1.

Material kring Civilkurage.

Samir apropå sin bok ”Fallet Samir”: I TV 4 svarade han på frågan varför han var så naiv

”Jag trodde på rättssamhället”. Kanske är det också anledningen till att jag så ofta

förundrats över olika rättsövergrepp som framkommer i olika civilkurage ärenden.

Definition på civilkurage från nätet:

Att ha civilkurage innebär att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en

personlig risk, förmågan att stå för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent

motstånd från omgivningen.

. En individ som ger uttryck för civilkurage genom att vara väckarklocka om missförhållanden

kan lätt stämplas som förrädare eller bråkstake. Beteenden förknippade med civilkurage kan

därför inte bara försätta individen i farliga situationer utan i vissa fall stjälpa karriären, leda

till avsked från arbetet, eller än hårdare sanktioner, som fängelsestraff eller utvisning.

Historiskt även till dödsstraff som att tömma en giftbägare (Sokrates), korsfästning (Jesus),

bli bränd på bål ( Jan Huss och Giordanon Bruno) etc

Civilkurage betraktas ändå av de flesta som en moraliskt eftertraktansvärd egenskap,

en dygd. Samtidigt kan noteras att personer som framhärdar i att förespråka socialt

oaccepterade åsikter vanligen anser sig själva visa civilkurage. Den etiska värderingen av en

persons civilkurage måste därför också involvera en saklig bedömning av de åsikter personen

försvar.

Svenska exempel på Civilkurage

1. Ingvar Bratt och Boforsaffären.

I maj 1984 lämnade Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen in en polisanmälan mot Bofors

för vapensmuggling. Bofors hade 1979 och 1980 smugglat 300 exemplar av

luftvärnsroboten Robot 70 via Singapore till Dubai och Bahrain i Mellanöstern. Enligt

vapenexportlagen så får man inte exportera krigsmateriel till länder som är i krig, har en risk

för att hamna i krig eller till ett land som bryter mot de mänskliga rättigheterna. För att

kringgå detta sålde man Robot 70 till ett företag i Singapore vid namn Unicorn International

som sedan sålde vidare Robot 70 till Dubai och Bahrain. Den 28 maj 1985 trädde Ingvar

Bratt fram som mannen som avslöjade affären.

Avslöjandet innebar att Ingvar Bratt fick utstå mängder av hot och trakasserier

från före detta arbetskamrater. Mer eller mindre ett helt samhälle vände sig

emot honom.Till sist kände familjen sig tvungen att flytta från sin hemstad

Karlskoga och bosätta sig på hemlig ort.

2.

Ingvar Bratt, född 1942, var anställd vid Bofors i Karlskoga Han kontaktades av

journalisten Cecilia Zadig.

Bratt sades upp från sitt arbete och den efterföljande debatten bidrog till en ny svensk lag

om företagshemligheter, lex Bratt (SFS 1990:409), som bl a innebär att anställda får röja

företagshemligheter som avslöjar brottslighet på ett företag. Bratt arbetade senare som

tekniklärare på gymnasienivå i Karlskoga.

Läs hans egen berättelse i Boken: Mot rädslan: han utmanade Bofors, bygden - och sig själv

Han fick Edelstampriset som delas ut för exceptionellt civilkurage inom försvaret av

mänskliga rättigheter i den svenske diplomaten Harald Edelstams namn.

Han som räddade judar under andra världskriget i Norge och chilenare under kuppen i Chile

1973.

Andra Priser och utmärkelser till Ingvar Bratt:

1986 - Eldh-Ekblads fredspris

Miljöpartiets fredspris.

Den 22 december 1989 dömdes de tre Boforsdirektörerna Martin Ardbo, Lennart Pålsson

och Hans Ekblom till villkorlig dom för varusmuggling av Stockholms tingsrätt. Nobel

Industrier som ägde Bofors dömdes att betala elva miljoner kronor i böter för att ha

exporterat vapen olagligt.

Turbulent tid även med att…

Algernon som omkom när han föll framför ett tåg vid T-Centralen i Stockholms

tunnelbana den 15 januari 1987.[3] Tidigare samma dag hade Algernon haft ett möte

med Nobel Industriers koncernchef Anders G. Carlberg. Under samtalet hade Carlberg

berättat för Algernon om att en intern undersökning visat att det förekommit smuggling.

Algernon hamnade då i en lojalitetskonflikt.[5] Eftersom han var en nyckelperson i

utredningen av Boforsaffären, spekulerades det i om han hade blivit knuffad. Polisen valde

även att inleda en brottsutredning då bland andra tågföraren bevittnat hur Algernon fallit

baklänges ned på spåret.[3] Kammaråklagare Torsten Wulff lade ned utredningen den 11

mars 1987. Det fanns teorier om att Algernons död också hade ett samband

med Palmemordet.[6] Stasi skulle ligga bakom att han hade blivit mördad.[7]

3.

2. ”Mannen på fyren” (Anders Ahlmark med Tsesisolyckan .)

Sten Anders Ahlmark, född 19 juli 1944, är en svensk kartograf vid Sjöfartsverket, känd som

"Fången på fyren".

Han anställdes på Sjöfartsverket 1966, där hans blivande hustru Christina redan arbetade

sedan ett par år. Familjen flyttade med verket från Stockholm till Norrköping 1975.

När Tsesisolyckan inträffade i oktober 1977 var Anders Ahlmark förste kartograf och chef för

konstruktionsdetaljen på sjökarteavdelningen. Hans avslöjanden till pressen angående

Sjöfartsverkets ansvar för katastrofen ledde till yrkesförbud och ofrivillig omplacering inom

verket (på Ölands södra grund). Anders och Christina Ahlmark, som båda vittnade vid

domstolsprövningarna av Tsesiskatastrofen, köptes ut 1989, men har inte fått någon

upprättelse av staten.

Tsesisolyckan inträffade 26 oktober 1977 då den sovjetiska oljetankern Tsesis (ryska: Цесис)

gick på grund 100 meter väster om

skäret Kärringklubben vid Fifång i Södertäljeleden utanför Trosa. Fartyget sprang läck och

cirka 1 000 kubikmeter olja läckte ut i havet. Sjöfartsverket lade skulden för olyckan

på lotsen Hjalmar Nordenberg och fartygets kapten Vladimir Minailenko.[1]

Kartografen Anders Ahlmark på Sjöfartsverket hävdade att verket var ansvarigt för olyckan

genom att man missat att föra in grundet, som hade kartlagts redan 1969, på

aktuella sjökort. Sjöfartsverket hävdade genom processen att sjökortet inte var felaktigt.

Efter att ha misslyckats med att få gehör för sin uppfattning inom verket tog Ahlmark

kontakt med media och berättade öppet vad han ansåg hade orsakat missen och att man

hade mörklagt förhållandet. Generaldirektören kallade då in justitiekansler Ingvar Gullnäs för

att få en opartisk utredning. Gullnäs tog inte ställning i själva sjökortsfrågan och vad

Sjöfartsverket har för ansvar för att dokumentera utförda djupmätningar på ett korrekt sätt

men friade verket från anklagelsen om systematisk mörkläggning.

Ett tiotal tjänstemän skrev därefter på listor som kritiserade Ahlmark som person i arbetet,

vilket ledde till han fick yrkesförbud som kartograf inom Sjöfartsverket och

tvångsförflyttades till verkets fyrverkstad för omskolning till elingenjör. Media tog upp fallet

till ytterligare granskning när Ahlmark i september 1979 tjänstgjorde på fyren Ölands södra

grund och han i pressen blev kallad Fången på fyren. Förhandlingar mellan TCO-S och

Arbetsgivarverket om hans arbetssituation ledde till att han kunde återgå till arbetsuppgifter

inom Sjöfartsverket men inte tilläts arbeta i sitt tidigare yrke som kartograf. Anders Ahlmark

fick 1996 Stiftelsen Owe Thörnqvists Miljöfonds stipendium. Pjäsen Fången på fyren av Malin

Lagerlöf handlar om hans öde. Anders Ahlmark har under senare tid skrivit om sina

upplevelser 1977–1989 i bloggformat.[1]

4.

Justitieombudsmannen Per-Erik Nilsson ansåg i ett initiativärende att sjöfartsverket handlat

rätt ur sin synpunkt. Ahlmark hamnade i karantän utan några egentliga arbetsuppgifter.

Tsesiskatastrofen gick genom hela rättssystemet och 1983 gav Högsta domstolen Ahlmark

rätt i sak. Sjökortet var ett navigatoriskt hjälpmedel och felet i sjökortet orsakade olyckan.

Lotsen fick postumt upprättelse liksom den ryske kaptenen fick upprättelse. Staten förlorade

och JK betalade ut fullt skadestånd till det ryska rederiet.

PROLOG

" -Han har skadat verket så in i helvete, säger generaldirektören till DN och dunkar näven i

skrivbordet gång på gång. -Så inte tänker vi be honom om ursäkt."

(DN 23 oktober 1987)

Clas Palme

Jag hörde advokat Claes Palme flera gånger säga att det var en sak att ha rätt, en annan att

få rätt. Det är väl det allting handlar om, tron på rättssamhället? Man förväntar sig inte att

överordnade saknar moral. Att starka hierarkier kan diktera mörkläggning och med

maktmedel skapa resurser att verkställa den. Man förväntar sig inte att jurister eller

fackföreningstoppar är korrumperade utan att det finns gränser. Att det finns skyddsnät i

lagar. Att staten i staten aldrig skall tillåtas växa sig så tät, att inget ljus kan tränga in och

avslöja när allt går över styr.

Försök till Diagnostisering av människor med civilkurage etc.

”Mata aldrig en rättshaverist” i enlighet med boken ”Möta människor med rättshaveristiskt beteende” av psykologen Andreas Svensson.

Vad utmärker en rättshaverist?---”genomgående har de svårt med mentalisering; att förstå människors beteende, tankar och känslor och hantera sina egna känslor och tankar. Många försöker hantera det genom juridiska processer.”

Vi ser också att personer med narcissistisk personlighetsstörning tenderar att utveckla ett rättshaveristiskt beteende, liksom de med paranoida drag, och olika tvång.

I gruppen finns också de med autismspektrumsyndrom som ofta tenderar att tänka bokstavligt, att regler är regler och har svårt att kompromissa.

Många gör misstaget att försöka övertala personen. Det fungerar sällan utan trappar bara upp konflikten. Försök hjälpa personen att reflektera, fråga vad de vill uppnå. Det handlar inte om att ge terapi utan om att komma fram till en kompromiss, vilket ofta görs med rätt bemötande.

Det väcker också intressanta frågor om samhällets sociala kontrakt: Hur beter vi oss? Vilken service har vi rätt till? Vi ska vara glada att vi har ett ett öppet samhälle som tillåter transparens. Det är ett hällsotecken att människor kan granska och kritisera makten och myndigheterna.

”En nation av kverulanter” DN 30/3 2017.Man kan lätt tro att det handlar om nacissism, enmansshow där alla ska samlas kring rättshavristens behov. Men ofta grundar sig deras engagemang i en enkel kollektivistisk princip: Rätt ska vara rätt, för alla likadant.

5.

En rättshaverist anser sig ofta stå i allmännyttans tjänst. Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga hur du kan lösa Palmemordet åt det.

Till stor del har kulturen fostrat oss till det. Sedan Don Quijote slogs mot väderkvarnar för 412 år sedan har han varit symbolen för hjälte i kamp mot en övermäktig fiende. (Gökboet för att nämna ett annat ex på underdogs som ställs i rebellskapets rampljus).

Dramaturgin är så inskärpt i oss att en person som utmålar sig som etablissemangets fiende kan röstas fram till president för världens största demokrati.

För vad säger kulturen om de personer som lägger sig platta för systemet? Då har vi Kafkas ”Processen som facit, där den rättsvage medborgaren ”sticks ner som en hund” utan att våga protestera (Josef K). Det finns givitvis gradskalor i helvetet. En människa med civilkurage kan bli rättshaverist kan bli rabiat rabulist. I de allra värsta fallen ingår ofta ett bakomliggande trauma; ångest eller vanföreställningssyndrom.

Vissa löper hela linan ut och blir terrorister , som bombmannen Lars Tingström eller unabombaren Ted Kacynski.

Socialtjänsten är också ”rättshaverister”. De vill ha rätt till varje pris och biter sig stenhårt fast i sina paragrafer, empatilöst besatt av principer och millimeterrättvisa och vägrar lyssna på förmildrande omständigheter.

Exakt samma slutsats dras i Charlotta von Zweibergs Augustnominerade ”Fattigfällan” där en kvinna glider genom maskorna i det sociala skyddsnätet och tvingas kämpa för sin överlevnad mot diverse myndigheter. Hon kan inte begripa den här nitiska ivern hos föraltnings rätten.

Fast ”nätaktivismen har visat sig ruskigt effektiv för att få företag att vända tvärt i blind goodwillpanik (Facebookgrupper, Twitterstormar, digitala drev etc).

Men man får också minnas att rättshaveristen är en människa, vars ”offerkofta” tillslut kan bli en tvångströja.

Andra med mer eller mindre Civilkurage:

3. Anders Kompas.

4. GW om Geijeraffären

5. Jan Guillou i raggarfallet (Keith Cedrholm)

6. Håkan Isacson om IB affären.

7. Peter Bratt och Jan Guillou med IB affären.

Andree (Brist på Civilcurage)???

6.

Olika varianter av Civilkurage

Civil olydnad är en metod för samhällsförändring. Det är en form av aktivism som går ut på att öppet och utan våld bryta mot en lag eller vägra att följa vissa myndighetsbeslut samt att vara beredd att ta konsekvenserna av handlingen.

Kända företrädare för variationer av civil olydnad är bl.a. Mahatma Gandhi, Martin Luther King, Barbara Deming, Philip Berrigan och Rosa Parks Gemensamt för dessa personer är att icke-våld är en del av civil olydnad.

Åsikter om civil olydnad.

Statens Offentliga Utredningar, SOU 1999:101 Olydiga medborgare, utreder civil olydnad. Utredningen kommer fram till att civil olydnad "kan bidra till att stärka såväl välfärdsstaten som demokratin"[2]. I Ickevåld! Handbok i fredlig samhällsförändring av Klaus Engell-Nielsen,

Annika Spalde, Pelle Strindlund hävdar författarna att civil olydnad har använts av svenska folkrörelser för att främja demokrati och mänskliga rättigheter, till exempel när den tidiga arbetarrörelsen skapade strejkrätten genom att gå ut i strejk trots att det var i strid med gällande svensk lag.

I Stenen i handen på den starke av Fredrik Reinfeldt med flera (1995) hävdas att civil olydnad är skadligt för demokratin.

[källa behövs]

Civilt motstånd, att inte lyda en makt. Exempelvis att inte betala skatt. Innebörden liknande den för civil olydnad men är i fallet med civilt motstånd ofta mer passivt. Där civil olydnad kännetecknas av just ett aktivt lagbrott så behöver civilt motstånd ej innefatta dylikt. Det innebär dock oftast någon form av underlåtelse till lagefterföljelse. Att till exempel vägra att göra militärplikt för att man anser att krigsmaktens handlande är omoraliskt faller under denna betydelse. Vissa grupperingar i USA har nyttjat sig av civilt motstånd när de har vägrat att betala federal skatt, eftersom de anser att denna ej är i överensstämmelse med vad konstitutionen ämnade att federalstaten skulle kunna göra.

Ordet kan också användas för att beteckna det passiva motstånd mot invaderande makt som befolkningen i ett land (dvs civilbefolkningen) använder sig av efter att den egna försvarsmakten har misslyckats med att hålla den invaderande parten utanför. Det handlar då om handlingar som liknar de i den ordinarie betydelsen av ordet. Motstånd med vapenmakt, även om det kommer från civilbefolkningen, brukar ej räknas in under beteckningen eftersom det bryter mot den grundläggande betydelsen av ordet.

Rättshaverist

En rättshaverist (från tyska Rechthaberei) är en person hemfallen åt rättshaveri, vilket enligt Svenska Akademiens ordlista är en "person som påstridigt hävdar sin rätt". Ordet är pejorativt, det vill säga nedsättande. I sin ursprungliga, vidare, bemärkelse betecknar ordet en person som har ett begär att alltid ha rätt (jämför besserwisser). I dag används ordet emellertid ofta om personer som envetet hävdar sin rätt, i juridisk bemärkelse. (SE Ulf Palme ovan)

Och som i sak faktiskt även har rätt som i Ahlmark och Bratt fallen.

7.

Psykisk ohälsa och rättshaveri Personer som envetet driver en fråga blir ofta kallade rättshaverister men inte sällan tillkommer även påståenden om att beteendet är ett uttryck för psykisk ohälsa. Detta kan vara ett sätt att underminera trovärdigheten hos en obekväm kritiker.

Enligt Susanne Bejerot, svensk psykiater och styrelseledamot i Nils Bejerots Minnesfond[2], är rättshaveri vanligt inom aspergergruppen. Hon presenterar inte några belägg för detta och det finns ingen forskning som stöder påståendet. Enligt Bejerot kan detta förklaras av en "personlighet präglad av bristande sunt förnuft, pedantiskt regeltänkande, uttalad envishet och verbal begåvning. Inte sällan vinner de processerna."[3] I en kommentar till Bejerots åsikter om aspergergruppen menade barnpsykiatern Gunnar Höst att de "leder tanken till äldre tiders typ- och temperamentslära".[4] Det vill säga, påminner om Cesare Lombroso teorier att en persons karaktär kan bestämmas utifrån kroppsliga särdrag - utan att hänsyn behöver tas till exempelvis sociala faktorer.

Ett alternativt synsätt Statsvetaren Lisbeth Lindeborg har hävdat att den "enskilde svenske medborgaren som oförskyllt råkar i konflikt med en myndighet blir en 'rättshaverist'". Hon menar att "enskilda medborgare har en svag rättsposition gentemot maktfullkomliga svenska myndigheter". [5] Lindeborg påpekar även att ett motsvarande ord saknas i flera stora språk. Ett uttryck på engelskan som ungefärligen motsvarar "rättshaveri" är litigious. Detta ord betyder dock snarare motvilja till uppgörelse i godo; juridisk aggressivitet. På svenska talade man förr om "processare", folk som gärna processade, det vill säga tog sina konflikter till rätten. I ett föredrag vid International Conference of Law and Mental Health i Padua 2007 lanserade professor Christian Diesen begreppet justice obsession syndrome som en engelsk beteckning på fenomenet.

Visselblåsare[1][2] eller visslare[3], av engelskans whistleblower, är sedan april 2015 ett svenskt ord och finns med i Svenska Akademiens ordlista. En visselblåsare är en person som läcker information, oftast till massmedia, i syfte att avslöja oegentligheter som förekommer inom personens organisation. Visselblåsare har exempelvis avslöjat korruption, vapensmuggling, staters avlyssning och åsiktsregistrering av den egna befolkningen, militärers mord på civila, miljöbrott och brister i omvårdnad och patientsäkerhet. Visselblåsare har ofta drabbats av kännbara konsekvenser genom att åtalas för exempelvis spionage, förtal eller – om beskyllningen är riktad mot den egna arbetsgivaren – att bli avskedad eller omplacerad.

Begreppet kommer från att engelska poliser, för att påkalla kollegors och allmänhetens uppmärksamhet om pågående brott, en gång i tiden använde sig av visselpipor.

Exempel på visselblåsare

Jeffrey Wigand mot USA:s tobaksindustri

Paul van Buitenen mot EU-kommissionen

Cynthia Cooper på Worldcom, och Sherron Watkins på Enron

Mordechai Vanunu som avslöjade Israels kärnvapenprogram

Heinrich Kieber i bankskandalen i Liechtenstein

Peter Rost på Pfizer i den amerikanska läkemedelsindustrin

Daniel Ellsberg som läckte dokumentsamlingen "The Pentagon Papers" om USA:s roll i Vietnamkriget.

8.

Chelsea Manning (före detta Bradley Manning), misstänkt för att ha överlämnat

hemliga handlingar till Wikileaks.

Sergej Magnitskij, som 2008 avslöjade korruption inom statsägda ryska företag och året efter avled i häktet.

Edward Snowden som avslöjade amerikanska NSA:s topphemliga

signalspaningsprojekt Prism.

I Sverige

Läkarna Matthias Corbascio, Thomas Fux, Karl-Henrik Grinnemo och Oscar Simonson fick Transparency International Sveriges pris ”Årets visselpipa” 2016 för Macchiarini-skandalen mot Karolinska Institutet.

Håkan Isacson, anställd vid Informationsbyrån (IB), som var upphovet till IB-

affären och huvudkälla åt Peter Bratt och Jan Guillou.

Anders Ahlmark, förste kartograf (fången på fyren) mot Sjöfartsverket, som mörklade

att de var ansvariga för Tsesisolyckan i Södertäljeviken.

Ingvar Bratt i Boforsaffären John Virapen tidigare VD på läkemedelsföretaget Eli Lilly i Sverige

Karin Törnqvist, konsult på Göteborg Energi i muthärvan i Göteborg

Peter Bratt och Jan Guillou som avslöjade IB-affären och avtjänade straff

för spioneri

Antivivisektionism

Plogbillsrörelsen

Plogbillsrörelsen är en icke-våldsrörelse bestående av grupper som genomför plogbillsaktioner genom att sabotera och skada vapen, enligt åklagare, eller smida om vapen, enligt deltagarna själva. De vapen som förstörts eller avrustats av olika plogbillsgrupper är kärnvapenmissiler, stridsflygplan, kärnvapenubåtar, helikoptrar och handeldvapen. Plogbillsgrupper använder hammare och andra handhållna verktyg. Namnet är hämtat från profetord som återfinns i judendom, kristendom och islam: De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar.[1]

Plogbillsrörelsen är en internationell rörelse, som startades i USA. 1988 genomfördes den första plogbillsaktionen i Sverige, då två aktivister försökte oskadliggöra kanoner från Bofors som var på väg att säljas till Indien. Sedan dess har plogbillsaktionerna i Sverige kommit med jämna mellanrum. På senare år genomförs aktionerna inom kampanjen Avrusta, som startades av det svenska nätverket Ofog, vilket är en del av plogbillsrörelsen.

[källa behövs]

Några framträdande deltagare i Sverige är aktiva i kristna fredsrörelsen och Catholic Worker, medan andra deltagare är ateister, agnostiker eller av annan trosuppfattning. Olika plogbillsgrupper lyfter fram pacifism, feminism, anarkism och ickevåld. I Sverige, England och Tyskland har enskilda deltagare i plogbillsrörelsen haft förtroendeuppdrag i parlament.

9.

Historiska ex på Civilkurage.

1. John Wycliffe, skrev sannolikt själv Wyclif, född 1324, troligen i Hipswell, Yorkshire, död 31

december 1384 i Lutterworth, Leicestershire, engelsk teolog och kyrkokritiker.

Wycliffe vann stor anslutning genom att förkunna ett radikalt fattigdomsideal och angrep påven och den kyrkliga hierarkin för deras samlande av rikedom. Wycliffes huvudtes var att Gud inte har delegerat någon makt till påven eller kyrkan, varav följer att påven inte kan betraktas som Kristi ställföreträdare. Vidare hävdade Wycliffe att Bibeln är fullt begriplig för vem som helst och inte behöver någon klerikal uttolkning. Även i andra avseenden föregrep Wycliffe 1500-talets reformation: han avvisade transsubstantiationsläran och vände sig mot helgondyrkan och prästernas celibat. Han lade stor vikt vid Bibeln som kyrkans auktoritet, men hans betydelse som bibelöversättare är omstridd.

Wycliffe döms.

Wycliffe var en inspirationskälla till 1300-talets bondeuppror och i nedanstående citat ges uttryck för de åsikter som senare kom att leda till att han dömdes för kätteri:

"Guds herravälde är av den arten att alla, oavsett rang, betygar honom sin vördnad. Gud regerar inte via vasaller, utan direkt. Alla lekmän är präster. Det finns ingen andlig feodalism.

Den rang en människa har inför Gud måste vara likvärdig med den rang hon har i världens ögon. Om hon genom syndigt leverne förverkat sin rang inför Gud har hon också gjort det inför människorna. Synd är ett "ingenting" och den människa som syndar blir ett ingenting. Om hon är ett ingenting kan hon heller inte äga någonting. Och tvärtom: den människa som inte syndar, hon äger allt. Ty hur skulle Gud, som är allsmäktig, kunna införa några begränsningar i sitt givande. Den rättfärdige är herre över allt.

Eftersom det finns inte bara en rättfärdig på jorden utan flera måste dessa gemensamt äga allt. Varje människa borde vara i ett tillstånd av nåd. Om hon är i ett tillstånd av nåd är hon herre över hela världen och allt vad däri ingår. Därför bör varje människa vara herre över hela världen. Men eftersom det finns många människor kan ett sådant förhållande inte existera om inte allting ägs av alla i förening. Därför bör allt vara gemensamt."

Wycliffes teser förklarades som kätterska vid kyrkomötet i Oxford 1382. Trots det fick hans läror många anhängare, i England främst de s.k. lollarderna och på kontinenten genom att de förmedlades av Jan Hus.

På konciliet i Konstanz 1415 dömdes Wycliffe och Hus för kätteri. Senare samma år grävdes Wyclifs kvarlevor upp i England och brändes (se postum avrättning), vilket var praxis i dåtiden för mycket grova förbrytare vilkas brott uppdagats först efter att de redan begravts i vigd jord.

2. JAN Huss

Jan Hus (tjeckiskt uttal (info)), tyska Johannes Huss, född cirka 1369, död 6 juli 1415 i Konstanz, var en böhmisk (tjeckisk) reformator. Hus var rektor vid universitetet i Prag samt predikant, och en föregångare till reformatorn Martin Luth

Jan Hus var av tjeckisk bondesläkt, blev magister i Prag 1396, prästvigdes 1400, blev dekanus vid teologiska fakulteten 1401 och universitetets rektor och predikant vid Betlehemskyrkan samma år.[1]

Hus tog upp John Wycliffes kyrkliga och sociala reformidéer, som vid den här tiden började bli känd i Böhmen av från Oxford hemvändande studenter och

10.

angrep prästerskapets förvärldsligande och kyrkans rikedom. I sitt främsta arbete Tractatus de ecclesia anknöt han till Wycliffes kyrkobegrepp - kyrkan är de till salighet predestinerade, dess huvud är Kristus. Samtidigt krävde han som denne evangelisk fattigdom av prästerskapet. Han bröt dock aldrig med det katolska systemets sakramentalism, hierarki och förtjänsttankar och gick därför inte lika långt som Wycliffe i sina reformationstankar. Den teologiska konflikten fick snart nationella förtecken där Hus framstod som tjeckernas talesman i Böhmen, och då tyskarna vid universitetet i Prag tog parti mot Wycliffe, lyckades Hus förmå Venceslav (Wenzel) att bryta med tyskarnas maktställning 1409 och förflytta dessa till Leipzig, varpå Prags universitet blev rent tjeckiskt.

Hus ljungande straffpredikningar mot det till största delen tyska prästerskapet i Böhmen och den politiserade påven Johannes XXIII:s avlatshandel medförde bannlysning av Hus och hans anhängare. Påvekurian förbjöd 1412 alla kyrkliga ceremonier. Då upphetsningen steg i Prag, portades Hus från staden varefter han begav sig till Böhmens södra delar. Rörelsen spred sig vidare på landsbygden och vann stöd i alla samhällsskikt: hos adeln, bland bondebefolkningen och hos det lägre prästerskapet. Kallad att infinna sig på konciliet i Konstanz, begav sig Hus dit i hopp att vinna mötet för sina reformplaner, försedd med kejsar Sigismunds lejdebrev (enligt vissa endast ett pass för resan). Hus nådde fram till Konstanz på hösten 1414 men hans ärende prövades inför kyrkomötet först sommaren 1415. Tiden däremellan avsatt Jan Hus i husarrest.[2] Av sina fiender tyskarna anklagades han där för wyclifitiskt kätteri och fängslades. Läget förvärrades, då hans anhängare i Böhmen, de så kallade calixtinerna började utdela kalken åt lekmän. Hus vägrade med hänvisning till Bibeln att återkalla sina tankar. Ståndaktig in i det sista brändes han levande på bål 6 juli 1415.[1]

När den dödsdömde Hus stod på bålet och såg en bonde (eller en gammal kvinna) kasta ved på bålet, skall Hus ha yttrat: O, sancta simplicitas, latin "O, heliga enfald".

Husiter är en gemensam beteckning för anhängarna av den böhmiska kyrkoreformationen och brytningen med romerska kyrkan på 1400-talet.

Enligt svenska psalmböcker från 1819 och från 1937 var han upphovsman till en psalm som publicerades redan i 1695 års psalmbok, men senare anges vara "latinsk sång".

3. Giordano Bruno

Giordano Bruno

Giordano Bruno-monumentet på Piazza Campo dei Fiori

Giordano Bruno, född i januari 1548 i Nola, Kungariket Neapel som Filippo, död 17 februari 1600 i Rom, Kyrkostaten, var en italiensk filosof.

11.

Giordano Bruno tillhörde den så kallade hermetiska skolan (uppkallad efter Hermes Trismegistus), en skola som influerats av klassiska grekiska filosofer som Platon samt en del förkristen magi. Han utbildades till präst och antog namnet Giordano i samband med prästvigningen 1572.

På grund av sitt intresse för magi blev Bruno uppmärksammad av inkvisitionen och fick därför lämna Neapel 1576. Han studerade sedan flera år i Frankrike och kom då att skriva böcker som försvarade den heliocentriska världsbilden så som den framställts av Nicolaus Copernicus. I boken De l'Infinito, Universo e Mondi från 1584 hävdar han, att universum var oändligt, att det innehöll oändligt många världar och att alla dessa befolkades av intelligenta varelser. På grund av denna, i vår tid inte särskilt kontroversiella hypotes, blev han en mycket omdebatterad person och bemöttes ofta hätskt runtom i Europa.

Efter att han flyttat till Venedig 1591 arresterades han slutligen av inkvisitionen och 1592 skickades han till Rom för en andra rättegång, eftersom han vägrat avsvära sig sina påståenden vid den tidigare rättegången i Venedig. I Rom hölls han fången i 8 år och avrättades slutligen på ett kättarbål den 17 februari 1600 på Campo dei Fiori.

Man vet inte exakt på vilka grunder Bruno avrättades. Många har hävdat att det var för att han försvarade den heliocentriska världsbilden, men detta är inte ett historiskt faktum. Det kan lika gärna ha varit hans intresse för hermetism och mystisk filosofi som var grunden för avrättningen. Troligare är att han avrättades för sina religiösa kätterier av gnostisk natur, bland annat hävdas att han liksom gnostikerna ansåg att Jesus inte var en fysisk person utan bara en skenbild, sänd av Gud (doketism). För många har han dock fått utgöra en martyr för vetenskapens sökande efter sanning samt yttrandefrihet.

Till skillnad från fallet Galileo där påven faktiskt bad om ursäkt (Johannes Paulus II) har man aldrig omprövat Brunos fall. På initiativ av Romuniversitetets studenter restes 1889 ett monument till hans minne på Piazza Campo dei Fiori i Rom, där han avrättades. Monumentet utfördes av Ettore Ferrari.

Innehåll

[dölj]

1Biografi

o 1.1De tidiga åren, 1548-1576

o 1.2De första vandringsåren, 1576-1583

o 1.3England, 1583–1585

o 1.4De senare vandringsåren, 1585–1592

o 1.5Fängslande, rättegång och avrättning, 1592–1600

o 1.6Vatikanens sentida inställning

2Kosmologi

o 2.1Kosmologi före Bruno

o 2.2Brunos kosmologi

3Eftervärldens bild av Bruno

o 3.1En martyr för naturvetenskapen

o 3.2Kätteri

o 3.3Konstverk

o 3.4Utseende

4Verk

5I moderna media

6Källor

7Fördjupningslitteratur

8Externa länkar