Kriminologiska institutionen

”Bättre ut”!?

Intagnas åsikter om kriminalvårdens

behandlingsrelaterade insatser Examensarbete 15 hp Kriminologi Kriminologi III (30 hp) Vårterminen 2008 Elvar Ingi Jónsson

Elvar Ingi Jónsson

i

Sammanfattning Syftet med denna studie är att studera hur fyra intagna upplever de behandlingsrelaterade

insatser de får från Kriminalvården. Med behandlingsrelaterade insatser menar jag, dels de

behandlingsprogram som Kriminalvården erbjuder, dels anstaltspersonalens påverkan och

stöd till de intagnas förebredelser till ett liv fritt från kriminalitet.

Fokus ligger på hur de intervjuade uppfattar interaktionen mellan dem och

anstaltspersonalen och hur denna interaktion påverkar deras behandlingsprocess.

Frågeställningen som blir central är:

Vad anser de intervjuade intagna om Kriminalvårdens behandlingsrelaterade insatser?

Jag valde att använda det teoretiska perspektivet symbolisk interaktionism som ett

hjälpmedel för att förstå det som intervjudeltagarna berättade. Symbolisk interaktionism

betonar hur stor påverkan den sociala interaktionen har på människans beteende och att vårt

beteende är ett resultat av det som vi tidigare erfarit.

I resultatet fick jag betydligt fler negativa än positiva berättelser från mina intervjudeltagare.

Det som samtliga nämnde upprepade gånger var avsaknaden av initiativ till bra interaktion

från Kriminalvården och kriminalvårdarnas sida, både i deras roller som kriminalvårdare och

som kontaktpersoner. Mina slutsatser blev därför att intervjudeltagarna ansåg att

Kriminalvården och dess personal inte arbetar tillräckligt med frigivningsföreberedelser och

påverkan för att gå behandling. Denna avsaknad av handlingar leder till brist på förtroende

hos de intervjuade och denna brist styr deras beteende gentemot Kriminalvården och dess

personal.

Nyckelord: anstalt, behandling, kontaktpersoner, kriminalvårdare, Kriminalvården,

symbolisk interaktionism.

Elvar Ingi Jónsson

ii

Förord Jag känner mig väldigt tacksam till att de fyra personer jag intervjuat ville delta i mitt arbete

och under intervjuerna kändes öppna och villiga att dela med sig. Jag menar inte endast för

studiens arbete utan även för mig som person.

När jag påbörjade arbetet så hade jag en inställning att alla människor kan förändras. Den

inställningen har bara förstärkts under arbetets gång. Intervjudeltagarna medgav att de är i

behov av hopp och uppmuntran, för att det finns så mycket annat i miljön på anstalten som

drar åt andra hållet. Jag menar vidare att även små förändringar åt rätt håll är ett steg i

behandlingsprocessen. Jag tror att även om man som anställd inom anstalten inte tror på

total förändring så är det viktigt att arbeta kontinuerligt med de små förändringarna. En

förbättring i interaktionen mellan de intagna och personalen kan vara en sådan viktig

förändring som kan ge stora effekter för de intagnas frigivnings- och behandlingsprocess.

Jag sänder ett stort tack till:

min handledare, Monica Skrinjar, för hennes stödjande och inspirerande sätt att

handleda

de intagna som medverkat och delgivit sina erfarenheter, såväl positiva som negativa

Hanna Hansdotter, som givit sin tid och duglighet att följa med mig och bli min

”sekreterare” under intervjuernas gång

Valgerður Jónsdóttir, som har hjälpt mig med svenskan i denna uppsats och bidragit

med oerhört viktiga kommentarer och anvisningar

Utan er hade jag aldrig kunna genomföra detta examensarbete.

Elvar Ingi Jónsson

iii

Innehållsförteckning Sammanfattning ...................................................................................................................... i

Förord ...................................................................................................................................... ii

1 Inledning .......................................................................................................................... 1

1.1 Syfte och frågeställningar ......................................................................................... 2

1.2 Bakgrund .................................................................................................................. 2

1.2.1 Svensk kriminalvård ........................................................................................... 2

1.2.2 Kriminalvårdare och kontaktmannarollen .......................................................... 5

2 Tidigare forskning .......................................................................................................... 6

2.1 Intagnas allmänna åsikter om Kriminalvården ......................................................... 6

2.2 Intagnas upplevelser av att sitta inne på anstalt ....................................................... 7

2.3 Intagnas åsikter om Kriminalvårdens förberedelser inför frigivning ....................... 9

3 Teoretisk ram ................................................................................................................ 10

3.1 Symbolisk interaktionism ....................................................................................... 10

3.1.1 Definitioner av situationen ............................................................................... 10

3.1.2 All interaktion är social .................................................................................... 11

3.1.3 Vi interagerar med hjälp av symboler .............................................................. 12

3.1.4 Vi är aktiva ....................................................................................................... 13

3.1.5 Vi befinner oss i nuet ....................................................................................... 14

3.2 Kritik mot symbolisk interaktionism ...................................................................... 15

4 Metod ............................................................................................................................. 15

4.1 Teoretisk föreställning ............................................................................................ 15

4.2 Urval ....................................................................................................................... 16

4.3 Etiska överväganden .............................................................................................. 16

4.4 Datainsamlingsmetod och bearbetning av data ...................................................... 17

4.1 Reliabilitet och validitet ......................................................................................... 19

4.2 Metoddiskussion ..................................................................................................... 20

5 Resultat och analys ....................................................................................................... 21

Elvar Ingi Jónsson

iv

5.1 Kriminalvården och dess behandlingsprogram ...................................................... 22

5.2 Interaktionen mellan anstaltspersonal och de intagna ............................................ 24

5.2.1 Kriminalvårdare och de intagna ....................................................................... 24

5.2.2 Kontaktpersoner och de intagna ....................................................................... 27

6 Avslutande diskussion .................................................................................................. 29

Referenser ............................................................................................................................. 32

Bilaga ..................................................................................................................................... 34

Elvar Ingi Jónsson

1

1 Inledning

Det viktigaste målet för kriminalvården är att antalet återfall i brott ska

minska. Det uppnås genom ett aktivt påverkansarbete med bland annat

behandlingsprogram, sysselsättning och möjlighet för de intagna att förbättra

bristande skolgång.1

Detta citat är hämtat från Kriminalvårdens hemsida och för mig låter det som en vacker och

genomförbar tanke. Citatet var en del av det som fick mig att söka en ledig tjänst inom

Kriminalvården, som jag fick. Tjänsten var som kriminalvårdare. Men när jag började arbeta

hade jag inte, på samma sätt som jag hade när jag sökte tjänsten, den intensiva viljan att

hjälpa de intagna till ett brottsfritt liv. Orsaken var att på arbetsintroduktionen sa en av

kriminalvårdarna, som tog hand om introduktionen, att ”de som har den romantiska tanken

att vilja hjälpa de intagna kan glömma det. De flesta vill inte ha hjälp och ni kommer att

bränna ut er om ni försöker”. Detta drog ur mig en del av viljan att hjälpa. Jag har funderat

på om det verkligen var sant som kriminalvårdaren sa. Är det ett omöjligt uppdrag att hjälpa

de intagna till ett liv utan kriminalitet? Varför det? Hon sa ”de flesta”, de andra då?

Dessa funderingar ledde till att jag började undra över om alla blivande kriminalvårdare fick

samma information, och om så är fallet, kan de då bidra med några behandlingsrelaterade

insatser? Jag tror att denna inställning generar en stor brist i kommunikationen och

interaktionen mellan kriminalvårdare och intagna. Denna brist påverkar i sin tur förtroendet

dem emellan och därmed möjligheten till påverkansarbete.

Jag tror att en viktig del av påverkansarbetet ligger i att den intagne skall känna att om den

vill så står det flera dörrar öppna med alternativ stimulans som ger hopp och mod till

förändring. Människan påverkas av den sociala omgivning den vistas i och därför tycker jag

att kriminalvårdare har en viktig roll i påverkansarbetet. Jag anser att det är viktigt för de

intagna att få samtal och reflektioner om den tid som kommer efter anstaltsvistelsen.

Teoretikerna Jan Trost och Irene Levin menar att det teoretiska perspektivet symbolisk

interaktionism är ett bra redskap för att studera mänskligt gruppliv och mänskligt beteende. I

perspektivet betonas hur stor påverkan den sociala interaktionen har på människans

1 ”Mål och medel”, www.kriminalvarden.se, 2007-11-01

Elvar Ingi Jónsson

2

beteende. Det är därför som jag har valt att ta stöd utav deras teoretiska perspektiv i mitt

arbete.

Dessa funderingar gav mig mitt syfte och mina frågeställningar med denna studie.

1.1 Syfte och frågeställningar Syftet med denna studie är att studera hur fyra intagna upplever de behandlingsrelaterade

insatser de får från Kriminalvården. Med behandlingsrelaterade insatser menar jag dels de

behandlingsprogram som Kriminalvården erbjuder, dels anstaltspersonalens påverkan och

stöd till de intagnas förebredelser till ett liv fritt från kriminalitet.

Fokus ligger på hur de intervjuade uppfattar interaktionen mellan dem och

anstaltspersonalen och hur denna interaktion påverkar deras behandlingsprocess.

Frågeställningen som blir central är:

Vad anser de intervjuade intagna om Kriminalvårdens behandlingsrelaterade insatser?

Jag har alltså intervjuat fyra intagna som sitter på en anstalt för män som är klassificerad

som säkerhetsklass A, vilket innebär den högsta säkerhetsklassen i Sverige. Av hänsyn till

intervjudeltagarna kommer de inte att presenteras speciellt ingående eftersom de garanteras

anonymitet. Samtliga intervjudeltagare var män i 30-årsåldern. De har alla blivit dömda för

olika brott. En sitter inne för mord, en annan för mordförsök, den tredje för grovt

narkotikabrott och den sista för narkotikabrott med mera. Det är enbart den sista som har

suttit inne förut i olika omgångar, de andra tre sitter inne för första gången. Samtliga har

dock suttit på minst tre olika anstalter.

1.2 Bakgrund I delavsnittet Svensk kriminalvård väljer jag att redovisa hur Kriminalvården själv vill att

den ska se ut. I avsnittet tidigare forskning nedan redogörs för hur Kriminalvården ser ut

utifrån de intagnas perspektiv. I delavsnittet kriminalvårdare och kontaktmannarollen

redovisas kriminalvårdarens arbetsuppgifter samt vad deras roller som kontaktpersoner

innebär.

1.2.1 Svensk kriminalvård

Kriminalvården består av 56 fängelser vilka har olika säkerhetsklassificering. De slutna

anstalterna delas in i klass A till E, varav A har den högsta säkerheten och så vidare, medan

de öppna anstalterna bildar den egna gruppen F. Skillnaden mellan de öppna och slutna

Elvar Ingi Jónsson

3

anstalterna består i nivån på säkerheten. En öppen anstalt är oftast bara omgärdad av ett högt

staket medan de slutna anstalterna oftast befinner sig innanför en mur eller liknande.

Dessutom finns andra säkerhetsökande faktorer på en anstalt, till exempel högre

personaltäthet, särskilda lås och rutiner.2

Huvudregeln är att de intagna ska placeras på den anstalt och på den enhet inom anstalten

som bäst motsvarar den säkerhetsnivå som Kriminalvården har bedömt behövas för den

intagne. Anstalten och den enhet de intagna placeras på ska även ha en sådan verksamhet

som på bästa sätt ägnas åt att förebygga att den intagne inte återfaller i brott.3 Mina

intervjudeltagare sitter som sagt i ett klass A-fängelse vilket utrustats för att hysa de fångar

som Kriminalvården genom sina riskbedömningar har bedömt som mest riskfyllda.4

Anstalterna ska vara utformade så att de intagna inte ska lida skadliga följder av

frihetsberövandet och anstaltsvistelsen ska redan från början inriktas på åtgärder som

förbereder de intagna för en tillvaro i frihet utan brottslighet.5 För att uppnå detta syfte

erbjuder Kriminalvården program av olika slag till alla motiverade klienter i frivård och

anstalt. Programmen kan exempelvis vara arbete, utbildning eller brotts- och

missbruksrelaterade program.6 Kriminalvården har tolv program som riktar sig mot olika

målgrupper; dömda med kriminella värderingar, dömda som missbrukar droger, dömda för

våldsbrott och dömda för sexualbrott.7 Programmen leds av utbildade programledare.

8

Varje år genomgår ett stort antal intagna i Kriminalvården olika typer av behandling där

syftet är att förhindra återfall i brott genom att ge de intagna nya kunskaper, färdigheter och

insikter.9 Kriminalvården har en vision att de dömda ska vara bättre rustade att klara ett liv

utan kriminalitet och droger när de lämnar Kriminalvården än de var innan. Detta kallas

”Bättre ut”.10

När de intagna kommer till en anstalt ska en verkställighetsplanering ske, där

de intagnas situation och behov kartläggs. Det är i denna verkställighetsplanering som

lämpliga åtgärder om hur de intagna ska kunna friges till ett bättre liv planeras med mera.11

2 Ekbom, T., Engström, G., Göransson, B. (2001) s. 126f

3 BRÅ-rapport (1998:6) s. 26

4 ”Säkerhetsklass A-F” www.kriminalvården.se, 2007-11-22

5 Kriminalvårdsstyrelsen (2002)

6 BRÅ-rapport (1998:6) s.26

7 ”Behandlingsprogram” www.kriminalvarden.se, 2007-11-01

8 “Kriminalvården satsar på programverksamheten” www.kriminalvarden.se, 2008-03-19

9 ”Behandlingsprogram” www.kriminalvarden.se, 2007-11-01

10 ”Mål och medel”, www.kriminalvarden.se, 2007-11-01

11 Wahlin, L. (2000) s. 7

Elvar Ingi Jónsson

4

Efter denna verkställighetsplanering ska en verkställighetsplan vara upprättad inom tre

veckor efter intagningen. Inom Kriminalvården finns färdiga mallar för både

verkställighetsplaneringen och verkställighetsplanen.12

Det rekommenderas i anvisningarna från Kriminalvården att ett samarbete mellan intagna,

anstaltspersonal, frivård, övervakare och anhöriga ska upprätthållas vid

verkställighetsplaneringen. En rimlig förutsättning är även att de intagna ska känna sig

delaktiga i planeringen för att ett motivations- och påverkansarbete ska kunna bedrivas

framgångsrikt.13

Enligt Kriminalvården ska de intagna kunna använda åtgärder som kallas för utslussning och

permissioner för att underlätta övergången mellan tiden i fängelse och livet i frihet. Tanken

är att i slutet av straffet ska den intagne tillbringa sista tiden på en anstalt med en lägre

säkerhetsklass för att sedan lättare slussas ut i samhället.14

Utslussningen bör ske stegvis och

ska styras av den intagnes behov. En allmän utslussningsåtgärd är byte av anstalt till lägre

säkerhetsklasser. Det finns dessutom fyra särskilda utslussningsåtgärder, frigång,

vårdvistelse, vistelse i halvväghus och utökad frigång15

. Kriminalvården skiljer på

normalpermissioner och särskilda permissioner. Normalpermissioner är för att den intagne

ska kunna hålla kontakt med familjen och det sociala livet utanför anstalten. Om den intagne

inte kan genomföra en sak under en normalpermission, kan den få en särskild permission.

Exempel på detta kan vara om en nära släkting till den intagne blir allvarligt sjuk och

hamnar på sjukhus.16

Kriminalvårdens viktigaste mål är alltså att antalet återfall i brott ska minska.

Kriminalvårdens brottsförebyggande ansvar kan sägas vara tudelat där Kriminalvården dels

genom ett långtgående säkerhetstänkande ska förhindra att intagna begår brott under

straffverkställigheten, dels minska riskerna för återfall efter frigivningen.17

Det är personalen

på alla Kriminalvårdens anstalter som har dessa tudelade arbetsuppgifter, att fungera som

övervakare och som vårdare.

12 Ibid. s. 20

13 BRÅ-rapport (1998:6) s.7

14 Roxell, L. (2007) s. 97

15 Jag kommer inte att ytterligare förklara vad som menas med utslussning eftersom det går utöver mitt syfte

men de som är intresserade av att veta mer kan gå inpå www.kriminalvarden.se – ”Utslussning för bättre

frigivning”. 16

”Permissioner”, www.kriminalvarden.se 17

Ds (2000:37) s. 13

Elvar Ingi Jónsson

5

1.2.2 Kriminalvårdare och kontaktmannarollen

För att kunna bli en kriminalvårdare måste man genomgå en grundutbildning hos

Kriminalvården. Kriminalvårdens grundutbildning består av fyra delar: central introduktion,

praktik, kriminalvårdsspecifik utbildning och högskolekurs. Central introduktion syftar till

att ge medarbetaren ökad förståelse för Kriminalvården som myndighet och dess roll i

samhället. Praktik syftar till att ge medarbetaren möjlighet att tidigt komma i kontakt med

kriminalvårdsarbetet och ge miljökännedom men är även till för att Kriminalvården ska

kunna bedöma medarbetarens personliga lämplighet. Kriminalvårdsspecifik utbildning syftar

till att ge fördjupad kunskap om Kriminalvårdens specifika arbetsområde och arbetsmetoder.

Högskolekursen har samhälls- och beteendevetenskaplig inriktning, kopplat till

Kriminalvårdens verksamhet, men om medarbetaren bedöms ha relevant högskoleutbildning

kan man få dispens från denna del av grundutbildningen. Samtliga studier sker på heltid med

full lön.18

De flesta som arbetar på en anstalt är kriminalvårdare, varav de flesta också är

kontaktpersoner till de intagna. Som kontaktperson har kriminalvårdaren ett speciellt ansvar

för en eller flera intagna19

, där denne bland annat ansvarar för utformningen av

verkställighetsplanen och för de övriga frigivningsförberedelserna i stort.20

Varje intagen ska

ha en kontaktperson på anstalten. Kontaktmannaskapet ses, enligt Kriminalvården, som en

möjlighet för personalen att göra mer än att låsa in och låsa upp dörrar. Nu läggs betoningen

mer på det personliga ansvaret, det personliga engagemanget och det egna initiativet.21

Personalen antas alltså ges möjlighet att vara mer än en uniform för de intagna och kunna

diskutera med de intagna och planera tiden på anstalten och för frigivningen. Relationen

mellan de intagna och deras kontaktpersoner är alltså viktig för de intagnas behandlings- och

frigivningsprocess.

I kriminalvårdarens övriga uppgifter ingår att upprätthålla ordning och säkerhet på anstalten,

genomföra visitationer av de intagnas rum, av intagna och besökande samt bevaka

permissioner och sjukhusbesök.22

18 “Utbildning”, www.kriminalvarden.se

19 ”Om fängelse”, www.kriminalvarden.se

20 Ds (2000:37) s. 14

21 Peterson, K (2003) s.122f

22 ”Om fängelse”, www.kriminalvarden.se

Elvar Ingi Jónsson

6

2 Tidigare forskning Det finns omfattande tidigare forskning om Kriminalvården, fångar och behandling. I detta

avsnitt har jag valt att redogöra för tre tidigare gjorda undersökningar som är relaterade till

mitt syfte och mina frågeställningar, men också till tre olika områden, som jag anser vara

viktiga att ha i åtanke innan jag presenterar mitt empiriska material. Dessa områden är:

intagnas allmänna åsikter om kriminalvården, intagnas upplevelser av att sitta inne på

anstalt samt intagnas åsikter om kriminalvårdens förberedelser inför frigivning.

2.1 Intagnas allmänna åsikter om Kriminalvården Kriminalvården stod för en undersökning, Vad tycker fångarna?, som publicerades år 1995.

Syftet med undersökningen var ”att beskriva de intagnas åsikter om anstaltsvistelser och

frigivningssituationer”.23

I undersökningen intervjuades 31 intagna, alla män, som var

dömda till högst två års fängelse. De var placerade vid sluten lokalanstalt, klassificerad som

klass III, eller öppen anstalt klassificerad som klass IV.24

25

Resultaten från undersökningen visar att många av de intervjuade förespråkade att de

intagna skulle få ett utökat ansvar, få utvecklas mer samt få kontaktytor med andra

människor. Andra vanliga åsikter var att underlätta kontakten med anhöriga och vänner samt

en ökad satsning på utbildning, behandling och ADL-träning.26

ADL-träning innebär träning

av vardagliga aktiviteter som att laga mat, diska etc.27

Det redovisas tyvärr inte konkret i

undersökningen hur de intagna skulle vilja att dessa förespråkade aktiviteter skulle kunna

genomföras men det framfördes åsikter om mer kreativa och utåtriktade aktiviteter, som bio,

teater, musikbesök, studiecirklar osv.28

Som framgår i bakgrundavsnittet är relationen mellan de intagna och personal viktig för de

intagnas rehabilitering. De flesta av de intervjuade intagna ansåg sig rent allmänt ha blivit

väl bemötta av personalen men kontaktmannarollen kritiserades dock av många. De tyckte

att kontaktmannarollen var ”en god tanke” men den borde utvecklas och att de själva skulle

få mer ansvar för hur kontakterna skulle utvecklas. Kritiken som riktades mot

23 Gustavsson, J. (1995) s. 8

24 Ibid. s. 9-10

25 Dessa klassificeringar är gamla och har gjorts om i dag till de klassificeringar som nämns i

bakgrundsavsnittet (se s. 4). Klass I var klassificerad som den högsta och skulle vara det säkraste. Klass II och

III kom därefter i följande säkerhetsklassordning. Klass IV räknades till de öppna anstalterna. Green, A

(1996:2) s. 25 26

Gustavsson, J. (1995) s. 37 27

”ADL-träning”, http://lts.cfl.se/medicingrund/1_halsa/adl.htm 28

Gustavsson, J. (1995) s. 38

Elvar Ingi Jónsson

7

kontaktpersonerna var bland annat att deras kompetens inte räckte till och att de inte

engagerade sig tillräckligt.29

Det var dock vissa som inte alls ville ha någon kontakt med

anstaltspersonalen, varför framkommer dock inte. Det var endast en av de 31 intervjuade

som uppfattade anstaltsvistelsen som en ren ”vinst” vad gäller de behandlingsrelaterade

insatser som Kriminalvården erbjöd.30

Denna undersökning rör alltså personer som endast har blivit dömda till max två år i

fängelse. Kriminalvården har även stått för en annan undersökning, vilken redovisas i

följande delavsnitt, som rör intagna som döms till minst fem år i fängelse.

2.2 Intagnas upplevelser av att sitta inne på anstalt Studien Från fem år till livstid, del 2 publicerades år 1996

31 och kan ses som en

komplettering till undersökningen ovan. 27 intagna intervjuades, alla män.32

Syftet med

undersökningen var att ”ta reda på vad de långtidsdömda anser om den kriminalvård de tar

del av som vårdtagare och genom detta få en bild av hur verksamheten upplevs och fungerar,

såväl formellt som informellt”.33

För många innebar det en ny identitet att hamna på anstalt. Man upplevde sig bli en

betydelselös fånge, att bara bli ett nummer (inskrivningsnummer) som man blir tilldelad.34

Vissa av de intervjuade upplevde sig själva som fullkomligt misslyckade personer och att de

helt enkelt inte orkade stå emot dessa känslor. De ansåg vidare att denna negativa självbild

förstärktes av att endast umgås med likartade personer, det vill säga andra intagna.35

En del

kände även att den kriminella identiteten var den enda identiteten de hade och att umgås

med kriminella upplevdes som ett extra straff.36

Det negativa umgänget i fängelset väger

alltså väldigt tungt och flera menade att anstalten lätt blev ett rått och känslohämmat

manssamhälle där man måste var hård för att inte ”ätas upp”.37

En allmän uppfattning var att

det behövdes mer resurser inom psykvården och psykologkontakter efterlystes i hög

29 Ibid. s. 37-38

30 Ibid. s.39

31 Green, A. (1996)

32 Ibid. s. 15

33 Ibid. s. 14

34 Ibid. s. 42

35 Ibid. s. 83

36 Ibid. s. 34

37 Ibid. s. 50

Elvar Ingi Jónsson

8

utsträckning. Några hade dock haft kontakter med psykolog men känt att det varit

tidsmässigt otillräckligt.38

Samtliga intervjuade hade mycket att säga om personalen på anstalterna. Många av dem

menade att det inte gick ”att komma ifrån att den ena låser in den andre och att den förre kan

gå hem medan den senare blir kvar, dygnet runt”.39

De intervjuade menade att antingen är

man personal eller fånge och att det inte spelar någon roll vem man är privat eller socialt,

utan dessa olika roller bestämde vem man räknades vara som person. Många av de

intervjuade efterlyste bättre utbildad personal som kunde möta krav som ställs på dem. Detta

skulle kunna leda till att personalen kan ta tag i problematiken på ”golvnivå”.40

Flera intagna

var även skeptiska till kontaktmannarollen. Deras uppfattningar rörde sig mest kring den

dubbla roll vårdaren får, det vill säga att både vara ”personlig assistent” och vakt. Flera

kände en misstro gentemot vårdarna samt en ovilja att ha med dem att göra. En förklaring

till detta var att om man blir kompis med en vårdare kan det väcka misstankar hos andra

intagna om att man är en ”tjallare”, vilket är en person som lämnar uppgifter om andra

intagna till personalen.41

Fängelsereglerna var en annan sak som de intervjuade personerna reagerade på. Reglerna

har ju ett syfte och ett upphov men vissa ansåg det vara taskigt med kollektiva straff när det

borde vara individuella. Kollektiva straff ansågs orättvisa när en intagen gör en oaccepterad

handling så får alla lida.42

Flertalet påpekade även att de måste få något för sin skötsamhet,

att det råder brist på riktiga morötter.43

Det ansågs vara viktig att känna till systemet och sina

rättigheter samt att ha förmåga att framföra dem när det gäller att bli hjälpt. Flera ansåg att

skötsamma intagna med rimliga förutsättningar glöms bort i behandlingsprocessen.44

Det var eftersträvansvärt för de intervjuade intagna att kunna ha ”normala diskussioner” med

andra personer än sina medintagna. Flera av dem ville att fängelserna skulle länkas ihop med

övriga samhället, eftersom de tycker att allt inne på anstalten måste kretsa kring kriminalitet.

En av de intervjuade berättar att ”Är det inte gamla skrönor, så planeras nya brott…”.45

38 Ibid. s. 103

39 Ibid. s. 64

40 Ibid. s. 103

41 Ibid. s. 67

42 Ibid. s. 61

43 Ibid. s. 72

44 Ibid. s. 110

45 Ibid. s. 51f

Elvar Ingi Jónsson

9

Anpassningsprocessen till ett liv på anstalt är alltså svår och det kan ta tid att vänja sig. Men

tiden inne på anstalt kan skapa flera sår och nu ska jag redovisa vad de intagna tycker om

Kriminalvårdens arbete inför frigivning från anstalt.

2.3 Intagnas åsikter om Kriminalvårdens förberedelser inför frigivning I detta delavsnitt kommer jag att redovisa resultaten från en studie, Från anstalt till ett liv i

frihet – inför muck, som BRÅ publicerade år 2000 vars syfte var att undersöka hur

Kriminalvården arbetar med förberedelser inför villkorlig frigivning från anstalt. Denna

undersökning genomfördes genom att intervjua intagna om deras syn på Kriminalvårdens

förberedelser inför frigivning från anstalt. Deras kontaktpersoner blev också intervjuade om

sin kunskap om de intagna och om hur anstalterna arbetat med frigivningsförberedelser för

att hindra återfall i brott. 46

I undersökningen har 95 intagna intervjuats samt deras

kontaktpersoner. Urvalet baserades på intagna med en strafftid på minst sex månader och

som skulle friges någon gång under november och december år 1999 samt ställas under

övervakning. De intervjuade var placerade vid olika kriminalvårdsanstalter.47

Samtliga anstalter hade arbetat med motivation och påverkan för att förhindra återfall i brott

och den vanligaste formen av detta arbete var samtal mellan kontaktpersoner och intagna.48

Det visade sig dock finnas en bristande systematik i anstalternas planering och

dokumentation men variationerna mellan anstalterna var stora.49

Det var svårt för BRÅ att få exakt information om verkställighetsplaneringen och

verkställighetsplanerna eftersom de befintliga mallarna, som ska användas i

verkställighetsplaneringen, inte hade använts i ett enda fall. Det fanns dock en

verkställighetsplan som motsvarade kraven men endast för knappt hälften av de intervjuade

intagna. Det visade sig även att de intagna var involverade i sin egen

verkställighetsplanering i begränsad utsträckning. De intagna visste dessutom i liten

utsträckning vad som var planerat eller att det överhuvudtaget fanns en plan. 50

De intervjuade hade endast till en viss del deltagit i behandlingsprogramverksamhet. De som

ansåg sig vara ganska eller mycket nöjda med sin verkställighetsplanering var ungefär en

fjärdedel, (cirka 24 av 95 intervjudeltagare). De flesta av de intagna som motiverade varför

46 Wahlin, L. (2000) s. 6f

47 Ibid. s. 7,11

48 Ibid. s. 9

49 Ibid. s. 22

50 Ibid. s. 21

Elvar Ingi Jónsson

10

de var missnöjda, förklarade att det berodde på att det inte fanns någon planering eller att

inget av det planerade hade blivit genomfört.51

Majoriteten av de intervjuade intagna (72 procent) upplevde inte att vägen mot frigivning

inneburit någon successiv utslussning till samhället52

och det var även få kontaktpersoner

som ansåg det.53

Nästan en fjärdedel av de intagna uppgav att de inte hade haft några

normalpermissioner alls, men det kan bero på olika saker. En kan vara att anstalten har

bedömt att risken för misskötsamhet varit så stor i dessa fall att man inte ansett det befogat

att bevilja några normalpermissioner.54

3 Teoretisk ram

3.1 Symbolisk interaktionism Jag har valt att avgränsa mig till utvalda delar av Trosts och Levins version av symbolisk

interaktionism eftersom jag anser det passa bäst och vara mest intressant för mitt syfte och

mina frågeställningar. Trost och Levin menar att symbolisk interaktionism är ett teoretiskt

perspektiv som innehåller ett antal grundläggande föreställningar om verkligheten. Enligt

dem är fem element grundläggande för förståelsen av symbolisk interaktionism, dessa är:

definitionen av situationen, all interaktion är social, vi interagerar med hjälp av symboler,

att vi är aktiva samt att vi befinner oss i nuet.55

Jag ska här kortfattat beskriva dessa element.

3.1.1 Definitioner av situationen

Om en människa definierar en situation som verklig, så blir den verklig enligt symbolisk

interaktionism. Att en situation är verklig leder till att dess konsekvenser också är verkliga.

Med det menas att hur vi agerar är beroende av hur vi definierar situationen. 56

Vi har sett i

den ovan presenterade tidigare forskning att vissa av de intagna definierar

kontaktmannarollen som misslyckad då kontaktpersonerna inte engagerat sig tillräckligt.

Denna definition av kontaktpersonerna styr då hur de intagna kommer att bete sig i

förhållande till dem. Här kan vi anta att de intagna inte engagerar sig i sitt möte med

kontaktpersonerna då de anser att kontaktpersonerna inte gör det.

51 Ibid. s. 22

52 Ibid. s. 33

53 Ibid. s. 44

54 Ibid. 33

55 Trost, J. och Levin, I. (2004), 9ff

56 Ibid. s. 12

Elvar Ingi Jónsson

11

Vår definition av situationen styr och bestämmer således hur vi kommer att bete oss. Men

eftersom det här är fråga om pågående processer där vi jämt definierar om situationen,

kommer vi genom dessa omdefinitioner att ha möjlighet att ändra vår uppfattning och

därmed även vårt beteende.57

För att exemplifiera detta kan vi tänka oss de intagnas synsätt

på kontaktmannarollen. Eftersom definitionen av situationen är föränderlig betyder det att

deras attityd till kontaktmannarollen kan förändras. Om de intagna upplever att

kontaktpersonerna har börjat engagera sig mer, kan de intagna förändra sin åsikt och därmed

också sitt beteende i mötet med kontaktpersonerna.

Det som är centralt i detta element är att vi människor handlar i termer av ”om… så …”. Det

vill säga, om vi gör något på ett givet sätt, så förväntar vi oss att andra människorna gör

något på ett givet sätt.58

Alltså om kontaktpersonerna inte engagerar sig, så kommer de

intagna inte heller att engagera sig, och omvänt, om kontaktpersonerna engagerar sig, så

kommer de intagna också att engagera sig. Alltså genom att ändra uppfattning om

situationen kan beteendet förändras.

Det är viktigt att poängtera att situationen utgörs inte bara av de personer som vi interagerar

med utan av hela situationen vi befinner oss i. Vår egen sinnestämning, var vi befinner oss

rent lokalmässigt samt vilket gruppsammanhang vi tillhör är några exempel på olika delar av

situationen.59

Trots och Levin pratar om medlemskap i grupper och förklarar att ”En del

grupper är man medlem av, andra inte”.60

Vi kan exempelvis se kriminalvårdare som en

grupp och de intagna som en annan grupp. Trost och Levin menar ytterligare att våra

beteenden och föreställningar är sociala vilket därmed leder oss in på nästa element,

nämligen att all interaktion är social.61

3.1.2 All interaktion är social

Sociala interaktioner är kanske uppenbart en av de viktigaste hörnstenarna inom symbolisk

interaktionism och mycket av den sker givetvis genom en vardaglig kommunikation med

varandra genom både det talade och det skrivna språket.62

Trost och Levin menar att

interagera är att samtala men det är mer än att bara tala, då vi även kan interagera genom

kroppens andra rörelser såsom genom ansiktsuttryck och handrörelser. De menar vidare att

57 Ibid. s. 12

58 Ibid. s. 17

59 Ibid. s. 15

60 Ibid. s. 75

61 Ibid. s. 73

62 Ibid. s. 97

Elvar Ingi Jónsson

12

uppförande, utseende och klädedräkt utgör också en väsentlig del i den sociala interaktionen.

63 Kriminalvårdarna kan alltså interagera med de intagna utan att prata med dem. En

kriminalvårdare kan exempelvis genom sitt ansiktsuttryck, såsom hur han eller hon tittar på

de intagna, ge de intagna ett tecken om att han eller hon vill prata med dem eller inte.

Trost och Levin hävdar ytterligare att även om vi inte gör någonting alls när vi förväntas

göra något i en social situation så är även det en form av interaktion.64

Alltså, om

exempelvis somliga intagna förväntar sig att kriminalvårdarna ska göra någonting, såsom att

motivera dem att sluta med kriminalitet, men att kriminalvårdarna väljer att inte göra det –

även om det ingår i deras arbetsuppgifter – så är det en social interaktion mellan båda parter.

Avsaknaden av ett handlande kan således också vara ett handlande.65

Trost och Levin menar

att den sociala interaktionen bidrar till att skapa människan till vad den blir genom en

fortlöpande förändringsprocess.66

Enligt detta så bidrar denna sociala interaktion till att

skapa hur de intagna och kriminalvårdarna beter sig och handlar i förhållande till varandra.

3.1.3 Vi interagerar med hjälp av symboler

Allting som vi observerar runt oss, såväl medvetet som omedvetet, kallas inom symbolisk

interaktionism för sociala objekt eller företeelser. Dessa sociala objekt använder vi oss av på

ett eller annat sätt i vår sociala verklighet. Vi namnger dem genom att använda oss av

symboler, där våra ord är de mest uppenbara symboler som vi använder.67

Andra exempel på

symboler kan vara ansiktsuttryck, gester och färger. För att symbolerna ska ha mening

måste de uppfattas på liknande sätt av oss som av dem vi interagerar med.68

Vet inte båda

parterna vad innebörden av symbolen innebär så kan interaktionen bli missförstådd och

misslyckad. Den mening symbolerna har för oss är beroende av hur vi definierar situationen.

Ta ordet nycklar som exempel, det är ett ord som är symbol i flesta sammanhang. Men

nycklar kan symbolisera för vissa människor någonting mer en bara ett ting som öppnar

något.69

Nycklar för de intagna kan vara ett tecken på frihet då de inte får ha några nycklar

på sig när de sitter inne. Nycklar för kriminalvårdarna kan däremot betyda någonting helt

annat, exempelvis ett socialt objekt som ger dem makt, då de använder nycklarna för att

släppa ut och låsa in de intagna. Symboler är således beroende av situationen.

63 Ibid. s. 98-99

64 Ibid. s. 18

65 Ibid. s. 273

66 Ibid. s. 98

67 Ibid. s. 120

68 Ibid. s. 120, 133

69 Ibid. s. 19, 122

Elvar Ingi Jónsson

13

Men hur kan man påstå att nycklar kan vara eller bli ett socialt objekt? Trost och Levin

svarar på denna fråga genom att hävda att människan är en alltigenom social varelse vilket

gör att det människan varseblir också är socialt. De uttrycker det också på ett annat sätt: ”det

en person varseblir är nästan alltid något som han eller hon redan har en föreställning om”,70

och därutav socialt.

Trost och Levin menar att när man har gett ett socialt objekt en mening resulterar det i att

meningen styr och formar den fortsätta användningen av meningen.71

Alltså när ett socialt

objekt får ett namn ger namnet, förutom en etikettsstämpel, en symbolisk mening som styr

och anger en relation till sociala objektet.72

För att göra detta ännu klarare kan vi tänka oss

termen plit. Plit kan förstås som ett negativt ord för kriminalvårdare.73

Det uppfattas så från

båda håll, det vill säga att när en kriminalvårdare blir kallad för plit så begriper denne oftast

att innebörden är negativ. När en intagen pratar om en kriminalvårdare och använder termen

plit, så kan det antyda att den intagne inte gillar den kriminalvårdare den pratar om. Termen

plit anger alltså den relation den intagne har till kriminalvårdaren. Men det beror förstås på

hur situationen definieras vilken mening ordet/symbolen får. Symboler kan således ha en

känslomässig mening.

3.1.4 Vi är aktiva

Människan är aktiv hela tiden genom sitt handlande. Eftersom vi är aktiva menar Trost och

Levin att inget är statiskt utan att vi är alla föränderliga. De hävdar att människan är inte

utan att den beter sig, den gör och den handlar.74

Eftersom vi människor är aktiva och vi definierar situationer på skilda sätt är det svårt att

förutsäga vad någon kommer att göra näst. För att kunna förstå någons handlande måste vi

först förstå hur denne definierar situationen och det kan vi enligt Trost och Levin inte göra

så lätt. Det finns alltid vissa små och stora rörelser hos oss alla som icke är förutsägbara, inte

ens för oss själva, då vi inte vet hur andra i vår omgivning kommer att bete sig eller hur

situationen i övrigt kommer att utvecklas. Men det är givetvis lättare efteråt. Om till exempel

de intagna är vana vid att kriminalvårdarna inte syns så mycket inne på själva avdelningen

70 Ibid.

71 Ibid. s. 134

72 Ibid. s. 136

73 Termen plit kan även vara ett skämtsamt eller nedsättande benämning för kriminalvårdare.

74 Ibid. s. 19-21

Elvar Ingi Jónsson

14

de bor, kan de lätt förutse att de kan agera där relativt obehindrad utan att vårdarna blandar

sig i. Sådant som har med arbetsuppgifter och vanor att göra kan vi ganska lätt förutsäga och

också få rätt i våra förutsägelser.75

Men om kriminalvårdarna skulle bytas ut mot en helt ny

personal skulle de intagna inte kunna agera lika fritt och obehindrad som innan, då de inte

vet hur nya personalen kommer att agera. Men efter ett tag skulle även nya personalens

agerande börja bli förutsägbart.

Till sist i denna del vill jag poängtera vikten av att se vad människor gör och säger eller vad

de inte gör och säger som aktiviteter. Dessa aktiviteter, såväl direkta som indirekta, hjälper

oss att förutsäga de handlingar som förekommer näst.76

Vi lär oss alltså att förutsäga

processer utifrån våra erfarenheter och det gör vi i nuet. Vi förvandlar den gamla kunskapen

– det vi redan kan, har erfarit och vet – till det nya vi kan och vet.

3.1.5 Vi befinner oss i nuet

Att vi är aktiva betyder alltså att vi handlar och beter oss i en pågående process. Det som vi

har erfarit tidigare använder vi oss av i nuet, vi definierar situationen i nuet, vi interagerar

med våra symboler i nuet. Vi befinner oss följaktligen i nuet. Då vi befinner oss i nuet blir

det uppenbart att vi alla befinner oss i en ständig process vilket givetvis leder till att vi

ständigt förändras. Eftersom vi förändras ständigt kan vi inte ta något för givet annat än för

stunden, och därför blir det svårt, om ens möjligt, att se på mänskliga egenskaper som

oföränderliga. Men Trost och Levin understryker att en del av förändringsprocesserna går så

pass långsamt att vi kan luras tro att stabilitet skulle råda.77

Ännu än viktig del inom symbolisk interaktionism är att minnet inte bara behåller det erfarna

eller rutinerade utan det glömda finns också integrerat i de nyare meningarna och

värderingarna. Men Trost och Levin menar att det inte är fråga om att det glömda är

bortträngt och passivt påverkar oss, utan det glömda är integrerat och finns således med i

den alltjämt pågående förändringsprocessen vi deltar i. Med detta menar de att människans

beteende är en produkt av hela hennes historia, av all upplevelse eller erfarenhet såväl på det

sociala planet som på det individuella.78

Men eftersom det gamla och det glömda är

integrerat i det nya minnet kan det ske att när individer påminner om människor vi tidigare

har kommit i kontakt med, så antar vi ofta felaktigt att dessa människors perspektiv liknar

75 Ibid. s. 22

76 Ibid. s. 24

77 Ibid. s. 24-25

78 Ibid.

Elvar Ingi Jónsson

15

varandras. Till exempel så kan de intagna tro att alla kriminalvårdare har samma beteende då

de i sina lika uniformer påminner om varandra.

3.2 Kritik mot symbolisk interaktionism Den symboliska interaktionismen har fått en del kritik under åren. Den kritik som jag anser

vara högst relevant för denna studie är att symbolisk interaktionism försummar makten och

hur dess påverkan på de handlingsmöjligheter som en människa har. Kritikerna menar att

makt kan variera beroende på individen och i vilken situation den befinner sig i.79

Denna kritik anser jag vara relevant för min studie då det råder en klar maktskillnad i

interaktionen mellan mina intervjuade och anstaltspersonalen. Mina intervjudeltagare

befinner sig i en situation där de sitter inlåsta bakom elstängsel och mur och där det är andra

som bestämmer dagsordningen. Jag kommer att kortfattat diskutera hur dessa maktskillnader

kan ha återspeglats i de intervjuades uttalanden samt ge exempel hur de som har makten kan

förbättra interaktionen i den avslutande diskussionen.

Trots denna kritik har jag valt att använda mig av symbolisk interaktionism, då jag anser att

perspektivet är mycket användbart för att studera mänskliga relationer och mänskligt

beteende.

4 Metod Syftet med detta avsnitt är att ge en beskrivning av och föra en diskussion kring

undersökningens genomförande.

4.1 Teoretisk föreställning Steinar Kvale talar om intervjuaren som malmletare eller resenär. Detta kan kortfattat förstås

som att malmletaren söker ta fram gömda kunskaper, där han i vissa fall söker efter

objektiva fakta och i andra fall söker efter malmklumpar med väsentliga meningar.80

Resenären ägnar sig däremot åt friare kunskapssökande, han/hon samtalar med personer om

deras livsvärldar och försöker återberätta och tolka det han/hon upplevt.81

I denna studie har

jag har tagit rollen som malmletare i sök efter ”malmklumpar” i väsentlig mening. Jag som

intervjuare har försökt gräva ur de intervjuades erfarenheter, gräva fram ”malmklumpar”,

om deras upplevelser på de behandlingsrelaterade insatser de får från Kriminalvården. Jag

79 se bl.a. Giddens, A, (2003); Meltzer, B.N., Petras, J.W. & Reynolds, L.T. (1991/1975).

80 Kvale, S. (1997) s. 11

81 Ibid. s. 12

Elvar Ingi Jónsson

16

har haft ett förståelseperspektiv med syftet att försöka förstå hur intervjudeltagarna tänker,

resonerar och handlar.82

Jag har inte försökt analysera om de talar sanning eller försökt ifrågasätta deras uttalanden

på något sätt, utan syftet har varit att genom de intervjuades egna berättelser få en bild av

hur Kriminalvårdens behandlingsrelaterade insatser upplevs.83

4.2 Urval Urvalet i kvalitativa intervjuer handlar oftare om att hitta intressanta och informationsrika

fall än att försöka finna ett representativt urval.84

I mitt fall var det precis på det viset. Jag

ville intervjua personer som sitter på en av Sveriges två tyngsta anstalter om hur de upplever

Kriminalvården och dess personal. Jag kontaktade berörd anstalt, som jag på grund av

identifieringsrisker inte kommer att namnge85

, och fick lov från en av kriminalvårds-

inspektörerna och säkerhetschefen på anstalten att genomföra fyra intervjuer. Urvalet har

skett i samråd med anstaltspersonal.86

Jag har uttryckt ”krav” om att ingen av de intagna fick

sitta på samma avdelning, detta för att undvika inomgruppslig identifieringsrisk. Jag hade

sedan ett önskemål om att en del av dem skulle ha gått några behandlingsprogram som

Kriminalvården erbjuder, för att få insyn i deras reflektioner kring innebörden av dem. Efter

att ha pratat med personalen på anstalten gick jag till fyra olika avdelningar och pratade

personligen med de intagna som jag blivit rekommenderad. Alla tillfrågade tackade ja direkt,

vilket kan ha berott på olika anledningar vilka jag diskuterar i metoddiskussionen nedan.

Intervjuerna genomfördes ungefär en vecka senare och ägde rum i speciella

tjänstebesöksrum på anstalten. Det blev två intervjuer per dag och de skedde dagen efter

varandra.

4.3 Etiska överväganden Intervjudeltagarna blev informerade, både muntligt och skriftligt av mig, om syftet med

studien, när den skulle genomföras samt de fyra etiska forskningsprinciperna,

informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Utifrån

informationskravet tillfrågade jag intervjudeltagarna muntligt om de ville delta i studien.

Vidare har jag informerat om syftet med uppsatsen och erbjudit dem att ta del av den. Jag

82 Karlsson, J. & Pettersson, T. (2006) s. 60

83 Green, A. (1996) s. 112

84 Karlsson, J. & Pettersson, T. (2006) s. 62

85 När jag i resultat- och analysavsnittet nedan refererar till vad mina intervjudeltagare berättat byter jag ut

namnet på anstalten mot tecknet [X]. 86

Vilket kan innebära vissa problem som jag tar upp i metoddiskussionen (nedan)

Elvar Ingi Jónsson

17

har även informerat intervjudeltagarna att jag på grund av säkerhetsskäl inte fick spela in

intervjuerna, och att jag därför skulle ta med mig en kollega som skulle föra anteckningar

under intervjuernas gång. Alla intervjudeltagarna gav sitt samtycke till detta.

Intervjudeltagarna fick också veta att de själva hade möjlighet att bestämma hur länge och

på vilka villkor de skulle medverka, samt att de hade möjlighet att avbryta deltagandet när

de ville.87

Utifrån samtyckeskravet har jag förklarat för intervjudeltagarna att forskningen

endast får utföras om de har gett sitt samtycke, samt att samtycket ska vara frivilligt och att

det kan tas tillbaka när som helst, utan att detta medför negativa följder för dem.88

Utifrån

konfidentialitetskravet har jag förmedlat till intervjudeltagarna att deras personuppgifter

kommer att skyddas så att obehöriga inte kan ta del av dem. Jag förklarade även att

anteckningarna från intervjuerna kommer att förvaras på sådant sätt att obehöriga inte kan ta

del av dem.89

Jag förklarade även utifrån nyttjandekravet att materialet från intervjuerna

endast kommer att användas i mitt examensarbete.90

4.4 Datainsamlingsmetod och bearbetning av data Som datainsamlingsmetod valde jag halvstrukturerade kvalitativa intervjuer vilka jag

genomförde med hjälp av en intervjuguide.91

Med halvstrukturerade intervjuer menas att det

varken är ett öppet samtal eller ett strängt strukturerat frågeformulär,92

utan intervjun

omfattar en rad teman och förslag till relevanta frågor, med möjlighet att göra förändringar i

frågornas form och uppföljning.93

Jag ställde exempelvis inte alltid samma frågor till alla

intervjudeltagarna eftersom mina frågor ofta byggde på vilka svar jag fick. Frågorna ställdes

heller aldrig i samma ordning vid varje intervju, utan när de passade naturligt in i våra

samtal.

Ett av syftena med kvalitativa intervjuer är att förstå intervjudeltagarnas livsvärld utifrån

deras egna perspektiv.94

Denna datainsamlingsmetod ansåg jag vara den mest lämpade,

jämfört med exempelvis enkäter, eftersom jag ville gå mer inpå djupet i vad

intervjudeltagarna hade att säga.95

Med intervjuer kan man få utförligare svar från

87 Kvale, S. (1997) s. 107

88 Vetenskapsrådet s. 9f

89 Ibid. s. 12

90 Ibid. s. 14

91 Se bilaga

92 Bryman, A. (2002)

93 Kvale, S. (1997) s. 117

94 Ibid. s. 32

95 Ibid. s. 34

Elvar Ingi Jónsson

18

intervjudeltagarna, genom att ställa uppföljningsfrågor och förtydligande frågor.96

Jag

ställde uppföljningsfrågor till de intervjuade flera gånger under intervjuernas gång för att få

utförligare svar på ämnet i fråga. Jag ställde även förtydligande frågor till dem, och de till

mig, när något var oklart. Med intervjuer kunde jag även hjälpa intervjudeltagarna med

deras funderingar och fick fram relevant information vilken jag inte ens hade tänkt på.97

Den främsta nackdelen med denna metod anser jag vara att den är tidskrävande vilket har

gjort att jag inte kunnat intervjua så många personer som jag hade önskat. En annan nackdel

med kvalitativa intervjuer är att personkemin har en ofrånkomlig betydelse för hur bra

samtalet blir, hur stämningen är, viljan att besvara frågorna etc.98

Men jag tyckte personligen

att stämningen var god i alla intervjuerna och hade känslan att intervjudeltagarna hade en

stor vilja att berätta och diskutera ämnet i fråga.

Då intervjuerna varit halvstrukturerade har det inneburit att de har tagit olika lång tid

beroende på hur samtalet har utvecklat sig. Den längsta tog cirka en timme och fyrtio

minuter jämfört med den kortaste som tog cirka en timme. Den som blev intervjuad kortast

tid blev dock intervjuad en gång till eftersom det var några uppföljningsfrågor jag ville få

reda på. Denna intervju genomförde jag ensam med intervjudeltagaren och den tog cirka 40

minuter.

På grund av hävdad säkerhetsrisk fick jag inte tillstånd att spela in intervjuerna. Detta

problem löste jag genom att ta med mig en kollega som skrev ner allt hon kunde av det som

jag frågade samt vad mina intervjudeltagare svarade på. Efter varje intervju satt jag sedan

själv och skrev ner vad jag kom ihåg från intervjun. Efter det diskuterade jag och min

kollega vad intervjudeltagaren svarade på varje fråga och denna diskussion spelades in.

Dokumentationen från varje intervju bestod alltså av mina och min kollegas anteckningar

samt en inspelning av diskussionen mellan mig och min kollega. Jag sammanfattade denna

dokumentation i en text per intervju. Jag bearbetade sedan dessa texter utifrån min teoretiska

ram, tidigare forskning och mitt syfte. Jag har valt att presentera resultatet och analysen

under rubrikerna Kriminalvården och dess behandlingsprogram och Interaktionen mellan

anstaltspersonal och de intagna, eftersom det ansågs som de mest relevanta teman för mitt

syfte och mina frågeställningar.

96 Bryman, A. (2002) s. 307

97 Ibid. s. 148

98 Bryman, A. (2002) s. 146

Elvar Ingi Jónsson

19

4.1 Reliabilitet och validitet Begreppen reliabilitet och validitet används vanligen i relation till verifiering av kunskap

inom modern samhällsvetenskap.99

Begreppen har dock ifrågasatts av många kvalitativt

inriktade forskare som frågat hur pass relevanta de är för kvalitativa undersökningar.100

Kvale förklarar att i en kvalitativ forskning kan vi förkasta ”föreställningen om en sann

universell sanning men acceptera möjligheten av specifika lokala, personliga och

samhälleliga former av sanning med tonvikten lagd på vardagsliv och lokala berättelser”.101

Kvale menar att reliabiliteten hänför sig till forskningsresultatens konsistens och validiteten

till om en intervjuundersökning undersöker vad som avses att undersökas.102

Han anser att

även om det är önskvärt att öka intervjuresultatens reliabilitet, är det viktigt att inte motverka

kreativitet och föränderlighet i jakten på reliabilitet.103

Ett sätt att kontrollera svarens

reliabilitet är att upprepa intervjudeltagarnas svar för att se att man som intervjuare har

förstått honom/henne rätt,104

vilket jag och min kollega gjorde vid flertal tillfällen för att

vara säkra på att vi hade uppfattat rätt. Men i slutändan är det endast jag som författare som

har gjort den slutgiltiga tolkningen av intervjuerna varför det finns risk att andra personer

skulle ha kunnat göra en annan tolkning om de haft tillgång till samma material.

Valideringen blir beroende av forskarens förmåga under forskningsprocessen att ständigt

kontrollera, ifrågasätta och teoretiskt tolka utifrån alla stadier i undersökningen.105

Jag anser

att jag i min studie har kontrollerat, ifrågasatt och tolkat upptäckterna utifrån studiens syfte.

Jag har dock inte försökt ifrågasätta vad intervjudeltagarna sa, utan målet var istället att

lyssna till vad de sa och menade. Syftet med studien var att studera hur de intervjuade

intagna upplever de behandlingsrelaterade insatser de får från Kriminalvården. Jag anser att

deras upplevelser framkommer i resultat och analysavsnittet nedan och eftersom alla av

mina intervjudeltagare är intagna på en anstalt och har varit det i flera år anser jag validiteten

i deras upplevelser vara hög.

99 Kvale, S. (1997) s. 207

100 Bryman, A. (2002) s, 257, Kvale (1997) s. 208f

101 Kvale, S. (1997) s. 209

102 Ibid. s. 85

103 Ibid. s. 213

104 Ibid. s. 113

105 Ibid. 218

Elvar Ingi Jónsson

20

4.2 Metoddiskussion Urvalet har, som nämnts ovan, skett i samråd med anstaltspersonal vilket kan tänkas ha en

inverkan på mitt arbete. Risken med detta kan vara att jag har blivit presenterad för

”uppvisningsfångar”, som inte har så mycket negativt att säga om Kriminalvården.106

Det

kan också vara så att personalen medvetet valde bort intagna som de trodde skulle uttala sig

”fel” om någonting. Detta sammantaget kan ha bidragit till att jag har fått en mindre

nyanserad bild av anstalten. Om detta har inträffat vet jag inte, men jag kan konstatera att

samtliga intervjudeltagare hade mycket fler negativa än positiva saker att säga om

Kriminalvården och dess personal, vilket jag tror att en ”uppvisningsfånge” inte skulle ha

haft. Dessutom skilde sig deras berättelser i relativt stor mån från varandra så någon ensidig

bild av Kriminalvården har jag inte fått. Som har nämnts tackade alla mina intervjudeltagare

dessutom ja direkt. Det kan till exempel bero på att personalen valde dem som säkert skulle

ställa upp men det kan också bero på att de tillfrågade hade mycket att berätta och

sympatiserade med mitt syfte med studien. Förmodligen beror det på både och, men oavsett

av vilken anledning anser jag att mina intervjudeltagare hade mycket relevanta saker att säga

för mitt syfte.

Som jag tidigare nämnt fick jag inte spela in mina intervjuer och jag fick hjälp av en kollega

som antecknade under intervjuernas gång. Detta kan ha både för- och nackdelar men i mitt

fall så tror jag att fördelarna är flera. Den största fördelen är att jag fick mycket mer

dokumenterat av det som intervjudeltagarna sa än om jag skulle ha varit ensam. Intervjun

blev också till en bra dialog mellan mig och intervjudeltagarna, vilket det kanske inte skulle

ha blivit om jag hade behövt anteckna under intervjun. En annan fördel var att jag nu även

kunde diskutera med min kollega vad intervjudeltagarna berättade och på så sätt få en

bekräftelse att jag hade uppfattat rätt. Den största nackdelen i mitt fall anser jag vara att jag

inte fick med allting som jag skulle ha fått om intervjuerna hade spelats in.

En annan nackdel kan vara att vi var två mot en och att intervjudeltagarna kan ha känt sig

hotade och inte lika villiga att berätta. Även om det var jag som ställde de flesta frågorna så

var min kollega delaktig i intervjuerna genom sin närvaro och frågor till intervjudeltagarna

om hon hade uppfattad rätt eller fel. För att försöka få intervjudeltagarna att känna sig trygga

106 Green, A (1996:2) s. 18

Elvar Ingi Jónsson

21

försökte vi skapa en god kontakt med dem genom att lyssna uppmärksamt, visa intresse,

förståelse och respekt för intervjudeltagarna och det de berättade.107

Michael Schwalbe och Michelle Wolkomir menar att intervjuer med män är av speciell

karaktär, då intervjusituationerna både kan ses som ett hot och en möjlighet till att iscensätta

maskulinitet. De menar att intervjusituationer kan ge män möjligheter att presentera sig

själva som maktfulla, att de har kontroll och är självständiga. Men situationen kan även ses

som hot eftersom det är intervjuaren som kontrollerar interaktionen och ställer frågor som

inte bara bekräftar dennes presentation av sig själv. Schwalbe och Wolkomir menar att dessa

hot och möjligheter för intervjudeltagaren kan förekomma oavsett om intervjuaren är man

eller kvinna. 108

Mina intervjudeltagare kan ha valt att framställa sig själva som de vill bli

uppfattade som män. De kanske valde att inte öppna sig lika mycket som de annars skulle ha

gjort om jag hade varit tjej – eller om min kollega hade varit en man. Med andra ord skulle

vi kanske ha fått en djupare diskussion om vi båda var tjejer eller kanske viceversa. Men om

mitt och min kollegas biologiska kön hade någon inverkan på mina intervjudeltagare

berättelser – eller om berättelserna hade varit annorlunda om jag hade varit ensam – kan jag

inte svara på. Men vad jag kan svara på är mina intervjudeltagare svarade på alla mina/våra

frågor, och mer därtill. De var pratglada och ivriga att berätta om ämnet ifråga.

En annan sak som kan ha påverkat mina intervjudeltagares svar var att jag arbetar som

kriminalvårdare vilket jag berättade för dem. För att försöka undvika negativ inverkan så

berättade jag om att jag arbetar som vikarie med det enda syftet att få erfarenhet från svensk

kriminalvård innan jag flyttar hem (till Island) igen. Jag berättade även att mitt mål i

framtiden är att arbeta med behandling för ungdomar med kriminellt förflutet och att deras

berättelser skulle hjälpa till att bredda mitt perspektiv på kriminellt beteende och behandling.

Jag tror att även detta ledde till att de var ännu mer angelägna att berätta om ämnet i fråga.

5 Resultat och analys I detta avsnitt presenteras resultatet från intervjuerna som sedan analyseras med hjälp av

symbolisk interaktionism. Jag kommer även emellanåt att koppla resultatet som presenteras

här till den bakgrund som redovisades ovan.

107 Kvale, S. (1997)

108 Schwalbe, M. & Wolkomir, M. (2001) s. 91

Elvar Ingi Jónsson

22

I början av uppsatsen ställde jag frågan:

Vad anser de intervjuade intagna om Kriminalvårdens behandlingsrelaterade insatser?

5.1 Kriminalvården och dess behandlingsprogram Samtliga av mina intervjudeltagare upplever Kriminalvårdens förberedande insatser till ett

liv fritt från kriminalitet vara dåliga, vilket visas av de fyra nedanstående citaten:

”Programmen (behandlingsprogrammen) finns bara för att det ska se bra ut och för att

få in pengar.”

”Kriminalvården är bara förvaring.”

”Ingen vård. Det finns absolut ingen vård.”

”Jag ska mucka (frisläppas) om tre veckor men fortfarande sitter jag på [X], det känns

som att de inte tror på mig.”

Det sista citatet medger en viss brist på förtroende för Kriminalvårdens

frigivningsförberedelser till ett liv utanför anstalten. Som jag presenterade tidigare i

uppsatsen så ska Kriminalvården ha olika åtgärder för en smidigare utslussning ut i

samhället. En allmän utslussningsåtgärd är byte av anstalt till lägre säkerhetsklasser där

tanken är att i slutet av straffet ska den intagne tillbringa sista tiden på en anstalt med en

lägre säkerhetsklass för att sedan lättare slussas ut i samhället. Huvudregeln är emellertid att

de intagna i anstalt ska placeras på den anstalt som bäst motsvarar den säkerhetsnivå som

Kriminalvården har bedömt för den intagne. Vad ger det då för signaler till en intagen som

fortfarande sitter på en anstalt med högsta säkerhetsnivå och ska släppas ut om tre veckor?

Jag anser att det råder en ömsesidig brist på förtroende, där Kriminalvården inte tror på den

intagne och där intagne inte tror på Kriminalvårdens frigivningsföreberedelser.

Tre av mina intervjudeltagare har gått behandlingsprogram som Kriminalvården erbjuder.

Samtliga var mer negativa än positiva gentemot programmen. Det som de tyckte var mest

negativt med programmen var programledarna som tog hand om dem:

”Personalen som håller dem kommer i sina uniformer och vill behandla en. Man tar de

inte på allvar.”

”Skilja på plitar och programledare det leder till en annan stämning.”

Elvar Ingi Jónsson

23

”Känns inte äkta om de som låser in också ska behandla en.”

Det som är intressant här är hur de ser på programledarna eftersom de som arbetar som

programledare, arbetar vanligtvist enbart som programledare och inte som kriminalvårdare.

Men de har dock på sig samma uniform som vanliga kriminalvårdare. Detta exemplifierar

den mening som de intervjuade har gett uniformen. Trost och Levin menar att när man har

gett ett socialt objekt en mening resulterar det i att meningen styr och anger relationen till

det sociala objektet.109

Här kan uniformen ses som ett socialt objekt som symboliserar

någonting negativt. I detta fall kan vi således anta att när de intagna ser den blåa uniformen

så styr det deras beteende gentemot dem som bär uniformen. De intervjuade ser alltså,

åtminstone i detta fall, inte särskild stor skillnad på kriminalvårdare och programledare då de

har på sig samma uniform. Uniformen riskerar således att styra deras beteende under själva

behandlingsprogrammen. Detta exemplifierar dessutom hur det gamla vi har erfarit är

integrerat i det nya minnet. Detta leder till att vi ofta antar ett visst beteende, utifrån tidigare

erfarenheter, eftersom vi ofta drar paralleller mellan människor som ger samma intryck.

Det var en av dessa tre intervjudeltagare som uttryckte sig mest om

behandlingsprogrammen. Han berättar att direkt från början var han väldigt skeptisk mot

programmens effektivitet men att han trots det valde att pröva. Trots sin skeptiska

inställning hävdade han att utan dem skulle han förmodligen återfalla i brott när han blir

frisläppt. Han påstod att han hade gått alla program två gånger men att det var ett program

som var överlägset bäst. Det var ett program där programledarna var terapeuter utifrån och

han lägger stor vikt på att de hade civila kläder på sig. Alla de som gick programmet, vilka

var åtta i taget, satt på samma avdelning och det var inga andra intagna som satt på

avdelningen. I programmet ingick massor med permissioner och individuella planer vilket

enligt honom ”skapar förtroende”.

Ännu en gång läggs vikt på vad kläderna som programledarna har på sig och kläderna utgör

en viktig del i interaktionen, vilket i detta fall inte var uniformer utan civila kläder. Han

pratar också om hur viktigt det är för honom att känna att programledarna tror på honom och

att det resulterar i att han får förtroende för dem. Detta är ännu ett exempel på hur viktigt det

är hur vi definierar situationen. Han definierar programledarna som positiva vilket enligt

honom leder till att han engagerar sig mer i innebörden i programmet. Detta i sin tur

109 Trost, J. och Levin, I. (2004) s. 136

Elvar Ingi Jónsson

24

resulterade i att han har som mål att inte återfalla i brott. Detta visar på att en positiv

definition av situationen från den intagnes sida ger bättre förutsättningar för

behandlingsprocessen.

Två av mina intervjudeltagare nämnde även att det råder brist på belöningar. De menar att de

som inte sköter sig fortfarande får samma villkor som de som sköter sig och därför spelar det

ingen roll om de sköter sig, eller inte. Enligt symbolisk interaktionism så handlar vi

människor i termer av om vi agerar på ett visst sätt, så förväntar vi oss också ett visst

agerande.110

Dessa två intervjudeltagare har alltså lärt sig att om de sköter sig, så kommer

anstaltspersonalen inte att belöna dem, vilket resulterar i att de inte ser någon nytta i att

sköta sig.

Den intervjudeltagare som inte hade gått några behandlingsprogram argumenterade för att

det var kriminalvårdarnas fel. Han påstod sig ha pratat om att gå behandlingsprogram med

några kriminalvårdare på hans avdelning, men fick inget intresse från dem och då säger han

sig själv ha tappat intresset. Enligt symbolisk interaktionism är avsaknaden av ett handlande

också ett handlande.111

I det här fallet så fick den intervjuade inte den respons från

kriminalvårdarna som han hade förväntat sig. Denna sociala interaktion bidrog därmed till

det som den intervjuade valde att göra i fortsättningen, det vill säga att inte gå några

behandlingsprogram. Detta exemplifierar hur viktig interaktionen mellan personal och

intagna kan vara för de intagnas behandlingsprocess.

5.2 Interaktionen mellan anstaltspersonal och de intagna I detta delavsnitt ska jag redovisa hur de intervjuade intagna ser på den påverkan och det

stöd de får från kriminalvårdarna och sina kontaktpersoner i sina förberedelser till ett liv fritt

från kriminalitet. Som vi vet utifrån bakgrunden så är kontaktpersoner vanliga

kriminalvårdare och varje intagen ska ha en kontaktperson på anstalten. Kontaktpersonerna

ska ansvara för utformningen av verkställighetsplanen och för de övriga

frigivningsförberedelserna i stort.

5.2.1 Kriminalvårdare och de intagna

Samtliga av mina intervjudeltagare hävdade att de aldrig hade fått någon motivation alls från

kriminalvårdarna att gå på de behandlingsprogram som Kriminalvården har att erbjuda. En

av de intervjuade nämnde även att när han först kom till anstalten så skickade han in en

110 Ibid. s. 17

111 Ibid. s. 273

Elvar Ingi Jónsson

25

anhållan (ansökan) för att gå behandlingsprogram. Enligt honom så väntade han i två

månader innan han gick fram till personalen och frågade om de inte visste att han var

placerad på avdelningen. Kort därefter fick han gå ett program. För den intervjuade var detta

tecken på att kriminalvårdarna inte brydde sig om hans behandlingsprocess.

En annan av mina intervjudeltagare tar upp att kriminalvårdarna aldrig frågar honom om hur

det går med behandlingen, vilket i och för sig inte överraskade honom:

”Om de inte ens intresserar sig för att fråga hur jag mår så är det kanske inte så

konstigt att de inte frågar hur det går med behandlingen.”

Men vad han tyckte var konstigt var att kriminalvårdarna inte ens frågar programledarna hur

det går med behandlingen. I hans fall har han svårigheter med sitt temperament, i likhet med

två andra av mina intervjudeltagare, och menar att om kriminalvårdarna visste hur mycket

han försöker anstränga sig för att kunna hantera det bättre, så skulle de kanske motivera

honom istället för att hota direkt med rapport för misskötsamhet:

”Jag har problem med mitt temperament vilket jag försöker jobba med men det är inte

alltid lätt. Sedan när jag är på dåligt humör så tappar jag det ibland och då vill jag

hellre få råd från plitarna istället för att bli hotad med rapport.”

Som vi redan vet utifrån den teoretiska ramen så är denna avsaknad av motivation en social

interaktion. Trost och Levin menar att den tolkning vi gör av en interaktion bidrar till att

skapa hur vi beter oss och handlar.112

Denna sociala interaktion leder till att mina

intervjudeltagare definierar kriminalvårdarna som ointresserade och i avsaknad av

motivation vilket i sin tur gör det svårare för dem att förlita sig på dem.

Samtliga av mina intervjudeltagare tyckte sig ofta vara orättvist behandlade av

kriminalvårdarna vilket givetvis försvårar interaktionen dem emellan. Flera av de

intervjuade hävdade att rapportering om misskötsamhet sker alldeles för fort och att det

aldrig förändras eller rättas till, även om det var fel bedömt av kriminalvårdaren. En berättar:

”Personalen är maffia här. Man måste göra som de säger trots det är fel.”

Två av intervjudeltagarna tog upp hur orättvist det var med kollektiv bestraffning. En

berättar om när hans avdelning hade promenad en gång och han stod ute på gården och

112 Ibid. s. 64

Elvar Ingi Jónsson

26

tittade på besökslägenheterna. Det får de intagna inte göra och han fick en order från en

kriminalvårdare att sluta med det. Men han fortsatte titta vilket resulterade i att promenaden

blev avbruten för samtliga på hans avdelning och att hans besök blev inställt. Detta

exemplifierar hur kollektiv bestraffning fungerar:

”Det var bara jag som gjorde fel inte de andra men ändå straffas alla.”

Han tyckte att personalen hade gått för långt vilket resulterade i att han mådde illa och

började slå sönder saker. Ett annat exempel på kollektiv bestraffning är när en intervjuad

berättade att alla på hans avdelning blev inlåsta i sina celler i flera dagar efter ett brutalt

slagsmål på avdelningen:

”Jag har alltid skött mig men ändå straffas jag för någonting jag inte gjorde.”

Enligt dessa två intervjudeltagare så ökar deras misstro mot kriminalvårdarna och de regler

som finns när kriminalvårdarna är orättvisa med sina kollektiva bestraffningar. Upplevelsen

av att kunna bli bestraffad när som helst av kriminalvårdarna ger de intervjuade en känsla av

vanmakt vilket försvårar för de intagna att kunna ta emot hjälp av kriminalvårdarna i sina

behandlingsprocesser.

I den teoretiska ramen togs upp att situationen utgörs inte bara av de personer som vi

interagerar med utan av hela situationen som vi befinner oss i. En del av situationen, vilken

är en central del i våra fall, är vilken grupp man tillhör. Som Trost och Levin förklarade så är

man medlem i vissa grupper och andra inte.113

Utifrån det som vi har sett hittills så kan vi

förstå att kriminalvårdarna tillhör en grupp och de intagna en annan. Samtliga av mina

intervjudeltagare tog upp att det finns en stor klyfta mellan kriminalvårdarna och de intagna.

Men enligt tre av mina intervjudeltagare är det inte så att de inte vill ha någonting att göra

med kriminalvårdarna. När jag frågade dem om de skulle vilja få motivation från

kriminalvårdarna att gå behandlingsprogram eller något liknande, fick jag dessa svar:

”Självklart vill jag få motivation från personalen då vet jag att det är nån som bryr sig.

Ge mig den hjälp jag behöver så att jag mår bra”

”Jag vill ha mycket mera med personalen att göra men de gör det väldigt svårt för oss

att kunna lita på dem. Inte vänner men varför fiender?”

113 Ibid. s. 75

Elvar Ingi Jónsson

27

”Det är inte så att jag inte vill få nån motivation från dem även om det låter så. Grejen

är bara att nu har jag inget förtroende kvar för dem.”

Utifrån symbolisk interaktionism är människans handlande alltså beroende på hur hon tolkar

sin omvärld. De två sista citaten beskriver bra hur dessa intervjudeltagare har tolkat

interaktionen mellan sig och kriminalvårdarna. Utifrån deras erfarenheter har de inget

förtroende kvar för kriminalvårdarna vilket enligt dem medför en ”kallare” interaktion

gentemot kriminalvårdarna. Trost och Levin anser att vårt beteende hänger samman med hur

vi tolkar eller uppfattar avsikten eller intentionen i andras beteenden, vilket innebär att vi är

inriktade mot vad de andra kommer att göra enligt vår tolkning.114

I detta fall kan vi då säga

att dessa två intervjudeltagare har valt att avstå ifrån kriminalvårdarna, då de uppfattar

kriminalvårdarnas intentioner gentemot sig själva och andra intagna som falska.

5.2.2 Kontaktpersoner och de intagna

Det var skilda åsikter från mina intervjudeltagare om kontaktmannarollens effektivitet. Två

av mina intervjudeltagare menade att de ville ha mer med kontaktpersonerna att göra men att

det inte går, eftersom kontaktpersonerna hela tiden talar osanning och försöker ”fiska” efter

information om vad som sker på anstalten som personalen inte vet om. Två intervjudeltagare

berättar:

”Ibland försöker de få info och då vet jag att de inte längre tänker på mitt välmående

och då har jag bytt kontaktman.”

”Jag har haft 13 olika kontaktpersoner och alla har någon gång försökt fiska

information.”

Vi ser utifrån citaten att kontaktpersonerna enligt de intervjuade ofta har ett annat syfte än

att hjälpa dem. Enligt Trost och Levin är det svårt att förutsäga vad människor kommer att

göra näst eftersom vi befinner oss i en ständig pågående och därmed föränderlig process. De

menar vidare att för att kunna förutsäga någons handlande måste vi först förstå hur denne

definierar situationen. Det kan vara svårt men det är givetvis lättare efteråt då vi har några

erfarenheter att utgå ifrån.115

Dessa två intervjuade hade tappat förtroende för sina

kontaktpersoner då de utifrån sina erfarenheter har lärt sig att kontaktpersonerna är mer

114 Ibid. s. 64

115 Ibid. s. 24

Elvar Ingi Jónsson

28

intresserade av att ”fiska” efter information än att planera behandling och frigivning. De har

börjat förutsäga kontaktpersonernas intentioner före ett samtal:

”När någonting har hänt på avdelningen och jag har ett möte med min kontaktperson

så väntar bara jag på att hon ska börja fiska, vilket hon oftast också gör.”

”Man ska aldrig ha ett möte med kontaktmannen om någonting har hänt lite innan,

som exempelvis bråk, eftersom då vet man att de bara försöker få mig att gola.”116

Utifrån dessa två citat ser vi hur kontaktmannarollen uppfattas mer som ett försök att skaffa

information om övriga intagna än om vederbörandes behandlingsprocess. En av dessa två

tyckte att alla kontaktpersoner han har haft har varit värdelösa eftersom de inte kunnat

samarbeta. Han menar att kontaktpersonen inte bryr sig om hans behandlingsprocess och har

därför försökt byta men inte fått det berättigat. Han har överklagat men fått avslag. Enligt

honom ser kontaktpersonen honom bara som ett cellnummer och att det fattas en personlig

relation. Han menar att det enda som kontaktpersonen gör är att komma med dåliga nyheter

eller när någonting speciellt händer. Den intervjuade säger att han tappar lust att börja

planera sin frigivning på grund av ointresse från sin kontaktpersons sida.

En del av intervjudeltagarna menade alltså att det är svårt att se förbi den dubbla rollen som

vårdaren har och en berättar att det oftast är rollen som ”polis” som tar överhanden över

rollen som vårdare. Denna intervjudeltagare vet inte vilken kontaktperson han har, och

förklarar att han inte heller vill ha med den att göra. Enligt honom har alla hans förre detta

kontaktpersoner svikit honom och han litar inte på personalen. Kontaktpersonerna är

emellertid de som ska ansvara för de intagnas behandlings- och frigivningsplanering. I detta

fall har kontaktmannarollen helt förlorat sin främsta funktion. Tre av de intervjuade hävdade

att de inte visste om det fanns någon behandlingsplanering för dem.

Men det var inte alla som var lika negativa gentemot kontaktmannarollen. En av mina

intervjudeltagare har haft tur med sina kontaktpersoner fast han betonar att vissa har varit

väldigt dåliga, men genom envishet kunde han byta. Han säger att kontaktpersonen är viktig

för uppföljningen av vad han gör. Han förklarar att kontaktpersonen kan visa för ledningen

vad han sysslar med och vart han är på väg. Det märks att han tycker att det är skönt att ha

någon som är insatt i hans problem och situation. Här har en av de intervjuade lärt sig att

116 ”Gola” är ett slanguttryck för att ange eller skvallra på någon

Elvar Ingi Jónsson

29

definiera situationen med kontaktmannen som en viktig process i sina

frigivningsförberedelser. Han vet att det är viktigt för honom att visa för ledningen att han

menar allvar eftersom det ökar möjligheten att bli frigiven tidigare.

6 Avslutande diskussion Vi fick veta i Kriminalvårdens undersökning, Från fem år till livstid - del 2, att flera av de

intervjuade intagna kände misstro gentemot kriminalvårdarna vilket resulterade i att många

av de inte ville ha med kriminalvårdarna att göra.117

Detta stämmer bra överens med vad

mina intervjudeltagare tyckte. Mina intervjuade kände sig ofta orättvisst behandlade vilket

medförde en brist i interaktionen dem emellan. I samma undersökning kom det fram att det

var fängelsereglerna som de intagna reagerade på när de tyckte sig vara orättvist behandlade

och tyckte det vara taskigt med kollektiva bestraffningar. Även detta stämmer bra överens

med vad mina intervjudeltagare tyckte. De kände sig orättvist behandlade då de blev

straffade för någonting de inte gjort eller när andra blev bestraffade för någon de själva gjort.

Mina intervjudeltagare tyckte detta bidrog till en frustation som i sin tur distanserar dem mer

ifrån varandra, vilket möjligtvis försvårar för kriminalvårdarna att kunna påverka och stödja

de intagnas förebredelser till ett liv fritt från kriminalitet. Två av mina intervjudeltagare

nämnde även, i likhet med undersökningen, att det råder brist på belöningar.118

De kände

ingen nytta av att bete sig bra då dem inte fick någonting för det. Att inte se någon nytta i att

bete sig bra kan möjligtvis göra det svårare för de intagna i sina förebredelser till ett liv fritt

från kriminalitet.

I likhet med vad de intervjuade tyckte i undersökningen Från fem år till livstid - del 2,

tyckte även mina intervjudeltagare det vara svårt att se förbi den dubbla roll som

kriminalvårdarna har, det vill säga att vara vårdare och bevakare. I undersökningen ansåg de

intagna att antingen är man personal eller fånge och att dessa olika roller bestämmer vem

man räknas vara som person.119

Detta visar på, liksom vi såg i resultat- och analysavsnittet,

att antingen tillhör man personalgruppen eller de intagnas grupp. När det finns ett sådant

starkt ”vi-och-dem” perspektiv kan vi tänka oss hur svårt det kan vara för kriminalvårdarna

att påverka och stödja de intagna i sina behandlingsprocesser. Kriminalvårdens syfte med

kontaktmannarollen, att kontaktmannen ska fungera som ett stöd för den intagne under tiden

117 Green, A. (1996) s. 67

118 Ibid. s. 72

119 Ibid. s. 103

Elvar Ingi Jónsson

30

inom Kriminalvården, kan alltså vara svår att uppnå. Vidare kritiserades kontaktmännen av

många av de intagna i båda av Kriminalvårdens undersökningar, Från fem år till livstid - del

2 och Vad tycker fångarna?, för att de inte engagerade sig tillräckligt. 120

Mina

intervjudeltagare hade liknande uppfattningar. En av dem berättade att han har försökt byta

kontaktperson eftersom han upplevde att kontaktpersonen bara såg honom som ett

cellnummer och att denne inte brydde sig om hans behandling. Att uppleva sig själv som en

betydelselös fånge och enbart som ett cellnummer känner vi igen utifrån en av

undersökningarna som Kriminalvården stod för, Vad tycker fångarna? 121

Att få den känslan

från den person som samtidigt ansvarar för verkställighetsplanen och

frigivningsförberedelser i stort, ger oss en aning om varför han var skeptisk mot

kontaktmannaskapets effektivitet.

Samtliga av mina intervjudeltagare tog upp att alla de kontaktpersoner som de hade haft har

försökt få de att gola, vilket gav dem känslan av att kontaktmannen inte hade deras

behandlingsprocess som första prioritering. Detta ledde till att de inte tog mötet med

kontaktpersonen på allvar. Utifrån detta kan vi se att den misstrogna attityden de har mot

kriminalvårdarna också återkastas på kontaktmannarollen.

Som vi har sett från undersökningen Från anstalt till ett liv i frihet – inför muck, som BRÅ

publicerade så var det svårt att få exakt information om verkställighetsplaneringen och

verkställighetsplanerna, då de befintliga mallarna – som ska användas i

verkställighetsplaneringen – inte användes i ett enda fall.122

Detta speglar på ett bra sätt hur

mina intervjudeltagare ser på Kriminalvårdens behandlingsprocesser. Det var bara en som

visste om att han hade en verkställighetsplan eftersom det var han själv tillsammans med sin

kontaktperson som lagt upp den. De andra hade ingen aning om det fanns någon

verkställighetsplan. Två av dem hade i och för sig gått behandlingsprogram som de hade

sökt innan men de visste som sagt inte om det fanns någon särskild verkställighetsplan för

dem. Enligt Kriminalvården ska en verkställighetsplan vara upprättad inom tre veckor efter

intagningen och den ska helst vara gjord i samarbete mellan kontaktpersonen och den

intagne. Detta är en av de delar som ska genomföras för att Kriminalvårdens vision ”Bättre

ut” ska kunna fungera.

120 Gustavsson, J. (1995) s. 37-38; Green, A. (1996) s. 67

121 Green, A. (1996) s. 42

122 Wahlin, L. (2000) s. 21

Elvar Ingi Jónsson

31

En bakomliggande faktor till att de intervjuade inte gillar kriminalvårdarna kan vara den

maktmekanism som råder på en anstalt, där det är kriminalvårdarna som har makten och de

intagna måste lyda dem. Men eftersom det är kriminalvårdarna som har mer makt i relation

till de intagna, vilket kan ses som ett överläge, så anser jag att de också har ett större ansvar.

En förbättrad och mer positiv inställning till de intagna skulle kunna leda till en mer positiv

respons från de intagna. Om de intagna upplever att personalen inte bryr sig så beter de

intagna sig därefter. Men om de märker att personalen har börjat bry sig, så kan de så

småningom förändra sin definition av situationen och därmed också sitt beteende.

De intervjuade berättade mycket mer om det som Kriminalvården och dess personal inte

gjorde än vad de gjorde. Mina slutsatser blir därför att mina intervjupersoner anser att

Kriminalvården och dess personal inte arbetar tillräckligt med frigivningsföreberedelser och

påverkan för att gå behandlingsprogram. Denna avsaknad av handlingar leder till brist på

förtroende hos de intervjuade och denna brist styr deras beteende gentemot Kriminalvården

och dess personal.

Elvar Ingi Jónsson

32

Referenser Litteratur:

Bryman, A. (2002). Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber

BRÅ-rapport (1998:6). Frigivning från fängelse. Stockholm: Elanders Gotab

Ds (2000:37). Från anstalt till frihet. Rapport. Justitiedepartementet. Stockholm:

Regeringskansliets grafiska service

Ekbom, T., Engström, G., Göransson, B. (2001). Människan, brottet, följderna –

Kriminalitet och kriminalvård i Sverige. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur

Engström, P. (2004) Kvalificerade rånare- kriminella karriärer, specialisering och

strategiska brott. Kriminologiska Institutionen. Stockholms Universitet

Giddens, A. (2003). Sociologi. Lund: Studentlitteratur

Green, A. (1996). Från fem år till livstid. Del 2. En intervjustudie med långtidsdömda

fångar. Rapport. Norrköping: Kriminalvårdsstyrelsen

Gustavsson, J. (1995). Vad tycker fångarna? – en intervjuundersökning med intagna vid

klass III- och IV- anstalter. Rapport. Norrköping: Förlaget Kriminalvårdsstyrelsen.

Hopkins Burke, R.(2005) An introduction to Criminological Theory. Second edition.

Uffculme: Willan Publishing

Karlsson, J & Pettersson, T (2006). Det blir vad vi gör det till! I Roxell, R., Tiby, E. Frågor

fält och filter. Kriminologisk metodbok. Lund: Studentlitteratur

Kriminalvårdsstyrelsen (2002). “Kriminalvårdens officiella statistik 2001 (KOS)”. Ödeshög:

AB Danagårds grafiska.

Kvale, S. (1997). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur

Lab, S. (2004). Crime prevention. Approaches, practies and evaluations. Lexis Nexis

Meltzer, B.N., Petras, J.W. & Reynolds, L.T. (1991/1975) “Criticism of Symbolic

Interactionism”. I Plummer, K. Symbolic Interactionism, vol II. Elgar Reference Collection.

Peterson, K. (2003). Fängelset och den liberala fantasin. En studie om rekonstruktionen av

det moraliska subjektet inom svensk kriminalvård. Norrköping: Kriminalvårdsstyrelsens

reprocentral.

Roxell, L. (2007). Fångar i ett nätverk? Fängelser, interaktioner och medbrottslingsskap.

Kriminologiska institutionens avhandlingsserie Nr. 24. Stockholm: US-AB

Schwalbe, M., Wolkomir, M. (2001). “The Masculine Self As Problem and Resource in

Interview Studies of Men”, Men and Masculinities, Vol. 4, No. 1 July 2001, s. 90-103.

Elvar Ingi Jónsson

33

Trost, J., Levin, I. (2004). Att förstå vardagen – med ett symbolisk interaktionistiskt

perspektiv. Lund: Studentlitteratur

Vetenskapsrådet. Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig

forskning. Stockholm: Elanders Gotab

Wahlin, L. (2000). Från anstalt till livet I frihet – inför muck. Brå-rapport. Del 1. Tierp:

Tierps tryckeri

Internet:

”ADL-träning”, www.its.cfl.se 2008-01-01

http://lts.cfl.se/medicingrund/1_halsa/adl.htm

”Behandlingsprogram”, www.kriminalvarden.se, 2007-11-01

http://www.kriminalvarden.se/templates/KVV_InfopageGeneral.aspx?id=4070

“Kriminalvården satsar på programverksamheten” www.kriminalvarden.se, 2008-03-19

http://www.kriminalvarden.se/templates/KVV_Blog.aspx?id=4154&viewholearticle=true

”Mål och medel”, www.kriminalvarden.se, 2007-11-01

http://www.kriminalvarden.se/templates/KVV_InfopageGeneral____4753.aspx

”Om fängelse”, www.kriminalvården.se 2007-11-23

http://www.kriminalvarden.se/templates/KVV_InfopageGeneral____4576.aspx

”Permissioner” www.kriminalvarden.se 2008-01-01

http://www.kriminalvarden.se/templates/KVV_InfopageGeneral____3002.aspx

“Utbildning”, www.kriminalvarden.se, 2008-03-25

http://www.kriminalvarden.se/templates/KVV_InfopageGeneral____2247.aspx

”Utslussning för bättre frigivning”, www.kriminalvarden.se, 2007-12-23

http://www.kriminalvarden.se/templates/KVV_InfopageGeneral____4570.aspx

Sarnecki, J (2007). Tidskrift om rättssäkerhet rättskipning rättvisa och rättigheter. ISSN

1652-733x Nätupplaga= ratt.cc Nr 4 2007 http://www.ratt.cc/images/R_TT_nr4e.pdf

”Säkerhetsklass A-F”, www.kriminalvården.se, 2007-11-22

http://www.kriminalvarden.se/templates/KVV_InfopageGeneral____3705.aspx

Elvar Ingi Jónsson

34

Bilaga Intervjuguide

1. Vem är du för person?

Berätta lite om dig själv.

Hur länge har du suttit här?

Har du suttit på någon annan anstalt?

Vad gjorde du innan du åkte in?

2. Vad är en kriminell person för dig?

Ser du på dig själv som en kriminell person?

Hur då? Varför? Varför inte?

3. Vad anser du om namnet Kriminalvården?

Tycker du att kriminalvård är ett passande namn på den här ”verksamheten”?

Varför?

4. Vet du vilka behandlingsprogram finns på anstalten?

Vilka, beskriv?

5. Har du gått några behandlingsprogram? På den här anstalten, eller i övrigt?

Hur gick programmet/programmen till? Detaljerade beskrivningar?

Vad tyckte du om programmet/programmen?

Vad var bäst? Varför? På vilket sätt?

Vad var sämst? Varför? På vilket sätt?

6. Finns det andra behandlingsprogram, som du vet om, som du skulle vilja gå på?

Vilka?

Vad är bra med den? Varför?

7. Vilka egenskaper hade den ”bästa” respektive ”sämsta” kriminalvårdaren som du har träffat?

Bryr du dig om hur de är? Vad har de för roll för dig? Händer det att du se dem som

förebilder?

Vad är viktigast/sämst?

Finns det skillnader på kvinnor och män?

8. Anser du att ni får motivation från personalen att gå på de olika behandlingsprogrammen

som finns på anstalten?

På vilket sätt motiverar de?

Vad säger de?

Detaljerade beskrivningar?

9. Anser du att din kontaktperson är viktig för att motivera till behandling?

På vilket sätt?

Vad gör den bra? Ge mig gärna detaljer?

Elvar Ingi Jónsson

35

Vad gör den mindre bra? Ge mig gärna detaljer?

10. Vad anser du vara den viktigaste motivationen som bidrar till behandling?

Personalen? De intagna? Programmen?

Varför?

Skulle den kunna vara bättre? På vilket sätt?

Finns det något utanför anstalten som bidrar mest till motivation?

11. Anser du att anstaltsvistelsen har förändrat dig som person?

På vilket sätt? Negativt? Positivt?

Ansåg du dig behöva förändras? Vill du förändras?

12. Vilka förändringar anser du att Kriminalvården måste göra för att bidra mer till att intagna

söker sig till behandlingsprogram?

13. Vilken sysselsättning har du på din avdelning?

Anser du att den kommer att underlätta inför frisläppningen? Varför? Varför inte?

14. Vad anser du kan mest bidra till ett liv utan kriminalitet?

Icke kriminella vänner?

Arbete? Vilken typ?

Bostad? Vilken typ?

Annat?

15. Finns det något som du skulle vilja tillägga angående Kriminalvården och de olika

behandlingsprogrammen som finns på anstalten?

Berätta hur du tycker att det borde vara att sitta inne, eller är det bra som det är?

Finns det något som Kriminalvården skulle kunna göra för att du ska må bra, tolka det som

du vill?