Algot Sandberg - Texaspojkarna [ Barn ] [1a Tryckta Utgåva 1910, Senaste Tryckta Utgåva 1952, 305 s. ]

8/16/2019 Algot Sandberg - Texaspojkarna [ Barn ] [1a Tryckta Utgåva 1910, Senaste Tryckta Utgåva 1952, 305 s. ]

http://slidepdf.com/reader/full/algot-sandberg-texaspojkarna-barn-1a-tryckta-utgava-1910-senaste-tryckta 1/305

e BOKLAGRET

Omnibus

Algot Sandberg

Texas-pojkarna



Algot Sandberg TEXASPOJKARNA

Originalutgåvan är från år 1910.

Idé och utformning: Franko Luin [email protected]

e B O K L A G R E T

ISBN 91-7301-726-4

Omnibus Typografiwww.omnibus.se/[email protected]

Omnibus



3

e B O K L A G R E TTEXASPOJKARNA

INNEHÅLL

1 De båda fripassagerarna 4 3 Nybygget vid Tallsjön 15

3 Den Seglande Örnen 30 4 Skallerormen 45 5 Winnebago-lägret 59 6 Vargdödaren 71 7 Långe Erik försvunnen 87 8 Guldgrävarna 101 9 Indianernas hämnd 115 10 Det övergivna logghuset 126 11 Vad som hände i Delafield 142 12 Eriks äventyr vid logghuset 155 13 Vad den mördades stövel gömde 168

14 Rannsakningen i countyhäktet 182 15 Domaren Lynch 198 16 Grizzlybjörnen 210 17 Harry nära döden 224 18 Präriebranden 237 19 Bland cowboys 249

20 Långe Erik åter ute på äventyr 263 21 Strid i natten 276 22 Jordbävningen 286 23 Skilsmässa 296



4


FÖRSTA KAPITLET

De båda fripassagerarna

Godståget, som gått ut från Chicago på väg så långtvästerut det egentligen kunde komma, hade stannat

vid en liten station i en ödslig skogstrakt, vilken var loss-nings- och lastningsplats för en del ”settlements”, somlåg spridda här och var, där nybyggarna kunnat röja avlandet. Man hade passerat en prärie, där vegetationenännu inte hunnit ta riktig fart, ty det var tidigt på våren, ibörjan av april. Några ”settlare” med oxforor hade infun-nit sig vid stationen för att hämta åkerbruksredskap ochandra förnödenheter. Godsvagnarnas järndörrar skötsgnisslande upp och tågbetjäningen hade brått med attverkställa urlastningen, ty tåget fick inte stanna längreän nödigt var vid denna obetydliga station. Det led motkvällen, och det började mörkna. Det tunga lokomotivet,

som tycktes roa sig för sig själv med att löpa fram ochtillbaka på ett sidospår, hade redan öppnat sina rödaögon, medan det pustade och suckade, blåsande ut vitånga och brunsvart stenkolsrök.



5


Det var egentligen endast lokomotivet som bullrade,annars gick allt tämligen tyst till. Man talade inte mer

än nödvändigt var under det man arbetade, och nybyg-gargruppen höll sig för det mesta tyst. De var till störstadelen immigranter, som för inte så länge sedan kommittill det stora, främmande landet och de förstod ännu sålänge inte tillräckligt av dess språk för att kunna hållamunlädret i gång.

Nu kom mannen med oljekannan och hammaren, hansom skulle undersöka hjulställningen på vagnarna föratt se efter, om någonting gått varmt eller annars var iolag. Han knackade, lyste med sin lykta och smorde därdet behövdes.

— Hallå där! utropade han plötsligt och böjde sigdjupare under den sista vagnen i tågsättet. Jag trorminsann att vi har gratispassagerare. Se så, fram med

er, ”tramps”*, annars ska ni få se på annat.Nu kom det folk till av tågpersonalen och alla börjadede kika in under vagnen. En hade en stor, lång järnkroki handen och den stack han in i underredet.

— Ska jag kittla er ett slag, gossar? skrattade han. Kan

undra var de här smugit sig på. Tyckte jag såg efter rik-tigt när vi lämnade Oconomovoc. Nå, hör ni inte vad jagsäger? Ska jag behöva dra fram er med kroken, va’!

* ”Tramps” är den engelska benämningen på ”luffare”.



6


Från underredet av järnvägsvagnen kom nu två figurerkravlande ut på syllarna. De kröp på händer och fötter.

Ett par man var genast tillreds att gripa dem i nacken ochställa dem på fötter, så snart man kunde få tag i dem.

Man hade verkligen svårt att se, vad slags material devar ”gjorda av”. Deras ansikten var alldeles betäckta medsot och olja, deras kläder nedsmorda av all möjlig oren-lighet, som flyger och far omkring, när man befinner sigpå underredet till en smutsig godsvagn, därtill den sistai tåget, så att den slänger fram och tillbaka. Att de bådafripassagerarna nogsamt haft känning av ”långdansen”på sladden syntes mycket väl, ty när de skulle förflyttasig några steg, skedde det med synbar svårighet, somantydde, att de blivit grundligt rådbråkade. Emellertidtycktes de av figuren att döma vara ett par unga pojkar.

Karlarna tog saken helt gemytligt. Man var så där

tämligen van vid gratisåkning. Inte en resa gick utanatt någon förslagen tramp lyckades smyga sig på tåget,antingen på underredet eller uppe på taket eller rentav längst borta i ett hörn av någon mycket belamradgodsvagn. Var det oförskämda sällar, kunde det hända

förstås, att de fick sig ett kok stryk, men sedan de näpsts,blev de släppta med en allvarlig tillsägelse att ”inte göraså mera”, fastän alla visste att nästa tåg som kom, skullede försöka samma trafik att förskaffa sig ett styckeframåt utan att behöva använda apostlahästarna.



7


— Det skulle just roa mig att veta, vad ni är för enafilurer, sade en av tågpersonalen, som tycktes vara något

slags förman eller konduktör. Vad heter ni?Den längste av de två svarade:

— Så här dags på dagen behöver man väl inte ha nå-got namn. Han talade flytande engelska och det tycktesliksom stämma frågaren mildare — han hade nämligennyss sökt att göra sig förstådd av ett par bland settlarna,men mötts av någon underlig rotvälska, som kom ho-nom att förargad mumla ”damned Swedes”.

— Nåja, sade han, har ni inte något namn, så inte lärni få det heller, om ni börja stryka vägarna omkring vider ålder. Ha ni åkt långt?

— Ja bevars, blev svaret. Vi smög oss på några mil frånChicago.

— Har man sett på maken! Sådana illmariga kanaljer.

Men nu är det stopp, skall jag säga er, lymlar. Nu får niallt ta er fram bäst er lyster.— Skulle det ändå inte vara möjligt att få åka ett stycke

till? Det är minsann inte första klass, inte. Det är ju enriktig slänggunga.

— Se så, ge er i väg och var glada att vi inte vrider omnäsan på er.De båda pojkarna stod ett ögonblick och betraktade

varandra modstulna.



8


— Strunt, Harry, sade så den yngste, vi får väl klaravärre än det här. Det skall förresten smaka skönt att få

sträcka ut sig någonstans uppe i skogen där. Ni bordetacka folk, som vill åka på era tåg så här.

— Den är god! skrattade konduktören. Nåja, humörtycker jag om och kniper det, kan jag kanske till ochmed ge er en quarter*, fast jag inte förstår, vad ni skulleha för nytta av den, åtminstone här i trakten.

— Ni kan behålla era pengar, fick han till svar. Vi skaf-far oss nog vad vi behöver.

— Tror jag det, fortfor konduktören. Om de här för-dömda svenskarna begrep vad man sade, skulle jag bedem akta sina hönsstackare för er. För naturligtvis stjälni höns som alla luffare och vad ni kan komma över för-resten också, tänker jag.

— Sköt ni er själv. Vi svarar nog för oss. Gör vi någon-

ting orätt får vi väl sota för det, menar jag.— Nej, det tycks inte vara så, pojke. För den här järn-vägsresan borde du ha sotat . . . men du slipper undanmed att ha blivit sotig — hahaha, skrattade konduktörenåt sin egen vits.

Nu hade tåget emellertid stannat tillräckligt länge.Stationsklockan ringde, det blev rörelse bland perso-nalen och det dröjde inte många minuter, förrän loko-motivet började pusta tungt . . . tungt . . . Vagnarna satte

* En fjärdedels dollar = 25 cents.



9


sig i rörelse och på den sistas plattform stod en vakt ochhötte med näven mot de båda unga gratisåkarna liksom

han trott, att de skulle försöka smyga sig på ännu engång. Så försvann tåget vid en krökning i uthuggningeni skogen och snart hörde man på det ihåliga dånet attdet passerade en bro.

Settlarna var sysselsatta med att lasta sina oxforormed en del av det ankomna godset och brydde sig allsinte om de båda nedsmorda pojkarna, som slagit sig nedpå stationens lastkaj.

— Vi kom ett bra stycke på väg i alla fall, du Fred, sadeden äldste. Men jag tror inte vi gör om det, för kusligtvar det. Jag trodde hela tiden att jag ett, tu, tre skulleramla av och bli liggande.

— Nästa gång försöker vi allt att komma in i en vagn,Harry, svarade den andre, för inte bär det sig väl att

traska hela vägen.— Varför inte? Vi har ju hela sommaren på oss. Tidsnog kommer vi fram. Förresten vet jag ju inte riktigt varhan finns och om han finns ännu. Jag har aldrig setthonom. Bara inte hänga läpp, Fred, skall du se, att det

nog går bra.— Hänga läpp! Inte jag, du. Du tycker visst, att jag ären riktig barnunge, som du måste ta hand om, fast jagbara är ett år yngre än du. Skjuter jag inte lika bra somdu kanske?



10


— Skjuta, ja, inföll Harry. Såna kräk de där strykarna,som skulle gå och stjäla våra bössor. Jag tror att vi passar

oss för främmande sällskap en annan gång. Lyckligtvishar vi revolvrarna kvar förstås, men det är ingenting attjaga med. Om vi bara kunde komma någonstans snart,där vi kunde komma över ett par bra och billiga böss-sor igen. Nåja, kommer dag, kommer råd. Om det därsällskapet ville ge sig av snart, skulle vi gå andra vägen.Skogen ser präktig ut här och nu ska vi först vila ossriktigt. Å, vad jag har fått ont i ryggen.

Harry reste sig och sträckte på kroppen. Han linkadetill och Fred började skratta.

Nu kom en av settlarna fram till dem och började säganågonting på engelsk rotvälska.

— Tala ni svenska, sade Harry, det går visst bättre.Mannen stirrade på honom.

— Vad, han är svensk? utbrast han. Det kunde jag dåinte tro.— Jag är född i Sverige, fortfor Harry, men jag har varit

här i tio år. Jag var sex, när far och mor flyttade över.— Och då är han där också svensk?

— Nej, jag är amerikanare, svarade Fred på engelska.— Det är min kusin, förklarade Harry; han är född häri landet, så han vill inte vara svensk. Han förstår svenskamycket bra, men han vill inte tala det.



11


— Jaså, sade mannen; det var märkvärdigt. Nåja, kannågon av er köra ett par oxar, så går det an att komma

hem med mig. Jag bor några mil här bortom skogen.— Nej, köra oxar kan nog ingen av oss, skrattade Harry.

Vi är just inte vana vid landet, skall jag säga. Vi är frånChicago.

— Och vart ska ni nu ta vägen då?— Ja, se det angår ingen egentligen. Vi är ute och ser

oss omkring litet.— Tockna där rymlingar kanske?— Nej, inte alldeles. Vi måste sköta oss själva och det

tänker vi också göra.Mannen gick bort till sina kamrater och pratade låg-

mält med dem några ögonblick. Så kom han tillbaka.— Nå ja, så gärna som ni ligger i skogen i natt, kan ni

följa med oss i alla fall. Vi har nyss kommit hit ut och

fått land, så inte har vi det så fasligt fint, men tak överhuvudet har vi i alla fall, och det brådskar nog ändå inteså för er. Se, vi ä’ svenskar allihop här och då tycker jagvi kunde hålla tillsammans eftersom vi råkat på var-andra, så här.

Harry såg på sin yngre kamrat. Denne tycktes varabåde uttröttad och sömnig.— Ja, tack då, sade han till farmaren, eftersom ni bju-

der, så följer vi väl med. Vägen går väl genom gläntandär? Jaså, det var nog inte åt det hållet vi tänkte oss, men



12


en liten avstickare gör ingenting. Kanske det förresteninte är någon konst att köra oxar.

Fordonet var ett slags klumpig, lågaxlad flakvagn utanfjädrar, grovt tillyxad men stark och ägnad att gå överstock och sten. Det var två dylika vagnar och nu sattesoxarna i gång, medan farmarkarlarna gick bredvid underhojtande tillrop. Den som först tilltalat de båda pojkarnatog åter till ordet:

— Ni kan gärna sitta upp, var ni kan få plats, gossar.Tänker att det ömmar i lederna.

De båda ungdomarna lät inte säga sig detta två gång-er. De kröp in mellan ett par plogar och några konstigaburar, tyckte de, som de inte hade en aning om, vadde kunde användas till. Oxarna gick fot om fot medmankarna nedhukade och svansarna slängande. Vägenvar verkligen knagglig, om man nu kunde kalla denna

tämligen oregelbundna uthuggning för väg. Vagnenhoppade och dängde, så att pojkarna, där de snart satthalvsovande, mycket väl kunde tro sig fortfarande görafärden på underredet av godsfinkan, från vilken de blivitså snöpligt bortdrivna. Härinne i skogen var det mörkt. I

aprilkvällen blåste en kall vind genom de resliga trädenskronor. Underliga läten från skogens djur trängde tillderas öron. Det var egentligen första gången de hördedetta, och Fred grep sin äldre kamrat i armen.



13


— Tänk, om vi skulle ha legat härute i natt, Harry!viskade han.

— Nå, än sedan? Det får vi allt vänja oss vid, Fred.— Men vi ska ju bygga oss ett hus?— Ja, det förstås, men till dess. Förresten är det nog

inga farliga djur.— Det är kanske indianer, Harry?— Du pratar! Inte finns det indianer nu för tiden. Det

är bara i böckerna.— Finns det inte indianer? De gjorde ju uppror för inte

så länge sedan. Det läste jag om i tidningarna och manmåste ju skicka soldater emot dem.

— Ja, men det var inte den gamla sorten, förstår du.Inte sådana där som går i fjädrar och mockasiner ochhar tomahawk i alla fall.

— Jag önskar ändå att det fanns indianer, Harry, må-

lade i ansiktet och med skalper dinglande kring bältet.— Jaså, nyss var du rädd, bara du tänkte på dem.— Inte var jag rädd! Jag tyckte bara det lät så underligt.

Men det kan förstås vara björnar och vargar.— Björnar skriker inte, din dumbom. De bara brum-

mar, när de bli retade, och vargarna tjuter väl bara omvintern. Nej, det är nog ugglor och sådana där nattdjuroch de är ju långt borta i alla fall.

Vagnen tog en törn och lutade åt ena sidan, så att helalasset höll på att stjälpa. Karlarna, som gick bredvid, höll



14


genast in oxarna och stöttade med axlarna det glidandelasset. Harry och Fred fick i alla fall en törn, så att de

kastades till marken. Allt ställdes emellertid snart tillrätta igen och färden fortsattes. Pojkarna hade nu lyck-ats att få en något så när bekväm plats, där de till ochmed kunde sträcka ut sig en smula. Trots skakningarnakändes det så skönt, och sömnen smög sig sakta överdem. Fred mumlade halvsovande:

— Harry, ska vi gå ensamma hela tiden?— Ja, vad skulle vi få för sällskap? Sådana där som stjäl

ifrån oss. Kom ihåg, att vi har pengar insydda, du.— Och så ska vi gräva guld?— Du pratar. Inte gräver man guld i de här trakterna.

Allt guld tillhör förresten de stora bolagen.— Jag skulle vilja gräva guld och så att det fanns india-

ner.

— Du är då en riktig barnunge, Fred, sade Harry litetsnäsigt. Men jag bryr mig inte om dig, du pratar bestämtbara i sömnen.

— Om ändå morbror John varit med oss, Harry.— Tig, sade Harry allvarsamt. Du vet ju att han är död

och att vi måste reda oss själva. Lita du på mig, och varinte feg.— Jag är aldrig feg, mumlade Fred. Och så somnade

han.



15


ANDRA KA PITLET

Nybygget vid Tallsjön

Farmarnas färd gick långsamt genom skogen. Iblandbröts den av genom ett stycke prärieland, men efter

några stenkast tog den vid igen. Än bar det upp och änned, ty landet var här betydligt kuperat. Oxarna tycktesdock ifråga om färdevägen vara lika kloka som derasförare, ty när det bar nedför, stretade de emot av allakrafter, bara vid det ideliga tillropet ”back! back!” Dekördes för övrigt inte med tömmar. Endast en piskasvängdes då och då klatschande över deras huvuden.När fororna befann sig ute på en slätt och det gälldeatt ta rätta vägen, ljöd endast ropen: ”Dji!” eller ”Ha!”,vilket djuren med för oxar sannerligen beundransvärdklokhet genast förstod, d.v.s. att ”dji” betydde åt högeroch ”ha” åt vänster. Det vill säga, att en klatsch med

piskan åt ena eller andra hållet nog hjälpte till att ”klaratankarna” hos öken.Men av denna färd under flera timmar visste Harry

och Fred alls ingenting. De sov så djupt och gott. Nukörde fororna ånyo ut ur skogen och denna gång på all-



16


var, tycktes det. Ty här låg slätten ganska vidsträckt ochi månskenet, som nu flöt utöver ängden, kunde man en-

dast på avstånd skönja skogen ta vid igen som en mörkvägg, resande sig upp mot himlen. Och här, just därprärien började och bredde ut sig som den flata bottneni en jättegryta, speglade sig månen i en liten insjös vat-ten. Vid dess strand låg en liten koja, ett logghus, somtog sig ut alldeles som en leksaksstuga gentemot denstora vidden. Där fanns också ett par skjul och runt omstod några träd, som nybyggarna tydligen låtit stå kvar,när deras idoga yxor huggit ut skogen för att få rum förbyggnaderna. Ty att lägga dem mitt ute på slätten hadedet inte varit någon mening i.

Vid ett högljutt ”Oh!” stannade oxarna. De lyfte påmularna och såg sig omkring med matta, glåmiga ögon.De hade rätt att vara trötta, ty de hade fot för fot med

sina tunga lass knogat fram hela tjugu engelska mil ochtiden hade lidit, så att morgongryningen redan stod somen aning i öster. Då kände ung Harry en ruskning i axelnoch han for upp yrvaken.

— Vad . . . vad är det fråga om? utbrast han förskräckt

. . . Låt mig vara ifred . . . jag har inte gjort någontingont.— Nej, svarade farmaren, det har du inte, för du har

sovit dina modiga sex sju timmar, och nu är vi hemmadu. Här är nybygget vid Tallsjön. Vi som inte har sovit,



17


tänker ta oss en liten slumrare nu, bara vi fått in oxarna.Hallå där, mor! Är du vaken?

Ut ur det lilla logghuset kom en kvinna fram till fo-rorna.

— God morgon, sade hon. Ni kom sent. Jag trodde nistannat kvar vid stationen över natten.

— Åh nej, Kristin, svarade mannen, som lutade sig motena foran, medan de andra spände från oxarna. Vi harnog en arbetsdag också i dag, så det är inte värt att tövalängre än man behöver. Vi har i alla fall fiskat upp ett parsvenska pojkar på vägen. Dem får du visa upp på loftet,mor, så de får sova några timmar till. Se på dem du. Deorkar visst knappast stå på benen.

Kvinnan, som mannen kallat mor Kristin, gick framtill vagnen, där Fred ännu låg i sömn, medan Harry tystoch gäspande stod på marken, så yrvaken, att han ännu

knappast visste, var han befann sig.— Sickna stackare, sade mor Kristin, och de där har duträffat på ensamma i villande skog, Karl Johan. Och såtog du upp dem. Ja, du har ju alltid varit en snäll män-niska. Hör han där, fortfor hon och tog tag i Fred, kan

han gå själv eller skall jag bära honom upp på loftet.Då rätade Harry på sig.— Det behövs nog inte, frun, sade han, bara jag får

honom vaken. Fred, hör du, ropade han. Opp med dignu. Vi ä’ hemma.



18


Fred satte sig plötsligt upp och stirrade på kusinen.— Hemma? sade han frågande. Var är vi hemma,

Harry?— Nej, jag menade bara, att vi inte ska åka längre med

oxarna. Kom ned nu, så får vi följa med den här frun.Hon har lovat att du får sova så länge du vill.

Fred stod i blinken på marken.— Jag är inte sömnigare än du, Harry, sade han. Det

var bara det, ser du, att du sade, att vi var hemma.— Ni kanske inte har något hem? sade mor Kristin.— Nej, det är nog så det, frun, svarade Harry.— Stackars barn!— Ah, vi är inte några barn längre, och vad vi inte har,

ska vi nog skaffa oss.— Vill ni ha mat?— Nej tack, inte nu.

— Då följer ni mig in. Far har nog litet att uträtta än,och så kan vi ju talas vid i morgon. Seså, kom nu.De båda pojkarna gick efter mor Kristin in i logghu-

set. Där var skumt inne, så de kunde inte se stort. MorKristin visade dem på en stege, som genom en lucka

förde upp på ett loft.— Upp med er där, sade hon. Där finns frisk halm attligga på och tillräckligt att lägga på er också, för det ärkyligt så här i dagningen, känner jag.



19


Som lydiga barn följde de båda gossarna uppma-ningen och klättrade uppför stegen. De kände sig för

med händerna, halmen knastrade sakta under derasknän, när de kröp fram. Åh, så mjukt och skönt detkändes att sträcka ut sig! Men det märkte de nu, att detvar kallt och de kröp ned i halmen så att de bara hadehuvudet fritt. Några ögonblick låg de och stirrade ut imörkret. Allt var tyst, de hörde endast ett par gångeroxarnas bölande på avstånd. Så kom sömnen till demigen och Fred mumlade:

— Harry, sa du, att vi var hemma?Snart var allting tyst i nybygget vid Tallsjön.

— Hallå! ljöd det genom vindsluckan. Upp med er, sju-sovare! Nu har solen redan länge stått högt på himlen.

Ge er i väg till brunnen härutanför. Här ha ni ett stortstycke tvål och gör er så rena, så att man kan se hur nitar er ut som folk.

Pojkarna var genast på benen. De såg mannen fråni går stå på vindsstegen. Han skrattade gott åt deras

ännu litet yrvakna beteende. Snart höll Harry och Fredpå med tvagningen och det smakade gott och det dröj-de inte så länge förrän de återfått mänskligt utseende.Harry var en blond yngling på omkring sexton vårar.Han hade gråblå pigga ögon och en skarpt skuren mun,



20


kring vilken redan låg ett bestämt och tydligt drag avenergi. Han var smärt, men hans kropp hade redan en

viss muskulös senighet och det låg över hela hans väsennågonting öppet och käckt.

Fred, den ett år yngre kusinen, var för sin ålder intevidare storväxt. Men han var bredskuldrad och hög-bröstad, så att en gång skulle han nog växa ut till en sattoch stark karl. Han var mörklagd, ögonen var djupa, blåoch det låg någonting drömmande i dem. Det tycktes,som om han visste något om det, som om de verkligenspeglade ett vekt temperament, vilket gossen inte villelåta komma till synes, till och med smått skämdes för, tyhan rynkade ögonbrynen och försökte på allt sätt att seså bister ut som möjligt.

Medan de höll på med sin toalett utanför logghusetsgavel, som inte hade något fönster, kom en ung, reslig

man fram till dem nedifrån sjön. Han stannade ochbetraktade dem.— Goddag, hälsade han. Jaså, det är ni, som kom i natt.

Vad ä’ ni för ena?— Jag heter Harry Johnson och det där är min kusin

Fred Paterson. Vi är båda från Chicago på väg till SanFrancisco, där vi har en släkting.— Jaså, sade mannen sävligt, ja, mitt namn är Erik

Karlsson. Jag är från Småland och kom hit i höstas. Se



21


Kristin därinne, hon som är gift med farmaren här, ärliksom min kusin.

— Vad heter farmaren då?— Svante Lindby heter han . . . ja, efternamnet tog han

sig, när han tjänade på regementet.— Har han varit i Amerika länge?— Nej, det är väl så där något mer än ett år. Först var

han ett slag i New York och tänkte ha jobb där; men detgick inte och så kom han hit över och fick det här landet,som han nu ska göra någonting av förstås. God jord ochSvante är en duktig karl.

— Men det är ju flera här, såg jag i går?— Ja bevars, det är en sju åtta till. Smålänningar alli-

hop, bekantingar hemifrån. Se, de gjorde sällskap hitöver allesamman på förvåren i fjol. Bara de får röja liteti jorden här omkring ska de förstås bygga också, men

ännu så länge bor vi allihop i logghuset där och det harvarit rätt så gott det, för det var rasande kallt i vintras,ska jag säga. Om nätterna kröp vi tillsammans i stugan,om dagarna höll vi oss varma med skogshygge. Vi hartimmer att bygga en hel by, om det skulle behövas. Jaså,

ni ska ut och vandra? Ja, det tänkte jag nästan också.Jag funderar på att ge mig i väg till Alaska och letaefter guld. Arbeta i jorden är nog bra förstås, men detfick man nog av hemma, tycker jag, och jag kom hit tillAmerika för att bli rik.



22


— Det är nog inte så lätt det, sade Harry. Nu för tidenär det ont om slantarna i Amerika.

— Ja, det ser så ut. Inte ligger de på landsvägarnaåtminstone; man får allt ge sig längre bort för att hittareda på dem, och se därför har jag tänkt som så . . .

Nu kom farmaren, Svante Lindby, fram bakom knu-ten.

— Ni måste kunna leva på att bara bälga luft, pojkar,sade han skrattande. Jag tycker, att det bör kurra för-svarligt i magarna på er. Se så där ja, nu ser ni ju riktigthyggliga ut, till och med som ärliga svenska pojkar, ochse det är det bästa jag vet. Men nu har mor middagen iordning, för ni ska veta, att ni sovit över frukosten.

— Är det så sent! utbrast Harry förvånad. MisterLindby borde ha väckt oss förut.

— Jaså, du vet vad jag heter.

— Ja, herrn här har talat om det.— Herrn! Nå, Erik. Du kan gärna kalla honom vidförnamnet, för han är då egentligen bara en pojke hanockså, fast vår herre råkat skapa honom till en sådandär lång drul.

— Åh, jag har i alla fall fyllt tjugo, morbror.— Nåja, gärna för mig. Men kom nu allihop. Jag kantala om att jag sköt en hjort i går, så vi får riktigt färskstek, och den bör smaka er.

— Finns det gott om vilt här? frågade Fred nyfiket.



23


— Jo, det vill jag mena — allt möjligt.— Björnar också?

— Ja, det påstås så, fast jag har då inte sett till några,dess bättre.

— Det var märkvärdigt, menade Fred. I de här storaskogarna . . .

— Men det var sant, fortfor mr Lindby, jag har ju intefått höra än, vad ni är för ena gynnare. .

Harry talade om det och farmaren nickade.— Så så, på det viset. Ja, som jag sade nyss, syns det

ju att ni ä’ av hyggligt folk. Men det kunde man inte sei går.

Inne i logghuset var alla settlarna redan samlade tillmiddagsmåltiden. Stugan var ganska rymlig, uppfördav på varandra lagda stockar, på vilka barken satt kvar,så att väggarna var ojämna och knöliga. Sprickorna var

ifyllda med lera och mossa, som hårdnat samman tillen grå, stenliknande massa. Golvet utgjordes av dentilltrampade jorden. I ena hörnet var lagda några storastenar bredvid varandra, och här var den mycket enklaeldstaden, från vilken röken sökte sig direkt ut genom

ett hål i taket, som bildades av smäckrare virke, topp-ändarna av de huggna träden. Det var långt ifrån tätt,och halmen på löftet hängde här och där igenom somsmå kärvar. Yttertaket var rätt högt och spetsigt, täcktav lera och halm.



24


Bohaget var det enklast möjliga. Ett grovt tillyxat bord,några klumpiga, trebenta stolar och så vid ena kortväg-

gen låg halmmadrasser, på vilka männen hade sitt natt-läger. Genom ett stycke väv, som såg ut som ett segel, varett hörn i stugan avskilt, tydligen åt husmodern.

Harry och Fred gjorde stora ögon, som vandrade om-kring till logghusets alla vinklar och vrår. Det var detförsta nybygget de råkat på under sin färd. Att de fannbekantskapen med en settlares första bostad mycketintressant, syntes alldeles tydligt.

— Nå, titta ni, pojkar, sade Svante Lindby. Ja, inte harvi det som i ett ”flat”* i en storstad, men man reder sigi alla fall, och till nästa vinter ska vi nog ha ett par or-dentliga hus i ordning. Timret ligger redan släthugget,ska ni veta och då ska det bli stenfot och förstukvist ochallt det andra. Och mor ska få riktigt kök med järnspis.

Eller hur, du mor?Mor Kristin, en medelålders lång och mager kvinna,vände sig nu från spisen och kom med maten i ett stortfat. Steken, som gjorts i ordning på spett, fräste ännu,och potatisen låg omkring den. En stor kanna mjölk

fullbordade anrättningen.Svante Lindby läste till bords och så slog man sig ned.Man skar med en skarp kniv ett stycke av köttet, skaladeen potatis med fingrarna och så åt man utan tallrikar.

* ”Flat” = mindre våning.



25


Men gott smakade det i alla fall. Freds blåa ögon lysteriktigt lystna, så att mor Kristin, som skar för åt honom,

sade:— Var du lugn, gosse, du skall nog få, så du blir mätt.— Pojkarna har nog inte ätit på länge du, mor. Jag

talade ju om för dig, hur vi träffades.— Vi har inte smakat en matbit sedan i går morse,

sade Harry. Då fick vi en kaka bröd och en kanna mjölki en gård, många, många mil härifrån. Sedan såg viinte en boning eller en människa, förrän vi träffade mrLindby.

— Kan nog tro det, när man ligger under en järnvägs-vagn.

Männen talade inte mycket, men åt desto mera, så attsnart fanns endast benen kvar av steken. Så tände desina pipor, satt några ögonblick rökande kring bordet,

varpå de kastade sig ned på halmmadrasserna för att tasig sin ljudligt snarkande middagslur.— Ja, sade mr Lindby gäspande, vad ni än tänker ta

er till, så kan ni ju gärna stanna här en eller annan dag,så kan vi åtminstone få språkas vid litet. Vi slutar vårt

arbete i solnedgången och sen ta vi det ”isigt”*. Jag tän-ker ni kan nog sköta er själv till dess. Ni kan ju titta påskogen och sjön. Där finns det änder.

— Finns det? frågade Fred.

* Easy = med ro.



26


— Ja, men ännu är det för tidigt på året förstås, och nipojkar ha väl ändå inte lärt er skjuta.

— Tror mr Lindby inte det? sade Fred ivrigt. Vi hadevåra bössor, men dem tog några luffare ifrån oss. Vill mrLindby se i alla fall, hur jag skjuter med revolver så . . .

Han drog upp en revolver ur bakfickan på sinabyxor.

— Är du galen, pojke, tänker du skjuta härinne. Bössaär jag inte rädd för, men såna där små tingestar har jag,skam till sågandes, respekt för. De går ju alltid åt dethållet man minst tänker.

— Tror mr Lindby det? Kom då utanför knuten, skallmr Lindby få se.

Fred var redan utom dörren, följd av Harry, och mrLindby kunde, trots gäspningarna, inte låta bli att lunkaefter.

— Finns det en papperslapp? frågade Fred.Harry fick syn på en gammal tidning vid husknuten,rev ett hörn av den så stort som ett dollartycke och gicktill närmaste lummiga ek med lappen. Han spottade påden och fick så fast den vid stammen. Så räknade han

tjugu steg och Fred ställde sig i position. Han rätadeupp sin lilla kropp, de blå ögonens blick blev fast ochskarp, han knep ihop sin fylliga mun, höjde armen medrevolvern och siktade . . . Pang! Papperslappen föll tillmarken.



27


— Åh, den föll ned ändå, sade mr Lindby.— Då kan mr Lindby titta efter, sade Fred stolt.

Farmaren gick efter papperet och synade det.— Ja, så ta mig raggen, är det inte genomskjutet, sade

han förbluffad. Du var mig en liten säker baddare. Skju-ter Harry lika bra?

— Nej, inte riktigt, sade Fred med självkänsla, mennäst mig var han i alla fall den bästa i vårt ”gäng”*.Det fanns ingen av Texaspojkarna som inte var en godskytt.

— Texaspojkarna? upprepade mr Lindby frågande.— Ja, vi var ett dussin kamrater hemma i Chicago, som

brukade hålla ihop ständigt och jämt och vi hade tagitnamnet efter några cowboys, som vi läste om en gång.Varenda dag övade vi oss att skjuta både med revolveroch bössa.

— Nåja, det kan ju komma bra till pass, menade mrLindby. Men tror han, Fred, att han kan göra om det?— Ja bevars. Sätt upp en annan lapp, Harry.— Nej, nu försöker jag, svarade denne.Samma experiment som nyss upprepades. Harry

lyckades lika bra som kusinen.Vid de upprepade skotten kom långe Erik ut.— Vad gör ni här? frågade han.

* Gäng = liga eller lag.



28


— Pojkarna skjuter till måls och det gör de som helakarlar, må du tro, sade mr Lindby, jag har aldrig sett

bättre skyttar, och ändå är jag gammal soldat.— Kan man få se! frågade Erik.Fred synade revolvern.

— Ja, ett skott till kan jag undvara.Han sköt och långe Erik iakttog resultatet med ga-

pande mun.— Det måste allt vara något trolltyg med i spelet, sade

han och rev sig i huvudet.Pojkarna skrattade.Den lilla skjutuppvisningen tycktes emellertid ha

ingivit mr Lindby en viss respekt för ”Texaspojkarna”.Han tilltalade dem inte längre så farbroderligt, utanmera som en äldre kamrat, och när settlarna gick ut påden lilla prärien, där jorden redan fläcktals var vänd i

långa brunsvarta fåror, för att fortsätta med plöjningen,talade mr Lindby ivrigt om för dem, vilka mästerskyttarde två pojkarna var.

Dessa tog sig en stunds funderare och så strövade deinåt skogen. Det var tät urskog och de måste bryta sig

igenom buskar och snår, men just det var roligt. Det varju som en riktig upptäcktsfärd. De gick emellertid på, tyHarry hade ju sin fickkompass och de hade redan lärt sigatt gå efter den. När de en gång råkade skrämma uppen räv, sade Fred suckande:



29


— Att vi inte tänkte på att be mr Lindby få låna enbössa.

Räven fick alltså gå fri och efter ett par timmar varTexaspojkarna utan alla äventyr tillbaka vid Tallsjönigen.



30


TREDJE KAPITLET

Den Seglande Örnen

När dragarna om aftonen var insatta i sitt skjul ochkvällsvarden undanstökad, gick nybyggarna och

deras båda unga gäster ned till strandsluttningen vidTallsjön. Här hade skogen förut stått reslig — nu fannsdet endast de omfångsrika stubbarna kvar, och de bil-dade nästan som en ring av stolar. Här satt männengärna och rökte sina pipor efter slutat värv. Nu, närsolen skred till nedgång bakom skogen på motsattastranden, låg den lilla sjön så vacker med ytan färgadi röda skiftningar. Den krusades knappast av en vind-fläkt, hela naturen andades aftonfrid. Men det var inteför unge Fred. Honom roade det föga att sitta stilla ochprata, utan han skulle ned till vattnet för att se, omdet ändå inte fanns andungar, fastän man livligt sökte

övertyga honom om motsatsen. Men Harry hade tagitplats mitt emot mr Lindby. Han förstod, att farmaren varnyfiken att få veta någonting om honom och Fred ochhan väntade bara på en fråga. Den kom också.



31


— Jaha, sade mr Lindby, ni är från Chicago, sade du.Hur kommer det sig, att ni givit er ut så här på egen

hand?— Därför att vi står alldeles ensamma, Fred och jag,

svarade Harry. Se det var så, att Fred bott hos ossnågra år sedan hans mor och far dött. Då tog min farupp honom som sin egen. Far var förman vid en auto-mobilfabrik, min mor dog, när jag var mycket liten ochsedan gifte far om sig.

— Och styvmor passade kanske inte?— Hon var irländska och hon var elak, sade Harry

kärvt. För en månad sedan omkom far vid en bensin-explosion och sedan blev det omöjligt för oss att stannahemma. Fred och jag kom överens om att vi skullerymma. Nå ja . . . rymma kan man förstås knappast kalladet, hon brydde sig aldrig om, när vi gick och kom. Vi

sparade ihop några slantar och så gav vi oss av. Vi harvandrat och vi har tjuvåkt nu i över två veckors tid. Jagvill ta det med ro, jag vill att vi ska se oss omkring, halitet äventyrligt, som det står att läsa om i böcker. Är viframme till hösten, så är det bra.

— Och vad menar du med framme?— Hos farbror. Han bor någonstans i närheten av LosAngeles. Det är förstås allt vad jag vet. Jag har aldrigsett honom och han skrev just inte ofta till far. Skullehan inte bo därborta mera eller vara död, så blir det väl



32


alltid någon råd. Ett mål måste vi i alla fall ha för färden,annars tycker jag, att det inte är någon mening i den.

Mr Lindby blåste ut tobaksmolnen både genom näsaoch mun.

— Jaha, det är så det, sade han. Men tro mig du, Harry,att det är nog inte alltid så roligt att luffa landsvägarnaoch tänk dig, så många hundra mil du ännu måste hakvar till den där staden du sade. Jag känner förstås inteså mycket till det här landet och olärd är jag ju, men seKalifornien, det vet jag då ligger ända bort vid världensände.

Harry skrattade.— Inte fullt ändå så långt, och vi ska nog tjuvåka flera

gånger.— Men att gå så där utan pengar och rent av tigga sig

fram.

— Nej, det tänker jag inte vi ska göra. Vi ska jaga ochfiska; när det passar sig arbetar vi väl några dagar häroch några dagar där, vi är ju båda friska och starka.Förresten några dollar har vi väl också, fast inte är detmycket.

— Nå, vad jag ville säga, fortfor mr Lindby är, att jagtycker ni gärna kunde stanna här hos oss. Ni ser såpräktiga och duktiga ut och jag tror att vi skulle trivastillsammans. Mor och jag, vi skulle nog bli som föräld-rar åt er — se vi har aldrig haft barn själva, och de här



33


nybyggena, må ni tro, blir nog bra med tiden. Ni kundeju förresten skaffa er jord själva sedan. Jag vet att man

säljer ganska mycket åt det här hållet. Vem vet om detinte till sist blir en liten stad här och då blir marken värdpengar. Det är mer än en svensk som blivit millionär pådet viset.

Harry satt tyst.— Det är vänligt av er, mr Lindby, att säga allt det där,

sade Harry. Men jag tror att Fred och jag redan smakatför mycket av vandringslusten för att slå oss i ro så snart.Skulle vi inte träffa någon som tar emot oss därborta iLos Angeles, nå, då kunde vi kanske komma tillbaka sådär nästa år. Men nu går det nog inte, mr Lindby.

— Ne-nej, jag förstår det. Envisa förstås. Nå, det skalldå jag inte förebrå någon, för det har jag varit med be-sked själv. Envis var jag på att resa hit. Inte för att jag

klandrar det här landet, det är bra i många fall. Mendet säger jag, att hade jag förstått att knoga på sammasätt hemma som man måste här, så kunde jag haft detminst lika bra i Sverige . . . nåja, det är ju jorden, som ärlitet mera svåråtkomlig där än här. Nå, när tänker ni ge

er i väg härifrån då?— Vi har fått vila ut en hel dag nu och så måste visnart komma till någon plats, där vi kan köpa oss ettpar nya bössor.



34


— En har jag som jag kunde avstå, sade mr Lindby,och kanske någon av kamraterna här också har någon

till överlopps.Jo, det fanns det verkligen och så beslöts att man

skulle ta ut skjutvapnen och riktigt besiktiga dem, tyHarry försäkrade med stor tvärsäkerhet, att det måstevara riktigt goda bössor, om de skulle köpa dem.

Fred, som strövat längs Tallsjöns strand, kom nuspringande för brinnande livet:

— Harry, ropade han flämtande, jag har sett en indian,en riktig indian du. Harry sprang upp.

— Var . . . var då?— Där borta i skogsbrynet. Den som nu hade en

bössa.Mr Lindby skrattade.

— Så skulle du nog i alla fall göra bäst i att inte skjuta.

Är det sant som du säger, vill han nog ingenting ont.Nybyggarna blev också lugnt sittande.— Finns det verkligen indianer här i trakten? frågade

Harry.— Nej, inte precis. Men det lär finnas ganska gott om

dem ett par tiotal mil i nordväst på andra sidan de därstora skogarna. Men det har hänt ett par, tre gånger,medan vi bott här, att de under sina jaktfärder kommitåt det här hållet. De är fredliga människor och jag har



35


hört att de odlar jord alldeles som vi och lever som godamedborgare.

— Inte, sade Fred besviken. Inte kan en indian varalantbrukare och den här såg åtminstone ut som en kri-gare. Titta, titta förresten! Där kommer han ju.

Allas ögon gick i riktning med Freds utsträckta arm.Där kom en högrest gestalt långsamt gående och debåda pojkarna gapade på honom i stum förvåning. Hanhade ju bössa i handen. Ville han då intet ont? Harry togofrivilligt åt sin revolver.

Nu var indianen alldeles invid nybyggargruppen. Hanstannade, stödde sig mot winchestergevärets långa pipaoch såg allvarligt på de sittande männen. Så uttaladehan med ett slags underligt strupljud det enda ordet:

”Båschée”*.Mr Lindby nickade till svar. Indianen rörde sig fortfa-

rande inte, så att man hade god tid att betrakta honom.Det var en reslig man och alldeles säkert en hövding.Om man skulle hållit sig till gamla traditioner, skulleman sagt, att hövdingen alldeles bestämt befann sigpå krigsstigen. Hans ansikte var nämligen målat med

högröda och svarta färger, vilka skarpt stack av emothudens naturliga mörkbruna skuggning och bildade un-derliga strimmor och konturer. Detta gav åt dragen en

* Förvrängning av det franska bon jour = god dag! Användesallmänt som hälsningsord av indianerna.



36


stämpel av trotsig, nästan vild beslutsamhet och hansblick tycktes alldeles tydligt säga: ”Jag föraktar den vite

mannen”. Hans huvud var obetäckt, men över pannanvar knutet ett rött band, och i det långa, becksvarta,tofslikt flätade håret satt instuckna tre stora örnfjädrar,av vilka en var rödmålad i kanterna. I nacken hängde ensvart ekorrsvans. Över hans axlar var kastad en röd filt,draperad som en mantel, och när den föll öppen, sågman att han inunder bar en blårandig bomullsskjorta.Kring den annars blottade, seniga halsen syntes etthalsband av pärlor med ett över bröstet nedhängandesilversmycke och kring ena handloven hade han ett pararmband av samma metall. Öronen pryddes av ett parstora, ganombrutna silverplåtar, i vilka var fästa någrakorta, kulörta fjädrar. Benen var klädda i ett slags långadamasker av blått kläde, utstofferade med allehanda

grannlåter och fastbundna kring knäet med röda pärl-besatta och fransbehängda strumpeband. På fötternabar han mockasiner av hjorthud med ett stycke blåttkläde insytt över vristen, alltsammans med prålandebroderier av pärlor och piggsvinstaggar. I ett brokigt

bälte om livet bar han en lång jaktkniv och sin toma-hawk bredvid en liten påse av skinn med håret fastsit-tande. Det var således i krigarens högtidsstass indianenuppenbarade sig och Texaspojkarna formligen slukadehonom med ögonen. De hade nog sett indianer på cir-



37


kusföreställningar, men de hade verkat utstyrda. Denhär var nog äkta han, där han stod i skogsbrynet och

betraktade ”blekansiktena”.Han pekade på den lilla skinnväskan, han tog upp och

vände ut och in på den.— Tobacco, sade han endast.— Han har visst ingen tobak och det är bestämt det

han vill ha, sade Fred.— Kinnikinik, sade den röde mannen vidare.— Vad kan han mena med det? undrade mr Lindby.— Jo, det vet jag, svarade Harry, som var tämligen väl

bevandrad i indianlitteraturen. Kinnikinik är ett slagsört, som indianerna använder att röka, när de inte hartobak, fast det förstås inte är lika gott. Han vill alldelessäkert ha tobak.

Vid det sista ordet nickade indianen långsamt en

gång.— Det är väl bäst då, att han får sin vilja fram, sade mrLindby, tog upp sin försvarligt stora tobakspåse ur byx-fickan och vinkade åt indianen att komma närmare.

Men den röde mannen rörde sig inte.

— En sådan baddare, sade mr Lindby. Han vill bestämtatt man skall gå till honom med det.— Tobacco, sade indianen ännu en gång i en ton, i

vilken låg något av befallning.



38


— Gå till honom du, Harry, sade mr Lindby men gehonom inte för mycket.

Harry tog tobakspungen och gick bort till den rödekrigaren. Fred följde honom. Indianen räckte fram sinlilla väska och Harry fyllde den med mr Lindbys svarta,sträva tobak.

— Den unge gossen har ett stort hjärta, sade indianenpå bruten engelska, då han såg, hur Harry fyllde tobaks-pungen åt honom helt och hållet. Den Seglande Örnentackar honom och hans fader.

— Man kan ju tala med honom! utbrast Fred förtjust.Fråga du, Harry, vart han skall ta vägen.

Men Harry behövde inte fråga. Indianen hade hörtoch förstått.

— Hövdingen är på väg till blekansiktena på andrasidan skogen, där den stora järnbuffeln, som flåsar vit

rök, brukar stanna. Blekansiktena skall ge Den SeglandeÖrnen och hans stam silvervampums, för att den rödemannen avstod sina jaktmarker åt dem.

— Vad är den store hövdingens stam för en? frågadeHarry, som alldeles utan att tänka på det talade i samma

stil söm indianen — han hade övning nog från gångnadagars lekar.— Om den unge gossen inte var en främling här, skulle

han veta att Den Seglande Örnens stam är Hockungara.Blekansiktena kallar den Winnebago, sade indianen.



39


— Och hövdingen kommer långväga ifrån.— Hans mockasiner har trått många fjät, sedan han

med sin stam lämnade dalgången uppe bland bergenoch drog in i den stora skogen där på andra sidan sjön.Ännu flera har de att gå, innan de vänder åter till denplats, där Hockungara slagit opp sina wigwams. Mensolen håller på att gå ned; de röda männen älskar attvandra om natten, när stjärnorna lyser. Därför lämnarhan nu blekansiktena. De har en vän i Den SeglandeÖrnen. De är Saginash och inte Chomocomon.

Med en majestätisk böjning på huvudet gick Den Seg-lande Örnen sin väg förbi nybyggarna och logghusetoch försvann snart på andra sidan inåt skogen.

— Vad menade han med sitt prat? Jag förstod inte ettord, sade mr Lindby.

— Jag tror jag begrep, sade Harry, inte så litet stolt

över sin kännedom om indianernas förhållanden. Hanär på väg ned till indianagenturen för att få den årligaavbetalningen på den jord, som indianerna avträtt åtregeringen.

— Men vad var det för rotvälska han sade till sist?

— Jaså, Saginash. Jo, han menade att han såg, att vivar européer och inte amerikanare, som han kalladeChomocomon. De röda männen älskar just inte ameri-kanarna, det har jag många gånger läst om.

— Men han såg fel på mig i alla fall, sade Fred.





41


— Det var det stiligaste av alltihop, tycker jag, sadeunge Fred. Så skall en indian vara. Om mr Lindby vill,

kan Harry och jag hålla vakt i natt, bara vi får ett parbössor.

— Bössorna var det ja.Mr Lindby reste sig och gick in i logghuset och de

andra följde honom snart, utom de båda pojkarna ochlånge Erik, som sällat sig till gruppen just under detHarry höll på att tala med den röde hövdingen.

— Tror ni det finns många sådana där som han somgick här i trakten, frågade Erik. Jag har aldrig sett entocken förr.

— Då blev du väl riktigt rädd, menade Harry.— Rädd? Varför skulle jag bli det? Nog såg han grym

ut, men jag tänker allt att jag skulle kunna vända uppoch ned på honom, om det knep.

— Och han inte hann skjuta dig först, ja.— Ja, se det är det fördömda med det där skjutandet.Det har jag aldrig lärt mig begripa riktigt. Jag skulle engång hemma i Småland skjuta på en gammal dörr, sompojkarna ställt opp mot kyrkväggen, men de sa’ att jag

sköt ner tuppen från tornet i stället.— Ja, det var i alla fall ett mästerskott, skrattadeHarry.

— Nej, se skjuta, det lär jag mig nog aldrig, och därförså . . .



42


Långe Erik tystnade och såg sig försiktigt omkring.— Vad är det? frågade Harry.

— Jo, ser ni, pojkar, började Erik lågmält, jag trivs intehär och när ni nu kom hit, föll lusten på mig att jagskulle slå följe med er. Jag vill också se mig omkring lite.Men se jag förstår ju att man måste kunna skjuta.

— Åhja, det förstås. Men finns det två i sällskapet somkan, så . . .

— Jaså, du säger det. Ni skulle inte ha någonting emotom jag gick med er?

— Nej, varför det? Du är nog en bra pojke, Erik, ochvi kunde allt ha nytta av varandra. Men vad skulle mrLindby säga?

— Låt det bli min sak ni, bara ni inte knyster ur er ettord. När tänkte ni gå härifrån?

— I morgon tidigt. När vi ändå ska i väg, är det bäst

att det sker så gott först som sist.Fred satt och såg ut över Tallsjön. Han talade i all-mänhet inte mycket. Det var som om han litade till denäldre Harry även när det gällde att meddela sig medandra. Nu sade han:

— Harry, ser du någonting?— Nej, vad då? Vad menar du?— Därborta, tvärs över sjön långt bort i skogen.Både Harry och Erik såg dit, men tycktes i första

stund inte kunna upptäcka någonting.





44


— Och vad skall mr Lindby ha för de här då? frågadeHarry.

— Ja, jag sporde mor förstås, och hon tyckte att niskulle få dem till skänks. De har väl inte så gott omslantarna, sa’ hon, och så står det väl till, tänker jag.Behåll dem ni pojkar, jag unnar er dem gärna.

Pojkarna tackade utan att krusa.— Jag skulle kanske också behöva en bössa, sade långe

Erik.— Nej, håll du dig till gödselgrepen, skrattade mr Lind-

by. Den passar dig nog bäst, din räkel.— Nå, det är det vi får se, svarade Erik.— Ja ja, jag menar ingenting illa, förstår du, Erik. Du

är en snäll pojke, det vet jag ju och stark är du som endragoxe därtill. Jag tänkte bara . . . Men vet ni, nu tyckerjag det är tid på att gå till sängs. Ni kan behöva sova or-

dentligt en natt till, pojkar, eftersom ni ovillkorligen skage er i väg i morgon bittida. Nej då, lille Fred, vi behövernog inte hålla någon vakt. Vi förlitar oss på Herren.

När nybygget sov, steg fortfarande röken bortomskogen mot natthimlen.



45


FJÄRDE KAPITLET

Skallerormen

Avskedet från nybygget vid Tallsjön blev helt kortoch utan alla ceremonier. Mor Kristin hade emel-

lertid gjort i ordning en duktig matsäck åt pojkarna, be-stående av torkat hjortkött och bröd. De slängde ränseloch bössa över axeln, skakade hand med mr Lindbyoch hans husfolk och begav sig av inåt skogen, sedande förklarat, att de föredrog att ta den vägen framföratt vandra tillbaka ett stycke åt det håll, varåt den lillajärnvägsstationen var belägen.

Den enda, som inte var till finnandes, var Erik. Ingeni nybygget fäste sig emellertid vid den saken, och Harryoch Fred hade sina egna tankar om försvinnandet.

Det var en klar och solig morgon. Bara på de två da-gar pojkarna stannat vid Tallsjön hade våren kommit

på allvar, tycktes det. Vinden fläktade riktigt ljum ochman kunde rent av se, hur gräset växte och grönskadepå den lilla prärien. Med glatt mod begav sig våra ungavandrare inåt skogen. Båda var de överens om kosan:de måste försöka att komma åtminstone i närheten av



46


det där indianlägret, vars tillvaro några mil längre bortde inte betvivlade. Snart hade nybygget försvunnit för

deras blickar bakom träden och de befann sig inne iden tjocka skogen, där träden stod så höga, väntande påatt knotiga grenar och kvistar skulle klädas med gröntlöv. Endast granarna, som stod blandade med de gamlaekarna, var i toalett av blågrön färg och det börjadelukta av kåda från de raka stammarna.

Enligt överenskommelse med Erik, innan man gåtttill vila kvällen förut, marscherade man ungefär enhalvtimme, varpå gjordes halt för att invänta den ungesmålänningen, som på detta sätt lämnade det lugnanybygget för att med två halvvuxna pojkar dra okändaäventyr till mötes. De satte sig på en av stormen kull-vräkt trädstam och bidade att få höra någon signal frånErik, som givit sig i väg före dem. Och det dröjde heller

inte länge, förrän de hörde ett ”hallå!” eka på avstånddjupare in i skogen. De gick mot ljudet och stod snartansikte mot ansikte med långe Erik, vilken log med helaansiktet.

— Ja, nu är det gjort, sade han, nu är jag fri.

— Men jag tänker mr Lindby och mor Kristin tyckeratt vi burit oss otacksamt åt. De tror förstås att vi narratdig med oss.

— Nej då, svarade Erik lugnande. Jag ritade ihop någrarader och lade i Lindbys bädd. Han får inte se dem förr-



47


än i middag tidigast och då är det för sent att sättaefter oss, om de också ville. Men jag är gammal nog att

handla som jag själv finner för gott. Gå där borta ochslava för bara födan. Nej tack, här skall så småningomgrävas guld, pojkar.

— Jaså, du tror det. Nå, det blir du nog till sist en-sam om. Till en början ska vi nu gå och hälsa på india-nerna.

— Indianerna! upprepade Erik med en viss förskräck-else. Vad skall det tjäna till. De kan bara göra oss illa. Nej,då tycker jag att vi hellre går åt andra hållet.

Men det ville Texaspojkarna inte vara med om. VilleErik vara tillsammans med dem, fick han också fogasig efter deras önskningar. Skulle man inte besöka indi-anerna, riktiga indianer, när man hade dem så nära ochtill och med kände hövdingen. Stammen var ju ute på

ett jakttåg. Det kunde väl vara värt att få vara med omett sådant.— Ja, det tycker ni det, som kan skjuta, sade Erik, men

vad skall jag med där att göra?— Jo, du kan bära villebrådet, föreslog Harry. Du är

ju så stark.— Ja bevars, en hjort slänger jag allt på axlarna, vadden saken anbelangar, svarade Erik med en viss själv-känsla.



48


Skogen var tät, på sina ställen nära nog ogenom-tränglig, så att de tre vandrarna mer än en gång måste

ta upp sina knivar för att kapa av hindrande grenar.— Om jag varit så klok att ta med mig en yxa, sade

Erik. Men se det tänkte jag inte på. Jag har bara mat ipåsen på ryggen.

— Nå, den tycks ju förslå, men intet ont i det. Matenkommer nog väl till pass.

De trängde sig nu framåt under flera timmar, helatiden med ledning av Harrys kompass. Omsider komde till en liten plats, där marken var svart och liksomavbränd. Harry förmodade, att här hade antagligenindianer eller några andra på sin tid slagit läger. Mankunde ännu se spår efter eldar.

Man beslöt att rasta här och äta middag. De tre ung-domarna hade fått god aptit av marschen och det torra

köttet och det nästan benhårda brödet smakade alldelesförträffligt, nedsköljt med vatten ur en liten bäck, somflöt tätt intill platsen, där de slagit sig ned.

Och så satte de sig att tala om sina planer för den när-maste framtiden. De skulle leva skogsmänniskornas liv.

Hela sommaren hade de för sig, flera långa månader. Närde kom till en plats, där det var riktigt vilt och öde, skullede göra sig en jakthydda och leva i den för en eller annanvecka. De skulle dra ut på jaktstigen och fälla villebråd,inte bara sådant de behövde för sitt uppehälle, utan ock



49


skogarnas och bergsklyftornas vilda djur. Det skulle blien härlig tid. De skulle som de gamla trapperna samla

mårdarnas och silvernarnas skinn. Alltid skulle derasväg västerut gå förbi någon liten stad, där de kundesälja sitt byte och skaffa sig mera ammunition — det varegentligen det enda de båda pojkarna tänkte på. Erikhörde på och hela hans ljusa, grova ansikte riktigt lysteav förnöjelse vid tanken på vad som väntade.

— Ja, ni kan jaga ni, sade han. Jag skall bygga våra husoch jag skall koka och steka, så att ni ska må som prinsar,pojkar. Se det är just mitt liv det.

I detsamma gav han till ett rop och hoppade upp frånträdstubben, där han satt.

— Akta er, skrek han, ser ni inte ormen, som kommerringlande där!

Pojkarna såg åt det håll han pekade. Genom det sved-

da gräset kom verkligen någonting ringlande. Hade detlegat still, skulle man kunnat ta det för en torr trädgren.Men nu rörde det sig långsamt framåt med ett svagtklapprande ljud.

— Det är en skallerorm! sade Erik förskräckt. Hör ni

inte! Skjut den eller slå ihjäl den med bössorna.Men både Harry och Fred satt som förlamade. Demindes inte, att de sett en orm förr i hela sitt liv. Och såvar detta en skallerorm! Ja, de hörde ju skallran, tycktede. Men de kunde inte röra sig. Ormen kom närmare,



50


långsamt, men tycktes inte ha uppmärksammat sinafiender människorna, som satt ett par famnar från den

plats, där den befann sig. Särskilt Fred tycktes som hyp-notiserad av ormens närvaro. Hans ögon riktigt hängdefast vid den sakta slingrande reptilen. Nu stannade or-men — den var inte tio alnar från Fred. Den låg alldelelesorörlig, sträckte ut sig, så att det såg ut som om denhade med ens blivit alldeles styv. Man kunde dock se,hur de ringformiga musklerna rörde sig som små vågorunder den smutsbruna huden. Den liksom tryckte nedhuvudet och dess små pepparögon fästes orörliga påFred, som fortfarande satt med stirrande blick och sam-manpressade läppar. De båda andra iakttog under tyst-nad ormens egendomliga beteende. Harry hade bössani handen och hade ormen börjat röra sig, rest huvudetför att gå till anfall, hade han genast slagit till. Men det

låg i detta ömsesidiga fixerande någonting som riktigtförlamade, någonting hemskt, men på samma gång rentav tjusande.

Fred och ormen — Harry var alldeles säker på, attdet var en skallerorm, han kunde till och med räkna sex

broskiga ringar i stjärten — fortfor att fixera varandra.Plötsligt, utan att, som det tycktes, veta vad han gjorde,reste sig Fred och gick emot ormen. Ingen av de bådaandra förmådde av en plötslig skrämsel att yttra ensett varnande rop. Ormen gjorde intet försök vare sig att



51


fly undan eller att närma sig. Huvudet låg fortfarandetätt mot marken, men ögonen höjdes, allt eftersom Fred

närmade sig, så att de fyra ögonen fortfarande blickadein i varandra. Nu stod Fred alldeles framför ormen. Dettycktes ha kommit något hypnotiskt över gossen, detsåg ut som om han rent av gick i sömnen. Plötsligt böjdehan sig ned, fattade reptilen om halsen och lyfte uppden. Ormen låg alldeles slak i hans hand. Endast hu-vudet lyfte han nu, så att ögonen fortfarande var fästapå Fred. Gossen såg länge på djuret, som syntes honomfullständigt undergivet, och så släppte han ormen återned på marken. Där blev den liggande stilla, och det sågut som om de små ögonen tiggt om en smekning. Dentycktes vara fullkomligt tam. Fred lade sig på knä påmarken, ormen ringlade sig fram till honom, höjde påsig, kröp över hans hand och slingrade sig till de andras

fasa omkring hans arm.Fred tycktes alldeles som förbytt. Han kände tydligeningen fruktan. Hans fingrar fattade om ormens huvudoch tryckte på det. Gapet öppnade sig, så att man sågde böjda, spetsiga gifttänderna. Det tycktes bereda

reptilen formlig njutning, ty dess ögon riktigt tindrade.Men så med ens gick en skälvning genom Freds helakropp och med en kraftig rörelse slungade han ormenlångt ifrån sig. Men då ringlade dess kropp ihop sig, denhöjde huvudet rakt upp, stjärten rörde sig skallrande,



52


ett väsande ljud hördes och ur det öppna gapet stack utden långa, spetsiga tungan. Men då var Harry redo. Med

bösskolven gav han ormen ett kraftigt slag, som medens dödade den. Den låg där och ryckte några gånger.Så sprang Erik fram och krossade dess huvud under sintunga stövelklack.

De tre ynglingarna stirrade på varandra utan att sägaett ord. Erik var den som bröt tystnaden.

— Usch, det var för otäckt, sade han.— Fred, hur kunde du göra på det sättet, sade Harry

förebrående. Tänk, om han hade bitit dig. Då hade duvarit dödens.

— Jag kunde inte hjälpa det, Harry, svarade Fred. Närjag såg på ormen, kände jag med ens att jag hade maktöver honom, att han inte skulle göra mig något illa, sålänge jag såg på honom. Men jag vill inte göra om det,

det lovar jag. Nu . . . nu känner jag mig rädd. Säg, är detverkligen sant eller har jag inte bara drömt?— Åh nej, där ligger ormen, en riktig skallerorm, du.De petade och vände först på reptilen för att försäkra

sig om att den var riktigt död. Den var inte vidare lång,

knappa fyra fot.— Jag har läst om de där ormarna, sade Harry. Nu skavi se efter hur gammal den är. Titta ska ni få se, att hanhar sex leder i stjärten. Han får ingen sådan där skallra,förrän han är tre år, alltså bör den här gynnarn ha varit



53


sex år. Jaså, Fred, du tycks duga till ormtjusare du. Menvi kommer allt överens om att du låter bli det där en an-

nan gång. Ja, jag får riktiga kväljningar, när jag tänker påbesten, hur han slingrade sig om armen på dig.

— Jag var inte rädd, sade Fred.— Nej, för då hade han nog bitit dig, svarade Harry.

Men nu är det tid att vi bryter upp. Jag tänker att indian-lägret inte kan vara så långt härifrån.

— Om det är något, ja, sade Erik fortfarande tviv-lande.

— Visst är det indianer, inföll Fred livligt, och tankenpå närheten av rödskinnen tycktes genast komma ho-nom att glömma hela historien med skallerormen. Menvi ska gå som spejare, vi ska lista ut indianerna, vi skasmyga oss på dem.

— Ni tänka väl aldrig skjuta heller! sade Erik för-

skräckt.— Nej, var lugn du, skrattade Harry. Vi ska säga — hurvar det nu? — jo ”Båchée” åt dem, vänta in Den Seg-lande Örnen och röka fredspipan med honom.

— Nå, då var det ju bra, att jag tog både tobak och

snugga med mig, sade långe Erik. Förresten tänker jagnu ta mig ett bloss.Han tände en pipa, som var gjord av en torkad majs-

stock, och så började på nytt färden genom urskogen.



54


Vilka egenskaper våra två unga vänner än kunde hasom friluftsmänniskor, inte var de några synnerligen

styva avståndsbedömare. De vandrade och vandrade siggenomtrötta, och dagen led allt mer, men ännu kunde deinte, trots all sin spaningsiver, upptäcka det där indian-lägret, från vilket de föregående afton sett rökpelarenstiga upp mot den klara kvällshimlen.

Långe Erik, som höll sig efter sina båda kamrater,förklarade slutligen att han började bli trött. De kundegärna göra rast och äta en bit och så lägga sig på markenoch sova.

— Du är allt något till enfaldig, du Erik, sade Harry.Sova här och kanske bli uppätna av vilda djur eller ihjäl-bitna av otäcka ormar. Nej, tack du. För natten måste vigöra upp en eld, men det går förstås inte för sig här. Viskulle bara tända på skogen.

Denna hade för övrigt ändrat karaktär. Träden stodinte längre så tätt och tallar och grenar ersattes av demera kortväxta och knotiga burr-oakträden*, uppblan-dade med fruktträd och ”hickory”, det allmänt förekom-mande amerikanska valnötsträdet. Snåren av ena var

djupa och täta och Texaspojkarnas blickar sökte sig oftain i dem. Säkerligen var de tillhåll för urskogens vildainvånare, som nattetid plägade bege sig ut på rov.

* Burr oak, ett slags ek, Quercus macrocarpa, som i vissa trak-ter är korta, knotiga och skrovliga.



55


Man vandrade alltså vidare. Harry gick i spetsen, ef-ter honom Fred och båda bar de bössan i handen. Fred

kände sig med sin livliga fantasi som en spejare, vilkenbefann sig ute på krigsstigen mot fientliga rödskinn.Kanske skulle man snart vara dem på spåren. Nu syntesingen rök, hur mycket man än såg uppåt himlen — manhade inte längre den vida horisont, som brett sig framfördem vid stranden av Tallsjön. Men plötsligt stannadeHarry och grep Fred i armen.

— Tyst, viskade han. Därborta har vi dem äntligen.På något avstånd såg man mellan träden och genom

de täta snåren eldsken. Det var tydligen ännu ett gottstycke dit. Man hörde inga ljud, såg bara hur det då ochdå flammade till. Äntligen befann man sig i närhetenav indianlägret.

Nu gjorde de tre ynglingarna halt. Man måste natur-

ligtvis hålla rådplägning. Man satte sig ned på trädstub-barna, och långe Erik tog till och med fram sin pipa ochbörjade röka — så skulle det ju vara, när vita krigare laderåd mot de röda.

— Jag röstar för att vi går förbi de där otäckingarna

på så långt avstånd som möjligt, sade Erik. Inte kan detväl vara något så stort nöje att smyga sig fram och tittapå rödskinnen. Man gör nog klokast i att inte tro demmer än jämt.



56


Nå, det kunde förstås ligga någon sanning i detta.Men numera var det ju sedan många år fred mellan

vita och röda och dessa tog inte längre blekansiktenasskalper. Det sade också Harry till långe Erik.

— Men jag har läst om, inföll Fred, att ibland går nogrödskinnen ut på plundringståg mot de vita och då kom-mer den gamla vildheten fram igen.

— Jag tror du är feg. Fred, sade Harry. Då borde du hastannat kvar i Chicago.

— Feg? Nej, tack du. Tror du jag är rädd för att gå framtill indianlägret. Det var just det jag ville säga, att vi börbege oss dit utan att dröja. Vi är ju bekanta med derashövding.

— Nå, det tycker jag om, sade Harry. Vill du stanna härErik, så går Fred och jag fram. Är det sedan ingen fara,kan vi ju alltid hämta dig efter.

— Åhnej, svarade Erik, törs ni gå, så nog följer jag med.Ska de ta huvudsvålen av er, kan de gärna ta min med.Men nog kommer jag att streta emot.

Det lilla partiet bröt alltså upp igen och smög sig framgenom snårskogen. Efter en halv timmes gång hade de

kommit så nära, att de mellan träden tydligt kunde seindianernas lägerplats. De kastade sig ned på markenoch började krypa framåt på alla fyra; både Harry ochFred visste att det var det vanliga sättet att nalkas ettrödskinnens läger. Och nu kunde de tydligt se.



57


Mitt inne i skogen var en liten slätt och bakom denflöt en liten skogssjö eller rättare tjärn, ty den var inte

på långa vägar när så stor som Tallsjön. På slätten varallting liv och rörelse. Tio eller tolv små eldar flammadepå några alnars avstånd från varandra, och kring demvimlade en mängd fantastiska skepnader, bland vilkasprang väl ett tjog alldeles nakna barn. Några hästarförsökte att beta i det ännu mycket korta gräset, andradrevs ned till den lilla sjön för att vattnas. I skogsbrynettill höger låg ett trettiotal små tält eller hyddor och förförsta gången såg nu Texaspojkarna verkliga indianskawigwams. Männen, som gick av och an eller satt vid el-darna och rökte, var klädda ungefär som Den SeglandeÖrnen, även om inte så grant och brokigt. Kvinnornakunde man skilja från männen på det att de inte barupprättstående fjädrar i huvudet och dessutom var

svepta i vida, brun- och gulrandiga tygstycken.Men inte minst nyfiken av de tre var Erik.— Jag minns att jag därhemma i Sverige en gång fick

låna en indianbok av kyrkherrns pojke och där stod detnågonting att läsa som jag tycker måste varit alldeles likt

det här, viskade han.Man hade krupit så nära man kunde utan att bli upp-täckt. För övrigt hade kvällsmörkret redan fallit på ochsnåren, där de tre ynglingarna låg, befann sig i skuggan,inte särdeles belysta av lägereldarna.



58


— Hur ska vi nu göra, Harry? sade Fred sakta.— Ja, det är just det jag ligger och funderar på, svarade

Harry. Det blir nog bäst att vi utan fruktan gå rakt in ilägret.

Men det blev långe Erik, som ofrivilligt kom att av-göra, hur man skulle presentera sig för indianstammen.En liten kvist från en buske kittlade honom i näsan ochhan gav till en nysning, så det ekade i skogen. Indianerna,som satt kring den närmaste elden, vände på huvudetmot ljudet. Så steg en upp och gick bort mot snåret. Därlåg pojkarna i andlös spänning. Rödskinnet delade påbuskarna och såg tre varelser orörliga på händer och föt-ter och tre par ögon riktade på hans mörkbruna, skarptskurna ansikte.



59


FEMTE KAPITLET

Winnebago-lägret

Harry var den, som först fann denna fyrfotaställningmindre behaglig inför den allvarlige, orörlige india-

nen. Han reste sig långsamt och såg honom i ögonen.— De vita gossarna är ute och spejar på de röda män-

nen, började indianen. Varför det, tomahawken är förlänge sedan nedgrävd och fredspipan rökt med denstore hövdingen långt bort i den vita staden*.

— Vi är inte ute på spejarstigen, svarade Harry. Vi be-finner oss ute på en jaktfärd och så fick vi se era eldar.

Indianens panna lade sig i djupa veck.— Den store anden har lärt de vita att leva utan jak-

ten, sade han, och undervisat dem att göra allt vad debehöver. Indianerna lärde han ingenting annat än attstrida och jaga. Striden är slut, men jaga måste de röda

männen, om de inte vill hungra ihjäl. De vita männenhar därför ingen rätt att jaga.

* Indianen syftade på Förenta staternas president i Washing-ton.



60


— Men det finns väl platser, där indianer inte slagit signed, svarade Harry.

— Ja, de röda männen är få nu. En gång, innan destora skeppen kom, var de talrika som sanden på havetsstränder eller som stjärnorna på himlen. Skall de vitagossarna vandra vidare? Indianerna vill dem intet ont.

— Vi känner er hövding, Den Seglande Örnen, fortforHarry.

Indianen böjde på huvudet.— Han fick tobak av mig, när han drog förbi nybygget

på andra sidan skogen och han är min vän, påstodHarry.

— Då är den vite gossen också Keewagoshkums vän,sade indianen. Kanhända min unge vän har tobak åthonom också?

Harry vände sig med samma fråga till Erik, som ännu

inte kommit längre än på knä.— Ja bevars, sade han, både att röka och tugga, om hanvill. Harry, tänker han skalpera oss?

— Nej du, han säger att vi är hans vänner.— Kors i alla dar! Aldrig trodde jag väl, när jag körde

stutarna hemma, att jag en gång skulle bli vän med enindian.— Vill då de vita gossarna följa Keewagoshkum in i

lägret och ta plats vid elden. Det finns alltid en wigwamatt sova i för natten.



61


Företrädda av den reslige indianen, trädde våra ungavänner ut ur busksnåret. Deras ankomst väckte ingen

uppståndelse. På sin höjd vände man på huvudet motdem. Endast en flock av de nakna barnen börjadesvärma omkring dem, skratta och peka finger, men ettkort, skarpt strupljud från deras röde följeslagare drevgenast bort dem.

Keewagoshkum förde de tre ynglingarna till denstörsta av eldarna och med en handrörelse bjöd ellerkanske rättare befallde han dem slå sig ned.

— De vita gossarna är vänner till Den Seglande Ör-nen, sade han förklarande. De har rökt fredspipan medhonom.

— Tag fram tobaken och bjud dem, Erik, sade Harry.Långe Erik halade upp en stor tobakspung, som läm-

nades åt Keewagoshkum. Han tog upp en rulle flatto-

bak, alldeles svart, och lät höra ett kluckande ljud, somsynbarligen skulle uttrycka belåtenhet, varpå han visaderullen för de övriga vid elden. Så tog han sin kniv ochkarvade av ett stycke, som han stoppade i en kort pipa avnågot mörkrött trädslag, tände den med en kvist, drog

några bloss och lämnade så pipan åt Harry. Denne visstevad han skulle göra. Han satte pipan i munnen och sögnågra gånger, varpå turen var hos Fred.

— Nej, jag kan inte, Harry, sade han.— Du måste, hör du det.



62


Fred blundade och rökte några bloss, varpå Erikgjorde sammaledes och så gick pipan vidåre runt läger-

elden. Men därpå tog en var av rödskinnen upp sin egensnugga. Karvade av rulltobaken och började blossa medsynbar njutning. De satt på huk, med benen korslagdaunder sig, med kropparna framåtlutade. Inte ett dragrörde sig i deras stela ansikten. Inte ett ord yttrades. Detenda som störde tystnaden vid lägerelden, var det saktasörplandet i de sura piporna. Fred satt och blundade ochhan viskade till Harry:

— Jag mår illa av det, Harry. Det var så förfärligtstarkt.

Man hade god tid att se sig omkring i lägret. Kvin-norna var vid ett par eldar sysselsatta med att tillreda af-tonmåltiden i stora grytor och kring dem hade de naknabarnen hungriga samlat sig. Deras bruna kroppar lyste

kopparröda i eldskenet. De skrek dock inte och väsnades,utan väntade, till dess någon av kvinnorna slängde åtdem något av vad hon kokade. Men då blev det slagsmål,dock inte ens då under rop och skrik. De små vildba-singarna, som liknade smidiga apor, trampade på och

knuffade undan varandra och slets om bytet.Som sagt, bestod lägret av minst ett tjogtal wigwams.De liknade mest stora bikupor. Att bygga upp dem tyck-tes inte just vara någon konst. Några långa och smalaträdstammar eller pålar var i cirkel nedstuckna i jorden,



63


med topparna böjda inåt och fästa vid varandra så, atten rund öppning var lämnad emellan dem. Över dessa

stänger var lagda stora barkstycken eller flätade mattorav bast eller vass — det var hela den enkla bostaden. Numot den begynnande sommaren tycktes de inte varavidare omsorgsfullt täckta och någon rök trängde inteut genom de öppna topparna, ty man föredrog att göraupp eld ute i det fria.

Länge satt nu våra unga vänner tysta tillsammansmed sina röda värdar. Indianen frågar sällan någontingav nyfikenhet, det förbjuder honom hans stolthet. Förövrigt visste man tillräckligt om de unga främlingarna:de var vänner till stammens hövding.

Keewagoshkum talade ovanligt bra engelska för attvara indian och Harry, som fann tystnaden tryckande,beslöt att slå sig i språk med honom.

— Vad är namnet på Den Seglande Örnens stam?frågade han.— Det bör min vita vän veta, när han träffat höv-

dingen.— Ja, han sade Winnebago, men det var ett indianskt

namn också.— Det är blekansiktenas namn, därför att de föraktarden röda mannens språk. Vi kallar oss Hockungara, vil-ket på ert tungomål är detsamma som laxöringfolket.En gång för länge sedan bodde vi vid de stora sjöarna



64


och de strida floderna, där de silverfjälliga fiskarna meddet blekröda köttet hoppar i vattenfallet. Nu ser vi aldrig

mer dessa sjöar och floder. Då var de röda männen rika.Nu är de fattiga. De har inte mera än de jagar sig till förvarje dag. Blekansiktena har tagit ifrån dem allt. Ochändå ville den store Anden att de röda och vita skulledela jorden. Har min vän hört, har det gick till, när män-niskorna skapades?

— Ja, vi har en berättelse om det i bibeln, sade Harry.— Den stora boken, som de vita läser, men vars bud

de inte följer, fortfor indianen, öppna nu öronen, skallmin unga vän få höra och lära — det dröjer ännu, innankvinnorna har aftonmåltiden färdig.

Keewagoshkum drog ett djupt bloss ur sin pipa ochså började han. Alldeles orörlig satt han, medan hantalade.

När den store Anden skulle skapa människorna, ska-pade han först den svarta mannen. Det var hans förstaförsök och gott nog att börja med. Men han insåg snart,att han gjort ett fuskverk, och han beslöt därför att ånyoförsöka, vad hans hand kunde uträtta. Han gjorde så,

och skapade den röde mannen. Med honom var hanmycket mera tillfreds än med den svarta mannen, meninte ens han var fullkomligt vad han önskat sig. Därförgjorde han ännu ett försök och skapade den vita man-nen.



65


Då blev han nöjd. Du skapades sist och därför kallarjag dig min yngsta broder.

När den store Anden skapat de tre männen, kalladehan dem tillsammans och visade dem tre kistor. Den enavar full av böcker, kartor och papper; den andra innehöllbågar och pilar, knivar och stridsyxor; den tredje yxor,hackor och hammare. ”Mina söner”, sade han, ”här serni de medel, genom vilka ni skall förvärva ert uppehälle;välj ut en bland dem, vad er bäst syns.”

Den vite mannen, som var gunstlingen, fick välja först.Han gick förbi kistan med verktygen utan att skänka dennågon uppmärksamhet; men när han kom till vapnen,stannade han och betraktade dem noga. Då darrade denröde mannen, ty denna kista hade redan vunnit hanskärlek. Men den vite mannen vände den snart ryggenoch valde kistan med böckerna och papperen. Därefter

kom ordningen till den röde mannen och du kan varaövertygad om att han med glädje bemäktigade sig bå-garna, pilarna och stridsyxorna. Den svarte mannenhade intet att välja på, utan måste nöja sig med kistanmed verktygen.

Av det är det tydligt, att det var den store Andens av-sikt, att den vita mannen skulle lära sig läsa och skriva,förstå månens och stjärnornas gång och kunna göra allt,till och med whisky och rom. Och att den röda mannenskulle bli en skicklig jägare och väldig krigare, men att



66


det inte hövs honom att lära sig något ur böcker; förtyden store Anden hade inte givit honom några sådana;

inte heller tillkom det honom att göra rom och whisky,på det att han inte genom förtärandet av dessa dryckerskulle döda sig själv. Vad den svarta mannen angår, sominte hade annat att välja än verktygen, så är det tydligtatt det blev hans bestämmelse att arbeta för den vitaoch röda mannen, vilket även alltid har varit hans lott.

Vi måste följa den stora Andens vilja, annars gårdet oss inte väl. Det är gott för den vita mannen attkunna läsa och skriva, men för den röda mannen ärdet skadligt. Det gör den vita mannen bättre, men denröda sämre. Några av Cheerokeserna lärde sig läsa ochskriva och de blev de största skurkar bland indianerna.De gick till den vita staden och sade, att de skulle gå tillvår stora fader och rådgöra med honom om vårt folks

bästa. När de kom dit, skrev de alla på ett litet styckepapper, utan att vårt folk visste någonting om det. Ochförst då fick folket veta vad som skett, när indianagen-ten kallade dem samman och visade dem ett litet styckepapper, vilket han sade vara en traktat, som deras bröder

i allas deras namn ingått med den store fadern. Och dåde inte visste vad en traktat var, höll han fram för demden lilla papperslappen. De betraktade vad som stodunder densamma, och se, den betydde ett stort, vid-sträckt land, och det blev dem klart, att deras bröder,



67


därigenom att de kunde läsa och skriva, hade sålt derashus, deras land och deras fäders gravar, och att den vita

mannen, därigenom att han kunde läsa och skriva, hadeförvärvat sig dessa besittningar och gjort oss alla fattiga.Keewagoshkum har talat och nu vet min unga vän, hurdet är.

De båda pojkarna hade lyssnat till indianens entonigaberättelse med uppmärksamhet. Det hade legat någotsjungande i hans ton och han hade talat högtidligt ochlångsamt — det hade förefallit dem nästan som ensång.

— Du, Harry, viskade Fred, det var nog sant det därhan sade. Det är synd om indianerna.

— Ja, inföll rödskinnet. Ibland har de ingenting attleva på. När jakten slår fel, får de svälta. Men de klagaraldrig. Först skall kvinnorna och barnen ha. Jägarna få

ta, om det är något över, annars faller de av hunger nedpå jaktstigen och dör. Men inte tjänar det något till atthata den vita mannen. Han har handlat efter sina gåvor.Bara han inte tar våra kvinnor och dödar våra barn.

Det flammade till i Keewagoshkums mörka ögon, men

glimten slocknade genast och han fortfor att röka.Nu kom en äldre kvinna fram till elden. Hon bar ettstort stycke halvtorkat kött och efter henne kom tvåandra med en gryta emellan sig. Aftonmåltiden var fär-dig. Utan att yttra ett ord började rödskinnen äta och



68


Harry, som fortfarande hade ögonen med sig, såg attman slog sig ned i grupper här och var. Ut ur hyddorna

kom unga män och unga flickor. Barnen klängde upp imödrarnas knän och från kvinnorna hördes ett saktasnatter. Av köttstycket, som tycktes vara ganska rått,skar man stora stycken och slet sönder det med starkatänder, i grytorna tycktes vara något slags tjock sluring,som man åt med fingrarna.

Ingen bjöd våra unga vänner att delta i måltiden. Dethade inte varit artigt. Vill den vite mannen äta med denröde, är han välkommen, men han trugas inte. Därförsatt de tre och såg på. Inte såg det aptitligt ut just, mende var hungriga och önskade att de snart skulle kommaför sig själva för att få gripa sig an med mor Kristinspräktiga torkade hjortbog.

Ut ur närmaste wigwam kom nu en brunröd, nästan

naken man, ovanligt reslig till växten. Han gick framtill elden, där de äldre männen satt, men hans gångvar vacklande som en druckens. När han stod mitt ikretsen, vaggade han några gånger fram och tillbakaoch så tumlade han omkull. Men han lyfte upp huvudet

och såg med slöa blickar på de unga främlingarna ochnästan vrålade fram:— Whisky!Så föll han ihop och tycktes somna igen. Ingen av

rödskinnen ägnade honom den ringaste uppmärksam-



69


het, men ur Keewagoshkums öga blickade både hat ochhot.

Måltiden var snart undanstökad. Kvinnorna börjadeföra in barnen i hyddorna och själva dra sig tillbaka,sedan de lagt nytt bränsle på eldarna. Männen förblevännu sittande, och Eriks tobaksförråd fick gång på gånggå laget runt. Omsider sade Keewagoshkum:

— Unga gossar vakar inte gärna. Där står en tom wig-wam. Jägaren, som bor i den, har dröjt sig kvar på jakten.Där inne kan mina unga vänner sova, tills solen går upp.Då skall Den Seglande Örnen vara hemma igen och dåfår han rådslå med sina vänner.

Ja, de tre ungdomarna lät inte säga sig detta tvågånger. De reste sig genast. Harry sträckte handen motKeewagoshkum, men han gjorde ingen min av att ta den,böjde endast helt litet på huvudet.

Det inre av den wigwam, som anvisats de tre, varmycket enkelt. I ett hörn låg några av den frånvarandekrigarens tillhörigheter.

Annars var det bara marken man hade att sitta ochligga på. Det första man gjorde var naturligtvis att ta

fram matsäcken.— Nå, vad tycker du om det här äventyret, Erik? frå-gade Harry.

— Inte kan man väl tycka om slikt. De där röda be-starna är ju som ena riktiga beläten.



70


— Det är just som det skall vara, upplyste Fred, somvid lägerelden suttit och halvsovit under inflytandet av

den starka tobaken. En röd man är alltid stel och värdig.Den där Keewagoshkum eller vad han heter skulle alltha varit en stor krigare, om det varit som förr i världen.Tänk, Harry, att vi verkligen sover i ett riktigt indianlager.Det är annat det än när vi lekte rödskinn, du.

— Ja, då var vi ju bara barn. Fred. Nu är det annor-lunda. Nu måste vi lita till oss själva och visa att vi ärriktiga karlar. Ska vi inte visa det, pojkar? Ska vi tummapå det, att vad som än händer, skall vi alltid hålla nackenstyv.

— Det är jag med om, svarade både Fred och Erik.Och så ”tummades” det.Varefter de tre ungdomarna slumrade in i sin wig-

wam.



71


SJÄTTE K APITLET

Vargdödaren

Morgonens grå dager hade redan begynt sila nedöver den lilla skogsslätten, men ännu var allt stilla

och lugnt i indianlägret. Eldarna hade för länge sedanslocknat och inne i hyddorna sov män, kvinnor och barn.Också våra tre unga vandrare lät sig ännu sömnen välsmaka. Fred och Harry hade krupit intill varandra medränslarna under huvudet, medan Erik sträckt ut sig när-mare hyddans öppning. Han hade vältat sig på rygg, lågmed öppen mun och stillsamma snarkningar gurgladefram ur hans strupe. Plötsligt kluckade det till i svalget,som ibland plär ske hos snarkare. Det verkade som enåtstramning av halsmusklerna och hade till följd, attlånge Erik helt hastigt slog upp ögonen. Men han varegentligen inte vaken, fast han några sekunder låg och

stirrade ut i halvmörkret. Så vände han sig på sidan,lade armen under huvudet för att slumra in på nytt. Idet samma nådde ett ljud hans öron och med ens varhan klarvaken.



72


Var befann han sig? I första ögonblick stod hans för-stånd stilla. Jo, nu visste han. Men hade han inte hört

någonting! Han lyssnade. Där kom det igen . . . ett ilsketmorrande. Långe Erik låg orörlig, så stilla, att han knap-past vågade vända på ögonen. Morrandet upprepadesett par gånger och han hade en känsla av att någontingrörde sig ett stycke ifrån honom. Omsider tog han modtill sig och vred på huvudet åt det håll, varifrån ljudethördes, det vill säga åt hyddans ingång och till sin för-skräckelse såg han nu ett par glödande ögon stirra emotsig, medan ett ohyggligt odjur låg på huk, alldeles somfärdig till språng. Hans hjärta började dunka häftigt,han kände sig som stel i hela kroppen och han tyckte, attom vidundret rusade på honom, skulle han inte kunnaröra en lem. Det var rent av outhärdligt, fastän morran-det upphört — ögonen stirrade dock fortfarande som ett

par små eldkol och långe Erik tyckte sig se, hur ett röttgap öppnade och slöt sig liksom i fräsande förkänslaatt få slita en munsbit ur hans ungdomliga kropp. Hantyckte att odjuret legat där en hel evighet — då var detnog bäst att han inte rörde sig. Men nästan omedvetet

sträckte han sakta ut ena armen längs marken. Den ficktag i en fot, och i den klämde han till med sin starkanäve. Ett rop följde och en av de sovande pojkarna varuppe med ett skutt.



73


— Vad är det? Är det rödskinnen? kom de sömndruck-na, förvirrade orden.

I detsamma hände det, att det hukande odjuret restesig och med ett sista morrande drog sig baklänges utur hyddan.

— Se se, ett vilddjur, viskade Erik. Skjut bara, skjut,annars blir vi kanske uppätna.

Det var Fred han talade till, Fred som han knipit ifoten och som vaknat.

— Du är tokig, Erik, sade Fred. Du ser i syne eller ocksådrömmer du.

— Nej, det är utanför hyddan. Det är en björn eller envarg eller vad vet jag, men rysligt är det.

Fred tog ett steg över den uppskrämde Erik och sågut genom tältöppningen. Ja, där var verkligen någonting,och Fred började skratta. En av de små magra, snagghå-

riga mörkgrå indianska hundarna, av vilka han föregå-ende afton sett flera i lägret, smög sig bort, tryckt motmarken, med svansen mellan benen, under det han dåoch då såg sig om mot den nu utanför hyddan ståendeFred.

— Ja, det var ett hemskt odjur du, sade Fred, i det hankom in igen, en liten hundracka, som visst höll på attskrämma slag på dig, långa karlen.

— Nå, inte kunde jag veta det, svarade Erik både skam-sen och förargad. Inte kunde jag se det i mörkret och



74


förresten är det inte så gott, när man är yrvaken. Vadskulle han här och nosa efter. Han morrade, skall jag

säga dig.— Det gör väl alla hundar.— När de är ilskna ja.— Men den där såg då så rädd ut som en hare. Vet du,

jag tror att han legat här utanför och blev förargad överatt han inte fick sova för dina timmarstockar.

— Åh, jag snarkar visst inte.— Jo, du, jag hörde det, innan jag somnade och jag buf-

fade dig nog i ryggen, må du tro, fast det inte hjälpte. Nukan du snarka lugnt igen, tänker jag. ”Odjuret” kommernog inte tillbaka.

— Ja, god natt då, svarade Erik, makade sig längre in ihyddan och ett par minuter senare hördes mycket tydligtatt han sov.

Men Fred var klarvaken. Det var kyligt i morgonbräck-ningen, så att han huttrade i hela kroppen. Han kändeingen lust att lägga sig igen, utan gick ut ur hyddan. Frånde slocknade eldarna steg ännu svaga rökpelare, överden lilla sjön låg en blågrå dimma, i vilken hästarna

som stod tjudrade vid träden antog mycket förstoradekonturer. Allt var dödstyst; endast ett par gånger hördehan från någon av hyddorna ett barns sakta kvidande.Då föll det honom någonting in. Han skulle göra en litenspaningstur omkring lägret. Det låg någonting lockande



75


i det. Han kände sig rent av som en skiltvakt, på varsvaksamhet de slumrandes trygghet berodde. Harry

kunde gärna sova, han var inte rädd. Sakta tog han sinbössa och gick ut ur sin wigwam. Där utanför blev hanstående några ögonblick stödd på geväret. Nej, hanskulle inte gå rakt ned till sjön, hellre in i skogen, somlåg så dunkel och lockande bakom de många hyddorna.Han smög sig försiktigt framåt, aktande sig för att ingagrenar eller kvistar på marken knäcktes av under hanssteg. Fred gick inte vidare djupt in i skogen. Hans meningvar att gå runt lägret. Det var inte värt att vara för djärv,han skulle lätt kunna ta miste om riktningen i dennatäta skog, där man nog antingen måste ha kompass ellerockså en skogslöpares utvecklade sinne att finna stigenför att inte gå vilse. Det prasslade då och då i snårenkring honom. Än var det en stor gråbrun ekorre som

kilade upp för en knotig trädstam, satte sig på en av dehala grenarna, lyfte den yviga svansen i vädret, tvättadesig med framtassarna om den fina nosen, allt emellanåtmed sina pärlögon plirande ned på den ensamma skogs-stigaren. Än var det ett par vilda duvor, som flaxade om-

kring eller ett huttrande uggla som satt hopkrupen medstirrande ögon och lät höra sitt suckande ”uhu”. Alltdetta var så nytt för unge Fred. Han hade ögon, öron ochalla nerver spända. Bössan bar han i handen och hangick nedlutad för att komma under burroakträdens lågt



76


sittande grenar. Ibland prasslade det i det torra riset påmarken, och Fred tänkte genast på skallerormen. Men

en gång var det en smidig vessla som flydde undan, änen masig, nästan klotrund igelkott, som blivit störd i sinsömn. Ingen ofredade vandraren, alla tycktes fly undanför honom — skogens invånare var inte i dessa traktervana att bli störda av människor. Hit hade settlarnaännu inte trängt fram, kanske aldrig förr en vit manssteg trampat denna risiga mark och indianerna hade förlänge sedan flytt bort från dessa trakter till sina reservat.Endast tillfälligtvis kom de hitåt under jakttiden, såsomnu Winnebagostammen.

Fred hade hunnit ett gott stycke nedåt sjön. Då stodhan plötsligt vid randen av en sådan där liten slätt, somnaturen roat sig med att förlägga mitt i djupa skogen, tyinga trädstubbar skvallrade om att en människas yxa

här gått fram. Han stannade i skogsbrynet, undrande,om han skulle vandra över slätten eller gå omkring den.Det var ju mest skogen, som intresserade honom.

Då såg han ett djur komma lufsande ut mellan trädenrakt mitt emot honom. Det liknade en hund, men var

betydligt större. Det halvsprang med huvudet framåt-böjt och tycktes inte medvetet om en människas tillvaro.Fred såg att djuret bar någonting i munnen. Han förstod,att det måste vara en varg, som befann sig ute på rovoch han kände hur det började skälva i alla leder, inte



77


av fruktan, utan av spänningen att stå öga mot öga meden av skogens vilda invånare. Han grep om bösspipan

och väntade.Vargen tycktes nu ha fått känning om en osynlig

fiendes närvaro. Han stannade, lyfte ena frambenet ochsatte nosen i vädret. Så tycktes han vara på det klaramed, varifrån faran hotade. Han gjorde ett språng åt si-dan, men liksom ännu en smula osäker blev han ståendeen sekund. Detta var nog för Fred. Utan att överläggavad han tog sig till, kastade han bössan till ögat— pang!

— ett skott smällde. Vargen gjorde ett hopp i luften ochtumlade så på rygg med alla fyra benen sparkande iluften. Men blott för några ögonblick, så föll han ned påsidan och låg alldeles orörlig.

Fred stod där med bössan i handen. Han andadeskort, han visste knappt, var han var hemma. Hade han

verkligen skjutit och hade han dödat det där vilddjuretsom han såg ligga ett femtiotal steg ifrån sig på den kalalilla slätten? Han kunde inte ha drömt — det måste varaverklighet och med hjärtat svällande av stolthet rusadehan ut ur skogsbrynet och bort till sitt byte.

Nu såg han det . . . det var en stor gammal best, grå-raggig och tovig, med håret avskavt här och där påländer och bogen. Bredvid honom låg hans rov, en hare,som blödde ur vargens bett rakt över halsen. Han spar-kade till den stora kroppen — den var livlös, och han såg,





79


Hövdingen böjde sig ned och tog upp den döda harenoch så vandrade han och Fred tillbaka till lägret.

Där hade några av männen kommit på benen. Skot-tet, som Fred skjutit, hade fallit så i närheten av lägret,att man hört ekot av detsamma och det hade väckt demest lättsövda. Nu såg de hövdingen komma med denunga gossen och stod väntande. Med några ord på sitteget språk förklarade hövdingen vad som hänt och al-las blickar vändes mot den unga skytten, som kände sighelt förbryllad över all denna allvarsamma uppmärk-samhet.

Fred drog sig den till sist undan genom att skynda ini hyddan, där Harry och långe Erik ännu sov oskuldensdjupa sömn.

— Hallå! Upp med er, sjusovare! ropade han. Här liggerni och drar er och jag har redan varit ute och skjutit en

varg — hör ni: en varg!Både Harry och Erik satte sig upp.— Ja, ser du, att det var en varg ändå, sade Erik.— Asch, inte var det den du menar. En riktigt stor gam-

mal best därborta i skogen. Han kom lufsande med en

hare i munnen, som han bitit ihjäl, må ni tro.Harry särskilt var idel nyfikenhet. Fred fick i detaljberätta hur allt gått till och han gjorde det i flämtandefart och så livligt, att de båda andra riktigt tyckte sig sehela scenen.



80


— Det var bra gjort. Fred, sade Harry och tog kusinenshand. Jag önskar att det varit jag. Men det finns väl flera

vargar.— Ja, och björnar, inföll Fred i ännu inte kuvad jakt-

iver. Och vet ni, Den Seglande Örnen gav mig genast ettnamn. Han kallade mig för Vargdödaren.

— Det tänker jag inte kalla dig, sade Erik. Du heterFred.

— Men han får nog heta Vargdödaren hädanefterbland indianerna, sade Harry. Det är så deras sed attdöpa folk efter vad de uträttat.

Hela lägret var nu i rörelse. Kvinnorna började sinamorgonbestyr, de nakna barnungarna började löpa om-kring och göra ofog med varandra. Snart flammade eneld igen och måltiden började tillredas. Fred och Harrysåg, hur ”Freds hare” flåddes och hängdes upp på ett

spett för att rostas.Hövdingen hade redan sänt ett par unga indianer in iskogen efter vargen. Nu kom de med den, med djuretsben hopbundna ovan en stör. Männen samlades kringden och även en del av kvinnorna. Det var verkligen en

duktig best. Erik betraktade den uppmärksamt.— Den andra var bestämt lika stor, sade han. Åtmins-tone tyckte jag det.



81


— Därför att du var rädd ja, sade Fred litet hånande.Den som ligger där kunde nog ha gjort kål på dig, om

du mött honom ensam och han varit hungrig.— Den kraken! utbrast Erik föraktfullt. Den skulle jag

ha slitit mitt itu.Han böjde sig ned, fattade vargen i alla fyra benen,

lyfte den och kastade upp den i luften, som hade den va-rit en liten harpalt. Indianerna betraktade experimentetmed så stor häpnad som deras lugn och värdighet tillätdem. Keewagoshkum lade handen på Eriks axel.

— Min vita vän har muskler starka som stålet i en böss-pipa, sade han. Han kan krossa en fiende i sina armar.

— Vad säger han? frågade Erik.Harry talade om det för honom.

— Nå, där ser ni, sade Erik. Fast man ännu inte kanskjuta så. Jag skulle råda vargarna att lämna mig i fred,

det är alltsammans det.En indian kom med en stor kniv, sprättade upp vargenlängs magen och så började man flå av skinnet. Svansenhögg man bort särskilt.

— Den skall Vargdödaren bära, när skinnet fått torka,

förklarade hövdingen, och han skall alltid vara stolt överdet. Må hans säkra bössa lägga ned många av skogarnasvilda djur.

Han gick bort till sin wigwam, som var något högreoch rymligare än de andra. Stammens äldste följde



82


honom. De slog sig ned i en krets framför ingångentill rådplägning. Hövdingen tycktes ha passat på nere

vid stationen att öka på sitt tobaksförråd, ty han löstefrån sin gördel en riktig liten säck, ur vilken de övrigafyllde sina påsar, och så kom piporna fram. Inte hellerkvinnorna blev lottlösa, allt eftersom de närmade sigmed sina korta snuggor. Våra tre unga vänner höll sigpå respektfullt avstånd. De hade ännu mycket otalatom den skjutna vargen — helt säkert skulle den räckatill samtalsämne flera dagar. Men av vissa vändningarpå huvudet åt det håll, där de stod, kunde de förstå attsamtalet, åtminstone delvis, rörde dem.

Efter måltiden kom Den Seglande Örnen fram till denlilla gruppen.

— Vi har talat om våra nya vänner, började han. Denröda mannen vill aldrig tränga in i sina vänners tankar

och planer, men han måste nu fråga er, varthän er färdbär.Harry blev talmannen.

— Vi är ute på äventyr, sade han. Men vi har ett målför vår vandring. Vi står ensamma i världen, har varken

far eller mor.— De vilar hos sina fäder under de gröna kullarna,sade hövdingen allvarligt.

— Vi har gått ut för att söka upp en släkting, som skallbo någonstädes i närheten av Los Angeles. Dit ämnar



83


vi oss. Men vi har god tid på oss. Vi vill se landet ochskogarna, floderna och sjöarna.

— Los Angeles? Ja, jag vet. Den ligger långt på andrasidan Klippiga bergen, i närheten av det stora havet, övervilket de gula männen med de flätade hårpiskorna kom-mer. Många månvarv lär gå, innan mina unga vännerbefinner sig där. Nu går Winnebagomännens färd justvästerut. Vintern är gången, vi har samlat byte för som-maren. Därför vandrar vi bort över bergen till de leendenejderna för att vila och förnöja oss under varma dagaroch ljusa nätter. Det är inte gott för tre unga gossar attströva allena, även om de skjuter väl. Vill de därför slåfölje med Den Seglande Örnen och hans stam, så längede finner nöje i det, skall alltid en wigwam stå öppen fördem bland de röda männen. Mina vänner kan dra sigtillbaka och överlägga, ty den kloke handlar aldrig utan

rådplägning. När ni är färdiga, skall ni ge ert svar.Varpå Den Seglande Örnen med stor värdighet läm-nade de tre ungdomarna.

Dessa skulle inte ibland sig ha räknat två ganska äktaamerikanska pojkar, om de verkligen försummat att följa

hövdingens uppmaning att hålla ”rådplägning”. De drogsig tillbaka in i sin wigwam, satte sig ned på golvet ochbörjade med att en stund sitta tysta och se mycketallvarliga ut. Långe Erik var den, som fick ombesörjarökningen. Slutligen tog Harry till ordet:



84


— Jag tycker att Den Seglande Örnens förslag är gott,sade han. Vi har mycket att lära ännu för ett liv så här i

skogar och bergstrakter och rödskinnen kan vara oss tillgod hjälp. Tycker vi det blir för enformigt i längden, kanvi ju skiljas ifrån dem och jag är säker om, att då skall vireda oss mycket bättre på egen hand sedan.

— Och jag tänker Harry har rätt, fastslog Fred, somtycktes ha blivit säkrare i sitt uppträdande efter varg-jakten. Nu återstår att höra, vad Erik säger. Han komförstas med så där på sladden och skulle egentligen gåin på vad vi besluta. Men han kan ju alltid vända om tillTallsjön, ifall han inte vill följa oss.

— Nej, tack, svarade Erik. Inte är jag förtjust i de härrödskinnen. Jag tycker ännu de ser ut, som om de närsom helst kunde falla på tanken att rita oss kring skallenett slag med sina långa knivar. Men jag har ju er båda

och alltid kanske vi kan komma någonstans, där jag kanfå leta efter guld. För det skall jag då, min liv och kniv,försäkrade han med småländsk envishet.

Så var då saken avgjord. Det hade gått så hastigt, attde tre rådplägande inte fann det med sin värdighet för-

enligt att genast delge Winnebagohövdingen sitt beslut.De dröjde därför ännu en god stund inne i hyddan, mennär en blick ut genom tältöppningen sade dem, att india-nerna redan började bereda sig att bryta upp från denlilla skogssjön, gick Harry bort till hövdingen, som stod



85


lutad mot ett träd med korslagda armar och lät kvin-norna och de halvvuxna unga jägarna arbeta.

— De unga vännerna har slagit råd, sade han. Går de-ras väg åt öster eller väster, norr eller söder?

— Vi följer den store hövdingen, svarade Harry. Vi harju hittills bott i den stora staden och känner inte livet iskogarna annat än genom vad vi läst i böcker. Därför ärvi tacksamma, om de röda männen ville vara våra lärare.Vi skall alltid söka att vara dem till viljes, om de värdigasanse oss som medlemmar av sin stam.

Den Seglande Örnen skakade på huvudet.— Inte bröder kan ni bli, men våra fosterbröder. Om ni

skulle leva tillsammans med oss så länge, att ni är vuxnamän och skulle vilja ta till hustrur våra unga flickor, dåskall vi rista in era bomärken på bark och ni skall ansessom sanna Winnebagokrigare. Jag hälsar er i alla fall

välkomna. Om en kort stund går vägen genom skogarnavästeröver mot de väldiga bergen.— Vad sade han! frågade Erik igen. Jag tyckte jag hörde

ordet ”girls” och se det vet jag betyder flickor.— Han ville att vi skulle gifta oss med unga indianskor,

sade Harry skrattande.— Tvi för den lede! utbrast Erik. Gifta sig med en rödjänta, som målar sig svart och vit i synen — ja, jag harnog sett det, må ni tro. Nej tack, jag har min Greta där-



86


hemma i Sweden, och bara jag fått tag i några guldklim-par, är det allt Erik Karlsson, som skriver efter henne.

— Och då tror du hon kommer också? frågade Harry.— Ja, det gör hon. Hon väntar på mig, svarade Erik

trohjärtat.Omsider var alla hyddorna nedtagna. Kring pålarna

virades bast- och vassmattorna, de stora barkflakenlades överst och så lastades tälten jämte husgeråd ochden medförda provianten på några av de små raggigahästarna. Hövdingen, Keewagoshkum och de förnäm-ligare av stammens män slängde sig upp på de andraoch barnen kravlade sig upp till dem, hängde sig fastpå hästarnas manke och länd bäst de kunde. Djurenvar så småväxta, att de resligare männens ben nästanvidrörde marken. Den övriga delen av stammen, kvin-norna och de unga männen jämte våra tre vänner, fick

vandra till fots.Så satte sig karavanen i rörelse. Ryttarna red en ochen i rad, de andra följde efter som de själv tyckte. Vägengick utmed den lilla skogssjöns västra strand och så raktin i skogen. Solen stod redan högt på himlen och man

tågade rakt mot den.Snart låg den lilla slätten öde med endast några ry-kande kolrester och ett blodigt vargkadaver, kring vilketnågra brunsvarta fåglar redan skrikande börjat flaxa.



87


SJUNDE KA PITLET

Långe Erik försvunnen

Färden fortgick under flera dagar. Om nätternarastade man var som helst nästan, bara i närheten

fanns ett vattendrag, om än aldrig så litet. Läger slogman knappast. Några få wigwams uppsattes nödtorftigtför kvinnorna och barnen — männen kastade sig ned påmarken som de gick och stod.

Landskapet var mycket kuperat. Höjder och dalgångarväxlade som vågorna på ett hav. Men oupphörligt stegmarkens yta. För det mesta täcktes den av gammal skog,men någon gång gick också vägen över en rätt vidsträcktprärie, som kunde vara flera mil i omkrets. Här och där iskogarna stack upp väldiga klippblock; det hela antog såsmåningom alltmera karaktären av en bergstrakt. Manhade kommit inom området för Klippiga bergen, den

vidsträckta bergskedja som utgör så att säga gränsenmellan östra och västra Nordamerika.Vid skogsmarscherna red alltid Den Seglande Örnen

i spetsen. Tyst och otillgänglig satt han på sin lillagångare, än med huvudet böjt som i djupa tankar, än



88


spanade hans blick framåt, som om han spanade utvägen. Våra unga vänner, och då i synnerhet Harry,

hade föga tillfälle att samtala med honom. Däremot varKeewagoshkum betydligt mera meddelsam. Av honomfick de veta att målet för färden var en höjdplatå uppei bergen, omgiven av skogar och belagd vid en ganskabred ström, där Winnebagoindianerna sedan många årplägade vila ut under somrarna. Platån gav dem rikligtmed bete åt deras hästar, skogarna var fyllda av matnyt-tigt vilt och i strömmen simmade glänsande fiskar, somockså bidrog till den indianska kostens omväxling. Omvintrarna brukar stammen dra hit ned på andra sidanbergen, inte i omedelbar närhet, men dock inte mer änen dagsresa från de gränsbor, som här slagit sig ned ochbörjat odla upp prärien.

Färden tycktes de tre pojkarna rätt enformig och

särskilt Fred yttrade mer än en gång sitt missnöje. Detfanns intet tillfälle att jaga, inte ett skott kunde han fålossa för att visa, vilken stor skytt han verkligen var. Detkunde inte hjälpas, han fick öva sig i indianskt tålamod.Kanske tillfällena till jakt skulle bli desto rikligare, när

stammen väl hunnit slå sig till ro i sitt sommarläger.De trakter karavanen tågade genom var fullkomligtfolktomma. Här var för vilt och otillgängligt för att jord-brukande människor skulle med fördel slå sig ned. Bergoch skogar, floder och strömmar stod och flöt här, som



89


de en gång gått ur naturens hand. Vad som förvånadeTexaspojkarna var, att man inte såg till några större djur

i skogarna, endast ekorrar och en mängd fåglar. MenKeewagoshkum förklarade detta så, att villebrådet alltidgick ur vägen för människan. Till och med björnen ochvargen var här skygga och luffade gärna i väg, om devädrade människors närhet.

Omsider — de hade då ridit och vandrat en hel vecka— pojkarna hade tappat bort räkningen av dagarna— kunde de förstå att man nalkades färdens mål. Vägen,som det sista dygnet varit ytterst svår och otillgängligmed väldiga skogklädda bergshöjder, begynte saktaslutta nedåt. Växtligheten började bli rikligare och un-der de åtta, tio dagarna hade våren gjort stora framsteg.Träden hade börjat spricka ut och gräset sköt fart påslätterna. Solen lyste sommarvarm om dagarna, men

häruppe i bergstrakterna var nätterna ännu ganskakyliga, så att det var skönt att om kvällen få svepa in sigi de filtar indianerna var vänliga nog att låna sina ungafosterbröder.

Den långa färden skulle dock inte gå till ända alldeles

utan äventyr. Man hade en afton slagit läger för natteni en trakt av vild skönhet. Det var tidigare än vanligt.Ett av de minsta barnen, som av modern bars på ryg-gen i sin vagga, hade blivit sjukt, mycket sjukt och lågoch jämrade sig. Vaggan, om man så kunde kalla den,



90


utgjordes av en flat träklump, obetydligt urholkad i mit-ten och med en liten tvärslå vid ena ändan till stöd för

fötterna. Vid andra ändan satt liksom ett litet stycke avett tunnband med en uppstoppning för barnets huvud.Det var en gosse, ty man hade lagt mossa mellan föt-terna vid tårna för att de skulle få en rakt framåtståendeställning.

Indianerna tycktes vara mycket ömma mot de spädabarnen. Nu var pysen så sjuk, att man fruktade hanskulle dö, och därför stannade man för att stammensmedicinman skulle få göra sina besvärjelser över denlille.

Modern satt med vaggan i sitt knä. Hon grät inte, menhennes kropp vaggade oavlåtligt fram och tillbaka — detvar hennes uttryck för den ängslan hon kände — ochhennes ögon fäste sig brännande på den lilla sjuklingen,

som vred sig i kramp eller konvulsioner.Stammens alla medlemmar samlades i en stor ring, ivars mitt modern med barnet befann sig. De tre blekan-siktena fick åse vad som skulle komma på något avstånd

— hövdingen förklarade att de röda männens andar inte

tyckte om att vita män blandade sig med dem, när enond manito skulle drivas ut ur en sjuk. En wigwam hadei största hast rests, och ut ur den kom medicinmannen.Hela hans kropp var målad med de rysligaste färger.Pojkarna gapade i häpnad på honom och Erik, som vis-



91


kande förklarar, att ”den där gubben var det otäckastehan sett”, drog sig undan bakom de närmaste kullarna.

Det fanns så mycket sten här, menade han, att han kan-ske kunde hitta något guld bland den.

Medicinmannen vandrade med långsamma steg ini ringen och ställde sig i närheten av det sjuka barnet.Han var naken, så när som på en skinngördel kring mid-jan och vid den hängde en stor pung, medicinmannensskipetagun eller trollpåse. I händerna bar han ett parskramlor eller ett slags kastanjetter. Först började hanvagga fram och tillbaka med överkroppen, medan hanutstötte några hesa skrik, som slutligen övergick till enentonig sång. Så började han hoppa, hoppen blev ettslags dans, armarna höjdes, skramlorna började rasslai takt till sprången. Dansen blev allt vildare, armrörel-serna allt häftigare, skramlorna ljöd allt mera skorrande.

Och se, så småningom hade alla indianerna, både mänoch kvinnor, utom det sjuka barnets moder, rest sig.Deras ben och armar började gå i takt efter medicin-mannens. De skuttade, så svetten dröp om dem, deupphävde hesa skrik, de skrattade, de trät, de tycktes

gripna av en extas, som liknade fullkomligt vansinne.Tills de en efter en handlöst tumlade till marken, där deblev liggande flåsande, medan det ryckte och skälvde ideras kroppar.



92


Men medicinmannen fortsatte med sin dans, somkretsade allt närmare det sjuka barnet. Hans sång än

steg, än sjönk, han böjde sig ned över den lille, vars skriktycktes de båda intresserade unga åskådarna av denvilda ceremonien ha blivit mindre gälla — eller kanskede bara överröstades av de andras oväsen. Nu kastadesig medicinmannen ned på knä. Han lade sitt ansiktetätt intill barnets, som om han tänkt bita det. Så spranghan upp igen med ett skrik och visade på en vit sten,som han höll mellan sina läppar. Modern reste sig medbarnet och började dansa omkring med den lille. Hanhade tystnat, han sov lugnt och gott. Medicinmannenhade drivit den onda anden ut ur honom. Den hade tagitformen av en vit sten, som undergöraren nu spottadelångt ifrån sig.

Och se, just i det samma flög en vit duva från ett av

träden och började kretsa kring barnet. Alla såg den ochböjde sig ned med pannan mot jorden. Det var den lillesgoda manito, som förkroppsligat sig i duvans gestalt och,tillkallad av medicinmannens böner och besvärjelserkommit för att rädda sin skyddsling ur den onde ma-

nitons våld. När ceremonin nu var slut och trollkarlendragit sig undan, redde man till fest. Man bjöd varandrapå allt vad huset förmådde, som det heter, och sjöng ochdansade hela kvällen.



93


Var hade långe Erik tagit vägen? Texaspojkarna glöm-de honom i flera timmar, upptagna som de var av allt det

nya de fick vara vittne till. Men då natten föll på och hanännu inte återkommit till lägret, började de fråga sig, varhan kunnat bli av. Antagligen hade han gått vilse. Menhan borde ju kunna se skenet av lägereldarna och förövrigt firade indianerna sin fest under ett sådant oväsen,att det borde höras långt bort. Pojkarna förstod att bådeen och annan tagit sig för mycket till bästa av whisky,som också måste finnas bland förråden. De enda, somhöll sig lugna och inte förlorade sin värdighet, var DenSeglande Örnen och Keewagoshkum.

Nå, det fanns ingen annan råd än att lägga sig ochsova för natten. Erik skulle väl ändå komma tillbaka,och med den tröstande tanken slumrade båda våraunga vänner in till sist.

Men dagen grydde. Det blev ånyo rörelse i indian-lägret och hövdingen manade till uppbrott. Ännu hadedock inte långe Erik återkommit. Då gick Harry bort tillDen Seglande Örnen.

— En av mina vänner är försvunnen, sade han.

— Vargdödaren?— Nej, den andre.— Så, han med armar av stål. Vart har han kunnat ta

vägen? Kanhända han övergivit sina unga vänner.



94


— Nej, det har han inte. I går afton gick han inåt sko-gen, bort över klipporna där. Han skulle se, om det fanns

guld, sade han.— Ja, guldet har dragit bort mången vit man, inföll

hövdingen förnumstigt.— Han har gått vilse, fortfor Harry, och vi kan inte

lämna honom i dessa otillgängliga trakter. Han är intevan att vara ensam, han skulle alldeles säkert omkom-ma.

— Det är rätt som den unga gossen nu talar, sade in-dianen. En god man lämnar aldrig sin vän i nöden. Debåda gossarna ämnar söka finna den försvunnes spår.

— Ja, vi måste det och därför har vi ingen annan rådän att lämna Winnebagokrigarna.

Hövdingen tycktes tänka efter.— Den Seglande Örnen önskar sina vänner god lycka.

Men de är för unga och oerfarna för att vara godastigfinnare. Jag skall ge er en ung man av stammen tillföljeslagare. Han skall nog spåra upp den försvunne. Sågör Den Seglande Örnen korta dagsresor, att ni sedankan hinna upp Winnebagomännen och åter förena er

med dem.Harry tackade hövdingen. Han insåg nog att de skulleha stått sig ganska slätt ensamma. Men med indianen ifölje hyste han det bästa hopp om att återfinna Erik.



95


— Det är då ena fördömda guldgriller som farit honomi huvudet, sade han förargat till Fred. Förr eller senare

gör han sig bestämt olycklig med dem.En lång smärt indiansk yngling kom vänligt emot

dem.— Ljusa Molnet har fått hövdingens befallning att följa

sina bleka vänner på spaning, sade han. När de är redo,är han färdig att följa. Winnebagomännen vill nästadag bida på andra sidan den stora strömmen en kortdagsresa härifrån.

Texaspojkarna förklarade sig färdiga genast, och utanceremonier lämnade man stammen.

Ljusa Molnet var ingen krigare; han hade inte tagitnågon skalp — de tiderna var nästan helt och hålletförsvunna. Därför bar han inte i huvudet den rödkan-tade fjädern. Men i sitt bälte hade han sin skipetagun,

tobakspungen, vilket visade, att han fällt åtminstone enav skogarnas vilda och farliga invånare. Han hade rättatt röka sin egen pipa, vilket den endast har, som visatsig vara en man, en jägare utan fruktan.

Harry pekade ut för Ljusa Molnet, vilken väg han sett

Erik ta. De följde riktningen kring den första bergkul-len och de fann snart att efter endast några minutersgång var den plats, där indianerna rastat, fullkomligtdold. Här var ett virrvarr av kullar och kala klippor, avspridda träd, som skulle ha inverkat villsamt på även en



96


mera van friluftsmänniska än långe Erik. Marken varhård, endast på små fläckar bevuxen med strävt gräs;

annars utgjordes den av alldeles steril grund, så att detinte fanns någon möjlighet att märka ett fotspår. Härskulle de båda gossarnas iakttagelseförmaga ovillkor-ligen ha kommit till korta. De kunde lika gärna ha gåttåt det ena hållet som det andra, de hade haft lika godaskäl i vilket fall som helst. Den unge indianen såg sigomkring.

— Blekansiktet ville leta guld, sade han med ett grin,som nog skulle föreställa ett löje. Guld finns inte blandstenarna. Det finns bland sanden i floderna och nere imarken. Er unga vän är inte mycket klok.

— Nej, det har du rätt i, sade Harry. Vore det intedärför att vi är landsmän, skulle han gärna få vara därhan är.

— Inte är han vår landsman, inföll Fred. Vi är ameri-kanare . . .— Kom inte med det där dumma pratet. Det är bara

snobberi. Var inte dina föräldrar svenskar likaväl sommina och Eriks. Och så är Erik ändå en bra och snäll

pojke.Ljusa Molnet gick långsamt fram över den sten-bundna marken.



97


— Ville blekansiktet söka guld, har han nog gått framhär, sade han, inte in bland träden, där han inte sett

några stenar.Harry vände sig om och såg sig tillbaka. Om det nu

efter bara en timmes gång gällt att återvända till ut-gångspunkten, skulle han varit ytterst villrådig. Alltingvar sig likt. Ett stenkast bakom samma formationer somett stenkast längre bort och där de stod.

— Han har nog inte ämnat sig så långt, menade Harry.Det är säkert att han, när han ville vända, inte hittatåtervägen.

Just nu befann man sig i närheten av en gles dungemed ett slags mariga tallträd. Den unge indianen gicknärmare och blev stående några ögonblick spejande.

— Han har gått fram denna väg, sade han.— Hur vet Ljusa Molnet det?

— Några späda kvistar är nybrutna på trädet där. Hanhar böjt sig ned för att komma under dem och så brutitdem.

Utan tvekan gick indianen, följd av Fred och Harry,in i dungen. Snart pekade han på marken som här var

fuktig och mjuk.— Se, sade han, här har guldsökaren gått fram. Ominte alldeles tydligt för varje öga, så dock när man blevuppmärksamgjord på det, syntes ett avtryck av en fot



98


— det kunde inte gärna vara annat än efter Eriks stora,klumpiga stövel.

Nu gick indianen hastigare med ögat ständigt riktatmot marken, bort genom träddungar, över stenslätter.Det såg nästan ut som han likt en spårhund skulle havädrat sig till vägen. Någon gång stannade han en se-kund, men så fortsattes marschen igen med denna lätta,smygande gång, som ännu i dag är indianerna egen.

— Säg mig, hur kan du vara säker om, att du är pårätta vägen? frågade Harry, som med oförställd förvå-ning betraktade den unge indianen.

— Kan jag säga min vite broder det? fick han tillsvar. Vet fågeln i skyn, varför han flyger den eller denvägen, vet hjorten mitt i den vilda skogen, var bäckenflyter, men han går ändå dit. Att finna spår är den rödemannens gåva, som gavs honom av den stora Anden.

Indianen frågar inte varför och hur, han ser och hör ochkänner, och så går hans steg i den riktningen de måsteföra honom.

Då de vandrat minst ett par, tre timmar, som Harrytyckte, sade han:

— Aldrig kunde jag tro att han kunde hunnit så långt.Jag tänkte nästan, att när han fann att han gått vilse,skulle han ha stannat och väntat på att vi möjligen skullesöka upp honom.



99


— Har du någonsin gått vilse? frågade indianen. Detkan någon gång också hända den röde mannen, när

onda manitos svävar kring honom. Då stannar hanaldrig. Han går och går, ivrig i sitt hjärta att finna denrätta vägen. Han känner att han kommer ännu meravilse, men han kan inte stanna. Det är de onda andarna,som driver honom i kretsgång. Det är det gula guldetsonda manito, som hetsat mina vänners vän. Men vi skallfinna honom.

— Kanske någon olycka träffat honom, sade Fred.— Så finner vi honom skadad eller död, svarade indi-

anen med kall tillförsikt.Vägen hade nu fört dem in i en klipptrakt igen. Men

längre bort syntes en stor gräsplatå, krönt av träd. Meddenna som mål fortsatte indianen marschen under yt-terligare en timme. Då stannade han plötsligt och lyfte

huvudet.— Hörde de unga gossarna ingenting? frågade han.— Nej, var det någonting då?— Ja, en häst gnäggade.De lyssnade, men om det nu varit detta ljud, så upp-

repades det inte.— Röda män finns inte i dessa trakter, sade indianen.Numera är det endast Winnebagostammar som vand-rar här. Det måste finnas vita män därborta bakomhöjden.



100


— Men det är inte dem vi söker, inföll Harry.— Nej, men man kan spörja dem och kanske de sett

till den vi söker.Ja, det låg ju någon mening i detta, medgav Harry, fast

han inte trodde på det. Och så gick man vidare. LjusaMolnet hade inte misstagit sig. Redan på långt avståndskönjde man nu några betande hästar, och då mankommit något närmare, såg man en grupp män — dettycktes vara ett halvt dussin, sittande på marken, syn-barligen alldeles upptagna av sin måltid. De var ikläddastora slokhattar, ett par hade röda tröjor som lyste.

— Vad kan det vara för slags folk? frågade Fred. De serinte ut som nybyggare.

— Settlarna gå aldrig hitåt, upplyste indianen. Det ärsådana som begivit sig ut för att söka guld. De är nog påväg till det nya guldlandet långt bort, som även de röda

männen hört talas om.Guldgrävare! Skulle det vara möjligt, att Erik träffatpå dem. Nu var de så nära, att de kunde iaktta de olikagestalterna. Och Erik skulle de lätt känt igen. Men ho-nom såg de inte till.

— Hallå där! ropade Harry kraftigt — det var intevärt att töva. Männen på marken vände på sig och be-traktade de nykomna.



101


ÅTTONDE K APITLET

Guldgrävarna

En av männen, en i röd tröja, reste sig och kom emotdem. Hans blick fästes med tydlig förbluffelse på

den unga indianen.— Vad är ni för ena? frågade han. Ett par pojkbytingar

ensamma med ett fördömt rödskinn mitt uppe i bergs-trakterna här?

— Nå, sade Harry, som tyckte det var bäst att visa sigmorsk, ty karlen såg föga förtroendeingivande ut. Ber-gen och skogarna kan väl vara våra med lika stor rättsom era.

— Den tuppkycklingen kan minsann gala, skrattadekarlen. Nå det tycker jag om och vi är inga stråtrövare,utan ärliga guldgrävare, så ärliga som vi kan få varaåtminstone, och vi river inte ut ögonen på fredligt folk.

Kom därför fram, pojkar, och tag för er av vad vi kanbjuda — rödskinnet får väl följa med också, fast jag intetål indianer.

— Vi är ute för att söka rätt på en kamrat, som gåttvilse ifrån oss, sade Harry. Vi ville först fråga er, om er



102


väg fört er så, att ni kunnat ha mött honom. Annarsmåste vi ge oss av igen.

— Hahaha! — skrattade karlen. Vi har nog sett honom.Titta efter litet bättre, så ser ni honom på marken där.Han ligger och sover. Se han fick ett par skvättar whiskyi morse och det tycks han inte ha tålt vid, så lång räkelhan än är.

Ja, där låg verkligen Erik under en buske och sov, sådet knakade, när de nu lyssnade.

— Vi träffade honom tidigt i morse, sade mannen, ettstycke härifrån. Inte kunde han redogöra mycket för sigsom vi kunde begripa, men så mycket förstod jag, atthan gått vilse och så talade han någonting om indianer,och jag ser nu, att ni har en med er.

— Det är bäst att väcka honom, så att vi får ge oss av,svarade Harry, som inte tyckte om sällskapet, vilket nu

stigit upp och kommit bort till dem.— Ja, om han där vill följa med er tillbaka förstås, sadeden som talat förut.

— Vad menar ni?— Jo, när han slutligen begrep att vi var på väg till

de nya guldfälten, såg det ut som han gärna ville följamed oss, och en stark bjässe som den där kan man hanytta av.

Karlarna såg vid närmare betraktande allt annatän förtroendeingivande ut. Den, som talat, var irlän-



103


dare, det hördes på dialekten och förmodligen var deandra hans landsmän, storväxta, muskulösa män med

plumpa drag. De tycktes vara rätt väl utrustade, ty påmarken låg en hel hög med packning och hästar hadede allesammans. Harry gick bort till Erik och ruskade ihonom. Yrvaken satte han sig slutligen upp och stirradepå Harry, så på Fred och den unga indianen, sedan påguldgrävarna.

— Jag förstår inte . . . jag minns inte . . . mumladehan.

— Erik, vi har sökt upp dig, sade Harry. Vi kunde intege oss av utan dig och så fick vi det här rödskinnet medoss för att hjälpa oss i spaningarna. Du hade gått vilse.

— Ja, ja, svarade Erik, jag gick och gick, hela nattentror jag, tills jag träffade de här karlarna. Åh, jag är såtung i huvudet.

— Du har druckit whisky, Erik. Det skall du låta bli.— De nästan tvingade mig, svarade han och reste sig.Men förresten, är ni säkra på att jag vill följa med erigen.

Harry såg menande på Fred. Det syntes tydligt, att

Erik ännu inte nyktrat till riktigt. Whiskyn tycktes haden inverkan på honom, att han blev retlig, ty hans tonvar irriterad.

— Skulle du inte följa med oss, sade Harry lugnt. Varfördet?



104


— Jo, för att om jag går med de här, får jag gräva guld,och det är det jag vill. Inte passar det mig att springa

omkring i skogarna med alla möjliga indianer.— Nu är du dum, Erik, sade Harry, och det tycks varit

dumt av oss att göra oss allt besvär för din skull. Mendu kan gärna tänka dig för en gång till. Vi får väl vänta,tills du blir dig själv igen.

Erik mumlade någonting, såg litet skyggt på Harryoch gick bort och satte sig tyst ett stycke ifrån dem.

Guldgrävarna hade återtagit sina platser på marken.De hade fått fram en stor flaska whisky, vilken flitigtgick laget runt.

— Hör ni, pojkar, ska ni ha en slurk, så säg ifrån, bjödmannen i röda tröjan.

— Nej tack, vi smakar inga starka saker, genmälteHarry.

— Nå, det må jag säga var gentilt. Pysarna har inteslutat med mjölkdieten än, förstår jag. Ja han, som sit-ter och tjurar därborta grinade också åt det, och ändåär det bästa Kentucky stoff. Nå, tror ni han tänker följamed oss eller er?

— Jag tänker det blir nog med oss, sade Harry, somgick bort till Erik och började tala tyst med honom. Erikvar fortfarande vresig.

Under hela tiden hade den unge indianen stått orörligoch likgiltigt betraktat vad som försiggick. Hans uppdrag



105


var fyllt, han hade spårat upp den försvunne, vad sedanhände angick honom inte.

Emellertid tycktes guldgrävarna snart nog röna inver-kan av den flitigt använda flaskan, de började prata hög-ljutt med varandra, och skrattade fränt gång på gång.

— Du ser där, Erik, vilket sällskap du råkat ut för, sadeHarry. Du skulle nog snart vara lik dem, och det hållerdu dig väl ändå för god att bli. Kom du med oss och nogkan du komma att gräva guld alltid.

— Ja, det är kanske bäst som du säger, Harry, svaradeErik litet slokörat. Bara vi hela tiden slipper vara medindianerna. Jag kan inte hjälpa, att jag känner mig räddför dem.

— De är nog i alla fall bättre och pålitligare än de härirländarna, det kan jag försäkra dig. Du skulle bara hasett hur vänligt Den Seglande Örnen talade, när det

gällde att vi skulle bege oss ut på spaning efter dig.Harry vände sig om vid ett lätt utrop av mannen iröda blusen.

— Hör du, ditt förbistrade rödskinn, står du och ärstursk, när en ärlig irländare bjuder dig en sup. Du

borde veta hut.Mannen hade närmat sig den unge indianen med whis-kyflaskan. Han hade nu hunnit bli ganska onykter, därhan stod och höll buteljen mot rödskinnet. Ljusa Molnetskakade endast nekande på huvudet upprepade gånger.



106


— Det vore väl tusan om du inte ska ha whisky ändå,skrek irländaren, medan de andra skrattade högljutt.

— Det är rätt, Ben, häll honom i halsen, ifall han intevill dricka själv. Det är oförskämt att vägra, när man blirärligt bjuden.

Harry gick bort till mannen.— Ni kan gärna låta honom vara, sade han lugnt. Han

dricker ändå inte.— Jaså, inte det. Då är det här ett konstigt rödskinn.

Jag har sett andra kolka i sig, så att de varit fulla somsvin. Nå, ska du ha nu eller inte? röt irländaren.

— Ljusa Molnet har sagt nej, svarade indianen lugnt,och hans nej betyder inte ja.

Om det nu var det ganska tydligt högdragna ochföraktfulla i det unga rödskinnets ton eller irländarenvar av dessa naturer, som under rusets inflytande retar

upp sig själva till obehärskad ilska, nog av han drog tillmed en saftig ed och i detsamma ögonblick hade hansin stora revolver i handen.

— Människa, tänk på vad ni gör, ropade Harry. Till ochmed Erik rusade fram jämte Fred.

— Håll käften, röt irländaren, inga pojkar lägger näsani vad Ben O’Brien gör. Ingen har ostraffat förr nekat attta en sup av mig, och skulle ett fördömt rödskinn . . . Enmer eller mindre av den sorten gör ingenting.



107


Under detta stod den unge indianen kvar på sin platsorörlig som om det hela inte angått honom. Till och med

ett gäckande leende krusade hans tunna läppar. Irlän-daren tycktes betänka sig ett ögonblick.

— Nå, så ge dig av då, din röda hund, skrek han. Läggbenen på ryggen så att jag ser sulorna på dina mocka-siner.

— När mina unga vänner är färdiga, går jag, svaradeindianen.

Men det var för mycket för Ben O’Brien. Innan någonhann tänka på att träda emellan, hade han höjt armenoch tryckte av, ett skott smällde, Ljusa Molnet slog fam-lande kring sig med armarna och föll så framstupa tillmarken.

Det blev med ens dödstyst. Våra tre unga vänner stodalldeles lamslagna, till och med mördaren tycktes gripen

av skräck och tappade revolvern. Hans kamrater såg påvarandra. Så gick en av dem fram till indianen och vändepå honom. Blod flöt från hans panna.

— Död, sade han. Det var ett förbannat dumt streck.Ben. Vad skulle det tjäna till!

Ben svarade inte. Han gick bort till sin häst och bör-jade lägga på den packningen. De övriga guldgrävarna,som betydligt nyktrat till vid den plötsliga hemska till-dragelsen, slöt sig samman i en grupp och samtalade tyst.Erik satte händerna för ansiktet och började snyfta.



108


— Det är min skull alltsammans, sade han. Varför skullejag ge mig av ifrån er, varför skulle jag dricka whisky! An-

nars kunde vi ha varit härifrån för länge sedan.— Ja, det var en grym läxa, Erik, sade Harry allvarsamt.

Nu vill du väl inte följa med de där.— Nej, inte för allt guld i hela det här landet vill jag gå i

sällskap med mördare. Men han måste väl straffas. Detskall väl finnas länsman och tocke där här också, ävenom han bor långt bort.

Harry kunde inte låta bli att dra på munnen, trots detpinsamma i belägenheten.

— Kära Erik, en indians död betyder inte mycket i dehär trakterna och vi kan ju i alla händelser inte göranågonting.

En av männen kom fram till dem.— Ja, vi ville det ju inte, sade han, och beklagligt var

det. Ben menade nog från början inte så illa, men han ärså hetlevrad och då ligger alltid revolvern så löst i fickanpå honom. Vi skiljs väl nu. Jag ser, att Ben redan riderbort och vi följer honom.

Ja, här fanns ingenting att göra. Snart var guldgrävar-

na med sina hästar försvunna på andra sidan höjden ochdär stod våra tre vänner allena med den döda indianen.De betraktade honom. Döden hade säkert varit ögon-blicklig, ty inte ett drag i hans ansikte var förvridet. Tilloch med leendet kring munnen fanns kvar där.



109


— Det blir en sorglig återkomst till indianlägret, sadeHarry, utan Ljusa Molnet. Gud vet förresten om vi kan

ta oss tillbaka på egen hand.— Ni kan bestämt aldrig förlåta mig, snyftade Erik.— Seså, tala inte om det nu. Förresten kunde du ju inte

hjälpa att den fulle irländaren sköt honom, sade Harry.— Vi får försöka täcka över honom på något sätt, me-

nade Fred, så att rovdjuren inte kommer åt honom. Devill förstås hämta honom och begrava honom.

— Hämta honom? inföll Erik. Jag tar honom med migförstås. Tror ni att jag tänker låta pojken ligga kvar här!Man är väl ingen omänniska.

— Det blir nog svårare än du tror, Erik, sade Harry. Vihar många mil att gå och . . .

— Om det så vore till världens ände, svarade Erik be-slutsamt. Med skall han i alla fall.

De gjorde en stunds rast och åt litet av sina medfördamatsäckar. Dessa bestod endast av torkat kött, som indi-anerna försett dem med. Erik förklarade emellertid, atthan inte kunde äta. Han satt bara och stirrade på dendöde indianen.

När de så var färdiga att börja vandringen tillbakagenom de ogästvänliga och villsamma trakterna, lyfteErik upp den döda kroppen och lade den tvärs överskuldrorna. På detta sätt blev vandringen honom ännubesvärligare, när de kom in i tät skog. Gång på gång fick



110


han stanna och pusta, gå små omvägar för att söka denvidaste öppningen mellan träden. Men framåt gick det

i alla fall, även om långsamt.Harry gick i spetsen. Han hade haft ögonen med sig

under den förra vandringen och fastän han ibland kändesig litet osäker om vägen, hittade han den alltid till siständå. Fred var honom också till hjälp och tack vare debådas förenade ansträngningar nådde man till sist motaftonen den plats, där Winnebagolägret sist varit upp-slaget. Men nu måste man vila natten över, ty de ungakrafterna var alldeles medtagna.

Tidigt med solen var man emellertid på benen igenoch nu hade det sig ingen egentlig svårighet att följaden väg indiansstammen färdats, ty spåren efter denvar mycket tydliga; antagligen hade rödskinnen medflit här och där skurit grenar av träden, där inte fjäten

efter hästhovar och mockasiner kunde bli synliga. Nuspanade de efter den stora strömmen, på vars andra sidaDen Seglande Örnen lovat att invänta dem.

Omsider, när de hunnit utför en brant och besvärligskogshöjd, fick de syn på vattnet. Inte var det så brett,

men det gällde i alla fall att komma över den. Av någotindianlager såg de emellertid ännu inte något spår.— Det finns alldeles säkert något vadställe, menade

Harry, ty jag kunde inte upptäcka, att Winnebagomän-nen förde med sig några kanoter.



111


De började vandra längs stranden och efter en stundsåg de tydligt nog, var rödskinnen gått över. Harry skar

sig en lång gren från ett av träden, och kvistade av denför att ha den att känna sig för med. Mycket riktigt,strömmen, som flöt ganska stillsam, var just på dettaställe rätt grund. Vattnet gick dem knappast någon gångtill höfterna. Komna ett stycke in i småskogen på andrasidan, upptäckte de snart på inte allt för långt avståndrök och de förstod, att de till sist funnit reda på Winne-bagolägret.

Då rastade de för några ögonblick. Nu, när de befannsig alldeles i närheten av sina vänner, kom det över demen känsla av tung nedslagenhet. Så som nu blivit fallet,hade de inte tänkt sig komma tillbaka. De höll en litenöverläggning och fann det bäst, att Harry gick i förvägoch underrättade hövdingen om vad som inträffat,

medan de båda andra följde sakta efter.Om en stund varseblev Fred och Erik Harry kommagående tillbaka, följd av Den Seglande Örnen. Erik ladened sin döda börda på marken. Hövdingen stod längeoch betraktade den livlösa kroppen.

— Det är gott att dö ung, sade han allvarligt, men integott att dö för en mördares kula. Men de röda männenförstår att hämnas, tillade han hotfullt.

Så gick det lilla sorgetåget tillbaka till lägret. Där sam-lades man kring den döde. Det sades inte många ord.



112


Men man såg i dessa mörka anleten, att i hjärtat sattden där sorgen, som inte yttrar sig i veklagan. En ung

indianflicka hade fallit på knä vid den dödes huvud. Hontog en gul sjal hon bar om axlarna och tvättade bort detlevrade blodet från indianens panna.

— ”Skogsbäcken” — det var flickans indianska namn— fick inte reda sin wigwam med Ljusa Molnet, sadehövdingen. De onda andarna ville det inte.

Flickan kom fram till Erik.— Du bar honom hela den långa vägen på dina starka

skuldror, sade hon. Skogsbäcken har sorg härinne — honlade handen på hjärtat — men hon skall aldrig glömmaatt den vite mannen handlat mot henne som en vän.

Ljusa Molnets död bragte någon förändring i indian-ernas vandringsplaner. Den döde måste jordas, innan dekunde dra vidare, och detta måste ske under övliga cere-

monier, vilka åter var något nytt för våra tre vänner attse och iaktta, och man började genast förberedelserna.Några av skogens träd formligen skalades, så att manfick stora barkflak. Av dessa förfärdigades en avlångkista, i vilken den dödes kropp lades, varpå kistan sat-

tes upp på fyra höga pålar. Där fick den förbli ståendeöver natten. Följande morgon grävde man graven i enliten dalgång, där gräset spirade vårgrönt, en riktigt fa-ger plats, där helt säkert sommarens blommor en gångskulle dofta och trädens löv susa för vinden.



113


Ned i denna grav sänktes så kistan, där den döde lågfullt klädd. Man lade dit hans bössa, hans tobakspung,

alla hans tillhörigheter, som han ju skulle behöva på denlånga färden till de sälla jaktmarkerna. Han fick ocksåtorkat kött, bröd och en kruka vatten med sig. Kringden öppna graven samlades så hela stammen, medicin-mannen trädde fram och höll ett långt tal på stammensspråk, varpå graven fylldes igen och en kulle av jordkastades upp över densamma. Den förmiddagen var detstilla i lägret. Inte ens barnen stojade som vanligt. Desmög sig omkring liksom spökrädda. Och framför entom wigwam satt Skogsbäcken ensam och stirrade, alltunder det hon sakta vaggade med sin unga kropp.

Men vid solnedgången kom Den Seglande Örnen borttill de tre pojkarna. Han vände sig till Harry.

— Min unga vän skulle känna igen det blekansikte,

som sände Ljusa Molnet den dödande kulan.— Ja, honom glömmer jag nog inte så lätt, svaradeHarry.

— Det är bra, fortfor hövdingen, då skall min vän visade röda männen på honom.

— Det är kanske lättare sagt än gjort, svarade Harry.Vem kan veta, vilken väg de där karlarna tagit.— Den Seglande Örnen vet det, eller åtminstone anar

det, blev svaret. Han vet vilka stigar dessa, som går ut



114


att söka guld, pläga färdas, och han skall söka upp dessa,även om han måste färdas ända bort till det Stora havet.

— Och jag får också följa med, inföll Fred ivrigt.Indianen lade handen på hans skuldra.

— Den lilla Vargdödaren är en tapper gosse, sade han.Men detta är endast för de röda männen och de vill haVargdödarens vän med sig, endast för att han skall visadem, vem den mannen var, som dödade Ljusa Molnet.

Fred blev misslynt, men det tjänade nog ingenting tillatt be hövdingen. Han sade bara till Harry:

— Jag kunde väl också känna igen den där rödblusen,så han kunde lika gärna ha tagit mig.

— Jag är väl i alla fall den äldste av oss två, svaradeHarry värdigt, och jag är väl anföraren för vår lilla stam,tillade han leende.

Allting tycktes vara överenskommet mellan indianerna.

Snart kom ur olika wigwams ett tjogtal män, målade iansiktena, med fjädrar i huvudet och alla försedda medbössor. Harry slängde också sitt gevär över axeln. Så gickman bort till ängen, där hästarna gick tjudrade, slängdesig upp på dem, och så, när det började skymma, läm-

nade truppen lägret. I spetsen red Den Seglande Örnenoch bredvid honom Harry.



115


NIONDE KA PITLET

Indianernas hämnd

Den Seglande Örnen tycktes inte hysa minsta tve-kan om vägen. Man red emellertid i skritt och man

tycktes ha kommit ut från de mer eller mindre ogäst-vänliga bergstrakterna, ty framför ryttarskaran breddesig nu en slätt, som föreföll nära nog oöverskådlig. Efterett par timmars stark skymning trädde månen fram ochbelyste den öde heden, prärien nästan utan ett träd. Härsattes de små hästarna i kort trav, och så gick det framåttimme efter timme. När man mot morgonen rastade,gjorde Den Seglande Örnen och Keewagoschkum enrekognosceringstur utåt slätten. Man kunde nu skymtade mörka konturerna av ett skogslandskap långt bortavid horisonten. När de båda indianerna kom tillbaka,sade hövdingen:

— Sex hästar har gått fram därborta. Blekansiktenavar här i går.— Jag tycker de borde ha hunnit längre, menade

Harry.Men hövdingen skakade på huvudet.



116


— De gör korta dagsmarscher, de stannar för att drickawhisky och sova som djur; de röda männen har också

tagit en väg, som genskjutit deras fiender. I afton skallvi hinna upp dem på andra sidan prärien.

Efter ett par timmars vila och sedan hästarna fåttbeta av gräset, som på sina ställen växte ganska frodigt,fortsattes ritten igen under tystnad. Det var enformigtoch Harry kände sig ibland riktigt sömnig, där han sattpå sin lilla raggiga gångare, vilken förresten gott tyckteskunna sköta sig själv. Men spänningen av väntan på vadsom månde följa besegrade dock trötthetskänslan. Hanskulle ha velat fråga hövdingen, vad denne tillämnademed guldgrävarna, om han nu verkligen råkade på dem.Men Den Seglande Örnen, liksom de övriga krigarna,såg så bistra ut i sin stridsmålning, att han inte vågade.Han befarade, att det nog också skulle komma till strid,

ty guldgrävarna hade sett ut att vara karlar, som noginte ämnade låta leka med sig. Men indianerna var junära femdubbla antalet, starka kraftiga män och dess-utom alla beväpnade med goda bössor. Det ryste litet ihonom, när han tänkte på att han kanske skulle få vara

med om någon riktigt vild lek. Men så hemskt stod ännuintrycket kvar av dråpet på den unga oskyldiga indianen,att han inte kunde förundra sig över, att Winnebago-männen ville hämnas.



117


Mot kvällsidan hade man hunnit skogslandet, somman skymtat redan på morgonen.

Det var en rätt oländig och besvärlig trakt. Här kundetill och med Harry se spåren av dem, som hövdingenalldeles säkert antog vara guldgrävarna. Hästarna gickhär fot om fot, men deras gång var lidande och vid mid-nattstid hade de hunnit många mil i skogen. Då stan-nade truppen. En kort överläggning hölls, varefter enindian lämnades kvar för att vakta hästarna, medan deövriga till fots begav sig vidare framåt. Harry befalldesav hövdingen att hålla sig mitt i truppen.

— När jag behöver min unge vän, skall jag låta kallahonom, sade han.

Harry förstod, att denna marsch var ett spejartåg pågammalt indianskt vis, ett sådant som han läst om merän en gång. Rödskinnen tänkte tydligen överrumpla sina

fiender, kanske medan de sov, och det gjorde honomledsen, ty han tyckte, att det skulle vara fegt, lika fegtsom Ben O’Briens handlingssätt. Men hur mycket hanän lärt sig tycka om sina indianska beskyddare och vän-ner, så tänkte han dock på, att en indian väl ändå alltid

förblir en indian och att detta att smyga sig fram aldrigkunde gå ur hans natur. Ville han hämnas, skydde haninga medel.

Månljuset silade in mellan träden. Men skuggornaav stammar och grenar förvillade Harrys syn så, att



118


han knappast kunde se någonting, tyckte han. Så vardet emellertid tydligen inte med rödskinnen. De gick

säkert. Inte ett ljud frambringade deras mockasiner. Degick halvlutade framåt, med smidiga, tassande steg, somkattor. Plötsligt stannade hövdingen och genast stod allade andra orörliga. Så kom Den Seglande Örnen bort tillHarry.

— De ligger därborta, sade han.— Var? frågade Harry och han kände, hur hans hjärta

riktigt började bulta.— Bara ett bösshåll härifrån. Kan inte min unge vän

se hästarna, som står under träden?Nej, det kunde inte Harry. Men indianernas ögon har

en oförliknelig skärpa och de tycks kunna se bra även imörkret eller om det är något slags instinkt som undersådana förhållanden leder dem.

Med viskande röst utdelade hövdingen några kortabefallningar, varpå indianerna, en efter en, smög sig bort.Harry förstod väl, att de ämnade omringa guldgrävarnaslägerplats.

Han var nu vid hövdingens sida.

— Den unge gossen får nu smyga tyst och försiktigt,viskade han. Vi skall gå alldeles inpå blekansiktena.Nästan skälvande av spänning gick Harry försiktigt

framåt tätt bakom hövdingen. När denne äntligen tycktesig ha kommit tillräckligt nära, hukade han sig ned på



119


marken i skydd av en stor buske och tryckte med han-den ned Harry bredvid sig.

— Nu skall vi bida här, tills solen går upp, sade han.Harry kände sig riktigt glad. Den Seglande Örnen

tänkte inte överfalla de vita under sömnen. En stundförsökte han hålla sömnen ifrån sig. Han spratt då ochdå upp vid några underliga ljud. Än tyckte han sig höraliksom en ekorres knaprande, än var det som en grodaskväkande. Än kom ett ljud som från någon nattfågel,men inte högljutt, utan nästan som en aning.

— De röda männen är på sina platser, viskade höv-dingen. Det är deras signaler, den unge gossen hör.

Omsider föll emellertid Harry i sömn. Han vaknadevid, att hövdingen sakta ruskade honom i axeln. Han sågatt dagen brutit in.

— Om min unge vän nu ser genom busken här, kan

han se de sovande männen, sade han, och säga mig, omde är de rätta. Ty indianen vill inte hämnas på någonsom är oskyldig. Han måste vara säker.

Harry följde anvisningen. Han kunde visserligen intese de sovande männens ansikten, men de röda blusarna

fanns där, så det var nog intet tvivel, att man var på rättspår. Han meddelade också detta åt hövdingen.— Blekansiktena har druckit whisky, sade han, därför

sover de så länge. Nu skall den unge gossen passa på, fårhan se, hur Winnebagokrigarna handlar.



120


Den Seglande Örnen reste sig, lade sin bössa till axelnoch sköt ett skott rakt upp i luften.

Vid knallen rusade de sex sovande männen på föt-ter. De stirrade omkring sig, helt säkert troende att dedrömde. Ty runt omkring dem stod de röda, stridsmå-lade indianerna, runt om pekade bössmynningar motdem.

Ben O’Brien gnuggade sig i ögonen.— Vad skall det här betyda? sade han med en röst som

han tydligen sökte göra hotfull, men utan att lyckas. Dethördes, hur fruktan skar igenom den. De övriga drog sigtillsamman så mycket de kunde. Man såg på dem, att devisste vad det var fråga om. En av dem tog åt bakfickanefter sin revolver, men hövdingen höjde varnande ar-men.

— Intet skott, sade han, då kommer kulor ur alla de

röda männens bösspipor.Då förstod guldgrävarna, att de inte kunde uträttanågonting.

Ben O’Brien fick syn på Harry, som rest sig och stodbredvid hövdingen.

— Se på den! skrek han. Det är pojken där, som hetsathundarna på oss. Att man också kunde vara ett sådantnöt och låta dem gå. Ett par skott till hade inte kostatmycket.



121


— Du kanske misstar dig, svarade Harry, i det han betihop läpparna, jag kan också skjuta, du. Så här tar man

hatten av en mördare.Han hade höjt sin revolver, skottet smällde, kulan gick

igenom O’Briens hatt och tog den med sig.— Inte skjuta, sade hövdingen allvarligt.— Jag tänkte bara ta hatten av honom och visa att han

borde vara hövlig, svarade den unge gossen.Det blev en tystnad, som varade några sekunder. Guld-

grävarna stod där som rädda hundar. Ångesten taladetydligt ur deras blickar. Så sade Den Seglande Örnen:

— En av våra bröder har stupat för en vit mansmördarkula, utan att han gjort er något för när. Sönerav vita mödrar! De röda männen måste hämnas sinbroders död. Vi är starka nog att nu kunna nedgöra erallesammans. Den vita mannen är grym; hans broder,

den röda mannen, är rättvis. Utlämna mördaren. Vimåste ha hans blod och sedan ni varit vittne till hansstraff, vill vi låta er dra bort i frid. Ingen tomahawk skalldå vidröra era huvudsvålar. Men vill ni skydda vår bro-ders baneman, är också ni våra fiender och då måste vår

broders död hämnas på er alla.Hövdingen hade talat långsamt och högtidligt. Det varintet tvivel att guldgrävarna förstått hans ord. De femmännens blickar vändes mekaniskt mot Ben O’Brien,



122


så att Den Seglande Örnen hade förvisso inte behövtnågon som pekat ut mördaren åt honom.

— Vilket väljer ni? frågade hövdingen. De svaradeingenting. De såg sig omkring på dessa stela, bistraansikten, som möter dem överallt, på dessa bössmyn-ningar, som pekade mot dem. Om en sekund kunde devara dödens allesammans. Så drog de sig långsamt ifrånmördaren. Då denne såg detta, sade han med skälvanderöst och skallrande tänder:

— Är ni så fega, att ni ämnar överge mig.— Du gjorde det, Ben, svarade en. Det var dumt av

dig, och vi tänker inte låta våra ben ligga och rosta här iödemarkerna för din skull. Du får ta dina gärningars lön,om du inte kan komma överens med rödskinnet där.

Då föll Ben O’Brien på knä framför Den SeglandeÖrnen.

— Döda mig inte, bad han. Jag skall ge dig allt vad jaghar. Hela min packning, all min tobak, all min whisky, jamin häst, och du blir en rik indian. Mina kamrater härskall också ge dig så mycket de kan.

Indianen skakade på huvudet.

— Om du hade vår store vite faders alla skatter, skullede inte hjälpa dig, svarade hövdingen. Liv för liv.Ben O’Brien sprang upp. Hukande sig ned, gick han

baklänges efter sina kamrater, vilka dock fortfarandedrog sig undan för honom. Så, i någon vansinnets eller



123


dödsskräckens ingivelse, rätade han upp sig och då hadehan sin revolver i handen.

Harry hade under andlös beklämning iakttagit scenen.Han hade sett, hur Den Seglande Örnen redan i förvägryckt den blanka stridsyxan ur sitt bälte. Innan BenO’Brien hann lyfta armen, susade tomahawken genomluften. Och den förfelade inte sitt mål: den träffade medden skarpa eggen irländaren mitt i pannan och han stör-tade till marken.

Då upphävde hövdingen ett vilt stridstjut, som be-svarades ur alla indianernas strupar. Med ett språngvar han vid den fallne guldgrävarens sida. Ännu ettstolt segerskrik, den långa kniven blixtrade i hans hand,han böjde sig ned, ett skarpt skär runt irländarens hu-vudskål . . . ett ryck, och han svängde en bloddrypandeskalp i handen. Guldgrävarna stod alldeles stela av fasa.

De tycktes inte kunna fatta, att detta var verklighet. Vardet inte en hallucination, frambragt genom det ymnigaförtärandet av whisky föregående afton? Nej, där låg juBen O’Brien framstupa, med utsträckta armar i sitt blod,och hans huvudskål lyste rött emot den.

Indianerna hade hämnats sin mördade broder. — Ochnu stiger de vita männen till häst och färdas vidare, be-fallde Den Seglande Örnen. De röda männen skall grävaen grav åt deras döda broder.





125


Där hängdes O’Briens skalp upp över ingången tillden wigwam som Ljusa Molnet skulle ha tagit i besitt-

ning jämte den sörjande Skogsbäcken.



126


TIONDE KA PITLET

Det övergivna logghuset

Winnebagoindianerna fortsatte sin färd från bergs-trakterna nedåt slättlandet. Det gick i små, be-

kväma dagsmarscher utan brådska. Våren tog snartherraväldet och klädde all naturen i saftigt grönt. Manvar numera inte så långt avlägsen från människor ochciviliserade trakter, även om rödskinnen dock helstundvek dem. Ibland gick man över järnvägspår, stun-dom skönjde man på avstånd nybyggen och en gångpasserade man till och med i närheten av en liten upp-växande stad.

Indianerna hängav sig med stort behag åt att göraingenting. Kom en hjort i karavanens väg, sköts den,men på jaktstigen gick man egentligen inte. Rödskin-nen är sorglösa varelser, som gärna låter var dag sörja

för sig.Omsider tycktes man ha nått sitt mål, en härlig skogs-trakt alldeles vid randen av en liten flod, på vars andrasida kunde på avstånd skönjas ett par stora kreaturs-farmer. Här slog man nu mera omsorgsfullt upp sina



127


wigwams och beredde sig tydligen att dväljas på dennaplats sommaren över. Några mil längre bort fanns åter

en av dessa hastigt uppväxande samhällen och dit begavsig flera av stammens män för att avyttra sitt förråd avhudar efter årets jakter.

När våra tre unga vänner mer än en månad levt dettaliv, började det tyckas enformigt. Särskilt Erik fick oroi kroppen.

— Det är ju ingen mening i det här, sade han. Vi harväl inte begivit oss ut för att bli indianer heller. Nu harjag lärt mig rida, och jag kan till och med skjuta ensmula, så nu tycker jag det är på tid att vi ger oss avvidare på egen hand.

Ja, det tyckte Texaspojkarna också, och en dag sadede det åt hövdingen.

— Mina unga vänner gör som dem själva lyster, blev

hans svar. De vet bäst vad de har i sinnet.Så redde man sig då till avfärd och Den SeglandeÖrnen skänkte ungdomarna var sin häst. Avskedet varallvarligt, men utan alla ceremonier. Ynglingarna hadelärt sig att hålla av sina indianska vänner, så att de kände

en viss beklämning, när de svängde sig upp barbackapå de små hästarna och vinkade sitt sista farväl åt röd-skinnen. Länge kunde de, när de vände sig om, se höv-dingens resliga gestalt, där han stod i skogsbrynet ochsåg efter dem.





129


— Vet du, vad jag ångrar, Harry? Att vi inte bad DenSeglande Örnen att få en av rödskinnens hundar. Det

vore allt roligt ändå att ha en hund.— Usch en sådan där ful racka, sade Erik. Ska vi ha en

hund, vill jag att det skall vara en präktig en.— Ja, var ta den ifrån, du Erik!— Inte vet jag, men jag tycker bara så.Med gott mod red de vidare följande dag och ännu

tre dagar. Då hade de kommit in i kuperad terräng igen,något påminnande om bergstrakterna de genomströ-vat med indianerna, men betydligt mera gästvänlig ochvacker. I de grönskande skogarna fanns små gräsbevux-na slätter, bäckar och små strömmar sorlade här och var.Än var det höga kullar, än riktiga klippartier, som gottkunde kallas för berg och när de sett sig litet omkringvid rastestunden om middagen, fattade de beslut om att

någon tid slå sig ned här. Säkerligen skulle ingen störadem. Antagligen befann de sig här ett gott stycke bortafrån civilstationen.

Ja, så var det byggnadsplanerna. Erik försökte siggenast med yxan på ett träd, som Harry påstod vara

valnöt. Han var van vid skogsbygge, så det gick galant,och han ställde sig och skrattade hjärtligt, när Harryoch Fred också skulle försöka, ty yxan slant betänkligtnästan vid varje hugg och det såg sannerligen farligareut för deras fötter än för trädstammarna.



130


Nå, första dagen blev det inte så mycket arbete. Manhade tid att ta saken med ro, och det tänkte man också

göra. Följande morgon skulle man lämna hästarna attbeta och så skulle man ge sig ut på en kortare upptäckts-färd för att finna ut bästa platsen för det blivandelogghuset. Naturligtvis skulle det ligga i närheten avvatten.

De tre ungdomarna strövade gladeliga omkring i trak-ten. Sommarmorgonen var härlig utan tryckande hettaoch det kändes så lätt att andas i den höga, rena luften.Än kom det ena förslaget, än det andra. Det tycktes fin-nas tjogtals ställen, lämpliga som byggnadsplats, närman inte behövde tänka på åker och äng.

Plötsligt stannade Fred och grep Harry i armen.— Harry, titta, det bor människor här!Han pekade, och på långt avstånd såg man en koja

skymta fram bakom några träd. Det var nu en miss-räkning, och således måste man ändå ge sig i väg fråndenna vackra, präktiga trakt. Emellertid beslöt man attgå närmare, det gick ändå inte att helt och hållet kuvanyfikenheten. Man såg nu, att det enkla logghuset var

omgivet av en inhägnad, men inom den syntes inte enlevande varelse. De tyckte, att där åtminstone bordefinnas en hund— en sådan kunde en settlare knappastundvara. Till sist sade Harry:



131


— Det ser ut, som om ingen skulle bo där eller kanskenybyggarna har givit sig ut på jakt.

Nu stod de inom inhägnaden. De hade gått genom ettled, som emellertid tycktes nästan nedbrutet. De stan-nade och lyssnade för att få höra något ljud från män-niskor eller djur, men allt förblev dödstyst. Då gick de ini logghuset, vars dörr stod halvöppen. Det var tomt. Pågolvet syntes rester av halmkärvar, som tydligen utgjortbäddar, men något bohag fanns inte vidare. Spisen varganska välbyggd. Harry undersökte den.

— Här har inte varit uppgjord eld på flera månader,förklarade han. Vem som nu än bott i det här huset,tycks det ha varit övergivit länge.

— Nå, men det må jag då säga, kommer bra till pass,sade Erik glatt. Då anammar vi det och slipper byggasjälva, bara reser upp ett skjul åt våra hästar.

Både Fred och Harry snokade omkring i logghusetför att om möjligt finna någonting, som kunde sägadem vad slags folk som bott här. Men det fanns ingen-ting. När invånarna dragit bort, hade de tydligen gjortrent hus — antagligen hade de heller inte haft så värst

mycket att ta med sig. Att de dock en gång ämnat attstanna här syntes ju av det, att de uppfört inhägnaden,man såg också att de börjat hugga ned träden och röjaav marken, då arbetet avbrutits och de, vilka de nu änvarit, begivit sig av.



132


Erik gick och stökade utanför logghuset. Han spar-kade med fötterna i gräset och han hittade en gammal

spade, om vilken han med höga rop underrättade sinakamrater, som då också kom ut. Nu fick Fred syn på nå-gonting i ett hörn av inhägnaden. Det var en bok, nästanuppblött och förruttnad av regn och kanske snö. De sågi alla fall, att det var en gammal svensk psalmbok.

Således hade det varit svenskar som bott här. Dethade varit namn i boken, men vattnet hade kommitbläcket att flyta ihop, så att det var omöjligt att läsavad som stått skrivet.

— Jag tror jag vet, sade Erik förnumstigt. De har begi-vit sig bort för att söka guld.

— Kommer du nu med ditt guld igen, din olycksfågel,sade Harry skämtsamt hotande. Alla svenskar är väl intelika dumma som du. Jag tycker du kunde fått nog av guld

och guldgrävare på en tid.Då mulnade Eriks ansikte och han vände sig bort.— Du kan gärna låta bli att tala om det där, Harry,

sade han.Ja, så länge det inte fanns någon ägare till logghuset,

kunde de ju gärna ta det i besittning. Det passade demju alldeles utmärkt till bostad för ett par månader. Härskulle de få det riktigt bra, nu skulle de ha riktigt hushåll.För köttet skulle Fred och Harry svara, i strömmen, som



133


flöt förbi, fanns det fisk, det hade de sett, och den fickErik försöka att fånga.

— Men hör ni, sade Fred, vårt bröd är snart slut, ochdet kan vi inte reda oss förutan. Ännu räcker det vi fickav indianerna några dagar. Men sedan . . .

— Så får vi väl baka, föreslog Erik.— Ja visst ja, men var ska vi få något mjöl ifrån.— Det är sant, förstås, men det tänkte jag vi kunde

köpa. Litet pengar har vi ju allesammans.— Ja bevars, kan du få mjöl, så nog skall det betalas,

sade Harry. Jag står också och tänker på att vi snartmåste ha mera ammunition. Skall det bli riktig jakt, lärinte de patronerna vi har räcka långt. Men jag tror inteatt vi befinner oss alldeles ute i ödemarken nu. Här är jupräktigt land för settlare, och de har nog slagit sig nedlitet varstans, om det också är åtskilliga mil emellan dem.

Ni kommer ju ihåg, att vi för ett par dagar sedan korsadeen järnväg, och den måste väl alltid leda till någon stadeller station. Men det får vi tänka på litet senare, när vikommit i ordning här i logghuset.

Erik stannade kvar, under det Harry och Fred vände

åter efter hästarna. Och Erik fick brått, då han blev en-sam. Han bar ut resterna av den sura, illaluktande hal-men, han skar friskt doftande gräs från slätten bakomhuset och gjorde i ordning en bred, mjuk bädd, somräckte för alla de tre, han högg ved från de unga träden



134


och bar in till spisen. Han skulle ha velat göra eld, baraför att få höra hur den sprakade, men Texaspojkarna

hade flintan och fnösket, som indianerna försett demmed och som de lärt dem använda. Han såg ut en braplats, där hästarna kunde gå tjudrade den första tiden,innan man fått upp ett skjul, ifall det skulle börja ös-regna och när kamraterna fortfarande dröjde, gick hanned till den lilla flodens strand och satte sig att se på detrinnande vattnet. Ja, bevars, vad där fanns fisk, men dehade ju inga fiskdon. Men det fick man skaffa på sammagång som mjölet och ammunitionen.

Inte långt ifrån honom upptäckte han ett litet fält, somvar bevuxet med ett gräs, tyckte han, som var mörkareoch grövre än det vanliga. Han gick bort för att se eftervad det kunde vara. Till sin glada förvåning kände hangenast igen potatisblasten och han ryckte upp en planta.

Min själ, hade den inte redan börjat sätta frukt, visser-ligen inte större ännu än ärtor, men det skulle i alla fallinte dröja länge, förrän de kunde koka eller åtminstonesteka på glöden sin goda potatis. Här tycktes ju alltingvara riktigt präktigt ordnat för dem. Det var bara en sak,

som felades, och det var — guld . . . . Nej, det ville haninte tänka på.Äntligen kom Texaspojkarna tillbaka med hästarna

och efter en måltid av torrt kött och indianskt majsbrödberedde man sig att i lugn njuta av den härliga aftonen.



135


Följande dag skulle strövtågen i skogarna och på slätt-terna börja på allvar. Den natten sov våra unga vänner

gott på det doftande gräset och för första gången undereget tak, kunde man säga.

Fred var den förste som vaknade. Han klädde av signaken för att ta sig ett morgonbad i strömmen. Hanöppnade sakta dörren och skulle stiga ut, då han blevstående vid åsynen av ett djur som stod alldeles innanförinhägnaden. I första ögonblicket kunde Fred inte få klartför sig, om det var en liten varg eller en stor hund — detkunde gärna vara både det ena och det andra. Vid åsy-nen av Fred började djuret sakta morra och visa sina vitatänder. Fred stod kvar och betraktade fyrfotingen, varsögon tycktes hänga fast vid gossens ansikte. Så börjadehunden — ty morrandet visade att det var en sådan

— sakta vifta på svansen, så hukade han sig ned och kröp

fram mot Fred med ett sakta vinande. Fred böjde sig nedoch klappade djuret — dess päls var sträv och brungrå— och hunden tycktes finna behag i smekningarna. Fredgick förbi honom, hunden låg stilla, följde honom baramed ögonen. Så lockade gossen, och med glada språng

kom djuret efter honom. De följdes åt till flodstranden.Men då Fred hoppade i vattnet, började hunden skällaursinnigt och tycktes vilja kasta sig efter gossen.

Skallet väckte Harry och Erik inne i logghuset. Derusade upp, fann Fred borta, sprang ut mot det håll,



136


varifrån hundskallet kom. Då hunden hörde prasslet imarkens kvistar bakom sig, vände han sig blixtsnabbt

och började morra ilsket. Men Fred lockade på honomoch han vände tillbaka ned till stranden.

— Var har du fått fatt i den där besten, Fred? frågadeHarry förvånad.

— Han stod för en stund sedan utanför logghuset ochväntade på mig, alldeles som han visste, att jag fannsdär. Som ni ser, är vi redan goda vänner och han lydermig som om jag hade känt honom i flera år.

Fred gick upp ur vattnet, hunden sprang vid hans sida,medan gossen höll honom lekfullt i nackskinnet. Hangick fram till Harry och Erik, klappade dem på axeln,lät hunden nosa på dem, och så kunde de också klappahonom. Förnöjd satt han bredvid Fred, där denne slagitsig ned på strandbädden för att soltorka, medan de an-

dra plumsade i vattnet.— Jag kan just undra, var han kommer ifrån, sadeHarry. Kanske han, när allt kommer omkring, hört hitförut. Men då borde han förstås följt med husbonde-folket. Det ser ut att vara en sådan där varghund. Se så

smidig och stark han är. Den vore inte gott att råka utför, när han är ilsken.— Det var just en sådan där vi behövde, menade Erik.

Bara han nu inte är en sådan där lömsk rackare. Fredförstås, han tycks ju kunna bli god vän genast med alla



137


möjliga djur, men du och jag, Harry, får nog akta osskanske.

— Jag tror inte ni behöver vara rädda, sade Fred. Det ärett klokt djur, och han förstår alldeles säkert, att vi tre ärvänner. Nu beror det på, vad vi ska kalla honom.

— Om vi skulle försöka med några namn, kanske hanlystrar, föreslog Harry.

Ja, det var ju lustigt, men hur de än lockade med allaupptänkliga benämningar, tycktes hunden inte bry sigom dem.

— Nå, då ger jag honom namn själv, sade Fred. Hanskall heta ”King”, det tycker jag låter ståtligt.

King följde nu sina nya herrar tillbaka till logghuset.Nu såg de att han var alldeles till ytterlighet avmagradoch han fick genast de kraftiga benen av en hjortskinka,vilka snart knastrade under hans starka tänder. För att

pröva sitt välde över hunden, gick Fred bort till honom,där han låg och åt. King släppte benet, såg upp på gos-sen och viftade med svansen. Fred kunde till och med tabenet ifrån honom, utan att han visade någon ilska.

— Du skulle bli djurtämjare. Fred, sade Harry skämt-

samt. Du skulle bestämt kunna kuva både lejon ochtigrar.Fred tyckte, att nu skulle det bli riktigt roligt att jaga,

när man hade en hund. Harry hade dock sina funde-ringar om detta. King var nog en för stor best — nå,



138


förstås om det gällde varg och björn, men det kommerväl inte att vankas så ofta. I alla fall beslöt man att ta

hunden med, när man efter en stund beredde sig attgå till skogs. Inte heller Erik hade någon lust att stannahemma och så begav man sig i väg alla tre.

Man hade emellertid inte hunnit synnerligen långt ini skogen, då King började hoppa upp på Fred och skälla.Han sprang med några steg, så stannade han, hukadesig ned och gav till ett klagande skall.

— Fred, sade Harry, hunden vill bestämt, att vi skallgå åt ett annat håll. Vi kan ju gärna låta honom få sinvilja fram.

När King såg att man beredde sig att följa honom,började han sätta i väg under höga språng, men dåoch då tryckte han nosen mot marken, flåsade ochsnusade.

— Han är alldeles säkert någonting särskilt på spåren,sade nu också Fred.King stannade nu och väntade på det lilla jaktsäll-

skapet, tills det var alldeles inpå honom. Då luffade hanett stycke i förväg igen.

Omsider blev han stående i ett tätt snår av en hag-tornsliknande buskväxt. Här började han krafsa i mar-ken och utstöta ängsliga, långdragna tjut.

— Det här börjar bli riktigt hemskt, tycker jag, sadeHarry. Naturligtvis finns det någonting därinne.



139


De trängde sig igenom snåret, men marken tycktesdem inte förete någonting anmärkningsvärt. Erik lade

sig emellertid på knä och undersökte den med händer-na.

— Den har varit uppgrävd, sade han, det känns tydligt.Ha, det är bestämt en grav. Då låter vi den vara.

Men King gav sig inte. Han fortfor att krafsa ochtjuta.

— Det är kanske det övergivna logghusets hemlighet,som döljer sig här, sade Harry. Erik, då får du gå hemefter spaden, så ska vi se efter i alla fall. Jag är säker på,att vi annars inte får någon ro för hunden.

Erik var snart tillbaka, ty det snår hunden fört dem till,låg endast några stenkast från logghuset. Han börjadegräva. Det var, som om hunden velat hjälpa honom, tyhan krafsade av alla krafter och Erik fick riktigt måtta

med spaden för att inte göra illa hans framtassar.Nu tog spaden emot någonting mjukt. Erik grävdeförsiktigare. Fred och Harry såg med spänd väntan nedi gropen, som Erik kastade upp. Plötsligt utstötte Fredett rop. Ur mullen stack fram en hand och nedre delen

av en arm.— Vad var det jag trodde? Det var otäckt, sade Erikoch vilade på spaden, medan han torkade svetten frånpannan.



140


Harry tog nu vid. Han förde försiktig bort jorden ochde halvt förmultnade löven och snart tedde sig en hemsk

syn för deras ögon. Nedkastade i den lösa skogsmyllanlåg tre lik, fullt klädda, två män och en kvinna. Derasansikten och händer hade redan börjat ruttna bort. Den,som låg överst, var en äldre, gråskäggig man och närhans huvud nu blev blottat, syntes ett otäckt yxhuggrakt genom hans panna.

De tre ynglingarna såg bleka på varandra, och i tan-ken viskade de fram ordet ”mord”. Här låg helt säkertlogghusets förra inbyggare, fallna för mördarhand ochnedgrävda i detta mycket otillgängliga snår. Hunden sattvid den öppnade graven och tjöt jämmerligt. Harry varden, som först fattade sig.

— Vi får inte låta det här vara som det är nu, när vi vetav det, sade han. Naturligtvis skall här finnas en sheriff

någonstans och den får vi försöka att ta reda på ochanmäla förbrytelsen, så att det kan bli undersökning.— Det var då förskräckligt, vad man råkar på mycket

otäcktyg i det här landet, sade Erik mulen. Nu är detförbi med humöret för mig på en tid.

Man täckte hjälpligt över graven igen och vandradetillbaka till logghuset. Nu var King lugn igen, sedanhan fått visa på det ruskiga fyndet. Det överenskoms,att Fred och Harry skulle stiga till häst genast och ta



141


sig fram till närmaste nybygge eller samhälle och sökaupp sheriffen.

— Och så skall jag stanna här ensam med de tre liken,sade Erik.

— Det måste du, Erik. Förresten behöver du väl intevara rädd för dem och King lämnar vi kvar hos dig.



142


ELFTE KAPITLET

Vad som hände i Delafield

De små raggiga hästarna var gott utvilade, så att detravade friskt fram över prärien med sina unga ryt-

tare och det tövade inte längre än tre, fyra timmar underrätt skarp ritt, förrän de var i närheten av en järnvägs-linje. Nu hade de endast att följa denna, så gott sig göralät, åtminstone aldrig släppa den ur känning.

De kom efter ytterligare ett par timmar till en litenjärnvägsstation, där det fanns endast en enkel hyddaför ett par mans betjäning och ett särskilt litet hus förtelegrafoperatorn.

Att man så där kom från östan och västan till häst, eneller flera till utseendet mer eller mindre ruskiga indi-vider, väckte naturligtvis ingen uppmärksamhet vidare.Nyfikna frågor gjordes aldrig.

Telegrafoperatorn, en ung man, stod utanför sitt lillatorn och rökte sin pipa. Texaspojkarna höll in sina häs-tar.

— Goddag!— Goddag!



143


— Långt till närmaste stad härifrån?— Fyrtio mil ungefär.

— Riktningen utmed banan?— Alldeles.— Tack. Goodbye.— Goodbye.Och så var det samtalet slut. Pojkarna red vidare. Det

var långt lidet på dagen redan, men de räknade ut attde dock skulle kunna hinna fram till staden åtminstonesent på kvällen.

— Du glömde fråga vad den hette, sade Fred.— Ja, det har du rätt i, men stad som stad.De fick rida i många krokar. Järnvägen gick än över

stora slätter, än gav den sig in i bergpass, canyons, därdet såg riktigt riskabelt ut att komma fram. Men de småindianska hästarna var tydligen vana vid terrängen, de

gick med orubblig säkerhet på den smalaste stig med enstupande avgrund på ena sidan.Omsider började trakten bli befolkad. Pojkarna red

förbi den ena farmen efter den andra. På grässlätternagick tusental av boskap betande och deras ramande

fyllde den ljumma sommaraftonen. Redan kunde de pålångt avstånd skönja vad de antog vara staden, ty de sågett par kyrktorn och några höga smäckra skorstenar av-teckna sig mot den ljusa natthimlen. De mötte enstakavandrare.



144


— Vad heter staden därborta?— Delafield.

— Är den stor?— Så där tiotusen omkring. För tre år sedan fanns inte

en koja här.Delafield . . . den staden hade ingen av de båda hört

talas om naturligtvis, vilket inte hindrade att det kundevara en riktigt bra stad. Här ute i västern växte ju stä-derna upp nästan som svampar ur jorden.

De red in på en bred gata eller aveny. Delafield varbyggd som alla amerikanska städer av ny typ: efter linjal.Avenyer på längden, skurna i rät vinkel av gator, en påvar tjugondels engelsk mil, och ”blocken” eller kvarte-ren oföränderligen bestående av rödmålade hus medtre, fyra fönster i front. I nästan varje hörn fanns ocksåsom vanligt en krog eller saloon och här och där lyste

från höjden tre gyllene kulor som i en klase, givandetillkänna att därunder bodde en pantlånare. Det därbrydde Texaspojkarna sig inte om att titta på, det varde vana vid sedan späda barndomen. De tänkte nu på,var de skulle få kunna ställa sina hästar.

Innan de red hemifrån hade Harry sprättat upp fodretpå sin brungrå blus och tagit fram ett par, tre dollarsed-lar — det gick inte an att komma utan pengar till staden.Därför kunde de betala logi både för sig själva och förhästarna.



145


Klockan hade emellertid blivit långt efter midnatt.Förhållandena i den goda staden Delafield hade redan

blivit så pass ordnade, att krögarna inte fick ha öppetdygnet om. Men här i utkanten av staden, där husenännu låg vid landsvägen, lyste det i alla fall ur ett parfönster. Visserligen var den vanliga ingången från husetshörn tillbommad, men Harry visste mycket väl, att näranog varje amerikansk krog har en bakväg. Han steg avhästen för att söka efter den, och mycket riktigt fannsden i ett prång.

När Harry öppnade dörren till det låga rummet, somstank av tjock tobaksrök och osande petroleum från enlampa i taket, såg fyra karlar upp från sina kortlappar,där de satt kring ett litet bord med stora whiskyglasbredvid sig. En av dem steg upp och kom emot Harry.

— Vad är det fråga om? sporde han. Här är stängt, det

måste ni väl förstå.— Ja, men vi är två, som kommit ridande långt bort-ifrån och vi behövde ställa in våra hästar och själva fånågonstans att sova några timmar.

— Jaså på det viset. Då har ni råkat alldeles precis,

kan jag säga er, ”Röda lyktan” har bästa stallet i helaDelafield, och det är sant också. Jag skall visa er vägen,så kan ni nog hjälpa er själva.

Värden följde med ut och öppnade en port till en bak-gård, där det verkligen fanns ett slags lider, som nog i



146


alla fall kunde tjäna till stall. Att det också användestill det, såg man av det att det låg fullt upp med stora

hötappar kringströdda litet varstädes under det illalagda taket. Texaspojkarna band sina hästar, skrapadeihop foder åt dem och så gick de in på krogen.

— Ja, något att äta kan jag inte komma med, förklaradevärden; de här gossarna har satt i sig all frilunchen*. Menska det vara någonting att fukta struparna med så sägbara ifrån.

Krögaren var av den välfödda, fnasiga irländartypen,som man möter i tusen sinom tusen upplagor överallti Amerika.

Fred och Harry betackade sig emellertid; de ville barabli visade till ett rum. Värden följde dem till ett ”bak-rum”, ett litet kyffe en trappa upp.

— Ja, det finns inte mer än en säng, sade han, men ni

sämjas väl, kan jag tänka. Ä’ ni på väg västerut, poj-kar?— Nej, vi har kommit hit för några uppköp bara.— Jaså, settlare. Nå, kan jag stå er till tjänst med något

i morgon, så gärna. Men apropå, jag kunde kanske få

litet betalt genast.

* På alla amerikanska krogar finns alltid framsatt en del kallmat, som kunderna utan betalning får äta, såframt de samti-digt tar in öl eller spirituosa.



147


— Se här, sade Harry, och drog upp en dollaredel urfickan. Tag detta så länge, klarar vi av resten, när vi ger

oss av.Värden tycktes vara nöjd, han sade till och med ett

”godnatt”, när han lämnade rummet och gick ned förtrappan, antagligen för att fortsätta kortspelet igen.

Följande morgon vid åttatiden var Texaspojkarna påbenen igen.

— Harry du, sade Fred, tänk att vi får tvätta oss i etthandfat igen och här är till och med tvål. Det är ju ettriktigt hotell det här.

När de kom ut på gatan var allting redan liv och rö-relse. Vagnar med höga foror belamrade gatorna, i hör-nen vid krogarna hade skoputsarna sina stolar utsatta,tidningspojkar skrek och peddlers* skrek ut sina grön-saker och frukter. Och för första gången på månader såg

pojkarna på nytt negrernas svarta grinande ansikten. Ja,innanför fönstren till en tvättinrättning upptäckte de tilloch med ett par snedögda kineser med långa hårpiskor,som stod och gnodde med strykjärnen på kragar ochmanschetter. Delafield var verkligen en riktigt modern

stad, som inte ens saknade några ”skyskrapare”, fastände här höll sig vid sju eller åtta våningar.Våra båda unga vänner stannade vid ett salustånd,

där en man i mössa och förkläde, som skulle föreställa

* Gatuförsäljarna.



148


vita, alldeles som en kocks, sålde clamchowder ochwatermelon. Den förstnämnda rätten, som är ett slags

köttsoppa, kokad på clams, ett slags gula musslor, medskuren potatis, morötter och andra grönsaker, var Fredssynnerliga förtjusning, och den köttiga, skört färgadevattenmelonen var sannerligen heller inte att förakta.Det till och med riktigt vattnades dem i munnen. Ett parkarlar i höga stövlar, grova blusar och slokhattar, medrevolver i bältet och en kort piska i handen, stod redanvid ståndets nedfällda lucka och mumsade clams aunaturel, medan de flitigt tullade sin whiskyflaska, somde köpt inne på krogen alldeles bredvid.

Fred och Harry fick var sin skål med rykande clam-chowder och därtill ett stycke av ett långt, vitt bröd. Åh,hur det smakade i alla fall. Det var ju inte underligt, omde börjat ledas vid dieten på bara torkat kött och majs-

bröd, fastän ute på slätterna och i vildmarken efter endags ritt eller strövtåg till fots det också kunde smakarätt bra.

Som de stod där och njöt av den ovanliga måltiden,för några ögonblick glömska av sin uppgift i staden,

hade kommit till mera folk utanför saluståndet. En rösthördes plötsligt:— Maka åt er, pojkar, så att andra får rum också. Det

finns flera hungriga än ni, era tuppkycklingar.



149


Harry såg upp på den talande, vars skråliga stämmaverkade obehagligt på honom. Karlen gav tillbaka blick-

en och i detsamma drog han till med en ed.— Nå, det må jag säga, är det inte de där fördömda

rackarungarna, som var med om mordet på Ben O’Brien.Du, Pat, titta hit, vände han sig till kamraten, känner duigen honom? Där står han ju livs levande!

Harry hade intet minne av karlens ansikte, men detmåste naturligtvis vara en av de sex guldgrävarna. Hansom talat fortfor:

— Tusan, att jag inte mötte dig någonstans utanförden här hålan. Då skulle du ha haft en kula i planeten,så sant jag heter Charley O’Connor. Men nu blir det alltpolisen, som skall ta hand om dig, din mördarslyngel!

Männen, som stod kring ståndet, upphörde att ätaoch betraktade Harry, som i första ögonblicket förlorat

fattningen. Men så sade han:— Den saken tycker jag ni borde tala tyst om. Men ärdet så att ni vill kalla på polis, så gärna för mig.

— Vad gäller det? frågade en röst. Har den där glopenverkligen mördat?

— Nå, inte han precis, men ändå. Ni kände inte BenO’Brien, en präktig kamrat, fast litet hetlevrad. Vad trorni hände? Jo, vi råkade på de där gökarna någonstansuppe i Klippiga bergen, vi var vänliga mot dem. Och vetni vad som hände? Ett par dagar senare kommer den där



150


längste av dem med ett helt följe rödskinn, som över-rumplar oss i lägret, medan vi sov, och helt kallblodigt

skalpera Ben på riktigt gammalt indianvis. Vi var på vägtill guldfälten, förstår ni, men den där händelsen gjorde,att vi inte kommit längre än hit tills vidare.

— Skalperade han Ben? frågade en nyfiket.— Ackurat det ja. Slängde tomahawken i skallen på ho-

nom först, alldeles som han varit en vanlig timmerstockoch så gick det andra som ett nafs. Men någon rättvisaskall det väl finnas i det här landet.

— Och om det inte finns, så kan en ärlig karl skaffa sigden själv, sade Charley O’Connors kamrat hotfullt ochgick alldeles inpå Harry.

Denne hade emellertid återfått sin sinnesnärvaro.— Ni glömmer tala om, sade Harry, att er vän Ben

O’Brien först sköt ner den unge indianen utan att denne

gjort honom något törnar.— Nå, än sen. Det måste väl vara en fördömd skillnadpå ett satans rödskinn och en vit man. En indian kanman väl ha rättighet att skjuta ner som en skabbig hund,eller hur, gossar?

Jo, av den åsikten tycktes de flesta vara.— Nåja, jag är inte rädd, sade Harry. Ni har ingentingatt göra med mig och jag har ingenting emot att säga tillpolisen. Här kommer för resten en konstapel. Jag skallgärna ropa på honom.



151


— Börja inte gala nu igen, din morska tuppkyckling,sade Charley O’Connor snäsigt. Jag skall nog göra upp

saken med dig ensam förr eller senare, eftersom du nufinns i de här trakterna.

— Nej, det roar mig inte alls, sade Harry, som börjadebli het. Hör hit, konstapeln, vi har någonting att talamed er om.

Konstapeln kom, med händerna på ryggen.— Vad är det fråga om? sade han. Är det någon, som

inte vill betala?Charley O’Connor och hans kamrat tycktes vilja smy-

ga sig i väg. Men ett par av de andra karlarna, på vilkaHarrys käcka uppträdande tycktes gjort intryck, togdem i armarna och höll dem kvar.

— De vill att konstapeln skall häkta mig och de ankla-gar mig för mord, sade Harry, pekande på de båda irlän-

darna.— Det var som värst, sade poliskonstapeln. Ja, då fårvi väl gå till polisstationen allesamman, får vi höra vadsergeanten säger.

— Vi har ingenting på stationen att göra, sade Charley

O’Connor. Det var bara ett skämt alltsammans.— Nej tack, utlät sig nu konstapeln och drog batongenfrån sitt bälte. Man skämtar inte med polisen, och går niinte med godvilligt, så ska ni få se på annat.



152


Charley O’Connor ryckte sig lös och började springaframåt gatan. Men då blev det liv i spelet. Ett par av

karlarna satte genast efter honom. Och det blev jakt.Men irländaren hade inte bättre tur än att han sprangrakt bort till polisstationen, vars gröna lykta han inteobserverade, och där kom han rakt i famnen på ett parordningens väktare. Harry och Fred följde efter med deövriga, som varit vittne till den lilla igenkänningscenen.Innan de hann fram till stationen hade de ett helt följeav nyfikna efter sig och dessa hade snart klart för sig attdet gällde både mord och möjligen andra gräsligheter.

Hopen fick emellertid vackert stanna utanför polis-kontoret. Endast våra båda vänner och irländarnasläpptes in. Konstapeln omtalade för tjänstgörandepolissergeanten vad det var fråga om och så vände sigdenne till Harry.

— Ni ser ut som om ni kunde berätta hur det där gicktill, sade han.Harry talade om klart och tydligt hela tilldragelsen

från början till slut.— Ja, det där skedde ju inte inom vårt område, utlät

sig sergeanten, så den saken kan vi inte ta befattningmed och det var ju liv för liv, som inte är så ovanligt härute i västern. Men vi ska känna de här två gynnarnaen liten smula mer på pulsen, fortfor han, vändande sig



153


till de två irländarna. Ni, pojkar, kan ge er iväg, jag haringenting otalt med er.

Men Harry sade:— Kunde jag få säga sergeanten några ord, utan — han

gav irländarna en blick.— För ni dem i andra rummet så länge, befallde ser-

geanten konstaplarna.I dörren vände Charley O’Connor sig om och knöt

handen åt Harry.— Om vi träffas en gång till, så akta dej du.När de var borta, frågade sergeanten.

— Nå, vad är det? Någonting om de där gökarna?— Nej, vi har ridit en lång väg hit till Delafield för att få

fatt i en sheriff. Det gäller ett otäckt mord, tänker jag.Och så berättade Harry. Han beskrev, hur de slagit sig

ned i det övergivna logghuset och den hemska upptäckt

de gjort. På sergeantens uppmaning fick han också gan-ska noga göra reda för, vilka de själva var och hur detkom sig, att de befann sig i dessa trakter. Han tycktesnöjd och slutet blev, att han befallde en av konstaplarnaatt ledsaga Texaspojkarna till sheriffens ämbetslokal.

Inför denne myndige man fick Harry ånyo avge sinberättelse, som noga protokollfördes, varpå sheriffenförklarade, att han något senare på dagen med ett parav sina konstaplar skulle stiga till häst och följa Texas-pojkarna till deras logghus.



154


— Det är verkligen rätt länge sedan man hade någotmord eller dråp här i trakten, så det började nästan bli

enformigt, menade den hedervärde sheriffen. Det kanbli någonting av det här kanske. Också skall det smakariktigt gott att få en ordentlig ritt.

Fred och Harry gick tillbaka till ”Röda Lyktan”, och nuvar de ett par intressanta personer. Krögarn visste na-turligtvis redan om varför de kommit till Delafield — dethade en konstapel talat om för en skvätt dålig whisky.Och när krögarn visste det, visste också alla hans kun-der detsamma. Så kom det någon in och berättade omO’Connor och Ben O’Brien och den skjutna indianenoch det hade också en av de där båda pojkarna varitmed om. Och en gammal krogkund, som förr i världenvarit guldgrävare, gnuggade händerna.

— Det här börjar påminna om gamla tider, sade han,

då sådant där hörde till vardagshändelserna.När sheriffen och hans män red upp till ”Röda lyktan”för att hämta Fred och Harry, var det stor folksamlingutanför krogen.



155


TOLFTE KAPITLET

Eriks äventyr vid logghuset

Erik fann tiden lång borta vid logghuset, när han nuvar lämnad åt sig själv. Ännu osäker och med erfa-

renhet av föregående försök att bege sig ut på egen hand,vågade han inte företa så värst långa strövtåg. Nu hadehan ju visserligen King, men det var inte gott att veta,vad den ragghårige besten kunde få i huvudet — kanskerent av gå och nosa upp flera lik. Nu, skogen förekomhonom som en riktig kyrkogård.

När det började skymma hade Erik gått ut och satt sigunder en stor ek, som stod på inte så synnerligen långtavstånd från logghuset. Som han satt där, hörde han hurdet prasslade uppe i trädets lövverk. Han rusade upp.Det var kanske något stort rovdjur som satt och luradepå att få kasta sig över honom. Men King som låg och

lurade en bit ifrån var inte alls orolig. När prasslet blevstarkare någon gång, skelade han ett slag med ögonen,men slöt dem strax igen.

Erik hade först i skumrasket svårt att se vad som varpå färde uppe i trädet. Han tyckte sig skymta några små



156


varelser, som gnodde upp och ned för grenarna. Det varbestämt ekorrar, tänkte han. Men så, till sin stora häp-

nad, såg han ett par av dem flyga från det ena trädettill det andra. Alltså måste det vara fåglar ändå. Men såkonstiga fåglar de då måste ha i detta konstiga land. Tyhan såg ju, att de hade stor yvig svans och ekorrhuvudhade de också.

Nu kom en dimpande ned på marken, alldeles raktframför honom. Det lilla djuret tycktes bli så förskräckt,att det inte på ögonblicket kom sig för att ge sig av. Erikböjde sig hastigt ned och lyckades infånga kräket, somängsligt trampade med sina små fötter i hans slutna,stora händer.

Nej, men det var ju ändå en ekorre och en som kundeflyga! Det var ett litet vackert djur med fint, gulbruntskinn, som nådde ända ned till fötterna och mellan

dem bildade en tunn hinna. Det var denna, som då denspänns ut, gjorde att djuret, när det kastade sig från enhöjd, kunde segla tämligen långt genom luften med denflata svansen som styre.

Erik hade aldrig förr sett en flygande ekorre* och han

betraktade med livligt intresse det lilla djuret, som intetycktes trivas illa alls i hans hand till sist. Så kastadehan upp ekorren i luften och den flög återigen ett långtstycke. Snart hade han idel flygande ekorrar omkring

* Pteromys volans l. volucella.



157


sig. De tycktes inte alls rädda för honom utan fortsatteobekymrat sina lekar i skymningen.

Det var ju alltid en förströelse för en stund, tills hanomsider kröp in i logghuset på sin halmbädd med Kingvid sin sida. Hunden tycktes hylla sig lika mycket till ho-nom som någonsin till Fred. Erik tänkte många tankar.Egentligen hade det nog varit dumt av honom att resafrån Sverige. Inte hade han haft det så över sig bra där,men någon nöd hade aldrig gått på honom. Så var detde lockande breven från andra pojkar i bygden, vilkatill sist gjort honom yr i huvudet, och när han visste atthan aldrig i livet skulle kunna få sin läskamrat, åttondels-bondens vackra Greta, om han inte lyckades skrapa ihoppengar, så att han en gång kunde köpa en jordlapp därhemma eller kanske rent av ta Greta hit ut — ja, dåpackade han sin kappsäck och gav sig i väg; han hade

ju släktingar att fara till. Men inte var det som han drömtsig. Det såg han, att nog skulle det dröja om många ochlånga år, innan han kunde få det så ställt, att han kundetänka på Greta, och det var då det där guldsökandetbörjade spöka för honom. Se det hade han hört, att på

det sättet kunde man fort bli rik. Emellertid kunde haninte säga sig vara mycket längre kommen, där han nu lågensam i en förfallen logghydda mitt i vildmarken än närhan gick bak oxparet vid Tallsjön och plöjde. Håhåjaja,att vara fattig är ändå inte roligt, när det finns en flicka,



158


vars far har åttondelshemman, tänkte långe Erik och såsomnade han med ena handen på Kings raggiga rygg.

Han vaknade häftigt vid att hunden reste på sig ochmorrade sakta. Det var en egenhet med djuret, hade Erikredan funnit, att han aldrig skällde annat än av glädje.Sin ilska och misstänksamhet uttryckte han endastgenom en sakta morrning, som tycktes komma långtnedifrån strupen, så dov lät den. King fortfor att morra.Erik satte sig upp till hälften. Hörde han fel eller var detinte fotsteg utanför logghuset? Han tryckte ned hundenshuvud och hyssjade åt honom. King lydde, låg alldelesstilla, men han vädrade med ett sakta flåsande ljud.

Jo, visst var det folk . . . nu kunde han till och medhöra röster och han försökte lyssna med den mestspända uppmärksamhet. Det var naturligtvis inte Fredoch Harry — då skulle King betett sig på annat sätt. Skall

främlingar komma in i hyddan? Helt säkert. De var välsådana där vandrare som han själv och kamraterna ochett tillfälle att få sova under tak skulle de nog inte under-låta att begagna sig av. Nå, hade de ont i sinnet, fick hanlita till King och sina starka armar.

Under den tid Erik varit tillsamman med Texaspoj-karna, hade han betydligt förkovrat sig i engelska. Fredtalade ju ogärna svenska, kunde det för övrigt knap-past och även Harry använde helst det språk som blivithans andra modersmål. Sålunda gick det utan egentligt



159


besvär för Erik att själv bli mera hemmastadd med detfrämmande idiomet.

Nu var de nattliga besökarna — de tycktes vara två— alldeles utanför ingången till logghuset. Erik måsteriktigt pressa handen över Kings nos för att hindra ho-nom bryta ut i högljudda morrande. Han hade en känslaav att det nog var bäst, om han inte alls blev upptäcktNu hörde han alldeles tydligt:

— Nej, jag vill inte gå in i huset igen, Jim, det är förotäckt. Jag kan ännu se käringens ögon, när jag dängdehenne i huvudet.

— Du är ett kräk, Tom. Men vi har inte därinne attgöra. Jag kunde inte låta bli att gå hit igen. Därinnehade gubben ändå inte sina pengar — därför snokadejag igenom alldeles för noga. Förresten hörde du ju självhan sade, att han gömt dem någonstans i närheten. Men

hon — ja det är just knuten. Vi måste se oss omkring, vimåste finna reda på stället. Han hade nog inte så litet,den gamle girigbuken.

— Men hur vet du det så säkert, Jim?— Jag kände honom ju, och den andra med. Träffade

dem uppe i Dawson City, när de hade sålt sina claims*.Jag var ju porter** på hotellet, där de tog in. De skulleju fara österöver nu. Men han var så girig, att han inte

* Guldfältsinmutningar.** Bärare.



160


tyckte sig ha råd att åka på järnväg annat än bitvis. Ja,så kom jag så småningom till Delafield och där träffade

jag honom. Sedan vet du, hur det gick. Jag listade ut, atthan stannat här i den här övergivna hyddan för någradagar, därför att hustrun hans var sjuk. Och då tänktejag det var bäst att göra kuppen. Du fick vara med — nåångrar du dig, Tom?

— Nej, varför skulle jag ångra. De där tre lär ingenkomma att fråga efter och där de nu ligger, lär ingenfinna dem kanske förrän det bara är några knotor kvar.Men inte kan vi göra någonting nu under natten.

— Nej, det är klart. Det dröjer i alla fall inte länge, förr-än det blir ljust och då skall jag min själ snoka genomvarenda torva häromkring. Det kan väl göra en fattigsate tokig att veta, att det skall finnas mycket pengar häroch inte kunna få tag i dem. Lyckas det, ska’ man snart

inte se fotsulorna mera av Jim i de här trakterna. Då farvi till Chicago, Tom, och lever som gentlemän.Nu blev det tyst . . . De båda männen avlägsnade sig.

Erik hade inte förstått allt, men så mycket trodde hansig begripa, att männen, som fanns därutanför, var de

som hade mördat de tre han och kamraterna funnit ned-grävda i hagtornssnåret. Han kände sig hemsk till modsoch hela hans kropp började skälva, svetten bröt frami hans panna. Hade de där gynnarna med kallt blodmördat de andra, var nog hans liv inte mycket värt, när



161


de fann honom. Men sälja det dyrt skulle han. Bredvidsig hade han sin laddade bössa och lyckligtvis kunde han

nu hantera den rätt bra. Men ändå . . . de var två och deskulle nog ana att han hört deras hemlighet. De skulleinte låta honom tala om den för någon annan.

Och inte kunde Fred och Harry komma. Om det varsom de alla trodde att målet för deras ritt låg flera tjogmil avlägset, kunde de inte varit framme förrän just inatt. Alltså kunde han inte vänta dem förrän allra ti-digast påföljande afton. Och till dess . . .

Det blev naturligtvis inte mera sova av. Erik hadedessutom all möda i världen att hålla King lugn. Hun-den ville gång på gång rusa ut och han fick riktigt ta imed våld för att hindra honom ifrån det. Så satt han ochlyssnade om han skulle höra till de båda männen igen,men allting förblev tyst utanför.

Nu började det dagas. Grå silade gryningen in genomlogghusets högt sittande gluggar till fönster. Erik kundenu se King, som betraktade honom förvånad. Men Erikskakade bara på huvudet och hötte med fingret. Medett sakta kvidande lade sig hunden ned igen.

Hade de två nattbesökarna begivit sig av igen? Nejdet var inte gärna troligt efter vad han trott sig förståom anledningen till deras besök. Kanske höll de nu sombast på att gräva uppe i skogen . . .



162


Knappast hade han hunnit tänka den tanken ut, förr-än han hörde de bådas röster på något avstånd. De kom

närmare.— Jag är säker på, Tom, att jag slängde spaden någon-

stans, då vi måste springa härifrån förra gången.— Nå, det är ju så länge sedan nu. Någon annan kan

väl ha varit här under tiden och tagit den med sig.— Vem skulle ha varit här? Inte kommer någon den

här vägen.— De gjorde det ju också när vi måste ta till benen.— Ja, det var en olyckshändelse det, Tom. Var tusan

kunde jag göra av spaden. Kanske jag slängde in den ikojan.

Nu var rösterna nära. Erik förstod att om kanhändanågra ögonblick han skulle stå ansikte mot ansikte medmördarna. Med ens kom handlingens beslutsamhet över

honom. Han grep sin bössa. Nog skulle han i alla fallskjuta första skottet. King hade också rest på sig, menblev stående bredvid Erik med viftande svans och ögo-nen riktade på honom som han ville säga: Det där tyckerjag om. Äntligen kan man kanske få vara med litet.

— Du kan ju gå in och titta efter, Tom, hördes enröst.— Nej, har jag sagt dig, jag går inte in där. Vill du ha

spaden, får du hämta den själv, Jim. Eller kanske duockså är rädd.



163


— Rädd för ett sådant där gammalt torrt shanty*.Och nu hördes stegen komma närmare. Erik lade

bössan till axeln.King hukade sig ned, liksom han ville göra sig färdig

till språng. Han grinade och visade sina starka tänder,medan vit fradga stod kring hans mun.

Sekunderna tycktes Erik som timmar. Men han dar-rade inte på handen. Stadigt var hans grepp om böss-san . . . Nu drogs dörren upp och nedhukad genomden låga öppningen kom en jättelik gestalt med svartansikte, ulligt hår under slokhatten och läppar som lysteblekröda. Han reste sig, tumlade ett steg baklänges, dåhan såg en bössmynning riktad mot sig . . . han gjordeen rörelse. Men i samma ögonblick . . . Erik visste inte,att han rörde vid trycket . . . brann skottet av och negernstörtade baklänges till golvet, så att King gjorde ett hopp

för att komma undan den tunga kroppen.Men nu rusade hunden ut, och utan att kasta ensen blick på den fallne negern, som låg alldeles orörlig,följde Erik efter. Alldeles bakom logghuset stod den an-dre, också en neger. Skottet, som han hört, hade tydligen

gjort honom så häpen, att han stod som fastvuxen, ochinnan han hunnit göra ett försök vare sig till angreppeller flykt, hade King med ett språng kastat sig överhonom, slagit omkull honom, och låg nu ilsket mor-

* Ruckel.



164


rande med de kraftiga framtassarna över hans skuldror.Negern vågade inte ta sina blickar från den stora varg-

hundens gnistrande ögon.— Ligg ni still, sade Erik flämtande. Det är det bästa

ni kan göra. Rör ni er det minsta, hugger hunden er istrupen.

Negern mumlade en ed mellan tänderna. Erik torka-de svetten ur sin panna med aviga handen. Han kändeliksom frossbrytningar i hela kroppen. Men han måstehandla ytterligare. Ännu var det bara halvgjort arbete.Han måste in i logghuset igen. Försiktigt gick han, ifallhan som låg därinne möjligen skulle ha kvicknat till, tyatt han dödat honom trodde inte Erik. Nej, negern lågi samma ställning som nyss. Han gick bort till hörnetvid spisen, där de hade sina packningar och tog ettpar långa, starka remmar av hjorthud, som de fått av

Winnebagoindianerna. När han kom med dem, riktigtgnisslade negern tänderna, men då lät King höra ettsådant ursinnigt morrande och öppnade sitt otäckaröda gap, att svartingen tydligen ögonblickligen förlo-rade lusten att göra motstånd, om han nu tänkt på nå-

gonting sådant. Erik band nu riktigt säkert negern omfotlederna, till och med långt upp på smalbenen. Så fickKing maka litet på sig, så att Erik kunde få honom påsidan och samma procedur utfördes med hans händersom snördes till bakpå ryggen.



165


Nu var den alldeles oskadlig. King tycktes också för-stå detta och han sprang upp från sin fiende, men han

lämnade honom dock inte, utan lade sig på vakt bred-vid honom. Erik undersökte för säkerhets skull negernskläder och tog ifrån honom en stor revolver och enskarpslipad kniv. Mannen riktigt gnisslade tänderna avursinne, men han var ohjälpligt denne ljushårige stor-växte pojkes fånge.

Så gick Eriks tanke till honom därinne i logghuset.Nu först började han riktigt tänka på skottet. Kan-hända ändå att han hade dödat negern — det var ändånågonting otäckt i att så där döda en människa; hangick in till honom. Negern låg fortfarande orörlig, menhan andades stönande och medvetandet tycktes börjaåterkomma. För att ta det säkra för det osäkra bandErik också honom ordentligt. Så började han se efter, var

skottet kunde ha träffat. Han kunde inte märka någotblodflöde. Då tog han och öppnade på hans blus ochskjorta, och då såg han, att kulan träffat rätt bra. Denhade gått in ett stycke under vänstra armen i bröstet ochblodet flöt verkligen rätt ymnigt. Erik slet några långa

remsor av skjortan och anlade ett förband, så gott hanförstod. Han ville inte att negern skulle dö genom för-blödning åtminstone.

Och hans åtgärd tycktes ha varit just vad som behöv-des. Efter en kort stund slog den svarte upp ögonen och



166


lät dem irra omkring det halvmörka blockhusets inre.Medvetandet tycktes dock inte ha återkommit, ty ögo-

nen stirrade på Erik utan att han syntes förstå någontingav vad som hänt.

Långe Erik satte sig utanför logghuset för att ”pustaut”. Den senaste halvtimmen hade det sannerligen häntmera än förut i hela hans liv, och ”han kunde knappasttro att det var sant. När han tänkte på den sårade ne-gern därinne, denne jätte, som hur duktig Erik än var,skulle kunna ha kramat honom sönder och samman iett enda famntag, och den andre därute, som låg ochmumlade förbannelser mellan gnisslande tänder! Detvar ofattligt alltsammans. Och så vad han fått höra, omhan uppfattat de båda negrernas samtal något så närriktigt.

Tänk, ännu var det tidigt på morgonen och minst en

hel dag hade han ännu att vara ensam med de bådanegrerna. Han fann det otäckt, änskönt de båda varoskadliga. Han tyckte dock inte, att han kunde låta dendär krabaten ligga kvar ute i gräset. Därför gick hanbort till honom, tog honom i benen och drog honom

som en mjölsäck bort mot logghuset. Negern sökte förstsparka, men då gav King till ett morrande och visadetänderna, så att han fann det bäst att hålla sig lugn. Eriksläpade honom som om han varit en säck in i hyddanoch lade honom i ett hörn, medan den sårade kamraten



167


placerades i ett annat. Och så fick King befallning attlägga sig mitt emellan. Nu tyckte Erik han kunde vara

tämligen lugn.Han gick bort i skogen till den lilla grässlätten, där

han föregående afton tjudrat sin häst. Nu tänkte han på,att det nästan var som en försynens skickelse. Ty hadede båda negrerna, innan han vaknat, råkat upptäckadjuret, skulle han nog inte fått tid att handla. Nu visstehan ingenting bättre att ta sig till än att kasta sig upppå hästen och göra en tur utåt prärien. Inte för att detegentligen var någon mening i det — han kunde ju aldrigtänka på att ännu få se Fred och Harry. Men han måsteta sig någonting till för att få dagen att gå. Den skullebli lång nog ändå.

Aldrig tyckte han sig ha sett solen skrida långsam-mare på fästet än just denna dag.



168


TRETTONDE KAPITLET

Vad den mördades stövel gömde

Ingen dag är dock så lång, att det inte en gång blirafton. Det fick till sist långe Erik också erfara. Men då

hade likväl de första nattimmarnas skymning efterträttsav ett silverljust månsken — himlen var denna natt all-deles klar och molnfri.

Erik hade ingen ro att stanna vid logghuset. Därinnevar allting lugnt. Den sårade negern hade visserligenkvicknat till, men han tycktes likväl fortfarande såmatt, att han inte förmådde yttra många ord. Erik hadeflera gånger under dagens lopp lyssnat vid dörren. Hanhade visserligen hört de båda fångarna samtala, menutan att kunna uppfatta vad de sade. Så länge King lågdär orörlig på vakt, kunde han också lugnt lämna demåt sig själva.

Han hade gått ned till den höga flodstranden och sattsig där för att vänta. Det tycktes honom, som om handär i alla fall varit närmare dem som dragit bort. Detvar så tyst i natten — inte ens en ugglas skrik stördestillheten. På avstånd såg han någonting, som för en



169


stund ledde hans tankar bort från det, kring vilket deeljest kretsade. I det silverklara månskenet såg han en

flock vackra djur stilla komma ned till flodstranden.Med sina greniga horn avtecknade de sig skarpt i densiktbara luften. Det var hjortar, som från skogen kommitned till floden för att släcka sin törst. Han hade inte settnågra av dessa djur levande förr. Svante Lindby, nybyg-garen vid Tallsjön, hade visserligen skjutit flera stycken,men de hade släpats hem döda. Nu såg han de vackradjuren komma sakta travande — de var flera på böss-hålls avstånd, räknade han ut, så långt borta i alla fallatt de inte hade väder av logghuset och dess invånare.De gick där om varandra, sprang ut i flodens vatten ochtycktes riktigt förnöja sig. Ståtliga var de, hanarna medsina kronor, och honans former var mjuka och smidiga.Där var också några små kalvar på spinkiga ben, ja, de

tycktes Erik så vackra, att han nästan fann det syndigt,att människor skulle döda sådana djur.Men med ens tycktes oro bemäktiga sig dem. En

stor hjorthane, som givit sig längst ut i floden, lät höranågot slags skrik. De övriga blev ett ögonblick stående.

Så galopperade de alla med höga språng från strandenoch in i skogen igen.De hade tydligen hört misstänkta ljud. Vad kunde

det vara? Var det månne vad han satt och väntade på?Han försökte skärpa blicken till det yttersta, och till sist



170


tyckte han sig kunna urskilja någonting mörkt ute påprärien. Han reste sig. Nej! Han hade inte misstagit sig.

Det kom närmare, och till sist kunde han ganska tydligtskönja fem ryttare, som i långsam ritt skred fram motfloden. Åh, hur länge tyckte han inte det dröjde, innande var så nära, att han kunde med hopp om att bli hörd,tillropa dem ett ”hallå”! Den främste ryttaren stannadeen sekund. Erik ropade igen. Då hade de tydligt hört ho-nom ty de vände hästarna litet. Han sprang några stegfram till platsen, där närmaste vadställe var beläget.

— Hallå, är det du, Erik! ljöd Harrys röst. Aldrig, tyck-te Erik, hade han hört en människostämma klinga såljuvligt.

Hästarna plumsade i vattnet och snart gick de uppalldeles tätt bredvid honom.

— Ja, här är vi nu, sade Harry. Jag har sheriffen och

två konstaplar med mig. Det har varit en anstränganderitt, må du tro.— Harry, sade Erik, det har hänt någonting, någonting

riktigt förskräckligt du, — i sin iver talade han svenska.— Vad då, Erik? frågade Harry nyfiket — såg på Eriks

ansikte, i vilken spänning han befann sig.— Mördarna, viskade Erik fram. De är inne i logghu-set.

— Mördarna?



171


— Ja, negrerna, som mördade de där, vilkas lik vi hit-tade.

— Vad säger du? Är de i logghuset?— Ja, och King med. De är bundna. De kom hit förra

natten. Jag sköt en av dem, fastän han är inte död, ochså tog King den andra och så band vi dem båda två.

— Jaså, King hjälpte dig, sade Harry; det var inte långtifrån att han trodde, att Erik yrade.

— Ja, det gjorde han för resten, bekräftade Erik. Menkom nu, så kan ni själva se.

Harry vände sig till sheriffen och talade om vad Eriksagt honom.

— Det vore nog, svarade denne. Det vore då sanner-ligen att slå två flugor i en smäll. Är det långt till logg-huset?

— Nej, det ligger i skogsdungen alldeles här ovanför.

De steg av hästarna och ledde dem; det var skönt attfå sträcka på benen. Nu hördes ett glatt skall och motdem kom King med viftande svans. Han hoppade uppalldeles vilt på Fred, så att denne rent av måste slå tillhonom. Hunden gläfste och gnällde som om också han

velat berätta någonting. Och han sprang bort till Erikoch krafsade på honom.— Ja, är det sant, så har ni verkligen gjort någonting

riktigt bra tillsammans, sade Harry.



172


— Visst är det sant, genmälte denne. Du får nog se.Men låt oss först tjudra hästarna, så går vi in tillsam-

mans.King sprang fram och tillbaka mellan de nyanlända

och logghuset. Han försvann ett ögonblick inom dörren;så var han ute igen liksom för att tala om, att alltingstod väl till.

Omsider kunde samtliga bege sig till logghuset. She-riffen och de båda konstaplarna gick in först. Härinnekunde de ju inte se så värst mycket, men så mycket sågde, att två gestalter låg på marken utan att röra sig. Enstönade sakta, den andre tycktes ha somnat, ty frånhonom hördes inte ett ljud.

— Det tycks äga sin riktighet, sade sheriffen, och detär svartingar också. Då stannar vi inte inne i hyddande timmar som återstår tills det blir full dager. Vi kan

gärna kampera utanför och så låter vi den unge mannenutförligt berätta vad som hänt.Så gjorde också Erik. Det var fortfarande omöjligt för

honom att tala engelska, så att Harry fick ännu en gångtjänstgöra som tolk.

— Vad var det de hette? frågade Fred, som hade Kingliggande bredvid sig.— Jim och Tom kallade de varandra.



173


— Nå, det är inte mycket upplysande, menade sherif-fen. Så heter nästan alla fördömda negrer i det här

landet.— Liksom kineserna Charley och Johnny, menade

Harry.— Ungefär så. Det är naturligtvis ett par av de där

strykarna, som vi lider av litet varstans här i västern,riktiga förbrytare, som inte skyr att ta ett människolivför att få en flaska whisky. Men nu tänker jag blunda ettpar timmar och ni andra kan gärna följa exemplet.

Han sträckte gäspande ut sig på marken med armarnaunder huvudet.

Efter en kort stund sade Erik, som inte kunde sova:— Fred och Harry, är ni vakna?— Ja, vad är det, Erik?— Jo, det var en sak, som jag inte talade om, och ifall

svartingarna inte säger någonting, så kan det ju inteangå de andra.— Vad menar du, Erik?— Jo, jag hörde negrerna säga, att de kommit hit för

att gräva rätt på pengar, som de mördade skulle ha gömt

någonstans i närheten av logghuset. De var på väg frånguldfälten därborta — jag kan inte komma ihåg namnet,— men de skulle visst vara rika.

— Nå vi får väl se. Är det så, blir det nog lika svårt föross som för dem att hitta reda på guldet. Det skulle ju





175


nöjet att se dig, då du lyckades rymma ur county fängel-set.

Mannen mumlade någonting och vände bort hu-vudet.

— Och så har du fått bly i kroppen, fortfor sheriffen. Jojo, smaka på nu en gång själv hur det känns, svarting.

— Det är nog inte så farligt, som jag trodde, svaradeJim Jeffries. Hade jag bara armar och ben klara, skulleni nog få med mig att göra, det svär jag, svarade negernelakt.

— Men nu är du riktigt bra bunden efter alla konstensregler, och det är bra, för jag har händelsevis inte våravanliga armband med mig åt er.

— Ni kunde åtminstone låta mig sitta upp, sade negernbuttert.

— Så gärna, Jim, svarade sheriffen, och konstaplarna

satte honom tillrätta i hörnet.— Så kunde man väl få något att dricka. Om ni ocksåska ta livet av en, behöver man inte törsta ihjäl för det.

— Så rätt så, Jim, skrattade sheriffen. Galgen är nogmera passande. Att låta en neger törsta ihjäl vore ju

orimligt. Men nu ska vi titta på kamraten din ett slag.Han hade satt upp också honom i motsatta hörnet.— Nej, den tror jag mig inte ha sett förut, fastän alla

negrer är fördömt lika, sade sheriffen. Vad heter du, mingosse?



176


— Det kan just göra detsamma, muttrade mannen,som såg på de vita med en blick, i vilken låg på samma

gång skygghet och hat.— Nå nå, du kan ha rätt. Det blir tids nog att klämma

ur, dig, om du heter Brown eller Jones eller någontingannat vackert, när vi träffas i Delafield. Säg mig nu, JimJeffries, ni dödade ju de där, som man funnit nedgrävdai skogen.

— Jag vet ingenting om några nedgrävda, svarade ne-gern. Och det är bara påhitt, som jag inte vet, varifrånden där sabeln fått — en blick på Erik — hittat mördade?Det angår inte mig. Jag och Tom strök förbi här i gårnatt. Vi hade stulit oss på tåget och blivit avsparkadenågra mil härifrån. Så skulle vi söka oss in i det härhybblet . . .

— Jaså, ni kände till det ändå, avbröt sheriffen.

— Nej, det gjorde vi inte, vi råkade till att gå förbi bara.Och så mötte oss den där långe med bösskott och såvar det den förbannade hunden sedan, har jag hört avTom.

— Den hade ni visst träffat förut i alla fall?

— Den! Sådana där räckor ser man väl litet varstans.— Nå ja, allt det där får vi som sagt talas vid om sedan,menade sheriffen. Om vi lämnar hunden kvar här, kanvi ju genast ge oss av inåt skogen och se det där andra.



177


— Jag stannar också här, förklarade Erik. Jag fick nogav hagtornssnåret förra gången.

Snart stod man vid gropen med de tre liken, somkonstaplarna bragte i dagen igen. Man lyfte upp democh lade dem på marken. Ja, det var sannerligen intettvivel, att här förelåg ett tredubbelt mord. Den enamannen hade huvudskålen inslagen, tydligen med enyxhammare, den andra och kvinnan hade stora huggrakt över pannan. Sheriffen synade liken mycket nogaoch låt en av konstaplarna sätta upp ett slags protokoll.Så undersöktes de dödas kläder. Om det nu funnits nå-gonting i dem, så hade mördarna tydligen gjort rent hus,ty man fann egentligen ingenting annat än en gammaltobakspipa.

De båda karlarna var båda iklädda storstövlar, förresten ganska illa medfarna av långt begagnande.

— Det är nog bäst att dra av dem, sade sheriffen. Jagkänner guldgrävarnas vana att ibland gömma åtskilligti stövlarna och det här har alldeles tydligt varit ett parsådana, för att nu inte tala om att er kamrat själv hörtnegrerna berätta så.

Han fick av stövlarna och skakade dem, men därtycktes inte finnas någonting heller.— Skär sönder dem, befallde sheriffen. En av konstap-

larna tog fatt i dem, som tillhört den äldre av de båda



178


männen och sprättade upp dem med sin kniv tätt invidsulorna.

— Vad var det jag sade! utropade sheriffen och togupp någonting som tycktes ha suttit som fastsmetatunder fotsulan. Låt mig se. En bankbok. Jo, jag tackar,den tycks vara ganska innehållsrik till och med. Ochhär har vi namnet, Ole Johnsson. Nå, det säger intemycket förstås, annat än att den mördade antagligenvarit skandinav. Jo, här ligger i boken ett gammalt brevockså . . . ja, det får vi läsa i rätten. Här är ingen rann-sakning, allt som kan komma fram, kommer nog i-sinomtid, vi har kommit hit för att konstatera mordet, och dethar vi också gjort. Nu är det fråga om vad som bör skehärnäst. Liken måste begravas förstås. Ty fast vi bornära nog utom civilisationen är vi ändå kristna män-niskor. Vi får lägga ned dem i gropen igen och täcka över

dem, kan jag sedan låta hämta dem med en fora. Dettar ett par tre dagar förstås, men det gör ju ingenting,när de redan legat så länge. Fångarna får vi naturligtvista med oss genast. Vi binder fast dem på hästarna ochtar vägen till stationen några mil härifrån, så får vi åka

på järnväg sedan. Jag tänker nästan, att jag för min delfått nog av att rida. Men nu tänker jag det är på tid attfå sig en bit mat.

Sedan de lagt liken i gropen igen, begav sig alla femtillbaka till logghuset och ned till floden, där man slog



179


sig ned. Sheriffen hade försett sig med riklig matsäck,bland vilken whiskyflaskan först kom i ett par exemplar.

Erik såg med begärliga blickar på sådana godsaker somskinka och vitt vetebröd och när han blev tillsagd att taför sig, lät han inte bjuda sig två gånger. När så hungernoch törsten var stillade och tobakspiporna kommit fram,sade sheriffen:

— Ja, ni tre pojkar kommer naturligtvis att hörassom vittnen. Ni kan behövas vilken dag som helst, tyrättvisan i Delafield tövar aldrig. Därför tycker jag detär bäst att ni följer oss tillbaka, åtminstone tills vidare.Trivs ni härute i vildmarken och har slagit er ner här föratt jaga under sommaren, kan ni ju återvända senare.

— Jag tackar så mycket, sade Erik beslutsamt, av dethär logghuset har jag sannerligen fått nog. Jag stannarhär inte en enda dag längre än jag behöver.

Ja, hur det skulle bli ”sedan”, det hade Harry och Fredinte så noga tänkt på, men de ansåg emellertid att she-riffen hade rätt och därför gjorde de ingen invändningmot hans förslag att bege sig till Delafield, och det blevockså överenskommet så.

— Nå, det är förstås en sak, viskade Erik till Harry. Dedär nedgrävda pengarna, ni vet.— Det får också bli en senare fråga, menade Harry. I

värsta fall kan du ju traska hit ensam och påta i jor-den.



180


— Jag menade allvar, jag, sade Erik. Bestämt är detnågonting.

— Vi får ju höra vad svartingarna säger inför dom-stolen.

— Det hoppas jag, att de skall hålla tyst med, annarsger sig väl en hel skara hit ut för att gräva.

När nu allting var klart, gjorde man sig redo till avfärd.Dessförinnan löste konstaplarna negrernas händer ochlät fångarna äta ett ordentligt mål. Jim Jeffries tycktesovanligt hastigt kvickna till — kulan hade tydligen givithonom endast ett kraftigare köttsår. Negrerna bandsfast i sittande ställning på Freds och Harrys hästar,medan pojkarna själva fick ta plats framför de bådakonstaplarna. Allting var i ordning. King hoppade gladomkring våra tre unga vänner. Han nosade också pånegrerna och morrade då ilsket.

— Var har ni fått hunden ifrån ? frågade sheriffen.— Han kom till oss en morgon, jag vet inte varifrån,sade Fred. Men det är bestämt säkert, att han varitvid logghuset förr. Det var ju han som spårade upp demördade.

— Ja visst, jag kommer ihåg det. Men jag tycker, att detär ett ovanligt fult och otäckt djur, fortfor sheriffen. Detär bestämt en vad vi i de här trakterna kallar varghund.Sådana är otäcka och lömska bestar, som man aldrig



181


kan lita på. Om ni lyder mitt råd, så tar ni och skjuterhonom, hellre än att dra honom med er.

— Nej, det får inte ske, inföll Fred ivrigt. King skallfölja mig.

— Det menar jag också, sade Erik. Han räddade nogmitt liv, när han slog omkull den där negern.

— Nå, som ni vill då, sade sheriffen. Inte tror jag hangör mig något för när.

Så började den lilla truppen färden över prärien tilljärnvägsstationen med de båda svarta fångarna emel-lan sig.





183


av den då utkommande tidningen. Ett par andra bilderskulle föreställa de båda häktade negrerna, men dem

hade man inte besvärat sig med att ”knäppa”— ett parnegerfysionomier fanns alltid i tidningens klichéförrådoch de ena kunde vara lika goda som de andra.

Rättvisan ute i västern huttlar inte och drar ut påtiden. De förberedande förhören med fångarna börjadegenast, men de svarade ingenting, åtminstone intet somkunde räknas som bekännelse. På fjärde dagen var manfärdig med rannsakningen i det lilla countyfängelsetsdomsal.

Under den mellanliggande tiden hade våra tre vän-ner tagit in på ett boarding-house* och fördrev tidenmed att spankulera omkring i den lilla staden för att tai betraktande vad den kunde ha att visa av intresse. Varde kom hälsade man dem som gamla bekanta, och den

ståtlige Erik med sitt linljusa huvud var en riktig favorithos flickorna. De slog sig i språk med honom och villebjuda honom på candy**, men den unge smålänningenvar inte vidare tillgänglig.

— Jag bryr mig inte om flickor, sade han, det är bara

trams.— Ja, men Greta då? inföll Harry.

* Inackorderingshus.** Sötsaker.



184


— Det är en annan sak. Se, vi ska gifta oss, vi, när jagfått ihop pengar. Jag menar sådana här som springer

omkring och nojsar.Den morgonen rättegången mot Jim Jeffries och Tom

Brown skulle begynna, var det alldeles packat med folkutanför fängelset. Utrymmet därinne tillät emellertidendast att ett par tjog åhörare kunde släppas in och demåste lova att efter en stund lämna rum för andra.

Våra tre vänner var där i god tid; de var näst de an-klagade de viktigaste personerna vid rättegången. Dehade av en vaktkonstapel blivit anvisade sina platserpå vittnesbänken. Strax bredvid dem satt sheriffen ochdistricts-attorneyn*. Vid en pulpet, som på en låg estradvar placerad utmed salens ena kortvägg, satt domarenoch vid ett bord nedanför honom hade protokollförarensin plats. Till höger om domaren var ett stort bås, och

där satt de tolv jurymännen, de som i sista hand hadeatt fälla domen.Sedan en del formaliteter undanstökats, infördes de

båda negrerna, som var belagda med både hand- ochfotbojor. Jim Jeffries sår hade befunnits ganska ofarligt,

och de senaste dagarnas vila tycktes i det närmaste haåterställt honom — negerkött läks mycket fort, syntesdet. De båda svartingarna stod där med hängandehuvuden. Jim Jeffries blickar tittade omkring under

* Allmänne åklagaren.



185


lugg och när de fästes på Erik, antog de ett uttryck avgnistrande hat.

Nu tillfrågades de, om de kände någonting om mordetpå de två männen och kvinnan, som man funnit bortavid det övergivna logghuset.

— Nej, svarade båda två bestämt.— Varför hade ni då begivit er till platsen den natten

ni blev ertappade?— Vi var på luffen österut och fick se kojan. Vi ville

bara sova där till följande dag.— Men ett av vittnena här hörde er ju samtala om

mordet.— Det är lögn, svarade Jim Jeffries.— Det är det visst inte, inföll Erik.— Tyst, befallde domaren. Er tur att tala kommer se-

dan. Ni bestrider således alltsammans, fortfor han, vänd

till negrerna.̂— Egentligen är det han där, som borde stå här i stäl-let för oss, sade Jim Jeffries med en blick på Erik. Vi ärfredliga människor, som aldrig gjort en människa någotför när. Därför skulle vi också kunna räkna på skydd

mot sådana där kringstrykande pojkslynglar, som inteens kan hantera en bössa, utan går och sätter skott ikroppen på en fattig sate.

— Nej tack, jag sköt allt med flit för att jag skulle träffa,hov Erik upp sin röst, men tystades ånyo ned av doma-



186


ren. Fred och Harry drog honom ned på bänken emellansig och hutade åt honom.

— Det var väl märkvärdigt, att man inte ska få försvarasig, när de står och ljuger ner en, viskade Erik.

— Du får ju tala sedan, sade Harry tyst tillbaka.— Sedan ja . . . då har jag kanske glömt vad jag skulle

säga.— De anklagade förnekar all kännedom om brottet,

resonerade domaren. Vi övergår nu till protokollet förlikundersökningen och därpå till vittnesförhören.

Sedan de tre döda transporterades till Delafield, hadecoronern och sheriffen gjort den i lagen stadgade under-sökningen av kropparna. De uttalade som sin åsikt attden ene av de dödade männen kunde varit omkring fem-tiofem år, kvinnan vid pass fyrtiofem, den andra man-nen betydligt yngre. Att de ljutit döden genom våldsam

åverkan genom främmande hand var alldeles tydligt,eftersom alla tre företedde spår av kraftiga yxhugg så-väl i huvudet som på andra delar av kroppen. Det syntesockså sannolikt att ett rånmord förelåg, eftersom ingenav de döda hade något föremål av värde på sig.

— Det är . . . höjde Erik rösten, men dämpade dengenast . . . inte sant; det var ju den där bankboken.— Den kommer nog sedan, du, menade Fred.— Och nu går vi till vittnesmålen, slutade, domaren.



187


Det var allmänne åklagaren som skulle förhöra vitt-nena.

— Er vördighet, sade han och reste sig, huvudvittnet ärvisserligen här närvarande Erik Karlsson, men i betrak-tande av att han inte är fullt mäktig engelska språket,tillåter jag mig först höra ynglingen Harry Johnsson.

Harry fick lägga två fingrar på bibeln, som bars till ho-nom av en rättstjänare, samt svära att säga ”sanningen,ingenting annat än sanningen”.

Så befalldes han att gå upp och sätta sig i en karmstoltill höger om ”hans höghet”, och åklagaren började sinaförhör.

— Ni heter?— Harry Johnsson.— Er ålder?— Fyllda sexton år.

— Född i Amerika?— Nej, i Sverige. Mina föräldrar var svenskar, men jagkom hit som helt liten gosse.

— Var bodde ni?— T Chicago.

— Hur kommer det sig nu att ni befinner er här?Harry redogjorde klart och tydligt för de omständig-heter vi redan känner.

— Alltså, fortfor åklagaren, ni hade kommit till detövergivna blockhuset vid gränsen av prärien?



188


— Ja, och vi hade ämnat stanna där någon tid för attjaga.

— Berätta nu, hur det gick till när ni fann de tre li-ken.

Också detta fick åklagare, domare och jurymän klartbesked om.

— Det var alltså hunden, som egentligen visade er påspåren?

— Ja, annars hade vi inte upptäckt någonting.— Det är märkvärdigt med det där djuret, sade allmän-

ne åklagaren. Efter vad jag hört skall det alldeles tydligtvara en varghund. Sådana är lömska och inte lätta attbli vän med. Men den här slöt sig till er genast?

— Ja, det är min kusins förtjänst. Han tycks kunnakuva alla slags djur med ögonen, till och med skaller-ormar.

— Skallerormar?— Ja, det hände en gång under vår färd att . . . Harryberättade livligt historien om skallerormen i skogen.

Allas ögon vändes mot Fred, som satt och såg förlägenut över all denna uppmärksamhet.

— Ni vet således inte var hunden kom ifrån? frågade-åklagaren.— Nej, svarade Harry, men jag tror förstås, att han

tillhört de mördade. Han har väl sprungit omkringherrelös för någon tid. När vi så anlände och han såg,



189


att logghuset var befolkat igen, kom han tillbaka för atttala om sin historia,.

Jim Jeffries lät höra ett slags hest strupljud och hansstora köttiga händer knöt sig.

— Ja, man kan anta som ni, medgav åklagaren. Vet ninågonting mera?

— Nej, när vi gjort upptäckten, förstod jag att vi genastmåste försöka få tag i myndigheterna och därför redFred och jag hit bort till Delafield, medan Erik stannadei logghuset.

Förhöret med Harry var slut och han fick gå tillbakatill sin plats. Nu var turen hos Fred, som i allt bekräf-tade Harrys vittnesmål, varpå Erik fick avlägga edenoch sätta sig i den stora stolen. Förhöret gick inte fort,och Harry fick flera gånger träda emellan som tolk. Hurdet var, kunde han dock avlägga en i sin helhet riktigt

målande berättelse om sina upplevelser i logghuset dennatten negrerna smög dit.— Ni är ju inte fullt mäktig i engelska, sade åklagaren,

kan ni ändå vara fullt säker på att ni hörde de anklagadetala om de mördade personerna?

— Jag skall väl vara säker på vad jag hörde med minaegna öron. Jag är nog inte så dum som man tror.— Och de sade att de kommit för att leta efter peng-

ar.Erik höll in ett ögonblick med svaret.



190


— Nåja, när han vet det redan så, . . ja, det gjorde de. . . allt det där om att de varit och grävt guld och att de

måste ha gömt det . . . jag hörde det så tydligt, att detriktigt ringer i mina öron ännu av det.

— Ni menar således, att de anklagade här är mördar-na?

— Ja, naturligtvis. Vilka andra skulle det annars vara?De bekände ju själv, vet jag, fast de inte visste, att någonhörde dem. Han skall inte tro de där svartingarna. Detär de som står och ljuger, inte jag.

Åhörarna skrattade åt den trygga tonen, utom någranegrer, som också befann sig inne i rättssalen.

Åklagaren hade ingenting mera att fråga om, menfortfor:

— Vad som styrker det senaste vittnets berättelse omatt de anklagade måste ha kännedom om att de mörda-

de innehade pengar, är enligt min uppfattning fyndet avbankboken i stöveln. Den är utfärdad för Ole Johnsonoch lyder på tjugufemtusen dollar.

— Kors i herrans namn, så mycket pengar! utbrast Erikofrivilligt.

— Man fann dessutom, fortfor åklagaren, i bankbokenett gammalt brev, som möjligen, även om föga troligt,skulle kunna i någon mån identifiera åtminstone enav de mördade, om man nämligen får anta, att brevet



191


ursprungligen gällt honom. Behagar ers vördighet låtabrevet läsas upp?

Domaren gjorde ett tecken åt protokollsföråren, somletade i sina papper, tog fram det gulnade skrynkligabrevet och började:

— Det är avsänt från Chicago den 17 mars 189… ochlyder:

”Käre broder! Nu är det åratal sedan vi brevväxlademed varandra. Man tycks bli trög i det här landet medskrivning. Varför jag nu fattar pennan är för att under-rätta dig om, att jag fått brev från gamla hemmet, attmorsgumman gått bort. Så att jag fick aldrig utföra minföresats att en gång ta henne till oss här i Chicago. Hondog i dag för jämt två månader sedan, skulle ha under-rättat dig förr, men har inte haft tid. Hoppas detta brevträffar dig, fast jag inte har annan adress än jag fick för

fem år sedan från dig. Vore roligt höra om du trivs påfarmen, om det är god jord m. m., så att du kan göra digpengar, som du gick så långt västerut för. Själv har jagju inte över sig, men en strävsam arbetare reder sig jualltid här i landet, så jag klagar inte. Lyckligtvis har jag

inte stor familj, bara den enda pojken, Harry, som duvet, och om ett par tre år kan han väl vara färdig att draförsorg om sig själv. Lev väl, Ole, och hälsa de dina. Självvar du hälsad från din trogne broder

C. J. Johnson.



192


P. S. Min adress är 117 Dearborn Street, Chicago, Ill.”Harry hade uppmärksamt lyssnat till uppläsningen

av brevet. När protokollsföraren kommit så långt atthan nämnde ”den enda pojken Harry”, grep han Fred iarmen, och när läsningen var slut, reste han sig hastigtoch utropade:

— Det där brevet är från min far, som nu är död. Hanhette C. J. Johnson och vi bodde just 117 Dearbornstreet.

Allas ögon riktades på Harry.— Är ni säker på vad ni säger? frågade domaren.— Ja, det kan inte vara på annat sätt, svarade Harry.

Det var just denne min farbror, som slagit sig ned i trak-ten av Los Angeles som vi begivit oss ut för att sökaupp.

— Tänk, att det var han som blivit mördad! viskade

Erik till Fred, som med stora, häpna ögon satt där orör-lig. Då är ju alla de där pengarna Harrys. Jo, jag tackarjag.

— Ja, det var ju ganska märkligt, sade domaren. San-nolikheten talar för att vittnet nog har rätt. Låt honom

se brevet.Harry hade bara kastat en enda blick på det, så sadehan:

— Ja, det där brevet har far skrivit, det kan jag ta påmin ed; det stämmer ju förresten alldeles med min far-



193


mors död, jag minns mycket väl, när vi fick brevet omden från Sverige.

— Denna del av saken får handläggas vidare vid ettkommande tillfälle, bestämde domaren. Nu till de an-klagade.

Återigen hade åklagaren att fullgöra sin plikt.— Bekänner ni ert brott? frågade han.— Nej, svarade Jim Jeffries nästan hånfullt. Det är

amsagor alltsammans.— Vad svarar anklagade Tom Brown? sporde åklagaren

vidare.— Jag är oskyldig, svarade denne, inte trotsigt, men

buttert. Hur skulle jag kunna ha gjort det, när Jim intehar med saken att skaffa.

— Vi kommer nog att ta sanningen ur er till sist, sadedomaren. Ni måste väl märka, att alla bindande liknelser

och omständigheter är emot er, såframt ni inte kan be-visa, att ni inte varit i de här trakterna under så lång tid,att ni inte kunnat begå brottet.

— Det skulle kanske hända det, svarade Jim Jeffries.En av jurymännen steg upp och begärde ordet.

— Ers vördighet, sade han, det syns mig, som om viunderlåtit att höra ett vittne, som jag anser vara synner-ligen viktigt, nämligen hunden, som det talats om här.Jag föreslår därför att hunden förs hit, får vi se om hankänner igen de anklagade.



194


— Som om det skulle vara något bevis! utbrast TomJeffries. I de här trakterna är ju hundarna dresserade

att rusa på alla svarta.Domaren gav emellertid sitt bifall till jurymannens

förslag och Fred sändes bort för att hämta dit King.Under tiden tog man sig en välbehövlig paus. Rann-sakningen hade nämligen redan räckt nära på tre helatimmar.

När Fred efter en stund var tillbaka med King, be-fallde domaren att såväl han som Harry och Erik skulleavlägsna sig in i ett bredvid rättssalen liggande rum. Såsläpptes den stora hunden in i salen.

Han blev först stående vid dörren med lyftad hals, såböjde han nosen mot golvet och gick omkring sökande.Han nosade på den plats där de tre ynglingarna suttit,han nosade på negrerna bland åhörarna, men brydde sig

tydligen inte om dem. Åklagaren, några av jurymännen,sheriffen och ett par konstaplar hade ställt sig omkringde båda anklagade, så att de inte var synliga. Men nulyfte King huvudet, började visa tänderna och morrahäftigt. Han hukade sig ned med framkroppen och

skulle alldeles säkert ha gjort ett språng över de andrarakt på den jättelike Jim Jeffries, om inte en rättstjänarei tid öppnat dörren och Fred skyndat ut i salen.

— King! ropade han.



195


Hunden vände sig häftigt, viftade med sin yviga svans,kved sakta och kröp bort till sin unga herre.

Nu lämnade man de båda negrerna fria. Hunden, somnu såg dem helt och hållet, började åter visa tänderna,och hans ögon, som hängde fast vid Fred, tycktes be ochtigga: ”Kan jag inte få rusa på dem!”

Fred förde ut King, medan Jim Jeffries i vanmäktigtraseri riktigt gnisslade tänderna. Alldeles utom sig skrekhan:

— Jag skulle ha skjutit dig, ditt odjur, och inte låtit diglöpa till skogs!

— Han har bekänt, han har bekänt! skrek åhörarna.— Nej, det har jag inte, röt Jim Jeffries, jag menar an-

dra gången.— Det var en första alltså, hånade någon.Domaren knackade med sin klubba i pulpeten och en

rättstjänare återställde ordningen bland de upphetsademänniskorna.Men just i detsamma inträffade någonting alldeles

oväntat. Genom dörren trängde sig in en man, varsdräkt och utseende tydde på farmaren. Han hade inte

väl fått ögonen på Jim Jeffries, förrän han med ett ropstörtade framåt och armbågade sig igenom den tättpackade åhörareskaran. Han knöt handen och riste denmot negern.



196


— Jaså, du har fastnat ändå till sist, din eländiga svartabov, skrek han. Nu blir det väl opp i galgen med dig till

sist ändå.Rättstjänarna tog fatt på den rasande mannen och

höll honom.— Vet ni inte bättre, sade domaren strängt än att kom-

ma och störa rättens förhandlingar på detta sätt.— Ers vördighet, svarade mannen, ännu skälvande,

jag ber om förlåtelse. Jag gick förbi här och såg, att nå-gonting stod på, så jag ville se efter vad det var, och dåfick jag syn på den där uslingen — han pekade på JimJeffries.

— Vad har han då gjort er? frågade domaren.— Vad han gjort? Jo, vad som de svarta fulingarna van-

ligen gör. Han överföll för ett par månader sedan minlilla flicka, som var ensam ute på ett fält och han hade

nog mördat henne, om jag inte i tid fått en kula i vänstraaxeln på honom. Men undan kom han i alla fall.— Det är lögn, sade Jim Jeffries. Ni har aldrig sett mig

förr.Folket omkring började mumla hotfullt.

— Tyst, befallde domaren.— Har jag inte sett er! utbrast mannen. Jo bevars, duströk omkring i trakten i flera dagar, du stal av minahöns, men det brydde jag mig inte om. Men sedan . . .jo bevars, jag tar inte fel, du är den uslingen, så sant



197


jag heter Tom Lawson. Förresten har du nog ärret efterkulan kvar, skulle jag tro.

Man gjorde processen kort med Jim Jeffries. Medanett par konstaplar höll honom, flängde man ned skjor-tan från hans vänstra skuldra. Mycket riktigt, där syntesett tämligen färskt ärr efter ett skottsår.

— Vi har således grundad anledning till framställandeav en ny anklagelse mot den tilltalade, sade domaren.Under sådana förhållanden anser jag mig böra avbrytarättsförhandlingarna för i dag och anhåller att herrarjurymän klockan tio i morgon förmiddag måtte infinnasig för att ånyo ta upp dem.

Han reste sig, bugade sig och gick ut ur rättssalen,följd av protokollföraren och allmänna åklagaren. Rätts-tjänarna lade hand på de båda häktade och underkonstaplarnas säkra eskort fördes de ut mellan leden

av åhörarna. Från dem hördes månget undertryckt hot,och händer knöts mot de svarta. Jim Jeffries besvaradealltsammans med ett hångrin, som visade hans starka,vita rovdjurständer. När har kom mitt för farmaren,böjde han sig hastigt ned och spottade honom rakt i

ansiktet.



198


FEMTONDE KA PITLET

Domaren Lynch

Såväl i hemmen i Delafield som på dess offentliga lo-kaler talades den dagen om nästan ingenting annat

än de båda negrernas mordgärning. Den var ju ryslig,men vad som ännu mera upprörde lidelserna var dennya anklagelsen för attentatet mot den lilla farmarflick-an. Sådant sätter alltid blodet i svallning hos västernsmän.

När Texaspojkarna på eftermiddagen gick ned till”Röda lyktan” för att se om sina hästar, som de satt indär, var det fullt på den irländska krogen. När gästernafick syn på de tre ungdomarna, hämtades de utan vidarein.

— Vi måste dricka med er, pojkar, sade en karl i slok-hatt, som såg ut som en stråtrövare. Duktigt gjort med

de där negrerna. Vad ska ni ha? Säg bara ifrån . . . jagbjuder.— Tack, svarade Harry, vi dricker inte någonting.— Jaså, inte det, men se när jag vill det, så . . .Farmaren Tom Lawson fanns också på krogen.



199


— Tvinga inte pojkarna, sade han. Den som inte villförtära starkt skall inte tvingas. Men, tillade han, ni kan

ju ta ett glas öl åtminstone för syns skull och det är väli alla fall inte farligt.

Ja, både Harry och Fred kände ju till vanorna ochatt det var en förolämpning att alldeles avslå en vänligtgjord bjudning. De satte sig därför ned och fick sina

”schooners”*.Kring dem satt eller stod vid disken helt säkert ett

femtiotal karlar. Alla diskuterade de ”negerfrågan”. Mus-tiga eder haglade, och nävar dunkades i.

— Det går bara så långsamt, sade en. Här behöver rätt-visan veckor för att få en sådan där svarting i galgen.Nej, tacka vill jag nere i Oklahoma, gossar, där jag variti många år. Där gör man processen kort med sådanadär utbördingar. Där tar folket, som ändå till sist är do-

maren, rättskipningen i egen hand. Är det så, att brottetär klart, hoppar man över rannsakning och dom.— Det är rätt, menade en annan. Sådana fräcka ka-

naljer till att stå och neka för alltsammans också. Mende vill vinna tid, de tänker förstås att de ska kunna lura

sina väktare och få tillfälle att rymma. Jag känner demockså, må du tro.Så där gick samtalet fram och tillbaka. Ju mindre det

blev i krogvärdens flaskor, desto mera steg humöret

* Stora glas eller sejdlar.



200


hos kunderna. Allt föreföll nu våra unga vänner somett enda virrvarr. Lokalen var fylld av tjock tobaksrök

till den grad, att människorna knappast kunde urskiljasannat än som mörka, gestikulerande figurer. En nästanolidligt kvävande hetta rådde också. Ute på gatan stekteeftermiddagssolen, som skälvde från en alldeles klarblåhimmel, och Erik sade till Fred:

— Tänk, att de kan dricka så mycket, när det är sågräsligt varmt.

Då nådde dem en röst — den kom ifrån den storväxtekarlen, som bjudit dem på ölet:

— Nej, det här kan inte fria män tåla. Sådana där od-jur skall utrotas på fläcken. Här finns ju höga träd ochduktiga rep och beslutsamma karlar. Vill ni som jag, skasvartingarna inte se nästa dag.

Det blev en sekunds tystnad — man ryggade tydligen

tillbaka för det hetsigt framställda förslaget. Talaren lätdock inte avbryta sig utan fortfor:— Vad, har ni blivit fega krukor här i Delafield? Vet

ni inte, att vad folket vill, det är den högsta lag i detfria Amerika. Vem skulle kunna hindra oss från att vara

domare? Ingen.— Nej, nej, hördes nu några röster, det är rätt. Upp igalgen med dem, det beslutar det fria folket. Se där sitterfadern, som höll på att få det lilla flickebarnet mördat.



201


Ropar inte sådant på hämnd, ropar han inte själv påhämnd? Fråga honom bara.

Då steg farmaren upp på en stol.— Det är rätt, skrek han hetsigt, jag får ingen ro, för-

rän jag sett den där svartingen dingla. Vill ni följa mig,så skall det snart vara gjort.

Och med ens var lidelserna lössläppta. Där väsnadesoch skreks, där höjdes seniga, knutna nävar, ett par re-volverskott knallade ut i luften. Det kom folk att stannautanför. De få växte snart till en stor skara. Ut kom manfrån de tio, tjugo närmaste krogarna, där man ocksåsvurit förbannelse över mördarna. Det dröjde inte längeförrän folkskaran räknade flera hundra.

Poliskonstaplarna kom till och försökte lugna massan,men det var bara som att gjuta olja på elden. Sorlet stegi stället allt högre.

— Undan med er, cops*, låt ni ballongerna vackert sittastilla. Nu är det vi som vill någonting.— Till fängelset, till fängelset! skrek någon, och det

blev signalen.— Men tyst och stilla, varnade en annan förståndigt

nog. Inte det här oväsendet. Så länge vi håller oss lugna,är gatorna våra.Och det tycktes alla förstå. Den folkmassa, som nu

drog genom staden, gick tyst och allvarlig, mörka män

* Cop, öknamn på polisen.



202


med stora slokhattar och revolvern stickande upp urbakfickan. Var tåget drog fram, sällade nya deltagare

sig till det, så att när man var framme vid countyhäktet,stod kring detsamma väl tusen män.

Myndigheterna hade emellertid blivit varskodda. Vidingången till häktet stod hela polisstyrkan uppbådad.Men den var inte så synnerligen stor, och konstaplarnavisste, att här kunde de intet uträtta. Om denna hophade skränat i fyllan och villan, hade det varit lättare.Men här stod idel allvarliga beslutsamma män — hadenågon för en stund sedan befunnit sig under inflytandeav ett rus, tycktes nu detta fullkomligt bortblåst.

Överst på trappan hade sheriffen tagit plats. Han för-sökte tala lugnande ord.

— Skingra er, god’ vänner och gå var och en till sitt.Mördarna skall inte slippa undan, det vet ni mycket

väl. Begå nu ingenting, som ni kanske kommer att fåångra.Han möttes av dov tystnad. Så hördes en röst:

— Lämna at åt oss Jim Jeffries och Tom Brown, det ärvad vi vill, men fort; annars tar vi ut dem med våld.

— Så försvarar vi dem så länge vi kan, blev sheriffenssvar.Ett mörkt mummel hördes från massan, bland vilken

också våra tre vänner befann sig. De var gripna av dethemska i det de såg och hörde och skulle kanske skyndat



203


sin väg, om det varit dem möjligt att komma ifrån denplats där de stod inklämda.

— Ut med negrerna! höjdes på en gång ett hundra-stämmigt rop. Vi slår in portarna, vi river ned huset, omdet så fordras. Vi är tillräckligt många till det. Här skallingen hindra oss.

Vad tjänade det till att tala lugnande ord till dennauppretade folkmassa, vars vrede var desto mera fruk-tansvärd som den var nästan stum! Sheriffen och alla deandra ordningsmaktens upprätthållare begrep det, mende ansåg sig ändå inte kunna ge vika genast. Men dårusade ett femtiotal män upp på trappan och på någraögonblick var både sheriffen och alla de andra bortlyftaoch burna långt bort.

Nu började man slå dunkande slag på de fasta por-tarna.

— Öppna! ropades det, annars slår vi in dörrarna.Nu var det sorl och skrik överallt. Halva staden hadekommit på benen, men ingen gjorde något för att skaffaordningsmakten gehör. Man höll sig på vederbörligt av-stånd och såg på.

Men inne i fängelsegången gick den gamle warden*och vred händerna. Inte hade han varit med om någon-ting liknande förut, men mer än en gång hade han itidningarna läst rysliga berättelser om, hur uppretade

* Fängelsedirektören.



204


folkhopar förgripit sig på dem som var satta att vakaöver den allmänna säkerheten. De båda fångvaktarna

stod där tysta och lyddes till skränet utanför.Inne i sin cell satt Jim Jeffries, smidd i bojor till hand

och fot.Hans tjocka läppar var sammanpressade och de svar-

ta ögonen med de gulaktiga vitorna blickade stirrandei hemsk ångest. Han visste, vad skränet betydde, hanvisste, att domaren Lynch stod utanför och snart skullegripa honom med sina obönhörliga händer. Och det varhan rädd för. Han visste, att då gavs ingen pardon, manskulle döda honom, och Jim Jeffries var i själ och hjärtafeg och han fasade för döden. Ångestsvetten droppadefrån hans panna, han gjorde ett hopp vid varje dunkan-de slag på porten. Skulle de komma nu? Han förbannaderättvisan, som inte var nog stark att freda honom för

domaren Lynch.Bredvid honom, i nästa cell, låg Tom Brown på knäoch kved.

Allt tyngre blev slagen på portarna, allt högre ljödskriken och ropen utanför.

— Öppna! Öppna!— Nej, jag öppnar inte! skrek warden halvt från vettet.Slå in dörrarna och bered er väg över mitt lik.



205


Nu hade yxorna kommit fram, nu högg man djupa tagi portarnas fasta virke. Det kunde inte töva länge förrän

man huggit sig igenom.Jim Jeffries vrålade som en galning.

— Rädda mig, fräls mig, släpp inte in dem, kom detfrån hans cell och han skakade sina armar, så att hand-klovarnas kedja skramlade.

Men allt var förgäves. Den vilda hopen hade beslutatatt skipa rättvisa och ett par fängelseportar kunde intehindra, var de än så starka. Hade de inte givit med sig,skulle man med hackor och spett ha gått lös på tegel-stenamurarna. Nu hördes ett brak, in störtade de sön-derslagna portarna, de närmaste rusade fram i fängelse-gången. Warden stod där med utsträckta armar, liksomskulle han på grund av sin värdighet kunnat hejda deans gormande; man bara vräkte undan honom och så

bort till cellerna.Där . . . där såg man in genom gallret på de stängdadörrarna. Hopkrupna som kuschade djur satt negrernai var sitt hörn. Fasan hade förlamat deras tunga, dekunde inte längre flåsa och skrika, de endast andades

flåsande.— Se ni, där är de! ropades det. Tag nycklarna frångubben, så slipper vi slå in dörrarna.

Nycklarna rasslade i låsen, dörrarna rycktes upp och inästa sekund var de båda mördarna slitna ut mitt ibland



206


den anstormande, påträngande hopen. Ett hurrarophöjdes inifrån fängelsegången; det fortplantades till de

utanför stående, hela massan skränade. Man förstod, attnu hade de negrerna i sitt våld där inne.

Ut kom de på fängelsetrappan, släpade eller rättaresagt burna. Då man såg de svarta, ulliga huvudena, gavman till ett tjut, där hördes visslingar och skymford hag-lade. Offren såg ut, som om de inte längre begrep vaddet var fråga om, som om de gripits av slött vansinne.

Och nu bar det på nytt i väg genom staden. Främstgick ett par män, som bar på ett par långa rep, så följdenegrerna, släpade fram av kraftiga karlar, och efterföljde den böljande människomassan. Lidelserna, somväckts till liv av motståndet man rönt, tycktes på nyttha lagt sig. Det var ett tyst, hemskt tåg av människor,beslutna för att kräva liv för liv, som skred fram genom

Delafields gator.Man drog förbi ”Röda lyktan” ut på vad man skullekunna kalla den breda bygatan. Ett stycke utanför påprärien stod en dunge av höga ekar. Hit styrde mankosan med sina fångar, som nu inte kunde gå själva

utan måste bäras. Då man kommit till platsen, bildadefolkmassan en stor ring kring ett av de närmaste träden,kring negrerna stod en liten grupp män, som åtagit sigatt vara utförare av domaren Lynchs värv.



207


Där kom de med hamprepen. De var redan färdigamed sina öglor, som lades om de dömdas hals. Då spratt

det plötsligt till i Jim Jeffries. Han sträckte först på sig,så föll han på knä och sträckte bedjande händerna motfolkmassan.

— Nåd, nåd! ropade han med skallrande tänder. Jagbekänner, jag gjorde det och Tom hjälpte mig. Jag visstede hade mycket pengar och guld, jag hade sett det engång och jag ville ha deras rikedom. Jag narrade Tommed mig. Han tog kvinnan på sin lott, jag klöv skallenpå de båda männen. Jag erkänner, hör ni, jag erkänner.Och när jag nu gjort det, för oss tillbaka till fängelsetoch låt oss komma inför våra domare igen.

Ett dovt mummel hördes från folkmassan.— Nå, och farmarens lilla flicka? frågade en djup bas-

röst.

— Ja ja, jag gjorde henne ju intet illa. Nåd, nåd! Jag barafaller! Om jag får leva, skall jag bli en bättre människa.Jag skall bege mig långt bort härifrån, när jag tjänat utmitt straff. Jim Jeffries skall bli en hederlig karl.

— Du ljuger ända in i det sista, sade en sträv röst. Nej,

Jim Jeffries, vi känner dig litet var och vet, vilken uslingdu är. Du har nog andra brott på ditt samvete, om dunu har något.



208


— Nej, nej! skrek negern och började slå omkring sigmed armarna — man hade redan i fängelset befriat de

båda negrerna från deras bojor.Men man höll säkert i honom. Tom Brown tycktes

redan mer död än levande, han yttrade inte ett ljud ochdet såg ut, som om ett lallande leende lekt kring hansröda läppar.

Nu leddes de båda fångarna bort under var sitt träd.Snarorna lades tillrätta om deras tjurlika halsar, repetkastades över en tillräckligt högt sittande stadig gren.Man höll fortfarande i dem, annars skulle de säkert hatumlat omkull.

— Färdiga? frågade en stämma.— All right.— Ett, två tre!Och i detsamma hängde sig några karlar i repen. Upp

flög de båda negrerna så att det knakade i halskotorna.Så snoddes repen kring trädstammarna och surradesfast.

I detsamma knallade en revolver, så en till och snartriktigt smattrade det från hundra pistoler. Det blixtrade

och röken bolmade tjock. När den skingrades, såg manhur de hängda var blodiga. Deras kroppar var genom-borrade av tjogtals kulor.

Domaren Lynch hade utfört sitt värv.



209


Tysta drog skarorna åter in i staden. Man skingradesig åt olika håll. På krogarna blev snart fullt hus, men

man var inte så högröstad. Tvärtom stod mången ochstirrade i whiskyglaset.

När solen till sist gick ned, kastade den sitt sken påtvå dinglande, svarta kroppar.



210


SEXTONDE KAPITLET

Grizzlybjörnen

Domaren Lynch hade alltså gjort slag i saken, och dettjänade ingenting till att gå till rätta med honom.

Visst hade han begått ett ingrepp mot gällande lag ochsamfundsformer, men hur skulle man komma åt honom?Inte kunde man lagfora hundratals människor, inte hellerhade det gått an att låta några lida för allt folket. Det vardärför bäst att ta saken kallt. Den var gjord och kundeinte göras ogjord, och på det hela taget . . .

Det fanns därför inte längre någon anledning för våratre vänner att längre stanna kvar i Delafield. De blevemellertid kallade till fredsdomaren, som sade:

— Jag har fått den eller de mördades egendom över-lämnad i min vård. Sannolikt innehåller bankboken helaförmögenheten och talet om den där dolda skatten har

nog avseende endast på den. Sannolikheten talar ju föratt ni, Harry Johnson är arvtagaren, men man får varaförsiktig, när det gäller pengar. Jag ämnar nu sätta migi förbindelse med vederbörande bank och för övrigt an-ställa efterforskningar rörande de dödas förhållanden



211


och släktskapsförbindelser och jag har ju fått rätt godledning genom de upplysningar ni kunnat ge om er far-

bror. Jag måste i alla fall fortfarande ha reda på, var nibefinner er. Därför måste jag fråga, vart ni ämnar begeer.

— Ja, vi tänkte nog dra västerut fortfarande, svaradeHarry. Sommaren är ju lång här ute och till hösten tän-ker jag vi har hunnit till San Francisco, ty Los Angelesbryr vi oss nog inte om nu, när jag har all anledningatt tro, att den vi skulle söka upp inte längre finns där.Jag skall i alla fall underrätta herr fredsdomaren, var vislutligen kommer att hamna.

Så kom överläggningen mellan de tre.— Nog är det gamla logghuset en kuslig plats, utlät

sig Erik, och jag skulle egentligen helst vilja slippa seden vidare. Men jag har fått i mitt huvud att där finns

någonting gömt ändå. Kan vi inte rida tillbaka dit fören eller annan vecka. Ni vill ju jaga och där måste välfinnas tillräckligt med djur. Jag har då själv sett hjortaroch ekorrar, som kan flyga. Jaga ni, pojkar. Under tidenskall jag vara skattsökare.

Fred hade egentligen inte så mycket emot förslaget,men Harry desto mera. Vad skulle det tjäna till? Men närså Erik förklarade, att om de inte ville följa med, skullehan ge sig av ensam, fick Harry ge med sig.



212


— Ja, du är då en riktig tjurskalle, Erik, sade han halvtförtretad.

— Jo, det vill jag lova, menade Erik; har jag fått någon-ting i huvudet, får man allt spräcka skallen på mig, innandet går ur mig. Och jag skulle kunna svära på, att här-vidlag är det jag som har rätt. Det känner jag på mig.

Nu försåg man sig med en del nödig proviant, somskulle göra kosthållet litet mera omväxlande än de trehittills varit vana vid. Man ökade också på ammunitions-förrådet och påföljande morgon tidigt gav man sig i vägutan att låta någon få en aning om, vart kosan ställdes.Det var för resten ingen svårighet. Alla tycktes ha så nogatt göra med egna angelägenheter, så att de inte hadetid att lägga sig i andras.

De fann logghuset alldeles som de lämnat det. Kingtycktes särskilt förtjust över att vara tillbaka; han sprang

omkring och nosade överallt, var borta vid snåret, därde tre liken legat gömda. Nu gnällde han inte längre,utan lämnade det ganska likgiltig.

Man började nu inrätta sig så bekvämt som möjligt.Erik utnämndes till kock och Texaspojkarna lovade ho-

nom, att nog skulle de förse honom med villebråd. Deskulle också skjuta sådana djur, vilkas skinn var värde-fulla, så att de kunde sälja dem och få pengar.



213


— Varför skulle det behövas, menade Erik. Ni är jurika, för det är ju klart, att Fred också skall ha sin del av

förmögenheten, eftersom ni båda är kusiner.— Men det är synd om dig, Erik, skrattade Fred.— Mig? Inte alls. Hittar jag rätt på den där skatten, får

ni nog dela med er åt mig . . . ja också tänker jag grävaguld för egen räkning.

Harry och Fred gick dagligen ut på jakt. Tidigt påmorgonen begav de sig av med sina bössor. De tvåförsta dagarna hade de King med sig, men de märktegenast, att det var mindre lyckligt. Särskilt hjortarna fickpå långt håll väder på honom och löpte till skogs. Hanfick således stanna hemma och hålla Erik sällskap, vilketdenne inte tyckte alls illa om. Hunden däremot fann dettydligen mycket tråkigt, ty han hyllade sig allt mer ochmer till Fred. Men när denne allvarsamt sade till honom

att inte följa med, lydde han gnällande. Han stod docki skogsbrynet och såg efter de bortdragande, så längehan kunde uppfånga en skymt av dem.

Inte längre än en mil från logghuset stod skogen tätoch hög, fylld av snår. Här och där fanns vilda raviner,

klippor med djupa klyftor emellan, med trånga grottor,vilkas ingångar doldes av buskväxter. Här var ett mycketrikligt fågelliv. Duvorna kuttrade i stora flockar och sär-skilt Fred fann ett nöje i att göra dublé på dem. Så säkertvar hans öga, att det nästan aldrig slog fel. Att däremot



214


skjuta de vackra, kuttrande fåglarna, när de satt ochgungade på trädgrenarna, fann han intet nöje.

Det fanns också ett slags större fåglar, som Harryantog vara fasaner. Första gången de träffade på demblev de mycket förvånade. De hade strövat ett stycke in iskogen, då Fred stannade och lyssnade. Ett märkvärdigtljud hade nått hans öra.

— Kan du höra någonting, Harry? frågade han.— Jag tycker, att det låter som man trummade på av-

stånd, svarade Harry.Och så var det verkligen. Det lät alldeles som avlägsna

trumvirvlar.— Det är inte möjligt att det är människor, sade Fred.

Och för resten, varför skulle de i alla fall gå omkring iskogen och slå på trumma!

De gick i riktning mot ljudet, de smög sig fram i skydd

av snåren. Och nu såg de.Där satt åtminstone ett par tjog stora fåglar, som påett högst besynnerligt sätt flaxade och slog med ving-arna, varvid ett ljud frambringades, som verkligen hadenågon likhet med en trumma. Fred smög sig vidare. Här

skulle skjutas. Men han hade inte kommit inom skotthåll,förrän samtliga fåglar lyfte och kraxande flydde sin kos.Flera gånger gjordes försök att skjuta dem, men utanresultat. De märkte dem tillräckligt tidigt för att räddasig, genom det mest listiga smygande.



215


En gång när Harry och Fred för en timme råkat bliskilda åt, och Fred gick och hojtade för att vägleda Harry,

kom han rakt på en stor flock fasaner. Och nu rörde desig inte. De betraktade honom nyfiket, där han gick ochhojtade. Men så snart Fred lade bössan till ögat, var desin kos.

— De är nyfikna, tänkte Fred. Nu ska vi se om jag harrätt.

När de båda pojkarna råkat varandra, talade Fred omsin upptäckt. De beslöt att försöka. Så gick de sjungandeoch hojtande sin väg fram. Snart hörde de trumvirvlarnaigen, men de gick bara oförväget på. När de kommitinom skotthåll, gick Harry vidare sjungande. Och fåg-larna följde honom med en sådan nyfikenhet, att Fredhade god tid både att ta gott sikte och att skjuta. Bytetblev ett par av de vetgiriga fåglarna och vid aftonmålti-

den fann man, att köttet var alldeles utmärkt gott. Detfanns också ett slags stora harar med mycket långa öron,som de lyckades skjuta ett par gånger, så att nog hadeErik fullt upp i skafferiet.

Pojkarna hade en dag begivit sig längre hemifrån än

vanligt. De höll på att klättra upp och ned i de vilda ra-vinerna, de hoppade från klippblock till klippblock. Detvar en trakt, som riktigt kunde sätta en ynglings fantasii rörelse. Här kunde de dunkla grottorna, vilka gapadeemot dem, när de böjde undan buskarna, tänkas vara



216


ett hemvist för alla möjliga vilda djur. Björnen och var-gen kunde här ha sina hålor. Här kunde också bakom

höjderna smyga sig lättfotade rödskinn på krigsstigenmot blekansiktena — här hade de omkring sig hela denvärld, som de läst om många gånger. De drömde sig varade första nybyggarna här, där aldrig förr en vit mans fottrampat. Och längre bort, på den stora prärien, gick buf-felhjordarna på bet. Där kom smidiga cowboys på vildahästar med lasson svängande i höjd hand, de slungadeden vinande genom luften, öglan fastnade om tjurensben, vid ett sporrhugg stannade hästen spjärnande, ochbuffeln tumlade omkull, ett byte för jägarens skarpsli-pade kniv.

De hade satt sig ned på en klippavsats. Mitt emot demlåg skogen tät. De hade gått sig trötta och behövde vila.Fred slumrade till och med in för några ögonblick. Harry

satt och tänkte över vad de hittills upplevat, sedan derymde från den elaka styvmodern i Chicago. Då hadede haft ett mål för sina strövtåg: farbrodern, den endasläkting Harry kände till. Nu var denne död, nu stod hansjälv och Fred alldeles ensamma i världen. Vad skulle

de slutligen ta sig till, var skulle de till sist hamna? Detvar egentligen inte med någon ängslan han tänkte pådetta. De hade båda starka armar och för en duktigsvenskamerikansk pojke fanns det alltid plats i världen.Så mycket var Harry på det klara med, att inte skulle de



217


för framtiden stanna i dessa trakter, skaffa sig jord ochodla den. Nej, de var uppfödda i en storstad och hade

storstadsbarnets alla instinkter. Västern lockade dem ialla fall, västern med sina underliga förhållanden, sinaäventyrligheter, men också med sina större möjligheterför den som ville fram. Ja, de skulle bestämt inte sluta sinfärd, förrän de sett Stilla Oceanen genom Guldporten*skölja in mot Frisco. Det var en stad, som Harry bestämtskulle kunna trivas i. Dit skulle de komma mot vinternoch då fick de skaffa sig något jobb, som de kunde fåleva på.

Så där satt unge Harry och funderade fram och till-baka, då han väcktes ur sina tankar av ett prassel i sko-gen, som låg på ett par bösshåls avstånd mitt emot. Hansåg upp, han grep den sovande Fred häftigt i armen.

— Fred, vakna!

— Ja, vad är det? frågade denne yrvaken. Jag sov förresten inte.De blickade båda bortåt skogen. Ur dess snår kom en

stor grå björn lufsande emot dem. Kvistar och grenarknäcktes av under hans klumpiga fötter.

Pojkarna grep efter sina bössor, men det var för långthåll att skjuta på. Nu tycktes björnen ha fått ögonen pådem, ty han stannade och lät höra ett brummande, som

* The Golden Gate = namnet på inloppet till San Francisco.



218


svagt trängde fram till dem. Harry reste sig. Då vändebjörnen och lufsade tillbaka in i skogen igen.

Men det ingick inte i pojkarnas beräkningar, att nalleskulle undkomma dem. Den första björn, som mött dempå deras strövtåg! Med ett språng var de nere från klipp-hällen och började springa i riktning efter det flyendedjuret. De löpte så de riktigt flåsade. Efter en stund hör-des på knakandet framför att de var björnen i hack ochhäl. Vad var det nu för slags vilddjur som på detta sättflydde undan! De hade föreställt sig, att björnen skulleresa sig, komma emot dem på bakbenen för att famnadem i sina lurviga ramar. Och i stället lufsade han sinväg. Ibland kunde de skymta honom mellan träden. Fredvågade till och med en gång ett skott på måfå, men detgick alldeles säkert bom, ty björnen fortsatte sin flykt.

Så gick det en lång stund. Fred råkade såra sin fot på

en avbruten, vass trädgren och blev lite efter, men hanföljde i alla fall så gott han kunde, ropande åt Harry attinte lämna björnen ur sikte.

Omsider var de ute ur skogen och Harry hann se, attde befann sig på samma plats, där de först upptäckt

björnen — han hade lett sina förföljare i en stor cirkel.Nu var Fred långt efter, men hans ”hallå” hördes inifrånskogen.

Här, tänkte Harry, skulle han skjuta. Nu bjöd denstora björnen honom hela sin kropp till skottavla. Han



219


fortade på sina springande steg för att om möjligt hinnaföre björnen och få honom emot sig. Men djuret var

snabbare än han. Då skickade han ett skott efter be-sten, men även han utan att träffa. Nalle klättrade uppbland klippblocken och inom några minuter såg Harryhonom stå på den berghäll, där han och Fred nyss suttit.Harry saktade sitt språng, han stannade och betraktadesin ludna fiende. Det var en väldig grizzlybjörn, raggigtbrungrå, med ett tjockt, klumpigt huvud och en mycketspetsig nos. Då och då lyfte han på överkäkens muskler,så att de gulvita tänderna blev synliga. Det såg ut, somom han nu tyckte sig vara jämförelsevis i säkerhet, såatt också han kunde ta sin förföljare litet närmare i skär-skådande.

Men det där ömsesidiga betraktandet varade intesynnerligen länge. Så snart Harry hade fått rasta ut ett

par ögonblick, närmade han sig. Björnen sköt litet till-baka. Harry höjde bössan till ögat . . . björnen lät höraett ilsket brummande. Pang! skottet smällde och Harrysåg hur djuret ryckte till. I sin iver sprang han någrasteg framåt.

Då, hastigare än att Harry kunde löpa åt sidan, kas-tade sig björnen ner från klipphällen och kom rusandeemot honom med ett brummande, som närmade sigett tjut. Harry lyfte bössan för att ge honom ett skottur andra pipan. Men så långt hann han aldrig. Björnen



220


var i samma sekund över honom, sprang omkull honom.Harry tumlade på rygg och kände den ludna bestens

kropp rakt över sitt ansikte.Blott en tanke ilade snabbare än blixten genom hans

hjärna: nu var det ute med honom. Inom några ögon-blick skulle det rasande djuret slitit honom i stycken. Nubörjade det . . . han kände, hur de stora, vassa klornaspände sig fast i hans vänstra skuldra och hur djuretslet till så att hans tröja gick i trasor. Han kände ocksånågonting varmt och vått på sitt bröst. Det var blodet.Men någon smärta förnam han egentligen inte.

Allt hade varit några ögonblicks verk. Harry såg ingen-ting, ty björnens ludna bringa låg rakt över hans ansikte.Den tunga kroppen kom honom nästan att kvävas.

Då hörde han — tycktes det honom — knallen avett skott, björnen rusade upp med ett rytande . . . han

kände, att han var fri, han förmådde vända på huvudetoch han såg odjuret plötsligt tumla omkull, vältra sig pårygg, sparka med benen och så slappt falla på sidan. Dåhade Harry Fred bredvid sig.

— Jag kom lagom, du! sade Fred flämtande. En minut

till och det hade varit för sent. Men han har rivit dig!Gud, Harry, så du blöder.— Det är ingenting, svarade Harry. Men när han reste

sig upp, tyckte han, att han såg idel solar och stjärnor.Hur är det med björnen?



221


— Stendöd, Harry. Jag träffade honom alldeles mittemellan ögonen. Och ändå sköt jag honom i språnget . . .

i mitt språng, menar jag . . . jag hann aldrig stanna för attsikta. Men nu måste vi se efter hur det är med dig.

Fred lade sig på knä bredvid den sårade och tog var-samt bort de sönderrivna kläderna. Hela skuldran var iblod. Blusen och skjortan hade visserligen något mildratkraften av björnens klor, men de hade dock plöjt djupafåror i köttet. Harry var mycket blek, både av blodför-lusten och av smärtorna, som nu började infinna sig.

— Vi måste tvätta rent först, sade Fred. Jag såg en litenbäck strax här bredvid. Jag skall springa efter vatten.

Springa kunde han dock inte, ty hans fot ömmade förmycket, men efter en kort stund var han dock tillbakamed sin hatt fylld av vatten. Han slet ett stycke av Har-rys skjorta och började sakta tvätta av skuldran. Det

skar och riste, så att Harrys ansikte riktigt förvreds,men inte ett rop av smärta kom över hans läppar. Hansåg ned på sina sår. Köttet var alldeles bortfläkt på ettpar ställen, låg i riktiga slamsor. Fred lade dem tillrätta,alltsammans svullnade till, blodflödet hade nära nog

stannat. Så slet Fred ett stort stycke av sin egen skjorta,lade en våt kompress över den sårade axeln och gjordedessutom ett bandage, med vilket han band om alltsam-mans.

— Hur känner du dig, Harry?



222


— Tack, jag tror jag är en smula matt och så är det somman skulle sitta och dunka med en vass yxa inne i axeln.

Men det går väl över.Han försökte stiga upp, men vacklade och Fred måste

stödja honom. Då gick han på knäna bort till den dödabjörnen.

— Det var ett präktigt skott, Fred. Nu har du säkerträddat mitt liv.

— Skottet var nog bara en lyckoträff, svarade Fred. Jagvet inte att jag ens siktade.

— Det gjorde du nog. Fred. Till och med en gammaljägare skulle säga, att du är en mästerskytt. Jag bom-made jag.

— Nej, det gjorde du inte. Din kula sitter här i bogen.Se bara.

Fred vek tillbaka den raggiga pälsen på björnen och nu

såg Harry en stor fläck stelnat blod kring skottsåret.— Det var därför besten blev så ursinnig, sade Harry.Men jag tror jag måste vila mig litet, jag känner migverkligen matt.

Han lutade sig bakåt och stödde huvudet mot björ-

nens kropp och slöt ögonen. Då och då ryckte det ihans ansikte, när smärtorna i den sårade axeln ansattehonom alltför mycket.

Efter några timmars vila kände sig emellertid Harryså pass återställd att han föreslog, att de skulle försöka



223


vandra tillbaka till logghuset. Det gick inte fort. Hanmåste stödja sig mot Fred och gång på gång sätta sig

ned för att vila. Svetten stod honom om pannan ochhan kände svåra kväljningar. Det blev alltså en besvärligfärd. När de hunnit ungefär halvvägs, förmådde Harryinte gå längre, utan Fred måste fortsätta ensam för atthämta Erik — Harry skulle nog inte kunna komma upppå en häst.

Erik gjorde stora ögon, när Fred kom linkande ensamtill logghuset. Fred berättade i få ord vad som hänt.

— Det var då ett spektakel, sade Erik och rev sig i hu-vudet. Men det är väl inte livsfarligt?

— Nej, det tror jag inte. Om du nu bara kunde hittaHarry ensam . . . jag har också så svårt att gå för minfot.

— Jag kan ju ta King med mig. Han hittar nog vägen.

— Det har du rätt i. Skynda dig nu bara.Och King gick inte miste. Snart stod han gnällandebredvid Harry, nosande på hans sårade axel. Erik togsin vän i sina armar och bar honom, lätt som hade hanvarit ett barn.



224


SJUTTONDE KA PITLET

Harry nära döden

Följande dag låg Harry i feber och var rätt illa däranav sina sår. Fred kände sig riktigt bekymrad och ta-

lade om att på något sätt söka få Harry in till Delafieldför att bli skött av en riktig läkare. Men det ville densjuke inte höra talas om.

— Det går nog över och blir bra, bara jag får vila mig,sade han. Sköt er själva ni, pojkar, inte behöver ni sittaoch vakta mig. Jag har det så bra här i halmen. Och hanslöt ögonen och vände bort huvudet. Om han ocksåinte kunde sova, kändes det som en lisa att få blundaåtminstone.

Fred kände ingen lust att gå på jakt ensam. Hansatt ibland tyst inne hos Harry, ibland gick han ner tillflodstranden och försökte fånga litet fisk. Erik höll på

med hushållsgöromålen, och förresten hade han sittlilla jobb för sig. Det där om skatten hade blivit en fixidé hos honom. Han grävde med den gamla spaden, änhär och än där på måfå; men till sist beslöt han sig fören bestämd plan.



225


— Jag skall gräva upp hela Amerika om det kniper,sade han beslutsamt. Och han tycktes också vilja sätta

sitt beslut i verket, ty snart vände han upp i dagen denena jordfåran efter den andra, så att marken kring logg-huset såg ut som om det blivit plöjt.

När Harry nästa dag inte tycktes vara sämre, följdeFred och Erik hans uppmaning att gå tillbaka till platsen,där Fred fällt björnen, för att flå skinnet av besten. Mennär de fann kadavret, hade det i solgasset redan börjatövergå till förruttnelse, så att de inte ens kunde närmasig det. Kring djuret surrade det av flygfän, glänsandeflugor, stora som bålgetingar och det myllrade av kryp ipälsen. Så att från den jakttrofén måste våra unga vän-ner avstå.

Nu i högsommaren, med dess stekande värme, hadekommit en verklig plåga. Luften var alldeles fylld av

moskiter. Ibland kunde det stå riktigt tjockt och svartav dem. Och man hade intet sätt att skydda sig mot desmå stingande flygfäna. Värst var de om kvällarna ochnätterna och allra värst för den sjuke Harry, som ledformliga kval. Fred, som var sjukskötaren, baddade ho-

nom stundligen med kallt vatten och det gav någon lisa.Själva måste Fred och Erik så ofta som möjligt hoppa ifloden för att kyla av sig.

Många dagar förgick, men Harry tycktes inte vilja blibättre. Febern släppte honom inte, han blev mattare



226


och mattare, och nu var hans sårade axel så känsligt öm,att Fred inte längre fick röra den för att ansa såret. Han

förebrådde sig själv, att han inte genast övertalat Harryatt låta föra sig till Delafield. Nu var det för sent, och attfå en läkare hit skulle ta ett par, tre dagar minst.

— Det är så jag kunde gråta, sade Erik. Skulle Harrydö, då bryr jag mig inte om någonting. Då försöker jag tamig tillbaka till Svante vid Tallsjön, då blir jag väl bondehela mitt liv.

Ja, det såg sannerligen illa nog ut, och ingenting kundeman höra. När någon av de båda pojkarna talade tillHarry, lyfte han matt på ögonen utan att ge något svar,utan att man ens kunde se, om han förstått vad somsagts. King låg bredvid halmbädden nästan ständigt,men ofta reste han sig eller lyfte åtminstone på huvudetför att betrakta den sjuke och Erik menade, att hunden

nog hade en förkänning av att döden höll på att görasitt intåg i det gamla logghuset. Det var verkligen förhemskt alltsammans.

Så satt Fred och Erik tidigt en afton inne i logghuset.Harry tycktes ännu sämre. Han kastade huvudet oroligt

fram och tillbaka och han slickade sina torra heta läpparmed en tunga, som inte brände mindre. Då lyfte King påhuvudet och började morra, i det han såg mot dörren.Fred lyssnade.



227


— Det är bestämt någon som kommer, sade han ochreste sig. King gjorde likaledes, men rusade inte.

Då Fred kom utanför logghuset och såg nedåt slutt-ningen till floden, märkte han en gestalt sakta kommagående. Det var en gammal indiankvinna, stödd på enduktig påk. Hennes glesa, hängande hår var nästan all-deles vitt, hennes ansikte, som var nästan svartbrunt,skrumpet och den stora ormlika tunna näsan stack framunder den låga pannan på ett sätt, att den gav henne ut-seendet av en gammal rovfågel. Hon var klädd i ett slagsmörkbrun sjal, som liknade en säck. För övrigt hade honinga prydnader. I munnen satt en kort tobakspipa, påvilken hon blossade starkt.

King gav till ännu ett sakta morrande och indian-kvinnan stannade och såg upp. Fred närmade sig henne,sedan han kuschat hunden.

— Vacker vit gosse vill nog den gamla kvinnan intetont, sade hon på bruten indianengelska. Hon har gåttlångt i solhettan och hon ville sova under natten i enwigwam. Är det den vite gossens och hans faders hydda,så ber han mig stiga in och få en beta bröd och en dryck

vatten.Erik hade också kommit ut och betraktade dengamla.

— Nu går det aldrig väl, sade han, halvt sorgset, halvtförargat, när det kommit en gammal käring med i spelet.



228


Vad skulle hon här att göra. Låt henne bara inte kommain, för då sker en olycka.

— Jo, visst skall hon komma in, svarade Fred. Du kanväl se att hon är alldeles uttröttad. Skulle du verkligenkunna köra i väg henne.

— Nej, det förstås det, sade Erik mulet.— Och vi har väl inte rönt annat än vänlighet från

rödskinnen.— Nå, det är förstås tur ändå, att det inte var en gam-

mal svart käring, för se då hade jag rakt sagt stopp.Fred bad indiankvinnan stiga in i logghuset.

— Stor, ilsken hund, sade hon, varghund, ser jag. Hanskall inte hugga tänderna i gamlingens ben?

— Nej, ni behöver inte vara rädd, kom ni bara.Indiankvinnan satte sig i spisen och såg sig omkring.

Fred bjöd henne en dryck vatten, som hon förtärde med

begärlighet. Hon fick ögonen på den sjuke Harry.— Där är ännu en ung gosse, ser jag. Men var är degamla männen och kvinnorna?

— Vi är ensamma här, svarade Fred . . . det finns ingaflera i logghuset än vi, upprepade han, när kvinnan be-

traktade honom som om hon inte hade förstått.— Är han sjuk! frågade hon vidare, efter som han lig-ger där på bädden? Mina ögon är skumma, så jag kaninte se så långt.



229


— Ja, han har blivit riven av en björn och har feber,förklarade Fred. Han ar mycket sjuk.

— Björnklor är farliga klor, sade indianskan. Det är gifti dem. Mången jägare har gått bort, sedan en gråbjörnlagt sin ram på honom.

— Hör du, hur hon sitter och kraxar! utbrast Erik näs-tan i förtvivlan.

— Jag skall se på honom, fortfor kvinnan och reste sigmödosamt och stultade bort till den sjukes halmbädd.King, som låg där, steg upp och gick ur vägen för henne.Hon böjde sig ned på knä över Harry och betraktadehonom. Han kände, att någon tog i hans friska hand,öppnade ögonen och stirrade på det skrumpna, brunaansiktet. Men intet uttryck av fråga eller förvåning syn-tes i hans ögon.

Indiankvinnan for med sina klolika fingrar över hans

panna och hon skakade på huvudet.— Den unga gossen är mycket sjuk, sade hon. Hanskulle inte ha levt i morgon, om inte gamla indian-kvinnan kommit. Det var hans goda manito, som sändehenne hit.

— Är det så illa med honom? viskade Fred. Jag tänktenog att han skulle bli bättre ändå, bara vi fick honomatt sova.

— Ingen sover med eld i blodet, svarade kvinnan. Menlåt mig nu få vatten, så skall jag sköta om honom.



230


Med darrande, men lätta händer löste hon det klum-piga förbandet om den sårade axeln. Det syntes på

Harry, hur det smärtade honom, men han hade intekraft nog att göra motstånd. Indiankvinnan börjadegnola en entonig sång, allt under det hon sysslade medsåret. Förbandet hade klibbat fast sig, hon löste detgenom att blöta på med vatten. Fred och Erik såg påunder tystnad. Harrys skuldra såg förfärlig ut, såren varalldeles blåsvarta.

Allt under det hon fortfarande sjöng, tog indiankvin-nan fram under sin säcklika mantel en stor läderpåse.Hon öppnade den, grävde i den och fick upp en handfullav någonting, som tycktes vara torkade växter och blad.Dem blötte hon i vattnet och så täckte hon hela axelnmed dem, varpå hon igen lade på det yttre förbandet.

Men detta var inte allt. Pungen innehöll också ett litet

lerkrus, inte större än en mycket liten flaska.— Har ni ingenting att dricka ur? frågade hon.Erik lämnade henne en bägare av bleck. Hon bad

honom slå bara litet vatten i den och så hällde hon ditnågra droppar ur lerflaskan. Därpå satte hon bägaren

till Harrys mun. Men han tycktes vara så svag, att haninte förmådde öppna läpparna, varför hon med sinafingrar fuktade den med bägarens innehåll. Harryslickade med tungan, kvinnan hällde nu några drop-par av drycken i honom, och så höll hon på, till dess att



231


bägaren var tom. Så satte hon sig på huk, med armarnakorslagda, och betraktade honom, allt medan hon fortfor

att sjunga, entonigt, klagande, sövande. Det låg någothögtidligt över hela denna scen, som grep Fred och Erik.De stod där stumma, blickande än på indiankvinnan, änpå sin sjuka kamrat.

Det steg en suck ur hans bröst, han lutade huvudetåt sidan, ögonen vändes mot den brunröda kvinnan, dehängde sig fast vid hennes blickar, tills de slöt sig, gångpå gång. De tycktes bli allt tyngre. Slutligen lyftes deinte mer . . . Harry hade somnat. Indiankvinnan ladehanden på hans panna och så nickade hon belåtet ochbekräftande.

— Febern går bort, de onda andarna flyr, sade hon.Nu skall er unge vän sova sig till livet. Örterna skallhela hans sår. Men den gamla indianskan kom i sista

minuten. I morgon hade ni kunnat begrava gossen.Det var för hemskt, och Fred riktigt ryste. Men påsamma gång kände han hur glädjen grep fatt på honom.Inte en sekund tvivlade han på den gamla kvinnans ut-sago. Harry skulle bli frisk, det var han säker på.

Och med denna nyvunna visshet kom det nytt liv iErik också. Han började laga mat. Över elden som hannu lätt tände upp — de hade nämligen försett sig medtändstickor i Delafield — rostade han ett par duvor ochbjöd indianskan av den läckra steken.



232


— De vita kan steka bättre mat än de röda, sade hon.De kan många konster, det är deras gåvor. Men indianen

är nöjd ändå, han klagar aldrig.När de ätit, gick de ut och slog sig ned på sluttningen

framför logghuset.Indianskan sade:

— Ni behöver inte oroa er för honom därinne. Hansover, till dess solen står högt på himlen i morgon.

Hon satt och rökte sin pipa och såg slött framför sig.Det såg ut, som om hon alldeles glömt bort att hon hadesällskap. Ibland vaggade hon sakta med överkroppenfram och tillbaka och mellan blossen gnolade hon. Fredskulle gärna velat fråga henne, vem hon var och varifrånhon kom, men det visste han hade varit ohövligt och hankunde inte förolämpa den, som kanske återkallat Harrytill livet. Han kunde emellertid kanhända gå en omväg.

— Känner ni Den Seglande Örnen? frågade han.Den gamla kvinnan nickade jakande.— Han är en av våra vänner, fortfor Fred.— Men han är inte här i trakten, sade kvinnan.— Nej, långt borta, svarade Fred. Det är många veckor

sedan vi lämnade honom och Winnebagojägarna uppei Klippiga bergen.— Den Seglande Örnen har jag inte sett, sedan han

var en ung man, sade kvinnan. Då var min stam godavänner till Winnebagos. Den Seglande Örnens fader



233


var som en bror till den stora hövdingen, som var minmake. Men nu är min stam död. Jag är den enda över-

levande och jag vandrar utan rast och ro. Man har bettmig stanna, både de röda och de vita har varit vänligamot den gamla ensamma indianskan. Men jag kan inte.Jag måste vandra, vandra, tills mina fötter är såriga, ochså skall jag vandra, tills jag lägger mig ned att dö. Jag ärensam . . . jag minns de gamla tiderna, minns skogarnaoch prärierna, då de röda männen härskade. Nu kännerjag inte mera igen mig. När jag kommer till de vita ger demig små mynt för att jag spår dem, de röda ger mig ennatts härbärge i en wigwam och en bit torkat hjortkött.Och så lever jag, tills jag skall gå hädan.

Hon stödde sitt vita huvud i de magra händerna ochsjöng liksom för sig själv, utan tanke på att hon hadeåhörare. Dessa förstod inte orden, men det låg i den

enformiga melodien en saknad och en trängtan, somverkade rörande.Långe Erik var skrockfull. Han hade det hemifrån

gamla landet, där hans gamla farmor ännu trott påtomtar och vättar och lyktgubbar och vad allt det hette.

Han satt nu och tänkte på, att den gamla indianskankunde spå. Tänk, om hon kunde säga honom, ifall hanskulle bli rik!

— Kan ni spå människors kommande öden? frågadehan.



234


— Folk säger så, svarade den gamla.— Kan ni spå mig?

— Jag vet inte. Ge hit er hand, får jag se.Erik räckte henne sin stadiga högra näve och hon såg

länge på den flata insidan.— Det är en stor hand, sade hon, men linjerna säger

inte mycket. Jag kan inte följa dem riktigt och det måsteman kunna ifall man skall spå. Men det ser jag, att hangår och söker vida omkring någonting som ligger mycketnära honom, någonting som han åtrår.

— Skall jag finna det! frågade Erik.— Det kan jag inte säga, det syns inte, men det tycks

inte vara av stort värde i alla fall.— Nå, det kan man inte så noga veta menade Erik.

Jaså, ni kan inte spå mig? Ja, detsamma kan det ocksåvara. Det är många som spått mig, både zigenerskor och

kortkäringar, men inte har det slagit in precis. Den härgamla indianskan trodde jag i alla fall . . .Omsider stultade hon in i logghuset och kröp ihop i

hörnet vid spisen. När Erik och Fred kom in långt efterhenne, sov Harry som ett gott barn. Fred tände en sticka

och lyste på honom. Hans ansikte hade återtagit sin van-liga färg och han andades djupt och lugnt.— Tänk, om Harry skulle ha dött! sade Fred sakta, och

i mörkret kramade han sönder en tår i ögonvrån.



235


När de vaknade följande morgon, var den gamla in-diankvinnan försvunnen. Hon hade tydligen givit sig av

innan natten ännu var förbi.— Det var synd, sade Fred, vi kunde ju ha givit henne

litet av vår proviant med. Undrar just, vart hon tog vä-gen.

De båda pojkarna hade ingen lust att företa sig någon-ting, förrän de sett Harry vakna, och det tycktes dröja.Det var redan ganska långt lidet på förmiddagen, dåde hörde honom dra en djup suck och så öppnade hanlångsamt ögonen. De gick omkring i förvåning, liksomhan inte varit riktigt på det klara med, var han befannsig. Så stannade de på Fred och Erik.

— Jag har visst varit mycket sjuk, sade han, men jagkänner mig bättre nu och jag har inte så ont i axelnheller, tycker jag.

— Ja, du har varit illa däran, Harry, sade Fred ochböjde sig ned över honom. Men tack vare den gamlaindianskan är du nu räddad.

— Vilken indianska? frågade Harry.— Jaså, vet du inte det! Tänk, Erik du, han var utan

medvetande.Och Fred berättade Harry, vad som tilldragit sig.Harry låg tyst, som om han tänkte efter.

— Ja, när du säger det nu. Fred, förefaller det mig, somom jag hade sett ett gammalt brunt ansikte med vitt hår,



236


som lutade sig ned över mig. Men det trodde jag att jaghade drömt. Jaså, hon är borta . . . jag kan då inte få

tacka henne.Harrys tillfrisknande gick nu ganska raskt.Redan på tredje dagen efter indiankvinnans bort-

gång kunde han resa sig från halmbädden och stöddpå sina båda vänner komma ut i friska luften. Den rivnaskuldran läktes fort, tack vare de helande örterna, vilkaFred efter den gamla indianskans anvisning, blötte uppvarje afton och lade på igen. Den stygga blåsvarta färgenhade försvunnit, såren hade läkt ihop, allt tycktes vara ifullkomlig ordning. Följande vecka var Harry nästan sigsjälv igen, om man undantar att vänstra armen ännu varlitet styv och svår att röra.



237


ADERTONDE KA PITLET

Präriebranden

– Vet ni vad, pojkar, sade Erik en dag, sedan an slängtsin spade för väl hundrade gången och torkade

svettdropparna ur sin panna. Jag tror helt enkelt, att jagär på alldeles orätt spår.

— Ja, det har jag tänkt hela tiden, skrattade Fred. Mengå på du, Erik. Ditt arbete kommer till pass, ifall någonsettlare skulle komma på idén att slå sig ned här. Dåhade han ju så gott som upplöjt allt vad han behövdeför första tiden åtminstone.

— Jag har också gått och funderat på någonting, fortforErik. Tror ni, att den gamla indiankvinnan menade någotsärskilt med det hon sade?

— Vad sade hon då? frågade Harry. Det har jag intehört någonting om.

— Jo, hon skulle spå mig och då sade hon, att jag le-tade långt bort efter det som låg nära, eller någontingdylikt.

— Det hade hon alldeles rätt i, menade Harry. Honville nog bara säga dig att det är dumheter att gå om-



238


kring så där och öda bort krafterna i onödan, då dukunde använda dem bättre.

— Ja, men hon kunde också mena någonting annat. Attdet där gömda guldet inte finns ute i markerna, utan tillexempel är gömt inne i logghuset. Ja visst, det är klart.Att jag inte kommit att tänka på den saken förut.

— Jaså, tänker du börja gräva upp hela stugan för ossnu, sade Harry. Nej, det tror jag vi sätter stopp för, ellerhur Fred.

De gycklade fortfarande med den guldtörstige Erik,men han lät sig inte bekomma. Han började gå omkringoch snoka inne i logghuset, han knackade på golvet, hanpetade i väggarna, liksom om han trott att sedelbuntarskulle vara instuckna där. Men han hade inte någontur.

— Tänk, om du skulle ta och riva ned spisen, föreslog

Fred.Erik var genast med.— Ja, varför inte? Den är då lätt att bygga upp igen.

Där finns ju inte något murbruk, utan stenflisorna ärbara lagda på varandra.

— Nej, men låt bli i alla fall, är du snäll.— Nåja, eftersom ni inte vill så, men . . . Erik snegladelängtansfullt på den stenhög, som hade namn, hederoch värdighet av spis.



239


Men följande dag, då han var ensam inne, kundehan inte motstå frestelsen. Harry och Fred satt nere vid

flodstranden — Harry hade förresten tagit sitt förstabad efter tillfrisknandet — så att han kände sig tämligenostörd i sina förehavanden.

Han började alltså plocka bort de flata stenar, somtjänade till häll, han lade dem i en viss ordning på golvet,så att han skulle ha lättare att passa dit dem igen, ochså gick förstörelseverket vidare. Han hade nu rivit nednästan hela ena hörnet av spisen, då han märkte att därfanns som en fördjupning. Det såg ut, som om några ste-nar varit borttagna, ty när man annars lagt upp spisenså omsorgsfullt, hade man nog inte lämnat en sådan därfördjupning. Erik grävde ned med handen. Den rördevid någonting mjukt. Han grep med handen om detoch lyfte upp det — det var en liten gulbrun läderpåse

av sämskskinn, han klämde på den. Det kändes somskulle den innehålla salt eller någonting dylikt och tungvar den. Han stod där och stirrade på påsen . . . Han rik-tigt flämtade, så upprörd kände han sig. Var det . . . vardet . . . ? Han gjorde sig inte tid att undersöka någonting,

han fattade påsen i den ombundna halsen och rusadeut, rakt ned till flodstranden.— Harry . . . Fred! skrek han. Titta, vad jag hittat! Se,

den här påsen, ni. Jag har letat reda på den i spisen.Fred sprang upp.



240


— Får jag se, sade han och ryckte påsen från Erik.Lugna dig nu, så få vi se vad det är i den.

Påsen var mycket väl ombunden med segelgarn. Fredskar av det med sin kniv. Tre huvuden var lutade tättintill varandra för att se efter vad den innehöll.

— Akta för all del, att det inte rinner ut något, varnadeErik ängsligt.

Påsen innehöll rätt grovkornig sand, tycktes det, mendess färg var alldeles ljusgul.

— Det är guld, förklarade Harry bestämt.— Guld! skrek Erik. Ser ni det, ser ni att jag hade rätt

ändå, fast ni alltid gycklade med mig. Guld, guld!Och han började skrattande hoppa och skutta om-

kring.— Nej, håll dig lugn nu, skrattade Harry, Du skall väl

inte börja spela galning för den här lilla påsen.

Erik stannade ögonblickligen.— Det kanske finns mera, sade han, och därmed ru-sade han tillbaka in i logghuset, medan Texaspojkarnavidare undersökte påsens innehåll.

Det dröjde inte många minuter, förrän han var tillbaka

igen.— Det är fem stycken till! skrek han redan på avstånd.De är lika tunga allihop, jag har dem här.



241


Han talade sanning. Det var inalles sex påsar och vidundersökning visade sig alla innehålla guldsand. Harry

sade:— Jaså, farbror Olle hade alltså varit och grävt guld

ändå. Undrar just, var han varit. Då hade han nog läm-nat farmen för länge sedan. Tänk, att man aldrig skallfå veta, vad som hände honom i guldlandet.

— Nå, det kan väl också vara detsamma, när vi harguldet här, inföll Erik.

— Vi? sade Fred frågande.— Ja, det vill säga, Harry förstås, återtog Erik litet

modstulet. Det är ju hans, förstås eftersom det var hansfarbror som haft det med sig.

— Det kan man i alla fall inte veta, sade Harry.— Påsarna kan ju ha stått där förut, innan han kom

till logghuset.

— Kan, ja, sade Erik. Men jag hörde ju vad svarting-arna talade sinsemellan. De visste ju, att han haft guldmed sig.

— Nåja, hur som helst, inte blir du utan, Erik, sadeHarry.

— Ja, litet hittelön skall jag väl alltid ha förstås, svaradeErik. Om jag inte varit så ihärdig . . .— Och om inte den gamla indianskan varit, ja, inföll

Fred, hade nog påsarna fått bli kvar i spisen, tänker jag.



242


Men, Harry, det här anser du väl som din välfångnaegendom?

— Naturligtvis, det fattades bara annat. Och det kanni vara säkra på, gossar, att allt vad vi finner på den härfärden blir vårt gemensamt. Delar vi det onda, ska viockså dela det goda.

— Bra talat, Harry, sade Erik. Då blir det två påsar påmin del, och det slår jag mig bestämt ut på med Greta.

— Jaså, du tänker inte leta efter mera guld då?— Jo, fasen ock. Hittar jag på något, så var lugn för att

jag inte tänker låta det ligga.— Jag tycker i alla fall det är bäst, att vi låter påsarna

stå gömda, där de fanns, så länge vi är här, sade Fred.Man kan ju aldrig vara säker. Det kunde ju hända attnågra sällar från Delafield kunde falla på idén att begesig hit bort och snoka.

— Men jag tycker verkligen, att vi kan ha fått nog avdet här nu, sade Erik. Så snart Harry har blivit riktigtstark igen, skulle jag föreslå att vi beger oss i väg vi-dare.

— Ja, det kan du ha rätt i, genmälte Harry. Vi skulle

nog ha varit härifrån för länge sedan, om jag inte blivitsjuk.— Utan guldet ja, sade Erik. Nu tycker jag det är bra

som det är . . . jaja, inte att du blev riven av björnen för-stås, men i alla fall.



243


De gick tillbaka in i logghuset. Påsarna placerades isitt gamla gömställe och spisen byggdes upp igen, ehuru

inte på långt när så omsorgsfullt, som förut varit gjort.Om aftonen, då det börjat skymma på, satt våra tre

vänner ånyo nere vid flodens strand; de var där, hadede funnit, bäst i fred för de besvärliga moskiterna. Erikbyggde luftslott, som hade guldfärg. Han undrade just,om han skulle stanna kvar i Amerika eller om han skullefara tillbaka till Småland och där bygga sitt slott i formav en vanlig bondgård. Harry tyckte, att det gjorde hanegentligen klokast i, medan Fred uttalade sin förundranöver att man över huvud taget kunde uthärda livet inågot annat land än i Amerika. Han avbröt sig för attsäga:

— Se, Harry, så rött det har blivit därborta vid hori-sonten.

De blickade upp och de såg hur himlen riktigt flam-made röd. Formligen flammade, ty skenet stod inte stillautan gick som i en vågrörelse.

— Det måste vara en präriebrand, sade Harry. Lyckligt-vis är den nog många tjogtals mil härifrån och kanske

den inte går åt det här hållet.— Ni menar skogseld, sade Erik. Jo, det vet jag nog,vad det är. Vi hade ett par stycken sådana hemma hosvårt och det är inte att leka med. Men här tycker jag inte



244


det skall vara så farligt, här finns ju ingen skog framföross.

— Nej, det finns det inte, men det är gräset som brin-ner.

— Gräset?— Jo visst. Du har väl sett hur högt det står över hela

slätten och så är det ju gott om buskar och snår. Jo, nogkan det bli brasa, om det vill sig och efter den långatorka som varit.

— Då kan det bli farligt då?— Inte för oss, tror jag, sade Harry. Vi har ju floden

som skyddar oss. Den tror jag inte elden kan hoppaöver.

De satt och betraktade det röda skenet. Till en bör-jan, under ett par timmar, var det egentligen endast ettsken. Sannolikt låg en grässlätt på andra sidan den skog,

som begränsade horisonten för dem. Men allt eftersomelden kom närmare och tydligen fattat i just denna skog,kunde de iaktta lågorna, som slingrade sig upp längs dehöga trädstammarna, från vilkas toppar de lyste somfyrbåkar i den mörknande kvällen.

Det var ett hemskt vackert skådespel detta. Ju längretimmarna led, desto mera fick branden likhet med ettverkligt eldhav. Ja, man kunde redan svagt höra hur detdånade och brusade och snart började man känna luk-



245


ten av rök. Luften fylldes så småningom av den och blevallt tjockare och tjockare.

Våra två vänner tänkte naturligtvis inte på någonsömn den natten. De satt och betraktade eldens fram-fart. Ännu var den tämligen långt borta, och, som sagt,de kände sig rätt lugna vid tanken på att de hade flodenmellan sig och det rasande elementet.

De hade länge känt att det börjat dra i luften.— Tänk, att det ska ta till och blåsa, sade Erik. Då får

elden värre fart förstås.Och blåsten tilltog för att så småningom övergå till

riktig orkan, vars dån tävlade med själva eldens. Omde tre ynglingarna varit litet mer bevandrade i naturensfenomen, skulle de ha förstått, att det just var prärie-branden, som framkallade orkanen. Ty genom hettanblev luften allt mer och mer förtunnad och följden härav

måste bli, att det började blåsa.Nu välde eld och rök framåt som i skyhöga vågor.King, vilken hittills hållit sig fullkomligt lugn, börjadebli ängslig och sprang fram och tillbaka.

— Det är kanske bäst att ta det säkra för det osäkra,

sade Harry slutligen. Om branden skulle ha tillräckligstyrka att kasta sig över till denna stranden, kan den väli alla fall inte förtära vattnet. Därför är det nog bäst attvi för hit hästarna, så kan vi ju, om så skulle behövas, tavår tillflykt mitt ute i floden.



246


Elden var nu inte många mil avlägsen. Till höger lågen skogsdunge av kanske en halv mils vidd. Nu nådde

branden denna. Det knakade och knastrade i träden.Genom rökmolnen såg man stora svärmar av skrämdafåglar komma flygande och skriande, över prärien galop-perade flockar av hjortar och andra djur, vilkas formerinte kunde urskiljas. De plumsade ned i floden, sprangeller simmade över den och försvann på andra sidan ini skogen bakom logghuset.

— Jag tycker det börjar bli hett, sade Erik och torkadesig om pannan. När de där flammorna hinner oss rik-tigt nära, blir vi bestämt halvstekta. Det här var då ettelände. Vad får man inte allt uppleva i det här rysligalandet.

— Du har jordbävning kvar ännu, sade Fred.— Usch, skämta inte du, svarade Erik. Jag tycker det

är otäckt nog som det är. Nej, nu står jag inte ut längre,jag vadar ut i floden. Tänk om logghuset skulle brinnaned!

— Så brinner i alla fall inte spisen, hoppas jag, menadeHarry.

Med pilsnabb hastighet kom elden. Röken var nästankvävande. Stormen tjöt i träden och buskarna på flodensstränder, och våra tre vänner fann det verkligen rådligastatt med hästarna sätta sig i säkerhet i floden.



247


Där vältrade elden ned för den höga stranden, för-störande allt i sin väg. Det höga gräset och buskarna

förvandlades till ett eldhav, halvmurkna träd störtademed brak till jorden, hettan var nästan olidlig och rö-ken kom de tre i floden att storkna. Hästarna gnäggadeängsligt och King upphävde klagande tjut. Det var enhemsk morgon.

Det såg ut, som om elden verkligen skulle hejda sigutmed floden. Men lågorna, som slickade sig upp efterstammar och grenar som långa röda ormar, slungades avstormen över. Lutten var fylld av brinnande flarn, somvirvlade omkring och fastnade i lövverket på flodensandra sida. Och så var det färdigt. Allt var så torrt, attdet gav den rikligaste näring åt lågorna. Snart var här enenda lång bank av eld, som drog vidare uppåt logghusetoch skogen där bakom.

Våra vänner såg i början inte mycket av det, ty de stodinsvepta i tjock, gråvit rök. Men när den så småningomskingrades, kunde de se, hur branden avlägsnade sig medsamma fart som den kommit. Faran var nu överstånden.Stormen dog bort allt mer och mer och morgonsolen

lyste till sist ned över ett landskap av svartbrun färg.Där stod träd likt svarta, hemska benrangel, buskarnaliknade svarta galler, som föll till aska, när man vidrördedem och från marken, som var het under fötterna, stegännu en lätt stinkande rök.



248


— Det här ser otäckt ut, sade Fred. Här kan vi verk-ligen inte stanna längre, om bara Harry kan stiga till

häst.— Det tror jag nog, svarade Harry. Men nu ska vi väl

ändå se till, om vi har logghuset kvar.Jo bevars, det stod i det närmaste oskadat. Tack vare

Eriks grävningar runtomkring detsamma, varvid hanså gott som vänt upp och ned på jorden, hade eldenhär inte haft någon näring utan så att säga måst gå

”värdshus förbi”. Men långt bort såg man ännu detröda skenet.

Sedan man stillat hungern med torrskaffning, höllman en liten överläggning. Färden skulle alltså fort-sättas. På Harrys förslag beslöt man emellertid att inteta vägen rakt västerut förbi Delafield utan slå in på enmera sydlig riktning. Harry studerade sin karta och

trodde sig kunna räkna ut att de under sina vandringarmed Winnebagoindianerna kommit rätt långt norr på.Alltså gjorde man sig i ordning. Packningen lades

på de små hästarna. Vad guldpåsarna beträffar, så togde tre ungdomarna hand om två var. De hängdes med

starka skinnremmar kring halsen och doldes på bröstetunder de vida blusarna.Vid middagstiden satte sig det lilla följet i rörelse och

det var med en viss lättnad ändå man lämnade logghu-set och dess avbrända omgivningar.



249


NITTONDE KAPITLET

Bland cowboys

R itten gick flera mil över den avbrända prärien. Mennär de ridit över järnvägsspåren var de inne på den

riktiga grässlätten igen. Elden hade hejdat sig här, tyjärnvägsbanken, som löpte åtskilliga meter bred, hadetrotsat dess giriga glupska.

Harry tycktes rätt väl härda ut. Man red än i gående,än i smått trav för att inte anstränga honom. Färdengick genom fullkomligt öde mark. Endast här och därlåg en liten dunge av buskar som en oas i öknen och depassade på att rasta vid dylika platser. De hade glömt ensak, att i dessa trakter var det ont om vatten. När kväl-len kom, härdade hästarna ännu ut rätt väl, men Kinglöpte omkring och snokade med hängande tunga. Då deför natten slagit läger på en liten kulle, försökte Erik att

gräva en grop för att se, om där möjligen fanns någonkällåder, men jorden var torr som aska och föll igen alltefter som den kastades upp. Så fick man då lägga sig,inrullade i de indianska filtarna, och sova natten över ihopp om bättre tur följande dag.



250


Himlen, som nu i veckor varit alldeles klarblå, börjadeatt mörkna kort efter solnedgången. Längst borta vid

horisonten dök upp rödgrå moln, som ju längre de stegupp, antog en blyaktig färg för att till sist synas alldelesblåsvarta.

— Det drar ihop sig till oväder, sade Harry. Det dröjernog inte länge, förrän vi har regnet här.

— Det vore för väl det, menade Erik, jag skulle min-sann öppna munnen på vid gavel.

Det mulnade allt mer och omsider var det svart somden mörkaste höstnatt. Tystnaden omkring dem verkaderiktigt hemsk. Hästarna började bli oroliga och slet i sinatjuder, King kröp tätt intill Fred och lade upp sin nos påhans ben. Luften var tung och kvav, det rådde en hetta,som pressade ut svetten ur alla porer, fastän man sattalldeles stilla.

Med ens var det, som om den svarta himlen skulle haöppnat sig och låtit de tre små människovarelserna påden oändliga prärien blicka in i ett blåvitt eldhav. Räm-nan gick i zigzag och där kom ett ilsket fräsande. Detbörjade osa svavel. Så kom en knall, som om tusentals

kanoner fyrats av på en gång, så ett brak, ett mullrandedån, tusen fräsande blixtar på nytt . . . hela himlen flam-made, det dånade från höjden och från jordens innandö-men, tycktes det . . . prärieåskvädret hade brutit lös.



251


Det var som om jorden höll på att förgås, tyckte destumma åskådarna till detta elementens raseri. Det var

knappast ett åskväder, snarare en naturrevolution. Blixtoch dunder . . . dunder och blixt . . . blixtarna fräste runtom, tycktes borra sig ned i jorden, som riktigt skalv. Ochdet fortgick på detta sätt väl en halvtimme. Hästarnastod där med hängande huvuden, King skalv i hela sinraggiga kropp.

Det blev en sekunds paus, liksom om eldens ochdönets andar velat pusta ut. Då föll några tunga, varmadroppar ur skyn, de blev allt flera, där gick som ett susgenom naturen, de små träden på kullen, som skonats avblixten, bugade sig ödmjukt, och så började det regna.

Regn! Nej, det var som en störtflod. Det var inte en-staka droppar, om än i milliarder, det var som om manhade öppnat damluckorna för en hel ocean. Det röt och

piskade och runt om stod som en sky av vattenånga,tycktes det, när regnstrålarna splittrades mot marken.Och under tiden lyste fortfarande blixtarna och knal-lade och mullrade tordönet, fastän det tydligen drog siglängre norr på. Men en hel timme förgick, innan regnet

något så när saktade av till en ordentlig skur, som fort-for ännu länge, innan det alldeles upphörde och himlenpå nytt klarnade. Då stod den dunkelblå över den vidaprärien med millioner stjärnor blinkande ned mot tre



252


genomvåta ynglingar, som dock åter började att andasmed fulla lungor.

— Det finns då ingen måtta i det här landet, sade Erik.Det var det rysligaste jag varit med om. Antingen är dettorrt, så man kan smälta av hetta, eller också vått såatt man håller på att drunkna. Nej, fanns det järnväghärifrån och rakt till Småland, nog vet jag en som restehem på eviga minuten.

Solen steg upp glödande varm. Men åskvädret ochregnet hade rensat atmosfären. Luften var på långt närinte så tryckande som de närmast föregående dagarna.Våra tre unga vänner klädde av sig splitter nakna detförsta de gjorde och lät sina kläder torka skapligt innande ånyo steg till häst och red vidare. Marken tycktesinte alls vara uppluckrad. Till och med dessa störtfloderhade sipprat igenom den porösa grunden. Men här och

där var den underminerad, så att hästarna slant nedmed hovarna.Det var en nästan andlös ritt. Tack vare kompassen

kunde dock Harry leda kosan i den riktning han ansågvara den rätta.

Tidigt på morgonen den fjärde dagen, då de ridit ettpar mil, tyckte de sig se som ett brett, mörkt band ut påslätten. Det kunde inte vara skog. Fred förmodade attdet möjligen var ett brett vattendrag. Men när de hunnitlitet närmare, utropade Harry:



253


— Ser ni inte, det är ju kreatur, som går på bete. Då lig-ger en boskapsranch någonstans därborta. Gud ske lov

för det, ty den här ritten börjar verkligen bli enformig.De satte sina hästar i trav. När de kommit tillräckligt

nära, såg de framför sig tusen sinom tusen nötkreatur,som gick och betade av slättens saftiga gräs. Överalltvar de spridda i oräkneligt antal. Någon mänsklig var-else såg de emellertid i början inte till. Men ett par smågulbruna hundar med klippande öron kom skällandeemot dem. King tycktes anse det under sin värdighetatt visa humör. Han sprang fram för att ta emot sinagläfsande stamfränder. De stannade och betraktadevarandra. Så började tu svansar vifta helt inbjudandeoch bekantskapen var gjord. Ytterligare en presentationmed snusande nosar och så löpte de små djuren tillbaka,varvid de dock ville visa, vilka kaxar de i själva verket

var genom att rusa bort till ett par nöt och under högaskall nafsa dem i bakhasorna, så att de kesade i väg medsvansarna i vädret.

— Ska vi våga rida längre? frågade Fred. Jag skulleinte tycka om att komma rakt in mitt ibland alla de här

fyrfotingarna. Titta bara på tjurarna. Jag tycker de serriktigt lömska ut.Men nu kom ett par ryttare galopperande emot

dem. De hade röda tröjor, stora slokhattar och läder-damasker.



254


— Det är kreatursvaktarna, cowboys, sade Harry.Våra vänner höll in sina hästar och väntade. De båda

ryttarna stannade alldeles inpå dem. De var unga, sol-brynta män, som höll tyglarna med seniga nävar. De satti tunga, klumpiga sadlar och hade fötterna instucknai breda stigbyglar. Vid sadelknappen hängde lasson iringar.

— Välkomna, sade den ena. Roligt att se folk i dessatrakter. Varthän bär färden?

— Västerut, sade Harry.— Jaså, till guldfälten!— Nej, inte så långt. Till Los Angeles eller kanske

Frisco.— Då har ni ett gott stycke att färdas ännu. Men vill ni

stanna några dagar hos oss, så ser vi det gärna. Man kanbehöva vila litet emellanåt, när man rider över prärien.

Harry tackade på de tres vägnar — han visste ju, attde inte hade någonting emot ett litet uppehåll, och såred de fram rakt in bland kreaturshjordarna. Herdarnahojtade och lät piskor med korta skaft och långa sve-pande snärtar vina, när djuren inte fort nog makade sig

undan. Hade en ko lagt sig ned för att idissla, kunde dethända, att cowboyens häst helt enkelt gjorde ett hoppöver henne.

Det fanns egentligen ingen skog här, men på avståndhöjde sig marken till en rad av kullar, beväxta med bus-



255


kar. Kullarna tycktes stiga bakom varandra och övergåi klippartier. Det var en av dessa mindre bergskedjor

tydligen, som här och där plägar skära gräsöknen.I närheten av de första kullarna låg herdarnas enkla

boning, en hydda ungefär i samma stil som logghusetvåra vänner lämnat. De såg, när de kom hit, på avståndännu ett par ryttare.

— Vi är fyra inalles, sade en av deras ledsagare, så vihar fullt upp att göra med de här tusentals kräken, storaoch små.

Ja, det var inte minst små, det kunde man se nu. Detvimlade av kesande kalvar bland korna och tjurarna,lustiga småttingar som tycktes ta livet betydligt lättareän de bästa komammorna. Det var tydligen de två andraherdarna, som nu hade vaktgöring, ty de båda, som led-sagat våra vänner, tycktes inte ha någonting för händer.

De svängde sig ur sadeln och gick in i logghuset, dit detre nykomlingarna följde dem.— Det kanske skall smaka att äta, sade en cowboy! Tag

då för er, här krusas inte.Det riktigt vattnades i munnen på Erik. Han såg bröd

och smör och ost och spänner med mjölk. Jo, jag tackar!Slikt hade han inte smakat, tänkte han, sedan han läm-nat Småland.

Så blev det också en härlig måltid och efter denslog man sig ned för att prata. Frånvaron av många



256


människor gör, att de få, som tillfälligtvis råkas, har såmycket lättare att närma sig varandra, och det dröjde

inte synnerligen länge, förrän herdarna kände till alltvad som möjligen kunde intressera dem av våra tre vän-ners sommarhistoria. Vad dem själva beträffar, hade deintet att förtälja. De var herdar och det betyder baraen oändlig enformighet, den ena dagen till den andra.Fyra människor kopplade tillsamman i ensligheten, såatt de slutar med att rent av hata varandra. Därför ärdet lätt förklarligt, att de känner glädje, om det någongång förunnas dem att se ett nytt ansikte under dennafångenskap i den mest obegränsade frihet.

De två herdarna — de hette Bill och Ned — satt ochrökte, tydligen storbelåtna över det opåräknade säll-skapet.

— Det var förresten bra att ni kom, pojkar, sade Bill. Ni

tycks vara duktiga karlar och det kan kanske behövashär endera dagen.— Hur så? frågade Harry.— Jo ser ni, en liten stam indianer har slagit sig ned

några mil bortom kullarna här i en dalgång. De är ju

inte så många, bara en tjugu stycken, men de är de vär-sta och lömskaste av hela det röda byket som finns härväster om bergen. Det är Cheerokeser. De var frammeen natt i förra veckan och stal ett par kalvar ifrån oss,och de kommer nog tillbaka. Nu när vi är sju, kan vi



257


riskera att ge dem en minnesbeta. Det skulle kännasriktigt skönt, skall jag säga.

— Jaså, det skall kanske bli slagsmål av igen, sade Erik.Då får jag säga, att jag slåss hellre med nävarna än jagskjuter. Det där med krut och kulor kommer jag visstaldrig att riktigt förstå mig på.

— Jo, du ser ut att kunna ta i, sade Ned. Men akta digför det, när det gäller rödskinn. Innan du är så nära, attdu kan ta ett nappatag, har du tomahawken i skallen, såmycket du vet det. Ute i de här trakterna får man intevara hjärtnupen.

Efter några timmar kom de båda andra herdarna,John och Willy, ridande fram till logghuset. Man ska-kade hand och blev genast bekanta. Det var nu Bills ochNeds tur att göra ronden kring boskapshjordarna.

— Vill någon av er följa med? frågade Bill våra tre

vänner.Fred var genast livad. Harry däremot kände sig tröttoch Erik bara skakade avvärjande på huvudet. Det vardå också något att sitta och guppa på hästryggen, närman kunde slippa.

— Då skall du få en ny, frisk häst, sade Bill och red borttill den plats, där några vackra djur gick tjudrade. Hankom tillbaka med en svart fåle, som stampade markenmed sina hovar och krumbuktade med det vackra hu-vudet.



258


— Det där är annat än våra småök du, Harry, sadeFred.

Ned lade på sadeln och Fred svingade sig upp. Hästenstegrade sig, men Fred satte sina sporrlösa hälar kraftigti djurets ljumskar. Det blev en sväng hit och en svängdit, men efter några minuter märkte hästen, att hanhade sin överman i sadeln och skämtlynnet flög genastsin kos. Han gick lika sedigt som trots någon raggigindianhäst.

Det bar av i galopp, utåt slätten. Det var härligt attrida en sådan fåle. Den bar så lätt, att Fred riktigt tycktesig flyga fram över marken. Galoppen gick långt bort, tillhjordens yttersta flank. Det gällde att se till, att inga avdjuren begav sig för långt bort. Visserligen vaktade ju desmå hundarna rätt bra, men det kunde dock hända, atten eller annan tjur ilsknade till och bölande gick till an-

fall mot den lilla fyrbenta nafsande väktaren. Men hanvar ändå vanligen för snabb för de stora bestarna. Ytterstsällan lyckades det dem att få en hund på hornen.

De hade saktat galoppen och fortsatte vägen i skritt.Då märkte de ett stycke längre bort en ovanlig rörelse

bland kreaturen. Där hade samlats en hel flock, och nå-gonting måste vara på färde, ty ett vilt hundrastämmigtbölande steg mot himlens sky.

— Det måste vara en tjur, som blivit galen, sade Bill.Sådant händer ibland. Då är de farliga, inte minst för



259


de andra kreaturen. De rusar vilt omkring med böjdnacke och sprättar upp bukarna på sina gelikar. Då blir

de andra ursinniga och man kan ha en fruktansvärdbatalj i gång.

Bill hade rätt, man såg det när man hunnit tillräckligtnära. En jättelik, kolsvart tjur med en vit fläck mitt ihuvudet rasade vilt omkring. Man såg en ko ligga påmarken med fruktansvärd uppriven buk. De andra tju-rarna började också gripas av vildhet.

— Det är bäst att du håller dig litet på avstånd, sadeBill till Fred. Du är inte van vid det. Hästen är det nogförstås, så han klarar sig alltid. Men han kunde göra ettsprång åt sidan, så att du föll ur sadeln, och då vore detallt adjö med dig.

Den rasande tjuren svängde runt som en snurra.Ibland rev han jorden med sina klövar, han bölade

och flåsade vilt, riste med hornen och kom ett djuri vägen, så var dess öde beseglat. Bill tog lasson frånsadelknappen.

— Du passar på och tar sladden, Ned, sade han, såsöker vi få i kull honom.

Hästen hade tagit spjärn med utspärrade ben. Hansnäsborrar vidgades, han tog tydligen intresse i vad somskulle komma. Fred satt orörlig i sadeln och betraktadedet spännande skådespelet.



260


Bill svängde lasson i vida cirklar. Så susade linan ge-nom luften. Kastaren hade siktat rätt: rännsnaran föll

ned över tjurens horn, djuret stod just i språng, det steg-rade sig en sekund, så gjorde det ett skutt med bakdelen,tog sats och löpte bölande utåt slätten.

Bill hade lassons andra ända med den fria sladdenvirad om armen. Tjuren ryckte till häftigare än någonkunde ha anat, och innan Ned hann komma till bistånd,hade Bill slungats ur sadeln och släpades i rasande fartutåt slätten, medan en stor del av hjorden bölande tra-vade efter.

Ned hade emellertid inte förlorat besinningen. Hangav sin häst fria tyglar. Också han svängde sin lasso.Han kastade den, men tycktes ha beräknat avståndetför kort, ty linan föll ned alldeles bakom den rasandetjurens svans.

Fred hade alldeles vild av spänning iakttagit vad somtilldragit sig. Nu såg han Bill släpas utefter marken, hop-pande som en boll över varje tuva. Ned firade ivrigt insin lasso för att göra ett nytt kast. Men innan dess hadeFred satt i verklighet en tanke som blixtsnabbt ilat ge-

nom hans huvud. Han såg, att tjuren rusade rakt fram,utan avvikning vare sig åt höger eller vänster. Så sattehan hälarna i ljumskarna på sin häst. Djuret stegradesig en sekund och så satte det av i vilt galopp, så att detsusade kring Freds öron. Han satt nedböjd över hästens



261


hals och uppmuntrade den med ett hojtande. Ned hadeblivit lämnad långt efter.

Nu hade Fred hunnit några hundra alnar framom denspringande tjuren. Han höll plötsligt in hästen. Dennetvärstannade frustande och ristande huvudet. Med entryckning av tygeln fick han honom att vända sig.

Där kom tjuren emot honom. Med nedböjt huvudrusade han flåsande framåt. Det var som om han för-stått att han på detta sätt skulle släpa den stackars Billtill döds.

Men Fred hade ryckt sin stora revolver ur fickan.Hans öga fixerade endast på en punkt den vita rundafläcken i tjurens huvud. Han höjde armen och tog sikte,han kände sig så lugn, som om han suttit och skjutit tillmåls.

Djuret var inte tio alnar från honom. Då smällde skot-

tet. Tjuren tvärstannade, föll med ett bölande på fram-knäna, riste med huvudet, piskade sidorna med svansenoch föll så på sidan, vilt sparkande med benen.

Neds häst riktigt flög fram.— Bravo! ropade herden. Det var ett skott som heter

duga. Var tusan, pojke, fick du en sådan säker handifrån.— Jag såg den vita fläcken, sade Fred enkelt. Det var

egentligen ingen konst alls.



262


Han tänkte på skottet, som fällde grizzlybjörnen. Dåvar det i alla fall mera lyckträff, men den här gången

hade han vetat vad han gjorde.Bill kom linkande fram. Han var egentligen inte ska-

dad, bara riktigt mörbultad.— Det där skall du ha tack för, Fred, sade han och

skakade hand med den unge skytten. Vi två, du och jagär vänner, det kan du lita på.

Skottet hade skrämt de övriga framrusande djuren.De vände i hastig flykt och ordningen i hjorden varåterställd. Bill steg åter till häst och när tiden var inne,red de tillbaka till sina kamrater vid logghuset, vilka intehade någon aning om vad som inträffat.



263


TJUGONDE KA PITLET

Långe Erik åter ute på äventyr

Våra tre vänner trivdes alldeles förträffligt bland dehurtiga boskapsherdarna. Det var ett friskt liv. På

hästryggen hela dagarna och särskilt Fred tycktes finnaett nöje i att driva boskapen i samling. Det var förståsbåde en och annan dust med de ilskna tjurarna, men isådana fall var de därtill dresserade hästarna kanskeännu mera påpassliga än sina ryttare. Dessa fick docksitta säkert i sadeln, ty vid hästarnas plötsliga kast föratt vika undan den rasande tjurens horn, hade det varitlätt att bli slungad till marken och då hade den avkas-tade ryttarens öde helt säkert varit beseglat.

Boskapsherdarna hade, som vi minns, talat om attuppe i ravinerna, som sträckte sig bakom den plats,där deras logghus var uppfört, skulle finnas fientliga

indianer av Cheerokesernas lömska stam. Man höll där-för särskilt vakt om nätterna, och därvid hade herdarnaen god hjälp av både Harry, Fred och Långe Erik, sombörjade på att överge sina sävliga vanor. Han kunderedan rida nästan så gott som någon och bössan hade



264


han också lärt sig att hantera rätt bra, och han var intelitet stolt över den saken. Emellertid hördes rödskinnen

inte av, så att herdarna drog den slutsatsen, att de måsteha dragit bort från ravinerna. Långe Erik gjorde sinaströvtåg in bland dem, där de sträckte sig milsvitt ochdå han inte heller fann spår av dem, tog man saken föralldeles avgjord.

Man satt en tidig morgon kring frukosten i logghuset,då Erik sade:

— Pojkar, skall vi stanna här ännu några dagar ellertänker ni på att ge er i väg.

— Vi har ingen brådska, svarade Harry. Det här livettycker jag är så härligt, att om våra vänner ingentinghar emot att behålla oss, drar vi nog inte i väg i bråd-kastet.

— Tänk, om vi då skulle göra en liten avstickare in

bland klipporna därborta. Vet ni, de ser så underliga ut.Det är precis som de skulle blivit ditslungade huller ombuller och inte som vanliga berg växt upp ur jorden.

— Ja, du har då ena underliga funderingar, skrattadeFred.

— Det kan nog ligga något i det där, sade en av her-darna. Jag har själv iakttagit det. Bestämt har det engång i tiden varit jordbävning här, som brutit upp jord-skorpan. En del av klipporna se verkligen underliga ut.



265


— Nej, här på prärien trivs åtminstone jag bäst, sadeHarry, och jag tror att Fred tycker som jag.

— Då skulle jag vilja gå ensam, menade långe Erik.— Kanske du tänker ut för att söka guld? frågade

Harry.— Ja, varför inte? Och varför kunde jag inte ha tur som

så många andra.— Du skulle bara gå vilse, menade Harry. Minns du,

när du gav dig i väg från Winnebagolägret, Erik.— Det är länge sedan dess och jag har nog lärt mig

både ett och annat. Du tror visst att jag är dum, Harry.— Nej bevars, det tror jag inte. Vill du försöka, så gärna

för mig. Går du vilse, får vi väl söka rätt på dig.— Jag tänkte få låna din kompass, Harry.— Naturligtvis får du det, här behöver jag den i alla

fall inte.

Man kom sålunda överens om, att långe Erik skullegöra en expedition in bland ravinerna. Han utrusta-des med en duktig matsäck, fick en browning och ettpatronbälte samt sin bössa. Sålunda beväpnad ochväl försedd, drog han tidigt följande morgon ut på sin

upptäcktsfärd.— Hur länge tänker du bli borta? frågade Harry.— Två dagar, det vill säga till kvällen på den tredje.— Ja, adjö med dig då och lycka till. Kom igen du med

fickorna fulla av guldstycken.



266


Snart tillropade man den bortdragande ett sista hallåoch svängde hattarna. Så försvann han.

Det var ingen lätt vandring för Erik. Ravinerna varpå stora sträckor bevuxna med låga träd, som liknadekraftiga buskar och stod så tätt, att de bildade hart närogenomträngliga snår. Därtill kom att bergshöjdernaibland var synnerligen svåra att komma över. Men nuhade Erik föresatt sig att han skulle fram och han stre-tade genom snåren och upp för höjderna, så svettendröp om honom.

Han hade vandrat på detta sätt hela dagen och solenhöll på att gå ned, då han från klippan, där han stod,såg under sig en härlig dalgång. Gräset växte ymnigtoch högt, träden stod lummigt gröna och långt bortabakom dem skymtade han liksom ett brett band, vilketskimrade i solen. Han förstod, att det var en ström.

Långe Erik hade inga förutsättningar för att impo-neras av naturens skönhet, men omedvetet stod hanstilla och betraktade de vackra scenerier han hadeframför sig. Så började han nedstigningen och den toghonom väl en timme. Mörkret kommer i dessa trakter

hastigt, så att när han befann sig nere bland de när-maste träden, var det redan alldeles skumt. Hans målvar floden på avstånd och han banade sig väg genomdet höga gräset, så länge han hade någon möjlighet attbehålla den rätta riktningen. Så satte han sig tillrätta



267


under en stor ek, åt i mörkret av sin matsäck, sträcktepå sig och föll i sömn.

Långe Erik besvärades aldrig av orolig slummer ellerstördes av drömmar, men denna natt sov han inte lugnt.Gång på gång spratt han upp. Han tyckte sig höra märk-värdiga ljud, det var som hemska odjur skulle ha tjutithonom i öronen, tyckte han, men när han lyssnade va-ken, kunde han inte höra annat än nattfåglarnas flax-ande i trädens lövverk.

Han hade lagt sig under trädets knotiga nedre grenar,som bildade liksom ett tak över honom. Endast någrasteg därifrån växte en ännu större ek, så att de bådaträdens grenar sköt in bland varandra till en riktig lövsal.När allt förblev tyst och lugnt, slöt han ögonen igen ochförsökte somna.

Men sömnen ville inte komma. Det kröp i kroppen

på honom och han började känna en hemsk ängslan.Det var nästan, som om någon osynlig varelse stått ochbetraktat honom, och hans tanke gick till de där indi-anerna, som talats om. Tänk, om det var något rödskinn,som upptäckt honom — de kunde visst se i mörkret och

nu smög sig fram för att hugga tomahawken i hans hu-vud och sedan . . . Han tyckte riktigt han kände uddenav en skarp kniv göra ett rist tvärt över pannan. Han lågoch stirrade rakt framför sig i mörkret. Om morgonenvill gry snart!



268


Då sögs hans ögon plötsligt till ett par lysande punk-ter uppe i lövverket några få steg ifrån honom. Det var

liksom ett par kol som brann. Ibland försvann de, sålyste de igen. Hördes inte ett ljud! Var det inte som ettdovt, undertryckt morrande!

Där på ekens nedersta grenar måste befinna sig en le-vande varelse. Inte kunde det vara en indian, som smugitsig upp på denna plats. Det måste vara något djur, somstirrade på honom. Men vad för ett djur? Kanske, när alltkom omkring var det bara en uggla. Nej, en uggla mor-rade inte . . . han hörde igen det dova väsande ljudet. Detmåste vara något djur, som han aldrig sett eller kändetill. Att det såg honom, var han övertygad om.

Han vågade inte röra sig. Han hade en anande känslaav, att rörde han sig, eller flyttade han på sig, skulle detdär okända djuret ta ett språng ned på honom. Det var

som hade de glödande punkterna kommit närmare.Erik tyckte att detta ömsesidiga stirrande hade varati timmar. Skulle det då aldrig börja ljusna! Han måsteföreta sig någonting. Detta kunde inte få fortsätta läng-re . . . han kände, att då skulle han börja skrika för att få

luft — det var som om hans strupe snörts samman.Sakta, tum för tum flyttade han sin högra hand tillfickan, där han hade revolvern, allt under det blickenföljde de två glödande små punkterna. Han fick uppvapnet, i tystnaden hördes knäppningen av mekanismen



269


nästan som ett skott, tyckte han. Så väntade han. Skullehans osynliga fiende gå till anfall?

Åter förgick en lång stund. Då kunde han inte uthärdalängre. Han smög upp armen, riktade med revolvernmitt emellan de röda punkterna och tryckte av. Skottetekade och upprepades runt om.

Men det hade långe Erik ingen förnimmelse av. Medsmällen hade han rusat upp på fötterna. Han hade knap-past tid att göra detta, förrän det kom som ett rytandefrån eken och i nästa sekund hade hans fiende med ettsprång kastat sig över honom.

Allt var ett ögonblicks verk . . . han kunde ingentingsansa, han kände knappt, hur vassa klor borrade sig ihans axlar, men genom mörkret såg han tätt intill sittansikte djurets brinnande ögon och det måste vara ettgap med vita tänder, som öppnade sig mot honom.

Han visste inte hur det gick till . . . Då han rusade upp,hade han släppt revolvern på marken. Nu stötte hanarmen ifrån sig rakt emot det där vita . . . han kändenågonting varmt och fuktigt, han fick fatt i någonting,som han grep om med sin stora näve. Allt längre in bor-

rade han armen, vrenskade och vred det han kramadeom. Han kände, hur djurets kropp vände på sig, hur detryckte i den, hur det slet, han hörde, hur det stönade.Erik flåsade, svetten stod i hans panna, de glödandeögonen syntes honom förlora sin glans, djuret vacklade,



270


det föll omkull, han släppte inte sitt tag och det droghonom med sig i fallet. Nu skälvde det, han hörde som

ett stönande gurgel, han kände, hur hans fiende kon-vulsiviskt drog sig tillsammans några gånger för att tillsist ligga alldeles orörlig Kring hans knutna hand var detvarmt och vått, Erik förstod att det var blod, som vättehans arm. Var djuret dött? Antagligen. Men han vågadeändå inte släppa sitt tag på en lång stund, det var somom han fått kramp i handen. När han till sist ville öppnaden, kunde han inte. Han kravlade sig upp på knä, ochi den ställningen förblev han halvliggande.

Äntligen! Omsider dagades det. Och Erik såg nu, vaddet var för slags fiende han kämpat emot i mörkret.Han ryckte med kraft bort sin arm ur ett vitt utspärratblodfyllt gap med stora spetsiga, vita, grinande tänder.Bredvid sig såg han den svarta döda kroppen av ett djur,

som tycktes honom likna en jättestor katt. Det var ensvart jaguar, som han dödat genom att vrida tungan urgapet.

Nu började han kunna samla sina tankar igen. Dendär känslan av hemsk ångest var borta nu, när solen

började lysa emot honom. Han ryckte upp ett par tu-vor av det långa gräset och torkade blodet av sin högrahand. Så kände han på axlarna. Ja, det ömmade något;den stora katten hade förstås klöst honom, det syntesnog på hans tröja, men det brydde han sig inte om . . .



271


det besvärade honom inte det ringaste. Han stod ochbetraktade sin döda fiende. De där ögonen, som glött

emot honom i mörkret, hade nästan trängt ur sina hålor.Långe Erik sparkade till kadavret och vände sig ifråndet. Så tog han upp revolvern och lade den på sin plats,kastade bössan över axeln och gick utom synhåll för dennattliga striden, varpå han med god aptit satte sig nedför att äta frukost.

Och så drog han vidare på sin färd. Efter ett par tim-mars vandring närmade han sig strömmen, som han settpå avstånd, uppe från klipphöjden. Den flöt tämligenbred och var ganska strid. På avstånd till höger såg Erik,hur den i ett litet skummande fall kastade sig utför enklipphäll. Nu i sommarens torka var den dock inte såsvällande som den väl annars kunde vara, varför självaströmfåran på ömse sidor låg torr. Erik satte sig ned och

fundera. Ännu hade han ju inte gjort något åt det, varförhan begivit sig ut på sitt strövtåg. Han skulle ju sökaguld. Ja, han visste förstås inte hur det gick till. Fannsguldet i bergen, så man behövde spränga och hacka? Nej,det trodde han inte. För övrigt hade han ju hört talas

om att man ”grävde” guld. Alltså måste det finnas i jor-den. Inte gärna under grästorvorna förstås . . . Det hetteockså guldsand. Så kom han att tänka på guldpåsarnade hittat i det övergivna logghuset. Ja, de hade innehållitalldeles som ljusgul, rätt grovkornig sand. Så måste det



272


vara. Om han skulle försöka här i flodbädden? Ja, varförinte? Lika väl här som någon annanstans.

Han lade sig på knä och började gräva i sanden medhänderna. Översta lagret var alldeles salttorkat, så attdet till och med dammade. Men när han kom längre ned,var sanden fuktigare.

Han hade kastat upp en tämligen stor hög bredvid sigoch hade arbetat sig trött. Han satte sig ned för att vilaen stund och den tanken föll på honom, att det här varnog ändå ett ganska lönlöst arbete. Han tog en näve avden uppkastade sanden och lät den glida genom fing-rarna, näve efter näve. Handen blev fuktig. Han slängdemed den och torkade med andra handen. Så börjadehan syna insidan. Där satt ännu kvar hundratals korn.Vad var detta? Han rusade upp. Var detta sand? Hantog ännu en näve. Nej, de här kornen var ju alldeles

ljusgula. Han kunde mycket väl urskilja den olika färgen.Det fanns grå och bruna, till och med alldeles rödaktigakorn, men bland dem dessa av den bleka gula färgen.

Skulle det vara möjligt? Var dessa korn verkligen guld?Fanns det guld i den här strömmen? Blodet steg honom

åt kinderna och hans hjärta klappade häftigt. Tänk, omhan ändå till sist hade funnit guld!Han började gnugga sanden mellan händerna. Det

blev allt flera gula korn. Han måste samla upp dem. Menhur? Jo, han fann på råd. Han stjälpte ut tobakspungens



273


innehåll, vände ut och in på påsen och skakade den rik-tigt ren. Så nu var den i ordning, och med en iver, som

om det gällt att gå igenom hela den stora sandhög hankastat upp, gnuggade han hand efter hand full. Hanplockade ut de ljusgula kornen, han släppte ned dem itobakspåsen. Åh, det var många hundra! Fick han hållapå, skulle det bli flera tusen. Han kände hur påsen bör-jade bli tung. Han såg ned i den. Ja, den färgen på sandhade han sett förut och den hade varit guld. Varförskulle inte också det här vara det.

I många timmar hade han arbetat. Han hade nästanfyllt påsen innan han slutade, och då hade han nära pågnuggat av skinnet på insidan av händerna, så att desved.

Nu måste han ha visshet. Han måste tillbaka igen.Harry och Fred var ju mycket förståndigare än han. De

skulle kunna säga honom, om han verkligen funnit guldeller om alltsammans var bara en villa.Han såg sig noga omkring. Han måste ta märke på

platsen så att han kunde finna den igen. Där var ju detlilla vattenfallet, som var en god ledning. Men för sä-

kerhets skull skar han av en del grenar på de låga träden,som växte på stället, där han grävt upp sin sandhög. Nuskulle han inte gärna kunna ta miste.

Och så begav han sig på hemväg till cowboylägret.Här och där kvistade han av träden, där han gick fram





275


Hästen var invid Eriks sida. Han stödde sig mot dessmanke, han räckte tobakspungen upp till Harry.

— Harry, säg mig, vad är det här? Harry granskadeinnehållet.

— Erik, sade han lugnt, det här är guldsand!



276


TJUGOFÖRSTA KA PITLET

Strid i natten

Det blev ett livligt meningsutbyte i cowboylägret, näralla fick kännedom om långe Eriks upptäckt. Guld!

Det ordet hade en rent förunderlig inverkan på de fyraherdarna. Här hade de nu för tredje sommaren vallatsina väldiga hjordar, de hade också gjort strövtåg motravinerna, men aldrig hade den tanken fallit dem in attdär skulle finnas denna gula metall, som hela världenbefann sig i ständig kapplöpning om, som gjort vännertill fiender och som skapat mer elände än lycka, mensom dock alltid var lika eftersträvansvärd. Nu föll detdem likväl inte ett ögonblick in, att de inte skulle få varamed om att njuta fördelarna av långe Eriks guldfynd,och våra tre vänner satte heller inte i fråga att få varaensamma om det. Och så gjordes följande överenskom-

melse.Om några dagar väntade herdarna den varje månadfrån huvudfarmen, som låg omkring sextio mil avlägsen,ankommande lilla expeditionen med livsmedel. Två avde fyra skulle då också bli avlösta. De båda andra äm-



277


nade samtidigt säga upp sig och så snart de fått män isitt ställe, skulle de söka upp kamraterna, som fortast

möjligt skulle dra i förväg till ”Guldfloden”, som manredan benämnde den av Långe Erik upptäckta ström-men i ravinerna.

Erik låg redan inne i logghuset och sov så tungt, atttaket helt säkert skulle ha skakat, om inte hyddan varitså pass bastant uppförd. Harry och Fred hade åtagit sigatt göra första nattvakten och sedan herdarna ocksådragit sig tillbaka till logghuset, satt de ett stycke ifråndensamma, medan deras hästar stod tjudrade bredviddem, ifall de skulle behövas. King sov vid Freds fötter.Runt omkring dem låg kreaturen idisslande på marken.Då och då hördes ett dovt ramande. Natten var intekolmörk, utan goda ögon kunde på mycket långt hålltill och med iaktta de vilande kreaturen som en mörk

massa.— Tänk, Harry, sade Fred, att Erik ändå skulle finnaguld till slut.

— Ja, svarade Harry. Jag sitter just och tänker på densaken och ett och annat därtill. Det kanske, när allt

kommer omkring, inte är så enkelt som det ser ut.— Du menar, Harry, att vi inte skulle ha rättighet?— Jo, bevars, men, ser du, för att inte bli ifråntagna

dem, skall man visst muta in sina claims. Men då blir





279


morrade han och sträckte ut loppet, som om han velatuppmana ryttarna att skynda på.

Och det dröjde inte länge förrän dessa såg sina far-hågor besannade. Nu kunde de iaktta mörka gestalterbland kreaturen. De var inte till häst, utan drev kreatu-ren med långa språng framför sig utåt slätten och uppåtskogen, som här stod gles framför ravinlandskapet. Her-darna gav till ett rop och i samma ögonblick smällde ettrevolverskott. Man kunde inte iaktta om det träffade,men de närmaste indianerna stannade plötsligt, liksomför att förvissa sig om, hur många fienderna var.

Vaktarna å sin sida gjorde också ett överslag. Rödskin-nen tycktes vara minst ett tjugutal. Här fanns inte tidtill tvekan.

— Framåt! ropade en cowboy. Skjut, gossar! Träffar viett par, så springer väl de andra.

Nu började revolverskotten knalla, men rödskinnen,som tydligen sett, att de var betydligt överlägsna, gjordeingen min av att fly, utan redde sig att besvara skotten.Det sköts oupphörligt från båda sidor, men med vad re-sultat kunde inte upptäckas. Indianerna hade gott skydd

bakom kreaturens kroppar, allt var en enda villervalla.Harry och Fred hade i första ögonblicket hållit innesina hästar. Det var som om någonting förlamat armenpå dem, när de på detta sätt ville höja revolvern motmänskliga varelser, låt vara att de var tjuvar, som själva



280


inte tvekade att offra hur många människoliv som helst.Men elden från pistolmynningarna och knallarna, som

ekade utåt slätten, satte till sist deras blod i svallning, dehögg sporrarna i hästarnas sidor och följde herdarna.

En lång indian kom löpande emot Harry. Han följdespå kort avstånd av två andra. Han hade geväret i han-den, men det fanns inte tid att skjuta, varför han fattadedet om mynningen för att använda kolven som klubba.Harry höjde revolvern och tryckte av, indianen hop-pade till, geväret föll ur hans händer, han fäktade medarmarna och tumlade till marken, han rullade alldelesintill hästen som stegrade sig. De två andra rödskinnenstannade ett ögonblick.

— Skjut, Fred! skrek Harry. Och skjut inte miste.Fred satt lugnt i sadeln. Han höjde revolvern, han

siktade en bråkdel av en sekund, ett skott föll, så ännu

ett och de båda indianerna föll, där de stod.Men i samma ögonblick störtade Harrys häst omkullmed ryttaren under sig. Ryttaren föll dock så, att hanlätt kunde klara sig och var genast på benen. Då stodhan alldeles över den indian han skjutit. Denne låg där

och ryckte och Harry hade knappast tid att göra ettsprång åt sidan för att undgå en kniv, som riktades mothans ben. Och nu såg han, varför hans häst fallit. Indi-anen hade skurit av djurets hassenor på bakbenen.



281


Harry hade tid att pusta ut ett ögonblick. I närhetenfanns nu inga fiender, de hade dragit sig längre uppåt

skogen, där boskapsherdarna förföljde dem under ivrigtskjutande. Rödskinnen tycktes ha fått nog och tycktesvilja fly.

— Fred, sade Harry, jag är ur leken och här är nogfaran inte så värst stor. Rid du och hjälp de andra därborta. Låt mig ha King kvar.

Fred galopperade bort och Harry stod ensam på slätt-ten med King bredvid sig. Kreaturen hade flytt vilt åtalla håll. Det var ett fruktansvärt bölande, ty skottenskrämde upp djuren.

Då ser Harry plötsligt en gestalt komma springanderakt emot sig. Det var ingen indian. Han var klädd i storslokhatt. Skulle det vara någon av herdarna möjligen,som också förlorat sin häst? King hukade sig ned på

framfötterna och morrade, Harry höll honom tillbaka.Själv höll han revolvern stadigt i handen. Nu var denspringande endast ett tjugutal steg ifrån honom. Harryhöjde pistolen.

— Stanna, vem ni än är, annars skjuter jag.

Han hade inte hunnit tala ut, förrän ett skott smällde.Det susade rakt förbi hans högra öra. Då föll hans egetskott, men han hade också siktat miste. Då släppte hanKing.



282


Hunden rusade rakt på mannen, som föll omkull. Hanoch djuret vältrade på marken. Harry sprang fram, han

såg hur hunden högg sina starka tänder i karlens axlar,hur han liksom sökte efter hans strupe, tills han gav uppett jämmerligt tjut, gjorde ett språng i luften och rulladeomkull, vridande sig som i kramp.

I samma ögonblick var karlen på fötter. Han blöddeom händerna och från kinden, där hunden slitit bort ettstort stycke. De båda stod öga mot öga, Harry med re-volvern riktad mot mannen, som var obeväpnad — hansegen pistol hade vid Kings anfall slungats långt bort.

— Ge dig i väg, bov, ropade Harry. Jag skjuter inte enobeväpnad.

Karlen borrade sin ögon i honom, de stod inte på merän tre stegs avstånd från varandra.

— Ha! sade han, det är du. Jaså, jag skulle träffa dig en

gång till alltså, ditt yngel. Minns du Charley O’Connor.Nu såg Harry. Det var verkligen irländaren, som hanen gång mötte i guldgrävarlägret, då långe Erik gåttvilse.

— Jaså, det är du, svarade Harry. Gjorde jag rätt, skulle

jag sätta kulan i dig, ditt avskum. Du har en sekund pådig att ge dig av, annars, vid Gud, smäller det. Och jagtror att jag skulle kunna stå till svars med att befria jor-den från en sådan som du.

Mannen riktigt röt av raseri.



283


— Nej, så skall jag bryta nacken av dig! skrek han. Dueller jag.

Han gjorde sats, men Harry kastade sig åt sidan.— Tror du inte vad jag säger, sade Harry lugnt. Du är i

mitt våld. Jag skjuter inte fel. Är du inte borta än?Charley O’Connor knöt sina blodiga händer i van-

mäktig vrede och väste fram:— Om vi än en gång till skulle . . .— Åh, stå inte där och skryt. Om vi en gång till skulle

råkas, skjuter jag dig utan att säga ett ord, nu vet du det,din skurk.

Karlen gick baklänges några steg, som om han ändåfruktat, att han skulle få ett skott i ryggen. Så börjadehan löpa bort mot skogsranden.

I detsamma kom en ryttare sprängande över slätten.Han tycktes ha fått syn på den flyende, höll in hästen,

ett skott föll och Charley O’Connor föll ögonblickligentill marken.— Så fick han ändå sitt straff, sade Harry sakta.Det var en av herdarna, som kom fram.

— Allt är slut, sade han. Indianerna har flytt. De har

flera vita med sig, ja, det var en av dem jag sköt. Jag hör-de av Fred, att du . . .Det blev några korta förklaringar. Harry gick bort till

King, som låg död. O’Connor hade lyckats sticka sin kniv



284


i honom. Ett stycke ifrån låg hästen hjälplös, sparkandemed de oskadade framfötterna.

— Stackars djur! sade Harry, satte revolvern till häs-tens panna och tryckte av.

Så småningom samlades de alla kring Harry. Ingenhade blivit allvarligare sårad. Ett par hade skrubbats iarm eller ben av kulor, men så litet brydde de sig fögaom.

— Jag undrar, hur många av rödskinnen vi gjort kol på?sade en av herdarna.

— Vi får se när det blir dager.Fred, som kom sist, frågade Harry:

— Var har du King?— Där, svarade Harry och visade på den döda hun-

den.Fred stod ett ögonblick tyst.

— Stackars King, sade han. Du var en trogen vän. Jagkommer att sakna dig mycket.Och han torkade bort en tår ur ögat.Man stannade till morgonen på platsen. De tre röd-

skinnen, som Harry och Fred skjutit på, var döda, likaså

O’Connor.Längre uppåt skogen låg ytterligare tre lik. Allvarligabetraktade Harry och Fred offren för den nattliga stri-den.



285


— Det är ändå ohyggligt, sade Fred. Jag undrar, om jagnågonsin kommer att glömma att jag dödat två män-

niskor.— Om du inte hade dödat dem, hade de dödat dig,

sade en cowboy bekymmerslöst. Här ute, ser ni, råderbara en lag, och det är en bra lag för resten, öga för ögaoch tand för tand.

De dödade fick ligga tills vidare. Det gällde nu förstatt samla ihop de spridda kreaturen och få ordning igeni hjordarna. En del djur hade flytt miltals bort och detblev att rida kors och tvärs med de små vallhundarnahalva dagen. Men man lyckades till slut infånga flyk-tingarna.

På eftermiddagen grävde man gropar i präriensmjuka mylla åt de skjutna. Fred redde en särskild gravåt King, långt borta från rödskinnens och irländarens

sista vilorum.



286


TJUGUANDRA KAPITLET

Jordbävningen

Efter den nattliga striden följde ett par oerhört hetadagar. Fullkomlig vindstilla rådde. Himlen var hög

och blå utan ett enda moln. Solen stod som en stor,strålande skiva, skälvande av hetta. Man kunde knap-past röra sig. Svetten sipprade ut ur alla porer även närman satt alldeles stilla. Nätterna var rent av hemska.Då steg fuktigheten ur jorden och hela prärien liknadeett jättestort ångbad. Kreaturen förmådde knappt rörasig. De låg på marken och åt av gräset runt om så långtde nådde. De tofsiga svansarna svängde kring sidornaoch ett tusenstämmigt, dovt, ängsligt råmande fylldeluften. Herdarna och våra tre vänner behövde inte helleranstränga sig, de kunde gott lämna hjordarna åt derasöde och den enda lisa i denna ohyggliga värme de kunde

förskaffa sig var att ligga inne i logghuset, orörliga, all-deles nakna.— Ett förskräckligt land, pustade långe Erik. Här är ju

som ett riktigt helvete om sommaren. Är vintern på sittvis likadan, blir man väl till en isklump då.



287


— Det kommer att sluta med något förfärligt oväder,sade en av herdarna. Så hett som nu har vi inte haft det

på två år vad jag kan minnas. Och jag kommer ihåg.— Ja, jag minns också, sade Harry, en tid innan vi kom

över till er. Det var ett förfärligt åskväder.— Det hade vi också känning av, fick han till svar, men

det var ju ingenting att tala om. Då skulle ni se, när ele-menten riktigt råkar i raseri.

— Herre gud, kan det vara ändå förfärligare! suckadeErik. Ja, det får bli för mig vad det vill förresten, baraden här hettan tar ett slut någon gång. Jag är alldelesgenomkokt, tycker jag.

Men värmen snarare tilltog än den tycktes vilja gevika.

— Det är inte underligt, att livsmedelsexpeditioneninte kommer, menade herdarna. Ingen kan härda ut att

rida i sådan här hetta, och vill det sig illa, kan den räckai åtta dar.— Då få ni allt begrava mig, sade Erik. Jag tycker jag

känner, att jag håller på att dö.Fjärde natten låg de sex inne i logghuset vakna. Det

var omöjligt att sova. Kreaturen hade börjat bli ännuoroligare. Deras ramande hade något av dov förtvivlan isig. Hundarna smög tjutande och gnällande kring logg-huset. En känsla av hemsk förfäran började bemäktigasig alla därinne.



288


— Vad kan det vara? kved Erik, satte sig upp och togsig med händerna kring huvudet.

Jag tycker att jag kan inte andas och jag tror att jaghåller på att bli galen.

Man svarade honom ingenting. Åtminstone Harryoch Fred led under liknande känslor. Och alla suckadelängtande: ”Kommer inte åskvädret, kommer inte reg-net. Vad som helst, bara det blir slut på det här!”

Då, med ens kom där ett dovt mullrande. Men detkom inte från skyn, där syntes inga fräsande ljungeldar.Bullret tycktes komma från jordens innandömen. Rå-mandet därutanför hade tystnat, inte ett ljud hördesutan detta brus. Det varade endast några sekunder, såvar allt stilla igen. Logghusets invånare hade rest sig. Ge-nom halvmörkret satt de stirrande på varandra. Nu kommullrandet igen och nu kände de hur marken började att

rista under dem. Logghuset skakade och i nästa sekundbrakade taket in.Jordbävning! Jordbävning!De rusade upp bland spillrorna, de kände inte efter

om de hade blivit skadade, de ilade ut, marken skalv, så

att de tumlade omkull, de reste sig, stod som bedövade.De mera kände än såg, att hela logghuset låg i spillor.Nu kom en ny stöt, följd av ett fruktansvärt brakande.

Det var skogen bakom dem, som vräktes omkull. Detknastrade i torra grenar, det dånade, som om klippblock



289


skulle ha slungats i luften och fallit ned igen, det varett ohyggligt, helvetiskt oväsen, i vilket drunknade de

mångtusende kreaturens vrålande och råmande. Djurenflydde skräckslagna utåt prärien, hästarna hade slitit sigoch galopperade bort under ångestskrin; det var endastde mänskliga varelserna som inte kunde röra sig.

Åter blev det lugnt, men galopperandet av tiotusenklövar mot slätten lät också det som en jordbävningsmullrande. Ännu en stöt, starkare än de andra . . . djurenkom tillbaka i vildaste språng.

— Vad är det, vad är det? flämtade en av herdarna.Varför har de vänt! De kommer att trampa ned oss, vikommer att dö under deras klövar. Det måste vara så.Jordbävningen måste ha slitit upp slätten, så att de intekan komma längre. Vi måste rädda oss. Upp bland rui-nerna efter logghuset!

Och de rusade dit. Kreaturen var snart efter dem. Devek av för hyddan, av vilken ännu väggarna delvis stod.Men när de hann skogen där bakom, måste de vändaigen. De galopperade åter bort, de spred sig bölandeåt båda sidor. De väjde inte för varandra. Stod någon i

vägen, röjde den efterkommande väg med hornen. Ochgång på gång lät ristningarna i jordytan förnimma sig,dock allt svagare och svagare.



290


De sex ensamma människorna på den vida slättenstod i sluten grupp. De pressade varandras händer, de

kunde inte få fram ett ord.De väntade mera av naturrevolutionen. Men minu-

terna gick, marken förblev lugn, mullrandet ur jordensinnandöme upphörde. Där susade en svag fläkt kringderas öron, den tilltog i styrka. Åh, hur det kändes!Deras sammanpressade lungor fylldes åter med luft,de kände, hur bröstet vidgades, hur denna pinsammaförnimmelse av någonting ofattbart hemskt lämnadedem. Snart övergick fläkten till blåst, blåsten till stormoch snart flög prärieorkanen fram, så att den tog andanifrån dem. De måste kasta sig framstupa på marken föratt inte bli alldeles överväldigade. Och där låg de i tim-mar, allt under det stormvinden susade fram över derasryggar.

Äntligen, äntligen grydde dagen. Äntligen steg solenupp. Och då såg de förödelsens styggelse. Runtom demlåg döda kreatur, somliga med uppsprättade magar. An-dra hade brutit benen och ramade i jämmer. Hundratalsvar de och de övriga tycktes som försvunna. Vart man

än spanade, kunde man inte se till dem.Vände de sig så åt andra hållet, såg de hur jordbäv-ningen vräkt omkull snart sagt hela skogen. Hela höjdentycktes ha försvunnit och på andra ställen stora högarav jord och grus kastats upp. Landskapet, så när som



291


på den närmaste delen av prärien, hade helt och hålletförändrat utseende.

Och här stod de hjälplösa. Vad skulle de ta sig till utansina hästar? En cowboy är en rätt omöjlig varelse, närhan inte sitter på hästryggen. I flera timmar var de sombedövade. Men till sist sade Harry:

— Det här duger väl i alla fall inte. Något måste vi taoss till, det är alldeles klart.

— Ja, svarade en av herdarna, men vad? Vi ha ingen-ting annat att göra än att invänta dem, som kommafrån farmen. Kreaturen kommer nog delvis tillbaka ochkanske hästarna också.

— Se se! utropade långe Erik, där kommer fyra av dem,om jag inte tar miste.

Så var det verkligen. På avstånd kom verkligen fyramustanger galopperande. De styrde rakt på herdarna

och började gnägga av belåtenhet att efter den skräck-fyllda natten igen ha funnit sina herrar.— Nå, nu börjar det arta sig! skrek en av herdarna. Nu

går jag till häst och ser efter hur trakten tar sig ut. Vemföljer?

Harry var en av dem som fick svinga sig i sadeln. Degalopperade bort i den riktningen de förskrämda krea-turen först tagit, och de hade inte ridit mer än en tre mil,förrän de såg, varför de skräckslagna djuren vänt om.Jordbävningen hade mitt i slätten öppnat en grav mera



292


än ett stenkast bred och som på längden sträckte sig sålångt blicken förmådde spana åt båda sidorna. När de

ville se ned i den, strök hästarna rädda tillbaka. Harrysteg ur sadeln, kröp fram till kanten och såg ned.

Hans blick famnade som en avgrund — han kundeinte se någon botten.

— Inte underligt, att kreaturen flydde tillbaka, sade enav herdarna. Jag undrar bara, hur många av dem somtumlade ner där, innan de andra tog till flykten.

Så red de tillbaka igen till logghuset eller rättare sagtvad som återstod av det. Med förenade krafter lyckadesde få bort den värsta bråten och röjde upp nödtorftigt,så att de kunde vistas inom de ramponerade fyra väg-garna, dock tills vidare med himlen som tak.

Fram mot middagen började en del kreatur kommatillbaka, men det var inte mer än några hundra. I kväll-

ningen hade antalet ytterligare ökats och sedan herdar-na i två hela dagar ridit prärien runt, hade de lyckatssamla ihop något mer än halva antalet av dem, som deursprungligen satts att vakta. De övriga hade antingenförirrat sig eller störtat ned i jordens innandömen.

Långe Erik var dyster till sinnes dessa dagar. Hanhade ensam gått bort till ravinerna, men ingenstädesfann han en väg in i dem. Jordbävningen hade totaltformat om alltsammans. Ingen människa skulle kanskemera sätta sin fot i denna kullvräkta skog och vad som



293


fanns därinom — om inte jordbävningen sopat bort detockså — skulle för alltid bli en hemlighet. Men den lilla

påse Erik fört med sig, hade dock visat, att därinomfunnits guld.

De hemska minnena flyktade snart nog sin kos. Livetbörjade gå ungefär på samma sätt som förut. Man baraundrade på att man inte hörde någonting från farmen.

— Du har inte tur, Erik, sade Fred. Guld skall du tyd-ligen inte söka. Tänk när du äntligen fann det, så ställervår Herre till med en jordbävning för att du inte skallkomma åt det. Tycker du inte det är en riktig finger-visning?

— Det är väl inte jordbävning här jämt heller, menadeErik, och om ni tror att jag tänker ge mig, så tar ni alltmiste. Det finns också andra trakter än den här. Och detskall jag säga, att nu vill jag inte traska omkring längre

på det här sättet. Tycker ni inte att det varit nog medvedervärdigheter den här sommaren? Och vi som skullefå så trevligt!

— Ja, men det har vi också haft, Erik, sade Harry.— Jag tackar jag. Mord och lynchning, och bråk med

indianer och vilda djur och himlens och jordens allamakter över oss. Kallar du det för trevligt, Harry, sågärna för mig. Men jag ber att få betacka mig, och detär mitt allvar.



294


— Nåja, det där får vi tala om längre fram, svaradeHarry, Det kan förstås ligga någonting i vad du säger.

Omsider kom livsmedelskaravanen — det var verk-ligen en hel liten karavan — ut till cowboylägret. Jo,man hade visserligen haft känning av jordbävningendärhemma, men ingenting att tala om. De nykomnablev alldeles häpna över vad de fick se och höra. Detdär med kreaturen var en svår förlust.

Då det numera inte kunde bli tal om att gå ut och sökaguld i de av jordbävningen kullstörtade ravinerna, hadede båda herdarna som tänkt be sig fria, ingen anledningatt vidhålla detta, utan stannade kvar, medan de andragjorde sig redo att följa den lilla karavanen tillbaka tillfarmen. Lyckligtvis hade den medfört så många pass-hästar, att det inte mötte någon svårighet för våra trevänner att också få slå följe och ett par dagar senare bröt

man upp, sedan man växlat hjärtliga avskedshälsningarmed de kvarstannande.Vägen gick visserligen i motsatt riktning mot den

de tre unga äventyrarna ämnade sig. Men de hade nufattat sitt beslut. De tillstod gärna för varandra, att de

åtminstone för tillfället var trötta på friluftslivet på dessaändlösa prärier och i dessa urskogar. De tänkte såledesmed järnvägen resa till Los Angeles — det var i allafall närmaste stora stad, och så mycket storstadsbarnvar ännu Harry och Fred, att de egentligen inte hade



295


någonting emot att åter smaka på livet i ett civiliseratsamhälle.

Några mil från farmen, dit karavanen ämnade sig, lågen stor station på Santa Fe-järnvägen som just löperigenom Los Angeles. Här tog de sålunda ett slutligt far-väl av sina nyförvärvade vänner och stannade för attinvänta första kommande tåg, som kunde ta dem tillderas bestämmelseort. De hörde sig för om biljettprisenoch lyckligtvis hade de så mycket reda pengar kvar, attde kunde betala sina biljetter.

— Men så är det slut också, sade Harry, och det förstavi får göra, när vi kommer till Los Angeles är att gå tillen bank och sälja en av våra guldpåsar.

— Tur att vi har dem, svarade Fred.— Men tänk så många vi hade haft, om inte den där

jordbävningen hade kommit, inföll Erik suckande. Nu

får allt Greta vänta hon.— Du har ju oss, skrattade Harry.— Var inte dum, fick han till svar.Om aftonen steg de på det långa snälltåget, som un-

der natten skulle föra dem till en av Västerns vackraste

städer.



296


TJUGUTREDJE KA PITLET

Skilsmässa

Långe Erik hade under sin vistelse i Amerika aldriglevt i någon stad, utan endast farit igenom några

stycken på sin väg till släktingarna vid Tallsjön. Det vardärför med gapande ögon han beträdde Los Angelesgator.

Los Angeles är ju inte någon av de största städernai västra Amerika, men den är lika typisk för det. Denhar sina skyskrapare, sina regelbundna tråkiga kvarteroch gator och sina små idylliska hus mitt i lummigaträdgårdstäppor. Vegetationen är tropisk, söderns allafrukter växer här, hela denna del av landet flyter avmjölk och honung, skulle man kunna säga.

Våra tre vänner, för tillfället lätta både på mynt ochpackning, men med hattarna manhaftigt på nacken och

geväret slängt över skuldran, vandrade gata upp ochgata ned och stannade vid varje hus där en skylt i fönst-ret gav tillkänna, att det fanns rum att hyra. Omsiderfann de en billig bostad, som de tyckte passade dem ochsista slantarna gick åt att betala en veckas hyra.



297


De hade satt sig på de uppbäddade järnsängarna. Nuskulle det bli rådplägning.

Det första man hade att göra, var att bege sig till nå-gon bank för att sälja guld.

— Jag tar mitt först, sade Erik. Jag vill i alla fall vetaom det var riktigt guld i den där floden. Är det så kanni ge er den och den på att jag skall dit igen; alltid skalldet väl lyckas på någon väg.

Det mötte ingen svårighet att få tag i en bank. Harry,som övertagit Eriks tobakspung med guldsanden, gickfram till den med järntrådsgaller försedda disken, bak-om vilken tjänstemännen stod vid sina pulpeter.

— Jag vill sälja guld, sade han i säker ton. En man,slätrakad och med guldbågade glasögon, såg på tobaks-pungen.

— Finns det i den där?

— Ja, se efter får ni väl se.Mannen synade innehållet.— Var har ni fått det här ifrån? frågade han.— Duger det kanske inte? genmälte Harry— Jo, det är till och med utmärkt ren guldsand, fick

han till svar. Det var just därför jag frågade.— Var det kommer ifrån, är inte er affär, sade Harry.Vill ni köpa det?

— Naturligtvis.



298


Mannen slog guldsanden i en bägare, som stod på envåg, och satte på några små vikter.

— Trettio dollar, sade han. Harry såg på honom. Så,med en plötslig ingivelse, svarade han:

— Det är för litet. Ni väger bestämt fel.— Jag väger aldrig fel, genmälte mannen med glasö-

gonen.— Ge mig då tillbaka påsen, sade Harry bestämt. Det

finns flera banker än den här i stan. Han tänker lura oss,den kanaljen, tilllade han på svenska, vänd till Erik.

Då började mannen med glasögonen skratta.— Jaså, ni ä’ svenskar, sade han. Nåja, inte tänkte jag

precis lura er, pojkar, men affär är affär, se ni och ja . . .för landsmanskapets skull skall jag ge er femtio dollarför det här. Men det är också det mesta ni kan få.

— Nå, det låter höra sig. Jag tänkte någonting ungefär

ditåt, svarade Harry säkert.— Mitt namn är Eriksson, Charles K. Eriksson, sademannen med guldglasögonen, i det han räckte Harryfem tiodollarsedlar. Ha ni något mer av samma vara, såglöm inte bort mig. Det här är en svensk-amerikansk

bank, ser ni, pojkar.— Det är nog inte så utan, att vi kanske kommer igen,mr Eriksson, återtog Harry.

— Ni tycks ha haft tur.



299


— Åhja, så där tämligen, kan inte klaga i alla fall. Goodbye, mr Eriksson.

De lämnade banken.— Nu går vi och får oss mat, föreslog Erik. Det skriker

i magen på mig.De gick in på en liten restaurant och åt en ”tjugufem-

centsdinner”, bestående av smör, bröd, soppa, kött, pajoch en stor kopp kaffe. Erik måste i alla fall ha dubblaportioner för att bli mätt.

— Ja, det här får du bjuda på, skrattade Harry. Du ärden enda, som har pengar. Du vet att både Fred och jagä’ pank.

— Vi skulle ju dela jämt om jämt, var det, sade Erik.Ta ni er part, pojkar, nu är jag så mätt, att jag inte orkarräkna ut hur mycket det blir. Och så går jag hem och tarmig en riktigt lång snarkare.

Harry och Fred gick ut för att ”se på stan”. De slogsig ned i en vacker plantering och satte sig att betraktafolket som drog förbi. I strömmen såg de både japaneseroch kineser i massa, där fanns mörkhyade mexikanareoch naturligtvis ullhåriga negrer i överflöd. Stadens

befolkning var tydligen ett konglomerat av alla möjliganationer.— Vad säger du, Fred, om vi skulle stanna här över

vintern åtminstone, sade Harry.



300


— Varför inte? Vi har ju inte längre någon att söka upp,det är bara du och jag, Harry, och så får vi hålla ihop.

— För oss är det ju ingen fara. Fred, vi har ju pengarmer än vi behöver. Vi har tid att se oss omkring efternågonting passande. För att gå och slå dank, passarvarken dig eller mig.

— Jag skulle vilja sätta upp handel, sade Fred. Det kun-de man bestämt förtjäna pengar på här, tror du inte det,Harry?

— Jo, kanske. Men vi ska inte binda oss, Fred. TillFrisco ska vi båda, det är nog ändå staden för oss. Duvet att jag alltid längtat dit.

— Trivs vi inte med jobbet, så kan vi ju sälja det, me-nade Fred. Men det är också en annan sak, Harry, somjag tänkt på. Du lovade ju den där mannen i Delafield,som tog hand om bankboken, att du skulle låta höra av

dig. Vore det inte skäl i att du skrev?— Det har du rätt i. Fred, det hade jag alldeles glömtbort. Jag skall göra det redan i eftermiddag.

De närmast följande dagarna växlade Texaspojkarnain alla den guldsand de funnit i det övergivna logghuset.

Erik riktigt gapade, när han fick veta, att de tillsammansfått bortåt sextusen dollar för påsarna.— Kors i alla mina dar! Då är ju ni två rika karlarna,

sade han.— Inte rikare än du, Erik.



301


— Jag, vad är det för prat ?— Jaså, nu minns du inte. Men när det gällde dina

egna femtio dollar, då kom du nog ihåg. Nej du, så lättbedrar du oss inte, du hederlige Erik. Det blir två tusenpå oss var och de är redan insatta i mr Erikssons bank.Här har du din bok, vi har redan tagit våra.

— Den törs jag inte behålla, sade Erik, nästan för-skräckt. Jag känner på mig, att man skulle tjuva den avmig. Tag den du, Harry. När jag behöver något, kan jagju alltid få.

Det dröjde hela fjorton dagar, men från Delafield komintet svar på Harrys brev. Erik, som gick och leddes åtoverksamheten och var vid dåligt humör, sade:

— Du får aldrig se röken av de där pengarna, Harry.Dem stoppade nog den där länsmannen eller härads-hövdingen eller vad han kunde vara i sin egen ficka.

Men den gången hade långe Erik orätt. Efter ytter-ligare några dagars väntan, kom svaret från Delafield.Det innehöll, att den bankbok, som lämnats brevskriva-ren i förvar, tillhört svenskfödde farmaren C. J. Johnson,vilken för tre år sedan ägt en lantgård några mil utanför

Los Angeles. Efterforskningar i banken visade att sagdeC. J. Johnson vid sagda tid försålt sin egendom och medsin hustru — makarna hade inte haft några barn — följtmed en karavan, som begivit sig upp till Klondyke föratt söka guld. Sedan hade man inte hört någonting av



302


honom. Av vissa omständigheter, som brevskrivarenfann för vidlyftiga att närmare beröra, ansågs det ock-

så ostridigt att de invid det övergivna logghuset funnaliken var sagde C. J. Johnson och hans hustru. Då lika-ledes var konstaterat att sextonårige ynglingen HarryJohnson från Chicago var den mördades brorson, kundedet antas, att han var närmaste arvingen, då han självmeddelat, att han var fullt säker på, att inga släktingar,utom möjligen på fjärmare håll, fanns vare sig i Ame-rika eller Sverige. Dock måste i detta senare land genomvederbörlig beskickning efterforskningar om det anstäl-las. Under tiden skulle arvet sättas i förvar för HarryJohnsons räkning i den bank han själv ville nämna att,om slutresultatet av undersökningarna gav vid handen,att han, Harry Johnson, var ende arvingen, till honom isinom tid utbetalas.

— Det där var då förskräckligt vidlyftigt, sade Fred.Vi får allt läsa det ett par gånger till, innan vi riktigtbegriper det.

Harry, som vid sina upprepade besök i banken fat-tat förtroende för mr Eriksson, gick till honom och

rådgjorde om saken. Kassören rådde honom att dra inpengarna hit till Los Angeles; han skulle gärna styra omalltsammans, ifall Harry gav honom fullmakt. Och dettyckte Harry var bekvämaste sättet att komma ifrån allt



303


bråk och besvär med en sak, som han inte förstod sigpå.

En dag sade Harry till Erik:— Nå, Erik, vill du gå i kompani med Fred och mig

nu?— Vad tänker ni då ta er till? frågade Erik.— Vi spekulerar på att köpa en frukt- och grönsaks-

affär, som vi varit och sett på. Vi får den för två tusendollar. Tänk, så bra vi kunde sköta den, om vi vore tre.

Erik svarade ingenting den dagen och inte nästa heller.Men när de så skulle gå till sängs om aftonen, börjadehan:

— Pojkar, ni får inte bli onda på mig, men det där somdu frågade mig om, Harry, det kan jag inte. Jag har nuen gång fått de där guldfunderingarna i huvudet.

— Tänker du bege dig tillbaka till cowboylägret, Erik?

Det lönar nog inte mödan.— Dit eller till någon annan plats.— Men du kan inte gå ensam.— Det ämnar jag inte heller. Medan ni båda hållit på

med era funderingar, har jag arbetat på mitt, ser ni. Jag

har träffat två präktiga svenskar här, en från Smålandoch en från Värmland. De har samma tankar som jagoch vi har kommit överens om att slå följe.



304


— Ja, Erik, sade Harry, du gör naturligtvis som du vill.Men nog tycker båda Fred och jag, att det blir tråkigt att

mista dig. Vi har ju kommit så bra överens.— Det har vi, svarade Erik och torkade bort en tår ur

ögat. Det känns nog svårt också för mig, må ni tro, mendet är nu en gång så, att jag måste.

Och därvid blev det. Harry, som var den mest prak-tiska av de tre, lagade att Erik fick en präktig utrustning.Texaspojkarna gjorde också bekantskap med hans bådaföljeslagare och de tycktes vara duktiga unga karlar, somvisste vad de ville.

— Och ni stannar här? frågade Erik pojkarna.— Ja, tillsvidare åtminstone. Vi vill pröva på, hur det

känns att göra affärer och så länge den där utredningendu vet pågår, får jag väl vara bofast, svarade Harry.

— Då skall jag skriva, när jag kan komma åt, försäkrade

Erik. Och jag kan väl få ett ord från er också, pojkar.— Lita på det du, Erik. Det är allt, som vi tre hörde litetihop, sade Fred.

— Ja, jag känner mig nästan som en Texaspojke själv,log Erik, och det har jag er att tacka för. Pojkar ä’ ni än

förstås, men sabla duktiga pojkar, och jag känner på mig,att vi inte sett varandra för sista gången i livet.De växlade handslag och i sin guldgrävarutrustning

vandrade långe Erik ifrån sina gamla vänner för att sökaupp de nya.



e B O K L A G R E T

Documents

Algot Sandberg - Texaspojkarna [ Barn ] [1a Tryckta Utgåva 1910, Senaste Tryckta Utgåva 1952, 305 s. ]