad, något samtliga länder i Europa borde ta efter.

Denna flexibilitet blir synlig dels inom själva utbild-ningens struktur, men också i steget mellan studier och arbetsliv. Låt mig börja med att illustrera det förstnämnda. I både USA och Storbritannien är det möjligt för någon med en kandidatexamen i t ex historia, moderna språk eller filosofi att fortsätta sina studier på mastersnivå inom juridik eller ma-

nagement; det är i samma grad möjligt för någon med en kandidat i biologi eller biokemi att studera medicin. De båda länderna har gjort detta möjligt på olika sätt; i USA påbörjar man i regel inte yrkes-orienterade utbildningar förrän efter man har fått sin grundexamen från college, medan det i Storbri-tannien erbjuds s.k. conversion courses inom juri-dik, medicin mm, specifikt riktade mot dem som redan har en kandidatexamen i ett annat ämne. Vill man efter sin första examen byta bana i länder som Sverige, Danmark och Tyskland är man i princip tvungen att börja om på grundnivå inom sitt nya ämne, utan att ha möjligheten att ta till vara sin ti-digare examen i någon större utsträckning.

I en värld där arbetsmarknaden efterfrågar just flexibla, innovativa arbetstagare, och där individen knappast kan förvänta sig att arbeta inom samma smala bransch under hela sitt yrkesliv, är det oer-

9 9U N DER L ÄT TA FÖR I N DI V I DU EL L A U T BI L DN I NGSVÄGA R K L A R A A N DER S SON


hört märkligt att all utbildning som inte är direkt relaterad till individens nuvarande yrkesuppgifter eller studier betraktas som mer eller mindre vär-delös. Att undervärdera språkstudentens kommu-nikationsförmågor, eller filosofistudentens logiska tänkande, bidrar inte bara till att viktiga kunskaper inte tas till vara, det är också direkt kunskapsfient-ligt och ovärdigt vilket land som helst som gör an-språk på titeln kunskapsnation.

Låt oss vidare granska hur övergången mellan stu-dier och arbetsliv fungerar i de anglosaxiska län-derna. Här står Storbritannien för ett särskilt be-undransvärt exempel.

Brittiska företag har insett att även de har ett ansvar för tillgången på eftersökt arbetskraft och erbjuder därför upp till ett år långa, betalda s.k. graduate schemes där nybakade studenter tränas för de aktuella jobben med chans till fortsatt anställning.

Dessa graduate schemes är öppna för studenter från vitt skilda utbildningsbakgrunder; så gott som samtliga storbanker erbjuder t ex platser för de med utbildningar i allt ifrån humaniora till naturveten-skap. Detta visar prov på en djupt sympatisk kun-skapssyn. Det är knappast så att Storbritannien lider brist på högkvalitativa utbildningar inom finans och ekonomi och att bankerna därför väljer att anställa studenter från andra utbildningsbakgrunder, utan man har uppenbarligen insett värdet i den dynamik som kommer av att anställda är tränade i olika sätt att tänka och ser olika aspekter och möjligheter.

Brittiska, men även amerikanska, företag visar även imponerande ansvarsfullhet för

studenter som fortfarande är mitt under sin utbildning. Det finns en uppsjö av praktikplatser under sommarlov, påsklov och höstlov, och återigen är merparten öppna för studenter inom alla områden.

En uppenbar kritik mot sådana arrangemang är att praktikanter utgör en aldrig sinande källa till billig, i vissa fall gratis, arbetskraft för företagen. Dessa påstås stjäla jobb från äldre, ofta mer kvalificerade individer, och man ifrågasätter ofta i vilken grad praktikanter faktiskt drar fördel av den träning de får. Något som emellertid ofta negligeras i debatten är att deltagande i denna sorts arbetsförlagd praktik är helt frivillig både för företagen och för de allra flesta ungdomar och studenter. Företag är självstän-diga aktörer med syftet att generera vinst; studen-ter är vuxna individer som själva bär ansvaret för sina liv och sin framtid i en föränderlig värld. Att så pass många företag och studenter uppenbarligen är villiga att utbyta tjänster i form av arbetskraft respektive praktiska kunskaper (och eventuellt viss betalning) visar att arbetsförlagd praktik betraktas som något av en winwin-situation av de inblandade. Företagen ökar sina vinster, studenter ges verktyg att konkurrera på arbetsmarknaden och uppnår samtidigt ökad självkännedom och kan bättre pla-nera för sin framtid.

Och för de icke inblandade, de som förmodat får mins-kad tillgång till de jobb som praktikanterna utför? I debatten tar denna diskussion ofta märkliga former.

Jobb har plötsligt blivit något av en mänsklig rättighet, och det betraktas av överraskande många som helt legitimt att dessa individers påstådda ”rätt” till jobb tillåts inskränka

10 0 U N DER L ÄT TA FÖR I N DI V I DU EL L A U T BI L DN I NGSVÄGA RK L A R A A N DER S SON


företags och individers rätt att frivilligt utbyta tjänster.

Vad skulle denna rätt till jobb innebära? Att vissa individer har rätt till ett jobb just på min arbets-plats? Eller på din arbetsplats? Vem ska ta ansvar för att en sådan rättighet uppfylls? Staten? Enskilda företag? Det blir snabbt tydligt att det är mer eller mindre absurt att på detta sätt framställa det som om jobb är någon sorts medborgerlig rättighet.

Är ökad reglering av praktikplatser i europeiska län-der ett steg på vägen mot en rättvisare arbetsmark-nad? Det är tveksamt. På en rättvis arbetsmarknad värderas människors kunskaper och förmågor obe-roende av yttre faktorer såsom kön, etnicitet och ålder. Det står varje person fritt att försöka över-tyga en arbetsgivare att han eller hon skulle vara en större tillgång än en praktikant. Huruvida han eller hon väljer att trycka på erfarenhet, kunskaper eller rena kostnadsargument är upp till honom el-ler henne. Om ansvaret för praktikplatser läggs på företagen, utan politisk klåfingrighet, uppnår vi en situation då den arbetssökande inte hindras att söka praktik istället för jobb, och praktikanten är fri att söka jobb istället för en praktikplats. Det enda som skiljer de sökande åt är alltså eventuellt ålder och grad av erfarenhet.

Företaget hamnar oavsett i en position där det mås-te väga vad praktikanten har att erbjuda mot vad den arbetssökande har att erbjuda. Jag vill hävda att tillsättningen av en tjänst inte blir mer rättvis än såhär. Yttre faktorer som ålder, kön, etnicitet osv kommer alltid att ha en viss effekt på arbets-givarens beslut, men detta kan undvikas genom lagstiftning mot diskriminering. Att reglera antalet

praktikplatser samt eventuella arbetsuppgifter för att dessa påstås missgynna äldre arbetstagare är att skjuta förbi målet. Problemet man talar om är inte praktikplatserna i sig, utan en allmän diskrimine-ring mot äldre på arbetsmarknaden. Att eliminera diskriminering är ett viktigt steg mot en mer rättvis arbetsmarknad. Detta är värt att satsa på; ökad reg-lering av praktikplatser är det inte.

Det hävdas ofta att en mer flexibel arbetsmarknad skulle leda till en mer dynamisk ekonomi som för-mår lyfta Europa ur den recession som sedan flera år plågar vår kontinent. För att uppnå detta är det av yttersta vikt att enskilda individer så väl som före-tag ges ökad självständighet och manöverutrymme. Ett grundläggande led i detta är att skapa ett mer flexibelt system för högre utbildning, där individen tillåts ändra sig och tillgodogöra sig de personliga och kunskapsmässiga fördelar som studier inom flera ämnesområden medför. Det är också av yt-tersta vikt att uppmuntra företag att ta ett större ansvar för att säkra sin framtida tillgång till lämplig arbetskraft genom att i högre grad tillhandahålla träning, både för studenter och äldre arbetstagare, samt att ge företagen friheten att själva utforma ramarna för detta. Huruvida det nuvarande syste-met orsakade eller endast inte förmådde hindra att Europa blev fast i en djup recession låter jag vara osagt, men vad vi emellertid kan ta fasta på är att förändring måste till för att rusta Europa för fram-tiden. Låt oss kämpa för detta i en anda präglad av tro på kunskap och utbildning, samt respekt för den enskilda individens personliga val.

KLARA ANDERSSON

STUDERAR FILOSOFI I LONDON

101U N DER L ÄT TA FÖR I N DI V I DU EL L A U T BI L DN I NGSVÄGA R K L A R A A N DER S SON


Många unga som växer upp i Sverige idag mö-ter utmaningar på ett stort antal områden i

livet. Läget för unga människor är tufft på arbets-marknaden, men också när det handlar om att skaffa en bostad, att må bra psykiskt och att kunna ha makt över sitt liv och sina relationer. Det finns stora utmaningar för unga och alla kan de knytas samman i ett enda ord: självständighet.

Sverige har i årtionden haft ett bättre läge än övriga länder i både EU och resten av Europa. Det har va-rit ett bra land för unga att växa upp i. Men är det verkligen fortfarande så? Medierapporteringen vi-sar något annat. Den höga ungdomsarbetslösheten likaså. I september 2013 var 22,8 procent av Sveriges ungdomar mellan 15 och 24 år arbetslösa. Sverige är inte längre bäst i klassen, utan ligger bara strax un-der genomsnittet när den internationella ungdoms-arbetslösheten redovisas. I Ungdoms styrelsens

attityd- och värderingsstudie för 2013 slås fast att de viktigaste frågorna för dagens svenska ungdomar är ekonomisk trygghet och fast arbete. Man vill vara självständig. Precis på samma vis som unga i andra europeiska länder.

Kan detta vara en början på en genera-tionssolidaritet i Europa? En gemensam upplevelse, ett trauma, som unga människor delar oavsett vilket land i Europa de växt upp i genomgår? Något som kan föda ett samförstånd?

Nå, alla ungdomar i Europa växer förstås inte upp i trauman. Drygt hälften av de unga spanjorerna har trots allt ett jobb. Den andra hälften lever dock i en oro, som väl kan förstås av de svenska ungdo-mar som sitter i motsvarande sits. Vi ser hur unga människor i Sverige är dubbelt så oroliga för sin

EKONOMISK KRIS FÖDER UNGDOMLIGT

SAMFÖRSTÅND

FELIX KÖNIG

102 EKONOM ISK K R IS FÖDER U NGDOM L IGT SA M FÖR STÅ N DFEL I X KÖN IG


position på arbetsmarknaden nu, jämfört med för tio år sedan. Nästan var femte ung svensk har nu en sådan oro, enligt ovan nämnda studie från Ung-domsstyrelsen. Visst påverkar den känslan unga i Sverige och visst kan den också skapa en känsla av gemenskap mellan unga oavsett var de bor.

Vad behöver då dessa unga? Unga som saknar sin självständighet och känner sig maktlösa i den situa-tion de befinner sig i?

Unga behöver ges möjlighet att påverka. Unga be-höver informeras om vilka möjligheter de har att påverka. Unga behöver tas på allvar. Ett system som inte på ett trovärdigt sätt inkluderar unga i politiska processer och beslut, har problem. Det är i de län-derna, institutionerna, samarbetsorganen som man ofta diskuterar – hur ska vi få unga att engagera sig? Hur ska vi se till att unga gör det de ska? Hur kan vi stärka deras politiska fostran? Diskussionerna sker utifrån perspektivet att unga inte har sina egna drivkrafter eller vill delta, utan förväntas vara pas-siva mottagare. Samtidigt straffar man unga som tar just den rollen. Det är ett moment 22, som dess-utom baseras på felaktiga slutsatser.

Så sent som i maj 2013 släppte EU-kommissionen en opinionsundersökning* som visar att två av tre unga européer planerar att rösta i valet till Europa-parlamentet 2014. För svenska ungdomar är siffran

över 75 procent. Unga i Europa vill påverka men för att dessa siffror ska stå sig till valet, behöver de unga bli bemötta med respekt, ett direkt tilltal och med ett tydligt budskap: era frågor är våra frågor. Vi vill utveckla samhället tillsammans med er.

Inför Europaparlamentsvalet är det viktigt att bedriva satsningar för att fler unga ska rösta. Det är viktigt att fler unga ser de vägar europeisk politik kan påverkas och hur man kan utkräva ansvar av de som har makt. Samtidigt är detta helt omöjligt utan att unga blir tydligt definierade som en väljargrupp, vars röster politiska partier faktiskt vill åt. Dit har vi en lång väg att gå.

Vårens stora politiska utmaning i Sverige blir att lyssna på de unga – på riktigt. Att tilltala unga i frågor som rör dem, istället för att prata om ”vad de unga tycker”. Att våga tala klarspråk i politiska frågor och därigenom öka förtroendet för det poli-tiska samtalet och dess aktörer. Parallellt med detta: låt oss dra nytta av det samförstånd unga i Europa känner idag! Låt oss dela med oss av lyckade projekt och ta intryck av andras. Det om något skulle vara ett exempel på EU-samarbetets verkligt goda sidor.

FELIX KÖNIG

ORDFÖRANDE I LSU – SVERIGES UNGDOMSORGANISATIONER

* http://europa.eu/rapid/press-release_IP-13-462_en.htm

103EKONOM ISK K R IS FÖDER U NGDOM L IGT SA M FÖR STÅ N D FEL I X KÖN IG



HÅLLBARA VÄGAR

FRAMÅTINLEDNING | HANNA BEGLER

Det gamla året är avslutat och 2014 gör entré i ett Europa där mångas blickar vänds mot

valet till Europaparlamentet i maj. De europeiska medierna har inlett sin uppladdning, lobbyister-nas spinneri intensifieras, runtom i Europas länder börjar mängder av politiskt aktiva att samla ihop sig i sina partier. Kampanjer mejslas fram, utspel förbereds, den politiska argumentationen slipas till förfining. Ideologiska budskap förpackas, finputsas, levereras. Det är ett fascinerande maskineri som en-träget kommer att arbeta fram till kulmen i slutet av maj månad.

Då kommer det att avgöras, då kommer domen från den grupp som så märkligt tycks stå både i centrum av en valrörelse och i dess yttersta periferi: medborgarna.

EU är inte ungt längre, unionen har vuxit och un-

der åren har dess inverkan på medlemsländerna stadigt ökat. Genom tilltagande harmonisering av lagstiftningen omfattar Bryssels inflytande allt fler områden. Men vad känner dagens EU-medborgare för den union som de är en del av? Frustration, för-tröstan, inspiration – uppgivenhet?

Medan känslorna nog varierar finns det ett enskilt ord som allt bättre tycks beskriva många EU-medborgares förhållande till sin union: alienation.

Våra förutsättningar och möjligheter påverkas idag till stor del av de beslut som tas i EU. Under valåret 2014 har EU:s medborgare rätten att välja sina representanter till det europeiska parlamentet och på så sätt chans att påverka unionens framtida riktning. Och ändå – varför är det så många som knappt bryr sig om EU-valet? Varför måste svenska

105H Å L L BA R A VÄGA R FR A M ÅT H A N NA BEGL ER


partistrateger under ”supervalåret” 2014 påminna sina partikamrater om att EU-valet inte ska ses som något genrep inför de ”riktiga” valen till hösten? Varför pratar även politiska journalister om EU-valet som en temperaturmätare inför riksdagsvalet, och spånar över vilken inverkan som utgången av EU-valet väntas få på de olika partiernas resultat i höstens val?

Det finns en intim koppling mellan alienation och maktlöshet. Den europeiska unionen är en snårig apparat, en tung koloss med en invecklad struk-tur där den vanlige medborgaren har svårt att veta vilka beslut som fattas av vem och hur. Utdragna processer och gradvisa förändringar gör EU både svåråtkomligt och diffust. Vilken betydelse har det då vad den enskilde gör, hur mycket inflytande har egentligen en medborgare?

På flera sätt påminner den relation som många medborgare har till EU om deras förhållande till vad som har beskrivits som en av vår tids stora ödesfrågor: klimatet.

KLIMATFRÅGANS PRIMAT

”När folk är på museum är de mest här för att ha kul och inte tänka så mycket. Och klimatutställning-en är nyttig men har inte ett så muntert budskap – att vi människor håller på att förstöra världen.” Uttalandet kommer från en museiguide på Natur-historiska riksmuseet, intervjuad i Sveriges Radio i januari 2014. En vardagsbetraktelse, ett frankt kon-staterande. Och ändå säger orden så mycket.

Människan har alltid haft en imponerande förmåga att förtränga sådant som är obehagligt att tänka på.

Särskilt lätt blir detta då det gäller en fråga som både är komplicerad och som vi har svårt att på all-var tro oss kunna påverka. Klimatfrågan är till sin natur komplex och mångfacetterad och för många går tanken på den relativt lätt att frigöra sig ifrån. Trots att de flesta av oss känner till vad som händer med klimatet och att vi på något sätt bär delar av ansvaret för detta, tycks det gå utmärkt att bortse från dessa tankar och leva vidare som förr.

Det är en återkommande förhoppning inför varje val bland de flesta miljöengagerade – drömmen om att klimatet ska bli en av de viktigaste valfrågorna, att klimatfrågan ska placeras högst upp på den politiska agendan.

Som miljöengagerad är det naturligt att känna så. Samtidigt finns det andra politiskt intresserade som inte riktigt kan känna något större engagemang för klimatet. Människor som visserligen anser att det är en viktig fråga, men som snarare betraktar klimat-frågan som en bland många viktiga politiska frågor.

Kan klimatfrågan segla upp som en av de stora val-frågorna inför valet till Europaparlamentet 2014? Låt oss för en kort stund uppehålla oss vid begrep-pet ”valfråga”. Ordet inrymmer en tidsdimension, det är kopplat till en viss händelse – ett val, som äger rum vid en viss tidpunkt – under ett specifikt år. Inneboende i begreppet ligger att dess menings-innehåll är utbytbart. En valfråga är per definition konjunkturberoende.

Vad säger det om klimatfrågans utsikter att bli en valfråga? Vad säger det om klimatfrågans lämplig-het att bli en valfråga? Att klimatfrågan av många ses som en isolerad fråga och även behandlas som

10 6 H A N NA BEGL ERH Å L L BA R A VÄGA R FR A M ÅT


en sådan i den allmänna debatten, är inget nytt. Frågan utgör i hög grad ett avgränsat politikområde som vissa lobbar för, och somliga kan enormt myck-et om. Men hur isolerad är klimatfrågan egentligen, hur mycket går den att skilja från övriga politikom-råden?

Som politiskt intresserad var det lite av ett upp-vaknande när jag på allvar började sätta mig in i klimatfrågan och plötsligt kunde se hur intimt den hänger samman med så många andra politikom-råden. Mest slående var hur klimatfrågan i högsta grad är kopplat till fat-tigdomsbekämpning – och på så sätt i grunden handlar om interna-tionell solidaritet. Det är fattiga människor i fattigare delar av världen som drabbas värst av de väderförändringar och havsnivåhöjningar som föl-jer av ett varmare klimat: bristfällig infrastruktur och instabila byggnader har svårare att stå emot, livsmedelsförsörjningen blir lidande.

Klimatet är även en jämställdhetsfråga, kvinnor bedöms vara de som generellt sett påverkas mest av klimatförändringarna. Frågans koppling till mig-rationspolitik är också påtaglig. I framtiden väntas tilltagande migrationsströmmar som följd av ett alltmer extremt klimat. Inte minst är klimatfrågan även en säkerhetspolitisk fråga. Kampen om allt knappare naturresurser väntas leda till ökade kon-flikter och ett förändrat geopolitiskt landskap.

På själva åtgärdssidan finns också tydliga kopp-lingar mellan klimatfrågan och andra politikområ-

den. Behovet att minska klimatutsläppen skapar en efterfrågan på nya energilösningar och miljövän-lig teknik. För detta krävs innovationsfrämjande satsningar och en förnyad forsknings- och utveck-lingspolitik. Med ökad efterfrågan på nya produk-ter skapas behov av arbetskraft, därtill uppstår nya exportmöjligheter som i sin tur påverkar tillväxten i ekonomin. Dessutom är klimatfrågans inverkan på stadsplaneringsområdet av central betydelse. Byggnaders konstruktion och placering, trafiksys-temens struktur – städers planering spelar roll både vad gäller att minska utsläpp och att anpassa sig till

de konsekvenser som ökade utsläpp kan föra med sig.

Klimatfrågan är till sin natur helt enkelt så

komplex att den får implikationer på de mest dis-parata politiska områden. Är det då ens möjligt att se klimatfrågan som en enskild politisk fråga? Och – ges frågan större betydelse för att vi ser den som en sådan?

EU OCH KLIMATFRÅGAN BEHÖVER VARANDRA

Den europeiska unionen är ett storslaget projekt, uppbyggt kring idén om en gemenskap, idén om ett enat folk och en enad kontinent där varor, tjäns-ter och medborgare ska kunna röra sig fritt. Ytterst handlar det europeiska unionsbyggandet om en vi-sion om vad Europa skulle kunna vara.

”We must go back to teach Europeans to love Europe.”

107H Å L L BA R A VÄGA R FR A M ÅT H A N NA BEGL ER

INTE MINST ÄR KLIMATFRÅGAN ÄVEN EN

SÄKERHETSPOLITISK FRÅGA.


Orden tillskrivs Jean-Claude Juncker, luxemburgsk premiärminister och under många år ordförande för Eurogruppen. Yttrandet säger flera saker: att det fanns en tid då européerna älskade sin kontinent mer än vad de gör idag, att det är viktigt att de lär sig älska den återigen och att detta är en uppgift som ska utläras av deras politiker. Det är ett decennium sedan orden yttrades, men många skulle nog hävda att de har stor bäring även idag.

I spåren av den ekonomiska krisen är det också ett återkommande inslag i debatten – att européerna inte riktigt tycks känna någon större kärlek till sin kontinent, eller någon tillhörighet med varandra. För vissa har därtill själva grundtanken om ett enat Europa alltid varit problematisk – en europeisk ge-menskap har inte sällan grundats på uppförandet av murar som stänger ute de som inte är en del av denna gemenskap. Men en stark inre gemenskap kan också vara en grund utifrån vilken man kan vända sig utåt mot resten av världen.

För inte alltför länge sedan ansågs EU spela en på-drivande roll i klimatfrågan. Kan en önskan om att öka medborgarnas engagemang för både EU och för klimatfrågan gå hand i hand? Kan detta ske genom ett EU som både omfamnar sina medborgare, sam-tidigt som det vänder sig utåt, och kan medborgar-na själva vara med och påverka denna utveckling?

I en tid där många medborgare upplever att EU fjärmar sig från dem, att det väldiga unionsbyg-get inte bara sluter sina portar mot världen utanför Europa, utan också mot sina egna medborgare, bör botemedlet handla om just detta: ökat engagemang genom förståelse, inkludering och delaktighet. Det

måste tydliggöras på vilka sätt medborgare påver-kas av EU, hur systemet hänger ihop men också vilka möjligheter det ger för den enskilde medbor-garen att påverka unionens framtida riktning.

Om de sätt som klimatfrågan är införlivad i olika politiska områden kan tydliggöras, så bör frågan också bli angelägen för branscher och människor som tidigare varit ointresserade eller oengagerade i frågan. För klimatfrågan angår oss alla, den är inte en bland många andra viktiga frågor, en separat utställning på ett museum som man kan välja att hoppa över. I själva verket handlar klimatfrågan om grunden för hela mänsklighetens existens. Mer an-gelägen än så kan en fråga knappast vara.

Ett EU som återupptar sin pådrivande roll i klimat-frågan och samtidigt lyckas integrera frågan i alla politikområden skulle kunna minska människors känsla av alienation både för klimatfrågan och för EU. Då krävs det också att samtliga branscher inom olika politiska sektorer visar på klimatfrågan rele-vans för deras respektive områden.

Valet till Europaparlamentet 2014 kommer att föl-jas av nya val. Då önskar jag att det inte kommer att höjas förhoppningar om att klimatet ska bli en valfråga. Jag önskar att klimatfrågan vid det laget är naturligt införlivad i samtliga av EU-ländernas politikområden och att ingen, varken medborgare eller politiker, kan undgå att behöva förhålla sig till den.

HANNA BEGLER

PROGRAMANSVARIG HÅLLBARA STÄDER, GLOBAL UTMANING

10 8 H A N NA BEGL ERH Å L L BA R A VÄGA R FR A M ÅT


10 9GL I M TA R AV HOPP…AT T E X PORT ER A GU N BENGTS SON

GLIMTAR AV HOPP… ATT EXPORTERA

GUN BENGTSSON

Det tog många generationer att bygga indu-strisamhället. Informationssamhället kom

snabbare. Nu måste vi bygga om till ekosamhället. Vi har börjat lite trevande – hur snabbt ska det gå?

En klok man påminde om att Livet börjar i jorden och inte på börsen. Med den insikten borde vi vara rädda om och skydda varenda näve mull: att den inte för alltid ska förstöras av radioaktivt nedfall, inte infekteras av kemisamhällets alla utsläpp eller bli en dödlig fara för betande djur när vi kastar plast och vassa tomburkar omkring oss.

Jo, jag vet, säger Du. Men vad kan jag i min makt-löshet uträtta?

Samtliga riksdagspartier är sorgligt räddhågade och vågar inte presentera skarpa förslag till gagn

för miljöarbetet. Detta eftersom det kan skrämma tänkbara väljare. Vi måste våga tro arr våra per-sonliga val och åtgärder har betydelse. Miljöaktive Petter Bergström i Gudhem skriver: ”Det är rätt illa ställt med vår jord. Och här går jag och tänker att det nog påverkar om jag kämpar med att minska min lilla andel av världens konsumerande fossila bränslen, kärnkraftsel, och importerade produkter. Ändå, en praktisk handling, även om den är liten, förändrar på riktigt. Det man säger och tycker, det blir kanske inte mer än så, men det man gör det blir gjort. Det vet jag säkert. Det jaf tror och hoppas på är att gott föder gott. Visar man att man bryr sig, kommer andra också att bry sig. Om vi själva gör vårt bästa för att leva på ett hållbart och solidariskt sätt, då kommer våra barn säkert också att göra det.”

Somliga politiker antyder att de åtgärder som ge-nomförs i lilla Sverige inte har någon betydelse.


De verkliga problemen är t.ex. USA, Kina eller stormrika Gulfstater. Detta resonemang håller inte – då vore allt annat politiskt arbete meningslöst. Klimathotet är på allvar och följer inte nationsgrän-serna. Flyktingskarorna vid den rike mannens dörr är människor som Du och jag. Stora klimatkata-strofer kan i en nära framtid ge miljontals flyende.

Redan 1967 kunde man läsa i Arbetaren: ”Vaken-het inför de problem som mänskligheten står inför är mentalt konfliktska-pande om man inte sam-tidigt får en möjlighet att kanalisera ett nyvunnet engagemang i praktisk handling.”

Ekosamhället ska byggas i gemenskap och präglas av delaktighet, rättvisa och öppenhet.

Professor Bengt Sarrin säger ”Ju högre värde pengar och arbete tillmäts i ett samhälle desto större blir li-dandet för dem som stöts ut från arbetsmarknaden.” Ett parti som förordar arbetslinjen som lösning på alla samhällsproblem kommer arr få svårt med tro-värdigheten. Den som saknat varaktigt jobb i flera år tappar till slut allt självförtroende. Unga utan arbete blir lätt isolerade. Problemen är stora i Sverige och är än större i många Europeiska länder. En liten pojke på besök hos skolkuratorn berättar om sin tuffa fa-miljesituation och sin stora ensamhet. Det enda som ger tröst är en akvariefisk. Den förvånade kuratorn undrar: ”..men med fisken kan du ju inte prata!?” Pojken svarar: ”Ja, men han ser mig.”

Varje arbetslös individ har ett behov av att bli sedd

och finna en väg vidare. Personalen på arbetsför-medlingen måste få resurser, kunskaper och god vilja att se till den enskilde.

Den fyndige Tage Danielsson skrev: ”Om man vägrar se bakåt och inte vågar se framåt får man se upp.” Därför kommer nu en liten tillbakablick. Det handlar om två avlidna personer.

Tidigt 1960-tal lärde jag känna ”Kia” som hade en omfattande cp-skada. När vi träffades var jag nybliven student. Nästan jämngamla Kia hade inte fått någon ordnad skol-gång. Hon bodde med sina föräldrar som gav

henne bästa tänkbara omvårdnad utifrån tidens förutsättningar. Fadern anpassade sitt arbetsliv ef-ter Kias behov. Han arbetade ständigt natt för att komma hem tidig morgon och assistera vid alla lyft till badrum och toalett. Först efter 1967 fick männ-iskor som Kia skolplikt. Efterhand kom hon till ett gruppboende. Våra vägar skildes. Jag kan fortfa-rande grubbla över om en Blisstavla hade varit Kia till hjälp. Hon bemöttes som lätt utvecklingsstörd, men jag kan tänka mig att Kia var normalbegåvad.

Hur många människor runt om i Europa lever idag som Kia gjorde på 60-talet? Får alla med funktions-nedsättningar verkligen riktig skolgång? Möjlighet till ett självständigt liv?

På 1960-talet fanns 56 kommuner i Skaraborgs län. I hälften av dessa bodde 67 personer – inte eftersom de var gamla, utan på grund av psykiska eller fysis-

110 GL I M TA R AV HOPP…AT T E X PORT ER AGU N BENGTS SON

EKOSAMHÄLLET SKA BYGGAS I GEMENSKAP OCH PRÄGLAS AV DELAKTIGHET, RÄTTVISA OCH ÖPPENHET.


ka funktionsnedsättningar. En av dem var ”Karl”. Han föddes med ett vanskapt högerben. Karl mob-bades i skolan och någon kastade sten på honom. Såret sköttes inte och han fick benröta. Yngst i en stor syskonskara drabbades han svårt när modern dog då Karl var ett drygt år. I tonåren skickades Karl till vanföreanstalt, men ansågs för svag för yr-kesutbildning. Efter faderns död flyttades Karl runt mellan olika anstalter – en tid bodde han i Dalsland där han hjälpte till att sköta värmecentralen på ett arbetshem. När vi träffades var han i 60-årsåldern, gick med två käppar och talade lite sluddrigt. Han bodde på ett ålderdomshem där han hjälpte till med städning, knöt ryamattor och läste noggrant tidningen varje dag. Arbetslinjen? Jag kan inte låta bli att vara lite ironisk!

Runt om i Europa går det säkert att hitta många lik-nande öden; människor som utnyttjas som billig ar-betskraft, får ”flitpengar”, men inte en egen tillvaro.

I Sverige trädde 1994 två lagar i kraft som kom att innebära möjlighet till självbestämmande för många med funktionsnedsättning: LSS (Lagen om Stöd och Service till vissa funktionshindrade) och LASS (Lagen om assistansersättning). Idag finns det cirka 16 000 brukare och 80 000 personliga assis-tenter i tjänst.

Hur är situationen i Europa? Danmark och Norge har sina egna varianter av personlig assistans. På Island planeras för en egen modell. Personlig assis-tent är ett yrke som ibland passar människor som annars inte kan tänka sig ett vårdarbete.

HandikappHistoriska Föreningen (HHF) har i ett samarbete med Nordiska Muséet samlat in berät-

telser under rubriken Livsbilder. Det har varit en digital insamling som vänt sig till personer med funktionsnedsättning, anhöriga och föreningar. Resultatet finns att ta del av på livsbild.se. Av ma-terialet har också skapas en vandringsutställning. Sveriges EU-parlamentariker har verkligen goda projekt att exportera.

Ekosamhället behöver kunniga odlare, både i liten skala och i stora jordbruksföretag. Vi inser alltmera att livsmedel ska produceras så nära konsumenter-na som möjligt.

Som ett redskap för denna goda utveckling kom tidskriften ÅTER – forum för självförsörjning icg alternativt boende på landsbygden. Ansvarig utgi-vare, Petter Bergström, började i liten skala. Han har skickligt skapat en kunskapsbank och ett nätverk till stöd för landsbygdsboende. Prenumeranter får sätta in gratisannonser och här förmedlas husdjur, plogar, vävstolar och fastigheter – allt mellan him-mel och jord. ÅTER är nu väletablerad med 7120 prenumeranter och 800 inlägg varje dag på hem-sidan Alternativ.nu. Där studeras nyanläggning av trädgårdsland, att leva utan el, rabarber, osv, osv, osv.

Jag hör talas om att unga, arbetslösa greker flyttar till morfar och mormor på landet för att testa om stadslivet går att försaka. Kanske finns tidningen ÅTER snart i grekisk eller polsk variant?

Det världsvida hör samman med det vardagsnära.

GUN BENGTSSON

RÖD-GRÖN DEBATTÖR OCH SOCIONOM

111GL I M TA R AV HOPP…AT T E X PORT ER A GU N BENGTS SON


Amerikaner spenderar mer men européer får mer ut av sin konsumtion. Amerikanen häller i sig

en mugg kaffe, européer sitter på kafé och umgås. Det menade Tibor Scitovsky i en tidig bok om hur ekono-min egentligen fungerar (”The Joyless Economy” 1976). Amerikaner inrik-tar sig på att tjäna pengar; européer tänker mer på att få ut mesta möjliga för sina pengar.

Kanske gäller det fortfarande men det finns också andra skillnader, mer påtagliga, mellan USA och Europa. Semestern är dubbelt så lång här. Sjukförsäkring och pensioner täcker alla. Nyblivna mammor (ibland pappor också) får ledigt för att stanna hemma med sina små. Och överlag är de sociala problemen

mindre i Europa än i USA (och i gamla samväldesländer).

Det visar Wilkinson och Pickett mycket övertygan-de i ”Jämlikhetsanden”: jämlika länder har min-dre sociala problem och de europeiska är jämli-kare, dvs. har mindre in-komstklyftor. Det gäller för en bedövande lång lista problem: livslängd och barnadödlighet,

mental ohälsa, narkotika- och alkoholmissbruk, fetma, skolprestationer, tonårsmödrar, mordfrek-vens, fängelsebefolkning. Inte bara de fattiga utan även de rika kommer att leva ett bättre liv i jämlika länder, hävdar författarna. I Europa sticker dock Portugal och Storbritannien ut – både som mer ojämlika och genom större problem.

MITT EUROPA

CHRISTER SANNE

112 M I T T EU ROPACH R IST ER SA N N E

DET INTE ÄR INKOMSTNIVÅN SOM

BESTÄMMER HUR VÄL ETT LAND FUNGERAR SOCIALT

UTAN JÄMLIKHETEN.


Europa är alltså bra att leva i. Och det är viktigt notera att det inte är inkomstnivån som bestämmer hur väl ett land fungerar socialt utan jämlikheten. Av de länder som jämförs fungerar några av de ri-kaste sämst. All ”lyckoforskning” säger också att inkomsten spelar en liten roll för tillfredställelsen med livet. Mer är inte bättre på den inkomstnivå som de flesta länder i Europa kan uppvisa.

Det kan vara en bra utgångspunkt när vi betraktar världens två överskuggande utmaningar. För det för-sta att en miljard människor hungrar varje dag. För det andra att samtidigt exploateras naturresurserna på ett helt ohållbart sätt. Redan idag skulle det behö-vas 1½ jordklot för att vi inte skulle tära på jordens naturkapital. Dessutom hotar överexploateringen av naturresurser att vi ge oss ett varmare klimat.

Det här beror främst på att en annan miljard männ-iskor, de rikaste, lever flott. De flesta av dem bor i Europa, i USA och sedan spridda som rika enklaver i många länder. Att befolkningen ökar är också pro-blematiskt för de fattiga länder där det sker, men det verkligt stora globala hotet mot en hållbar framtid är ”konsumtionsexplosionen”.

Europa kan inte lösa världens problem men för att nå ett one-planet living (som engels-männen säger) måste de redan rika hålla igen på sin konsumtion eller trappa ner. Vi ska inte motsätta oss – och kan inte förhindra – att de fattiga i världen lyfter sig i standard så att de får mat, bostäder, skolor, sjukhus osv. Det är vad Europa kan göra inom sin rådighet för att ge de fattiga i världen större möjlighet att förbättra sin levnadsstandard. Och det kan vi göra utan större uppoffringar.

Jämförelsen här ovan mellan Europa och andra de-lar av världen är naturligtvis oerhört grov men jag tar fasta på den i alla fall. I Europa finns också en tradition av samhällelig planlösning. Den franska revolutionen inspirerade med sina stolta nyckelord: frihet, jämlikhet och broderskap. Bismarck införde sociala trygghetsförsäkringar. Arbetarrörelsen har varit stark och medverkat till att skapa välfärdsstater som inkluderade alla medborgare. Det är därför inte en slump att olika internationella jämförelser visar att ett antal europeiska stater är de bästa att leva i idag.

Det ska också medges att Europa har en förfärande historia med inbördes krig, ofta religiöst inspirera-de, kolonialism och Förintelsen. Men senare tid har Europa också visat hur nationalstater kan ge upp en del av sin självständighet för att uppnå gemen-samma mål som i EU. Och vi har tagit på oss vissa kostnader för att dämpa miljöskadorna av produk-tionen. Vi beskattar fossila bränslen och vi kräver utsläppsrätter för koldioxid. Det sista är i praktiken inte så mycket värt som broms men det är ändå ett principiellt åtagande som andra länder, t ex USA och Kina, vägrat ta på sig.

Nu behöver vi inte vara med i kapplöpningen med de andra som växer snabbare – Kina, Indien, Brasi-lien, Turkiet osv. Det finns också mycket kritiskt att säga om dessa upphinnarländers utveckling. Många lever politiskt farligt och osäkert. Den ekonomiska tillväxten tycks göra många ”snuskigt rika” (för att anknyta till den pakistanske författaren Moshin Hamid) men fattigdomen består. Kina har enligt Forbes lista 168 dollarmiljardärer samtidigt som nästan två hundra miljoner kineser fortfarande är extremt fattiga. Därför jäser missnöjet med de sociala klyftorna i Kina. I Bangladesh handlar en

113M I T T EU ROPA CH R IST ER SA N N E


aktuell konflikt om att textilarbetarna kräver för-dubblade löner (och för att ge perspektiv på in-komstklyftan i världen: det handlar om att gå från 300 till 450 kr – per månad!).

Dessutom är miljöskadorna oerhörda i dessa länder. Koldioxidutsläppen – med global inverkan – må vara måttliga (även om kinesernas utsläpp per capi-ta idag är jämförbara med svenskarnas) men lokalt har man rökgaser och orenat vatten, tömda vatten-reservoarer, skövlade skogar och mangrovestränder och koraller osv. Ganska snart måste länderna ta tag i sina miljöproblem för att de hotar medborgarnas hälsa – bygga reningsverk och rena avloppen och ta hand om gifter från produktionen. Allt sådant som på det hela taget görs i Europa. Det kostar vi på oss och andra kommer att behöva göra det och då blir konkurrensvillkoren lite mer jämbördiga.

Vi kan hålla igen för att på det hela taget har vi en godtagbar levnadsstandard i Europa – förvisso inte för alla grupper i alla länder men i genomsnitt och tillräckligt för att kunna göra alla delaktiga genom en rättvisare fördelning. Vi skulle kunna slå av på takten, unna oss mer fritid så som arbe-tarna kämpat sig till det tidigare i historien. Sedan 40-timmarsvecka blev norm har konsumtionen mer än fördubblats. Ändå unnar vi oss inte kortare ar-betstid; de steg som tagits i den riktningen har varit små och prekära.

Men är det möjligt att sakta ner, att lämna kapp-löpningsbanan, och välja en egen väg? Säger inte våra ledare att vi tvärtom måste jobba ännu hår-dare för att hänga med i konkurrensen? Kommer

vi inte att bli akterseglade förlorare, Europa som ett super-Skansen med våra historiska städer, slott, vingårdar, katedraler och kulturlandskap, för rika asiater och andra att komma och begapa? Kommer inte kapitalet att överge Europa för mer lönsamma investeringar på andra håll?

Frågan är om det verkligen handlar om att vinna eller försvinna. Kan vi inte behålla excellens och frontteknik utan att samtidigt slita ut oss i en me-ningslös standardjakt? Är det möjligt att leva sida vid sida där vi européer ser andra bli våra likar i levnadsstandard, snarare än som medtävlare?

Det är den ena frågan. En lika viktig är om vi förmår göra den mentala omställningen att välja den lug-nare och hållbarare vägen i en värld och en kulturell omgivning som hetsar framåt. Kan européerna vila på sina lagrar, leva i och för det vi har i stället för att jaga efter mer? Vårt historiska och kulturella arv är inte bara ett turistmål att exploatera utan minst lika mycket en viktig tillgång för våra egna liv.

För att skapa en hållbar värld borde vi sträva efter ett leva upp till en devis som tillskrivits vad jag håller för en sann europé, filosofen Ludwig Wittgenstein:

’’I framtiden kommer människan kanske att visa sin storhet inte genom vad hon gör, utan genom vad hon avstår från att göra”

CHRISTER SANNE

SAMHÄLLSFORSKARE OCH FÖRFATTARE TILL BL. A.

KEYNES BARNBARN OCH HUR VI KAN LEVA HÅLLBART 2030

114 M I T T EU ROPACH R IST ER SA N N E


115VA R FÖR BRY R JAG M IG OM FR A M T I DEN A L L A N E DBLOM

VARFÖR BRYR JAG MIG OM FRAMTIDEN

ALLAN EDBLOM

Hur ser mitt barnbarn Elins framtid ut? Jag fick en modell som visar hur temperaturen kom-

mer att utvecklas under återstående livstid. Lade in mitt barnbarn Elins födelseår och svaret blev att temperaturen är c:a 4 grader varmare än dagens när hon är i min ålder om utsläppen får fortsätta som hittills. I norra Europa blir temperaturstegringen ännu högre. Tillåter vi temperaturen att stiga så mycket hotas vår civilisation. Vid en temperatur-ökning av den omfattningen riskerar vi att själv-förstärkande processer kommer igång som gör att vi tappar våra möjligheter att hindra en katastrofal utveckling.

HUR HAR VI HAMNAT I EN SÅ ALLVARLIG SITUATION OCH VARFÖR GÖR VI SÅ LITE?

Hur ser min egen utveckling ut under motsvarande period 1939–2013.

Jag föddes, utan lustgas, i en kökssoffa hos mina morföräldrar i norra Ångermanland.

Min far och hans 4 bröder blev tidigt föräldralösa. De auktionerades ut till minst bjudande i socknen. Föräldrahemmet gick i konkurs, ävenså farföräld-rarnas gård, en stor skogsfastighet.

Fram till 1960 levde mina föräldrar inom ramen för självhushåll och mina utsläpp av koldioxid var mindre än ett ton.

DEN EKONOMISKA UTVECKLINGEN

Min far hade en panisk skräck för att låna pengar med konkurserna i åtanke.

Vi har under en kort tid gått ifrån att först spara och sedan köpa, till att låna till hus och amortera lånen


på 25–30 år till att låna och endast betala räntor och i dagens läge uppmuntrar vi pensionärer att be-låna värdeökningen på bostaden för att konsumera mera. Samtidigt som man lånar till huset kan man låna lite extra till ett nytt kök, en större bil, semes-terresa eller annan konsumtion. Detta leder till en skenbar och lånad konsumtionsökning som inte kan fortsätta. Bankerna ”trycker upp pengar” när ett lån registreras och de är samtidigt medvetna om att skattebetalarna får stå för notan om de är oför-siktiga i kreditgivningen. För att låna ut pengar vill de ha ränta vilket kräver en tillväxt som ytterligare belastar de ekosystemtjänsterna som är grunden för våra liv. Detta är grunden till att Vi köper prylar vi inte behöver för pengar vi inte har för att imponera på folk vi inte bryr oss om. Ett exempel vi har aldrig haft så många personbilar över 1,5 ton som idag. Var är krismedvetenheten?

Billig fossil energi som bildats under årmiljoner an-vänds nu under några årtionden till en försumbar kostnad. Miljoner år av ekosystemtjänster är bort-glömda. Vi betalar bara för utvinning och trans-porter. Inom alla områden har den billiga oljan lett till en snabb ekonomisk utveckling från jordbruket var den dominerande näringen till att idag då ande-len sysselsatta inom jordbruket endast är 2 procent. En stor omflyttning har skett från jordbruket till industri och tätorter och under senare år en kraftig urbanisering.

Under min livstid har vi haft en fantastisk utveck-

ling inom alla områden utom när det gäller grun-den för får överlevnad – en hållbar utveckling.

GRUNDEN FÖR HÅLLBAR UTVECKLING

Vi är helt beroende av en balans mellan vad plane-ten kan producera och dess förmåga att bryta ner det avfall som uppstår och av det bygga upp nya

resurser. Sedan i mitten av -70 talet saknas denna ba-lans. Det finns olika sätt att åskådligöra detta. Ett sätt är Global Footprint Network som redovisar människans efterfrågan på och tillgång av ekolo-

giska tjänster. Den 20 augusti är det datum (Overs-hot day) då vi har förbrukat detta års resurser. 2003 inträffade Overshot day den 22 september. Med nu-varande konsumtionsmönster behöver vi 1,5 jord-klot för att klara vår försörjning. Om alla på vår planet skulle ha samma konsumtionsmönster som vi i Sverige skulle vi behöva 3,2 jordklot.

Varför tror så många att en ökad resursförbrukning kan fortsätta på en ändlig planet? Eller är det så att vi väntar att någon annan politikerna, USA eller Kina skall fixa det hela?

VILKA UTMANINGAR STÅR VI INFÖR

Hållbarhet

Hållbarhetsdefinitionen enlig Bruntlandkommis-sionen ”en utveckling som tillfredsställer dagens

116 VA R FÖR BRY R JAG M IG OM FR A M T I DENA L L A N E DBLOM

VI KÖPER PRYLAR VI INTE BEHÖVER FÖR PENGAR VI INTE HAR

FÖR ATT IMPONERA PÅ FOLK VI INTE BRYR OSS OM.


behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov” är en allmänt hållen och ger inte tillräcklig vägvisning och möj-lighet till tolkningar. Vilka och vems behov skall tillfredställas? Senare kompletteringar pekar på att det är tre områden som måste beaktas; social-, eko-nomisk och ekologisk hållbarhet, där tyngdpunk-ten har förflyttats från det ekologiska till den eko-nomiska. Vid den forskning som bedrivs vid Lunds universitet och Stockholm Environment Institute betonas vikten av ett annat synsätt som framgår av nedanstående bild:

Källa: Stockholm Environment Institute (SEI)

På så sätt konkurrerar inte komponenterna utan den sociala hållbarheten beskriver målet, de eko-nomiska medlen och den ekologiska ger ramen eller villkoren. Social hållbarhet får inte betyda att beva-ra sociala orättvisor, patriarkat och kvinnoförtryck etc. som förekommer i många kulturer. Här måste

människors önskan om hur de vill leva sitt liv avvä-gas mot krav på rättvisa och respekt för mänskliga rättigheter.

Den yttre ramen, grunden för vår överlevnad be-skrivs i Stockholm Environment Institutes rapport: ”A safe operating space for humanity”. Det är inte bara koldioxidutsläppen som är för stora. Vi förlo-rar även biodiversitet som aldrig förr och utsläpp av kväve överstiger också gränserna. När det gäller kemikalieanvändningen så har inte SEI satt några gränser ännu men den är också problematiska.

Vad det hela i grund och botten handlar om är ett svårlösligt dilemma. Vår ekonomi är fullständigt beroende av tillväxt, annars hotar arbetslöshet och social instabilitet, samtidigt är tillväxten ekologiskt ohållbar. Situationen är alarmerande. Vi är i raskt tempo på väg mot kollaps. Planetens gränser är redan överträdda.

Vi sitter i en rävsax. Å ena sidan har vi byggt upp en ekonomi som kräver ständig tillväxt. Å andra sidan har vi överskridit gränserna för konsekvenserna av tillväxt. Dessutom är både ekonomin och politiken kortsiktig emedan nedbrytningen av våra ekonomi-tjänster ser successivt under en längre period. Finns det en lösning? Kan vi ha en tillväxt som inte tär på våra ekologiska systemtjänster?

FINNS DET EN LÖSNING?

Jag tror att vi alla måste känna till och lära oss några enkla grundläggande samband:

117VA R FÖR BRY R JAG M IG OM FR A M T I DEN A L L A N E DBLOM


1. Ett grundämne förstörs aldrig. De följer bara med i flöden och kretslopp.

2. Flöde

Vi måste minska antalet flöden och se till att deingår i kretslopp. Avloppskvarnar förstärker ettflöde. Om det inte sker en omsorgsfullt avlägsnade av de skaliga ämnen kan vi inte sprida slammetpå åkrarna. Det är bara en begränsad areal somvi idag kan odla barnmat på. Vi måste minska el-ler avlägsna alla skadliga ämnen från flöden: Kol, kadmium, bly, kvicksilver, uran, hormonstörande ämnen, fosfor, pesticider etc.

En övergång till ekologiska produkter avlägsnarkonstgödsel och pesticiderna.

Kolet måste snabbt reduceras. Inom 5 år måste vivända trenden med ständigt ökande användningav fossila produkter.

3. Kretslopp

Vi måste återställa kretsloppen och ekosystem-tjänsterna. Det globala värdet av binas polline-ring är 1900 miljarder.

Fungerande ekosystemtjänster är vår gemensam-ma stora förmögenhet. Eftersom det för närvaran-de världen över (även i vårt eget samhälle!) sker en omfattande utarmning och skövling av ekosystem-tjänster (natur); t.ex. fiskevatten, skog/regnskog,jordbruksmark, vädersystem, dricksvatten, renluft etc.

4. En planet med begränsade resurser kräver att omnågon konsumerar mera än sitt behov måste nå-gon annan avstå motsvarande mängd idag (Ut-vecklingsland) eller i framtiden, våra barn ochbarnbarns framtid.

Vi måste återställa balansen. Den åter-ställningen måste alla delta i: Hela Europa, Sverige, politiker, näringsliv och enskilda medborgare.

Jag har fått vara med om en fantastik utveckling men den har påverkade de livsuppehållande ekosys-temtjänsterna. Utvecklingen har bland annat inne-burit att koldioxidutsläppen har ökat från 1 till 15 ton om hänsyn tas till de utsläpp som sker utanför Sverige orsakad av vår konsumtion. Mitt barnbarn Elin kommer att vara delaktig i en utveckling som går från 15 till 1 ton. Jag önskar att jag tidigare hade förstått konsekvenserna av vår livsstil. Mitt hopp står till att en ändrad livsstil kan ge högre livskva-litet, större rättvisa och en bättre fördelning av vår planets resurser.

ALLAN EDBLOM,

PENSIONÄR OCH MEDL. SNF. HAR VARIT MED OM 1 TILL 15

TON CO2 UTSLÄPP, PÅ VÄG MOT 1 TON IGEN, HOPPAS JAG.

118 VA R FÖR BRY R JAG M IG OM FR A M T I DENA L L A N E DBLOM


ISBN 978-91-980053-6-3

SLUTORD

Denna medborgarskrift är ett resultat av Global Utmanings projekt FuturEurope. Projektet, som är finansierat av Ungdomsstyrelsen, syftar till att stärka demokra-tin genom att bredda debatten om Europas framtid till fler medborgare. Global Utmanings förhoppning med skriften är att den ska kunna användas såväl av föreningslivet till studiecirklar som av privatpersoner intresserade av att fördjupa sig i debatten. Vi hoppas att den ska inspirera till fortsatt Europadebatt.

FuturEurope har genomförts med sikte på att höja valdeltagandet i Europa-parlamentsvalet i maj 2014. Samtidigt är skriften också ett långsiktigt bidrag till debatten. Frågorna som diskuteras är ofta strukturella och långsiktiga i sin natur. Det handlar om ekonomi, klimat, migration, demografi, ideologi och demokrati. Boken kommer därför att vara aktuell också under längre tid framöver.

Projektet tillkom som respons på ”Nordiska röster om Europas framtid”, en skrift från Global Utmaning med nordiska politiker, akademiker och tjänstemän. Efter expertskriften såg vi ett behov av att nå ut i bredare kretsar.

Inom projektet har vi, förutom denna bok, producerat ett studiecirkelmaterial och startat bloggen http://myfutureurope.wordpress.com. Vår ambition är att debatten ska fortsätta där också efter projektet.

JYTTE GUTELAND

REDAKTÖR OCH PROJEKTANSVARIG

KLARA GRENHAGEN

PROJEKSAMORDNARE

Documents

Vi tar debatten om framtidens europa