Inledning 1

Teoretiska utgångspunkter 1

Forskningsläge, syfte och frågeställning 6

Metod, avgränsning och materialdiskussion 8

Disposition 9

Bakgrund 10

Sjunde världskongressen 11

Världskrig och nationell front 12

Upplösningen av Komintern 13

Undersökning 15

1944 års grundsatser 15

1953 års partiprogram 17

1961 års programförklaring 18

1967 års partiprogram 20

1972 års partiprogram 22

1987 års partiprogram 23

Avslutande diskussion 24

Käll- och litteraturförteckning 27

1

Inledning

Den nationella frågan är en av de historiskt mest diskuterade frågor inom vänstern i allmänhet

och kanske inom den kommunistiska rörelsen i synnerhet. De senaste åren har frågan återigen

blivit aktuell i och med medlemskapet i EU, krigen i Afghanistan och Irak och protesterna mot

dem, folkomröstningen om EMU och så vidare. Många menar att synen på nationalstatens roll

och det nationella självbestämmandet är en av de viktigaste skiljelinjerna inom vänstern idag.

Frilansjournalisten Rasmus Fleischer skriver så här i tidningen Arena:

Låt oss säga att det stämmer. I så fall finns det inte en vänster, utan två. En nationalvänster och en globalvänster. Allt mer tyder på att det faktiskt är så: i såväl akademisk som partipolitisk debatt som i val av förhållningssätt till EU och av fackliga strategier återkommer i dag skiljelinjer kring det nationella.1

Oavsett vad man tycker om Fleischers övriga slutsatser, sätter han fingret på en central del i

dagens vänsterdebatt.

Ett av syftena med den här studien kommer att vara att i viss mån försöka sätta in den

debatten i ett historiskt sammanhang. Sveriges kommunistiska parti/Vänsterpartiet

kommunisterna har sedan partiets grundande varit den dominerande politiska kraften till vänster

om socialdemokratin, med undantag för några år i början av 30-talet. Därför är de intressanta att

studera för att förstå den svenska vänstern. Jag kommer här följaktligen att titta på hur de

förhållit sig till vad som i marxistisk terminologi kallas för »den nationella frågan«.

Teoretiska utgångspunkter

För att förstå vad som menas menar med begreppet, kommer jag att använda mig av två

teoretiska utgångspunkter som delvis går in i varandra men som ändå bör förklaras var för sig.

Den första utgångspunkten är den samtida marxisten Benedict Andersons teorier om nationen

som en föreställd gemenskap och om nationalismen som en överideologi som genomsyrar alla moderna

samhällen och allt modernt samhälleligt tänkande. Det andra perspektivet är det nationella i den

kommunistiska teoribildningen, och därmed som partidiskurs. Tanken är att jag på olika sätt ska

prova dessa perspektiv på mitt källmaterial, för att se om Andersons teori stämmer på den

kommunistiska rörelsen i Sverige och om man kan hävda att det finns en genomgående

partidiskurs i synen på det nationella.

1 Fleischer (2004).

2

I inledningen till boken Den föreställda gemenskapen (1993) exemplifierar Anderson nationalismen

som överideologi bland annat med att Förenta Nationerna kontinuerligt väljer in nya medlemmar,

att gamla nationer som ansetts fullt konsoliderade nu utmanas av en slags »undernationalism« och

att, med Eric J Hobsbawms ord, i princip alla marxistiska rörelser och stater inte bara blivit

nationella till sin form utan också till sitt innehåll.2

Med en nation menar Anderson en föreställd gemenskap som är begränsad och delvis suverän.

Den är föreställd då de människor som utgör nationen under sin livstid inte kommer att få träffa

ens en bråkdel av alla de människor som ingår i den. Samtidigt som de inte kommer att träffas,

finns i deras medvetanden ändå bilden av en gemenskap dem emellan. Han menar att alla

gemenskaper, som är större än en enskild by eller andra gemenskaper där kontakter sker ansikte

till ansikte, är föreställda och skapade.

Nationerna är begränsade då de har gränser, bortom vilka det finns andra nationer. Ingen

nation, eller ens nationalistisk rörelse gör anspråk på att företräda hela mänskligheten.

Nationernas suveränitet kommer sig av dess kollektiva vilja att vara fria, dels i förhållande till

tidigare dynastiska härskare och i vissa fall även i förhållande till Gud. Symbolen för denna

eftersträvade frihet är den suveräna staten.

Denna känsla av gemenskap är det som gjort att det nationella tänkandet fått ett sådant

genomslag under de senaste seklerna och till den milda grad att människor varit beredda att gå i

döden för något skapat.3

Anderson menar att den moderna nationens historiska rötter står att finna i den unga

kapitalismen och kanske främst i vad han kallar för »boktryckarkapitalismen«. I takt med att man

började trycka upp böcker, utvecklades vissa standardiserade tryckspråk som motsvarade vissa

talspråk, men som samtidigt skilde sig från samtida talade dialekter på olika sätt. Anderson

skriver:

Inget tjänade mer till att »sammanfoga« besläktade folkspråk än kapitalismen, som inom grammatikens och syntaxens gränser skapade mekaniskt reproducerade tryckspråk för spridning på marknaden.4

Dessa tryckspråk skapade grunden för ett folkligt nationellt medvetande på tre sätt. För det första

uppkom enhetliga språkområden inom vilka människor kunde förstå varandra. Det gav en

medvetenhet om andra människor som levde i samma område och att det området i sin tur var

2 Anderson (1993), sid. 18. 3 Ibid., sid. 21f. 4 Ibid., sid. 53.

3

skilt från andra. För det andra skapade tryckkonsten en form av språklig fasthet, som på olika sätt

gav en upplevd historisk kontinuitet och fasthet. I och med att språket inte förändrades drastiskt

över tid, blev känslan av samhörighet med tidigare historia större. För det tredje skapades ett

maktspråk som präglades av vissa dialekter. Språk och dialekter inom en maktsfär, som inte gick

att införliva i detta maktspråk, tappade i betydelse och till och med dog ut.5

Man ska dock passa sig för att se denna koppling mellan folk-nation-språk som universell och

allmängiltig. Ser man till de nationer som uppstått ur de gamla kolonialväldena, har det nationella

språket i flera fall blivit den tidigare kolonialmaktens språk. Ser man till exempel på de

amerikanska nationerna kan angränsande nationer ha samma språk. Den tydliga kopplingen

mellan språk och nation är till stor del en europeisk företeelse.6 Det nationella medvetandets

uppkomst här förklarar Anderson med att det uppstod en gemenskap kring de kreolska

spanjorernas relation till moderlandet, som i takt med den absolutistiska utvecklingen hemma

blev allt mer undertryckt. Inom de administrativa områden som ritats upp av kolonialmakterna,

utvecklades gemensamma strukturer som skapade en avgränsning gentemot angränsande

nationer. Bland annat skapade de framväxande tidningarna detta, genom att skildra saker ur ett

»nationellt« perspektiv, vilket såväl gav den föreställda gemenskapen samt begränsade dem i

förhållande till andra.7

Anderson menar att »språknationalismen« fick en folklig karaktär när medelklassintelligentian

»bjöd in« bredare folklager till historien, genom att skildra den på folkspråken istället för

exempelvis latin. När så skedde fick den folkliga nationalismen en radikal sprängkraft och som en

reaktion mot detta utvecklades den »officiella nationalismen«. Denna karaktäriseras av att den är

en »föregripande strategi [som] anammas av dominerande grupper inför hotet om marginalisering

eller uteslutning från en framväxande nationellt föreställd gemenskap«.8 Den utvecklades alltså

som en reaktion från maktgrupper, som upplevde sin position vara hotad. I och med detta

började nationalismen även användas av reaktionära rörelser, efter att tidigare i huvudsak använts

av progressiva.

Efter första världskriget hade nationalstaten etablerats som den legitima normen i internationella

relationer. Bland annat skriver Anderson om hur representanter för överlevande imperiemakter

anlände till Nationernas Förbund i nationell dräkt och inte i imperieuniform. Efter andra

5 Anderson (1993), sid. 53f. 6 Ibid., sid. 73. 7 Ibid., sid. 65-71. 8 Ibid., sid. 105.

4

världskriget fick denna tendens fullt genomslag.9 När nationalstaten blivit etablerad som norm,

kan en nation som »föreställd gemenskap« skapas utan den språkliga gemenskapen.

Nationalismen har under seklerna genomgått en mängd revideringar och anpassningar efter olika

eror, ekonomier och samhällsstrukturer. Samtidigt har nationen, eller »den föreställda

gemenskapen« etablerats och spritts till varje nuvarande samhälle.

Det andra teoretiska perspektiv jag kommer att använda mig av, är den kommunistiska rörelsens

egen teoribildning kring nationer och nationellt självbestämmande. Förhållandet till nationer och

till nationalistiska rörelser har allt sedan Marx dagar varit dubbel., Inom den kommunistiska

rörelsen finns olika traditioner som skiljer sig i synen på den nationella frågan. Varken Marx eller

Engels utvecklade någon konsekvent teori kring synen på nationer, nationalism och nationellt

självbestämmande. I det massiva material de båda lämnat efter sig kan man hitta skrivningar som

direkt motsäger varandra. I en av de mer citerade passagerna ur Kommunistiska Manifestet skriver de

att »[a]rbetarna har inget fosterland. Man kan inte beröva dem något som de inte har«.10 Dessa

meningar brukar åberopas för att påvisa det icke-marxistiska i nationalism och nationella rörelser.

Erik van Ree menar dock i inledningen till The political thought of Joseph Stalin (2002) att det i den

ursprungliga marxismen finns en ganska snark nationalistisk tendens.11 Bland annat citerar han

det som direkt följer på de ovan citerade meningarna:

Medan proletariatet till att börja med måste erövra den politiska makten, upphöja sig till nationell klass, konstituera sig självt som nation, så är det för egen del ännu nationellt, om så inte i samma mening som bourgeoisien.12

Denna »ambivalens« som går att finna hos Marx och Engels har gett utrymme för olika riktningar

hos efterföljande marxistiska teoretiker, som lutat sig mot olika skrivningar i dessas verk för att

styrka sin egen linje. Marxister som Rosa Luxemburg, Georgij Plechanov och Karl Radek lutade

sig mot de tidigare, mer »antinationalistiska«, skrivningarna och menade att det var i allmänhet fel

att ge stöd till nationella rörelser under kapitalismen. Detta ska jämföras med den så kallade

austromarxistiska skolan, med namn som Karl Renner och Otto Bauer, som menade att

nationerna i visa fall kan ta över de sociala klassernas roll.13

Den tradition som är intressant för förståelsen av den kommunistiska rörelsens huvudfåra,

som i Sverige representeras av SKP/VPK, utgår istället från bland annat de ryska bolsjevikerna

9 Anderson, sid. 131. 10 Marx (1998), sid. 52. 11 Ree (2002), sid. 49. 12 Marx (1998), sid. 52. 13 Connor (1984), sid. 28.

5

och då kanske främst Lenin och Stalin. En av de skrifter som kom att få störst inflytande för den

kommunistiska, eller marxist-leninistiska, synen på nationer var Stalins Marxismen och den nationella

frågan (1950) som kom ut första gången 1913. Skriftens utgångspunkt att en nation är »en

historiskt uppkommen gemenskap mellan människor«14 och den anger fyra »kriterier« för vad

som är att betrakta som en nation:

Gemenskap i fråga om språk.

Gemenskap i fråga om territorium.

Gemenskap i fråga om det ekonomiska livet.

Gemenskap i fråga om »mentalitet«, som den kommer till uttryck i den gemensamma

kulturen.15

För att en grupp människor ska kunna definieras som nation, måste alla dessa kriterier uppfyllas.

Detta gör att Stalins definition är mycket hårdare dragen än den som Anderson använder sig av.

Anderson menar att det i princip räcker att en grupp människor anser sig tillgöra en nation för att

de ska göra det. Anledningen till detta kan gå att finna i att Stalins teori formulerades för att

användas praktisk-politiskt vilket jag återkommer till senare.

En nation är alltså »en historiskt uppkommen, varaktig gemenskap mellan människor, som

uppstått på grundval av gemenskap i fråga om språket, territoriet, det ekonomiska livet och den

mentalitet, som kommer till uttryck i den gemensamma kulturen«. Likt alla historiska kategorier

har den en början och ett slut.16 Det finns dock en del kritik mot Stalins uppfattning. Bland annat

menar marxisten Michael Löwy att den är allt för dogmatisk, restriktiv och rigid till sin karaktär

och menar att det står mot den leninska nationsuppfattningen, även om de i stora drag stämmer

överens.17 Den blir ändå intressant med hänsyn till det inflytande den fick inom den

kommunistiska rörelsen, som jag skriver ovan.

Den praktisk-politiska sidan av den stalinska nationsuppfattningen är stödet till nationellt

självbestämmande och nationellt likaberättigande. Om detta skriver Lenin i Om nationernas

självbestämmande att om man vill »förstå betydelsen av nationernas självbestämmande […] så drar vi

oundvikligen slutsatsen att med nationernas självbestämmande menas deras statliga avskiljande

från kollektiv av annan nationalitet, upprättandet av en självständig stat«.18 Han såg detta som en

14 Stalin (1950), sid. 10. 15 Ibid., sid. 11-14. 16 Ibid., sid. 14. 17 Löwy (1976). 18 Lenin (1974), sid. 545.

6

del i en demokratisk utveckling och såg rätten till nationellt självbestämmande som en

borgerligtdemokratisk rättighet. Han menade dock att om den nationella rörelsen utvecklades till

att bli ett verktyg för reaktionen, ska marxister upphöra med sitt stöd till den.19

Eric J Hobsbawm menar att från och med andra världskriget tog radikala och revolutionära rörelser åter tillbaka nationalismen i sin politik. Särskilt menar han att detta skedde i det av fascismen härjade Västeuropa, där kommunistiska och antifascistiska rörelser ofta tog till sig nationella symboler i sin agitation.20

Forskningsläge, syfte och frågeställning

Forskningen kring den kommunistiska rörelsen i Sverige är relativt omfattande. En rad

avhandlingar har undersökt idé- och programutvecklingen inom Sveriges kommunistiska parti

och Vänsterpartiet kommunisterna. Tyvärr verkar det som att intresset för de svenska

kommunisterna minskat inom forskningen. Det som finns om perioden efter mitten av 80-talet är

ganska sporadiskt. Den senaste större avhandling i ämnet som utgavs är Jörgen Hermanssons

Kommunism på svenska? VPK/SKP:s idéutveckling efter Komintern (1984) och den slutar sin

undersökning 1984. I mitten av 1990-talet gav Vänsterpartiet själva ut Lik i garderoben? En rapport

om SKP/VPKs internationella förbindelser (1996) som arbetats fram av en grupp till partiet närstående

forskare. Denna skrift har som sagt till syfte att belysa partiets internationella relationer och har

därmed ingen direkt anknytning till den här uppsatsens område.

Tyvärr finns det ingen studie som specifikt och systematiskt tittat på den kommunistiska

rörelsens inställning till den nationella frågan under en längre period. Detta trots att den, som

konstaterats ovan, är en av de frågor som varit mest omdiskuterad och är aktuella än idag. Våren

2003 lade Kristoffer Hammarlund uppsatsen »Från mörkret stiga vi mot ljuset«. Nationalism och

folkfrontsideologi inom Sveriges Kommunistiska Parti 1930-1939. I uppsatsen analyserar han

nationalismen inom SKP under 30-talet och kopplar samman det med övergången till

folkfrontsideologi. Han menar att man under 1933-1936 ser en övergång från ganska stark

antinationalism, till en mer taktiskt anpassad nationalism. Man börjar använda sig av nationella

symboler i propagandan, svenska fanan syns i kommunistiska demonstrationer och så vidare.

Hammarlund menar att nationalismen är taktiskt betingad, för att kunna nå framgång i de

enhetssträvanden som dominerade kommunisternas strategiska tänkande under 30-talet.

19 Löwy (1976). 20 Hobsbawm (1994), sid. 189-197.

7

Yvonne Hirdman berör frågan något i sin avhandling Sverges Kommunistiska Parti 1939-1945

(1974). Hennes avhandling behandlar inte i huvudsak den period jag ska titta på i den här

uppsatsen, men kommer delvis in på dess inledningsskede. Hon menar att i och med det tyska

anfallet på Sovjetunionen slöt de upp bakom den, av Georgi Dimitrov lanserade, idén om en

»nationell front« och därmed ett försvar av den borgerligtdemokratiska staten. Delvis menar hon

att det ställningstagandet blev märkligt för de svenska kommunisterna, då den nationella fronten

redan fanns manifesterad i den nationella samlingsregering partiet inte fick delta i. Det gjorde att

de i praktiken fick sluta upp bakom regeringens förda neutralitetspolitik, samtidigt som de

kritiserade den för att inte vara tillräckligt neutral. Ställningstagandet för nationen var, enligt

Hirdman, till en början ganska tyst och passivt, men att efter kongressen 1944 blivit betydligt mer

aktivt. Bland annat motionerade kommunisterna till riksdagen 1945 för att få in sina synpunkter i

den försvarsutredning som skulle tillsättas.

Kent Lindkvist nästan tangerar mitt område i ett avsnitt av avhandlingen Program och parti.

Principprogram och partiideologi i den kommunistiska rörelsen i Sverige 1917-72 (1982). Hans studie är en

allmän översikt över den kommunistiska idé- och programutvecklingen under dess dittillsvarande

historia och synen på det nationella, eller snarare synen på »Sverige«, utgör en del av denna. Han

konstaterar att man, från och med övergången till folkfrontsideologin 1935, accepterar de

nationella ramarna vilka sedan inte ifrågasätts nämnvärt. Detta menar han är en brytning från

tidigare, när man mer fokuserat på den internationella. Lindkvists studie är inte en systematisk

studie av den nationella frågan, och den får bara några sidor i avhandlingen. Därför gör inte den

att min studie blir onödig.

Utöver dessa studier är det tämligen sparsmakat med forskning kring vad kommunisternas

hållning i den nationella frågan. Det finns en del internationell forskning på området, som jag

tyvärr inte hunnit gå igenom. Man kan bland annat nämna titlar som Walker Connors The

National Question in Marxist-Leninist Theory and Strategy (1984) och Ephraim Nimnis Marxism and

nationalism. Theoretical origins of a political crisis (1994). Med den inramningen torde syftet med denna

uppsats framgå ganska klart. Jag vill komplettera forskningen om de svenska kommunisterna,

med ett relativt outforskat område.

För att kunna ge något svar på detta, inom de ramar som finns, kommer jag att utgå från en

huvudfrågeställning, som jag sedan kommer att bryta ner i en rad delfrågor. Min huvudfråga är:

Hur förhåller sig Sveriges kommunistiska parti/Vänsterpartiet kommunisterna till den nationella mellan 1943

och 1990? För att underlätta undersökningen har jag brutit ner huvudfrågan i följande delfrågor:

8

Hur återspeglas det nationella som överideologi i de kommunistiska partiprogrammen?

Ifrågasätter eller överskrider man gränserna för det nationella, eller håller man sig inom

dess ramar?

Hur placerar man in det kommunistiska partiet respektive arbetarklassen i förhållande till

nationen?

Hur argumenterar man kring andra föreställda aktörers förhållande till nationen; den

inhemska borgarklassen, utländska intressen och så vidare?

Hur sätter man den egna nationen i förhållande till andra nationer?

Metod, avgränsning och materialdiskussion

Det källmaterial jag kommer att använda mig av är uteslutande skriven text. Därför kommer jag

att använda mig av en kvalitativ metod när jag angriper materialet. För att lättare ge svar på min

huvudfrågeställning kommer jag att utgå från de ovan uppställda delfrågorna.

Jag har gjort två huvudsakliga avgränsningar. Den första är att jag valt att titta specifikt på

Sveriges kommunistiska parti/Vänsterpartiet kommunisterna (SKP/VPK) , även om man i en

dylik undersökning även skulle kunna välja att titta till exempel på den socialdemokratiska

vänstern eller på den flora av vänsterpartier och -grupper som uppkommit främst efter 1967.

Partiet blir intressant då det under i princip hela sin existens varit den största enskilda kraften till

vänster om socialdemokratin i Sverige. Detta gör att, med hänsyn till tillgänglig tid, jag bara

kommer att titta på detta parti i denna undersökning.

Tidsmässigt har jag avgränsat mig till perioden från 1943 till 1990. Anledningen till att inleda

undersökningen 1943 är att det var detta år som den Kommunistiska Internationalen upplöstes

(se nedan, Historisk bakgrund) och de nationella kommunistpartierna var tvungna att själva

formulera sina program, efter att tidigare ha lytt under det internationella programmet för hela

världspartiet.21 Därför är just efterkrigsperioden mer intressant, då den kan belysa dagens

situation på ett annat sätt än tidigare epoker. Efter murens och det sovjetiska imperiets fall

sköljde en våg av självkritik över de tidigare kommunistiska partierna i Europa och världen, som

man hanterade på olika sätt. Det svenska kommunistpartiet valde att på en konferens 1990 byta

21 En international är en internationell sammanslutning av nationella partier eller andra typer av organisationer. Vanligast är att en international har en konfederativ uppbyggnad, där de nationella sektionerna äger ganska stort oberoende och frihet att agera självständigt. Inom den kommunistiska internationalen försökte man bygga upp ett världsparti, med den demokratiska centralismen som organisatorisk grund. Detta gjorde att de nationella sektionerna inte kunde agera helt fritt, utan var tvungen att agera i samklang med besluten från världskongresserna eller från de internationella ledningsorganen.

9

namn till Vänsterpartiet och helt förkasta sitt tidigare program. Därför blir 1990 en naturlig

slutpunkt för denna undersökning. I realiteten kommer undersökningen att röra sig mellan åren

1944 och 1987, då det var dessa år som det första respektive sista programmet under den här

perioden antogs.

Det material jag kommer att använda mig av är partiets program. Att jag valt just detta är att jag

vill ge en ganska översiktlig bild av partiets ställningstaganden och inom den tidsmässiga ram som

ges till en c-uppsats, är partiprogrammen den typ av material jag tror bäst lämpar sig för syftet.

Problemet med att bara använda partiets program, är att dessa är kollektiva produkter som oftast

är resultatet av kompromisser. Detta gör att programmen inte visar den spännvidd av åsikter som

kan finnas inom ett parti. Vid en annan typ av undersökning, med annorlunda avgränsningar,

skulle man kunna välja annat material. Till exempel skulle man kunna titta på debattartiklar och

andra typer av interna partidiskussioner, agerande i riksdagen om man kan hitta något där och så

vidare. Detta hade dock tagit allt för lång tid, för att kunna slutföra den här undersökningen

varför jag alltså valt programskrifter. Man hade även kunnat titta på nationalistiska inslag i den

politiska praktiken, som till exempel om man firade nationella högtidsdagar, hur man använde sig

av nationella symboler och sånger och så vidare.

I vissa fall kommer jag att behöva komplettera programmen med till exempel

inledningsanföranden på kongresser och så vidare, då programmen inte alltid är så utförliga och

tydliga. Detta kommer dock att framgå väldigt tydligt i uppsatsen. Vad gäller partiprogrammet

från 1972, kom det att gälla ända fram till kongressen 1987. Under den här perioden skedde vissa

revideringar i programmet, men jag har valt att bortse från detta och endast titta på det

ursprungliga programmet.

Disposition

Då detta är det sista stycket i kapitlet Inledning kommer jag inte att närmare presentera detta.

Uppsatsen kommer att delas in i kapitlen Bakgrund, Undersökning, Avslutande diskussion och

Sammanfattning. I den historiska bakgrunden kommer jag kort att presentera Sveriges

kommunistiska partis tidiga historia, dels då jag antar att så många inte känner till detta parti

nämnvärt och dels för att jag menar att det är viktigt att förstå partiets tidigare historia för att

förstå den senare utvecklingen. Jag kommer efter den allmänna presentationen av partiet att göra

några korta nedslag i historien, för att mera i detalj redogöra för vissa händelser jag menar har

extra stor betydelse för utvecklingen under min undersökningsperiod.

10

I undersökningen kommer jag att presentera varje program för sig och på så sätt redogöra för

vad som faktiskt skrivits om de frågor jag kommer att titta på. För att ge en djupare förståelse för

det sammanhang programmen skrivits i, kommer jag att kort presentera dels hur partiets

allmänna utveckling sett ut under respektive period och dels kort redogöra för hur partiets

förhållande i allmänhet sett ut. I den avslutande diskussionen kommer jag att försöka knyta ihop

säcken och på ett mer konkret sätt besvara de frågeställningar uppsatsen bygger på.

Bakgrund

Efter att mer eller mindre kastats ut ur det socialdemokratiska partiet, samlades den

socialdemokratiska vänstern för att hålla konstituerande kongress i maj 1917. Här grundade man

det Socialdemokratiska vänsterpartiet (SSV). SSV var ett politiskt väldigt heterogent parti vars

minsta gemensamma nämnare var kritiken mot den socialdemokratiska partiledningen.

Utvecklingen kom att visa att den heterogena sammansättningen av partiet, i kombination med

en rad olika yttre och inre faktorer, skulle leda till en rad partisplittringar. Den första kom redan

1921, när man på partiets kongress beslutade att anta den Kommunistiska Internationalens

(Komintern) 21 villkor för medlemskap. Antagandet av dessa teser ledde till att de humanistiska

och vänstersocialistiska tendenserna uteslöts ur/valde att lämna partiet och återgick senare till

socialdemokratin. Partiet bytte även namn till Sveriges kommunistiska parti (sektion av

Kommunistiska Internationalen).

Nästa splittring kom 1924, när en ganska betydande minoritet kring den tidigare partiledaren

Zeth Höglund utvecklade kritik mot Kominterns såväl politiska som organisatoriska utveckling.

Detta ledde till att denna minoritet uteslöts på initiativ av internationalens exekutivkommitté

(EKKI) och kom för en kort period att agera som självständigt parti mellan socialdemokrater och

kommunister. Även dessa återgick senare till socialdemokratin. Den sista och mest uppslitande,

splittringen i partiets tidiga historia kom 1929. Vid Kominterns världskongress året innan hade

man slagit in på en tämligen militant ultravänsterlinje, vars utgångspunkt var att

världsrevolutionen stod för dörren. Detta gjorde att kommunisterna skulle fokusera på att

bekämpa vad man menade var högeravvikande och kontrarevolutionära tendenser inom

arbetarrörelsen och då socialdemokratin i allmänhet och dess vänster i synnerhet som förklarades

vara huvudfienden. Socialdemokratin betraktades som socialfascister och den socialdemokratiska

11

vänstern ansågs, genom sin politiska närhet till kommunisterna, vara borgarklassens spjutspets

riktad mot den revolutionära arbetarklassen.22

Majoriteten inom det svenska partiet, representerade av bland annat partiledaren Karl Kilbom

och Nils Flyg, accepterade inte den inslagna linjen utan ville fortsätta på den ganska

framgångsrika linje kommunisterna fört åren innan. Detta ledde, åter med EKKI:s inblandning,

till partisplittring när majoriteten helt enkelt förklarades vara uteslutna. Det gjorde att det för en

tid fanns två partier som gick under namnet Sveriges kommunistiska parti, men det var bara det

ena – minoriteten under ledning av bland andra Hugo Sillén och Sven Linderot – som erkändes

av Komintern. Några år senare gick »kilbommarna« samman med en socialdemokratisk

vänsterutbrytargrupp och bytte namn till Socialistiska Partiet. Detta partis historia är en

undersökning för sig och det slutade sin bana som pro-tyskt nazistparti efter att majoriteten med

Karl Kilbom brutit och gått tillbaka till socialdemokratin.

Splittringen blev en smärre katastrof för det SKP som fortfarande tillhörde Komintern och

som är det parti den här undersökningen kommer att handla om. Majoriteten av medlemmarna,

huvuddelen av dess riksdagsgrupp, förtroendevalda och fackliga kader gick med Kilbom/Flyg

och man fann sig själva vara en relativt marginaliserad gruppering. Valresultaten kom därefter.

Man var helt plötsligt det minsta, av tre, arbetarpartiet i riksdagen.23

Sjunde världskongressen

När Komintern åter samlades för världskongress 1935 var tongångarna radikalt annorlunda än de

varit på kongressen sju år tidigare. I Tyskland hade, bland annat, arbetarpartiernas oförmåga att

samarbeta och bjuda motstånd lett till att Hitler och de tyska nazisterna kunnat ta makten och

mer eller mindre fysiskt utplåna den kommunistiska rörelsen. Över huvud taget hade de

kommunistiska partierna utanför Sovjetunionen gått tillbaka och drabbats av ganska allvarliga

nederlag. Internationalen var helt enkelt tvungen att byta strategisk och taktisk huvudlinje. Istället

för världsrevolutionen stod nu kampen mot fascismen och försvaret av freden och den borgerliga

demokratin i första rummet. I sitt sluttal till kongressen sade internationalens generalsekreterare

Georgi Dimitrov att:

idag är miljoner arbetande, vilka lever under kapitalistiska förhållanden, tvungna att taga ställning till de former, som bourgeoisins välde i olika länder ikläder sig. […] Som anhängare av

22 Lindkvist (1982) sid. 42ff.; Olsson (1976), sid. 82f. 23 Olsson (1976) sid. 98-104

12

sovjetdemokratin kommer vi att försvara varje tumsbredd av de demokratiska landvinningar, vilka arbetarklassen tillkämpat sig under långa års seg kamp och vi kommer energiskt slåss för dess utvidgande.24

Istället för att bekämpa socialdemokratin, skulle man i kampen för freden och mot fascismen

söka samarbete med dessa och även delar av »den progressiva« borgerligheten. Dimitrov sade i

sitt inledningsanförande att framgången »i hela proletariatets kamp är intimt förknippad med

upprättandet av ett kampförbund mellan proletariatet och de arbetande bönderna samt

huvudmassan av städernas småbourgeoisi, som utgör befolkningens huvuddel t.o.m. i de

industriellt utvecklade länderna«.25

Konsekvensen av denna nya linje var att man tonade ner de revolutionära kraven, för att

istället betona kampen för dagskraven och arbetet i parlamenten. Man vände sig till de

socialdemokratiska arbetarna, istället för att stämpla ut dem som klassförrädare. Man bjöd in

representanter för den socialdemokratiska vänstern att hålla tal vid möten och så vidare. Denna

mjukare linje, i kombination med kommunistpartiets intensiva solidaritetsarbete med det spanska

folkets kamp mot fascismen, bidrog till att bryta den isolering man upplevt och man började

skönja vissa framgångar.26

Världskrig och nationell front

När beskedet om pakten mellan Hitler och Stalin kom innebar detta en smärre chock för hela

världen och kanske i synnerhet för de kommunistiska partierna. Allt sedan världskongressen 1935

hade man ställt upp kampen mot fascismen som ett av huvudmålen, men nu tecknade

Sovjetunionen och dess ledarskap ett nonaggressionsavtal med huvudfienden, det nazistiska

Tyskland. Det svenska kommunistpartiet försökte till en början tolka pakten inom ramen för den

rådande folkfrontsstrategin och beskrev det i sina första reaktioner som en taktisk fint för att

bryta Nazitysklands front mot Sovjetunionen och för att försvaga fascismens krafter i världen.27

Tysklands anfall på Polen kom dock att krossa försöken att tolka pakten som ett sätt att pressa

tillbaka Tyskland, då dessa alldeles uppenbart inte pressats tillbaka och att Sovjetunionen inte

agerade. Istället gled man mer och mer över till en mer öppen vänsterlinje och karaktäriserade

kriget som ett inomimperialistiskt krig om uppdelningen av världen. Det nazistiska Tyskland var

förvisso den mest aggressiva imperialistmakten, men västmakterna var även de skyldiga. Yvonne

Hirdman menar att anledningen till att man valde denna analys bland annat var att man skulle

24 Dimitrov (1971) Enhetens och folkfrontens problem, sid. 108f. 25 Ibid., sid. 37 26 Hirdman (1974), sid 12f; Hermansson (1984), sid. 14ff.; Lindkvist (1982), sid. 44-48

13

kunna försvara regeringens neutralitetslinje, samt att man skulle kunna argumentera för ett

försvar av den borgerliga nationen om den blev angripen.28

Utvecklingen skapade dock enorma politiska problem för de svenska kommunisterna. Det

sovjetiska avtalet med Nazityskland och analysen av kriget som ett inomimperialistiskt

fördelningskrig tvingade kommunisterna att tona ner de antifascistiska parollerna till förmån för

kamp mot det imperialistiska kriget. Det innebar bland annat att man riktade fokus i

ansvarsfrågan bort från Tyskland, mot till exempel de socialdemokratiska och andra ledare för de

borgerligt demokratiska länderna för att ha möjliggjort kriget genom att motverka enheten inom

arbetarrörelsen.29

När Tyskland anföll Sovjetunionen på hösten 1941 ändrades förutsättningarna radikalt. Man

hade redan innan landat på en linje om försvar av den borgerliga nationen vid angrepp och när

nu pakten mellan Sovjetunionen och Tyskland upphörde, försvann även denna barlast från

kommunisternas axlar. Den linje som stakats ut från Moskva, och även i andra europeiska

kommunistpartier, var att skapa en nationell front i kampen för demokratin, den nationella

friheten och mot fascismen. Problemet för SKP var att fronten redan fanns i den nationella

samlingsregering ledd av Per-Albin Hanson. I praktiken innebar det istället att man gav

regeringen stöd, så länge den verkade för att försvara landets frihet och hålla Sverige utanför

kriget. Kritiken mot regeringen handlande bland annat om att man förde en undfallenhetspolitik

visavi Tyskland, då man till exempel lät tyska soldater transporteras genom landet. Å andra sidan

valde man att förhålla sig relativt passiv i sin kritik och menade istället att det är förståeligt att

regeringen gör vissa eftergifter åt krigförande parter för att verkligen hålla landet utanför krig. 30

Upplösningen av Komintern

Den 15 maj 1943 fattade EKKI:s presidium beslutet att upplösa Komintern, som internationellt

centrum för världens kommunistpartier. Till de nationella sektionerna motiverade man beslutet

med att Kominterns organisationsformer blivit »allt mer otidsenlig, ja, t o m ett hinder för de

nationella arbetarpartiernas fortsatta stärkande«. Man skriver att utvecklingen inom

arbetarrörelsen och det internationella läget »krävde större rörlighet av Kommunistiska

Internationalens sektioner« och på grund av det beslutade man att »upplösa Kommunistiska

Internationalen som ledande centrum för den internationella arbetarrörelsen och befria

27 Hirdman (1974) sid. 27-31 28 Ibid., sid. 33. 29 Ibid., sid. 41-46.

14

Kommunistiska Internationalens sektioner från de förpliktelser som framgår av Kommunistiska

Internationalens stadgar och kongressbeslut«.31 Det var denna anledning till beslutet som

förmedlades till de kommunistiska partierna, men om man särskådar frågan så får man en annan

bild av det.

Herman Schmidt skriver i sin avhandling Kommunism och antikommunism under det korta

nittonhundratalet (2002) att det som gjorde att Stalin tillsammans med den yttersta ledningen för

Komintern, fattade beslutat att upplösa densamma snarare var Sovjetunionens militärpolitiska

intressen än ett verkligt intresse för internationalens nationella organisationers utveckling.32

Fernando Claudín företräder en liknande ståndpunkt Krisen i den kommunistiska rörelsen (1979). Han

publicerar där ett utdrag ur en intervju med Josef Stalin som Reuters gjorde strax efter beslutet.

Där menar han bland annat att beslutet »underlättar arbetet för patrioterna i de frihetsälskande

länderna de framstegsvänliga krafterna i sina respektive länder […] till ett enhetligt nationellt

frihetsläger för att utveckla kampen mot fascismen« och att upplösningen skedde i rätt tid då det

»är nödvändigt att organisera de frihetsälskande ländernas gemensamma anfall för att ge detta

odjur nådestöten och befria folken från det fascistiska förtrycket«.33

Den kontext man, åtminstone om man får tro Schmidt, ska se detta beslut i, är att Stalin

under sommaren 1943 förde diskussioner med Churchill och Roosevelt om ett öppnande av en

»andra front« i väst. Schmidt menar därför att man måste se upplösningen av Komintern i

relation till dessa förhandlingar. Stalin ville bevisa för sina diskussionspartners att Moskva inte

längre var ett centrum för en världsomspännande revolutionär sammansvärjning. Han var beredd

att underordna allt framgången för antihitlerkoalitionen.34 Oavsett vilka skälen var till att upplösa

internationalen, kan man konstatera att det i stort bara var en formalitet samt att internationalen

inte hade fungerat adekvat de sista åren innan upplösandet.35 Man kan dessutom konstatera att

upplösandet av internationalen innebar att de nationella kommunistpartierna fick möjlighet att

formas utifrån nationella förutsättningar, men att man samtidigt hade kvar Moskva som

informellt, ideologiskt ledarskap.

Det svenska kommunistpartiet, som genom sin politbyrå godkänt upplösandet av Komintern,

hade sedan en tid planerat att hålla en rikskonferens i juni1943. Där skulle man diskutera bland

annat förhållandet till socialdemokratin och enhetstaktiken. I och med att SKP nu var att betrakta

som ett självständigt, nationellt parti ställdes programfrågan på dagordningen varför konferensen

30 Hirdman (1974), sid. 154-163. 31 Citerad i Claudín (1979), sid. 59ff. 32 Schmidt (2002), sid. 266f. 33 Citerad i Claudín, (1979), sid. 63f. 34 Schmidt (2002), sid. 266.

15

även fick det till sin uppgift. Efter en del diskussioner mellan partiets arbetsutskott och dess

programkommission, lades ett »Förslag till grundval för diskussion om program för ett

marxistiskt enhetsparti« fram inför konferensen.36 Grunden till detta programförslag var det

socialdemokratiska partiprogrammet från 1920, varför det kommunistiska partiet tog till sig en

del socialdemokratiskt tankegods med rötter hos bland annat Karl Kautsky och det tyska

Erfurtprogrammet.37

Att man valde att ha just det socialdemokratiska programmet som grundval för vidare

diskussion var flera. Dels handlade det om att man inte ansåg det gällande

Kominternprogrammet från 1928 stämma överens med de förutsättningar som var rådande i

Sverige då. Dels var det en markering gentemot de socialdemokratiska arbetarna att

kommunisterna menade allvar med sina enhetssträvanden och att målet var ett enhetsparti på

marxistisk grund. Slutligen ska det uppfattas som en markering gentemot de högertendenser man

uppfattade i den socialdemokratiska programdiskussionen och man ville markera vilka som stod

upp till försvar av arbetarrörelsens marxistiska tradition. Konferensen godkände förslaget och

man valde en programkommission att lägga fram ett programförslag inför partikongressen

1944.38

Undersökning

1944 års grundsatser

Det program som antogs var inte vad de kommunistiska programmen tidigare varit, eller varit

efter det, utan det var bara kort sammanfattade grundsatser som skulle ligga till grund för vidare

politiska ställningstaganden. Inga frågor berörs med något direkt djup, så heller inte den

nationella frågan. Man menar att arbetarklassen är »den svenska nationens kärna och ryggrad« och

att den försvarar det nationella självbestämmandet. I meningen efter menar man att

arbetarklassens kamp är »till sitt väsen internationalistisk och åsyftar varaktig fred och

folkförbrödring«.39

35 Hermansson (1984), sid. 41. 36 Schmidt (2002), sid. 271f. 37 Hermansson (1984), sid. 45 38 Ibid., sid. 45f. 39 Vårt program… (1944)

16

Till programmet medföljde även det anförande centralkommittéledamoten Hilding Hagberg

höll som kommentarer till programmet inför kongressen. Där lägger han ut texten något mer än

vad som görs i programmet och ger en djupare förklaring vad som menas med programmets

skrivningar. Här slår han fast att stödet för nationers rätt till självbestämmande och att upprätta

självständiga stater är principiellt för kommunisterna. Han menar att världens konstituerande i

nationer varit ett historiskt framsteg, men menar samtidigt att det inte är slutligt utan att »den

nuvarande nationella splittringen [har] ställt frågan om större enheter, ett verkligt folkförbund på

dagordningen«.40 Han förtydligar att när programmet talar om nationell självbestämmanderätt, så

»menas därmed även nationernas likaberättigande« och därmed att ingen nation har rätt att ställa sig

över en annan.41 Inte ens i en tänkt förbundsstat, eller kanske särskilt inte då. Denna diskussion

om sammanslagning av nationer i större enheter är något som inte återkommer i senare program.

När det kommunistiska partiet »försvarar det svenska fosterlandet«, menar Hagberg,

»försvarar det det svenska folkets land och det svenska folkets intressen«42. Han menar att

»’fosterlandets’ officiella politik« inte alltid sammanfaller med det han menar vara folkets

intressen och exemplifierar detta med det då varande nazistiska Tyskland:

En tysk patriot sviker exempelvis sitt folks sanna intressen, om han solidariserar sig med den tyska imperialismens kamp för världsherravälde.43

I den här meningen formulerar han vad den kommunistiska rörelsen uppfattade som patriotism.

Att vara patriot och att försvara den nationella friheten var, enligt Hagberg, inte att okritiskt sluta

upp bakom sin regering och dess förda politik utan »tvärtom en uppfordran att träda upp emot

en sådan politik«.44 Detta förstärker han genom att citera Karl Marx som uttryckt att »[f]ör tio

procent förråder kapitalisten sitt fosterland« och tillbakavisar på så sätt ifrågasättandena om

kommunisternas vilja att försvara fosterlandet.45

Försvaret av det nationella självbestämmandet uppfattas inte stå i motsatts till

internationalismen. Hagberg menar att den svenska arbetarklassen »måste själv göra sig kvitt sina

förtryckare, befria och erövra sitt fosterland« men att då »arbetarklassens större intressen är

gemensamma« så blir klassens kamp internationalistisk:46

40 Vårt program…, sid. 36 41 Ibid., sid. 37. 42 Ibid. 43 Ibid. 44 Ibid., sid. 38 45 Ibid., sid. 37 46 Ibid., sid. 38

17

Bekännelsen till nationen är inte en flykt från internationalismen. Ju starkare samhörigheten med den egna nationen vuxit, desto mer känner vi oss också som en solidarisk del av hela mänskligheten.47

1953 års partiprogram: Sveriges väg till socialismen

När partiet 1953 antog sitt nästa program efter dessa grundsatser såg saker och ting tämligen

annorlunda ut. De strävanden rikskonferensen 1943 och kongressen 1944 hade uttryckt om ett

marxistiskt enhetsparti hade fullständigt grusats och världen befann sig nu i ett kallt krig vilket

åter förpassade det kommunistiska partiet till politikens ödemarker efter den korta vår man

upplevt efter krigsslutet. Den nya socialdemokratiska partiledaren Tage Erlander hade förklarat

fackföreningarna för ett slagfält mot kommunisterna och den svenska regeringen hade mot

kommunisternas vilja anslutit landet till den amerikanska Marshallhjälpen.

I detta läge skriver det kommunistiska partiet att »Sveriges oberoende och med alla medel

försvaras«48 och man går så långt att man beskriver det som en »livsfråga för Sveriges folk«49. För

att ge ytterligare tyngd till dessa påståenden drar programmet historiska paralleller:

Alltsedan det nationella enhetsverket genomfördes under Gustav Vasas ledning har Sverige varit oberoende. Borgarklassen gick under kapitalismens uppgångsperiod i spetsen för att trygga nationellt oberoende och suveränitet.50

Nu menar SKP däremot att de ledande skikten inom borgarklassen, vad de kallar för

»monopolkapitalisterna«, har upphört med försvaret av det nationella självbestämmandet då det

»står i motsättning till deras kapitalintressen«.51 Men hotet kommer inte främst från inhemska

krafter utan från »den amerikanska monopolkapitalismen«. Denna har »genom ekonomiskt och

politiskt tryck och genom förläggning av stridskrafter inom deras gränser« underordnat sig

tidigare oberoende nationer och gjort dem till »vasaller«.52 På samma sätt menar man nu att det

svenska nationella oberoendet hotas sedan »regeringen anslutit vårt land till Marshallblocket« och

därmed dragit på sig en massa skyldigheter gentemot den amerikanska »monopolkapitalismen«

och till exempel låtit »Sveriges utrikeshandel underordnas den amerikanska politikens intressen«. I

programmet räknas en rad andra sätt där partiet menar att det svenska oberoendet är hotat upp.

Det nämner Sveriges militära samröre med »den aggressiva Atlantpakten« och medlemskap i

47 Vårt program, sid. 39 48 Sveriges väg till socialismen (1953), sid. 12 49 Ibid., sid. 14 50 Ibid. 51 Ibid., sid. 15

18

»Europarådet och andra organisationer under det amerikanska kapitalets intresse«. Det hävdar att

imperialistisk propaganda tagit sig in i svenska medier och går till och med så långt att man menar

att representanter ur högre militära kretsar »propagerar för att Sverige inte ska försvara sig mot

angrepp från imperialistiska stater«.53

Utifrån denna hotbildsbeskrivning är den politiska slutsatsen tämligen självklar. Det är

arbetarklassen, »nationens kärna«, som ska stå upp och »frigöra vårt land från det förnedrande

beroendet av det amerikanska monopolkapitalet, i vilket det försatts genom storfinansens och de

högersocialdemokratiska ledarnas politik«.54 Dessutom ges löftet att i försvaret av den nationella

friheten »står kommunistiska partiet i främsta ledet«.55

I programmet skriver man att socialismen »kan förverkligas endast genom de svenska

folkmassornas kamp under arbetarklassens ledning« och att övergången dit »försiggår under de

villkor och i de former, som betingas av varje lands historiska utveckling och särskilda

förhållanden«. Man menar att riksdagen »är ett historiskt resultat av folkets kamp för frihet och

självbestämmanderätt« och att folket genom sin kamp »kampen för sina ekonomiska och politiska

intressen, för fred och nationellt oberoende […] [kan] omvandla riksdagen till ett demokratiskt

maktorgan i kampen mot storfinansen och upprätta en folkregering«. Folkregeringen ska föra en

politik »som har till syfte att förvandla Sverige från ett kapitalistiskt land till ett socialistiskt«.56

1961 års programförklaring

Efter Josef Stalins död 1953, hade man från Sovjetunionens sida lagt om utrikespolitiken för att

på så sätt bryta den isolering Sovjetunionen och de övriga öststaterna utsattes för under det kalla

kriget. 1959 hade sovjetledaren Nikita Chrusjtjev lanserat principen om fredlig samexistens med

imperialismen, som utgångspunkt för den sovjetiska utrikespolitiken.57 Även nationellt började

kommunisterna agera aktivt för att bryta sin politiska isolering och man nådde en del framgångar.

I frågan om ATP-pensioner lyckades man knyta ett ganska nära samarbete med socialdemokratin

och man lyckades flytta fram sina positioner inom den svenska politiken.58

Partikongressen 1957 hade tillsatt en programkommission som fick i uppgift att se över det

gällande programmet, för att avgöra om det var nödvändigt med en programrevision. I början av

52 Sveriges väg till socialismen (1953), sid. 13 53 Ibid., sid. 14 54 Ibid., sid. 15 55 Ibid., sid. 12 56 Ibid., sid. 17f. 57 Hermansson (1984) sid. 151f.

19

1960 fick kommissionen i uppgift av partistyrelsens arbetsutskott att inte genomföra en hel

programrevision utan endast ändra de skrivningar som inte var aktuella. Programkommissionen

menade dock att det var nödvändigt med en mer grundlig genomgång av programmet och lade

inför kongressen fram ett förslag på en programförklaring.59 Inför kongressen motiverade

programkommissionens Gunnar Öhman detta med att det fanns »formuleringar och slutsatser

som inte motsvarar dagens verklighet« och då bland annat »formuleringarna om den svenska

nationens ställning, den svenska utrikespolitiken, fredsfrågan och övergången till socialismen i

vårt land«.60

Några betydande förändringar i synen på den svenska nationen kan man dock inte finna i den

beslutade programförklaringen. Man slår fast att »[n]ationellt oberoende är det svenska folkets

dyrbaraste arvedel« och att »arbetarklassen är den mest pålitliga och konsekventa försvararen av

den nationella friheten«.61 Hotbilden mot freden och den nationella friheten, särskilt för de små

nationerna som till exempel Sverige, beskrivs på ungefär samma sätt som i programmet från 1953

och Hagbergs kommentarer till grundsatserna från 1944. Det är främst från »av USA ledda«

militärallianser och andra typer av överstatliga organ samt från den »revanschlystna västtyska

imperialismen« som hotet kommer. Hotet är enligt programmet inte bara militärt, utan också

ekonomiskt. Man menar att det svenska monopolkapitalet flätats samman med utländskt kapital

genom »omfattande investeringar utomlands, uppdelningar av marknader och andra förbindelser«

och att monopolkapitalistiska kretsar i Sverige »ställer det internationella storkapitalets intressen

över nationens« och hela tiden försöker knyta upp det svenska näringslivet mot utländska

kapitalgrupper.62

Man kan dock se vissa förändringar gällande de internationella perspektiven, där den

»proletära internationalismen« fått ge vika för den »fredliga samlevnaden«. Man menar att Sverige

bör driva på för den »fredliga samlevnadens« politik i Förenta Nationerna och andra organ, då

man menar att Sverige ställning som »obundet av militära och politiska allianser« ger landet ett

större utrymme för det.63 Över huvud taget ger de internationella frågorna ett större perspektiv i

programmet mot tidigare och man kopplar tydligare samman frågan om nationell frihet med

fredsfrågan. Man skriver:

Andra folk i Asien, Afrika och Latinamerika, som redan frigjort sig ur kolonialt slaveri eller fortsätter sin nationella befrielsekamp, har upprättat stater som samlas kring en aktivt

58 Olsson (1976) SID. 231f. 59 Hermansson (1984) sid. 164-167. 60 Inledningar och beslut vid Sveriges kommunistiska partis 19:e kongress (1961) sid. 83. 61 Programförklaring (1961), sid. 8. 62 Ibid., sid. 9. 63 Ibid., sid. 8.

20

fredsfrämjande neutralitetspolitik, utanför det imperialistiska lägret. […] Arbetarklassen och dess ledande organisationer samlar överallt folkens krafter till fredens försvar.64

Här är kopplingen mellan freden och den nationella friheten (»neutralitetspolitiken, utanför det

imperialistiska lägret«) tydlig och programmet säger att det är »[a]rbetarklassen och dess ledande

organisationer« som står i spetsen för detta. Här kan man tydligt se hur Lenins uppfattning om

det nationella självbestämmandet som rätten att upprätta suveräna stater finns med i programmet.

Det nationella perspektivet genomsyrar hela programmet och det som Anderson och

Hobsbawm menar med att det nationella genomsyrar allt är ganska tydligt. I programmets

inledning skriver man att det »gäller att organisera de krafter som skall genomföra omvandlingen

till ett socialistiskt Sverige«65 och det sista som står i programmet är att det »för arbetarklassen

och alla arbetande människor tecknar Sveriges fredliga väg till socialismen i överensstämmelse

med de historiska förutsättningarna och de demokratiska traditionerna i vårt land«.66 I den

diskussion kring demokratins utveckling som finns i programmet, skriver man att man vill stärka

»Riksdagens ställning som folkrepresentation« och man menar att övergången till socialism ska

ske i de former »som betingas av Sveriges historiska utveckling och särskilda förhållanden«.67

Ingenstans ifrågasätts eller utmanas den nationella nivån, som den högsta nivån för demokratins

och socialismens utveckling.

1967 års partiprogram: Socialistiskt alternativ

1960-talet blev på många sätt dramatiskt för Sveriges kommunistiska parti. Utanför partiet

började en »ny vänster« utvecklas, vilket på allvar satte fart på den teoretiska debatten inom

vänstern i bred bemärkelse och även inom det kommunistiska partiet. Efter ett ökat tryck för

förnyelse inom partiets ledning, valdes Carl-Henrik (CH) Hermansson till ordförande 1964.

Inom partiet utkristalliserades en rad olika politiska tendenser, som alla ville åt olika håll; dels den

traditionalistiska som ville fortsätta på ungefär samma bana som innan, dels en öppet kinavänlig

tendens som ville gå tillbaka till de marxist-leninistiska klassikerna och knyta närmare band till det

kinesiska kommunistpartiet och dels en tendens som ville öka självständigheten i förhållande till

»den kommunistiska världsrörelsen« och knyta närmre band till de nya socialistiska folkpartierna i

Norge och Danmark.68 På kongressen 1967 beslutades att partiet skulle byta namn till

64 Programförklaring (1961), sid. 7. 65 Ibid., sid. 3. 66 Ibid., sid. 15. 67 Ibid., sid. 10f. 68 Hermansson (1984) sid. 208-221.

21

Vänsterpartiet kommunisterna. Man antog även ett program, Socialistiskt alternativ, som ansågs

vara acceptabelt av alla grupperingar inom partiet, utom den maoistiskt inspirerade

vänsteroppositionen. Denna bröt sig strax efter kongressen ut och grundade istället

Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna. Dessa antog ett program som i huvudsak utgick

från den reservation Bo Gustafsson lämnat till det antagna partiprogrammet.69

Vissa förändringar i programmet sker även i synen på den nationella frågan, framförallt dess

vikt i förhållande till andra frågor. Det nationella oberoendet för Sverige tas inte upp som ett

specifikt politiskt område, utan vävs in som en del i andra diskussioner. Bland annat tar upp den

då aktuella frågan om en svensk anslutning till EEC och man menar att »EEC:s målsättning är en

politisk union« och »är därför inte förenligt med vårt lands neutralitet«.70 Man skriver:

Den västeuropeiska integrationen är inte en inkörsport till internationellt samarbete och arbetsfördelning. Den är en återvändsgränd vars beträdande kan hämma lösningen av de europeiska säkerhetspolitiska problemen, binda den fackliga rörelsen genom storföretagens ökade möjligheter att manipulera med arbetskraft och kapital i alla länder samt underminera demokratin genom att ytterligare avlägsna delar av beslutsmakten från de folkvalda instanserna.71

Över huvud taget rör sig programmet diskussioner kring demokrati och framförallt kring en

»demokratisk författningsreform« inom de ramar som det nationella som övergripande

samhällsideologi anger. Istället för överstatliga ramverk som EEC och så vidare, ställer VPK

»principen om handel mellan suveräna stater världen över, reglerad genom internationella

överenskommelser« och man menar att inskränkningar i staternas suveränitet ska »till varje pris

avvisas«.72 Däremot är inte, som i programförklaringen från 1961, målet lika tydligt nationellt.

Det framgår inte längre lika tydligt att målet är ett socialistiskt Sverige, även om heller inte något

annat uttrycks.

Än större vikt ges den nationella frågan, när man sätter den i ett internationellt perspektiv.

Programmet säger bland annat att:

De förtryckta folkens kamp för frigörelse har präglat efterkrigstidens utveckling. Formerna för denna kamp växlar efter tid och omständigheter. Ställda mot förtryckarnas våld tvingas de att gå den väpnade frihetskampens väg. Nationell självständighet och social revolution betyder möjlighet till industrialisering och snabb ekonomisk utveckling.73

Programmet riktar även tydliga uppmaningar till arbetarrörelserna i de imperialistiska länderna

och kanske särskilt till de länder som fortfarande har kolonier eller på olika sätt förtrycker andra

69 Lindkvist (1982), sid. 74ff. 70 Socialistiskt alternativ (1967) sid. 28. 71 Ibid., sid. 29. 72 Ibid. 73 Ibid., sid. 5f.

22

länder genom sitt handlande. Man skriver att »[d]et folk kan ej vara fritt som förtrycker andra«

och att »[i]dén om internationell solidaritet måste hävdas mot egna kortsiktiga intressen och

nationalism«.74

1972 års partiprogram

När VPK höll sin kongress 1972 gjordes det mitt under ett betydande vänsteruppsving och en

radikalisering inom betydande skikt av arbetare, studenter och kanske framförallt ungdomar.

Kongressen 1969 hade signalerat en viss nyrenässans för leninistiska principer i synen på bland

annat demokratin, staten och partiets roll. Dessa signaler kom även från den numer permanenta

programkommissionen i dess arbete med att ta fram ett förslag till nytt partiprogram. De politiska

tendenser som uppstått under början av 1960-talet fanns kvar även inför denna kongress och

dessa lyfte fram olika former av kritik mot kommissionens ursprungliga förslag.75

Gällande den nationella frågan sker det ganska betydande förändringar, då denna får en

betydligt mer central del i programmets skrivelser. Men säger att partiet »är en del av den svenska

arbetarrörelsen« och att det »bekämpar varje inskränkning i och slåss för varje utveckling av

folkets demokratiska rättigheter« Dit räknar man bland annat nationellt självbestämmande.76

»Kapital från olika monopolkapitalistiska länder flätas samman i internationella storbolag och

truster«, säger man och lägger till att överstatliga organ bildas »för att bryta ner folkens nationella

självbestämmanderätt och stärka storfinansens maktställning«.77 Den svenska staten menar man

»understödjer storfinansens operationer i utlandet« och »[i] sin strävan att offra Sverige åt EEC,

monopolens nyordning av Europa, deltar den i storfinansens attacker mot det svenska folkets

nationella självbestämmanderätt«.78

Imperialismen »påtvingar folken i de beroende länderna den dubbla bördan av inhemska

parasiter och utländsk utplundring« och mot detta stället programmet »de nationella och sociala

befrielserörelserna«, som genom »olika former av kamp söker de befria sina länder för att skapa

nationell självbestämmanderätt och en oavhängig ekonomi, för att bekämpa fattigdom och

analfabetism«.79 På det här sättet har, enligt programmet, den svenska arbetarklassen

gemensamma intressen med folken i de förtryckta länderna, då de gemensamt hotas av

74 Socialistiskt alternative (1967), sid. 5 75 Lindkvist (1982) sid. 75-81 76 Partiprogram för Vänsterpartiet kommunisterna (1972) sid. 7 77 Ibid., sid. 10 78 Ibid., sid. 11f 79 Ibid., sid. 12

23

imperialismen. På det sättet menar man att kampen är internationalistisk. Man säger att de

arbetande »i alla länder har gentemot kapitalism och imperialism samma grundläggande

klassintressen« och att det är »den proletära internationalismens uppgift att förena de arbetande

av alla nationaliteter till solidarisk strid mot den kapitalistiska utsugningen«.80

När man däremot skriver om det socialistiska målet, är detta i huvudsak nationellt och man

skriver bland annat:

Socialismens utveckling betingas till en del av förhållanden som växlar från land till land. Dit hör industrialiseringsgrad, klassförhållanden, ideologiska och politiska traditioner. Socialismens uppbyggnad i Sverige måste utgå från de förhållanden som råder här.81

Samtidigt knyter man ändå an till internationalismen, när man säger att det under socialismen ska

föras en utrikespolitik »grundad på den proletära internationalismens principer«.82 Man har

nämligen tidigare i programmet slagit fast att den »proletära internationalismen respekterar och

försvarar varje folks nationella självbestämmanderätt. Den förenar patriotism med internationell

solidaritet«.83

1987 års partiprogram

Vänsteruppsvinget i slutet av 60- och början av 70-talet avlöstes av en ganska aggressiv högervåg.

Vänstern som helhet tappade i stort initiativet och det blev borgerliga krafter som istället kom att

sätta den politiska dagordningen. Moderata ungdomsförbundet blev en av de starkaste politiska

krafterna bland ungdomen och den moderata partiledaren mottogs som rockstjärna. Samtidigt

började det hända saker i de forna öststaterna, när Gorbatjov inledde sitt reformarbete med

glasnost och perestrojka som paroller. I detta sammanhang antog Vänsterpartiet kommunisterna ett

nytt partiprogram, som också kom att bli det sista innan man bytte namn till Vänsterpartiet och

det sista inom ramen för den här undersökningen.

Programmet är det längsta under den här undersökningsperioden och i jämförelse med

programmet från 1972 så får den nationella frågan en ganska liten del av programmet som helhet.

Man skriver dock att det svenska folket måste »försvara nationens oberoende och självständighet,

rätten att bestämma över egna angelägenheter i kamp mot de transnationella koncernerna« och

80 Partiprogram för Vänsterpartiet kommunisterna (1987), sid. 14f. 81 Ibid., sid. 32 82 Ibid., sid. 29 83 Ibid., sid. 14

24

kopplar tydligt samman detta med ett försvar av demokratiska fri- och rättigheter.84 Det uttrycks

nästan ännu tydligare när man skriver att »VPK verkar för folkmakt. Det bekämpar varje

inskränkning i och slår för varje utvidgning av folkets demokratiska fri- och rättigheter«.85

Man skriver att de stora kapitalen blivit allt mer transnationella och att de i allt större grad

söker ställa sig utanför de nationella statsmakternas kontroll. Man menar att de »vill ha bort

nationella regleringar och hinder för sin rörelsefrihet« och »hotar överallt folkens demokratiska

och nationella rättigheter«.86 »Kampen mot transnationaliseringen87 är samtidigt en kamp för

verklig internationalism«88 menar man och säger därför att nödvändigheten »av arbetarklassens

och andra förtrycktas internationalism blir allt större«.89 Vad som kan ses som nytt, är att när man

beskrivet hotet mot den nationella självständigheten tar man inte bara upp den amerikanska

imperialismen, utan skriver att de »militära och ekonomiska blocken, såväl NATO som

Warszawapakten, EG som SEV, med dominerande stormakter medför inskränkningar i de

mindre nationernas suveränitet«.90 Att ta upp även de av Sovjetunionen dominerade organen som

ett hot mot det nationella självbestämmandet har ingen jämförelse i tidigare program. Det ska

man antagligen se i ljuset av att det på kongressen uttryckts en ganska starkt sympati för

oppositionella grupper i de östeuropeiska länderna.91

Det socialistiska målet beskrivs, liksom i tidigare program, i huvudsak inom det nationellas

ramar. Man skriver till exempel att i »det socialistiska Sverige skall demokratin prägla alla

samhälleliga funktioner och alla beslut av gemensam betydelse för människor«.92

Avslutande diskussion

Under den period som behandlas i denna uppsats antar SKP/VPK sex program, även om inte

programförklaringen från 1961 ansågs vara ett fullt program utan just en programförklaring. Alla

dessa program antogs under enormt skilda politiska situationer, såväl i partiets omvärld som i det

inre partilivet. Grundsatserna från 1944 antogs när det andra världskriget fortfarande pågick och i

en situation där kommunisterna i Sverige på många sätt jobbade i medvind tack vare bland annat

oppositionen mot samlingsregeringens politik och den ökade prestige den kommunistiska

84 Partiprogram för Vänsterpartiet kommunisterna (1987), sid. 6 85 Ibid., sid. 9 86 Ibid., sid. 14f. 87 Med transnationalisering menas här hur kapitalet så att säga »växer ur« de nationella ramarna. 88 Partiprogram för Vänsterpartiet kommunisterna (1987), sid. 38 89 Ibid., sid. 44 90 Ibid., sid. 45 91 Norborg et al. (1996) sid. 61f. 92 Partiprogram för Vänsterpartiet kommunisterna (1987) sid. 47

25

världsrörelsen i allmänhet och Sovjetunionen i synnerhet, fått i och med utvecklingen av kriget.

Denna situation skiljer sig radikalt från den som rådde ni år senare när kommunisternas nästa

program, Sveriges väg till socialismen, antogs. Nu rådde istället kallt krig och kommunisterna

motarbetades på alla plan, vilket helt uppenbart präglar programmet när man skriver om hur

hotbilden mot det svenska nationella oberoendet ser ut och vilka det är som hotar.

Samma sak kan man säga om alla program. Om programmet från 1967 antogs i en situation

där den politiska debatten inom vänstern och den kommunistiska rörelsen kommit igång på allvar

igen efter ganska många år av stagnation, så antogs programmet från 1972 i ett läge där debatten

konsoliderats och på många sätt avgjorts. Det här präglar programmen i sina helheter, men också

delvis synen på den nationella frågan.

Med dessa utgångspunkter i åtanke hade man kunnat anta att det skulle vara ganska stora

skillnader i synen på den nationella frågan och på det nationella i allmänhet. Man kan dock

konstatera att så är inte fallet. Under hela efterkrigstiden har försvaret av det nationella

oberoendet ansetts vara självklart och något ganska viktigt. Exakt hur viktigt man ansett det vara

och vilken ställning det haft i förhållande till annat har givetvis varierat beroende på hur de

politiska sammanhangen sett ut. De första åren efter kriget präglades i mångt och mycket av

spänningen mellan främst Förenta Staterna och Sovjetunionen, vilket anger tonen i programmet

från 1953. 1960-talet är i stor utsträckning ett årtionde av befrielse, där de sista kolonialväldena

vilket ger att programmet från 1967 snarare fokuserar på de koloniala folkens nationella frigörelse

än ett försvar av det svenska oberoendet. Och så vidare. Men, som sagt så finns det ganska stora

likheter trots dessa uppenbara skillnader:

Det nationella oberoendet har ansetts vara viktigt, för att inte säga nödvändigt, att försvara

och man har sett det som en del i försvaret av de demokratiska landvinningar som

genomförts. Man har menat att försvaret av det nationella oberoende varit viktigt såväl i

Sverige som i förtryckta länder i den så kallat tredje världen.

Det nationella oberoendet har hotats. Hotet har i första hand kommit från den

amerikanska imperialismen, men den har ansetts få stöd även från inhemska krafter. I

programmet från 1953 är detta »högersocialdemokraterna«, i programmet från 1972 pratar

man om den svenska staten i allmänhet och i programmet från 1987 pratar man om en

allmän transnationalisering av kapitalet. Men oavsett dessa nyansskillnader, så har det

nationella oberoendet hotats av olika krafter.

När de krafter som står upp till försvar för det nationella oberoende beskrivits, så har detta

varit frågan om folket i bred bemärkelse eller arbetarklassen i synnerhet. Partiets egna roll i

26

just detta har inte alltid definierats, men ibland annat programmet från 1953 skriver man

att partiet ska gå »i första ledet«.

Partiets mål har i huvudsak definierats som nationellt. Detta inte som en motsättning till

ett internationellt mål, utan man går helt enkelt aldrig bortanför de nationella ramarna.

När man kommer till konkreta skillnader, är det desto svårare att hitta dem. Jag skulle dock vilja

påvisa tre ganska konkreta skillnader i den här frågan:

I Hilding Hagbergs kommentarer till grundsatserna från 1944 säger han att »den

nuvarande nationella splittringen [har] ställt frågan om större enheter, ett verkligt

folkförbund på dagordningen«.93 Den diskussion han där för om att slå ihop mindre

nationer till större enheter, förekommer inte i något av de efterföljande programmen. Hur

man ska förklara det, vare sig närvaron av diskussionen i hans kommentarer eller

frånvaron i resten, faller utanför ramen för den här uppsatsen.

Programmet 1987 beskriver en tendens, som delvis tangerats i tidigare program men som

här blir mer konkret. Stora delar av programmet kretsar kring kapitalets

transnationalisering och hur det förhindrar nationella regeringar att verka och att det

därmed undergräver det nationella oberoendet. Motståndet mot detta lyfts fram som ett av

de mer centrala kampavsnitten för partiet just då.

Programmet från 1987 skiljer sig ganska radikalt från de andra på en punkt till. Det är att

man ställer Sovjetunionen och de av Sovjet dominerade allianserna som likvärdiga

västmakterna. Detta var helt otänkbart bara några år innan, men var samtidigt en ganska

naturlig utveckling dels av självständighetssträvandena från 60-talet och framåt och dels av

den allmänna situation som rådde då.

Utöver dessa tre skillnader, är innehållet i den nationella frågan anmärkningsvärt lika i de

kommunistiska partiprogrammen. Det blir därför rimligt att anta dels att det går att prata om en

partidiskurs, som har sina teoretiska utgångspunkter i kanske främst Lenin och Stalin (se ovan),

men som modifierats efter hand för att passa rådande politiska situation utan att för den delen

gjort några radikala förändringar. Man kan också konstatera att, åtminstone vad det gäller den

svenska kommunistiska rörelsen, Benedict Andersons teori om att det nationella blivit en

överideologi som präglar allt samhälleligt tänkande stämmer.

93 Vårt program (1944) sid. 25

27

Käll- och litteraturförteckning

Tryckta källor

Partiprogram

Vårt program med kommentarer av Hilding Hagberg (1944). Stockholm. Sveriges väg till socialismen. Sveriges kommunistiska partis program (1953). Stockholm. Programförklaring för Sveriges kommunistiska parti (1961). Stockholm. Socialistiskt alternativ. Program för Vänsterpartiet kommunisterna (1967). Stockholm. Partiprogram för Vänsterpartiet kommunisterna (1972). Stockholm. Partiprogram för Vänsterpartiet kommunisterna (1982). Stockholm.

Kongresstryck

Inledningar och beslut vid Sveriges kommunistiska partis 19:e kongress (1961). Stockholm.

Övrigt

Dimitrov, Georgi (1971) Enhetens och folkfrontens problem. Stockholm. Lenin, Vladimir I. (1974) »Om nationernas självbestämmanderätt« i Valda verk i tre band, band 1.

Moskva/Stockholm. Marx, Karl och Engels, Friedrich (1998) Kommunistiska manifestet. Stockholm/Malmö. Stalin, Josef (1950) Marxismen och den nationella frågan. Moskva.

Litteratur

Anderson, Benedict (1993) Den föreställda gemenskapen. Reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning. Göteborg.

Claudín, Fernando (1979) Krisen i den kommunistiska rörelsen. Från Komintern till Kominform del 1. Lund.

28

Connor, Walker (1984) The National Question in Marxist-Leninist Theory and Strategy. Princeton. Fleischer, Rasmus (2004) »Nationalvänstern – så funkar den« i Arena 1/2004. Stockholm. Hammarlund, Kristoffer (2003) »Från mörkret stiga vi mot ljuset«. Nationalism och folkfrontsideologi inom

Sveriges Kommunistiska Parti 1930-1939. (Opubl. c-uppsats. Historiska institutionen, Uppsala universitet). Uppsala.

Hermansson, Jörgen (1984) Kommunism på svenska? SKP/VPK:s idéutveckling efter Komintern. Uppsala.

Hirdman, Yvonne (1974) Sverges Kommunistiska parti 1939-45. Stockholm. Hobsbawm, Eric J (1994) Nationer och nationalism. Stockholm. Lindkvist, Kent (1982) Program och parti. Principprogram och partiideologi i den kommunistiska rörelsen i

Sverige 1917-72. Lund. Löwy, Michael (1976) »Marxists and the national Question« i New Left Review no. 96. New York. Norborg, Lars-Arne et al. (1996) Lik i garderoben? En rapport om SKP/VPKs internationella

förbindelser. Stockholm. Olsson, Sven E. (1976) Från SKP till VPK. En antologi. Lund. Ree, Erik van (2002) The political though of Joseph Stalin. A study in twentieth-century revolutionary

patriotism. London. Schmidt, Werner (2002) Antikommunism och kommunism under det korta nittonhundratalet. Lund.