15 i <1 v a g

t i l l

S V E N S K A S K A L D E K O N S T E N S H I S T O A I A .

MAG.

A f h a n d 1 i ii g

som metl vidlberömda Philos. Faeultetcns

tillstånd

under inseende a f

PEHR RAMEL AAIADEUS AITERBOMP ro fe sso r i Ä s th e tik e n och V i t te r h e te n , R id d . a f K . N . O.

E n a f de A d e r to n i S v e n sk a A k a d e m ie n ,L ed am o t a f å tsk illig a L ä rd a Sam fund

för

P h i l o s o p h i s k a G r a d e n

utgifves

af

G U S T A F J U L I U S H Å L L E N C R E U T ZS m ålänning . R id d a rh u s -S tip .

ocli offentligen försvaras

på G ustavianska L ärosalen d. 1 0 Ju n i 1 0 4 2 ,p. r . t . f. ib .

4 .

TJ P S A L A 1 8 4 2 .

JVnhlström b Lustbom.

im tK S -P A T K O \E _ \

OCH RIDDAREN A F KONGL. W A SA ORDEN

II Ö G Ä D L E

h e r r ERIC CEDERBORGH

vöidnadsfuill (iilognadt

af

G. J . I1A L L E N C U E IT Z .

E N H U L D M O D E R

af

Sonlig kärlek oeh tacksamhet.

49

han här nämner, förestå så den dygdige, som den

lastfu lle , under ålderdomen; huru förskräcklig måste

denna då vara, om man ej, i ett ädelt och godt med­

vetande, har mot dem någon tillräcklig motvigt? Det

behöfdes alldeles icke här någon slut-användning. En

och hvar, som har ringaste sinne, för poetisk effect,

måste finna, att en sådan här skulle blott hafva för­svagat denna sista målning.” (Rättare: försvagat dess

intryck; genom att Öfverflödigt, med en i förhållande

till sjelfva målningen matt underrättelse om det af Her­cules fattade beslu tet, stora läsaren i den djupt all­

varliga besinning, hvari denna slut-målning är företrä­

desvis ämnad och egnad att hålla honom fast).Mycket kunde vara att tillägga om slägtskaps-

förhållandet mellan p o e t i s k b i ld och p o e t i s k s e n ­t e n s ; men vi få spara det till ett annat tillfälle. En

gnomisk lärodikt är lyckligt utförd i den m ån, som

båda, ständigt, spela in i hvarandra och sammangjuta sig med hvarandra. Afven der sentensen är b ild lös, måste hon, för att vara poetisk, genom sin concentriska

art, genom en b lixtlik tank-åskådlighet, närma sig

till det bildliga. A tt så är, visar sig jemväl i före­varande lärodikt öfverallt, der Skalden har som mest lyckats. T. ex.

” S ä tt dina krafter i b r u k , förr än åldren och gråhåren yppas! T ä n k ! här nr intet bestånd i verlden , och a llt är i lop p et. Såsom en e ld , en strö m , ett g la s , ett gräs och en b lom m a, R rin n cr, och rin n er, och sk in ’, och grönskas och b lom stras,

om a f to n ,4

soMen finns s lä c k t , s t il ld , b räck t, ock torrkad och v issn ad , om

m orgon :A lltså m en n isk o -lif , som en rök , försvinner i vädret.

S o len bergas, och hvar dag vanskar hon ljuset i m örker,Men kommer upp och mornar ig e n , livar m orgon, å sk ifte s: M en n isk o -lif icke så ; när d e t en gång skrider undan,K om m er det a ldrig ig en , men b lir i det eviga mörka.Ilvad b lifver a ll vår lu s t , när kropp och själ äro sk ild a ,O gat har intet lju s , och örat har in tet som höres?A c k ! att ock ingen dröm är u ti den eviga söm n en !*)

G u d , han är ä r o n e s Gu d ; G uds ansigte lyser oss äran;Ä ran är dygdenes ro t, a lla dygders grundval är äran.M ärk d å , min son! ingen d y g d , som icke beror uppå visdom ; V e tt är dygdenes lju s , och visdom är dygdenes öga.V ett hörer arbete t i l l , vinns cj utan id k clig t om ak;V isdom är själencs so l , som töckncn skingrat och dim m an,A tt hon skön liga se k a n , hvad henne tjenar och höfver.

Ä n är’ct e t t , som m ärklig it är: Om än allhanda lärdom , A llsk ön s dygder och himmelsk vett d itt hjerta bekröna,Och den ädela M i l d h e t allen hon fattas i kronan:S å är’ a ll1 ö friga dygder a f in tet l ju s , utan ansccnd'.O ygd utan dådlig m ild h et, en dunst ä r , en m ålning i va tten , S k u g g ’ utan kropp; en fy lln in g a f vind; ett ljo m * * ), och ett

nordblys.F ödd er är ingen man för s in skull allen h it i vcrlden;F ö r sin om ätliga lust eller a ll-stu iu l-to rstig a svalg sk u ll,F å tt hafver ingen 11 f. T y såsom plantor och örter,Fänad och fågel och djur i sk ogen , och fiskar i va ttn et,A lle t ill m ennisko-tjenst äro skapad’ och ärnad’ a f H erran:Så är ock mannenom m an, t ill from m a, den ene den androm , O rdnad a f Guds försyn; den lägre skall tjena den h ö g re ,S to r e befrämja de små . . . . . ............................................. ......H erföre le f ock d u , så att andre må prisa sig sä lle ,

* ) D essa o rd äro V ä llu sten s.

* * ) Don. (V e rb e t ” Ijom iu»” ä r ännu ej kom m et ur b ru k ) .

51A f <!ina m ildhets fr u k t: var allom n yttig i verlden.

Såsom en lampa sin eld förkofrar , och lyser i m örkret, A lltm edan hon siii spädsel och näring njuter a f o ljo :Så vill ock adels stånd , med öfning a f adliga d ygd er,I lå ll as u ti sin glans. T ryter h ä r a f D vgdenes o ljo ;S läck t b lifver a d e ls-g la n s, och lampan hon tynes i mörker. Snöd är en Ä delm an, den sje lf-s in a dygder ej ad la;Snöd är en Å d clm a n , den m ors-qvedct adlar a llen a!”

Dessa prof torde göra tillfyllest alt bestäm­ma vara läsares omclömc, så väl öfver aiulan, to­nen, stylen af denna lärodikt, som öfver vår uppskatt­ning deraf. En egentlig granskning, b vartill bär oj finnes utrymme, skulle visa, att den är bebäflad ined

åtskilliga brister; en och annan, kanske, redan i sjelf-

va conceptioncn oeh composilionen; säkerligen doch

ännu flera i utförandet: men ock , att den genom in­gen af dessa, huru än den ästketiska kritikens synför­måga ocb fordringar ma skärpas, kan förlora sitt väl- förvärfvade, oeh alltså rättmätigt häfdvunna hedersrum i spetsen för sjuttonde århundradets svenska vitterhet,

I I .

E r B a l l e t t e n : D e n F a n g n e C u p i d o .

1.

V e n u s t i l l s i n S o n .

K an du besin n a , hvad barm , min S o n ! den sto lta Diana M ånde bevisa så d i t t , som m i t t gudom liga välde?S k a ll man längre sc t i l l , och lid ’ bin od rägliga sm älek? A llt det å jorden b o r , och a llt livad i lu ften och hafvet I ir ä ller och kryper och har sin svang och sim m ande, måste

T illbedja vårt m ajestät. V år spiras makt öfver alla V yrk liga sig breder ut. J a , Himm el ocb Ile lv c te måste L yd ’ ocb luta för o ss l D en m äktige H im la -R eg en tcn , J u p iter , i bvars band gror lju n g e ld , dunder ocb åska:N är min son sticker an sitt b lo ss , ocb börjar att lio ta , — D å m åst Ju p iter bämma sin e ld , sitt dunder ocb åska;När som lian allvare ser , lä g g er ban sin scepter ocb krona M in son å fo t , ocb gör s ig blidan i älskog ocb ödmjuk.

Ä n Neptun den b iss jo te , sa lt-sjö -sk u m m ig i sk äg g et? A ld rig är ban så v ild bland storm ocb rasande b ö ljo r , A ld rig är ban så v r e d , — när A m or täcks vinka med ö g a , M åste ban sänka sin arm m ed sin tre-land iga g a lfe l; Skummen vringar ban då ur sitt skägg ocb saltet ur håren , Läpparna läm par i la g , sin b lida Salacia k ysser;L yktas så v red en , att ban Sa lacia somnar i famnen.

T riton och a ll bans h jo rd , bans fcn ad e-fje llo ta b o sk a p , D clp b in , tum lande m arsv in , g littran d e, slip p rigc sk ä lar , Jem te de bvälfvande b erg , de skubbiga, sk ilpota hvalar: A lla befinna de m in sons e ld , i de grundlösa d ju p en ;A lla så brinna d e , m idt u ti vattnet ocb k ö ld en , a f ä lskog.

D et hafver rönt den stridsam m e M ars, så v ä lso m a ll’ andra G udar, och ädla gudinnor. Men bon , den spotska D ia n a ,H on är a llen , som lek gör a f o s s , vårt r ike föraktar.H on gör utaf vårt våld en sp o tt , ett k itslande lö je ;H varföre d u , m in so n , som en hurtigan bjelte bete d ig !T a g dina vap en , d itt b lo s s , din båga , d in ’ ängstandc p ila r ,S e d itt ram m; törs d u , så träd henne käck under ögon ;V ill d u , så sta tt uppå lu r ; se t i l l , att du drabbar i b röstet; L ist ocb kraft vare d ig lik a go d ’, till att fä lla din ovän!

2 .

D e n a f D i a n a a f v ä p n a d e , o c b s j e l f i b e n n e f ö r ä l ­s k a d e C u p i d o , t i l l h e u n c s b e l ä t e , s o m b a n l å t i t a f m å l a i s i n s k ö l d s s i l f v e r f ä l t .

S k ö n a , h jertan s-tröstliga b ild , m ins ögons Enda lust ocb rosamma fägnad; d u , som

o 3

V äcker i m itt sinne sa k y sk a , g o d a ,H eliga tankar!

J a g bekänner m ig hafva gjort ett lyck lig t B vte . E ld ocli band äro släckt’ ock slitna;Ä r a , dygd och b lygd i m itt unga lijerta

P lan tad ’ i stället.

K lara sk ö ld , ock du! deruti ja g finner S k rifven all min lyck a: du äst m ig kommen A f en k ä r , b jcrt-ä lsk e lig kand; den ja g skall

V yrd ’ utan ända.

I I I .

Un B a l l e t t e n : D e n T r iu m p iie r a n d e P a r n a s s u s .t

1.

O r p h e u s , m e d l u t a i k a n d , s i t t a n d e v i d E u r y d i e e i e n b å t , f ö r d e a f G k a r o n .

S i! hvad kan en söt m usik förrnå!D e t , som ingen kan, kan kon begå!Nu min sjä ls-lu st kar ja g frälst ur P lu tons h a ft* } , M edelst b lo tt min sång ock lutas ljufva kraft.

E u r y d i e e .A ck ädla l j u s ! o l if ! ja g ser cn önskad hamn;Men fruktar d ock , ja g dör igen i O rphei famn.

G k a r o n .

D itt sp e l, o O rpkeus! ock din kärstas söta sångl ia r gjort m ig vägen k o r t , som dock är mörk ock lång.

S å n g a f K ä r l e k e n , F r e d e n o c k D y g d e n .

E fter en rasande storm , s la g g , hagel ock ilig a liv irflar,Skiner oss solen ig en ; mörker ock dimma gå bort.

Den gullkårige P hoebus klar uppstiger i h ö jd en ,L juflig ock uppenbar, glim m and’ i gy llen e vagn.

" H a f t” s f in g e n s f c a p .

H afvet ocl» brusande flod sig sakta; de b erg-böga böljor L ägga sitt itViga r a s , bullra nu icke som förr.

Ö rlo g , om enskliga k r ig , r o f , brand, la n d s-öd an d e, fä iig s la n , Jemmer ocb y n k elig b et, g räslig ’ obörliga m ord ,

N u äro nedcrlagd’ ; a llt on d t, all fejd bar en ända.Mars är i bojor sa tt; Fred båller örlog i band.

Seger är i förbund med F red: båda, krönta med ära;Fred bafver häm tat igen D y g d , som i elände var.

D ygd var i landsflykt; trängd, förfö ljd , förjagad a f örlog.K ärlek är funnen igen , frusen ocb illa beklädd.

Denne lå g , bel förg löm d , u li k ö ld ; försm äktad a f hunger;Nu är ock b a n u p | cjvickt, fägnad a f a ll’ i gem en.

du h ö g-ä lsk liga ro ! huru ljuft, huru täckligit är, der liär lek och D y g d ocb Fred hålla hvarandra i fam n!

ö Svea D rottn ing! D y g d fu lla , k ärliga , frida F urstinna!D ig bära vi (näst G ud) tack , för hin önskade fred.

5.

b n S i r e n e l l e r I l a f s f r u , m e l l a n t v å D r y a d e r .

H jertans lu st! si h afvet, huru stilla D et lig g e r , som en g littraiu l’ sp e g e l,Så b la n k t, som silfver sm ält i d eg e l;

A llt är h lid t, oeh höres ingen villa .Marken står i flor oeh fullan grödna,

Och skogen bär sitt Jöf i fäg r in g ;F å b erg en , djuren ha sin lägriu g ,

In t ill d ess , att dagen synes rödna.K y le vestvind saktlig börjar su sa ,

Små fåglar lek a , p iltr a , springa;Fru N äktergal man hörer k linga!

A U t fröjdar sig : ty bär bo F a x ocb M u s a .

4.D e s j u V i s e a f G r e k l a n d .

V år b ö r d , vårt hem vi fordom hade U ti de G rekers land.

Men ack! en omild Mars dem ladc Inunder ok och trä!dom s band.

1 ) e i i

Då blefvo v i, sam t M user, strödde O m kring i veritlen , breilt ocb v it lt ;

Och liatle varit a ll’ föröd de,Om icke några V isas nit

O ss liade fr ä ls t , oss velat hysa Och blidt anamma i beskydd.

Men nu •—• nu syns oss åter lysaEli s o l , med V isd o in s-lju s b ep ryd tl;

I dess beskärm vi hoppas finna En sta d ig , evig b lifvand’ ro:

D en stora Svea K onunginnaVi l l , al t vi jrsnt hos Ilenu e bo.

S.io M u s er na o c b d e t r e G r a t i e r n a , i n f a r a n d e i e n f ö r s i l f r a d v a g n , b l o m s t e r b e s t r ö d d , d r a g e n a f t v å L e j o n , s o m k ö r a s a f A m o r .

V årt rikes fromma Står nu i blom m a,

Brugt i högsta flor;Parnassi böjtlcr,1 lust ocb frö jd er ,

F iras a f vår ekor,

A gan ippes källa U egynner hälla

C hrista llin e-llod :H o n , som tillförn e,T orr, ib land törne,

ö fv erg ifven stod.

D en halft begrafne,D ö d -b lek a D aphne,

I la r få tt lö f och lif:H on g r o r , och grönskar;I S v ea , önskar

H on sig sitt förblif.

D e nakna G ratier,A niors A m asier,

L ö je , Skäm t och L e k ,

GA städ» i dansar,.B ekrönt’ med kransarr

V e t’ a f in tet svek.

A ll sinnrik tunga 3Vu köres sju n ga ,

P å m ångfaldigt vis,.C h r i s t i n a ; dater;J a , T urk ock T a te r * )

B ära H enne pris.

6.P o e s i e n s u p p r ä t t a r c H o m e r u s , P i n d a r u s , V i r g i l i u r

o c k H o r a t i u s .

E k var Parnassus grönskar, grönskas ock P oeter j H var Pkockus ä ry m ed M user, är ock deras ätt.

I G rekland fåfängt m an, num er, Parnassum leter;D en finns i S v ea -la n d , med a llt s itt fo lk , försätt.

7.A u r o r a o c h M u s c r n a

i d e n s t o r a s l u t b a l l e t t e n , ”h v a r u n d er l i c l a P a r n a s ­s e n b l i f v e r g l ä n s a n d e , o c k u p p l y s t i p r a k t o c k h ä r l i g h e t . ”

Eli p u rp u r-liflig , fin Aurora D ig stiger u p p , o Svea kär!L ycksalighetens korn kon b är,

I fö lje m ed den blom strand’ F lora .

D en lä n g e önskad’, ofta sp åd d e,D en första verldcns G yllne T id D ig y p p a s, S v e a , lju f ock b lid :

C h r i s t i n a s kand d ig det förm ådde.

G u s t a v i arm , C h r i s t i n a e kand är D en G ud, igenom himm elsk kraft,H ar gjort så stark ock segerliaft

A tt s tf ll’t är ö r lo g , krig oeh k lander.

*)' Tutare', T»rUr. * * } "S icg h af» .’

o7

I Inndet blom stras pris och h ed er,A f a llt hvad som man lära m å,A f a llt hvad m ans-vett han förstå ,

A f allsköns dygd och ädla seder.

D en G u d , som i vårt land så fo g a t, A tt åkermän a f ingo v e t ,D et annat är än ro ligh et,

A tt svärden sm idts till rist och p logar;

D en regn och solsken har i händer, Och råder öfver Ju p iter ,D en P hoebi klarhets m ästar1 ä r :

V år brist i ym nighet han vänder.

D en samme G u d , han låtc skina S in ’ blida ögons n å d e -so l,P å Svea D rottn ings rikes s to l ,

Och fröjd ’ oss länge med C h r i s t i n a !

I V .

S lL K E S —SIASKEIf.

S o n e t t .

H å ll s t i l la , m itt förnuft! d ig sak telig ’ b esin n a , l iv a d detta vara inå ? D u ser här en figur ,En usel naken k ro p p , en m ask , ett kreatur

Som ingen skepnad bar; der intet är t i ll finna

Som ögat lyster se. Men m ärk! här lig g er inna M e r , än en tänka kan: en n y tt ig , ä d e l, p u r ,E n sä llsam , u n d erlig , a f G ud beredd natur;

E n m ask , hvars sp is är b la d , hvars id är artigt sp inna;

IIvars spånad silk es-trå d ; hvars verk och väf är sid en !A f b l a d gör han en s k a t t : tilldess han, tom och m ager, Invecklad in -d ö r i sin v ä f , och lifvet stäcker.

M en se! E n ny figur , med vingar p ry d d , med tiden H är kommer fram ig e n , uppqvickter, fin och fager;E n liflig S o l hans själ med k raft, en g å n g , uppväcker.

I den äldsta samlingeu af Stjcrulijelius skaldeqvä-

den, Musa: Suethizantes , har denna Sonett följande

öfverskrift: ”Emblema Authoris. B omby x ovo suo textili exiliens alis auctus.

\P a se ilu r hic fo liis de fo rm is ; serien re d d en s,

Im m o ritu r telce: u t /ndchrior exilin t.

Kling-Dikt på Authoris Sinn-beläte, cn Silkes-Malk”.

V .

E p ig u a m m l r .

i .

II e 1 s <1 ii.

l le lsa n är a llt. Al l t , a llt är a lls in te t, der in tet är lle lsa n . K o n gliga v å ld , m akt, p rak t, g u l l , v e tt , är allsin te mot

H elsan.R ik ed o m , ungdom slust, k o n st, gu n st, äro vanskliga g å fv o r , K om m ande, gångande, som en vind; tacknäm liga, Iju fva ,D ock cj lä n g er , än lle lsa n är hos: viker h o n , fare val F röjd ! l le ls a n allen ä r , i hvilko beror vår verldsliga sä llhet.H elsa till l i f och själ gifve G u d , vår e v i g a l le ls a !

Egentligen är detta lilla stycke slut-afdeluingen af

ett längre, i alexandriner författad t, och kaljadt ”l l e l -

s o - P r i s ” ; under hvilken tile l stod i äldsta upplagan

tillagdt: ”Fattadt af G. Stjernlijelm: i gröna gräset vid

Jacobsdal *). In Julio circa ortum S ir i i , Anno Chri-

s ti 1 6 6 8 ; wtatis anno pene completo 6 8 .” Den fö­regående alexandrinska afdclningen är (jeinnförelsevis)

mindre lyckad; man tycker sig dervid sakna en ”sista

hand” ; emellertid gifver det hela dock intrycket a f en

frisk och glad ålderdom.

* ) IVu U lriksdal.

592 .

M å n a n, d e n e n Ii u ii d s k ä l l e r på.

Månan i tysthet går sin g å n g , och ahtar ej hu n dglafs;S å gör en ia stlö s inan , som ärliga lefver i s t i l lo ,L er åt gabbare-gläns och k lafläre-tunga föral;tar.

Detta epigramm — i alla tider träffande och an­

vändbart ! — plägade under näslföljande århundradet

esomoftast åberopas af Sveriges V illrc och Lärde.

Man sökte deri en sköld , ett afvärjande vapen mot

allt hakdantaude och vrångvist häcklande.

VI.I I e r o is k . F ä g v e s a n g

p a

D r o t t n in g C h r i s t i n a s F ö d e l s e d a g *_).

U p p , u p p , A urora! kom ! Ilv a r b lifver du så lä n ge?J a g m enar, nu är t id , att man står upp a f sänge.

L ägg an din mantel röd; slå ut d in ’ gy lln e hår;D in ’ rosenkinder te; låt se d in’ ögon klar.

Och d u , som himlens höjd beprvder öfver al l a ,D u , tjvieke P hosp h oru s, den vi på svenska kalla

D en ljufve M orgonstjern! I lv a r b lifver du ? st ig op p !S tig opp; säg Fhoebus a n , att han sig t ill s itt lopp

Som snarast färdig gör. J T im m ar, P hoebi tärn or,F o r t , spänner an; med vag n , med hästar fram ! Och S tjern o r ,

J , N attens b arn , g i f ’ rum ! — S e , F h o e b u s , g y lle n d -k la r , N u hastar t i ll sitt spann , är fä rd ig , käck och snar.

J a , k om , kör p å ! låt vidt de lägra strålar g lim m a ;D in gy llen -g länsand’ vagn , som skingrar tökn och d im m a,

L å t rulla fort: bär oss en ljus och klaran d a g ;E n d a g , som alloin är t ill lugnad och behag.

* ) 1643

60K lif upp, o P lio eb e , 1»ögt i Limmels sa l; lå t skina Förutan moln och regn och sn ö , d itt ansigt fina!

G ör anstand, ocli förbind den raske A eo lu s ,A tt han instänger IVordan-gnall ocli O stan-brus.

D en ljufve Z eph yru s, lian suse sött ocli sakta;A tt lu ften , vattn ocli berg ocli dal må m ärk’ och ah la ,

A tt denna dag är hög och h e lig Svea-m än!V älan : J S v ea -m ä n , och så hvar unger sv e n ,

J rusten eder t i l l ; J gören eder färd ig ,M ed h ästar , sp ä r * ) och svärd; ty denne dag är värd ig ,

A tt firas i a ll p rak t, torner- och riddarspcl,I vin och g ä ste r i, förutan vank och fel.

J Fruer och Jungfrur skön’, i guld och gv llen sty ck e .M ed reverents gån fram i h ögtid s skrud och sm ycke!

B cviser eder fröjd med ljufligt tal och sån g ,M ed v iso r , dans och l ek, och allsköns äre-prång.

Och se ! livar Nym pha sn ä ll, hvar herde och herdinna,I m arken, tända b lo ss , och låta frö jd -e ld brinna.

P å bygden höres r o p , och skrik och skri a f frö jd ;A f glädje höres drön och d ö ii , a llt upp i h öjd :

S äck p ip o r , trum m or, harp or, lu ra r , n y ck elg igor ,A llt bland hvart annat: k ärn gar, drängar, bönder, p g o r ,

D e d rick a , dan sa , flv g a , flänga , glam m a, gn y;D e qväda, l e , och gantas v i d , i hvarjan by.

I städer o c k , så väl som s lo tt och faste b orger ,D er höres o c k , dess G ud ske l o f , a f inga so r g e r :

F io le r , d u lc ian , och storta **), sym phoni,P a iu lu rer , och r e g a l, och lu to r , klinga fr i’.

E n lju f voca l-m u sik , basuner och cornetter, *$*)D e gå i fullan svang bland pukor och trom petter.

S e ! A llt g läds öfverallt. V å rt hjerta , mun och ljud D ig tacka g la d e lig , alls vä ld ig ’ Herre G ud:

A tt D u vårt fädern’sland t i ll stöd och uppehälle H ar tillsa tt och upphöjt u ti sin Faders s tä lle ,

D et enda h je lte -b lo d ; en öfvcrblifven qvist IJtaf I l i n S t o r e s (ack! den Svea hafver m ist!)

* ) " S p e c r . ”

V a ld th orn .

#1>) JEtt slogs h lås -in s tru m e n t.

Cl

I lin store G u s t a f s stam. G u s t a f ! den verlden kände,B ar under å t , och rä d sl, och vördning t ill sin ände.

N u , H erre! D u , som i din arms k ra ft, und erlig ’,B eskyddat har vårt la n d . vår statrvi bedje D ig :

D u värdes än D itt folk beskärm a! Och regeraV år D rottn in g m ild , a llt med din A n d e god ! F örm era,

I H ennes ädla s jä l, a ll kunglig kraft och d y g d ,T il l hennes pris och lo f ; t ill fiend’s hån och b ly g d ;

Men o ss , d in’ fo sterfår , d itt helga folk och k y rk o ,T ill try g g h et, värn och trö st; till fr id , försvar och styrko!

A ck G u d ! att jag m ång’ år må sju n ga , denna d a g ,M in D rottn in gs lo f: vårt land t ill fröjd ; D ig t ill b eh ag!”

D et vore ej svårt, alt betydligt öka dessa prof-

styckens antal; särdeles ur d e , till större delen , i al-

labanda antika versmått författade Balletterna. Stjern-

hjelm synes hafva älskat d e s s a versmått mera, än de

ny-europeiska, rimmade; ocb oförnekligt är, att ban

— vanligtvis — i de förra rörer sig med större liflig-

b et, säkerhet oeh konstfärdighet. Men det redan an­förda bevisar tvifvelsutan fu llt, hvad oss närmast låg

om hjertat att bevisa: at Stjernhjelm ägde verklig na­tur-kallelse till Skald; att den grad, som han upp­nådde i sina skaldegåfvors utveckling, är en aktnings­värd; och alt han således med all rätt behåller det patriarkaliska rum , hvilket honom b lifv it, med skyl­

dig tacksamhet, inrymdt såsom den egentliga svenska

skalde - k o n s t e n s fader. xDe finnas nämligen, som påstå, att han mindre

fördes till s itt skaldskap af någon verklig, någon i

hans inre ursprungligt tillvarande poetisk skapar-nöd-

vändighet, än af ett patriotiskt interesse, hvaråt han

C>2

öfverlät sig , icke utan ett visst matt af talent, men

iiufvudsakligt drifven af en reflccterande afsigt. Så­som han i allmänhet (såga de) var ett k lyftig t, qvickt

och fyndigt hufvud, med sitt öfriga lärdoms-förråd äf-

ven förenande en grundlig kännedom håde af de Gam­

les och af det Nyare Europas vitterhet, samt derlill

mera smak, än någon af sina samtida, a lt begagna

dessa vitterheters anvisningar eller ledning vid poe-

tiskt-philologiska rön med sitt eget modersmål: så fat­

tade han, liksom han öfverhufvud med sinnrikhet oeh

framgång försökte sig i nästan hvarje på den tiden fö­

revarande art af forskning och skriftställen , omsider

det heslut, att äfven i Vitterheten förvärfva åt sitt se- gerkrönta fädernesland äran af en egen litteratur, —

som redan vid sitt första uppträdande skulle vara mäk­tig , att med de högst-bildade europeisku nationernas ingå i täflan; och han lyckades deri — ungefär lika lån gt, som han lyckades i allt annat. Vi neka ej, att

detta påstående har ett sken af sanning. Dem , som göra d et, ha vi jemväl hört åberopa den sena (nämli­gen åtminstone fyrlio-åriga) å ld er, i hvilken Stjern- hjelm först grep till skaldelyran. Han vore på det

viset ett slags svenskt motstycke till A lfieri, hvilken

först i sin sednare mannaålder började idka p oesi, och författa tragedier; ehuru, då Alfieris afsigt härvid egent­ligen var, att väcka sina landsmän till storsinnade

moraliska och politiska tänkesätt, Stjernhjelms uppsåt onekligen var (äfven såsom betraktadt ur nyssnämnda

G3

synpunkt) ett mera rent äsllietlsk t, eller ett mera f it -

terhcten s å s o m vitterhet åsyftande. Den sist andrag-

na omständigheten bevisar, m ellertid , ej m ycket, —- om den ens bevisar n å g o t . Själens ungdom har, hos så månget sn ille , ådagalagt sitt oberoende af krop­pens; Gluck framträdde såsom musik-författare först

efter sitt fyrtionde år, och Rousseau diktade sin kän­sloglödande roman, L a Nouvelle H eloise, ej före upp­

nåendet af en än längre framskriden lefnadsålder.

Dessutom — hvem vet, hvad, eller huru mycket, Stjern-

hjelin kan hafva tidigare skrifvit, som han sjelf ej funnit

värdt offentlighet, eller åtminstone ej värdt att seder­

mera, såsom blifven ett allmänneligen erkändt svenskt

skaldemönster, vidkännas? Det är ingalunda osanno­

lik t , att flere af de anonyma qväden, hvilka ännu fin­nas q var från sjuttonde århundradets första decennier

och tiden af tretti-åra kriget, äro diktade af honom , i hans yngre dagar. Så t. ex. den visa, som , under öfverskrift ”B a le n ”, träffas i ”P o e t i s k K a le n d e r f ö r år 18 IG”, i den samling af svenska forusånger,

hvilken denna afliandlings författare der infört och kallat ”N o r d m a n s - h a r p a n ” *). När man jemnför den derstädes gifna målningen af dåtidens fröjde-seder oeh sällskaps-förlustelser, med den, som förekommer i den

nyss anförda ”Heroiska Fägnesången”, så är i lynne,

språk, sty l, ton mycken anledning till den gissning,

Sid . 101.

64

att ”Studenten”, som helsar åhöraren eller läsaren tdetta qvädes slut-s tropher, är Stjernbjelm:

” V ill någon fråga om denna ringa d ik t?H vad lion b etyder, det är direct:A f en ung S tudent bon qvädin är,H vart rättskaffens hjerta skänkt ocb förär’d .

H ärm ed v a le le , ungersvenner a ll1,Ju n gfru r och mör t ill ett stort t a l !N är J sjungen denna ljufliga sån g ,D rick er min skål, önsker m ig god ’ nätter m ång’ !”

(Hvarvid ock dessutom , kuru ban ännu på äldre da­

gar stundom slog sig lö s , kan efterses i bans Dt-

scursus Astro-Poeticus mixtus e t comicus *); der, bland

de första verserna, en Satyrus från Skåne svarar den

till krig uppmanande Mercurius:

” Som G ud v i l l , B ror l i l l ! non est locus aplior u llu s>A rm oru m sntis e s t; en bonde går ock u ti fä ltet.B össor bar ock bvar m an; qu id re sta t? nih.il, n isi m atsäck” ).

Hvad åter beträffar, att ban skall — jemnt upp —

bafva lika mycket lyckats i sina skalde-försök, som i sina andra auctorliga experimenter, ocb således ändock

icke till d en fullkomlighet, som bestämdt intygar någon

* ) H am m arsköld bar i sin upplaga in tag it den , efter cn a f- sk rift i Palm sköldska Sam lingarna) troligen a f det sk ä l, att den v a r , bos Stjcrnbjelm s sam tida , berömd för sin m acaroni- ska qvickhet. Skalden kallar sig bär: G ra tin s M ajor M icro - ■polita, A s tro -P o e ta e t utriusque I li la r i ta t is C an d ida tu s. D e t bela är en satir på po litisk t sqvaller, eller på v issa ”allmänna opinioner”, som i den tiden voro gängse. Sondén ty ck er , att denna D iscttrsus kunnat, ulan sk ad a , förb lifva otryckt. U r rent ästhetisk synpunkt kan man ej annat, än tycka som ban.