Imagoceller - från larv till fjäril

Hur kan vi föreställa oss omställningen till hållbarhet?

Vår kultur har många myter och metaforer om kris, krig och världsundergång. Finns det andra bilder och berättelser som kan hjälpa oss att förstå hur omställningen till hållbarhet kan gå till?

Den amerikanska biologen och författarinnan Norie Huddles beskrivning av larvens omvandling till fjäril erbjuder en analogi för omställning till ett hållbart samhälle som inte bara är vacker, utan också en stark metafor för förändring. Den innehåller flera överraskande och tänkvärda detaljer.

 

Från larv till fjäril

När larven spinner in sig i sin kokong pågår parallellt två processer, en nedbrytande och en uppbyggande. Samtidigt som enzymer börjar lösa upp larvens cellstruktur uppstår helt nya celler inuti larven. Dessa skiljer sig markant från larvens celler. Forskare som studerar denna process kallar de nya cellerna för imagoceller (från imagination – föreställning) eftersom de innehåller strukturer och informationer som hör till den fjäril som i framtiden ska komma att uppstå. De här imagocellerna kan sägas representera en framtid i nuet, en framtid som strävar efter att fullbordas. Parallellt med att det gamla systemet, larvens kropp, faller sönder, blir imagocellerna allt talrikare och verksammare.

I naturen finns det inte någon tvekan om att larven till slut ska bli en fjäril. Ändå går omvandlingen allt annat än harmoniskt och smärtfritt till. Överraskande nog tycks larvens kropp betrakta imagocellerna som en främmande invasion och aktiverar något som motsvarar ett immunförsvar för att förinta de nya cellerna. Detta trots att imagocellerna uppstått i den egna kroppen, av den egna kroppen och representerar larvens enda möjliga framtid – en framtid som dock skiljer sig markant från larvtillvaron. Imagocellerna är i grunden annorlunda, tillhör en ny ordning, vibrerar på en ny frekvens, bär på en ny berättelse. Denna skillnad gör att imagocellerna upplevs som främmande och fientliga av den sönderfallande larven.

Mycket riktigt dödas i allmänhet den första generationens imagoceller av larvens immunförsvar. Detta förändrar dock ingenting i den obevekliga enzymstyrda nedbrytningen av larvens kropp som pågår parallellt. Nya imagoceller bildas och med tiden hinner larven inte förinta tillräckligt många. Då överlever allt fler imagoceller angreppen. Nyare forskning visar dessutom på en

anmärkningsvärd egenskap hos den andra generationens imagoceller. De tycks ha en förmåga att ”infektera” larvens angriparceller till att själva börja producera imagoceller!

När imagocellerna blivit tillräckligt många börjar de klumpa ihop sig i och kan utbyta information med varandra. Efter ytterligare en tid börjar dessa klumpar att bilda regelrätta nätverk med varandra. De formar långa trådar av sammanflätade imagoceller som vibrerar i samma frekvens och nu kan överföra sin nya information i hela den förpuppade larven.

Plötsligt förstår detta nätverk att det är något, något annat än larven, något nytt. När den nya identiteten upptäcks uppstår en ny koherens där varje cell börjar göra det som attraherar den mest och de övriga cellerna understödjer dem att göra just det. Varje cell är viktig och kommer att ha sin unika uppgift i den nya fjärilskroppen. Upptäckten av den nya identiteten är fjärilens egentliga födelse inne i puppan.

Kan samhället omvandlas på samma sätt?

Fjärilen har uppstått genom att larvens eget material omorganiserats enligt en ny plan, föreställningen, visionen, om fjärilen. Den nya ordningen har skapats inuti det gamla systemet och med dess resurser. Det gamla systemet har inte först kullkastats och därefter ersatts av det nya, utan den nedbrytande och den uppbyggande processen har pågått samtidigt. Inte heller har det gamla systemet gradvis reformerats. Fjärilen är väsensskild från larven, den är inte en modifierad larv.

Nicanor Perlas från Fillippinerna, mottagare av Right Livelihood priset (s.k. alternativa nobelpriset) 2003, har i Huddles fjärilsforskning upptäckt en analogi för social transformation. Han menar att det finns människor som är särskilt öppna för och kan föreställa sig möjligheter som ännu inte finns. De kan ses som samhällets imagoceller eftersom de i sitt väsen och sin identitet bär en aspekt av det vardande, framtiden. Dessa innovativa individer kommer i början att uppfattas som avvikare. Man ser dem knappast som goda budbärare utan oftare som oroskapare. Den hittillsvarande samhällsordningen vill försvara sina till synes goda gamla normer, regler och vanor. För detta används militär, polis och säkerhetssystem vilka motsvarar larvens immunförsvar. I extrema fall dödas också innovativa individer (första generationens imagoceller), tänk till exempel på John F. Kennedy, Martin Luther King, Mahatma Gandhi och många andra som fått offra sina liv för att de framstått farliga för det rådande systemet.

I Egypten blev en internetaktivist, Khaled Said, misshandlad till döds på öppen gata i juni 2010. De första demonstrationerna på Tahrirtorget ett halvår senare följde gick under parollen ”Vi är alla Khaled Said”. Tydligare än så kan analogin knappast vara: Det gamla samhället försökte bli av med dem som hade visioner om en annan framtid. Trots brutalt våld kunde man inte förhindra att ständigt fler ”imaginerande” individer dyker upp. Tvärtom!

Det är inte alltid som det bestående systemet reagerar med våld, även om vi ser det hända just nu exempelvis i Libyen och Syrien. Att ignorera tecknen på det nya, att omtolka budskapen eller marginalisera ”imaginatörerna” är andra möjliga sätt att försvara det gamla systemet. Men man ska inte glömma, analogt med larven, att sönderfallsprocessen i det gamla systemet pågår parallellt och oberoende av de innovativa krafterna, eftersom systemet redan överlevt sig självt.

När det gamla paradigmet inte längre har kraft att lösa de problem som det självt har skapat kan det nya bryta igenom. I många arabiska länder påskyndas sönderfallet idag, liksom i puppan, av att innovativa individer (imagoceller) lyckas omvända soldater (immunförsvarets celler) till att byta sida.

I samhället kommer individer som föreställer sig en annan framtid samman och bildar nätverk för ett bättre samhälle. Exempel är miljörörelsen, rörelsen för ekologiskt lantbruk, ungdomsrörelsen, kvinnorörelsen, rörelsen för ursprungsfolkens rättigheter, rörelser för fattigas rättigheter, rörelsen för landsbygdsrörelsen, den världsomspännande demokratirörelsen, rörelser för en ny syn på utbildning, fostran och personlig utveckling, den nyandliga rörelsen, o.s.v.

Det finns dock en viktig skillnad mellan larvens omvandling till fjäril och samhällsomvandling. Omställningen till ett rättvist och hållbart samhälle sker inte per automatik, eller så som hos fjärilen, genom en naturlig och förutbestämd process. En utvecklad föreställningsförmåga, aktiva ställningstaganden och medverkan av miljoner människor behövs för att ställa om samhället från larv till fjärilsstadium.

Inre omställning – en förutsättning

Hos de personer som fungerar som imagoceller sker en omställning som har paradoxala drag. De har lämnat sin offer- eller medlöpar-roll i det bestående samhället bakom sig. De har genomgått en individuationsprocess, de simmar inte längre med strömmen utan har en egen, oberoende ställning till det gamla systemet. De beter sig inte längre som programmerat, snarare kan de själva föra in nya program i systemet. Men en stark individualitet räcker inte för att förändra samhället. Vad de dessutom behöver är en erfarenhet av förbundenhet, upplevelsen av sig själv som såväl medskapare som medskapad i livets väv. De behöver ha en synergistisk relation till andra, till samhället och till världen som helhet.

Den inre omställningen hos personer som blir imagoceller är en omställning i hjärtat, i vårt medvetande, i vårt sätt att tänka och i vår identitet. Utan förändring på denna nivå kan ingen kvalitativ förändring ske på det yttre planet. De sociala rörelser som idag bär fröer till framtiden behöver hitta synergier så att konturerna över det samhälle som ”vill växa fram” blir klarare. Vi har många enfrågerörelser och individer som vill förverkliga sina idéer. Det som behövs är det arbete som imagocellerna inne i larven gör: bygga broar. De kreativa nätverken behöver komma i förgrunden och vi behöver bättre förstå hur transformation går till. Vi behöver träna oss i att upptäcka dolda kopplingar och mönster som ännu inte blivit synliga, hjälpas åt att upptäcka hur de många delarna skulle kunna samspela i en levande helhet.

Ett av de mest verkningsfulla sätten att skapa förändring är att föregripa framtiden och börja leva den här och nu. Man kan kalla det att skapa prototyper av framtiden. Dessa kommer naturligtvis att strida mot det gamla systemets normer, på samma sätt som imagocellernas verksamhet inne i larven gör. Tänk bara på rörelsen för att skapa atomvapenfria zoner. Det går att börja i sitt eget vardagsrum, i skolan eller på arbetsplatsen, i lokalsamhället, regionen eller ett land. När Nya Zealands parlament proklamerade landet som atomvapenfri zon hade redan 70% av kommunerna hakat på denna kreativa kulturella impuls. Beslutet var bara en formalitet, framtiden var redan där.

Kärnan i analogin med imagoceller är att människan kan skapa framtiden här och nu. Vi behöver inte vänta på framtiden, vi bär den inom oss. När människor förstår det då förstår de också att de kan förändra världen, och en vacker dag blir den nya verkligheten realitet.

------------------------------------------------------------------------------------------------- Texten är bearbetad och översatt från tyskan av Hillevi Helmfrid (www.hillevihelmfrid.com). Ursprungstexten är en intervju med Nicanor Perlas skriven av den tyska frilansjournalisten Geseko v. Lüpke 2010.