Futhark - en viktig del av våran språkutveckling in Norden

futhark

Att känna sin lokalhistoria, är som att ha en möjlighet till att förstå varför samhället du bor I, blev som det blev.

En annan viktig argument för att känna sin lokalhistoria är att det ger dig en möjlighet till att skapa nya möjligheter för framtiden.

Denna presentationen viser hur viktig skriftspråket har varit för kommunikation mellan folk som drev handel, till den vanlig människan som levde på den tiden och havde ett önske om att dokumentera det som var viktigt för dem.

Är namnet på en mängd runalfabet, eller runrader (uppsättningar av runor),

och har fått sitt namn på samma sätt som alfabetet, det vill säga efter de

första skrivtecknen.

Majoriteten av de runrader man funnit börjar med tecknen för f, u, þ, a, r och

k.

Källa: www.Wikipedia.org

Runor är skrivtecken som uppstod århundradena efter Kristi födelse och

brukades av germaner. De äldsta runfynden härrör från det sena 100-

talet e.Kr. Flera olika runrader användes för olika språk, och vissa

runtecken införlivades även i varianter av det latinska alfabetet, vilket

allteftersom (i Norden på 1000–1200-talet) ersatte runorna, även om

spridda bruk av dessa länge levde kvar på sina håll – i Dalarna skrevs

det exempelvis runor ända in på 1800-talet. Runorna fick också en

renässans på 1600-talet genom Johannes Bureus som bland annat

tryckte en lärobok med runor för skolbruk.

Runorna, och rimligtvis även futharken, skapades troligen under de två första århundradena efter Kristus och har troligen påverkats av både det romerska och det grekiska alfabetet. Det finns en mängd olika teorier kring runornas uppkomst, och någon absolut säker teori är antagligen svår att fastställa. Vad man vet är att runorna uppkom bland germanstammar på kontinenten. Uppkomsten tycks vara starkt knuten till den ökade kontakt som germanerna hade med Romarriket runt år 0 och den folkvandringsperiod som följde. De äldsta runfynden har daterats till ungefär 150 till 200.

Samtliga runinskrifter, såväl inom Norden – några också i Finland, nära den svenskspråkiga byn Vörå i Österbotten – som utanför, men än så länge med undantag för dalruneinskrifterna, samlas i Samnordisk runtextdatabas.

Runfynd har gjorts från Sydeuropa ända upp till Lappland och Ryssland, men förekommer rikast inom Mälardalens runstenar.

Ett par ytterst tveksamma fall har upptäckts i Nordamerika, däribland den uppmärksammade Kensingtonstenen.

Runor finns främst bevarade som inskrifter på stenar, men också på ben och trä samt på runbleck som är små metallbleck av koppar, brons eller bly med inristade runor.

Runliknande skrivtecken har använts bland de uraliska folken, men med undantag för ungerska runor (Székely Rovásírás) brukar dessa inte kallas för eller klassas som runor.



Mycket litet är känt om runradens ursprung, men sannolikt är den

inspirerad av något eller några av de klassiska alfabeten, såsom

det grekiska, latinska eller etruskiska, De olika runtecknen stämmer i

många fall överens med bokstäver i klassiska alfabet. Runorna tros

ursprungligen ha utformats för att ristas i trä. En sak som tyder på det

är att det inte finns några vågräta linjer i runtecknen; dessa skulle i så

fall ha gått längs träets fibrer och blivit svårlästa.

En sen hypotes av John Troeng är att åtminstone fem runors utseende

eventuellt skulle kunna associerats med arameisk-

semitiska nabateiska tecken, vilket då skulle förklaras med att runorna

fördes upp till Skandinavien av före detta romerska trupper av blandat

ursprung som bosatte sig intill vad som motsvarar dagens Danmark,

och som upprättat handel vid sidan av att införa runorna.


Den äldre futharken består av 24 runor. Den kallas även för den

urnordiska, urgermanska eller samgermanska futharken och var i bruk

hos alla germanfolk. I Sverige har man funnit i princip fullständiga

urgermanska futharker på Kylverstenen från Gotland (ca. 400), som

anses vara den äldsta kända futharken i

världen, Vadstenabrakteaten från Östergötland (ca. 450-

550), Mariedammbrakteaten från Närke (ca. 450-550) och

Grumpanbrakteaten från Västergötland (ca. 500). I Danmark finns

ofullständiga futharker på Lindkærbrakteaten (400-

650), Gudmebrakteaten (400-650) och eventuellt även på den

odaterade Roskildebrakteaten funnen 1997. På kontinenten finns fyra

kända, dock ofullständiga, återgivanden av den urgermanska

futharken: Aquincumspännet i Budapest i Ungern (ca.

500), Charnayspännet i Frankrike (ca. 520 -

570), Brezapelaren i Bosnien (ca.550),Beuchtespännet i Niedersachsen

(ca. 560-590).


Man känner till drygt 300 inskrifter som använder denna runrad, varav de flesta är från södra Skandinavien. Fynden är i allmänhet svårtolkade. Genom Kylverstenens och Vadstenabrakteatens futharker kunde runologerna återskapa runornas inbördes ordning och dela in futharken i ätter. Den 24-typiga futharken är uppbyggd av tre ätter (grupper) med åtta runor i varje. Ordet ätt har i detta sammanhang inget med släkte att göra, utan kommer av ordet åtta, precis som tjog kommer av ordet tjugo. Ätterna är Frejs ätt, Hagals ätt och Tyrs ätt. Varje ätt börjar på gruppnamnets begynnelse runa:


Den anglofrisiska futharken utvecklades från de urgermanska 24 runorna genom att antalet runor utökades, och har i sin äldsta utformning 28 runor. En yngre 33-typig anglosaxisk futhark förekommer också. Den anglofrisiska futharken anses enligt Ray Page vara från 400-talet. Page menar att den spreds med anglerna och saxare till England. David N. Parsons har däremot argumenterat för en sen reform i England under 600-talet. Inskrifter med denna futhark finns bland annat på Themsensvärdet (Thames scramasax), Codex Vindobonensis 795 och Cotton MS Otho B (†).


Utöver futharken är namnet Beagnoþ inristat i Themsensvärdet:

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Rune-Beorc.png

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Rune-Ear.png

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Rune-Gyfu.png

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Rune-Nyd.png

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Rune-Os.png

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Rune-Thorn.png

Under 500-talet till 800-talet förändrades språket i Norden påtagligt. Från att ha varit ett ålderdomligt germanskt språk som i dag är relativt svårt för oss att förstå, uppstod nu fornnordiskan, ett samnordiskt språk med kortare ord och förändrade vokaler. Den äldre futharken blev allt svårare att använda till de nya ljuden och lösningen blev att förenkla runraden så att en runa kunde täcka flera ljud.

Omkring år 800 hade dessa förändringar lett fram till den 16-typiga futharken och var den runrad som användes under vikingatiden. Förenklingarna kan ha varit motiverade av att fler hade behov av att lära sig skriva runor i sin verksamhet, exempelvis nordiska handelsmän. De flesta runskrifter som finns bevarade idag är ristade med hjälp av denna futhark.


Den yngre futharken. Normalrunor överst och kortkvistrunor underst.

De flesta runskrifter som finns bevarade idag är ristade med hjälp av den yngre futhark. Det äldsta fyndet med den yngre futharken förknippas till skallen från Ribe, ett skalltak till en människa som hittades vid handelsstaden Ribe i Danmark. Skallen bär ett runt hål som användes för att fördriva värk. Texten lyder;

Ulf och Oden och Hå-tiuR(?). Hjälp är buri mot denna värk. Och dvärgen är besegrad. Bour.

Slutet av namnet hå-tiuR är otydbar. Buri betyder troligen det hål som borrats i skallen. Bour antas vara den onda dvärgens namn.

Den uppträder i några olika varianter med olika utformning av runtecknen.

De två viktigaste varianterna i Norden kallas normalrunor eller danska runor och kortkvistrunor eller svensk-norska runor.

En extrem variant är stavlösa runor eller hälsingerunor som först bara var kända från Hälsingland och Medelpad.

De tre varianterna representerar antagligen olika behov: normalrunan var mest monumental och passade bäst på runstenar, kortkvistrunan var något enklare och snabbare att skriva och användes troligen oftast vid ristning i trä, medan stavlösa runor var en riktig snabbskrift. Tyvärr finns knappt några vikingatida inskriptioner på trä bevarade, så denna teori har varit svår att styrka.



Runstenar som är enbart ristade med stavlösa runor är endast kända från Hälsingland. Därför har denna variant av runor också kallats Hälsingerunor. Den mest kända stenen är Malstastenen, som i dag finns i Hälsinglands museum. I det angränsande landskapet Medelpad finns också inslag av stavlösa runor, men då endast u och r. På några runstenar i Södermanland finns avsnitt skrivna med stavlösa runor och sådana förekommer också på tre runristade lösföremål från Sigtuna i Uppland. Från Bryggen i Bergen finns en trästicka med en nu ofullständig futhark med stavlösa runor.

Därför är termerna hälsingerunor eller svenska runor -- som Otto von Friesen kallade dem -- mindre lämpliga.

De stavlösa runorna liknar till det yttre mer kilskrift än runor, och kunde av den anledningen inte dechiffreras förrän 1674 av professor Magnus Celsius. Det är troligt att denna typ av runor främst använts som en snabbskrift i vardagsbruk. Inte många texter med stavlösa runor har överlevt till våra dagar, förmodligen beroende på att de mest ristats i trä.


Futhark med stavlösa runor

Kring år 1000 börjar stungna runor uppträda sporadiskt. Det är runorna i, k och u som börjar förekomma i både stungen och ostungen form för att separera deras olika ljudvärden. Med stungen menas att en prick sätts i runan. Stunget i blir e (eller æ), stunget k blir g (eller ng) och stunget u blir y(eller ø). I praktiken utökas därmed den 16-typiga futharken till 19 runor. Under medeltiden exploateras denna teknik på ytterligare runor, men ställs då inte längre i futharkens ordning - futharken har då blivit ett alfabet.


Runrad med stungna runor

Den yngre futharken inspirerade till en nyutvecklad modern "runmagi" i början av 1900-talet, via framförallt den österrikiske ockultisten Guido von List(1848-1919). von List hävdade att han fått en sann uppenbarelse rörande runornas hemlighet under en ögonoperation. Från 1902 och fram till sin död arbetade han frenetiskt på sina armanenrunor och sitt så kallade "Armanentum", det vill säga en grupp av förkristna nordiska visa män som arbetade med det som kom att kallas ariosofi, en kombination av runmystik och rasistisk ockultism.

von Lists 18-typiga runrad är till större delen baserad på den yngre futharken, med vissa namn och ljudvärden tagna från den anglosaxiska futhorcen. De två sista runorna, Eh och Gibor, som lagts till den yngre futharken, är tagna från de anglosaxiska Eoh and Gyfu. Bortsett från dessa runor, och en flyttad man-runa (från nummer 13 till 15), är runsekvensen identisk med den yngre futharken.

När det gäller runmagi inom new age och ockulta kretsar i ett internationellt perspektiv utövar armanenrunornas futharkh och arvet efter von List fortfarande störst inflytande.


• Enoksen, Lars Magnar, Runor (1998), ISBN 91-88930-32-7• Jansson, Sven B. F., Runinskrifter i Sverige (1984), 3:e uppl. 1984, ISBN 91-20-

07030-6• Nationalencyklopedin (1995), Artikel "Runinskrifter", ISBN 91-7024-620-3• Gertrud Pettersson (2005). Svenska språket under sjuhundra år (Andra

upplagan). Lund: Studentlitteratur. Sid. 52. ISBN 91-44-03911-5• Wessén, Elias (1969). Från Rök till Forsa. Lund. Sid. 1, 3, 10–16• ”Forskning och Framsteg nr 3/04 sid 8. Henrik Höjer”.• ”A Semitic origin of some runes, by John Troeng”.• Gertrud Pettersson (2005). Svenska språket under sjuhundra år (Andra

upplagan). Lund: Studentlitteratur. Sid. 53. ISBN 91-44-03911-5• Wessén, Elias (1969). Från Rök till Forsa. Lund. Sid. 3• Gertrud Pettersson (2005). Svenska språket under sjuhundra år (Andra

upplagan). Lund: Studentlitteratur. Sid. 54. ISBN 91-44-03911-5• Derolez, René (1954). Runica manuscripta: the English tradition. Brygge:

Tempel. Libris 1299236• Att läsa runor och runinskrifter" (Lathund av Riksantikvarieämbetet)• http://junicode.sourceforge.net/• en:Caslon Roman• "Naturligt - övernaturligt", Ferstling, Poul, Forum 1997, ISBN 91-37-09486-6, kapitel

"Ockulta vetenskaper", sid 162–164• "Stefan George och andra studier", Sven Stolpe, Bonniers 1956, kapitel

"Kosmikerna", sid 61–63• "Runor", Lars Magnar Enoksen, Historiska Media 1998, ISBN 91-88930-32-7, kapitel

"Nazisternas missbruk av runorna", sid 217–218• Spiesberger, Karl Der erfolgreiche Pendel-Praktiker (1962).• Flowers, Stephen, (Edred Thorsson) Futhark: A Handbook of Rune Magic. (York

Beach, Maine 1984) ISBN 0-87728-548-9 s.16.• Kasen, Victor Ordell L. 'Personlig hemsida'

http://www.vitterhetsakad.se/fornvannen/?page=20030404

Education

Futhark - en viktig del av våran språkutveckling in Norden